Källa: Marx Engels Werke bd XXIV, s. 7-518; "Das
Kapital. Band II. Kritik der politischen Ökonomie".
Översättning: Ivan Bohman
Digitalisering: Jonas Holmgren
Korrektur: -
Det var inget lätt arbete att färdigställa andra boken av "Kapitalet" i tryckfärdigt skick på ett sådant sätt, att den å ena sidan kunde presenteras som ett sammanhängande och om möjligt avslutat helt och å andra sidan uteslutande som ett verk av författaren, inte av utgivaren. Uppgiften försvårades av att manuskriptet förelåg i form av en stor mängd bearbetade fragment. Ett enda manuskript (nr IV) var, så långt det räckte, färdigredigerat för tryckning men inaktuellt på grund av senare tillkomna redigeringar. Innehållsmässigt var materialet visserligen till största delen genomarbetat, men det var inte språkligt utredigerat. Det var avfattat på det språk som Marx i allmänhet använde i sina utkast: nonchalant stil, familjära, ofta saftigt humoristiska uttryck och vändningar, engelska och franska tekniska termer och ofta hela meningar och t.o.m. sidor på engelska. Tankarna är nedskrivna i den form, vari de vid varje tillfälle sprungit fram ur författarens huvud. Medan enskilda partier blev utförligt behandlade, blev vissa andra och lika viktiga endast skisserade. Det material, som skulle belysa fakta, var samlat men knappast ordnat och ännu mindre bearbetat. Vid slutet av ett kapital, i brådskan att komma över till nästa, finns ofta endast ett par avhuggna satser, som markerar den ofullbordade utvecklingen. Och slutligen: det hela nedskrivet med Marx' välkända handstil, som ofta var oläslig t.o.m. för honom själv.
Jag har nöjt mig med att återge manuskriptens innehåll så ordagrant som möjligt och endast korrigerat den stilistiska framställningen i den omfattning, som Marx själv skulle ha gjort, samt inskjutit förklarande mellanled, endast där det var absolut nödvändigt och meningen dessutom var fullt entydig. Satser, om vars tolkning det kan råda delade meningar, har jag återgett ordagrant. De omarbetningar och tillägg, som jag har utfört, omfattar inalles mindre än tio trycksidor och är endast av formell natur.
Redan en uppräkning av det manuskriptmaterial till bok II, som Marx efterlämnade, bevisar med vilken enastående samvetsgrannhet, med vilken sträng självkritik han strävade att till den yttersta fullkomning bearbeta sina stora ekonomiska upptäckter, innan han publicerade dem. Denna självkritik gav honom endast sällan möjlighet att till både form och innehåll anpassa framställningen efter hans genom nya studier ständigt utvidgade synkrets. Detta material består nu av följande:
För det första ett manuskript, "Zur Kritik der politischen Ökonomie", 1.472 kvartosidor i 23 häften, skrivet under tiden aug. 1861-juni 1863. Det utgör fortsättningen på det år 1859 i Berlin utgivna första häftet med samma titel.[I*] Det behandlar på sid. 1-220 (häfte I-V) och sedan åter på sid. 1159-1472 (häft. XIX-XXIII) de teman som behandlats i bok I av "Kapitalet", d.v.s. det är den första framställningen av pengarnas förvandling till kapital. Sid. 973-1158 (häft. XVI-XVIII) behandlar kapital och profit, profitkvot, köpmanskapital och penningkapital, alltså teman som senare utvecklas i bok III. De ämnen, som behandlas i bok II, liksom ganska många, som senare tas upp i bok III, är däremot inte utredigerade i detta manuskript. De behandlas i förbigående, särskilt i det avsnitt, som utgör manuskriptets huvuddel: sid. 220-972 (häft. VI-XV), Theorien über den Mehrwert. Detta avsnitt innehåller en utförlig kritiskt-historisk framställning av den politiska ekonomins kärnpunkt, mervärdeteorin, och behandlar i samband härmed, i polemik mot föregångarna, de flesta av de frågor, som sedermera självständigt och i logiskt sammanhang analyserats i manuskripten till bok II och III. Jag har för avsikt att, sedan jag avlägsnat de talrika avsnitt, som redan avklarats i bok II och III, senare publicera den kritiska delen av detta manuskript som "Kapitalets" fjärde bok. [1] Trots att detta manuskript är mycket värdefullt, var det föga användbart för den föreliggande utgåvan av bok II.
