Källa: Marx Engels Werke bd XXV, s. 7-919; "Das
Kapital. Band III. Kritik der politischen Ökonomie".
Översättning: Ruth Bohman
Digitalisering: Jonas Holmgren
Korrektur: -
Äntligen har det förunnats mig att offentliggöra denna tredje del av Marx viktigaste verk, avslutningen av den teoretiska delen. När den andra boken gavs ut, 1885, trodde jag att den tredje, med undantag för några mycket viktiga avsnitt endast skulle bereda tekniska svårigheter. Så blev också fallet. Men då hade jag ingen aning om omfattningen av de svårigheter, som just dessa, de viktigaste avsnitten i hela verket, skulle bereda mig. Lika litet anade jag de övriga hinder, vilka så mycket skulle försena färdigställandet av boken.
Först och främst har mitt arbete störts av en envis ögonsvaghet, som i åratal har inskränkt mina möjligheter att skriva till ett minimum, och som fortfarande gör det nästan omöjligt för mig att syssla med skrivarbete i lampljus. Därtill kom andra arbeten som inte kunde avvisas: nya upplagor och översättningar av tidigare arbeten av Marx och mig har inneburit revideringar, företal, kompletteringar, som ofta var omöjliga att genomföra utan nya studier o.s.v. Framför allt har den engelska upplagan av första boken, för vars text jag i sista hand är ansvarig, tagit mycket av min tid. Den som någorlunda följt den snabba tillväxten av den internationella socialistiska litteraturen under de sista tio åren och särskilt antalet översättningar av tidigare arbeten av Marx och mig, ska förstå mig när jag känner mig lättad över att de språk jag behärskar så väl, att jag kan vara översättarna till nytta och därför har förpliktelse att åtaga mig en genomgång av deras arbete inte är så många. Tillväxten av litteraturen var emellertid endast ett symptom på den internationella arbetarrörelsens tillväxt. Och denna gav mig nya förpliktelser. Marx och jag hade redan från början av vår offentliga verksamhet fått på vår lott en stor del av arbetet med att förmedla kontakt mellan socialisternas och arbetarnas nationella rörelser. Detta arbete växte i takt med att hela rörelsen blev starkare. Så länge Marx levde, bar han största delen av bördan också i detta avseende, men efter hans död var jag ensam om arbetet, som hela tiden svällde ut. Med tiden har en direkt förbindelse mellan de enskilda arbetarpartierna blivit vanlig och utvecklar sig lyckligtvis dag för dag. Trots detta tar man ännu min hjälp i anspråk mycket mera än mitt teoretiska arbete egentligen tillåter. Men har man, som jag, i över 50 år varit verksam i denna rörelse, då är allt arbete i dess tjänst en plikt som omedelbart fullgöres. I vår dynamiska tid står liksom på 1500-talet de som enbart är sysselsatta med politisk teori endast på reaktionens sida, och just därför är dessa herrar inte ens verkliga teoretiker utan simpla apologeter för denna reaktion.
Den omständigheten, att jag bor i London, medför att mina förbindelser med partiet vintertid mest upprätthålles per brev men om sommaren mestadels personligen. Detta, tillsammans med nödvändigheten att följa rörelsens utveckling i allt flera länder och i ett allt större antal tidningar, har gjort att det endast under vintern, speciellt årets tre första månader blivit möjligt för mig att färdigställa sådana arbeten som inte tål avbrott. Då man har sin 70-årsdag bakom sig, arbetar de meynertska associationsbanorna i hjärnan med en viss ödesdiger långsamhet; man övervinner inte så lätt och så snabbt som förr längre avbrott i ett svårt teoretiskt arbete. Så kom det sig att en vinters arbete, om det inte hade kunnat avslutas, nästa vinter måste göras om från början, och detta är fallet särskilt med den svåraste, femte avdelningen. Som läsaren kan se av de följande uppgifterna, var redaktionsarbetet väsentligt annorlunda än för andra boken. För den tredje boken förelåg nämligen endast ett första utkast, därtill med många luckor. I regel var början av varje enskilt avsnitt tämligen sorgfälligt utarbetad, också för det mesta stilistiskt. Men ju längre man kom, desto mer fylld av skisser och luckor blev bearbetningen, desto fler utvikningar innehöll den. Sådana som rörde bisaker, som dykt upp under förloppet av undersökningen och för vilka den slutgiltiga placeringen ännu inte var bestämd. Desto längre och mer invecklade blev de perioder i vilka de tankar nedskrivits, vilka ännu befann sig i vardande. Handstil och framställning förrådde på flera ställen blott alltför tydligt mellankomsten och det allmänna framåtskridandet av en av dessa sjukdomsperioder, som hade sin grund i överansträngning. Dessa perioder, som först mer och mer försvårade självständigt arbete för författaren och till slut gjorde det tidvis helt omöjligt. Och detta var förklarligt. Mellan 1863 och 1867 hade Marx inte bara skrivit de båda sista böckerna av Kapitalet i utkast och den första boken i en tryckfärdig handskrift utan också utfört det jättearbete, som grundandet och utbredningen av den internationella arbetarassociationen innebar. Men så inställde sig redan 1864 och 1865 de första tecknen på en sviktande hälsa, som sedan blev orsaken till att Marx inte själv kunde lägga sista handen vid andra och tredje boken.
Mitt arbete började med att jag dikterade hela manuskriptet från originalet, som även av mig ofta med möda kunde dechiffreras, till en läslig kopia. Redan detta tog lång tid. Först sedan kunde det egentliga redigeringsarbetet börja. Jag har begränsat detta till det nödvändigaste och så vitt möjligt bibehållit det första utkastets karaktär överallt där tydligheten medgav detta och underlåtit att stryka åtskilliga upprepningar, där de, som vanligen hos Marx, varje gång betraktar objektet från en annan sida eller i vart fall behandlar det med ett annat uttryckssätt. Där mina ändringar eller tillägg inte är av endast redaktionell natur, eller där jag måste bearbeta det av Marx levererade faktamaterialet till egna slutsatser, om också i görligaste mån hållna i Marx' anda, har hela stället satts inom klammer och betecknats med mina initialer. Vid mina noter fattas här och där klammer; men där mina initialer finnas, är jag ansvarig för hela noten.
Som det är naturligt i ett första utkast, finns i manuskriptet talrika hänvisningar till punkter som skulle utvecklas senare, utan att dessa förhandslöften alltid har infriats. Jag har låtit dessa hänvisningar stå kvar, då de förklarar hur författaren tänkt sig det kommande utarbetandet av manuskriptet.
Och nu till enskildheterna.
För den första avdelningen kunde huvudmanuskriptet användas endast med stora inskränkningar. Redan från början infördes hela den matematiska beräkningen av förhållandet mellan mervärdekvot och profitkvot (som här utgör kap. 3), medan de företeelser som studeras i vårt kap. 1 behandlas först senare och i förbigående. Här fick jag hjälp av två ansatser till omarbetning, var och en på 8 foliosidor, men inte heller de är alltigenom sammanhängande utarbetade. Ur dessa har kap. 1 sammanställts. Kap. 2 är ur huvudmanuskriptet. För kap. 3 fanns en hel rad ofullständiga matematiska bearbetningar men också ett helt, nästan färdigt häfte från 70-talet, som i ekvationer framställde mervärdekvotens förhållande till profitkvoten. Min vän Samuel Moore, som också har levererat största delen av den engelska översättningen av första boken, övertog bearbetningen av detta häfte, vartill han som gammal matematiker från Cambridge var vida bättre lämpad. Från hans resumé har jag sedan, emellanåt utnyttjande huvudmanuskriptet, färdigställt kap. 3. - För kap. 4 fanns endast titeln. Då emellertid den företeelse, omslagets inverkan på profitkvoten, som behandlas i detta kapitel, har en avgörande betydelse, har jag själv utarbetat texten. Därför står också hela kapitlet inom klammer. Det visade sig under detta arbete att formeln för profitkvoten som uppställts i kap. 3 behövde en modifikation för att bli allmängiltig. Från 5:te kapitlet är huvudmanuskriptet den enda källan för den återstående delen av första avdelningen, även om många omplaceringar och kompletteringar har varit nödvändiga.
För de följande tre avdelningarna kunde jag nästan genomgående hålla mig till originalmanuskriptet, bortsett från den stilistiska redigeringen. Enskilda ställen, som mestadels behandlar omslagets inverkan, har jag utarbetat i överensstämmelse med det av mig inskjutna kap. 4. Även dessa ställen har satts inom klammer och betecknats med mina initialer.
Den största svårigheten beredde mig avdelning 5, som också behandlar det mest invecklade ämnet i hela boken. Och just under utarbetandet av detta kapitel drabbades Marx av ett av sina tidigare nämnda svåra sjukdomsfall. Här föreligger alltså inte ett färdigt utkast, inte ens ett schema, som man kunde fylla ut. Utan bara en skiss till utarbetning, som mer än en gång mynnar ut i en oordnad hop av notiser, anmärkningar och material i form av utdrag. Jag försökte först att göra denna avdelning fullständig på samma sätt som någorlunda lyckats mig med den första, genom att fylla luckor och utarbeta de endast antydda brottstycken som fanns, så att det skulle erbjuda åtminstone något av det som dess författare åsyftat. Jag har tre gånger försökt detta men varje gång misslyckats, och den därigenom förlorade tiden är en av anledningarna till förseningen. Till slut insåg jag, att detta inte var en framkomlig väg. Jag skulle bli tvungen att gå igenom hela den väldiga litteratur som finns på detta område för att till slut frambringa något som ändå inte var Marx' bok. Det återstod ingenting annat än att begränsa arbetet till att på bästa sätt ordna det material som fanns med bara de nödvändigaste kompletteringarna. Och så blev jag, våren 1893 färdig med det viktigaste arbetet för denna avdelning.
Av de enskilda kapitlen var 21-24 i huvudsak utarbetade. För kap. 25 och 26 behövde exempelsamlingen gallras och material som fanns på andra ställen infogas. Kap. 27 och 29 kunde stå nästan helt efter manus. Kap. 28 däremot måste delvis omgrupperas. Med kap. 30 började de verkliga svårigheterna. Därifrån och framåt gällde det inte endast att infoga på sin rätta plats det material, som skulle belägga framställningen, utan också att logiskt ordna tankegången som varje ögonblick avbröts av inskjutna satser och utvikningar och ofta fullföljdes helt i förbigående. Så kom kap. 30 tillstånd genom omplaceringar och uteslutningar. Det uteslutna materialet har kunnat användas på andra ställen. Kap. 31 var i sin tur mera sammanhängande utarbetat. Men nu följde i manuskriptet ett långt avsnitt med överskriften: "Förvirring", bestående av enbart utdrag ur parlamentsrapporter om kriserna år 1848 och 1857. De innehöll uppgifter från 23 affärsmän och författare i ekonomiska frågor särskilt om pengar och kapital, guldutflödet, de våldsamma spekulationerna o.s.v. sammanställda och på sina ställen försedda med korta, humoristiska kommentarer. Vare sig det nu berodde på de frågande eller de svarande, finns faktiskt nästan alla dåtidens gängse åsikter om förhållandet pengar och kapital företrädda. Och den "förvirring" som här kommer i dagen inför frågan om vad som på penningmarknaden är pengar och vad som är kapital ville Marx behandla, kritiskt och satiriskt. Efter flera försök har jag blivit övertygad om att en rekonstruktion av detta kapitel är omöjlig. Materialet, särskilt det som Marx har kommenterat, har använts i sammanhang där det var lämpligt.
Sedan följer i någorlunda ordning det material, som jag sammanfört i kap. 32. Efter detta en ny omgång av utdrag från parlamentsrapporterna om olika ämnen som berörts i detta avsnitt, blandade med längre eller kortare kommentarer av författaren. Mot slutet koncentrerar sig utdrag och marginalanmärkningar på penningmetallernas och växelkurserna rörelse, och avslutas med diverse tillägg. "Om förkapitalismen" (kap. 36) var däremot fullständigt utarbetat.
Ur allt detta material, från och med "förvirringen", och såvida det inte redan inplacerats tidigare, har jag sammanställt kap. 33-35. Detta var naturligtvis omöjligt utan att nya stycken infogades för att återställa sammanhanget. Såvida dessa nya stycken inte endast är av formell natur har jag tydligt betecknat dem som mina. På detta sätt har det äntligen lyckats mig att i texten införa alla till saken hörande utsagor av författaren. Ingenting har försvunnit utom en obetydlig del av utdragen som antingen bara upprepar något som återgivits tidigare eller berörde punkter som manuskriptet inte behandlade närmare.
Avdelningen om jordräntan var mycket fullständigare utarbetad, om också på intet sätt ordnad, vilket framgår redan av att Marx i kap. 43 (i manuskriptet det sista stycket i avdelningen om räntan) finner det nödvändigt att kort rekapitulera planen över hela avsnittet. Detta var så mycket mera önskvärt för utgivningen som manuskriptet börjar med kap. 37 på vilket sedan följer kap. 45-47 och först därefter kap. 38-44. Mesta arbetet förorsakade tabellerna angående differentialränta II och upptäckten att i kap. 43 det tredje fallet av denna sorts ränta, som skulle behandlats där, inte alls hade undersökts.
För denna avdelning hade Marx på 70-talet gjort helt nya specialstudier över jordräntan. Han hade i åratal på originalspråket studerat och gjort utdrag ur de efter "reformen" av 1861 i Ryssland ofrånkomliga statistiska undersökningarna och ur andra publikationer angående jordegendom, som hans ryska vänner lyckats skaffa honom i önskad utsträckning. Han hade för avsikt att använda dem vid ny bearbetning av detta avsnitt. På grund av den mångfald olika former av jordägande och exploatering av jordbrukande producenter som fanns i Ryssland, skulle detta land i avsnittet om jordräntan spela samma roll som England i bok I i fråga om det industriella lönearbetet. Tyvärr blev det omöjligt för honom att genomföra denna plan.
Slutligen fanns den sjunde avdelningen fullständigt utskriven men endast i ett första utkast, vars ändlöst hopflätade perioder först måste åtskiljas innan det kunde tryckas. Av det sista kapitlet fanns bara början. Här skulle de tre stora revenyformerna: jordränta, profit, arbetslön, som hörde ihop med de tre stora klasserna inom det utvecklade kapitalistiska samhället - jordägare, kapitalister, lönarbetare -, och den med deras existens nödvändigt givna klasskampen, framställas som ett faktiskt föreliggande resultat av den kapitalistiska perioden. Marx brukade spara sådana sammanfattningar till den slutgiltiga utredigeringen omedelbart före tryckningen. Då brukade det senaste historiska händelseförloppet med aldrig svikande regelbundenhet leverera aktuella belägg för hans teoretiska utläggningar.
Citat och exempel är här liksom redan i bok II betydligt färre än i första boken. För citat ur bok I anges sidonumret i 2:dra och 3:dje upplagan. Där det i manuskriptet hänvisas till tidigare ekonomers uttalanden, är mestadels blott namnet angivet, sidohänvisning el. dyl. skulle anges i den slutliga bearbetningen. Jag har helt naturligt varit tvungen att lämna det så. Endast fyra parlamentsrapporter har använts, ehuru tämligen flitigt. De är:
1) Reports from Committees (Underhusets) Vol. III, Commercial Distress, Vol. II, Part I. 1847-48. Minutes of Evidence. - Citerat som: Commercial Distress 1847-48.
2) Secret Committee of the House of Lords on Commercial Distress 1847. Report printed 1848. Evidence printed 1857 (den ansågs vara alltför komprometterande år 1848). - Citerat som: C. D. 1848-57.
3) Report: Bank-Acts 1857. - Dito 1857. - Dito 1858. - Underhusutskottets betänkande angående verkningarna av banklagarna av 1844 och 1845. Med vittnesmål. - Citerat som: B. A. (Ibland även som B. C.) 1857 resp. 1858.
Den fjärde boken - mervärdesteorins historia - ska jag ta i tu med så snart det på något sätt visar sig möjligt.
*
I förordet till Kapitalet, andra boken, gjorde jag upp räkningen med de herrar som den gången väsnades, för att de "i Rodbertus funnit den hemliga källan och överlägsna föregångaren till Marx". Jag gav dem tillfälle att visa "vad Rodbertus ekonomiska teori kan prestera". Jag uppfordrade dem att bevisa "hur en lika genomsnittsprofitkvot kan och måste utbildas inte bara utan att bryta värdelagen utan snarare på grundval av denna". Dessa herrar, som den gången på subjektiva eller objektiva, i regel allt annat än vetenskapliga, grunder utbasunerade Rodbertus som en ekonomisk stjärna av första rang, har emellertid utan undantag blivit svaret skyldiga. Däremot har andra funnit det mödan värt att sysselsätta sig med problemet.
I sin kritik av andra bandet (Conrads Jahrbücher [1] XI, 5, 1885, sid. 452-65) tar professor V. Lexis upp denna fråga, även om han inte vill ge någon direkt lösning. Han säger:
"Att upplösa motsägelsen" (mellan Ricardos och Marx' värdelag och den lika genomsnittsprofitkvoten) "är omöjligt, när de olika varuslagen betraktas var för sig och deras värde likställs med deras bytesvärde och detta ska vara lika eller proportionellt med deras pris."
