Källa: Marx Engels Werke bd XXIII, s. 11-802; "Das
Kapital. Band I. Kritik der politischen Ökonomie".
Översättning: Ivan Bohman
Digitalisering: Jonas Holmgren
Korrektur: -
Tillägnas
min oförgätlige vän,
proletariatets djärve, trogne, ädle förkämpe,
WILHELM WOLFF
Född i Tarnau 21 juni 1809. Död i landsflykt i Manchester 9 maj
1864.
Det verk, vars första band jag härmed överlämnar till allmänheten, utgör fortsättningen på min år 1859 publicerade skrift: "Zur Kritik der politischen Ökonomie". Den långa pausen mellan början och avslutning har orsakats av en mångårig sjukdom, som upprepade gånger har avbrutit mitt arbete.
Innehållet i denna tidigare skrift har sammanfattats i första kapitlet av detta band. [2] Detta har skett inte endast för sammanhangets och fullständighetens skull. Framställningen har förbättrats. I den mån sakförhållandena inte lagt hinder i vägen, har många förut endast antydda punkter här utförligare utvecklats, medan tvärtom sådant, som tidigare fått en utförligare framställning, här endast antydes. Givetvis bortfaller nu avsnitten om värde- och penningteorins historia. Dock finner den förra skriftens läsare nya källor till denna teoris historia i noterna till första kapitlet.
All vår början bliver svår - det gäller ju om varje vetenskap. Att förstå det första kapitlet, i synnerhet det avsnitt, som innehåller analysen av varan, kommer därför att bereda den största svårigheten. Vad nu närmast beträffar analysen av värdesubstans och värdestorlek, har jag i möjligaste mån sökt popularisera framställningen.[1*] Värdeformen, vars slutgiltiga gestalt är penningformen, är ganska innehållslös och enkel. Ändock har människoanden sedan mer än 2000 år förgäves sökt utforska den, medan man å andra sidan åtminstone någorlunda har lyckats analysera betydligt mer innehållsdigra och komplicerade former. Varför? Emedan kroppen som helhet är lättare att studera än kroppens celler. Vid analys av de ekonomiska formerna duger dessutom varken mikroskop eller kemiska reagenser. Abstraktionskraften är dess enda hjälpmedel. För det borgerliga samhället utgör emellertid arbetsproduktens varuform eller varans värdeform den ekonomiska cellformen. För den obildade verkar det, som om analysen härav pysslade med rena spetsfundigheter. Det handlar också med nödvändighet om spetsfundigheter men endast på samma sätt som i den med mikroskop arbetande anatomin.
Med undantag för avsnittet om värdeformen skall man inte kunna beskylla denna bok för svårförståelighet. Jag syftar givetvis på läsare, som vill lära något nytt, alltså även vill tänka själva.
Fysikern observerar naturprocesserna, antingen där de framträder i den mest pregnanta formen och minst grumlade av störande inflytelser, eller också gör han, om möjligt, experiment under sådana betingelser, att processens renhet garanteras. I detta verk är det min uppgift att utforska det kapitalistiska produktionssättet och de däremot svarande produktions- och utbytesförhållandena. Dess klassiska miljö har hittills varit England. Detta är orsaken till att detta land får tjäna som huvudillustration till mina teoretiska resonemang. Dock: om den tyske läsaren skulle fariseiskt rycka på axlarna åt de engelska industri- och jordbruksarbetarnas förhållanden eller optimistiskt lugna sig med att i Tyskland står det ännu inte på långt när så illa till, så måste jag säga honom: De te fabula narratur! (Det är om dig, som det berättas här!)[3]
I och för sig är det här inte fråga om den högre eller lägre utvecklingsgraden av de samhälleliga motsättningar, som har sin upprinnelse i den kapitalistiska produktionens naturlagar. Det är fråga om själva dessa lagar, om dessa påträngande tendenser, som verkar med järnhård nödvändighet. Det industriellt mera utvecklade landet visar det mindre utvecklade endast bilden av dess egen framtid.
Men bortsett härifrån. Där den kapitalistiska produktionen vunnit insteg hos oss, t.ex. i de egentliga fabrikerna, är tillståndet mycket sämre än i England, emedan vi saknar korrektiv till fabrikslagarna. Inom alla andra områden lider vi liksom hela det övriga kontinentala Västeuropa inte bara av den kapitalistiska produktionens utveckling utan också av denna utvecklings brister.
Vid sidan av de moderna missförhållandena trycker oss en hel rad av nedärvda missförhållanden, som härleder sig från ålderdomliga, utlevade produktionssätts fortsatta vegeterande, med otidsenliga sociala och politiska förhållanden i släptåg. Våra lidanden kommer inte bara från de levande utan också från de döda. Le mort saisit le vif! (En juridisk fackterm = "arvtagaren tillträder omedelbart arvet".)
Tysklands och hela det övriga kontinentala Västeuropas sociala statistik är eländig i jämförelse med den engelska. Ändock lyfter den på slöjan tillräckligt mycket för att därunder låta ana ett medusahuvud. Vi skulle bli förskräckta över tillståndet i vårt land, om våra regeringar och parlament såsom i England utsåge periodiska undersökningskommissioner för de ekonomiska förhållandena, om dessa kommissioner för att utforska sanningen utrustades med samma maktfullkomlighet som i England, om det lyckades att för detta ändamål finna lika sakkunniga, opartiska och hänsynslösa män som Englands fabriksinspektörer, dess medicinska rapportörer över "Public Health" (folkhälsan), dess undersökningskommissarier angående exploateringen av kvinnor och barn, angående bostads- och näringsförhållanden o.s.v. Perseus behövde en dimhuva för att kunna förfölja vidunder. Vi drar ner dimhuvan över ögon och öron för att kunna förneka vidundrens existens.
Man måste akta sig för självbedrägeri härvidlag. Liksom 18:e århundradets amerikanska frihetskrig blev stormklockan för den europeiska medelklassen, så också det 19:e århundradets borgarkrig för den europeiska arbetarklassen. I England är omvälvningsprocessen fullt påtaglig. Vid en viss punkt måste den komma att återverka på kontinenten. Där kommer den att utvecklas i brutalare eller humanare former allt efter arbetarklassens egen utvecklingsgrad. Bortsett från högre motiv bjuder alltså det egna intresset de nu härskande klasserna att röja undan alla lagligen kontrollerbara hinder, som hämmar arbetarklassens utveckling. Jag har därför bl.a. gett den engelska fabrikslagstiftningens historia, innehåll och resultat ett så stort utrymme i detta band. Den ena nationen bör och kan ta lärdom av den andra. Även om ett samhälle har kommit sin egen utvecklings naturlag på spåren - och det yttersta syftet med detta verk är att avslöja det moderna samhällets ekonomiska rörelselag -, så kan det varken hoppa över eller dekretera bort naturenliga utvecklingsfaser. Men det kan avkorta och mildra födslovåndorna.
Ett ord för att förebygga eventuella missförstånd. Kapitalistens och jordägarens gestalter tecknar jag ingalunda i något rosenskimmer. Men det handlar härvidlag inte om personerna, annat än i den mån de är personifikationer av ekonomiska kategorier, bärare av bestämda klassförhållanden och intressen. Mindre än någon annan kan min ståndpunkt, vilken uppfattar de ekonomiska samhällsformernas utveckling som en naturhistorisk process, göra den enskilde ansvarig för tillstånd, av vilka han själv är en social produkt, hur mycket han är strävar att höja sig över dem.
På den politiska ekonomins område möter den fria vetenskapliga forskningen inte bara samma fiender som på alla andra områden. Den egenartade naturen av det ämne den behandlar frammanar och mobiliserar emot den de häftigaste, mest småaktiga och hatiska lidelserna i ett människobröst: privatintressets furier. Den engelska högkyrkan t.ex. förlåter hellre ett angrepp på 38 av sina 39 trosartiklar än på en trettioniondel av sina penninginkomster. Nu för tiden är själva ateismen en culpa levis, jämförd med kritiken av nedärvda egendomsförhållanden. Ett framsteg är dock omisskännligt. Jag kan t.ex. hänvisa till den under de senaste veckorna offentliggjorda blåboken [4]: Correspondence with Her Majesty's Missions Abroad, regarding Industrial Questions and Trades-Unions. Den engelska kronans utrikesrepresentanter säger här utan omsvep, att i Tyskland, i Frankrike, kort sagt i alla kulturstater på den europeiska kontinenten, en omvandling av bestående förhållanden mellan kapital och arbete är lika märkbar och lika ofrånkomlig som i England. Samtidigt förklarade på andra sidan Atlantiska Oceanen mr Wade, Förenta staternas vicepresident, på offentliga möten: Efter slaveriets avskaffande kommer kapital- och jordegendomsförhållandena på dagordningen! Detta är tidstecken, som inte kan döljas bakom purpurmantlar eller svarta kåpor. De betyder ingalunda, att några under kommer att ske i morgon. Men de visar, att man t.o.m. inom de härskande klasserna börjar ana, att det nutida samhället inte är någon fast kristall utan en organism, som kan omvandlas och oupphörligt är stadd i omvandling.
Andra bandet av denna skrift skall behandla kapitalets cirkulationsprocess (bok II) och totalprocessens gestaltning (bok III), det tredje och sista bandet (bok IV) teorins historia.
Varje utlåtande från en vetenskaplig kritik är mig välkommet. Gentemot fördomarna hos den s.k. allmänna opinionen, åt vilken jag aldrig har gjort några eftergifter, gäller för mig, framdeles liksom förr, den store florentinarens valspråk:
Segui il tuo corso, e lascia dir le genti! [5]
London 25 juli 1867.
Närmast med tanke på läsarna av den första upplagan vill jag ge en redovisning över de i andra upplagan företagna ändringarna. Bokens överskådligare indelning är påfallande. Nytillkomna noter är genomgående betecknade som noter till andra upplagan. Med avseende på själva texten är detta det viktigaste:
I kap. I: 1 är värdets härledning genom ekvationsanalys, vari varje bytesvärde uttryckes, vetenskapligt strängare genomförd, varjämte det i första upplagan endast antydda sammanhanget mellan värdesubstansen och värdestorhetens bestämning medelst socialt erforderlig arbetstid uttryckligen har betonats. Kap. I: 3 (Värdeformen) är fullständigt omarbetat, en sak som redan första upplagans dubbla framställning varslade om. - I förbigående vill jag nämna, att denna dubbla framställning tillkom på initiativ av min vän, Dr L. Kugelmann i Hannover. Jag var på besök hos honom våren 1867, just när de första korrekturarken anlände från Hamburg, och han övertygade mig om nödvändigheten av ett tillägg med en mera didaktisk, noggrann förklaring av värdeformen, till tjänst för flertalet läsare. - Första kapitlets sista avsnitt, "Varans fetischkaraktär o.s.v.", är till stor del förändrat. Kap. III: 1 (Värdemätare) är omsorgsfullt reviderat, emedan detta avsnitt var otillräckligt behandlat i första upplagan, där jag hänvisade till de i "Till kritiken av den politiska ekonomin", Berlin 1859, redan lämnade anvisningarna. Kap. VII, speciellt del 2, är åtskilligt omarbetat.
Det vore till ingen nytta att närmare gå in på de här och där företagna textändringarna, de flesta endast stilistiska. De förekommer överallt i boken. Likväl märker jag nu, vid granskning av den i Paris utkommande franska översättningen, att det tyska originalet i åtskilliga stycken här hade krävt en mer genomgripande omarbetning, med strängare stilistisk korrigering, eventuellt även en grundligare storstädning bland enstaka slarvfel. Men det var knappt om tiden, eftersom jag först på hösten 1871 mitt uppe i andra brådskande arbetsuppgifter fick meddelande, att boken var slutsåld, och att tryckningen av andra upplagan skulle påbörjas redan i januari 1872.
Den uppskattning, som "Kapitalet" hastigt vunnit i vida kretsar av den tyska arbetarklassen, är den bästa lönen för min möda. En herr Mayer, fabrikant i Wien, en man med borgerligt-ekonomiska åsikter, visade i en under tysk-franska kriget publicerad broschyr på ett slående sätt, hur det utpräglade teoretiska skaplynne, som brukar anses vara tyskt arvegods, nu är totalt försvunnet hos Tysklands s.k. bildade klasser, medan det däremot lever upp i den tyska arbetarklassen.
Den politiska ekonomin har i Tyskland intill denna stund förblivit en utländsk vetenskap. Gustav von Gülich har, särskilt i de 1830 utgivna två första banden av sitt verk "Geschichtliche Darstellung des Handels, der Gewerbe etc.", till stor del belyst de speciella historiska förhållanden, vilka hos oss hämmade det kapitalistiska produktionssättets utveckling och därmed även det moderna borgerliga samhällets uppbyggande. Den politiska ekonomin hade alltså ingen naturlig jordmån. Den importerades som färdig produkt från England och Frankrike; dess tyska professorer förblev lärjungar. Det teoretiska uttrycket för främmande, helt annorlunda förhållanden förvandlades i deras händer till en samling dogmer, uttolkade i överensstämmelse med den småborgerliga värld, som omgav dem, alltså vantolkade. Den inte helt förkvävda känslan av vetenskaplig oförmåga och det kusliga medvetandet att nödgas fuska i en sysselsättning, som var dem främmande, sökte de dölja under prunkande litteraturhistorisk lärdom eller genom inblandning av främmande stoff, lånat från de s.k. kameralvetenskaperna, ett mischmasch av kunskaper, en skärseld, som den tyska byråkratins förhoppningsfulle[I*] kandidat har att genomlida.
Efter 1848 har den kapitalistiska produktionen hastigt utvecklats i Tyskland och har redan nu framdrivit sina svindelblomster. Men mot våra fackmän har ödet förblivit lika ogunstigt. Så länge de utan fördomar kunde syssla med politisk ekonomi, saknades de moderna ekonomiska förutsättningarna i den tyska verkligheten. Men då dessa förutsättningar förverkligades, skedde det under omständigheter, vilka inte längre medger ett fördomsfritt studium inom ramen för den borgerliga synkretsen. I den mån den politiska ekonomin är borgerlig, d.v.s. uppfattar den kapitalistiska ordningen inte som en övergående utvecklingsfas utan tvärtom som den samhälleliga produktionens absoluta och slutgiltiga form, kan den förbli vetenskap, endast så länge klasskampen förblir latent eller blott uppenbarar sig i enstaka manifestationer.
Vi kan se på England. Dess klassiska politiska ekonomi tillhör den outvecklade klasskampens period. Dess siste store representant, Ricardo, är den förste, som medvetet tar motsättningen mellan klassintressena till utgångspunkt för sina forskningar, motsättningar mellan arbetslön och profit, profit och jordränta, som han naivt uppfattar som samhälleliga naturlagar. Men därmed hade den borgerliga politiska ekonomin också nått en gräns, som den inte förmår överskrida. Redan under Ricardos livstid och i opposition mot honom framträder kritiken mot densamma genom Sismondi.[2*]
Den följande tiden, 1820-1830, kännetecknas i England av vetenskaplig livaktighet på den politiska ekonomins område. Det var tiden för den ricardo'ska teorins utbredning, dess vulgarisering och dess kamp mot den gamla skolan. Det utkämpades lysande fäktningar. Vad som därvid presterades, är föga känt på den europeiska kontinenten, eftersom polemiken till största delen finns kringströdd i tidskriftsartiklar, tillfällighetsskrifter och pamfletter.[II*] Den fördomsfria karaktären hos denna polemik - ehuru den ricardo'ska teorin redan nyttjades även som angreppsvapen mot den borgerliga ekonomin - förklaras av tidsförhållandena. Å ena sidan trädde storindustrin själv just ut ur sin barndom, vilket bevisas redan därav, att den först med krisen 1825 inleder sin moderna tillvaros periodiska kretslopp. Å andra sidan var klasskampen mellan kapital och arbete alltjämt trängd i bakgrunden, politiskt genom de omkring den heliga alliansen fylkade regeringarnas och reaktionärernas strid mot de av bourgeoisin anförda folkmassorna, ekonomiskt genom osämjan mellan industrikapital och aristokratisk jordegendom, en konflikt som i Frankrike bortskymdes av motsättningarna mellan stora och små egendomar. I England däremot utbröt kampen öppet i och med spannmålslagarna. Den politisk-ekonomiska litteraturen i England erinrar under denna period om den ekonomiska Sturm- und Drangperioden i Frankrike efter dr Quesnays död, men endast som brittsommaren erinrar om våren.