Det näst äldsta är manuskriptet till bok III. Det är åtminstone till största delen skrivet 1864 och 1865. Först sedan detta i huvudsak var färdigt, började Marx utarbeta bok I, som utkom år 1867. Detta manuskript till bok III utredigerar jag nu för tryckning.
Från nästa period - sedan bok I hade utkommit - föreligger en samling av fyra manuskript i folio, avsedda för bok II och av Marx själv numrerade I-IV. Manuskript I (150 sidor) har förmodligen tillkommit 1865 eller 1867 och utgör den första självständiga, men mer eller mindre fragmentariska utredigeringen av bok II i dess nuvarande indelning. Inte heller av detta var någonting användbart. Manuskript III består dels av en sammanställning av citat och hänvisningar till Marx' excerptsamlingar - mest beträffande första avdelningen av bok II - dels av bearbetningar av enskilda punkter, i synnerhet kritiken av Adam Smiths satser om fast och rörligt kapital och om profitens ursprung, dessutom en framställning av förhållandet mellan mervärdekvot och profitkvot, som hör hemma i bok III. Hänvisningarna hade föga nytt att ge, och utredigeringarna var för såväl bok II som bok III utbytta mot senare bearbetningar och måste därför i huvudsak läggas åt sidan. - Manuskript IV är en tryckfärdig bearbetning av hela första delen och de första kapitlen i andra delen av bok II, och det är också utnyttjat i vederbörlig ordning. Trots att det tydligen tillkommit före manuskript II, kunde det dock med fördel användas för den aktuella delen av boken, då det ägde formella förtjänster, och det var tillräckligt att hämta några tillägg ur manuskript II. - Detta sista manuskript är den enda någorlunda kompletta bearbetning av bok II, som föreligger, och den har tillkommit år 1870. I anvisningarna för den slutliga utredigeringen står det uttryckligen: "Den andra bearbetningen måste läggas till grund."
Efter 1870 blev det åter en paus i arbetet, huvudsakligen på grund av sjukdom. Som vanligt använde Marx sjukdomstiden till studier. Agronomi, amerikanska och särskilt ryska agrara förhållanden, penningmarknad och bankväsen, dessutom naturvetenskaper: geologi och fysiologi och i synnerhet självständiga matematiska arbeten, utgör innehållet i de talrika anteckningsböckerna från denna tid. I början av år 1877 kände han sig så pass återställd, att han kunde återuppta sitt egentliga arbete. Från slutet av mars 1877 föreligger hänvisningar och anteckningar ur ovannämnda fyra manuskript som grundval för en nybearbetning av bok I, med början i manuskript V (56 foliosidor). Manuskriptet omfattar de fyra första kapitlen och är ännu föga genomarbetat. Viktiga punkter behandlas i fotnoter, och materialet är samlat men inte sovrat. Dock är detta den sista kompletta framställningen av denna den första avdelningens viktigaste del. - Ett första försök att åstadkomma ett tryckfärdigt manuskript härav bildar manuskript VI (efter oktober 1877 och före juli 1878): endast 17 kvartosidor, som omfattar större delen av första kapitlet. Ett andra och sista försök föreligger i manuskript VII, daterat "2 juli 1878", endast 7 foliosidor.