Enligt honom är detta endast möjligt om man
"för de enskilda varuslagen avstår från att mäta värdet efter arbetet och bara håller varuproduktionen i sin helhet och fördelningen av densamma mellan hela kapitalistklassen och hela arbetarklassen för ögonen ... Av den totala produkten erhåller arbetarklassen endast en viss del ... den andra delen, som tillfaller kapitalisterna, bildar i Marx' mening merprodukten och i enlighet med detta också mervärdet. Kapitalistklassens medlemmar fördelar nu detta samlade mervärde mellan sig, inte med det arbetarantal de sysselsätter som måttstock utan i förhållande till storleken av det kapital, som var och en av dem har. Därvid blir också jorden medräknad som kapitalvärde." De av Marx framställda idealvärdena, som bestäms av de i varorna förkroppsligade arbetsenheterna motsvarar inte priserna men kan "betraktas som utgångspunkt för en förskjutning som för till de verkliga priserna. De senare är betingade av att lika stora kapital kräver lika stora vinster." Därigenom kommer några kapitalister att få högre och andra lägre priser för sina varor än deras idealvärde. "Men då avdrag och tillägg ifråga om mervärdet ömsesidigt balanserar varandra inom kapitalistklassen, så är totalstorleken av mervärdet densamma som om alla priser vore proportionella mot varornas idealvärden."
Man kan se, att frågan här inte på långt när är löst. Men att den är riktigt ställd, även om den behandlats på ett slappt och ytligt sätt. Och detta är verkligen mer än vi vågat vänta oss av en författare, som med en viss stolthet presenterar sig som "vulgärekonom". Det är rent av överraskande, om man jämför med prestationer av andra vulgärekonomer, som vi senare kommer att behandla. Denna författares vulgärekonomi är av en särskild sort. Han säger, att visst kan man förklara kapitalvinsten på det sätt som Marx gör, men att ingenting tvingar till denna uppfattning. Tvärtom. Vulgärekonomin har ett åtminstone mer plausibelt förklaringssätt:
"De kapitalistiska säljarna, råvaruproducenterna, fabrikanterna, grosshandlarna, detaljhandlarna får affärsvinster genom att var och en säljer dyrare än han köper. Alltså höjer självkostnadspriset för sin vara med en viss procentsats. Endast arbetaren är inte i stånd att genomdriva ett liknande värdepåslag. Till följd av sitt ogynnsamma läge gentemot kapitalisten måste han sälja sitt arbete till självkostnadspris, nämligen för det nödvändiga livsuppehället ... på så sätt behåller dessa prispåslag gentemot arbetaren som köpare sin fulla betydelse och åstadkommer, att en del av totalproduktens värde överföres till kapitalistklassen."
Det behövs nu inte någon större tankeansträngning för att inse, att denna "vulgärekonomiska" förklaring av kapitalprofiten i verkligheten leder till samma slutsats som Marx' mervärdeteori, nämligen att arbetarna enligt Lexis befinner sig i samma "ogynnsamma läge" som enligt Marx. Att de är i samma mån utplundrade, då varje icke-arbetare alltid kan sälja över priset men arbetaren aldrig. Och att man kan bygga en lika plausibel vulgärsocialism på denna teori, som den man har byggt här i England med Jevons-Mengers bruksvärde- och gränsnytteteori [2] som grund. Ja, jag antar till och med att om herr George Bernhard Shaw kände till denna profitteori skulle han hälsa den med glädje, säga farväl till Jevons och Karl Menger och bygga framtidens fabianska kyrka på denna klippa.
Men i verkligheten är denna teori bara en omskrivning av Marx'. Ty vad är källan till alla dessa pristillägg? Den är arbetarnas "totalprodukt". Just därför att varan arbete, eller som Marx säger, varan arbetskraft, måste säljas under sitt pris. Eftersom det är en gemensam egenskap för alla varor att säljas dyrare än produktionskostnaderna, och arbetet säljes för enbart produktionskostnaderna, så säljes ju detta under det pris som är regel i denna vulgärekonomiska värld. Den extraprofit, som tillfaller kapitalisten resp. kapitalistklassen till följd av detta, består av och kan i sista instans endast uppkomma genom att arbetaren efter reproduktionen av en ersättning för priset på sitt arbete måste producera ännu mer, för vilket han inte betalas - merprodukt, produkt av obetalt arbete, mervärde. Lexis är mycket försiktig i valet av uttryck. Han säger ingenstans rent ut att detta är hans uppfattning. Men, om det nu är så, är det solklart att vi inte har att göra med en vanlig vulgärekonom, om dem säger han själv att varenda en i Marx' ögon "i bästa fall bara är ett hopplöst dumhuvud", utan med en till vulgärekonom förklädd marxist. Om denna förklädnad är medveten eller omedveten är en psykologisk fråga som inte intresserar oss här. Den som vill utröna detta kommer kanske också att undersöka, hur det var möjligt att vid en viss tidpunkt en så skicklig man, som Lexis otvivelaktigt är, kunde försvara en sådan idioti som bimetallismen [3].
Den första som verkligen försökte att besvara frågan var Dr Conrad Schmidt: "Die Durchschnittsprofitrate auf Grundlage des Marx'schen Werthgesetzes", Stuttgart, Dietz 1889. Schmidt försöker att bringa detaljerna i marknadsprisbildningen i samklang såväl med värdelagen som genomsnittsprofitkvoten. Den industrielle kapitalisten erhåller i sin produkt dels ersättning för sitt investerade kapital dels en merprodukt för vilken han inte har betalat något. Men för att få denna merprodukt måste han investera kapital i produktionen, d.v.s. han måste använda ett bestämt kvantum försakligat arbete för att kunna tillgodogöra sig denna merprodukt. För kapitalisten är alltså hans investerade kapital det kvantum försakligat arbete som är samhälleligt nödvändigt för att förskaffa honom denna merprodukt. För varje annan industrikapitalist gäller samma förhållande. Då nu produkterna i enlighet med värdelagen bytas mot varandra i förhållande till det för deras framställning samhälleligt nödvändiga arbetet, och då för kapitalisten det arbete som är nödvändigt för att framställa hans merprodukt just är det i hans kapital samlade tidigare utförda arbetet, så följer, att merprodukterna utbytas i förhållande till de för deras produktion erforderliga kapitalen, men inte efter det verkliga i dem försakligade arbetet. Den andel som faller på varje kapitalenhet är alltså lika med summan av alla producerade mervärden, dividerad med summan av de därpå använda kapitalen. Enligt detta avkastar lika kapital på lika lång tid lika profit, och detta åstadkommes genom att merproduktens sålunda beräknade kostnadspris, d.v.s. genomsnittsprofiten, slås ut på de betalade produkternas kostnadspris och bäggedera, betald och obetald produkt, försäljas till detta höjda pris. Genomsnittsprofiten har alltså konstruerats fram, trots att som Schmidt menar, de enskilda varornas genomsnittspris bestämmas enligt värdelagen.
Konstruktionen är ytterst snillrik och helt enligt hegelianskt mönster, men i likhet med de flesta hegelianska konstruktioner, är den inte riktig. Merprodukt eller betald produkt gör ingen skillnad: ska värdelagen omedelbart gälla också för genomsnittspriset, så måste båda säljas för ett pris som står i proportion till det för deras framställning förbrukade och samhälleligt nödvändiga arbetet. Värdelagen riktar sig från början mot den i kapitalistiska tankekategorier grundade åsikten, att det hopsamlade tidigare arbete av vilket kapitalet består inte bara är en bestämd summa färdiga värden utan även som en faktor i produktionen och profitbildningen också värdeskapande, alltså källa till mera värde än det själv har. Värdelagen fastslår, att denna egenskap endast finns hos det levande arbetet. Att kapitalisterna väntar sig lika profit i förhållande till storleken av sina kapital, alltså räknar sina kapitalinvesteringar som ett slags kostnadspris av sin profit, vet vi. Men när Schmidt använder denna föreställning för att få det enligt genomsnittsprofitkvoten beräknade priset i överensstämmelse med värdelagen, så upphäver han värdelagen själv, eftersom han införlivar en föreställning, som totalt motsäger denna lag, såsom medbestämmande faktor.
Antingen är det hopsamlade tidigare arbetet värdeskapande vid sidan av det levande. Då gäller inte värdelagen.
Eller är det inte värdeskapande. Då är Schmidts bevisföring oförenlig med värdelagen.
Schmidt kom in på detta sidospår, då han redan var mycket nära lösningen. Han kände sig tvungen att finna en matematisk formel, som kunde påvisa överensstämmelse med värdelagen i varje enskild varas genomsnittspris. Även om han här gick vilse i närheten av målet, så bevisar det övriga innehållet i hans skrift att han med stor förståelse har dragit ytterligare slutsatser ur de båda första böckerna av Kapitalet. Han har äran av att självständigt ha funnit den riktiga förklaringen på den förut oförklarade sjunkande tendensen hos profitkvoten, som Marx ger i tredje avdelningen av tredje boken. Detta gäller också härledningen av handelsprofiten ur det industriella mervärdet och en hel rad anmärkningar om ränta och jordränta, som föregriper saker som Marx utvecklar i fjärde och femte avdelningarna i tredje boken.
I ett senare arbete (Neue Zeit 1892/93 nr 3 och 4) försöker Schmidt en annan väg till lösning. Den går ut på att det är konkurrensen som åstadkommer genomsnittsprofitkvoten, då den gör att kapital flyttas från produktionsgrenar med underprofit till andra där man gör överprofit. Att konkurrensen är den stora utjämnaren av profiterna är ingenting nytt. Men nu försöker Schmidt bevisa, att denna profitutjämning är identisk med reduceringen av försäljningspriset för de varor, som har producerats i för stor mängd, till det värdemått som samhället enligt värdelagen kan betala för dessa. Varför inte heller detta kunde föra till målet framgår tillfredsställande av de utredningar som Marx gör i denna bok.
Efter Schmidt tog P. Fireman itu med detta problem (Conrads Jahrbücher, Dritte Folge, III, s. 793). Jag går inte in på hans anmärkningar om andra sidor av Marx' framställning. De beror på missuppfattningen, att Marx ville definiera där han analyserar och att man hos Marx får söka en gång för alla giltiga och fullt utarbetade definitioner. Det är ju självklart, att när fenomenen och deras ömsesidiga samband inte uppfattas som fasta utan som föränderliga, är också deras tankeavbildningar, begreppen, på liknande sätt underkastade förändring och ombildning. Man kan inte inkapsla dem i stela definitioner utan analyserar dem i deras historiska eller logiska utvecklingsprocess. Detta förklarar varför Marx i början av första boken utgår från den enkla varuproduktionen som sin historiska förutsättning för att med denna som bas gå vidare till kapitalet - varför han just utgår från den enkla varan och inte från en begreppsligt och historiskt senare form. Detta kan visserligen Fireman omöjligt begripa. Dessa och andra mindre saker, som kunde ge anledning till många invändningar, lägger vi hellre åt sidan och övergår genast till kärnfrågan. Medan teorin säger författaren att mervärdet vid given mervärdekvot är proportionell till antalet använda arbetskrafter, visar honom erfarenheten att vid given genomsnittsprofitkvot profiten är proportionell till storleken av det använda totalkapitalet. Detta förklarar Fireman så att profiten endast är en konventionell företeelse (det heter hos honom: tillhör en bestämd samhällelig formation, står och faller med den) dess existens är helt förknippad med kapitalet; detta är, om det är starkt nog att tilltvinga sig en profit, genom konkurrensen nödsakat att tilltvinga sig en för alla kapital lika profitkvot. Utan lika profitkvot är nämligen ingen kapitalistisk produktion möjlig. Förutsätter man denna produktionsform, kan vid given profitkvot för varje enskild kapitalist mängden av profit bara vara beroende av storleken av hans kapital. Men profiten består av mervärde, obetalt arbete. Och hur sker här förvandlingen av mervärdet, vars storlek beror på exploateringen av arbetet, till profit, vars storlek rättar sig efter storleken på det erforderliga kapitalet?
"Helt enkelt genom att varorna i alla produktionsgrenar, där förhållandet mellan ... konstant och variabelt kapital är störst, säljes över sitt värde. Detta betyder emellertid också att i de produktionsgrenar, där förhållandet konstant kapital : variabelt kapital = c : v är minst, säljes varorna under sitt värde, och att endast där förhållandet c : v håller en viss medelstorlek blir varorna avyttrade till sitt rätta värde ... Är denna inkongruens mellan enskilda priser och deras respektive värden en vederläggning av värdeprincipen? På intet sätt. Ty genom att priserna på några varor stiger över värdet i samma mån som andra sjunker, blir prisernas totalsumma lika med värdenas totalsumma ... i sista instans försvinner inkongruensen." Denna inkongruens är en "störning". "Men i den exakta vetenskapen brukar man inte betrakta en störning, som kan beräknas, såsom en vederläggning av en lag."
Med detta kan man jämföra det motsvarande stället i kap. 9. Man finner då att Fireman här i själva verket har pekat på den avgörande punkten. Men att han skulle behöva många mellanled även efter denna upptäckt för att bli istånd att utarbeta den praktiska lösningen på problemet, bevisas av det oförtjänt kyliga mottagande som hans viktiga artikel har fått. Hur många som än intresserar sig för problemet, så är de alla rädda för att bränna fingrarna. Och förklaringen är inte bara den ofullständiga form i vilken Fireman har överlämnat sin upptäckt, utan också de bristfälligheter som onekligen framträder både i hans uppfattning av Marx' framställning och i hans egen på denna uppfattning grundade kritik av denna framställning.
När det finns en möjlighet att blamera sig i en svår fråga, då saknas aldrig professor Julius Wolf från Zürich. Hela problemet löser sig genom det relativa mervärdet, låter han oss veta (Conrads Jahrbücher, Dritte Folge, II, s. 352 o. f.). Produktionen av relativt mervärde är beroende av en ökning av det konstanta kapitalet i förhållande till det variabla.
"En ökning av konstant kapital har en ökning av arbetarnas produktivkraft som förutsättning. Men då denna ökning av produktivkraft (genom billigare livsmedel) drar med sig en ökning av mervärdet, är det direkta förhållandet mellan växande mervärde och det konstanta kapitalets växande deltagande i totalkapitalet fastställt. Mera konstant kapital förmerar arbetets produktivkraft i motsvarande mån. Vid oförändrat variabelt och växande konstant kapital måste därför mervärdet stiga i överensstämmelse med Marx. Så var frågan ställd för oss."
Visserligen säger Marx på hundratals ställen i Kapitalet, första boken, precis raka motsatsen. Påståendet, att enligt Marx det relativa mervärdet stiger när andelen variabelt kapital sjunker i förhållande till den konstanta delen, är så till den grad häpnadsväckande, att det verkar som hån. Herr Julius Wolf bevisar med varje stavelse, att han varken relativt eller absolut har förstått någonting i fråga om relativt eller absolut mervärde. Han säger själv:
"här tycks man vid första ögonkast verkliga ha hamnat i en härva av motsägelser".
vilket vi förbigående sagt är de enda sanna orden i hans artikel. Men vad gör det! Herr Julius Wolf är så stolt över sin geniala upptäckt, att han håller ett lovtal till Marx för den och prisar sina egna ytliga dumheter som
"ett nytt bevis på den skärpa och vidsynthet med vilken han (Marx) har konstruerat sitt system, som kritiserar den kapitalistiska ekonomin".
Men fortsättningen är ännu bättre, herr Wolf säger:
"Ricardo har lika förträffligt påvisat: vid lika kapitalkostnad, samma mervärde (profit), liksom: vid lika arbetskostnad, samma mervärde (till mängden). Och frågan var nu: hur rimmar det ena med det andra? Marx har emellertid inte uppställt frågan i denna form. Han har (i tredje bandet) utan tvivel bevisat, att det andra påståendet inte obetingat är en konsekvens av värdelagen, ja att det motsäger värdelagen och alltså ... är direkt förkastligt."
Och sedan undersöker han om det är jag eller Marx som har gjort misstaget. Att det är han själv som irrar omkring, tänker han naturligtvis inte på.
Det vore en förolämpning mot mina läsare att spilla ytterligare tid på detta praktstycke situationskomik. Jag vill endast tillägga: Med samma djärvhet som han den gången förutsade vad "Marx i tredje bandet utan tvivel bevisat" begagnade han tillfället att berätta föregivet professorsskvaller, enligt vilket Conrad Schmidts tidigare nämnda skrift "är direkt inspirerad av Engels". Herr Julius Wolf! I den värld, där Ni lever och verkar, må det vara brukligt, att en man, som offentligt ställer ett problem, i tysthet gör sina privata vänner bekanta med lösningen. Att Ni är kapabel till detta betvivlar jag inte. Att man i den värld, där jag verkar, inte brukar nedlåta sig till sådana miserabla metoder, bevisas av det föreliggande förordet.
