Källa: Marx Engels Werke bd XXIII, s. 11-802; "Das
Kapital. Band I. Kritik der politischen Ökonomie".
Översättning: Ivan Bohman
Digitalisering: Jonas Holmgren
Korrektur: -
Förvandlingen av en penningsumma till produktionsmedel och arbetskraft är den första rörelse den värdemängd genomlöper, som skall fungera som kapital. Det sker på marknaden, inom varucirkulationens område.
Rörelsens andra fas, produktionsprocessen, är avslutad, så snart produktionsmedlen förvandlats till vara, vars värde överstiger värdet av beståndsdelarna, alltså innehåller värdet av det ursprungligen satsade kapitalet, ökat med ett mervärde. Dessa varor måste sedan på nytt kastas in i cirkulationen. De måste säljas, deras värde måste förvandlas till pengar, dessa pengar måste på nytt förvandlas till kapital, och samma process måste ständigt upprepas. Detta kretslopp, som ständigt upprepas, är kapitalets cirkulation.
Den första betingelsen för ackumulationen är, att kapitalisten lyckats sälja sina varor och åter förvandla största delen av de därvid influtna pengarna till kapital. I det följande förutsätter vi, att kapitalet genomlöper cirkulationsprocessen på normalt sätt. Den mera ingående analysen av denna process hör hemma i bok II. De reella betingelserna för reproduktionen, d.v.s. för dess oavbrutna fortgång, framträder dels först inom cirkulationen, dels kan de behandlas, först sedan cirkulationsprocessen undersökts.[CLXIV*]
Men detta är inte allt.[CLXIV*] Kapitalisten, som frambringar mervärde, d.v.s. direkt pumpar ut obetalt arbete ur arbetaren och låter det ta fast form i varor, är visserligen den som först tillägnar sig mervärdet men ingalunda dess siste ägare. Han måste efteråt dela det med kapitalister, som utför andra funktioner i samhället, markägare och andra. Mervärdet delas därför i olika delar. Dessa tillfaller olika kategorier av personer och får olika, inbördes självständiga former, såsom profit, penningränta, handelsvinst, jordränta o.s.v. Dessa förvandlade former av mervärde kan inte behandlas förrän i bok III.
Vi förutsätter alltså här å ena sidan, att den kapitalist, som producerar varorna, säljer dem till deras värde, och uppehåller oss inte vidare vid hans återvändande till marknaden och inte heller vid de nya former, som kapitalet antar i cirkulationen, eller de konkreta betingelser för reproduktion, som döljer sig i dessa former. Å andra sidan betraktar vi den kapitalistiska producenten som ägare av hela mervärdet eller, om man så vill, som representant för alla dem som delar bytet. Till en början betraktar vi alltså ackumulationen abstrakt, d.v.s. endast som ett led i den omedelbara produktionsprocessen.
Såvitt för övrigt ackumulation förekommer, lyckas det kapitalisten att sälja den producerande varan och återigen förvandla de därur frigjorda pengarna till kapital. Vidare: Uppdelningen av mervärdet i olika delar har ingen betydelse för dess uppkomst och har ingen inverkan på de betingelser, som är nödvändiga, för att det skall kunna ingå i ackumulationen. Den kapitalistiske producenten tillägnar sig alltid mervärdet i första hand, oavsett om han senare i större eller mindre utsträckning måste dela det med andra. De förutsättningar, som vi lägger till grund för vår framställning, finns alltså även i det verkliga förloppet. Å andra sidan fördunklas ackumulationsprocessens enkla grundform genom mervärdets sönderdelning och genom den förmedlande cirkulationsrörelsen. För att åstadkomma en ren analys av ackumulationen måste vi därför tillsvidare bortse från alla företeelser, som döljer mekanismens inre spel, och studera ackumulationen från produktionens synpunkt.
Vilken samhällelig form produktionsprocessen än må ha, så måste den vara kontinuerlig eller periodiskt genomlöpa samma stadier om och om igen. Lika litet som ett samhälle kan upphöra att konsumera, lika litet kan det upphöra att producera. Betraktad i sitt inre sammanhang och under sin ständiga rörelse och förnyelse är varje samhällelig produktionsprocess samtidigt en reproduktionsprocess.
Betingelserna för produktion är samtidigt betingelser för reproduktion. Inget samhälle kan fortlöpande producera, d.v.s. reproducera, utan att ständigt förvandla en del av sina produkter till produktionsmedel eller medel för ny produktion. Under i övrigt oförändrade förhållanden kan samhället endast reproducera eller bevara sin rikedom på samma nivå genom att ersätta de förbrukade produktionsmedlen. Man måste ersätta arbetsmedel, råvaror och hjälpämnen genom att avsätta en motsvarande mängd nytt material av årets produkter och överföra dem till produktionsprocessen. En bestämd mängd av den årliga produkten tillhör alltså produktionen. Då dessa produkter redan från början är avsedda för produktiv konsumtion, existerar de mestadels i en form, som utesluter individuell förbrukning.
Om produktionen har kapitalistisk form, så har reproduktionen det också. Liksom arbetsprocessen i det kapitalistiska produktionssättet endast framstår som ett medel för mervärdeprocessen, så tjänar reproduktionen endast som ett medel att reproducera det tillskjutna värdet såsom kapital, d.v.s. såsom ett värde som alstrar mervärde. En människa spelar kapitalistens roll, endast så länge hennes pengar fungerar som kapital. Om den satsade penningsumman på t.ex. 100 p.st. under årets lopp förvandlats till kapital och frambragt ett mervärde på 20 p.st., så måste pengarna nästa år upprepa samma process. Som periodiskt tillskott till kapitalvärdet eller som periodisk frukt av det satsade kapitalet får mervärdet formen av en inkomst, som härrör från kapitalet.[773*]
Om denna inkomst helt och hållet förbrukas av kapitalisten, eller om den konsumeras efter hand som den flyter in, så äger enkel reproduktion rum under i övrigt oförändrade förhållanden. Trots att enkel reproduktion endast är en oavbruten upprepning av produktionsprocessen i oförändrad omfattning, ger denna ständiga upprepning eller kontinuitet i viss grad processen en ny karaktär, eller rättare, den befriar den från de felaktiga intryck, som ett enkelt kretslopp kan ge.
Produktionsprocessen inledes med inköp av arbetskraft för en bestämd tid, och detta köp upprepas ständigt, så snart arbetets försäljningstermin är slut och en bestämd produktionsperiod, såsom en vecka, en månad o.s.v., därmed är till ända. Arbetaren får emellertid sin betalning, först sedan hans arbetskraft har verkat och förvandlat både sitt eget värde och mervärdet till varor. Han har alltså producerat både mervärdet, som vi hittills har betraktat som kapitalistens konsumtionsfond, och det variabla kapitalet, den fond som användes för att betala honom själv, innan värdet flyter tillbaka till honom som arbetslön, och han sysselsättes endast så länge han oavbrutet kan reproducera detta värde. Det är grundvalen för de ekonomiska formler, som omnämnes under II i 16:e kapitlet, formler som söker framställa arbetslönen som en del av själva produkten.[774*] Det är en del av den produkt, som arbetaren oavbrutet reproducerar, som ständigt flyter tillbaka till honom som arbetslön. Visserligen betalar kapitalisten honom varuvärdet i form av pengar. Men dessa pengar är endast produkten - eller rättare en del av produkten - i förvandlad form. Medan arbetaren förvandlar en del av produktionsmedlen till produkter, förvandlas en del av hans tidigare produkter till pengar. Det är hans eget arbete från förra veckan eller förra halvåret, som användes för att betala hans arbete för i dag eller för nästa halvår. De illusioner, som penningformen framkallar, försvinner, så snart man betraktar kapitalistklassen och arbetarklassen som helhet i stället för den enskilde kapitalisten och den enskilde arbetaren. Kapitalistklassen ger ständigt arbetarklassen anvisningar i penningform på en del av de produkter, som arbetaren själv har producerat och som kapitalisten har tillägnat sig. Dessa anvisningar lämnar arbetaren ständigt tillbaka till kapitalisten och tar på så sätt igen den del av sin egen produkt, som tillfaller honom. Produktens varuform och varans penningform förkläder transaktionen.
Det variabla kapitalet är alltså ingenting annat än en speciell historisk form för arbetsfonden (labour fund) eller den fond av existensmedel, som arbetaren behöver för sitt eget och sin familjs uppehälle, och som han under alla samhälleliga produktionssystem alltid själv måste producera och reproducera.[774a*] Arbetsfonden kommer honom alltid till del endast i form av betalningsmedel för hans arbete, medan hans egen produkt ständigt avlägsnar sig från honom i form av kapital. Men att arbetsfonden framträder i denna form, ändrar inte faktum, att arbetaren tar emot sitt eget materialiserade arbete som arbetslön från kapitalisten.[775*]
Låt oss ta en Fronbauer (dagsverksbonde).[CLXV*] Han arbetar med sina egna produktionsmedel på sin egen åker, t.ex. 3 dagar i veckan. Under veckans tre övriga arbetsdagar gör han dagsverken på herrgården. Han reproducerar oupphörligt sin egen arbetsfond, och denna får aldrig formen av betalningsmedel, som någon annan ger honom som lön för hans arbete. Å andra sidan tär hans obetalda tvångsarbete aldrig formen av frivilligt och betalt arbete. Om godsägaren i morgon tillägnar sig hans åker, kreatur, utsäde, kort och gott hans produktionsmedel, så har han därefter inget annat att göra än att sälja sin arbetskraft till godsägaren. Under i övrigt oförändrade förhållanden måste han nu som förut arbeta 6 dagar i veckan, 3 dagar åt sig själv och 3 för godsägaren, som nu förvandlats till kapitalist. Dagsverkaren kommer som förr att förbruka produktionsmedlen som produktionsmedel och överföra deras värde till produkten. Som förr kommer en viss del av produkten att ingå i reproduktionen. Men när fronarbetaren blir lönarbetare, antar den arbetsfond, som han nu liksom förut producerar och reproducerar, formen av ett kapital, som nu användes till att betala hans arbetslön.
Den borgerlige ekonomen, vars inskränkta hjärna inte kan skilja uppenbarelseformen från det som uppenbaras däri, sluter ögonen för det faktum, att det t.o.m. bland jordbrukare på den europeiska kontinenten och i Nordamerika hör till undantagen, att arbetsfonden uppträder i form av kapital, som ett förskott till den omedelbare producenten från företagaren-kapitalisten.[CLXVI*][776*]
Visserligen förlorar det variabla kapitalet sin karaktär av ett värde, som tillskjutits ur kapitalistens egna fonder,[776a*] endast om man fäster uppmärksamheten på den ständiga förnyelsen av den kapitalistiska produktionsprocessen. Men någon gång och någonstans måste den ju ha börjat och ha pågått någon tid, då arbetaren ännu inte kunde betalas ur sin egen produkt eller leva av tomma luften.[CLXVII*] Från vår hittillsvarande ståndpunkt måste vi därför anta, att kapitalisten någon gång i det förflutna genom något slags ursprunglig ackumulation, som inte berodde på andras obetalda arbete, blev penningägare och kunde uppträda på marknaden som köpare av arbetskraft.
Men den kapitalistiska produktionsprocessens eller den enkla produktionens oavbrutna existens medför också andra egendomliga verkningar, som har betydelse inte endast för det variabla utan också för det totala kapitalet.
Om ett kapital på 1.000 p.st. årligen frambringar ett mervärde på 200 p.st., och om detta årliga mervärde förbrukas, så är det klart, att när denna process har upprepats i 5 år, är summan av det förbrukade mervärdet, 5 × 200, lika stor som det ursprungliga kapitalet på 1.000 p.st. Om endast en del av det årliga mervärdet, låt oss säga hälften, förbrukas, så skulle resultatet bli det samma, sedan produktionsprocessen pågått i 10 år, ty 10 × 100 = 1.000. Allmänt uttryckt: om man dividerar det satsade kapitalvärdet med det årligen förbrukade mervärdet, så får man det antal år eller det antal reproduktionsperioder, efter vilkas slut det ursprungliga kapitalet har förbrukats av kapitalisten och därmed är försvunnet.
Även om kapitalisten föreställer sig, att han förbrukar mervärdet, d.v.s. produkten av andras obetalda arbete, medan han bevarar det ursprungliga kapitalvärdet, kan dock ingenting ändra det faktum, att hans kapitalvärde efter ett visst antal år är likamed summan av de mervärden, som han under tiden utan vederlag har tillägnat sig, och att den värdesumma han förbrukat är likamed det ursprungliga kapitalvärdet. Visserligen äger han fortfarande ett kapital av oförändrad storlek, och en del av detta - byggnader, maskiner o.s.v. - fanns redan, då han startade sitt företag. Men här är det frågan om kapitalets värde, inte om dess materiella beståndsdelar. Om någon förbrukar allt vad han äger genom att dra på sig skulder, som motsvarar värdet av hela hans egendom, så blir resultatet, att hans egendom endast representerar totalsumman av hans skulder. På samma sätt blir det, när kapitalisten har förbrukat en summa, som motsvarar det kapital han ursprungligen satsade. Det värde, som då återstår, representerar summan av det mervärde, som han har tillägnat sig utan vederlag. Av det ursprungligen investerade kapitalet återstår inte en enda atom.
Helt bortsett från all ackumulation förvandlar alltså den enkla reproduktionen efter kortare eller längre tid med nödvändighet varje kapital till ackumulerat kapital eller kapitaliserat mervärde, endast därigenom att produktionsprocessen oavbrutet fortsätter. Även om det kapital, som fanns då produktionsprocessen började, var hopsamlat genom ägarens eget personliga arbete, förvandlas det dock förr eller senare till ett värde, som ägaren har tillägnat sig utan vederlag, obetalt materialiserat arbete i form av pengar eller i annan form.
I början av vår undersökning, i fjärde kapitlet, fann vi att varuproduktion och varucirkulation inte är nog för att förvandla pengar till kapital. Först och främst måste det å ena sidan finnas ägare av värde eller pengar, å andra sidan ägare av en värdeskapande kraft, arbetskraften. Ägarna av produktionsmedlen och existensmedlen och de som inte äger något annat än sin arbetskraft måste möta varandra som köpare och säljare. Att produkten och själva arbetet, de objektiva arbetsbetingelserna och den subjektiva arbetskraften, är skilda från varandra, utgör alltså utgångspunkten och det sakliga underlaget för den kapitalistiska produktionsprocessen.
Men det som från början endast var utgångspunkten för den kapitalistiska produktionen, upprätthålles ständigt redan därigenom att processen fortsätter, genom den enkla reproduktionen, som därmed också förevigar den kapitalistiska produktionen. Å ena sidan förvandlar produktionsprocessen ständigt den materiella rikedomen till kapital, till medel för kapitalets förökning och kapitalisternas konsumtion. Å andra sidan utgår arbetaren ständigt ur processen i samma tillstånd som han trädde in i den - en personlig källa till rikedom men i avsaknad av alla medel att för egen del förverkliga denna rikedom. Emedan han skildes från sitt eget arbete, innan han trädde in i produktionsprocessen, och avträdde det till kapitalisten, som införlivade det med kapitalet, frambringar arbetet ständigt produkter, som inte tillhör arbetaren.
Då produktionsprocessen samtidigt är en process, där kapitalisten förbrukar arbetskraften, förvandlas arbetarens produkter inte endast till varor, utan också till kapital, till värden som utsuger den värdeskapande kraften, till existensmedel som köper människor, och till produktionsmedel som utnyttjar producenten.[777*] Arbetaren själv producerar därför ständigt den materiella rikedomen i form av kapital, en främmande makt som behärskar och exploaterar honom, och kapitalisten producerar ständigt arbetskraften i form av en subjektiv rikedomskälla, som alltid är skild från de medel, som är nödvändiga för att den skall kunna förverkligas i produkter, en abstrakt rikedomskälla, som endast existerar i arbetarens person - kort sagt: arbetaren som lönarbetare.[778*] Denna oavbrutna reproduktion, detta förevigande av arbetaren är den nödvändiga förutsättningen för kapitalistisk produktion.
Arbetarens konsumtion är av två slag. I produktionsprocessen konsumerar han produktionsmedel genom sitt arbete och förvandlar dem till produkter av högre värde än det satsade kapitalet. Detta är hans produktiva konsumtion. Den är samtidigt kapitalistens konsumtion av den arbetskraft, som han har köpt. Å andra sidan förbrukar arbetaren de pengar, som han fått som betalning för sin arbetskraft, till inköp av de existensmedel, som han behöver för sitt uppehälle. Detta är hans individuella konsumtion. Arbetarens produktiva och individuella konsumtion är alltså två skilda saker. I ena fallet verkar han som kapitalets drivande kraft och tillhör kapitalisten. I andra fallet tillhör han sig själv och utför sina individuella livsfunktioner utanför produktionsprocessen. Resultatet är i ena fallet att kapitalisten lever, i andra fallet att arbetaren själv lever.
Under vår undersökning av arbetsdagen visade det sig, att arbetaren ofta tvingas att göra sin individuella konsumtion till ett tillfälligt led i själva produktionsprocessen. Då tillför han sig själv livsmedel för att hålla sin arbetskraft i gång, på samma sätt som man tillför ångmaskinen kol och vatten, hjullagren olja o.s.v. Hans livsmedel är då rena konsumtionsmedel för ett produktionsmedel, hans individuella konsumtion är omedelbar produktiv konsumtion. Detta uppträder dock som ett oväsentligt missbruk i den kapitalistiska produktionsprocessen.[779*]
Saken ter sig helt annorlunda, när vi betraktar, inte den enskilde kapitalisten och den enskilde arbetaren, utan arbetarklassen och kapitalistklassen, inte produktionen av en enskild vara, utan den kapitalistiska produktionsprocessen i dess helhet och i samhällelig omfattning.
Då kapitalisten omsätter en del av sitt kapital i arbetskraft, värdeökar han därmed sitt totalkapital. Men inte nog därmed. Han slår två flugor i en smäll. Han tar ut profit, inte bara av det han får av arbetaren, utan också av det han ger denne.
Det kapital, som användes för inköp av arbetskraft, omsättes i livsmedel, som förbrukas och tjänar till att reproducera arbetarens muskler, benstomme, nerver, hjärna o.s.v. och till att frambringa nya arbetare. Inom gränserna för det absolut nödvändiga är därför arbetarklassens individuella konsumtion en återförvandling till ny arbetskraft av de livsmedel, som kapitalet har betalat för arbetskraften, och denna nya arbetskraft kan återigen exploateras av kapitalet. Detta är produktion och reproduktion av kapitalistens mest oumbärliga produktionsmedel, arbetaren själv. Arbetarens individuella konsumtion är alltså ett led i kapitalets produktion och reproduktion, antingen konsumtionen sker inom eller utom fabriken, innanför eller utanför arbetsprocessen, alldeles som rengöringen av en maskin, oavsett om den sker, medan maskinen går eller då den står stilla.
Det spelar ingen roll, att arbetaren förbrukar sina livsmedel, inte för att tillfredsställa kapitalisten utan för att tillfredsställa sig själv. Lastdjurets konsumtion blir inte ett mindre nödvändigt moment i produktionsprocessen, för att kreaturet njuter av sin föda. Arbetarklassens ständiga fortbestånd och reproduktion förblir alltid en betingelse för kapitalets reproduktion. Kapitalisten kan lugnt överlåta uppfyllandet av detta till arbetarnas självbevarelse- och fortplantningsdrift. Han sörjer bara för att såvitt möjligt begränsa arbetarens individuella konsumtion till det allra nödvändigaste och står skyhögt över sina sydamerikanska kolleger, som i sin råhet tvingar arbetarna att äta kraftigare mat än de själva önskar.[780*]
Därför betraktar också kapitalisten och hans ideolog, den politiske ekonomen, endast den del av arbetarens konsumtion, som är nödvändig för att hålla arbetarklassen vid liv, såsom produktiv konsumtion - alltså vad arbetarklassen absolut måste förbruka, för att kapitalet skall kunna förbruka arbetskraften. Vad arbetaren förbrukar utöver detta för sitt eget nöjes skull, är improduktiv konsumtion.[781*] Om kapitalets ackumulation skulle medföra, att arbetslönerna stege och därmed också att arbetarnas konsumtion ökade, utan att kapitalet förbrukade mer arbetskraft, så vore detta kapitaltillskott improduktivt konsumerat.[782*] Arbetarens individuella konsumtion är i verkligheten improduktiv för honom själv, ty hans konsumtion reproducerar endast nödtorftigt honom själv. Men den är produktiv för kapitalisten och staten, ty den är samtidigt produktionen av den kraft, som producerar andras rikedom.[783*]
Från samhällelig synpunkt är alltså arbetarklassen, även utanför den omedelbara arbetsprocessen, ett tillbehör till kapitalet i lika hög grad som det döda arbetsmedlet. T.o.m. arbetarens individuella konsumtion är inom vissa gränser endast ett led i kapitalets reproduktionsprocess. Men processen ombesörjer själv, att dessa levande produktionsmedel inte löper sin väg, genom att den ständigt tar produkten ifrån dem och överför den till kapitalet. Den individuella konsumtionen ombesörjer å ena sidan arbetarnas eget uppehälle och reproduktion men garanterar å andra sidan genom livsmedlens förbrukning, att de ständigt på nytt uppträder på arbetsmarknaden. Den romerske slaven var fängslad med kedjor, medan lönarbetaren med osynliga trådar är bunden vid sin ägare. Han ser ut att vara fri, för att han ständigt byter arbetsköpare, och emedan rättsordningen upprätthåller den fiktionen, att han ingår en frivillig överenskommelse.
Förr i tiden bevakade kapitalet sin äganderätt till den frie arbetaren genom tvångslagar, när så befanns nödvändigt. Så rådde t.ex. utvandringsförbud för de engelska maskinarbetarna ända fram till 1815, och överträdelse bestraffades strängt.
Arbetarklassens reproduktion innefattar även yrkesskicklighetens överförande och hopande från generation till generation.[784*] I vilken grad kapitalisten bokför den yrkesskickliga arbetarklassen i sitt inventarium och i själva verket betraktar den som det variabla kapitalets verkliga existensform, det kommer fram - kapitalisten erkänner det öppet - då en kris hotar beröva honom den. På grund av det amerikanska inbördeskriget och åtföljande bomullskris blev som bekant flertalet av Lancashires bomullsarbetare arbetslösa. Från arbetarklassen liksom även från andra samhällslager föreslogs då, att statsunderstöd skulle beviljas eller en frivillig nationalinsamling startas för att underlätta "de överflödigas" utvandring till engelska kolonier eller till Förenta staterna. Då publicerade Times (24 mars 1863) ett brev från Edmund Potter, förutvarande president för handelskammaren i Manchester. Detta brev betecknades i underhuset med all rätt som "fabrikanternas manifest".[785*] Vi återger här några karakteristiska utdrag, där kapitalets äganderätt till arbetskraften oförblommerat uttalas:
"De arbetslösa får höra, att tillgången på bomullsarbetare är för stor ... den borde kanske reduceras med en tredjedel, för att det sedan skulle bli en normal efterfrågan på de övriga två tredjedelarna ... Den allmänna opinionen kräver utvandring ... Mästaren" (d.v.s. bomullsfabrikanten) "kan inte passivt se på, hur hans tillgång på arbetare minskas; enligt hans åsikt är det lika orättvist som olämpligt ... Om allmänna medel skall användas för att understödja utvandringen, då har han rätt att göra sin mening hörd och kanske att protestera."
Samme Potter förklarar sedan, hur nyttig bomullsindustrin har varit, hur den "otvivelaktigt har absorberat befolkningsöverskottet från Irland och de engelska jordbruksdistrikten", vilka dimensioner den har, hur den år 1860 svarade för 5/13 av hela den engelska exporten, hur den om några få år på nytt kommer att tillväxa på grund av utvidgad marknad, särskilt på Indien, och att tillräcklig "bomullstillförsel till 6 pence pr pund" kommer att framtvingas. Därpå fortsätter han:
"Förr eller senare - kanske inom ett par tre år - kommer den nödvändiga kvantiteten att produceras ... Då vill jag ställa frågan, om denna industri är värd att bevara, om det är mödan värt att hålla maskinerna" (de levande arbetsmaskinerna) "i ordning, och om det inte vore den största dårskap att låta dem försvinna? För min del tror jag det. Jag medger, att arbetarna inte är egendom (I allow that the workers are not a property), varken Lancashires eller fabrikanternas. Men de är bägges styrka. De är den yrkeskunniga, skolade kraften, som inte kan ersättas under loppet av en generation. Det andra maskineriet däremot, som de sätter i gång (the mere machinery which they work), kan till största delen och med fördel ersättas och förbättras inom 12 månader.[786*] Uppmuntra eller tillåt" (!) "arbetskraftens utvandring - vad blir det sedan av kapitalisterna? (Encourage or allow the working power to emigrate, and what of the capitalist?)".
Detta nödrop påminner om hovmarskalk Kalb. [133].
"Ta bort eliten av arbetarna, och det fasta kapitalet förlorar det mesta av sitt värde, och det rörliga kapitalet vågar inte ta risken att arbeta med otillräcklig och sekunda arbetskraft ... Man påstår, att arbetarna själva önskar emigrera. Det är mycket naturligt från deras synpunkt ... Reducera, sammanpressa bomullsbranschen genom att ta bort dess arbetskraft (by taking away its working power), minska den totala lönesumman med 1/5 eller 5 miljoner, vad skall det då bli av den närmast högre klassen, av småhandlarna? Hur skall det gå med jordräntorna, med bostadshyrorna? ... med småarrendatorerna, husägarna, jordägarna? Och säg nu, om man kan tänka ut en för alla klasser i detta land effektivare självmordsplan än att försvaga nationen genom att exportera dess bästa fabriksarbetare och nedvärdera en del av dess mest produktiva kapital och rikedom? Jag föreslår ett lån på 5 ā 6 miljoner pund sterling, fördelat på 2-3 år, förvaltat av en specialkommission i samverkan med fattigvårdsmyndigheterna i bomullsdistrikten och med speciella lagbestämmelser. Allmosetagarna bör åläggas ett visst mått av tvångsarbete, för att deras moraliska kraft skall upprätthållas ... Kan det tänkas något värre för jordägare eller företagare (can anything be worse for landowners or masters) än att låta de bästa arbetarna försvinna och demoralisera återstoden genom en stor, omfattande emigration, som tömmer en hel provins på värde och kapital?"[786a*]
Potter, bomullsfabrikanternas utvalde förespråkare, skiljer på två slags "maskineri", som bäggedera tillhör kapitalisten. Det ena står i hans lokal, och det andra håller nattetid och om söndagarna till på annat håll, i sina bostäder. Det ena är dött, det andra levande. Inte nog med att det döda maskineriet försämras och förlorar i värde varje dag, utan en stor del därav föråldras dessutom genom de ständiga tekniska framstegen och detta i så hög grad, att det med fördel och på några få månader kan ersättas med nytt maskineri. Det levande maskineriet förbättras tvärtom, ju längre det varar, ju mera det samlar in av generationers skicklighet. "Times" svarade fabriksmagnaten bl.a. följande:
"Mr E. Potter är så överväldigad av bomullsfabrikanternas utomordentliga betydelse, att han för att uppehålla denna klass och föreviga dess yrke vill inspärra en halv miljon arbetare mot deras vilja i ett stort moraliskt fattighus. Är denna industri värd att bevara? frågar mr Potter. Säkerligen, svarar vi, med alla anständiga medel. Är det mödan värt, frågar han vidare, att hålla maskineriet i ordning? Här hajar vi till. Med maskineri menar mr Potter det mänskliga maskineriet, och han bedyrar, att han inte har för avsikt att behandla det som absolut egendom. Vi måste tillstå, att vi inte anser det 'mödan värt' eller ens möjligt att hålla det mänskliga maskineriet i ordning, d.v.s. inspärra och inolja det, tills man behöver det igen. Mänskligt maskineri har den egenskapen, att det lätt rostar, om det inte är i verksamhet, och det hjälper inte, hur mycket man oljar och putsar det. Dessutom är det mänskliga maskineriet, såsom vi nyligen sett med egna ögon, i stånd att på egen hand släppa på ångan och explodera eller löpa amok i våra storstäder. Det må vara riktigt, som mr Potter säger, att det tar längre tid att reproducera arbetare, men med tillgång på mekaniker och pengar kan vi alltid finna dugliga och arbetsamma män, med vilkas hjälp vi kan åstadkomma fler fabriksarbetare, än vi någonsin kan förbruka ... Mr Potter pratar om att bomullsindustrin skall blomstra upp igen om ett par tre år, och kräver att vi inte skall uppmuntra eller tillåta emigration! Han medger, att det är naturligt om arbetarna önskar utvandra, men han anser att nationen måste inspärra denna halva miljon arbetare och deras 700.000 anhöriga i bomullsdistriktet mot deras vilja och, vilket blir den oundvikliga konsekvensen, slå ner deras missnöje med våld och hålla dem vid liv genom allmosor - allt detta för att fabrikanterna en vacker dag möjligen kan behöva dem igen ... Den tid är nu kommen, då den allmänna opinionen här i landet måste göra något för att rädda 'denna arbetskraft' undan dem, som vill behandla arbetarna, såsom de behandlar kol, järn och bomull (to save this 'working power' from those who would deal with it as they deal with iron, coal and cotton)."[787*]
Artikeln i "Times" var bara en jeu d'esprit[CLXVIII*]. Den "allmänna opinionen" delade i själva verket mr Potters mening, att fabriksarbetarna utgör ett rörligt tillbehör till fabrikerna. Deras utvandring förhindrades.[788*] Man spärrade in dem i bomullsdistriktens "moraliska fattighus", och de utgör liksom förut "styrkan (the strength) för Lancashires bomullsfabrikanter".
Den kapitalistiska produktionsprocessen upprätthåller alltså automatiskt genom sitt eget förlopp skilsmässan mellan arbetskraften och arbetsbetingelserna. Den reproducerar och permanentar därmed betingelserna för exploateringen av arbetaren. Den tvingar ständigt arbetaren att sälja sin arbetskraft för att leva och sätter ständigt kapitalisten i stånd att köpa den för att berika sig.[789*] Det är inte längre en tillfällighet, att kapitalisten och arbetaren möter varandra på varumarknaden som köpare och säljare. Själva processen kastar ständigt arbetaren tillbaka ut på arbetsmarknaden som försäljare av arbetskraft och förvandlar hans produkt till ett köpmedel, varmed samma arbetskraft betalas. I verkligheten tillhör arbetaren kapitalet, innan han säljer sig åt kapitalisten. Hans ekonomiska livegenskap[790*] både förmedlas och döljes genom den periodiska upprepningen av hans försäljning, genom att arbetsköparna ständigt växlar och arbetskraftens marknadspris varierar.[791*]
Den kapitalistiska produktionsprocessen, betraktad i sitt sammanhang eller som reproduktionsprocess, producerar alltså inte endast vara, inte endast mervärde, utan den producerar och reproducerar själva kapitalförhållandet mellan å ena sidan kapitalisten, å andra sidan lönarbetaren.[792*]
Vi har tidigare undersökt, hur mervärdet uppstår ur kapitalet. Vi skall nu visa, hur kapitalet uppstår ur mervärdet. Om mervärdet inte förbrukas av sin ägare för hans personliga behov utan användes som kapital, så bildas ett nytt kapital, som tillföres det gamla, ackumuleras.[CLXX*] Mervärdets användning som kapital eller återförvandling till kapital kallas kapitalets ackumulation.[793*]
Låt oss först betrakta detta förlopp från den enskilde kapitalistens synpunkt. En spinnerifabrikör har t.ex. satsat ett kapital på 10.000 p.st., varav 4/5 i bomull, maskiner etc. och 1/5 i arbetslöner. Han producerar årligen t.ex. 240.000 pund garn till ett värde av 12.000 p.st. Om mervärdekvoten är 100 %, så finns mervärdet i merprodukten som en nettoprodukt av 40.000 pund garn = 1/6 av bruttoprodukten, totalprodukten. Denna merprodukt har ett värde av 2.000 p.st., som realiseras vid garnets försäljning. Om dessa 2.000 p.st. åter satsas som kapital, så växer det ursprungliga kapitalet från 10.000 till 12.000 p.st. - det har ackumulerats.[CLXX*]
Ett värde på 2.000 p.st. är ett värde på 2.000 p.st., och varken syn- eller luktsinnet kan upplysa oss om att det är mervärde. Ett visst värdes karaktär av mervärde visar, hur det kom i ägarens händer, men har ingen betydelse för värdets eller pengarnas natur.
För att förvandla dessa nytillkomna 2.000 p.st. till kapital måste garnfabrikanten under i övrigt oförändrade förhållanden använda 4/5 till inköp av bomull o.s.v. och 1/5 till inköp av nya spinneriarbetare, vilka själva på marknaden kan skaffa sig de existensmedel, vars värde fabrikanten förskotterat dem. Sedan fungerar det nya kapitalet, 2.000 p.st., i spinneriet och inbringar i sin tur ett mervärde på 400 p.st.
Kapitalvärdet tillsköts ursprungligen i form av pengar. Mervärdet däremot uppträder till en början som värdet av en viss del av bruttoprodukten. Om denna säljes och förvandlas till pengar, återfår kapitalvärdet sin ursprungliga form, men mervärdets ursprungliga existensform förvandlas. Från detta ögonblick är dock både kapitalvärde och mervärde penningsummor, och deras återförvandling till kapital sker på alldeles samma sätt. Kapitalisten placerar bägge i varuinköp, som han behöver för att på nytt sätta i gång produktionen, nu i större skala än förut. Men för att han skall kunna köpa dessa varor, måste de finnas i marknaden.
Betingelsen för att hans egna garner skall ingå i cirkulationen är, att han i likhet med alla andra kapitalister för ut sin årsprodukt i marknaden. Men innan de kommer ut i marknaden, måste de existera i den årliga produktionsfonden. De utgör en bestämd del av den totalsumma av alla slags föremål, vartill summan av de enskilda kapitalen eller det samhälleliga totalkapitalet förvandlades under årets lopp, och varav varje enskild kapitalist endast äger en del. Omsättningen på varumarknaden medför endast, att årsproduktionens enskilda beståndsdelar byter ägare, att de går från hand till hand, men omsättningen kan varken öka den samlade årsproduktionen eller förändra arten av de producerade varorna. På vad sätt de produkter, som har frambragts under årets lopp, skall förbrukas, beror på produktionens egen sammansättning och inte alls av varuomsättningen.
Först måste produktionen leverera alla de föremål (bruksvärden), som skall ersätta den del av det materiella kapitalet, som har förbrukats under årets lopp. Efter detta avdrag återstår netto- eller merprodukten, vari mervärdet ligger dolt. Och varav består denna merprodukt? Kanske bl.a. av ting, som är bestämda att tillfredsställa kapitalistklassens behov och begärelser, ting, som alltså ingår i dess konsumtionsfond? Men om detta vore allt, så skulle mervärdet bli fullständigt bortslösat och endast enkel reproduktion bleve följden.
För att det skall kunna bli en ackumulation, måste man förvandla en del av merprodukten till kapital. Men utan att göra underverk kan man inte förvandla andra ting till kapital än sådana, som är användbara i arbetsprocessen, d.v.s. produktionsmedel, och vidare sådana, som arbetaren kan uppehålla sig med, d.v.s. existensmedel. Alltså måste en del av det årliga merarbetet ha använts för framställning av ytterligare produktions- och existensmedel utöver den mängd som erfordras för att ersätta det tillskjutna kapitalet. Med andra ord: mervärdet kan endast förvandlas till kapital i den utsträckning merprodukten på förhand innehåller ett kapitals materiella beståndsdelar.[793a*]
Kapitalistklassen måste emellertid också ha ett tillskott av arbete, för att dessa materiella produkter skall kunna fungera som verkligt kapital. Om inte de redan sysselsatta arbetarna skall exploateras i högre grad än förut, genom ökad arbetsintensitet eller längre arbetsdag, så måste mer arbetskraft anskaffas. För den saken har den kapitalistiska produktionens mekanism också sörjt, i det den reproducerar arbetarklassen såsom en av arbetslön beroende klass, vars vanliga lön räcker till att säkra inte bara dess uppehälle utan också dess fortplantning. Kapitalet behöver nu endast införliva det tillskott av produktionsmedel, som årsprodukten innehåller, med det tillskott av arbetskraft i olika åldersstadier, som arbetarklassen årligen levererar, och mervärdets förvandling till kapital är tryggad. Konkret betraktad upplöses ackumulationen i kapitalets reproduktion efter en progressivt växande skala. Den enkla reproduktionens kretslopp vidgas och förvandlas till en spiral, för att använda Sismondis uttryck.[793b*]
Låt oss nu återvända till vårt exempel. Det är den gamla historien: Abraham födde Isak, Isak födde Jakob o.s.v. [136] Det ursprungliga kapitalet 10.000 p.st. alstrar ett mervärde på 2.000 p.st., som kapitaliseras. Det nya kapitalet på 2.000 p.st., som vi kan kalla tillskottskapital I, alstrar ett mervärde på 400 p.st., om uppdelningen i konstant och variabelt kapital samt mervärdekvoten förblir de samma som för det ursprungliga kapitalet. Sedan detta mervärde återigen kapitaliserats, d.v.s. förvandlats till ett tillskottskapital II, alstrar det ett nytt mervärde på 80 p.st. o.s.v.
Vi bortser här från den del av mervärdet, som kapitalisten förbrukar. Det intresserar oss inte heller i detta sammanhang, huruvida tilläggskapitalet blir sammanslaget med det ursprungliga kapitalet eller skilt därifrån som ett självständigt kapital. Det är också likgiltigt, om samme kapitalist, som ackumulerat kapitalet, också utnyttjar det eller överlåter detta åt någon annan. Men vi får inte glömma, att vid sidan av det nybildade kapitalet fortsätter det ursprungliga kapitalet att reproduceras och frambringa mervärde, och att samma sak gäller för varje nytt kapital, som ackumuleras, i förhållande till det tilläggskapital, som det självt alstrar.
Det ursprungliga kapitalet bildades genom att 10.000 p.st. satsades. Varifrån hade ägaren fått den summan? Genom sitt eget och sina fäders idoga arbete! svarar oss i korus den politiska ekonomins talesmän,[793c*] och deras påstående verkar vara det enda, som stämmer med varuproduktionens lagar.
Helt annorlunda förhåller det sig med tillskottskapitalet på 2.000 p.st. Dess ursprung känner vi fullständigt. Det är kapitaliserat mervärde. Det innehåller ända från början inte ett uns värde, som inte härstammar från andras obetalda arbete. De produktionsmedel, som använder den nya arbetskraften, och de existensmedel, som uppehåller den, är inget annat än delar av den merprodukt, den tribut, som kapitalistklassen årligen tar ut av arbetarklassen. När kapitalistklassen använder en del av denna tribut till att köpa arbetskraft och betala den till fulla värdet, så att lika värden bytes med varandra, är det i alla fall erövrarens gamla handlingssätt, när han köper varor av de besegrade för de pengar, som han har rövat från dem.
Medan det nya kapitalet sätter sina egna producenter i verksamhet, måste de gamla arbetarna fortsätta att öka det gamla kapitalvärdet och dessutom köpa tillbaka resultatet av sitt tidigare arbete med mer tilläggsarbete, än det har kostat. Om man betraktar förloppet som en affär mellan hela kapitalistklassen och hela arbetarklassen, så ändrar det ingenting i saken, om det är andras obetalda arbete, som användes till att sätta de nya arbetarna i verksamhet. Kapitalisten kan också använda det nya kapitalet för att köpa en maskin, som kastar ut tillskottskapitalets producent på gatan och ersätter honom med ett par minderåriga. I varje fall har arbetarklassen genom sitt merarbete det ena året frambragt det kapital, som nästa år skall sysselsätta ny arbetskraft.[794*] Det är detta man kallar att skapa kapital av kapital.
Förutsättningen för ackumulationen av det första tillskottskapitalet på 2.000 p.st. var, att kapitalisten kunde satsa ett kapital på 10.000 p.st., som tillhörde honom på grund av hans "ursprungliga arbete". Förutsättningen för det andra tillskottskapitalet på 400 p.st. är däremot inget annat än den föregående ackumulationen av de första 2.000 p.st., som är kapitaliserat mervärde. Äganderätten till tidigare utfört, obetalt arbete verkar vara den enda betingelsen för rätten att tillägna sig levande, obetalt arbete i ständigt stigande skala. Ju mer kapitalisten har ackumulerat, desto mer kan han ackumulera.
Det mervärde, varav det första nya kapitalet består, skapades genom att en del av det ursprungliga kapitalet användes till inköp av arbetskraft. Detta köp skedde i enlighet med varubytets lagar och förutsatte, juridiskt sett, ingenting annat än att arbetarna hade fri bestämmanderätt över sig själva, medan penningägarna och varuägarna fritt förfogade över de värden, som tillhörde dem. De efterföljande tillskottskapitalen frambragtes alla av det närmast föregående nya kapitalet, alltså som resultat av de förhållanden, som ursprungligen förelåg. Försåvitt varje enskilt köp av arbetskraft ständigt sker i enlighet med varubytets lagar, i det att kapitalisten ständigt köper den och arbetaren ständigt säljer den - och vi utgår ifrån att den köpes och säljes till sitt verkliga värde - händer en anmärkningsvärd sak. Den lag för äganderätt och förvärv av egendom, som grundas på produktion och omsättning av varor, slår tydligen genom sin egen inre logik oundvikligen om till sin motsats. Det byte av lika värden, som tycktes karakterisera den ursprungliga handeln, har vänts i sin motsats, så att själva byteshandeln har blivit en illusion. För det första är det kapital, som användes för att köpa arbetskraft, endast en del av den arbetsprodukt som kapitalisten har tillägnat sig utan vederlag, och för det andra måste producenten, arbetaren, inte bara ersätta denna arbetsprodukt utan dessutom leverera ett tillägg av merarbete. Bytesförhållandet mellan kapitalist och arbetare blir alltså endast en form, som rör omsättningen men inte har något med innehållet att göra - endast mystifierar det. Formen är arbetskraftens ständiga köp och försäljning. Innehållet är, att kapitalisten ständigt använder en del av de arbetsprodukter, som han oupphörligt tillägnar sig utan vederlag, till att skaffa sig herravälde över en ständigt ökande mängd levande arbete. Ursprungligen tycktes grundvalen för äganderätten vara ägarens eget arbete. Man måste åtminstone anta, att detta var förhållandet, då alla varuägare var likaberättigade och var och en endast kunde tillägna sig andras varor genom att sälja sin egen vara, medan denna endast kunde frambringas genom arbete. Äganderätten visar sig nu från kapitalistens synpunkt vara en rätt att tillägna sig resultatet av andras obetalda arbete och från arbetarens synpunkt en spärr, som hindrar honom från att komma i besittning av sin egen arbetsprodukt. Skilsmässan mellan egendom och arbete blir den nödvändiga konsekvensen av en lag, som skenbart utgick från att de var identiska.[795*]
Den kapitalistiska metoden att berika sig synes alltså trampa varuproduktionens ursprungliga lagar under fötterna, men ändå uppkommer den ingalunda genom kränkning av dessa lagar utan tvärtom genom deras tillämpning. En kort återblick på hela den utveckling, som leder till den kapitalistiska ackumulationen, skall bidra till att klargöra detta.
Vi såg, att den ursprungliga förvandlingen av ett värde till kapital sker i full överensstämmelse med varubytets lagar. Den ena parten säljer sin arbetskraft, den andra köper den. Säljaren tar emot sin varas värde och överlämnar sedan denna varas bruksvärde - arbetet - till köparen. Denne använder därpå det arbete, som han nu äger, till att förvandla de produktionsmedel, som han redan på förhand ägde, till en ny produkt, som också juridiskt tillhör honom.
Värdet av denna produkt innehåller för det första värdet av de förbrukade produktionsmedlen. Det nyttiga arbetet kan inte förbruka produktionsmedlen utan att samtidigt överföra deras värde till den nya produkten, och om arbetskraften skall vara säljbar, måste den vara i stånd att leverera nyttigt arbete i den industrigren, där den skall användas.
Den nya produktens värde innehåller dessutom en ersättning för arbetskraftens värde och ett mervärde. Den arbetskraft, som såldes för en bestämd tidsperiod, en dag, en vecka o.s.v., har nämligen mindre värde än den själv frambringar under samma tidsperiod. Men arbetaren har fått betalt för sin varas bytesvärde och har sålt dess bruksvärde - som fallet är vid varje köp och försäljning.
Att denna säregna vara, arbetskraften, har det egenartade bruksvärdet att leverera arbete, alltså att skapa värde, det kan inte påverka varuproduktionens allmänna lagar. När man i produktvärdet inte bara återfinner det värde, som är utbetalt i arbetslöner, utan dessutom ett mervärde, så innebär detta inte något övergrepp mot säljaren utan beror endast på att köparen har förbrukat den inköpta varan.
Varubytets lag förutsätter likhet endast mellan varornas bytesvärden. Den förutsätter t.o.m. på förhand, att varorna har olika bruksvärde, och lagen har överhuvud ingenting att göra med varornas förbrukning, som börjar först sedan handeln är avslutad.
Penningens ursprungliga förvandling till kapital sker alltså helt i enlighet med varuproduktionens ekonomiska lagar och med den därav härledda äganderätten. Men trots detta blir resultaten:
1. att produkten tillhör kapitalisten, inte arbetaren;
2. att värdet av denna produkt inte bara innehåller värdet av det satsade kapitalet utan också ett mervärde, som har kostat arbetaren arbete, men som inte har kostat kapitalisten någonting och ändå blir kapitalistens rättmätiga egendom;
3. att arbetaren har vidmakthållit sin arbetskraft och kan sälja den på nytt, om han finner en köpare.
Den enkla reproduktionen är endast en periodisk upprepning av den första transaktionen. Varje gång den upprepas, blir pengar ständigt på nytt förvandlade till kapital. Det sker alltså inget brott mot lagen; den får tvärtom tillfälle att varaktigt göra sig gällande.
"När flera bytesoperationer följer efter varandra, blir den sista inget annat än en representant för den första."[796*]
Som vi har sett, är redan den enkla reproduktionen tillräcklig för att ge den första transaktionen - penningens förvandling till kapital - en helt annan karaktär, än om vi uppfattat den som en isolerad företeelse.
"Bland dem, som delar nationalinkomsten, får den ena parten (arbetarna) varje år ny rätt därtill genom nytt arbete, medan den andra parten (kapitalisterna) redan på förhand har tillägnat sig en permanent rätt därtill genom ursprungligt arbete."[796a*]
För övrigt är det ju inte endast på arbetslivets område, som förstfödslorätten gör underverk.
Det gör inte heller något till saken, om den enkla reproduktionen ersättes av reproduktion i utvidgad skala, av ackumulation. I första fallet slösar kapitalisten bort hela mervärdet, medan han i det senare fallet manifesterar sitt medborgaransvar genom att endast förbruka en del och göra kapital av resten.
Mervärdet är kapitalistens egendom, det har aldrig tillhört någon annan. Då han satsar det i produktionen, förskotterar han ur sina egna fonder, precis på samma sätt som då han första gången uppträdde på varumarknaden. Att värdet denna gång härstammar från hans arbetares obetalda arbete, har absolut inget med saken att göra. Om arbetaren B sysselsättes med hjälp av det mervärde, som arbetaren A har frambragt, så har för det första A levererat detta mervärde, utan att man lurat honom på ett enda öre i det riktiga priset på hans vara, och för det andra så angår denna affär alls inte B. Allt vad B begär och har rätt att begära, är att kapitalisten betalar honom värdet av hans arbetskraft.
"Bägge parter vann på affären: arbetaren, emedan man förskotterat honom hans arbetes frukter" (läs: andra arbetares obetalda arbete), "innan det fullbordats" (läs: innan hans eget burit frukt); "mästaren, emedan denne arbetares arbete var värt mera än hans lön" (läs: producerade mera värde än lönens).[796b*]
Visserligen ter sig saken helt annorlunda, om vi studerar den kapitalistiska produktionen under dess oavbrutna förnyelse och fäster uppmärksamheten inte på den enskilde kapitalisten och den enskilde arbetaren utan på kapitalistklassen och arbetarklassen i dess helhet. Men då måste vi också anlägga en måttstock, som är helt främmande för varuproduktionen.
I varuproduktionen står endast oavhängiga köpare och säljare mot varandra. Deras ömsesidiga förbindelse är avslutad, så snart det ingångna avtalet är uppfyllt. Om handeln återupptas, sker det genom ett nytt avtal, som inte har något att göra med det föregående, och det är en ren tillfällighet, om samma köpare och säljare träffas på nytt.
Om varuproduktionen eller någon företeelse, som har med den att göra, skall bedömas efter sina egna ekonomiska lagar, så måste vi betrakta varje bytestransaktion för sig, utan något som helst sammanhang med den närmast föregående eller den närmast efterföljande. Och då köp och försäljningar endast avslutas mellan enskilda individer, måste man undvika att däri söka relationer mellan hela samhällsklasser.
Hur lång rad av periodiska reproduktioner och ackumulationer det för tillfället fungerande kapitalet än må ha genomgått, så bevarar det alltjämt sin ursprungliga renhet. Så länge man i varje enskild bytestransaktion tillämpar byteslagarna, kan sättet för besittningstagandet helt förändras, utan att den äganderätt, som beror på varuproduktionen, på något sätt beröres av det. Samma äganderätt, som var gällande på den tiden, då produkten ännu tillhörde producenterna och dessa endast kunde berika sig genom sitt eget arbete och endast kunde byta lika värden, gäller ännu i den kapitalistiska epoken, då den samhälleliga rikedomen i ständigt stigande grad tillfaller dem, som är i den ställningen, att de ständigt på nytt kan tillägna sig andras obetalda arbete.
Detta resultat blir oundvikligt, så snart arbetaren själv fritt säljer arbetskraften som en vara. Men det är också först från denna tidpunkt, som varuproduktionen blir allmän och typisk produktionsform, och från samma tidpunkt tar produktionen sikte på försäljning, medan all rikedom som produceras ingår i cirkulationen. Först då lönarbetet har blivit grundvalen för varuproduktionen, får den herravälde över hela samhället; men först då kan den också utveckla hela sin dolda kraft. Att säga, att lönarbetet förfalskar varuproduktionen, är detsamma som att säga, att om varuproduktionen skall förbli oförfalskad, så får den inte utvecklas. I samma utsträckning som den i enlighet med sina inre lagar utvecklas till kapitalistisk produktion, i samma utsträckning slår varuproduktionens egendomslagar om till lagar för kapitalistisk äganderätt. Man måste därför beundra Proudhons[CLXXII*] fiffighet, när han vill avskaffa den kapitalistiska äganderätten genom att mot den sätta upp - varuproduktionens eviga äganderättslagar.
Vi har sett, att t.o.m. vid enkel reproduktion allt satsat kapital, på vilket sätt det än må vara förvärvat från början, förvandlas till ackumulerat kapital eller kapitaliserat mervärde. Men i produktionens oavbrutna ström blir allt ursprungligt kapital av försvinnande liten storlek i jämförelse med det ackumulerade kapitalet eller det mervärde eller den merprodukt, som förvandlats till kapital, detta oavsett huruvida kapitalet verkar under ledning av den kapitalist, som har ackumulerat det, eller under någon annans ledning. Den politiska ekonomin framställer därför gärna allt kapital som "ackumulerad rikedom" (förvandlat mervärde eller intäkt), "som på nytt användes till produktion av mervärde",[797*] eller kapitalisten som "ägare till merprodukt".[798*] Samma åsikt framträder, fast i annan form, i uttrycket, att allt existerande kapital är ackumulerad eller kapitaliserad ränta, ty räntan är endast en liten del av mervärdet.[799*]
Innan vi övergår till en närmare behandling av ackumulationen eller mervärdets återförvandling till kapital, måste vi undanröja en tvetydighet, som den klassiska ekonomin bär ansvaret för.
De varor, som kapitalisten med en del av mervärdet köper för sin egen konsumtion, fungerar inte som produktions- eller värdeökningsmedel. Inte heller är det arbete, som han köper för att tillfredsställa sina naturliga och sociala behov, produktivt arbete. När han köper sådana varor och sådant arbete, förbrukar han mervärdet som inkomst i stället för att förvandla det till kapital. Som Hegel så riktigt påpekar, gick den gammaladliga åskådningen ut på att "förbruka vad som finns" [137], att skryta med lyx, speciellt med en stor skara sysslolösa tjänare. Gentemot denna livsstil var det synnerligen viktigt för den borgerliga ekonomin att predika kapitalackumulationen som den främsta medborgarplikten och att outtröttligt upprepa: man kan inte ackumulera, om man förbrukar hela sin inkomst i stället för att använda en god del därav till inköp av fler produktiva arbetare, som inbringar mer än de kostar. Å andra sidan måste den borgerliga ekonomin polemisera mot den allmänna vanföreställningen, som förväxlar kapitalistisk produktion med skattbildning[800*] och som därför tror, att ackumulerad rikedom är rikedom, som bevarats i sin ursprungliga form, alltså rikedom som undandras omsättningen och räddas undan förbrukningen. Men att låsa in pengarna vore raka motsatsen till att låta dem självföröka sig som kapital, och varuackumulation i skattbildningssyfte vore rena dårskapen.[800a*] När varor hopsamlas i stora mängder, beror det på en stockning i omsättningen eller på överproduktion.[801*]
Den populära föreställningen blandar ofta ihop kapitalackumulationen, som är en produktionsprocess, med två andra ekonomiska fenomen: dels de hopade nyttigheter, som tillhör de rikas konsumtionsfond och endast långsamt förbrukas, dels uppläggandet av förråd eller resurser, ett fenomen som förekommer i alla produktionssätt och som vi i korthet skall dröja vid, då cirkulationsprocessen analyseras.[CLXXIII*]
Såtillvida har alltså den klassiska ekonomin rätt, när den betonar, att ackumulationens karakteristiska kännetecken är, att merprodukten skall förbrukas av produktiva arbetare i stället för att förbrukas improduktivt. Men på denna punkt börjar också villfarelserna. Adam Smith har gjort det till en modesak att framställa ackumulationen uteslutande som produktiva arbetares förbrukning av merprodukten, mervärdets kapitalisering som dess förvandling till arbetskraft rätt och slätt. Låt oss t.ex. höra, vad Ricardo säger:
"Man måste förstå, att ett lands alla produkter konsumeras. Men det gör den största tänkbara skillnad, om de konsumeras av sådana, som reproducerar ett annat värde, eller av sådana som inte reproducerar någonting. När vi säger, att intäkterna sparas och lägges till kapitalet, så menar vi, att den del som säges gå till kapitalet förbrukas av produktiva och inte av improduktiva arbetare. Ingen villfarelse kan vara större än den att inbilla sig, att kapitalet förökas genom att inte förbrukas."[802*]
Ingen villfarelse kan vara större än den efter Adam Smith av Ricardo och alla efterföljare tanklöst upprepade, att "den del av intäkten, som säges gå till kapitalet, förbrukas av produktiva arbetare". Enligt denna uppfattning skulle allt mervärde, som förvandlas till kapital, bli variabelt kapital. Det delas i stället, liksom det ursprungligen satsade värdet, i konstant och variabelt kapital, i produktionsmedel och arbetskraft. Det är i form av arbetskraft det variabla kapitalet existerar inom produktionsprocessen. Under processens förlopp förbrukas arbetskraften av kapitalisten. Under sin verksamhet - arbetet - förbrukar den produktionsmedel. Samtidigt förvandlas de pengar, som kapitalisten har använt för inköp av arbetskraft, till livsmedel, som förtäres, inte av "det produktiva arbetet" utan av "den produktive arbetaren". Genom en alltigenom felaktig analys kommer Adam Smith till det absurda resultatet, att fastän allt individuellt kapital är uppdelat i konstant och variabelt kapital, så skulle det samhälleliga kapitalet upplösas i endast variabelt kapital eller förbrukas endast i form av utbetalda arbetslöner. En textilfabrikör förvandlar t.ex. 2.000 p.st. till kapital. En del av pengarna investerar han i inköp av vävare, resten i ullgarn, maskiner o.s.v. Men de kapitalister, som han har köpt ullgarn och maskiner av, betalar ut en del av pengarna för arbete o.s.v., tills hela summan 2.000 p.st. förbrukats i utbetalda arbetslöner, medan alla de produkter som de 2.000 p.st. representerar förbrukas av produktiva arbetare. Tyngdpunkten i detta resonemang ligger, som man ser, i orden "och så vidare", som skickar oss från Pontius till Pilatus (utan att låta oss skåda den kapitalist, i vars händer det konstanta kapitalet, d.v.s. värdet av produktionsmedlen, slutligen hamnar.)[CLXXIV*] I själva verket avbryter Adam Smith undersökningen, just när svårigheterna börjar.[803*] Så länge man håller sig till årsproduktionens summa, är den årliga reproduktionsprocessen lätt att förstå. Men alla årsproduktionens beståndsdelar måste ut i marknaden, och där börjar svårigheterna. De enskilda kapitalens och de personliga inkomsternas rörelser blandas med varandra och försvinner i ett allmänt kretslopp - den samhälleliga rikedomens cirkulation - som verkar förvirrande och ger undersökningen mycket invecklade uppgifter att lösa. I andra bokens tredje avdelning skall jag ge en analys av det verkliga förhållandet. - Det är fysiokraternas stora förtjänst, att de i sin "Tableau économique" [138] för första gången har gjort ett försök att ge en bild av årsproduktionen, sådan den uppträder i cirkulationen.[804*]
För övrigt är det självklart, att den politiska ekonomin inte har underlåtit att i kapitalistklassens intresse utnyttja Adam Smiths sats: att hela den delen av nettoprodukten, som förvandlas till kapital, förtäres av arbetarklassen.
I förra kapitlet betraktade vi mervärdet resp. merprodukten endast som kapitalistens individuella konsumtionsfond, i detta kapitel hittills endast som en ackumulationsfond. Det är emellertid varken det ena eller det andra utan bägge delarna samtidigt. En del av mervärdet förtäres av kapitalisten såsom reveny,[805*] en annan del användes som kapital eller ackumuleras.
Om mervärdets mängd är given, beror ackumulationens storlek uppenbarligen på hur mervärdet uppdelas i konsumtionsfond och ackumulationsfond, i reveny och kapital. Ju större den ena delen är, desto mindre blir den andra. Om alla andra förhållanden förblir oförändrade, beror ackumulationens storlek på det förhållande, vari denna fördelning sker. Men det är mervärdets ägare, kapitalisten, som gör denna fördelning. Den är alltså hans viljeakt. Den del av den inhöstade tributen, som han ackumulerar, säger man att han sparar, eftersom han inte förtär den, d.v.s. emedan han utövar sin funktion som kapitalist, nämligen funktionen att berika sig.
Endast såsom personifierat kapital har kapitalisten ett historiskt värde och den historiska existensrätt, som enligt den spirituelle Lichnowski "inget datum inte har". [139] Endast i den mån han fyller denna funktion, är han själv en tillfällig nödvändighet, framvuxen ur det kapitalistiska produktionssättets tillfälliga nödvändighet. Men då är inte heller bruksvärdet och den personliga förbrukningen, utan bytesvärdet och värdeökningen hans avgörande motiv. Som fanatisk anhängare av värdeökning tvingar han hänsynslöst mänskligheten att producera för produktionens egen skull och därmed också till att utvidga samhällets produktivkrafter och till att skapa de materiella produktionsbetingelser, som allena kan bilda det verkliga underlaget för en högre samhällsform, vars grundprincip är varje enskild människas fullständiga och fria utveckling. Endast som personifikation av kapitalet är kapitalisten respektabel. I denna egenskap har han samma absoluta ha-begär som skattsamlaren. Men det, som hos den senare framstår som en individuell mani, är hos kapitalisten en verkan av samhällsmekanismen, i vilken han bara är ett kugghjul. Den kapitalistiska produktionens utveckling nödvändiggör, att det kapital, som användes i det enskilda företaget, ständigt växer, och konkurrensen påtvingar varje individuell kapitalist den kapitalistiska produktionens inre lagar, som om de vore yttre tvångslager. Den tvingar honom till att ständigt öka sitt kapital för att bevara det, men han kan endast öka det genom fortsatt ackumulation.
För såvitt han i hela sin verksamhet endast är en funktion av det kapital, som i honom har fått vilja och medvetande, betraktar han sin privata förbrukning som en stöld från sitt kapitals ackumulation, alldeles som i den italienska bokföringen privatutgifter figurerar på kapitalistens debetsida såsom en skuld till kapitalet. Ackumulation betyder erövring av den samhälleliga rikedomens värld. Samtidigt som den ökar mängden av det exploaterade människomaterialet, utvidgar den också kapitalistens direkta och indirekta herravälde.[806*]
Men arvsynden verkar överallt. Med utvecklingen av det kapitalistiska produktionssättet, av ackumulationen och av rikedomen, upphör kapitalisten till slut att vara endast förkroppsligat kapital. Han känner en "mänsklig sympati" [140] för sin egen Adam och blir så civiliserad, att han förlöjligar svärmeriet för askes som en gammaldags skattsamlarfördom. Medan den klassiske kapitalisten brännmärker den individuella konsumtionen såsom en synd mot hans funktion och som "avhållsamhet" från ackumulation, är den moderniserade kapitalisten i stånd att uppfatta ackumulationen som "försakelse" av sina njutningar.
"Ack, tvenne
själar bo i detta bröst
och vilja skilda banor vandra!" [141][CLXXV*]
I det kapitalistiska produktionssättets historiska begynnelse - och varje kapitalistisk uppkomling genomgår individuellt detta historiska stadium - härskar girighet och ha-begär som absoluta lidelser. Men den kapitalistiska produktionens framsteg skapar inte bara en ny värld av njutningar. Den öppnar också med kreditväsen och spekulation tusen källor till plötslig rikedom. På ett visst utvecklingsstadium blir ett konventionellt slöseri, som samtidigt är en exponering av rikedom och därför ett kreditmedel, dock en affärsmässig nödvändighet för den "olycklige" kapitalisten. Lyxen ingår i kapitalets representationskostnader. Dessutom berikar sig kapitalisten inte som skattsamlaren i förhållande till sitt eget personliga arbete och sin sparsamhet, utan i stället i samma grad som han utsuger främmande arbetskraft och tvingar arbetaren att försaka alla livets njutningar. Ehuru kapitalistens slöseri alltså aldrig har samma öppna karaktär som den elegante feodalherrens, i det att smutsig girighet och ängslig beräkning alltid lurar i bakgrunden, ökar dock hans slöseri i takt med hans ackumulation, utan att de behöver begränsa varandra. Därmed utvecklas i kapitalistens bröst en Faust-konflikt mellan ackumulationsdrift och njutningsdrift.
"Industrin i Manchester", säger dr Aikin i en skrift, som utkom 1795, "kan uppdelas i fyra perioder. Under den första var fabrikanterna tvungna att arbeta hårt för sitt uppehälle."
De berikade sig speciellt genom att bestjäla de föräldrar, som satte sina barn i lära hos dem och fick punga ut med en högt tilltagen ersättning, medan lärlingarna uthungrades. Å andra sidan var genomsnittsprofiten låg, och ackumulationen krävde stor sparsamhet. De levde som skattsamlare och förtärde inte på långt när ens räntorna på sitt kapital.
"Under den andra perioden hade de börjat samla små förmögenheter men arbetade lika hårt som förut", ty, som varje slavdrivare vet, kostar det arbete att exploatera arbete, "och de levde lika enkelt och sparsamt som förut ... Under den tredje perioden började lyxen, och omsättningen ökade genom att man sände ut ryttare" (beridna handelsresande) "som tog upp order i alla marknadsstäder i kungariket. Det är sannolikt, att det före 1690 fanns få eller inga kapitalister, som i industrin hade förvärvat kapital över 3- ā 4.000 p.st. Men vid denna tid eller något senare hade industriidkarna redan ackumulerat kapital och började bygga hus av sten i stället för av trä eller tegel ... Ännu i början av 18:e århundradet blev en Manchesterfabrikant föremål för grannarnas speglosor och huvudskakningar, om han satte fram ett glas utländskt vin för sina gäster."
Före maskinernas införande kostade en fabrikant aldrig på sig mer än 6 pence för ett glas punsch och 1 penny för en rulle tobak, när han någon kväll satt på puben tillsammans med sina kolleger. Först år 1758 såg man "en i affärsverksamhet verkligen sysselsatt person med eget ekipage" - och det bildade epok.
"Den fjärde perioden" - sista tredjedelen av 18:e århundradet - "är den stora lyxens och slöseriets tid, då man levde högt på en handel, som omspände hela Europa, med handelsresande och varulager i varje provins."[807*]
Vad skulle den gode dr Aikin säga, om han finge återuppstå i det nutida Manchester?
Ackumulera, ackumulera! Det är Moses och profeterna. [142] "Det är sparsamheten, inte arbetsamheten (industry), som är den omedelbara orsaken till kapitalackumulationen. Men arbetet levererar förstås det material, som sparsamheten ackumulerar."[808*] Alltså spara, spara, d.v.s. återförvandla största möjliga del av mervärdet eller merprodukten till kapital! Ackumulera för ackumulationens skull, producera för produktionens skull - i denna formel uttalade den klassiska ekonomin bourgeoisiperiodens historiska uppgift. Den gjorde sig inte några illusioner beträffande rikedomens födslovåndor,[809*] men vad tjänar det till att klaga över en historisk nödvändighet?
Om den klassiska ekonomin betraktar proletären endast som en maskin för produktion av mervärde, så ser den i kapitalisten endast en maskin för detta mervärdes förvandling till kapital. Den tar hans historiska mission på djupaste allvar. För att skydda sin gunstling från den olycksaliga konflikten mellan njutningslystnad och ha-begär förfäktade Malthus i början av detta århundrade en arbetsdelning, som anvisade de kapitalister, som verkligen var sysselsatta i produktionen, uppgiften att ackumulera, medan de övriga delägarna i mervärdet, jordaristokraterna, statens och kyrkans ämbetsmän, fick uppgiften att förslösa. Det är av den största betydelse, säger han, att
"hålla isär passionen för utgiften och passionen för ackumulation (the passion for expenditure and the passion for accumulation)".[810*]
De herrar kapitalister, som för längesen hade blivit goddagspiltar och världsmän, protesterade i högan sky. Vad är meningen? ropade en av deras talesmän, en anhängare av Ricardo. Predikar herr Malthus höga jordräntor, högre skatter o.s.v., för att de improduktiva konsumenterna skall sporra industriidkarna till flit och sparsamhet? Visserligen bör parollen vara: produktion, produktion i ständigt stigande skala,
"men ett sådant tillvägagångssätt skulle mera hämma än sporra produktionen. Det är f.ö. inte rättvist (nor is it quite fair) att på detta sätt hålla ett antal människor i sysslolöshet endast för att sporra andra, vilkas karaktär är sådan, att man kan räkna med (who are likely, from theirs characters) att de skall utföra sin verksamhet framgångsrikt, bara man kan tvinga dem att fungera."[811*]
Lika orimligt som han finner det vara att sporra industriidkaren till ackumulation genom att skumma bort grädden på mjölken för honom, lika nödvändigt anser han det vara, att arbetarens lön begränsas till ett minimum "för att hålla honom arbetsam". Han söker inte heller ett ögonblick dölja, att hemligheten med profiten är, att man tillägnar sig främmande, obetalt arbete.
"Ökad efterfrågan på arbete från arbetarnas sida betyder ingenting annat än att de är beredda att ta för sig mindre av sin egen produkt och lämna en större del därav åt företagarna; och om man säger, att detta genom minskad konsumtion" (från arbetarnas sida) "framkallar överproduktion, så kan jag nöja mig med att svara, att detta är det samma som hög profit."[812*]
Denna lärda tvist om hur det byte, som rövas från arbetaren, skall ur ackumulationens synpunkt bäst fördelas mellan verksamma kapitalister och lata jordägare o.s.v., förstummades vid julirevolutionens utbrott (1830). Kort därefter lät arbetarna i Lyon stormklockan ljuda, och de engelska jordproletärerna släppte den röde hanen lös. På denna sidan Kanalen grasserade owenismen, på den andra sidan dominerade st. simonismen och fourierismen. Vulgärekonomins tid var kommen. Den grep tillfället och publicerade en doktrin, avsedd att rädda samhället.[CLXXVI*] Precis ett år, innan Nassau W. Senior i Manchester hade upptäckt, att profiten (inklusive räntan) är produkten av den "sista, tolfte timmen", hade han meddelat mänskligheten en annan upptäckt. "Jag ersätter", förkunnade han högtidligt, "ordet kapital som produktionsinstrument betraktat med ordet abstinens."[813*] Ett oöverträffat prov på vulgärekonomins "upptäckter"! En ekonomisk kategori ersättes med en sykofantisk fras. Det är allt.
"Då vilden tillverkar en båge", docerar Senior, "så utövar han industriell verksamhet, men han praktiserar inte abstinens." Detta förklarar för oss, hur och varför arbetsmedel kunde fabriceras i äldre samhällsförhållanden "utan" kapitalistens "abstinens". "Ju mer samhället utvecklas, desto mer abstinens kräver det"[814*], nämligen abstinens från deras sida, vars verksamhet går ut på att tillägna sig andras arbete och andras arbetsprodukter. Alla betingelser för arbetsprocessen förvandlas till lika många slags abstinens från kapitalistens sida. Om inte all spannmål förtäres utan en del blir utsäde - abstinens från kapitalistens sida! Om vinet får tid att jäsa - abstinens från kapitalistens sida![815*]
Kapitalisten rövar från sin egen Adam, då han "lånar arbetaren produktionsinstrumenten" (!), d.v.s. när han förbinder dem med arbetskraft för att öka sitt kapital i stället för att äta upp ångmaskinerna, bomullen, järnvägarna, gödseln, draghästarna o.s.v., eller enligt vulgärekonomernas naiva föreställning förslösa "deras värde" i form av lyx och andra konsumtionsmedel.[816*] Hur kapitalistklassen egentligen skall bära sig åt med detta, det är en hemlighet, som vulgärekonomin hittills hårdnackat har bevarat. Nog av: världen existerar endast tack vare kapitalistens, denne moderne Vishnu-botgörares[CLXXVII*] självstympning. Inte bara ackumulationen utan redan "bevarandet av kapitalet kräver en oavbruten kraftansträngning för att motstå frestelsen att förtära det".[817*] Den enklaste humanitet bjuder alltså uppenbarligen, att man frigör kapitalisterna från detta martyrium och denna frestelse. Så blev ju nyligen slavägaren i Georgia genom slaveriets avskaffande löst ur det besvärliga dilemmat, om han skulle festa upp den merprodukt, som han hade piskat ur negerslaven, eller delvis återförvandla den till flera negrer och mera jord.