Ungefär vid denna tid synes Marx ha kommit till insikt om att han aldrig skulle kunna fullborda en för honom själv tillfredsställande bearbetning av bok II och III, om inte hans hälsotillstånd genomgick en fullständig revolution. I själva verket bär manuskript V-VIII endast alltför tydliga spår av den våldsamma kamp, som han hade att utkämpa mot ett deprimerande sjukdomstillstånd. Det svåraste stycket av första avdelningen var nybearbetat i manuskript V, och återstoden av första samt hela andra avsnittet (med undantag av sjuttonde kapitlet) erbjöd inga nämnvärda teoretiska svårigheter. Det tredje avsnittet däremot, som behandlade det samhälleliga kapitalets reproduktion och cirkulation, krävde enligt Marx' mening en grundlig bearbetning. I manuskript II var nämligen reproduktionen först behandlad utan hänsyn till den penningcirkulation, som förmedlar den, och därefter ännu en gång med hänsyn till denna. Detta skulle avlägsnas och hela avsnittet i övrigt omarbetas på ett sådant sätt, att det motsvarade den vidgade överblick över ämnet, som Marx nu hade fått. Så tillkom manuskript VIII. Det var ett häfte på endast 70 kvartosidor, men vad Marx förmådde tränga ihop på dessa handskrivna sidor, ser man vid en jämförelse med avdelning III i tryck, sedan avdrag gjorts för de ur manuskript II inskjutna styckena.
Även manuskript VIII är endast en preliminär behandling av ämnet, där det framförallt gällde att fastställa de nya synpunkterna gentemot manuskript II och utveckla dem, medan de punkter förbigicks, där inget nytt framkommit. Även ett viktigt avsnitt ur 17:e kapitlet, som f.ö. i viss mån griper in i tredje avdelningen, tas åter upp och utvidgas. Den logiska ordningsföljden avbrytes ofta, behandlingen är här och där ofullständig och i synnerhet på slutet rent fragmentarisk. Men det som Marx ville ha sagt, har ändå på ett eller annat sätt blivit sagt.
Detta är alltså materialet till bok II, av vilket jag - enligt vad Marx kort före sin död yttrade till dottern Eleanor - skulle "göra något". Jag har tagit detta uppdrag i dess snävaste mening: där det överhuvud varit möjligt, har jag begränsat mig till att endast göra ett urval mellan de olika versionerna, och detta på ett sådant sätt att den sista utredigeringen alltid lagts till grund, sedan den jämförts med de tidigare. Verkliga svårigheter - d.v.s. andra än rent tekniska - åstadkom därvid endast första och tredje avdelningarna, men där var de så mycket större. Jag har sökt lösa dem helt i författarens anda.
Citaten har jag i regel översatt, när de användes som belägg för fakta, eller i de fall, då var och en själv kan skaffa sig originalen, som t.ex. när det gäller citat från Adam Smith. Endast i kapitel X var detta inte genomförbart, eftersom här den engelska texten direkt kritiseras. - Citaten ur bok I bär andra upplagans sidnummer, den sista upplaga som Marx fick uppleva.
För bok III föreligger, utom det första utkastet i manuskriptet "Zur Kritik", de förut nämnda styckena i manuskript III plus några i excerpt-häften nedkastade korta anteckningar endast: det nämnda foliomanuskriptet från 1864-65, utredigerat i ungefär samma omfattning som manuskript II till bok II, och slutligen ett häfte från 1875: "Das Verhältnis der Mehrwertsrate zur Profitrate" (mervärdekvotens förhållande till profitkvoten), matematiskt utvecklat (i ekvationer). Arbetet med att göra bok III tryckfärdig fortskrider raskt. Såvitt jag nu kan bedöma, kommer den i huvudsak att bereda en del tekniska svårigheter, bortsett från några av de viktigare avsnitten.
*
Det är här på sin plats att tillbakavisa en anklagelse mot Marx, som först hördes endast lågmält och från något enstaka håll, men som nu - efter hans död - förkunnas som ett avgjort faktum av tyska stats- och katedersocialister [2] och deras anhang, nämligen påståendet att Marx skulle ha plagierat Rodbertus. Jag har redan i annat sammanhang[1*] sagt det väsentligaste härom, men först nu kan jag prestera de avgörande bevisen.
Så vitt jag vet, framställdes anklagelsen första gången i R. Meyers "Emancipationskampf des vierten Standes", sid. 43:
"Ur dessa publikationer" (Rodbertus' skrifter fram till och med sista hälften av trettiotalet) "har Marx bevisligen hämtat största delen av sin kritik."