Marx hade nyligen avlidit, då herr Achille Loria påpassligt offentliggjorde en artikel om honom i Nouva Antologia [4] (april 1883). Först en biografi, som vimlade av felaktiga uppgifter, och sedan en kritisk genomgång av hans offentliga politiska och litterära verksamhet. Marx' materialistiska historieuppfattning förfalskades och förvreds så målmedvetet att avsikten var uppenbar. Och målet har uppnåtts: 1886 offentliggjorde samme Loria en bok: La teoria economica della costituzione politica, i vilken han för sina häpna läsare förkunnar, att Marx' historieteori, som han år 1883 så fullständigt och avsiktligt hade vanställt, var hans egen uppfinning. Visserligen har Marx' teori dragits ned till en tämligen kälkborgerlig nivå, och de historiska beläggen och exemplen vimlar av direkta felaktigheter, som inte skulle tillåtas ens hos en gymnasieelev. Men vad betyder väl detta! Här bevisades upptäckten, att överallt och alltid politiska förhållanden och händelser finner sin förklaring i motsvarande ekonomiska förhållanden, vara gjord av herr Loria år 1886, inte av Marx år 1845. Han har åtminstone lyckats lura sina landsmän och, sedan hans bok kom ut på franska, även några fransmän och kan nu stoltsera i Italien som upphovsman till en ny, epokgörande historieteori. Till dess socialisterna där får tid att avslöja den berömde mannens stöldförsök.
Men detta exempel är bara ett litet prov på herr Lorias manér. Han försäkrar oss, att samtliga teorier hos Marx vilar på en medveten sofism (un consaputo sofisma); att Marx inte tvekade att använda paralogismer, även då han var medveten om dem (sappendoli tali). En hel rad liknande gemena dumheter serveras, så att läsarna ska få anledning att hålla Marx för en streber liknande Loria själv, som uppnår sina små framgångar med samma ynkliga humbugsmetoder som denne paduanske professor. Sedan kan han röja en viktig hemlighet, och därmed återföres vi till profitkvoten.
Herr Loria säger: Enligt Marx ska den mängd mervärde, som ett kapitalistiskt företag producerar (herr Loria identifierar detta med profiten), vara avhängigt av det inom företaget använda variabla kapitalet, då det konstanta kapitalet inte avkastar någon profit. Men detta motsäges av verkligheten. Ty i praktiken är profiten inte beroende av det variabla utan av det totala kapitalet. Marx inser själv detta (I, kap. XI.)[5] och medger, att fakta till synes motsäger hans teori. Men hur löser han motsägelsen? Han hänvisar sina läsare till en ännu inte utkommen del av sin bok. Om denna bok har Loria redan tidigare förklarat för sina läsare, att han inte tror, att Marx ens för ett ögonblick verkligen hade avsett att skriva den. Nu utropar han triumferande:
"Jag hade alltså rätt att påstå, att detta andra band med vilket Marx alltid hotade sina motståndare utan att det någonsin kom ut, mycket väl kunde vara endast ett knep, som Marx använde för att komma undan, när han saknade vetenskapliga argument (un ingegnoso spediente ideato dal Marx a sostituzione degli argomenti scientifici)."
Och den som nu inte är övertygad, att Marx var lika framstående när det gällde vetenskapliga svindlerier som den berömde Loria, är ett hopplöst fall.
Så mycket har vi alltså lärt: enligt Loria är Marx' mervärdeteori absolut oförenlig med den allmänna lika profitkvotens faktum. Nu utkom andra boken och därmed ställde jag offentligt frågan om just denna punkt. Om herr Loria hade varit en tafatt tysk skulle han väl ha känt sig förlägen. Men han är en djärv sydlänning, han lever i ett varmt klimat och kan göra gällande att hans kallblodighet i viss mån är en naturlig egenskap. Frågan om profitkvoten har ställts offentligt. Herr Loria har offentligt förklarat att den inte kan lösas. Just därför kommer han nu att överträffa sig själv, när han löser den offentligt.
Detta under sker i Conrads Jahrbücher, N. F., band XX, sid. 272 o. f., i en artikel om Conrad Schmidts tidigare behandlade skrift. Av Schmidt har han lärt sig hur handelsprofiten uppstår, och sedan har alltsammans på en gång blivit klart för honom.
"Då nu värdebestämning genom arbetstid är fördelaktigt för de kapitalister, som ger ut en större del av sitt kapital i löner, så kan dessa gynnade kapitalisters improduktiva" (ska vara handels-) "kapital tilltvinga sig en högre ränta" (ska vara profit) "och på så sätt åstadkomma likhet mellan de enskilda industrikapitalisterna. Så t.ex., när industrikapitalisterna A, B, C var och en använder 100 arbetsdagar och respektive 0, 100, 200 konstant kapital i produktionen, erhåller varje kapitalist ett mervärde av 50 arbetsdagar och profitkvoten är 100% för den förste, 33,3% för den andre och 20% för den tredje kapitalisten. Men om en fjärde kapitalist D ackumulerar ett improduktivt kapital på 300, vilket utkräver en ränta" (profit) "av 40 arbetsdagars värde av A och en ränta av 20 arbetsdagar av B, så kommer profitkvoten för kapitalisterna A och B att sjunka till 20%, lika mycket som C:s, och D med ett kapital på 300 får en profit av 60, d.v.s. en profitkvot av 20% liksom de andra kapitalisterna."
Häpnadsväckande lätt, i en handvändning löser nu Loria detta problem, som han tio år tidigare förklarade för olösligt. Tyvärr har han inte avslöjat varifrån det "improduktiva kapitalet" får makt att inte bara avtvinga industrikapitalisterna den extraprofit, som överskrider genomsnittsprofiten, utan också behålla den för egen räkning, på samma sätt som jordägarna inhöstar arrendatorernas överskottsprofit som jordränta. I själva verket skulle köpmännen enligt detta från industrikapitalisterna upptaga en tribut analog med jordräntan och därigenom åstadkomma genomsnittsprofitkvoten. Visserligen är handelskapitalet en mycket väsentlig faktor i frambringandet av den allmänna profitkvoten, detta är tämligen välkänt. Men bara en litterär äventyrare, som egentligen struntar i hela ekonomin, kan tillåta sig ett påstående som innebär, att detta handelskapital är i besittning av en trollkraft, som råder över den allmänna profitkvoten, och dessutom, innan en sådan har utbildats, kan suga upp överskottsmervärdet och förvandla det till jordränta för sitt eget bruk, och detta utan att äga någon jordegendom. Inte mindre häpnadsväckande är påståendet, att handelskapitalet skulle kunna upptäcka de industrikapital, vars mervärde just täcker genomsnittsprofitkvoten, och sätta en ära i att i någon mån förbättra tillvaron för dessa olyckliga offer för Marx värdelag genom att sälja deras produkter gratis, t.o.m. utan någon provision. Vilken taskspelare den måste vara, som kan inbilla sig, att Marx skulle ha behov av sådana jämmerliga konststycken!
I sin fulla glans framträder vår illustre Loria först vid jämförelse med sina nordiska konkurrenter, t.ex. herr Julius Wolf, som inte heller är född i går. Bredvid italienaren är han en klåpare t.o.m. i sin tjocka bok: "Sozialismus und kapitalistische Gesellschaftsordnung". Hur hjälplös, och jag frestas säga beskedlig, verkar han inte jämfört med den djärve mästare, som kan framställa det som självklart, att just Marx av alla människor var en medveten sofist, paralogist, storskrytare och reklammakare liksom han, herr Loria själv. - Att Marx, varje gång han råkade i svårigheter förespeglade publiken, att han skulle avsluta sin teori i en kommande bok, vilken han var medveten om att han varken kunde eller ville leverera! Obegränsad djärvhet, parad med ett ålhalt slingrande i omöjliga situationer, heroisk okänslighet för sparkar, raska tillgrepp av andras arbetsresultat, reklamtrick och organiserad ryktesspridning genom kamratjuntan - vem kan slå Loria i allt detta?
Italien är klassicismens land. Sedan den stora tiden, då den moderna världen föddes där, frambringade det storartade, klassiskt fulländade karaktärer, från Dante till Garibaldi. Men också från förnedringens och främlingsherraväldets tid lämnades till eftervärlden klassiska karaktärsmasker, däribland två särskilt utmejslade typer: Sganarell och Dulcamara. Den klassiska enheten av dem båda ser vi förkroppsligad i vår illustre Loria.
Till slut besöker vi andra sidan Oceanen. I New York har med. doktor George Stiebeling också funnit en lösning av problemet, och den är ytterst enkel. Så enkel, att ingen människa, varken på denna sida Oceanen eller den andra, vill erkänna den. Över detta blev han mycket vred och har besvärat sig bitterligen över denna orättvisa i ett ändlöst antal broschyrer och tidningsartiklar på ömse sidor om havet. I Neue Zeit har man visserligen förklarat för honom, att hela hans lösning berodde på ett räknefel.[6] Men detta störde honom inte. Marx hade också gjort räknefel och har ändå rätt i många sakfrågor. Låt oss alltså pröva Stiebelings lösning.
"Jag antar två fabriker, som arbeta samma tid med samma kapital, men med olika förhållande mellan konstant och variabelt kapital. Totalkapitalet (c + v) sätter jag = y och betecknar skillnaden i förhållandet mellan det konstanta och det variabla kapitalet med x. I fabriken I är y = c + v, i fabriken II är y = (c - x) + (v + x). Mervärdeskvoten är alltså i fabrik I = m/v och i fabrik II = m/(v+x). Profit (p) kallar jag totalmervärdet (m), med vilket totalkapitalet y eller c + v förmerar sig under den givna tiden, alltså p = m. Profitkvoten är enligt detta i fabrik I = p/y eller m/(c+v) och i fabrik II likaledes p/y eller m/((c+x) + (v+x)), d.v.s. likaledes = m/(c+v). Detta ... problem löser sig alltså på så sätt, att på grundval av värdelagen, vid användning av lika kapital och lika tid men olika mängder levande arbete, ur mervärdekvotens förändring en lika genomsnittsprofit framgår." (C. C. Stiebeling. Das Wertgesetz und die Profitrate, New York, John Heinrich.)
Hur vacker och klar ovanstående uträkning än är, så måste vi dock rikta en fråga till herr doktor Stiebeling: varifrån har han vetskapen om att summan mervärde, som fabrik I producerar, är absolut lika summan av det i fabrik II producerade mervärdet? Om c, v, y och x, alltså alla övriga faktorer i beräkningen säger han uttryckligen, att de ha samma storlek för båda fabrikerna men inte ett ord om m. Men lika mängd mervärde följer inte utan vidare av att båda de här förekommande mängderna mervärde betecknas algebraiskt. Det är, då herr Stiebeling också identifierar profiten p utan vidare med mervärdet, tvärtom just detta som ska bevisas. Nu är bara två fall möjliga: antingen är de båda m lika, varje fabrik producerar lika mycket mervärde, alltså vid samma totalkapital också lika mycket profit, och då har Stiebeling från början förutsatt det han först ska bevisa. Eller också producerar den ena fabriken en större summa mervärde än den andra, och då faller hela hans beräkning.
Herr Stiebeling har varken skytt möda eller kostnader utan byggt hela berg av beräkningar på detta räknefel och ställt ut dem till beskådande inför publiken. Jag kan ge honom en lugnande försäkran, att de nästan alla är lika oriktiga, och de få undantagen bevisa något helt annat än det han vill bevisa. Genom att jämföra de amerikanska finansrapporterna för år 1870 och 1880 bevisar han t.ex. faktiskt profitkvotens fall, men hans förklaring är totalt fel och han tror sig behöva genom praxis beriktiga den marxska teorin om en alltid stabil profitkvot. Men nu framgår av tredje avdelningen i den föreliggande tredje boken, att denna marxska "konstanta profitkvot" är ett rent hjärnspöke, och att profitkvotens fallande tendens har orsaker, som är diametralt motsatta de av doktor Stiebeling angivna. Herr doktor Stiebeling menar säkerligen mycket väl, men då man vill sysselsätta sig med vetenskapliga frågor, måste man framför allt lära sig att läsa de skrifter, som man vill använda såsom författaren har skrivit dem och framför allt utan att läsa ut ur dem sådana saker, som inte står där.
Resultatet av hela undersökningen: även när det gäller det här ovan behandlade problemet är det endast den marxska skolan, som har presterat något. Fireman och Conrad Schmidt kan, då de läser denna tredje bok, vara helt nöjda var och en för sin del med sina egna arbeten.
London den 4 oktober 1894.
F. Engels
Kapitalet, tredje boken, har redan varit föremål för många och mycket skiftande tolkningar under den tid den förelegat för offentligt bedömande. Något annat var inte att vänta. Vid utgivningen ansåg jag det viktigaste vara, att texten framträdde så autentiskt som möjligt. De nya resultat som Marx hade vunnit skulle presenteras med hans egna ord, och min inblandning förekomma endast där det var absolut oundvikligt och då alltid i sådan form, att läsaren inte lämnades i tvivelsmål om vem som talade. Man har kritiserat detta, man har menat, att jag borde ha omarbetat det material som jag förfogade över till en systematiskt genomarbetad bok, en faire un livre, som fransmännen säger. Med andra ord: offra textens äkthet för läsarens bekvämlighet. Men så hade jag inte fattat min uppgift. Till en sådan bearbetning var jag inte berättigad. En man som Marx kan göra anspråk på att själv bli hörd, på att hans vetenskapliga upptäckter helt autentiska, i hans egen framställning överlämnas till eftervärlden. Vidare hade jag själv ingen lust att förgripa mig på en så överlägsen mans efterlämnade texter på det sätt, som jag tror då hade varit nödvändigt. Det skulle ha känts som ett svek. För de människor som inte kan eller vill läsa, som redan i fråga om den första boken gjorde sig mer möda att misstyda än som skulle ha behövts för en riktig förståelse - att lägga sig ut för dessa människor är överhuvud taget meningslöst. Men då man har att göra med verklig förståelse, är just den ursprungliga texten själv det viktigaste; där hade en omarbetning av mig på sin höjd samma värde som en kommentar, och dess underlag i grundtexten blev då något icke-offentligt och oåtkomligt. Vid första kontrovers måste ju den ursprungliga texten ändå dras fram, och vid den andra och tredje vore en utgivning in extenso oundviklig.
Sådana kontroverser är naturliga när det gäller ett verk, som ger så mycket nytt och detta bara i ett snabbt skisserat och delvis ofullständigt utkast. Här kan mitt ingrepp säkert vara till nytta för att undanröja svårigheter, när det gäller viktiga synpunkter, vars betydelse inte framträder tillräckligt åskådligt i texten, så att dessa kommer mera i förgrunden, och för att genom enstaka, viktiga tillägg i texten framlägga fakta om den utveckling som skett från 1865, då denna text skrevs, till nu, år 1895. Här föreligger faktiskt redan två punkter kring vilka en kort diskussion tycks mig nödvändig.
Det var att vänta, att lösningen av den skenbara motsättningen mellan dessa båda faktorer skulle ge upphov till lika mycket debatt efter publiceringen av Marx' text som före. Alltför många hade förväntat sig ett rent mirakel och kände sig besvikna, då de såg en enkel-rationell, prosaisk-nykter upplösning av motsatserna i stället för det hokus-pokus de förväntat sig. Jublande glad över besvikelsen är naturligtvis den bekante och beryktade Loria. Han har äntligen funnit den arkimediska punkt från vilken t.o.m. en puttefnask av hans kaliber kan lyfta Marx' fast sammanfogade, väldiga byggnadsverk i luften och spränga det. Vad, utropar han harmset, ska detta vara en lösning? Det är ju en ren mystifikation! När ekonomerna talar om värde, så talar de om det värde som faktiskt är fastställt i utbytet.
"Men att sysselsätta sig med ett värde till vilket varorna inte blir sålda, ännu mindre någonsin kan säljas (nè possono vendersi mai), har ingen ekonom gjort som har ett spår av förnuft och skulle inte vilja göra ... När Marx påstår, att värdet till vilket varorna inte blir sålda, är proportionellt till det arbete de innehåller, vad gör han då annat än återupprepar i omvänd form de ortodoxa ekonomernas tes: att värdet, till vilket varorna säljas, inte är proportionellt till det arbete som förbrukats för dem? ... Det hjälper inte heller att Marx säger, att trots avvikelsen för enskilda pris från enskilda värden sammanfaller samtliga varors totalpris alltid med deras totalvärde, eller med den arbetskvantitet som innehålles i totalmängden varor. Ty då värdet inte är något annat än den proportion i vilken en vara utbytes mot en annan, är redan blotta föreställningen om ett totalvärde en absurditet, ett nonsens ... en contradictio in adjecto."
Han fortsätter med argumentet, att Marx redan i början av detta verk säger, att utbytet mellan två varor bara kan bli lika i kraft av att de innehåller en likartad beståndsdel av samma storlek, nämligen den i dem inneslutna lika stora arbetsmängden. Och att han nu motsäger sig själv på det festligaste, när han påstår, att varorna utbytas utifrån ett helt annat förhållande än den i dem inneslutna arbetsmängden.
"När gavs det väl en så fullständig reductio ad absurdum, en sådan fullständig teoretisk bankrutt? När har någonsin ett vetenskapligt självmord begåtts med mera pomp och ståt?" (Nuova Antologia, 1 febr. 1895, p. 447, 478, 479.)