Inte endast enkel reproduktion utan också reproduktion i utvidgad skala förekommer i de mest olika samhällsformer, om också i olika omfattning. Det produceras och konsumeras oupphörligen mer och mer, och som följd därav blir också ständigt fler produkter förvandlade till produktionsmedel. Men denna process uppträder inte som ackumulation av kapital och därför inte heller som en kapitalistens funktion, så länge inte produktionsmedlen, produkterna och arbetarnas livsmedel antar formen av kapital i förhållande till arbetarna.[818*] Den för några år sedan (1855) avlidne Richard Jones, Malthus' efterträdare som professor i politisk ekonomi vid East Indian College i Haileybury, illustrerar detta förträffligt med hjälp av två viktiga fakta. Då huvuddelen av det indiska folket består av bönder, som är självständiga småproducenter, framträder deras produkter, deras arbets- och livsmedel "inte som en fond, hopsparad av främmande intäkter, och som därför inte heller har genomlöpt någon föregående ackumulationsprocess."[819*] I de provinser, där det engelska herraväldet ännu inte har upplöst det gamla samhällssystemet, arbetar däremot de jordlösa arbetarna för överklassen, som inhöstar en del av jordbrukets merprodukt som tribut eller jordränta. En del av denna produkt förbrukas direkt av överklassen, medan en annan del förvandlas av arbetarna till lyxföremål och andra konsumtionsvaror, som överklassen förbrukar, och resten användes till att avlöna de arbetare, som själva äger sina arbetsredskap. Produktion och reproduktion i utvidgad skala går här sin gilla gång utan inblandning av detta moderna helgon, denna riddare av den sorgliga skepnaden, den "abstinente" kapitalisten.
Om vi förutsätter, att mervärdet fördelas i ett bestämt förhållande mellan tillskottskapital och reveny, så beror uppenbarligen det ackumulerade kapitalets storlek av mervärdets absoluta storlek. Antar vi, att 80 % kapitaliseras och 20 % förtäres, så belöper sig det ackumulerade kapitalet till 2.400 p.st. eller 1.200 p.st. vid ett mervärde på 3.000 resp. 1.500 p.st. Som följd härav kommer alla de faktorer, som påverkar mervärdets storlek, att också i motsvarande grad påverka ackumulationens storlek. Dessa omständigheter har utförligt behandlats i kapitlen om produktionen av mervärde. Vi återvänder till dem nu, endast i den mån de ger oss nya synpunkter på ackumulationen.
Man torde erinra sig, att mervärdekvoten är direkt beroende av arbetskraftens exploateringsgrad. Den politiska ekonomin fäster så stort avseende vid detta, att den emellanåt blandar ihop ökad produktivitet med ökad exploatering av arbetskraften, vad beträffar dessa faktorers inverkan på ackumulationen.[820*] I avsnitten om mervärdets produktion förutsatte vi alltid, att arbetslönen åtminstone motsvarade arbetskraftens värde. Arbetslönens våldsamma nedpressande under detta värde spelar emellertid en så viktig roll, att vi ett ögonblick måste uppehålla oss därvid. Inom vissa gränser kan nämligen arbetarens nödvändiga konsumtionsfond faktiskt förvandlas till en ackumulationsfond för kapitalet.
"Arbetslönen", säger J. St. Mill, "har ingen produktivkraft; den är priset för en produktivkraft. Arbetslönen bidrar inte vid sidan av själva arbetet till varuproduktionen, lika litet som priset på själva maskineriet; Om arbete kunde erhållas utan köp, så vore arbetslönen överflödig."[821*]
Men om arbetarna kunde leva av luft, så vore de inte till salu till något pris. Kostnaden noll är alltså en gräns i matematisk mening, alltid omöjlig att nå, men alltid möjlig att närma sig. Det är kapitalets ständiga tendens att trycka ner arbetslönen till denna gräns.
En skriftställare från 18:e århundradet, författaren till "Essay on Trade and Commerce", som jag ofta citerat, förråder endast det engelska kapitalets innersta hemlighet, när han förklarar, att det är Englands historiska uppgift att trycka ner den engelska arbetslönen till den franska och holländska nivån.[822*] Han säger bl.a. helt troskyldigt:
"Men om våra fattiga" (jargong för ordet arbetare) "vill leva i lyx ... måste deras arbete naturligtvis bli dyrare ... Man behöver bara se den hårresande massa överflödsvaror (heap of superfluities), som våra manufakturarbetare förbrukar, såsom brännvin, gin, te, socker, utländska frukter, starköl, tryckt linneväv, snus, röktobak etc."[823*]
Han citerar en skrift av en fabrikant från Northamptonshire, som skelar upp mot himlen och klagar:
"Arbete är en hel tredjedel billigare i Frankrike än i England, ty de franska fattiga arbetar hårt och lever enkelt, vad beträffar både föda och kläder. Deras vanliga föda är bröd, frukter, kål, rötter och torkad fisk. De äter sällan kött och, när vetet är dyrt, mycket litet bröd."[824*] "Vartill ytterligare kommer", fortsätter essayisten, "att deras dryck består av vatten och andra svaga drycker, så att de i själva verket förbrukar häpnadsväckande litet pengar ... Ett sådant sakernas tillstånd är säkerligen svårt att åstadkomma, men att det inte är alldeles omöjligt, det bevisar förhållandena i Frankrike och Holland."[825*]
Nu (1873) har vi kommit betydligt längre tack vare den internationella konkurrens, som det kapitalistiska produktionssättets utveckling åstadkommit mellan alla världens arbetare. Nu handlar det inte om att pressa ner de engelska lönerna till kontinentens nivå utan om att i en närmare eller fjärmare framtid få ner de europeiska lönerna på den kinesiska nivån. Det är det perspektiv, som mr Stapleton, medlem av parlamentet, i ett valföredrag målar upp om arbetets pris i framtiden. "Om Kina blir ett stort industriland", sade mr Stapleton, "kan jag inte förstå hur Europas industriarbetare skulle kunna hålla ut i kampen utan att stiga ner till sina konkurrenters nivå." (Notis i "Times" den 3 sept. 1873.)[CLXXVIII*]
Två årtionden senare än den ovan citerade "Essay" (av 1770) följdes samma människovänliga linje av en amerikansk humbug, den adlade yankeen Benjamin Thomson (alias lord Rumford), till både Guds och människors välbehag. Hans "Essays" är en kokbok med recept av alla slag för att ersätta arbetarnas vanliga, dyra mat med surrogat. Ett av denne sällsamme "filosofs" mest lyckade recept är följande:
"5 pund korn, 5 pund majs, för 3 pence sill, 1 penny salt, 1 penny ättika, 2 pence peppar och kryddor - summa 203/4 pence, som ger 64 portioner soppa, ja med genomsnittspriset på spannmål kan kostnaden pressas ner till 1/4 pence per person.[826*]
Med den kapitalistiska produktionens framsteg har varuförfalskningen gjort Thomsons ideal överflödiga.[827*]
I slutet av 18:e och början av 19:e århundradet hade de engelska arrendatorerna och godsägarna lyckats framtvinga den absoluta minimilönen genom att betala lantarbetarna en arbetslön under minimum och resten i form av fattigunderstöd. Under denna "gamla goda tid" hade de engelska lantjunkarna ännu rätt att fastställa "lagliga" lönetariffer för lantarbetet. Ett exempel på den burleska humor, som härvid praktiserades:
"När lantjunkarna (squires) fastställde lönerna för Speenhamland 1795, hade de just ätit middag och ansåg tydligen, att arbetarna inte behövde någon sådan ... De beslöt, att veckolönen skulle vara 3 sh. pr man, om en kaka bröd på 8 pund 11 ounces kostade 1 shilling, och lönen skulle stiga i takt med brödpriset, tills kakan kostade 1 sh. 5 pence. Så snart brödpriset stigit ytterligare, skulle lönen proportionsvis minska, tills brödpriset uppnått 2 sh., och då skulle varje arbetskarl klara sig med 1/5 mindre mat än förut."[828*]
Inför överhusets undersökningskommitté år 1814 tillfrågades en viss A. Bennet, stor arrendator, fredsdomare, fattighusföreståndare och lönereglerare:
"Existerar det något förhållande mellan dagsverkets värde och arbetarens fattigunderstöd?" Svar: "Ja, varje familjs veckoinkomst kompletteras utöver det nominella beloppet, så att den motsvarar en brödranson av 8 pund 11 ounces samt 3 pence pr individ ... Vi anser denna portion tillräcklig för en veckas uppehälle åt varje person i familjen, och de 3 pence är avsedda till kläder. Om kommunen (die Pferrei = pastoratet) föredrar att själv hålla kläder, dras dessa 3 pence ifrån. Denna praxis råder inte bara i hela västra delen av Wiltshire utan, enligt min uppfattning, i hela landet."[829*] "Det är på detta sätt", utropar en borgerlig skriftställare från denna tid, "som arrendatorerna i åratal har förödmjukat en aktningsvärd klass av sina landsmän genom att tvinga dem att ta sin tillflykt till fattighuset ... Arrendatorerna har ökat sina egna vinster, samtidigt som de hindrat arbetarna att ackumulera ens den oumbärligaste konsumtionsfond."[830*]
Vilken roll det direkta röveriet från arbetarnas nödvändiga konsumtionsfond nu för tiden spelar för bildandet av mervärde och därmed för kapitalets ackumulationsfond, har t.ex. den s.k. hemindustrin (se kap. 13, nr 8 d) visat. Ytterligare fakta följer i detta avsnitt.
Den del av det konstanta kapitalet, som består av arbetsmedel, måste visserligen alltid vara tillräcklig för att sysselsätta det antal arbetare, som motsvarar anläggningens storlek, men därav följer inte, att det konstanta kapitalet nödvändigtvis måste ökas i samma förhållande som den sysselsatta arbetsmängden. I en fabriksanläggning levererar t.ex. 100 arbetare på 8 timmar 800 arbetstimmar. Om kapitalisten vill öka denna summa med hälften, kan han anställa ytterligare 50 arbetare, men då måste han också satsa nytt kapital inte bara för löner utan också för arbetsmedel. Men han kan också låta de förra 100 arbetarna arbeta 12 timmar i stället för 8, och då är de redan befintliga arbetsmedlen tillräckliga, låt vara att deras förslitning går fortare. På detta sätt kan merprodukten och mervärdet, varpå ackumulationen beror, ökas genom bättre utnyttjande av arbetskraften utan motsvarande ökning av det konstanta kapitalet.
I den extraktiva industrin, t.ex. gruvorna, utgör råvarorna inte någon del av kapitaltillskottet. Arbetsobjektet är här inte en produkt av föregående arbete utan gratis skänkt av naturen, som t.ex. malmer, stenkol, sten o.s.v. Här består det konstanta kapitalet nästan uteslutande av arbetsmedel, som mycket väl kan uthärda ett ökat arbetskvantum (dag- och nattskift t.ex.). Under i övrigt oförändrade förhållanden kommer emellertid produktmängden och dess värde att stiga i direkt proportion till det använda arbetet. De ursprungliga producenterna, samtidigt också de ursprungliga skaparna av allt kapital, människan och naturen, samverkar här alldeles som på produktionens första dag. Tack vare arbetskraftens tänjbarhet utvidgas ackumulationen, utan att det konstanta kapitalet i förväg har ökats.
Inom jordbruket kan man inte odla upp nya arealer utan att förbruka mera utsäde och gödningsämnen. Men sedan man gjort dessa utlägg, åstadkommer den rent mekaniska bearbetningen av jorden en fantastisk inverkan på produktmängden. Om ett oförändrat antal arbetare presterar en större arbetsmängd, ökas sålunda fruktbarheten, utan att nya tillskott av arbetsmedel erfordras. Det är återigen människornas direkta inverkan på naturen, som verkar som en omedelbar källa till ökad ackumulation, utan att nytt kapital tillsättes.
I den egentliga industrin slutligen nödvändiggör varje ökning av arbetsmängden en motsvarande ökning av råmaterialet, men inte nödvändigtvis även av arbetsmedlen. Då den extraktiva industrin och jordbruket förser förädlingsindustrin med råvaror både for dess egna produkter och dess arbetsmedel, drar också industrin fördel av den produktmängd, som jordbruk och bergshantering kan frambringa utan motsvarande ökning av det satsade kapitalet.
Resultatet är, att kapitalet genom att lägga under sig de bägge ursprungliga källorna till rikedom, arbetskraften och jorden, får en expansiv kraft, som sätter det i stånd att utvidga ackumulationen utöver de gränser, som dess egen storlek utstakat, och som bestämmes av värdet och mängden av de produktionsmedel, som redan är producerade och i vilka kapitalet existerar.
En annan viktig faktor i kapitalets ackumulation är det samhälleliga arbetets produktivitetsgrad.
Med arbetets produktivkraft växer produktmassan, som representerar ett visst värde, alltså även ett mervärde av viss given storlek. Vid oförändrad eller till och med fallande mervärdekvot ökar därför merproduktens mängd, om arbetets produktivkraft växer fortare än mervärdekvoten faller. I detta fall kan kapitalisten öka sin konsumtion utan att tillgripa ackumulationsfonden och utan att fördelningen mellan konsumtion och ny kapitalbildning förändras. Ackumulationsfonden kan t.o.m. öka på bekostnad av konsumtionsfonden, samtidigt som varorna produceras så mycket billigare, att kapitalisten har lika stor eller större mängd varor än förut till förfogande för sin personliga konsumtion. Men när arbetets produktivkraft stiger, blir arbetskraften, som vi har sett, ständigt billigare, medan mervärdekvoten växer, t.o.m. om reallönen samtidigt stiger. Arbetslönen ökar aldrig i samma grad som arbetets produktivkraft. Samma variabla kapital kan därför sätta mera arbetskraft och därmed också mera arbete i verksamhet. Samma konstanta kapital framträder i mera produktionsmedel, d.v.s. mera arbetsmedel, råmaterial och hjälpämnen, och det levererar alltså mera material både för varuproduktion och värdebildning samt uppsuger mera arbete än förut. Ackumulationen ökar därför, även om tillskottskapitalets värde förblir oförändrat eller t.o.m. avtar. Reproduktionen utvidgas inte endast materiellt, utan dessutom ökar produktionen av mervärde snabbare än tillskottskapitalets värde.[CLXXIX*]
Utvecklingen av arbetets produktivkraft återverkar också på det ursprungliga kapitalet eller det kapital, som redan är investerat i produktionsprocessen. En del av det verksamma konstanta kapitalet består av arbetsmedel, såsom maskineri o.s.v., som endast förbrukas under längre perioder, och som därpå reproduceras eller ersättes med nya exemplar av samma slag. Men varje år dör en del av dessa arbetsmedel bort eller når slutmålet för sin produktiva verksamhet. Arbetsmedlen befinner sig därför ständigt i ett stadium av successiv reproduktion eller ersättning med nya exemplar av samma slag. Om arbetets produktivkraft har stegrats i de industrigrenar som producerar dessa arbetsmedel - och den stiger oavbrutet som följd av vetenskapens och teknikens ständiga framsteg - så kommer effektivare och i förhållande till prestationsförmågan billigare maskiner, verktyg och apparater i stället för de gamla. Det gamla kapitalet reproduceras i en mera produktiv form, bortsett från de oupphörliga detaljförändringarna i de befintliga produktionsmedlen.
Den andra delen av det konstanta kapitalet, råmaterialet och hjälpämnena, reproduceras kontinuerligt under årets lopp, inom jordbruket i regel en gång om året. Varje förbättring av produktionsmetoderna verkar alltså nästan samtidigt på det nytillkomna kapitalet och på det redan fungerande kapitalet. Varje framsteg inom kemin inte bara mångdubblar antalet nyttiga ämnen och den nyttiga användningen av redan kända, varigenom det växande kapitalets verksamhetsområde utvidgas, utan kemin finner också metoder att nyttiggöra avfallet från produktions- och konsumtionsprocessen och skaffar på så sätt kapitalet nytt råmaterial utan nya kapitalinsatser. Liksom ökad anspänning av arbetskraften leder till bättre utnyttjande av naturrikedomarna, så utgör vetenskap och teknik en expansionskraft hos kapitalet, som är oberoende av det fungerande kapitalets givna storlek. De återverkar samtidigt på den del av originalkapitalet, som skall förnyas. I sin nya form får det utan vederlag del av de samhälleliga framsteg, som gjordes, medan det ännu hade sin gamla form. Visserligen åtföljes denna utveckling av produktivkraften tillika av en partiell värdeminskning av det fungerande kapitalet. I den mån denna värdeminskning blir mera kännbar genom konkurrensen, får arbetarna bära det mesta av följderna, genom att kapitalisterna håller sig skadeslösa genom hårdare exploatering av arbetskraften.
Arbetet överför värdet av de konsumerade produktionsmedlen till produkten. Å andra sidan växer värdet och mängden av de produktionsmedel, som en given arbetsmängd sätter i rörelse, i samma proportion som arbetets produktivitet ökar. Samma arbetsmängd tillför visserligen produkterna samma mängd nyvärde som förut, men det gamla kapitalvärdet, som överföres till produkten, växer med arbetets stigande produktivitet.
Låt oss anta, att en engelsk och en kinesisk bomullsspinnare arbetar lika många timmar och med samma intensitet. Bägge frambringar då på en vecka lika stora värden. Men trots denna likhet är det en oerhörd skillnad mellan värdet av engelsmannens veckoprodukt, producerad medelst en väldig automatisk maskin, och kinesens, som framställts med en spinnrock. Under loppet av den tid kinesen använder för att spinna 1 pund bomull, spinner engelsmannen flera hundra pund. Han överför därför till sin produkt råmaterial, som är flera hundra gånger mera värda och som samtidigt har fått en ny och användbarare form, som sedan åter kan fungera som kapital.
F. Engels skriver: "År 1782 låg de tre senaste årens hela ullproduktion" (i England) "obearbetad på grund av brist på arbetare och hade förblivit liggande, om inte det nyuppfunna maskineriet hade kommit till hjälp och spunnit ullen."[831*] Det materialiserade arbete, som föreligger i form av maskineri, stampar naturligtvis inte nya arbetare ur jorden. Men maskineriet gör det möjligt att produktivt förbruka ullen och uppehåller dessutom det gamla värdet i garnet, allt detta med en mindre mängd levande arbete än förut. Härigenom skapas också förutsättningar och motiv för utvidgad reproduktion av ull. Det är det levande arbetets natur, att det bevarar gammalt värde, samtidigt som det skapar nytt värde. När produktivkraften och ackumulationen ökar, när produktionsmedlen tillväxer i verksamhet, omfång och värde, då bevarar och förevigar också arbetet ett ständigt ökat kapitalvärde i ständigt nya former.[832*] Denna arbetets naturkraft framträder som en självbevarelsedrift hos det kapital, som arbetet är förbundet med, på samma sätt som arbetets samhälleliga produktivkrafter ter sig som kapitalets egenskaper och kapitalistens ständiga tillägnande av merarbete som en kapitalets oavbrutna självförökning. Alla arbetets krafter synes vara kapitalets krafter, liksom varans alla värdeformer framträder som penningformer.
När kapitalet växer, ökas också differensen mellan det kapital, som användes i produktionsprocessen, och det kapital som förbrukas vid framställningen av den enskilda produkten. Med andra ord: värdet och mängden av arbetsmedlen växer - byggnader, maskiner, dragdjur, apparater av olika slag, som gör tjänst under kortare eller längre tid i den oavbrutet pågående produktionsprocessen och som användes, för att man vill uppnå bestämda nyttoeffekter. Dessa arbetsmedel ingår i sin helhet i produktionsprocessen, men deras förslitning sker gradvis, och de överför därför sitt värde gradvis till produkten. I den mån dessa arbetsmedel tjänar som produktbildare utan att tillföra produkten värde - alltså användes helt men konsumeras endast delvis - presterar de, som förut nämnts, samma gratistjänst som naturkrafterna, vatten, luft, ånga, elektricitet o.s.v. När denna gratistjänst från det förgångna arbetet gripes och besjälas av levande arbete, växer den med ackumulationens växande omfång.
Då den förgångna tidens arbete ständigt förkläder sig som kapital, d.v.s. då överskottet av det arbete, som A, B, C o.s.v. har utfört, alltid blir en ickearbetare X:s egendom, överflödar borgare och politiska ekonomer av beröm över de tjänster, som det förgångna arbetet har gjort, och som enligt det skotska geniet MacCulloch t.o.m. borde få sin egen belöning (ränta, profit o.s.v.)[833*] Dessa visa män inbillar sig, att den ständigt växande betydelsen av det förgångna arbetet, som i form av produktionsmedel medverkar i den levande arbetsprocessen, beror på detta arbetes samhälleliga kapitalform, och de förstår inte, att det är det tidigare obetalda arbetet som nu gör tjänst. Den kapitalistiska produktionens praktiska representanter och ideologiska pratmakare kan lika litet tänka sig produktionsmedlen åtskilda från den samhälleliga karaktärsmask, som nu klibbar vid dem, som en slavägare kan tänka sig arbetaren frigjord från karaktären av slav.
Vid en given exploatering av arbetskraften är mervärdemängden bestämd av det antal arbetare, som samtidigt exploateras, och dessa motsvarar, om också i växlande relation, kapitalets storlek. Ju fortare kapitalet alltså växer på grund av successivt ökande ackumulation, desto fortare växer också den värdesumma, som uppdelas i en ackumulationsfond och en konsumtionsfond. Kapitalisten kan därför leva flottare och samtidigt "försaka" mer. Och slutligen verkar alla produktionens drivande krafter starkare, ju större omfång produktionen får och ju större det satsade kapitalet är.
Det framkom under loppet av denna undersökning, att kapitalet inte är en bestämd storlek utan en elastisk del av den samhälleliga rikedomen, och att det oavbrutet varierar med mervärdets uppdelning i reveny och ny kapitalbildning. Det visade sig vidare, att även om det verksamma kapitalets storlek är given, så är den av kapitalet utnyttjade arbetskraften, vetenskapen och jorden (som ekonomiskt omfattar alla arbetsföremål, som finns i naturen utan människans åtgörande), elastiska krafter, som inom vissa gränser ger kapitalet fritt spelrum, oberoende av dess egen storlek. Vi bortsåg i detta sammanhang från alla förhållanden, som beror på cirkulationsprocessen, och som kan ge kapital av samma storlek mycket olika verkningsgrad. Vi förutsatte, att det kapitalistiska produktionssättet förelåg i renodlad form, att den kapitalistiska produktionens begränsningar kvarstod, och vi bortsåg därför från varje planmässig och rationell förbindelse mellan produktionsmedlen och arbetskraften. Den klassiska ekonomin har alltid brukat betrakta det samhälleliga kapitalet som en oföränderlig storhet med en oföränderlig verkningsgrad. Men denna fördom upphöjdes till en fast dogm först genom urbrackan Jeremias Bentham, detta fantasilösa, pedantiska, pladdriga orakel för det 19:e århundradets gemena borgerskap.[834*] Bentham är bland filosoferna, vad Martin Tupper är bland diktarna. Bägge är av en typ, som endast är tänkbar i England.[835*] Om man godtar hans dogm, blir de alldagligaste händelser i produktionsprocessen, som t.ex. dess plötsliga utvidgningar och sammandragningar, fullständigt obegripliga.[836*] Benthams lärosats utnyttjades både av honom själv och av Malthus, James Mill, MacCulloch m.fl. till försvar för kapitalet, i synnerhet för att framställa det variabla kapitalet, den del av kapitalet som omsättes i arbetskraft, som en fast storhet. De materiella ting, varav det variabla kapitalet består, d.v.s. de existensmedel, som det representerar, eller den s.k. lönefonden, blev omgärdad med oöverstigliga naturskrankor och omdiktade till en avgränsad del av den samhälleliga rikedomen. För att sätta i rörelse den del av den samhälleliga rikedomen, som skall fungera som konstant kapital eller, materiellt uttryckt, som produktionsmedel, krävs en bestämd mängd levande arbete. Denna arbetsmängd är beroende av de tekniska förhållandena. Men den arbetsstyrka, som behövs för att leverera denna arbetsmängd, är inte given, ty antalet växlar med exploateringsgraden av varje enskild arbetare. Inte heller arbetskraftens pris är givet, endast en mycket elastisk minimigräns. De fakta, som ligger till grund för denna dogm, är följande: Å ena sidan har arbetaren ingen medbestämmanderätt vid fördelningen av den samhälleliga rikedomen i njutningsmedel för de icke-arbetande och i produktionsmedel. Å andra sidan kan han endast i gynnsamma undantagsfall öka den s.k. lönefonden på bekostnad av de rikas "reveny".[837*]
Till vilka absurda och meningslösa resultat det kan leda, när de kapitalistiska gränserna för lönefonden omdiktas till samhälleliga naturgränser, visar bl.a. professor Fawcetts uttalande:
"Ett lands cirkulerande kapital[838*] är dess lönefond. För att beräkna genomsnittslönen för varje enskild arbetare behöver vi endast helt enkelt dividera detta kapital med antalet sysselsatta arbetare."[839*]
D.v.s. först lägger vi ihop de individuella arbetslöner, som verkligen har utbetalats, och så säger vi att denna addition bildar den värdesumma, som Gud och naturen har bestämt till lönefond. Slutligen dividerar vi denna summa med antalet arbetare för att utröna, hur mycket varje arbetare får i genomsnittslön. En otroligt fiffig procedur. Den hindrar inte hr Fawcett att i samma andedrag säga:
"Den totalrikedom, som årligen ackumuleras i England, delas i två delar. Den ena delen användes i England för att uppehålla vår egen industri. Den andra delen exporteras till främmande länder ... Den del, som användes i vår egen industri, utgör ingen betydande del av den rikedom, som årligen ackumuleras här i landet."[840*]
Största delen av den årliga merprodukt, som rövas från den engelska arbetaren, kapitaliseras alltså inte i England utan i främmande länder. Men med det på detta sätt exporterade tillskottskapitalet exporteras ju också en del av den "lönefond", som Gud och Bentham har uppfunnit.[841*]
I detta kapitel skall vi undersöka, vilket inflytande kapitalets tillväxt utövar på arbetarklassens öden. De viktigaste faktorerna i detta sammanhang är kapitalets sammansättning och de förändringar det undergår under ackumulationsprocessens förlopp.
Kapitalets sammansättning bör betraktas från två olika sidor. Om kapitalet betraktas som värde, bestämmes dess sammansättning av förhållandet mellan konstant kapital eller värdet av produktionsmedlen, och variabelt kapital eller värdet av arbetskraften, d.v.s. summan av arbetslönerna. Om kapitalet betraktas materiellt, sådant det fungerar i produktionsprocessen, består varje kapital av produktionsmedel och levande arbetskraft. Kapitalets materiella sammansättning bestämmes av förhållandet mellan mängden av de använda produktionsmedlen och den arbetsmängd, som åtgår för att använda produktionsmedlen. Det förstnämnda kallar jag kapitalets värdesammansättning, det senare kapitalets tekniska sammansättning. Mellan dem råder en intim växelverkan. I den mån kapitalets värdesammansättning beror på och återspeglar kapitalets tekniska sammansättning, använder jag termen kapitalets organiska sammansättning. När jag kort och gott talar om kapitalets sammansättning, menar jag alltid dess organiska sammansättning.
De många enskilda kapital, som användes i en bestämd produktionsgren, har en inbördes mer eller mindre olikartad sammansättning. Den genomsnittliga sammansättningen av dessa enskilda kapital ger oss sammansättningen av totalkapitalet i denna produktionsgren. Den genomsnittliga sammansättningen av kapitalet i samtliga produktionsgrenar i ett land ger oss slutligen sammansättningen av landets samhälleliga kapital, och det är endast om denna den följande undersökningen skall handla i sista hand.
Vi återgår nu till kapitalets ackumulation.
Kapitalets tillväxt innebär också, att det variabla kapitalet eller den del av kapitalet, som är omsatt i arbetskraft, tillväxer. En del av det mervärde, som förvandlas till nytt kapital, måste alltid återförvandlas till variabelt kapital eller läggas till lönefonden. Om vi förutsätter, att under i övrigt oförändrade förhållanden även kapitalets sammansättning förblir oförändrad, eller med andra ord att det behövs samma arbetskraft som förut för att sätta en bestämd mängd produktionsmedel eller en bestämd mängd konstant kapital i rörelse, så ökar uppenbarligen efterfrågan på arbetskraft och därmed också på arbetarnas livsmedelsfond i samma proportion som kapitalet, och detta desto snabbare, ju snabbare kapitalet växer. Kapitalet frambringar årligen ett mervärde, varav en del lägges till det ursprungliga kapitalet, och denna kapitalökning går fortare, efter hand som det redan verksamma kapitalet växer. När förvärvsdriften sporras i särskilt hög grad, som t.ex. vid öppnandet av nya marknader, när nya kapitalplaceringar blir aktuella till följd av nya samhälleliga behov e.dyl., kan ackumulationen plötsligt skjuta fart av den enkla orsaken, att en större del av mervärdet eller merprodukten användes som kapital och en mindre del som reveny. Resultatet kan bli, att kapitalet växer fortare, än arbetskraften eller arbetarantalet ökar, att efterfrågan på arbetskraft överstiger tillgången, och att arbetslönerna som följd därav stiger.
Detta måste t.o.m. slutligen bli fallet, om nyssnämnda förutsättningar varaktigt förblir oförändrade. Då varje år fler arbetare sysselsättes än föregående år, så måste förr eller senare den punkt uppnås, där ackumulationens behov börjar växa utöver den normala tillgången på arbetskraft, då alltså löneökningar blir aktuella. I England höres klagomål över detta under hela det 15:e och första hälften av 18:e århundradet. De mer eller mindre gynnsamma förhållanden, under vilka lönarbetarna lever och förökar sig, ändrar dock ingenting i den kapitalistiska produktionens grundkaraktär. På samma sätt som den enkla produktionen ständigt bevarar kapitalförhållandet: kapitalister på ena sidan, lönarbetare på den andra, så medför den ständigt ökade reproduktionen eller ackumulationen, att kapitalförhållandet ständigt utvidgas: flera kapitalister eller större kapitalister på ena sidan, flera lönarbetare på den andra. Reproduktionen av den arbetskraft, som kapitalet oupphörligt måste tillägna sig för att frambringa värden, är i själva verket ett led i kapitalets egen reproduktion. Arbetarna kan inte lösgöra sig från kapitalet, och deras livegenskap kan endast döljas genom att de ständigt säljer sig till olika kapitalister. Kapitalets ackumulation är samtidigt proletariatets förökning.[842*]
Den klassiska ekonomin lade så stor vikt vid denna sats, att Adam Smith, Ricardo och andra t.o.m. begick det felet att tro, att ackumulationen leder till att de produktiva arbetarna förbrukar hela den kapitaliserade delen av merprodukten, eller att merprodukten blev förvandlad till ständigt flera lönarbetare.
Redan 1696 säger John Bellers:
"Om en man ägde 100.000 acres jord och lika många pund i pengar och lika många kreatur men inte hade några arbetare, vad vore då denne rike man själv annat än en arbetare? Och eftersom arbetarna gör folk rika, så ju flera arbetare, desto flera rika ... Den fattiges arbete är den rikes guldgruva."[843*]
Och så här säger Bernard de Mandeville i början av 18:e århundradet:
"Där äganderätten är tillräckligt skyddad, vore det lättare att leva utan pengar än utan fattiga, ty vem skulle eljest utföra arbetet? ... Arbetarna bör skyddas mot svält, men de bör inte få något, som är mödan värt att spara. Om det någon gång händer, att en man genom ovanlig flit och försakelse lyckas arbeta sig upp ur den klass, där han är född, så skall ingen hindra honom. Ja, det är otvivelaktigt det klokaste för alla privatpersoner och alla familjer att leva sparsamt, men det är ett intresse för alla rika nationer, att flertalet fattiga aldrig är overksamma, men att de alltid förbrukar sin arbetsförtjänst ... De som tjänar sitt bröd med sitt dagliga arbete, har inget annat som sporrar dem till att arbeta, än nöden, som det är klokt att lindra men dumt att avskaffa. Det enda, som kan göra en arbetare flitig, är en måttlig arbetslön. För liten arbetslön gör honom förtvivlad eller hjälplös, för stor arbetslön gör honom fräck och lat ... Av det hittills sagda framgår, att i en fri nation, där slaveriet är förbjudet, består den säkraste rikedomen av ett stort antal arbetsamma fattiga. Bortsett från att de utgör en aldrig sinande tillförselkälla för armén och flottan, skulle det utan dem inte finnas några njutningar, och inget lands produkter skulle ha något värde. För att göra samhället (som naturligtvis består av de icke-arbetande) lyckligt och hålla människorna förnöjda även med en torftig lott, är det nödvändigt, att det stora flertalet människor är lika okunniga som fattiga. Kunskap vidgar och mångfaldigar våra önskningar, och ju mindre en man önskar, desto lättare är det att tillfredsställa hans behov."[844*]
Vad Mandeville med sitt ärliga och klara huvud ännu inte förstod, det är, att ackumulationsprocessens egen mekanik ökar "de arbetsamma fattigas" antal, samtidigt som den ökar själva kapitalet. Ackumulationsprocessen ökar antalet av de arbetare, som förvandlar sin arbetskraft till en ständigt värdeförökande kraft för det växande kapitalet. Därmed tvingas de också till att ständigt bli kvar i beroendeförhållandet till sin egen, i kapitalisten personifierade produkt. Med tanke på detta beroendeförhållande skriver Sir F. M. Eden i sitt arbete "The State of the Poor, an History of the Labouring Classes in England":
"Vår jords naturliga avkastning är alldeles otillräcklig för vårt uppehälle. Vi kan varken få kläder, hus eller mat utan föregående arbete. Åtminstone en del av samhället måste därför outtröttligt arbeta ... Det finns andra, som trots att de 'varken sår eller spinner', ändå får dispositionsrätt över arbetarnas produkter. Men för dessa privilegier har de endast civilisationen och ordningen att tacka, alltså skapelser av de borgerliga inrättningarna.[845*] Och dessa har godkänt, att man kan tillägna sig arbetets frukter också på andra sätt än genom arbete. Personer med privat förmögenhet har inte uppnått denna fördel genom sin egen framstående duglighet utan har nästan uteslutande andras arbete att tacka för sina förmåner. Det är inte besittningsrätten till jord eller pengar utan herraväldet över arbetet (the command of labour), som skiljer de rika från den arbetande delen av samhället ... Vad de fattiga förespeglats, var en plan, som skulle ge de besittande tillräcklig men ingalunda för mycken makt och bestämmanderätt över de andra ... som arbetar för dem, och den skulle inte försätta dessa arbetare i ett läge av elände och förtryck utan i ett tillstånd av behagligt och fritt beroende ... Ett sådant beroende är, som varje kännare av människans natur och historia vet, nödvändigt för arbetarens eget välbefinnande."[846*]
Sir F. M. Eden är, inom parentes sagt, den ende av Adam Smiths lärjungar, som under 18:e århundradet presterat något av betydelse.[847*]
Under de betingelser för kapitalets ackumulation, som vi hittills har förutsatt, antar arbetarnas beroende av kapitalet drägliga eller, som Eden säger, "behagliga och fria" former. Kapitalets exploatering växer under dessa förhållanden inte i intensitet utan endast i omfång. Exploateringen ökar med kapitalets egen tillväxt och med antalet av dess underlydande. En stor del av det ständigt växande mervärdet, som arbetarna själva frambringar, och som förvandlas till kapital, strömmar tillbaka till dem som betalningsmedel, vilket medför att deras behov ständigt ökar. De blir bättre försedda med konsumtionsvaror, kläder, möbler o.s.v., och de får möjligheter att spara ihop små reservfonder av pengar. Men lika litet, som bättre kläder, möbler, näring, behandling o.s.v. och litet mera peculium [147] kan upphäva slavens beroende och exploatering, lika litet upphäves härigenom lönarbetarens beroendeställning. Stigande arbetslön till följd av kapitalets ackumulation innebär i verkligheten endast, att den gyllene kedja, som lönarbetaren har smitt sig själv, nu är lättare att bära och ger honom större rörelsefrihet. I diskussionerna om denna sak har man mestadels förbisett huvudsaken, nämligen den kapitalistiska produktionens egenart. Arbetskraften köpes, inte för att tillfredsställa köparens personliga behov genom direkta tjänster eller genom framställda produkter. Syftet är att frambringa nya kapitalvärden, att producera varor, som innehåller mera arbete än kapitalisten betalar, varor som alltså innehåller ett värde, som inte kostar kapitalisten något, men som ändå realiseras genom varans försäljning. Produktion av mervärde eller profit är den absoluta lagen för denna produktionsordning. Arbetskraften är säljbar, endast när den bevarar produktionsmedlen som kapital, reproducerar sitt eget värde som kapital och utgör en källa till nytt kapital genom obetalt arbete.[848*]
Betingelserna för arbetskraftens försäljning innebär alltså med nödvändighet och utan hänsyn till om de är mer eller mindre gynnsamma för arbetaren, att arbetskraften ständigt på nytt försäljes, och att den i ständigt högre grad måste reproducera rikedomen som kapital. Som vi redan har sett, ligger det i arbetslönens egen natur, att arbetaren alltid levererar en viss mängd obetalt arbete. Alldeles bortsett från att arbetslönen kan stiga, samtidigt som arbetets pris sjunker, så betyder högre arbetslön i bästa fall endast, att arbetaren levererar en mindre mängd obetalt arbete än förut, men mängden av obetalt arbete kan aldrig sjunka ner till den punkt, då själva det kapitalistiska systemet hotas. Med undantag för våldsamma lönekonflikter - och Adam Smith har redan visat, att i en sådan konflikt mästaren i stort sett alltid förblir mästare - förutsätter en ökning av arbetslönen på grund av kapitalets ackumulation följande alternativ:
Antingen fortsätter arbetslönen att stiga, emedan löneökningen inte hämmar ackumulationen. Däri ligger ingenting märkvärdigt, ty - som Adam Smith säger -
"t.o.m. om profiten sjunker, kan kapitalet ändå fortsätta att växa, och det kan t.o.m. växa snabbare än förut ... Ett stort kapital växer t.o.m. vid liten profit fortare än ett litet kapital med stor profit." ("Wealth of Nations", II, s. 189.)
I detta fall utvidgar kapitalet sitt herravälde, även om mängden av obetalt arbete relativt minskar.
Eller också - och det är det andra alternativet - hämmas ackumulationen som följd av det stigande arbetspriset, emedan sporren till vinst avtrubbas. Ackumulationen avtar. Men samtidigt avlägsnas också orsaken till avtagandet, nämligen disproportionen mellan kapital och exploaterbar arbetskraft, överflödet på kapital gentemot tillgången på arbetskraft. Den kapitalistiska produktionsprocessens egen mekanik avlägsnar alltså själv de hinder, som den tillfälligtvis skapar. Arbetspriset sjunker åter till en nivå, som motsvarar kapitalets värdeökningsbehov, antingen nu denna nya lönenivå ligger under eller över eller är likamed den nivå, som före löneökningen gällde som normal.
Man bör observera: I första fallet är det inte en minskning i arbetskraftens eller arbetarbefolkningens absoluta eller relativa tillväxt, som gör kapital överflödigt, utan tvärtom kapitalets tillväxt, som gör att den exploaterbara arbetskraften blir otillräcklig. I det andra fallet är det inte en absolut eller relativ ökning av arbetskraften eller arbetarantalet, som leder till att kapitalet blir otillräckligt, utan tvärtom minskning av kapitalbildningen, som gör en del av den exploaterbara arbetskraften överflödig eller rättare sagt gör den osäljbar. Det är dessa absoluta förändringar hos kapitalets ackumulation, som återspeglas som relativa förändringar i den exploaterbara arbetskraftens mängd, med den påföljd att orsak och verkan förväxlas. För att använda en matematisk term: ackumulationens storlek är den oberoende variabeln, lönens storlek den beroende, inte tvärtom. Under det industriella kretsloppets kriser avspeglas de allmänt sjunkande varupriserna i ett stigande relativt penningvärde, medan under högkonjunkturer stigande varupriser framträder som fallande penningvärde. Den s.k. currency-skolan [52] förklarar detta så, att det är mycket pengar i omlopp, när priserna är för höga, och för litet pengar i omlopp, när priserna är för låga. Dess okunnighet och fullständiga missuppfattning av fakta[849*] har sin värdiga motsvarighet i de ekonomer, som förklarar alla förändringar i ackumulationen genom att säga, att det i ena fallet finns för få, i det andra fallet för många lönarbetare.
Den lag för den kapitalistiska produktionen, som ligger till grund för den så kallade "naturliga befolkningslagen", innebär helt enkelt följande:
Förhållandet mellan kapital, ackumulation och lönekvot är inget annat än förhållandet mellan det obetalda arbete, som förvandlas till kapital, och det tilläggsarbete som behövs för att sätta detta nya kapital i rörelse. Det är alltså inte alls ett förhållande mellan två storheter, som är oberoende av varandra, å ena sidan kapitalets storlek, å andra sidan arbetarbefolkningens antal. Tvärtom rör det sig i själva verket om förhållandet mellan samma arbetarbefolknings betalda och dess obetalda arbete. Om mängden av det obetalda arbete, som arbetarklassen levererar och kapitalistklassen ackumulerar, växer så snabbt, att det krävs en ovanligt stor tillgång på betalt arbete för att förvandla detta obetalda arbete till kapital, så stiger lönen, medan det obetalda arbetet relativt avtar, under förutsättning att alla andra förhållanden förblir oförändrade. Men så snart det obetalda arbetet har avtagit så mycket, att det merarbete, som kapitalet lever på, inte längre utbjudes i normal mängd, gör sig en reaktion gällande: en mindre del av revenyn blir kapitaliserad, och lönestigningen avlöses av en tillbakagång. Arbetslönen växlar därför inom gränser, som inte bara lämnar det kapitalistiska systemets grundvalar orörda utan också säkrar kapitalets reproduktion i ökande omfattning. Lagen för kapitalets ackumulation, som utges för att vara en mystisk naturlag, innebär alltså endast, att den kapitalistiska ackumulationens väsen utesluter, att arbetets exploateringsgrad kan falla så kraftigt eller arbetslönen stiga så högt, att den ständiga reproduktionen av kapitalförhållandena och kapitalets ackumulation i stigande skala på allvar hotas. Det kan inte vara annorlunda i ett produktionssystem, där arbetaren är till för att föröka den existerande rikedomen, i stället för att den materiella rikedomen borde tjäna arbetarens behov och bidra till hans utveckling. Liksom människan i religionen behärskas av sin egen hjärnas skapelser, så behärskas hon i den kapitalistiska produktionen av sina egna händers verk.[849a*]
Ekonomerna medger själva, att det varken är den samhälleliga rikedomen i och för sig eller det förvärvade kapitalets storlek, som medför en löneförhöjning, utan helt enkelt ackumulationens fortsatta tillväxt och dennas hastighet. (A. Smith: "Wealth of Nations", bd I, kap. 8.) Hittills har vi endast behandlat denna process under den förutsättningen, att kapitalets tekniska sammansättning förblir oförändrad, medan kapitalet tillväxer. Men processen fortskrider i verkligheten utöver denna fas.
Om de allmänna grundvalarna för det kapitalistiska systemet en gång är givna, så kommer alltid under ackumulationens förlopp förr eller senare en tidpunkt, då den vidare utvecklingen av det samhälleliga arbetets produktivitet blir den mäktigaste hävstången för ackumulationen.
"Samma orsak", säger A. Smith i det nyss citerade kapitlet, "som höjer lönerna, nämligen kapitalets tillväxt, har också en tendens till att öka produktiviteten, vilket medför att en mindre mängd arbete kan framställa en större mängd produkter." [149]
Varje ökning av det samhälleliga arbetets produktivitet visar sig däri, att en arbetare under loppet av en viss bestämd tid blir i stånd att förvandla en större mängd produktionsmedel till produkter utan att öka intensiteten i sin arbetskraft. Vi bortser i detta sammanhang från förändringar i naturförhållandena, såsom jordens fruktbarhet o.s.v., och från skickligheten hos självständiga och ensamt arbetande producenter, som dock snarare gör sig gällande i produktens kvalitet än i dess kvantitet. Mängden av de produktionsmedel, som arbetaren använder, växer med arbetets produktivitet. Produktionsmedlen spelar härvid en dubbel roll. Deras tillväxt är å ena sidan en orsak till, å andra sidan en följd av arbetets stigande produktivitet. Den manufakturmässiga arbetsdelningen t.ex. jämte användningen av maskineri leder till att en större mängd råmaterial kan bearbetas på samma tid, och en större mängd råmaterial och hjälpämnen ingår därför i arbetsprocessen. Det är en följd av arbetets växande produktivitet. Å andra sidan är det använda maskineriet, dragdjur, konstgödning, dräneringsrör o.s.v. betingelser för växande arbetsproduktivitet, liksom även mängden av de produktionsmedel, som koncentrerats i fabriksbyggnader, smältugnar, transportmedel o.s.v. Men oberoende av orsakssammanhangen är varje tillväxt i produktionsmedlens mängd, i jämförelse med den arbetskraft som bearbetar dem, alltid ett uttryck för arbetets stigande produktivitet. Varje stegring av arbetets produktivitet framträder därför som en minskning av arbetsmängden i jämförelse med mängden av de produktionsmedel, som arbetet sätter i rörelse, eller som en minskning av arbetsprocessens subjektiva faktorer i jämförelse med dess objektiva faktorer.
Denna förändring i kapitalets tekniska sammansättning, den ökande mängden produktionsmedel, jämförd med den arbetskraft som bearbetar dem, återspeglas i kapitalets värdesammansättning, i det att det konstanta kapitalet ökar på bekostnad av den variabla kapitaldelen. Kapitalet bestod t.ex. ursprungligen av 50 % produktionsmedel och 50 % arbetskraft, medan fördelningen senare som en följd av arbetets stigande produktivitet ändras till 80 % produktionsmedel och 20 % arbetskraft. Oavsett huruvida vi jämför den ena ekonomiska tidsperioden med den andra eller olika nationer med varandra, får vi för varje steg under en jämförande analys bekräftat, att det konstanta kapitalet visar en ständigt ökande tendens i förhållande till det variabla kapitalet. Ju snabbare ackumulationen fortskrider, desto större blir i allmänhet det konstanta kapitalet eller den del av varupriserna, som ingår i värdet av de förbrukade produktionsmedlen, medan den del av varupriserna, som ingår i det variabla kapitalet, samtidigt faller i motsvarande grad.
Minskningen i det variabla kapitalet, jämfört med det konstanta kapitalet, eller kapitalvärdets förändrade sammansättning återspeglar dock endast ofullständigt den förändring, som har skett i kapitalets materiella sammansättning. Det kapital, som är nedlagt i ett modernt spinneri, fördelas t.ex. på 7/8 konstant och 1/8 variabelt kapital, medan det i början av 18:e århundradet fördelades på 1/2 konstant och 1/2 variabelt kapital. Men samtidigt förbrukar i dag en bestämd mängd spinnarbete, som användes produktivt, flera hundra gånger så mycket råmaterial, arbetsmedel o.s.v. som i början av århundradet. Orsaken är helt enkelt den, att när arbetets produktivitet stiger, användes inte endast en större mängd produktionsmedel, utan produktionsmedlens värde sjunker samtidigt i jämförelse med deras mängd. Värdet stiger alltså absolut, men inte så hastigt som mängden ökar. Differensen mellan konstant och variabelt kapital ökar därför mycket långsammare än differensen mellan mängden produktionsmedel, vari det konstanta kapitalet omsättes, och mängden arbetskraft, vari det variabla kapitalet omsättes. Den första differensen tilltar med den senare men i mindre grad.
Trots att det variabla kapitalets relativa storlek minskar under fortskridande ackumulation, utesluter detta dock inte, att dess absoluta storlek kan öka. Vi antar, att ett kapitalvärde ursprungligen uppdelades i 50 % konstant och 50 % variabelt kapital, en fördelning som senare ändras till 80 % konstant och 20 % variabelt kapital. Om det ursprungliga kapitalet under denna tid har växt från, låt oss säga 6.000 p.st. till 18.000 p.st., så har också den variabla kapitaldelen växt med 1/5. Den var 3.000 p.st. och är nu 3.600 p.st. Men medan tidigare en kapitalökning på 20 % var tillräcklig för att stegra efterfrågan på arbete med 20 %, fordras nu en tredubbling av det ursprungliga kapitalet.
I fjärde avdelningen såg vi, att samarbete i stor skala är en förutsättning för utvecklingen av arbetets samhälleliga produktivkraft. Samarbete är en nödvändig betingelse för organiserad arbetsdelning och rationellt samband mellan de olika arbetskrafterna, därför också för det fullständiga utnyttjande av produktionsmedlen, som blir möjligt, först när dessa samlas i stora mängder. Samarbete och organiserad arbetsdelning måste till, om man skall kunna utnyttja de arbetsmedel, som på grund av sin art endast kan användas kollektivt, t.ex. maskinsystemet, som i sin tur ställer naturkrafterna i produktionens tjänst och använder vetenskapen för tekniska syftemål. När produkterna framställes som varor, medan produktionsmedlen är privatpersoners egendom, och arbetarna därför antingen måste framställa sina varor isolerade och utan samarbete eller också, om de saknar de nödvändiga medlen för självständig verksamhet, måste sälja sin arbetskraft som vara, kan betingelserna för samhälleligt arbete endast åstadkommas genom att de enskilda privatkapitalen blir tillräckligt stora eller, med andra ord, genom att de samhälleliga produktions- och existensmedlen förvandlas till kapitalisters privategendom. Det kapitalistiska produktionssättet är därför en förutsättning för varuproduktion i stor skala, och en viss kapitalanhopning i individuella kapitalisters händer är nödvändig, för att det säregna kapitalistiska produktionssättet skall bli möjligt. Vi måste förutsätta, att denna kapitalanhopning redan har skett vid övergången från hantverksmässig till kapitalistisk drift. Vi kan kalla denna kapitalanhopning den ursprungliga ackumulationen, emedan den utgör underlaget för det kapitalistiska produktionssättet i motsats till den ackumulation, som är denna produktionsmetods historiska resultat. Hur denna ursprungliga ackumulation uppkom, behöver vi ännu inte befatta oss med. Vi endast konstaterar, att den bildar utgångspunkten för den senare utvecklingen. Men alla metoder att öka arbetets samhälleliga produktivkraft, som växer upp på denna grundval, är samtidigt metoder att stegra produktionen av mervärde eller merprodukt, som i sin tur utgör bildningselement för ackumulationen. De är alltså samtidigt metoder, varmed kapitalet frambringar nytt kapital, eller metoder som påskyndar ackumulationen. Den ständiga förvandlingen av mervärde till kapital har till följd, att det kapital, som ingår i produktionsprocessen, ständigt växer. Denna kapitaltillväxt medför i sin tur, att produktionens omfång ständigt ökar, och att man ständigt inför nya metoder för att öka arbetets produktivkraft och öka produktionen av mervärde. Medan det alltså är en betingelse för det specifikt kapitalistiska produktionssättet, att en viss ackumulation av kapital redan har skett, leder detta produktionssätt å andra sidan till att ackumulationen påskyndas. Med kapitalackumulationen utvecklas därför det specifikt kapitalistiska produktionssättet, medan detta i sin tur påskyndar kapitalackumulationen. Dessa bägge ekonomiska faktorer frambringar under ömsesidig växelverkan den förändring i kapitalets tekniska sammansättning, varigenom den variabla kapitaldelen ständigt minskar i förhållande till den konstanta.
Varje individuellt kapital är en större eller mindre koncentration av produktionsmedel med motsvarande herravälde över ett större eller mindre antal arbetare. Varje ackumulation blir ett medel till en ny ackumulation. Samtidigt med att den del av den samhälleliga rikedomen, som fungerar som kapital, ständigt växer, så växer också de individuella kapitalisternas kapital, och så lägges grundvalen för produktion i stor skala och för användningen av den specifikt kapitalistiska produktionsmetoden. Det samhälleliga kapitalets tillväxt fullbordas genom många individuella kapitals tillväxt. Under förutsättning att alla andra förhållanden förblir oförändrade, bidrar tillväxten av varje enskilt kapital till det samlade kapitalets tillväxt i proportion till dess egen andel av det samhälleliga totalkapitalet och därmed också till produktionsmedlens koncentration. Från de ursprungliga kapitalen lösgöres samtidigt avläggare, som fungerar som nya, självständiga kapital. I detta sammanhang spelar uppdelningen av kapitalistfamiljernas förmögenheter en stor roll, och även antalet kapitalister ökar därför mer eller mindre genom kapitalets ackumulation. Två faktorer kännetecknar det slags koncentration, som direkt beror på ackumulationen eller rättare sagt är identisk med den:
1. Den ökande koncentrationen av samhälleliga produktionsmedel i individuella kapitalisters händer är under i övrigt oförändrade förhållanden begränsad av den samhälleliga rikedomens tillväxtgrad. 2. Inom varje särskilt produktionsområde är kapitalet fördelat mellan många kapitalister, som möter varandra som självständiga och inbördes konkurrerande varuproducenter. Ackumulationen och den därmed följande koncentrationen av kapitalet är därför inte endast i flera avseenden oberoende av varandra, utan de fungerande kapitalens tillväxt motverkas ofta vid skapandet av nya och uppdelningen av gamla privatkapital. Ackumulationen medför därför å ena sidan växande koncentration av produktionsmedel och växande herravälde över arbetskraft men leder också till ett motsatsförhållande mellan många individuella kapital.
Det samhälleliga totalkapitalets tendens till koncentration motverkas av att det uppdelas i många oavhängiga kapital, som ömsesidigt bekämpar varandra. Här rör det sig inte längre om en enkel koncentration av produktionsmedel och herravälde över arbete, som beror på ackumulation. Det handlar om koncentration av kapital, som redan är bildade, om upphävande av deras individuella självständighet, om expropriation av kapitalist genom kapitalist, om förvandling av många små till ett fåtal stora kapital. Denna process skiljer sig från den koncentration vi tidigare har behandlat, såtillvida att det här endast är fråga om en ändrad fördelning av det kapital, som redan finns och är i verksamhet, och dess spelrum begränsas därför inte av den kapitalistiska rikedomens absoluta tillväxt eller av ackumulationens absoluta gränser. Kapitalet anhopas härvid i stora mängder hos enskilda kapitalister, emedan många andra av dessa gör förluster. Detta är den egentliga centralisationen till skillnad från ackumulationen och koncentrationen.
Lagarna för denna kapitalens centralisation eller kapitalens inbördes attraktion kan vi inte utveckla här. En kort antydan om några fakta får vara nog. Konkurrenskampen föres genom sänkning av varupriserna. Varornas prisbillighet beror under i övrigt lika förhållanden på arbetets produktivitet men denna i sin tur på produktionens omfattning. De större kapitalen slår därför ihjäl de mindre. Vi erinrar oss vidare, att med det kapitalistiska produktionssättets utveckling ökas det minimikapital, som den enskilde kapitalisten måste disponera för att kunna driva ett företag under normala betingelser. De mindre kapitalen får därför tränga ihop sig i produktionsområden, som storindustrin endast delvis eller ofullständigt har lagt under sig. Konkurrensen rasar här i direkt proportion till de konkurrerande kapitalens antal och i omvänd proportion till deras storlek. Resultatet blir alltid, att många små kapitalister går under, medan deras kapital antingen övergår till segerherrarna eller går förlorade.
Tillsammans med den kapitalistiska produktionen utvecklas dessutom en helt ny makt, kreditväsendet, som till en början smyger sig in stilla och anspråkslöst som en medhjälpare under ackumulationen. Med osynliga trådar knyter kreditväsendet ihop alla de stora och små splittrade penningmängder, som är spridda över hela samhällets yta, och samlar dem i händerna på enskilda eller sammanslutna kapitalister, och efter hand blir det ett nytt och fruktansvärt vapen i konkurrenskampen och förvandlas slutligen till en väldig social mekanism, som centraliserar kapitalet.
I samma mån som den kapitalistiska produktionen och ackumulationen utvecklas, växer också konkurrensen och kreditväsendet, de två krafter, som starkast bidrar till kapitalets centralisation. Samtidigt ökar ackumulationens framsteg de enskilda kapital, som utgör centralisationens stoff, medan den ständiga utvidgningen av den kapitalistiska produktionen frambringar både det samhälleliga behovet av och de tekniska förutsättningarna för de väldiga industriföretag, vilkas uppbyggande är beroende av en förut genomförd centralisation av kapitalet. I vår tid är alltså de enskilda kapitalens ömsesidiga dragningskraft och tendensen till centralisation starkare än någonsin förr. Men även om centralisationens relativa omfattning och energi till en viss grad bestämmes av den kapitalistiska rikedomens och den ekonomiska mekanismens överlägsenhet, så hänger centralisationens vidare utveckling ingalunda på det samhälleliga kapitalets positiva tillväxt. Det är i synnerhet detta, som skiljer centralisationen från koncentrationen, vilken endast är ett annat uttryck för reproduktion i utvidgad skala. Centralisationen kan vara resultatet av att det kapital, som redan finns, fördelas på ett annat sätt än förut, alltså en ny gruppering av det samhälleliga kapitalets beståndsdelar. Kapitalet kan samlas i väldiga mängder på en hand, emedan det samtidigt tas från många enskilda kapitalister. I en viss produktionsgren skulle centralisationen ha nått sin yttersta gräns, då alla kapital som placerats däri hade sammansmällt till ett enhetskapital.[849b*] I ett visst samhälle skulle denna gräns vara nådd, först då hela det samhälleliga kapitalet hade samlats på en hand hos en enskild kapitalist eller en enda kapitalistsammanslutning.
Centralisationen kompletterar ackumulationen genom att sätta de industriella kapitalisterna i stånd att utvidga området för sin verksamhet. De ekonomiska verkningarna är desamma, antingen resultatet uppnås genom ackumulation eller centralisation. Och det är i detta sammanhang betydelselöst, om centralisationen genomföres på så sätt, att ett enskilt kapital kommer att dominera över de andra, besegra dem och uppsluka dem, eller om det sker på det mera fredliga sättet, att ett större antal kapital, som har bildats eller håller på att bildas, smälter samman till aktiebolag. Industriföretagens ständigt växande storlek utgör överallt grundvalen för en mera omfattande organisation av mångas samarbete och för en bredare utveckling av de materiella produktivkrafterna, d.v.s. en fortskridande förvandling av enstaka och traditionsbundna produktionsprocesser till samhälleligt kombinerade och vetenskapligt ledda procedurer.
Det är emellertid klart, att ackumulationen, den gradvisa ökningen av kapitalet genom att reproduktionen alltid är större än konsumtionen, är ett mycket långsamt förfaringssätt i jämförelse med centralisationen, som endast behöver ändra fördelningen av delarna i det samhälleliga kapitalet. Världen skulle fortfarande vara utan järnvägar, om det hade varit nödvändigt att vänta, tills ackumulationen hade gett de enskilda kapitalen en sådan styrka, att de hade orkat med att bygga järnvägar. Centralisationen däremot har med hjälp av aktiebolag åstadkommit detta i en handvändning. Medan centralisationen ökar och påskyndar ackumulationens verkningar, utvidgar och påskyndar den samtidigt omvälvningarna i kapitalets tekniska sammansättning, ökar den konstanta kapitaldelen på den variablas bekostnad och minskar därmed den relativa efterfrågan på arbetskraft.
De kapital, som hastigt har sammansvetsats med centralisationens hjälp, reproduceras och ökas som andra kapital, fastän betydligt fortare, och blir därmed nya och mäktiga krafter i den samhälleliga ackumulationens tjänst. När man i våra dagar talar om den samhälleliga ackumulationens utveckling, så är alltså centralisationens verkningar inbegripna, fast man inte nämner dem.
De nya kapital, som bildas under den normala ackumulationens förlopp (se kap. XXII: 1), tjänar företrädesvis till exploatering av nya uppfinningar och upptäckter och till industriella framsteg överhuvud. Men även för det gamla kapitalet kommer förr eller senare den tidpunkt, då det skall byta skinn och återkomma i en tekniskt mera fullkomnad gestalt, vilket har till följd att ett mindre antal arbetare kan arbeta med en större mängd råmaterial och maskiner än förr. Den absoluta minskningen i efterfrågan på arbetskraft, som är den oundvikliga följden av denna utveckling, blir självfallet större, i ju högre grad de kapital, som genomgår denna förnyelseprocess, redan är samlade i stora anhopningar som följd av den centraliserande rörelsen.
Å ena sidan använder alltså det nya kapital, som bildas under ackumulationens fortgång, ständigt färre arbetare i förhållande till sin egen storlek. Å andra sidan stöter det gamla kapitalet ständigt bort allt flera av sina gamla arbetare, varje gång det får en ny teknisk sammansättning.
Kapitalets ackumulation, som ursprungligen endast tycktes leda till en ökning av kapitalmängden, medför, som vi har sett, också oavbrutna förändringar i dess kvalitativa sammansättning. Det konstanta kapitalet tilltar oavbrutet på bekostnad av den variabla delen.[849c*]
Det specifikt kapitalistiska produktionssättet med dess säregna utveckling av arbetets produktivitet och därav följande förändringar i kapitalets organiska sammansättning håller inte bara jämna steg med ackumulationens framsteg eller den samhälleliga rikedomens tillväxt. Det utvecklas ännu fortare, emedan den enkla ackumulationen eller totalkapitalets absoluta tillväxt åtföljes av centralisation av kapitalets enskilda beståndsdelar, samtidigt som de tekniska förbättringar, som införes medelst nya kapitalinsatser, leder till att även det ursprungliga kapitalet måste förvandlas i tekniskt hänseende. Med den fortskridande ackumulationen förändras därför förhållandet mellan konstant och variabelt kapital. Om detta förhållande ursprungligen var 1:1, förändras det till 2:1, 3:1, 4:1, 5:1 o.s.v. Efter hand som kapitalet växer, användes därför inte längre hälften till inköp av arbetskraft utan 1/3, 1/4, 1/5 o.s.v., medan 2/3, 3/4, 4/5 o.s.v. nedlägges i produktionsmedel. Då den arbetsmängd, som användes, inte beror på storleken av det samlade kapitalet utan endast av kapitalets variabla beståndsdel, visar efterfrågan på arbetskraft en nedåtgående tendens jämfört med totalkapitalet i stället för att, som vi tidigare har förutsatt, hålla jämna steg med detta. Efterfrågan på arbetskraft minskar i omvänd proportion till totalkapitalets tillväxt.
Med det samlade kapitalets tillväxt växer visserligen även det variabla kapitalet och därmed även den arbetskraft, som det representerar, men i ständigt avtagande proportion. De perioder, då ackumulationen endast leder till att produktionen utvidgas på den gamla tekniska grundvalen, blir ständigt allt kortare. Det behövs inte bara en ständigt snabbare ackumulation och en ständigt snabbare tillväxt av totalkapitalet för att sysselsätta ett bestämt antal nya arbetare. En ständig kapitalökning är nödvändig t.o.m. för att oavbrutet kunna sysselsätta de gamla arbetarna. Samtidigt blir denna ständigt ökande ackumulation och centralisation i sin tur en pådrivande orsak till nya förändringar i kapitalets sammansättning och en ännu snabbare minskning av det variabla kapitalet jämfört med det konstanta. Denna relativa minskning av det variabla kapitalet, som sker ännu snabbare än totalkapitalets egen tillväxt, ger det intrycket att arbetarnas antal ökar fortare än det variabla kapitalet eller de medel, varmed de kan sättas i arbete. I verkligheten är det tvärtom den kapitalistiska ackumulationen, som oavbrutet frambringar en relativ överbefolkning, vars storlek är beroende av kapitalets egen omfattning, tillväxt och energi, ett arbetaröverskott, som är obehövligt för kapitalets genomsnittliga exploateringsbehov.
Betraktar man det samhälleliga kapitalet som helhet, finner man att ackumulationen ibland leder till förändringar i förhållandet mellan de olika industrigrenarna, medan dess verkningar ibland fördelas lika över hela industrin. I enstaka industrier förändras kapitalets tekniska sammansättning endast som följd av centralisation, utan att kapitalet växer. I andra industrier medför kapitalets tillväxt en absolut minskning av det variabla kapitalet eller den sysselsatta arbetskraften. I ytterligare andra växer kapitalet ibland på det tekniska underlag som redan finns och drar till sig ny arbetskraft i förhållande till sin tillväxt, medan det ibland på nytt inträder förändringar i dess organiska sammansättning, som leder till att det variabla kapitalet minskar. I alla industrigrenar har det variabla kapitalets tillväxt och därmed också arbetarantalets tillväxt ett ständigt samband med våldsamma svängningar och tillfällig överbefolkning. Dessa svängningar uppträder dels i den mera påtagliga formen, att arbetare, som redan är i verksamhet, blir arbetslösa, dels i den mindre synliga men inte mindre verksamma formen, att de unga arbetarna har svårare än förr att komma in i de gamla vanliga industrigrenarna.[850*] Ju större samhällets verksamma kapital är, ju fortare det växer, i ju större skala det användes, ju flera arbetare det sysselsätter, ju högre arbetsproduktiviteten är utvecklad - med andra ord: ju rikligare alla rikedomens källor flyter, desto snabbare förändras kapitalets organiska och tekniska sammansättning, desto mer omfattande blir de produktionsområden som ibland i sin helhet, ibland endast delvis dras in i denna utveckling, medan det blir allt vanligare, att arbetarna ibland dras in i fabrikerna, ibland kastas ut igen. Samtidigt som arbetarklassen genom sitt eget arbete producerar det ständigt växande kapitalet, frambringar den alltså även i ökande omfattning de medel, som gör arbetarna själva överflödiga.[851*] Detta är den kapitalistiska produktionens egenartade befolkningslag, liksom i själva verket varje särskilt historiskt produktionssätt har sina särskilda historiskt giltiga befolkningslagar. Abstrakta befolkningslagar existerar endast för växter och djur, försåvitt människan inte ingriper i deras utveckling.
Liksom en överbefolkning av arbetare är en nödvändig följd av ackumulationen eller av den kapitalistiska rikedomens utveckling, så blir denna överbefolkning omvänt en hävstång för den kapitalistiska ackumulationen och t.o.m. en existensbetingelse för det kapitalistiska produktionssättet. Överbefolkningen bildar en disponibel industriell reservarmé, som är kapitalets egendom i lika hög grad, som om den vore uppfödd på kapitalets bekostnad. Den åstadkommer ett alltid arbetsvilligt människomaterial, som står till förfogande för kapitalets växande behov, alldeles oberoende av den verkliga befolkningstillväxten.
Med ackumulationen och den utveckling av arbetets produktivkraft, som följer i dess spår, växer kapitalets snabba expansionsförmåga, inte bara därför att det fungerande kapitalet och den samhälleliga rikedom, varav det är en elastisk del, blir mera rörlig; inte bara för att kreditväsendet blir i stånd att vid behov ställa en ovanligt stor del av den samhälleliga rikedomen till produktionens förfogande såsom tillskottskapital. Produktionsprocessens egna tekniska hjälpmedel, maskineri, transportmedel o.s.v., gör det dessutom möjligt att snabbt och i stor skala förvandla merprodukten till nya produktionsmedel. Den väldiga samhälleliga rikedom, som åtföljer den ständigt växande ackumulationen och som förvandlas till nytt kapital, tränger med våldsam kraft in i alla gamla produktionsgrenar, vilkas marknader plötsligt utvidgas, eller lägger beslag på nya objekt, som t.ex. järnvägsanläggningar, som blivit nödvändiga på grund av de gamla industrigrenarnas tillväxt. I alla sådana fall är det nödvändigt, att stora reserver av människor plötsligt kan kastas in för att fylla luckorna, utan att produktionen avbrytes på andra områden. Överbefolkningen levererar dessa nödvändiga reserver. Den moderna industrins karakteristiska existensform, som bortsett från mindre variationer framträder i tioåriga kretslopp med perioder, där kontinuerlig verksamhet, produktion under högtryck, kriser och stagnation följer varandra, är betingad av en oavbruten nyrekrytering av industrins reservarmé eller den relativa överbefolkningen, dess större eller mindre livaktighet under högkonjunkturer, dess återbildande under kristider. Å andra sidan rekryteras denna överbefolkning av den industriella periodväxlingen, som blir en av dess mest pådrivande reproduktionsorsaker.
Den moderna industrins egendomliga kretslopp, som vi inte möter i någon av mänsklighetens tidigare epoker, var också otänkbart i den kapitalistiska produktionens första stadier. Kapitalets sammansättning förändrades på den tiden endast gradvis, och ackumulationen medförde i stort sett en motsvarande ökning av efterfrågan på arbetskraft. Så långsamt som utvecklingen skred framåt, jämfört med senare tider, stötte den dock hos den exploaterade arbetarbefolkningen på naturliga hinder, vilka endast kunde undanröjas med hjälp av våldsmetoder, som vi skall gå in på längre fram. Plötsliga och språngvisa ökningar av produktionen är förutsättningen för den lika plötsliga nedgången, som i sin tur utgör inledningen till en ny produktionsökning. Men denna periodiska produktionsökning är inte möjlig utan disponibelt människomaterial, utan en ökning av arbetarantalet oberoende av befolkningens absoluta tillväxt. Detta uppnås genom den enkla process, som ständigt "friställer" en del av arbetarna genom användning av metoder, som minskar arbetarantalet i förhållande till den ökade produktionen. Den moderna industrins hela rörelseform beror alltså på att en del av arbetarna ständigt går arbetslösa eller delvis arbetslösa. Den politiska ekonomins ytliga resonemang visar sig bl.a. däri, att den betraktar utvidgning och begränsning av krediten som orsaker till det industriella kretsloppets växlande perioder, medan det i verkligheten endast rör sig om symtom. Den samhälleliga produktionen upprepar oavbrutet samma rörelse, så snart den kommit in i detta kretslopp av omväxlande expansion och kontraktion, alldeles som himlakropparna ständigt upprepar det kretslopp de en gång har börjat. Verkningar blir i sin tur orsaker, och växlingarna i hela processen, som alltid reproducerar sina egna betingelser, antar formen av ett kretslopp.[CLXXXI*] När detta kretslopp en gång har konsoliderats, så begriper t.o.m. den politiska ekonomin, att den relativa överbefolkningen eller överbefolkning i förhållande till kapitalets genomsnittliga behov är ett livsvillkor för den moderna industrin.
"Låt oss anta", säger H. Merivale, tidigare professor i politisk ekonomi i Oxford, sedermera tjänsteman i det engelska kolonialministeriet, "att nationen på grund av en kris har samlat sig till en kraftansträngning för att bli kvitt några hundra tusen överflödiga fattiga genom att låta dem emigrera - vad skulle följden bli? Så snart efterfrågan satte in på nytt, skulle det bli brist på arbetare. Oavsett hur fort människorna förökar sig, så dröjer det åtminstone en generation, innan man har hunnit ersätta vuxna arbetare. Nu är det så, att våra fabrikanters profit först och främst beror på att de har möjlighet att utnyttja den gynnsamma tidpunkten, när efterfrågan är livlig, och på så sätt hålla sig skadeslösa för de tider, då efterfrågan är obetydlig. Detta är möjligt, endast om de har herraväldet över maskineri och kroppsarbete. De måste ha arbetare till hands, de måste vara i stånd att, när det är nödvändigt, öka eller begränsa verksamheten allt efter marknadsförhållandena, ty annars skulle de inte kunna behålla det övertag i konkurrensen, varpå landets rikedom beror."[852*]
T.o.m. Malthus erkänner, att överbefolkningen är en nödvändighet för den moderna industrin, även om han på sitt arroganta sätt förklarar den som en följd av arbetarbefolkningens absoluta tillväxt och inte som en relativ överbefolkning. Han säger:
"Om försiktiga sedvanor i äktenskapet bleve vanliga bland arbetarna i ett land som väsentligen är beroende av industri och handel, skulle detta kunna inverka mycket skadligt på landet ... Det ligger i befolkningsfrågans natur, att ökad efterfrågan på arbetskraft inte kan leda till ökat utbud på marknaden förrän efter 16-18 års förlopp, medan reveny kan förvandlas till kapital genom sparverksamhet på betydligt kortare tid. Ett land riskerar alltid, att dess arbetsfond växer fortare än befolkningen."[853*]
Sedan den politiska ekonomin alltså har fastslagit, att en relativ överbefolkning av arbetare är en nödvändighet för den kapitalistiska ackumulationen, låter den sitt "sköna ideal", kapitalisten, förmana de "övertaliga", som kastats på gatan genom det kapital, som de själva har skapat - och förmaningen lägges mycket passande i munnen på en gammal nucka:
"Vi fabrikanter gör vad vi kan för er, när vi ökar det kapital, som ni måste leva av, och ni måste göra resten genom att anpassa ert antal efter existensmedlen."[854*]
Den arbetskraft, som skaffas fram genom den naturliga befolkningstillväxten, är alldeles otillräcklig för den kapitalistiska produktionen. För att få fritt spelrum behöver den en industriell reservarmé, som är oberoende av varje dylik naturlig begränsning.