Innan ytterligare bevisning föreligger, kan jag väl anta, att hela "bevisföringen" inte består i något annat, än att Rodbertus har försäkrat hr Meyer detta. - År 1879 framträdde Rodbertus själv på scenen och skrev till J. Zeller (i Tübinger "Zeitschrift für die gesamte Staatswissenschaft", [3] 1879, sid. 219) angående sin bok "Zur Erkenntnis unserer staatswirtschaftlichen Zustände" (1842) följande:
"Som ni finner, har denna" (den i boken utvecklade tankegången) "redan snyggt nog begagnats av Marx ... visserligen utan att han citerat mig."
Vilket sedan även hans posthume utgivare Th. Kozak utan vidare pladdrar efter. ("Das Kapital" av Rodbertus. Berlin 1884. Inledning, sid. XV.) - I de av R. Meyer 1881 utgivna "Briefen und sozialpolitischen Aufsätzen von Dr. Rodbertus-Jagetsow" säger Rodbertus slutligen rent ut:
"idag finner jag mig bestulen av Schäffle och Marx, utan att jag blir nämnd" (Brief Nr. 60, s. 134).
Och på ett annat ställe tar Rodbertus' anspråk bestämdare form:
"Varur kapitalistens mervärde uppkommer, har jag i mitt 3:e sociala brev påvisat i det väsentliga på samma sätt som Marx, endast kortare och klarare." (Brief Nr. 48, s. 111.)
Marx fick aldrig veta något om dessa beskyllningar för plagiat. I hans exemplar av "Emancipationskampf" var endast den del uppskuren, som berörde Internationalen - jag har själv efter hans död skurit upp resten av boken. Tübingertidskriften hade han aldrig sett. "Briefen etc." till R. Meyer visste Marx inte heller någonting om, och för egen del har jag inte förrän år 1884 genom hr Meyers egen benägna medverkan gjorts uppmärksam på uttalandet om den "bestulne" Rodbertus. Däremot kände Marx till brevet nr 48, ty hr Meyer hade haft vänligheten att skänka Marx' yngsta dotter originalet. Marx, som måste ha hört några dunkla rykten om att den hemliga källan till hans kritik skulle finnas hos Rodbertus, visade mig brevet med den kommentaren, att här hade han äntligen ett autentiskt besked om vad Rodbertus själv gjorde anspråk på, och om han inte påstod något annat, så kunde det göra honom, Marx, detsamma. Att Rodbertus betraktade sin egen framställning som den kortare och klarare, det nöjet kunde han också få ha. I själva verket trodde Marx, att hela historien var utagerad i och med detta Rodbertus-brev.
Därtill hade han så mycket större orsak, som - vilket jag med säkerhet vet - Rodbertus' hela litterära verksamhet var honom obekant till omkring år 1859, då Marx' egen kritik av den politiska ekonomin var färdig inte bara i sina grunddrag utan också i de viktigaste detaljerna. Han började sina ekonomiska studier i Paris år 1843 med de stora engelsmännen och fransmännen. Av de tyska ekonomerna kände han endast Rau och List, och det var nog för hans del. Varken Marx eller jag visste något om Rodbertus' existens, förrän vi år 1848 i "Neue Rheinische Zeitung" nödgades kritisera hans tal som Berlinerriksdagsman och hans handlingar som minister. Vi var så ovetande, att vi frågade riksdagsmännen från Rhenlandet, vem denne Rodbertus var, som så plötsligt hade blivit minister. Men inte heller dessa hade något att förtälja om Rodbertus' ekonomiska skrifter. Att Marx däremot, utan Rodbertus' hjälp, redan vid den tiden mycket väl visste, inte bara varur utan också hur "kapitalistens mervärde uppkommer", det bevisar "Filosofins elände" 1847 och de föredrag om lönarbete och kapital, som han höll i Bryssel 1847 och som publicerades i "Neue Rheinische Zeitung" nr 264-269 år 1849. Först genom Lassalle fick Marx ungefär år 1859 veta, att det fanns en ekonom Rodbertus, och han fick då tag i dennes "tredje sociala brev" i British Museum.