Som man ser, vår Loria är överlycklig. Har han inte haft rätt, när han behandlade Marx som sin like, som en ordinär bedragare? Där ser ni - Marx driver med sin publik alldeles som Loria, han lever på mystifikationer precis som den obetydligaste italienske professor i ekonomi. Men under det att Dulcamara [A] må tillåta sig detta, eftersom han kan sitt hantverk, förfaller den klumpige nordbon Marx till rena orimligheter, skriver nonsens och absurditeter, så att det till slut inte återstår något annat för honom än ett ståtligt självmord.
Påståendet, att varorna aldrig har sålts, inte heller någonsin kan säljas till det genom arbetet bestämda värdet, kan vi spara till senare. Här håller vi oss till herr Lorias bedyrande, att:
"då värdet inte är något annat än den proportion i vilken en vara utbytes mot en annan, är redan blotta föreställningen om ett totalvärde en absurditet, ett nonsens" etc.
Den proportion i vilken två varor bytas mot varandra, deras värde, är alltså något rent tillfälligt, påfört varorna utifrån, som kan vara ett i dag och något helt annat i morgon. Att en viss mängd vete bytes mot ett gram eller ett kilogram guld beror inte det minsta på betingelser som är inneboende i detta vete eller guld, utan på omständigheter, som är totalt främmande för dem båda. För annars måste dessa betingelser göra sig gällande i utbytet, behärska detta helt och hållet, och ha en självständig existens också bortsett från utbytet, så att man kan tala om ett totalvärde för varorna. Detta är nonsens, säger den illustre Loria. I vilket proportioner två varor än kan bytas mot varandra, så är det deras värde och därmed punkt. Värdet är alltså identiskt med priset, och varje vara har så mycket värde, som den kan uppnå i pris. Och priset bestämmes genom utbud och efterfrågan, och den som frågar vidare är en narr, om han väntar sig ett svar.
Men det finns dock en liten hake. I normaltillståndet täcker utbud och efterfrågan varandra. Vi delar alltså då samtliga varor som finns i världen i två lika stora hälfter, en utbudsgrupp och en efterfrågegrupp. Antag nu, att var och en representerar ett pris på 1.000 miljarder mark, francs, pound sterling eller vad ni vill. Enligt elementär aritmetik blir detta ett pris eller värde på 2.000 miljarder. Nonsens, absurt, säger herr Loria. De båda grupperna kan representera ett pris på 2.000 miljarder, men det är annorlunda med värdet. Säger vi pris, så är 1.000 + 1.000 = 2.000. Men säger vi värde, så är 1.000 + 1.000 = 0. Åtminstone i detta fall, när det handlar om totalt alla varor. Ty här är varorna i var och en av de två grupperna värda 1.000 bara därför att var och en av de två ägarna kan och vill ge denna summa för den andras varor. Men samlar man nu alla dessa varor från de båda grupperna hos en tredje person, så har den som ägde första gruppen inget värde kvar och inte heller ägaren till den andra, och faktiskt inte heller den tredje - till slut har ingen någonting. Och vi beundrar åter den suveränitet med vilken vår sydländske Cagliostro har gjort sig av med värdebegreppet, så att inte minsta spår finns kvar. Detta är vulgärekonomin i sin fulländning![150*]
I Brauns "Archiv für soziale Gesetzgebung" [130], VII, häfte 4, ger Werner Sombart en förträfflig framställning av grunddragen i Marx' system. Det är första gången som en tysk universitetsprofessor helt och hållet fullföljer en undersökning i Marx skrifter av vad denne verkligen har sagt, och han förklarar, att en kritik av Marx' system inte kunde innebära en vederläggning - "med en sådan må den politiske strebern befatta sig" - utan bara en vidareutveckling. Naturligtvis sysselsätter sig Sombart även med det som är vårt tema. Han undersöker frågan om vilken betydelse värdet har i Marx' system och kommer till följande resultat: i de kapitalistiskt producerade varornas utbytesförhållanden är värdet osynligt; det är inte medvetet för dem som agerar i den kapitalistiska produktionen; det är inte ett empiriskt utan ett begreppsligt, ett logiskt faktum. Värdebegreppet, materiellt bestämt, är hos Marx ingenting annat än det ekonomiska uttrycket för det faktum, att arbetets samhälleliga produktivkraft är basen för den ekonomiska existensen. I den slutliga analysen behärskar värdelagen alla ekonomiska processer i ett kapitalistiskt ekonomiskt system och har för denna ekonomiska ordning helt allmänt detta innehåll: varuvärdet är den specifika historiska form, i vilken arbetets produktivkraft i sista instans dominerar alla ekonomiska processer och hävdar sig som bestämmande faktor. - Så säger Sombart. Denna uppfattning av värdelagens betydelse för den kapitalistiska produktionsformen kan inte sägas vara felaktig, men den tycks mig vara alltför vittomfattande, behöva en trängre, mer preciserad formulering. Enligt min mening har Sombart inte uttömmande behandlat värdelagens hela betydelse för det ekonomiska stadium av samhällsutvecklingen, som den behärskar.
Det finns också en förträfflig artikel av Conrad Schmidt om Kapitalet, tredje bandet, i Brauns Sozialpolitischem Zentralblatt [131] från 25 februari 1895, nr. 22. Här vill jag särskilt framhålla den som ett bevis för att Marx' härledning av genomsnittsprofiten från mervärdet för första gången besvarar en fråga, som den ekonomiska teorin hittills inte ens uppställt, nämligen hur genomsnittsprofitkvotens höjd bestämmes, och hur det kommer sig att den är t.ex. 10 eller 15% och inte 50 eller 100%. När vi nu vet, att mervärdet, som i första hand går till industrikapitalisterna, är den enda, exklusiva källan till profit och jordränta, besvarar denna fråga sig själv. Denna del av Schmidts uppsats kunde vara skriven direkt för sådana ekonomer som Loria, om det inte vore bortkastad möda att öppna ögonen på dem som inte vill se.
Även Schmidt har sina formella betänkligheter beträffande värdelagen. Han kallar den en vetenskaplig hypotes, uppställd för att förklara den faktiska utbytesprocessen, vilken visar sig vara den nödvändiga utgångspunkten, upplysande och oumbärlig också när det gäller de genom konkurrensen uppkomna priserna vilka skenbart helt motsäger denna hypotes. Utan värdelagen blir, enligt honom, varje teoretisk insikt i den kapitalistiska verklighetens ekonomiska maskineri omöjlig. Och i ett privatbrev, som han gett mig tillåtelse att återge, deklarerar Schmidt rent ut, att värdelagen inom den kapitalistiska produktionsformen är en fiktion [132], ehuru den är teoretiskt nödvändig. - Denna uppfattning överensstämmer emellertid inte alls med min. Värdelagen har en mycket större och mer definitiv betydelse än den som enbart hypotes, för att inte tala om fiktion, även om den skulle vara en nödvändig sådan.
Sombart likaväl som Schmidt - den beryktade Loria nämnde jag mera i förbigående som roande vulgärekonomisk bakgrund - tar inte tillräcklig hänsyn till det faktum, att vi här inte bara behandlar en logisk utan en historisk process och dess förklarande återspegling i tanken, det logiska fullföljandet av dess inre sammanhang.
Ett avgörande avsnitt finner vi hos Marx, Tredje boken I, sid. 154 [B]: "Hela svårigheten uppkommer genom att varorna inte helt enkelt utbytas som varor utan som produkter av kapital, vilka i förhållande till sin storlek eller vid lika storlek gör anspråk på lika delaktighet i den totala mängden mervärde." För att illustrera vad denna skillnad innebär tänker vi oss nu, att arbetarna ägde sina produktionsmedel, arbetade i genomsnitt lika lång tid och med samma intensitet och bytte sina varor direkt med varandra. Då hade två arbetare genom sitt arbete på en dag vardera tillsatt sin produkt lika mycket nyvärde, men deras produkter hade ändå olika värde beroende på storleken av det tidigare arbete som redan fanns materialiserat i produktionsmedlen. Denna värdedel skulle representera det konstanta kapitalet i den kapitalistiska ekonomin. Den del av nytillsatt värde som använts för arbetarnas existensmedel skulle representera det variabla kapitalet och den del av nyvärdet som återstod skulle representera mervärdet, vilket i detta fall tillhörde arbetarna. Alltså, efter avdrag av den summa som ersatte den "konstanta" värdedelen, som de endast investerat, skulle båda arbetarna få lika värden; men proportionellt till värdet av produktionsmedlen - som här motsvarar den kapitalistiska profitkvoten - skulle den del som representerade mervärdet bli olika i vardera fallet. Men eftersom var och en av dem får värdet av produktionsmedlen ersatt genom bytet, skulle detta bli en helt oväsentlig omständighet. "Utbytet av varorna till deras värden eller nära deras värden, är alltså möjligt på ett lägre stadium än utbytet till produktionspriser. För ett sådant utbyte är en bestämd hög kapitalistisk utveckling nödvändig ... Bortsett från värdelagens dominerande inflytande på priser och prisrörelser, är det helt rationellt att betrakta varornas värde inte bara teoretiskt utan också historiskt som tidigare än produktionspriset. Detta gäller sådana tillstånd då arbetaren äger sina produktionsmedel och förekommer både i den gamla och den moderna världen, där den jordägande bonden eller hantverkaren lever på sitt eget arbete. Detta överensstämmer också med vår tidigare uttalade uppfattning, att produkternas utveckling till varor började med utbyte mellan olika samfälligheter, inte mellan medlemmar i samma grupp. Detta gäller utom för det primitiva, tillståndet också för senare tillstånd, som är grundade på slaveri och livegenskap, och för hantverkets skråorganisation, så länge produktionsmedel i en produktionsgren endast med svårighet kan överflyttas från en sfär till en annan, och därför de olika produktionssfärerna inom vissa gränser förhåller sig till varandra som främmande länder eller kommunistiska samfälligheter." (Marx, Bok III, X, sid. 159 f.)
Utan tvivel hade Marx, om man haft tillfälle till en ny genomgång av Kapitalet, tredje boken, betydligt utvidgat detta avsnitt. Som det nu står skisserar det bara konturen av vad som finns att anföra i denna fråga.
Vi vet alla, att i de första samhällsbildningarna konsumerades produkterna av producenterna själva, och att dessa producenter spontant organiserade sig i mer eller mindre kommunistiska samfälligheter; att deras byte av överskottsprodukter med främlingar, vilket inledde produkternas förvandling till varor, är av senare datum och först ägde rum mellan enskilda samfälligheter av olika stammar, men sedan också började försiggå inom samfälligheten och väsentligt medverkade till att denna upplöstes i större eller mindre familjegrupper. Men även efter denna upplösning förblev familjens överhuvud, som skötte byteshandeln, arbetande bonde. Han kunde producera nästan allt som behövdes med hjälp av sin familj på sin egen gård men bytte till sig utifrån en liten del av nödvändiga bruksvaror mot sin överskottsprodukt. Familjen sysslar inte bara med jordbruk och boskapsskötsel utan bearbetar också sina produkter till färdiga bruksartiklar, ibland mal man själv mjölet med handkvarn, bakar bröd, spinner, färgar, väver lin och ull, garvar läder, bygger och reparerar trähus, framställer redskap och husgeråd, snickrar och smider så att familjen eller familjegruppen i huvudsak är självförsörjande.
Det lilla som en sådan familj behövde byta sig till eller köpa av andra, bestod så sent som i början av 1800-talet i Tyskland till övervägande grad av hantverksartiklar, alltså sådan tillverkning som var välkänd för bonden men som han nu inte själv utförde, antingen därför att han inte hade tillgång till råvaran eller därför att den artikel han köpte var mycket bättre eller mycket billigare än den han själv kunde framställa. Medeltidens bonde visste alltså tämligen väl hur mycket arbetstid som behövdes för de föremål han bytte sig till. Han kunde ju själv se smeden och vagnmakaren i byn i arbete liksom skräddare och skomakare, som ännu under min barndomstid besökte bönderna i Rhenlandet i en viss turordning för att tillverka kläder och skor av deras hemmagjorda material. Både bonden och de människor han köpte av var arbetare, det som de bytte mellan sig var deras egna produkter. Vad hade de använt när de framställde dessa produkter? Arbete och endast arbete: för att ersätta verktyg, för att frambringa råvara och för sin tillverkning har de inte gett ut något annat än sin egen arbetskraft; hur skulle de då kunna byta dessa sina produkter mot andra arbetande producenters produkter annat än i proportion till det arbete de använt? Den arbetstid som använts för produkten var inte bara det enda lämpliga måttet för en kvantitativ bestämning av det värde som skulle bytas; det var överhuvud taget det enda möjliga. Eller tror någon att en bonde eller hantverkare var dum nog att byta bort en produkt av tio timmars arbete mot en produkt av en timmes arbete? För hela den period som böndernas naturahushållning omfattar är ingen annan byteshandel möjlig än en sådan, där den utbytta varukvantiteten har en tendens att mer och mer värderas efter den arbetsmängd som materialiserats i den. Från det ögonblick då pengar tränger in i detta hushållningssätt blir dess tendens att anpassa sig till värdelagen (som Marx har formulerat den, märk väl!) å ena sidan ännu tydligare, men å andra sidan avbryts den redan genom ockerkapitalets ingrepp och skatteutplundringen. De perioder under vilka priserna genomsnittligt håller sig ungefärligen till värdets storlek börjar bli längre.
Detsamma gäller för byteshandeln mellan bönderna och städernas hantverkare. I början sker den direkt utan förmedling av köpmän på städernas marknadsdagar, där bonden säljer och gör sina inköp. Även under dessa förhållanden känner båda väl till varandras arbetsbetingelser. Ty hantverkaren är ännu delvis bonde, han har inte bara köksträdgård och fruktträd utan mycket ofta dessutom ängsmark, en eller två kor, grisar, fjäderfä o.s.v. Medeltidens människor kunde alltså var och en på sitt håll ganska väl värdera de andras produktionskostnader i råvaror, hjälpämnen, arbetstid - åtminstone när det gällde vardagsvaror.
Men hur skulle man i denna byteshandel baserad på arbetskvantitet kunna beräkna arbetskvantitet ens indirekt och relativt för produkter som fordrade en lång tids arbete med oregelbundna avbrott och osäker avkastning, t.ex. spannmål eller boskap? Och till råga på allt kunna beräknas av människor som inte lärt sig räkna? Tydligen bara genom en långvarig, ofta dunkel och famlande process, som närmade sig målet på många omväger. Då liksom nu gällde, att först av skadan blir man vis. Men nödtvånget för alla att något så när komma fram till sina kostnader ledde hela tiden i rätt riktning och det obetydliga antalet föremål som kom ut i handeln, liksom den ofta genom århundraden stabila arten av produktion, gjorde det lättare att uppnå målet. Och att det inte alls tog så lång tid visar enbart det faktum, att just boskap, som på grund av lång produktionstid per enhet tycks vara svårast att värdera, blev den första tämligen allmänt erkända penningvaran. För att detta skulle ske måste boskapens värde, dess utbytesförhållande till en hel rad andra varor, redan ha uppnått en relativt ovanlig stabilitet, som utan motsägelse accepterats inom områden som var bebodda av många olika stammar. Och den tidens människor var säkert klyftiga nog - både boskapsuppfödarna och deras kunder - för att inte lämna ifrån sig förbrukad arbetstid utan att få motsvarande i utbyte. Tvärtom, ju närmare människan är varuproduktionens primitiva stadium - ryssar och folk i Orienten t.ex. - desto mer tid ödslar de ännu i dag på ett långt och segdraget schackrande för att pressa fram full ersättning för den arbetstid som produkten har tagit.
Nu utvecklas hela varuproduktionen med utgångspunkt från denna värdebestämning genom arbetstiden. Med varuproduktionen utvecklas den mångfald förhållanden i vilka olika sidor av värdelagen gör sig gällande, som har beskrivits i första delen av Kapitalet, första boken. Alltså i synnerhet de betingelser under vilka arbetet ensamt är värdeskapande. Det är just betingelser som tar sig sådana uttryck som inte medvetet uppfattas av de agerande och bara kan skiljas ut från den dagliga praktiken genom arbetskrävande teoretiska undersökningar. Detta innebär, att de verkar som naturlagar, vilket Marx har bevisat vara en nödvändig följd av varuproduktionens natur. Det viktigaste och avgörande steget var övergången till metallpengar, som emellertid hade till följd att värdebestämningen genom arbetstid inte längre direkt kunde spåras i varuutbytet. För det praktiska förnuftet blev pengarna den avgörande värdemätaren, och detta allt mer ju större mångfald av varor som kom ut i handeln, ju mer de härstammade från långt avlägsna länder, ju mindre man alltså kunde kontrollera den arbetstid som erfordrades för deras framställning. Pengarna själva kom vanligen först från fjärran land; också när ädelmetallen fanns inom landet. Bonden och hantverkaren var dels inte i stånd att tillnärmelsevis beräkna det arbete som behövts för framställningen, dels hade redan medvetandet om arbetets värdemätande egenskap fördunklats genom vanan att räkna i pengar. I människornas medvetande började pengarna representera det absoluta värdet.