Med år 1830 började emellertid den en gång för alla avgörande krisen.
I Frankrike och England hade bourgeoisin erövrat den politiska makten. Från den tiden tar klasskampen, i både teori och praktik, alltmer utpräglade och aggressiva former. Den klämtar själaringningen över den vetenskapliga borgerliga ekonomin. Nu gäller det inte längre, om den ena eller andra teorin är sann, utan om den är för kapitalet nyttig eller skadlig, bekväm eller obekväm, av polisen förbjuden eller inte. I stället för oegennyttiga forskare kommer lejda slagskämpar, i stället för objektiv vetenskaplig undersökning apologeternas onda samvete och dåliga avsikter. Emellertid erbjuder ännu t.o.m. de närgångna småskrifter, som Anti-corn-law-league (Förbundet för bekämpande av spannmålstullarna) [7] med fabrikanterna Cobden och Bright i spetsen slungade ut i världen, ett om inte vetenskapligt så åtminstone historiskt intresse genom sin polemik mot jordägararistokratin. Med Sir Robert Peels frihandelslagstiftning mister vulgärekonomin även denna sista udd.
1848 års kontinentala revolution hade återverkningar även i England. Män, som ännu gjorde anspråk på vetenskaplig betydelse och ville vara något mer än blotta sofister och sykofanter i de härskande klassernas tjänst, sökte bringa kapitalets politiska ekonomi i samklang med proletariatets krav, vilka inte längre kunde ignoreras. Därav en andefattig synkretism, vars "bästa" representant är John Stuart Mill. Det blev den "borgerliga" ekonomins bankruttförklaring, mästerligt belyst redan av den store ryske kritikern N. Tschernyschewskij i hans verk "Den politiska ekonomins grunddrag efter Mill".
I Tyskland mognade alltså det kapitalistiska produktionssättet, först sedan det i Frankrike och England nog så bullersamt ådagalagt sin antagonistiska karaktär genom allbekanta stridigheter. Det tyska proletariatet ägde dessutom ett betydligt fastare principiellt klassmedvetande än den tyska borgarklassen. Just då en borgerlig politisk-ekonomisk vetenskap här syntes möjlig, hade den därför redan blivit omöjlig.
Under sådana förhållanden delade sig dess representanter i två läger. Den ena gruppen bestod av kloka, förvärvsintresserade, praktiska människor, vilka slöt upp kring Bastiat, den ytligaste och därför mest lyckade företrädaren för den vulgärekonomiska apologin. Den andra gruppen, stolt över sin vetenskaps akademiska värdighet, följde J. St. Mill i försöket att försona det oförsonliga.
Liksom under den borgerliga ekonomins klassiska tid förblev tyskarna även under dess förfall blott och bart lärjungar, efterapare och epigoner, små gårdfarihandlare i den utländska storfinansens tjänst.
Den egendomliga historiska samhällsutvecklingen i Tyskland uteslöt här alltså varje originell utbyggnad av den "borgerliga" ekonomin men däremot inte dess - kritik. I den mån en sådan kritik över huvud taget företräder en klass, kan den endast representera den klass, vars historiska uppgift är att revolutionera det kapitalistiska produktionssättet och slutligen avskaffa klasserna - proletariatet.
Den tyska borgarklassens lärda och olärda språkrör har främst av alla sökt tiga ihjäl "Kapitalet", liksom de hade lyckats göra med mina tidigare skrifter. När nu denna taktik inte längre motsvarade tidsförhållandena, författade de, under förevändning att recensera min bok, en appell "Till lugnande av det borgerliga medvetandet", men i arbetarpressen - se t.ex. Joseph Dietzgens uppsatser i "Volksstaat" [8] - mötte de överlägsna motståndare, som inte blev dem svaret skyldiga.[3*]
En förträfflig rysk översättning utkom våren 1872 i Petersburg. Upplagan på 3000 exemplar är redan nu nästan slutsåld. Men redan år 1871 hade Herr N. Sieber, professor i politisk ekonomi vid universitetet i Kiev, i sin skrift "Teorija Tsennosti i Kapitala D. Rikardo" ("D. Ricardos värde- och kapitalteori etc.") påvisat, att mina teorier om värdet, pengarna och kapitalet i sina grunddrag är nödvändiga för vidareutveckling av den Smith-Ricardo'ska läran. Vad som överraskar en västeuropé vid läsningen av Siebers gedigna bok, är hans konsekventa fasthållande vid den rena teoretiska ståndpunkten.
Den metod, som har använts i "Kapitalet", har blivit föga förstådd, något som framgår redan av de inbördes motstridiga uppfattningarna av densamma. Så förebrår mig "Revue Positiviste" [9] i Paris, å ena sidan att jag behandlar ekonomin metafysiskt, å andra sidan - gissa vad! - jo, att jag inskränker mig till att endast kritiskt analysera givna förhållanden i stället för att skriva ut recept (comtistiska?) för framtidens soppkök. Gentemot anklagelsen för metafysik anmärker prof. Sieber:
"Såvida det är fråga om den egentliga teorin, är Marx' metod samma deduktiva metod, som kännetecknar hela den engelska skolan, och vars brister och förtjänster är gemensamma för de bästa teoretiska ekonomerna." [10]
Monsieur M. Block - i "Les Théoriciens du Socialisme en Allemagne" juli och aug. 1872 - upptäcker, att min metod är analytisk, och säger bl.a.:
"Med detta verk placerar sig Herr Marx bland de mest framstående analytikerna."
De tyska recensenterna skriker naturligtvis om hegeliansk sofistik. Petersburgtidskriften "Vjestnik Jevropi". (Europa-Kuriren) behandlar i en artikel (majnumret 1872, s. 427-436) uteslutande metoden i "Kapitalet" och finner min forskningsmetod vara strängt realistisk men framställningssättet olyckligtvis tysk-dialektiskt. Skribenten[III*] säger:
"Dömer man efter framställningens yttre form, framstår Marx vid första ögonkastet som en den störste idealfilosof, och det i ordets tyska, d.v.s. sämsta mening. Men i själva verket är han oändligt mer realist än alla sina föregångare på den ekonomiska kritikens område. /.../ Man kan ingalunda kalla honom idealist."
Jag kan inte svara författaren bättre än genom några utdrag ur hans egen recension, som dessutom bör intressera en och annan läsare, för vilken det ryska originalet är otillgängligt.
Efter ett citat ur mitt företal till "Zur Kritik der Politischen Ökonomie", Berlin 1859, s. IV-VII,[IV*] där jag diskuterat den materialistiska grundvalen för min metod, fortsätter författaren:
"För Marx är endast ett viktigt: att finna lagen för de företeelser, som han undersöker. Och viktig är för honom inte endast den lag, som behärskar dem i deras färdiga form och i deras tillfälliga sammanhang under en viss tidsperiod. Vad som framför allt är viktigt för honom, är lagen för deras förändring, deras utveckling, d.v.s. övergången från en form till en annan, från ett sammanhang till ett annat. Så snart han väl har upptäckt denna lag, undersöker han i detalj de verkningar, i vilka den yttrar sig i samhällslivet. /.../ I enlighet därmed bemödar sig Marx endast om ett: att genom noggrann vetenskaplig undersökning påvisa nödvändigheten av en bestämd ordning i de sociala förhållandena och så korrekt som möjligt verifiera de fakta, som tjänar honom till utgångs- och stödjepunkter. Härvid är det alldeles tillräckligt, om han tillika med nuvarande ordnings nödvändighet påvisar nödvändigheten av en annan ordning, vari den första oundvikligen måste övergå, likgiltigt om människorna tror det eller inte, om de är medvetna därom eller inte. Marx betraktar samhällsutvecklingen som en naturhistorisk process, styrd av lagar, som inte endast är oberoende av människornas vilja, medvetande och avsikter utan tvärtom själva bestämmer deras vilja, medvetande och avsikter ... Om det medvetna elementet spelar en så underordnad roll i kulturhistorien, så faller det av sig självt, att kritiken, vars objekt kulturen själv är, mindre än något annat kan ha som grundval vare sig någon form eller något resultat av detta medvetande. Det vill säga, inte idén utan endast den yttre företeelsen kan vara kritikens utgångspunkt. Kritiken får begränsa sig till att jämföra och konfrontera ett faktum, inte med en idé utan med ett annat faktum. För kritiken är det viktigt, att bägge fakta så noggrant som möjligt undersökes och verkligen uppvisar olika utvecklingsmoment i sitt inbördes förhållande. Men framför allt är det av vikt, att utvecklingskedjan inte mindre noggrant utforskas, den ordningsföljd och det sammanhang, vari utvecklingsfaserna framträder. Men, skall man säga, de allmänna lagarna för det ekonomiska livet är desamma, alldeles oavsett om man tillämpar dem på nutiden eller förgången tid. Just detta bestrider Marx. Enligt honom existerar inga sådana abstrakta lagar ... Enligt hans mening har tvärtom varje historisk period sina egna lagar ... Då en viss utvecklingsperiod är avslutad och livet inträder i ett nytt stadium, börjar det också styras av andra lagar. Med ett ord: det ekonomiska livet uppvisar fenomen, analoga med utvecklingshistorien på andra biologiska områden ... De äldre ekonomerna ringaktade de ekonomiska lagarnas natur, då de jämförde dem med fysiska och kemiska lagar ... En djupare analys av företeelserna har visat, att sociala organismer skiljer sig från varandra lika grundligt som växt- och djurorganismer ... Ja, en och samma företeelse kan komma att lyda alldeles olika lagar, emedan den sociala organismens totalbyggnad är olika, de enskilda organen varierar och fungerar under olika betingelser etc. Marx bestrider t.ex., att befolkningslagen är densamma under alla tider och på alla platser. Tvärtom påstår han, att varje utvecklingsstadium har sin egen befolkningslag ... Med produktivkraftens olika utveckling ändras förhållandena och de lagar, som reglerar dem. Då Marx uppställer som sitt mål att från denna utgångspunkt utforska och förklara den kapitalistiska hushållningen, så formulerar han helt enkelt strängt vetenskapligt det mål, som varje noggrann undersökning av det ekonomiska livet måste ha ... Det vetenskapliga värdet av sådan forskning består i att utreda de särskilda lagar, som reglerar ett visst samhällssystems uppkomst, existens, utveckling och död samt dess ersättande med ett annat och högre. Och detta värde har i själva verket Marx' bok."
När författaren så träffande - och vad min personliga användning av densamma angår, därtill så välvilligt - skildrar, vad han kallar min verkliga metod, vad annat har han beskrivit än den dialektiska metoden?
Visserligen måste framställningssättet formellt skilja sig från forskningsmetoden. Forskningen har att i detalj tillägna sig stoffet, analysera dess olika utvecklingsformer och uppspåra det inre sambandet. Först sedan detta arbete är fullbordat, kan den verkliga rörelsen tillfredsställande beskrivas. Lyckas detta, så att stoffets eget liv abstrakt återspeglas i framställningen, kan det komma att se ut, som om man hade att göra med en konstruktion a priori.
Min dialektiska metod är i grunden inte endast avvikande från den hegelska utan dennas direkta motsats. För Hegel är tankeprocessen, vilken han rentav personifierar under namn av Idén, verklighetens demiurg och verkligheten endast dess yttre gestalt. För mig är tvärtom det ideella ingenting annat än det materiella, omsatt och översatt i människans hjärna.
Den mystifierande sidan i den hegelska dialektiken kritiserade jag för nära 30 år sedan, vid en tid då den ännu var modet för dagen. Men just medan jag höll på att utarbeta "Kapitalets" första band, behagade de retsamt arroganta och medelmåttiga epigoner [11], som nu anger tonen i det bildade Tyskland, behandla Hegel på samma sätt som den gode Moses Mendelssohn på Lessings tid behandlade Spinoza, nämligen som "en död hund". Jag bekände mig därför öppet som lärjunge till denne store tänkare och koketterade t.o.m. här och där i kapitlet om värdeteorin med det för honom säregna uttryckssättet. Trots att dialektiken i Hegels händer blir mystifierad, så är det inte desto mindre han, som först har framställt dess allmänna rörelseformer På ett uttömmande och medvetet sätt. Den står hos honom på huvudet. Man måste ställa den på fötterna för att bakom det mystiska höljet upptäcka den rationella kärnan.
I sin mystifierade form blev dialektiken en tysk modesak, emedan den såg ut att glorifiera det bestående. I sin rationella gestalt är den för borgerligheten och dess doktrinära förespråkare anstötlig och avskyvärd, emedan den i den positiva förståelsen av det bestående tillika innesluter förståelsen av dess negation, dess nödvändiga undergång, samt vidare uppfattar varje nytillkommen form i förändringens tecken och alltså, med blick för den förgängliga sidan i allt, inte låter sig imponera av något, emedan den till sitt väsen är kritisk och revolutionär.
Det kapitalistiska samhällets motsägelsefyllda utveckling gör sig för den praktiske borgaren påtagligast kännbar genom växlingarna i det periodiska kretslopp, som den moderna industrin genomlöper, med dess kulmen - den allmänna krisen. Åter är den i antågande, ehuru än så länge i förstadierna. Genom skådeplatsens världsformat liksom genom verkningarnas intensitet kommer den att banka in dialektiken i huvudet t.o.m. på goddagspiltarna i det nya heliga preussisk-tyska riket.[V*]
London 24 januari 1873.
Karl Marx
London 18 mars 1872.
Till medborgare Maurice La Châtre.
Ärade medborgare!
Jag hälsar med tillfredsställelse Er avsikt att ge ut en översättning av "Kapitalet" i periodiskt utkommande häften. I denna form bör verket bli lättare tillgängligt för arbetarklassen, en synpunkt som för mig är viktigare än alla andra.
Detta är Er medaljs framsida, men den har också en frånsida: Den undersökningsmetod, som jag har använt mig av, och som inte tidigare tillämpats på ekonomiska problem, gör läsningen av första kapitlet tämligen besvärlig, och man kan befara, att den franska allmänheten, alltid otålig att uppnå resultat och ivrig att upptäcka sammanhanget mellan de allmänna principerna och de dagsaktuella frågorna, skall tappa lusten, om man inte genast kan gå vidare i texten.
Detta är en olägenhet, som jag inte kan motverka på annat sätt än genom att på förhand göra de sanningssökande läsarna förberedda därpå. Det finns ingen kungsväg till kunskapen, och endast den, som inte skyr mödan att klättra uppför dess branta stigar, har utsikt att nå dess ljusa höjder.
Er tillgivne
Karl Marx.
Till läsaren
Monsieur J. Roy har föresatt sig att göra en så noggrann och t.o.m. ordagrann översättning som möjligt, en uppgift som han fyllt på ett minutiöst noggrant sätt. Men just hans pedantiska noggrannhet har tvingat mig att ändra formuleringarna för att göra dem lättare tillgängliga för läsaren. Dessa ändringar, som gjordes från dag till dag, då boken utkom i häften, är inte alltid tillkomna med samma omsorg och måste medföra ojämnheter i stilen.
Sedan jag hade underkastat mig detta revisionsarbete, har jag beslutat att utsträcka det även till den grundläggande originaltexten (andra tyska upplagan) för att förenkla vissa tankegångar och komplettera andra, ge kompletterande historiskt eller statistiskt material och tillfoga kritiska anmärkningar etc. Vilka litterära brister denna franska upplaga än må vara behäftad med, så har den dock ett vetenskapligt värde, oberoende av originalet, och borde kunna intressera även läsare, som behärskar tyska språket.
Härnedan lämnar jag uppgift om de ställen i efterskriften till andra tyska upplagan, vilka behandlar den politiska ekonomins utveckling i Tyskland och de i detta mitt arbete tillämpade metoderna.[VI*]
London 28 april 1875.
Karl Marx.
Det blev inte Marx förunnat att själv göra denna tredje upplaga tryckfärdig. Denne väldige tänkare, för vars storhet nu även motståndarna böjer sig, avled den 14 mars 1883.
På mig, jag som efter fyrtio år av den bästa, obrottsligaste vänskap förlorade min vän, som jag har mer att tacka för, än ord kan uttrycka - på mig föll nu åliggandet att ombesörja utgivningen både av denna tredje upplaga och av det i manuskript efterlämnade andra bandet. Hur jag har uppfyllt första delen av detta mitt åliggande, är jag här skyldig att avlägga räkenskap inför läsaren.