Detta är det verkliga sammanhanget. Men hur ligger det till med det innehåll, som Marx skulle ha "stulit" från Rodbertus?
"Varur kapitalistens mervärde uppkommer", säger Rodbertus, "har jag i mitt 3:e sociala brev påvisat på samma sätt som Marx, endast kortare och klarare."
Alltså är det mervärdeteorin som är kärnpunkten, och det är i själva verket inte lätt att fundera ut något annat, som Rodbertus skulle kunna tänkas återkräva av Marx som sin egendom. Rodbertus påstår alltså, att han är den verklige skaparen av mervärdeteorien, och att Marx har stulit den från honom.
Nå, vad säger oss då hans 3:e sociala brev [4] om mervärdets uppkomst? Jo, helt enkelt att "räntan" - en term, vari han sammanfattar jordränta och profit - inte uppstår genom en "värdeökning" av varans värde utan
"till följd av ett värdeavdrag, som arbetslönen får vidkännas, med andra ord: emedan arbetslönen endast utgör en del av produktens värde",
och vid tillräcklig arbetsproduktivitet
"inte behöver vara lika stor som produktens naturliga bytesvärde, varigenom det blir tillräckligt över till kapitalersättning (!) och ränta".
Vi får emellertid inte veta, vad det är för "naturligt bytesvärde" hos produkten, som inte lämnar något till övers för "kapitalersättning", alltså förmodligen till ersättning för råmaterial och verktygsförslitning.
Lyckligtvis är vi i tillfälle att konstatera, vilket intryck denna Rodbertus' epokgörande upptäckt gjorde på Marx. I manuskriptet "Zur Kritik etc." finns i häfte X, s. 445 ff.: "Digression. Hr Rodbertus. En ny jordränteteori." Endast från denna synpunkt betraktas här det tredje sociala brevet. Och Rodbertus' mervärdeteori i allmänhet avfärdas med den ironiska anmärkningen: "Hr Rodbertus undersöker först, hur det ser ut i ett land, där jordegendomen och kapitalet inte är åtskilda, och kommer då till det viktiga resultatet, att räntan (varmed han menar hela mervärdet) endast är likamed det obetalda arbete eller den mängd produkter, som motsvarar detta arbete."
Den kapitalistiska världen har redan i åtskilliga sekler producerat mervärde och har så småningom också kunnat göra sig en föreställning om dess uppkomst. Den första åsikten härstammade direkt från köpmannapraktiken: mervärdet uppstår genom ett pålägg på produktens värde. Denna uppfattning var den förhärskande bland merkantilisterna, men redan James Steuart insåg, att vad den ene vann på detta sätt, måste den andre ovillkorligen förlora. Likväl kom denna åsikt att spöka länge, i synnerhet bland socialister. Ur den klassiska vetenskapen blev den emellertid bortsopad av Adam Smith.
Hos honom heter det, "Wealth of Nations", bd I, kap VI:
"Så snart kapital (stock) hopats hos enskilda personer, kommer en del av dessa helt naturligt att använda det till att sätta flitiga människor i arbete och lämna dem råmaterial och existensmedel för att genom försäljning av produkterna av deras arbete eller genom det som deras arbete tillfört värdet av dessa råämnen göra profit ... Det värde, som arbetarna tillför råvaran, upplöses i två delar, varav den ena användes till arbetslöner, medan den andra utgör arbetsköparens profit på hela det belopp, som han satsat i råvaror och arbetslöner."
Och lite längre fram skriver han:
"Så snart all jord i ett land har blivit privategendom, föredrar godsägarna liksom alla andra att skörda, där de inte sått, och de kräver jordränta t.o.m. av jordens naturliga avkastning ... Arbetaren ... måste till jordägaren avstå en andel av vad hans arbete har samlat eller producerat. Denna andel eller - vilket är samma sak - priset på denna andel utgör jordräntan."