Vi har hittills förutsatt, att det variabla kapitalets till- eller avtagande löper helt parallellt med det sysselsatta arbetarantalet. Men i verkligheten kan det variabla kapitalet växa, även om arbetarantalet förblir oförändrat eller t.o.m. minskar. Det inträffar, när varje enskild arbetare levererar mera arbete än förut och lönen därigenom stiger, trots att arbetspriset kan förbli oförändrat eller t.o.m. sjunka, under förutsättning att det sjunker långsammare än arbetsmängden ökar. Det variabla kapitalets ökning visar då, att mer arbete blir utfört, men inte att fler arbetare är sysselsatta. Varje kapitalist har ett absolut intresse att pressa ut en viss arbetsmängd ur ett mindre antal arbetare i stället för ett lika billigt eller t.o.m. billigare arbete ur ett större antal arbetare. I ena fallet växer hans utlägg av konstant kapital i proportion till arbetsmängden, i andra fallet växer det betydligt långsammare. Ju större produktionsskalan är, desto mer avgörande blir detta motiv. Den väger tyngre, ju större kapitalets ackumulation är.
Vi har sett, att det kapitalistiska produktionssättets utveckling och arbetets stigande produktivkraft - på en gång ackumulationens både orsak och verkan - medför en större extensiv och intensiv exploatering av de individuella arbetskrafterna och därför gör det möjligt för kapitalisten att tillägna sig mera arbete med hjälp av samma variabla kapital. Vi har också sett, att kan han köpa fler arbetskrafter med hjälp av samma kapital genom att gradvis ersätta kvalificerade arbetare med okvalificerade, män med kvinnor, vuxna med barn och ungdomar.
Den växande ackumulationen medför alltså å ena sidan, att ett större variabelt kapital frambringar mera arbete, utan att antalet sysselsatta arbetare ökas, medan ett variabelt kapital av oförändrad storlek å andra sidan pressar mer arbete ur samma arbetskraft, samtidigt som mera kvalificerad arbetskraft ersättes med mindre kvalificerad.
Den relativa överbefolkningen ökar därför fortare, än vad som utan vidare skulle bli följden av den tekniska omvälvningen i produktionsprocessen och den motsvarande minskningen av det variabla kapitalet jämfört med det konstanta, vilken åtföljer den växande ackumulationen. Samtidigt som produktionsmedlen, efter hand som de utvecklas i omfång och effektivitet, i ständigt mindre utsträckning tjänar till att sysselsätta arbetare, skärpes detta förhållande ytterligare därigenom, att när arbetets produktivitet stiger, ökar kapitalets tillgång på arbete fortare än dess efterfrågan på arbetskraft. Överarbetet bland den del av arbetarklassen, som har sysselsättning, bidrar till att öka de "friställda" reserverna, som står utanför, medan omvänt det starkare tryck, som dessa arbetslösa utövar på de arbetande, tvingar dessa till överarbete och till villkorslös underkastelse under kapitalet. Förhållandet, att en del av arbetarklassen dömes till arbetslöshet på grund av andra arbetares överarbete, bidrar till att berika den enskilde kapitalisten[855*] och påskyndar samtidigt rekryteringen av den industriella reservarmén, i samma grad som den samhälleliga ackumulationen utvecklas.
Hur viktigt detta moment är för åstadkommandet av den relativa överbefolkningen, visar t.ex. England. Dess tekniska resurser för att "inbespara" arbete är oerhörda. Likväl skulle den nuvarande arbetarbefolkningen vara alldeles otillräcklig för att hålla produktionen uppe på dess nuvarande nivå, om arbetet bleve begränsat på ett rationellt sätt och lämpligt fördelades på arbetarklassens olika grupper efter ålder och kön. Det stora flertalet nu "improduktiva" arbetare skulle förvandlas till "produktiva" människor.
I det stora hela bestämmes de allmänna växlingarna i arbetslönerna uteslutande av den industriella reservarméns ökning och minskning, motsvarande det industriella kretsloppets periodiska svängningar. Arbetslönen bestämmes alltså inte av förändringar i arbetarbefolkningens absoluta antal utan av de växlande proportionerna mellan den sysselsatta delen av arbetarklassen och reservarmén genom ökning och minskning av överbefolkningens relativa antal, av den utsträckning, vari industrin ibland tar in arbetare och ibland kastar ut dem. För den moderna industrin med dess tioåriga kretslopp av periodiska faser, vilka dessutom under ackumulationens fortgång genomkorsas av allt snabbare på varandra följande oregelbundna svängningar, vore det verkligen en besynnerlig lag, som reglerade tillgång och efterfrågan på arbete, inte efter kapitalets expansion och kontraktion - alltså efter dess växlande exploateringsbehov, så att arbetsmarknaden ibland är nästan tom, då kapitalet utvidgas, ibland överfull, medan kapitalet minskas - utan tvärtom gör kapitalets rörelse beroende av folkmängdens absoluta förändringar. Men detta är den ekonomiska doktrinen. Enligt denna stiger arbetslönen till följd av kapitalackumulationen, varpå den stigande arbetslönen leder till en snabbare tillväxt av arbetarbefolkningen, en tendens som fortsätter, tills arbetsmarknaden är överfylld, alltså tills tillgången på kapital har blivit för liten i förhållande till arbetskraften. Som följd därav sjunker arbetslönen, och vi får se medaljens frånsida. På grund av den fallande arbetslönen blir arbetarbefolkningen småningom decimerad, tills det återigen uppkommer ett relativt överskott på kapital. Eller som andra förklarar saken: Den sjunkande arbetslönen och den motsvarande hårdare exploateringen av arbetarna påskyndar ackumulationen, medan den låga arbetslönen samtidigt håller arbetarklassens tillväxt i schack. Så återkommer det förhållandet, att tillgången på arbete är större än efterfrågan, lönen stiger o.s.v. I sanning en ypperlig utvecklingsmetod för den kapitalistiska produktionen! Innan löneökningen kunde medföra någon tillväxt av den verkligt arbetsdugliga befolkningen, hade den tidsfrist utlöpt många gånger om, inom vilken det industriella fälttåget måste föras, slaget utkämpas och avgöras. Mellan 1849 och 1859 inträdde samtidigt med fallande spannmålspriser en i praktiken endast nominell löneökning i de engelska jordbruksdistrikten. I Wiltshire steg t.ex. veckolönen från 7 till 8 shillings, i Dorsetshire från 7 eller 8 till 9 shillings o.s.v. Orsaken var en ovanligt stark minskning av jordbruksdistriktens överbefolkning, förorsakad av efterfrågan på folk för krigsändamål,[CLXXXII*] kolossal utveckling av järnvägsnätet, industrin, gruvorna o.s.v. Ju lägre arbetslönen är, desto större blir den procentuella löneökningen, t.o.m. vid ganska blygsamma höjningar. Är veckolönen t.ex. 20 shillings och stiger till 22, så gör det 10 %, är den däremot endast 7 sh. och stiger till 8, så blir det 284/7 %, vilket låter storslaget. I varje fall tjöt arrendatorerna för full hals, och t.o.m. "London Economist" kallade helt allvarligt dessa svältlöner "en allmän och betydande lönestegring".[856*] Vad gjorde nu arrendatorerna? Väntade de, tills lantarbetarna på grund av denna lysande lönestegring hade förökat sig så, att deras löner åter måste sjunka, som saken ju måste te sig i den dogmatiske ekonomens hjärna? Nej. Arrendatorerna införde mera maskineri, och i en handvändning var lantarbetarna åter "övertaliga" i en sådan grad, att t.o.m. arbetsköparna var nöjda. Det hade nu satsats "mer kapital" än förut i jordbruket och i en mera produktiv form. Därmed minskade efterfrågan på arbetskraft inte endast relativt utan absolut.
Ekonomerna förväxlar här de lagar, som bestämmer arbetslönens allmänna rörelser eller förhållandet mellan arbetarklassen, d.v.s. totalarbetskraften, och det samhälleliga totalkapitalet, med de lagar, som fördelar arbetarbefolkningen mellan de olika produktionsgrenarna. När ackumulationen i en produktionsgren ökar som följd av goda konjunkturer och profiten här blir större än den genomsnittliga, medan samtidigt nytt kapital strömmar till, ökar naturligtvis efterfrågan på arbetskraft och arbetslönerna stiger. Den högre arbetslönen drar en större del av arbetarbefolkningen till denna gynnade produktionsgren, tills dess behov av arbetskraft är mättat och lönen som följd därav sjunker till det tidigare genomsnittet eller kanske t.o.m. därunder, om trängseln var för stor. Då upphör inte endast invandringen av arbetare till den ifrågavarande produktionsgrenen, utan i stället börjar rentav en utvandring. Här tror sig den politiske ekonomen se, "var och hur" ökningen av lönen åtföljes av en absolut ökning av arbetarantalet och med arbetarnas absoluta ökning en minskning av lönen, men vad han ser, är i själva verket endast de lokala fluktuationerna i en enskild produktionsgrens arbetsmarknad, företeelser som åtföljer arbetarbefolkningens fördelning inom kapitalets olika verksamhetsfält allt efter dess växlande behov.
Den industriella reservarmén utövar ett tryck på den sysselsatta arbetarbefolkningen under depressioner och under perioder av normal sysselsättning samt begränsar dess krav under högkonjunktur och överproduktion. Den relativa överbefolkningen bildar bakgrunden till lagen om tillgång och efterfrågan på arbetskraft. Den tvingar in denna lag inom gränser, som absolut passar kapitalets utsugningsbegär och maktlystnad.
Här är det på sin plats att återkomma till ett av den ekonomiska apologetikens stordåd. Vi erinrar oss, att dessa ekonomiska apologeter[CLXXXIII*] påstår, att när nytt maskineri införes eller gammalt maskineri utvidgas och variabelt kapital alltså förvandlas till konstant, så frigöres kapital för arbetarna, medan denna utveckling i själva verket givetvis binder kapital och just därigenom gör arbetarna arbetslösa. Först nu kan vi rätt bedöma, hur skamlös denna apologetik är. Inte endast de arbetare, som maskinerna direkt tränger ut, blir arbetslösa, utan även de nya arbetare, som efter hand strömmar till och som under de gamla förhållandena regelbundet skulle ha upptagits i vederbörande industrigren, blir nu "friställda". Det är nu alla "frigjorda", och varje nytt funktionsdugligt kapital kan disponera över dem. Om nu det nya kapitalet tar hand om dessa eller andra arbetslösa, så blir det inga märkbara verkningar på efterfrågan på arbetskraft, om inte kapitalet är så stort, att det kan ge arbete åt ett större antal arbetare än maskineriet har kastat på gatan. Om det sysselsätter ett mindre antal, så ökar antalet arbetslösa, och om det sysselsätter ett större antal, så stiger den allmänna efterfrågan på arbetskraft endast med skillnaden mellan antalet arbetande och antalet arbetslösa. Det uppsving, som det nya kapitaltillskottet eljest skulle ha åstadkommit på arbetsmarknaden, neutraliseras i varje fall i samma utsträckning som nytt maskineri kastar ut gamla arbetare på gatan.
Den kapitalistiska produktionens egen mekanism sörjer alltså för att den absoluta kapitaltillväxten inte åtföljes av någon motsvarande stegring i den allmänna efterfrågan på arbetskraft. Och detta kallar apologeterna en ersättning för det elände, de lidanden och den hotande undergång, som de arbetslösa drabbas av under övergångsperioden, då de är dömda att tillhöra industrins reservarmé.
Efterfrågan på arbetskraft är inte liktydigt med kapitaltillväxt, och tillgång på arbete är inte detsamma som arbetarklassens tillväxt, att sålunda två oberoende storheter skulle ömsesidigt påverka varandra. Det spelas med förfalskade tärningar. Det är kapitalet, som samtidigt agerar på bägge sidor. Medan kapitalets ackumulation å ena sidan ökar efterfrågan på arbetskraft, ökar den å andra sidan tillgången på arbetare genom att "frigöra" dem. Samtidigt tvingas de sysselsatta av trycket från de arbetslösa att arbeta mera intensivt än förut, varigenom de i viss utsträckning gör arbetstillgången oberoende av tillgången på arbetare. Det sätt, på vilket lagen om tillgång och efterfrågan på arbete fungerar på denna basis, fullbordar kapitalets diktatur.
Efter hand som arbetarna kommer underfund med hur det hänger ihop: att i samma utsträckning som de ökar sina arbetsinsatser och frambringar mera rikedom åt andra, i samma utsträckning som deras arbetes produktivitet ökar, blir t.o.m. deras ställning som medel att föröka kapitalet osäkrare; efter hand som det går upp för dem, att deras inbördes konkurrens helt och hållet är beroende på det tryck, som den relativa överbefolkningen utövar, försöker de att organisera ett planmässigt samarbete mellan de arbetande och de arbetslösa med hjälp av fackföreningar och på andra sätt för att förhindra eller i varje fall dämpa de ödeläggande verkningar, som den kapitalistiska produktionens naturlagar har för arbetarklassen. Så snart detta sker, börjar kapitalisten och hans lakej, den politiske ekonomen, att gorma om kränkning av den "eviga" och "heliga" lagen om tillgång och efterfrågan. Sammanhållningen mellan de arbetande och de arbetslösa stämmer nämligen inte med denna lags "spelregler". Men då förhållandena å andra sidan hindrar uppkomsten av en industriell reservarmé och därmed också arbetarklassens absoluta beroende av kapitalistklassen - som t.ex. i kolonierna - blir både kapitalisten och hans ynkliga lakejer upprörda över samma "heliga" lag och försöker motverka den med tvångsmedel.
Den relativa överbefolkningen existerar i alla möjliga former. Varje arbetare tillhör den under de perioder, då han är helt eller delvis arbetslös. Bortsett från att överbefolkningen i det stora hela präglas av svängningarna i det industriella kretsloppet och därför ibland framträder akut under kriserna, ibland kroniskt i avmattningsperioder, antar den alltid tre huvudformer: flytande, latent och stagnerande.
I den moderna industrins centra - fabriker, manufakturer, smältverk och gruvor etc. - blir arbetarna ibland avskedade, ibland åter anställda och nu i större antal, med den påföljd att arbetarantalet i stort sett ökar, ehuru det minskar i förhållande till produktionens omfång. Överbefolkningen existerar här i sin flytande form.
Både i de egentliga fabrikerna och i alla stora verkstäder, som använder maskiner eller där modern arbetsdelning är införd, användes yngre arbetare i stort antal, men så snart de når mogen ålder, kastas de flesta av dem i allmänhet på gatan, medan en liten del av dem får varaktig sysselsättning i samma industrigren. De utgör en beståndsdel av den flytande överbefolkningen, som växer med industrins omfång. En del av dem utvandrar och reser i själva verket endast efter det kapital, som redan i förväg har utvandrat. En av följderna är, att den kvinnliga befolkningen ökar hastigare än den manliga, som fallet är i England. Att arbetarklassens naturliga tillväxt aldrig mättar den kapitalistiska ackumulationens behov och ändå samtidigt överskrider dem, är en motsägelse som ligger i själva kapitalförhållandet. Kapitalet har användning för ett stort antal unga arbetare men bara ett mindre antal vuxna. Denna motsägelse är inte mera påfallande, än att det klagas över brist på arbetare, samtidigt som flera tusen går arbetslösa, emedan arbetsdelningen har fjättrat dem vid en viss yrkesgren.[857*] Kapitalet konsumerar dessutom arbetskraften så fort, att en arbetare i medelåldern i regel redan har överlevt sig själv. Han blir övertalig eller knuffas ner från en högre till en lägre arbetsnivå. Just bland storindustrins arbetare finner vi den kortaste livslängden.
"Dr Lee, hälsovårdsinspektör i Manchester, har konstaterat att den genomsnittliga livslängden i denna stad är 38 år för den välbärgade klassen men endast 17 för arbetarklassen. I Liverpool är den 35 år för den förstnämnda klassen och 15 år för den sistnämnda. Det visar sig alltså, att de besuttna klasserna lever mer än dubbelt så länge som deras sämre lottade medmänniskor."[857a*]
Under dessa omständigheter krävs för den absoluta tillväxten av denna del av proletariatet en form, genom vilken antalet kan öka, fastän de enskilda individerna snabbt förbrukas. Alltså en snabb avlösning av arbetargenerationerna. (Samma lag gäller inte för övriga samhällsklasser.) Detta samhälleliga behov tillgodoses genom tidiga äktenskap, en nödvändig följd av industriarbetarnas levnadsförhållanden, och som uppmuntras av möjligheterna att tidigt exploatera arbetarbarnens arbetskraft.
Så snart eller i samma grad som den kapitalistiska produktionen lagt under sig jordbruket, avtar efterfrågan på lantarbetare fullständigt med ackumulationen av det kapital, som är satsat i jordbruket, utan att dessa verkningar kompenseras genom att - såsom i industrin - produktionsområdet utvidgas. En del av lantbefolkningen är därför alltid beredd att övergå till stads- eller manufakturproletariatet och avvaktar endast ett gynnsamt tillfälle att genomgå denna förvandling. (Med manufaktur menas här alla näringar utom jordbruket.)[858*] Denna källa till relativ överbefolkning flyter oavbrutet. Men den ständiga strömmen av arbetare från landet till städerna beror på en varaktig, latent överbefolkning i jordbruksdistrikten, vilken först blir märkbar i hela sitt omfång, när avloppskanalerna då och då öppnas. Lantarbetarens lön pressas därvid ned till ett minimum, och han står ständigt med ena foten i fattighuset.
Den tredje kategorin av relativ överbefolkning, stagnationens, utgör en del av den aktiva arbetararmén men med genomgående oregelbunden sysselsättning, varför den erbjuder kapitalet en outtömlig reserv av disponibel arbetskraft. Dess levnadsstandard ligger under arbetarklassens vanliga genomsnitt, och just detta gör den till ett säkert underlag för säregna former av kapitalistisk exploatering. Den karakteriseras av ett maximum av arbetstid och ett minimum av arbetslön. Under rubriken hemindustri har vi redan lärt känna dess huvudformer. Den rekryteras ständigt från storindustrins och jordbrukets överbefolkning och i synnerhet från de företag, som går omkull, när manufakturen utkonkurrerar hantverket och maskindriften kväver manufakturen. Dess omfång vidgas med ackumulationens tillväxt och med ökningen av antalet "överflödiggjorda" arbetare. Men denna grupp är samtidigt en varaktig beståndsdel av arbetarklassen, en komponent som oupphörligt reproducerar sig själv och har en proportionellt större andel av arbetarklassens tillväxt än dess övriga beståndsdelar. I verkligheten står inte endast antalet födelser och dödsfall utan också familjens absoluta storlek i omvänd proportion till arbetslönens storlek, alltså även i omvänt förhållande till den mängd existensmedel, som de olika arbetarkategorierna disponerar över. Denna lag för det kapitalistiska samhället skulle verka tokig bland vildar eller t.o.m. bland civiliserade kolonister. Den påminner om den kolossala fortplantningen hos individuellt svaga och intensivt jagade djurarter.[859*]
Den relativa överbefolkningens bottenlager slutligen befolkar pauperismens område. Bortsett från vagabonder, förbrytare, prostituerade, kort sagt det egentliga trasproletariatet, består detta samhällsskikt av tre kategorier: 1. Arbetsdugliga. Man behöver bara ytligt studera statistiken över den engelska fattigdomen för att finna, att den sväller ut vid varje kris och krymper, när det blir bättre tider. 2. Föräldralösa och fattiga barn. De är rekryter för industrins reservarmé, och under högkonjunkturer, som t.ex. 1860, blir de kvickt och i stor mängd inlemmade i den aktiva arbetararmén. 3. Förkomna, utslitna, arbetsodugliga. Det är i synnerhet arbetare, som går under på grund av den brist på rörlighet, som är en konsekvens av arbetsdelningen, vidare personer som överlever industriarbetarnas normalålder, samt slutligen industrins invalidoffer, vilkas antal ökar med antalet farliga maskiner, samt offer för arbetet i gruvor, kemiska fabriker o.s.v. och krymplingar, sjuklingar, änkor m.fl. Pauperismen är den aktiva arbetararméns invalidhem och dödvikten i industrins reservarmé. Relativ överbefolkning åtföljes med nödvändighet av fattigdom, och då den industriella reservarmén är en nödvändighet, är också fattigdomen nödvändig. Dessa bägge företeelser bildar tillsammans en av existensbetingelserna för den kapitalistiska produktionen och rikedomens utveckling. Industrins reservarmé tillhör den kapitalistiska produktionens faux frais[CLXXXIV*], som kapitalet emellertid till största delen lyckas vältra över på arbetarklassens och den lägre medelklassens skuldror.
Industrins reservarmé eller den relativa överbefolkningen växer med den samhälleliga rikedomen, med det fungerande kapitalets storlek och tillväxt, alltså även med proletariatets absoluta storlek och dess arbetes produktivkraft. Den disponibla arbetskraften utvecklas av samma orsaker som kapitalets expansionskraft. Ju snabbare rikedomsutvecklingen pågår, desto fortare växer också den industriella reservarméns relativa storlek. Men ju större reservarmén är i förhållande till den aktiva arbetararmén, desto talrikare är också den överbefolkning, vars elände står i omvänd proportion till dess arbetsbörda. Ju talrikare detta Lazarusskikt av arbetarklassen och industrins reservarmé är, desto större är också den officiella, av myndigheterna erkända fattigdomen. Detta är den kapitalistiska ackumulationens absoluta, allmänna lag. Liksom alla andra lagar modifieras den i sitt förverkligande genom mångahanda omständigheter, vilkas analys inte hör hit.
Nu begriper man dårskapen hos den ekonomiska visdom, som predikar för arbetarna, att de skall anpassa sitt antal efter kapitalets exploateringsbehov. Som om inte den kapitalistiska produktionens och ackumulationens mekanism ständigt genomförde denna anpassningsprocess! Första fasen i denna process är skapandet av en relativ överbefolkning eller en industriell reservarmé, den sista fasen är den aktiva arbetararméns ständigt ökande elände och fattigdomens dödvikt.
På grund av det samhälleliga arbetets ständigt stigande produktivitet bearbetas en oavbrutet växande mängd produktionsmedel med hjälp av en ständigt avtagande mängd arbetskraft. I det kapitalistiska samhället, där arbetaren inte använder arbetsmedlen utan tvärtom arbetsmedlen använder arbetaren, medför denna lag, att ju större arbetets produktivitet är, desto hårdare är arbetarnas inbördes konkurrens om produktionsmedlen och desto osäkrare är också grundvalen för deras tillvaro: försäljning av egen arbetskraft för ökning av främmande rikedom eller ökning av kapital. Snabbare tillväxt av produktionsmedel och av arbetets produktivitet än av den produktiva befolkningen får alltså i det kapitalistiska samhället det omvända uttrycket, att arbetarbefolkningen alltid tillväxer fortare än kapitalets exploateringsbehov.
I fjärde avdelningen, när vi analyserade produktionen av relativt mervärde, upptäckte vi att inom det kapitalistiska systemet genomföres alla metoder för ökning av arbetets samhälleliga produktivitet på den enskilde arbetarens bekostnad. Alla medel, som ökar produktionen, slår om till medel, som behärskar och exploaterar producenten. De stympar arbetaren och förvandlar honom till en specialmänniska, nedvärderar honom till en maskindel, gör arbetet till en plåga och berövar det allt innehåll, avlägsnar honom från arbetsprocessens intellektuella värden, samtidigt som vetenskapen blir en del av själva processen, en självständig kraft däri. Arbetarens arbetsbetingelser fördärvas, han tvingas att underkasta sig arbetsprocessens småaktiga och förhatliga despoti, hela hans livstid förvandlas till arbetstid, och hans hustru och barn kastas under kapitalets Jaggernautsvagn [85]. Men alla metoder att producera mervärde är samtidigt metoder att ackumulera, och varje utvidgning av ackumulationen blir omvänt ett medel att utveckla dessa metoder. Därav följer, att i samma utsträckning som kapitalets ackumulation påskyndas, måste arbetarnas villkor ständigt försämras, antingen arbetslönen är hög eller låg. Den lag, som ständigt upprätthåller jämvikten mellan den relativa överbefolkningen eller industrins reservarmé och ackumulationens omfång och kraft, smider slutligen arbetaren fastare vid kapitalet, än Hefaistos förmådde smida fast Prometeus vid klippan.[CLXXXV*] Den medför en ackumulation av elände, som motsvarar ackumulationen av kapital. Ackumulationen av rikedom vid den ena polen betyder alltså ackumulation av elände, arbetsbörda, slaveri, okunnighet, brutalisering och moralisk degradering vid motpolen, d.v.s. för den klass, som gör kapital av sin egen produkt.
Den kapitalistiska ackumulationens inre motsättningar[860*] har på olika sätt påpekats av politiska ekonomer, men ofta blandar de ihop dem med liknande men väsentligt annorlunda företeelser hos förkapitalistiska produktionssätt.
Den venetianske munken Ortes, en av det 18:e århundradets största ekonomiska skriftställare, uppfattar antagonismen inom den kapitalistiska produktionen som en allmän naturlag för den samhälleliga rikedomen:
"Det ekonomiskt goda och det ekonomiskt onda håller alltid jämvikt i en nation (il bene ed id male economico in una nazione sempre all'istessa misura), somligas överflöd är alltid lika med andras fattigdom (la copia dei beni in alcuni sempre eguale alla mancanza di essi in altri). Stor rikedom för ett fåtal åtföljes alltid av total brist på det nödvändigaste för många andra. En nations rikedom motsvarar dess befolkning, och folkets elände motsvarar nationens rikedom. Någras arbetsamhet framtvingar sysslolöshet hos andra. De fattiga och arbetslösa är en nödvändig produkt av de rika och verksamma" o.s.v.[861*]
Ungefär 10 år efter Ortes förhärligade den högkyrklige protestantiske prästen Townsend på ett oerhört klumpigt sätt fattigdomen som en nödvändig betingelse för rikedomen:
"Lagligt tvång till arbete är förenat med en massa besvär, våldsamheter och oväsen, medan hungern inte endast utgör ett fredligt, tystlåtet och oupphörligt tryck utan också såsom det naturligaste motivet till industriarbete åstadkommer den hårdare ansträngningen."
Det gäller alltså att göra hungern permanent bland arbetarklassen, och för den saken sörjer enligt Townsend befolkningsprincipen, som speciellt gör sig gällande bland de fattiga.
"Det verkar vara en naturlag, att de fattiga i viss mån är lättsinniga (improvident)" (nämligen så lättsinniga, att de kommer till världen utan guldskedar i munnen), "så att det alltid finns några disponibla (that there always may be some) för att utföra de hårdaste, smutsigaste och gemenaste arbetena i samhället. Summan av mänsklig lycka (the fund of human happiness) ökas därigenom betydligt, och de förfinade (the more delicate) befrias från slitgörat och kan ostört ägna sig åt högre livsuppgifter o.s.v. ... Fattigvårdslagen har en tendens att förstöra skönheten och harmonin, symmetrin och ordningen i detta system, som Gud och naturen har upprättat i världen."[862*]
Medan den venetianske munken i den försynens skickelse, som förevigar eländet, fann en motivering för den kristliga välgörenheten, celibatet, klostren och de fromma stiftelserna, så finner den protestantiske svartrocken däri en förevändning att fördöma den engelska fattigvårdslagen, som ger den fattige rätten till ett torftigt offentligt understöd.
"Den samhälleliga rikedomens utveckling", säger Storch, "frambringar denna nyttiga klass i samhället ... som utför de ledsammaste, äckligaste och mest motbjudande sysslorna, med ett ord, tar allt på sina skuldror, som gör livet obehagligt och mödosamt, och just därigenom ger de andra klasserna tid, andlig spänst och karaktärens konventionella" (c'est bon![CLXXXVI*]) "sinnesro o.s.v."[863*]
Storch frågar sig, vad det egentligen är för ett företräde denna kapitalistiska civilisation med dess elände och nedvärdering av massorna har framför barbariet. Han finner endast ett svar - säkerheten.
"Genom industrins och vetenskapens framsteg", säger Sismondi, "kan varje arbetare dagligen producera betydligt mer än han behöver för sitt uppehälle. Men medan hans arbete producerar rikedom, skulle den samtidigt göra honom olämplig till arbete, om han vore kallad att själv konsumera den." Enligt Sismondi "skulle människorna" (d.v.s. de som inte arbetar) "få försaka konstens skönhet liksom alla njutningar, som industrin skaffar oss, om de själva skulle behöva köpa detta med sådant ihållande arbete som arbetarna nu utför ... Ansträngningarna är nu för tiden skilda från belöningen; det är inte samma människa, som först arbetar och sedan vilar sig. Nej, raka motsatsen är fallet. Just emedan den ene arbetar, kan den andre vila sig ... Den oupphörliga utvecklingen av arbetets produktivitet kan alltså inte medföra något annat resultat, än att de sysslolösa rikas lyx och njutningar tilltar."[864*]
Destutt de Tracy slutligen, den cyniske borgardogmatikern, säger brutalt rent ut:
"De fattiga nationerna är de, där folket har det bra, och de rika nationerna är de, där fattigdomen är vanlig."[865*]
Ingen period i det moderna samhällets historia ligger så väl till för studiet av den kapitalistiska ackumulationen som de senaste 20 åren.[865a*] Det är, som om outtömliga källor till rikedom plötsligt hade öppnat sig. Av alla länder erbjuder England återigen det klassiska exemplet, emedan det innehar ledarställningen på världsmarknaden, emedan det kapitalistiska produktionssättet endast här är fullt utvecklat, och slutligen emedan frihandelns tusenårsrike infördes här 1846, varför vulgärekonomerna inte längre har någon vrå att krypa in i. Produktionens väldiga framsteg, som ledde till att den andra hälften av 20-årsperioden fullständigt överträffar den första, har vi redan tillräckligt berört i fjärde avdelningen.
Trots att den engelska befolkningens absoluta tillväxt varit mycket stor under det senaste halva århundradet, visar den relativa befolkningstillväxten ändå nedåtgående tendens, vilket framgår av följande tabell, hämtad från den officiella statistiken:
| 1811-1821 | 1,533 | % | 1841-1851 | 1,216 | % | |
| 1821-1831 | 1,446 | % | 1851-1861 | 1,141 | % | |
| 1831-1841 | 1,326 | % |
Låt oss nu å andra sidan betrakta rikedomens ökning. Den profit, jordränta o.s.v., som är föremål för inkomstbeskattning, ger här de säkraste hållpunkterna. Ökningen av skattepliktig profit (arrendatorer och ytterligare några rubriker inte medräknade) utgjorde för Storbritanniens vidkommande 50,47 % från 1853 till 1864 (eller 4,58 % i genomsnitt pr år), medan befolkningstillväxten under samma period var ungefär 12%.[866*] Ökningen av beskattningsbara jordräntor (fastigheter, järnvägar, gruvor, fiskeriföretag o.s.v. medräknade) utgjorde från 1853 till 1864 38 % eller 3,42 % pr år. Häri ingår följande rubriker med den största andelen:[867*]
| Inkomstökning 1853-1864 |
Ökning pr år |
|||||
|---|---|---|---|---|---|---|
| Av | fastigheter | 38,60 | % | 3,50 | % | |
| ,, | stenbrott | 84,76 | ,, | 7,70 | ,, | |
| ,, | gruvor | 68,85 | ,, | 6,26 | ,, | |
| ,, | järnbruk | 39,92 | ,, | 3,63 | ,, | |
| ,, | fiskeriföretag | 57,37 | ,, | 5,21 | ,, | |
| ,, | gasverk | 126,02 | ,, | 11,45 | ,, | |
| ,, | järnvägar | 83,29 | ,, | 7,57 | ,, | |
Om man jämför vart fjärde år under perioden 1853-1864, finner man att inkomstens tillväxtprocent fortgående stiger. För inkomst av profit är den t.ex. årligen 1853-1857 1,73 %, 1857-1861 2,74 % och 1861-1864 9,30 %. Totalsumman av De förenade kungarikenas skattepliktiga inkomster var:
| 1856 | 307.068.898 | p.st. | 1863 | 359.142.897 | p.st. | ||
| 1859 | 328.127.416 | ,, | 1864 | 362.462.279 | ,, | ||
| 1862 | 351.745.241 | ,, | 1865 | 385.530.020 | ,, | [868*] |
Kapitalets ackumulation åtföljdes samtidigt av koncentration och centralisation. Ehuru ingen officiell jordbruksstatistik fanns för England (men väl för Irland), insändes uppgifter frivilligt från 10 grevskap. Av dessa framgick, att arrenden om mindre än 100 acres under åren 1851-1861 minskade i antal från 31.583 till 26.567, alltså hade 5.016 stycken blivit sammanslagna med större arrendeenheter.[869*] Från 1815 till 1825 blev ingen enda förmögenhet - bortsett från fast egendom - på över 1 miljon p.st. föremål för arvsskatt, 1825-1855 däremot 8 st., från 1855 till juni 1959 - d.v.s. på 4Ŋ år - 4 st.[870*] Centralisationen framgår dock bäst ur en kort analys av inkomstskatten under rubrik D (profiter med undantag för arrendatorer etc.) för åren 1864 och 1865. Jag vill påpeka, att på inkomster under denna rubrik betalas inkomstskatt ned till 60 p.st. Dessa skattepliktiga inkomster utgjorde i England, Wales och Skottland år 1864 95.844.222 p.st. och år 1865 105.435.579 p.st.[871*] Antalet beskattade var år 1864 308.416 personer av en totalbefolkning på 23.891.009, år 1865 332.416 personer av en totalbefolkning på 24.127.003. Inkomsternas fördelning under dessa bägge år framgår av följande tabell:
| 5/4 1863-5/4 1864 | 5/4 1864-5/4 1865 | |||||||||
| Inkomst av profit p.st. | Personer | Inkomst av profit p.st. | Personer | |||||||
| Totalinkomst: | 95.844.222 | 308.416 | Totalinkomst: | 105.435.787 | 332.431 | |||||
| { | 57.028.289 | 23.334 | { | 64.554.297 | 24.265 | |||||
| 36.415.225 | 3.619 | 42.535.576 | 4.021 | |||||||
| Därav | 22.809.781 | 832 | Därav | 27.555.313 | 973 | |||||
| 8.744.762 | 91 | 11.077.238 | 107 | |||||||
I De förenade kungarikena producerades år 1855 61.453.079 ton kol till ett värde av 16.113.167 p.st., 1864: 92.787.873 ton, värde 23.197.968 p.st. År 1855 producerades 3.218.154 ton tackjärn, värde 8.045.385 p.st., 1864: 4.767.951 ton, värde 11.919.877 p.st. År 1854 utgjorde längden av järnvägarna i riket 8.054 mil (engelska) med ett inbetalt kapital av 286.068.794 p.st., 1864 var längden 12.789 miles med ett inbetalt kapital av 425.719.613 p.st. År 1854 utgjorde den totala exporten och importen 268.210.145 p.st., år 1865 489.923.285 p.st. Följande tabell visar exportens utveckling:
| 1846 | 58.842.377 | p.st. | 1860 | 135.842.817 | p.st. | ||
| 1849 | 63.596.052 | ,, | 1865 | 165.862.402 | ,, | ||
| 1856 | 115.826.948 | ,, | 1866 | 188.917.563 | ,, | [872*] |
Redan dessa få sifferuppgifter förklarar tillfyllest den brittiske generalregistratorns [128] triumferande utrop: "Hur hastigt befolkningen än växte, höll den dock inte jämna steg med industrins och rikedomens framsteg."[873*]
Låt oss nu se på de omedelbart verkande krafterna i denna industri eller till producenterna av denna rikedom, nämligen arbetarklassen.
"Det är ett av de dystraste karaktärsdragen i landets sociala tillstånd", säger Gladstone, "att det för närvarande alldeles otvivelaktigt försiggår en minskning i folkets konsumtionsförmåga och en ökning av den arbetande klassens umbäranden och elände. Och samtidigt pågår en ständig ackumulation av rikedom i de högre klasserna, en oavbruten kapitalanhopning."[874*]
Så talade Gladstone med darr på rösten i underhuset den 13 februari 1843. Den 16 april 1863, alltså 20 år senare, sade han i sitt budgetanförande:
"Från 1842 till 1852 ökade den beskattningsbara inkomsten i detta land med 6 % ... Under de följande 8 åren från 1853 till 1861 ökade den, om vi utgår från 1853, med 20 %. Detta faktum är så förvånande, att det är nästan otroligt ... Denna berusande ökning av rikedom och makt ... begränsar sig helt och hållet till de besuttna klasserna, men ... men indirekt måste den vara till fördel även för arbetarbefolkningen, emedan den förbilligar konsumtionsvarorna - medan de rika blir rikare, har de fattiga i alla fall blivit mindre fattiga. Huruvida den djupaste nöden blivit mindre än förr, vågar jag inte uttala mig om."[875*]
Vilken snöplig antiklimax! När arbetarklassen förblivit "fattig", endast "mindre fattig", i förhållande till den "berusande ökning av rikedom och makt", som den producerar åt den egendomsägande klassen, så har arbetarklassen förblivit relativt lika fattig. Och om den djupaste nöden inte har minskats, så har den ökats i och med rikedomens anhopning. Vad livsmedelspriserna beträffar, så visar den officiella statistiken, t.ex. uppgifterna från Londons barnhem, en prisstegring på 20 %, när man jämför treårsperioden 1860-62 med åren 1851-53. Även den följande treårsperioden 1863-65 visar en fortsatt fördyring av kött, smör, mjölk, socker, salt, kol och en mängd andra konsumtionsvaror.[876*] Gladstones nästa budgetanförande, den 7 april 1864, är en lyrisk lovsång till den växande profiten och den genom "armodet" modererade folklyckan. Han talar om massor, som befinner sig vid "fattigdomens rand", om yrkesgrenar, "där lönen inte har ökat", och sammanfattar slutligen arbetarklassens lycka i orden: "Människolivet är i nio fall av tio ingenting annat än en kamp för tillvaron."[877*]
Professor Fawcett, inte som Gladstone bunden av några officiella hänsyn, säger rentut:
"Jag förnekar givetvis inte, att penninglönen genom denna kapitalökning" (under de senaste decennierna) "har stigit, men denna skenbara fördel går åter i stort sett förlorad, emedan flera livsförnödenheter ständigt har blivit dyrare" (vilket han tror beror på de ädla metallernas värdeminskning) ... "De rika blir hastigt rikare (the rich grow rapidly richer), medan ingen förbättring av de arbetande klassernas livsvillkor kan iakttagas ... Arbetarna blir nästan slavar åt de krämare som de står i skuld till."[878*]
I kapitlen "Arbetsdagen" och "Maskineri och storindustri" avslöjades de omständigheter, under vilka den brittiska arbetarklassen under de senaste årtiondena skapade "en berusande ökning av rikedom och makt" åt de besuttna klasserna. Emellertid sysslade vi den gången företrädesvis med arbetaren, sådan han fungerar i sin arbetsmiljö. För att fullständigt belysa ackumulationens lagar måste vi även fästa uppmärksamheten på arbetarens villkor utanför arbetsplatsen, hans närings- och bostadsförhållanden. Denna boks begränsade omfång gör det nödvändigt för oss att därvid framförallt ta sikte på den sämst avlönade delen av industriproletariatet samt lantarbetarna, d.v.s. majoriteten av arbetarklassen.[878a*]
Men först ännu ett par ord om den officiella pauperismen, d.v.s. den del av arbetarklassen, som förlorat det ekonomiska underlaget för sin existens, försäljning av arbetskraft, och drar sig fram på offentliga allmosor. Den officiella listan över fattighjon upptog i England[879*] år 1855: 851.369 personer, 1856: 877.767, 1865: 971.433. På grund av bomullskrisen ökade den under åren 1863 och 1864 till 1.079.382 resp. 1.014.978. Krisen år 1866, som hårdast drabbade London, åstadkom i detta världsmarknadens centrum, folkrikare än konungariket Sachsen, för 1866 en fattigdomsökning på 19,5 %, jämfört med 1865, och 24,4 %, om man jämför med 1864. Ökningen var ännu större under de första månaderna 1867, jämfört med 1866. Vid analysen av fattigstatistiken måste man särskilt uppmärksamma två faktorer. Å ena sidan återspeglar ökningen och minskningen i antalet fattighjon det industriella kretsloppets periodiska svängningar, men å andra sidan döljer den officiella statistiken mer och mer fattigdomens verkliga omfång, i samma grad som kapitalets ackumulation utvecklar klasskampen och därmed också arbetarklassens självmedvetande. Så är t.ex. det barbari, som kännetecknar behandlingen av fattigunderstödda och varom den engelska pressen (Times, Pall Mall Gazette m.fl.) skrikit så högt under de senaste två åren, av mycket äldre datum. F. Engels konstaterade redan 1844 precis samma ohyggligheter och precis samma skenheliga upprördhet i dagspressen, som utnyttjade eländet som sensationsstoff. [153] Men den fruktansvärda ökningen av svältdöd ("deaths by starvation") i London under de sista 10 åren visar klart arbetarnas tilltagande avsky för slaveriet i arbetshusen (workhouses), dessa nödens straffanstalter.[880*]
Vi skall nu se på industriarbetarklassens sämst avlönade grupper. Under bomullskrisen 1862 fick dr Smith i uppdrag av Privy Council [71] att göra en undersökning av näringsförhållandena bland de nödställda bomullsarbetarna i Lancashire och Cheshire. Mångåriga iakttagelser hade redan tidigare lett honom till den slutsatsen, att "för undvikande av hungersjukdomar (starvation diseases)" en kvinnas dagliga näring måste innehålla minst 240 gram kol och 11 gram kväve, och minimibehovet för en man skulle vara 270 gram kol och 12,5 gram kväve.[CLXXXVII*] För en kvinna motsvarar detta ungefär den näringsmängd, som finns i 2 pund (ca 0,9 kg) prima vetebröd, för mannen 1/9 mera. Det genomsnittliga veckobehovet för vuxna män och kvinnor blir omkring 1.775 gram kol och 82 gram kväve. Hans beräkningar blev i praktiken bekräftade på ett överraskande sätt, genom att siffrorna överensstämde med den torftiga näringsmängd, till vilken nöden hade pressat ner bomullsarbetarnas konsumtion. De fick i december 1862 1.811 gram kol och 80 gram kväve pr vecka.
År 1863 startade Privy Council en undersökning av nödläget inom den sämst avlönade delen av den engelska arbetarklassen. Dr Simon, Privy Councils chefsläkare, utsåg den förut nämnde dr Smith att genomföra uppdraget. Hans undersökning omfattar dels lantarbetarna, dels sidenvävare, sömmerskor, handskmakare, trikåarbetare (strumpor och vantar) samt skomakare. De senare kategorierna utom trikåarbetarna förekommer uteslutande i städerna. Som direktiv för undersökningen gällde, att de friskaste och relativt bäst ställda familjerna i varje kategori skulle utväljas.
Som allmänt resultat framkom:
"Endast en av de undersökta stadsarbetargrupperna fick mera kväve än det minimum, som måste anses nödvändigt, medan det i två grupper förelåg brist och i den ena mycket stor brist på både kol och kväve. För lantarbetarnas vidkommande visade det sig, att mer än 1/5 fick mindre än den nödvändiga mängden kol, medan 1/3 fick för liten mängd kväve. I tre grevskap (Berkshire, Oxfordshire och Somersetshire) låg näringens kvävehalt under minimum."[881*]
Bland lantarbetarna hade de i England, den rikaste delen av landet, den sämsta näringen.[882*] Undernäringen bland lantarbetarna drabbade huvudsakligen hustrur och barn, ty "männen måste äta för att kunna utföra sitt arbete". De stadsarbetare som undersöktes var ännu mera undernärda. "Undernäringen är så påtaglig, att många av dem säkerligen har fått sin hälsa fullständigt undergrävd." (Även kapitalisten måste "avstå" - nämligen "avstå" från att betala arbetarna de existensmedel, som är nödvändiga för livsuppehället.)[883*]
Följande tabell visar relationerna mellan de ovannämnda stadsarbetarnas näringsförhållanden och det av dr Smith angivna minimimåttet samt bomullsarbetarnas näringsmängd under deras värsta nödtid.[884*]
| Bägge könen | Veckogenomsnitt av | |||
| kol, gram | kväve, gram | |||
| 5 stadsindustrigrenar | 1.790 | 74 | ||
| Arbetslösa fabriksarbetare i Lancashire | 1.811 | 80 | ||
| Minimimängd, beräknad för de arbetslösa i Lan- cashire, genomsnitt för både män och kvinnor |
1.773 | 82 | ||
Nära hälften (48 %) av den undersökta industriella arbetarbefolkningen, fick absolut inte något öl, 28 % ingen mjölk. Veckogenomsnittet av flytande näringsmedel växlade från 7 ounces för sömmerskorna till 24,75 ounces för trikåarbetarna. De flesta av dem, som inte fick någon mjölk, var sömmerskor i London. Den konsumerade brödmängden pr vecka växlade mellan 7,75 pund för sömmerskorna och 11,25 pund för skomakarna. Det totala genomsnittet för vuxna var 9,9 pund. Socker (sirap etc.) växlade från 4 ounces pr vecka för handskmakarna till 11 ounces för trikåarbetarna; totalt genomsnitt för vuxna i alla kategorier 8 ounces. Det totala veckogenomsnittet av matfett var 5 ounces för vuxna. Den genomsnittliga veckoförbrukningen av kött, fläsk etc. växlade mellan 7,25 ounces för sidenvävarna och 18,25 ounces för handskmakarna. Genomsnittet för alla grupperna var 13,6 ounces. Veckokostnaderna för mat (pr vuxen person) gav följande medeltal: sidenvävare 2 sh. 2Ŋ pence, sömmerskor 2 sh. 7 pence, handskmakare 2 sh. 9Ŋ pence, skomakare 2 sh. 73/4 pence, trikåarbetare 2 sh. 61/4 pence. För sidenvävarna i Macclesfield utgjorde veckogenomsnittet endast 1 sh. 8Ŋ pence. De sämst närda grupperna var sömmerskorna, sidenvävarna och handskmakarna.[885*]
Dr Simon säger i sin allmänna hälsorapport om detta näringstillstånd:
"Alla, som har haft någon befattning med medicinsk fattigpraktik eller med fattigavdelningarna på sjukhusen, kan bekräfta att otillräcklig näring i otaliga fall förorsakar eller förvärrar sjukdomar ... Från sanitär synpunkt tillkommer dock även en annan mycket viktig omständighet ... Man måste komma ihåg, att människor inte i första taget avstår från att få tillräcklig föda, och att undernäring därför i allmänhet gör sig gällande, först när människan en längre tid har lidit brist på andra slag av existensmedel. Långt innan otillräcklig näring får någon betydelse för hälsotillståndet, långt innan fysiologen kommer på att undersöka, hur många gram kol eller kväve det är, som skiljer mellan liv och svältdöd, är hushållet fullständigt utblottat på allt annat. Kläder och uppvärmning har hunnit bli ännu torftigare än födan. Skyddet mot kölden är alldeles otillräckligt. Bostadsutrymmet är inknappat och trångboddheten så svår, att den framkallar eller förvärrar sjukdomar. Knappast något finns kvar av husgeråd eller möbler, och själva renligheten har blivit kostsam eller försvårad. Om man ännu har någon självaktning kvar och försöker hålla sig upprätt, så betyder varje dylikt försök ytterligare stegring av hungern. Man söker tak över huvudet, där det är som billigast: i kvarter, där de hygieniska förhållandena är urusla, där kloakledningar och renhållning är dåliga, kommunikationerna otillfredsställande, vattentillförseln otillräcklig och av dålig kvalitet och, vad beträffar städerna, klent med tillgången på ljus och luft. Detta är de hygieniska risker, som fattigdomen nästan oundvikligen för med sig, när det har gått så långt, att det t.o.m. råder brist på mat. Och om summan av detta elände gör livet svårt att leva, så är näringsbristen i sig själv något ohyggligt ... Det är makabert att tänka på detta, i synnerhet då man vet, att den fattigdom det gäller inte är lättjans självförvållade fattigdom. Det är de arbetandes fattigdom. För stadsarbetarnas vidkommande krävs det till på köpet en orimligt lång arbetstid för att tjäna ihop till denna eländiga existens, och ändå är det endast med största tvekan man kan säga, att de får sitt uppehälle av detta arbete ... I mycket stor utsträckning är denna nominella självförsörjning endast en längre eller kortare omväg till fattighuset."[886*]
Det inre sammanhanget mellan de flitigaste arbetargruppernas hungertillvaro och det oerhörda och raffinerade slöseriet bland de rika avslöjas först, när man känner de ekonomiska lagarna. Annorlunda är det med bostadsförhållandena. Varje fördomsfri iakttagare ser, att ju mera produktionsmedlen centraliseras, desto flera arbetarfamiljer stuvas ihop i varje hyreskasern, och att bostadsförhållandena blir eländigare, ju fortare den kapitalistiska ackumulationen försiggår. När rikedomen tillväxer, måste man ju "förbättra" (improve) städerna genom att riva dåligt bebyggda kvarter och bygga palats för banker, varuhus o.s.v. samt utvidga gator för affärskommunikationer och lyxtrafik, anlägga spårvägar o.s.v. På så sätt jagas de fattiga undan till ständigt sämre och mer överfyllda slumkvarter. Å andra sidan vet var och en, att hyrorna står i omvänd proportion till bostädernas kvalitet, och att eländet utnyttjas av hyresspekulanter med större profit och mindre omkostnader än i någon guldgruva.
Den kapitalistiska ackumulationens och därmed också de kapitalistiska egendomsförhållandenas självmotsägande karaktär[887*] blir här så påtaglig, att t.o.m. de officiella engelska rapporterna om bostadsförhållandena vimlar av kätterska angrepp på "egendomen och dess rättigheter". Eländet höll så jämna steg med industrins utveckling, kapitalets ackumulation och städernas tillväxt och "förskönande", att blotta rädslan för smittosamma sjukdomar (som ju inte ens skonar "ärbarheten") under åren 1847-1864 tvingade parlamentet att utfärda inte mindre än tio lagar om hälsovårdsmyndigheter, och det panikslagna borgerskapet i några städer, såsom Liverpool, Glasgow m.fl., ingrep genom de kommunala myndigheterna.
Ändå konstaterar dr Simon i sin rapport 1865: "I allmänhet är dessa förhållanden inte föremål för någon kontroll i England." Genom Privy Council företogs 1864 en undersökning av lantarbetarnas bostadsförhållanden, och 1865 gjordes en motsvarande undersökning beträffande städernas fattigbefolkning. Dr Julian Hunters mästerliga arbeten finner man i 7:e och 8:e rapporten (1865) om "Public Health". Angående lantarbetarna skall jag återkomma senare. Beträffande städernas bostadsförhållanden citerar jag först ett allmänt uttalande av dr Simon:
"Ehuru min officiella synpunkt uteslutande är läkarens, så gör vanlig humanitet, att man omöjligen kan bortse från den andra sidan av detta elände. I sina mest utpräglade former medför trångboddheten nästan oundvikligen, att all blygsamhet åsidosättes, att alla kroppsliga förrättningar blir intima, att den kroppsliga och könsliga nakenheten blottas på ett sätt, som är mera djuriskt än mänskligt. Att leva under sådana förhållanden är en förnedring, som förvärras ju längre den varar. De barn, som är födda i denna fördömelse, måste ofta bli förutbestämda till lastbarhet (baptism into infamy). Och givetvis är det otänkbart, att människor, som tvingas leva under dylika förhållanden, någonsin i andra hänseenden skulle kunna nå fram till en högre kultur, vars kärna alltid kommer att vara fysisk och moralisk renhet."[888*]
London intar rangplatsen i fråga om överfyllda och som mänskliga bostäder absolut otjänliga lägenheter. Dr Hunter säger:
"Två fakta är säkra: 1:o att det finns ett 20-tal stora bostadskvarter i London, vardera med omkring 10.000 invånare, där eländet överträffar allt, som skådats någonstans i England, och det är nästan helt och hållet resultatet av husens usla beskaffenhet; 2:o att överbefolkningen och husens förfallna tillstånd i dessa områden nu är mycket värre än för 20 år sedan."[889*] "Det är ingen överdrift att påstå, att tillvaron i vissa delar av London och Newcastle är något av ett helvete."[890*]
Även den bättre ställda delen av arbetarklassen samt småhandlarna och andra grupper inom den lägre medelklassen i London drabbas i ständigt högre grad av förbannelsen med dessa odrägliga bostadsförhållanden, som oupphörligt blir värre, efter hand som "förbättringarna" fortskrider, gamla gator och hus försvinner, fabriker och människotillströmning ökar i huvudstaden och bostadshyrorna ökar i takt med tomtpriserna. "Hyrorna har blivit så omåttligt höga, att endast ett fåtal arbetare har råd med mer än ett rum."[891*] Det finns knappast något hus i London, som inte är belastat med en radda mellanhänder ("middlemen"). Tomtpriserna i London ligger nämligen mycket högt i jämförelse med den årliga avkastningen, eftersom varje köpare spekulerar i att förr eller senare bli av med tomten till ett jurypris (expropriationspris, fastställt av en edsvuren nämnd) eller få en chans att lura till sig en stor prishöjning, som följd av att ett eller annat stort företag anlägges i närheten. Följden har blivit en regelrätt handel med uppköp av hyreskontrakt, som är nästan förfallna.
"Av dessa affärsmässiga gentlemän kan man givetvis vänta, att de skall handla precis som de gör - pressa ut så mycket som möjligt av hyresgästerna för att sedan överlåta fastigheten i så uselt skick som möjligt till sina efterträdare."[892*]
Hyrorna betalas pr vecka, så herrarna löper ingen risk. På grund av järnvägsbyggandet inom staden "såg man nyligen i Londons East End ett antal familjer, som jagats ut ur sina bostäder och nu vandrade omkring en lördagskväll med sina få jordiska ägodelar på ryggen och utan utsikter till tak över huvudet annat än på arbetshuset".[893*] Men arbetshusen är redan överfyllda, och de "förbättringar", som parlamentet beslutat, är först nu påbörjade. Då ett hus rives och arbetarna, som bor där, jagas ut, så lämnar de i regel inte församlingen. De kan möjligen slå sig ner i grannförsamlingen, men i så fall nära gränsen till sin gamla församling.
"De söker naturligtvis att få bo så nära sina arbetsplatser som möjligt. Härav följer, att familjen måste stuvas in i ett rum i stället för tidigare två. T.o.m. då hyran är högre, blir bostaden i regel sämre än den dåliga, som de jagats bort ifrån. Hälften av arbetarna i Strand har redan drygt femton kilometer till sina arbetsplatser."
Strand, denna huvudgata, som på främlingen gör ett så imponerande intryck av Londons rikedom, kan tjäna som exempel på hopgyttringen av människor i London. I en församling räknade hälsovårdsnämnden 581 personer pr acre, och då var ändå hälften av Temsens bredd inräknad.[CLXXXVIII*]
Det är självklart, att varje hälsovårdsåtgärd, vilken - såsom hittills varit fallet i London - jagar ut arbetarna ur ett kvarter genom att riva bort skröpliga hus, endast medför att de packas ihop så mycket mera i andra.
"Antingen måste hela detta förfaringssätt bringas att upphöra såsom orimligt", säger dr Hunter, "eller också måste den offentliga sympatin" (!) "vakna inför vad man nu utan överdrift kan kalla en nationell förpliktelse, nämligen att skaffa tak över huvudet åt dem som inte själva kan skaffa sig bostad, men som är i stånd att genom periodiska betalningar hålla hyresvärdarna skadeslösa."[894*]
Man måste beundra den kapitalistiska rättvisan! Jordägaren, husägaren, affärsmannen erhåller inte bara full kompensation, då han exproprieras genom "förbättringar" sådana som järnvägar, nya gator o.s.v. För sin påtvingade "försakelse" måste han dessutom enligt gudomlig och mänsklig rätt tröstas med en ansenlig profit. Arbetarna blir kastade på gatan med hustru och barn och pick och pack - och om för många av dem drivs över till kvarter, där myndigheterna slår vakt om anständigheten, blir de dessutom förföljda av hälsovårdspolisen.
Utom London fanns det i början av 19:e århundradet ingen stad i England, som hade 100.000 invånare. Endast 5 hade mer än 50.000. Nu finns där 28 städer med mer än 50.000 invånare.
"Resultatet av denna förändring var inte endast en enorm ökning av stadsbefolkningen, utan de gamla överbefolkade små städerna har nu blivit stadscentra, kringbyggda på alla sidor, utan tillgång på ljus och luft. Då de rika inte längre trivs i det trånga centrum, flyttar de ut till de behagligare förstäderna. De rikas efterträdare befolkar nu de stora husen med en familj i varje rum, ofta med inneboende därtill. Så har människor blivit hoppackade i hus, som inte är avsedda för dem, och som de inte alls passar för, med en omgivning som är verkligt förnedrande för de vuxna och ödeläggande för barnen."[895*]
Ju snabbare kapitalet ackumulerar i en industri- eller handelsstad, desto fortare strömmar människor dit, som kan exploateras, och desto eländigare blir arbetarnas i hast improviserade bostäder.
Som centrum för ett kol- och bergsbruksdistrikt, som ger ständigt rikare utbyte, kan Newcastle-upon-Tyne göra anspråk på andra platsen efter London i bostadshelvetet. Inte mindre än 34.000 människor bor där i enkelrum. På order av myndigheterna revs nyligen ett stort antal hus i Newcastle och Gateshead på grund av hälsovådlighet. Byggandet av de nya husen går mycket långsamt, men affärerna avancerar fort. År 1865 var staden därför ännu mer överfylld än någonsin förr. Knappast en enda kammare fanns att hyra. Dr Embleton vid Newcastles epidemisjukhus säger:
"Det kan inte råda något tvivel om att trångboddheten och orenligheten i bostäderna är de väsentligaste orsakerna till utbredningen av tyfus. De hus som arbetarna bor i ligger oftast vid trånga gränder och gårdar. Det råder brist på ljus, luft, utrymme och hygien, och husen är urtyper för bristfälligheter och osundhet, en skam för varje civiliserat land. Om nätterna ligger där män, kvinnor och barn hopstuvade huller om buller, och för männens vidkommande följer nattskift på dagskift och dagskift på nattskift i oavbruten följd, så att bäddarna knappast hinner kallna. Husen är dåligt försedda med vatten och ännu sämre med avträden, vilka är snuskiga, oventilerade och förpestade."[896*]
Veckohyran för ett sådant kyffe ligger mellan 8 pence och 3 sh.
"Newcastle-upon-Tyne", säger dr Hunter, "bebos av en av de bästa folkstammarna i landet, som på grund av bostadsförhållandena sjunkit ner i ett tillstånd av nästan omänsklig förkommenhet."[897*]
Till följd av kapitalets och arbetets växlande rörelser hit och dit kan bostadsförhållandena i en industristad vara drägliga idag men bli avskyvärda imorgon. Eller också kan stadens myndigheter äntligen ha ryckt upp sig och företagit åtgärder för att avlägsna de värsta missförhållandena. I morgon strömmar det kanske in en hel svärm av trasiga irländare eller avsigkomna engelska lantarbetare. De kryper in i källare och uthus eller förvandlar ett tidigare respektabelt arbetarhus till ett logi, där invånarna växlar lika fort som på ett inkvarteringsställe under trettioåriga kriget. Bradford kan tjäna som exempel. Där var kommunalpamparna just i färd med en stadsreform. Så sent som 1861 fanns där lika många obebodda hus som 1751. Men så kom de goda tiderna, som den försiktigt liberale hr Forster, negervännen, nyligen har uttalat sig om i hänryckta ordalag. Med de goda tiderna kom naturligtvis översvämningen från den alltid strömmande "reservarmén" eller "relativa överbefolkningen". De rysliga källarhålor och vindskupor, som finns upptagna på den lista dr Hunter fick av en försäkringsagent,[898*] var till största delen bebodda av hyggligt betalda arbetare. Dessa förklarade, att de gärna skulle betala för bättre bostäder, om det bara hade funnits några. Under tiden förslummas de och sjuknar allt fler och fler, medan den moderat-liberale Forster, medlem av parlamentet, gjuter glädjetårar över frihandelns välsignelser och över de stora profiter, som inhöstas av de högst förträffliga kamgarnsfabrikanterna i Bradford.
I sin rapport av den 5 sept. 1865 förklarar dr Bell, en av Bradfords fattigläkare, att den fruktansvärda dödligheten bland distriktets infektionssjuka beror på deras bostadsförhållanden:
"I en källare, som mäter 1.500 kubikfot" (= ca 40 kubikmeter) "bor 10 personer ... I Vincent Street, Green Air Place och The Leys finns 223 hus med sammanlagt 1.450 invånare, 435 bäddar och 36 avträden ... Bäddarna - och då är varje hög av smutsiga lumpor och fång av hyvelspån medräknade - hyser var och en i genomsnitt 3,3 personer, i många fall 5-6 personer. Många har ingen bädd utan sover på bara golvet i sina kläder, unga män och kvinnor, gifta och ogifta huller om buller. Jag behöver väl knappast tillägga, att de flesta av dessa bostäder är mörka, smutsiga, fuktiga, stinkande hålor, fullständigt odugliga till människoboningar. Det är från dessa huvudhärdar, som sjukdom och död sprids och kräver sina offer, även bland de bättre situerade (of good circumstances), vilka bär ansvaret för att dessa pestbölder sprider sitt smittämne mitt ibland oss."[899*]
Efter London och Newcastle intar Bristol tredje platsen i fråga om bostadselände. "Bristol, där den värsta fattigdom och det största elände råder, är en av de rikaste städerna i Europa."[900*]
Vi skall nu studera en folkgrupp, som ursprungligen härstammar från landsbygden men vars arbete till största delen är industriellt. Den utgör kapitalets lätta infanteri, som efter behov kastas än till den ena, än den andra arbetsplatsen.[CLXXXIX*] När denna grupp inte är på marsch, "kamperar" den. Denna vandrande arbetskraft användes till diverse anläggnings- och dräneringsarbeten, tegeltillverkning, kalkbränning, järnvägsbygge m.m. De är också en vandrande smittokälla för smittkoppor, tyfus, kolera, scharlakansfeber o.s.v., som de för med sig till de platser, i vars närhet de slår sig ned.[901*] I företag med betydande kapitalinsatser, såsom järnvägsbyggen o.d., tillhandahåller i regel företagaren själv träkåkar e.dyl. åt sin armé. Dessa kåkar bildar primitiva byar, som saknar alla hälsovårdsåtgärder och står utanför de lokala myndigheternas kontroll men är dubbelt profitgivande för entreprenören, som utnyttjar arbetarna både som industrisoldater och hyresgäster. Allt eftersom brädskjulet innehåller 1, 2 eller 3 bås, får dess invånare betala 2, 3 eller 4 sh. i veckan i hyra.[902*]
Ett exempel får belysa förhållandena. Dr Simon berättar, att i september 1864 inlämnades till inrikesministern, sir George Grey, följande anmälan från föreståndaren för Nuisance Removal Committee (sundhetspolisens styrelse) i Sevenoaks församling:
"Man hörde mycket sällan talas om något fall av smittkoppor här i församlingen till för omkring 12 månader sedan. Kort dessförinnan påbörjades arbeten för en järnväg från Lewisham till Tunbridge. Förutom att huvudarbetena utfördes i närheten av denna stad, upprättades här även huvudkontoret för hela företaget, varför ett stort antal arbetare koncentrerades hit. Då var det omöjligt att inkvartera alla i husen (cottages), lät entreprenören, mr Jay, uppföra baracker på flera ställen längs banlinjen för att bereda arbetarna husrum. Dessa baracker hade varken ventilation eller avlopp och blev dessutom överbefolkade, emedan varje hyresgäst måste ta emot andra logerande, hur stor hans egen familj än var, och trots att varje barack innehöll endast två rum. Enligt den läkarrapport, som vi fick, blev följden, att dessa arma människor hotas av kvävning om nätterna, då de måste ha fönstret stängt för att undvika stanken från det unkna, stillastående vattnet och avträdena tätt under fönstren. Vår kommitté har också fått ta emot klagomål från en läkare, som hade haft anledning att besöka dessa hyddor. Han beskrev tillståndet i dessa s.k. bostäder i de skarpaste ordalag, och han fruktade mycket allvarliga följder, om inga hälsovårdsåtgärder vidtogs. För omkring ett år sedan lovade mr Jay att uppföra en barack, där de arbetare, som insjuknade i smittosamma sjukdomar, omedelbart skulle placeras. Han upprepade sitt löfte den 23 juli, men trots att det sedan dess har inträffat flera fall av smittkoppor i barackerna, varav två med dödlig utgång, har han inte lagt två strån i kors för att hålla sitt löfte. Den 9 september inrapporterade dr Kelson flera fall av smittkoppor i dessa hyddor och beskrev förhållandena där som fruktansvärda. Till er" (ministerns) "kännedom vill jag tillfoga, att vår församling äger ett isoleringshus, det s.k. pesthuset, där de församlingsbor utspisas, som lider av smittosamma sjukdomar. Detta hus är nu sedan flera månader överfyllt med patienter. I en familj dog fem barn av smittkoppor och feber. Från den 1 april till den 1 september i år förekom inte mindre än 10 dödsfall i smittkoppor, varav 4 i de nämnda barackerna, pesthärdarna. Det är omöjligt att exakt ange antalet sjukdomsfall, då de drabbade familjerna såvitt möjligt söker hemlighålla dem."[903*]
Arbetarna i kolgruvorna och bergverken hör till de bäst betalda grupperna i det brittiska proletariatet. Vi har tidigare visat, vilket pris de får betala för den lön de får.[904*] Här skall vi nu i korthet beröra deras bostadsförhållanden. Bergverkets exploatör, antingen han nu är ägare eller arrendator, sätter i regel upp ett antal kåkar åt sina arbetare. Dessa får husrum och kol till uppvärmning "gratis", d.v.s. det utgör en del av lönen in natura. De som inte på det sättet kan få tak över huvudet, får i ersättning 4 p.st. om året. Gruvdistrikten drar fort till sig en stor befolkning, som består av gruvarbetarna och deras familjer samt de hantverkare, handlare o.s.v., som grupperar sig omkring dem. Jordräntan[CXC*] är här hög, liksom överallt i tättbefolkade områden. Företagaren söker därför att på minsta möjliga tomtutrymme i närheten av gruvöppningen sätta upp det antal hyddor, som oundgängligen behövs, för att han skall kunna packa ihop sina arbetare och deras familjer. Om nya gruvor öppnas i närheten eller gamla åter tas i bruk, så ökar trängseln. Vid byggandet av dessa kåkar gäller endast en synpunkt: kapitalistens "avhållsamhet" från alla kontanta utgifter, som inte är oundgängligen nödvändiga.
"De bostäder, som bjuds gruvarbetare och andra arbetare som är knutna till gruvdriften i Northumberland och Durham", säger dr Julian Hunter, "är kanhända de sämsta och dyraste, som man kan finna i England, möjligen med undantag för liknande distrikt i Monmouthshire. Det allra värsta är det stora antal människor, som stuvas in i varje rum, det stora antalet hus, sammanträngda på ett litet område, bristen på vatten och avträden och den ofta praktiserade metoden att ställa det ena huset på det andra eller fördela dem i våningar ... Företagaren behandlar hela kolonin som ett läger, där ingen skall bo varaktigt."[905*]
"I enlighet med mina instruktioner", säger dr Stevens, "har jag besökt de flesta större gruvsamhällen i Durham Union ... Med några få undantag gäller om dem alla, att inga som helst åtgärder har vidtagits för att bevara invånarnas hälsa ... Alla gruvarbetare är bundna" ('bound', en term som i likhet med 'bondage' härstammar från livegenskapens tid) "vid bergverkets arrendator (lessee) eller ägare för en tid av 12 månader. Om en arbetare ger uttryck för sitt missnöje eller på något annat sätt förargar förmannen (viewer), sätter denne ett märke eller en anmärkning vid arbetarens namn i kontrollboken, och vid årets slut blir ifrågavarande arbetare avskedad ... Det förefaller mig, som om inget trucksystem[CXLIV*] kan vara värre än det, som härskar i dessa tättbefolkade distrikt. Gruvarbetaren tvingas att som en del av lönen ta emot en bostad, som ligger mitt i stinkande och förpestade omgivningar. Själv kan han inte ändra förhållandena, och det verkar kunna ifrågasättas, om någon annan än hans ägare kan hjälpa honom - han är praktiskt taget en livegen - och då ägaren först och främst rådfrågar sina räkenskaper, är resultatet tämligen givet. Ägaren förser också arbetaren med vatten. Det må vara gott eller dåligt, komma i tillräcklig mängd eller inte, så måste han betala för det eller, rättare sagt, finna sig i ett avdrag på lönen."[906*]
I konflikt med den "allmänna opinionen" eller t.o.m. med sundhetspolisen generar sig kapitalet inte alls för att rättfärdiga de dels hälsofarliga, dels förnedrande bostadsförhållanden, som arbetarna är dömda till, med det påståendet, att detta är nödvändigt, för att arbetaren skall kunna exploateras med tillräcklig profit. Det är så, när kapitalet "försakar" alla skyddsanordningar vid farliga maskiner, ventilations- och säkerhetsanordningar i gruvorna o.s.v. Och i detta fall på samma sätt med gruvarbetarnas bostäder.