Marx planerade från början att till stor del omarbeta första bandets text, klarare utforma många teoretiska punkter och tillfoga nya samt komplettera det historiska och statistiska materialet fram till nutiden. Hans sjukdom i förening med det pressande kravet att hinna med slutredigeringen av andra bandet tvingade honom att avstå härifrån. Endast det allra nödvändigaste skulle ändras, endast de tillägg infogas, som redan införts i den under mellantiden utkomna franska upplagan ("Le Capital. Par Karl Marx", Paris Lachâtre 1873). [12]
I kvarlåtenskapen påträffades också ett tyskt exemplar, som han på flera ställen hade korrigerat och försett med hänvisningar till den franska upplagan; ävenså ett franskt, i vilket han noga hade markerat de berörda ställena. Dessa ändringar och tillägg inskränker sig, med några få undantag, till bokens sista avdelning, avsnittet "Kapitalets ackumulationsprocess". Här följde den hittillsvarande texten mer än i övrigt det ursprungliga utkastet, medan däremot de tidigare avsnitten i boken grundligare hade överarbetats. Stilen var därför ledigare, mera helgjuten, men också slarvigare, bemängd med anglicismer, på sina ställen oklar, och framställningen uppvisade här och där luckor, i det att enstaka viktiga moment endast hade antytts.
Vad stilen beträffar, så hade Marx själv grundligt reviderat flera underavdelningar och därtill genom åtskilliga muntliga antydningar låtit mig förstå, hur långt jag kunde gå, när det gällde att avlägsna engelska tekniska termer och övriga anglicismer. Tilläggen och kompletteringarna skulle Marx i varje fall ändå ha överarbetat och ersatt den galanta franskan med sin egen massiva tyska; jag måste nöja mig med att i bästa möjliga anknytning till den ursprungliga texten översätta dem.
I denna tredje upplaga är alltså inte ett enda ord ändrat, som jag inte bestämt vet, att författaren själv skulle ha ändrat. Det skulle inte falla mig in att i "Kapitalet" lansera den ökända jargong, som tyska ekonomer använder, denna rotvälska, som t.ex. kallar den för arbetsgivare, som låter andra arbeta åt honom för kontant betalning, och använder benämningen arbetstagare om den, som lämnar ifrån sig arbete mot lön. Även i franskan användes ordet travail (arbete) i vardagslivet i betydelsen "sysselsättning". Men med rätta skulle fransmännen anse de ekonomer vara förryckta, som kallade kapitalisterna donneur de travail (arbetsgivare) och arbetarna receveur de travail (arbetsmottagare).
Lika litet har jag tillåtit mig att reducera de i texten genomgående använda termerna för engelska mynt, mått och vikter till moderna tyska motsvarigheter. När första upplagan utkom, fanns det i Tyskland lika många sorters mått och vikter, som året har dagar, dessutom två slags mark (riksmarken var på den tiden giltig endast i huvudet på Soetbeer, som uppfann den i slutet av trettiotalet), två slags gulden och minst tre slags taler, däribland en, som hade den nya "tvåtredjedelen" [13] till enhet. I naturvetenskapen härskade metersystemet, på världsmarknaden engelska mått och vikter. Under sådana omständigheter var det självklart att använda engelska måttsenheter i en bok, som var nödsakad att nästan uteslutande hämta sina sakuppgifter från Englands industriella förhållanden. Och detta sistnämnda skäl är alltjämt avgörande, så mycket mera som förhållandena i detta hänseende knappast har ändrats på världsmarknaden, där speciellt i de utslagsgivande industrierna - järn och bomull - engelska mått och vikter än idag är nästan helt förhärskande.
Slutligen några ord om Marx' sätt att använda citat. I rena sakuppgifter och beskrivningar tjänar citaten, t.ex. ur de engelska blå-böckerna, självfallet helt enkelt som bevismaterial. En annan sak är, när andra ekonomers teoretiska åsikter återges. Då skall citatet endast fastställa, var, när och av vem en under utvecklingens gång framkommen ekonomisk teori först klart formulerades. Det är därpå det beror, om ifrågavarande ekonomiska idé har betydelse för vetenskapens historia, om den är ett mer eller mindre adekvat uttryck för sin tids ekonomiska tillstånd. Men om denna teori ännu äger absolut eller relativ giltighet för författarens ståndpunkt, eller om den redan helt tillhör historien, därpå kommer det absolut inte an. Dessa citat utgör alltså endast en från den ekonomiska vetenskapens historia lånad löpande kommentar till texten och fastställer datum och upphovsman för speciellt viktiga framsteg i den ekonomiska teorin. Och detta var synnerligen nödvändigt i en vetenskap, vars historieskrivare hitintills har utmärkt sig endast genom sin tendentiösa, nästan streberaktiga okunnighet. - Man förstår nu också, varför Marx, i överensstämmelse med efterskriften till andra upplagan, endast i undantagsfall har åberopat tyska ekonomer. Andra bandet hoppas jag skall kunna komma ut under loppet av år 1884.
London 7 november 1883.
Friedrich Engels
Utgivningen av en engelsk upplaga av "Kapitalet" tarvar ingen motivering. Tvärtom kunde man vänta en förklaring till att denna engelska upplaga har dröjt ända till nu, när man har sett, hur de i denna bok framlagda teorierna sedan flera år har blivit debatterade, angripna och försvarade, förklarade och misstolkade i både den engelska och amerikanska dagspressen och tidskriftslitteraturen.
När det, strax efter författarens död år 1883, stod klart, att en engelsk upplaga av boken verkligen vore nödvändig, förklarade sig Herr Samuel Moore - en mångårig vän till Marx och nedtecknaren av dessa rader, därtill själv kanske mer än någon annan orienterad i boken - beredd att åta sig utgivningen av den översättning, som Marx' litterära testamentsförvaltare enträget påyrkade. Enligt överenskommelse skulle jag jämföra manuskriptet med originalet och föreslå sådana ändringar, som jag ansåg lämpliga. När det efter hand visade sig, att Herr Moores förvärvsarbete hindrade honom från att fullborda översättningen så snabbt, som vi alla önskade, tog vi med glädje emot Dr. Avelings erbjudande att överta en del av arbetet. Samtidigt erbjöd sig Fru Aveling, Marx' yngsta dotter, att kontrollera citaten samt återställa originaltexten till de från engelska skribenter och blå-böcker hämtade utdrag, som Marx hade översatt till tyska. Detta har genomförts konsekvent sånär som på några självklara undantag.
Följande delar av boken har översatts av Dr. Aveling: 1. Kap. X (Arbetsdagen) och XI (Mervärdekvot och mervärdemängd); 2. Avsnitt VI (Arbetslönen, omfattande kap. XIX-XXII); 3. av kap. XXIV avdelning 4 (Omständigheter, som o.s.v.) till slutet av boken, omfattande sista delen av kap. XXIV, kap. XXV och hela avsnitt VIII (kap. XXVI-XXXIII); 4. de två författarförorden. Bokens övriga delar är översatta av Herr Moore. [14] Medan varje översättare sålunda ansvarar för sin del av arbetet, bär jag huvudansvaret för det hela.
Den tredje tyska upplagan, som genomgående legat till grund för mitt arbete, har jag förberett sedan år 1883. Härvid har jag anlitat författarens efterlämnade anteckningar, som anger, vilka ställen i andra upplagan som skulle utbytas mot särskilt markerade ställen i den år 1873 publicerade franska texten.[4*] De i texten till andra upplagan sålunda tillkomna ändringarna överensstämde i allmänhet med de ändringar, som Marx hade föreslagit i en rad handskrivna anvisningar till en engelsk översättning, som sedan ett tiotal år hade planerats i Amerika, men som huvudsakligen på grund av brist på kvalificerad och lämplig översättare hade måst anstå. Detta manuskript ställdes till förfogande av vår gamle vän, Friedrich Adolf Sorge i Hoboken, New Jersey. Det uppvisar ytterligare några anknytningar till den franska upplagan. Men då det är flera år äldre än anvisningarna till tredje upplagan, har jag endast undantagsvis använt mig därav, i synnerhet i de fall, då det har hjälpt oss över speciella svårigheter. Ävenså har den franska texten på de flesta besvärliga ställen utnyttjats som vägledning för vad författaren själv var beredd att offra, då ju alltid något av originalets hela och fulla innebörd måste gå förlorat vid översättningen.
En svårighet återstår, som vi inte kunde bespara läsaren: användningen av vissa termer med olikartad betydelse inte endast i vardagsspråket utan även i den vedertagna politiska ekonomin. Detta var dock oundvikligt. Varje ny uppfattning inom en vetenskap förorsakar en revolution i denna vetenskaps fackterminologi. Detta är mest märkbart inom kemin, där hela terminologin radikalt ändras ungefär vart tjugonde år, och där man knappast kan finna en enda organisk förening, som inte har uppvisat en hel provkarta på olika namn. Den politiska ekonomin har i allmänhet nöjt sig med att ta det kommersiella och industriella livets termer, som de är, varvid man fullständigt har förbisett, att man därigenom begränsade de genom dessa facktermer uttryckta idéerna till en trång krets. Så har aldrig ens den klassiska politiska ekonomin gått utöver de gängse begreppen profit och ränta, har aldrig undersökt denna obetalda del av produkten (som Marx kallar mervärde) i dess sammanhang och helhet och har fördenskull aldrig kommit fram till en klar förståelse varken av dess ursprung och natur eller de lagar, som reglerar den senare fördelningen av dess värde. Och detta, fastän ekonomerna var fullständigt medvetna om att såväl profit som ränta endast är underavdelningar, stycken av denna obetalda del av produkten, som arbetaren måste lämna företagsägaren (denne förste tillägnare, ehuru inte den siste, allenarådande besittaren). På liknande sätt blir hela näringslivet, bortsett från jordbruk och hantverk, utan åtskillnad sammanfattat i uttrycket manufaktur, varigenom skillnaden mellan två stora och väsentligt olika perioder i den ekonomiska historien utplånas: den egentliga manufakturens period, som baserades på delning av kroppsarbetet, och den moderna industrins period, som grundas på maskinerna.
Alltså är det självklart, att en teori, som betraktar den moderna kapitalistiska produktionen rätt och slätt som en utvecklingsfas i mänsklighetens ekonomiska historia, måste använda andra termer, än dessa andra skriftställare vant sig vid, de som uppfattar detta produktionssätt som oförgängligt och slutgiltigt.
Ett ord om författarens sätt att använda citat kan här inte vara omotiverat. I de flesta fall tjänar citaten på brukligt sätt som dokumentariska belägg för i texten framlagda påståenden. Men i många fall åberopar författaren ställen hos ekonomiska skriftställare för att påvisa, när, var och av vem en viss åsikt för första gången offentliggjordes. Detta sker i sådana fall, då den citerade uppfattningen är av betydelse som ett mer eller mindre adekvat uttryck för de vid en viss tidpunkt förhärskande betingelserna för den samhälleliga produktionen och distributionen, och detta oavsett huruvida Marx accepterar teorierna eller anser dem som allmängiltiga. Dessa citat förser därför texten med en ur vetenskapens historia hämtad, löpande kommentar.
Vår översättning omfattar endast verkets första del. Men denna första del är i hög grad ett helt i sig själv och har i tjugo års tid betraktats som ett självständigt verk. Andra delen, som jag utgav på tyska år 1885, är utan tvekan ofullständig utan den tredje, som inte kan bli publicerad förrän mot slutet av år 1887. När det tyska originalet till del III har utkommit, blir det tids nog att tänka på förberedelserna till en engelsk upplaga av bägge.
"Kapitalet" kallas ofta på kontinenten för "arbetarklassens bibel". Att de slutledningar, som detta verk kommit fram till, dagligen i allt större utsträckning blir till grundläggande principer för arbetarklassens väldiga rörelse, inte endast i Tyskland och Schweiz utan även i Frankrike, i Holland och Belgien, i Amerika och t.o.m. i Italien och Spanien - att överallt arbetarklassen i dessa slutledningar mer och mer finner det riktigaste uttrycket för sitt läge och sina strävanden, det kan ingen bestrida, som är förtrogen med denna rörelse. Och även i England utövar teorierna från Marx just i detta ögonblick ett mäktigt inflytande på den socialistiska rörelsen, som utbreder sig i lika hög grad bland de "bildade" som inom arbetarklassen. Men detta är inte allt. Den tid nalkas hastigt, när en grundlig analys av Englands ekonomiska läge framtvingas som en ofrånkomlig nationell nödvändighet. Det engelska industriella systemets utveckling, som är otänkbar utan en ständig och snabb utvidgning av produktion och marknader, har råkat i stagnation. Frihandeln har uttömt sina resurser, och självaste Manchester tvivlar på detta sitt tidigare ekonomiska evangelium.[5*] Den snabbt expanderande utländska industrin stirrar överallt den engelska produktionen i ansiktet, inte bara på tullskyddade utan även på fria marknader, t.o.m. på denna sidan Kanalen. Medan produktivkrafterna växer i geometrisk serie, ökar marknadernas omfång i bästa fall i aritmetisk serie. Det tioåriga kretsloppet av stagnation, uppsving, överproduktion och kriser, som under tiden 1825-1867 ständigt upprepades, tycks visserligen vara tillända, men endast för att låta oss hamna i ett förtvivlans träsk av permanent och kronisk depression. Den efterlängtade uppsvingsperioden vill inte infinna sig; varje gång vi tror oss skåda de varslade symtomen, går de åter upp i rök. Under tiden ställer nästkommande vinter på nytt frågan: "Vad sker med de arbetslösa?" Men medan de arbetslösas antal växer från år till år, finns det ingen, som besvarar denna fråga; och vi kan nästan beräkna den tidpunkt, då de arbetslösa har förlorat tålamodet och tar sitt öde i egna händer. I en sådan situation behöver man säkerligen höra rösten från en man, vars hela tankebyggnad är resultatet av ett livslångt studium av Englands ekonomiska historia och ställning, en man, som genom detta studium kommit till den slutsatsen, att, åtminstone i Europa, England är det enda land, där den oundvikliga sociala revolutionen helt och hållet skulle kunna genomföras med fredliga medel. Men förvisso har han inte glömt att tillägga, att han knappast väntar, att Englands härskande klasser utan "proslavery rebellion" [15] skall underkasta sig denna fredliga och lagliga revolution.
Den 5 november 1886.
Friedrich Engels
Den fjärde upplagan krävde av mig ett såvitt möjligt slutgiltigt fastställande av såväl text som anmärkningar. Hur jag har efterkommit detta krav, meddelas här i korthet.
Efter upprepade jämförelser mellan den franska upplagan och Marx' handskrivna anteckningar har jag bland dessa ytterligare medtagit några tillägg i den tyska texten. De återfinns på s. 80 (tredje uppl. s. 88), s. 458-460 (tredje, s. 509-510), s. 547-551 (tredje, s. 600), s. 591-593 (tredje, s. 644) och s. 596 (tredje, s. 648) i not 79. Likaså har jag enligt den franska och den engelska upplagans mönster placerat den långa anmärkningen om gruvarbetarna (tredje uppl. s. 509-515) i texten (fjärde uppl. s. 461-467). Övriga mindre ändringar är av rent teknisk natur.
Tidigare hade jag utarbetat ytterligare några förtydligande tilläggsnoter, i synnerhet där förändrade historiska förhållanden syntes motivera detta. Alla dessa tilläggsnoter är försedda med klammer och betecknade med mina initialer eller med "D. H."[VII*]
En fullständig revision av de talrika citaten hade blivit nödvändig genom den under tiden utgivna engelska upplagan. För dessa hade Marx' yngsta dotter Eleanor påtagit sig mödan att jämföra samtliga anförda ställen med originalen, så att det övervägande antalet citat ur engelska källor skulle publiceras, inte genom återöversättning från tyskan utan med själva den engelska originaltexten. Det blev alltså min sak att kontrollera denna text i den fjärde upplagan, och därvid påträffade jag diverse smärre defekter. Felaktiga sidhänvisningar, dels uppkomna vid renskrivningen, dels till följd av tryckfel, hopade under tre upplagor. Felplacerade anföringstecken eller uteslutningspunkter, sådant som är oundvikligt vid en sådan mängd av utdrag ur citatsamlingar. Här och där ett mindre lyckligt valt översättningsord. Enstaka ställen citerade ur de gamla Pariserhäftena 1843-1845, när Marx ännu inte behärskade engelska och läste engelska ekonomer i fransk översättning; när då den dubbla översättningen motsvarades av en lätt ändring av nyanserna - t.ex. hos Steuart, Ure och andra - var den engelska texten numera att föredra. Flera andra liknande små felaktigheter och förbiseenden att förtiga. När man nu jämför den fjärde upplagan med de föregående, skall man finna, att detta mycket mödosamma korrigeringsarbete inte har ändrat ett dugg i boken, som är värt att nämna. Blott ett enda citat har inte kunnat återfinnas, nämligen ett från Richard Jones (4:e uppl. s. 562, not 47); Marx har tydligen skrivit upp det på bokens titelblad. Alla övriga behåller sin fulla beviskraft eller förstärker den i sin nuvarande exakta form.