Kort sagt: värdelagen enligt Marx gäller allmänt, såvida överhuvud taget ekonomiska lagar gäller, för hela perioden av enkel varuproduktion, alltså fram till den tid då denna modifieras genom att en kapitalistisk produktionsform uppstår. Fram till denna tid rör sig priset i riktning mot värdet, bestämt i enlighet med Marx' lag, och pendlar omkring detta värde, så att ju mer fullständigt den enkla varuproduktionen utvecklas desto mer överensstämmer genomsnittspriserna under långa perioder med små marginaler med värdet, om inte dessa perioder brytas av yttre, våldsamma störningar. Marx' värdelag har alltså ekonomisk allmängiltighet för en tidrymd som sträcker sig från den tidpunkt då produkten förvandlades till vara genom byteshandeln fram till 1400-talet. Men byteshandeln daterar sig från en tid som ligger före all skriven historia, vilken i Egypten åtminstone går tillbaka till 2.500, kanske 5.000 år före vår tidräkning och i Babylon till 4.000, kanske 6.000 år före dennas början. Värdelagen har alltså härskat under en period av fem till sex årtusenden. Och nu kan man uppskatta herr Lorias grundlighet, när han kallar detta värde, som allmänt och direkt har gällt under hela denna tidrymd, för ett värde till vilket varorna aldrig säljas eller kan säljas och med vilket ingen ekonom som har en gnista förnuft sysselsätter sig.
Hittills har vi inte talat om köpmannen. Vi kunde spara undersökningen av hans ingripande tills nu, när vi behandlar övergången från enkel varuproduktion till kapitalistisk varuproduktion. Köpmannen var det revolutionära elementet i detta samhälle, där allt annat var stabilt - stabilt så att säga genom arv. Bonden ärvde där inte bara jorden utan också sin ställning som fri jordägare, fri eller underlydande räntebonde eller livegen, och stadens hantverkare övertog nästan oföränderligt hantverk och skråprivilegier genom arv, och var och en av dem dessutom kunder, avsättningsmarknad och i lika hög grad yrkesskickligheten, som var uppövad sedan barndomen i det ärvda yrket. I denna värld framträdde nu köpmannen från vilken omvälvningen skulle utgå. Men inte som medveten revolutionär utan tvärtom som en oundgänglig beståndsdel av denna värld. Medeltidens köpman var absolut ingen individualist, han tillhörde en korporation, som alla sina samtida. Gemensamt jordägande, som var en frukt av den primitiva kommunismen, dominerade ännu landsbygden. Varje bonde hade ursprungligen ett lika stort jordområde, som vart och ett bestod av lika stora jordstycken mark av varje befintlig kvalitet och en motsvarande stor andel i rätten till allmänningsjorden. Sedan det gemensamma jordägandet fått fasta former och ingen ny jord delades ut, skedde genom arv o.dyl. en uppstyckning av varje andel och en motsvarande uppdelning av rätten till allmänningsjorden. Men det ursprungliga jordområdet, hemmanet, räknades fortfarande som enhet, så att det nu fanns halv-, fjärdedels- och åttondelshemman med halv-, fjärdedels- eller åttondelsrätt till den gemensamma jorden. Med jordgemenskapen som förebild inrättades alla senare yrkessamfund, framför allt skråväsendet i städerna. Skråordningarna var ingenting annat än jordförfattningarna överförda så att de gällde ett hantverksprivilegium i stället för ett begränsat jordområde. Medelpunkten för hela organisationen var den lika delaktigheten för varje medlem i den förmåns- och nyttjanderätt som tillförsäkrats skrået. Privilegium som utfärdades för "garnnäringen" i Elberfeld och Barmen från 1527 visar detta utomordentligt klart. (Thun: Industrie am Niederrhein, II, 164 ff.) Detsamma gäller sammanslutningen av gruvägare, där varje gruvlott representerade lika andel och på samma sätt som för jorden dess rättigheter och förpliktelser var delbara. Och detsamma gäller i lika hög grad för köpmännens samfund, som uppstod i samband med handeln över haven. Köpmän från Venedig och Genua bildade fullständiga handelsbolag. I Alexandrias och Konstantinopels hamnar hade de, varje "nation" för sig, sin egen Fondaco - bostadshus, värdshus, lagerhus, utrymmen för utställning och försäljning med central administration. Dessa handelsbolag var slutna gentemot konkurrenter och kunder, de sålde till priser som de inbördes fastställt, deras varor hade en bestämd, genom offentlig prövning och ofta särskild stämpel garanterad kvalitet. Medlemmarna fastställde gemensamt de priser som landets infödda befolkning skulle betala för deras produkter, etc. Hansans köpmän på Tyska bryggan (Tydske Bryggen) i Bergen, Norge, förfor på samma sätt som deras holländska och engelska konkurrenter. Ve den, som sålde under eller köpte över det fastställda priset! Den bojkott som drabbade honom betydde då omedelbar ruin förutom det direkta straff som bolaget ådömde den skyldige. Men man grundade också mera begränsade sammanslutningar för bestämda ändamål. Så som Maona från Genua, som under 1300- och 1400-talet behärskade alungruvorna i Phokea i Mindre Asien och på ön Chios. Vidare det stora Ravensbergs Handelskompani, som från slutet av 1300-talet gjorde affärer med Italien och Spanien och grundade filialer i dessa länder. Och det tyska handelskompaniet med köpmän från Augsburg; som Fugger, Welser, Völin, Höchstetter, Hirschvogel från Nürnberg och andra, vilka med ett kapital på 66.000 dukater och tre skepp deltog i den portugisiska expeditionen till Indien 1505-1506, och därvid gjorde en nettoprofit på 150%, enligt andra källor 175% (Heyd: Handeln med Levanten, II, s. 524). Dessutom en hel rad andra bolag "Monopolia" över vilka Luther uttrycker sin vrede.
För första gången påträffar vi här profit och profitkvot. Och utan tvivel strävar köpmännen avsiktligt och målmedvetet efter att göra denna profitkvot lika för alla medverkande. Venetianen i Främre Orienten och hanseaten i Norden betalade samma pris för sina varor som sin granne, hade samma transportkostnad, tog ut samma pris för dessa varor och köpte också återfrakten till samma pris som varje annan köpmän inom sin "nation". Profitkvoten var alltså lika för alla. I de stora handelskompanierna var fördelningen av profiten per andel inbetalt kapital lika självklar som delägarskapet i rätten till allmänningjorden per hemmansdel eller i vinsten från gruvdriften per gruvlott. Den lika profitkvoten, som i sin fulla utveckling är den kapitalistiska produktionens slutresultat, visar sig här alltså i sin enklaste form som en av de punkter från vilka kapitalet historiskt sett har utgått. Ja, t.o.m. som en direkt avläggare av jordsamfälligheten, som i sin tur är en direkt avläggare av urkommunismen.
Denna ursprungliga profitkvot var ovillkorligen mycket hög. Handeln var riskabel, inte bara på grund av att sjöröveri var mycket vanligt utan också därför att de konkurrerande nationerna tillät sig allt slags våld, när tillfälle yppade sig. Slutligen berodde avsättning och försäljningsmöjligheter på privilegier som beviljades av främmande furstar och tämligen ofta bröts eller återkallades. Vinsten måste alltså inneslutna en hög försäkringspremie. Sedan var omsättningen långsam, att avsluta en affär tog lång tid, och under de bästa perioderna, som i varje fall sällan var särskilt långvariga, var affärerna monopolhandel med monopolprofit. Att profitkvoten genomsnittligt var mycket hög bevisar också den dåtida, mycket höga räntefoten, som ju på det hela taget alltid måste ha varit lägre än procentsatsen för den vanliga handelsvinsten.
Men denna höga profitkvot, lika för alla medlemmar av samfundet och åstadkommen genom deras gemensamma arbete, gällde bara lokalt för medlemmarna, alltså här "nationerna", venetianare, genuesare, hanseater, holländare hade, varje nation för sig en särskild profitkvot, kanske fanns också en början till att detta gällde varje enskilt avsättningsområde. Utjämningen mellan dessa olika bolagsprofitkvoter gjorde sig gällande på motsatt väg, genom konkurrensen. Först profitkvoterna för de olika marknaderna inom en och samma nation. Gav Alexandria möjlighet till större vinst för venetianska varor än Cypern, Konstantinopel eller Trabzon, så satte venetianarna mera kapital i rörelse för Alexandria och drog bort det från handeln på de andra marknaderna. Då måste följden bli en gradvis skeende utjämning av profitkvoten mellan de olika "nationer", som exporterade samma eller liknande varor till samma marknader, varvid mycket snart en eller annan av dessa nationer trängdes ut och försvann från skådeplatsen. Denna process blev emellertid ständigt avbruten av politiska skeenden, som då hela handeln med Främre Asien gick under på grund av den mongoliska och turkiska invasionen. De stora geografiska och kommersiella upptäckterna efter 1492 påskyndade bara denna undergång och gjorde den slutgiltig.
I första början betydde den plötsliga utvidgningen av avsättningsområden och de med den förenade revolutionerande förändringarna i kommunikationerna ingen väsentlig förändring av handelsoperationernas natur. Först dominerades även handeln med Indien och Amerika av handelskompanier. Men bakom dessa handelskompanier stod nu större nationer. Kataloniens tidigare handel med Främre Asien ersattes av handeln med Amerika, men här deltog hela det förenade Spanien. Därbredvid kom två stora länder, England och Frankrike; t.o.m. Holland och Portugal, de minsta, var alltid åtminstone lika stora och starka som Venedig, den största och starkaste handelsnationen under den förra perioden. Detta gav den resande köpmannen, the merchant adventurer, under 1500- och 1600-talet ett stöd som gjorde de tidigare samfunden, som skyddade sina medlemmar även med vapenmakt, mer och mer överflödiga, så att kostnaderna för ett sådant medlemskap blev en onödig börda. För övrigt utvecklade sig nu rikedomen i enskilda händer betydligt raskare, så att snart enskilda köpmän hade lika stora fonder att placera i ett enda företag som tidigare ett helt bolag. Handelskompanierna, där de fortlevde, förvandlades mestadels till beväpnade korporationer, som under moderlandets skydd och överhöghet erövrade och monopolistiskt utsög hela nyupptäckta länder. Men ju mer kolonier grundades i de nyupptäckta områdena, till största delen av staterna, desto mer undanträngdes handelskompaniernas verksamhet till förmån för den enskilde köpmannens, och därmed blev profitkvotens utjämning mer och mer enbart en konkurrensfråga.
Hittills har vi bara lärt känna en profitkvot för handelskapitalet. Ty bara för handels- och ockerkapitalet hade en sådan existerat, industrikapitalet skulle ju först utvecklas. Ännu låg produktionen till största delen i händerna på arbetare som var i besittning av sina egna produktionsmedel, vars arbete alltså inte avkastade mervärde åt något kapital. Måste de avträda någon del av sin produkt till annan person utan ersättning så var det i form av tribut till feodalherren. Därför kunde köpmanskapitalet, åtminstone i början bara hämta sin profit på inhemska produkter från utländska köpare eller på utländska produkter från inhemska köpare; först mot slutet av denna period - för Italien alltså med orienthandelns nedgång - förmådde den utländska konkurrensen och den försvårade avsättningen för hantverksproducenternas exportvaror tvinga exportköpmannen att släppa ifrån sig varorna under deras värde. Så finner vi här det fenomenet, att i detaljhandeln inom landet säljas varorna genomsnittligt till sina värden men av de angivna grunderna i regel inte i den internationella handeln. Helt i kontrast till den nutida världen, där produktionspriserna gäller i den internationella handeln och partihandeln, medan prisbildningen för städernas småhandlare regleras av helt andra profitkvoter. Så att t.ex. numera prispåslaget för oxkött blir större på vägen från Londons partihandlare till den enskilde konsumenten i samma stad än från partihandlaren i Chicago, inklusive transport, till partihandlaren i London.
Redskap för denna så småningom skeende omvälvning i prisbildningen var industrikapitalet. Redan under medeltiden hade ansatser utbildats, och detta på tre områden: rederier, gruvor och textilindustri. Rederiverksamheten i den skala som bedrevs av de italienska och hanseatiska sjörepublikerna var omöjlig utan matroser, d.v.s. lönarbetare (även om löneförhållandet doldes under korporationsformer med andelar i vinst) eller utan roddare - lönarbetare eller slavar - för galärerna vid denna tid. Malmgruvornas bergsmansgillen, ursprungligen förenade arbetare, hade nästan alla redan ombildats till aktiesällskap, företag som exploaterade lönarbetare, och i textilindustrin hade köpmännen börjat direkt anställa vävmästare, som arbetade i liten skala. Köpmannen levererade garn åt dem, som de mot fast lön förvandlade till väv för dennes räkning. Kort sagt, i stället för att endast vara köpare blev köpmannen nu en s.k. förläggare.
Här har vi den första begynnelsen till kapitalistisk mervärdebildning framför oss. Bergsmännens gillen kan vi lämna ur räkningen, eftersom de var slutna, monopolistiska korporationer. När det gäller redarna är det uppenbart att deras profit måste ha varit åtminstone lika med den som var vanlig i landet, med extra påslag för försäkring, skeppsförslitning o.s.v. Men hur förhöll det sig med förläggarna för tygvaror, som var de första att föra ut varor på marknaden i kapitalistiskt vinstsyfte i konkurrens med varor av samma slag som framställts av hantverkarna?
Handelskapitalets profitkvot var given. Den var också redan, åtminstone inom de områden det här gäller, utjämnad till en ungefärlig genomsnittskvot. Vad var det då som förmådde köpmannen att ta på sig denna extrasyssla som förläggare? Bara ett: utsikten att få ut en större profit trots samma försäljningspris som de andra. Och en sådan möjlighet hade han. När han tog vävmästarna i sin tjänst bröt han igenom de traditionella gränserna för produktionen inom vilka producenten sålde sin egen färdiga produkt och ingenting annat. Köpmannen - kapitalisten köpte arbetskraften som tillsvidare själv ägde sina produktionsinstrument men inte längre råvaran. Då han garanterade regelbunden sysselsättning för vävaren kunde han pressa dennes lön så att en del av arbetstiden blev obetalad. Förläggaren kunde på detta sätt tillägna sig mervärde utöver sin tidigare handelsvinst. Visserligen måste han också investera ett tillskottskapital för att köpa garn etc. och låta vävaren använda det till dess väven var färdig, i stället för att som tidigare betala hela priset först vid inköpet. Men för det första hade han redan tidigare i de flesta fall behövt extra kapital för att lämna vävaren förskott. Det var i regel endast dennes beroendeförhållande som låntagare som gjorde att han underkastade sig de nya produktionsbetingelserna. Och för det andra, bortsett från detta uppställdes kalkylen enligt följande schema:
Antag, att vår köpman driver exporthandel med 30.000 kapital, dukater, sekiner, pound sterling eller annat myntslag. Därav användes 10.000 för inköp av inhemska varor medan 20.000 användes för avsättningsmarknader på andra sidan havet. Kapitalet slår om på två år, årsomslag = 15.000. Vår köpman vill nu låta väva för egen räkning, bli förläggare. Hur mycket kapital måste han då skjuta till? Vi antar, att produktionstiden per stycke tyg, som han säljer i oförändrat skick, genomsnittligt är två månader, vilket säkert är högt beräknat. Vidare antar vi, att han måste betala allt kontant. Då måste han satsa kapital som är tillräckligt stor för att leverera vävaren garn för två månader. Eftersom han slår om 15.000 per år, köper han på två månader tyg för 2.500. Säger vi, att 2.000 därav är garnvärde och 500 vävarlön, så behöver vår köpman ett tillskottskapital på 2.000. Vi antar, att mervärdet som han tillägnar sig av vävaren genom den nya metoden uppgår till bara 5% av tygets värde, vilket utgör en säkerligen mycket måttlig mervärdekvot på 25% (2.000 c + 500 v + 125 m; m' = 125/500 = 25%, p' = 125/2.500 = 5%). Då gör vår man på sitt årsomslag 15.000 en extraprofit på 750, har alltså fått tillbaka sitt tillskottskapital på 22/3 år.
Men för att påskynda sin omsättning och därmed sitt omslag och således göra samma profit med samma kapital på kortare tid, alltså större profit på samma tid, kan han lämna en liten del av sitt mervärde till köparna - han säljer billigare än sina konkurrenter. Dessa kommer också så småningom att övergå till att bli förläggare, och då reduceras extraprofiten för dem alla till vanlig profit, t.o.m. en lägre profit eftersom deras kapital har ökat. Den lika profitkvoten har återställts, även om nivån kan vara en annan därför att en del i hemlandet utvunnet mervärde har övergått till utländska köpare.