Dr Simon säger i sin officiella rapport:
"Som ursäkt för de eländiga bostadsförhållandena påpekas, att gruvorna i allmänhet bearbetas på arrendekontrakt, och att dessa inte är tillräckligt långfristiga för att göra det mödan värt att bygga rejäla bostäder åt arbetsfolket och de handelsmän, som lockas dit av gruvrörelsen (arrendekontrakten i kolgruvorna löper i regel på 21 år). Även om entreprenören själv hade för avsikt att i detta avseende handla frikostigt, så skulle det hela stranda på jordägaren, som hade en tendens att begära ett oskäligt arrende för rätten att få anlägga en anständig och trivsam by på ett större område, där de underjordiska rikedomarnas bearbetare kunde bo. Detta höga arrende, som omöjliggör varje förbättring, avskräcker även andra, som eljest skulle vara intresserade av att bygga ... Jag vill inte diskutera värdet av dessa ursäkter, inte heller undersöka vem den ökade utgiften i sista hand skulle drabba - jordägaren, gruvarrendatorn, arbetarna eller allmänheten ... Men inför sådana upprörande fakta, som avslöjas i de bifogade rapporterna" (av dr Hunter, dr Stevens m.fl.) "har man rätt att kräva, att åtgärder vidtas ... Äganderätten till jorden utnyttjas nu på ett sådant sätt, att en stor allmän orätt begås. Jordägaren inbjuder i sin egenskap av gruvägare ett stort antal arbetare att arbeta på hans mark, och därpå hindrar han i egenskap av jordägare samma arbetare från att få tag i ändamålsenliga bostäder. Gruvarrendatorn" (den kapitalistiska exploatören) "har å andra sidan inget ekonomiskt motiv att söka ändra på den bestående ordningen, ty han vet mycket väl, att det inte är han som får bära följderna, om förhållandena blir outhärdliga. Han vet också, att hans arbetare, som måste bära dem, är alltför okunniga för att känna till sina hygieniska rättigheter, och att varken de eländigaste bostäder eller det uslaste dricksvatten någonsin har gett upphov till en strejk."[907*]
Innan jag övergår till de egentliga lantarbetarna, vill jag med ytterligare ett exempel visa, hur kriserna inverkar t.o.m. på den bäst betalda delen av arbetarklassen, på arbetararistokratin. Vi minns, att år 1857 medförde en av de stora kriser, som varje gång avslutar det industriella kretsloppet. Nästa kris kom år 1866. De egentliga fabriksdistrikten hade fått ut den i förskott på grund av bomullsbristen, som drev bort mycket kapital från de vanliga industrigrenarna till penningmarknadens stora centra, och krisen antog denna gång en övervägande finansiell karaktär. Det första varslet kom i maj 1866, då en av Londons storbanker gick överstyr, och denna krasch efterföljdes av otaliga finansiella svindelföretags sammanbrott. En av de stora branscher i London, som drabbades av katastrofen, var varvsindustrin. Storföretagen inom denna bransch hade inte bara bedrivit en omåttlig överproduktion under högkonjunkturen, utan de hade också undertecknat väldiga leveranskontrakt, eftersom de spekulerade i att kreditkällorna skulle flöda lika rikligt i fortsättningen. Nu inträdde en fruktansvärd reaktion, som ännu (slutet av mars 1867) fortsätter, inte endast i varvsindustrin utan också i övriga industrigrenar i London.[908*]
Som illustration till arbetarnas läge återges här följande avsnitt ur den utförliga berättelsen av en reporter från "Morning Star", som i början av 1867 besökte några av eländets huvudsäten.
"I Londons East End, distrikten Poplar, Millwall, Greenwich, Deptford, Limehouse och Canning Town, befinner sig åtminstone 15.000 arbetare med familjer i ett oerhört nödtillstånd. Bland dessa finns mer än 3.000 yrkesskickliga mekaniker. Deras reserver är uttömda genom 6-8 månaders arbetslöshet ... Jag hade stor möda att komma fram till arbetshusets port (i Poplar), ty den var belägrad av en uthungrad hop, som väntade på matpolletter, men tiden för utdelningen var ännu inte inne. Gården bildar en stor kvadrat med snedtak, som löper runt murarna. Stora snödrivor täckte gatstenarna i gårdens mitt. Enstaka rutor var här inhägnade med flätverk av vidjor, liknande fårkättar, och här arbetade männen, när det var bättre väder. Vid mitt besök var kättarna så översnöade, att ingen kunde sitta där. I skydd av takutsprånget var de emellertid sysselsatta med att krossa stenarna till makadam. Var och en satt på en stor gatsten och knackade med en tung hammare på graniten, tills han hade huggit lös 5 bushel" (ungefär = 1/5 kubikmeter). "Då var hans dagsverke avklarat, och han fick 3 pence och en matpolett. På en annan del av gårdsplanen stod ett fallfärdigt litet skjul. När vi öppnade dörren, fann vi det fyllt med män, som trängdes skuldra vid skuldra för att hålla sig varma. De repade tågvirke och tävlade om vem som orkade arbeta längst med minsta möjliga näring, ty uthållighet var en hederssak. Enbart i detta arbetshus fick 7.000 personer understöd, och däribland fanns flera hundra, som 6 ā 8 månader tidigare hade haft landets högsta arbetslöner för yrkesskickligt arbete. Antalet skulle bli mer än fördubblat, om man toge med alla dem som efter att ha förbrukat sina sparpengar ändå undviker att vända sig till fattigvården, så länge de ännu har någonting kvar, som kan pantsättas ... Jag lämnade arbetshuset och tog en promenad genom samhället, som mest består av envåningshus, vilket är typiskt för Poplar. Min ciceron var medlem av de arbetslösas kommitté. Vi kom först in i ett hus, där det bodde en järnarbetare, som var arbetslös sedan 27 veckor. Jag fann mannen sittande med hela sin familj i ett litet rum åt baksidan. Rummet var ännu inte helt länsat på möbler, och det fanns eld i ugnen. Det kunde också behövas, ty det var en bistert kall dag, och de små barnen gick barfota på golvet. På en bräda framför spiseln låg en bunt blånor, som hustrun och barnen repade för att få mat från arbetshuset. Mannen arbetade som makadamknackare i ett arbetshus för en matkupong och 3 pence om dagen. Han hade just kommit hem till middag, mycket hungrig, som han nämnde med ett bittert leende, och hans middagsmål bestod av några brödskivor med isterflott och en kopp te utan mjölk ... Nästa dörr, som vi knackade på, öppnades av ett medelålders fruntimmer, som utan ett ord förde oss in i ett litet gårdsrum, där hela hennes familj satt, tigande, med blickarna fästade på brasan som snabbt höll på att brinna ut. Dessa människor i detta lilla rum utgjorde en bild av ett sådant elände och en sådan hopplöshet, som jag helst inte vill bevittna någon mer gång. 'Ingenting har de förtjänat, min herre', sade kvinnan och visade på barnen, 'ingenting på 26 veckor, och alla våra pengar är slut, hela 20 p.st., som far och jag lade undan, när det var bättre tider, ty vi inbillade oss, att det skulle hjälpa oss över de dåliga. Ser ni här', ropade hon nästan vilt och plockade fram en bankbok. Där fanns alla poster ordentligt införda med insättningar och uttag, och vi kunde se hur den lilla förmögenheten hade börjat med den första insättningen på 5 sh., hur behållningen så småningom hade stigit till 20 p.st. och sedan åter smält ihop, från pund till shilling, tills den sista noteringen gjort boken lika värdelös som en pappersbit. Denna familj fick dagligen ett nödtorftigt mål mat från arbetshuset ... Vårt nästa besök gjordes hos hustrun till en irländare, som hade arbetat på ett skeppsvarv. Vi fann henne sjuk på grund av svält, och hon låg på en madrass med endast en bit av ett täcke över sig, ty alla sängkläderna var pantsatta. De arma barnen skötte henne, fast de såg ut att själva vara i största behov av moderlig omvårdnad. Nitton veckors oförskylld arbetslöshet hade pressat ner dem så djupt, och medan hon berättade om deras sorgliga öde, jämrade hon sig, som om allt hopp om en bättre framtid vore förbi ... Då vi lämnade huset, kom en ung man och bad oss följa med in till honom för att se, om något kunde göras för honom. En ung hustru, två rara barn, en bunt pantsedlar och ett alldeles kalt rum var allt han hade att visa upp."
Om efterverkningarna av 1866 års kris skall jag återge följande utdrag ur en torytidning: Man måste ha i minnet, att Londons East End, som det här handlar om, inte bara är säte för skeppsvarven och andra grenar av storindustrin utan också för den s.k. "hemindustrin", som alltid betalas under existensminimum. [Därom handlar följande utdrag ur "Standard", huvudorgan för tories, de konservativa]:
"Ett ohyggligt skådespel upprullades igår i en del av huvudstaden. Trots att de tusentals arbetslösa i East End inte paraderade i samlad trupp med sina svarta sorgfanor, var folkströmmen imponerande nog. Låt oss tänka efter, vad denna befolkning lider av. Den håller på att dö av svält. Det är det enkla och fruktansvärda faktum. Det finns 40.000 av dem ... I vårt grannskap, i ett kvarter av denna underbara huvudstad, tätt intill den mest jättelika ackumulation av rikedom, som världen skådat, tätt där intill hungrar 40.000 människor hjälplöst ihjäl. Och tusentals bryter nu in i andra stadsdelar, människor som alltid varit halvt ihjälsvultna. Deras jämmer genljuder i våra öron, och deras skrik stiger mot himlen. De ropar ut, hur eländiga deras bostäder är, hur omöjligt det är för dem att få arbete och hur meningslöst det är att tigga. Skattebetalarna i deras kommuner har själva drivits till fattigdomens rand av fattigskatten." (Standard 5 april 1867.)[CXCI*]
Då det är en modesak bland engelska kapitalister att skildra Belgien som ett arbetarnas paradis, emedan "arbetets frihet" eller - vilket är samma sak - "kapitalets frihet" där inte är inskränkt av vare sig fackföreningsdespoti eller fabrikslagar, måste vi säga ett par ord om den "frie" belgiske arbetarens "lycka". Säkerligen har ingen varit bättre invigd i denna lyckas mysterier än den numera avlidne hr Ducpétiaux, generalinspektör för de belgiska fängelserna och välgörenhetsanstalterna och medlem av Belgiens statistiska centralbyrå. Låt oss se på hans arbete "Budgets économiques des classes ouvričres en Belgique", Brüssel 1855. Här finner vi bl.a. en belgisk normalarbetarfamilj, vars årliga inkomster och utgifter beräknas efter mycket noggranna undersökningar, och vars näringsförhållanden sedan jämföres med soldaternas, flottisternas och fångarnas. Familjen består av man, hustru och fyra barn. "Av dessa 6 personer har 4 nyttigt arbete hela året"; det förutsättes, att det bland dem "varken finns sjuka eller arbetsoförmögna", att det inte förekommer några "utgifter för religiösa, moraliska eller intellektuella ändamål utom ett obetydligt bidrag till prästerskapet", inte heller "lyx- eller andra överflödiga utgifter". Det antas dock, att fadern och den äldste sonen röker tobak och på söndagen gör ett besök på bykrogen, till vilka ändamål hela 86 centimes i veckan är anvisade.
"Av den samlade statistiken över arbetarnas löner i olika branscher framgår ... att det högsta genomsnittet i daglön är: 1,56 francs för män, 89 centimes för kvinnor, 56 för pojkar och 55 för flickor. Enligt dessa beräkningar skulle familjens årsinkomst uppgå till högst 1.068 francs ... För de hushåll, som vi anser som typiska, har vi medräknat alla tänkbara inkomster. Men om vi medräknar husmoderns arbetslön, så bortfaller hennes arbetsinsats i hushållet. Vem skall sköta huset, vem skall passa småbarnen, vem skall laga mat, tvätta, sy? Detta problem möter arbetarna varje dag."
Familjens budget ser ut så här:
| Mannen | 300 | arbetsdagar | ā | 1,56 | fr. | 468 | fr. | |
| Hustrun | 300 | ,, | ā | 0,89 | ,, | 267 | ,, | |
| Äldsta pojken | 300 | ,, | ā | 0,56 | ,, | 168 | ,, | |
| Äldsta flickan | 300 | ,, | ā | 0,55 | ,, | 165 | ,, | |
| Summa | 1.068 | fr. | ||||||
Om familjen hade samma levnadsstandard som en flottist, en soldat eller en straffånge, skulle utgifterna överstiga inkomsterna med följande belopp:
| Flottist | 1.828 | fr., | brist | 760 | fr. |
| Soldat | 1.473 | ,, | ,, | 405 | ,, |
| Straffånge | 1.112 | ,, | ,, | 44 | ,, |
"Man ser, att endast ett fåtal arbetarfamiljer kan hålla sig med samma näringsstandard som en marinsoldat eller en knekt, inte ens som en straffånge. Varje fånge i Belgien har under perioden 1847-1849 i genomsnitt kostat 63 centimes pr dag, vilket är 13 centimes mer än det kostar att underhålla en arbetare. Förvaltnings- och övervakningskostnader utjämnas därigenom, att fången inte betalar någon hyra ... Men hur är det möjligt, att ett stort antal arbetare, vi kan t.o.m. säga flertalet, kan klara sig med ännu mindre resurser? Det är möjligt, endast därför att de tillgriper de nödens utvägar, som endast arbetarna känner till. De knappar in på de dagliga matransonerna, äter rågbröd i stället för vetebröd, litet eller inget kött, får reda sig utan smör och grönsaker; de sparar på kläder, tvätt, rengöringsmedel; de packar ihop familjen i ett eller två rum, där flickor och pojkar får sova tillsammans, ofta på samma halmsäck, de avstår från alla söndagsnöjen - kort sagt, de får finna sig i de smärtsammaste umbäranden. När de nått denna nedre gräns, kan den minsta prisstegring på livsmedel, ett obetydligt avbrott i arbetet, en sjukdom öka arbetarens elände och fullständigt ruinera honom. Skulderna hopas, krediten dras in, kläderna, det nödvändigaste bohaget hamnar hos pantlånaren, och slutligen måste familjen anmäla sig för registrering hos fattigvården."[909*]
I detta "kapitalisternas paradis" leder i själva verket den minsta prisstegring på livsmedel till en stegring av antalet dödsfall och förbrytelser! Hela Belgien räknar 930.000 familjer, varav enligt den officiella statistiken 90.000 rika (röstberättigade) = 450.000 personer, 190.000 familjer i den lägre medelklassen i städerna och på landsbygden (varav en stor del förr eller senare hamnar i proletariatet) = 950.000 personer. Slutligen 450.000 arbetarfamiljer = 2.250.000 personer, av vilka normalfamiljerna åtnjuter den av Ducpétiaux skildrade lyckan. Av de 450.000 arbetarfamiljerna står över 200.000 på fattigvårdens listor!
De inre motsättningarna i den kapitalistiska produktionen och ackumulationen framträder ingenstans mera brutalt än i det engelska jordbruket (inklusive boskapsskötseln), där de industriella framstegen går parallellt med lantarbetarnas försämrade läge. Innan jag övergår till det nuvarande läget, vill jag ge en kort återblick. Det moderna jordbruket i England daterar sig från mitten av 18:e århundradet, ehuru den omdaning av egendomsförhållandena, som utgör underlaget för det ändrade produktionssättet, skedde långt tidigare.
Låt oss se på Arthur Youngs uppgifter från 1771 om lantarbetarnas ställning. Han är en säker iakttagare men en ytlig tänkare. Lantarbetarnas ställning var på den tiden ytterst eländig, jämfört med de förhållanden deras förfäder, "som kunde leva i välmåga och samla rikedom",[910*] levde i mot slutet av 14:e århundradet - att nu inte tala om 15:e århundradet, "de engelska arbetarnas gyllene tidsålder i stad och på land". Vi behöver emellertid inte gå så långt tillbaka. I en mycket innehållsrik skrift från 1777 läser man:
"Den store arrendatorn har nästan nått upp till gentlemannens nivå, medan den fattige lantarbetaren tryckes till marken ... Hans olyckliga läge framgår tydligt vid en jämförelse mellan hans livsvillkor nu och för 40 år sedan ... Godsägare och arrendatorer arbetar hand i hand, när det gäller att hålla lantarbetarna nere."[911*]
Det påvisas sedan i detalj, att reallönen på landsbygden under tiden 1737-1777 sjunkit med nästan 25 %.
"Den moderna samhällsutvecklingen", säger samtidigt dr Richard Price, "gynnar de högre samhällsklasserna, och följden kommer att bli att hela kungariket förr eller senare kommer att bestå av bara gentlemän och tiggare, av lorder och slavar."[912*]
Ändå betecknar den engelske lantarbetarens ställning under perioden 1770 -1780, både med hänsyn till näring, bostad, självkänsla, nöjen o.s.v., ett ideal, som senare aldrig har uppnåtts. Uttrycket i pints[CXCII*] vete utgjorde hans genomsnittslön 1770-71 90 pints, på Edens tid (1797) endast 65 men år 1808 endast 60.[913*]
Lantarbetarnas tillstånd vid slutet av antijakobinerkriget,[CXCIII*] under vilket jordlorder, arrendatorer, fabrikanter, köpmän, bankirer, börshajar, vapenförsäljare m.fl. hade berikat sig så utomordentligt, har redan tidigare behandlats. Den nominella lönen steg, dels till följd av sedelinflationen, dels på grund av den prisstegring på de viktigaste livsmedlen, som var en följd av inflationen. Men de verkliga lönevariationerna kan konstateras på ett mycket enkelt sätt, utan att man undersöker detaljer, som inte hör hit. Både fattigvårdslagen och dess administration var densamma 1795 och 1814. Vi har tidigare nämnt, hur lagen blev tillämpad på landsbygden: i form av allmosor kompletterade fattigvården den nominella lönen intill det belopp, som behövdes för att arbetaren nödtorftigt skulle kunna existera. Förhållandet mellan den lön, som arrendatorn betalade, och det tillskott, som fattigkassan lämnade, visar för det första hur mycket arbetslönen låg under existensminimum, och för det andra i vilken utsträckning lantarbetarna var lönarbetare och i vilken utsträckning de var fattighjon eller kommunens livegna.
Vi väljer ett grevskap, som får representera även de övriga. År 1795 var den genomsnittliga veckolönen i Northamptonshire 7 shilling 6 pence, den årliga totalutgiften för en familj på 6 personer 36 p.st. 12 sh. 5 pence, familjens totala inkomst 29 p.st. 18 sh., den av fattigvården täckta bristen 6 p.st. 14 sh.5 pence. I samma grevskap utgjorde år 1814 veckolönen 12 sh. 2 pence, den årliga utgiftssumman för en familj på 5 personer 54 p.st. 18 sh. 4 pence, familjens totala inkomst 36 p.st. 2 sh., den av fattigvården täckta bristen 18 p.st. 16 sh. 4 pence.[914*] År 1795 utgjorde bristen mindre än en fjärdedel av arbetslönen, år 1814 mer än hälften. Under sådana förhållanden är det självklart, att den smula komfort, som ännu fanns i lantarbetarnas hyddor på Edens tid, var helt försvunnen 1814.[915*] Från och med nu är arbetaren, instrumentum vocale,[CXCIV*] det mest plågade, sämst utfodrade och brutalast behandlade av alla de djur, som arrendatorn håller.
Samma tillstånd rådde, tills "swingupproren 1830 [155] avslöjade för oss" (d.v.s. för de härskande klasserna) "vid skenet av de brinnande sädesskylarna, att elände och mörkt, upproriskt missnöje ligger och pyr under ytan i lika hög grad hos lantarbetarna som hos industriarbetarna i de engelska städerna."[916*] Sadler döpte då i underhuset lantarbetarna till "vita slavar" ("white slaves"), och en biskop upprepade ordet i överhuset. Den tidens mest betydande politiske ekonom, E. G. Wakefield, säger: "Lantarbetaren i Sydengland är inte slav och inte en fri man, han är ett fattighjon."[917*]
Tiden omedelbart före spannmålslagarnas upphävande kastade nytt ljus över lantarbetarnas läge. Å ena sidan låg det i de borgerliga agitatorernas intresse att påvisa, hur litet dessa lagar skyddade den verkliga spannmålsproducenten. Å andra sidan skummade den industriella bourgeoisin av ilska över att jordaristokraterna fördömde fabriksförhållandena, över att dessa i grund fördärvade, hjärtlösa och förnäma dagdrivare visade en affekterad sympati för fabriksarbetarnas lidanden och ivrigt intrigerade för fabrikslagstiftningen. Ett gammalt engelskt ordspråk säger, att om två tjuvar råkar i luven på varandra, sker alltid något nyttigt. Och i själva verket blev den högljudda och häftiga tvisten mellan den härskande klassens två fraktioner om äran att vara den fräckaste utsugaren av arbetarna en god hjälp att sprida sanningen till både höger och vänster. Greve Shaftesbury, tidigare lord Ashley, var förkämpen i aristokratins filantropiska antifabrikantfälttåg. Han utgör därför 1844-45 favoritfiguren i "Morning Cronicle's" avslöjanden om tillståndet bland lantarbetarna. Denna tidning, på den tiden det mest betydande liberala organet, sände egna reporters till lantbruksdistrikten, och dessa tidningsmän nöjde sig ingalunda med allmänna skildringar och statistik utan publicerade namnen både på de intervjuade arbetarfamiljerna och på deras herrar godsägare. Tabellen,[918*] som återges här intill[918a*], utvisar de löner, som betalas i tre byar i närheten av Blanford, Wimbourne och Poole. Det är hr G. Bankes och greve Shaftesbury, som äger byarna. Man bör lägga märke till att denne lågkyrklige [156] påve, detta överhuvud för de engelska pietisterna, liksom hans kumpan Bankes stoppar på sig en betydande del av arbetarnas svältlöner i form av bostadshyra.
Spannmålslagarnas avskaffande blev en stark stöt framåt för det engelska jordbruket. Den närmast följande perioden karakteriseras av stora dräneringsanläggningar,[919*] nya metoder för stallfodring och för odling av foderväxter, införande av mekaniska gödselspridare, ny behandling av lerjorden, ökad användning av mineraliska gödningsämnen, utnyttjande av ångmaskiner och alla slags nya arbetsmaskiner o.s.v., kort sagt, intensivare odlingsarbete i alla hänseenden. Presidenten i kungl. lantbrukssällskapet, mr Pusey, påstår att jordbrukets (relativa) omkostnader minskats med nästan hälften genom de nyinförda maskinerna. Å andra sidan ökade jordens avkastning snabbt. Större kapitalutlägg pr acre, alltså även påskyndad koncentration av arrendejorden till större enheter var den nya metodens grundbetingelse.[920*] Dessutom utvidgades odlingsarealen under åren 1846-1865 med 464.119 acres, vartill kommer stora arealer i de östra grevskapen, som förvandlades till bördiga spannmålsfält från att ha varit kaninmark och magert kreatursbete. Vi har redan sett, att den jordbrukande befolkningen samtidigt avtog. Vad beträffar de egentliga jordbrukarna, av bägge könen och i alla åldrar, så sjönk deras antal från 1.241.269 år 1851 till 1.163.217 år 1861.[921*] Den engelska generalregistratorn [128] anmärker därför med rätta: "Ökningen av antalet arrendatorer och lantarbetare sedan 1801 står inte i rimliga proportioner till ökningen av jordbruksproduktionen."[922*] Missförhållandet är emellertid ännu mera utpräglat i senare tid, då en faktisk minskning av arbetarantalet har gått hand i hand med utvidgning av den odlade arealen, intensivare odlingsmetoder och en oerhörd ökning av det kapital, som är investerat i jordbruket. Samtidigt är jordbrukets produktion stegrad i en utsträckning, som saknar motstycke i det engelska jordbruket, varvid jordägarnas räntekonton sväller i takt med de kapitalistiska arrendatorernas rikedom. Sammanställer man detta med den oavbrutna snabba utvidgningen av städernas avsättningsmarknader och frihandelns herravälde, så måste allt detta till sist skapa ett tusenårsrike för lantarbetarna.
Professor Rogers kommer däremot till det resultatet, att nutidens engelske lantarbetare har ett mycket sämre läge än hans föregångare under perioden 1770-80, att nu inte tala om hans förfäder under de 14:e och 15:e århundradena. "Han har åter blivit en livegen" och "därtill en dåligt utfodrad och härbärgerad livegen."[923*] Dr Julian Hunter säger i sin epokgörande rapport om lantarbetarnas bostadsförhållanden:
"Existenskostnaderna för en hind" (en benämning på lantarbetaren, hämtad från livegenskapens tid) "är upptagna till det minsta möjliga belopp, som han kan leva på ... hans lön och bostad står inte i proportion till den profit som tas ut av honom. Han är en nolla i arrendatorns räkenskaper.[924*] Den lön han behöver för att kunna leva, betraktas alltid som oföränderlig."[925*] "Varje förslag om ytterligare minskning av hans inkomst kan han bemöta med sentensen: nihil habeo, nihil curo.[CXCV*] Han har ingen fruktan för framtiden, ty han äger aldrig mer än de allra nödvändigaste livsmedlen. Han har kommit ner till den nollpunkt, varifrån arrendatorns kalkyler utgår. Komma vad som komma vill, så har han ingen andel i vare sig lyckan eller olyckan."[926*]
År 1863 företogs en officiell undersökning angående förplägnads- och arbetsförhållandena bland de förbrytare, som var dömda till tvångsarbete eller till deportationen till straffkolonierna. Resultaten är redovisade i två tjocka blåböcker.
"En noggrann jämförelse", heter det där bl.a., "mellan näringsförhållandena för förbrytarna i Englands fängelser och de fattiga i landets arbetshus samt de fria lantarbetarna visar otvetydigt, att de förstnämnda är mycket bättre försörjda än någon av de bägge andra grupperna",[927*] medan "den arbetsmängd, som fordras av en tvångsarbetsfånge, utgör ungefär hälften av vad en vanlig lantarbetare måste utföra."[928*]
Här återges några typiska citat från vittnesförhören. John Smith, direktör för fängelset i Edinburgh, förhör nr 5.056:
"Maten i de engelska fängelserna är mycket bättre än de vanliga lantarbetarnas." Nr 5.075: "Det är ett faktum, att en vanlig lantarbetare i Skottland mycket sällan får något kött." Nr 3.047: "Känner ni någon orsak, som gör det nödvändigt att bespisa förbrytarna mycket bättre (much better) än vanliga lantarbetare? - Givetvis inte." Nr 3.048: "Anser ni det lämpligt att utföra flera experiment för att bringa tvångsarbetsfångens näring i nivå med den fria lantarbetarens?"[929*] "Lantarbetaren", heter det, "kunde säga: Jag arbetar hårt och får inte tillräckligt med mat. När jag var i fängelse, arbetade jag inte så hårt och hade mat i överflöd, och därför är det bättre för mig att sitta i fängelse än att vara fri."[930*]
Ur de tabeller, som bifogats första bandet av rapporten, är följande översikt sammanställd.
| Näring pr vecka [930a*] | ||||||||
| Kvävehaltiga bestånds- delar |
Kvävefria bestånds- delar |
Mineraliska bestånds- delar |
Total- summa |
|||||
|---|---|---|---|---|---|---|---|---|
| ounces | ounces | ounces | ounces | |||||
| Förbrytare i Portlands fängelse | 28,95 | 150,06 | 4,68 | 183,69 | ||||
| Matroser i kungl. flottan | 29,63 | 152,91 | 4,52 | 187,06 | ||||
| Soldater | 25,55 | 114,49 | 3,94 | 143,98 | ||||
| Vagnmakare | 24,53 | 162,06 | 4,23 | 190,82 | ||||
| Typografer | 21,24 | 100,83 | 3,12 | 125,19 | ||||
| Lantarbetare | 17,73 | 118,06 | 3,29 | 139,08 | ||||
Läsaren känner redan till 1863 års läkarkommissions allmänna undersökningsresultat beträffande de sämst närda samhällsklassernas näringstillstånd. Vi erinrar oss, att näringen för en stor del av lantarbetarfamiljerna ligger under det minimum, som krävs "för avvärjande av hungersjukdomar". Detta gäller speciellt alla rena jordbruksdistrikt i Cornwall, Devon, Somerset, Dorset, Wilts, Stafford, Oxford, Berks och Herts.
"Lantarbetaren själv", säger dr Simon, "får mera mat än genomsnittet visar, ty han får en proportionellt större andel än de övriga familjemedlemmarna för att kunna klara sitt arbete. I de fattigaste distrikten får han nästan hela kött- och fläskransonen. Den mat, som hustrun och barnen i uppväxtåldern får, är nästan överallt otillräcklig, i synnerhet med hänsyn till kvävemängden."[931*]
De drängar och pigor, som bor hos arrendatorn, får riklig näring. Deras antal har minskat från 288.277 år 1851 till 204.962 år 1861.
"Kvinnornas utearbete är", säger dr Simon, trots de olägenheter det medför, till stor fördel för familjen, ty det ger resurser att skaffa skor och kläder, att betala hyran och hålla bättre kost."[932*]
Ett av de mest anmärkningsvärda resultaten av denna undersökning är, att lantarbetarna har betydligt sämre näring i England än i någon annan del av kungariket, vilket framgår av följande tabell.[933*]
| En genomsnittlig lantarbetares veckoförbrukning av kväve och kol | ||||
|---|---|---|---|---|
| Kol, gram | Kväve, gram | |||
| England | 2.522 | 99 | ||
| Wales | 2.998 | 126 | ||
| Skottland | 3.037 | 146 | ||
| Irland | 2.689 | 151 | ||
"Varje sida i dr Hunters rapport", säger dr Simon i sin officiella hälsovårdsrapport, "ger belägg för hur otillfredsställande våra lantarbetares bostadsförhållanden är, både kvantitativt och kvalitativt. Och sedan flera år har tillståndet i detta hänseende försämrats mer och mer. Det är nu mycket svårare än förr att få tag i en bostad, och de som finns är mindre lämpade för arbetarnas behov, än som varit fallet sedan kanske hundratals år. I synnerhet under de senaste 20 eller 30 åren har missförhållandena hastigt ökat, och lantarbetarens bostadsförhållanden är nu i högsta grad miserabla. I den mån de som berikar sig genom hans arbete inte finner för gott att behandla honom med något slags barmhärtig hänsyn, är han alldeles hjälplös. Om han skall få en bostad på den mark han odlar, om den är människovärdig eller en svinstia, om där finns en liten trädgårdstäppa, som i hög grad kan lätta fattigdomens tryck - allt detta beror inte på hans förmåga och vilja att betala en rimlig hyra utan helt och hållet på det bruk andra behagar göra av "rätten att göra vad man vill med sin egendom". Det finns ingen lag, som påbjuder att det skall finnas ett visst antal bostäder på en egendom, hur stor den än är, och naturligtvis ännu mindre att det skall vara bostäder i gott skick. Inte heller ger lagen arbetaren den minsta rätt till den jord, för vilken hans arbete är lika nödvändigt som regn och solsken ... En välbekant omständighet lägger därtill en tung vikt i vågskålen mot honom ... fattigvårdslagens inflytande med dess bestämmelser om hemortsrätt och belastning med fattigskatt.[934*] På grund av denna lag har varje kommun ett ekonomiskt intresse av att reducera antalet där hemmahörande lantarbetare till ett minimum. Tyvärr ger ju lantbruket inte den hårt strävande lantarbetaren och hans familj en säker och oberoende ställning utan utgör i regel bara en kortare eller längre omväg till fattighuset - ett fattighus som hela tiden ligger så nära, att varje sjukdom eller tillfällig arbetsbrist genast tvingar arbetaren att ta sin tillflykt till fattighjälpen. Därför innebär tydligen varje bosättning av lantarbetare i en kommun en ökning av dess fattigvårdsutgifter ... Storgodsägarna[935*] behöver endast besluta, att inga arbetsbostäder får byggas på deras mark, så är de befriade från halva ansvaret för de fattiga. Huruvida det någonsin har varit avsikten i engelska grundlagar och författningar, att någon skulle få en så obetingad äganderätt till marken, att en lantlord, som "gör vad han vill med sin egendom", kan behandla jordens odlare som främlingar och jaga bort dem, det är en fråga, som jag inte har anledning diskutera ... Denna makt att jaga bort är inte bara en teori. Den praktiseras i mycket stor skala. Den är en av de faktorer, som bestämmer lantarbetarnas bostadsförhållanden ... Beträffande omfattningen av detta missförhållande kan det vara tillräckligt att hänvisa till den senaste folkräkningen. Enligt den därpå byggda statistiken har under de sista 10 åren i 821 olika distrikt förstörandet av hus fortgått trots ökad lokal efterfrågan. På så sätt har - bortsett från de personer som förlorade sin hemortsrätt (nämligen i den församling, där de arbetar) - en 51/3 % större befolkning, om 1861 jämföres med 1851, trängts samman på en 4Ŋ % mindre bostadsyta ... När denna avfolkningsprocess är genomförd, säger dr Hunter, blir resultatet en skenby (show-village) med endast ett fåtal hus, där ingen får bo utom fårherdar, trädgårdsmästare och skogvaktare - fast anställda tjänare, som får den traditionellt goda behandlingen av det nådiga herrskapet.[936*] Men landet måste odlas, och man skall finna, att de som skall utföra arbetet inte är godsägarnas hyresgäster utan kommer från en öppen by, kanske fem kilometer därifrån, där en grupp små husägare har tagit emot dem, sedan deras bostäder i de slutna byarna förstörts. När utvecklingen går i denna riktning, visar ofta de kvarvarande hyddornas fallfärdiga tillstånd, vilket öde de snart skall möta. Man finner dem i alla möjliga stadier av naturligt förfall. Så länge taket håller ihop, får arbetaren betala hyra, och han är ofta mycket glad att få göra det, även om han får betala samma hyra som för en fullgod bostad. Men hyddan repareras aldrig, förbättras aldrig, utom i de fall den fattige hyresgästen gör det. Och när ett hus till sist blir alldeles obeboeligt, betyder det bara ytterligare en nedriven hydda och så och så stor lättnad i fattigskatten. Medan storgodsägarna sålunda slingrar sig ifrån fattigskatten genom att avfolka den mark de råder över, tas de utkastade arbetarna emot i närmaste lilla landsortsstad eller öppna by - den närmaste, säger jag, men denna "närmaste" kan ligga 5-6 kilometer från det gods, där arbetaren har sitt dagliga arbete. På detta sätt ökas hans dagsverke med en dagsmarsch på 10-12 kilometer, som han måste tillryggalägga för att tjäna det dagliga brödet. Och hustruns och barnens jordbruksarbete måste nu också utföras under samma hårdare villkor. Detta är dock inte de enda olägenheter, som utflyttningen från de slutna byarna medför. I de öppna byarna köper byggspekulanter markbitar, som de bebygger så tätt som möjligt med så billiga kåkar som möjligt. De engelska lantarbetarna stuvas samman i dessa eländiga hyreskaserner, vilka, trots att de ligger på landsbygden, har många av de uslaste stadskåkarnas sämsta egenskaper.[937*] Å andra sidan bör man inte inbilla sig, att de arbetare, som bor på den jord de odlar har sådana bostadsförhållanden, som man tycker att deras produktiva arbete berättigar dem till. Till och med på de furstliga godsen är lantarbetarnas hyddor ofta i det uslaste tillstånd. Det finns lantlorder, som anser ett stall gott nog som bostad åt deras arbetare med familjer, men de försummar inte att ta ut så mycket som möjligt i hyra.[938*] Det kan vara en fallfärdig enrumskåk utan eldstad, utan avträde, utan fönster som kan öppnas, utan vattentillförsel (annat än i diket), utan trädgårdstäppa - men arbetaren står hjälplös gentemot orättvisorna. Och våra hälsovårdslagar (The Nuisances Removal Acts) är bara en död bokstav. Deras tillämpning är ju anförtrodd just åt de husägare, som hyr ut dessa kåkar åt arbetarna ... Man får inte låta sig bländas av undantagsvis förekommande idyller, så att man förbiser den överväldigande mängd fakta, som är en skamfläck på den engelska civilisationen. Tillståndet måste verkligen vara fruktansvärt, när det visar sig, att sakkunniga iakttagare samstämmigt kommer till det resultatet, att bostädernas eländiga skick är ett betydligt mindre missförhållande än själva bristen på bostäder. I åratal har alla, som hyser något intresse för hygieniska problem eller för anständig och moralisk livsföring, varit bekymrade över den oerhörda överbefolkningen i lantarbetarnas bostäder. Gång på gång och i ordval, som nästan verkar stereotypa, upprepar rapporterna om smittosamma sjukdomar på landsbygden den dominerande roll, som trångboddheten spelar, och som gör det nästan hopplöst att försöka begränsa en epidemi, när den en gång har utbrutit. Och gång på gång har det påvisats, att trots lantlivets hälsosamma inverkan trångboddheten, som i så hög grad påskyndar spridningen av smittosamma sjukdomar, även befrämjar uppkomsten av inte smittosamma sjukdomar. Och de personer, som har avslöjat missförhållandena, har inte underlåtit att påtala även andra skadliga följder. Även om de i första hand sysslat med de hygieniska förhållandena, har de nära nog tvingats att ta itu med andra sidor av saken. Medan rapporterna visar, hur ofta det händer att personer av bägge könen, gifta och ogifta, stuvas ihop i en trång sovkammare, framgår det också alldeles tydligt att under sådana förhållanden all anständighet måste kränkas och moralen nästan med nödvändighet ruineras.[939*] ... Så t.ex. nämner dr Ord i bilagan till min sista rapport om en feberepidemi i Wing i Buckinghamshire. En febersjuk ung man kom dit från Wingrave, och under de första dagarna av sjukdomen sov han tillsammans med 9 andra personer i en kammare. Efter 14 dagar blev flera av dessa angripna, och inom några veckor låg 5 av de 9 i feber, och en avled. Dr Harvey från St. Georges sjukhus, som besökte Wing för sin privatpraktiks skull, berättade liknande saker för mig: 'En ung febersjuk kvinna sov om nätterna i samma rum som far, mor, sitt oäkta barn, två unga män (hennes bröder) och två systrar med var sitt oäkta barn, inalles 10 personer. Några veckor tidigare sov 13 barn i samma rum'!"[940*]
Dr Hunter undersökte 5.375 lantarbetarbostäder, inte bara i de rena jordbruksdistrikten utan i alla Englands grevskap. Av dessa hade 2.195 endast ett sovrum (ofta samtidigt vardagsrum), 2.930 endast 2 och 250 mer än 2. Jag skall plocka ut ett litet urval från ett dussin grevskap.
1. Bedfordshire.
Wrestlingworth: Sovrum ungefär 12 × 10 fot, men många är mindre. Den lilla envåningshyddan delas ofta medelst bräder i 2 sovkamrar, dessutom ofta en bädd i köket, 5Ŋ fot i takhöjd. Hyra 3 p.st. Hyresgästerna får själva ordna sina avträden, husägaren levererar endast en grop. Så fort någon bygger ett avträde, användes det av hela grannskapet. Ett hus, familjen Richardssons, var av obeskrivlig skönhet.
"Dess murstensväggar buktade som klänningen, då en dam gör en hovnigning. Ena gaveln var krökt utåt, den andra inåt, och vid den sistnämnda stod olyckligtvis en skorsten, ett krokigt rör av lera och trä, som liknade en elefantsnabel. Den stöttades av en stång, för att den inte skulle falla omkull. Dörren och fönstret var snedvinkliga, romboid-formiga."
Av de 17 hus, som undersöktes, hade bara 4 mer än ett sovrum, och dessa 4 var överfyllda. Ett av husen med bara ett sovrum inhyste 3 vuxna och 3 barn, ett annat ett gift par med 6 barn o.s.v.
Dunton: Höga hyror, från 4 till 5 p.st. Männens veckolön 10 shillings. Med hjälp av familjens halmflätning hoppas man kunna klara hyran. Ju högre hyra, desto flera människor måste packa ihop sig för att kunna betala den. 6 vuxna, som bor i ett sovrum tillsammans med 4 barn, betalar 3 p.st. 10 sh. i hyra. Det billigaste huset i Dunton, utvändigt 15 × 10 fot, kostar i hyra 3 p.st. Ett stycke utanför byn låg ett hus, där invånarna förorenat utanför väggen. 5 tum av dörrens nederdel hade ruttnat bort. På kvällen stängdes dörren med hjälp av några tegelstenar, och en matta hängdes för. Ett halvt fönster hade med både glas och båge gått all världens väg. I ett omöblerat rum var här 3 vuxna och 5 bara hopträngda. Dunton är inte sämre än resten av Biggleswade Union.
2. Berkshire.
Beenham: I juni 1864 bodde en man med hustru och 4 barn i en envåningshydda. En dotter kom hem från sin arbetsplats med scharlakansfeber. Hon dog. Ett barn insjuknade och dog. Modern och ett barn fick tyfus, och dr Hunter tillkallades. Fadern och ett barn sov utomhus, men svårigheterna med isoleringen av de sjuka var uppenbara, ty på den eländiga byns fullproppade torg låg de febersjukas smutskläder och väntade på tvätt. Hyran för H:s hus var 1 sh. i veckan, och det enda sovrummet var avsett för man, hustru och 6 barn. Ett hus, uthyrt för 8 pence (i veckan), var 14Ŋ fot långt och 7 fot brett, köket 6 fot högt; sovrummet saknade fönster, eldstad, dörr eller öppning utom till korridoren, ingen trädgård. För en tid sedan bodde här en man med två vuxna döttrar och en halvvuxen son; far och son sov i bädden, flickorna i korridoren. Flickorna fick var sitt barn, medan de bodde här, men den ena födde sitt barn på arbetshuset och återvände sedan hem.
3. Buckinghamshire.
130-140 personer bor i 30 hyddor på 1.000 acres markyta. Bradenhams kommun[CXCVII*] omfattar 1.000 acres, och år 1851 hade den 36 hus och en befolkning på 84 män och 54 kvinnor. Denna könsfördelning utjämnades 1861, då kommunen hade 98 män och 87 kvinnor, en ökning på 10 år med 14 män och 33 kvinnor. Under tiden hade ett hus rivits.
Winslow: Till största delen nya, välbyggda hus. Efterfrågan på bostäder synes vara stor, då absolut fallfärdiga hyddor blir uthyrda för 1 shilling eller 1 sh. 3 pence pr vecka.
Water Eaton: Här har ägarna spekulerat i befolkningsökning och rivit ungefär 20 % av husen. En fattig' arbetare, som hade drygt 6 kilometer att gå till sitt dagsverke, svarade på frågan, om han inte kunde få tak över huvudet på närmare håll: "Nej, dom aktar sej förbannat noga att ta emot en karl med så stor familj." Tinker's End vid Winslow: I en sovkammare 11 × 9 fot, takhöjd 6 fot 5 tum, bodde 4 vuxna och 4 barn; en annan 11 fot 3 tum × 9 fot, takhöjd 5 fot 10 tum, inrymde 6 personer. Var och en av dessa familjer hade mindre bostadsutrymme än som anses nödvändigt för en galärslav. Inte ett enda av husen hade mer än ett sovrum, inget hade bakdörr, och endast några få hade vatten. Veckohyran varierade mellan 1 sh. 4 pence och 2 sh. I de 16 hus, som undersöktes, fanns blott en enda man, som tjänade 10 sh. i veckan. Luftmängden pr person motsvarade i detta fall den luftmängd, som man finge, om man stoppades ner i en låda, 4 × 4 × 4 fot. Men de gamla kåkarna ger ju förstås en hel del naturlig ventilation.
4. Cambridgeshire.
Gamblingay tillhör flera ägare. Där finns de eländigaste hyddor, som man kan finna någonstans. Halmflätning är vanlig. En dödens apati, en hopplös resignation i smutsen kännetecknar Gamblingay. Bristerna, som är stora i centrum, växer till rena mardrömmen i utkanterna, i norr och söder, där husen ruttnar ner bit för bit. Lantlorderna sitter på tryggt avstånd och suger ut dessa stackars satar inpå bara benen. Hyrorna är mycket höga, och 8-9 personer packas samman i ett rum. På ett ställe bodde 6 vuxna med 1-2 barn var i en liten sovkammare.
5. Essex.
I detta grevskap minskar både invånarantalet och antalet hus i många kommuner. Men i inte mindre än 22 kommuner har rivningen av hus inte kunnat hejda befolkningstillväxten eller har med andra ord inte medfört den bortdrivning av folk, som försiggår överallt och som kallas "invandring till städerna". I Fingringhoe, en kommun på 3.443 acres, fanns 1851 145 hus, 1861 endast 110, men folket ville inte flytta därifrån, och folkmängden t.o.m. ökade under dessa förhållanden. I Ramsden Crags bodde 1851 252 personer i 61 hus, men 1861 var 262 personer hopträngda i 49 hus. I Basilden, som omfattar 1.827 acres, fanns år 1851 157 personer i 35 hus, 1861 däremot 180 personer i 27 hus. I kommunerna Fingringhoe, Widford, Basilden och Ramsden Crags om tillsammans 8.449 acres bodde år 1851 1.392 personer i 316 hus, år 1861 på samma areal 1.473 personer i 249 hus.
6. Herefordshire.
Detta lilla grevskap har haft mera känning av "utdrivningens anda" än något annat i England. I Nadby tillhör de överbefolkade hyddorna, som i regel har två sovrum, mestadels arrendatorerna. De hyr lätt ut dem för 3 eller 4 p.st. i årshyra och betalar en veckolön på 9 shillings!
7. Huntingdonshire.
Hartford hade år 1851 87 hus. Kort därefter revs 19 hyddor i denna lilla kommun om 1.720 acres. Invånarantalet var år 1831: 452 personer, 1852: 832 och 1861: 341. 14 enkelrumshyddor undersöktes. I en av dem bodde ett gift par med 3 vuxna söner, 1 vuxen dotter, 4 barn, summa 10 personer. I en annan bodde 3 vuxna och 6 barn. En av dessa kammare, där 8 personer sov, var 12 fot 10 tum × 12 fot 2 tum, takhöjd 6 fot 9 tum, vilket i genomsnitt blir ungefär 130 kubikfot pr person [ca 3Ŋ kubikmeter]. I de 14 sovrummen låg 34 vuxna och 33 barn. Dessa hyddor var sällan försedda med trädgårdstäppor, men många av hyresgästerna kunde arrendera små jordbitar för 10 eller 12 shillings pr rood (1/4 acre). Dessa jordlotter ligger långt från de avträdeslösa bostäderna. Familjen måste antingen gå till sin jordlott för att bli kvitt sina exkrementer eller också - man tvekar att nämna det, men det är ett faktum - använda en utdragslåda i ett skåp. När lådan är full, dras den ut och tömmes, där innehållet kan göra nytta. I Japan sköter man livsbetingelsernas kretslopp på ett renligare sätt.
8. Lincolnshire.
Langtoft: En man bor här i Wrights hus med sin hustru, svärmor och 5 barn. Huset har kök och kammare samt sovrum över köket. Kök och sovrum är 12 fot 2 tum × 9 fot 5 tum, hela grundytan 21 fot 2 tum × 9 fot 5 tum. Sovrummet är en vindskupa med snedtak och takfönster. Varför bor mannen här? För trädgårdstäppans skull? Nej, den är mycket liten. För hyrans skull? Inte det heller. Den är hög, 1 sh. 3 pence i veckan. För att ha nära till arbetet? Nej, det är 1 mil till arbetsplatsen, så han får dagligen traska 2 mil för att komma till och från arbetet. Han bor här, för att här fanns en hydda som var hyresledig, och han ville ha en hydda för sig själv, var som helst, till vilket pris som helst, i vilket tillstånd som helst. - Här följer en statistik över 12 hus i Langtoft med 12 sovrum, 38 vuxna och 36 barn:
| 12 hus i Langtoft | |||||||||||||||||||
| Hus | Sov- rum |
Vuxna | Barn | Antal pers. |
Hus | Sov- rum |
Vuxna | Barn | Antal pers. |
||||||||||
|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|
| Nr | 1 | 1 | 3 | 5 | 8 | Nr | 7 | 1 | 3 | 3 | 6 | ||||||||
| ,, | 2 | 1 | 4 | 3 | 7 | ,, | 8 | 1 | 3 | 2 | 5 | ||||||||
| ,, | 3 | 1 | 4 | 4 | 8 | ,, | 9 | 1 | 2 | - | 2 | ||||||||
| ,, | 4 | 1 | 5 | 4 | 9 | ,, | 10 | 1 | 2 | 3 | 5 | ||||||||
| ,, | 5 | 1 | 2 | 2 | 4 | ,, | 11 | 1 | 3 | 3 | 6 | ||||||||
| ,, | 6 | 1 | 5 | 3 | 8 | ,, | 12 | 1 | 2 | 4 | 6 | ||||||||
9. Kent.
Kennington var gräsligt överbefolkat 1859, då distriktsläkaren företog en officiell undersökning av den fattiga befolkningens tillstånd, med anledning av att en difteriepidemi hade brutit ut. Han fann, att åtskilliga hyddor hade rivits men inga nya byggts i detta distrikt, där dock behovet av arbetskraft var stort. På ett område stod 4 hus, som kallades birdcages (fågelburar). Vart och ett hade 4 rum med följande dimensioner i fot och tum:
| Kök | 9.5 | x | 8.11 | x | 6.6 | |
| Brygghus | 8.6 | x | 4.6 | x | 6.6 | |
| Sovrum | 8.5 | x | 5.10 | x | 6.3 | |
| Sovrum | 8.3 | x | 8.4 | x | 6.3 |
10. Northamptonshire.
Brintworth, Pickford och Floore: I dessa byar går på vintern 20 ā 30 man omkring på gatorna arbetslösa. Lantlorden har funnit lämpligt att sammanslå alla sina arrenden till 2 eller 3, och arrendatorerna bearbetar inte alltid spannmåls- och rotfruktsfälten i tillräcklig utsträckning. Följden blir arbetslöshet. Från den ena sidan av diket ropar fälten efter arbete, och samtidigt går de arbetslösa på den andra sidan och kastar längtansfulla blickar ditöver. Hårt pressade av överarbete under sommaren och halvt ihjälsvultna under vintern - det är inte underligt, att de säger på sin säregna dialekt, att "the parson and gentlefolks seem frit to death at them."[940a*]
I Floore finns exempel på gifta par med 4, 5, 6 barn i det minsta tänkbara sovrum, eller 3 vuxna med 5 barn, eller ett gift par med farfar och 6 scharlakanssjuka barn o.s.v., eller 2 familjer om resp. 8 och 9 vuxna i 2 hus med 2 sovrum.
11. Wiltshire.
Stratton: 31 hus undersöktes. 8 hade endast 1 sovrum. Pentill i samma kommun: en envåningshydda uthyrd för 1 sh. 3 pence i veckan till 4 vuxna och 4 barn. Huset hade bra väggar men var i övrigt i dåligt skick från golvet av grovt grus till det ruttna halmtaket.
12. Worcestershire.
Här har husrivningen inte gått så hårt fram. Dock har antalet personer per hus ökat från 4,2 till 4,6 under åren 1851-1861.
Badsey: Många småhyddor och trädgårdstäppor. Några arrendatorer förklarar husen vara "a great nuisance here, because they bring the poor" (till stor olägenhet, eftersom de drar hit de fattiga). En gentleman yttrar sig:
"Det skulle inte hjälpa de fattiga ett dugg, om man så byggde 500 hyddor, ty de skulle genast bli uthyrda. I själva verket är det så, att ju mer man bygger, desto mera behövs det."
Han anser, att det är husen som frambringar invånarna, vilka som en naturkraft trycker på "bostadsmedlen". Till detta anmärker dr Hunter:
"Nåja, dessa fattiga måste komma någonstans ifrån, och då Badsey inte är speciellt tilldragande, inte har några särskilda fördelar att erbjuda, så måste det vara någon ännu mera otrivsam plats, som stöter bort dem och driver dem hit. Om var och en kunde få tag i en hydda och en jordbit i närheten av sin arbetsplats, så skulle han säkert föredra det framför Badsey, där han för sin jordplätt får betala dubbelt så mycket som arrendatorn för sin."
*
Den ständiga inflyttningen till städerna, det ständiga "övertaliggörandet" på landsbygden genom arrendenas centralisering, förvandlingen av åker till äng, införandet av maskiner o.s.v. och den ständiga utdrivningen av lantarbetarna genom rivning av bostäder i byarna - allt detta går hand i hand. Ju folktommare ett distrikt är, desto större är den "relativa överbefolkningen", desto hårdare arbetarnas inbördes konkurrens, desto större disproportionen mellan befolkningsantalet och bostadsbeståndet och desto värre trångboddheten i byarna och den ohygieniska sammanpackningen av människor. Koncentrationen av människor i små spridda byar och köpingar är resultatet av en motsvarande avfolkning av landsbygdens stora vidder. Huvudorsaken till lantarbetarnas fattigdom är, att de ständigt blir "överflödiga", trots att mängden av jordbruksprodukter ökar och deras eget antal ständigt minskar. Fruktan för att de skall bli en börda för fattigkassan, är å andra sidan en orsak till att driva bort dem och huvudorsaken till de eländiga bostadsförhållanden, som fullständigt bryter deras sista motståndskraft och gör dem till rena slavar under jordägarna[941*] och arrendatorerna, så att deras arbetslön fixeras vid existensminimum, som om en naturlag verkade.
Trots den beständiga "relativa överbefolkningen" är landsbygden samtidigt underbefolkad. Det visar sig inte endast i de speciella fall, där utvandringen till städer, gruvor, järnvägsbyggen o.s.v. går särskilt snabbt, utan det visar sig överallt både vid höstens skördearbete och på våren och sommaren, vid alla tillfällen, då det omsorgsfullt och intensivt bedrivna engelska jordbruket behöver extra arbetskraft. Det finns alltid för många lantarbetare för jordbrukets genomsnittsbehov och alldeles för litet antal att tillgå vid de tillfällen, då arbetet brådskar.[942*] Det är orsaken till de motsägande klagomålen i de officiella rapporterna över brist på arbetskraft och överflöd på arbetare. Den periodiska eller lokala bristen på arbetskraft leder inte till löneökning, men den tvingar in kvinnor och barn i arbetet, barnen därtill i allt lägre åldrar. Så snart exploateringen av kvinnor och barn får större utbredning, blir den å andra sidan ännu ett medel att göra den manliga lantarbetaren överflödig och att hålla hans lön nere. I Englands östliga delar skördas en skön frukt av detta fördärvliga kretslopp, ur vilket ingen utväg finns - det s.k. gängsystemet (gang- eller bandsystemet), som jag här i korthet återkommer till.[943*]
Gängsystemet härskar nästan oinskränkt i Lincolnshire, Huntingdonshire, Cambridgeshire, Norfolk, Suffolk och Nottinghamshire, mera sporadiskt i de närliggande grevskapen Northampton, Bedford och Rutland. Vi kan ta Lincolnshire som exempel. En stor del av detta grevskap är f.d. mossmark eller också liksom i flera av de nämnda grevskapen mark, som vunnits från havet. Ångmaskinerna har gjort underverk i torrläggningsarbetet. Landområden, som förut var myr eller hedar, har blivit bördiga sädesfält och ger feta jordräntor. Detsamma gäller om det med konst vunna marsklandet, såsom ön Axholme och de andra kommunerna vid Trents stränder. Efter hand som de nya arrendena tillkom, upphörde man inte endast med att bygga nya bostäder, utan man rev också de gamla. Samtidigt ökade tillförseln av arbetskraft från avlägset liggande öppna byar, utmed landsvägarna, som slingrar sig fram efter åsarna. Där hade befolkningen tidigare sökt skydd mot de långvariga vinteröversvämningarna. Arbetare, som är bosatta på de 400 till 1.000 acres stora arrendena (dessa arbetare kallas här "confined labourers" = inspärrade arbetare), sysslar uteslutande med det oavbrutna, tunga och med hjälp av hästar utförda arbetet. I genomsnitt finns det knappt en hydda på varje 100 acres. En marsklandsarrendator säger t.ex. till undersökningskommissionen:
"Mitt arrende är på 320 acres, alltsammans åkerjord. Jag har inte en enda hydda på gården, bara en fast arbetare. Jag har fyra hästskötare, som bor i grannskapet. Det lätta arbetet, som kräver mycket folk, utföres av gäng."[944*]
Fältarbetet är mycket lätt: ogräsrensning, luckring, vissa gödslingsarbeten, bortskaffande av stenar o.s.v. Det utföres av gäng eller organiserade hopar, som bor i de öppna byarna.
Ett gäng består av 10 till 40 eller 50 personer, mest kvinnor, ungdomar av bägge könen (13 till 18 år), ehuru pojkarna i regel slutar vid 13 år, och slutligen barn av bägge könen (6-13 år). I spetsen står en gangmaster (gängledare), alltid en vanlig lantarbetare, ofta en slarver, en rumlare, lösdrivare, nersupen men med en viss framåtanda och ett smidigt umgängessätt. Han värvar gänget, som arbetar under honom, inte under arrendatorn. Med denne sluter han i regel ackordsavtal, och hans inkomst, som i allmänhet inte överstiger en vanlig lantarbetares,[945*] beror nästan helt och hållet på hans förmåga att pressa ut mesta möjliga arbete av gänget på kortast möjliga tid. Arrendatorerna har upptäckt, att fruntimmer endast under manligt befäl arbetar ordentligt, men att kvinnor och barn, då de väl har kommit i gång, lägger ner hela sin själ i arbetet - vilket redan Fourier visste - medan den vuxne manlige arbetaren är så knepig, att han hushållar med sina krafter, så gott han kan. Gängmästaren drar omkring från egendom till egendom och sysselsätter så sitt band 6 till 8 månader om året. Arbetarfamiljerna får därför mycket säkrare inkomster genom att låta sina barn arbeta för honom än för den enskilde arrendatorn, som bara i undantagsfall har användning för dem. Denna omständighet har befäst hans inflytande i de öppna byarna till den grad, att i många av dem barn kan lejas endast genom honom. Individuell exploatering av barnen, vid sidan av gänget, driver han som biinkomst.
Systemets "skuggsidor" är barnens och ungdomarnas överarbete, de orimligt långa dagsmarscherna till och från godsen, som ligger 8, 10 eller t.o.m. 11 kilometer från byarna, samt slutligen gängens demoralisering. Ehuru gängledaren, som i vissa trakter kallas "the driver", är utrustad med en lång käpp, använder han den dock sällan, och klagomål över brutal behandling av barnen hör till undantagen. Han är en demokratisk kejsare, ett slags råttfångare från Hameln. Han vill bli populär bland sina undersåtar och binder dem vid sig genom det kringströvande liv, som de får vara med om under hans ledning. Rå frigjordhet, lustig lössläppthet och skabrös fräckhet gör vandringen lätt. I allmänhet betalar gängledaren ut arbetslönen på en krog och raglar därefter hem i spetsen för gänget, stödd på bägge sidor av ett par bastanta fruntimmer, medan barn och ungdomar travar efter, sjungande smädevisor och oanständiga låtar. På återvägen står, vad Fourier kallar "fanerogami" [158] på dagordningen. Det förekommer ofta, att jäntor i 13-14-årsåldern blir med barn genom jämnåriga pojkar i gänget. De öppna byar, som rekryterar dessa gäng, blir veritabla Sodom och Gomorra[946*] och svarar för dubbelt så många utom äktenskapliga barn som återstoden av riket. Vi har tidigare berört moralen bland gifta kvinnor, som har uppfostrats i en dylik skola. Deras barn än födda rekryter för gänget, såvida inte opium tar kål på dem dessförinnan.
Gänget av den nu beskrivna klassiska typen kallas offentligt, allmänt eller vandrande gäng (public, common eller tramping gang). Det finns nämligen också privatgäng (private gangs). De är sammansatta på ungefär samma sätt som det allmänna gänget men har inte så många medlemmar och arbetar inte under en gängledare utan under en äldre bonddräng, som arrendatorn inte har någon annan användning för. Zigenarstilen finns inte här, men enligt alla vittnesbörd får barnen sämre betalning och behandling.
Gängsystemet, som under de senaste åren oavbrutet har brett ut sig,[947*] existerar uppenbarligen inte för gängledarens skull. Dess uppgift är att berika de stora arrendatorerna[948*] och godsägarna.[949*] För arrendatorn finns ingen mera utspekulerad metod att hålla sina arbetare djupt under den normala lönenivån och ändå för alla extra göromål ha extra arbetskraft till hands, att så billigt som möjligt pressa ut mesta möjliga arbete[950*] och göra den vuxne manlige arbetaren "övertalig". Den föregående framställningen bör ha klargjort, att arrendatorerna å ena sidan kan erkänna lantarbetarnas större eller mindre arbetslöshet, medan de å andra sidan förklarar gängsystemet nödvändigt på grund av bristen på manlig arbetskraft genom arbetarnas inflyttning till städerna.[951*] De ogräsfria åkrarna på godset och det mänskliga ogräset i Lincolnshire och alla andra grevskap är de bägge motsatta polerna i den kapitalistiska produktionen.[952*]
Som avslutning på detta kapitel skall vi också ge en kort översikt över förhållandena på Irland. Först några fakta, som det hela hänger på.
Irlands folkmängd, som hade ökat från sekelskiftet 1800, var år 1841 uppe i 8.222.664 personer men hade år 1851 sjunkit till 6.623.985, år 1861 till 5.850.309 och 1866 till 5Ŋ milj., d.v.s. ungefär samma siffra som år 1800. Minskningen började med hungeråret 1846, och Irlands befolkning minskade alltså med ca 31 % på mindre än 20 år.[953*] Den totala utvandringen från maj 1851 till juli 1865 var 1.591.487 personer, utvandringen under de sista 5 åren, 1861-65, mer än en halv miljon. Antalet bebodda hus minskade från 1851 till 1861 med 52.990. Under samma tidsperiod ökade antalet arrenden om 15-30 acres med 61.000, arrenden över 30 acres med 109.000, medan det totala antalet arrenden samtidigt minskade med 120.000, en minskning som uteslutande beror på indragningen av arrenden under 15 acres - med andra ord: införandet av storgodsdrift.
Folkmängdens minskning medförde givetvis i det stora hela en minskning av produktionen. För vårt ändamål är det tillräckligt att studera femårsperioden 1861-65, då mer än 1/2 miljon människor utvandrade och den absoluta folkmängdssiffran sjönk med mer än 1/3 miljon. (Se tabell A.)
| Tabell A. Kreatursstammen. | ||||||||
| År | Hästar | Nötkreatur | Får | Svin | ||||
|---|---|---|---|---|---|---|---|---|
| totalt | +/- | totalt | +/- | totalt | +/- | totalt | +/- | |
| 1860 | 619.811 | - | 3.606.374 | - | 3.542.080 | - | 1.271.072 | - |
| 1861 | 614.232 | -5.579 | 3.471.688 | -134.686 | 3.556.050 | +13.970 | 1.102.042 | -169.030 |
| 1862 | 602.894 | -11.338 | 3.254.890 | -216.798 | 3.456.132 | -99.918 | 1.154.324 | +52.282 |
| 1863 | 579.978 | -22.916 | 3.144.231 | -110.659 | 3.308.204 | -147.928 | 1.067.458 | -86.866 |
| 1864 | 562.158 | -17.820 | 3.262.294 | +118.063 | 3.366.941 | +58.737 | 1.058.480 | -8.978 |
| 1865 | 547.867 | -14.291 | 3.493.414 | +231.120 | 3.688.742 | +321.801 | 1.299.893 | +241.413 |
| Av denna tabell framgår:[954*] | ||||||||
| Hästar | Nötkreatur | Får | Svin | |||||
| Absolut minskning | Absolut minskning | Absolut ökning | Absolut ökning | |||||
| 71.944 | 112.960 | 146.662 | 28.821 | |||||
Vi återvänder till jordbruket, som levererar livsmedel för kreatur och människor. I tabell B har ökning och minskning beräknats för varje särskilt år jämfört med närmast föregående. Spannmålsskörden omfattar vete, havre, korn, råg, bönor och ärter, i grönfoderskörden ingår potatis, foderbetor, rovor, kål, palsternackor, vicker m.m.
| Tabell B. Ökning och minskning av den areal, som använts för odling och som äng (respektive betesmark). |
||||||||
| År | Spannmål acres + el. - |
Grönfoder acres + el. - |
Höskörd acres + el. - |
All till jordbruk och boskaps- skötsel använd jord (+ -) |
||||
| 1860 | - 15.701 | -36.974 | + 47.969 | - 81.873 | ||||
| 1861 | - 72.734 | - 74.785 | + 6.623 | - 138.841 | ||||
| 1862 | - 144.719 | - 19.358 | + 7.724 | - 92.434 | ||||
| 1863 | - 122.437 | - 2.317 | + 47.486 | + 10.493 | ||||
| 1864 | - 72.450 | + 25.421 | - 68.970 | - 28.218 | ||||
| 61/65 | - 428.041 | - 108.013 | + 82.834 | - 330.860 | ||||
| Tabell C. Ökning och minskning av odlingsarealen, produkten pr acre och totalprodukten 1865 jämfört med 1864.[955*] | |||||||||||||||||||||||
| Acres odlad jord | Produkt pr acre | Totalprodukt | |||||||||||||||||||||
|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|
| Produkt | 1864 | 1865 | + el. - | 1864 | 1865 | + el. - | 1864 | 1865 | + el. - | ||||||||||||||
| Centner | Centner | Centner | Quarters | Quarters | Quarters | ||||||||||||||||||
| Vete | 276.483 | 266.989 | - 9.494 | 13,3 | 13,0 | - 0,3 | 875.782 | 826.783 | - 48.999 | ||||||||||||||
| Havre | 1.814.886 | 1.745.228 | - 69.658 | 12,1 | 12,3 | + 0,2 | 7.826.332 | 7.659.727 | - 166.605 | ||||||||||||||
| Korn | 172.700 | 177.102 | + 4.402 | 15,9 | 14,9 | - 1,0 | 761.909 | 732.017 | - 29.892 | ||||||||||||||
| Bere** | } | { | 16,4 | 14,8 | - 1,6 | 15.160 | 13.989 | - 1.171 | |||||||||||||||
| Råg | 8.894 | 10.091 | + 1.197 | 8,5 | 14,4 | + 1,9 | 12.680 | 18.364 | + 5.684 | ||||||||||||||
| ton | ton | ton | ton | ton | ton | ||||||||||||||||||
| Potatis | 1.039.724 | 1.066.260 | +26.536 | 4,1 | 3,6 | - 0,5 | 4.312.388 | 3.865.990 | - 446.398 | ||||||||||||||
| Foderbetor | 337.355 | 334.212 | - 3.143 | 10,3 | 9,9 | - 0,4 | 3.467.659 | 3.101.683 | -165.976 | ||||||||||||||
| Rovor | 14.073 | 14.839 | + 316 | 10,5 | 13,3 | + 2,8 | 147.284 | 191.937 | + 44.653 | ||||||||||||||
| Kål | 31.821 | 33.622 | + 1.801 | 9,3 | 10,4 | + 1,1 | 297.375 | 350.252 | + 52.877 | ||||||||||||||
| Lin | 301.693 | 251.433 | - 50.260 | 34,2 | * | 25,2 | * | - 9,0 | * | 64.506 | 39.561 | - 24.945 | |||||||||||
| Hö | 1.609.569 | 1.678.493 | + 68.924 | 1,6 | 1,8 | + 0,2 | 2.607.153 | 3.068.707 | + 461.554 | ||||||||||||||
| *[CXCVIII*] **[CXCIX*] | |||||||||||||||||||||||
År 1865 ökade "naturlig äng" med 127.470 acres, huvudsakligen beroende på att "ouppodlad mark och torvmossar" minskade med 101.543 acres. Om vi jämför produktionsresultatet 1865 med 1864, så ser vi att spannmålsskörden minskade med 246.667 quarters, varav 48.999 vete, 166.605 havre, 29.892 korn o.s.v. Trots att potatisarealen ökade 1865, minskade potatisskörden med 446.398 ton o.s.v. (Se tabell C.)
Från förändringarna i Irlands folkmängd och jordbruksproduktion övergår vi till att undersöka förändringarna i godsägarnas, de stora arrendatorernas och industrikapitalisternas plånböcker. De kan avläsas i inkomstskattens av- och tilltagande. Som förklaring till den följande tabell D bör påpekas, att rubrik D (profiter med undantag av arrendatorernas) också innefattar s.k. "professionella" profiter, d.v.s. advokaters, läkares m.fl. inkomster, medan tjänstemäns, officerares, statspensionärers och obligationsinnehavares m.fl. inkomster finns i de inte specificerade rubrikerna C och E.
| Tabell D. Inkomster i Irland, underkastade inkomstskatt (i pund sterling).[956*] | ||||||||||||
| 1860 | 1861 | 1862 | 1863 | 1864 | 1865 | |||||||
|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|
| Rubrik A Jordränta |
13.893.829 | 13.003.554 | 13.398.938 | 13.494.091 | 13.470.700 | 13.801.616 | ||||||
| Rubrik B Arrenda- torprofiter |
2.765.387 | 2.773.644 | 2.937.899 | 2.938.823 | 2.930.874 | 2.946.072 | ||||||
| Rubrik D Industri- profiter m.m. |
4.891.652 | 4.836.203 | 4.858.800 | 4.846.497 | 4.546.147 | 4.850.199 | ||||||
| Samtliga rubriker A-E |
22.962.885 | 22.998.394 | 23.597.574 | 23.658.631 | 23.236.298 | 23.930.340 | ||||||
Under rubrik D utgjorde inkomstökningen i årsgenomsnitt från 1853 till 1864 endast 0,93 %, medan den under samma period i Storbritannien utgjorde 4,58 %. Tabell E visar profiternas fördelning för åren 1864 och 1865 (med undantag för arrendatorernas).
England, ett industriland med högt utvecklad kapitalistisk produktion, skulle ha förblött och gått under genom en åderlåtning på folk lik den irländska. Men Irland är nu för tiden ingenting annat än ett engelskt jordbruksdistrikt, genom en bred vattengrav åtskilt från England, som det förser med spannmål, ull, boskap och industriella och militära rekryter.
| Tabell E. Rubrik D.[957*] Inkomster av industriprofiter m.m. (över 60 p.st.) i Irland. | |||||||||
| 1864 | 1865 | ||||||||
|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|
| p.st | personer | p.st. | personer | ||||||
| Årlig totalinkomst | 4.368.610 | 17.467 | 4.669.979 | 18.081 | |||||
| Årlig inkomst över 60 och under 100 p.st. |
238.726 | 5.015 | 222.575 | 4.703 | |||||
| Medelstora inkomster | 1.979.066 | 11.321 | 2.028.471 | 12.184 | |||||
| Stora inkomster | 2.150.818 | 1.131 | 2.418.933 | 1.194 | |||||
| { | 1.083.906 | 910 | 1.097.937 | 1.044 | |||||
| 1.066.912 | 121 | 1.320.996 | 186 | ||||||
| Därav | 430.535 | 105 | 584.458 | 122 | |||||
| 646.377 | 26 | 736.448 | 28 | ||||||
| 262.610 | 3 | 274.528 | 3 | ||||||
Avfolkningen har lagt mycket jord för fäfot och starkt minskat jordens avkastning.[958*] Trots ökningen av den areal, som utnyttjas för boskapsskötseln, har vissa grenar av husdjursuppfödningen avtagit, medan andra uppvisar obetydliga framsteg, vilka dock oupphörligt avbrytes av bakslag. Trots den avtagande folkmängden har både jordräntan och arrendatorprofiten oavbrutet stigit, den senare dock mera ojämnt än den förra. Orsaken är lätt att förstå. Å ena sidan var resultatet av storgodsdriften och förvandlingen av åkerjord till betesmark, att en större del av totalprodukten blev förvandlad till merprodukt - och merprodukten växte, trots att totalproduktionen avtog. Å andra sidan ökade denna merprodukts penningvärde ännu fortare än dess mängd, på grund av att de engelska marknadspriserna på kött, ull m.m. stigit under den senaste 20-årsperioden och speciellt under de sista 10 åren.