Men här är jag nödsakad att återkomma till en gammal historia.
Jag känner nämligen endast ett fall, när riktigheten av ett av Marx publicerat citat har dragits i tvivelsmål. Då emellertid fallet stått på dagordningen långt efter Marx' död, kan jag här inte gärna förbigå det. [16]
I Berlintidskriften "Concordia", organ för det tyska industriförbundet, publicerades den 7 mars 1872 en anonym artikel: "Hur Karl Marx citerar." Med ett väldigt uppbåd av sedlig indignation och i oförskämda ordalag gjordes här gällande, att ett utdrag ur Gladstones budgetanförande av den 16 april 1863 (citerat i Inauguraladress för Internationella Arbetarassociationen 1864 och återgivet i "Kapitalet" I, 4:e uppl. s. 617[VIII*] skulle vara förfalskat. Satsen: "Denna berusande ökning av rikedom och makt ... är helt och hållet begränsad till de besittande klasserna", står inte ett ord av i Hansards[IX*] halvofficiella referat. "Denna sats finns ingenstans i Gladstones tal. Raka motsatsen är uttryckt i talet." (Med fetstil): "Marx har till både form och innehåll ljugit ihop denna sats."
Marx, som i maj månad fick sig tillsänt detta nummer av "Concordia", bemötte sin anonyme belackare i en svarsartikel i "Volksstaat" av den 1 juni. Då han nu inte kunde erinra sig, efter vilket tidningsreferat han hade citerat, inskränkte han sig först till att åberopa likalydande citat ur två engelska publikationer och citerade därefter "Times" referat, enligt vilket Gladstone hade sagt:
"That is the state of the case as regards the wealth of this country. I must say for one, I should look almost with apprehension and with pain upon this intoxicating augmentation of wealth and power, if it were my belief that it was confined to classes who are in easy circumstances. This takes no cognizance at all of the condition of the labouring population. The augmentation I have described and which is founded, I think, upon accurate returns, is an augmentation entirely confined to classes of property."[6*]
Alltså säger Gladstone här, att det skulle göra honom ont, om det vore så, men nu är det så: Denna berusande ökning av mark och rikedom är helt och hållet begränsad till de besittande klasserna. Och vad beträffar den halvofficielle Hansard, så säger Marx vidare:
"I sin här i efterhand tillrättalagda version var Herr Gladstone klok nog att smussla bort detta, i munnen på en engelsk finansminister verkligen komprometterande ställe. Det är för övrigt ett vedertaget bruk i engelska parlamentet och ingalunda en uppfinning av Laskerchen kontra Bebel." [17]
Den anonyme blir alltmer uppretad. I sitt svar, i "Concordia" den 4 juli, slingrar han sig ifrån andrahandskällorna och antyder generat, att det är "sedvänja" att citera parlamentsanföranden efter stenografiska referat; men även Times' referat (där den "hopljugna" satsen står) och Hansards (där den fattas) "stämmer innehållsmässigt fullt överens", och sammaledes innehåller Times-referatet "den direkta motsatsen till detta ökända ställe i inauguraladressen" - varvid mannen omsorgsfullt förtiger, att det jämsides med denna föregivna "motsats" uttryckligen innehåller just precis "det beryktade stället"! Trots allt detta känner Anonymus, att han sitter fast, och att endast nya hokuspokus kan rädda honom. Som nyss konstaterats, späckar han alltså sin av "fräck förljugenhet" överflödande artikel med uppbyggliga smädelser, bland vilka märks "mala fides" (mot bättre vetande), "oärlighet", "lögnaktiga uppgifter", "detta förljugna citat", "fräck förljugenhet", "ett alltigenom förfalskat citat", "denna förfalskning", "helt simpelt infamt" o.s.v. Samtidigt anser han nödigt att överföra stridsfrågan till ett annat gebit och utlovar därför "att i en andra artikel i detalj klargöra, vilken innebörd vi" (d.v.s. den inte "lögnaktige" Anonymus) "tillmäter innehållet i Gladstones uttalande". Som om denna hans ovidkommande åsikt hade det minsta med saken att göra! Denna andra artikel var införd i "Concordia" den 11 juli.
Marx svarade ännu en gång i "Volksstaat" av den 7 augusti och tog nu även upp referaten i "Morning Star" och "Morning Advertiser" av det omdiskuterade stället. Enligt båda säger Gladstone, att han med bekymmer o.s.v. skulle betrakta denna berusande ökning av rikedom och makt, om han ansåge den begränsad till de verkligt välmående klasserna (classes in easy circumstances). Men denna ökning är begränsad till de besittande klasserna (entirely confined to classes possessed of property). Även dessa referat innehåller alltså ord för ord den så kallade "hopljugna" satsen. Genom att jämföra Times' och Hansards texter fastställde Marx än en gång, att satsen publicerats morgonen efter talet i tre av varandra oberoende, likalydande referat, varigenom dess äkthet fastställts, men att satsen fattas i det enligt känd "sedvänja" korrigerade Hansard-referatet, där Gladstone - med Marx' ord - "efteråt fifflat bort" satsen. Marx förklarar slutligen, att han inte har tid att fortsätta diskussionen med Anonymus. Denne tycks också ha fått nog; i varje fall skickades inga ytterligare nummer av "Concordia" till Marx.
Därmed tycktes saken vara död och begraven. Genom personer, som hade kontakter med Cambridge-universitetet, hörde vi visserligen en eller ett par gånger dunkla rykten om en oerhörd litterär förbrytelse, som Marx skulle ha begått i "Kapitalet"; men trots alla efterforskningar fick vi inte veta något närmare om saken. Slutligen, den 29 november 1883, åtta månader efter Marx' död, publicerades i Times ett brev, daterat Trinity College, Cambridge, och undertecknat Sedley Taylor. Denne av timid skråanda besatte lille man bröt här muren av tystnad och gav oss klarhet inte bara om ryktena från Cambridge utan också om "Concordias" anonyme skribent.
"Vad som verkar ytterst säreget", säger den lille mannen från Trinity College, "är, att det blev professor Brentano (på den tiden i Breslau, numera i Strassburg) förbehållet ... att avslöja mala fides, vilket uppenbarligen hade dikterat Gladstone-citatet i inauguraladressen. Herr Karl Marx, som ... sökte försvara citatet, var våghalsig nog att som en sista förtvivlad utväg söka möta Brentanos mästerligt utförda angrepp genom att fortast möjligt slå ner honom med påståendet, att Herr Gladstone skulle ha stympat referatet av sitt tal i Times av den 17 april 1863, innan det publicerades i Hansard, för att fuska bort ett ställe, som otvivelaktigt vore komprometterande för en engelsk finansminister. När Brentano genom en i detalj utförd textgranskning påvisade, att den verkliga innebörden i Times' och Hansards referat överensstämde, och att det fiffigt-lösryckta citatet hade förvrängt Gladstones yttrande, då drog sig Marx tillbaka och skyllde på tidsbrist!"
Detta var alltså pudelns kärna! Och så ärorikt återspeglades den anonyma kampanj, som Herr Brentano förde i "Concordia", i den produktivt samarbetande fantasin i Cambridge! Så låg han, och så förde han sin klinga[X*][18], i "mästerligt utfört angrepp", denne det tyska industriförbundets Sankt Georg, medan draken Marx vid hans fötter rosslade i dödsryckningar!
Likafullt tjänar denna helt ariostiska kampskildring endast till att skyla över vår Sankt Georgs slingerbultar. Här är det inte längre tal om "hopljugning" eller "förfalskning" utan om "ett fiffigt-isolerat citat" (craftily isolated quotation). Hela frågan hade kommit i ett annat läge, och Sankt Georg och hans vapendragare i Cambridge visste mycket väl varför.
Eleanor Marx svarade i månadsskriften "To-Day", enär Times vägrade publicera bemötandet. Hon återförde debatten till den enda fråga, varom det hela rörde sig: Har Marx "ljugit ihop" denna sats eller inte? Härtill genmälde Herr Sedley Taylor:
"Frågan, huruvida en viss sats i Herr Gladstones tal hade förekommit eller inte", vore enligt hans åsikt "av mycket underordnad betydelse" i tvisten mellan Marx och Brentano, "i jämförelse med frågan, om citatet hade nyttjats i avsikt att återge Gladstones andemening eller vanställa den."
Och sedan tillägger han, att Times-referatet "i sak innehåller en motsägelse i ord"; men, men, i övrigt ett riktigt sammanhang, d.v.s. i liberal-gladstonesk tolkning och för att ange, vad Herr Gladstone hade velat säga. ("To-Day", mars 1884). Det mest komiska i detta är, att vår lille man från Cambridge nu föredrar att citera talet, inte enligt Hansard, vilket är "sedvänja" enligt den anonyme Brentano, utan efter Times-versionen, som av samme Brentano betecknats som ett "obestridligt klåparverk". Naturligtvis - den fatala satsen saknas ju i Hansard!
För Eleanor Marx var det en lätt sak att i samma nummer av "To-Day" sticka hål på såpbubblorna i denna bevisföring. Antingen hade Herr Taylor läst om 1872 års kontrovers. Då hade han nu inte bara "ljugit till" utan också "ljugit bort". Eller också hade han inte läst om saken, och då hade det varit hans skyldighet att hålla mun. I varje fall stod det klart, att han inte vågade vidhålla sin vän Brentanos anklagelse mot Marx för att ha "ljugit ihop" citatet. I motsatt fall skulle Marx inte ha ditsmusslat utan försnillat en viktig sats. Men denna sats är citerad på sid. 5 i Inauguraladressen, några rader före den "hopljugna". Och vad beträffar "motsägelsen" i Gladstones tal, så är det just Marx, som i "Kapitalet", sid. 618 (3:e uppl. sid. 672), not 105[7*] talar om de "oupphörliga, skriande motsägelserna i Gladstones budgetanföranden av 1863 och 1864"! Dock med den skillnaden, att han inte à la Sedley Taylor tar sig för att i liberal välvilja upphäva dem. Och slutklämmen i Eleanor Marx' replik lyder så:
"Tvärtom har Marx varken undertryckt något väsentligt eller ljugit ihop det allra minsta. Men han har återställt och räddat ur glömskan en viss sats ur ett Gladstone-tal, en sats som otvivelaktigt har blivit uttalad, men som på ett eller annat sätt har hittat vägen - ut ur Hansard."
Därmed hade då också Herr Sedley Taylor fått nog, och hela resultatet av de professorsintriger, som hade spunnits i två decennier och över två stora länder, blev, att man aldrig mer har vågat söka misstänkliggöra Marx' litterära korrekthet. Men sedan dess kommer väl Herr Sedley Taylor att ha lika klent förtroende för Herr Brentanos stridsbulletiner som Herr Brentano för Hansards påvliga ofelbarhet.
London 25 juni 1890.
F. Engels
[1] "Kapitalet är Karl Marx' viktigaste verk, på vilket han lade ner fyra årtiondens arbete. "Sedan Marx upptäckt, att den ekonomiska strukturen är den grundval, på vilken den politiska överbyggnaden reser sig, ägnade han framför allt sin uppmärksamhet åt studiet av denna ekonomiska struktur." (V.I. Lenin, Samlade skrifter i urval, Sthlm 1942, bd 18-19, del I, s. 12.)
Marx påbörjade sina systematiska studier i politisk ekonomi i Paris på hösten 1843. Hans målsättning var att skriva ett stort verk, som skulle innehålla kritik av den bestående samhällsordningen och den borgerliga politiska ekonomin. Hans första forskningar på detta gebit återspeglas i sådana boktitlar som: "Ekonomisk-filosofiska manuskript" från år 1844, "Den tyska ideologin", "Filosofins elände", "Lönarbete och kapital", "Det kommunistiska partiets manifest" och andra. Redan i dessa arbeten avslöjas grundvalarna för den kapitalistiska utsugningen, de oförsonliga motsättningarna mellan kapitalisternas och lönarbetarnas intressen och den antagonistiska och förgängliga karaktären hos kapitalismens alla ekonomiska förhållanden.
Efter ett avbrott, orsakat av de stormiga händelserna under revolutionen 1848/49, fortsatte Marx sina ekonomiska undersökningar i London, dit han måste emigrera i augusti 1849. Här studerade han grundligt och allsidigt ekonomins historia och det dåtida näringslivet i olika länder, i synnerhet i England, som på den tiden var kapitalismens klassiska land. Under denna period intresserade han sig för äganderättens historia och teorin om jordräntan, penningcirkulationens och prisernas historia och teori, näringslivets kriser, teknikens och teknologins historia samt frågor rörande jordbrukslära och jordbrukskemi.
Marx arbetade under otroligt svåra förhållanden. Han förde en ständig kamp mot fattigdomen och nödgades inte sällan lägga studierna åt sidan för att tjäna sitt uppehälle. Långvarig överansträngning och materiella umbäranden blev inte utan följder - Marx insjuknade allvarligt. Likväl hade fram till 1857 de omfattande förberedelsearbetena avancerat så långt, att han kunde påbörja systematiseringen och bearbetningen av det samlade materialet.
Från augusti 1857 till juni 1858 skrev Marx ett manuskript på cirka 50 tryckark, som bildade så att säga utkastet till det blivande "Kapitalet". Detta manuskript publicerades första gången 1939-1941 av Institutet för marxism-leninism genom SUKP:s centralkommitté, och editionen utgavs på originalspråket under titeln "Grundrisse der Kritik der politischen Ökonomie". I november 1857 skisserade Marx en plan för sitt verk, vilken senare preciserades i detalj. Sitt vetenskapliga arbete, som han inriktade på kritiken av de ekonomiska kategorierna, indelade han i sex böcker: 1. Om kapitalet; 2. Om äganderätten; 3. Om lönarbetet; 4. Om staten; 5. Den internationella handeln; 6. Världsmarknaden. Den första boken skulle enligt Marx' beräkningar innehålla fyra avsnitt: a) Kapitalet i allmänhet; b) Konkurrensen eller kampen mellan de olika kapitalen inbördes; c) Krediten; d) Aktiekapitalet. Det första avsnittet skulle bestå av tre kapitel: 1. Värde, 2. Pengar och 3. Kapital. Tredje kapitlet skulle i sin tur uppdelas i tre avdelningar: Kapitalets produktionsprocess; Kapitalets cirkulationsprocess; De bägges helhet eller kapital och profit, ränta. Denna sista speciella disposition kom senare att ligga till grund för hela verkets indelning i "Kapitalets" tre band. Kritiken av den politiska ekonomin och socialismen samt dessa företeelsers historia skulle bli ämne för ett annat arbete.
Marx bestämde sig för att publicera sitt verk i en serie periodiskt utkommande häften, varvid första bandet absolut måste utgöra en relativ helhet och bilda grundvalen för det samlade arbetet. Detta skulle omfatta avdelningarna 1. Varan, 2. Pengarna eller den enkla cirkulationen och 3. Kapitalet. Av politiska skäl blev dock i den definitiva utformningen av den första utgåvan - i boken "Till kritiken av den politiska ekonomin" - den tredje avdelningen inte medtagen. Marx hänvisade därvid till att "det egentliga slaget" börjar just med denna avdelning, och med hänsyn till den officiella censuren, de politiska förföljelserna och hetsen mot varje författare, som misshagade den härskande klassen, vore det inte tillrådligt att publicera ett dylikt kapitel så här i början, innan ännu den breda allmänheten kände till något om det nya verket. För den första utgåvan skrev Marx speciellt kapitlet om varan och överarbetade grundligt kapitlet om pengarna ur manuskriptet av år 1857/58.