Ett ytterligare steg när kapitalet tar herraväldet över industrin är manufakturens införande. Också detta gör det möjligt för manufakturägaren, som under 1600- och 1700-talet - i Tyskland nästan allmänt fram till 1850 och för närvarande ännu på vissa platser - i regel är sin egen exportköpman, att producera billigare än sin gammalmodiga konkurrent, hantverkaren. Samma procedur upprepas; det mervärde han tillägnat sig från manufakturkapitalisten tillåter honom, respektive exportköpmannen som delar med honom, att sälja billigare än sina konkurrenter ända tills det nya produktionssättet har blivit allmänt, då åter en utjämning sker. Den redan existerande handelsprofitkvoten, även om den är utjämnad endast lokalt, blir den Prokrustesbädd i vilken det industriella överskottsmervärdet utan förbarmande kapas.
Har manufakturen skjutit i höjden därför att den gjort produkten billigare, så gör storindustrin det ännu mer. Genom att ständigt revolutionera produktionen pressar den ned framställningskostnaderna för varorna mer och mer och besegrar skoningslöst alla tidigare produktionssätt. Det är också den, som därigenom slutgiltigt erövrar också den inre marknaden åt kapitalet och gör slut på bondefamiljernas naturahushållning och småproduktionen. Den undanröjer den direkta byteshandeln mellan småproducenterna och ställer hela nationen i kapitalets tjänst. Den utjämnar också profitkvoten i de olika handels- och industrigrenarna till en allmän profitkvot och säkrar äntligen åt industrin dess tillbörliga maktposition i denna utjämning genom att undanröja största delen av de hinder som tidigare stod i vägen för överföring av kapital från en bransch till en annan. Därmed verkställdes för all byteshandel på det hela taget förvandlingen av värde till produktionspris. Denna förvandling försiggår alltså enligt objektiva lagar, utan att de som medverkar har kännedom om eller avser den. Det faktum, att konkurrensen reducerar den överskjutande profiten till allmän nivå och på så sätt återtar det mervärde som överstiger genomsnittet från den industrikapitalist som först tillägnar sig det, erbjuder rent teoretiskt ingen svårighet. Men i praktiken desto mer, eftersom produktionssfärerna med överskjutande mervärde, alltså med högt variabelt och lågt konstant kapital, d.v.s. med lägre kapitalsammansättning, enligt sin natur just är de som senast och mest ofullständigt underordnas kapitalistisk produktion: särskilt då jordbruket. Däremot ger den höjning av produktionspriset över varuvärdet som är nödvändig för att höja det mervärde under genomsnittet, som varor från sfärer med högre kapitalsammansättning innehåller, till genomsnittsprofitkvotens nivå rent teoretiskt ett intryck av att vara mycket svår, men den visar sig, som vi har sett, i praktiken kunna genomföras lättast och först. Ty så snart varorna i dessa klasser blir kapitalistiskt producerade och kommer ut i den kapitalistiska handeln, börjar de konkurrera med varor av samma slag som producerats med förkapitalistiska metoder, alltså är dyrare. Den kapitalistiske producenten kan alltså t.o.m. om han själv avstår från en del av mervärdet alltid få ut den profitkvot som ännu är gällande inom hans område, men som ursprungligen inte hade någon direkt förbindelse med mervärdet eftersom den uppstått ur handelskapitalet långt tidigare, innan överhuvud taget en kapitalistiskt producerad, alltså industriell profitkvot var möjlig.
1. Börsens ställning i den kapitalistiska produktionen överhuvud klargöres i femte avdelningen av denna bok, särskilt i kapitel 27. Men sedan 1865, när denna bok skrevs, har en förändring inträtt som tilldelar börsen en betydligt utökad och ständigt växande roll, vilken allteftersom den utvecklas tenderar att koncentrera all produktion, industrin så väl som jordbruket, och all handel, kommunikations- likaväl som utbytesfunktionen, i händerna på börsfunktionärerna, så att börsen blir den mest framskjutna företrädaren för den kapitalistiska produktionen själv.
2. År 1865 var börsen fortfarande ett sekundärt element i det kapitalistiska systemet. Statspapper representerade huvuddelen av börsvärdena och även dessas totalsumma var alltjämt relativt liten. Därjämte fanns aktiebankerna, som dominerade på kontinenten och i Amerika och just börjat absorbera de aristokratiska privatbankerna i England men som totalt sett ännu var relativt betydelselösa. Järnvägsaktierna var relativt svaga jämfört med nuvarande läge. Av direkt produktiva företag var bara en liten del aktiebolag. Liksom bankerna fanns de flesta i fattigare länder: Tyskland, Österrike. Amerika etc. Då för tiden var den vidskepliga föreställningen att ägaren själv måste sköta företaget, "the minister's eye", ännu inte övervunnen.
Vid denna tid var börsen fortfarande en plats där kapitalisterna flyttade över varandras ackumulerade kapital, vilket bara direkt kunde angå arbetarna som ännu ett bevis på den demoraliserande allmänna effekten av kapitalistisk ekonomi och som en bekräftelse på den kalvinistiska doktrinen att predestinationen (alias slumpen) bestämmer även i detta livet, över salighet eller fördömelse, över välstånd, d.v.s. njutning och makt, och över fattigdom, d.v.s. slit och umbäranden.
3. Nu är det annorlunda. Efter krisen år 1866 har ackumulationen fortgått i oavbrutet ökande takt, så att produktionen inte i något industriland, minst av allt i England, kunde expandera lika snabbt som ackumulationen. Eller den enskilde kapitalistens ackumulation kunde inte utnyttjas fullständigt till utvidgning av hans eget företag; i den engelska bomullsindustrin så tidigt som 1845, järnvägssvindeln. Men med denna ackumulation ökade också antalet rentierer, människor som hade fått nog av den reguljära spänningen i affärslivet och därför hellre ville roa sig eller få en lindrigare syssla som direktör eller medlem i bolagsstyrelse. Och för det tredje, för att underlätta investering av allt detta kringflytande penningkapital stiftades överallt där det inte redan skett nya legala former för bolag med begränsad ansvarighet, och delägarnas ansvarighet, som tidigare var obegränsad, blev också reducerad mer eller mindre. (Aktiebolagen i Tyskland 1890. 40% av den tecknade summan.)
4. Därefter övergår industrin så småningom till aktieföretag. Den ena branschen efter den andra går detta öde tillmötes. Först järnindustrin, där nu jättestora anläggningar är nödvändiga (tidigare gruvorna, om dessa inte redan organiserats i gruvlotter). Sedan den kemiska industrin, dito maskinfabrikerna. På kontinenten textilindustrin; i England bara inom några områden i Lancashire (spinneri Oldham, väveri Burnley etc., skrädderikooperativer, men detta är bara ett förstadium, vid nästa kris återgår de till tidigare herrar), Bryggerier (de amerikanska såldes för ett par år sedan till engelskt kapital, då Guiness, Bass, Alsopp). Sedan trusterna, vilka skapar jättestora företag med gemensam ledning (som United Alkali). Den vanliga, enskilda firman blir mer och mer bara ett förberedande stadium tills företaget är stort nog för bolagsbildning.
Detsamma inom handeln: Leafs, Parsons, Morleys, Morrison, Dillon - alla är bolag. Nu också detaljhandeln, och faktiskt inte bara under kooperativ beteckning som varuhus <cooperative stores>.
Detsamma gäller banker och andra kreditinstitut även i England. Ett oerhört antal nya banker, alla aktiebolag med begränsad ansvarighet. Även gamla banker ombildas, som Glyns etc. med sju privata delägare, till aktiebolag.
5. Detsamma sker inom jordbruket. De enormt expanderande bankerna, särskilt i Tyskland (under alla möjliga byråkratiska beteckningar) blir mer och mer inriktade på hypotekslån. Med deras aktier går den högre, verkliga äganderätten till jordegendomen över till börsen, och detta i allt högre grad, när egendomarna övertagas av långivaren. Här har den agrikulturella revolution, som uppodlingen av prärien innebär, en mycket våldsam effekt; om den fortsätter kan man förutse den tidpunkt då också Englands och Frankrikes jord är i händerna på börsen.
6. Nu alla utländska investeringar i form av aktier. Här bara England som exempel: järnvägar i båda Nord- och Sydamerika (studera börsnoteringarna) Goldberger etc.
7. Sedan kolonisationen. Denna är nu en ren underavdelning till börsen, i vars intresse de europeiska makterna för ett par år sedan uppdelade Afrika, och fransmännen erövrade Tunisien och Tonkin. Afrika utarrenderades direkt till bolagen (Nigeria, Sydafrika, Tyska Sydvästafrika och Tyska Ostafrika) och Maschonaland och Natal, som Rhodes lade beslag på för börsens räkning.
[1] Jahrbücher für Nationalökonomie und Statistik - en tidskrift, som utkom varannan vecka. Grundad i Jena år 1863. Från 1872 till 1890 var Johannes Conrad utgivare, från 1891 till 1897 Wilhelm Lexis.
[2] Gränsnytteteorin - en apologetisk borgerlig ekonomisk teori, som uppstod under åren kring 1870 i motsättning till Marx' arbetsvärdeteori. Enligt denna teori bestämmes en varas värde av dess "gränsnytta", d.v.s. av den subjektiva värderingen av nyttan hos den varuenhet som, vid given storlek av varuförrådet, tillfredsställer köparens minst trängande behov. Teorin om gränsnyttan gör värdets storlek beroende av varans relativa sällsynthet. Men i verkligheten beror varans relativa sällsynthet på dess mer eller mindre höga värde, vilket bestämmes av den samhälleligt nödvändiga arbetsförbrukningen. Varans värde påverkar via marknadspriset den köpkraftiga efterfrågans omfattning och varuutbudet anpassar sig också efter denna efterfrågan. Gränsnytteteorin är en av de teoretiska grundvalarna för den moderna borgerliga ekonomin, emedan dess företrädare finner den ägnad att beslöja kapitalismens exploatering av arbetarna.
[3] Lexis: Kritische Erörterungen über die Währungsfrage. Publicerat i Jahrbuch für Gesetzgebung, Verwaltung und Volkswirthschaft im Deutschen Reich, 5. Jg., 1. Heft, Leipzig 1881, s. 82-132.
[4] Nuova Antologin di Scienze, Lettere ed Arti - italiensk, liberal tidskrift för litteratur, konst och vetenskap; utkom från 1866 till 1877 i Florens och från 1878 till 1943 i Rom.
[5] Loria använde den franska utgåvan av Kapitalet, första boken, i vilken kapitel XI motsvarar kapitel IX: Mervärdekvot och mervärdemängd i den tyska utgåvan.
[6] Kommentar till en artikel av herr Stiebeling: Ueber den Einfluss der Verdichtung des Kapitals auf den Lohn und die Ausbeutung der Arbeit. Publicerad i Die Neue Zeit, 1887, Nr 3, s. 127-133.
Die Neue Zeit - teoretiskt organ för den tyska socialdemokratin. Den var ledande i den internationella arbetarrörelsen. Die Neue Zeit utkom från 1883 till 1923 i Stuttgart och redigerades av Karl Kautsky med Franz Mehring som medredaktör. Efter oktober 1917 var Heinrich Cunow utgivare. Från 1885 till 1894 skrev Engels en rad artiklar för Die Neue Zeit, stödde ständigt redaktionen med goda råd och kritiserade den inte sällan i sina artiklar för avvikelser från marxismen. Efter Friedrich Engels död publicerades fler och fler artiklar av revisionister i tidskriften. Under första världskriget intog Die Neue Zeit en centristisk position och understödde därmed socialchauvinisterna.
[7] Ramsay: An essay on the distribution of wealth, Edinburgh 1836.
[8] Till slutet av 1700-talet härskade flogistonteorin inom kemin. Den förklarade för bränningens väsen genom att anta ett hypotetiskt stoff, flogiston, som strömmade ut från ett brinnande material. Sedan man hade fastställt att när metall genomglödgades steg dess vikt tog en anhängare av flogistonteorin detta som ett bevis för att flogistonets vikt var negativ. Den franske kemikern Lavoisier vederlade flogistonteorin, då han upptäckte och bevisade förbränningens karaktär av förening med det kemiska elementet syre. Se också Friedrich Engels om flogistonteorin i förordet till Kapitalet, andra bandet (s. 17).
[9] I januari 1849 upprättade Proudhon en "Folkbank". Den skulle förmedla ett direkt byte av produkter mellan småproducenterna och ställa kredit utan någon ränta till arbetarnas förfogande. Denna bank med vars hjälp Proudhon hoppades kunna förverkliga en social reform, gjorde konkurs två månader efter starten. En utförlig kritisk analys av Proudhons åsikter gör Marx i sitt arbete: "Filosofins elände".
[10] [Linguet] Théorie des loix civiles, ou principes fondamentaux de la société. Londres 1767, Band 2, Bok 5, kap. 20.
[11] Under inflytande av de utopiska socialisternas idéer sammanslöt sig arbetare i Rochdale (norr om Manchester) till Society of Equitable Pioneers (Rättrådiga pionjärers förening). Ursprungligen var den en konsumtionsförening men utvecklades raskt och startade också kooperativa produktionsföretag. Med pionjärerna i Rochdale började en ny period för den kooperativa rörelsen i England och andra länder.
[12] Killing no murder (döda är inte att mörda) - titeln på en pamflett som utkom i England år 1657. Författaren, Leveller Sexby, uppmanade där någon att döda den fruktansvärde tyrannen Cromwell och framställde ett sådant dåd som en patriotisk, förtjänstfull handling.
[13] Court of Queens' Bench - en av de äldsta domstolarna i England. Till reformen år 1873 var den högsta domstol i kriminalmål och samtidigt högsta överklagningsinstans i alla kriminalsaker. Den sammanträdde under kungligt ordförandeskap. Numera är den en avdelning av högsta domstolen, High Court.
[14] Ure: The philosophy of manufactures: or, an exposition of the scientific, moral, and commercial economy of the factory system of Great Britain. London 1835. Babbage: On the economy of machinery and manufacture. London 1832, s. 280-281.
[15] Torrens: An essay on the produktion of wealth, London 1821, s. 28 o. f. (Se också Karl Marx: "Theorien über den Mehrwert".)
[16] Ricardo: On the principles of political economy, and taxation. 3. Utg. London 1821.
[17] Spannmålslagarna, som infördes i England år 1815, fastställde höga importtullar på spannmål och förbjöd import så länge priset inom landet var lägre än 80 sh, per quarter. Dessa lagar, som i sista hand hade ytterst svåra följdverkningar för de fattigaste befolkningsskikten, var också ofördelaktiga för industribourgeoisin eftersom de fördyrade arbetskraften, minskade den inre marknadens uppsugningsförmåga och hindrade utrikeshandelns utveckling. Efter en mångårig kamp mellan storgodsägare och bourgeoisi upphävdes de år 1846. 96 297 561 588
[18] Babbage: On the economy of machinery and manufactures. London 1832, s. 280-281.
[19] Ricardo: On the principles of political economy, and taxation. 3. Utg. London 1821, kap. 2.
[20] Ateliers nationaux (nationalverkstäder) upprättades omedelbart efter februarirevolutionen 1848 i Frankrike genom ett dekret av den provisoriska regeringen. Därmed skulle man fullfölja syftet att å ena sidan misskreditera Louis Blancs idé om en arbetarnas egen arbetsorganisation och å andra sidan utnyttja de militärt organiserade arbetarna i dessa verkstäder i kampen mot det revolutionära proletariatet. Då denna provokatoriska plan att splittra arbetarklassen misslyckades och de revolutionära stämningarna i verkstäderna blev allt starkare tillgrep den borgerliga regeringen en rad åtgärder för att undanröja nationalverkstäderna (minskning av antalet sysselsatta arbetare, utskickning till offentliga arbeten i landsorten o.s.v.). Dessa provokationer framkallade stor harm hos proletariatet i Paris och var en av anledningarna till juniupproret där. Sedan upproret slagits ned antog regeringen Cavaignac den 3 juli 1848 ett dekret om upplösning av nationalverkstäderna.
[21] Rodbertus-Jagetzow: Sociale Briefe an von Kirchman. Dritter Brief: Wiederlegung der Ricardo'schen Lehre von der Grundrente und Begründung einer neuen Rhententheorie. Berlin 1851, s. 125. En utförlig kritisk analys av Rodbertus profitkvotteori ger Marx i "Theorien über den Mehrwert".
[22] Smith: An inquiry into the nature and causes of the wealth of nations. Bok 1, kap. 10: Of wages and profit in the different employments of labour and stock.
[23] Cherbuliez: Richesse ou pauvreté. Exposition des causes et des effets de la distribution actuelle des richesses sociales. Paris 1841, s. 70-72. Hans åsikter om hur den allmänna profitkvoten bildas undersöker Marx i detalj i "Theorien über den Mehrwert".
[24] Malthus: Principles of political economy. 2. utg., London 1836, s. 268.
[25] Corbet: An inquiry into the causes and modes of the wealth of individuals; or the principles of trade and speculation explained, London 1841, s. 20.
[26] Lagar om hemortstvång (settlements laws) - år 1662 antogs i England lagar som fråntog daglönarna i jordbruket rätten att själv välja bostadsort eller att flytta. Dessa lagar var delar av fattiglagarna. De bestämde att daglönare och andra fattiga skulle skickas tillbaka till födelseorten där de måste bo och arbeta. Denna frihetsinskränkning för huvuddelen av lantbefolkningen skapade betingelser som tillät storgodsägarna att pressa ned lönerna till ett minimum.