Produktionsmedel, som endast brukas av producenten själv som arbetsredskap och existensmedel, och som inte användes till att exploatera främmande arbetskraft, fungerar lika litet som kapital, som den av producenten själv förbrukade produkten kan kallas en vara. Folkmängdens minskning hade visserligen till följd, att den samlade mängden produktionsmedel, som användes i jordbruket, minskade, men samtidigt växte det kapital som användes, emedan en del av de produktionsmedel, som förut ägdes av de arbetare, som använde dem, blev förvandlade till kapital.
Den del av Irlands kapital, som inte var investerad i jordbruk, utan i industri och handel, växte under de sista två decennierna, långsamt och under ständiga bakslag. Desto fortare utvecklades däremot centralisationen[CC*] av kapitalets enskilda beståndsdelar. På grund av avfolkningen hade dessutom kapitalets relativa storlek ökat starkt i förhållande till folkmängden, även om det samlade kapitalet inte var nämnvärt större än förut.
De ortodoxa ekonomerna kunde inte önska sig en bättre illustration till dogmen, att eländet beror på överbefolkningen, och att jämvikten återställes genom avfolkning, än den utveckling som här i väldig skala utspelas mitt framför våra ögon. Detta är ett experiment av helt annan betydelse än den av malthusianerna så ofta förhärligade pesten i mitten av 14:e århundradet [81]. En anmärkning i förbigående: Om det i och för sig var skolmästaraktigt och naivt att anlägga 14:e århundradets måttstock på 19:e århundradets produktions- och befolkningsförhållanden, så förbisåg dessa naiva människor dessutom, att pesten och den avfolkning, som den medförde, i England ledde till lantbefolkningens frigörelse och välstånd, medan den på andra sidan Kanalen, i Frankrike, medförde större förtryck och ökat elände.[958a*]
Hungersnöden tog livet av en miljon människor på Irland år 1846, men allesammans var fattiga stackare, och landets rikedom led inte det minsta avbräck. Den utvandring, som följde under de närmaste 20 åren och alltjämt pågår, tillintetgjorde inte produktionsmedlen samtidigt med att landet avfolkades, som fallet var t.ex. i Tyskland under 30-åriga kriget. Den irländska genialiteten upptäckte en alldeles ny metod att trolla bort den fattiga befolkningen tusen mil från skådeplatsen för dess elände. De emigranter, som har slagit sig ner i Förenta staterna, sänder varje år hem pengar för att betala överresan för dem, som stannat kvar. De som utvandrar ena året, drar året därpå nya utvandrare efter sig. I stället för att åsamka landet utgifter är denna utvandring en av de mest inbringande exportgrenarna. Den är slutligen en systematisk process, som inte bara tillfälligt urholkar folkmängden, utan som varje år drar bort flera människor än hela födelseöverskottet, så att folkmängden minskar från år till år.[958b*]
Vilka följder blev det för de kvarblivande, för de arbetare, som befriades från överbefolkningen? Den relativa överbefolkningen är lika stor idag som före 1846, arbetslönen är lika låg som någonsin, pressen på arbetarna har tilltagit, och eländet på landet varslar om en ny kris. Orsakerna är otvetydiga. Omvälvningen i jordbruket höll jämna steg med utvandringen, och produktionen av relativ överbefolkning höll mer än jämna steg med den absoluta avfolkningen. En blick på tabell B visar, hur omläggningen av åkerbruk till betesmark måste verka ännu snabbare på Irland än i England. I det senare landet ökar odlingen av grönfoder i takt med boskapsskötseln, men på Irland avtar den. Samtidigt som stora arealer av tidigare odlad åker lagts i träde eller permanent förvandlats till betesvallar, blir också en stor del av tidigare öde områden och torvmossar tagna i anspråk för utökning av boskapsskötseln. Omkring 80 % av arrendatorerna har mindre än 100 acres odlad jord, och dem räknar jag som små eller medelstora arrendatorer.[958c*] De blir i ständigt högre grad utkonkurrerade av den kapitalistiska storgodsdriften och skickar därför ständigt nya rekryter till lönarbetarnas armé.
Irlands enda stora industri, linnetillverkningen, behöver förhållandevis få vuxna manliga arbetare och sysselsätter på det hela taget endast en relativt obetydlig del av befolkningen, trots den utveckling denna industri har genomgått efter prisstegringen på bomull under åren 1861-66. Liksom varje annan storindustri framkallar den ständigt en relativ överbefolkning bland sina egna arbetare på grund av de ideliga konjunkturväxlingarna, även om det antal arbetare, som den sysselsätter, samtidigt ökar. De väldiga skjortfabrikanterna t.ex. är grundade på landsbygdsbefolkningens elände, och deras arbetsstyrka är till största delen spridd utöver bygderna. Vi möter här återigen den tidigare skildrade hemindustrin, som använder underbetalning och överarbete som medel att framkalla överbefolkning. Slutligen leder avfolkningen till oupphörliga bakslag på den inhemska marknaden, även om följderna inte är så katastrofala som i ett land med högt utvecklad kapitalistisk produktion. Utvandringen medför inte bara minskad efterfrågan på arbetskraft utan också minskning av lanthandlarnas, hantverkarnas och småföretagarnas inkomster. Detta är orsaken till den nedgång i inkomster mellan 60 och 100 p.st., som framgår av tabell E.
En åskådlig framställning av de irländska lantarbetarnas läge finns i fattigvårdsinspektörens rapporter (1870).[958d*] Då de är tjänstemän åt en regering, som endast med bajonetternas hjälp kan hålla sig kvar vid makten, medan landet befinner sig ibland i öppet, ibland i förtäckt belägringstillstånd, måste de iaktta all den försiktighet i sina uttalanden, som deras kolleger i England kan negligera, men ändå låter de inte regeringen behålla några illusioner om det verkliga tillståndet. Rapporterna visar, att lönenivån på landsbygden har ökat med 50-60 % under de senaste 20 åren och att veckolönen nu i genomsnitt är 6-9 shillings. Men denna skenbara löneökning döljer en sänkning av reallönen, ty löneökningen är inte ens tillräcklig att täcka prisstegringen på nödvändiga livsmedel, vilket också framgår av nedanstående utdrag ur räkenskaperna för ett irländskt arbetshus:
| Underhållskostnader i genomsnitt pr vecka och person | |||
| År | Mat | Kläder | Summa |
|---|---|---|---|
| 29.9.1848-29.9.1849 | 1 sh. 31/4 d. | 3 pence | 1 sh. 61/4 d. |
| 29.9.1868-29.9.1869 | 2 sh. 71/4 d. | 6 pence | 3 sh. 11/4 d. |
Priset på nödvändiga livsmedel är alltså nära dubbelt och på kläder precis dubbelt så högt som 20 år tidigare.
Men även bortsett härifrån skulle emellertid en jämförelse mellan penninglönerna inte ge ett riktigt resultat. Före hungersnöden utbetalades största delen av lönerna på landsbygden in natura och endast en liten del i pengar. Numera är penninglön regeln. Redan av denna orsak måste penninglönen stiga, oavsett reallönens förändringar.
"Före hungersnöden hade varje lantarbetare en liten jordbit, där han odlade potatis och höll grisar och höns. Nu måste han köpa alla sina livsmedel och förlorar dessutom de inkomster han fick genom att sälja fläsk, höns och ägg."[959*]
Tidigare utgjorde lantarbetarna och småarrendatorerna i själva verket en enhet och bildade tillsammans den fasta arbetarstammen på de stora arrendegårdar, där de arbetade. Först efter hungerkatastrofen 1846 hade lantarbetarna börjat bilda en liten del av lönarbetarklassen, ett särskilt stånd, endast bundna till lönherrarna genom ett penningförhållande.
Vi vet, hurudana deras bostadsförhållanden var före 1846. Sedan dess har de ytterligare försämrats. En stor del av daglönarna - vilka emellertid blir färre för var dag som går - bor ännu på arrendatorns mark i överfyllda stugor, vilkas tillstånd överträffar det värsta, som den engelska landsbygden kunnat uppvisa i sitt slag. Och med undantag för några områden i Ulster gäller detta överallt: i söder i grevskapen Cork, Limerick, Kilkenny etc.; i öster i Wicklow, Wexford etc.; i landets centrala delar Kings och Queens County, grevskapet Dublin etc.; i norr i grevskapen Down, Antrim, Tyrone etc. och i väster i Sligo, Roscommon, Mayo, Galway etc. "Detta är", utropar en av inspektörerna, "en skam för religion och civilisation i detta land!"[959a*] För att göra bostadshålorna mera hemtrevliga för daglönarna tar man systematiskt ifrån dem de små jordbitar, som sedan urminnes tider har tillhört bostäderna.
"Medvetandet om att de är föremål för dylika övergrepp från godsägarna och deras förvaltare, har skapat motsvarande känslor av fiendskap och ovilja från arbetarnas sida mot dem som behandlar dem som en rättslös ras."[959a*]
Som en inledning till jordbruksrevolutionen blev hyddorna avlägsnade från godsen liksom på kommando ovanifrån. Ett stort antal arbetare blev som följd därav nödsakade att ta sin tillflykt till byar och städer. Där slängde man in dem som skräp i vindskupor, skrubbar och källare i de värsta slumkvarterens avkrokar. Även de mest fördomsfulla engelska iakttagare vitsordar, att irländarna genomgående utmärker sig för hembygdskärlek, sorglös munterhet och sedlig renhet i sitt familjeliv. Tusentals sådana irländska familjer blev nu brutalt omplanterade i veritabla drivhus för alla slags laster. Männen måste söka arbete hos arrendatorer i grannskapet mot daglön, alltså på de mest osäkra villkor. Dessutom "har de lång väg till och från arbetet, de blir ofta våta som hundar och får slita ont på andra sätt, och det slutar ofta med sjukdom och elände."[959b*]
"Städerna måste ständigt ta emot den befolkning, som landsbygden behandlar som överflödig."[959c*] Och ändå väcker det förvåning, "att det råder överskott på arbetare i städerna, medan det är brist eller fara för brist på arbetare ute i landsorten."[959d*] Sanningen är, att bristen på arbetare endast visar sig "under skördetiden eller på våren, under årstider med brådskande jordbruksarbeten; under den övriga delen av året är många arbetslösa."[959e*] "Efter skörden, från oktober och fram till våren, finns det knappast någon sysselsättning för dem",[959f*] och även under den tid de har arbete "förlorar de ofta hela arbetsdagar och är utsatta för olika slags avbrott i arbetet".[959g*]
Dessa följder av omvälvningen i jordbruket - omläggningen av åkerjord till betesmark, införandet av maskineri, arbetsbesparande metoder o.s.v. - skärpes ytterligare av mönstergodsägarna, dessa som är så nådiga, att de bor kvar på sina gods på Irland i stället för att festa upp sina ränteinkomster i utlandet. För att lagen om tillgång och efterfrågan inte på något sätt skall kränkas, hämtar dessa herrar "sina arbetare väsentligen bland de små arrendatorerna på godset, vilka är skyldiga att stå till tjänst, när godsägarna säger till, och det utan hänsyn till de olägenheter och förluster, som småarrendatorerna drabbas av genom att nödgas lämna sitt eget arbete vid de kritiska tidpunkterna, då sådd eller skörd pågår".[959h*] Dessutom får de ofta betydligt lägre lön än lantarbetarna.
Det oregelbundna arbetet, de osäkra arbetsförhållandena, den ständigt återkommande och långvariga arbetslösheten, alla dessa symtom på en relativ överbefolkning, som framgår av fattigvårdsinspektörernas rapporter, är lika många vittnesbörd om det irländska jordbruksproletariatets elände. Vi erinrar oss, att vi har mött liknande förhållanden hos det engelska jordbruksproletariatet. Men skillnaden är, att i industrilandet England rekryteras den industriella reserven på landsbygden, medan jordbrukslandet Irland rekryterar sin jordbruksreserv i städerna, de fördrivna lantarbetarnas tillflyktsorter. I England förvandlas de övertaliga lantarbetarna till fabriksarbetare, på Irland däremot förblir de lantarbetare, som trängts ihop i städerna och ständigt skickas tillbaka till landet för att söka arbete, medan de samtidigt pressar ner stadsarbetarnas löner.
De officiella rapportörerna sammanfattar jordbruksdaglönarens materiella läge sålunda:
"Ehuru han lever i den yttersta sparsamhet, räcker lönen knappast till att skaffa honom och hans familj näring och att betala hyran för bostaden; pengar till kläder åt honom själv, hustrun och barnen måste skaffas på annat sätt ... Den dåliga luften i kåkarna tillsammans med andra umbäranden gör denna arbetargrupp i särskilt hög grad utsatt för tyfus och lungsot."[959i*]
Det är då högst naturligt, att rapporterna enstämmigt vittnar om ett dystert missnöje, som råder i denna klass, att den önskar den gångna tiden tillbaka, avskyr nutiden och förtvivlar om framtiden, "råkar under demagogers fördärvliga inflytande" och endast har en fix idé: att utvandra till Amerika. Till ett sådant Schlaraffenland har avfolkningen, det stora malthusianska universalmedlet, förvandlat det gröna Erin![CCI*]
Ett exempel bör vara tillräckligt för att ge en bild av irländska manufakturarbetares vällevnad:
"Då jag senast besökte Nordirland", säger den engelske fabriksinspektören Robert Baker, "frapperades jag av de bemödanden, som en skicklig irländsk arbetare gjorde för att med de torftigaste medel skaffa sina barn uppfostran. Jag återger hans uttalande ordagrant, som jag hörde det från hans egen mun. Att han var en yrkesskicklig fabriksarbetare, förstår man, när jag säger att han arbetade med produkter, som var avsedda för Manchestermarknaden. Johnson: 'Jag är appreturarbetare[CCII*] och arbetar från kl. 6 på morgonen till 11 på kvällen från måndag till fredag, på lördagen slutar vi kl. 6 e.m. och har ledigt 3 timmar för mat och vila. Jag har 5 barn. Jag tjänar 10 sh. 6 pence i veckan. Min hustru arbetar också, och hon tjänar 5 sh. i veckan. Den äldsta flickan, 12 år, sköter hushållet. Hon lagar vår mat och är vår enda hjälpreda. Hon ser till, att de små kommer till skolan. En flicka, som går förbi vårt hus, väcker mig kl. Ŋ 6 på morgonen. Min hustru och jag stiger upp samtidigt och går till vårt arbete samtidigt. Vi äter ingenting, innan vi går till arbetet. Den 12-åriga flickan sköter de mindre barnen hela dagen. Vi går hem och äter frukost kl. 8. Vi har te en gång i veckan; för övrigt äter vi gröt (stirabout), ibland av havremjöl, ibland av majsmjöl, beroende på vad vi har råd att köpa. På vintern har vi litet sockervatten till majsmjölet. Om sommaren skördar vi litet potatis, som vi odlar på en jordbit, och när potatisen är slut, får vi återgå till gröten. Så går det dag efter dag, söndag och vardag, hela året igenom. På kvällen är jag alltid mycket trött efter fullgjort dagsverke. Det kan inträffa, att vi får en köttbit, men det händer mycket sällan. Tre av våra barn går i skolan, och det kostar 1 penny i veckan pr barn. Vi betalar 9 pence i veckan i hyra, torv och bränsle går till minst 1 sh. 6 pence varannan vecka."[960*]
Detta är irländska löner, detta är irländsk levnadsstandard!
I själva verket är den irländska nöden åter det dagliga samtalsämnet i England. I slutet av 1866 och början av 1867 gjorde en av de irländska storgodsägarna, lord Dufferin, ett försök att lösa problemet i "Times". "Hur mänskligt handlat av en så hög herre!" som Mefistofeles säger [159].
Av tabell E framgår, att medan de tre rikaste kapitalisterna år 1864 stoppade på sig 262.610 p.st. av en samlad profit på 4.368.510, så lyckades samma tre försakelsekonstnärer år 1865 kapa åt sig 274.448 p.st. av en totalprofit på 4.669.979 p.st. I andra gruppen fanns år 1864 26 kapitalister med en profit på 646.377 p.st., 1865 28 kapitalister med en profit på 736.448 p.st. I tredje gruppen: år 1864 121 kapitalister, 1.066.912 p.st., 1865 186 kapitalister, 1.320.996 p.st. I fjärde gruppen: 1864 1.131 kapitalister, 2.150.818 p.st. eller nästan hälften av den totala profiten, år 1865 1.194 kapitalister, 2.418.933 p.st. mer än hälften av den samlade profiten. Men den övervägande delen av den årliga jordräntan, som ett försvinnande litet antal storgodsägare i England, Skottland och Irland roffar åt sig, är av så oerhörda mått, att de engelska myndigheterna finner lämpligt att inte publicera samma statistiska material beträffande jordräntan som när det gäller profiten. Lord Dufferin är en av dessa storgodsägare. Att jordräntor och profiter någonsin skulle kunna vara "övertaliga" eller att överflödet på dem skulle ha något samband med överflödet på elände bland folket, det är naturligtvis en lika oanständig ("irrespectable") som osund föreställning. Hans nåd lord Dufferin håller sig till fakta. Och faktum är, att medan den irländska folkmängden minskar, så sväller de irländska arrendena ut, att avfolkningen är "välgörande" för jordägaren, alltså även för själva jorden, alltså även för folket, som ju endast är ett tillbehör till jorden. Han förklarar alltså, att Irland alltjämt är överbefolkat, och att utvandringsströmmen ännu flyter för trögt. För att uppnå fullständig harmoni måste Irland exportera ytterligare minst 1/3 miljon arbetsmänniskor. Nu skall vi inte inbilla oss, att denne till på köpet mycket poetiske lord är lärjunge till dr Sangrado, som - när han fann, att en patient inte blev bättre - ordinerade åderlåtning och ny åderlåtning, tills patienten hade blivit av med både blod och sjukdom. Lord Dufferin begär en ny åderlåtning på bara 1/3 miljon i stället för de ca 2 miljoner, som han måste bli av med, innan tusenårsriket kan skapas på Irland. Det är lätt att presentera bevis.
| De irländska arrendenas antal och storlek 1864 | ||||||||||
| Arrenden | Antal | Acres | ||||||||
| 1. | under | 1 | acre | 48.653 | 25.394 | |||||
| 2. | 1 | - | 5 | acres | 82.037 | 288.916 | ||||
| 3. | 5 | - | 15 | ,, | 176.368 | 1.836.310 | ||||
| 4. | 15 | - | 30 | ,, | 136.578 | 3.051.343 | ||||
| 5. | 30 | - | 50 | ,, | 71.961 | 2.906.274 | ||||
| 6. | 50 | - | 100 | ,, | 54.247 | 3.983.880 | ||||
| 7. | över | 100 | acres | 31.927 | 8.227.807 | |||||
| 8. | Summa | 20.319.924 | [960a*] | |||||||
Centralisationen har under åren 1851-61 huvudsakligen utplånat arrenden i de tre första grupperna, 1-15 acres. Dessa måste först och främst försvinna. Detta ger 307.058 "övertaliga" arrendatorer och, om familjernas storlek lågt räknat är 4 personer, en befolkning på 1.228.232 personer. Under den optimistiska förutsättningen, att 1/4 av dem kan återbördas till jordbruket, sedan jordbruksrevolutionen är över, återstår 921.174 personer, som måste utvandra. Grupperna 4, 5 och 6 på 15-100 acres är, som man för länge sedan insett i England, för små för kapitalistisk spannmålsodling och av en försvinnande liten storlek för fåravel. Under samma förutsättning som här ovan måste alltså ytterligare 788.761 personer utvandra, tillsammans alltså 1.709.532. Och, comme l'appétit vient en mangeant,[CCIV*] skall godsägarnas skarpblick snart upptäcka, att Irland med sina 3Ŋ miljoner invånare alltjämt är ett fattigt land, och att fattigdomen beror på överbefolkningen, och att dess avfolkning alltså måste gå ännu längre, om landet skall kunna uppfylla sin sanna bestämmelse, nämligen att vara en fårfarm och betesmark åt England.[960b*]
Denna lukrativa metod har som alla medaljer sin frånsida. Ackumulationen av irländare i Amerika håller jämna steg med jordräntans ackumulation på Irland. De irländare, som blivit bortmotade av får och oxar, dyker upp på andra sidan oceanen som rebelliska fenier [160][CCV*] Och den unga jätterepubliken i väster reser sig alltmera hotfullt mot havens gamla drottning.
Acerba fata Romanos agunt
Scelusque fraternae necis. [161]
Vi har sett, hur pengar förvandlas till kapital, hur kapitalet frambringar mervärde och mervärdet i sin tur mera kapital. Kapitalets ackumulation beror alltså på mervärdet, som å andra sidan är betingat av det kapitalistiska produktionssättet. Men detta blir möjligt, först när enskilda individuella varuproducenter har fått herraväldet över betydande mängder kapital och arbetskraft. Hela denna rörelse synes alltså hamna i en cirkelgång, som man inte kan komma ut ur på annat sätt än genom att anta, att en "ursprunglig" ackumulation ("föregående" ackumulation hos Adam Smith) har ägt rum, innan den kapitalistiska ackumulationen började - en ackumulation, som inte är ett resultat av det kapitalistiska produktionssättet utan dess utgångspunkt.
Denna ursprungliga ackumulation spelar ungefär samma roll inom den politiska ekonomin som syndafallet inom teologin. Adam åt av äpplet, och därmed kom synden in i världen. Dess ursprung förklaras genom att den berättas som en anekdot ur det förgångna. I en mycket avlägsen forntid fanns å ena sidan en flitig, intelligent och framför allt sparsam elit och å andra sidan en skara lättjefulla trashankar, som slösade bort allt vad de ägde och mer till. Så kom det sig, att de förra ackumulerade rikedom och de senare till sist inte hade något annat att sälja än sitt eget skinn. Sedan dess består fattigdomen hos den stora massan, som alltjämt trots allt arbete endast har sig själv att sälja, och rikedomen hos fåtalet, en rikedom som oupphörligt växer, trots att de för länge sedan har upphört att arbeta.[CCVI*]
Legenden om det teologiska syndafallet förklarar, varför människorna blev dömda att äta sitt bröd i sitt anletes svett, medan historien om det ekonomiska syndafallet berättar om orsaken till att det ändå finns folk, som inte behöver göra det.
Sådana enfaldiga barnsligheter är det, som M. Thiers och andra med pompöst allvar försöker slå i de förr i tiden så klartänkta fransmännen till försvar för den privata äganderätten. När det handlar om äganderätten, är det en helig plikt att hålla sig till amsagor som den enda riktiga förklaringen för alla åldersgrupper och utvecklingsstadier. I den verkliga historien spelar som bekant erövring, underkuvande, rånmord, kort sagt, våldet huvudrollen. Inom den menlösa politiska ekonomin har sedan gammalt idyllen härskat. Rättfärdighet och "arbete" var alltid de enda medlen att bli rik - givetvis bortsett från den "just nu" aktuella situationen. I verkligheten är den ursprungliga ackumulationens metoder allt annat än idylliska.
Pengar och varor är inte från början kapital, lika litet som produktionsmedel och livsmedel. De måste förvandlas till kapital. Men denna förvandling kan endast försiggå under bestämda förhållanden, som kan sammanfattas på följande sätt: Två helt olika slags varuägare måste träda i kontakt med varandra - å ena sidan ägare av pengar, produktions- och existensmedel, som önskar föröka de värden de redan har tillägnat sig genom köp av främmande arbetskraft - å andra sidan fria arbetare, försäljare av sin egen arbetskraft och därmed försäljare av arbete. De är fria arbetare i den dubbla betydelsen, att de inte själva hör ihop med produktionsmedlen som slavar, livegna o.s.v., medan de inte heller äger produktionsmedlen som självägande bönder, hantverkare o.s.v. De är tvärtom fria från allt, lösa och lediga. När dessa motsättningar föreligger på varumarknaden, är grunden lagd för den kapitalistiska produktionen. Kapitalförhållandet har som förutsättning, att arbetarna inte äger de ting, som är nödvändiga för arbetets utförande. Så snart den kapitalistiska produktionen kan stå på egna ben, upprätthåller den inte bara klyftan mellan arbetarna och arbetsmedlen utan utvidgar den ständigt mer och mer. Det är alltså samma process, som å ena sidan frambringar kapitalförhållandet och å andra sidan skiljer arbetarna från arbetsmedlen; samma process, som å ena sidan förvandlar de samhälleliga produktions- och existensmedlen till kapital och å andra sidan producenterna till lönarbetare. Den s.k. ursprungliga ackumulationen är alltså ingenting annat än den historiska skilsmässoprocessen mellan producenten och produktionsmedlen. Den framstår som "ursprunglig", emedan den tillhör kapitalets och det kapitalistiska produktionssättets förhistoria.
Det kapitalistiska samhällets ekonomiska struktur har framgått ur den feodala samhällsordningen. Feodalsamhällets upplösning frigjorde kapitalets krafter.
Den omedelbare producenten, arbetaren, kunde inte förfoga över sin person, förrän han upphört att vara bunden vid jordtorvan som livegen åt en annan man. För att bli en fri försäljare av arbetskraft, som kunde bjuda ut sin vara, var han ville, måste han dessutom vara frigjord från skråväsendets herravälde, dess lärlings- och gesällförordningar och dess hämmande arbetsregler. Sålunda synes den historiska rörelse, som förvandlar producenterna till lönarbetare, bestå i att de blir frigjorda från tjänsteplikt och skråtvång, och våra borgerliga historiker ser bara denna sida av utvecklingen. Men å andra sidan blir dessa nybefriade säljare av egen arbetskraft, först sedan man har berövat dem alla deras produktionsmedel och alla de garantier, som den gamla feodala rättsordningen gav dem. Och historien om denna expropriation är inget fantasifoster. Den är inskriven i mänsklighetens historia med outplånliga tecken av blod och eld.
De industriella kapitalisterna, de nya makthavarna, måste å sin sida inte endast tränga undan de gamla hantverksmästarna, de måste också driva bort feodalherrarna, som var i besittning av de naturliga rikedomarna. Från denna synpunkt synes kapitalismens utveckling vara frukten av en segerrik kamp mot feodalmakten och dess upprörande privilegier, mot skråväsendet och de band, som detta lade på produktionsutvecklingen och på den fria exploateringen av människor genom andra människor. Men industrins riddare lyckades dock tränga undan de adliga riddarna endast genom att utnyttja händelser, till vilka de själva inte alls hade bidragit. De har svingat sig upp med hjälp av medel, lika nedriga som de, med vilka den romerske frigivne en gång gjorde sig till herre över sin patron.
Utgångspunkten för den utveckling, som skapade både lönarbetaren och kapitalisten, var arbetarens träldom. Vidareutvecklingen bestod i en ändrad form för denna träldom, i det den feodala exploateringen förvandlades till kapitalistisk. För att förstå denna utvecklings förlopp behöver vi inte gå så långt tillbaka i tiden. Trots att de första begynnelserna till kapitalistisk produktion möter oss som enstaka företeelser redan under 14:e och 15:e århundradet i några städer i medelhavsområdet, daterar sig den kapitalistiska tidsåldern först från 16:e århundradet. Där det kapitalistiska produktionssättet uppstod, var livegenskapen redan för länge sedan upphävd, och de medeltida självständiga städernas glans hade sedan länge börjat blekna.
Alla de omvälvningar, som bidrog till att utveckla kapitalistklassen, har avgörande betydelse i den ursprungliga ackumulationens historia, men framförallt de händelser, som plötsligt och våldsamt slet loss stora människomassor från deras existensmedel och kastade ut dem på arbetsmarknaden som rättslösa proletärer. Grundvalen för hela denna process är expropriationen av jordbrukarnas egendom, bondejorden. Denna utveckling antar olika former i olika länder och genomlöper olika utvecklingsstadier i olika ordningsföljd och under olika perioder. Vi tar England som exempel, eftersom utvecklingen här försiggår i sin rena, klassiska form.[961*]
I England hade livegenskapen faktiskt försvunnit mot slutet av 14:e århundradet. Det övervägande flertalet av befolkningen[962*] bestod då - och ännu mer under det 15:e århundradet - av fria, självständiga bönder, oavsett under vilka feodala skyltar deras äganderätt doldes. På de större adelsgodsen hade den tidigare själv livegne fogden (the bailiff) undanträngts av den frie arrendatorn. Lönarbetarna på landsbygden bestod dels av bönder, som använde den tid de fick över till lönarbete på de stora godsen, dels av en självständig, både relativt och absolut fåtalig klass av egentliga lönearbetare. Även dessa lönarbetare var i viss utsträckning självständiga bönder. Förutom sin lön hade de nämligen en åkerlapp på 4 acres eller något mer, som tillhörde den bostad som anvisats dem. De hade dessutom, i likhet med de egentliga bönderna, nyttjanderätt till allmänningen, där deras kreatur betade och där de också fick hämta bränsle, virke, torv m.m.[963*]
Överallt i Europa är det karakteristiskt för det feodala produktionssättet, att jorden delas mellan det största möjliga antalet underlydande. Feodalherrens makt berodde - som alla andra envåldshärskares - inte på summan av arrendeinkomsterna utan på antalet undersåtar, som i sin tur berodde på antalet självhushållande bönder.[964*] Trots att den engelska jorden efter den normandiska erövringen uppdelades i jättestora baronier, av vilka ett enda ofta omfattade 900 gamla anglosachsiska adelsgods, var landet översållat med små bondgårdar, som här och där omväxlade med större herrgårdar. Sådana förhållanden jämte stadsväsendets samtidiga uppblomstring åstadkom det allmänna välstånd, som kansler Fortescue så utförligt skildrar i "De laubidus legum Angliae" (tryckt postumt 1616). Men uppsamling av kapitalrikedom var utesluten.
Förspelet till den omvälvning, som skapade grundvalen för det kapitalistiska produktionssättet, tilldrog sig i sista tredjedelen av 15:e och början av 16:e århundradet. En mängd rättslösa proletärer slungades ut på arbetsmarknaden genom upplösningen av feodalherrarnas följen, vilka, som sir James Steuart riktigt påpekar, "överallt till ingen nytta fyllde hus och hem." [163] Trots att kungamakten, som i sin strävan efter envälde i och för sig är en produkt av den borgerliga utvecklingen, med makt påskyndade upplösningen av de feodala banden, så var detta inte alls den enda orsaken. De stora feodalherrarna skapade tvärtom själva ett ojämförligt större proletariat genom att i öppen kamp mot kungamakten och parlamentet med våld jaga bönderna från den jord och de gårdar, vartill de hade samma feodala rättsanspråk som feodalherrarna själva, och genom att lägga beslag på allmänningarna.
Den omedelbara anledningen var för Englands vidkommande den flandriska ullmanufakturens uppblomstring och den motsvarande stegringen av ullpriserna. Den gamla feodaladeln hade gått under i feodalkrigen, och den nya var ett barn av sin tid, då pengar var makten över alla makter. Förvandlingen av åkerjord till fårbete blev alltså tidens lösen. Harrison beskriver i sin "Description of England. Prefixed to Holinshed's Chronicles", hur exproprieringen ruinerar landets småbönder.
"Men vad bryr sig våra mäktiga plundrare om det?" Böndernas hus och arbetarnas hyddor blev nedrivna eller fick förfalla.
"Om man ginge igenom och jämförde de äldre inventarieförteckningarna för varje adelsgods", säger Harrison, "så skulle man finna, att otaliga gårdar och småbruk har försvunnit, att landet livnär ett mindre antal människor, att många städer råkat i förfall, fast några nya blomstrar upp ... Jag skulle kunna berätta åtskilligt om städer och byar, som man har förstört för fåravelns skull, och där nu bara herrskapshusen står kvar."
Dessa gamla historieskrivares klagomål är alltid överdrivna, men de beskriver noga det intryck, som omvälvningen i produktionsförhållandena gjorde på den tidens människor. En jämförelse mellan kansler Fortescues och Thomas Morus' skrifter visar den djupa klyftan mellan 15:e och 16:e århundradet. Från sin guldålder störtade den engelska arbetarklassen utan förmedlande övergång in i järnåldern, som Thornton riktigt påpekar.
Lagstiftarna blev förskräckta över denna omvälvning. De hade ännu inte nått de civilisationens höjder, där "Wealth of the Nation",[CCVII*] d.v.s. kapitalbildning och hänsynslös exploatering och utarmning av folket gäller som högsta statsmannavisdom. Baco säger i sin krönika om Henrik VII:
"Vid denna tid" (1489) "ökade klagomålen över att åkerjord förvandlades till fårbete etc., där man endast behövde ha några få herdar anställda. Fleråriga arrenden, livstidsarrenden och arrenden med årlig uppsägningstid (varav en stor del småbrukare och arrendatorer levde) förvandlades till storgods. Följden blev sedefördärv bland folket, städer och kyrkor fick förfalla, och skatteinkomsterna minskade ... Kungen och parlamentet gjorde beundransvärda insatser för att motarbeta dessa missförhållanden ... De vidtog åtgärder för att få slut på denna inkorporering av allmänningsjord (depopulating inclosures) och den åtföljande beteshushållningen (depopulating pasture), dessa företeelser, som orsakade avfolkningen."
En lag, Henrik VII 1489 c. 19, förbjöd rivning av mangårdsbyggnader, till vilka hörde minst 20 acres jord. Henrik VIII förnyade giltigheten av denna lag. Det heter bl.a., att
"många arrenden och stora boskapshjordar, i synnerhet av får, hopas på ett fåtal händer, varigenom jordräntorna växt oerhört, medan jordbruket i hög grad gått tillbaka, kyrkor och hus rivits ner, och stora mängder arbetare förlorat existensmedlen för sig och sina familjer."
Lagen bestämmer därför, att de förfallna bondgårdarna åter skall sättas i stånd, och reglerar proportionerna mellan sädesåker och betesmark o.s.v. En lag av år 1533 påtalar, att många enskilda gods har upp till 24.000 får, och begränsar antalet till 2.000.[965*]
Befolkningens klagomål och den lagstiftning mot expropriationen av småbönder och arrendatorer, som sedan Henrik VII fortsatt i 150 år, visade sig lika resultatlösa. Sig själv ovetande förråder Baco hemligheten med detta misslyckande:
"Henrik VII:s lag", säger han, "var mycket klok och beundransvärd, genom att den fastställde ett standardmått för lanthushållens och jordbrukens storlek, d.v.s. garanterade dem ett visst jordområde, som satte dem i stånd att föda och uppfostra undersåtar med lagom stor rikedom och full självständighet. Och plogen skulle föras av ägare, inte av arrendatorer (to keep the plough in the hand of the owners and not hirelings)."[965a*]
Men det kapitalistiska systemet krävde tvärtom folkmassornas underkastelse, folkets förvandling till tjänare och arbetsmedlens förvandling till kapital. Under denna övergångsperiod sökte lagstiftningen också hålla fast vid att 4 acres jord skulle tillhöra varje lantarbetares hus, och det blev förbjudet för de anställda att ta emot inneboende i sin bostad. Så sent som år 1627, under Karl I, blev Roger Crocker från Front Mill åtalad för att ha byggt en lantarbetarbostad på sitt gods, utan att huset åtföljdes av de vanliga 4 acres jord, och år 1638 tillsatte samme regent en kunglig kommission, som skulle övervaka de gamla lagarnas efterlevnad, i synnerhet den om de 4 acres jord. Även Cromwell påbjöd, att 4 acres jord skulle medfölja varje hus på ett avstånd av minst 4 miles från London. Ännu under första hälften av 18:e århundradet förekommer klagomål, om det inte följer 1 till 2 acres jord med lantarbetarens bostad. Nu för tiden får han vara lycklig, om bostaden är utrustad med en trädgårdstäppa, eller om han en bit från hemmet kan få arrendera en liten jordbit.
"Jordägare och arrendatorer handlar härvidlag hand i hand", säger dr Hunter. "Några få acres jord invid stugan skulle göra arbetaren alltför oberoende."[966*]
Den våldsamma expropriationen sköt ny fart under 16:e århundradet, då reformationen åstadkom en kolossal annektion av kyrkogods. Den katolska kyrkan var före reformationen feodalägare av en stor del av den engelska jorden. Indragningen av klostren o.s.v. kastade ut deras invånare i proletariatet. Den största delen av kyrkogodsen skänktes bort till rovgiriga kungagunstlingar eller såldes för en spottstyver till spekulerande arrendatorer och stadsborgare, vilka jagade bort bönderna och slog ihop massor av småbruk till storgods. De utarmade jordbrukarnas lagfästa rätt till en del av de kyrkliga tiondena tog man utan vidare ifrån dem.[967*] "Pauper ubique jacet" [164], konstaterade drottning Elisabeth efter en rundresa genom England. I hennes 43:e regeringsår blev man äntligen tvungen att erkänna nödtillståndet genom införande av fattigskatten.
"Upphovsmännen till denna lag skämdes för att nämna orsakerna, och i strid med alla traditioner sändes därför denna lag ut i världen utan någon motivering (preamble)."[968*]
Genom 16. Karl I, 4[CCVIII*] förklarades lagen permanent, men den fick i själva verket först år 1834 en ny och rigorösare form.[969*] Dessa direkta verkningar av reformationen var dock inte de mest varaktiga. Kyrkans jordegendomar bildade det religiösa bålverket för de ålderdomliga jordegendomsförhållandena. När den kyrkliga äganderätten försvann, kunde de inte längre uppehållas.[970*]
Ännu mot slutet av 17:e århundradet var yeomanry, medelbönderna, talrikare än arrendatorerna. De hade utgjort Cromwells huvudstyrka och stod, t.o.m. enligt Macaulays medgivande, i fördelaktig kontrast till den försupna lågadeln och dess lakejer, lantprästerna, vilkas uppgift bl.a. var att gifta sig med lantjunkarnas avlagda älskarinnor. Vid denna tid var ännu t.o.m. landsbygdens lönarbetare meddelägare i allmänningarna. Omkring 1750 hade yeomanryklassen försvunnit,[971*] och mot slutet av 18:e århundradet var också de sista spåren av böndernas allmänningar borta. Vi bortser här från jordbruksrevolutionens rent ekonomiska drivkrafter och undersöker endast de våldsmedel, som genomförde dem.
Under Stuartarnas restauration genomförde jordägarna en "laglig" annektering, och liknande övergrepp skedde också på kontinenten utan juridiska formaliteter. Den feodala författningen avskaffades, d.v.s. godsägarnas förpliktelser bortföll, och staten hölls "skadeslös" genom skatter och avgifter, som lades på bönderna och den övriga befolkningen. Slutligen påtvingades Englands lantarbetare lagar om bosättning, som gjorde dem till bihang till godsägarjorden i lika hög grad som tataren Boris Godunovs påbud förvandlade de ryska bönderna till ett tillbehör till deras torva. [165]
"Den ärorika revolutionen" [166] förde med Wilhelm III av Oranien[972*] också de kapitalistiska godsägarna och industrimagnaterna fram till makten. De invigde den nya epoken med ett storstilat röveri av statsegendomar, medan de tidigare hade nöjt sig med att stjäla i mindre skala. Statsgodsen skänktes bort, såldes till vrakpriser eller inkorporerades helt enkelt med privatgodsen genom öppet röveri.[973*] Allt detta skedde, utan att man besvärade sig med några som helst juridiska formaliteter. I den mån de inte gick förlorade under den republikanska revolutionen, bildar dessa stulna kronogods tillsammans med utbytet av kyrkorovet underlaget för den engelska aristokratins nuvarande furstliga domäner.[974*] De borgerliga kapitalisterna understödde denna utveckling, bl.a. därför att de önskade förvandla jorden till en ren handelsvara, utvidga storgodsdriften och öka tillströmningen av egendomslösa proletärer till städerna. Dessutom var den nya engelska godsägararistokratin en naturlig bundsförvant till den nya bankaristokratin, den nykläckta storfinansen och de stora manufakturister, som på den tiden stödde sig på skyddstullarna. Den engelska bourgeoisin handlade i eget intresse lika riktigt som de svenska stadsborgarna, då de tvärtom med klar blick för sin intressegemenskap med bönderna gick i förbund med dessa och understödde kungarna Karl X och Karl XI, när dessa tog tillbaka kronogodsen från adeln.
Allmänningen - något helt annat än den nyss behandlade statsegendomen - var en gammal germansk inrättning, som fortlevde under feodalismens täckmantel. Vi har sett, hur feodaladelns våldsamma övergrepp, som i allmänhet ledde till att åkerjorden förvandlades till betesmark, började under 15:e århundradet och fortsatte genom hela det 16:e. Men på den tiden utspelades processen i form av individuella våldsdåd, som lagstiftningen i 150 år förgäves sökte bekämpa. Det nya, som tillkom under 18:e århundradet, bestod i att lagen själv blev ett medel vid annekteringen av allmänningarna, ehuru de stora arrendatorerna även använde sina egna metoder vid sidan därav.[975*] Annekteringens parlamentariska form är "Bills for Inclosures of Commons" (lagförslag om allmänningarnas inhägnande) - med andra ord dekret, varigenom godsägarna skänker allmänningarna åt sig själva som privategendom, dekret som exproprierade folket. Sir F. M. Eden vederlägger sin egen fiffiga advokatyr, där han framställer allmänningarna som de stora godsägarnas privategendom, genom att dessa har övertagit feodaladelns gamla rättigheter. Han kräver nämligen "en allmän parlamentsakt om inhägnande av allmänningarna", medger alltså, att det behövs ett parlamentsbeslut, för att de skall förvandlas till privategendom, men fordrar å andra sidan lagstiftning om "skadestånd" för de exproprierade jordproletärerna.[976*]
Om det inte hade funnits några exproprierade, så hade det uppenbarligen inte funnits några att begära skadestånd för.[CCX*]
I de oberoende, självägande böndernas ställe trädde småarrendatorer (tenants-at-will) med ettårig uppsägning, en underdånig hop, som var helt beroende av lordernas godtycke. Den systematiska annektionen av allmänningarna bidrog, vid sidan av röveriet av statsgodsen, till att åstadkomma de stora arrendegårdar, som under 18:e århundradet gick under namn av kapitalarrenden[977*] eller köpmansarrenden,[978*] och till att "frigöra" lantbefolkningen till att bli industriproletariat.
Det 18:e århundradet insåg inte lika klart som det 19:e, att nationalrikedom och folkfattigdom är samma sak. Det är orsaken till den häftiga polemiken i dåtidens ekonomiska litteratur om allmänningarnas inhägnande. För att ge en mera levande bild av tillståndet återger jag ett litet urval av det väldiga material, som står till mitt förfogande.
"I många kommuner inom Hertfordshire", skriver en upprörd skribent, "har 24 arrenden om vardera i genomsnitt 50 till 150 acres slagits ihop till 3."[979*] "I Northamptonshire och Lincolnshire har allmänningarna inhägnats i mycket stor utsträckning, och de flesta av de så tillkomna storgodsen användes till betesmark och äng. I följd därav har många av godsen nu inte 50 acres under plogen, där man förr plöjde 1.500 acres ... Ruiner av äldre boningshus, lador och stall är de enda spåren efter de forna invånarna." "På en del platser har 100 hus och familjer smält ihop ... till 8 eller 10 ... Det är ytterst få jordbrukare kvar i de kommuner, där allmänningarna blev inhägnade bara för 15 eller 20 år sedan. Det är inte något ovanligt, att 4 eller 5 rika kreatursägare är i besittning av stora gods, som förr var uppdelade mellan 20 eller 30 arrendatorer och lika många småbrukare och lantarbetare. Alla dessa har drivits bort tillsammans med sina familjer och dessutom många andra, som hade sitt arbete och sin försörjning hos dem."[980*]
Det var inte bara land i träde, som jordlorderna tillägnade sig under förevändning att inhägna, utan ofta också land, som odlades gemensamt eller av enskilda personer mot en avgift till kommunen.
"Jag talar här om inhägnande av öppna fält och redan odlade landområden. T.o.m. de skriftställare, som försvarar inhägnandet, medger att detta ökar arrendatorernas monopolställning, höjer livsmedelspriserna och leder till ökad avfolkning ... och t.o.m. inhägnandet av utmarker, såsom det nu bedrives, berövar de fattiga en del av deras existensmedel och bidrar till att de arrendegårdar, som redan är alltför stora, sväller ut ännu mer."[981*]
Price nämner
"en mångfald av små lägenhetsägare och arrendatorer, som försörjer sig och sina familjer medelst gårdens avkastning men delvis också genom att uppföda får, fjäderfä och grisar i allmänningarna, så att de i regel inte behöver köpa livsmedel."
Det är sådana småbrukare han tänker på, när han skriver:
"När jorden råkar i händerna på några få stora arrendatorer, blir följden att småbrukarna förvandlas till en klass, som tjänar sitt levebröd genom att arbeta för andra och är tvungna att köpa allt vad de behöver på marknaden ... Det blir kanske mera arbete utfört, för att det råder mera tvång ... Städer och manufakturer kommer att växa, eftersom flera människor tvingas till städerna för att söka arbete. Detta är de naturliga verkningarna av den växande storgodsdriften, och dessa verkningar har nu i många år gjort sig gällande i detta kungarike."[982*]
Han sammanfattar inhägnadernas totalverkningar sålunda:
"I stort sett har de lägre befolkningslagrens ställning försämrats i nästan alla hänseenden. De små jordägarna och arrendatorerna har pressats ner till daglönares och drängars nivå, och samtidigt har det blivit allt svårare att tjäna sitt levebröd på detta sätt."[983*] Annektionen av allmänningarna och den omvälvning i jordbruket, som samtidigt ägde rum, hade så ödesdigra följder för lantarbetarna, att deras löner under åren 1765-1780 t.o.m. enligt Edens utsago sjönk under existensminimum, så att fattigvården måste träda emellan. "Arbetslönen", säger Eden, "räckte nu bara till de absolut oundgängliga livsbehoven".
Låt oss så ett ögonblick höra på en försvarare av inhägnaderna, alltså en motståndare till dr Price.
"Det är ingen riktig slutsats, att det nödvändigtvis måste föreligga avfolkning, för att man inte längre ser folk slösa bort arbetstid ute på öppna fältet ... Om det arbetas mera, sedan småbrukarna förvandlats till en klass, som arbetar åt andra, så är det en fördel, som nationen" (till vilken de förvandlade naturligtvis inte räknas) "har all anledning att vara tillfreds med ... Avkastningen blir större, när många arbetar gemensamt på samma gård, och därvid uppkommer en merprodukt för manufakturerna, en av denna nations guldgruvor, vilka därigenom utökas i proportion till den producerade spannmålsmängden."[984*]
Sir F. M. Eden, som t.o.m. var tory och "filantrop", ger oss tillräckligt vittnesbörd om det stoiska sinneslugn, varmed den politiske ekonomen betraktar de fräckaste övergrepp mot "den heliga äganderätten" och de grövsta våldsdåd mot människor, så snart detta krävs för att lägga grunden för det kapitalistiska produktionssättet. Hela raden av rofferier, ohyggligheter och elände, som åtföljer den våldsamma folkexpropriationen från sista tredjedelen av 15:e till slutet av 18:e århundradet ger honom endast anledning till följande "trösterika" slutreflektion:
"Det var nödvändigt att åstadkomma de riktiga proportionerna mellan odlad jord och betesmark. Under hela 14:e och största delen av 15:e århundradet gick det 2, 3 och t.o.m. 4 acres åkerland på varje acre betesland. I mitten av 16:e århundradet ändrades proportionerna till 2:2 och senare 2 betes: 1 åker, tills äntligen de riktiga proportionerna åstadkoms, 3 acres betesmark på varje acre åkerjord."
Under 19:e århundradet gick naturligtvis t.o.m. minnet av detta samband mellan jordbrukare och allmänningsegendom förlorat. När fick lantbefolkningen ett enda öres ersättning för de 3.511.770 acres allmänning, som stals från den under åren 1801-1831 och via parlamentet skänktes till lantlorderna av lantlorderna? - att nu inte nämna, vad som skett under senare tider!
Den sista stora expropriationen av lantbefolkning från gård och grund är slutligen den s.k. Clearing of Estates (gallring eller röjning[CCXI*] å godsen, i själva verket fördrivning av folk därifrån). Alla hittills kända engelska metoder kulminerade i "röjningarna". Numera, då det inte finns flera självständiga bönder att jaga bort, har man - som vi har sett i föregående avsnitt - övergått till att genom röjningar sopa bort boningshusen, så att lantarbetarna inte längre kan få tak över huvudet på den jord de odlar. Men vad "Clearing of Estates" i egentlig mening betyder, det får vi först reda på i de skotska högländerna, den moderna romanlitteraturens förlovade land. På Irland har godsägarna drivit det så långt, att de i ett enda svep sopat bort flera byar, men i Skottland rör det sig om landområden av tyska hertigdömens storlek. Tillvägagångssättet utmärker sig här genom sin planmässighet och för den väldiga skala, vari det hela blir genomfört - och slutligen också genom den beslagtagna jordegendomens säregna karaktär.
Högländernas kelter var uppdelade i klaner, och klanen ägde själv den jord som den odlade och bebyggde. Klanens representant, hövdingen eller "den store mannen", var endast formell ägare av jorden, alldeles som Englands drottning endast är titulärägare av den engelska jorden. Då den engelska regeringen hade lyckats göra slut på dessa "stora mäns" inbördes fejder och deras oupphörliga räder mot lågländerna, övergav klanhövdingarna ingalunda sitt rövarhantverk. De gav det bara en annan form. De förvandlade på egen hand sin formella äganderätt till privat äganderätt, och då de stötte på motstånd från klanmedlemmarnas sida, beslöt de att fördriva dem med öppet våld. "En engelsk kung kunde med samma rätt ta sig det orådet före att jaga sina undersåtar i sjön", säger professor Newman.[985*]
Denna revolution, som började i Skottland efter tronpretendentens [168] sista invasion, kan man följa i dess första faser genom Sir James Steuarts[986*] och James Andersons[987*] skildringar. De gaeler, som under 18:e århundradet jagades bort från sin jord, hindrades från att utvandra och tvingades att i stället slå sig ner i Glasgow och andra industristäder.[988*]
Som exempel på de metoder, som härskade under 1800-talet,[989*] är det tillräckligt att nämna de röjningar, som hertiginnan av Sutherland lät genomföra. Denna ekonomiskt väl skolade dam beslöt strax efter sitt regeringstillträde att låta hela grevskapet undergå en ekonomisk radikalkur och övergå till fårskötsel. Invånarantalet hade redan på grund av liknande åtgärder, som tidigare hade genomförts, smält ihop till 15.000. Under åren 1814-20 blev dessa 15.000 människor, omkring 3.000 familjer, systematiskt bortjagade och utrotade. Deras byar ödelades och brändes ner, och deras odlade jord lades om till betesmark. Brittiska soldater utkommenderades för exekutionen, och det kom till strider med befolkningen. En gammal kvinna innebrändes i sin hydda, som hon vägrade lämna. På detta sätt tillägnade sig hertiginnan 794.000 acres jord, som sedan urminnes tider hade tillhört klanen. De fördrivna människorna anvisades 6.000 acres vid kusten, omkring 2 acres pr familj. Dessa 6.000 acres hade tidigare legat öde utan att ge ägarna någon inkomst. Hertiginnan gick så långt i sitt ädelmod, att hon arrenderade ut detta område för i genomsnitt 2Ŋ shillings pr acre till den klan, som i århundraden hade gjutit sitt blod för hennes släkt. Hela det rövade klanlandet indelade hon i 29 stora fårarrenden, vart och ett bebott av en enda familj, mest engelska bonddrängar. Redan år 1825 var de 15.000 gaelerna ersatta med 131.000 får. De människor, som hade förvisats till kusten, försökte livnära sig med fiske. De blev ett slags amfibier och levde, som en engelsk författare säger, till hälften på land och till hälften på vattnet och levde i alla fall endast till hälften av bägge delarna sammanlagt.[990*]
Men de hederliga gaelerna skulle få betala ännu dyrare för sin romantiska vördnad för klanens "stora män". Fisklukten kittlade de stora männen i näsan. Det luktade profit, och de utarrenderade kustremsan till stora fiskhandlare från London. Gaelerna blev bortjagade för andra gången.[991*]
Slutligen förvandlades en del av fårbetena i sin tur till jaktmarker. Som bekant är det ont om egentliga skogar i England. Villebrådet i adelsmännens parker är till sin konstitution husdjur, lika feta som Londons rådmän. Skottland är därför den aristokratiska jaktsportens sista tillflyktsort.
"I högländerna", säger Somers 1848, "har de skogområden, som reserverats för villebrådet, betydligt utvidgats.[991a*] På ena sidan av Gaick har vi de nya skogarna vid Glenfeshie, och på den andra sidan finns den nya skogen vid Ardverikie. På samma sätt har det gått med Black Mountain, som till helt nyligen var en väldig ödemark. Från öster till väster, från Aberdeens omgivningar till klipporna vid Oban har vi nu ett sammanhängande skogsbälte, medan nya skogar växer upp i andra delar av högländerna, vid Loch Archaig, Glengarry, Glenmoriston o.s.v. Omläggningen av den odlade jorden till fårbete ... drev bort gaelerna till mera ofruktbart land. Nu börjar villebrådet att driva bort fåren, och dessa jagar ännu en gång bort småbrukarna, som drives ut i ett ännu värre elände ... Jaktmarker och människor passar inte ihop. Endera måste rymma fältet. Låt jaktmarkerna tillväxa i omfång under nästa kvartssekel lika mycket som under det gångna, och ni skall inte längre finna några gaeler i deras hembygd. Denna förändring[CCXII*] av höglandets egendomar är dels en modesak, dels uttryck för aristokratisk fåfänga, jaktpassion o.s.v., men den har också en affärssida: viltaffärerna ger bra profit. Ty det är ett faktum, att ett stycke bergland i många fall ger större profit som jaktmark än som fårbete ... Den passionerade amatörjägaren, som söker ett jaktrevir, betalar så mycket han har råd med - någon annan gräns finns inte ... Det elände, som har drabbat högländerna, är inte mindre grymt än det som de normandiska kungarna lät England genomlida. Villebrådet har fått fritt spelrum, medan människorna tränges ihop inom ständigt snävare gränser ... Folket berövas den ena friheten efter den andra ... och förtrycket ökar dagligen. Röjningen av godsen och bortjagandet av folket fullföljes av godsägarna som en fast princip, som en nödvändighet för jordbruket, på samma sätt som man röjer bort träd och buskar från Amerikas och Australiens prärier, och arbetet går sin lugna, affärsmässiga gång."[992*]
Rovet av kyrkogodsen, det bedrägliga avyttrandet av statsegendomarna, stölden av allmänningarna, förvandlingen av feodalegendom och klanegendom till modern privategendom, hänsynslösa övergrepp och terror - allt detta utgör den ursprungliga ackumulationens idylliska metoder. Dessa metoder erövrade jorden åt det kapitalistiska jordbruket, införlivade jorden med kapitalet och skaffade städernas industri den nödvändiga tillgången på rättslösa proletärer.
De människor, som genom den feodala lojalitetens upplösning och genom periodvisa expropriationer jagats bort från gård och grund, detta fågelfria proletariat, tillväxte mycket fortare än det kunde tillgodogöras av den expanderande manufakturen. Å andra sidan kunde dessa, som plötsligt slungades ut ur sin vanliga levnadsbana, inte lika plötsligt finna sig tillrätta i de nya förhållandena. Delvis på grund av anlag men mestadels genom förhållandenas tvång förvandlades många av dem till tiggare, rövare och vagabonder. I slutet av 15:e och hela 16:e århundradet var därför lösdriveriet föremål för rigorös lagstiftning i hela Västeuropa. Den nutida arbetarklassens fäder blev till en början hårt straffade, för att de genom omständigheternas makt hade blivit lösdrivare och luffare. Lagstiftningen behandlade dem som "frivilliga" förbrytare och förutsatte, att det bara var den goda viljan, som fattades, när de inte fortsatte att arbeta under förhållanden, som inte längre existerade.
I England började denna lagstiftning under Henrik VII.
År 1530 under Henrik VIII fick gamla och arbetsodugliga tiggarlicens. Arbetsföra vagabonder blev däremot piskade och inspärrade. De skulle bindas vid en kärra och piskas, tills blodet flöt, samt därpå avlägga ed på att de skulle återvända till sin födelsebygd eller till den plats, där de hade bott de sista tre åren, och "skaffa sig arbete". Vilken grym ironi! Lagen blev senare förnyad och skärpt med nya tillägg. Den som andra gången ertappas som lösdrivare, skall piskas på nytt och få halva örat avskuret, men tredje gången skall den ertappade avrättas som en farlig förbrytare och fiende till samhället.
Edvard VI förordnade i sitt första regeringsår, 1547, att när någon vägrade att arbeta, skulle han överlämnas som slav till den person som hade anmält honom som lösdrivare. (För att dra profit av en fattig sates arbete behövde man alltså bara anmäla honom som arbetsvägrare.)[CCXIII*] Mästaren skulle livnära sina slavar med bröd och vatten, svaga drycker och sådant köttavfall, som han fann lämpligt. Han hade rätt att ha slaven kedjad, piska honom och sätta honom till vilket motbjudande arbete som helst. Om en slav gav sig iväg och var borta i 14 dagar, dömdes han till livstids slaveri och brännmärktes på pannan eller kinden med bokstaven S, och om han rymde tredje gången, skulle han avrättas som landsförrädare. Mäster kunde sälja honom, testamentera bort honom eller hyra ut honom precis som andra rörliga ägodelar eller kreatur. Om en slav satte sig upp mot sin herre, skulle han avrättas. Fredsdomarna skulle efter anmälan låta efterspana lösdrivare. Om det visade sig, att en landstrykare drivit omkring i tre dagar, skulle han forslas till sin hemort, brännmärkas med tecknet V på bröstet, slås i bojor och användas i vägarbeten och andra liknande sysslor. Om luffaren uppgav falsk hemort, straffades han med livstids slaveri och brännmärktes med ett S. Vem som helst hade rätt att ta ifrån vagabonderna deras barn och hålla dem som "lärlingar", pojkarna till 24, flickorna till 20 års ålder. Om de rymde, skulle de till den nämnda åldern vara slavar åt sina "mästare", som hade rätt att slå dem i bojor, piska dem etc. Varje mästare fick smida en järnring kring slavens hals, arm eller ben för att bättre känna igen honom och hålla reda på honom.[993*] Sista delen av denna lag bestämde, att vissa fattiga skulle hållas i arbete av den kommun eller privatperson, som gav dem mat och dryck. Detta slags kommunslavar har funnits i England långt in i 19:e århundradet under benämningen roundsmen (kringvandrare, luffare).
Under Elisabeth I utfärdades 1572 en lag, som bestämde, att tiggare över 14 år, som saknade licens, skulle piskas hårt samt brännmärkas på vänstra örsnibben, om ingen ville ta dem i sin tjänst för två år. Vid återfall skulle de, om de var över 18 år - avrättas, om ingen ville ta dem i tjänst för två år. Men vid tredje återfallet skulle de utan förskoning avrättas som landsförrädare. En liknande lag utfärdades 1597.[993a*] [Elisabeth I regerade 1558-1603].
Under Jacob I blev det i lag stadgat, att en kringvandrande och tiggande person skulle behandlas som en landstrykare och vagabond. Fredsdomarna i Petty Sessions [170] blev ålagda att låta piska dem offentligt och första gången spärra in dem på 6 månader, andra gången på 2 år. Under fängelsetiden skulle de piskas så ofta och så mycket, som fredsdomaren fann lämpligt ... Oförbätterliga och farliga landstrykare skulle brännmärkas med ett R på vänstra skuldran, sättas till tvångsarbete och, om de åter ertappades med tiggeri, utan nåd avrättas. Denna lag fortsatte att vara i kraft till början av 18:e århundradet, och den upphävdes först under drottning Annas regering [Anna Stuart 1702-1714].
I Frankrike, där kampen mot lösdriveriet planmässigt organiserades under 17:e århundradet, var lagstiftningen i stort sett densamma. Ännu under Ludvig XVLs regeringstid, år 1777 [han regerade 1774-1792], utfärdades ett dekret, enligt vilket varje frisk och sund person mellan 16 och 60 år, som påträffades utan existensmedel och utan att utöva något hantverk, skulle sändas till galärerna. Liknande lagar utfärdades i Nederländerna av Karl V (oktober 1537), för Hollands stater och städer (mars 1614), "Plakaat" för de förenade provinserna (juni 1649) o.s.v.
På detta sätt blev den lantbefolkning, som man med våld hade jagat bort från gård och grund, förvandlad till vagabonder, som genom en grotesk, terroristisk lagstiftning tvingades att underordna sig den disciplin, som lönarbetssystemet kräver, piskade, brännmärkta och pinade.
Det är inte nog, att arbetsmedlen å ena sidan uppträder som kapital, medan det å andra sidan finns människor som inte har något annat att sälja än sin egen arbetskraft. Det är inte heller nog, att de tvingas till att frivilligt sälja sig själva. Den kapitalistiska produktionen utvecklar efter hand en arbetarklass, som på grund av uppfostran, tradition och sedvana erkänner det kapitalistiska produktionssättet som en självklar naturlag. Den högt utvecklade kapitalistiska produktionsprocessen bryter ner varje motstånd. Den ständiga alstringen av en relativ överbefolkning reglerar lagen om tillgång och efterfrågan på arbete och därmed även arbetslönen i överensstämmelse med kapitalets krav. De ekonomiska förhållandenas tysta tvång beseglar kapitalets herravälde över arbetaren. Visserligen kan direkt våld ännu komma till användning, men det hör till undantagen. I vanliga fall kan arbetaren överlämnas åt "produktionens naturlagar", d.v.s. till det beroende av kapitalet, som kommer ur själva produktionsförhållandena, och som de garanterar och förevigar. Det var annorlunda, då grundvalen först blev lagd för det kapitalistiska produktionssättet. Den nya uppåtsträvande bourgeoisin behöver och använder statsmakten för att "reglera" arbetslönen, d.v.s. för att hålla arbetslönen inom de gränser, som dikteras av hänsynen till profiten, för att förlänga arbetsdagen och för att hålla arbetaren själv i normalt beroende av kapitalet. Detta är en av de viktigaste sidorna i den s.k. ursprungliga ackumulationen.
Lönarbetarklassen, som uppstod under andra hälften av 1300-talet, utgjorde då och i det följande seklet endast en liten del av befolkningen, och dess ställning var starkt skyddad av ett självständigt bondestånd på landsbygden och ett starkt skråväsen i städerna. Varken på landet eller i städerna fanns någon social klyfta mellan mästare och arbetare. Arbetets underordnande under kapitalet var endast formellt, d.v.s. själva produktionsmetoden hade ännu inte antagit den säregna kapitalistiska karaktären. Kapitalets variabla beståndsdel dominerade helt över den konstanta. Efterfrågan på lönarbete växte därför fort, i takt med kapitalets ackumulation, medan tillgången på lönarbete endast långsamt följde efter. En stor del av de samhälleliga produkter, som senare slukades av kapitalets ackumulationsfond, ingick på den tiden ännu i arbetarnas konsumtionsfond.
Lagstiftningen om lönearbetet, som redan från början var inställd på att underlätta exploateringen av arbetarna och under hela den fortsatta utvecklingen var fientligt inställd mot dem,[994*] tog sin början i England med Edvard III:s arbetarlag av år 1349. Den motsvaras i Frankrike av 1350 års lag, utfärdad i konung Jeans [Johan II, "den gode"] namn. Den engelska och den franska lagstiftningen löper parallellt och har samma innehåll. Här skall vi inte behandla de sidor av denna lagstiftning, som syftar till arbetsdagens förlängning, eftersom denna sida av saken redan har behandlats (i kap. 8:5).
"Statute of Labourers" (arbetarlagen) utfärdades efter starka påtryckningar i underhuset. En toryskribent säger helt troskyldigt:
"Förr i tiden krävde de fattiga så höga löner, att det blev ett hot mot industrin och landets rikedom. Nu hotas industrin på ett annat och kanske farligare sätt än den gången, av att lönerna är alltför låga."[995*]
En lönetariff fastställdes i lag för både städerna och landsbygden, både ackordslöner och daglöner. Lantarbetarna skulle anställas för årslön, städernas arbetare däremot "på öppna marknaden". Det blev belagt med fängelsestraff att betala högre lön än den lagenliga, men straffet för att ta emot för hög lön var strängare än straffet för att betala ut den. Sålunda stipulerar Elisabeths lärlingslag 10 dagars fängelse för den som betalar för hög lön, men 21 dagar för den som tar emot den. En förordning av år 1360 [alltså under Edvard III] skärpte straffen och gav t.o.m. mästarna rätt att använda fysiskt tvång för att anskaffa arbetare till de i lag bestämda lönetarifferna. Alla förbund, avtal och edsförpliktelser, som murare och timmermän hade ingått inbördes, förklarades ha noll och inget värde. Att organisera arbetarföreningar betraktades som en svår förbrytelse från 1300-talet och fram till 1825, det år då antikoalitionslagarna avskaffades. [126] Arbetarlagen av 1349 och alla dess efterföljare var genomsyrade av övertygelsen, att staten bör diktera ett maximum för arbetslönen men undvika att föreskriva något minimum.
Som bekant hade arbetarnas läge i hög grad försämrats under det 16:e århundradet. Penninglönen steg men inte i proportion till det försämrade penningvärdet och den motsvarande stegringen av varupriserna. Reallönen sjönk alltså. Ändå fortsatte lagstiftningen att brännmärka och hugga öronen av dem "som ingen ville ta i sin tjänst", i avsikt att pressa ner lönerna ännu mera. Genom Elisabeths lärlingslag fick fredsdomarna fullmakt att fastställa vissa löner och modifiera dem efter årstider och varupriser. Jacob I utvidgade dessa arbetarlagar till att gälla även vävare, spinnare och alla möjliga arbetargrupper.[996*] Georg II [1727-1760] utsträckte antikoalitionslagarna till alla manufakturer.
Under den egentliga manufakturperioden hade det kapitalistiska produktionssättet nått en så hög utveckling, att det hade blivit både ogenomförbart och överflödigt att reglera arbetslönen genom lagstiftning, men för säkerhets skull ville man ha den gamla vapenutrustningen till hands. Ännu under Georg II blev det förbjudet att betala skräddargesällerna i London mer än 2 sh. 2Ŋ pence i daglön, utom vid allmän sorg, och Georg III [1760-1820] överlämnade åt fredsdomarna att reglera arbetslönen för sidenvävarna. Ännu 1796 krävdes det två domar i högre instans för att avgöra, om fredsdomaren hade rätt att fastställa arbetslöner för andra än lantarbetarna, och så sent som 1799 bekräftade parlamentet, att de skotska gruvarbetarnas löneförhållanden var reglerade genom en lag från Elisabeths tid och två skotska lagar från 1661 och 1671. Hur oerhört mycket förhållandena förändrats, bevisar en märklig episod i engelska underhuset. På detta forum, där man sedan mer än 400 år hade fabricerat lagar om det maximum, som arbetslönen absolut inte fick överskrida, föreslog Whitbread år 1796, att ett löneminimum för lantarbetare skulle fastställas. Pitt [William Pitt d.y.] motsatte sig förslaget men medgav, att "de fattigas läge var grymt (cruel)". Slutligen, år 1813, avskaffades lagarna om löneregleringen. De hade då blivit fullständigt meningslösa, eftersom kapitalisten regerade fabriken genom sin privata lagstiftning, och fattigskatten fick fylla ut lantarbetarens lön upp till existensminimum. Men bestämmelserna i arbetarlagstiftningen om kontrakt mellan mästare och lönarbetare, om uppsägning o.dyl., vilka stipulerar civilmål gentemot en kontraktbrytande mästare men brottmål gentemot kontraktbrytande arbetare, är än idag i full kraft.[996a*]
De hårda lagarna mot arbetarnas organisationsrätt avskaffades 1825 som en följd av proletariatets hotfulla hållning. Men de avskaffades endast delvis. Vissa rester av den gamla lagstiftningen försvann först 1859, och först den 29 juni 1871 utplånades äntligen de sista resterna av denna klasslagstiftning, då fackföreningarna blev legalt erkända. Men en parlamentsakt av samma datum (An act to amend the criminal law relating to violence, threats and molestation[CCXIV*]) återställde i sak det gamla tillståndet i ny form. Genom detta parlamentariska taskspeleri blev alla de medel, som arbetarna kan använda under en strejk eller en lockout, undantagna från den allmänna rättsordningen och ställda under en undantagslagstiftning, vars tillämpning i praktiken kom att ombesörjas av fabrikanterna i deras egenskap av fredsdomare. Två år tidigare hade samma underhus och samme mr Gladstone på sitt välkända hederliga sätt framlagt ett förslag om avskaffande av alla undantagslagar mot arbetarklassen. Men förslaget kom aldrig längre än till andra läsningen, och sedan drog man ut på tiden, tills slutligen det "stora liberala partiet" ingick en allians med tories och vände sig mot det proletariat, som hade hjälpt liberalerna till makten. Men det var inte nog med detta förräderi. Det "stora liberala partiet" tillät de engelska domarna, som alltid har varit den härskande klassens villiga verktyg, att åter gräva fram de föråldrade lagarna om "konspirationer" och använda dem mot arbetarklassens föreningsrätt. Som man ser, avstod det engelska parlamentet endast motvilligt och under starkt tryck från massorna från lagarna mot strejker och fackföreningar, sedan parlamentet självt under fem århundraden med skamlös egoism hade fungerat som kapitalisternas fackförening i kampen mot arbetarna.
Alldeles i början av revolutionsstormen vågade den franska bourgeoisin åter upphäva den organisationsrätt, som arbetarna just hade vunnit. Genom ett dekret av den 14 juni 1791 förklarades alla arbetarföreningar vara ett "attentat mot friheten och förklaringen om de mänskliga rättigheterna", som kunde bestraffas med 500 livres i böter och ett års förlust av de medborgerliga rättigheterna.[997*] Denna lag, som drar upp gränserna för kampen mellan kapital och arbete på ett sätt, som passar kapitalet, överlevde revolutionen och de växlande dynastierna. Den överlevde t.o.m. skräckväldet [171]. Först helt nyligen blev den struken ur Code Pénal [Frankrikes allmänna strafflag]. Ingenting kan vara mer karakteristiskt för bourgeoisin än denna kupp. "Ehuru det är önskvärt", säger referenten Le Chapelier (av Camille Desmoulins betecknad som "ergoteur misérable" ["eländig rättshaverist eller paragrafryttare"])[997a*] inför nationalförsamlingen, "att arbetslönen vore högre än nu, så att löntagarna befriades från det absoluta beroende, som följer med bristen på de nödvändigaste livsmedlen, ett beroende, som står nära slaveriet", bör arbetarna dock inte äga rätt att gemensamt bevaka sina intressen för att minska "det beroende, som står nära slaveriet", då de därigenom "gör intrång i sina f.d. mästares, de nuvarande industriherrarnas frihet" (friheten att hålla arbetarna i slaveri!), och emedan ett förbund mot de förutvarande skråmästarnas envälde är - gissa vad? - jo, ett återinförande av det skråväsen, som den franska konstitutionen avskaffat![998*]
När vi nu har skildrat de våldsmetoder, som frambringade de fågelfria proletärerna, den blodiga disciplin, som förvandlade dem till lönarbetare, de skändliga statsingripanden, som samtidigt ökar arbetarnas exploatering och kapitalets ackumulation, då uppstår frågan: varifrån kommer då ursprungligen kapitalisterna? Ty exproprieringen av lantbefolkningen skapar ju i första hand bara stora godsägare. Vad beträffar arrendatorklassens utveckling, så kan vi nästan följa den steg för steg, då den är en långsam process, som sträcker sig genom århundraden. Både de livegna och de fria småbönderna odlade jorden under de mest olikartade äganderättsförhållanden och blev därför frigjorda under mycket olika ekonomiska betingelser.