"Till kritiken av den politiska ekonomin" utkom 1859. Avsikten var att snart därefter släppa ut även nästa häfte, d.v.s. den nyss nämnda avdelningen om kapitalet, som utgjorde huvudinnehållet i manuskriptet av 1857/58. Marx återupptog sina systematiska forskningar i politisk ekonomi i British Museum. Han måste dock avbryta detta arbete under ett och ett halvt år för att bemöta och avslöja de äreröriga angrepp och påståenden, som riktades mot honom av den bonapartistiske agenten Karl Vogt samt befordra en del andra brådskande arbeten till trycket. Först i augusti 1861 återupptog Marx renskrivningen av det omfångsrika manuskriptet och avslutade detta arbete mot mitten av år 1863. Manuskriptet, som består av 23 häften och har ett totalomfång av cirka 200 tryckark, utgör fortsättningen på det år 1859 utgivna första häftet "Till kritiken av den politiska ekonomin" och har samma titel. Den övervägande delen av detta manuskript (häftena VI-XV och XVIII) behandlar den ekonomiska vetenskapens historia, och den blev inte publicerad under Marx' och Engels' livstid. Under titeln "Theorien über den Mehrwert (vierter Band des Kapitals)" har den utgivits i 3 band av Institutet för marxism-leninism vid SED:s ZK[CCXXXI*]. I de första fem häftena och delvis i häftena XIX-XXIII behandlas teman ur första bandet av "Kapitalet". Här analyserar Marx pengarnas förvandling till kapital, utvecklar mervärdesteorin och berör en rad andra frågor. I synnerhet lägges i häftena XIX och XX en solid grundval för kap. 13 i första bandet, "Maskineri och storindustri"; där redovisas ett oerhört rikt material till teknikens historia och ges en grundlig ekonomisk analys av maskinernas användning i den kapitalistiska industrin. I häftena XXI-XXIII belyses enstaka frågor, som berör olika teman i "Kapitalet", däribland några ur andra bandet. Häftena XVI och XVII behandlar problemen ur tredje bandet. På detta sätt kom manuskriptet från 1861-1863 att i större eller mindre omfattning beröra problemen i "Kapitalets" alla fyra band.
Under arbetets fortgång beslöt Marx att bygga upp hela verket enligt samma plan, som han tidigare hade utarbetat för avsnittet "Kapitalet i allmänhet" med dess tre avdelningar. Manuskriptets historiskt-kritiska avsnitt skulle utgöra den fjärde, avslutande delen. "Hela verket", skrev Marx i ett brev till Kugelmann den 13 oktober 1866, "sönderfaller nämligen i följande delar: Bok I) Kapitalets produktionsprocess. Bok II) Kapitalets cirkulationsprocess. Bok III) Totalprocessens utformning. Bok IV) Till teorins historia." Marx gick också ifrån sin tidigare plan att utge verket i periodiskt utkommande häften och beslöt, att utgivningen skulle ske, först när hela arbetet var färdigt.
Marx fortsatte att intensivt arbeta på sitt verk, i synnerhet på den del, som i manuskriptet av 1861-1863 ännu inte hade blivit tillräckligt bearbetad. Han studerade ytterligare en stor mängd ekonomisk och teknisk litteratur, däribland om jordbruk, om krediter och penningcirkulation, han plöjde igenom statistiskt material, parlamentariska dokument, officiella rapporter om barnarbetet i industrin, om det engelska proletariatets levnadsförhållanden o.s.v. Omedelbart därefter skapade Marx under loppet av två och ett halvt år (från augusti 1863 till slutet av 1865) ett nytt, omfångsrikt manuskript, som är den första i detalj utarbetade versionen av "Kapitalets" tre teoretiska band. Först sedan hela verket var nedskrivet, grep sig Marx an den slutgiltiga överarbetningen i och för tryckningen. Härvid följde han Engels' råd att inte på en gång förbereda hela verket för tryckning utan i främsta rummet inrikta sig på första bandet. Denna slutliga bearbetning utförde Marx med stor omsorg. Det var i själva verket en upprepad överarbetning av hela första bandet. I helhetens intresse och för framställningens fullständighet och klarhet ansåg Marx nödvändigt att i början av första bandet lämna en resumé över innehållet i hans år 1859 utgivna skrift "Till kritiken av den politiska ekonomin".
Under förberedelserna av nya tyska upplagor och vid utgåvor på andra språk företog Marx ytterligare förbättringar av "Kapitalets" första band. Så företog han talrika förändringar i andra upplagan (1872), införde i samband med den ryska upplagan - den första översättningen av "Kapitalet" till ett främmande språk - som utkom i S:t Petersburg 1872, mycket viktiga noter samt överarbetade och redigerade i betydande omfattning den franska översättningen, som utgavs häftesvis 1872-1875.
Sedan första bandet utkommit, arbetade Marx oförtröttligt vidare på de följande banden, eftersom han hade för avsikt att fortast möjligt få hela verket färdigt. Det blev honom dock inte förunnat. Den vittomfattande verksamheten i den internationella arbetarassociationens generalråd krävde mycken tid. Allt oftare måste han avbryta arbetet på grund av sin vacklande hälsa. Marx' utomordentliga vetenskapliga noggrannhet och omutliga samvetsgrannhet, denna stränga självkritik, varmed han, som Engels sade, strävade "att till den yttersta fulländning utarbeta sina stora ekonomiska upptäckter, innan han publicerade dem", nödgade honom till ständigt nya studier vid utarbetningen eller kontrollen av det ena eller andra problemet.
Efter Marx' död tog Engels på sig arbetet med att förbereda och till trycket befordra de bägge följande banden av "Kapitalet". Andra bandet utkom 1885 och det tredje 1894. Därmed presterade Engels ett bidrag till den vetenskapliga kommunismens skattkammare, som inte kan nog värderas.
Engels redigerade också översättningen av "Kapitalets" första band till engelska (utgiven 1887) samt förberedde tredje (1883) och fjärde (1890) upplagan av första bandet på tyska. Dessutom utkom efter Marx' död, men medan Engels ännu levde, följande upplagor av "Kapitalets" första band: tre upplagor på engelska i London (1888, 1889 och 1891), tre upplagor på engelska i Newyork (1887, 1889 och 1890), den franska upplagan i Paris (1885), på danska i Köpenhamn (1885), på spanska i Madrid (1886), på italienska i Turin (1886), på polska i Leipzig (1884-1889). ävensom en hel rad andra, ofullständiga upplagor.
När fjärde upplagan av "Kapitalets" första band utkom (1890), utförde Engels med ledning av Marx' efterlämnade anvisningar den slutgiltiga redigeringen av texten och fotnoterna. Denna version ligger också till grund för denna edition av "Kapitalets" första band.
[2] Marx syftar här på första kapitlet i första upplagan (1867), som hade rubriken "Vara och pengar". För andra upplagan överarbetade Marx texten och ändrade dispositionen. Han indelade det tidigare första kapitlet i tre självständiga kapitel, vilka nu bildar första avdelningen med samma överskrift.
[3] De te fabula narratur! (Det är om dig, som det berättas här!) - Ur Horatius' "Satirer", bok 1, satir 1.
[4] Blåböcker (Blue Books) - allmän beteckning på publikationer med material från det engelska parlamentet och utrikesministeriets diplomatiska dokument. Blåböckerna - som kallas så på grund av det blåa omslaget - har getts ut i England sedan 1600-talet och utgör de viktigaste officiella källorna till näringslivets och diplomatins historia i detta land. => =>
[5] Segui il tuo corso, e lascia dir le genti! (Gå din egen väg, och låt människorna prata!) - travesterat citat ur Dantes "Den gudomliga komedin" ("Skärselden", 5:e sången).
[6] I fjärde upplagan av "Kapitalets" första band (1890) blev de fyra första styckena i denna efterskrift utelämnade. I denna edition publiceras efterskriften i sin fullständiga form.
[7] Anti-Corn-Law-League (Förbundet mot spannmålslagarna) - en frihandlarorganisation, som grundades 1838 av fabrikanterna Cobden och Bright i Manchester. De s.k. spannmålslagarna, som syftade till inskränkning av, resp. förbud mot spannmålsinförseln från utlandet, hade utfärdats i England år 1815 i de dåvarande storgodsägarnas intresse. Förbundet ställde kravet på fullständig handelsfrihet och kämpade för spannmålslagarnas avskaffande i syfte att sänka arbetarnas löner och försvaga jordaristokraternas ekonomiska och politiska positioner. I sin kamp mot jordägarna försökte förbundet utnyttja arbetarmassorna. Men just vid denna tid slog Englands mest utvecklade arbetare in på vägen mot en självständig, politiskt präglad arbetarrörelse (chartismen). Kampen mellan industribourgeoisin och jordaristokratin slutade 1846 med antagandet av billen om spannmålslagarnas avskaffande. Därpå upplöstes förbundet.
[8] J. Dietzgens artikel, "Kapitalet. Kritiken av den politiska ekonomin av Karl Marx, Hamburg 1867", publicerades 1868 i "Demokratisches Wochenblatt" nr 31, 34, 35 och 36. Från 1869 till 1876 utkom tidningen under namnet "Der Volksstaat".
[9] "La Philosophie Positive. Revue" - tidskrift, som från 1867 till 1883 utgavs i Paris. I nr 3 för nov.-dec. 1868 publicerade den en kort recension av "Kapitalets" första band, skriven av De Roberty, en anhängare till den positivistiske filosofen Auguste Comte.
[10] Н. Зиберъ, »Теория цђнности и Капитала Д. Рикардо въ связи съ позднђйшими дополнениями и разъясниями», Киевъ, 1871, sid. 170.
[11] Marx menar här de tyska borgerliga filosoferna Büchner, Lange, Dühring, Fechner och andra.
[12] Den franska upplagan av "Kapitalets" första band utgavs häftesvis från 1872 till 1875 i Paris.
[13] "neue Zweidrittel" (ny tvåtredjedel) - ett silvermynt med ett värde av 2/3 taler, som från slutet av 17:e till mitten av 19:e århundradet var i omlopp i åtskilliga tyska stater.
[14] Kapitelnumreringen i den engelska upplagan av "Kapitalets" första band stämmer inte med numreringen i de tyska upplagorna.
[15] "proslavery rebellion" (uppror för slaveriet) - ett uppror, som slavägarna i USA:s sydstater utlöste och som ledde till inbördeskriget 1861-1865. => =>
[16] Engels avslöjade upprepade äreröriga angrepp från bourgeoisins företrädare, vilka beskyllde Marx för att medvetet ha förfalskat ett citat ur ett tal av Gladstone den 16 april 1863. Engels publicerade materialet i ett speciellt arbete: "I målet Brentano contra Marx beträffande påstådd citatförfalskning. Historieskrivning och dokument". Detta arbete utkom i Hamburg 1891.
[17] "uppfinning av lille Lasker kontra Bebel" - Under ett riksdagssammanträde den 8 nov. 1871 förklarade den nationalliberale representanten Lasker i en polemik mot Bebel, att om de tyska arbetarna skulle komma på idén att följa pariskommunardernas exempel, så skulle "de rättskaffens och besuttna borgarna slå ihjäl dem med käppar". Talaren beslöt dock att inte publicera denna formulering, och redan i det stenografiska protokollet ändrades "slå ihjäl med käppar" till "med egen makt undertrycka". Bebel avslöjade denna förfalskning, och Lasker blev föremål för arbetarnas spott och spe. Då Lasker var liten till växten, fick han öknamnet "Laskerchen" (lille Lasker).
[18] Engels travesterar här skrävlaren och pultronen Falstaffs ord, när denne berättar, hur han ensam har besegrat femtio motståndare. (Shakespeare: "Konung Henrik IV", förra delen, 2:a akten, 4:e scenen.)
[19] Travesterat citat ur Samuel Butlers epos "Hudibras", 2:a delen, 1:a sången.
[20] William Jacob: "An historical inquiry into the production and consumption of the precious metals", London 1831.
[21] [W. Petty]: "A treatise of taxes and contributions", London 1667, s. 47.
[22] Shakespeare: "Konung Henrik IV", förra delen, 3:e akten, 3:e scenen.
[23] "Paris vaut bien une messe" (Paris är väl värt en massa) lär Henrik IV ha sagt, när han år 1593 övergick till katolicismen för att vinna Paris och Frankrike.
[24] Marx citerar här Aristoteles' verk "Ethica Nicomachea" ur "Aristotelis opera ex recensione Immanuelis Bekkeri", bd 9, Oxonii 1837, s. 99, 100.
[25] Lombard Street - gata i Londons city, där Englands mest betydande bank- och affärsföretag har sina kontor.
[26] Karl Marx: "Filosofins elände. Svar på Proudhons 'Eländets filosofi' ", sv. uppl. Sthlm 1949, se särskilt s. 109-164.
[27] Citat ur Goethes "Faust", 1:a delen, "Studerkammare".
[28] "pour encourager les autres" (för att uppmuntra de andra) - Efter nederlaget för 1848/49 års revolution hamnade Europa i en period av den svartaste politiska reaktion. Under det att Europas aristokratiska och även borgerliga kretsar tjusades av spiritismen, i synnerhet av borddans, uppstod i Kina en mäktig anti-feodal befrielserörelse, i synnerhet bland bönderna, en rörelse som gått till historien under namnet Tai-ping-revolutionen.
[29] "Herr Owens parallellogrammer" nämner Ricardo i sin skrift "On protection to agriculture", 4:e uppl. London 1822, s. 21. I sina utopiska sociala reformplaner sökte Owen bevisa, att det både skulle löna sig bäst och skänka största hemtrevnad, om samhällena anlades i form av parallellogrammer eller kvadrater.
[30] Epikurs gudar - Enligt den gammalgrekiske filosofen Epikuros' åsikt existerar gudarna i intermundierna, mellanrummen mellan världarna; de har inget inflytande vare sig på världsalltets utveckling eller på människornas liv.
[31] Shakespeare: "Mycket väsen för ingenting", 3:e akten, 3:e scenen.
[32] Landit - samhälle i närheten av Paris, där man från 12:e och fram till 19:e århundradet varje år höll en stor marknad.
[33] Uppenbarelseboken (apokalypsen) - ett verk ur den tidiga kristna litteraturen, som blev intaget i Nya testamentet, först under titeln Johannes' Uppenbarelse, emedan i allmänhet aposteln Johannes har räknats som dess upphovsman. Den innehåller mystiska förutsägelser om "världens undergång" och om "Kristi återkomst", vilka på medeltiden ofta ledde till kätterska folkrörelser. Senare har kyrkan utnyttjat apokalypsens profetior för att skrämma folkmassorna. - Se i övrigt fotnoten.
[34] Inka-stat - slavägarstat med betydande kvarlevor från ursamhället. Grundvalen för samhällets och näringslivets organisation var släkten, familjen, eller bondekommunen (Aylla), som gemensamt ägde jorden och kreaturen. Inka-staten nådde sin högsta blomstring från slutet av 1400-talet fram till den spanska erövringen och inka-nationens fullständiga undergång på 1530-talet. På den tiden omfattade inka-väldet det nutida Peru, Ecuador, Bolivia och norra Chile.
[35] Pandekterna (grek.) eller digesterna (latin) - Huvuddelen av den romerska civilrätten (Corpus juris civilis). Pandekterna var en sammanställning av utdrag ur verk av romerska rättslärda, som motsvarade slavägarnas intressen. De blev sammanställda på uppdrag av den bysantinske kejsaren Justinianus I och fick laglig giltighet år 533 e.Kr.
[36] [W. E. Parry], "Journal of a voyage for the discovery of a north-west passage from the Atlantic to the Pacific; performed in the years 1819-20, in His Majesty's ships Hecla and Griper, under the orders of William Edward Parry", 2:a uppl., London 1821, s. 277-278.
[37] "den poetiska kronologin" - I den antika mytologin indelades mänsklighetens historia i fem avsnitt. I den gyllene tidsåldern levde människorna lyckliga och utan bekymmer; jorden var deras gemensamma egendom och gav alla deras uppehälle. Detta idealtillstånd övergick emellertid i en successiv försämring av världen, framställd som silvrets, kopparns, heroismens och järnets tidsålder. Detta sista avsnitt kännetecknades av mödosamt arbete på en mager och ofruktbar jord, och tillvaron var fylld av orättfärdighet, våldsdåd och mord. - Legenden om de fem tidsåldrarna tas upp på nytt, först av den grekiske epikern Hesiodos och senare av den romerske lyrikern Ovidius.