[27] Ricardo: On the principles of political economy, and taxation. 3 utg. London 1821, s. 60/61.
[28] Ricardo: On the principles of political economy, and taxation. 3 utg. London, s. 15.
[29] Ricardo: On the principles of political economy, and taxation. 3 utg. London 1821, s. 60/61.
Storch: Cours d'économie politique, ou exposition des principes qui déterminent la prospérité des nations. Band 2, St-Petersbourg 1815, s. 78/79. (Se också Karl Marx: "Theorien über den Mehrwert".)
[30] Corbet: An inquiry into the causes and modes of the wealth of individuals; or the principles of trade and speculation explaned. London 1841, s. 42-44.
[31] Malthus: Principles of political economy. London 1820, s. 75.
[32] Malthus: Principles of political economy. London 1820, s. 77/78.
[33] Ricardo: On the principles of political economy, and taxation. Tredje uppl. London 1821, s. 36-41.
[34] servum pecus imitatorum - Omvandling av orden: O imitatores, servum pecus! (O, efterbildare av den slaviska rasen!) ur Horaz, Buch 1, Epistel 19.
[35] Corbet: An inquiry into the causes and modes of the wealth of individuals. London 1841, s. 100-102.
[36] Hinc illae lacrimae (därav tårarna) - ett uttryck hämtat ur den romerske dramatikern Publius Terentius Afers komedi "Flickan från Andros", akt 1, första scenen.
[37] Roscher: Die Grundlage der Nationalökonomie, tredje uppl. Stuttgart, Augsburg 1858, § 108, s. 192.
[38] profit upon alienation - en formulering av James Steuart, som Marx citerar och analyserar i "Theorien über den Mehrwert". 210 298
[39] Ricardo: On the principles of political economy, and taxation. Tredje uppl. London 1821, kap. 7.
[40] Chalmers: On political economy in connexion with the moral state and moral prospects of society. Andra uppl. Glasgow 1832, s. 88.
[41] Bellers: Essays about the poor, manufactures, trade, plantations, and immorality. London 1699, s. 10.
[42] Holländska ostindiska kompaniet grundades 1602. Av den holländska regeringen fick det monopol på handeln med Ostindien men måste ständigt kämpa med konkurrensen från portugiser och engelsmän. Kompaniet var ett viktigt verktyg för den nederländska bourgeoisin vid skapandet av ett eget kolonialrike i Indonesien. Dess vinster spelade en betydande roll för den ursprungliga ackumulationen av kapital i Nederländerna. Vid slutet av 1600-talet började kompaniets nedgångsperiod. Den underkuvade befolkningen gjorde gång på gång uppror och slogs ned med stor brutalitet. Den fortskridande avfolkningen inom området, allt högre kostnader för de utökade militärförläggningarna och den allmänna tillbakagången för Nederländerna i politisk makt och betydelse ledde slutligen till kompaniets sammanbrott. Det upplöstes år 1798. 278 298
[43] Roscher: Die Grundlagen der Nationalökonomie. Tredje uppl. Stuttgart, Augsburg 1858, s. 192.
[44] Roscher: Die Grundlagen der Nationalökonomie. Tredje uppl. Stuttgart, Augsburg 1858, § 60, s. 103.
[45] Götter des Epikur - filosofen Epikuros i det gamla Grekland ansåg att gudarna existerade i världarnas mellanrum (intermundierna). De hade inte något inflytande över världsaltets utveckling och inte heller på människornas liv. 299 538
[46] Luther: Von Kauffshandlung und Wucher. In: Der sechste Teil der Bücher des Ehrenwidrigen Herrn Doctoris Martini Lutheri, Wittenbergk 1589, s. 296/297. Luthercitatet återges efter första uppl. av Das Kapital, band 3. Hamburg 1894.
[47] Upptäckten av de Västindiska öarna och den amerikanska kontinenten liksom sjövägen till Indien ledde till en omfattande förskjutning av handelsvägarna. De norditalienska handelsstäderna (Genua, Venedig o.s.v.) förlorade sin betydelse. Däremot började Portugal, Nederländerna, Spanien och England, gynnade genom sitt läge vid Atlanten, att spela huvudrollen i världshandeln.
[48] [Massie:] An essay on the governing causes of the natural rate of interest, London 1750, s. 60.
[49] Tower Hamlets - östlig statsdel i London.
[50] Poppe: Geschichte der Technologie seit der Wiederherstellung der Wissenschaften bis das Ende des achtzehnten Jahrhunderts. Band 1, Göttingen 1807, s. 70.
[51] De citerade orden härstammar från Charles-Francois Chevé, redaktör för tidningen "La voix du peuple". Han författade det första brevet i boken "Gratuité du crédit. Discussion entré M. Fr. Bastiat et M. Proudhon", Paris 1850.
[52] Luthercitatet återges efter första uppl. av Das Kapital, band 3. Hamburg 1894. 316 358
[53] The Economist - veckoblad för ekonomiska frågor och politik; organ för den industriella storbourgeoisin, som utkom i London från år 1843.
[54] The Daily News - liberal dagstidning, organ för industribourgeoisin, utkom under denna titel från 1846 till 1930 i London.
[55] [Massie:] An essay on the governing causes of the natural rate of interest. London 1750. Hume: Of interest. Publicerad i: Essays and treatises on several subjects. A new ed., Band 1. London 1764. (Se också Karl Marx: Theorien über den Mehrwert, Berlin 1962. Del 1, s. 337-341.)
[56] Magoniska böcker - Skrifter författade av Mago från Kartago, vilka behandlade jordbruk, särskilt plantagehushållning grundad på slaveri som var högt utvecklat i Kartago. Skrifternas uppkomsttid är okänd. Efter Kartagos förstöring översattes dess verk till latin på den romerska senatens befallning och anbefalldes som mönster för rationell organisering av romerskt lantbruk.
[57] New-York Daily Tribune, numret från 20 dec. 1859.
New-York Daily Tribune - amerikansk dagstidning som utkom från år 1841 till 1924. Under fyrtio- och femtiotalet hade tidningen en framstegsvänlig hållning och bekämpade slaveriet. Marx började medarbeta i tidningen i augusti 1851; ett stort antal artiklar skrevs på Marx' begäran av Engels. I den period när reaktionen åter vann terräng i Europa kunde Marx och Engels använda denna framstegsvänliga, vitt spridda amerikanska tidning för att med hjälp av fakta avslöja det kapitalistiska samhällets lyten och inneboende oförsonliga motsägelser och för att påvisa den borgerliga demokratins begränsade karaktär.
Marx upphörde att medarbeta i tidningen i mars 1862. Orsaken var framför allt att anhängarna till en kompromiss med de stater som kämpade för slavsystemet blev allt flera inom tidningens redaktion och att den uppgav sin framstegsvänliga position.
[58] Pitts statsskuldamorteringsfond (sinking fund) behandlar Marx utförligt i sin artikel: Das Budget des Herrn Disraeli. (Se band 12 i: Werke von Marx und Engels, Dietz Verlag, Berlin.)
[59] [Malthus:] An essay on the principle of population, as it affects the future improvement of society, with remarks on the speculations of Mr. Godwin, M. Condorcet, and other writers. London 1798, s. 25/26.
[60] Act 26 George III., kap. 31. - Lagsamling från George III:s 26:te regeringsår. Hänvisar till: An act för vesting certain sums in commissioners, at the end of every quarter of a year, to be by them applied to the reduction of the national debt. (Anno Vicesimo sexto Georgii II. regis.)
[61] Marx hänvisar här till följande arbeten:
John Stuart Mill: Principles of political economy with some of their applications to social philosophy. Band 1, Upplaga 2. London 1849, s. 91/92.
Carey: Principles of social science. Band 3, Philadelphia, London, Paris 1859 s. 71-73.
Roscher: Die Grundlagen der Nationalökonomie. Upplaga 3. Stuttgart, Augsburg 1858, § 45.
[62] Revue des deux Mondes - sedan 1829 i Paris utkommande halvmånadstidskrift för historia, politik, litteratur och konst.
[63] Sedan det Ostindiska Kompaniets monopol på handeln med Kina hade avskaffats (1833) började de engelska privata köpmännen tränga in på marknaden. De skydde inga medel. Det första opiumkriget (1839-1842), som var ett angreppskrig mot Kina, skulle öppna den kinesiska marknaden. Med detta krig började Kinas omvandling till ett halvkolonialt land. Redan i början av 1800-talet försökte England smuggla opium som framställts i Indien till Kina för att förbättra sin oförmånliga handelsbalans. De mötte motstånd från de kinesiska myndigheterna, som år 1839 beslagtog och lät bränna alla opiumlaster som fanns på de utländska skeppen i Kanton. Detta var anledningen till kriget. Kina var underlägset och engelsmännen utnyttjade det feodalt efterblivna Kinas nederlag till att diktera ett rovgirigt fredsfördrag i Nanking (augusti 1842). Där fastställdes att fem kinesiska hamnar (Kanton, Amoy, Fuchou, Ningpo och Shanghai) skulle öppnas för engelsk handel och att Kina skulle betala höga krigsskadestånd. Efter ett tilläggsprotokoll till Nankingfördraget måste Kina också tillerkänna utlänningarna exterritorialrätt.
[64] Banklagen från 1844 - för att övervinna svårigheterna vid inväxling av banksedlar mot guld beslöt den engelska regeringen på förslag av Robert Peel att genom en lag reforma Bank of England. Denna lag fastslog att banken skulle uppdelas på två fullständigt oberoende avdelningar (departements) med var sin kontantfond: "banking departement", som skötte rena bankärenden, och "issue departement", som skötte utgivningen av bankens sedlar. Dessa sedlar måste ha en solid täckning i form av en speciell guldfond, som alltid måste finnas tillgänglig. Rätten att ge ut sedlar utöver denna täckning genom guldfonden begränsades till 14 milj. Tvärtemot vad som avsågs med banklagen av 1844 var mängden i omlopp befintliga sedlar inte beroende av denna täckningsfond utan av efterfrågan i cirkulationssfären. Under den ekonomiska krisen, då penningbristen var särskilt stor satte regeringen tidvis denna lag ur kraft och höjde den tillåtna summan för sedlar utan täckning. (Se också kap. 34 i denna bok.) 371 383 394 430
[65] The Manchester Guardian - engelsk tidning, organ för frihandlarna och sedan för det liberala partiet; utkommer sedan 1821 i Manchester.
[66] Lombard street - gata i London City, där Englands mest betydande bank- och handelsföretag har sina kontor. 372 451
[67] Mincing Lane - gata i London, centrum för partihandeln med varor från kolonierna. 372 451 506
[68] "currency principle" - en penningteori som utgick från den teori som kallas kvantitetsteorin och som var mycket utbredd i England under 1800-talets första hälft. Kvantitetsteorins anhängare hävdar, att varupriserna bestämmes av den penningmängd som är i omlopp. Företrädarna för "currency principle" ville efterbilda metallcirkulationens lagar. Till currency (cirkulationsmedlen) räknade de både metallpengar och banksedlar. De trodde sig kunna åstadkomma ett stabilt penningomlopp, om banksedlarna hade full täckning i guld; emissionen skulle regleras genom en motsvarande import och export av ädelmetaller. Den engelska regeringens försök (banklagen av år 1844) att tillämpa dessa teorier hade inte alls någon framgång och bekräftade endast systemets vetenskapliga ohållbarhet och dess fullständiga oanvändbarhet i praktiken. (Se också kap. 34 denna bok.) 379 405
[69] The Times - den största engelska dagstidningen med konservativ inriktning; den grundades 1 jan. 1785 i London under namnet Daily Universal Register, 1 jan. 1788 ändrades titeln till The Times.
[70] Panamasvindeln - bedrägeriaffär i vilken höga franska statsmän, ämbetsmän och press var invecklade. Ingenjören och affärsmannen Ferdinand de Lesseps hade 1879 grundat ett aktiebolag i Frankrike som skulle finansiera den kanal som man planerade att gräva genom Panamanäset. I slutet av 1888 var bolaget bankrutt, vilket hade till följd en mängd ruinerade småsparare och talrika konkurser. Senare, år 1892, blev det känt att bolaget, för att kunna hemlighålla sitt verkliga finansiella läge och missbruka de medel som aktieägarna betalat in, hade lämnat stora summor i mutor till bl.a. de tidigare franska statsministrarna Freycinel, Rouvier, Floquet liksom till andra högt uppsatta personer. Panamaskandalen nedtystades av den borgerliga rättvisan. Den inskränkte sig till att döma ledaren för bolaget, Lesseps, och andra mindre framträdande personer.
[71] Smith: An inquiry into the nature and causes of the wealth of nations. Aberdeen, London 1848, s. 236.
[72] Bank Restriction Act - i maj 1797 utfördade den engelska regeringen en lag som fastställde en tvångskurs för banksedlar och förbjöd Bank of England att inlösa banksedlarna mot guld. 1819 upphävdes denna inskränkning genom en förordning och utbyte av sedlar mot guld upptogs åter i full utsträckning till 1821.
[73] Great City Frauds (de stora bedrägerierna i City) Marx syftar på en skrift av Seton Laing: New series of the great City frauds of Cole, Davidson & Gordon, i vilken processen mot Davidson och andra på grund av omfattande växelbedrägerier skildras.
[74] Ostindiska kompaniet - engelskt handelsbolag, som ägde bestånd från 1600 till 1858. Det var ett verktyg för Englands koloniala rövarpolitik i Indien, Kina och andra länder i Asien. Med dess hjälp lyckades de engelska kolonisatörerna att successivt erövra Indien. Ostindiska kompaniet hade under lång tid handelsmonopol på Indien och utövade de viktigaste förvaltningsfunktionerna i detta land. Det nationella befrielseupproret i Indien (1857-1859) tvingade engelsmännen att ändra formerna för sin kolonialpolitik; Ostindiska kompaniet upplöstes, och Indien förklarades vara engelsk kronkoloni.
[75] Attwoodska skolan eller "little shilling men" från Birmingham - företrädare för en penningteori under första hälften av 1800-talet. Dess anhängare propagerade läran om den ideala penningmängden och betraktade i överensstämmelse därmed penningen uteslutande som räknenamn. Företrädarna för denna riktning, bröderna Thomas och Matthias Attwood, Spooner och andra, presenterade ett projekt om sänkning av guldhalten i Englands myntenhet, ett förslag som fick namnet "småshillingsprojektet". Detta blev också benämningen på själva riktningen. Samtidigt vände sig "småshillingsmännen" mot regeringens åtgärder, som gick ut på att minska den cirkulerande penningmängden. De förfäktade den meningen, att tillämpningen av deras teorier genom konstlade prisstegringar skulle stimulera industrin och trygga landets allmänna blomstring. I verkligheten kunde emellertid den föreslagna myntförsämringen endast tjäna till att minska skulderna för staten och de stora företagarna, som var de huvudsakliga konsumenterna av de mest olikartade krediter.
Om "småshillingsmännen" talar Marx också i sin bok: Till kritiken av den politiska ekonomin. (Sv. uppl. Stockholm 1943, s. 78.) 486 505
[76] Heine: Disputation.
[77] I Kina utvecklade sig är 1851 en antifeudal befrielserörelse, som snart fick karaktären av ett bondeuppror. Rörelsen, som hade börjat i söder i Kwangsiprovinsen, utbredde sig till de centrala provinserna och omfattade nästan hela området kring nedre och mellersta Yang-tse. Under kampens förlopp skapade upprorsmännen "Den stora rättfärdighetens himmelska rike" (Taiping-tiängou) med centrum i Nanking. Taipingmännen avsatte de Manchu-feodalherrar som härskade i Kina, avskaffade skatter och likviderade de stora feodalgodsen. Upproret fick sin för Orienten karaktäristiska religiösa anstrykning genom att det också riktade sig mot det buddistiska prästerskapet och mot klostren - de stödde Manchu-dynastin. Taiping-upproret, som lade grunden till den kamp som det kinesiska folkets breda massor fört mot den feodala ordningen och de utländska erövrarna, var dock inte i stånd till att likvidera det feodala produktionssättet i Kina. I Taipingstaten utbildades ett eget feodalt överskikt, som ingick en kompromiss med den härskande klassen. Detta var en av orsakerna till rörelsens förfall. Sitt dråpslag fick den genom Englands, USA:s och Frankrikes öppna intervention (i början understödde stormakterna Manchu-dynastin men påstod att de var "neutrala"). År 1864 nedkämpade deras trupper tillsammans med de kinesiska feodalherrarnas trupper slutgiltigt Taiping-upproret.
[78] Monts-de-pieté (låneinrättningar) uppstod under 1300-, 1400- och 1500-talen i Italien och Frankrike under kampen mot ockrarna. Deras grundare ville göra dem till välgörenhetsanstalter, som skulle ge de fattiga mindre kreditsummor mot pant för att skydda dem mot ockrare. I praktiken förbyttes detta mål och blev motsatsen och Monts-de-pieté verkade som ockergeschäft.
[79] Det låter sig inte bevisas att Thomas Manley har författat den anonyma skriften: Interest of money mistaken, som utkom i London 1668.