I England var arrendatorn ursprungligen själv en livegen befallningsman eller rättare. Hans ställning påminner om villicus' i antikens Rom, men verksamhetsområdet var mindre. Under den andra hälften av 14:e århundradet ersattes han av en arrendator, som godsägaren försåg med utsäde, kreatur och jordbruksredskap. Hans läge var ganska likt en bondes. Den största skillnaden var, att han exploaterade flera lönarbetare än de andra bönderna. Snart blev han en arrendator endast till hälften, ty han satsade en del av driftkapitalet, medan godsägaren svarade för resten. Sedan delade de bägge herrarna produkten i proportion till insatsen. Denna form försvann snart i England för att lämna plats för den egentlige arrendatorn, som arbetade med eget kapital och använde lönarbetare. En del av produkten betalade han, kontant eller in natura, till lantlorden som jordränta.
I 15:e århundradet, så länge den självständige bonden och lantarbetaren, som ännu ägde sitt eget småbruk, hade möjlighet att arbeta för egen räkning och skaffa sig en god bärgning genom eget arbete, förblev arrendatorns inkomster och arbetsfält relativt begränsade. Men omvälvningen i jordbruket under sista tredjedelen av det 15:e och största delen av 16:e århundradet berikade arrendatorerna lika fort som den utarmade den övriga lantbefolkningen.[999*] Rovet av allmänningarna o.s.v. möjliggjorde för de stora arrendatorerna att utöka kreatursbesättningarna nästan utan kostnader, medan det ökade djurbeståndet lämnade rikliga mängder gödsel till jordens förbättring.
Under 16:e århundradet tillkom en faktor av avgörande betydelse. På den tiden var arrendetiden lång, och kontrakten löpte ofta på 99 år. De ädla metallernas fortgående värdeförsämring med åtföljande försämring av penningvärdet bar rik frukt åt arrendatorerna. Bortsett från alla andra förhållanden, som tidigare berörts, bidrog penningvärdets fall till att sänka arbetslönerna. En del av dessa förvandlades nu till arrendatorprofit. Den ständiga prisstegringen på spannmål, ull, kött, kort sagt alla jordbruksprodukter, ökade automatiskt arrendatorns inkomster, medan jordräntan, som han betalade, var kontrakterad i det gamla penningvärdet.[1000*] Så berikade han sig samtidigt på sina arbetares och på sin lantlords bekostnad. Det är alltså inte alls underligt, att England i slutet av 16:e århundradet hade en klass av efter den tidens förhållanden rika kapitalistiska arrendatorer.[1001*]
Den sporadiskt och oupphörligt upprepade expropriationen och bortdrivningen av lantbefolkningen försåg, som vi vet, ständigt på nytt städernas industri med proletärer, som stod utanför skråväsendet, en lycklig omständighet, som föranledde den gamle A. Anderson (inte att förväxla med James Anderson) att i sin handelshistoria tro på ett direkt ingripande av försynen. Vi måste ännu litet närmare studera detta element i den ursprungliga ackumulationen. Avfolkningen på landsbygden, minskningen av antalet oberoende, självägande bönder, motsvarade inte endast industriproletariatets tillväxt i städerna, på samma sätt som Geoffroy Saint Hilaire förklarar världsmateriens förtätning på ett ställe med en motsvarande förtunning på ett annat.[1002*] Jorden gav lika stor eller t.o.m. större avkastning än förr, trots det minskade antalet jordbrukare, emedan omvälvningen i äganderättsförhållandena medförde bättre brukningsmetoder, högre grad av samarbete och koncentration av produktionsmedlen, för att lönarbetarna på landsbygden skulle kunna arbeta mera intensivt, och slutligen också för att de jordbitar de odlat för egen räkning, hade krympt ihop mer och mer.[1003*] Efter hand som jordbrukarna drivs bort, frigöres också de livsmedel som de tidigare förbrukade och ingår nu som en beståndsdel i det variabla kapitalet. De bönder, som hade förlorat sitt levebröd, måste nu köpa rätten att förbruka dessa livsmedel genom att arbeta för en ny herre, industrikapitalisten, och med hjälp av den arbetslön han gav dem. På samma sätt som med livsmedlen gick det med de råmaterial, som jorden frambringar. De förvandlades till ett element i det konstanta kapitalet.
Låt oss t.ex. tänka på de westfaliska bönder, som på Fredrik den stores tid alla spann lin, om också inte siden, och av vilka somliga med våld exproprierades och jagades från gård och grund, medan den återstående delen förvandlades till daglönare åt de stora arrendatorerna. Samtidigt anlägges stora linnespinnerier och -väverier, där de "frigjorda" bönderna nu blir lönarbetare. Linet ser ut precis som förr. Inte en enda fiber däri är förändrad, men det har fått en ny social själ. Det utgör nu en del av manufakturherrens konstanta kapital. Förr var det fördelat mellan ett stort antal småproducenter, som själva odlade och spann det i små kvantiteter, varvid hela familjen hjälptes åt, men nu är det koncentrerat i händerna på en kapitalist, som låter andra spinna och väva det för hans räkning. Det extraarbete, som linspinningen tidigare utgjorde, gav otaliga bondefamiljer extrainkomster eller också, som på Fredrik den stores tid, skatter pour le roi de Prusse.[1003a*] Nu ger samma arbete stor profit åt ett fåtal kapitalister. Spindlarna och vävstolarna, som förut var utspridda över landet, är nu samlade i några få stora arbetskaserner, liksom också arbetarna och råvaran. Spindlarna, vävstolarna och råvaran är inte längre medel, som ger spinnare och vävare en oberoende existens, utan har blivit medel som användes för att behärska och exploatera dem[1004*] och pressa ut obetalt arbete av dem. Man kan inte se på de stora manufakturerna och de stora arrendegårdarna, att de har uppkommit genom sammanslagning av många små företag och genom expropriation av många småproducenter. Men den oförvillade betraktaren låter inte lura sig.
På Mirabeaus, revolutionslejonets, tid kallades de stora manufakturerna ännu manufactures réunies, sammanslagna verkstäder, alldeles som vi talar om sammanslagna jordarealer.
"Man märker endast", säger Mirabeau, "de stora manufakturerna, där hundratals människor arbetar under ledning av en direktör, företag, som vanligen kallas förenade manufakturer (manufactures réunies). De småföretag däremot, där ett stort antal arbetare åtskilda arbetar var och en för sin räkning, de bevärdigas knappast med en blick. De kommer alldeles i skymundan. Detta är ett mycket stort misstag, ty dessa företag utgör dock en mycket viktig beståndsdel av folkförmögenheten ... Den förenade fabriken (fabrique réunie) kan inhösta stora rikedomar åt en eller ett par företagare, men arbetarna är bara bättre eller sämre avlönade daglönare och har ingen del i företagens avkastning. I det lilla företaget däremot (fabrique séparée) blir ingen förmögen, men många arbetare kan uppnå ett visst välstånd ... Antalet flitiga och dugliga arbetare ökar, emedan de har en möjlighet att väsentligt förbättra sina villkor genom klok livsföring och arbetsamhet, i stället för att gå och vänta på små löneförhöjningar, som aldrig kan bli av någon avgörande betydelse för framtiden, utan i bästa fall sätter dem i stånd att leva litet bättre än förut ur hand i mun. De spridda små manufakturerna, som i regel är kombinerade med små jordbruk, är de verkligt fria företagen."[1005*]
Att Mirabeau anser de spridda verkstäderna också vara mer ekonomiska, mer produktiva än de "förenade" och betraktar de senare som konstlade drivhusplantor under regeringarnas beskydd, får sin förklaring ur det dåtida tillståndet hos en mängd manufakturer på kontinenten.[CCXV*] De händelseförlopp, som förvandlar småbönderna till lönarbetare och deras livsmedel och arbetsmedel till industrikapital, skapar samtidigt en inhemsk marknad för kapitalets produkter. Förr i tiden alstrade och bearbetade bonden och hans familj största delen av de livsmedel och råvaror, som de sedan själva förbrukade. Dessa råvaror och livsmedel har nu blivit varor, och manufakturerna är storarrendatorns marknad. Garn, linnetyg, grovt ylletyg, alltsammans ting, som varje bondefamilj hade alstrat råvarorna till, och som de själva spann och vävde för eget bruk - förvandlades nu till manufakturvaror, vilkas avsättningsmarknad just blev landsbygden. De talrika spridda kunder, som förr försågs med dessa varor av en mängd små producenter, som arbetade för egen räkning, samlas nu till en enda stor avsättningsmarknad, som industrikapitalet behärskar.[1006*] Samtidigt som det gamla bondebruket utrotas och bönderna skiljes från sina produktionsmedel, går också de lantliga binäringarna under, och manufaktur och jordbruk skiljes från varandra. Utrotningen av den lantliga hemslöjden är en betingelse, för att ett lands hemmamarknad skall kunna få det omfång och den fasthet, som det kapitalistiska produktionssättet kräver.
Likväl leder inte den egentliga manufakturperioden till någon radikal omgestaltning av produktionsförhållandena. Man bör komma ihåg, att den endast successivt lägger under sig den nationella produktionen, medan hantverket i städerna och hemindustrin på landsbygden fortsätter att bilda den fasta grund, varpå manufakturen själv vilar. Medan manufakturen på vissa punkter utplånar hantverk och hemindustri i enskilda industrigrenar, kan den framkalla dem på nytt på vissa andra punkter, emedan den har användning för dessa arbetssätt vid råvarans bearbetning upp till en viss grad. Som följd därav uppstod en ny klass småfolk på landsbygden, som hade hantverk eller hemindustri som huvudnäring och jordbruk som binäring. Produkterna såldes till manufakturerna, antingen direkt eller genom köpmän som mellanhänder. Så var det t.ex. med linodlingen mot slutet av Elisabeths regeringstid.[CCXVI*] Detta är en av orsakerna, om också inte den viktigaste, till en företeelse, som i allmänhet verkar förvirrande på den, som forskar i Englands historia. Från sista tredjedelen av 15:e århundradet hörs en ständig, endast kortvarigt avbruten klagan över den tilltagande industrialiseringen på landsbygden och bondeklassens undergång. Likväl visar det sig, att denna bondeklass alltjämt består, även om antalet minskar och livsvillkoren försämras.[1007*] Huvudorsaken är den, att i England spannmålsodlingen och boskapsskötseln periodvis alternerar beträffande företrädet, och jordbrukets omfattning växlar i överensstämmelse med dessa växlingar.
Det är först när storindustrin börjar leverera maskiner, som en fast grundval lägges för den kapitalistiska jordbruksdriften. Den exproprierar radikalt bondebefolkningens stora massa och fullbordar skilsmässan mellan jordbruket och den lantliga hemslöjden - spinneriet och väveriet - vars rötter den rycker upp.[1008*] Det är också först storindustrin, som erövrar hemmamarknaden åt industrikapitalet.[1009*]
Industrikapitalisterna[1010*] uppstod inte på samma gradvisa sätt som arrendatorerna. Många små skråmästare, ännu flera självständiga hantverksmästare och t.o.m. lönarbetare arbetade utan tvivel upp sig till småkapitalister för att så småningom utvecklas till egentliga kapitalister genom exploatering av ett successivt ökande antal lönarbetare och en motsvarande ackumulation av kapital. I den kapitalistiska produktionens begynnelseskede gick det ofta till på samma sätt, som då de medeltida städerna först uppstod. Den gången avgjordes frågan om vilken av de förrymda livegna som skulle bli mästare och vem som skulle bli tjänare, väsentligen av vilken av dem som hade rymt först. Men denna metods snigelgång motsvarade inte alls de krav, som ställdes på omsättningen på den nya världsmarknad, som de stora geografiska upptäckterna i slutet av 1400-talet skapade. Men medeltiden hade lämnat efter sig två olika former av kapital, som mognar under de mest olikartade ekonomiska samhällsförhållanden, och som före den kapitalistiska tidsåldern gällde som de enda kapitalformerna: ockerkapitalet och köpmanskapitalet.
"Nu för tiden", säger en engelsk skriftställare, "går all rikedom i samhället först till kapitalisten ... han betalar godsägaren jordränta, arbetaren hans lön, erlägger skatter och utlagor, men han behåller största delen och i verkligheten en ständigt växande del av arbetets årliga produkt för egen del. Kapitalisten kan nu i första hand betraktas som ägare av hela den samhälleliga rikedomen, trots att ingen lag har gett honom äganderätt till den ... Denna förändring har han genomfört genom att ta ränta på kapitalet ... och det verkar ganska egendomligt, att alla lagstiftare i Europa har sökt förhindra detta genom lagstiftning mot ocker ... Kapitalistens makt över alla rikedomar i landet medför en fullständig förändring av äganderättsförhållandena, men genom vilken lag eller lagstiftning genomfördes denna förändring?"[1011*]
Författaren borde ha kunnat säga sig själv, att man inte gör revolutioner med hjälp av lagar.
Det penningkapital, som bildats genom ocker och handel, hindrades genom feodalbestämmelserna på landsbygden och skråväsendet i städerna att förvandlas till industrikapital.[1012*] Dessa skrankor ramlade, när de feodala följena upplöstes och lantbefolkningen exproprierades och delvis bortjagades. Den nya manufakturen upprättades i exporthamnarna eller ute på landsbygden, utanför de gamla stadslagarnas och skråväsendets kontroll. I England uppstod därför en förbittrad kamp mellan corporate towns[CCXVII*] och dessa nya industriella anläggningar.
Upptäckten av guld- och silverfyndigheter i Amerika, utrotningen och förslavandet av den infödda befolkningen, som levande begravdes i gruvorna, den begynnande erövringen och utplundringen av Ostindien, Afrikas förvandling till en jaktmark för handel med negerslavar - allt detta kan betecknas som den kapitalistiska produktionsperiodens morgonrodnad. Dessa idylliska tilldragelser utgör en väsentlig del av den ursprungliga ackumulationen. De europeiska nationernas handelskrig med hela världen som slagfält följer omedelbart efter. Det börjar med Nederländernas lösgörande från Spanien, antar jättedimensioner i Englands antirevolutionskrig och pågår ännu i rövartåg, sådana som opiumkriget mot Kina o.s.v.
Den ursprungliga ackumulationens olika element fördelas nu, mer eller mindre i kronologisk ordning, på speciellt Spanien, Portugal, Holland, Frankrike och England. Mot slutet av 1600-talet sammanfattas alla dessa element för Englands vidkommande i kolonialsystem, statsskuldsystem, modernt skattesystem och protektionssystem. Dessa metoder stöder sig delvis på det brutalaste våld, så t.ex. kolonialsystemet. Men alla använder statsmakten, samhällets organiserade och koncentrerade makt, för att på konstlad väg befordra övergången från feodalt till kapitalistiskt produktionssätt och för att förkorta övergångstiden. Våldet är födslohjälpen åt varje gammalt samhälle, som går havande med ett nytt. Våldet är självt en ekonomisk potens. Om det kristliga kolonialsystemet säger W. Howitt, som specialiserat sig på kristendomen:
"De s.k. kristna rasernas barbari och skamlösa grymheter i alla världsdelar och mot varje folk, som de har kunnat undertrycka, har ingen motsvarighet i någon tidsålder av världshistorien, hos någon ras, hur vild, ociviliserad och utan medkänsla och skam den än må vara."[1013*]
Den holländska kolonialpolitikens historia - och Holland var 1600-talets kapitalistiska mönsternation - "uppvisar en obeskrivlig bild av förräderi, mutor, lönnmord och nedrighet."[1014*] Ingenting kan bättre karakterisera detta system än människojakten på Celebes för att skaffa slavar till Java. Man hade en personal, som fått speciell utbildning för denna hantering. Rövaren, tolken och försäljaren var huvudfigurerna i denna handel, och infödda furstar var huvudförsäljarna. Den bortrövade ungdomen förvarades i Celebes' hemliga fängelser, tills de unga var mogna att sändas med slavskeppen. En officiell rapport säger:
"Staden Makassar t.ex. är full av hemliga fängelser, det ena ruskigare än det andra, fullproppade med eländiga offer för girighet och tyranni, fängslade i kedjor, med våld bortrövade från sina familjer."
Holländarna mutade den portugisiske guvernören för att komma i besittning av staden Malacka. Han öppnade staden för dem 1641. De skyndade genast till hans bostad och lönnmördade honom för att slippa betala ut mutbeloppet, 21.875 p.st. Ödeläggelse och avfolkning följde överallt i deras fotspår. Banjoewangi, en provins på Java, hade år 1750 över 80.000 invånare, 1811 endast 8.000. Det är detta, som kallas le doux commerce![CCXVIII*] Det engelska ostindiska kompaniet [47] fick som bekant inte bara det politiska herraväldet i Ostindien utan också uteslutande monopol på handeln med te, liksom på handeln med Kina överhuvud, och på fraktfarten från och till Europa. Men kompaniets högre tjänstemän lade sig till med monopolet på kustfarten i Indien och mellan öarna, liksom också handeln i det inre av Indien. Monopol på salt, opium, betel och andra varor var outtömliga källor till rikedom. Tjänstemännen fastställde själva priserna på varorna och behandlade de olyckliga hinduerna helt godtyckligt. Generalguvernören deltog i denna privathandel. Hans gunstlingar fick kontrakt på sådana villkor, att de lyckades klara vad alkemisterna hade misslyckats med: att göra guld av ingenting. Stora förmögenheter växte upp som svampar ur jorden, och den ursprungliga ackumulationen ägde rum, utan att en enda shilling satsades. Åtalet mot Warren Hastings vimlar av sådana exempel. Här ett fall. Ett opiumkontrakt tilldelas en viss Sullivan, just då han står i begrepp att å tjänstens vägnar resa till en trakt i Indien, långt från opiumdistrikten. Sullivan säljer sitt kontrakt till en viss Binn för 40.000 p.st., och denne säljer det samma dag för 60.000 p.st. Den slutlige köparen, som utnyttjar kontraktet, förklarar att han ändå tog ut en oerhörd vinst på affären. Enligt en lista som förelades parlamentet tog kompaniet och dess tjänstemän under åren 1757-1766 emot 6 milj. p.st. som "gåvor" av indierna! Mellan 1769 och 1770 arrangerade engelsmännen en hungersnöd genom att köpa upp allt ris och vägra att sälja det utom till fabelaktiga priser.[1015*]
Behandlingen av de infödda var naturligtvis allra värst i de plantageområden, som endast arbetade för export, såsom Västindien, och i de rika och tättbefolkade länderna, såsom Mexico och Ostindien, som var helt prisgivna åt plundring. Men inte heller i de egentliga kolonierna förnekade sig den ursprungliga ackumulationens kristliga karaktär. Nya Englands puritaner, dessa fanatiska renlevnadsprotestanter, utfäste år 1703 genom beslut i sin assembly[CCXIX*] en belöning på 40 p.st. för varje indianskalp och varje infångat rödskinn. År 1720 höjdes belöningen till 100 p.st. pr skalp. År 1744, sedan staten Massachusetts hade förklarat en indianstam vara rebellisk, fastställdes följande taxor: Manliga skalper över 12 år 100 p.st., manliga fångar 105 p.st., fångna kvinnor och barn 55 p.st., skalper av kvinnor och barn 50 p.st.! Några årtionden senare tog kolonialsystemet hämnd på avkomman av de fromma pilgrimsfärderna, som under tiden hade blivit upproriska. De blev själva skalperade på engelsk anstiftan och mot engelsk betalning. Det brittiska parlamentet proklamerade, att blodhundar och indiantomahawker var "medel, som Gud och naturen hade givit engelsmännen i handen" för att kväsa upproriska kolonister.
Kolonialsystemet stimulerade en drivhusmässig utveckling av handel och sjöfart. Monopolsällskapen ("die Gesellschaften Monopolia", Luthers term) befrämjade kapitalkoncentration i väldig skala. Kolonierna skaffade de uppblomstrande manufakturerna avsättningsmarknader, medan deras monopolställning bidrog till att öka ackumulationen. De skatter, som samlades utanför Europa genom direkt utplundring, slaveri och rånmord, flöt tillbaka till moderlandet och förvandlades där till kapital. Holland, som först gav kolonialsystemet dess fulla utveckling, hade redan 1648 nått höjdpunkten på sitt handelsvälde. Det "behärskade nästan fullständigt den ostindiska handeln och samfärdseln mellan sydvästra och nordöstra Europa. Dess fiske, sjöfart och manufakturer överträffade alla andra länders, och republikens kapital var kanske större än hela det övriga Europas sammanlagt". [173] Gülich, som skrivit detta, glömmer att tillägga: Hollands befolkning var redan 1648 mera exploaterad, mera utarmad och mera brutalt undertryckt än hela det övriga Europas sammanlagt.
I våra dagar för industriellt herravälde med sig handelsherravälde. Under den egentliga manufakturperioden var det däremot handelsherraväldet, som gav det industriella försprånget. Det var därför, som kolonialsystemet då spelade en så framträdande roll. Det var "den främmande guden", som satte sig på altaret bredvid Europas gamla gudar och en vacker dag vräkte undan alla de andra med buller och brak. Kolonialsystemet proklamerade profitjakten som mänsklighetens sista och enda väsentliga mål.
Det offentliga kreditsystemet, d.v.s. statsskulden, som först uppstod i Genua och Venedig redan under medeltiden, tog hela Europa i besittning under manufakturperioden. Kolonialsystemet med sin transoceana handel och sina handelskrig stimulerade i hög grad kreditsystemet. Det offentliga kreditväsendet fick sina första rötter i Holland. Statsskulden, d.v.s. försäljningen av staten, sätter sin särprägel på den kapitalistiska tidsåldern, oavsett om statsformen är despotisk, konstitutionell eller republikansk. Den enda del av den s.k. nationalförmögenheten, som de moderna folken verkligen har någon andel i, är - statsskulden.[1015a*] Konsekvensen därav måste bli den åsikten, att ett folk blir rikare, ju mera det sätter sig i skuld. Den offentliga krediten blir en kapitalets lärosats. Och i stället för synden mot den helige ande blir löftesbrott, när det gäller betalning av statsskulden, den synd som det inte finns någon förlåtelse för.
Den offentliga skulden blir en av de mäktigaste faktorerna i den ursprungliga ackumulationen. Om man svänger slagrutan över de improduktiva pengarna, får de trollkraft, de förvandlas till kapital, utan att kapitalisten behöver utsätta sig för den möda och den risk, som är oskiljaktigt förbunden med industriella företag och t.o.m. med ockrarverksamhet. Statskreditorerna ger i verkligheten ingenting. De pengar de lånar ut till staten, förvandlas till statsobligationer, som lätt kan överföras till andra, och som gör alldeles samma tjänst som pengar. Statsskulden skapar en ny klass av sysslolösa räntetagare, den improviserar rikedom till fördel för de finansiärer, som driver sitt spel mellan regeringen och nationen, liksom också en god del av varje statslån tjänstgör som ett kapital, nedfallet från himmelen, för skattearrendatorer, köpmän och fabrikanter. Men alldeles bortsett från allt detta har statsskulden utvecklat aktiebolagen, handeln med säljbara papper av alla slag, spekulationsväsendet, börsjobberiet - kort sagt: det moderna finansspelet och bankaristokratin.
Till en början var nationalbankerna endast stora privatbanker, uppfiffade med nationella namn, som ställde sig i regeringarnas tjänst och var i stånd att låna staten pengar på grund av de offentliga privilegier, som beviljades dem. Därför finns ingen mera tillförlitlig måttstock på statsskuldens ökning än den successiva kursstegringen på aktierna i dessa banker, vilkas moderna utveckling kan dateras, från grundandet av Englands bank (1694). Bank of England började med att låna staten pengar till 8 % ränta. Samtidigt fick den fullmakt av parlamentet att trycka penningsedlar till samma belopp, som därpå än en gång lånades ut till allmänheten. Med dessa sedlar hade den rätt att diskontera växlar, belåna varor och inköpa ädla metaller. Det dröjde inte länge, förrän de kreditpengar, som den själv hade framställt, blev det erkända mynt, vari Bank of England gav staten lån och för statens räkning betalade räntorna på den offentliga skulden. Inte nog med att den med ena handen tog tillbaka mera än hade gett med den andra; den hade till på köpet fått varje shilling, som den utbetalade, av nationen själv. Den blev så småningom den ofrånkomliga skattkammaren för landets ädla metaller och centrum för hela handelskrediten. Ungefär vid samma tid, då man i England slutade med att bränna häxor, började man i stället hänga sedelförfalskare. Den dåtida litteraturen, t.ex. Bolingbrokes skrifter, visar vilket intryck detta plötsligt uppdykande yngel av bankirer, rentierer, mäklare, spekulanter och börshajar gjorde på samtidens människor.[1015b*]
I samband med statsskulden uppkom ett internationellt kreditsystem, som ofta dolde källorna till den ursprungliga ackumulationen hos respektive nationer. Det skändliga venetianska rövarsystemet bildade det dolda underlaget för Hollands kapitalrikedom, genom att Holland lånade stora summor av Venedig under denna stads dekadansperiod. Ett motsvarande förhållande utvecklades senare mellan England och Holland. Redan i början av 1700-talet överflyglades Hollands manufaktur av Englands, och Holland förlorade sin ställning som dominerande handels- och industriland. Ett av landets huvudgeschäft under åren 1701-1776 blev därför att låna ut väldiga kapital, speciellt till den övermäktige konkurrenten England. Samma förhållande råder nu mellan England och Förenta staterna. En stor del av det kapital, som idag uppträder i USA utan födelseattest, var igår i England kapitaliserat barnarbete.
Då de årliga amorteringarna och räntorna på statsskulden måste täckas av statsinkomster, ledde statsskulden med nödvändighet till uppkomsten av det moderna skattesystemet. Statslånen gör det möjligt för staten att finansiera extraordinära utgifter, utan att skattebetalarna omedelbart behöver känna av dem, men förr eller senare måste resultatet bli skattehöjningar. Å andra sidan tvingar de ständigt ökande skatterna regeringen att ta upp nya lån, varje gång den skall finansiera något större företag. Det moderna fiskaliska systemet, vars kärna är skatt på de nödvändiga livsmedlen[CCXX*] (alltså deras fördyring), bär därför i sig självt fröet till automatisk skattestegring. Tunga skattebördor är alltså ingen tillfällig episod utan snarare en princip. I Holland, där detta system först infördes, har den store patrioten De Witt hyllat det i sina grundsatser som den bästa metoden att göra lönarbetarna underdåniga, sparsamma, flitiga och - överbelastade med arbete. I detta sammanhang är vi emellertid mindre intresserade av de ödeläggande verkningar, som statsskulden har för lönarbetaren, än för den expropriation av bönderna och den lägre medelklassen, som statsskulden medför. Om den saken råder inga delade meningar ens bland de borgerliga ekonomerna. Statsskuldens exproprierande verkningar skärpes ytterligare genom det tullsystem, som den oundvikligen leder till.
Protektionssystemet var ett konstgrepp för att fabricera fabrikanter, att expropriera oavhängiga arbetare, att kapitalisera samhällets produktions- och livsmedel och att med våld förkorta övergångstiden från den gammaldags till den moderna produktionsordningen. De europeiska staterna tävlade med varandra, när det gällde att resa tullmurar, och sedan tullsystemet väl hade trätt i profitens tjänst, användes det inte bara till att brandskatta landets egna invånare, indirekt genom skyddstullar, direkt genom exportpremier, utan också till att utrota alla industrier i de avhängiga provinserna. De irländska yllemanufakturerna t.ex. utrotades av engelsmännen. Efter Colberts föredöme blev processen ännu mera förenklad på den europeiska kontinenten. Det ursprungliga industrikapitalet flöt här delvis direkt ur statskassan.
"Varför", utropar Mirabeau, "skall man söka orsakerna till Sachsens industriella uppsving före sjuårskriget så långt borta? 180 miljoner i statsskuld!"[1016*]
Kolonialsystemet, statsskulden, skattetrycket, tullmurarna, handelskrigen o.s.v., dessa avläggare av den egentliga manufakturperioden, utvecklades våldsamt under storindustrins första tid. Storindustrins grundläggning firades med ett stort herodianskt barnarov. Fabrikspersonalen rekryterades med tvång, på samma sätt som krigsflottans manskap. Sir F. M. Eden är fullständigt okänslig, när det gäller den grymma expropriationen av lantbefolkningen från gård och grund, som hade pågått från slutet av 1400-talet och fram till hans egen tid i slutet av 1700-talet. Han accepterar denna process såsom nödvändig för den kapitalistiska jordbruksdriften och för "att åstadkomma det riktiga förhållandet mellan åkerbruk och boskapsskötsel". Ändå visar han inte samma ekonomiska insikt i nödvändigheten av barnarov och barnslaveri för manufakturens förvandling till fabriksdrift och åstadkommandet av det rätta förhållandet mellan kapital och arbetskraft. Han skriver:
"Det kan kanske vara mödan värt, att allmänheten bildar sig en mening om huruvida en industri, som för att drivas framgångsrikt måste plundra kojor och fattighus på barn, vilka får avlösa varandra i grupper, natten igenom pressas till arbete och berövas sin vila - en industri, som packar ihop folk av båda könen, i olika åldrar och med olika böjelser, på ett sådant sätt att exemplen måste leda till förfall och liderlighet - om en industri med sådana arbetsförhållanden verkligen kan öka summan av nationell och individuell lycka?"[1017*]
Fielden skriver:
"I grevskapen Derbyshire, Nottinghamshire och i synnerhet i Lancashire används de nyligen uppfunna maskinerna i stora fabriker, belägna invid strömmar, som ger vattenkraft. På dessa platser, långt från städerna, behövdes nu plötsligt tusentals arbetare. I synnerhet Lancashire, som tidigare var relativt glest befolkat och ofruktbart, måste nu framförallt ha en större befolkning. Då det speciellt var små, flinka händer som behövdes, blev det snart vanligt att beställa lärlingar (!) från de kommunala arbetshusen i London, Birmingham och på andra platser. Många, många tusen av dessa små hjälplösa varelser, från 7 till 13 eller 14 år, transporterades alltså norrut. Det var vanligt, att mästaren" (d.v.s. barnatjuven) "skulle kläda och föda sina lärlingar och inlogera dem i ett lärlingshus nära fabriken. Förmän var anställda som arbetsledare, och deras största intresse var att pressa av barnen mesta möjliga arbete, ty förmännen avlönades i proportion till det arbete som presterades. Grymhet blev den naturliga följden ... I många fabriksdistrikt, i synnerhet Lancashire, förövades den mest hårresande tortyr på dessa oskyldiga varelser, som utan vänner och beskyddare var helt överlämnade åt fabriksherrarnas godtycke. De hetsades till döds genom ett omåttligt arbete ... de piskades, hopkedjades och marterades med raffinerad grymhet, och de fick svälta, tills de liknade skelett, medan piskan tvingade dem till arbete ... Ja, i några fall drevs de t.o.m. till självmord! ... De natursköna och romantiska dalarna i Derbyshire, Nottinghamshire och Lancashire blev hemska skådeplatser för tortyr - ofta av mord! - som aldrig kom till offentlighetens kännedom. Fabrikanternas profiter var enorma, men det ökade endast deras glupande vargahunger. De införde nattarbete, d.v.s. sedan de hade slitit ut en grupp barn i dagskift, satte de in en ny grupp i nattskift. Dagskiftet fick använda de bäddar, som nattskiftet just hade lämnat, och tvärtom. Det har blivit ett talesätt i Lancashire, att bäddarna aldrig blev kalla."[1018*]
Med den kapitalistiska produktionens utveckling under manufakturperioden förlorade den allmänna opinionen i Europa den sista resten av skamkänsla och anständighet. Varje nation skröt cyniskt med varje skändlighet, som utgjorde ett medel för kapitalackumulation. Man kan t.ex. läsa den troskyldige A. Andersons naiva handelshistoria. Han framställer det som en triumf för engelsk statsmannavisdom, att England i Asiento-traktaten [174] med Spanien i freden i Utrecht tilltvingade sig rätten att driva slavhandel mellan Afrika och Sydamerika, medan engelsmännen tidigare endast hade rätt att driva denna handel på engelska Västindien. England fick rätt att intill år 1743 förse spanska Sydamerika med 4.800 negrer om året. Denna handel tjänade samtidigt som kamouflage för den brittiska smugglingen. Liverpool blev en världsstad genom slavhandeln, som var dess metod för ursprunglig ackumulation. Och ännu idag är samhällets stöttepinnar i Liverpool också de viktigaste stöttepinnarna för slavhandeln. Eller som dr Aikin säger i den citerade skriften av 1795: "Slavhandeln stegrade den kommersiella företagsamheten till lidelse, utbildade ypperliga sjömän och inbringade enorma pengar." Liverpool befraktade 15 slavskepp år 1730, 53 st 1751, 74 st 1760, 96 st 1770 och 132 st 1792.
Samtidigt som bomullsindustrin införde barnslaveri i England, tog den också initiativet till att de tidigare patriarkaliska slavförhållandena i USA förvandlades till ett kommersiellt exploateringssystem. Överhuvud behövde det dolda slaveriet bland Europas lönarbetare som grundval det öppna slaveriet i Amerika.[1019*]
Tantae molis erat![CCXXI*][175] Se, vad det har kostat att genomföra den kapitalistiska produktionens "eviga naturlagar", att fullborda skilsmässan mellan arbetaren och arbetsbetingelserna, att å ena sidan förvandla de samhälleliga produktions- och livsmedlen till kapital, å andra sidan förvandla folkmassan till lönarbetare, till en fri "arbetande armé", detta den moderna historiens konststycke.[1020*] Om penningen, som Augier säger, kommer till världen "med blodfläckar på ena kinden",[1021*] så kommer kapitalet till världen, blod- och smutsdrypande ur alla porer från topp till tå.[1022*]
Vad går den ursprungliga ackumulationen ut på? Vilket är dess historiska ursprung? Försåvitt den inte är bara en förvandling av slavar och livegna till lönarbetare, alltså en ren formförändring, innebär den ursprungliga ackumulationen inget annat än att de omedelbara producenterna exproprieras, d.v.s. att den privata äganderätt, som vilar på eget arbete, upplöses.
Privategendom, som motsats till samhällelig, kollektiv egendom, kan endast existera, där arbetsmedlen och arbetets övriga yttre betingelser tillhör privatpersoner. Men den privata äganderätten antar en helt olika karaktär, beroende på om de privata ägarna själva är arbetare eller inte. De otaliga nyanser, som visar sig för iakttagaren, återspeglar endast de mångfaldiga övergångsformerna mellan de bägge ytterligheterna.
Arbetarnas privata äganderätt till sina produktionsmedel är grundvalen för all smådrift, och de självständiga småföretagen är nödvändiga betingelser för utvecklingen av den samhälleliga produktionen och av arbetarnas fria individualitet. Detta produktionssätt existerar visserligen även under slaveri, livegenskap och andra beroendeförhållanden, men den når sin fulla blomstring, sin största energiutveckling och sin klassiska form, först när arbetaren blir fri ägare till de arbetsmedel han själv använder, när bonden äger den åker han odlar, hantverkaren de verktyg han arbetar med.
Detta produktionssätt förutsätter, att jorden och de övriga produktionsmedlen är uppdelade mellan många ägare. Sådana produktionsförhållanden utesluter koncentration av produktionsmedlen och därmed också samverkan, de tillåter inte arbetsdelning inom den enskilda arbetsprocessen, samhälleligt herravälde över naturrikedomarna och full utveckling av de samhälleliga produktivkrafterna. De kan endast bestå, så länge samhället och produktionen ännu befinner sig på ett primitivt utvecklingsstadium. Att söka föreviga dem vore, som Pecqeur med rätta säger, "att påbjuda den allmänna medelmåttigheten". [176] På ett visst utvecklingsstadium frambringar dessa produktionsförhållanden själva de materiella medel, som tillintetgör dem. Från detta ögonblick börjar krafter och målsättningar göra sig gällande i samhället, som känner sig fjättrade i den gamla samhällsordningen. Den måste tillintetgöras, och den blir tillintetgjord. Dess tillintetgörelse, förvandlingen av de många splittrade, individuella produktionsmedlen till samhälleliga produktionsmedel, de många små egendomarnas förvandling till ett fåtal stora egendomar, expropriationen av de breda folkmassorna från gård och grund, från existensmedel och arbetsmedel, denna fruktansvärda och hårdhänta expropriation av folkets massa, bildar kapitalets förhistoria. Denna förhistoria omfattar en rad våldsamma metoder, av vilka vi endast behandlat dem som varit epokgörande för den ursprungliga ackumulationen. Expropriationen av de omedelbara producenterna genomfördes med skoningslös vandalism och hade till drivkraft de infamaste, smutsigaste och tarvligaste bevekelsegrunder. Den privata äganderätten, som vilar på eget, personligt arbete och så att säga sammanknyter arbetaren med hans arbetsbetingelser, uttränges av den kapitalistiska äganderätten, som beror på exploatering av främmande, men formellt fri arbetskraft.[1023*]
Så snart denna omvandlingsprocess i tillräcklig grad har genomsyrat det gamla samhället, så snart arbetarna har förvandlats till proletärer och deras arbetsmedel till kapital, så snart det kapitalistiska produktionssättet står på egna ben, skapas nya former för den vidare utvecklingen av det samhälleliga arbetet och för den ytterligare förvandlingen av jorden och alla andra arbetsmedel till samhälleliga produktionsmedel, varvid också nya former skapas för ytterligare expropriation av privategendomen. Men vad som nu skall exproprieras, är inte den självständige arbetaren utan den kapitalist som exploaterar arbetarna.
Denna expropriation fullbordas genom den kapitalistiska produktionens inre lagar, genom kapitalets centralisation. Varje segrande kapitalist slår ihjäl flera andra. Hand i hand med denna centralisation av kapitalet, eller de många kapitalisternas expropriation genom de få, utvecklas arbetsprocessens samarbetsform i ständigt växande skala. Vetenskapen får en mer och mer omfattande teknisk användning, jorden utnyttjas bättre och mera planmässigt, arbetsmedlen utformas för kollektiv användning, produktionsmedlen utnyttjas mera intensivt genom användning av nya metoder i en sammansatt arbetsprocess, olika folkslag kommer i ständigt intimare kontakter med varandra på världsmarknaden, och hela det kapitalistiska systemet internationaliseras i allt högre grad. Samtidigt med det sjunkande antalet kapitalmagnater, som har möjlighet att monopolisera och tillägna sig alla fördelarna av denna samhälleliga utveckling, ökar å andra sidan exploateringen av massorna, deras elände, slaveri och förnedring. Men även förbittringen ökar hos den ständigt växande arbetarklassen, som samtidigt skolas, sammansvetsas och organiseras genom det kapitalistiska produktionssättets egen mekanik. Kapitalmonopolet blir en boja för det produktionssätt, som har växt upp under dess eget herravälde. Produktionsmedlen centraliseras, och arbetets samhälleliga karaktär utvecklas, tills produktionsprocessen inte längre rymmes innanför det kapitalistiska skalet. Detta spränges. Den kapitalistiska äganderättens timme slår. Expropriatörerna blir själva exproprierade.
Det sätt att tillägna sig egendom - alltså även kapitalistisk privategendom - som det kapitalistiska produktionssättet skapar, är den första negationen av den individuella privategendom, som skapats genom eget arbete. Men den kapitalistiska produktionen frambringar med en naturlags nödvändighet sin egen negation. Det är negationens negation. Denna återställer inte den privata äganderätten men däremot den individuella äganderätten i den utsträckning, som den kan förenas med de landvinningar, som den kapitalistiska epoken har gjort: samverkan och gemensam besittning av jorden och av de produktionsmedel, som arbetet självt har frambragt.
Förvandlingen av de splittrade privata egendomar, som skapats genom individens eget arbete, till kapitalistisk privategendom är naturligtvis en betydligt hårdare, långvarigare och våldsammare process än den motsatta, nämligen att förvandla den kapitalistiska privategendomen, som i verkligheten redan beror på samhällelig produktion, till samhällelig, gemensam egendom. I det ena fallet rörde det sig om en expropriation av folkets massa till fördel för ett fåtal expropriatörer, i det andra fallet handlar det om expropriation av några få exploatörer till fördel för folkets stora massa.[1024*]
De politiska ekonomerna förväxlar principiellt två mycket olika slag av privategendom, av vilka den ena är ett resultat av producentens eget arbete, medan den andra beror på exploatering av främmande arbete. Ekonomerna glömmer, att den senare inte endast är raka motsatsen till den förra utan dessutom endast växer upp på dess grav.
I Västeuropa, den politiska ekonomins hemland, är den ursprungliga ackumulationen i det väsentliga avslutad. Det kapitalistiska systemet har här nästan helt lagt under sig hela den samhälleliga produktionen, eller det har i varje fall, även där det råder outvecklade förhållanden, uppnått indirekt kontroll över de bortdöende samhällsskikt, som alltjämt använder föråldrade produktionssätt. Ju mera dess ideologi strider mot fakta, med desto större iver och patos använder den politiska ekonomin alla de föreställningar, som den har ärvt från den förkapitalistiska världens rättsordning och egendomsförhållanden, på det fullt utvecklade kapitalistiska systemet.
Annorlunda är det i kolonierna. Det kapitalistiska systemet stöter där överallt på det hindret, att producenterna själva äger produktionsmedlen och berikar sig själva i stället för kapitalisterna genom sitt arbete. Motsatserna mellan dessa bägge oförenliga ekonomiska system tar sig här rent praktiska uttryck i deras kamp. Där kapitalisten har moderlandets makt bakom ryggen, söker han med våld röja undan det produktions- och äganderättssystem, som grundas på eget arbete. Exakt samma intresse, som leder till att kapitalets avlönade lakej, den politiska ekonomen, i Europa ger en teoretisk framställning av det kapitalistiska produktionssättet, som om det vore baserat på äganderätt till det egna arbetet och dess produkter, driver honom att i kolonierna öppet erkänna motsättningarna mellan dessa två produktionssätt. Fördenskull visar han, hur utvecklingen av arbetets samhälleliga produktivkraft, samverkan, arbetsdelning, användning av maskineri i stor skala o.s.v. är omöjliga att genomföra, om man inte exproprierar arbetarna och förvandlar deras produktionsmedel till kapital. I den s.k. nationalrikedomens intresse söker han efter konstlade medel för att frambringa folkfattigdom. Hans gamla försvar bryter här samman bit för bit som murket trä.
E. G. Wakefields stora förtjänst är inte att ha upptäckt något nytt om kolonierna,[1026*] men att han i kolonierna har upptäckt sanningen om moderlandets kapitalistiska förhållanden. På samma sätt som protektionismen ursprungligen tjänade till att producera kapitalister i moderlandet,[1027*] har Wakefields kolonisationsteori, som England sedan länge har sökt ge laga kraft, till uppgift att frambringa lönarbetare i kolonierna. Det är, vad han kallar "systematic colonization" (systematisk kolonisation).
I kolonierna upptäckte Wakefield i första hand, att pengar, livsmedel, maskiner och andra produktionsmedel tillsammans inte räcker till för att göra en människa till kapitalist, om ett viktigt komplement fattas: lönarbetaren, den människa, som är tvungen att frivilligt sälja sig själv. Han upptäckte, att kapitalet inte är ett ting, utan ett genom ting förmedlat förhållande mellan människor.[1028*] Han berättar för oss om den stackars mr Peel, som "tog livsmedel och produktionsmedel till ett belopp av 50.000 p.st. med sig till Swan River i Nya Holland." Mr Peel var dessutom nog förutseende att ta med sig 3.000 personer ur den arbetande klassen, män, kvinnor och barn. Väl framme vid bestämmelseorten "fick mr Peel klara sig utan en tjänare att bädda hans säng eller hämta vatten ur floden".[1029*] Stackars mr Peel, som förutsåg allting men glömde bort att exportera de engelska produktionsförhållandena till Swan River!
Först ett par anmärkningar för att underlätta förståelsen av Wakefields följande upptäckter. Vi har redan sett, att produktions- och livsmedlen, som är den omedelbara producentens, arbetarens, egendom, inte är något kapital. De blir kapital endast under den förutsättningen, att de samtidigt fungerar som medel att exploatera och behärska arbetarna. Men denna deras kapitalistiska själ är i den politiske ekonomens huvud så hårt knuten till deras materiella substans, att han under alla omständigheter kallar dem för kapital, t.o.m. om de är raka motsatsen. Så även hos Wakefield. Vidare: Utspridningen av produktionsmedlen som många inbördes oberoende, självständiga arbetares egendom kallar han lika fördelning av kapitalet. Den politiske ekonomen råkar ut för samma malör som den feodale juristen. Denne klistrade också sina feodala rättsetiketter på rena penningförhållanden.
"Om kapitalet", säger Wakefield, "vore lika fördelat mellan alla medlemmar i samhället, så skulle ingen människa ha något intresse av att ackumulera mer kapital, än hon kan använda med sina egna händer. Detta är i viss utsträckning fallet i de nya amerikanska kolonierna, där lusten att äga jord förhindrar uppkomsten av en lönarbetarklass."[1030*]
Så länge arbetaren alltså kan ackumulera åt sig själv - och det kan han, så länge han är ägare till sina produktionsmedel - är den kapitalistiska ackumulationen och det kapitalistiska produktionssättet otänkbara. Den oumbärliga lönarbetarklassen fattas. Hur blev nu arbetarnas expropriation från sina arbetsmedel genomförd i det gamla Europa och samtidigt därmed förhållandet mellan kapital och lönarbete upprättat? Genom en samhällelig överenskommelse av alldeles egenartad beskaffenhet.
"Människorna ... använde en enkel metod för att främja kapitalets ackumulation", som naturligtvis ända sedan Adams tid föresvävat dem som tillvarons slutliga och sista mål; "de delade upp sig i ägare av kapital och ägare av arbetskraft ... denna delning var resultatet av en frivillig överenskommelse."[1031*]
Med andra ord: mänsklighetens stora flertal exproprierade sig själv till ära för "kapitalets ackumulation". Nu skulle man tro, att denna instinktiva, självförsakande fanatism borde fått fria tyglar speciellt i kolonierna, ty endast där råder ju sådana förhållanden, som gör det möjligt att överföra en dylik överenskommelse från drömmarnas värld till verklighetens rike. Men vad skulle det då tjäna till att tillämpa den av Wakefield föreslagna "systematiska kolonisationen" i motsats till den naturliga kolonisationen? Men tyvärr - "i den amerikanska unionens norra stater är det tvivelaktigt, om en tiondel av befolkningen tillhör lönarbetarnas kategori ... I England består folkets stora massa av lönarbetare."[1032*]
Ja, den arbetande mänsklighetens drift att expropriera sig själv till fördel för kapitalisterna är så svag, att t.o.m. Wakefield anser slaveriet vara den enda naturliga grundvalen för den koloniala rikedomen. Hans "systematiska kolonisation" är en nödfallsutväg, eftersom han nu en gång har att göra med fria arbetare och inte med slavar.
"De första spanska kolonisterna i San Domingo fick inga arbetare från Spanien. Men utan arbetare" (d.v.s. utan slaveri) "hade kapitalet gått kaputt eller i varje fall krympt ihop till de små mängder, som varje individ kunde använda med sina egna händer. Detta skedde verkligen i den sista av de kolonier, som engelsmännen grundade [Swan River i Västaustralien], där ett stort kapital i utsäde, kreatur och redskap gick förlorat i brist på lönarbetare, och där ingen kolonist äger mer kapital, än han kan använda med egna händer."[1033*]
Som vi har sett, är det den stora folkmassans expropriation från gård och grund, som bildar grundvalen för det kapitalistiska produktionssättet. Däremot ligger det i den fria kolonins väsen, att huvuddelen av jorden ännu är folkets egendom, och att varje nybyggare därför kan få en del av den som privategendom och bruka den som sitt privata produktionsmedel utan att därvid hindra nybyggare, som kommer senare, från att göra samma sak.[1034*] Detta är hemligheten med koloniernas uppblomstring men också orsaken till deras kräftskada - deras motstånd mot invandring av kapital.
"Där jord är mycket billig och alla människor är fria, där var och en kan efter önskan få en jordbit för sig själv, är arbete inte endast mycket dyrt i förhållande till den andel arbetaren får av sin produkt, utan svårigheten är att överhuvud erhålla kombinerat arbete till något pris."[1035*]
Då arbetarna i kolonierna ännu inte alls eller i varje fall endast i ringa utsträckning är skilda från arbetsmedlen och från jorden, som är grunden för alla arbetsmedel, är inte heller jordbruket ännu skilt från industrin, och den lantliga hemindustrin har ännu inte gått under. Var skall kapitalet under sådana förhållanden finna sin inhemska marknad?
"Ingen del av Amerikas befolkning sysslar uteslutande med jordbruk, undantagandes slavarna och deras herrar, vilka kombinerar kapital och arbete i stora företag. De fria amerikaner, som själva odlar jorden, sysslar samtidigt med många andra yrken. En del av de möbler och redskap, som de använder, tillverkar de i allmänhet själva. De bygger ofta sina egna hus och transporterar sina egna produkter även till tämligen avlägsna marknader. De spinner och väver, de tillverkar såpa och ljus, skor och kläder för eget bruk. I Amerika driver ofta grovsmeden, mjölnaren och handlanden jordbruk som binäring."[1036*]
Hur skall kapitalisten finna något motiv för att "uppoffra" sig och satsa pengar på dylika grobianer?
Det kapitalistiska produktionssättets mest framträdande kännemärke är, att det inte endast reproducerar lönarbetaren som lönarbetare utan också alltid frambringar en relativ överbefolkning av lönarbetare i förhållande till kapitalets ackumulation. Därvid verkar lagen om tillgång och efterfrågan på arbetskraft på ett ändamålsenligt sätt, och lönen växlar inom de gränser som den kapitalistiska exploateringen tillåter. Slutligen ger själva produktionssättet en garanti för arbetarens ofrånkomliga sociala beroende av kapitalet, ett absolut beroendeförhållande, som den politiska ekonomin här hemma i moderlandet lögnaktigt kan framställa som ett fritt kontraktsförhållande mellan två jämbördiga, oberoende varuägare, ägarna av varan kapital och varan arbete. Men i kolonierna går denna vackra illusion i kras. Den absoluta befolkningstillväxten är större här än i moderlandet, i det många arbetare kommer nästan vuxna till världen, och ändå råder permanent brist på arbetskraft. Lagen om tillgång och efterfrågan går i stöpet. Å ena sidan strömmar ständigt nytt kapital in från den gamla världen, exploateringslystet och offervilligt kapital, å andra sidan möter otrevliga och delvis oöverkomliga hinder, när det gäller att reproducera lönarbetare som lönarbetare. Och hur går det att producera ett överskott av lönarbetare i förhållande till kapitalets ackumulation? Lönarbetaren av idag blir i morgon en oberoende, självständigt arbetande bonde eller hantverkare. Han försvinner från arbetsmarknaden men - inte till fattighuset. Denna oavbrutna förvandling av lönarbetare till självständiga producenter, som arbetar åt sig själva i stället för åt kapitalet och berikar sig själva i stället för herrar kapitalister, de återverkar å sin sida direkt skadligt på förhållandena inom arbetsmarknaden. Det är inte nog med att exploateringsgraden blir oanständigt låg. Lönarbetaren befrias till på köpet samtidigt med själva beroendeförhållandet även från själva känslan av beroende gentemot de uppoffrande kapitalisterna. Detta är orsaken till alla de missförhållanden, som Wakefield skildrar så vältaligt och gripande.
Han klagar över att tillgången på lönarbetare varken är varaktig, regelbunden eller tillräcklig. Den "är ständigt inte endast för liten utan också osäker".[1037*]
"Trots att det är en stor produkt, som skall delas mellan arbetaren och kapitalisten, tar arbetaren en så stor del, att han själv fort blir kapitalist ... Därför är det bara ett fåtal, som kan samla en stor rikedom, även om de lever ovanligt länge."[1038*]
Arbetarna tillåter absolut inte kapitalisten att "avstå" från att betala för största delen av deras arbete. Det hjälper inte ens, att han är så slug, att han jämte sitt eget kapital även importerar sina egna lönarbetare från Europa.
"De upphör snart att vara lönarbetare, de förvandlas till oavhängiga bönder eller blir t.o.m. konkurrenter till sina gamla arbetsgivare på lönarbetsmarknaden."[1039*]
Tänka sig något så gräsligt! Den gode kapitalisten har importerat sin egen levande konkurrent från Europa för sina egna goda pengar! Det bör väl ändå finnas gränser! Inte underligt, att Wakefield klagar över att lönarbetarna i kolonierna varken i realiteten är beroende eller känner sig beroende. Hans lärjunge Merivale säger, att på grund av de höga löner, som betalas i kolonierna, finns där "ett starkt behov av billigare arbetskraft och av disciplinerade arbetare, en arbetarklass, vars arbetsvillkor kapitalisterna kan fastställa i stället för att bli dem påtvingade ... I gamla civiliserade länder står arbetaren, trots att han är fri, i ett naturligt beroendeförhållande till kapitalisten. I kolonierna måste detta beroende skapas med konstlade medel."[1040*]
Vad blir nu, enligt Wakefield, följden av detta missförhållande i kolonierna? Ett "barbariskt system att splittra" både producenter och nationalförmögenhet.[1041*] När produktionsmedlen splittras mellan otaliga självständiga ägare, omöjliggöres inte endast varje centralisation av kapitalet, utan hela grundvalen för samverkan raseras. Varje företag på lång sikt, som sträcker sig över många år och kräver satsning av mycket fast kapital, stöter på hinder för verksamheten. I Europa hyser kapitalet inga betänkligheter mot att starta dylika företag, ty arbetarklassen utgör där dess levande tillbehör, som alltid finns till hands i överflöd. Men hur annorlunda i kolonialländerna! Wakefield berättar en mycket obehaglig historia. Han samtalade med några kapitalister från Kanada och staten Newyork, där för övrigt strömmen av invandrare ofta dämmes upp och övertaliga arbetare därför samlas.
"Vi var beredda", suckar en av amerikanerna, "att satsa kapital för en rad företag, som endast kan genomföras på lång sikt. Men hur skulle vi kunna sätta igång sådana företag med hjälp av arbetare, som vi vet snart kommer att lämna oss? Om vi vore säkra på att få behålla dem, skulle vi genast ge dem arbete och betala bra. Vi skulle t.o.m. sätta igång arbetet, även om vi visste att de snart skulle ge sig iväg, om vi bara vore säkra på att kunna skaffa nya efter hand, som det behövdes."[1042*]
Sedan Wakefield skrutit med Englands kapitalistiska jordbruk och dess "kombinerade" arbete och ställt det i motsats till den splittrade amerikanska bondehushållningen, råkar han också nämna något om medaljens frånsida. Han beskriver det amerikanska folket som välmående, oberoende, företagsamt och relativt bildat, medan
"den engelske lantarbetaren är en eländig stackare (a miserable wretch), en fattiglapp ... I vilket land utom Nordamerika och några av de nya kolonierna överstiger lantarbetarnas löner nämnvärt, vad som behövs för inköp av de nödvändigaste livsmedlen? ... I England blir draghästen, som är en värdefull egendom, säkert bättre försörjd än lantarbetaren."[1043*]
Men strunt i det (never mind) - nationalrikedom är nu en gång detsamma som folkfattigdom.
Hur skall nu koloniernas antikapitalistiska kräftskada botas? Om man på en gång förvandlade folkets egendom till kapitalistisk privategendom, så skulle man visserligen dra upp det onda med rötterna men samtidigt också ödelägga kolonierna. Konsten är att slå två flugor i en smäll. Man kan med lagstiftningens hjälp sätta ett konstlat pris på denna orörda mark, oberoende av lagen om tillgång och efterfrågan, och därigenom tvinga arbetaren att förbli lönarbetare, tills han på det sättet har tjänat tillräckligt med pengar för att kunna köpa jorden[1044*] och bli en självständig bonde. De pengar, som flyter in till statskassan vid denna försäljning - alltså fonder, som pressas ur arbetslönen genom kränkning av den heliga lagen om tillgång och efterfrågan - kan regeringen sedan använda för att, i den mån den växer, importera barskrapade individer från Europa till kolonierna och på så sätt hålla kapitalisternas arbetsmarknad fylld. Under sådana förhållanden ordnar sig allting i denna den bästa av världar.
Detta är den "systematiska kolonisationens" stora hemlighet.
"Om denna plan genomföres", utropar Wakefield triumferande, "kommer tillförseln av arbete att bli varaktig och regelbunden. För det första kan ingen arbetare skaffa sig jord, förrän han har arbetat ihop pengar till den, och alla invandrade arbetare måste därför arbeta som lönarbetare och producera kapital, som sedan kan användas för att sysselsätta ännu flera arbetare. För det andra skulle han inte kunna sluta som lönarbetare och bli jordägare utan genom att köpa jord och genom själva köpet av jord bidra till den fond, som skall överföra frisk arbetskraft till kolonierna."[1045*]
Det markpris, som staten fastställer, måste naturligtvis vara "tillräckligt" (sufficient price), d.v.s. så högt, "att det hindrar arbetarna att bli självständiga bönder, innan andra finns till hands att inta deras platser på lönarbetsmarknaden."[1046*] Detta "tillräckliga jordpris" är inget annat än en förskönande omskrivning för den lösepenning, som arbetaren måste betala till kapitalisten för tillståndet att lämna arbetsmarknaden och övergå till jordbruket. Först måste han skaffa kapitalisten "kapital", för att denne skall kunna exploatera flera arbetare, och därefter måste han skaffa en ställföreträdare, som regeringen på hans bekostnad transporterar över havet till hans f.d. arbetsgivare.
Det är synnerligen karakteristiskt, att den engelska regeringen i åratal har praktiserat den av mr Wakefield uppfunna metoden för "ursprunglig ackumulation" i kolonierna. Fiaskot var naturligtvis lika försmädligt nu, som när det gällde den Peelska banklagen [177]. Emigrantströmmen ändrade bara riktning och gick till Förenta staterna i stället för de engelska kolonierna. Emellertid har den kapitalistiska produktionens utveckling i Europa, i samband med det växande trycket från statsmakternas sida, gjort Wakefields recept överflödigt. Å ena sidan har den oerhörda och oavbrutna människoström, som år efter år flyter till Amerika, lett till en översvämning av invandrare i de östra staterna, emedan utvandringen från Europa oupphörligt levererar flera människor till den amerikanska arbetsmarknaden, än utvandringen till de västra staterna hinner få undan. Å andra sidan har det amerikanska inbördeskriget medfört en kolossal nationalskuld och därmed ett skattetryck, vilket allt har alstrat ett avskyvärt finansvälde. Ofantliga delar av de allmänna jordområdena har bortskänkts till spekulanter, som exploaterar järnvägar, gruvor etc. Kort sagt: den snabbaste kapitalkoncentration pågår. Den stora republiken har alltså upphört att vara det förlovade landet för utvandrande arbetare. Den kapitalistiska produktionen går där framåt med jättesteg, även om lönesänkningen och lönarbetarnas beroende ännu inte på långt när har kommit ner på den europeiska normalnivån.
Den engelska regeringen bedriver ett skamlöst bortskänkande av obebodd kolonialmark till aristokrater och kapitalister - ett oskick, som t.o.m. Wakefield högljutt har brännmärkt, och som i synnerhet gällt Australien.[1047*] Tillsammans med den människoström, som guldgruvorna lockade dit, och den konkurrens, som importen av engelska varor bereder även den minste hantverkare, har en tillräcklig "relativ arbetaröverbefolkning" uppkommit. Den är mindre än i Europa men ändå stor nog, för att nästan varje postångare skall överbringa jobsposter om en överfylld australisk arbetsmarknad - "glut of the Australian labour-market" - och prostitutionen frodas där på sina ställen lika ymnigt som på Haymarket i London.
Det som intresserar oss här, är emellertid inte tillståndet i kolonierna, utan den hemlighet som den gamla världens politiska ekonomer har upptäckt i den nya världen: att förutsättningarna för den kapitalistiska produktionen och ackumulationen, alltså även för den kapitalistiska privategendomen, är att den äganderätt, som vilar på eget arbete, går under, d.v.s. expropriationen av arbetarna.
[773*] "De rika, som förbrukar andras arbetsprodukter, kan inte skaffa dem på annat sätt än genom att köpa dem. De skulle då tydligen ständigt riskera, ätt deras reserver uttömdes ... Men samhällsordningen har givit rikedomen möjlighet att reproducera sig själv med hjälp av främmande arbete ... Rikedomen frambringar alldeles som arbetet självt och med arbetets hjälp en årlig frukt, som varje år kan förtäras, utan att den rike blir fattigare. Denna frukt är den inkomst, som härflyter från kapitalet." (Sismondi: "Nouveaux Principes d'Économie Politique", vol. I, s. 81, 82.)
[774*] "Lönen är likaväl som profiten att betrakta som en del av den färdiga produkten." (G. Ramsay: "An Essay on the Distribution of Wealth", Edinburgh 1836, s. 142.) "Den andel i produkten, som i form av arbetslön tillkommer arbetaren ..." (James Mill: "Elements of political Economy", fransk övers. av Parissot, Paris 1823, s. 34.)
[774a*] Det variabla kapitalet betraktas här endast som en fond för betalning av lönarbetare. I verkligheten blir det inte variabelt, förrän den inköpta arbetskraften har börjat fungera i produktionsprocessen. - Not i franska upplagan. - RS.
[775*] "Om kapital användes för att förskottera arbetslöner, fogar det ingenting till fonden för arbetets uppehållande." (Cazenove i en not till hans upplaga av Malthus' "Definitions in Political Economy", London 1853, s. 22.)
[776*] "Inte ens på en fjärdedel av jorden förskotterar kapitalisterna arbetarnas existensmedel." (Richard Jones: "Textbook of Lectures on the Political Economy of Nations", Hertford 1852, s. 16.)
[776a*] "Trots att manufakturarbetaren får sin arbetslön förskotterad av mästaren, förorsakas denne dock inga kostnader, eftersom värdet av lönen i allmänhet redan finns tillsammans med profiten i produktens genom arbetet ökade värde." (A. Smith: "Wealth of Nations", bd II, kap. 3.)
[777*] "Detta är en särskilt märklig egenskap hos den produktiva konsumtionen. Det som konsumeras produktivt är kapital, och det blir kapital genom konsumtionen." (James Mill: "Elements d'Économie Politique", Parissots övers., Paris 1823, s. 242.) James Mill har dock inte lyckats upptäcka denna "särskilt märkliga egenskap".
[778*] "Det är faktiskt sant, att en nystartad manufaktur ger arbete åt många fattiga. Men de upphör inte att vara fattiga, och manufakturens fortvaro skapar många nya." ("Reasons for a limited Exportation of Wool", London 1677, s. 19). "Arrendatorn påstår nu mot allt förnuft, att han underhåller de fattiga. I själva verket underhåller han deras elände." ("Reasons for the late Increase of the Poor Rates: or a comparative view of the prices of labour and provisions", London 1777, s. 37.)
[779*] Rossi skulle inte predika så högtravande i detta ämne, om han verkligen hade satt sig in i den "produktiva konsumtionens" hemlighet.
[780*] "Arbetarna i Sydamerikas gruvor, vilkas dagliga arbete (kanske det tyngsta i världen) består i att på ryggen bära upp malmbördor på 180 ā 200 pund från 450 fots djup, lever endast på bröd och bönor. Själva skulle de föredra endast bröd som näring, men deras herrar har funnit att de inte kan arbeta så hårt på bara bröd och behandlar dem som hästar samt tvingar dem att äta bönor. Dessa är nämligen rikare på kalciumfosfat." (Liebig: "Die Chemie in ihrer Anwendung auf Agrikultur und Physiologie", 7:e uppl. 1862, del I, s. 194, not.)
[781*] James Mill: a.a., s. 238 f.
[782*] "Om arbetets pris stege så högt, att trots kapitalökning inget mer arbete kunde invändas, så skulle jag säga, att en sådan kapitalökning konsumerades improduktivt." (Ricardo: a.a., s. 163, not.)
[783*] "Den enda produktiva konsumtionen i egentlig mening är konsumtion eller förstöring av rikedom" (han menar förbrukning av produktionsmedel) "genom kapitalister i reproduktionssyfte ... Arbetaren ... är en produktiv konsument för den person, som använder honom, och för staten, men uppriktigt sagt inte för sig själv." (Malthus: "Definitions etc.", s. 30.)
[784*] "Det enda ting, som man kan säga är lagrat och producerat i förväg, är arbetarens skicklighet ... Ackumulation och upplagring av yrkesskickligt arbete, denna den viktigaste av alla operationer, utföres till allra största delen utan någon som helst kapitalinsats." (Hodgskin: "Labour Defended etc.", s. 13.)
[785*] "Detta brev kan betecknas som fabrikanternas manifest." (Ferrand: "Motion om bomullsnöden (cotton famine) i underhuset den 27 april 1863.)
[786*] Vi skall komma ihåg, att kapitalet sjunger en annan visa under vanliga omständigheter, när det gäller att sänka arbetslönen. Då förklarar "mästarna" med en mun (se fjärde avd., not 188): "Det vore hälsosamt för fabriksarbetarna, om de lade på minnet, att deras arbete i själva verket är en mycket enkel sorts yrkesarbete, att inget är lättare att lära sig och med hänsyn till kvaliteten bättre avlönat, att inget kan på så kort tid och i sådan mängd erhållas genom kort undervisning av t.o.m. en oerfaren person. Mästarens maskineri" (vilket, som vi nu hör, kan ersättas på 12 månader) "spelar i själva verket en betydligt viktigare roll i produktionen än arbetarens arbete och skicklighet" (som inte kan ersättas på 30 år) "som inte är märkvärdigare, än att en bondräng kan lära sig den på 6 månader."
[786a*] Under normala tider påstår kapitalisterna tvärtom, att arbetarna inte skulle behöva vara demoraliserade, missnöjda och hungrande, om de hade förstånd att hålla sitt antal nere och på så sätt öka priset på arbete. (Not till franska upplagan.)
[787*] "Times" 24 mars 1863.
[788*] Parlamentet beviljade inte en penny för utvandringen utan utfärdade endast lagar, som ålade kommunerna att hålla arbetarna vid liv, på gränsen till svältdöden, eller att exploatera dem utan att betala normal lön. Men tre år senare, när kreaturspest utbröt, åsidosatte parlamentet gladeligen den parlamentariska tågordningen och beviljade i en handvändning flera miljoner för att hålla de stormrika lantlorderna skadeslösa, medan dessas arrendatorer löste problemet på egen hand genom höjda köttpriser. Godsägarnas djuriska bölande vid parlamentets öppnande 1866 bevisade, att man inte behöver vara hindu för att dyrka kon Sabala eller Jupiter för att förvandlas till en oxe.
[789*] "Arbetaren begärde livsmedel för att leva, arbetsköparen begärde arbete för att berika sig." (Sismondi: "Nouveaux Principes d'Economie Politique", vol. I, s. 91.)
[790*] En lantlig, plump form av denna livegenskap finns i grevskapet Durham. Detta är ett av de få grevskap, där förhållandena inte garanterar arrendatorerna en obetingad äganderätt till lantarbetarna. Gruvindustrin erbjuder dessa en valmöjlighet. Arrendatorn arrenderar därför här, i motsats till den vanliga regeln, endast landområden, där det finns arbetarbostäder. Hyran för bostaden utgör en del av arbetslönen. Dessa bostäder kallas "hind's houses" (drängstugor). De uthyres till arbetarna under vissa feodala förpliktelser genom ett avtal, som kallas "bondage" (träldom, livegenskap), och som ålägger arbetaren t.ex. att om han är sysselsatt på annat håll, ställa sin dotter eller någon annan till förfogande som ersättare.[CLXIX*] Arbetaren själv kallas bondsman (livegen). Detta förhållande visar också arbetarens individuella konsumtion - såsom en konsumtion för kapitalets räkning eller produktiv konsumtion - från en helt ny sida: "Det är märkligt att iaktta, att t.o.m. exkrementerna från dessa lantarbetare är medräknade bland de sportler, som ingår i godsägarnas kalkyler ... Arrendatorn tillåter inte, att i hela grannskapet något annat avträde användes än hans eget, och tål i detta hänseende ingen nedprutning i sina rättigheter." ("Public Health, 7th Rep. 1864", s. 188.)
[791*] Man torde erinra sig, att när det gäller barnarbete o.s.v., försvinner dock själva formaliteten att arbetaren säljer sig själv.
[792*] "Kapitalet förutsätter alltså lönarbetet, lönarbetet förutsätter kapitalet. De betingar varandra ömsesidigt, de alstrar ömsesidigt varandra. Producerar en arbetare i en bomullsfabrik bara bomullstyg? Nej, han producerar kapital. Han producerar värden, som på nytt tjänar till att befalla över hans arbete och att genom detsamma skapa nya värden." (Karl Marx: "Lönarbete och kapital", sv. uppl., Sthlm 1941, s. 35-36. Först publicerat i "Neue Rheinische Zeitung" nr 266, 7 april 1849.) Dessa artiklar är brottstycken av föreläsningar, som jag år 1847 höll över detta tema i Brüssels tyska arbetarförening, [134] och vilkas tryckning avbröts av februarirevolutionen.
[793*] "Ackumulation av kapital: användning av en del av inkomsten som kapital." (Malthus: "Definitions etc.", Cazenoves ed., s. 11.) "Omvandling av avkastningen till kapital." (Malthus: "Principles of Political Economy", 2:a ed., London 1836, s. 319.
[793a*] Vi bortser här från den internationella handeln, som ersätter inhemska varuslag med utländska, och varigenom en nation kan byta ut lyxartiklar mot produktions- eller livsmedel och tvärtom. För att kunna uppfatta undersökningens föremål i dess renhet, fritt från störande biomständigheter, måste vi här betrakta hela handelsvärlden som en nation och förutsätta, att den kapitalistiska produktionen överallt vunnit fotfäste och bemäktigat sig alla produktionsgrenar.
[793b*] Sismondis analys av ackumulationen lider av det stora felet, att han alltför ofta nöjer sig med frasen "förvandling av avkastning till kapital" utan att analysera de materiella betingelserna för denna operation. [135]
[793c*] "Det ursprungliga arbetet, som bildar grunden till hans kapital ..." (Sismondi: a.a., s. 109.)
[794*] "Arbetet skapar kapitalet, innan kapitalet använder arbetet." (E. G. Wakefield: "England and America", London 1833, vol. II, s. 110.)
[795*] Kapitalistens äganderätt till andras arbetsprodukt "är en sträng konsekvens av tillägnandets lag, vars grundprincip tvärtom var varje arbetares uteslutande äganderätt till produkten av det egna arbetet." (Cherbuliez: "Richesse ou Pauvreté",[CLXXI*] Paris 1841, s. 58, där emellertid denna dialektiska omkastning inte framställes korrekt.)
[796*] Sismondi: "Nouveaux Principes d'Economie Politique", vol. I, s. 70.
[796a*] ibid. s. 111.
[796b*] ibid. s. 135.