[38] Unionen mellan England och Skottland kom till stånd 1707, och då förenades Skottland definitivt med England. Det skotska parlamentet upplöstes, och alla ekonomiska skrankor mellan de bägge länderna undanröjdes.
[39] Marx citerar den helige Hieronymus, "Brev till Eustochius - om bevarandet av jungfrudomen".
[40] Dante: "Den gudomliga komedin", "Paradiset", 24:e sången. Den tyska översättningen (som ligger till grund för vår - IB) efter Philaletes, Leipzig 1871, lyder sålunda:
"Gar wohl durchgangen
ist jetzo Schrot und Korn jener Münze,
doch sprich, ob du sie hast in deiner Börse."
[41] "the course of true love runs never smooth" ("den sanna kärlekens väg är aldrig jämn") - Shakespeare: "En midsommarnattsdröm", 1:a akten, 1:a scenen.
[42] Detta Quesnay-citat står i Dupont de Nemours' arbete "Maximes du docteur Quesnay, ou résumé de ses principes d'économie sociale", i "Physiocrates ... par Eugéne Daire", del I, Paris 1846, s. 392.
[43] "Non olet" ("det luktar inte") - sade den romerske kejsaren Vespasianus (69-79) om pengarna, när hans son förebrådde honom för beskattningen av de offentliga bekvämlighetsinrättningarna.
[44] A. H. Muller: "Die Elemente der Staatskunst", del 2, Berlin 1809, s. 280.
[45] En ordlek: "sovereign" betyder "suverän", "monark"; samtidigt är "sovereign" benämningen på ett engelskt guldmynt (1 pund sterling).
[46] "från meuble till immeuble" (från det rörliga till det orörliga) - Boisguillebert: "Le détail de la France", i "Économistes financiers du XVIIIe siècle", ... par Eugène Daire, Paris 1843, s. 213.
[47] Ostindiska kompaniet - engelskt handelsbolag, som ägde bestånd från 1600 till 1858. Det var ett verktyg för Englands koloniala rövarpolitik i Indien, Kina och andra länder i Asien. Med dess hjälp lyckades de engelska kolonisatörerna att successivt erövra Indien. Ostindiska kompaniet hade under lång tid handelsmonopol på Indien och utövade de viktigaste förvaltningsfunktionerna i detta land. Det nationella befrielseupproret i Indien (1857-1859) tvingade engelsmännen att ändra formerna för sin kolonialpolitik; Ostindiska kompaniet upplöstes, och Indien förklarades vara engelsk kronkoloni. => =>
[48] "East India (Bullion). Return to an address of the Honourable the House of Commons, dated 8 February 1864".
[49] Luther-citatet återger vi efter 4:e upplagan av "Kapitalet". => =>
[50] Marx citerar här Pettys arbete "Verbum sapienti", som publicerades som bilaga till "The political anatomy of Ireland". => => =>
[51] Marx citerar här D. Ricardos bok "The high price of bullion a proof of the depreciation of bank notes", 4:e uppl. London 1811.
[52] "currency principle" - en penningteori, som utgick från den teori, som kallas kvantitetsteorin och som var mycket utbredd i England under 1800-talets första hälft. Kvantitetsteorins anhängare hävdar, att varupriserna bestämmes av den penningmängd, som är i omlopp. Företrädarna för "currency principle" ville efterapa metallcirkulationens lagar. Till currency (cirkulationsmedlen) räknade de både metallpengar och banksedlar. De trodde sig kunna åstadkomma ett stabilt penningomlopp, om banksedlarna hade full täckning av guld; emissionen skulle regleras genom en motsvarande import och export av ädelmetaller. Den engelska regeringens försök (banklagen av år 1844) att tillämpa dessa teorier hade inte alls någon framgång och bekräftade endast systemets vetenskapliga ohållbarhet och dess fullständiga oanvändbarhet i praktiken. => =>
[53] Institut de France - den högsta vetenskapliga institutionen i Frankrike, bestående av flera sektioner eller akademier. Destutt de Tracy var medlem av akademin för moraliska och politiska vetenskaper.
[54]"Hic Rhodus, hic salta!" - ur en av Aisopos' fabler, i vilken en skrävlare påstår, att han en gång har tagit ett väldigt hopp över till Rhodos. Han fick svaret: Här är Rhodos - hoppa här!
[55] "Kusas omvälvning" - I januari 1859 valdes Alexander Kusa till hospodar,[CCXXXII*] först i Moldau och något senare även i Valakiet. Genom sammanslagning av dessa bägge Donaufurstendömen, som under lång tid hade lytt under det turkiska väldet, skapades en enhetlig rumänsk stat. Kusa satte upp som mål att genomföra en rad borgerligt-demokratiska reformer. Hans politik stötte dock på häftigt motstånd från godsägarna och en del av borgarklassen. Sedan nationalförsamlingen, i vilken godsägarnas företrädare hade majoritet, hade avslagit regeringens förslag om en jordbruksreform, upplöste Kusa år 1864 denna reaktionära församling. En författning utropades, väljarnas antal ökades, och regeringsmakten stärktes. Den jordbruksreform, som antogs i denna nya politiska situation, förutsåg, att livegenskapen skulle avskaffas och bönderna skulle tilldelas jord genom återköp. => =>
[56] Henri Storch: "Cours d'économie politique, ou exposition des principes qui déterminent la prospérité des nations", bd I, S:t Petersburg 1815, s. 228.
[57] A. Cherbuliez: "Richesse ou pauvreté. Exposition des causes et des effets de la distribution actuelle des richesses sociales", Paris 1841, s. 14.
[58] "det kasus, som kommer honom att le" - citat ur Goethes "Faust", del 1, "Studerkammare".
[59] "tout pour le mieux dans le meilleur des mondes possibles" ("allt är ordnat till det bästa i den bästa av världar") - en aforism ur Voltaires satiriska roman "Candide, ou l'optimisme".
[60] "als hätt' es Lieb' im Leibe" - citat ur Goethes "Faust", del 1, "Auerbachs källare i Leipzig". Se i övrigt fotnoten.
[61] Lucretius: "De rerum natura" ("Om naturen" eller "Om världsalltet") bok 1, vers 156/157.
[62] "Gottscheds verkliga skarpsinne" - ironisk anspelning på den tyske skriftställaren och litteraturkritikern Johann Christoph Gottsched, som har spelat en viss positiv roll i litteraturen, samtidigt som han emellertid var oerhört intolerant gentemot nya litterära strömningar. Hans namn har därför blivit en synonym för litterär högfärd och inskränkthet.
[63] Marx kallar Wilhelm Roscher ironiskt Wilhelm Thukydides Roscher, emedan denne i förordet till första upplagan av sin bok "Die Grundlagen der Nationalökonomie", som Marx säger, "anspråkslöst som Thukydides förkunnat den politiska ekonomin". (Se Karl Marx: "Theorien über den Mehrwert", del 3, Berlin 1962, s. 499. [Thukydides, en grekisk historiker på 400-talet f.Kr., var så försiktig i sina omdömen om andra, att hans namn blivit liktydigt med anspråkslöshet. - IB.]
[64] William Jacob: "A letter to Samuel Withbread, being a sequel to considerations on the protection required by British agriculture", London 1815, s. 33.
[65] Factory act - här: en engelsk fabrikslag av år 1833.
[66] Kiliasterna (av grek. chilioi = tusen) predikade den religiöst-mystiska läran om Kristi andra återkomst och upprättandet av det "tusenåriga riket" på jorden, ett rike av rättfärdighet, allmän jämlikhet och välstånd. Den kiliastiska tron uppkom under slavägarsystemets sönderfall. Det var de arbetande människornas outhärdliga ok och lidanden, varur de sökte en utväg i fantastiska drömmar om befrielse. Denna tro var vitt utbredd och dök senare åter upp i medeltida sekters läror.
[67] A. Ure: "The philosophy of manufactures", London 1835, s. 406.
[68] "little shilling men" ("småshillingsmännen") från Birmingham - företrädare för en penningteori under första hälften av 1800-talet. Dess anhängare propagerade läran om den ideala penningmängden och betraktade i överensstämmelse därmed penningen uteslutande som räknenamn. Företrädarna för denna riktning, bröderna Thomas och Matthias Attwood, Spooner och andra, presenterade ett projekt om sänkning av guldhalten i Englands myntenhet, ett förslag som fick namnet "småshillingsprojektet". Detta blev också benämningen på själva riktningen. Samtidigt vände sig "småshillingsmännen" mot regeringens åtgärder, som gick ut på att minska den cirkulerande penningmängden. De förfäktade den meningen, att tillämpningen av deras teorier genom konstlade prisstegringar skulle stimulera industrin och trygga landets allmänna blomstring. I verkligheten kunde emellertid den föreslagna myntförsämringen endast tjäna till att minska skulderna för staten och de stora företagarna, som var de huvudsakliga konsumenterna av de mest olikartade krediter.
Om "småshillingsmännen" talar Marx också i sin bok "Till kritiken av den politiska ekonomin" (sv. uppl. Sthlm 1943, s. 78).
[69] "Règlement organique" av 1831 - den första författningen i Donaufurstendömena (Moldau och Valakiet), vilka efter det rysk-turkiska kriget 1828/29 enligt fredsfördraget i Adrianopel den 14 sept. 1829 hölls besatta av ryska trupper. P. D. Kisselew, ledaren för dessa furstendömens förvaltning, hade utarbetat förslaget till denna författning. Enligt reglementet blev den lagstiftande makten överlämnad åt den församling, som utsågs av godsägarna, och den verkställande makten överläts åt hospodarerna - se även [55] - vilka valdes på livstid av representanter för godsägarna, prästerskapet och städerna. Den förutvarande feodalordningen, däribland även dagsverksskyldigheten, bibehölls. Den politiska makten koncentrerades i händerna på godsägarna. Samtidigt införde reglementet en rad borgerliga reformer: de inhemska tullmurarna slopades, handelsfrihet infördes, rättsskipningen skildes från administrationen; bönderna fick tillstånd att byta godsherre, och tortyren avskaffades. Under 1848 års revolution upphävdes Règlement organique.
[70] Dryden: "The cock and the fox: or, the tale of the nun's priest".
[71] Privy Council (hemliga rådet) - ett speciellt organ hos kungen av England, bestående av ministrar och andra ämbetsmän samt kyrkliga dignitärer. Det inrättades på 1200-talet. Det hade under lång tid lagstiftningsrätt och var endast ansvarigt inför kungen, inte inför parlamentet. Under 18:e och 19:e århundradena minskade Privy Councils betydelse avsevärt. Numera har det inte alls någon praktisk betydelse i England. => => => =>
[72] "Ecce iterum Crispinus" - så börjar Juvenalis' fjärde satir, i vars första del Crispinus, en gunstling vid den romerske kejsaren Domitianus' hov, avhånas. I överförd mening betyder uttrycket: "återigen samma person" eller "återigen detsamma".
[73] Elea'ter, den eleatiska skolan - idealistisk filosofskola i antikens Grekland under 6:e och 5:e århundradena f.Kr. Dess mest betydande representanter var Xenophanes, Parmenides och Zenon. Eleaterna försökte bl.a. bevisa, att förändring och mångfald endast finns i tänkandet, inte i den yttre verkligheten.
[74] "Grand Jury" - i England fram till år 1933 ett kollegium av 23 edsvurna män, utvalda av sheriffen bland "goda och ärliga män" i det grevskap, där den handling, som skulle undersökas hade begåtts. De avgjorde, om det föreliggande bevismaterialet fällde den åtalade eller inte, och måste antingen frikänna honom eller överlåta saken till kriminalpolisen.
[75] Marx syftar på sin recension av Th. Carlyles bok "Latter-Day Pamphlets".
[76] W. Strange: 'The seven sources of health", London 1864, s. 84.
[77] Exeter Hall - byggnad i London, samlingslokal för religiösa och filantropiska sällskap.
[78] "Mutato nomine de te fabula narratur!" (Under annat namn berättas här om dig.) - ur Horatius' satirer, bok 1, satir 1.
[79] "Après nous le déluge!" (Efter oss syndafloden!) - lär markisinnan de Pompadour ha yttrat, när någon vid hovet fäste uppmärksamheten på att de ständiga, dyrbara kalasen och festerna måste medföra en stor ökning av Frankrikes statsskuld. => =>
[80] Goethe: "An Suleika".
[81] den stora pesten, digerdöden - en fruktansvärd pestepidemi, även kallad "svarta döden", som år 1347-1350 härjade i Västeuropa. I denna farsot dog cirka 25 miljoner människor, d.v.s. en fjärdedel av hela Europas dåvarande befolkning. => =>
[82] "Factories inquiry commission. First report of the central board of His Majesty's commissioners. Ordered, by the House of Commons, to be printed, 28 June 1833", s. 53.
[83] "Periculum in mora!" ("Dröjsmål betyder fara") - citat ur den romerske historieskrivaren Titus Livius' verk "Ab urbe condita", bok 38, kap. 25, vers 13.
[84] "Report from the committee on the 'Bill to regulate the labour of children in the milis and factories of the United Kingdom': with the minutes of evidence. Ordered, by the House of Commons, to be printed, 8 August 1832".
[85] Jaggernaut, Juggernaut, Jagannath, Dschagannat (stavningen varierar avsevärt) - en av uppenbarelseformerna för guden Vishnu, en av hinduismens högsta gudar. Jaggernaut-kulten kännetecknas av en praktfull ritual och den yttersta religiösa fanatism, som tog sig uttryck i självplågerier. Man kunde också offra livet till gudens ära genom att kasta sig under den tunga vagn, som på de stora festdagarna fraktade den stora gudabilden genom städerna. Jaggernautvagnen har blivit en symbol för människooffer i alla former. => =>
[86] "the Charter" (people's charter) - ett dokument, som innehöll chartisternas krav (jfr anm. 7 och chartismen). Det publicerades den 8 maj 1838 i form av ett utkast till lag, som skulle föreläggas parlamentet, och som innehöll följande krav: 1. allmän rösträtt (för män över 21 år), 2. årliga parlamentsval, 3. hemliga val, 4. utjämning av valkretsarna, 5. avskaffande av förmögenhetsstreck för kandidaterna till parlamentet, 6. arvoden till parlamentsledamöterna.
[87] Fördubbling av brödvikten - Anhängarna av Förbundet mot spannmålslagarna (se anm. 7) försökte i demagogisk stil inbilla arbetarna, att om frihandeln infördes, skulle reallönen stiga och brödlimpan ("big loaf") fördubblas. Därvid bar de som åskådningsmaterial två limpor - en stor och en liten - med motsvarande påskrifter genom gatorna. Verkligheten avslöjade lögnaktigheten i dessa löften. Englands industrikapital, som konsoliderades genom spannmålslagarnas upphävande, förstärkte sina angrepp mot arbetarklassens livsintressen. => =>
[88] Konventskommissarier kallade man under den franska revolutionen de med speciella fullmakter utrustade representanterna för nationalkonventet i departementen och truppförbanden.
[89] "la loi des suspects" (lagen om de misstänkta) - lag om åtgärder för den allmänna säkerheten, som hade utfärdats av den lagstiftande församlingen (Corps législatif) den 19 februari 1858. Lagen gav kejsaren (Napoleon "den lille") och hans regering oinskränkta befogenheter mot alla personer, som misstänktes för fientlig inställning till andra kejsardömet. De kunde sättas i fängelse, förvisas till åtskilliga orter i Frankrike och Algeriet eller helt utvisas från franskt territorium.
[90] Shakespeare: "Köpmannen i Venedig", 4:e akten, 1:a scenen. => => =>
[91] "Lagtavlan med de tio buden" - ursprunglig variant av "de tolv tavlornas lag", det äldsta lagfästa minnesmärket från den romerska slavägarstaten. Denna lag skyddade privategendomen och stipulerade frihetsstraff, slaveri eller kroppsstympning för den gäldenär, som var ur stånd att betala sin skuld. Nämnda lag var utgångspunkten för den romerska privaträtten.
[92] Den franske historikern Linguet framkastade denna hypotes i sin bok "Théorie des loix civiles, ou principes fondamentaux de la société", Londres 1767, bd 2, bok 5, kap. 20.