[80] Anspelning på den engelske bankiren, och ekonomen John Law, som försökte förverkliga sin fullkomligt absurda idé att staten kunde öka landets rikedom genom att ge ut banksedlar utan täckning. Han grundade 1716 en privatbank i Paris, som ombildades till en statsbank år 1718. Laws bank utgav obegränsade mängder papperspengar och drog samtidigt in metallvaluta. Den utvecklades till en yppig börssvindel och en hittills okänd spekulation, tills slutligen 1720 statsbanken och därmed "systemet" Law blev fullständigt bankrutt. Law flydde till utlandet.
[81] John Francis: History of the Bank of England, its times and traditions, Band 1, London [1848], s. 39/40.
[82] Crédit mobilier (Société générale de crédit mobilier) - en fransk aktiebank, som grundades av bröderna Péreire och genom ett dekret av den 18 november 1852 blev lagligt erkänd. Huvudmålet för Crédit mobilier var att förmedla kredit för industri- och andra företagare. Banken hade stora intressen i järnvägsbyggen i Frankrike, Österrike, Ungarn, Schweiz, Spanien och Ryssland. Dess största inkomstkälla var börsspekulationer med värdepapper för de aktieföretag de grundat. Genom emission av dessa aktier, som bara garanterades för andra företagare genom de värdepapper som banken hade i sin besittning, erhöll banken medel som den i sin tur använde för att köpa aktier i olika företag. På detta sätt blev samma aktieinnehav en källa till fiktiva kapital av dubbelt omfång; i form av aktier i det företag det gällde och i form av aktier i Crédit mobilier, som finansierade dessa företagare och köpte upp deras aktier. Banken var nära lierad med Napoleon II:s regering och åtnjöt dess skydd. 1867 blev banken bankrutt och trädde i likvidation år 1871. Orsakerna till detta var att Crédit mobilier som finansiellt företag var av en ny typ, kännetecknande för 1850-talets reaktionära period med tygellös börsagitation och spekulation. Efter mönster av Crédit mobilier grundades också i några andra mellaneuropeiska länder liknande institutioner. Marx avslöjade i en rad artiklar publicerade i New York Daily News Crédit mobiliers verkliga karaktär.
[83] Proudhon utvecklade teorin om crédit gratuit (kredit utan ränta) i skriften: Gratuité du crédit. Discussion entre M. Fr. Bastiat et M. Proudhon, Paris 1850.
[84] Här åsyftas ett lån av 100 gulden på villkor att räntan skulle i tre avbetalningar lämnas på Leipzigermässan. I Leipzig hade man tidigare tre årliga handelsmässor: nyår, påsk och Mikaelidagen.
De båda citaten från Luther återges efter första upplagan av Kapitalet III, Hamburg 1894.
[85] Smith: An inquiry into the nature and causes of the wealth of nations, Aberdeen, London 1848, s. 105-116. (se också Karl Marx: Theorien über den Mehrwert.)
[86] Comte: Traité de la propriété, Band I, Paris 1834, s. 228.
[87] Anderson: A calm investigation of the circumstances that have led to the present scarcity of grain in Britain, London 1801, s. 35, 36, 38.
Carey: The past, the present, and the future, Philadelphia 1848, s. 128-131.
[88] fruges consumere nati (frukter födda till förtäring) - Horaz: Episteln, Bok I, epistel 2, 27.
[89] Om Andersons ränteteori se Karl Marx: "Theorien über den Mehrwert".
[90] Temple Bar - en stenport mellan Fleet Street och Strand Street, som förband City och Westminster i London. Den revs år 1879. West End - förnämt distrikt i London, där aristokratins och storborgarnas villor var koncentrerade.
[91] Thiers tal den 26 juli 1848 som riktade sig mot Proudhons förslag, inlämnat till den franska nationalförsamlingens finansutskott, offentliggjordes i: Compte rendu des séances de l'Assemblée nationale, Band 2, Paris 1849, s. 666-671.
[92] Kampen mellan jordägare och arrendatorer ändades 1853 med att underhuset antog lagen om arrendatorers gottgörelse (Irland). Lagen innehöll en klausul, enligt vilken en arrendator skulle få en viss penningersättning vid arrendetidens utgång för de jordförbättringar han åstadkommit. Marx skrev utförligt om detta i sin artikel: Die indische Frage - Das irische Pachtrecht. (Se Band 9, Marx-Engels Werke, Dietz Verlag, Berlin 1964).
[93] "Report from the select committee on petitions relating to the corn laws of this Kingdom: together with the minutes of evidence, and an appendix of accounts." Utgiven på befallning av underhuset, 26 juli 1814.
"Report respecting grain, and the corn laws: viz: First and second reports from the Lords Committees, appointed to enquire into the state of the growth, commerce, and consumption of grain, and all laws relating thereto; ..." Utgiven på befallning av underhuset, 23 november 1814.
[94] Society of Arts and Trades (Sällskap för konst och hantverk) - ett välgörenhetssällskap grundat 1754, som stod i nära förbindelse med den borgerliga upplysningen. Målet för detta sällskap förklarades vara "att befordra konsterna, hantverket och handeln" och att belöna sådana som bidragit till detta, "att ge de fattiga sysselsättning, utvidga handeln och öka landets rikedomar o.s.v." I sin strävan att hindra utvecklingen av en massomfattande strejkrörelse i England försökte sällskapet att uppträda som medlare mellan arbetare och företagare. Marx kallade det "Sällskapet för konster och knep".
[95] Det citerade arbetets författare är John Lockhart Morton, medan den som omnämnes här är John Chalmers Morton.
[96] The Morning Star - engelsk dagstidning, organ för frihandelsrörelsen från 1856 till 1869 i London.
[97] Dove: The elements of political science, Edinburgh 1854, s. 264, 273.
[98] Dove: The elements of political science, Edinburgh 1854, s. 158.
[99] F. W. Newman: Lectures on political economy, London 1851, s. 158.
[100] Storch: Cours d'économie politique, ou exposition des principes qui déterminent la prospérité des nations. Band 2, St. Petersbourg 1815, s. 78/79. (Se också K. Marx: Theorien über den Mehrwert).
[101] [West,] Essay on the application of capital to land, with observations shewing the impolicy of any great restriction of the importation of corn, London 1815.
Malthus: Principles of political economy considered with a view to their practical application. 2nd ed. London 1836.
Malthus: An inquiry into the nature and progress of rent, and the principles by which it is regulated. London 1815.
Ricardo: On the principles of political economy, and taxation..3rd ed., London 1821. Kapitel 2.
[102] Marx menar här tydligen det många band omfattande verket av Dombasle: Annales agricoles de Roville, ou mélanges d'agriculture, d'économie rurale, et de législation agricole. Verket utkom i många häften från 1824 till 1837 i Paris.
Jones: An essay on the distribution of wealth, and on the sources of taxation. London 1831, s. 227. (Se också K. Marx: "Theorien über den Mehrwert".)
[103] Ramsay: An essay on the distribution of wealth. Edinburgh, London 1836, s. 278/279.
[104] [Wakefiels:] England and America. A comparison of the social and political state of both nations. Band 1, London 1833, s. 214/215.
[105] Passy: De la rente du sol. I verket: Dictionnaire de l'économie politique. Band 2, Paris 1854, s. 515.
[106] Gruvorna i Potosi - orter i södra Bolivia med rika silverfyndigheter. De upptäcktes 1545 och blev under århundraden de rikast givande silvergruvorna i världen. Vinsten från dem inbringade den härskande klassen i Spanien enorma rikedomar.
[107] Hegel: Encyclopädie der philosophischen Wissenschaften im Grundrisse. 1. Theil: Die Logik. In Werke, Band 6, Berlin 1840, s. 404.
[108] The Edinburgh Review - engelsk tidskrift för litteratur och politik, utkom från 1802 till 1929; under 1830. och 1840-talet var den organ för liberalerna (whigs) och utkom fyra gånger årligen.
[109] Passy: De la rente du sol. I verket: Dictionnaire de l'économie politique. Band 2, Paris 1854, s. 511.
[110] [Petty,]: A tretise of taxes and contributions. London 1667, s. 23/24. (Se också "Theorien über den Mehrwert", av K. Marx.)
[Richard Cantillon,]: Essai sur la nature du commerce en général. Amsterdam 1756.
[111] Steuart: An inquiry into the principles of political economy. Band 1, Dublin 1770, s. 396.
[112] Daire: Introduction. I verket: Physiocrates. Del 1, Paris 1846.
Passy: De la rente du sol. I verket: Dictionnaire de l'économie politique. Band 2, Paris 1854, s. 511.
[113] Smith: An inquiry into the nature and causes of the wealth of nations. Aberdeen, London 1848, s. 44.
[114] Marx menar här lagen om avskaffande av tiondet (Tithe Commutation Acts) från 1836 till 1860 i England. Därefter betalades kyrkotiondet inte längre in natura utan med pengar.
[115] Arnd: Die naturgemässe Volkwirthschaft, gegenüber dem Monopoliengeiste und dem Communismus. Hanau 1845, s. 461/462.
[116] [Linguet,]: Theorié des loix civiles, ou principes fondamentaux de la sociéte. Band 1-2, Londres 1767. (Se också K. Marx: Theorien über den Mehrwert.)
[117] Tooke, Newmarch: A history of prices, and of the state of the circulation, during the nine years 1848-1856. Band 6, London 1857, s. 29/30.
[118] [Massie,]: An essay on the governing causes of the natural rate of interest. London 1750, s. 23/24.
[119] Bandes Noires (Svarta banden) - föreningar av spekulanter som uppstod i Frankrike början av 1800-talet. De köpte upp en stor del av de lantställen, gods och kloster som under den franska revolutionen hade förklarats vara nationalegendom. De uppdelade dem till småbruk (parceller) och sålde dem med höga vinster.
[120] F. W. Newman: Lectures on political economy. London 1851, s. 180/181.
[121] rudis indigestaque moles (en rå, förvirrad massa) - ur Metamorphoses av Ovidius, Bok 1, 7.
[122] Smith: An inquiry into the nature and causes of the wealth of nations. Aberdeen, London 1848, s. 43. Smiths åsikter om arbetslön, profit och jordränta liksom om källorna till värdet undersöker Marx utförligt i Kapitalet II och i Theorien über den Mehrwert.
[123] Smith: An inquiry into the nature and causes of the wealth of nations. Aberdeen, London, s. 42.
[124] Tooke: An inquiry into the currency principle. Andra uppl. London 1844, s. 36.
[125] Proudhon: Qu'est-ce que la propriété? Ou recherches sur le principe du droit et du gouvernement. Paris 1841, s. 201/202.
[126] Marx menar troligen arbetet: A prize essay on the comparative merits of competition and cooperation. London 1834.
[127] Detta arbete av Engels skrevs sedan tredje boken av Kapitalet hade utkommit. Det framgår av ett brev från Engels till Kautsky, skrivet 21 maj 1895, att tillägg och efterskrift till Bok III skulle utkomma i form av två artiklar i Neue Zeit (se anm. 6). Den första artikeln: "Värdelagen och profitkvoten" skrevs som polemik mot påståenden i den borgerliga pressen att det fanns en motsägelse mellan första och tredje boken av Kapitalet. Kort efter Engels död publicerades denna efterskrift i Neue Zeit, nr 1 och 2, 1895/96, s. 37-44. I den andra artikeln ville Engels undersöka den betydligt förändrade roll som Börsen spelade efter 1865. Han fick dock aldrig tillfälle att skriva denna artikel; det existerar endast en disposition, som omfattar sju punkter. Detta manuskript har titeln: "Börsen, anmärkningar i tillägg till Kapitalet, tredje boken".
[128] La Rassegna - italiensk borgerlig halvmånadstidskrift; utkom från 1892 till 1895 i Neapel.
[129] La Riforma Sociale - italiensk borgerligt-liberal månadstidskrift; utkommer sedan 1894 i Turin och Rom.
[130] Archiv für soziale Gesetzgebung und Statistik - politisk-ekonomisk tidskrift, utgiven av Heinrich Braun; utkom kvartalsvis från 1888 till 1903 i Tübingen, senare i Berlin.
[131] Sozialpolitisches Centralblatt - reformistisk veckotidning; utgavs från 1892 till 1895 av Heinrich Braun i Berlin.
[132] Conrad Schmidt skrev till Engels den 1 mars 1895. I sitt svar, den 12 mars 1895, polemiserar Engels utförligt mot Schmidts åsikter.
[150*] Något senare har samma man, "välkänd genom sitt rykte" (för att tala med Heine), också funnit sig nödsakad att svara på mitt förord till Bok III - nämligen efter det att detta förord publicerats på italienska i första häftet av Rassegna [128] år 1895. Svaret står i Riforma Sociale [129] den 25 februari 1895. Sedan han gett mig de oundvikliga och därför dubbelt motbjudande lovorden, förklarar han, att han inte haft en tanke på att för egen räkning lägge beslag på Marx' förtjänstfulla insatser för den materialistiska historieuppfattningen. Dessa hade han erkänt redan år 1885, fastän helt i förbigående i en tidskriftsartikel. Däremot förbigår han med hårdnackad tystnad just det som saken gäller, nämligen hans bok, där Marx omnämnes först på sidan 129 och då bara i samband med småjordbruk i Frankrike. Och nu deklarerar han tappert, att Marx inte alls är upphovsmannen till denna teori; om inte redan Aristoteles hade nämnt den, så hade Harrington otvivelaktigt proklamerat den så tidigt som år 1656, och den hade vidareutvecklats av oräkneliga historiker, politiker, jurister och ekonomer långt före Marx. Vilket allt står att läsa i den franska utgåvan av Lorias verk. Kort sagt, den perfekte plagiatorn. Sedan jag har gjort det omöjligt för honom att i fortsättningen pråla med sina plagiat på Marx, håller han tappert fast vid att Marx också prålade med lånta fjädrar, liksom han själv. - Från mitt andra angrepp tar Loria endast upp en sak; enligt honom har Marx aldrig planerat att skriva en andra eller ännu mindre en tredje del av Kapitalet. "Och nu replikerar Engels triumferande, genom att visa mig andra och tredje bandet ... Utmärkt! Och jag är så glad över dessa böcker, som har gett mig mycket intellektuell förnöjelse, att ingen seger var mig så kär som nu detta nederlag - om det verkligen var ett nederlag. Men är det verkligen ett nederlag. Är det sant, att Marx har skrivit, med avsikt att offentliggöra, denna mängd osammanhängande anteckningar, som Engels med pietetsfull trofasthet har sammanställt? Är det verkligen tillåtet att anta, att Marx ... har räknat dessa sidor som krönet på sitt verk och sitt system? Är det verkligen säkert, att Marx skulle ha velat offentliggöra detta kapitel om genomsnittsprofiten, i vilket den lösning som han så många år har utlovat reduceras till den mest tröstlösa mystifikation, det mest vulgära ordrytteri. Man bör åtminstone tillåtas att tvivla på detta ... Det bevisar, så förefaller det mig, att Marx sedan han gett ut sin utomordentliga (splendido) bok inte tänkte sig att ge ut någon fortsättning, eller också, utan att själv ta något ansvar för detta, ville överlåta åt sina arvingar att fullborda det väldiga verket."
Så står det skrivet, sid. 267. Heine kunde inte uttala sig mer ringaktande om sin trångsynta tyska publik än i orden: "Författaren vänder sig slutligen till sin publik, som vore den ett förnuftigt väsen." Vad tror den illustre Loria om sin publik?
Som avslutning drabbar en ny störtskur av beröm min olycksaliga person. Därvid liknar denna vår Sganarell Bileam, som försökte förbanna, men vars läppar mot hans vilja fortsatte att rabbla "välsignelsens och kärlekens ord". Utmärkande för den gode Bileam var det faktum, att åsnan, som han red på, var klokare än sin herre. Denna gång har Bileam tydligen lämnat åsnan hemma.
[A] Bedragare i L'Elisir d'Amore, komisk opera av Donizetti.
[B] Första tyska upplagan. Här 158
[C] hälsovårdsstadgan
[D] Lag om offentliga arbeten
[E] Carey tillhörde de s.k. "harmonisterna"
[G] Den grekiska texten, som återgives i den tyska uppl. efter Marx' manuskript, har här uteslutits.
[H] Till kritiken av den politiska ekonomin. Arbetarkultur. 1943, sid. 106.
[I] Se Kapitalet I, s. 230-232
[L] Lombard = kreditgivning mot pant antingen genom pantbank eller genom bank (belåning av värdepapper)
[M] Metayersystem = arrendatorn satsar utom arbete (eget eller andras) en del av företagskapitalet, jordägaren utom själva jorden en andra del av kapitalet (t.ex. boskap) och produkten delas i bestämda proportioner mellan dem.
[P] Lagar om allmänningarnas inhägnande. Se Kapitalet I, s. 638.
[Q] Vi uttyder: "därmed sammanhängande"
[R] Vi uttyder: "tar fasta på det gemensamma"
[S] Här slutar manuskriptet.
[T] Fria bönder, som betalade jordränta
[U] Adelns dagsverksbönder