[797*] "Kapital, d.v.s. ackumulerad rikedom, använd i profitsyfte." (Malthus: "Princ. of Pol. Econ.", s. 262.) "Kapital består av rikedom, som sparats från avkastningen och användes i avsikt att göra profit." (R. Jones: "An Introductory Lecture on Political Economy", London 1833, s. 16.)
[798*] "Ägarna till merprodukt eller kapital." ("The Source and Remedy of the National Difficulties. A Letter to Lord John Russell", London 1821.)
[799*] "Kapitalet, med ränta på ränta på varje sparat öre, växer så fort, att all rikedom i världen, som frambringar intäkter, för längesen har blivit kapitalräntor." ("London Economist" 19 juli 1859.) [Economist är verkligen för blygsam. I dr Prices spår kunde den med noggranna analyser bevisa, att man måste utöka vårt jordklot med andra planeter, om man vill ge kapitalet allt vad som egentligen tillkommer det.] Meningen inom klammer hos Kautsky/Sandler, ej i 4:e uppl. - IB.
[800*] "Ingen politisk ekonom i vår tid kan med sparande mena den rena skattbildningen. Men bortser man från denna inskränkta och olämpliga metod, kan man inte tänka sig någon annan betydelse av uttrycket 'att spara' än att det sparade användes på ett annat sätt än det som förbrukas, och denna olikhet kan i sin tur bero på att olika slags arbete underhålles i de olika fallen." (Malthus: a.a., s. 38, 39.)
[800a*] Hos Balzac, som så grundligt har studerat alla former av girighet, har den gamle ockraren Gobseck börjat gå i barndomen, redan innan han börjar samla skatter genom att lagra varor.
[801*] "Ackumulation av kapital - varubytet upphör - överproduktion." (Th. Corbet: "An inquiry into the Causes and Modes of the Wealth of Individuals", London 1841, s. 14.)
[802*] Ricardo: "Principles of Political Economy", 3:e ed. London 1821, s. 163, n.
[803*] Trots sin "logik" upptäcker J. St. Mill inte ens sådana fel hos sina föregångare, som ligger helt inom den borgerliga synkretsen och fullt i dagen för varje fackman. Överallt återger han som en lydig elev sina mästares tankeförvirring. Även här: "Kapitalet självt upplöses slutligen i löner, och då det ersattes genom produkternas försäljning, förvandlas det åter till löner."
[804*] I många hänseenden gör Adam Smith inga framsteg, utan snarare baksteg, i jämförelse med sina föregångare, särskilt fysiokraterna, i framställningen av reproduktionsprocessen och därmed även av ackumulationen. Den verkligt fabelaktiga läran, som ekonomerna har ärvt från honom och som går ut på att en varas pris består av arbetslön, profit och jordränta, hänger ihop med hans ovannämnda illusion. Från denna utgångspunkt tillstår åtminstone Storch naivt: "Det är omöjligt att upplösa det nödvändiga priset i dess enkla beståndsdelar." (Storch: "Cours d'Economie Politique", ed. Petersburg 1815, del I, s. 140, n.) En skön ekonomisk vetenskap, som förklarar det omöjligt att upplösa varupriset i dess enkla beståndsdelar! Närmare härom kommer i tredje avdelningen av andra och sjunde avdelningen av tredje boken.
[805*] Läsaren torde bemärka, att ordet reveny användes i dubbel mening: 1. för mervärdet såsom en frukt, som periodiskt härrör från kapitalet; 2. för att beteckna den del av denna frukt, som kapitalisten periodiskt förtär eller lägger till sin konsumtionsfond. Jag behåller denna dubbelbetydelse, emedan den harmonierar med språkbruket hos engelska och franska ekonomer.
[806*] I den gammalmodiga, men alltid åter förnyade formen av kapitalist, ockraren, åskådliggör Luther på ett utmärkt sätt maktbegäret som ett element i ha-begäret. [Här ger vi först citatet på 1500-talstyska]: "Die Heiden haben können aus der Vernunft rechnen, dass ein Wucherer sey ein vierfaltiger Dieb und Mörder. Wir Christen aber hatten sie in solchen ehren, dass wir sie schier anbeten umb ihres Geldes willen ... Wer einem andern seine Nahrung aussauget, raubet und stilet, der thut eben so grossen Mord (so viel an jm ligt) als der einen Hungers sterbet und zu Grunde verterbet. Solches thut aber ein Wucherer, und sitzet die weil auf seinem Stuel sicher, so er billicher hangen solt am Galgen, und von soviel Raben gefressen werden, als er gülden gestolen hatte, wo anders so viel fleisches an jm were, dass so viel Raben sich drein stüchen und teilen kündten. Dieweil hanget mandie kleinen Diebe ... Kleine Dieb ligen in Stöchen gefangen, grosse Diebe gehn in gold und seiden prangen ... Also ist auch kein grösser Menschenfeind auff Erden (nach dem Teuffel) denn ein Geithshals und Wucherer, den er will über alle menschen Gott sein. Türcken, Krieger, Tyrannen sind auch böse Menschen, doch müssen sie lassen die Leute leben und bekennen, dass sie Böse und Feinde sind. Und können, ja müssen wol zu weilen sich über etliche erbarmen. Aber ein Wucherer und Geitzwanst, der wilt das alle Welt im müsste in Hunger und Durst, Trauer und Not verderben, so viel an im ist, auff das ers alles allein möcht haben, und jedermann von jm, als von einem Gott empfahen und ewiglich sein Leibeigener sein. Schauben, güldne Kette, Ringe tragen, das maul wischen, sich für einen theuren frommen Mann lassen ansehen und rhümen ... Wucher ist ein gros und ungeheur monstrum, wie ein Beerwolff, der alles wüstet, mehr den kein Cacus, Gerion oder Antäus. Und schmückt sich doch und wil fromm sein, das man nicht sehen sol, wo die Ochsen, die er rücklings in sein Loch zieht, hinkommen. Aber Hercules sol der Ochsen under der gefangenen Geschrey hören und den Cacum suchen auch in Klippen und Felsen, die Ochsen wieder lösen, von dem Bösewicht. Denn Cacus heisst ein Bösewicht, der ein Frommer Wucherer ist, stilet, raubet, frisst alles. Und wils doch nicht getan haben, und sol ja niemand finden, weil die Ochsen rücklings in sein Loch gezogen, schein und fusstapffen geben, als seien sie herausgelassen. Also wil der Wucherer auch die Welt essen, als nütze er und gebe der welt ochsen, so er sie doch zu sich allein reisst und frisst ... Und so man die Strassenräuben, Mörder und Befehder, redert und köpffet, wie viel mehr solt man alle Wucherer redern und edern ... verjagen, verfluchen und köpffen." (Martin Luther: "An die Pfarrherrn, wider den Wucher zu predigen", Wittenberg 1540.)
[I sv. övers.]: "Hedningarna skulle med förnuftets hjälp kunna räkna ut, att ockraren är mångdubbel tjuv och mördare. Vi kristna däremot håller ockrarna i sådan ära, att vi rentav tillber dem för deras pengars skull ... Den som suger ut sin näring av en annan, han begår mord lika mycket som den som låter en annan svälta ihjäl eller driver honom i döden. Det gör en ockrare, och han sitter så säker på sin stol i stället för att rätteligen hänga i galgen och bli uppäten av lika många korpar, som han har stulit gulden, om det då fanns så mycket kött på honom, att så många korpar kunde hacka på honom och dela det. Emellertid hänger man de små tjuvarna. Små tjuvar sitter i kedjor och stock, stora tjuvar prålar i guld och silke. Alltså finns ingen värre människofiende på jorden, näst efter djävulen, än ockraren, ty han vill vara gud över alla. Turkar, krigare och tyranner är också onda människor, dock måste de låta folk leva, och de erkänner att de är onda och fiender. Och de kan, ja de måste väl någon gång förbarma sig över någon. Men en ockrare och girigbuk, han vill att all världen skall förgås i svält och törst, sorg och nöd, så långt det står i hans makt, för att han skall ha allt för egen del, och att alla skall vara beroende av honom som av en gud, och för att alla skall vara hans livegna. Han låter sig beskådas, han har gyllene kedjor och ringar, han torkar sig om munnen, han tar emot beröm som en värdefull och from människa ... Ockraren är ett stort och ohyggligt monstrum, som ödelägger mer än någon Cacus, Gerion eller Antäus. Och likväl smyckar han sig och spelar from, för att man inte skall se, varifrån de oxar kommer, som han håller inspärrade i sina inhägnader. Men Hercules skall höra oxarnas och de fångnas skrik, och han skall uppsöka Cacus i klippor och berg, och han skall åter befria oxarna från skurken. Ty Cacus är namnet på en skurk, en from ockrare, som rövar, stjäl och förtär allt. Och han vill aldrig erkänna, att han har gjort något, och ingen skall kunna upptäcka det, ty han låter oxarna gå baklänges in i fjöset, så att det ser ut på fotspåren, som om de gått ut. Alltså vill ockraren, att det skall se ut för världen, som om han var nyttig och gav världen oxar, trots att han roffar åt sig och förtär allt ... och när man rådbråkar och halshugger stråtrövare, mördare och inbrottstjuvar, hur mycket mer skulle man då inte rådbråka, halshugga, förjaga, förbanna och dräpa alla ockrare."
[807*] John Aikin: "Description of the Country from 30 to 40 miles round Manchester", London 1795, s. 182 f.
[808*] Adam Smith: "Wealth of Nations", bd II, kap. III.
[809*] T.o.m. J. B. Say säger: "De rikas besparingar sker på de fattigas bekostnad." [143] - "Den romerske proletären levde nästan helt på samhällets bekostnad ... Man kunde nästan säga, att det moderna samhället lever på proletärernas bekostnad, av den del av arbetets avkastning, som undandras dem." (Sismondi: "Études etc.", vol. II, s. 24.)
[810*] Malthus: "Principles of Political Economy", s. 319, 320.
[811*] "An Inquiry into those principles respecting the Nature of Demand etc.", s. 67.
[812*] ibid. s. 50.
[813*] Senior: "Principles fondamentaux de l'Économie Politique", trad. Arrivabene, Paris 1836, s. 308. Detta blev ändå lite väl grovt t.o.m. för anhängarna av den gamla klassiska skolan. "Hr Senior ersätter uttrycket arbete och kapital med uttrycket arbete och abstinens ... Abstinens är endast en negation. Det är inte abstinensen utan användningen av det produktiva kapitalet, som är profitens källa." (John Cazenove i förut citerade Malthusutgåvan.) Hr J. St. Mill däremot upprepar å ena sidan Ricardos profitteori och accepterar å andra sidan Seniors "betalning för abstinens". Lika främmande som han är för den hegelska "motsägelsen", all dialektiks källa, lika väl finner han sig tillrätta med alla banala självmotsägelser. - Tillägg till 2:a uppl.: Vulgärekonomen har aldrig märkt det enkla faktum, att varje mänsklig handling kan tolkas som en "abstinens" från sin motsats. Att äta är att avhålla sig från att fasta, arbete avhållsamhet från lättja, lättja avhållsamhet från arbete o.s.v. Herrarna skulle må väl av att betänka Spinozas ord: Determinatio est negatio. [144]
[814*] Senior: ibid. s. 342.
[815*] "Ingen ... sår t.ex. ut sitt vete och låter det ligga 12 månader i jorden eller har vitt vin i åratal i källaren i stället för att genast förtära dessa ting eller annat, som han kunde byta sig till ... om han inte beräknade att uppnå större värde på detta sätt." (Scrope: "Political Economy", ed. Potter, New York 1842, s. 133, 134.) [145]
[816*] "Den försakelse, som kapitalisten pålägger sig, när han lånar ut sina produktionsmedel åt arbetaren i stället för att låta deras värde gå till den egna konsumtionen, i det han förvandlar dem till bruks- eller lyxartiklar." (Ordet låna användes här på det välkända vulgärekonomiska sättet för att likställa den av industrikapitalisten exploaterade lönearbetaren med industrikapitalisten själv, som pumpas av den penningutlånande kapitalisten.) (G. de Molinari: "Études Économiques", Paris 1846, s. 49.)
[817*] Courcelle Seneuil: "Traité théorique et pratique des entreprises industrielles", 2:a ed. Paris 1857, s. 57.
[818*] "De särskilda slag av inkomster, som lämnar det största bidraget till det samhälleliga kapitalets tillväxt, är av olika art i skilda stadier av samhällsutvecklingen och är därför helt olika hos nationer som befinner sig i olika utvecklingsstadier ... I tidigare samhällsstadier är profiten en i jämförelse med lön och jordränta oväsentlig källa till ackumulation ... När samhällets industri har nått en mera avsevärd utveckling, blir profiten av relativt större betydelse som källa till ackumulation." (Richard Jones: "Textbook etc., s. 16, 21.)
[819*] ibid. s. 36 f. [Till 4:e uppl.: Måste vara ett misstag. Citatet har inte kunnat återfinnas. - FE.] Jfr Engels' förord till 4:e uppl. - IB.
[820*] Ricardo säger: "Ackumulationen av kapital eller av medlen till att använda" (läs: exploatera) "arbetskraften är mer eller mindre snabb i samhällenas olika utvecklingsstadier och måste i varje fall bero på arbetets produktivkrafter. Dessa är i allmänhet störst, där överflöd på fruktbar jord råder." Om här "arbetets produktivkrafter" betyder den lilla del av produkten, som tillfaller den, vars kroppsarbete frambragt densamma, så är satsen en tavtologi, eftersom den övriga delen avgör en fond, ur vilken kapital kan ackumuleras, om ägaren så behagar (if the owner pleases). Men detta är i regeln inte fallet, där jorden är som fruktbarast. ("Observations on certain verbal disputes etc.", s. 74, 75.)
[821*] J. St. Mill: "Essays on some unsettled Questions of Political Economy", London 1844, s. 90.
[822*] "An Essay on Trade and Commerce", London 1770, s. 44. Likaså publicerade "Times" i december 1866 och januari 1867 hjärtesuckar från engelska gruvägare, som skildrade de belgiska gruvarbetarnas lyckliga lott. De varken begärde eller fick mer än precis vad de behövde för att kunna leva för sina "masters" (företagare). De belgiska arbetarna tål en hel del, men att behöva figurera som mönsterarbetare i "Times"! I början av februari 1867 kom svaret i och med den belgiska gruvarbetarstrejken, som undertrycktes med kulor och krut (vid Marchienne).
[823*] ibid. s. 44, 46.
[824*] Fabrikanten från Northamptonshire gör sig här skyldig till ett fromt bedrägeri, vilket väl får tillskrivas hans iver. Han påstår sig jämföra engelska och franska manufakturarbetares liv men skildrar, såsom han själv senare på sitt virriga sätt erkänner, i ovan citerade uttalande franska jordbruksarbetare!
[825*] ibid. s. 70, 71.
[826*] Benjamin Thomson: "Essays, political, economical and philosophical etc.", 3 delar, London 1796-1802, del I, s. 288. I sin "The State of the Poor, or an History of the Labouring Classes in England etc." rekommenderar sir F. M. Eden den rumfordska fattigsoppan åt föreståndarna för fattighusen och förmanar och förebrår de engelska arbetarna: "I Skottland finns det många familjer, som i hela månader lever, inte av vete, råg och kött, utan av havregryn och kornmjöl, bara blandat med salt och vatten, och de lever till på köpet behagligt (and that very comfortable too), (a.a., bok II, kap. 2, s. 503). Liknande "fingervisningar" finner man i 19:e århundradet. "De engelska jordbruksarbetarna", heter det t.ex., "vill inte äta några blandningar av sämre spannmålssorter. I Skottland, där uppfostran är bättre, är denna fördom troligen okänd." (Charles H. Parry, M. D.: "The Question of the Necessity of the existing Cornlaws considered", London 1816, s. 69.) Samme Parry klagar dock över att den engelske arbetaren nu (1815) står mycket lågt i jämförelse med arbetaren på Edens tid (1797).
[827*] Av rapporterna från den senaste parlamentariska undersökningskommissionen angående livsmedelsförfalskning finner man, att t.o.m. förfalskning av läkemedel i England inte är något undantag utan snarare regel. Undersökning av 34 opiumprov, köpta på lika många Londonapotek, visade t.ex., att 31 var förfalskade med vallmofrö, vetemjöl, gummimassa, lera, sand o.s.v. Flera av proven innehöll inte ett spår morfin.
[828*] G. L. Newnham (överrättsadvokat): "A Review of the Evidence before the Committees of the two Houses of Parliament on the Cornlaws", London 1815, s. 28, n.)
[829*] ibid. s. 19, 20.
[830*] Ch. H. Parry: a.a., s. 77, 69. Herrar lantlorder å sin sida höll sig inte endast skadeslösa för sina förluster i det antijakobinkrig de förde i Englands namn, utan de berikade sig enormt. "Deras räntor fördubblades, tredubblades, fyrdubblades och i vissa fall t.o.m. sexdubblades på 18 år." (ibid. s. 100, 101.)
[831*] F. Engels: "Die Lage der arbeitenden Klasse in England", Leipzig 1845, s. 20.
[832*] Den klassiska ekonomin har på grund av ofullständig analys av arbets- och värdebildningsprocessen aldrig helt förstått detta viktiga moment i reproduktionen, vilket man t.ex. kan märka hos Ricardo. Han säger t.ex.: Hur än produktivkraften växlar, så "producerar en miljon människor i fabrikerna alltid samma värde". Detta är riktigt, om arbetstiden och arbetets intensitetsgrad är givna. Men det hindrar inte - vilket Ricardo förbiser i vissa slutledningar - att en miljon människor i sitt arbete förvandlar mycket olika mängder produktionsmedel till produkter, när produktivkraften varierar. De produktvärden, som de frambringar, är därför också mycket varierande. Ricardo har, inom parentes sagt, med detta exempel inte lyckats klargöra för J. B. Say skillnaden mellan bruksvärde (som han här kallar wealth, materiell rikedom) och bytesvärde. Say svarar: Vad beträffar den svårighet, som Ricardo hänvisar till, då han säger, att en miljon människor genom att använda fullkomligare metoder kan frambringa två å tre gånger så mycken rikedom utan att därför producera mera värde, så försvinner denna svårighet, när vi, som man bör göra, betraktar produktionen som en byteshandel, vari man ger ifrån sig sitt arbetes produktiva tjänster, sin jord och sitt kapital i utbyte mot produkter. Det är genom dessa produktiva tjänster vi har fått alla produkter, som finns i världen. Alltså ... är vi desto rikare, och våra produktiva tjänster har ett desto större värde, ju större mängd av nyttiga ting som de förmår skaffa oss i det byte vi kallar produktion." (J. B. Say: "Lettres ā M. Malthus", Paris 1820, s. 168, 169). Den "svårighet", som Say skall förklara - och det är en svårighet för Say, inte för Ricardo - är denna: Varför ökar inte bruksvärdenas bytesvärde, när deras mängd ökar på grund av arbetets stigande produktivkraft? Svar: Svårigheten löses på det sättet, att man föredrar att kalla bruksvärdet för bytesvärde. Bytesvärde är något, som på ett eller annat sätt har att göra med byte. Om man kallar produktionen ett "utbyte" av arbete och produktionsmedel mot en produkt, så är det klart som dagen, att man får mera bytesvärde, ju mera bruksvärde produktionen lämnar. Med andra ord: Ju mer bruksvärden, t.ex. strumpor, en strumpfabrikant levererar under loppet av en arbetsdag, desto rikare är han på strumpor. Emellertid faller det plötsligt Say in, att "med den större mängden" av strumpor måste deras "pris" (som givetvis ingenting har att göra med bytesvärdet) falla, "emedan konkurrensen tvingar dem" (producenterna) "att sälja produkterna till självkostnadspris". Men varifrån kommer då profiten, om kapitalisten säljer varorna till självkostnadspris? Det spelar ingen roll. Say förklarar, att man till följd av den stegrade produktiviteten nu får två par strumpor för samma pris som tidigare ett par. Det resultat, som han kommer till, är just precis den sats av Ricardo, som han skulle vederlägga. Efter denna väldiga tankeansträngning vänder han sig triumferande till Malthus med orden: 'Detta, min herre, är den verkligt genomtänkta teori, utan vilken, säger jag, det är omöjligt att klara upp de största svårigheterna i den politiska ekonomin och speciellt frågan, hur det kan vara möjligt, att en nation kan bli rikare, medan dess produkter minskar i värde, ehuru rikedomen ju dock består av värden." (ibid. s. 170). En engelsk ekonom påpekar i anledning av liknande konststycken i Say's "Lettres" (brev): "Detta tillgjorda sätt att prata (those affected ways of talking) utgör i det stora hela, vad Say älskar att kalla sin doktrin, och som han lägger Malthus på hjärtat att lära ut i Hertford, liksom det redan sker "i olika delar av Europa". Han säger: "Om ni i dessa satser finner något paradoxalt, sa betrakta tingen, som de förhållanden de är uttryck för, och jag vågar tro, att ni skall finna dem mycket enkla och förnuftiga." Ja, utan tvivel, och dessutom skulle de genom samma procedur framstå som allt annat än originella och väsentliga. ("An Inquiry into those Principles respecting the Nature of Demand, etc.", s. 116, 110).
[833*] MacCulloch tog patent på "lön för förgånget arbete" (wages of past labour) långt före Seniors patent på "lön för abstinens" (wages of abstinence).
[834*] Jfr bl.a. J. Bentham: "Théorie des Peines et des Récompenses", övers. av E. Dumont, 3 ed., Paris 1826, II: 4, kap. 2.
[835*] Jeremias Bentham är ett rent engelskt fenomen. Inte ens om man tar med vår egen filosof Christian Wolf har någon människa någonsin och i något land serverat sådana banaliteter med sådan självbelåtenhet. Nyttighetsprincipen var inte Benthams uppfinning. Han endast upprepade på sitt totalt andefattiga sätt, vad Helvetius och andra fransmän mycket spirituellt hade sagt redan under 18:e århundradet. Om man t.ex. vill veta, vad som är nyttigt för en hund, så måste man först undersöka hundnaturen. Själva hundnaturen kan inte konstrueras fram ur någon "nyttighetsprincip". Om det tillämpas på människorna, om man vill bedöma alla mänskliga gärningar, rörelser, förhållanden o.s.v. efter nyttoprincipen, handlar det först om den mänskliga naturen i allmänhet och vidare om dess förändringar under varje historisk epok. Bentham lägger inte fingrarna emellan. Med sin typiska naivitet och fantasilöshet utgår han från kälkborgaren, speciellt den engelske kälkborgaren, som normalmänniskan. Det som verkar vara nyttigt för detta märkliga typexemplar, det är i och för sig nyttigt. Efter denna måttstock bedömer han sedan forntid, nutid och framtid. Den kristna religionen är t.ex. "nyttig", emedan den religiöst fördömer samma saker, som strafflagen fördömer juridiskt. Konstkritik är "skadlig", emedan den hindrar anständigt folk att njuta av Martin Tupper o.s.v. Med dylik smörja har den duktige mannen, vars valspråk var "nulla dies sine linea"[CLXXX*]), fyllt hela travar av böcker. Om jag hade min vän Heinrich Heines kurage, skulle jag kalla herr Jeremias ett geni i borgerlig dumhet.
[836*] "Politiska ekonomer är för benägna att betrakta en given mängd kapital och ett givet antal arbetare som produktionsredskap av oföränderlig styrka, som verkar med en bestämd oföränderlig intensitet ... De som påstår, att varor är de enda verkande medlen i produktionen, bevisar att produktionen överhuvud inte kan utvidgas, ty det är en oundgänglig betingelse för varje utvidgning av produktionen, att mängden av existensmedel, råmaterial och verktyg redan i förväg är ökad. Påståendet innebär i verkligheten, att ingen ökning av produktionen kan ske, om den inte redan i förväg är utvidgad, eller med andra ord, att varje utvidgning är omöjlig." (S. Bailey: "Money and its Vicissitudes", s. 26, 70.) Bailey kritiserar dogmen huvudsakligen från cirkulationsprocessens ståndpunkt.
[837*] J. St. Mill säger i "Principles of Political Economy" [bd II, kap. I, § 3]: "Arbetsprodukten fördelas idag i omvänd proportion till arbetet - den största delen tillfaller dem som aldrig arbetar, den näst största delen till dem vars arbete är rent formellt, och den minsta delen till dem som har det tyngsta och obehagligaste arbetet ... Ju mera motbjudande ett arbete är, desto säkrare är det att lönen är liten ..." Till undvikande av missförstånd vill jag påpeka, att trots att man måste polemisera mot män sådana som J. St. Mill på grund av motsättningen mellan deras föråldrade ekonomiska dogmer och deras moderna tendenser, skulle det vara fullständigt orätt att blanda ihop dem med de vulgärekonomiska apologeternas anhang.
[838*] H. Fawcett, prof. i pol. ekonomi i Cambridge: "The Economic Position of the British Labourer", London 1865, s. 120.
[839*] Jag vill här erinra läsaren, att begreppen variabelt och konstant kapital är lanserade av mig. Den politiska ekonomin efter A. Smith blandar ihop de realiteter, som dessa uttryck täcker, med de formskillnader, som kommer ur cirkulationsprocessen, och som betecknas som fast och rörligt kapital. Mera härom i andra boken.
[840*] Fawcett: a.a. s. 123, 122.
[841*] Man kunde säga, att inte bara kapital utan också arbetare varje år exporteras från England, de sistnämnda som emigranter. Men i texten säges ingenting om det peculium [147], som utvandrarna tar med sig. Emigranterna är f.ö. till största delen inte kroppsarbetare. Många av dem är söner till arrendatorer. Den del av den årliga kapitalackumulationen, som går till utlandet för att förräntas, är mycket större i förhållande till den årliga totalackumulationen än den årliga utvandringen i proportion till befolkningstillväxten.
[842*] Karl Marx: "Lönarbete och kapital", sv. uppl. Sthlm 1941, s. 36. - "Vid lika förtryck av massorna är ett land rikare, ju flera proletärer det har." (Colins: "L'Économie Politique Source des Révolutions et des Utopies prétendues Socialistes", Paris 1857, Vol. III, s. 331.) Ekonomiskt betyder "proletär" inget annat än en lönarbetare, som producerar och värdeökar "kapital" och kastas på gatan, så snart han är överflödig för värdeökningsbehovet hos "Monsieur Capital", som Pecqueur kallar denne. "Urskogens sjuklige proletär" är en av Roschers sällsamma fantomer. Urskogsmannen är urskogens ägare och behandlar urskogen som sin egendom lika ogenerat som orangutangen. Han är alltså inte proletär. Men detta vore fallet, om urskogen exploaterade honom i stället för tvärtom. Vad hans hälsotillstånd angår, så tål det säkert en jämförelse inte bara med den moderne proletärens utan även med den syfilitiska och skrofulösa "ärbarhetens". Hr Wilhelm Roscher torde dock med urskog mena den artbesläktade Lüneburgerheden.
[843*] John Bellers: "Proposals for raising a Colledge of Industry", London 1696, s. 2.
[844*] B. de Mandeville: "The Fable of the Bees", 5 ed., London 1728, anm. s. 212, 213, 328. "Ett måttligt leverne och ständigt arbete" (han menar så lång arbetsdag som möjligt och minsta möjliga livsmedel) "är för den fattige vägen till materiell lycka och till rikedom för staten" (d.v.s. jordägare, kapitalister och deras politiska pampar och medlöpare). ("An Essay on Trade and Commerce", London 1770, s. 54.)
[845*] Eden skulle ha frågat sig, hur dessa "borgerliga inrättningar" uppkommit. Från den juridiska illusionens ståndpunkt betraktar han inte rättsordningen som en produkt av de materiella produktionsförhållandena utan tvärtom produktionsförhållandena som en produkt av rättsordningen. Linguet [148] tog kål på Montesquieu's fantasifoster "Esprit de Lois" med denna enda sats: L'esprit des lois, c'est la propriété" ("Lagens anda är äganderätten").
[846*] Eden: a.a., bd I, del I, kap. 1, s. 1, 2, förordet s. XX.
[847*] Om läsaren skulle komma att tänka på Malthus, vars "Essay on Population" utkom 1798, vill jag påminna om att denna skrift i sin första form inte är något annat än ett omoget, ytligt och i predikoton framfört plagiat från Defoe, Sir James Stewart, Townsend, Franklin, Wallace m.fl. och inte innehåller en enda självständig tanke. Det rabalder denna pamflett åstadkom, berodde uteslutande på partiintressen. Den franska revolutionen hade fått lidelsefulla försvarare i England. "Befolkningsprincipen", som bit för bit formulerades under loppet av 18:e århundradet, för att sedan under en social kris proklameras med pukor och trumpeter som det ofelbara motgiftet mot Condorcet's och andras läror, hälsades med jubel av den engelska oligarkin som det effektivaste vapnet mot alla tendenser till mänskliga framsteg. Malthus, högeligen förvånad över sin succé, tog sig då för att i den gamla ramen stoppa in en massa gammalt, planlöst sammanrafsat material samt tillfoga en del nytt, som han inte hade utarbetat själv utan "lånat" från andra. - En anmärkning i förbigående: Ehuru Malthus var präst i den engelska högkyrkan, hade han avlagt munklöftet om att leva i celibat. Detta är nämligen ett av villkoren för medlemskap i Cambridges protestantiska universitet. "Vi tillåter inte, att gifta män är medlemmar av kollegierna. Den som gifter sig förlorar genast sitt medlemskap." ("Reports of Cambridge University Commission", s. 172.) I detta avseende skiljer sig Malthus fördelaktigt från de övriga protestantiska prästerna, som gjort sig fria från det katolska prästcelibatet och för egen del tagit i anspråk bibelordet "föröken eder och uppfyllen jorden" i en sådan utsträckning, att de överallt i nästan oanständig grad bidrar till folkökningen, medan de samtidigt predikar "befolkningsprincipen" för arbetarna. Det är typiskt, att det ekonomiskt förklädda syndafallet, adamsäpplet, det "tvingande begäret", de "hämningar som syftar till att avtrubba Cupidos pil", som prästen Townsend så skämtsamt uttrycker sig, att denna delikata historia monopoliserades och monopoliseras av den protestantiska teologin eller snarare kyrkan. Med undantag för den venetianska munken Ortes, en originell och spirituell skriftställare, är de flesta befolkningslärare protestantiska präster. Så t.ex. Bruckner: "Théorie du Systčme animal", Leyden 1767, vari hela den moderna befolkningsteorin är utförligt behandlad, och vartill förf. fick idéer bl.a. från den tillfälliga tvisten mellan Quesnay och hans lärjunge Mirabeau d.ä. angående samma ämne, vidare prästerna Wallace, Townsend, Malthus och den senares lärjunge, den inbitne teologen Th. Chalmers, att nu inte nämna en rad prästerliga skribenter av mindre format på detta område.
Ursprungligen studerades den politiska ekonomin av filosofer som Hobbes, Locke, Hume, affärsmän och politiker som Thomas More, Temple, Sully, de Witt, North, Law, Vanderlint, Cantillon, Franklin, teoretiskt i synnerhet och med största framgång av läkare som Petty, Barbon, Mandeville och Quesnay. Ännu i mitten av 18:e århundradet ursäktar sig prästmannen Josiah Tucker, för sin tid en betydande ekonom, att han befattar sig med Mammon. Senare, och särskilt i samband med "befolkningsprincipen", kom de protestantiska prästernas tillfälle. Petty, som betraktar befolkningen såsom rikedomens basis och i likhet med Adam Smith är en svuren fiende till prästerskapet, synes ha haft en föraning om denna krämaraktiga förfuskning: "Religionen blomstrar bäst, där prästerna får späka sig, liksom rättstillståndet är bäst, där advokaterna svälter ihjäl." Han råder därför de protestantiska prästerna att, när de nu inte vill följa aposteln Paulus' exempel och döda den gamle Adam i sig med hjälp av celibatet, "åtminstone inte kläcka flera präster" (not to breed more Churchmen), "än de nuvarande pastoraten" (benefices) "kan ta emot; d.v.s. om det bara finns 12.000 pastorat i England och Wales, är det oförståndigt att kläcka 24.000 präster" (it will not be safe to breed 24.000 ministers), "ty då blir 12.000 oförsörjda, och de måste ständigt söka sig ett levebröd, en sak som de inte skulle kunna klara på ett lättvindigare sätt än genom att gå ut och intala människorna, att de 12.000, som har fått pastoraten, förgiftar och uthungrar själarna och leder dem vilse på vägen till himmelen!" (Petty: "A Treatise on Taxes and Contributions", London 1667, s. 57.) Adam Smiths ställning till sin tids protestantiska prästadöme framgår av följande: I "A Letter to A. Smith, LL. D., On the Life, Death and Philosophy of his Friend David Hume. By One of the People called Christians", 4 ed. Oxford 1784, levererar dr Horne, högkyrklig biskop av Norwich, en straffpredikan mot Adam Smith, emedan denne i ett öppet brev till mr Strahan "balsamerar sin vän David" (d.v.s. Hume), emedan han berättar för allmänheten, hur "Hume roade sig på sin dödsbädd med att spela Lucian och whist", och att Smith t.o.m. hade fräckheten att skriva: "Jag har alltid betraktat Hume, såväl under hans liv som efter hans död, som en människa, så nära idealet för en verkligt god och klok man, som den mänskliga naturens skröplighet tillåter." Biskopen utropar upprörd: "Är det rätt av er, min herre, att skildra som fullkomligt vis och dygdig karaktären och vandeln hos en människa, som var besatt av en inrotad motvilja mot allt vad religion heter, och som gjorde sitt yttersta för att vad på honom ankom, t.o.m. utplåna ordet religion ur människornas medvetande?" (ibid. s. 8). "Men förlora inte modet, ni som älskar sanningen - ateismen är kortlivad." (ibid. s. 17.) Adam Smith har "den skändliga gudlösheten" (the atrocious wickedness) "att i landet propagera ateism" (nämligen genom sin "Theory of moral sentiments") ... "Vi känner era knep, hr doktor. Ni menar väl, men denna gång har ni gjort upp räkningen utan värden. Ni vill lära oss av exemplet David Hume Esq., att ateismen är det enda som kan ge styrka" (cordial) "åt en modfälld människa och det enda medlet mot dödsfruktan ... Skratta bara åt Babylon i ruiner och lyckönska bara den förhärdade skurken Farao!" (ibid. s. 21, 22.) En ortodox person bland Smiths föreläsningspublik skrev efter hans död: "Smiths vänskap med Hume hindrade honom från att vara kristen. Han trodde på allt vad Hume sade. Om Hume hade påstått, att månen är en grön ost, så hade han trott det. Han trodde därför också Hume, när denne förklarade, att det inte finns någon gud eller några under ... I sin politiska uppfattning stod han närmast republikanerna." ("The Bee", by James Anderson, 18 delar, Edinburgh 1791-93, vol. III, s. 164, 165.) Prästen Th. Chalmers misstänker, att Adam Smith av ren elakhet har uppfunnit kategorin "improduktiva arbetare" med hänsyftning på de protestantiska prästerna, trots deras välsignelsebringande arbete i Herrens vingårdar.
[848*] Not till 2:a upplagan: "Gränsen för användningen av industriarbetare är densamma som för lantarbetarna, nämligen arbetsköparens möjligheter att utvinna profit av deras arbete. Om lönerna blir så höga, att profiten kommer att ligga under den genomsnittliga profitkvoten, slutar han att använda dem eller kan endast använda dem på det villkoret, att de går med på en löneminskning." (John Wade: "History of The Middle and Working Classes", s. 240.)
[849*] Jfr Karl Marx: "Till kritiken av den politiska ekonomin", sv. uppl. Sthlm 1943, s. 202.
[849a*] "Men om vi nu går tillbaka till vår första undersökning, där det påvisades ... att kapitalet självt endast är en produkt av mänskligt arbete ... så verkar det alldeles obegripligt, att människan råkat under herraväldet av sin egen produkt - kapitalet - och har underordnats detta. Men då detta obestridligen är fallet, så tränger sig ovillkorligen den frågan fram: Hur har det kunnat gå till, att arbetaren från att vara kapitalets behärskare - i egenskap av dess skapare - har blivit förvandlad till dess slav?" (von Thünen: "Der isolierte Staat, zweiter Teil, zweite Abteilung", Rostock 1863, s. 5, 6.) Det är Thünens förtjänst att ha ställt frågan. Hans svar är helt enkelt barnsligt.
[849b*] [Till 4:e upplagan: De nyaste engelska och amerikanska "trusterna" eftersträvar redan detta mål, i det de försöker samla åtminstone alla stora företag i varje industrigren till ett enda stort aktiebolag med praktiskt taget monopol i branschen. - FE.]
[849c*] [I Marx' eget exemplar av boken finns här följande marginalanmärkning: "För efterkommande att märka: Om utvidgningen endast är kvantitativ, förhåller sig profiternas storlek inom samma industrigren till varandra som de satsade kapitalens storlek. Medför utvidgningen även kvalitativ förändring, så stiger samtidigt profitkvoten för det större kapitalet." - FE.]
[850*] Folkräkningen i England och Wales visar bl.a.: Alla i jordbruk sysselsatta personer (hemmansägare, arrendatorer, trädgårdsarbetare, herdar o.s.v. inräknade): år 1851: 2.011.447; 1861: 1.924.110; minus 87.337; kamgarnsmanufaktur: 1851: 102.714; 1861: 79.242; sidentillverkning: 1851: 111.940; 1861: 101.678; kattuntryckare: 1851: 12.098; 1861: 12.556 (en liten ökning i förhållande till den enormt utvidgade rörelsen, och den innebär en stor relativ minskning i antalet sysselsatta arbetare); hattmakare: 1851: 15.957; 1861: 13.814; strå- o. damhattmakare: 1851: 20.393; 1861: 18.176; bryggeriarbetare: 1851: 10.556; 1861: 10.677; ljustillverkning: 1851: 4.949; 1861: 4.686 (minskningen beror delvis på införande av gasbelysning); kammakare: 1851: 2.038; 1861: 1.478; sågverksarbetare: 1851: 30.552; 1861: 31.647 (en liten ökning på grund av maskinsågens uppsving); spikmakare: 1851: 26.940; 1861: 26.130 (minskning på grund av maskinkonkurrens); arbetare i tenn- o. koppargruvor: 1851: 31.360; 1861: 32.041. Men däremot i bomullsspinnerier o. -väverier: 1851: 371.777; 1861: 456.646; kolgruvor: 1851: 183.389; 1861: 246.613. "Ökningen av arbetarantalet sedan 1851 är i regel störst i sådana branscher, där maskiner tidigare inte med framgång använts." ("Census of England and Wales for 1861", vol. III, London 1863, s. 36.)
[851*] Några enstaka utmärkta ekonomer av den klassiska skolan har snarare anat än förstått lagen om den fortgående minskningen av det variabla kapitalets relativa storlek med därav följande inverkan på lönarbetarklassens villkor. Den största förtjänsten härvidlag tillkommer John Barton, fast han som alla andra blandar ihop konstant och fast kapital, variabelt och cirkulerande. Han säger: "Efterfrågan på arbetskraft beror på tillväxten av det cirkulerande och inte på det fasta kapitalets ökning. Vore det riktigt, att förhållandet mellan dessa två slags kapital alltid och under alla omständigheter är detsamma, så skulle därav i verkligheten följa, att antalet sysselsatta arbetare stode i proportion till nationens rikedom. Men ett sådant antagande förefaller knappast sannolikt. Allteftersom naturvetenskapen utvecklas och civilisationen utbreder sig, kommer det fasta kapitalet mer och mer att öka sin tillväxt fortare än det cirkulerande. Den summa fast kapital, som användes vid produktionen av ett stycke engelskt muslin, är åtminstone hundra, kanske tusen gånger större än det fasta kapital, som användes för ett liknande stycke indiskt muslin. Och i proportion därtill är det cirkulerande kapitalet hundra eller tusen gånger mindre ... Om totalbeloppet av de årliga besparingarna lades till det fasta kapitalet, skulle det inte inverka på efterfrågan på arbetskraft." (John Barton: "Observations on the Circumstances which influence the Condition of the Labouring Classes of Society", London 1817, s. 16, 17.) "Samma orsak kan öka ett lands nettointäkter och samtidigt göra en del av befolkningen överflödig och skada arbetarnas ställning." (Ricardo: a.a., s. 469.) När kapitalet växer, "kommer efterfrågan" (på arbetskraft) "att avta". (ibid. s. 480, not.) "Det kapital, som användes för att underhålla arbetarna, kan variera oberoende av varje förändring i kapitalets totalbelopp ... Stora växlingar i efterfrågan på arbetskraft och svåra perioder av nöd kan återkomma oftare, efter hand som kapitalanhopningen blir större." (Richard Jones: "An Introductory Lecture on Political Economy", London 1833, s. 12.) "Efterfrågan" (på arbetskraft) "stiger ... inte i förhållande till det samlade kapitalets ackumulation ... Varje ökning av den nationella rikedomen, som är avsedd för reproduktion, får därför, efter hand som samhället utvecklas, mindre och mindre inflytande på arbetarnas levnadsvillkor." (G. Ramsay: "An Essay on the Distribution of Wealth", s. 90, 91.)
[852*] H. Merivale: "Lectures on Colonization and Colonies", London 1841-42, vol. I, s. 146.
[853*] Malthus: "Principles of Political Economy", s. 254, 319, 320. I detta verk upptäcker Malthus äntligen, med hjälp av Sismondi, den kapitalistiska produktionens sköna treenighet: överproduktion - överbefolkning - överkonsumtion, sannerligen tre älskliga odjur! - Jfr F. Engels: "Umrisse zu einer Kritik der Nationalökonomie" i Deutsch-Französische Jahrbücher, utgivna av Arnold Ruge och Karl Marx, Paris 1844, s. 107 f.
[854*] Harriet Martineau: "The Manchester Strike", 1842, s. 101.
[855*] T.o.m. under bomullskrisen 1863 finner man i ett flygblad, utgivet av bomullsarbetarna i Blackburn, våldsamma angrepp på det överarbete, som på grund av fabrikslagstiftningen endast drabbade vuxna manliga arbetare: "Av de vuxna arbetarna krävdes i denna fabrik en 12-13 timmar lång arbetsdag, samtidigt som 100-tals måste gå arbetslösa men gärna skulle arbeta halvtid för att åtminstone kunna uppehålla sina familjer och samtidigt rädda sina kamrater undan en för tidig död till följd av överarbetet." "Vi vill fråga", heter det vidare, "om denna praxis att ständigt arbeta övertid gör det möjligt att åstadkomma drägliga förhållanden mellan mästare och 'tjänare'. De som arbetar på övertid känner orättvisan lika starkt som de som tvingas till ofrivillig arbetslöshet. I detta distrikt räcker arbetet till att delvis sysselsätta alla, om arbetet fördelades på ett rimligt sätt. Vi begär bara vår rätt, när vi kräver att mästarna inför korttidsarbete, åtminstone så länge det nuvarande tillståndet varar, i stället för att överanstränga en del, medan de övriga på grund av arbetsbrist måste ta sin tillflykt till välgörenheten." ("Reports of Insp. of Fact. for 31st Oct. 1863", s. 8). - Hur en relativ överbefolkning inverkar på de sysselsatta arbetarna, begriper förf. till "Essay on Trade and Commerce" på grund av sin medfödda borgarinstinkt: "En annan orsak till dagdriveri (idleness) i detta land är bristen på arbetskraft. När det blir brist på arbetare på grund av ovanligt stor efterfrågan på varor, känner arbetarna sin egen betydelse och vill också låta mästarna känna den. Det är förvånansvärt, men dessa karlars sinnelag är så fördärvat, att vid sådana tillfällen grupper av arbetare har gaddat ihop sig för att sätta sina mästare i klämma genom att fira en hel dag." ("An Essay on Trade and Commerce", London 1770, s. 27, 28.) De rysliga karlarna begärde nämligen löneförhöjning!
[856*] "Economist" 21 jan. 1860.
[857*] Under sista halvåret 1866, då 80-90.000 arbetare i London kastades ut från sitt arbete, heter det i fabriksrapporten för samma halvår: "Det förefaller inte stämma riktigt, att efterfrågan alltid framkallar utbud just då det är behövligt. Så har inte varit fallet i fråga om arbete, ty många maskiner har under det senaste året fått stå stilla i brist på arbetare." ("Reports of Insp. of Fact. for 31st Oct. 1866", s. 81.)
[857a*] Hälsningstal vid konferensen för sanitära reformer, Birmingham 15 jan. 1875, av J. Chamberlain, då stadens borgmästare, nu (1883) handelsminister.
[858*] "781 städer" är uppräknade i 1861 års statistik för England och Wales "med 10.960.998 invånare, medan byarna och landskommunerna endast har 9.105.226 ... År 1851 uppvisade statistiken 580 städer, vars befolkning var ungefär lika med befolkningen i de kringliggande landsbygdsdistrikten. Men i de senare ökade befolkningen med endast 1/2 miljon under de följande 10 åren, medan de 580 städerna ökade med 1.554.067 personer. Ökningen i landskommunerna är 6,5 %, i städerna 17,3 %. Skillnaden i tillväxtkvot beror på inflyttning från landet till städerna. 3/4 av den totala ökningen kommer på städerna." ("Census etc.", vol. III, s. 11, 12.)
[859*] "Fattigdom synes befrämja fortplantningen." (Adam Smith [151].) Om man får tro den galante och snillrike abbé Galiani, är detta t.o.m. en särskilt vis gudomlig inrättning: "Gud har ordnat det så, att folk som utför särskilt nödvändigt arbete föder barn i riklig mängd." (Galiani: "Della Moneta", Custodis samling, Parte Moderna, Milano 1801, s. 78.) "Elände ända till yttersta gränsen av hungersnöd och pestilens har en tendens att öka invånarantalet i stället för att minska det." (S. Laing: "National Distress", 1844, s. 69.) Sedan Laing belyst detta påstående med statistik, fortsätter han: "Om hela världen levde i välstånd, så vore jorden snart avfolkad."
[860*] "Dag för dag blir det så klarare att de produktionsförhållanden, som bourgeoisin rör sig i, inte har en enhetlig, enkel karaktär utan en dubbeltydig; att i samma förhållanden, under vilka rikedomen produceras, även fattigdomen frambringas; att i samma förhållanden, vari produktivkrafternas utveckling försiggår, utvecklas också en repressionskraft; att dessa förhållanden alstrar den borgerliga rikedomen, d.v.s. borgarklassens rikedom, endast under ett fortskridande förintande av rikedomen hos denna klass' enskilda medlemmar samt under skapande av ett ständigt växande proletariat." (Karl Marx: "Filosofins elände", sv. uppl. Sthlm 1949, s. 130-131.)
[861*] G. Ortes: "Della Economia Nazionale libri sei", 1777, i Custodis Parte Moderna, vol. XXI, s. 6, 9, 22, 25 etc. Ortes säger i samma verk s. 32: "I stället för att göra utkast till onyttiga system för folkens lycka vill jag begränsa mig till att utforska orsakerna till deras olycka."
[862*] "A Dissertation on the Poor Laws. By a Wellwisher of Mankind (The Reverend Mr J. Townsend)", 1786, ny uppl. London 1817, s. 15, 39, 41. Denne "förfinade" präst, vars just anförda skrift jämte hans reseskildring från Spanien Malthus ofta skriver av sida efter sida, hämtade huvuddelen av sin lära från Sir J. Steuart, som han emellertid förvränger. T.ex. då Steuart säger: "Här var slaveriet den våldsmetod som gjorde människan arbetsam" (för dem som inte arbetar)... "Människorna blev då tvungna att arbeta" (d.v.s. gratis åt andra), "emedan de var andras slavar; människorna är nu tvungna att arbeta" (d.v.s. gratis åt dem som inte arbetar), "för att de är slavar under sina egna behov" [152] - så drar han därav inte samma slutsats som den fete prebendeätaren, att lönarbetarna jämt skall suga på ramarna. Han vill tvärtom öka deras behov och därigenom åstadkomma en sporre för deras arbete åt "de förfinade".
[863*] Storch: "Cours d'Économie Politique", ed. Petersburg 1815, vol. III, s. 223.
[864*] Sismondi: "Nouveaux Principes d'Économie Politique", vol. I, s. 79, 80, 85.
[865*] Destutt de Tracy: "Traité de la Volonté et de ses effets", Paris 1826, s. 231.
[865a*] Detta skrevs i mars 1867.
[866*] "Tenth Report of the Commissioners of H.M's Inland Revenue", London 1866, s. 38.
[867*] ibid.
[868*] Dessa siffror är tillräckliga för vår jämförelse men är egentligen oriktiga, eftersom årligen kanske 100 milj. p.st. i inkomster "förtiges". Klagomålen från finansministeriet över systematiskt skatteskolk, särskilt från affärsmännens och industrikapitalisternas sida, upprepas i varje rapport. Så heter det t.ex.: "Ett aktiebolag uppgav sina beskattningsbara inkomster till 6.000 p.st. Taxeringsmyndigheten upptog dem till 88.000 p.st., och för den summan betalades slutligen skatt. Ett annat bolag uppgav 190.000 p.st., men tvingades tillstå, att det verkliga beloppet var 250.000 p.st." (ibid. s. 42).
[869*] "Census etc.", vol. III, s. 29. John Brigths uppgift, att 150 godsägare äger hälften av Englands och 12 godsherrar hälften av Skottlands jord, har inte blivit vederlagd.
[870*] "Fourth Report etc. of Inland Revenue", London 1860, s. 17.
[871*] Detta är nettoinkomsten, alltså efter vissa lagligen medgivna avdrag.
[872*] Just nu, mars 1867, är den indiska och kinesiska marknaden återigen överfylld av varor från de engelska bomullsfabrikerna. 1866 sänktes bomullsarbetarnas löner med 5 %, och 1867 utbröt på grund av en liknande lönesänkning en strejk i Preston, som omfattade 20.000 man. [Detta var förspelet till den kris, som strax därefter utbröt. - FE.]
[873*] "Census etc.", vol. III, s. 11.
[874*] Gladstone i underhuset 13 febr. 1843. (Times 14/2 1843, Hansard 13/2.)
[875*] Gladstone i underhuset 16 april 1863. (Morning Star 17 april.) - [Angående kritik mot Marx' Gladstonecitat se Engels' förord till 4:e upplagan. - IB.]
[876*] Se de officiella uppgifterna i blåboken: "Miscellaneous Statistics of the United Kingdom, Part VI", London 1866, s. 260-273 passim. I stället för statistiken från barnhemmen kunde regeringsorganens deklamationer i anledning av förslaget om beskattning av kungahusets avkomlingar tjäna som belägg. De höjda livsmedelspriserna blev givetvis inte bortglömda i detta sammanhang.
[877*] Gladstone i underhuset 7 april 1864. - De fortgående, skriande motsägelserna i Gladstones budgettal 1863 och 1864 karakteriseras av en engelsk skriftställare medelst följande citat från Boileau (i 1:a-4:e uppl. Moličre):
"Sådan är mänskan; hon hoppar från ett mål till ett annat.
Vad hon på kvällen prisat, hon nästa morgon fördömt.
Besvärlig för andra, hon själv sin svaghet ej orkar bära;
ofta byter hon dräkt, lika ofta växlar hon mening." ("The Theory of Exchanges
etc.", London 1864, s. 135.) - [Övers. fr. 4:e tyska uppl. - IB.]
[878*] H. Fawcett: "The Economic Position of the British Labourer", London 1865, s. 67, 82. Arbetarens ökande beroende av krämaren är en följd av den tilltagande osäkerheten och arbetslösheten.
[878a*] I 1:a o. 2:a upplagan fanns här denna not: "Man får hoppas, att F. Engels snart skall utöka sitt verk om den engelska arbetarklassens läge med perioden efter 1844 eller också utge skildringen därav i ett särskilt andra band". Engels antecknade härtill i sitt eget exemplar: "Detta har Marx själv ombesörjt i detta första band av Kapitalet." I de upplagor av Kapitalet han själv svarat för har han utelämnat Marx' not. - K/RS.
[879*] I England inräknas alltid Wales, i Storbritannien England, Wales och Skottland, i Förenade kungarikena (United Kingdom) dessa tre länder samt Irland.
[880*] Det kastar ett egendomligt ljus över framstegen sedan Adam Smiths tid, att ordet workhouse, som nu är beteckningen för fattighus, för honom ibland är liktydigt med manufactory, fabrik. T.ex. i inledningen till hans kapitel om arbetsdelningen: "those employed in every different branch of the work can often be collected into the same workhouse" (de som arbetar i olika industrigrenar kan ofta samlas i samma arbetshus). [154]
[881*] "Public Health, 6th Report etc. for 1863", London 1864, s. 13.
[882*] ibid. s. 17.
[883*] ibid. s. 13.
[884*] ibid. bilaga, s. 232.
[885*] ibid. s. 232, 233.
[886*] ibid. s. 14, 15.
[887*] "Aldrig har de mänskliga rättigheterna så öppet och skamlöst offrats för egendomens rätt som i fråga om arbetarklassens bostadsförhållanden. Varje stor stad är en offerplats för människor, ett altare, där årligen tusentals människor slaktas åt girighetens Moloch." (S. Laing: "National Distress", 1844, s. 150.)
[888*] "Public Health, 8th Report", London 1866, s. 14 not.
[889*] ibid. s. 89. Beträffande barnen i dessa lägenheter säger dr Hunter: "Vi vet inte, hur barn blev uppfostrade före denna sammanpackning av fattigfolk, och den skulle vara en djärv spåman, som försökte förutsäga, vilket uppförande man kan vänta av barn, som nu växer upp i detta land under obeskrivliga förhållanden och vilkas uppfostran till framtida medlemmar av "samhällsfarliga klasser" nu fullbordas genom att de sitter uppe halva nätterna tillsammans med personer i alla åldrar, druckna, snuskiga och grälsjuka." (ibid. s. 56.)
[890*] ibid. s. 62.
[891*] "Report of the Officer of Health of St. Martin's in the Fields", 1865.
[892*] "Public Health, 8th Rep.", s. 91.
[893*] ibid. s. 88.
[894*] "Public Health, 8th Rep.", s. 89.
[895*] ibid. s. 55, 56.
[896*] ibid. s. 149.
[897*] ibid. s. 50.
[898*] Lista från en agent i ett arbetarförsäkringsbolag i Bradford.
| Vulcan Street nr 122 | 1 | rum | 16 | personer | |
| Lumley Street nr 13 | 1 | ,, | 11 | ,, | |
| Bower Street nr 41 | 1 | ,, | 11 | ,, | |
| Portland Street nr 112 | 1 | ,, | 10 | ,, | |
| Hardy Street nr 17 | 1 | ,, | 10 | ,, | |
| North Street nr 18 | 1 | ,, | 16 | ,, | |
| North Street nr 17 | 1 | ,, | 13 | ,, | |
| Wymer Street nr 19 | 1 | ,, | 8 | vuxna | |
| Jowett Street nr 56 | 1 | ,, | 12 | personer | |
| George Street nr 150 | 1 | ,, | 3 | familjer | |
| Rifle Court, Marygate nr 11 | 1 | ,, | 11 | personer | |
| Marshall Street nr 28 | 1 | ,, | 10 | ,, | |
| Marshall Street nr 49 | 3 | ,, | 3 | familjer | |
| George Street nr 128 | 1 | ,, | 18 | personer | |
| George Street nr 130 | 1 | ,, | 16 | ,, | |
| Edward Street nr 4 | 1 | ,, | 17 | ,, | |
| York Street nr 34 | 1 | ,, | 2 | familjer | |
| Salt Pie Street | 2 | ,, | 26 | personer | |
| Regent Square | 1 | källare | 8 | personer | |
| Acre Street | 1 | ,, | 7 | ,, | |
| Roberfs Court nr 33 | 1 | ,, | 7 | ,, | |
| Back Pratt Street, kopparslagarverkstad | 1 | ,, | 7 | ,, | |
| Ebenezer Street nr 27 | 1 | ,, | 6 | ,, |
(ibid. s. 111.)
[899*] ibid. s. 114.
[900*] ibid. s. 50.
[901*] "Public Health, 7th Rep.", London 1865, s. 18.
[902*] ibid. s. 165.
[903*] ibid. s. 18, not. Fattigvårdsföreståndaren i Chapel-en-le-Frith-Union (i Derbyshire) rapporterar till generalregistratorn [128]: "I Doveholes har man gjort ett antal små grottor i en stor hög med kalkaska. Dessa hålor tjänar som bostäder åt schaktare och andra, som arbetar på ett järnvägsbygge i närheten. Grottorna är trånga, saknar slaskledning och avträde. De har inga ventilationsanordningar, med undantag för ett hål i taket, som samtidigt fungerar som skorsten. Smittkopporna härjar och har redan förorsakat åtskilliga dödsfall" (bland grottmänniskorna). (ibid. not 2.)
[904*] De i 13:e kapitlet upptagna detaljerna berör närmast arbetarna i kolgruvorna. Det ännu sämre tillståndet i metallgruvorna redovisas i den samvetsgranna rapporten av Royal Commission av 1864.
[905*] ibid. s. 180, 182.
[906*] ibid. s. 515, 517.
[907*] ibid. s. 16.
[908*] "Svältdöd i massa bland Londons fattiga! (Wholesale starvation of the London poor!)... Under de senaste dagarna har man på husväggarna i London sett stora plakat med följande märkliga text: 'Feta oxar, hungrande människor! De feta oxarna har lämnat sina palats för att mätta de rika i deras lyxgemak, medan de svältande människorna fördärvas och dör i sina eländiga hålor.' Plakat med denna olycksbringande text klistras ständigt upp på nytt, och knappt har en omgång nedrivits eller överklistrats, så kommer nya på samma eller andra offentliga platser ... Det påminner om de hotande varsel, som förberedde franska folket på händelserna år 1789 ... I detta ögonblick, medan engelska arbetare och deras hustrur och barn dör av köld och hunger, blir engelskt kapital, som skapats av engelska arbetare, till miljonbelopp investerat eller utlånat i Ryssland, Spanien, Italien och andra främmande länder." ("Reynold's Newspaper", 20 jan. 1867.)
[909*] Ducpétiaux: "Budgets économiques des classes ouvriéres en Belgique", Brüssel 1855, s. 151, 154, 155.
[910*] James E. Th. Rogers, Prof. of Political Economy in the University of Oxford: "A History of Agriculture and Prices in England", Oxford 1866, vol. I, s. 690. Detta noggrant utarbetade verk omfattar i de hittills utkomna två banden perioden 1259-1400. Andra bandet innehåller endast statistik. Det är den första tillförlitliga prishistoria vi äger från denna tid.
[911*] "Reasons for the late Increase of the Poorrates; or, a comparative view of the price of labour and provisions", London 1777, s. 5, 11.
[912*] Dr Richard Price: "Observations on Reversionary Payments", 6 ed. av W. Morgan, London 1805, vol. II, s. 158, 159. Price anmärker s. 159: "Det nominella priset på en arbetsdag är nu bara ca 4 eller 5 gånger högre än år 1514. Men spannmålspriset är 7 och priset på kött och kläder ca 15 gånger så högt. Arbetets pris har därför inte alls stigit i proportion till de stigande livsmedelspriserna utan synes tvärtom ha sjunkit till hälften i jämförelse med utgifterna."
[913*] Barton: a.a. s. 26. Betr. slutet av 18:e årh. jfr Eden: "The State and the Poor."
[914*] Parry: "The Question of the Necessity of the existing Cornlaws considered", London 1816, s. 86.
[915*] ibid. s. 213.
[916*] S. Laing: "National Distress", s. 62.
[917*] "England and America", London 1833, vol. I, s. 47.
[918*] "London Economist", 29 mars 1845, s. 290.
| Barn | Antal familje- med- lemmar |
Män- nens vecko- lön |
Veckolön för barn | Hela familjens vecko- inkomst |
Bostads- hyra pr vecka |
Total veckolön efter hyres- avdrag |
Veckolön pr person |
|||||||||||||||
| A | B | C | D | E | F | G | H | |||||||||||||||
|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|
| By nr 1 | ||||||||||||||||||||||
| 2 | 4 | 8 | sh. | - | 8 | sh. | 2 | sh. | 6 | sh. | 1 | sh. | 6 | d. | ||||||||
| 3 | 5 | 8 | ,, | - | 8 | ,, | 1 | sh. | 6 | d. | 6 | ,, | 6 | d. | 1 | ,, | 3Ŋ | ,, | ||||
| 2 | 4 | 8 | ,, | - | 8 | ,, | 1 | ,, | 7 | ,, | 1 | ,, | 9 | ,, | ||||||||
| 2 | 4 | 8 | ,, | - | 8 | ,, | 1 | ,, | 7 | ,, | 1 | ,, | 9 | ,, | ||||||||
| 6 | 8 | 7 | ,, | 1 sh. till 1 sh. 6 d. | 10 | ,, | 6 | d. | 2 | ,, | 8 | ,, | 6 | d. | 1 | ,, | 1/4 | ,, | ||||
| 3 | 5 | 7 | ,, | 1 sh. 2 d. | 8 | ,, | 2 | d. | 1 | ,, | 4 | d. | 6 | ,, | 10 | d. | 1 | ,, | 7Ŋ | ,, | ||
| By nr 2 | ||||||||||||||||||||||
| 6 | 8 | 7 | sh. | 1 sh. till 1 sh. 6 d. | 10 | sh. | 1 | sh. | 6 | d. | 8 | sh. | 6 | d. | 1 | sh. | 3/4 | d. | ||||
| 6 | 8 | 7 | ,, | - | 7 | ,, | 1 | ,, | 3Ŋ | d. | 5 | ,, | 8Ŋ | ,, | 8Ŋ | ,, | ||||||
| 8 | 10 | 7 | ,, | - | 7 | ,, | 1 | ,, | 3Ŋ | ,, | 5 | ,, | 8Ŋ | ,, | 7 | ,, | ||||||
| 4 | 6 | 7 | ,, | - | 7 | ,, | 1 | ,, | 6Ŋ | ,, | 5 | ,, | 6Ŋ | ,, | 11 | ,, | ||||||
| 3 | 5 | 7 | ,, | - | 7 | ,, | 1 | ,, | 6Ŋ | ,, | 5 | ,, | 6Ŋ | ,, | 1 | sh. | 1 | ,, | ||||
| By nr 3 | ||||||||||||||||||||||
| 4 | 6 | 7 | sh. | - | 7 | sh. | 1 | sh. | 6 | sh. | 1 | sh. | ||||||||||
| 3 | 5 | 7 | ,, | 1-2 sh. | 11 | ,, | 6 | d. | 10 | d. | 10 | ,, | 8 | d. | 2 | ,, | 1Ŋ | d. | ||||
| - | 2 | 5 | ,, | - | 5 | ,, | 1 | sh. | 4 | ,, | 2 | ,, | ||||||||||
[919*] Godsägararistokratin lånade pengar ur statskassan - naturligtvis genom parlamentsbeslut - till detta ändamål och till mycket låg ränta, vilken arrendatorerna fick betala igen med dubbla beloppet.
[920*] Minskningen i antalet medelstora arrenden märker man särskilt i folkräkningsrubrikerna: "arrendatorns son, måg, bror, kusin, dotter, änka, syster, brorsdotter, systerdotter", kort sagt: de av arrendatorn sysselsatta medlemmarna av hans egen familj. Dessa rubriker upptog år 1851 216.851 personer, år 1861 endast 176.151.
[921*] Antalet fårherdar ökade från 12.517 till 25.559.
[922*] "Census etc.", vol. III, s. 36.
[923*] Rogers: a.a. s. 693. "The peasant has again become a serf". a.a. s. 10. Rogers tillhör den liberala skolan, är personlig vän till Cobden och Bright, alltså ingen laudator temporis acti [157].
[924*] "Public Health, 7th Rep." London, s. 242. Det är därför inget ovanligt, antingen att husägaren höjer hyran för en arbetare, när han hör, att denne förtjänar lite mera, eller att arrendatorn sänker arbetarens lön, "emedan dennes hustru också har arbete". (ibid.)
[925*] ibid. s. 135.
[926*] ibid. s. 134.
[927*] "Report of the Commissioners ... relating to Transportation and Penal Servitude", London 1863, s. 42, 50.
[928*] ibid. s. 77. "Memorandum by the Lord Chief Justice."
[929*] ibid. bd II, Vittnesmål.
[930*] ibid. bd I, bilaga, s. 280.
[930a*] ibid. s. 274, 275.
[931*] "Public Health, 6th Rep.", 1863, s. 238, 249, 261, 262.
[932*] ibid. s. 262.
[933*] ibid. s. 17. Den engelske lantarbetaren får bara en fjärdedel så mycket mjölk och hälften så mycket bröd som den irländske. Den sistnämndes bättre näringsförhållanden påpekades redan av A. Young i hans "Tour through Ireland" i början av 19:e århundradet. Orsaken är helt enkelt den, att de fattiga irländska arrendatorerna är långt mera humana än de rika engelska. Textens uppgifter om Wales gäller inte för dess sydvästra del. "Alla läkare där är överens om att dödlighetskvotens stegring genom tuberkulos, skrofler o.s.v. ökas i intensitet genom försämringen av befolkningens fysiska kondition, och alla tillskriver fattigdomen denna försämring. Lantarbetarens dagliga underhåll uppskattas där till 5 pence, och i många distrikt betalar arrendatorn (som själv lever i fattigdom) ännu lägre lön. En liten bit fläsk eller salt kött, torkat så att det är hårt som trä och som matsmältningen knappt klarar av, får sätta smak på stora mängder soppa av mjöl och lök, som omväxlar med havregröt, och dag efter dag är detta lantarbetarens middagsmål ... Industrins utveckling ledde för hans vidkommande till att det solida hemvävda tyget i detta hårda och fuktiga klimat ersattes av billiga bomullstyger, och att han fick svagt te i stället för starkare drycker ... Efter många timmars arbete i regn och blåst kommer lantarbetaren hem till sin hydda för att sätta sig vid en eld av torv och briketter, gjorda av lera och kolavfall, som utsänder kväljande moln av kol- och svavelsyra. Hyddans väggar består av lera och sten, golvet av bara marken och taket av en massa löst pålagd halm. Varje springa är igenstoppad för värmens bibehållande, och här äter han sitt kvällsmål med hustru och barn i en atmosfär av infernalisk stank, medan hans enda omgång kläder får torka på kroppen. Barnmorskor, som varit tvungna att tillbringa natten i sådana hyddor, berättar hur fötterna sjunker till vristerna i sörjan på golvet, och hur de tvingades (ett lätt arbete!) att borra ett hål i väggen för att skaffa sig en privat nypa luft. Talrika iakttagare ur olika samhällsklasser intygar, att den undernärde (underfed) bonden varje natt är utsatt för dessa och andra hälsovådliga inflytanden, och att resultatet blir ett försvagat och skrofulöst folk, finns det sannerligen bevis för ... Rapporterna från myndigheterna i Caermarthenshire och Cardiganshire vittnar om exakt samma förhållanden. Härtill kommer ett ännu större elände, nämligen att sinnesslöheten griper omkring sig. Och så är det de klimatiska förhållandena. Hårda sydvästvindar blåser genom hela landet under 8 ā 9 av årets månader, och i deras följe kommer skyfallsliknande regn, som huvudsakligen forsar fram på kullarnas västra sluttningar. Träd är sällsynta utom på skyddade platser; utan skydd blir de sönderblåsta och missformade. Hyddorna kryper in under något bergsutsprång eller i en klyfta eller ett stenbrott. Endast småväxta får och inhemsk hornboskap kan leva på hedarna ... Ungdomen utvandrar till de östra gruvdistrikten i Glamorgan och Monmouth ... Caermarthenshire är en uppfödningsort för gruvarbetare och samtidigt deras invalidhem ... Befolkningssiffrorna håller sig knappast uppe. Så t.ex. i Cardiganshire:
| 1851 | 1861 | |||
|---|---|---|---|---|
| Mankön | 45.155 | 44.446 | ||
| Kvinnor | 52.459 | 52.955 | ||
| 97.614 | 97.401 | " | ||
(Dr Hunters rapport i "Public Health, 7th Rep.", 1864, London 1865, s. 498-502 passim.)
[934*] 1865 har denna lag i någon mån förbättrats. Man får snart erfara, att dylikt fusk inte hjälper.
[935*] Till belysning av det följande: Close villages (slutna byar) kallas de, vars ägare är en eller ett par stora lantlorder; open villages (öppna byar) delas av många mindre ägare. Det är i de sistnämnda byarna byggspekulanterna kan sätta upp kåkar och hyreshus.
[936*] En sådan skenby ser mycket småtrevlig ut men är lika overklig som de byar Katarina II såg på resan till Krim.[CXCVI*] På sista tiden har även fårherden jagats bort från dessa show-villages. Vid Market Harborough finns t.ex. en fårfarm om 500 acres, som skötes av en enda man. Herden bodde förr i en hydda på farmen för att slippa den långa vandringen över dessa vidsträckta slätter, Leicesters och Northamptons sköna ängar. Nu får han i stället en shilling extra till logi, som han får söka sig långt borta i en av de öppna byarna.
[937*] "Arbetarnas hus" (i de öppna byarna, som naturligtvis alltid är överfyllda) är vanligen byggda i rader, med baksidan på den yttersta markremsan, som byggspekulanten kan kalla sin. Husen har därför ingen tillgång på luft och ljus annat än från framsidan." (Dr Hunter i "Public Health, 7th Rep.", 1864, London 1865, s. 135.) "Mycket ofta är byns handelsman eller värdshusvärd samtidigt hyresvärd. I så fall får lantarbetaren ytterligare en herre vid sidan av arrendatorn. Han måste dessutom var hans kund. Med 10 sh. i veckan, minskat med en årshyra på 4 p.st., måste han köpa sitt nödtorft av te, socker, mjöl, såpa, ljus och öl till handlarens godtyckliga priser." (ibid s. 132.) Dessa öppna byar utgör i själva verket de engelska jordproletärernas "straffkolonier". Många av hyddorna är rena luffarhotell, där traktens alla landstrykare söker sin tillflykt. Lantarbetaren och hans familj, som ofta i förvånansvärt hög grad bevarat sin arbetsduglighet och moral t.o.m. under dessa vedervärdiga förhållanden, dukar här under. De förnäma ockrarna har naturligtvis för vana att fariseiskt rycka på axlarna åt byggspekulanterna, de små husjobbarna och de öppna byarna. De vet mycket väl, att deras "slutna byar" och "skenbyar" utgör bakgrunden till de "öppna byarna" och inte skulle existera utan dessa. "Om inte de små husägarna i de öppna byarna funnes, skulle största delen av lantarbetarna få sova under bar himmel på de gods, där de arbetar." (ibid. s. 135.) Systemet med "öppna" och "slutna" byar råder i alla grevskap i mellersta och östra England.
[938*] "Husvärden" (arrendatorn eller lantlorden) "berikar sig, direkt eller indirekt, genom en mans arbete. Han betalar honom 10 sh. i veckan och plockar sedan av den arme saten 4 eller 5 p.st. i årlig hyra för en kåk, som inte är värd 20 p.st. på öppna marknaden, men vars konstlade pris hålles uppe, för att ägaren har makt att säga: 'Ta mitt hus eller packa dej iväg och skaffa dej arbete nån annanstans utan arbetsbetyg från mej!' ... Om en man vill försöka förbättra sin ställning och bli rallare eller ta arbete i ett stenbrott, så måste han vara beredd på att få beskedet: 'Fortsätt ditt arbete hos mej för denna låga lön, eller packa dej iväg med en veckas uppsägning, och ta grisen med dej, om du har någon, och sälj potatisen som växer i täppan till det pris du kan få för den.' Det händer också, att arrendatorn finner det fördelaktigare att låta arbetaren betala högre hyra som bestraffning för att han försökt lämna sin anställning." (Dr Hunter: ibid. s. 132.)