[93] Daumer företräder i sitt arbete "Geheimnisse des christlichen Altertums" den hypotesen, att de första kristna hade förtärt människokött vid nattvardsfirandet.
[94] "courtes séances" (korta seanser eller sammanträden) - Fourier skisserar upp en bild av framtidens samhälle, i vilket människan under en arbetsdag uträttar olika arbeten, då arbetsdagen består av några "courtes séances", av vilka ingen varar längre än 1½ till 2 timmar. Därigenom skulle enligt Fouriers mening arbetsproduktiviteten stegras i sådan grad, att den fattigaste arbetare vore i stånd att fullständigt tillfredsställa alla sina behov som vilken kapitalist som helst förr i tiden.
[95] Den allmänna amerikanska arbetarkongressen i Baltimore sammanträdde från den 20 till den 25 augusti 1866. I kongressen deltog 60 delegater, som representerade över 60.000 fackligt organiserade arbetare. Kongressen behandlade följande frågor: införandet av lag om åttatimmarsarbetsdag, arbetarnas politiska verksamhet, de kooperativa organisationerna, facklig organisering av alla arbetare och andra frågor. Dessutom beslöt man att grunda "National Labour Union", en arbetarklassens politiska organisation.
[96] Den resolution från Internationella arbetarassociationens kongress i Genève, som här citeras, blev antagen på grund av de "Instruktioner för det provisoriska centralrådets delegerade för speciella frågor", som Karl Marx hade skrivit.
[97] "sina kvals orm" - omstöpt citat ur Heinrich Heines tidsdikt "Heinrich".
[98] "Magna Charta Libertatum" ("det stora frihetsbrevet") - den berömda engelska författning, som konung Johan I ("utan land") tvingades att underteckna den 15 juni 1215. Det var de upproriska feodalherrarna, baronerna och kyrkofurstarna, understödda av ridderskapet och städerna, som framtvingade urkunden. Chartan inskränkte kungens rättigheter framförallt till de stora feodalherrarnas förmån och innehöll vissa eftergifter till förmån för ridderskapet och städerna, medan huvudmassan av befolkningen, de livegna bönderna, inte fick några som helst rättigheter genom chartan. - Marx menar här lagarna för begränsning av arbetsdagen, vilka Englands arbetarklass hade erövrat efter en lång och hårdnackad kamp.
[99] "Quantum mutatus ab illo!" (Vilken förändring i bilden!) - citat ur Vergilius' epos "Aeneiden", bok 2, vers 274.
[100] "De har ingenting lärt och ingenting glömt", yttrade Talleyrand om de aristokratiska emigranter, som år 1815 återvände till Frankrike efter ätten Bourbons återinsättande på tronen. Emigranterna försökte få igen sina indragna jordagods och tvinga bönderna att åter betala sina feodala pålagor.
[101] "Okunnighet är tillräcklig grund" - I en bilaga till sin "Ethik" säger Spinoza att okunnighet inte är tillräcklig grund och vänder sig därmed mot företrädarna för den prästerliga ändamålsenliga åskådningen om naturen, vilka framställer "Guds vilja" som orsak till alla företeelser och som argument för detta påstående inte har något annat att åberopa än ovetskapen om andra orsaker.
[102] W. Roscher: "Die Grundlagen der Nationalökonomie", 3:e uppl., Stuttgart, Augsburg 1858, s. 88/89.
[103] De kooperativa Rochdaleförsöken - Under inflytande av de utopiska socialisternas idéer slöt sig år 1844 ett antal arbetare i Rochdale (norr om Manchester) samman och bildade Society of Equitable Pioneers (De rättrådiga pionjärernas sällskap). Ursprungligen var det en konsumentkooperativ kamratförening, men den utvidgades snart och startade även kooperativa anläggningar för produktion. Med Rochdalepionjärerna inleddes en ny period för den kooperativa rörelsen i England och i andra länder.
[104] "Bellum omnium contra omnes" (allas krig mot alla) - ur Tomas Hobbes: "Leviathan".
[105] Menenius Agrippas vulgära fabel - År 494 f.Kr. kom det till den första stora sammanstötningen mellan patricier och plebejer i Rom. Enligt sägnen lyckades en patricier Menenius Agrippa att med hjälp av en liknelse få plebejerna försonligt inställda. Plebejernas uppror liknades vid fabeln om människokroppens lemmar, som vägrade att leverera näring till magen, varvid lemmarna själva kraftigt magrade. Plebejernas vägran att uppfylla sina plikter kunde medföra den romerska statens undergång.
[106] Society of Arts and Trades (Sällskapet för konst och hantverk) - ett år 1754 grundat filantropiskt sällskap, som stod den borgerliga upplysningen nära. På 1850-talet var prins Albert sällskapets ledare. Sällskapets mål, som högljutt förkunnades, var "att främja konsten, hantverket och handeln" och att utdela belöningar till dem som bidrog till "att ge de fattiga sysselsättning, att utvidga handeln, att föröka landets rikedomar" o.s.v. I sin strävan att stoppa utvecklingen av den stora strejkrörelsen i England försökte sällskapet uppträda som medlare mellan arbetarna och företagarna. Marx kallade sällskapet "Society of Arts and Tricks" (Sällskapet för konst och tricks).
[107] Hegel: "Grundlinien der Philosophi des Rechts, oder Naturrecht und Staatswissenschaft im Grundrisse", Berlin 1840, § 187, tillägg.
[108] "disjecta membra poetae" ("diktarens kringspridda lemmar") - ur Horatius' satirer, bok 1, satir 4.
[109] Författare till verket "Dialogue concerning happiness" är inte diplomaten James Harris, som skrivit "Diaries and correspondence", utan dennes far James Harris.
[110] Marx citerar här Archilochus efter Sextus Empiricus' verk "Adversus mathematicos", bok 11, 44.
[111] "30 tyranner" - ett utskott, som efter peloponnesiska krigets slut (404 f.Kr.) tillsattes i Aten för att utarbeta en ny författning. Efter kort tid ryckte emellertid denna kommitté till sig hela makten och införde en grym terrorregim. Efter åtta månaders våldsregemente störtades de 30 tyrannerna, och i Aten infördes åter slavägardemokratin.
[112] Platons republik - den ideala slavägarstaten, sådan den grekiske filosofen Platon beskriver den i sitt verk. Grundprincipen för detta statssystem skulle vara en sträng arbetsdelning mellan de fria borgarstånden. Regeringsbestyren överläts åt filosoferna; en från alla arbetsplikter befriad krigarkast skulle skydda medborgarnas liv och egendom, medan bönder, hantverkare och köpmän uteslutande skulle ansvara för att folkets materiella behov blev tillgodosedda.
[113] A. Ure: "The philosophy of manufactures", London 1835, s. 21.
[114] Den kaloriska maskinen (varmluftmaskinen) - en maskin som bygger på principen om utvidgning och sammandragning av den vanliga luftvolymen genom uppvärmning och avkylning. I jämförelse med ångmaskinen var den klumpig och hade låg verkningsgrad. Den uppfanns i början av 1800-talet, men redan vid seklets slut hade den förlorat all praktisk betydelse. => =>
[115] "Spinning Jenny" - en spinnmaskin, som under åren 1764-1767 konstruerades av James Hargreaves och uppkallades efter dennes dotter Jenny.
[116] Femte Moseboken, kap. 25, v. 4.
[117] J. B. Baynes: "The cotton trade. Two lectures on the above subject, delivered before the members of the Blackbum Literary, Scientific and Mechanics' Institution", Blackburn London 1857, s. 48.
[118] Denna anmärkning i den östtyska upplagan är irrelevant för vår del, eftersom den i anm. 118 nämnda textändringen redan företagits i vår edition. - IB.
[119] A. Ure: "The philosophy of manufactures", London 1835, s. 22.
[120] "humanare bagnos" ("les bagnes mitigés") - kallar Fourier fabrikerna i boken "La fausse industrie morcelée, répugnante, mensongère, et l'antidote, l'industrie naturelle, combinée, attrayante, véridique, donnant quadruple produit", Paris 1835, s. 59. Se i övrigt fotnoten * på samma sida.
[121] Marx citerar Secondo Lancellottis arbete "L'Hoggidi overo gl'ingegni non inferiori a'passati" efter Johan Beckmann: "Beyträge zur Geschichte der Erfindungen", bd 1, Leipzig 1786, s. 125-132. Övriga uppgifter i not 194 är också hämtade ur denna bok.
[122] Tabellerna är upprättade efter uppgifter i följande tre parlamentsrapporter, som bär den gemensamma titeln "Factories": "Return to an address of the Honourable the House of Commons, dated 15 April 1856"; "Return to an address of the Honourable the House of Commons, dated 24 April 1861"; "Return to an address of the Honourable the House of Commons, dated 5 December 1867".
[123] "Tenth report of the commissioners appointed to inquire into the organization and rules of Trades Unions and other associations: together with minutes of evidence", London 1868, s. 63/64.
[124] "Nominibus mollire licet mala" ("det är på sin plats att mildra det onda med ord") - citat ur Ovidius: "Artis Amatoriae", bok 2, vers 657.
[125] Dessa uppgifter hämtade Marx ur parlamentsrapporten "Corn, grain and meal. Return to an order of the Honourable the House of Commons, dated 18 February 1867".
[126] Antifackföreningslagen - Under åren 1799 och 1800 antog det engelska parlamentet lagar, i vilka grundandet av och verksamheten i varje slag av arbetarorganisationer förbjöds. Dessa lagar upphävdes av parlamentet år 1824, men ändå inskränkte myndigheterna även därefter arbetarorganisationernas verksamhet i hög grad. I synnerhet räknades agitationen för arbetarnas inträde i en organisation och för deltagande i strejker som "rättsstridigt tvång" och bestraffades som kriminella handlingar. => =>
[127] Marx påvisar den intensitet, med vilken de engelska privata köpmännen erövrade den kinesiska marknaden, sedan Ostindiska kompaniets monopol på handeln med Kina hade avskaffats. Därvidlag ansågs alla medel tillåtna. Det första opiumkriget (1839-1842), som var ett engelskt anfallskrig mot Kina, skulle öppna den kinesiska marknaden för den engelska handeln. Därmed började Kinas förvandling till ett halvkolonialt land. Sedan början av 1800-talet hade engelsmännen försökt smuggla opium från Indien till Kina för att på så sätt förbättra den passiva handelsbalansen med Kina. Men smugglingen stötte på motstånd från de kinesiska myndigheterna, vilka år 1839 beslagtog och brände upp hela opiumlasten ombord på utländska fartyg i Kantons hamn. Det blev anledningen till det krig, i vilket Kina besegrades. Engelsmännen utnyttjade detta det feodalt efterblivna Kinas nederlag och dikterade rövarfreden i Nanking (augusti 1842). Fredsfördraget i Nanking öppnade fem kinesiska hamnar för den engelska handeln (Kanton, Amoy, Fuchow, Ningpo och Shanghai), överlämnade Hongkong till England "för evärdliga tider" och ålade kineserna att betala höga kontributioner till England. Enligt ett tilläggsprotokoll till Nanking-fördraget måste Kina tillerkänna utlänningarna exterritorialrätt.
[128] Registrar General (generalregistratorn) kallades i England ledaren för familjestatistiken. Hans verksamhetsområde omfattade registrering av födelser, dödsfall och ingångna äktenskap. => => => =>
[129] "Ne sutor ultra crepidam!" ("Skomakare, bli vid din läst!") - Med dessa ord tillbakavisade den grekiske konstnären Apelles (300-talet f.Kr.) den kritik, som en skomakare riktade mot hans tavla. Episoden finns i Plinius' "Historia naturalis".
[130] P. J. Proudhon: "Système des contradictions économiques, ou philosophie de la misère, bd 1, Paris 1846, s. 73.
[131] Sydstaterna (Confederate States of America) - På en kongress i Montgomery år 1861 sammanslöt sig elva slavägarstater i södern. Rebellerna uppställde som mål upprätthållandet av slaveriet och utvidgningen därav till samtliga territorier i USA. De började år 1861 det amerikanska inbördeskriget (utbrytarkriget) mot förbundet. Sedan sydstaterna hade lidit nederlag och kapitulerat, blev deras separatstat år 1865 upplöst och förbundsstaten återställd i sin gamla form.
[132] Författare till boken "Essai sur la nature du commerce en général" är Richard Cantillon. Den engelska upplagan omarbetades av Philip Cantillon, en släkting till författaren.
[133] Marx anspelar här på hovmarskalk von Kalbs uppträdande i Schillers sorgespel "Intriger och kärlek" (Kabale und Liebe). I 3:e aktens 2:a scen vägrar först Kalb att vara med om den intrig, som presidenten vid ett tyskt furstehov ämnar anstifta. Med anledning härav hotar presidenten att träda tillbaka, vilket skulle vara liktydigt med hovmarskalkens fall. Allvarligt förskräckt utropar Kalb: "Och jag? - Ni har lätt för att prata. Ni! Ni är en studerad karl! Men jag - min Gud! vad skall det bli av mig, om Hans Höghet avskedar mig?"
[134] Tyska arbetarföreningen bildades av Marx och Engels i augusti 1847 i Brüssel. Syftet var att politiskt upplysa de i Belgien boende tyska arbetarna och göra dem förtrogna med den vetenskapliga kommunismens idéer. Under ledning av Marx och Engels samt deras stridskamrater utvecklades föreningen till ett legalt centrum, kring vilket de revolutionära proletära krafterna i Belgien slöt sig samman. Föreningens bästa medlemmar gick in i Brüsselavdelningen av Kommunisternas förbund, och föreningen spelade en framträdande roll vid bildandet av Brüssels demokratiska sällskap. Strax efter februarirevolutionen i Frankrike 1848, då de belgiska polismyndigheterna häktade och utvisade sällskapets medlemmar, inställde Tyska arbetarföreningen sin verksamhet.
[135] Simonde de Sismondi: "Nouveaux principes d'économie politique", bd 1, Paris 1819, s. 119.
[136] "Abraham födde Isak, Isak födde Jakob o.s.v." - Matteusevangeliet berättar i första kapitlet, hur avkomlingarna till Abraham, israeliternas stamfader, så småningom tillväxte i antal och slutligen bildade hela den judiska folkgruppen.
[137] Hegel: "Grundlinien der Philosophie des Rechts, oder Naturrecht und Staatswissenschaft im Grundrisse", Berlin 1840, § 203, tillägg.
[138] "Tableau économique" - Fysiokraten Quesnay gjorde i sin skrift "Tableau économique" 1758 för första gången ett försök till en schematisk framställning av det samhälleliga totalkapitalets reproduktion och cirkulation. Marx använde upplagan: F. Quesnay, "Analyse du Tableau économique" (1766) i serien "Fysiokrater ..." av Eugène Daire, del 1, 1846. Mera utförligt behandlade Marx Tableau économique i "Theorien über den Mehrwert", del 1, kap. 6, i det av honom skrivna kap. X i andra avsnittet av Engels' "Anti-Dühring" (sv. uppl. s. 332 f.) samt i "Kapitalet", 2:a bandet, kap. 19.
[139] "inget datum inte har" (keinen Datum nicht hat) - Den reaktionäre schlesiske storgodsägaren Lichnowski tog den 31 augusti 1848 till orda i Frankfurts nationalförsamling och uttalade sig mot Polens historiska rätt att existera som självständig stat. Därvid använde han flera gånger de här ovan citerade orden, vilka de närvarande varje gång besvarade med dånande skrattsalvor. Denna muntra scen blev på sin tid återgiven av Marx och Engels i "Neue Rheinische Zeitung". (Se Marx-Engels, Werke, bd V, s. 350-353.)
[140] Schiller: "Die Bürgschaft".
[141] Citerat ur Goethes "Faust", del 1, "Utanför stadsporten".
[142] "Det är Moses och profeterna." - Enligt den gammalkristna tron författades Gamla Testamentets böcker av Moses och ett antal profeter. I synnerhet bildar de fem Moseböckerna den judiska religionens lagkodex. Marx använder här uttrycket i betydelsen: Det är huvudsaken! Det är det viktigaste budet!
[143] J.-B. Say: "Traité d'économie politique", 5:e uppl. bd 1, Paris 1826, s. 130/31.
[144] Formeln "determinatio est negatio" återfinnes i ett brev från Spinoza till en anonym mottagare av den 2 juni 1674 (se Baruch de Spinozas brevväxling, brev 50), där den användes i betydelsen: begränsning eller bestämning är en negation. Formeln "omnis determinatio est negatio" och dess översättning med "varje bestämning är en negation" finner vi i Hegels verk, genom vilka termen också har fått en vidare utbredning. (Se "Enzyklopädie der philosophischen Wissenschaften", första delen, § 91, tillägg: "Die Wissenschaft der Logik", första boken, första avsnittet, andra kapitlet: "b. Qualität"; "Vorlesungen über die Geschichte der Philosophie", första delen, första avsnittet, första kapitlet, paragrafen om Parmenides.)
[145] Här citeras Potters bok: "Political economy: its objects, uses, and principles", Newyork 1841. Som framgår av citatet, är en stor del av boken väsentligen en avskrift av första kapitlet i en skrift av Scrope, "Principles of political economy", som publicerades i England 1833. Potter företog vissa ändringar.
[146] "nulla dies sine linea" ("ingen dag utan ett streck") - dessa ord tillskrivs den grekiske målaren Apelles (se anm. 129), som hade som regel att varje dag, om än aldrig så litet, arbeta på sina tavlor.
[147] Peculium - i antikens Rom den del av förmögenheten, som familjens överhuvud kunde anförtro åt t.ex. sonen eller åt en slav att sköta eller förvalta. Innehavet av peculiet upphävde de facto inte slavens beroende av sin herre, och juridiskt förblev peculiet husbondens egendom. Det var t.ex. tillåtet för slaven - om han förvaltade ett peculium - att träffa avtal med en tredje person, dock endast i en utsträckning, som gjorde vinsterna på affärerna otillräckliga för honom att helt köpa sig fri från slaveriet. Speciellt vinstgivande överenskommelser och andra åtgärder, som kunde väntas medföra en betydande ökning av peculiet, sköttes vanligen av familjefadern själv. => =>
[148] S. N. H. Linguet: "Théorie des loix civiles, ou principes fondamentaux de la société", bd 1, London 1767, s. 236. => =>
[149] Adam Smith: "An inquiry into the nature and causes of the wealth of nations", bd 1, Edinburgh 1814, s. 142.
[150] Mellan 1849 och 1859 deltog England i flera krig: i Krimkriget (1853-1856), i krigen mot Kina (1856-1858 och 1859-60) och mot Persien (1856-57). Dessutom fullbordade England år 1849 erövringen av Indien, och under åren 1857 -1859 måste man sätta in trupper för att undertrycka det indiska nationella befrielseupproret.
[151] Adam Smith: "An inquiry into the nature and causes of the wealth of nations", bok 1, kap. 8, ed. Wakefield, bd. 1, London 1835, s. 195.
[152] James Steuart: "An inquiry into the principles of political economy", bd 1, Dublin 1770, s. 39, 40.
[153] Hänvisning till Friedrich Engels' arbete "Die Lage der arbeitenden Klasse in England", ed. Dietz, Berlin 1964.
[154] Adam Smith: "An inquiry into the nature and causes of the wealth of nations", bd 1, Edinburgh 1814, s. 6.
[155] "Swingupproren 1830" - en rörelse bland de engelska lantarbetarna under åren 1830-1833 mot användningen av tröskmaskiner och för löneförhöjningar. För att uppnå dessa mål sände de hotelsebrev, undertecknade med "kapten Swing", till farmare och godsägare och brände dessutom ned spannmålsförråd och förstörde tröskverk.
[156] "lågkyrkliga" ("low church") - en riktning inom den anglikanska kyrkan, som hade sin största utbredning bland bourgeoisin och det lägre prästerskapet. Den lade huvudvikten vid propagandan för den borgerligt-kristliga moralen och filantropisk verksamhet, som alltid präglades av skrymteri och skenhelighet. Earlen av Shaftesbury (Lord Ashley) hade tack vare denna verksamhet ett betydande inflytande i de lågkyrkliga kretsarna, och därför kallar Marx honom ironiskt för denna kyrkas "påve".
[157] "laudator temporis acti" ("den gamla goda tidens lovtalare") - ur Horatius: "Ars poetica", vers 173.
[158] "Fanerogami" [av fanerogamer, blomväxter, som ju fortplantar sig under bar himmel - IB.] - Charles Fourier: "Le nouveau monde industriel et sociétaire", Paris 1829, avsnitt 5, supplement till kap. 36 och avsnitt 6, resumé.
[159] "Hur mänskligt handlat av en så hög herre" ("Wie menschlich von solch' grossem Herrn!") - starkt förändrat citat av Mefistofeles i Goethes "Faust", "Prolog i himmelen". [I Viktor Rydbergs sv. övers. lyder citatet: "En hygglig storman ju, som språkar så / på mänskligt vis med självaste den lede!" - IB.]
[160] Fenier - småborgerliga irländska revolutionärer. De första fenier-organisationerna uppstod 1857 på Irland och i USA, där de irländska emigranterna förenade sig. Feniernas program och verksamhet blev ett uttryck för de irländska folkmassornas protest mot det engelska kolonialoket. Fenierna krävde nationell oavhängighet för sitt land, inrättandet av en demokratisk republik, omvandlingen av arrendebönderna till ägare av den jord de odlade, m.m. Sitt politiska program ämnade de genomföra med hjälp av väpnat uppror. Deras konspirativa verksamhet blev utan resultat. Mot slutet av 60-talet blev fenierna utsatta för repressalier, och på 70-talet råkade rörelsen i förfall. - Se även fotnot *.
[161] "Acerba fata Romanus agunt / scelusque fraternae necis" ("Hårt öde och brodermordets förbrytelse plågar romarna") - Horatius: Epod 7 [epod här = lyrisk dikt - IB.]
[162] Revolutionen på världsmarknaden - Marx talar här om de ekonomiska följderna av de stora geografiska upptäckterna i slutet av 1400-talet. Genom upptäckten av de västindiska öarna och sjövägen till Indien samt upptäckten av den amerikanska kontinenten blev det en väldig omläggning av handelsvägarna. De norditalienska handelsstäderna (Genua, Venedig m.fl.) förlorade sin dominerande ställning. I stället började Portugal, Nederländerna, Spanien och England, gynnade av sitt läge vid Atlanten, att spela huvudrollerna i världshandeln.
[163] James Steuart: "An inquiry into the principles of political economy", bd 1, Dublin 1770, s. 52.
[164] "Pauper ubique jacet" ("den fattige är överallt underkuvad") - ur Ovidius' verk "Fasti" [en ofullbordad lyrisk kommentar till den romerska festkalendern - IB.], bok 1, vers 218.
[165] Under Fjodor I:s regering (1584-1598), när Rysslands verklige härskare redan hette Boris Godunov, utfärdades år 1597 ett edikt, enligt vilket bönder, som flytt undan godsägarnas outhärdliga ok och trakasserier, skulle efterspanas i fem år och med våld återföras till sina tidigare herrar.
[166] "Den ärorika revolutionen" - i den engelska borgerliga historieskrivningen den vanliga benämningen på statskuppen 1688, som konsoliderade den konstitutionella monarkin i England, det hela ett resultat av en kompromiss mellan godsägaradeln och bourgeoisin.
[167] Den licinska lagen - Denna lag antogs i antikens Rom år 367 f.Kr. och stadgade en viss inskränkning i besittningen av allmänningsjord för personligt nyttjande samt innehöll dessutom en rad bestämmelser till förmån för gäldenärer. Lagen riktades därmed mot storegendomarnas fortsatta tillväxt och mot patriciernas privilegier och innebar en viss förstärkning av plebejernas politiska och ekonomiska positioner. Enligt traditionen går denna lag tillbaka till folktribunerna Gajus Licinius Stolo och Sextius Lateranus.
[168] Tronpretendentens sista resning. - Genom sitt uppror 1745/46 hoppades Stuartarnas anhängare kunna framtvinga den s.k. "unge pretendenten" Charles Edwards utnämning till kung i England. Samtidigt återspeglade upproret de skotska och engelska folkmassornas protest mot exploateringen genom godsägarna och fördrivandet av stora mängder småbrukare. När upproret slogs ned, blev följden att det skotska klansystemet fullständigt förintades, och bortjagandet av bönderna från deras jord fullföljdes ännu intensivare än förut.
[169] "Taksmen" kallades under klansystemets tid i Skottland de äldste eller bisittare, som var närmast underställda klanhövdingen eller the laird (den "store mannen"). The laird fördelade det land (tak), som förblev hela klanens egendom, bland hövdingarna (the taksmen). Själv blev han tilldelad en mindre tribut, varigenom hans överhöghet bekräftades. Dessa taksmen hade i sin tur lägre ämbetsmän under sig, vilka stod i spetsen för var sin by och var ledare för bönderna i området. I och med klansystemets upplösning förvandlades the lairds till godsägare och the taksmen blev ett slags kapitalistiska arrendatorer. I stället för de tidigare tributerna fick de betala jordränta. - Marx berättar om den roll, som dessa taksmen spelade i klansystemet, i sin artikel "Wahlen - Trübe Finanzlage - Die Herzogin von Sutherland und die Sklaverei". (Se Marx-Engels, Werke, bd 8, s. 499-505.)
[170] Petty Sessions (små domstolssammanträden) - de engelska fredsdomarnas domstolssammanträden, varvid mindre rättsfall avgjordes under förenklade former.
[171] Skräckväldet - jakobinerdiktaturen juni 1793-juni 1794 under den franska revolutionen.
[172] James Steuart: "An inquiry into the principles of political economy", bd 1, Dublin 1770, bok 1, kap. 16.
[173] G. von Gülich: "Geschichtliche Darstellung des Handels, der Gewerbe und der Ackerbaus der bedeutendsten handeltreibenden Staaten unsrer Zeit", bd 1. Jena 1830, s. 371.
[174] Asiento - beteckning för de fördrag, enligt vilka Spanien från 1500- till 1700-talet lämnade tillstånd åt utländska stater och privatpersoner att sälja afrikanska negerslavar till de spanska besittningarna i Amerika.
[175] Tantae molis erat! (Så mycket besvär behövdes!) - Marx använder här ett uttalande ur Vergilius' "Aeneiden", bok 1, vers 33. Där heter det: "Tantae molis erat Romanam condere gentem" ("Så mycket besvär behövdes för att grunda det romerska släktet").
[176] C. Pecqueur: "Théorie nouvelle d'économie sociale et politique", Paris 1842, s. 435.
[177] Den Peelska banklagen - För att övervinna svårigheterna vid växling av banksedlar i guld beslöt den engelska regeringen år 1844 på Robert Peels initiativ en lag om en reform av Bank of England. Enligt denna lag skulle banken delas i två fullständigt självständiga avdelningar med skilda kontantfonder: Banking-Department, som skulle ombesörja rena bankaffärer, och Issue-Department, som skulle ha hand om utgivningen av banksedlar. Dessa sedlar måste ha en solid täckning i form av en speciell guldfond, som ständigt måste stå till förfogande. Den sedelstock, som inte hade täckning i guld, begränsades till 14 milj. p.st. Mängden av löpande banksedlar hängde dock tvärtemot 1844 års banklag i själva verket inte på täckningsfonden utan på efterfrågan i cirkulationens sfär. Under de ekonomiska kriser, då bristen på guld var särskilt svår, satte den engelska regeringen tidvis 1844 års banklag ur kraft och höjde det belopp i sedlar, som inte behövde ha täckning i guld.
[1*] Detta har synts mig så mycket nödvändigare, som t.o.m. F. Lassalles skrift mot Schulze-Delitzsch, i det avsnitt där han förklarar sig ge "den andliga kvintessensen" av min framställning över detta ämne, innehåller betydande missförstånd. I förbigående sagt: Utan tvivel har det varit i propagandasyfte, som F. Lassalle ur mina skrifter - och detta utan att ange källan - nästan ordagrant och med den av mig skapade terminologin hämtat samtliga teoretiska satser i sina ekonomiska arbeten, t.ex. satserna om kapitalets historiska karaktär, om sammanhanget mellan produktionsförhållanden och produktionssätt etc., etc. Jag talar givetvis inte om detaljerna i hans framställning eller hans praktiska tillämpningar, vilka jag saknar anledning att befatta mig med.
[2*] Mera i "Till kritiken av den politiska ekonomin", sv. uppl. Sthlm 1943, s. 53.
[3*] Den tyska vulgärekonomins grötmyndiga pratmakare (breimäuligen Faselhänse) klandrar min skrift för dess stil och disposition. De litterära bristerna i "Kapitalet" kan ingen bedöma strängare än jag själv. Dock vill jag här, till gagn och glädje för dessa herrar och deras publik, citera ett engelskt och ett ryskt utlåtande. "Saturday Review", som är avgjort antipatisk mot mina åsikter, skrev i sin recension av den första tyska upplagan: Framställningen "förlänar t.o.m. de torraste ekonomiska frågor en egen charm". Och "S.-P. Vjedomosti" (St. Petersburger Zeitung) påpekar i sitt nummer av den 20 april 1872 bland annat: "Med undantag för några få speciella fall utmärker sig framställningen genom allmänfattlighet och klarhet samt, trots ämnets vetenskapliga nivå, en osedvanlig livfullhet. I detta avseende har författaren ... inte den avlägsnaste likhet med flertalet tyska lärda, vilka ... skriver sina böcker så svårbegripligt och torrt, att det (vid läsningen) knakar i huvudet på vanliga dödliga." För läsaren av den tidstypiska tyska national-liberala akademilitteraturen knakar det däremot på något helt annat ställe än i huvudet.
[4*] "Le Capital. Par Karl Marx" etc. Denna översättning innehåller speciellt i bokens sista del väsentliga ändringar och tillägg till texten i andra tyska upplagan.
[5*] Vid det kvartalssammanträde med Manchesters Handelskammare, som hölls i eftermiddags, uppstod en livlig diskussion om frihandelsfrågan. En resolution framlades, som förfäktade, att "man i 40 år förgäves har väntat på att andra nationer skulle följa det engelska exemplet med frihandel, och Kammaren ansåg nu tiden kommen att ändra denna ståndpunkt". Resolutionen blev avslagen med endast en rösts övervikt, röstproportionerna var 21 för och 22 mot. ("Evening Standard", 1 nov. 1886.)
[6*] "Så står det till med rikedomen här i landet. Jag skulle för min del med bekymmer och smärta betrakta denna berusande ökning av rikedom och makt, om jag ansåge den begränsad till de välbärgade klasserna. Det har inte tagits någon notis om den arbetande befolkningen. Den ökning, som jag har beskrivit, är helt och hållet begränsad till de besuttna klasserna."
[7*] se detta band sid. 575-576
[I*] I 3:e och 4:e uppl. står: hoffnungslos (hopplös, ohjälplig).
[II*] Marx använder i regel detta ord enligt engelskt språkbruk, där det endast betyder flygblad eller broschyr, utan bibetydelsen smädeskrift, som ordet har i Tyskland. - K.
[III*] I. I. Kaufman
[IV*] Sv. uppl. Sthlm 1943, s. 6 ff.
[V*] Härtill fogas i den franska upplagan (1875) följande not: Efterskriften till den andra tyska upplagan är daterad 24 jan. 1873, och blott kort tid efter dess publicering utbröt den däri förutsagda krisen i Österrike, Förenta Staterna och Tyskland. Många tror med orätt, att den allmänna krisen blivit så att säga diskonterad genom dessa våldsamma men partiella explosioner. Tvärtom tenderar den mot sin höjdpunkt. England kommer att bli sätet för den centrala explosionen, vars återverkan skall bli märkbar på hela världsmarknaden.
[VI*] Se sid. 7 ff. i detta band
[VII*] i detta band betecknade med klammer [ ] och initialerna FE.
[VIII*] se detta band sid. 575.
[IX*] Hansard var en engelsk boktryckarsläkt, som i flera generationer utgav de engelska parlamentsprotokollen. Dessa kom på så sätt att helt enkelt kallas "Hansard". - IB.
[X*] Shakespearecitatet lyder i C. A. Hagbergs sv. övers.: "Så här låg min klinga, och så här föll jag ut."
[CCLXXXI*] förk. för Tysklands Socialistiska Enhetspartis centralkommitté - IB.
[CCLXXXII*] furstetitel i Moldau och Valakiet under turkväldet - IB.