[939*] "Unga nygifta par utgör inte något lämpligt studieobjekt för vuxna bröder och systrar i samma sovrum, och fast inga exempel må anföras, föreligger tillräckligt material för att motivera den anmärkningen, att följden av blodskam för kvinnans vidkommande alltid blir stort lidande och ofta döden." (Dr Hunter: ibid s. 137.) - En landsortspolis, som tidigare i många år hade varit detektiv i Londons värsta kvarter, säger om flickorna i sin by: "Under alla de år jag tjänstgjort som polis i Londons värsta slumkvarter, har jag aldrig sett maken till fräckhet och skamlöshet i så tidiga åldrar ... De lever som svin. Unga pojkar och flickor, mödrar och fäder, alla sover tillsammans i samma kammare." ("Children's Employment Commission, 6th Rep.", London 1867, bilaga s. 77, not 155.)
[940*] "Public Health, 7th Rep.", 1867, s. 9-14 passim.
[940a*] "Prästen och adelsmannen tycks ha sammansvurit sig för att hetsa dem till döds."
[941*] "Det gudi behagliga arbetet som lantarbetaren utför, förlänar t.o.m. hans ställning värdighet. Han är ingen slav utan en fredens soldat och förtjänt av en familjebostad, som jordägaren borde ha iordningställt åt honom, jordägaren som utkräver tvångsarbete av honom liksom landet av soldaten. Lika litet som soldaten erhåller lantarbetaren marknadspriset för sitt arbete. Liksom soldaten blir han infångad i unga år, medan han i sin okunnighet inte känner till något annat än sitt eget yrke och sin närmaste hembygd. Tidigt giftermål och bostadslagstiftningen betyder för honom, vad värvningen och den militära straffrätten betyder för soldaten." (Dr Hunter i "Public Health, 7th Rep.", 1864, London 1865, s. 132.) Ibland kan någon mera vekhjärtad lantlord vakna till insikt om vilken ödemark han har skapat omkring sig. "Det är vemodigt att sitta ensam på sitt gods", sade lord Leicester, när man gratulerade honom till att ha fått slottet Hookham färdigt. "Jag ser mig omkring och ser inte ett enda hus utom mitt eget. Jag känner mig som jätten i jätteslottet, som har ätit upp alla sina grannar."
[942*] En liknande utveckling har gjort sig gällande även i Frankrike under de senaste årtiondena, i samma utsträckning som den kapitalistiska produktionen har lagt under sig jordbruket och fördrivit den "övertaliga" lantbefolkningen till städerna. Även här försämras bostads- och andra sociala förhållanden i de "övertaligas" ursprungliga hemorter. Om det egendomliga lantproletariatet, som jordlottsystemet har åstadkommit, se bl.a. den förut citerade skriften av Colins: "L'Économie Politique" och Karl Marx: "Louis Bonapartes adertonde Brumaire" (sv. uppl. Sthlm 1939, s. 140 ff.) År 1846 bodde 24,42% av Frankrikes befolkning i städerna, 75,58 % på landsbygden; 1861 var procenttalen 28,26, resp. 71,14, och under de senaste åren har landsbygdens folkminskning fortsatt. Redan 1846 sjöng Pierre Dupont i sin "Ouvriers" (Arbetare):
"Dåligt klädda, bor i hålor,
under takåsen i ruckel
lever vi bland fnask och tjuvar,
vänner av mörkret."
(Övers. fr. 4:e tyska uppl. - IB.)
[943*] Den 6:e och slutliga rapporten från "Children's Employment Commission", publicerad i slutet av mars 1867, behandlar endast gangsystemet i lantarbetet.
[944*] "Children's Employment Commission, 6th Rep.", Vittnesmål, s. 37, not 173.
[945*] Enstaka gängledare har dock arbetat sig upp till arrendatorer av 500 acres jord eller blivit ägare av hela rader hus.
[946*] "Hälften av flickorna i Ludford har blivit förstörda genom gängen." (ibid. appendix, s. 6, not 32.)
[947*] "Gängsystemet har tilltagit i hög grad de senaste åren. På några platser har det först nyligen införts. På andra, där det förekommit tidigare, upptar det ständigt flera och ständigt yngre barn." (ibid. s. 79, not 174.)
[948*] "Små arrendatorer använder inte gängsystemet." "Det användes inte på mager jord utan på jord, som ger 2 p.st. till 2 p.st. 10 sh. pr acre i avkastning." (ibid. s. 17, 14.)
[949*] Profiten smakade en av dessa herrar så väl, att han upprörd förklarade för undersökningskommissionen, att hela ståhejet bara berodde på systemets namn. Om man i stället för "gäng" döpte det till "ungdomens agrikultur-industriella kooperativa självhjälpsorganisation", så skulle allt vara i sin ordning.
[950*] "Gängarbete är billigare än annat arbete, det är därför det användes", säger en förutvarande gängledare. (ibid. s. 17, not 14.) "Gängsystemet är absolut det billigaste för arrendatorn och lika avgjort det fördärvligaste för barnen", säger en arrendator. (ibid. s. 16, not 3.)
[951*] "Utan tvivel utförde män och kvinnor förr många arbeten, som nu utföres av barn i gäng. Där kvinnor och barn utnyttjas, är nu flera män än förr arbetslösa." (ibid. s. 43, n. 202.) Däremot heter det på ett annat ställe: "Efterfrågan på arbetskraft har blivit så stor i många jordbruksdistrikt, särskilt i de spannmålsproducerande områdena, till följd av utvandringen och lättheten att pr järnväg komma till städerna, att jag anser barnarbetet vara alldeles oumbärligt." ("Jag" är en godsägares mäklare.) (ibid. s. 80 n. 180.) Arbetsfrågan gäller nämligen i de engelska jordbruksdistrikten, i motsats till den övriga civiliserade världen, godsägarnas och arrendatorernas stora bekymmer: hur skall man, trots lantbefolkningens oavbrutet ökade avflyttning, kunna behålla en "relativ överbefolkning" och därmed även en "minimal arbetslön" för lantarbetarna?
[952*] "Public Health Report", som jag tidigare har citerat, och som i förbigående behandlar gängsystemet i samband med barnadödligheten, förblev okänd för pressen och därmed också för den engelska allmänheten. Däremot bjöd den sista rapporten från "Children's Employment Commission" på matnyttigt sensationsmaterial för pressen. Den liberala pressen frågade, hur dessa fina gentlemän och ladies och statskyrkoprelater, som det vimlade av i Lincolnshire, kunde tolerera sådana förhållanden på sina gods, mitt framför sina ögon, medan man skickade missionärer till andra sidan jordklotet "för söderhavsvildarnas sedeförbättring". Den finare pressen däremot anställde betraktelser över det gräsliga fördärvet hos denna lantbefolkning, som var i stånd att sälja sina barn till ett sådant slaveri! Med tanke på de avskyvärda förhållanden, som de "finkänsliga" dömt lantarbetaren till, vore det inte alls underligt, om han åte upp sina egna barn. Det märkliga är i själva verket den karaktärsstyrka, som lantarbetarna i stor utsträckning bevarat. De officiella rapporterna bevisar, att föräldrarna t.o.m. i gängdistrikten avskyr gängsystemet. "Det finns mängder av bevis i de vittnesmål som vi samlat in, att föräldrarna i många fall skulle vara tacksamma för en tvångslag, som satte dem i stånd att motstå de lockelser och det tryck, som de ofta är utsatta för. Ibland är det den kommunala myndigheten, ibland arbetsköparen, som hotar dem med avsked, om de inte skickar barnen att arbeta i stället för att gå i skolan ... All den tid och alla de krafter, som förslösas, alla de lidanden som drabbar arbetaren och hans familj genom meningslösa ansträngningar, alla de tillfällen då arbetarna har funnit orsaken till barnens moraliska ruin i trångboddheten och gängsystemets moraliska nedsmittning - allt detta framkallar känslor hos de fattiga arbetarna, som man lätt kan tänka sig, och som det är överflödigt att närmare beskriva. De är medvetna om att de tillfogas mycket andligt och lekamligt lidande genom omständigheter, som de själva inte är ansvariga för, som de aldrig skulle ha tolererat, om de haft något att säga till om, och som de förgäves kämpar emot." (ibid. s. XX, n. 82, s. XXIII, n. 96.)
[953*] Irlands befolkning utgjorde år 1801: 5.319.867 personer, 1811: 6.084.996, 1821: 6.869.544, 1831: 7.828.347 och 1841: 8.222.664.
[954*] Resultatet skulle bli ännu mera negativt, om vi ginge längre tillbaka. Så var antalet får 1865: 3.688.742 men 1856: 3.694.294; svinen 1865: 1.299.893 men 1858: 1.409.883.
[955*] Uppgifterna i texten är sammanställda ur "Agricultural Statistics, Ireland, General Abstracts", Dublin, för åren 1860 och följande och ur "Agricultural Statistics, Ireland. Tables showing the Estimated Average Produce etc.", Dublin 1866. Denna statistik är som bekant officiell och förelägges varje år parlamentet.
Tillägg till 2:a upplagan: Den officiella statistiken visar en minskning av den odlade arealen med 134.914 acres från 1871 till 1872. Det förekom "ökning" i odlingen av grönfoder (foderväxter, rovor o.dyl.), "minskning" i den odlade arealen med 16.000 acres för vete, 14.000 för havre, 4.000 för korn och råg, 66.632 för potatis, 34.667 för lin och 30.000 acres mindre för ängar, klöver, vicker och rovor. Den vetebesådda arealen visar för de sista 5 åren följande avtagande skala: 1868: 285.000 acres, 1869: 280.000 acres, 1870: 259.000 acres, 1871: 244.000 acres, 1872: 228.000 acres. Det sistnämnda året uppvisar i runda tal en ökning med 2.600 hästar, 80.000 nötkreatur och 68.600 får samt en minskning med 236.000 svin.
[956*] "Tenth Report of the Commissioners of Inland Revenue", London 1866.
[957*] Den årliga totalinkomsten under rubrik D avviker här från den förra tabellen på grund av vissa lagligen medgivna avdrag.
[958*] Om också produkten pr acre visar nedgång, så måste man komma ihåg, att engelsmännen i 1Ŋ århundrade indirekt har exporterat Irlands jord utan att ens unna jordbrukarna medel att ersätta jordens beståndsdelar.
[958a*] Innan Th. Sadler publicerade sitt arbete om befolkningsfrågan, utkom hans berömda bok "Ireland, its Evils and their Remedies" (2:a uppl. London 1829), där han genom att jämföra de olika provinsernas statistik, och i varje provins de enskilda grevskapens, påvisar, att fattigdomen på Irland är störst i de provinser, som är glesast befolkade, och att fattigdomen inte alls ökar med befolkningstätheten, som Malthus vill inbilla oss. Då Irland i allmänhet betraktas som "befolkningsprincipens" förlovade land, är dessa fakta av speciellt intresse.
[958b*] Under åren 1851-1874 utvandrade inalles 2.325.922 personer.
[958c*] Enligt en tabell i Murphy: "Ireland, Industrial, Political and Social", 1870, är 94,6 % av arrendena under och 5,4 % över 100 acres.
[958d*] "Reports from the Poor Law Inspectors on the wages of Agricultural Labourers in Dublin", 1870. Jfr även "Agricultural Labourers (Ireland) Return etc. dated 8th March 1861", London 1862.
[959*] ibid. s. 29, 1.
[959b*] ibid. s. 12.
[959c*] ibid s. 25.
[959d*] ibid. s. 27.
[959e*] ibid. s. 26.
[959f*] ibid. s. 1.
[959g*] ibid. s. 32.
[959h*] ibid. s. 25.
[959i*] ibid. s. 21, 13.
[960*] "Reports of Insp. of Fact. for 31st 1866", s. 96. - Inspektör Buhre tillägger: "Hur skall man kunna undgå att jämföra denne skicklige arbetare med sitt sjukliga utseende med puddlarna[CCIII*] i södra Staffordshire, blomstrande och muskulösa, med höga löner men klent utrustade beträffande både förstånd och uppförande." - Detta tillagt i franska upplagan. - RS.
[960a*] Totalarealen innefattar också "torvmossar och impediment" (oduglig mark).
[960b*] I tredje boken av detta verk, i avsnittet om jordegendomen, skall jag utförligt påvisa, huru både de enskilda godsägarna och den engelska lagstiftningen planmässigt utnyttjade hungersnöden och de förhållanden, som den medförde, till att påskynda jordbruksrevolutionen och tunna ut Irlands befolkning till en nivå, som passade lantlordernas intressen. Jag återkommer då också till småarrendatorernas och lantarbetarnas förhållanden. Här endast ett citat. Nassau W. Senior säger bl.a. i sin postuma skrift "Journals, Conversations and Essays relating to Ireland", 2 vol., London 1868, vol. II, s. 282: "Dr G. har gjort den träffande anmärkningen, att vi har vår fattigvårdslag, som är ett kraftigt vapen för att ge segern åt lantlorderna; ett annat är utvandringen. Ingen verklig vän av Irland kan önska, att kriget" (mellan lantlorderna och de keltiska småarrendatorerna) "blir förlängt - än mindre, att det slutar med arrendatorernas seger ... Ju fortare det" (detta krig) "är över, ju fortare Irland blir ett land av betesmark (grazing country) med den relativt ringa folkmängd en betesmark behöver, desto bättre för alla klasser." - 1815 års engelska spannmålslagar gav Irland monopol på fri spannmålsinförsel till Storbritannien och gynnade alltså konstlat spannmålsodlingen. Detta monopol avlägsnades helt plötsligt, när spannmålslagarna upphävdes 1846. Bortsett från alla andra omständigheter var denna händelse tillräcklig för att påskynda förvandlingen av den irländska åkerjorden till betesmark och för att samtidigt påskynda arrendegårdarnas koncentration och småbrukarnas fördrivande. Sedan man från 1815 till 1846 lovordat den irländska jordens bördighet och förklarat, att naturen själv hade bestämt den för veteodling, upptäckte helt plötsligt de engelska agronomerna, ekonomerna och politikerna, att den inte duger till något annat än produktion av grönfoder! M. Léonce de Lavergne har haft bråttom att upprepa detta på andra sidan Kanalen. En man måste vara så "djupsinnig" som M. Lavergne för att bli duperad av dylika barnsligheter.
[961*] I Italien, där den kapitalistiska produktionen tidigast utvecklats, försvann också livegenskapen tidigare än i andra länder. Den livegne blev här fri, innan han ännu hade någon laglig rätt till jorden. Hans befrielse förvandlade honom genast till en rättslös proletär, och de nya herrarna väntade redan i de från romartiden kvarvarande städerna. När revolutionen på världsmarknaden [162] från slutet av 15:e århundradet gjorde slut på den norditalienska handelns herravälde, uppstod en rörelse i motsatt riktning. Städernas arbetare drevs i massor ut på landsbygden, och jordbruket, som här bedrevs lika intensivt som trädgårdsskötsel, fick ett tidigare aldrig skådat uppsving.
[Vi svenskar bör kanske hålla i minnet, att den svenska bondeklassen, trots hårt tryck från adeln, lyckades försvara sin frihet och slippa livegenskapen. - IB.]
[962*] "De små jordägarna, som odlade sin egen mark med egna händer och kunde glädja sig åt ett blygsamt välstånd, bildade på den tiden en viktigare faktor i nationen än nu ... Inte mindre än 160.000 jordbrukare, som med sina familjer måste ha utgjort mer än 1/7 av hela befolkningen, levde av att bruka små freehold-gårdar" (freehold = fullt fri egendom). "Dessa småbrukares genomsnittsinkomst uppskattas till 60 a 70 p.st. om året. Det beräknas, att dessa småbönders antal var större än arrendatorernas." (Macaulay: "History of England", 10:e uppl, London 1854, vol. I, s. 333, 334.) Ännu mot slutet av 17:e århundradet var 4/5 av den engelska befolkningen jordbrukare. (ibid. s. 413.) - Jag citerar Macaulay, emedan han såsom systematisk historieförfalskare så mycket som möjligt "beskär" sådana fakta.
[963*] Man får inte glömma, att t.o.m. den livegne var egendomsägare (visserligen tributpliktig). ty han ägde den jordbit, som hörde till hans hus men var dessutom meddelägare i byns allmänning. "Bonden är här" (i Schlesien) "livegen". Inte desto mindre ägde dessa livegna vissa samfälligheter. "Schlesierna har inte kunnat förmå sig att dela sina allmänningar, medan det i Neumark knappt finns en by, där inte detta med framgång genomförts." (Mirabeau: "De la Monarchie Prussienne", Londres 1788, vol. II, s. 125, 126.
[964*] Japan med sin rent feodala organisation av jordegendomen och sitt utvecklade småbruk ger oss en mycket sannare bild av den europeiska medeltiden än våra historiska läroböcker, som mestadels kännetecknas av borgerliga fördomar. Det är ju så bekvämt att vara "liberal" på medeltidens bekostnad.
[965*] I sin "Utopia" talar Thomas Morus om det underbara land, där "fåren äter upp människorna". ("Utopia", transl. Robinson, ed. Arber, London 1869, s. 41.)
[965a*] Baco klargör sammanhanget mellan ett fritt, välmående bondestånd och ett starkt infanteri. 'Det var utomordentligt viktigt för konungarikets makt och prestige att ha arrendegårdar, stora nog att ge duktiga karlar en god försörjning och lägga en stor del av landets jordbruk i händerna på fria odlare, som intog en mellanställning mellan adeln och småbönderna ... Ty experterna anser allmänt, att en armés huvudstyrka består av infanteriet eller fotfolket. Men för att få ett bra infanteri behöver man folk, som växt upp, inte i slaveri och fattigdom utan i frihet och ett visst välstånd. Om nationen därför mest består av adelsmän och förnämt folk, medan jordbrukarna bara är arbetare och tjänare eller småbrukare, d.v.s. bofasta tiggare, kan väl landet ha ett bra kavalleri men aldrig ett tappert, ståndaktigt fotfolk ... Det kan man se i Frankrike, Italien och några andra länder, där i själva verket alla är antingen adelsmän eller fattigbönder ... i en sådan grad, att man måste använda legosoldater från Schweiz eller andra länder för att sätta upp infanteribataljoner. Detta är orsaken till att dessa nationer har många invånare men få soldater." ("The Reign of Henry VII etc. Verbatim Reprint from Kennet's England", ed. 1179, London 1870, s. 308.)
[966*] Dr Hunter i "Public Health, 7th Rep. 1864", London 1865, s. 134. - "Den areal jord, som" (i de gamla lagarna) "anvisades, skulle man numera betrakta som alltför stor och snarast ägnad att förvandla dem till små arrendatorer." (George Roberts: "The Social History of the People of the Southern Counties of England in past centuries", London 1856, s. 184, 185.)
[967*] "De fattigas rätt till en del av kyrkotiondena är fastslagen genom de gamla lagarnas formuleringar." (J. D. Tucket: "A History of the Past and Present State of the Labouring Population", London 1846, vol. II, s. 804, 805.)
[968*] William Cobbett: "A History of the Protestant Reformation", § 471.
[969*] Det protestantiska sinnelaget visade sig bl.a. i följande. I södra England slog en del godsägare och välmående arrendatorer sina kloka huvuden samman för att finna en riktig tolkning av Elisabeths fattiglag och ställde därför upp tio frågor, som de förelade en på den tiden berömd jurist, Sergeant Snigge (senare domare under Jakob I) för yttrande. Nionde frågan lyder: "Några av kommunens rika arrendatorer har funderat ut ett bra sätt att undgå alla svårigheter vid genomförandet av denna lag. De föreslår, att man bygger ett fängelse i kommunen. Varje fattig, som inte går med på att bli inspärrad i fängelset, vägras understöd. Därpå skall det kungöras i trakten, att den som är villig att ta emot fattiga för kommunens räkning skall inom en bestämd tid inlämna ett förseglat anbud med det lägsta pris, som han kan godta. Förslagsställarna har den uppfattningen, att det i traktens grevskap bör finnas personer, som är ovilliga att själva arbeta men samtidigt saknar de nödvändiga medlen att överta ett arrende eller ett fartyg, så att de kan leva utan att arbeta ('so as to live without labour'), och bland dem bör finnas folk som kan ge kommunen mycket fördelaktiga anbud. Skulle då och då någon fattig råka omkomma hos vårdaren, så har denne ansvaret, eftersom kommunen har gjort sin plikt. Vi fruktar dock, att den nuvarande lagen inte medger försiktighetsmått av detta slag; men ni bör veta att övriga fria bönder i detta och angränsande grevskap kommer att ansluta sig till oss för att pressa sina underhusmedlemmar att motionera om en lag, som tillåter inspärrning och tvångsarbete för fattiga, så att var och en som motsätter sig inspärrningen blir utan understöd. Vi hoppas, att detta skall avhålla de fattiga från att begära understöd ('will prevent persons in distress from wanting relief')." (R. Blakey: "The History of Political Litterature from the earliest times", London 1855, vol. II, s. 84, 85.) - I Skottland blev livegenskapen avskaffad några hundra år senare än i England. Så sent som år 1698 förklarade Fletcher av Saltoun i det skotska parlamentet: "Antalet tiggare i Skottland uppskattas till inte mindre än 200.000. Trots att jag i princip är republikan, har jag inget annat botemedel att föreslå, än att vi återinför livegenskapen och gör alla dem till slavar, som inte kan försörja sig själva." Och Eden skriver i "The State and the Poor", vol. I, kap. 1, s. 60, 61: "Fattigdomen daterar sig från bondens frigörelse ... Manufakturen och handeln är fattigdomens far och mor." Eden, liksom den nyssnämnde principielle republikanen, råkar bara ut för ett litet misstag: det är inte upphävandet av livegenskapen utan upphävandet av jordbrukarens äganderätt till gård och grund, som gjort honom till proletär eller fattighjon. - I Frankrike, där expropriationen av lantarbetarna skedde på annat sätt, finner vi motsvarigheter till den engelska fattiglagstiftningen i Moulinsförordningen 1566 och ediktet 1656.
[970*] Hr Rogers betonar i förordet till sin "History of Agriculture", att reformationen utarmat folkmassorna, detta oaktat han själv vid den tiden var professor i politisk ekonomi vid universitetet i Oxford, den protestantiska ortodoxins högborg.
[971*] "A Letter to Sir I. C. Banbury, Brt.: On the High Price of Provisions. By a Suffolk Gentleman." Ipswich 1795, s. 4. T.o.m. den fanatiske anhängaren av storarrendeväsendet, förf. till "Inquiry into the Connection of large etc.", London 1773, s. 133, säger: "Mest beklagar jag förlusten av vår yeomanry, denna klass, som verkligen upprätthöll vårt folks oavhängighet, och det gör mig ont att se deras jordbitar i händerna på monopoliserande lorder, utarrenderade till småfarmare, vilkas arrendekontrakt stipulerar sådana villkor, att de knappt har det bättre än drängar, som vid varje ogynnsam konjunktur får vara beredda på avsked."
[972*] Om dessa borgerliga stormäns privatmoral kan bl.a. följande noteras: "De betydande landförläningarna till den irländska lady Orkney år 1695 är ett offentligt vittnesbörd om konungens [Wilhelm III Oraniern] kärleksaffärer och denna dams inflytande ... Man antar, att lady Orkney's utsökta tjänster bestått i - foeda labiorum ministeria."[CCIX*] (I Sloane Manuscripte Collection, i British Museum nr 4.224. Manuskriptet har titeln "The character and behaviour of King William, Sunderland etc. as represented in Original Letters to the Duke of Shrewsbury from Somers, Halifax, Oxford, Secretary Vernon etc." Det är fullt av kuriosa.
[973*] "Det olagliga överförandet av kronogods i privat ägo är ett skandalöst kapitel i engelsk historia ... ett oerhört bedrägeri gentemot nationen (gigantic fraud on the nation)." (F. W. Newman: "Lectures on Political Economy", London 1851, s. 129, 130). [Hur de nutida engelska storgodsägarna fick sina besittningar, kan man i detalj studera i "Our old Nobility. By Noblesse Oblige", London 1879. - F. E.]
[974*] Man kan t.ex. läsa E. Burkes pamflett om det hertigliga huset Bedford, vars avkomling är Lord John Russell, "the tomtit of liberalism" ("liberalismens gärdsmyg").
[975*] "Arrendatorerna förbjuder cottagers (torparna) att hålla något som helst levande väsen utom sig själva och sin familj, under förevändningen, att om de hade boskap eller fjäderfä, skulle de stjäla foder ur ladorna. De säger också, att torparna skall hållas i fattigdom, ty då är de flitigast. Men sanningen är nog, att arrendatorerna vill ha allmänningarna helt för sig själva." ("A Political Enquiry into the Consequences of enclosing Waste Lands", London 1785, s. 75).
[976*] Eden: "The State and the Poor", företalet.
[977*] "Capital Farms." ("Two Letters on the Flour Trade and the Dearness of Corn. By a Person in Business", London 1767, s. 19, 20.)
[978*] "Merchant-farms." ("An Inquiry into the Present High Prices of Provisions", London 1767, s. 11 not.) Denna förträffliga skrift, som utkom anonymt, är författad av Rev. Nathaniel Forster.
[979*] Thomas Wright: "A short address to the Public on the Monopoly of large farms", 1779, s. 2, 3.
[980*] Rev. Addington: "Enquiry into the Reasons for or against inclosing open fields", London 1772, s. 37-43 pass.
[981*] Dr R. Price: "Observations on Reversionary Payments, 6th ed. By W. Morgan", London 1805, vol. II, s. 155. - Läs Forster, Addington, Kent, Price och James Anderson och jämför med MacCullochs bedrövliga struntprat i hans katalog, "The Litterature of Political Economy", London 1845.
[982*] ibid. s. 147.
[983*] ibid. s. 159. - Man kommer att tänka på det gamla Rom. "De rika hade bemäktigat sig större delen av de odelade landområdena. De litade på att tidsförhållandena skulle säkra deras besittning av dem, och köpte eller rövade därför jordbitarna från de fattiga i trakten. På så sätt fick de stora lantgods i stället för enstaka fält. De använde slavar som lantarbetare och djurskötare, eftersom de fria männen togs ut till krigstjänst. Att äga slavar var vinstgivande även i så måtto, att dessa inte behövde göra krigstjänst utan var hemma hos familjen, som förökades med en mängd barn. På det sättet drog de mäktige all rikedom till sig, och hela trakten vimlade av slavar. Romarna blev däremot allt färre, ty de decimerades av fattigdom, skatter och krigstjänst. När fredliga tider åter inträdde, var lantarbetarna dömda till fullständig overksamhet, eftersom de rika var i besittning av jorden och använde slavar i stället för fria män i jordbruket." (Appianus: "Römische Bürgerkriege", 1 boken, 1 kap., 7.) Detta ställe hänsyftar på tiden före de licinska lagarna [167]. Krigstjänsten, som i så hög grad påskyndade de romerska plebejernas ruin, var också Karl den stores viktigaste hjälpmedel, när det gällde att förvandla de fria tyska bönderna till livegna.
[984*] "An Inquiry into the Connection between the present Prices of Provisions etc." s. 124, 129. Likaså, men med motsatt tendens: "Arbetarna fördrivs från sina bostäder och jagas in till städerna för att söka arbete där - men därigenom vinnes ett större överskott, och på så sätt förökas kapitalet." ("The Perils of the Nation", 2nd ed. London 1843, s. XIV.)
[985*] F. W. Newman: "Lectures on Political Economy", London 1851, s. 132.
[986*] Steuart säger: "Om man jämför jordräntan för dessa gods med godsens storlek, verkar räntan låg. Men tar man hänsyn till antalet människor, som lever på godset, visar det sig, att ett gods i det skotska höglandet försörjer kanske tio gånger så många människor som ett motsvarande gods i de bördigaste provinserna." (Han gör det misstaget att räkna klanens tribut till hövdingen [169] som jordränta.)
[987*] James Anderson: "Observations on the means of exciting a Spirit of National Industry etc.", Edinburgh 1777.
[988*] År 1860 sändes de exproprierade till Kanada under falska förespeglingar. En del tog sin tillflykt till bergen eller öarna på västkusten. De förföljdes av poliser, och de råkade i handgemäng med dessa men lyckades undkomma.
[989*] "I de skotska högländerna blir de nedärvda äganderättsförhållandena ständigt åsidosatta ... Utan hänsyn till den som ärvt arrendet, bjuder lantlorden ut jorden till den högstbjudande, och om denne är en förbättrare (improver), inför han i regel omedelbart nya odlingsmetoder. Landet var förut tätt befolkat av småbönder eller lantarbetare, allt efter den avkastning jorden gav, men under det nya systemet med bättre odlingsmetoder och högre jordränta gäller det att få ut största möjliga produktmängd med minsta möjliga kostnad. Som följd därav blir överflödiga arbetare avlägsnade, och befolkningens antal reduceras, inte till vad landet kan försörja utan med hänsyn till vad som ger mest profit. De som fördrivits från sin hembygd söker sitt livsuppehälle i fabriksstäderna o.s.v." (David Buchanan: "Observations on etc. A. Smiths Wealth of Nations", Edinburgh 1814, vol. IV, s. 144.) "Den skotska adeln har rensat bort familjer, som man rensar ogräs, de har behandlat byarna och deras befolkning på samma sätt som indianerna, när de hämnas på de vilda djuren i deras hålor. Människan schackras bort för ett fårskinn eller en fårbog eller ännu billigare ... Det är värre än mongolernas framfart, då de trängde in i norra Kina och planmässigt utrotade befolkningen för att förvandla landet till betesmark. Många skotska lantlorder har behandlat sina egna landsmän i sitt eget land på samma sätt." (George Ensor: "An Enquiry concerning the Population of Nations", London 1818, s. 215, 216.)
[990*] När den nuvarande hertiginnan av Sutherland med stor ståt tog emot Harriet Beecher-Stowe, "Onkel Torns" författarinna, för att manifestera sin sympati för den amerikanska republikens negerslavar - vilket hon och de övriga aristokraterna visligen underlät under inbördeskriget, då varje "nobelt" engelskt hjärta slog för slavägarna - publicerade jag i "Newyork Tribune" en skildring av de sutherlandska slavarnas förhållanden. (Delar därav finns i utdrag i Carey: "The Slave Trade", London 1853, s. 202, 203.) Min artikel avtrycktes i en skotsk tidning och åstadkom en underhållande polemik mellan tidningen och huset Sutherlands lakejer.
[991*] Intressanta detaljer om denna fiskhandel finner man i David Urquhart: "Portfolio, new series". - Nassau W. Senior betecknar i sin tidigare citerade postuma skrift "Journals, Conversations and Essays relating to Ireland", London 1868, "proceduren i Sutherlandshire som en av de nyttigaste röjningar (clearings) i mannaminne".
[991a*] "Deer forests" (vildmarkerna) i Skottland kan inte uppvisa ett enda träd. Man driver bort fåren och driver upp hjortar på de kala bergen och kallar det en 'hjortskog'. Alltså inte ens ett försök till skogsdrift!
[992*] Robert Somers: "Letters from the Highlands; or the Famine of 1847", London 1848, s. 12-28 pass. Dessa brev publicerades ursprungligen i Times. De engelska ekonomerna förklarade naturligtvis gaelernas hungersnöd 1847 som en följd av - överbefolkningen. Det är förstås riktigt, att där fanns för många människor och för litet mat. - Röjningen på godsen, "clearing of estates" som det heter på engelska, "Bauernlegen" på tyska, gjorde sig gällande i Tyskland särskilt efter 30-åriga kriget och ledde så sent som år 1790 till bondeuppror i Kursachsen. Röjningssystemet var särskilt vanligt i östra Tyskland. I de flesta preussiska provinser blev böndernas äganderätt säkrad först under Fredrik II [den store]. Efter erövringen av Schlesien tvingade han godsägarna att återuppbygga stugor och ladugårdar och att utrusta bondgårdarna med djur och redskap. Han behövde soldater för sin armé och skattebetalare till statskassan. Av Fredriks beundrare Mirabeau kan man få veta, vilket angenämt liv bonden f.ö. levde under Fredriks finansstyre och hans besynnerliga blandning av despoti, byråkrati och feodalism: "Linodling är en av de nordtyska jordbrukarnas viktigaste inkomstkällor. Till olycka för mänskligheten är det emellertid endast ett hjälpmedel mot eländet och ingen väg till välstånd. De direkta skatterna, dagsverksplikt och tvångsarbete av olika slag pressar den tyske bonden, som dessutom måste betala indirekta skatter på allt han köper ... För att hopa den ena olyckan på den andra så får han inte sälja sina produkter, hur och var han vill, och han får inte köpa vad han behöver hos den handelsman som kan skaffa honom varorna till billigaste pris. Alla dessa förhållanden ruinerar honom så småningom, och han skulle inte kunna betala de direkta skatterna på förfallodagen, om han inte hade spinnrocken att ta till. Den utgör en hjälpkälla, ty den sysselsätter både hans hustru, hans barn, hans drängar och honom själv. Men vilket mödosamt liv, även med dessa hjälpmedel! På sommaren arbetar han som en straffånge vid plogen och med skörden. Han går till vila kl. 9 på kvällen och stiger upp kl. 2 på natten för att hinna med sina sysslor. Under vintern borde han egentligen vila mera för att få nya krafter, men han skulle inte ha någon spannmål kvar till mat och utsäde, om han måste sälja sin skörd för att få pengar till skatterna. För att fylla denna lucka måste han spinna ... och han måste spinna ihärdigt. På vintern går han därför till sängs vid midnatt eller senare och stiger upp kl. 5 eller 6, eller också går han till sängs kl. 9 och stiger upp kl. 2, och efter detta schema är hans liv inrättat alla dagar, söndagen undantagen. Så mycket arbete och så litet sömn sliter ut en människa, och det är orsaken till att män och kvinnor åldras mycket tidigare på landsbygden än i städerna." (Mirabeau: "De la Monarchie Prusienne", Londres 1788, vol. III, s. 212 f.)
Tillägg till 2:a upplagan: I april 1866, 18 år efter publiceringen av ovan citerade skrift av Robert Somers, höll professor Leone Levi ett föredrag i Society of Arts om fårbetenas förvandling till jaktmarker, varvid han skildrade den fortsatta förödelsen i de skotska högländerna. Han sade bl.a.: "Avfolkning och ägornas omläggning till rena fårbeten utgjorde det bekvämaste sättet att få inkomster utan några utlägg ... Att ersätta fårbetet med en hjortskog blev vanligt som omväxling i högländerna. Fåren drevs undan av vilda djur, liksom människorna först hade drivits undan av fåren ... Man kan gå från grevens av Dalhousie gods i Forfarshire till John O'Groaths utan att lämna skogsområdet. - I många" (av dessa skogsområden) "är räv, vildkatt, mård, iller, vessla och fjällhare hemmastadda, medan kaniner, ekorrar och råttor börjat hitta vägen dit. Väldiga landområden, vilka enligt den skotska statistiken omfattar många stora och fruktbara betesmarker, är nu undantagna från varje kultivering och förbättring och tjänar nu uteslutande några få personers jaktnöje - som varar endast en kort period varje år."
I "Economist" den 2 juni 1866 läses: "En skotsk tidning berättar den senaste veckan bland andra nyheter: Ett av de bästa fårarrendena i Sutherlandshire, för vilket nyligen, då den löpande kontraktsperioden gick ut, bjöds ett årsarrende på 1.200 p.st., skall förvandlas till hjortskog!" De feodala instinkterna förnekar sig inte ... liksom inte heller på den tiden, då den normandiske erövraren ... ödelade 36 byar för att skapa New Forest ... Två miljoner acres, som omfattar några av Skottlands fruktbaraste landområden, har helt och hållet lagts öde. De naturliga ängarna i Glen Tilt hörde till de frodigaste i grevskapet Perth. "Hjortskogen" vid Ben Aulder var den bästa betesmarken i det vidsträckta distriktet Badenoch, och Black Mountskogen hade det bästa skotska betet för svartulliga får. Man får en föreställning om utsträckningen av de områden i Skottland, som är ödelagda för jaktsportens skull, när man hör att jaktmarkerna har större yta än hela grevskapet Perth. Och man får en föreställning om förlusterna i avkastning, när man hör, att skogen i Ben Aulder gav bete åt 15.000 får, och att den endast omfattar 1/30 av Skottlands hela jaktmarker ... Alla dessa jaktområden är helt improduktiva ... man hade lika gärna kunnat sänka dem i Nordsjöns vågor. Lagstiftningens starka hand borde göra slut på sådana ödemarker, som skapats av godtycket."
- Den franska upplagan har följande tillägg: I alla fall publicerar samma "Economist" också försvarsskrifter till förmån för denna tillverkning av vildmark. Man bevisar, med stöd av noggranna kalkyler, att lantlordernas reveny därigenom har tillväxt och följaktligen också nationalförmögenheten i Högländerna. - RS.
[993*] Författaren till "Essay on Trade etc." anmärker: "Under Edvard VI:s regeringstid verkar det som om engelsmännen på fullaste allvar hade beslutat uppmuntra manufakturen och skaffa de fattiga arbete. Det framgår bl.a. av en märklig lag, som börjar med orden: 'Alla vagabonder skall brännmärkas.' "
[993a*] Thomas Morus säger i "Utopia": "Så gick det till, när en girigbuk och frossare, en skamfläck för sitt land, fick herraväldet över och inhägnade tusentals acres land, medan jordbrukarna jagades bort från hus och hem. Antingen blev de bortdrivna med lock och pock eller med våld och övergrepp, så att de måste sälja och ge sig av, de arma, eländiga stackarna! Det var män och kvinnor, make, hustru, faderlösa barn, änkor, jämrande mödrar med sina dibarn och hela hushållet - fattigt på medel men rikt på människor, eftersom jordbruket behövde många armar. De måste släpa sig bort från sin välbekanta och kära hembygd utan att finna en viloplats, där de kunde slå sig ner. De måste sälja sina enkla tillhörigheter för en spottstyver, eftersom de så plötsligt blev utkastade från sina hem. Deras ägodelar hade kanske inte så stort penningvärde, men de hade ändå kunnat få lite bättre betalt, om de fått sälja i lugn och ro. Och när de hade vandrat omkring, tills deras tillgångar var förbrukade, hade de inga andra utvägar än att stjäla och bli hängda eller också tigga. Och även då blev de satta i fängelse som vagabonder, eftersom de drev omkring utan att arbeta - dessa som inget arbete kunde få, även om de aldrig så gärna ville." Av dessa arma flyktingar, om vilka Thomas Morus säger, att man tvingade dem till stöld "blev under Henrik VIII:s regering 72.000 stora och små tjuvar hängda". (Hollinshed: "Description of England", vol. I, s. 186.) Under Elisabeth I:s tid blev "landstrykare hängda i rader. Det gick vanligen inte ett år, utan att på den ena eller andra platsen 300 eller 400 hamnade i galgen". (Strype: "Annals of the Reformation and Establishment of Religion, and other Various Occurrences in the Church of England during Queen Elisabeths Happy Reign", 2:a ed. 1725, vol. II.) Enligt samme Strype blev i Somersetshire på ett enda år 40 personer avrättade, 35 brännmärkta, 37 pryglade och 183 "hopplösa uslingar" släppta. Ändå innefattade, säger denne människovän, detta stora antal inte en femtedel av de verkliga förbrytelserna, på grund av fredsdomarnas släpphänthet och folkets sjåpiga medlidande. Han tillfogar, att de andra grevskapen i England inte var i bättre läge än Somersetshire utan många t.o.m. i ett sämre.
[994*] "När lagstiftningen skall slita tvister mellan arbetare och arbetsgivare, fungerar alltid arbetsgivarna som rådgivare", säger A. Smith. "Lagens anda är äganderätten", säger Linguet. [148] [Hur ofta har det hänt, att svenska arbetare har vunnit ett mål i arbetsdomstolen? - frågar IB.]
[995*] [J. B. Byles] "Sophisms of Free Trade. By a Barrister", London 1850, s. 53. Han tillägger spydigt: "Vi var alltid redo att inskrida till förmån för arbetsgivarna. Skulle det inte vara möjligt att nu göra något för arbetarna?"
[996*] Av en klausul i en lag från Jacob I:s tid kan man se, att många textilfabrikanter tog sig före att officiellt såsom fredsdomare bestämma lönetariffen i sina egna fabriker. - Särskilt efter 30-åriga kriget var lagar för att hålla lönerna nere vanliga i Tyskland. "Bristen på tjänstefolk och arbetare i de folktomma områdena var ett besvärligt problem för godsägarna. Det blev förbjudet för byborna att hyra ut kammare till lediga män och kvinnor. Alla sådana inhysingar skulle anmälas för myndigheterna och sättas i häkte, om de inte ville ta tjänst. Detta gällde, även om de arbetat som daglönare hos bönderna eller handlade med pengar och spannmål. ('Kaiserliche Privilegien und Sanctiones für Schlesien' I, 125.) Ett helt århundrade klagas det bittert i furstarnas förordningar över det lata och motvilliga slödder, som inte vill nöja sig med de hårda villkor som bjuds, och som inte vill arbeta för den lagstadgade lönen. Det var förbjudet för den enskilde godsägaren att betala mer än det som var fastställt för landskapet. Och ändå var villkoren bättre omedelbart efter kriget än 100 år senare. I Schlesien fick tjänstefolket ännu 1652 kött två gånger i veckan, medan det i vårt århundrade finns distrikt, där man får kött bara tre gånger om året. Även daglönen var högre omedelbart efter kriget än under de följande århundradena." (G. Freitag).
[996a*] Avskaffat 1875. - K/RS.
[997*] Artikel I i denna lag lyder: "Då upphävandet av alla slags korporationer inom samma stånd och yrke är en av grundvalarna för den franska författningen, är det förbjudet att återinföra dem, under vilken form eller förevändning det vara må." Artikel IV förklarar, att om "medborgare, som tillhör samma hantverk eller yrke, rådslår med varandra och träffar avtal i syfte att vägra arbeta eller att arbeta endast för ett visst pris, skall sådana rådslag och avtal ... förklaras stridande mot författningen och som angrepp mot friheten och människorättsförklaringen o.s.v.", alltså som statsförbrytelser, precis som i de gamla arbetarlagarna. ("Révolutions de Paris", Paris 1791, vol. III, s. 523.)
[997a*] "Révolutions de France", nr LXXVII.
[998*] Buchez et Roux: "Histoire Parlementaire", vol. X, s. 193-195 pass.
[999*] Harrison skriver i "Description of England": "Trots att en jordränta på 4 p.st. kanske ökat till 40 p.st., anser arrendatorn ändå, att han har gjort en dålig affär, om han inte vid kontraktstidens slut, efter 6 eller 7 år, har lagt undan 50 eller 100 p.st."
[1000*] Beträffande penningvärdesförsämringens inverkan på olika samhällsklasser under 16:e århundradet, se: "A Compendious or Briefe Examination of Certaine Ordinary Complaints of Diverse of our Countrymen in these our Days. By W. S., Gentleman." (London 1581.) Denna skrifts dialogform bidrog till att den länge tillskrevs Shakespeare, och ännu 1751 utkom en ny upplaga under hans namn. Dess författare är William Stafford. På ett ställe resonerar riddaren (knight) sålunda: Riddaren: "Ni lantbrukargranne, ni mäster krämare och ni gudfar kopparsmed och övriga hantverkare, ni måste väl se till att tillvarata era intressen. Ty i samma grad som alla ting är dyrare än de var, kan ni höja priserna på de varor och tjänster ni tillhandahåller. Men vi har ingenting att sälja, som vi kan höja priset på för att uppväga de högre priser som vi måste betala." På ett annat ställe frågar riddaren doktorn: "Jag ber er, säg, vilka människor ni menar! Och först och främst: vilka är det som skulle tjäna på det?" - Doktorn: "Jag menar alla dem, som lever på köp och försäljning, ty om de köper dyrare, så säljer de också dyrare." - Riddaren: "Vad är det då för folk, som enligt er mening vinner på affären?" - Doktorn: "Jag menar alla dem, som själva brukar egendomar eller arrendegårdar och betalar den gamla jordräntan men säljer efter de nya normerna, d.v.s. de betalar billigt för jorden men säljer dyrt allt det som växer på den." - Riddaren: "Vad är det då för folk, som enligt er åsikt förlorar mer, än dessa tjänar?" - Doktorn: "Det är alla adelsmän och riddare och alla som antingen lever på en bestämd ränta eller av en fast inkomst, och som inte odlar jorden och inte heller köper och säljer."
[1001*] I Frankrike blir "le régisseur", feodalherrens förvaltare och skatteindrivare, under medeltiden snart en affärsman ("homme d'affaires"), som genom utpressning, bedrägerier o.s.v. svindlar sig upp till kapitalist. Dessa förvaltare var ofta själva förnäma herrar. T.ex. "Detta är de räkenskaper, som herr Jacques de Thoraine, riddare och slottsherre till Besanįon, avlägger för hertigens och grevens av Burgund räkenskapsförare i Dijon över de räntor som influtit till nämnda slott från 25 december 1359 till 28 december 1360." (Alexis Monteil: "Histoire des Matériaux manuscrits etc.", s. 244.) Det visar sig redan här, att inom samhällslivets alla områden lejonparten tillfaller mellanhänderna. I affärslivet skummar finansiärer, börshajar, köpmän, småkrämare av grädden på affärerna. I den borgerliga rätten skinnar advokaten parterna. I politiken betyder representanten mer än väljarna, ministern mer än suveränen. I religionen blir Gud trängd i bakgrunden av "medlaren" och denne i sin tur av prästen, som är den oumbärlige förmedlaren mellan den gode herden och hans får. - I Frankrike var de stora feodala godsen uppdelade i en oändlig mängd små gårdsbruk alldeles som i England, men på betydligt sämre villkor för lantbefolkningen. Under 14:e århundradet uppstod arrendena, deras antal ökade ständigt, och snart var de mer än 100.000. De betalade en jordränta kontant eller in natura, som varierade mellan 1/12 och 1/5 av produktvärdet. Dessa arrendegods var län eller underlän o.s.v. allt efter värdet och omfånget av domänerna, av vilka många endast utgjorde några få morgen. Alla dessa länsherrar hade mer eller mindre omfattande domsrätt över invånarna; det fanns fyra grader. Man förstår, vilket tryck lantbefolkningen levde i under alla dessa småtyranner. Monteil säger, att det på den tiden fanns 160.000 domstolar i Frankrike, där det nu räcker med 4.000, fredsdomarna inräknade.
[1002*] I hans "Notions de Philosophie Naturelie", Paris 1838.
[1003*] En sida av saken, som Sir James Steuart kraftigt betonar. [172]
[1003a*] "Travailler pour le roi de Prusse", bokstavligen: "att arbeta för kungen av Preussen" har blivit ett ordstäv, som betyder att arbeta gratis eller för usel betalning. - K/RS.
[1004*] "Jag skall", säger kapitalisten, "låta er få äran att tjäna mig, på villkor att ni ger mig det lilla som ni får över, för den möda jag får utstå med att kommendera er." (J. J. Rousseau: "Discours sur l'Économie Politique", Genčve 1760, s. 70.)
[1005*] Mirabeau: "De la Monarchie Prussienne", Londres 1788, vol. III, s. 20-109 pass.
[1006*] "Tjugu pund ull, som en arbetarfamilj i stillhet förvandlar till kläder genom sitt eget arbete på stunder, som blir över i det vanliga slitet, det väcker inget uppseende. Men skicka tyget till marknaden, sänd det till fabrikanten, därifrån till grossisten och därifrån till handlaren - då blir det fråga om stora handelsoperationer och kapitalinvestering till ullens tjugudubbla värde ... Den arbetande klassen exploateras på så sätt för att underhålla ett fabriksproletariat, en parasitklass av jordägare och ett finanssystem, som vilar på en illusion." (David Urquhart: "Familiar Words", London 1855, s. 210.)
[1007*] Cromwells tid utgör ett undantag. Så länge republiken varade, höjde sig de engelska massornas alla skikt ur den förnedring, som de hade sjunkit ned i under furstehusen Tudor och Stuart. [Republiken var en kort episod i Englands historia: åren 1649-1660. - IB.]
[1008*] Tuckett inser, att storindustrin avlöste den egentliga manufakturen på grund av att maskineriet infördes och hemindustrin gick under. (Tuckett: "A History of the Past and Present State of the Labouring Population", London 1846, del I, s. 144.) "Plogen och dragoket var uppfinningar av gudar och hanterades av heroer; är spindeln, spinnrocken och vävstolen av mindre förnäm härkomst? Ni skiljer spinnrocken och plogen, spindeln och oket, och resultatet blir fabriker och fattighus, kredit och kriser, två fientliga läger, jordbrukare och affärsmän." (David Urquhart: "Familiar Words", s. 122.) Men nu kommer Carey och anklagar, säkert inte med orätt, England för att vilja förvandla alla andra länder till jordbruksländer, som England skulle sälja industrivaror till. Han påstår, att Turkiet blivit ruinerat på detta sätt, emedan "jordens ägare och brukare aldrig fick tillåtelse" (av England) "att konsolidera sin ställning genom den naturliga alliansen mellan plogen och vävstolen, hammaren och harven." ("The Slave Trade", s. 125.) Enligt Carey är Urquhart själv en av de huvudansvariga för Turkiets ruin, för att han i engelskt intresse gjort frihandelspropaganda i Turkiet. Till historien hör, att Carey, i förbigående sagt en stor ryssvän, vill förhindra denna skilsmässoprocess genom tullmurar, vilka tvärtom påskyndar den.
[1009*] De filantropiska engelska ekonomerna, såsom Mill, Rogers, Goldwin Smith, Fawcett m.fl., och de liberala fabrikanterna som John Bright et consortes frågar de engelska godsägarna, liksom Gud frågade Kain efter hans broder Abel: Vart har våra tusentals fria bönder tagit vägen? Och varifrån har ni själva då kommit? Ur tillintetgörandet av dessa fria bönder. Varför frågar ni inte vidare, vart de fria vävarna, spinnarna och hantverkarna har tagit vägen?
[1010*] "Industriell" användes här i motsats till "agrikulturell". Som samhällsklass är arrendatorn en industriell kapitalist lika väl som fabrikanten.
[1011*] "The Natural and Artifical Rights of Property Contrasted", London 1832, s. 98, 99. Förf. till den anonyma skriften är Th. Hodgskin.
[1012*] Så sent som år 1794 sände de små tygproducenterna i Leeds en deputation till parlamentet med begäran om en lag, som skulle förbjuda varje köpman att bli fabrikant. (Dr Aikin: "Description of the Country from thirty to forty miles round Manchester", London 1795.)
[1013*] William Howitt: "Colonization and Christianity. A Popular History of the Treatment of the Natives by the Europeans in all their Colonies", London 1838, s. 9. Angående slavarna finns en god framställning hos Charles Comte: "Traité de la Législation", 3:e ed. Bruxelles 1837. Man måste studera detta ämne i detalj för att komma underfund med vad bourgeoisin gör med både sig själv och arbetaren, där den obehindrat kan omskapa världen efter sitt huvud.
[1014*] Thomas Stamford Raffles, tidigare guvernör på Java: "Java and its Dependencies", London 1817.
[1015*] År 1866 dog enbart i provinsen Orissa mer än en miljon hinduer svältdöden. Inte desto mindre sökte man berika den indiska statskassan genom att sälja livsmedel åt de hungrande till höga priser.
[1015a*] William Cobbett anmärker, att i England alla offentliga inrättningar betecknas som "kungliga", medan man i gengäld talar om "statsskulden" (national debt). [En osökt parallell: är det någon, som någonsin hört talas om den "kungliga skulden" i Sverige? - IB.]
[1015b*] "Om tatarerna idag översvämmade Europa, skulle det bli mycket svårt att göra begripligt för dem, vad en finansman hos oss egentligen är för en figur." (Montesquieu: "Esprit des lois", ed. Londres 1769, vol. IV, s. 33.)
[1016*] Mirabeau: "De la Monarchie Prussienne", vol. VI, s. 101.
[1017*] Eden: "The State and the Poor", bd II, kap. 1, s. 421.
[1018*] John Fielden: "The Curse of the Factory System", London 1836, s. 5, 6. Beträffande fabriksväsendets ursprungliga ruskigheter jfr dr Aikin: "Description of the Country from thirty to forty miles round Manchester", London 1795, s. 219, och Gisborne: "Enquiry into the duties of men", 1795, vol. II. - Då ångmaskinen flyttade bort fabrikerna från vattenfallen på landsbygden och placerade dem inne i städerna, fann profitjägaren barnmaterialet tillgängligt, utan att han behövde tillgripa slavtillförsel från arbetshusen. När Sir Robert Peel d.ä. framlade sitt lagförslag till skydd för barnen, 1815, förklarade Francis Horner (myntkommissionens ledande man och intim vän till Ricardo) i underhuset: "Det är allmänt bekant, att i konkursboet efter en fabrikant ett band - om man kan använda ett sådant uttryck - av fabriksbarn offentligt annonserades och såldes på auktion som en del av egendomen. För två år sedan (1813) kom ett avskyvärt fall inför Högsta domstolen. Det handlade om ett antal barn, som en kommun i London hade lämnat ut till en fabrikant, som i sin tur överlät dem till en annan. När de slutligen upptäcktes, befann de sig i ett fullständigt uthungrat tillstånd (absolute famine). Ett annat fall, ännu mer avskyvärt, kom till min kännedom genom en ledamot av den parlamentariska undersökningskommissionen: För några få år sedan slöt en Londonkommun ett avtal med en fabrikant, varvid det bestämdes, att fabrikanten på varje 20-tal friska barn skulle ha en idiot med på köpet."
[1019*] År 1790 gick det i brittiska Västindien 10 slavar på en fri, i franska Västindien 14 på 1, i holländska 23 på 1. (Henry Broughan: "An Inquiry into the Colonial Policy of the European Powers", Edinburgh 1803, vol. II, s. 74.)
[1020*] Uttrycket "arbetande fattiga" (labouring poor) återfinnes i de engelska lagarna från den tid, då lönarbetarna blev så många, att de uppmärksammades. "Arbetande fattiga" användes å ena sidan i motsats till "sysslolösa fattiga" (idle poor) tiggare o.s.v., å andra sidan i motsats till de arbetare, som ännu inte är plockade höns utan fortfarande äger sina arbetsmedel. Från lagstiftningen övertogs uttrycket "arbetande fattiga" av den politiska ekonomin, från Culpeper, J. Child etc. till A. Smith och Eden. Från denna utgångspunkt kan man bedöma tilltron till "the execrable political cantmonger" (den förbannade politiske pratmakaren) Edmund Burke, som förklarar termen "arbetande fattiga" vara en "execrable political cant" (en förbannad politisk fras). Denne sykofant, som var i den engelska överklassens sold men spelade romantiker vis-ā-vis den franska revolutionen, liksom han spelade liberal och anhängare till de amerikanska kolonierna vid deras uppror mot den engelska överklassen, var alltigenom en ordinär borgarbracka: "Handelns lagar är naturlagar och alltså Guds lagar." (E. Burke: "Thoughts and Details on Scarcity", ed. London 1800, s. 31, 32.) Inte underligt, att han, själv trogen mot Gud och naturens lagar, alltid sålt sig själv till den högstbjudande. Man finner i Reverend Tuckers skrifter (Tucker var tory och präst men i övrigt en hederlig människa och duktig ekonom) en mycket god karakteristik av Burke under hans liberala period. Med den lumpna karaktärslöshet, som härskar nuförtiden och i krypande underdånighet tror på "handelns lagar", är det en plikt att outtröttligt brännmärka dessa Burke-typer, som bara skiljer sig från sina efterapare på en punkt - talangen.
[1021*] Marie Augier: "Du Crédit Public", [Paris 1842, s. 265.]
[1022*] "Kapital", säger "Quarterly Reviewer", "flyr tumult och strid och är av en ängslig natur. Detta är sant men inte hela sanningen. Kapitalet avskyr frånvaron av profit eller mycket liten profit, alldeles som naturen avskyr tomrum. Med tillräcklig profit blir kapitalet djärvt: 10 % säkrade, och det kan användas överallt. 20 %, och det blir livaktigt. 50 %, positivt våghalsigt. För 100 % trampar det alla mänskliga lagar under fötterna. 300 %, och det tvekar inte för någon förbrytelse och riskerar t.o.m. galgen. Om tumult och strid ger profit, så främjar det bäggedera. Bevis: smugglingen och slavhandeln." (T. J. Dunning: "Trade-Unions and Strikes", London 1860, s. 36.)
[1023*] "Vi lever i fullständigt nya samhällsförhållanden ... Vi strävar efter att skilja varje slags egendom från varje slags arbete." (Sismondi: "Nouveaux Principes de l'Économie Politique", vol. II, s. 434.)
[1024*] "Framstegen i industrin, vars viljelösa och motståndslösa bärare bourgeoisin är, sätter i stället för arbetarnas isolering genom konkurrensen deras revolutionära sammanslutning i föreningar. Med storindustrins utveckling ryckes alltså undan bourgeoisins fötter själva den grundval, på vilken den producerar och tillägnar sig produkterna. Den producerar framför allt sin egen dödgrävare. Dess undergång och proletariatets seger är lika nödvändiga ... Av alla de klasser, som i våra dagar står gentemot bourgeoisin, är blott proletariatet en verkligt revolutionär klass. Alla de andra klasserna förfaller och går under med storindustrin, proletariatet åter är dennas egen produkt ... Medelstånden, den lilla fabrikanten, den lilla köpmannen, hantverkaren, bonden, alla bekämpar bourgeoisin för att skydda sin existens som medelstånd mot undergång. De är alltså icke revolutionära utan konservativa. Än mer, de är reaktionära, ty de söker vända historiens hjul tillbaka." (Karl Marx och Friedrich Engels: "Det kommunistiska partiets manifest", sv. uppl. Stockholm 1941, s. 36, 34.)
[1025*] Det rör sig här om verkliga kolonier, obrukad mark, som koloniseras av fria invandrare. USA är i ekonomiskt avseende ännu en europeisk koloni. För övrigt hör också sådana områden hit, som tidigare blivit odlade, men där slaveriets avskaffande fullständigt ändrat förhållandena.
[1026*] Wakefield har kommit en smula på efterkälken med sina fåtaliga ljusa idéer om koloniernas väsen. Tankegångarna fanns redan hos Mirabeau d.ä., fysiokraten, och ännu tidigare hos engelska 1600-talsekonomer, såsom Culpeper, Child m.fl.
[1027*] Senare blir det tidvis en nödvändighet i den internationella konkurrensen. Men oavsett motivet blir följderna desamma.
[1028*] "En neger är en neger. Först under vissa omständigheter blir han till slav. En bomullsmaskin är en maskin att spinna bomull med. Blott under vissa omständigheter blir den till kapital. Om den ryckes undan dessa omständigheter, är den lika litet kapital som guld i och för sig är pengar eller sockret sockerpriset ... Också kapitalet är ett samhälleligt produktionsförhållande. Det är ett borgerligt produktionsförhållande, ett produktionsförhållande i det borgerliga samhället." (Karl Marx: "Lönarbete och kapital", sv. uppl. Sthlm 1941, s. 31, 32.)
[1029*] E. G. Wakefield: "England and America", London 1833, vol. II, s. 33.
[1030*] ibid. bd. I, s. 17, 18.
[1031*] ibid. s. 18.
[1032*] ibid. s. 42, 43, 44.
[1033*] ibid. bd II, s. 5.
[1034*] "Land, som skall bli ett element i kolonisationen, får inte endast vara obrukat. Det skall dessutom vara offentlig egendom, som kan förvandlas till privategendom." (ibid. bd II, s. 125.)
[1035*] ibid. bd I, s. 247.
[1036*] ibid. s. 21, 22.
[1037*] ibid. bd II, s. 116.
[1038*] ibid. s. 131.
[1039*] ibid. bd II, s. 5.
[1040*] Merivale: "Lectures on Colonization and Colonies", London 1841-42, vol. II, s. 235-314 pass. - T.o.m. den fridsamme frihandlaren och vulgärekonomen Molinari säger: "I kolonierna, där slavarbetet avskaffades utan att ersättas av en motsvarande mängd fritt arbete, utvecklas saker och ting i motsatt riktning mot vad som varje dag utspelas inför våra ögon. Man har där sett, hur de simpla arbetarna å sin sida exploaterar de industriella företagarna, hur de begär löner, som inte står i rimlig proportion till den legitima andel, som tillkommer dem av produkten. Då sockerodlarna inte kunde få ett sockerpris, som höll jämna steg med löneökningen, var de tvungna att utjämna skillnaden först ur sina profiter och sedan ur sitt kapital. Många odlare blev på detta sätt ruinerade, och andra har inställt driften för att undgå den hotande ruinen. Förspillda kapitalanhopningar är utan tvivel att föredra framför förstörda människogenerationer" (hr Molinari är verkligen storsinnad!), "men nog vore det bättre, om varken det ena eller det andra ginge till spillo?" (Molinari: "Etudes Economiques", s. 51, 52.) Herr Molinari, herr Molinari! När den europeiske arbetsgivaren kan ta ifrån arbetaren en del av hans andel, medan den amerikanske arbetaren kan beröva arbetsgivaren en del av hans andel - vad blir det då av de tio budorden, av lagen och profeterna, av lagen om tillgång och efterfrågan? Och - ursäkta mej - vad är denna "legitima andel", som enligt ert medgivande kapitalisten i Europa dagligen smiter ifrån att betala? Det kliar i fingrarna på hr Molinari att få skicka polis att ingripa i kolonierna, där de "simpla" arbetarna har fräckheten att "utsuga" kapitalisterna - för att få lagen om tillgång och efterfrågan att fungera på ett riktigt sätt.
[1041*] Wakefield: "England and America", vol. II, s. 52.
[1042*] ibid. s. 191, 192.
[1043*] ibid. bd. s. 47, 246.
[1044*] "Ni påstår, att det är den privata äganderätten till jord och kapital, som gör det möjligt för en man, som inte äger annat än sina egna händer, att finna arbete och levebröd ... Jag påstår, att det tvärtom är den privata äganderätten till jorden, som är orsaken till att det finns män, som inte äger något annat än sina händer ... Om man stänger in en människa i ett lufttomt rum, så berövas hon den luft hon måste ha. Det är samma sak, när man tar jorden från människan ... Man sätter henne därmed i det lufttomma rummet för att göra hennes liv beroende av andras godtycke." (Colins: "L'Economie Politique Source des Révolutions et des Utopies prétendues Socialistes", Paris 1857, vol. III, s. 268-271 pass.)
[1045*] Wakefield: a.a. vol. II, s. 192.
[1046*] ibid. s. 45.
[1047*] Så snart Australien blev sin egen lagstiftare, utfärdades naturligtvis lagar till fördel för nybyggarna. Men den jordförskingring, som engelsmännen redan hade åstadkommit, står hindrande i vägen. "Den nya jordlagen av år 1862 har först och främst till ändamål att underlätta befolkningens bosättning." ("The Land Law of Victoria, by the Hon. G. Duffy, Minister of Public Lands", London 1862.)
[CLXIV*] Meningen finns hos Kautsky och Sandler men saknas i 4:e upplagan. - IB.
[CLXV*] "Fron" är en gammal tysk benämning på dagsverke men kan även betyda träl-göra, slavarbete etc. I sammansättningar ofta svåröversättligt. - IB.
[CLXVI*] Delvis efter franska upplagan - RS.
[CLXVII*] delvis efter franska upplagan - RS.
[CLXVIII*] spirituell tankelek
[CLXIX*] Jfr det svenska statarsystemet - IB.
[CLXX*] Denna mening hos Kautsky/Sandler men ej i 4:e uppl. - IB.
[CLXXI*] "Rikedom eller fattigdom" (4:e uppl.) Kautsky/Sandler har "Riche ou Pauvre" (Rika eller fattiga). - IB.
[CLXXII*] I den franska upplagan är Proudhon utbytt mot "vissa socialistiska skolor". - RS.
[CLXXIII*] Delvis efter franska upplagan, som även har denna not: Det är i denna mening Necker talar om "praktens och flärdens ting, vilkas ackumulation tiden ökat" och som "egendomslagarna har samlat hos en enda samhällsklass". (Verk av M. Necker, Paris o. Lausanne 1789, del II: "De l'Administration des finances de la France", s. 291.) - RS.
[CLXXIV*] Parentesen enligt franska upplagan. - RS.
[CLXXV*] Faustcitatet efter Viktor Rydbergs översättning - IB.
[CLXXVI*] Denna mening ur franska upplagan - RS.
[CLXXVII*] Vishnu, en hinduistisk gudomlighet, mest dyrkad som "uppehållaren" - IB.
[CLXXVIII*] Detta stycke saknas i 4:e upplagan. Finns hos Kautsky, som troligen hämtat det ur den franska upplagan. Även Sandler tog med det. - IB.
[CLXXIX*] Det parti i den franska upplagan, som motsvarar detta och nästa stycke, är i betydande mån omarbetat. - RS. I föreliggande övers. följer vi här konsekvent 4:e upplagan. - IB.
[CLXXX*] "Ingen dag utan ett streck" [146].
[CLXXXI*] I den auktoriserade franska upplagan är här följande inskjutet: "Men först från den tid, då den mekaniska industrin hade slagit så djupa rötter, att den utövade ett avgörande inflytande på den nationella produktionen; då utrikeshandeln genom den började överflygla inrikeshandeln; då nya, väldiga områden i Amerika, Asien och Australien öppnades för världsmarknaden; då slutligen de industrinationer, som konkurrerade med varandra, blivit talrika nog - först från den tiden uppträdde dessa upprepade kretslopp, vilkas på varandra följande faser varar i åratal, och vilka alltid leder till en allmän kris, som avslutar ett kretslopp och påbörjar ett nytt. Hittills har en sådan period brukat omfatta tio till elva år. Men vi har ingen orsak att anse dessa siffror som oföränderliga. Tvärtom ger de lagar för kapitalismen, som här utvecklats, skäl att anta, att talet är föränderligt och kommer att minskas."
[CLXXXII*] Krimkriget [150].
[CLXXXIII*] Den ekonomiske apologeten kallas i den franska upplagan "ekonomisk utopist" - RS.
[CLXXXIV*] improduktiva omkostnader - IB
[CLXXXV*] Enligt den antika grekiska mytologin skänkte halvguden Prometeus elden åt människorna. Gudarna vredgades och straffade honom på så sätt, att Hefaistos, smedernas gud, fick smida fast honom med järnlänkar vid en klippa. - IB.
[CLXXXVI*] verkligen bra!
[CLXXXVII*] De näringsfysiologiska kraven har, som synes, förändrats åtskilligt under de 100 år, som gått sedan dr Smith företog sin undersökning. Numera spelar äggviteämnen, vitaminer, mineralämnen m.m. en avgörande roll för födans sammansättning. Tyvärr medger inte utrymmet någon behandling av sifferuppgifterna. - IB.
[CLXXXVIII*] Det betyder enligt moderna svenska beräkningsgrunder ca 140.000 personer pr kvadratkilometer eller, annorlunda uttryckt, att varje person hade 7 kvadratmeter till sitt förfogande! - IB.
[CLXXXIX*] I 1900-talets Sverige kallas de anläggningsarbetare med rallarna som en specialgrupp. - IB.
[CXC*] I vår tid heter detta problem tomtpriset. - IB.
[CXCI*] Detta stycke uteslutet ur franska upplagan. - RS.
[CXCII*] 1 pint = 1/8 gallon = 0,568 liter - IB.
[CXCIII*] William Cobbetts benämning på kriget mot franska revolutionen. Förklaring i franska uppl. - RS.
[CXCIV*] "det talande verktyget"
[CXCV*] Jag har ingenting, mig bekymrar ingenting.
[CXCVI*] En vanlig benämning är "Potemkinbyar" efter kejsarinnans gunstling, furst Potemkin, som lär ha låtit sätta upp dessa "kulisser" utmed Volgas stränder. - IB.
[CXCVII*] Originalet har här som på många andra motsvarande ställen "Pfarrei", som ungefär motsvarar det äldre svenska ordet socken. Våra kommuner var ju ursprungligen kyrkliga enheter. - IB.
[CXCVIII*] Skålpund
[CXCIX*] bere, ett slags skotsk råg
[CC*] I franska upplagan användes termen koncentration. - RS. [Det gör även den 4:e tyska upplagan, medan däremot Kautsky, som Sandler i regel följde, har termen centralisation. - IB.]
[CCI*] gammal benämning på Irland, även kallad "den gröna ön" - IB.
[CCII*] appretur, olika slags efterarbeten på tyger efter vävningen - IB.
[CCIII*] puddling, en gammal färskningsmetod för framställning av smidbart järn. - IB.
[CCIV*] "eftersom aptiten kommer, medan man äter"
[CCV*] Fenier (av iriska fiann, kämpe), revolutionära organisationer av irländare, som ville befria Irland från det engelska väldet och skapa en fri irländsk republik. - IB.
[CCVI*] Beträffande styckenas ordningsföljd, som varierar i olika upplagor, har vi här i likhet med Sandler följt Kautsky. I fråga om själva innehållet har vi däremot låtit 4:e tyska uppl. avgöra. - IB.
[CCVII*] "Nationens rikedom"
[CCVIII*] 4:e lagen under Karl I:s 16:e regeringsår.
[CCIX*] Översättningen av dessa "runda" latinska ord varierar. I 4:e tyska upplagan står: "schmutzigen Lippendiensten", Kautsky har "schmutzigen Liebesdiensten", Falks norska upplaga säger rent ut: "samleie hvor kvinnens munn gjør tjeneste istedenfor kjønnsorganene". Sandler föredrar tystnadens slöja. - IB.
[CCX*] Sista meningen ur franska upplagan. - RS.
[CCXI*] I franska upplagan finns en förklaring, att det engelska uttrycket clearing of estates inte betyder någon teknisk jordbruksprocedur; det är en sammanfattning av de våldsdåd, med vars hjälp man gjorde sig kvitt både odlarna och deras stugor, om de befann sig på jord, som var avsedd till storjordbruk eller betesmark. - RS.
[CCXII*] Här vore verkligen den missbrukade termen "strukturförändring" på sin plats! - IB.
[CCXIII*] Parentesen ur franska upplagan. - RS.
[CCXIV*] En lag till komplettering av kriminallagstiftningen mot våldshandlingar, hotelser och störande av allmän ordning."
[CCXV*] Sista meningen från K/RS. - I Sveriges historia finns ett skolexempel i Alströmers anläggningar i Alingsås, som med nöd och näppe klarade sig, trots generösa subventioner från statsmakten. - IB.
[CCXVI*] Denna mening inskjuten i franska upplagan. - RS.
[CCXVII*] "förenade städer, städer i samförstånd"
[CCXVIII*] "smidig handel"
[CCXIX*] lagstiftande församling
[CCXX*] Märk, att det den gången inte var fråga om någon omsättningsskatt i modern mening. - IB.
[CCXXI*] "Så mycket besvär behövdes!"