Härtill anmärker Marx i det förut nämnda manuskriptet "Zur Kritik etc.", s. 253: "Adam Smith uppfattar alltså mervärdet eller överskottsarbetet, överskottet av det arbete, som är utfört och nedlagt i varan utöver det betalda arbetet, alltså utöver det arbete vars ekvivalent är lönen, såsom den allmänna kategori, varav den egentliga profiten och jordräntan endast är förgreningar."
Smith säger vidare i bd I, kap VIII:
"Så snart jorden blivit privategendom, gör jordägaren anspråk på nästan alla produkter, som arbetaren kan frambringa eller insamla där. Godsägarens jordränta utgör det första avdraget från produkten av det arbete som nedlagts på jordstycket. Men lantarbetaren har sällan medel till sitt uppehälle fram till skördetiden. Hans existensmedel förskotteras honom vanligen ur arbetsgivarens, arrendatorns kapital (stock), alltså från en person, som inte hade något intresse av att använda honom, om han inte finge lägga beslag på en del av hans arbetes produkt eller finge tillbaka sitt kapital plus en profit. Denna profit utgör det andra avdraget på det utförda arbetet. Produkterna av nästan allt arbete är underkastade samma avdrag för profit. I alla industrier behöver de flesta arbetare en arbetsgivare, som tillhandahåller råvara samt arbetslön och underhåll, tills arbetet är färdigt. Denne arbetsgivare delar med dem deras arbetsprodukt eller det värde, som de tillfört de bearbetade råvarorna, och i denna andel består arbetsgivarens profit."
Härom säger Marx i det förut nämnda manuskriptet (s. 256): "Här karakteriserar alltså Adam Smith utan omsvep jordränta och kapitalprofit som rena avdrag från arbetarens produkt eller från värdet av hans produkt, likamed det arbete som han har tillfört råmaterialet. Men detta avdrag kan, som Smith tidigare själv klargjort, endast bestå av den del av arbetet, som arbetaren tillför materialet utöver den arbetsmängd, som endast ersätter hans lön eller levererar en ekvivalent för hans lön - alltså ur merarbetet, ur den obetalda delen av hans arbete."
"Var kapitalistens mervärde" (och till på köpet också jordägarens) "kommer ifrån", det visste alltså redan Adam Smith. Marx erkänner detta oförbehållsamt redan 1861, medan Rodbertus och hans beundrarsvärm, som skjuter upp som svampar under statssocialismens milda sommarregn, tycks ha glömt det helt och hållet.
"Likväl", fortsätter Marx, "har Smith inte avskilt mervärdet som sådant som en särskild kategori, från de speciella former, som det erhåller i profit och jordränta. Därför finner man hos honom ännu mer än hos Ricardo många misstag och brister i undersökningen." -
Detta uttalande passar ordagrant in på Rodbertus. Hans "ränta" är helt enkelt summan av jordränta + profit. Om jordräntan ställer han upp en totalt falsk teori, och profiten över tar han utan vidare från sina föregångare. - Marx' mervärde är däremot den allmänna formen för den värdesumma, som produktionsmedlens ägare tillägnar sig utan vederlag, och som spaltas upp i särskilda omvandlade former av profit och jordränta i överensstämmelse med speciella, först av Marx upptäckta lagar. För dessa lagar redogöres i bok III, och först då kommer det att visa sig, hur många mellanled som är nödvändiga, för att man från förståelsen av mervärdet i allmänhet skall nå fram till förståelsen av mervärdets förvandling till profit och jordränta och därmed till förståelse av de lagar, som bestämmer mervärdets fördelning inom kapitalistklassen.
Ricardo går redan betydligt längre än Adam Smith. Hans uppfattning om mervärdet grundas på en ny värdeteori, som det visserligen finns ansatser till hos Smith men som denne nästan hela tiden tappar bort i sin framställning. Denna värdeteori blev utgångspunkten för all senare ekonomisk vetenskap. Genom att bestämma varuvärdet medelst den i varorna nedlagda arbetsmängden får Ricardo fram fördelningen mellan arbetare och kapitalister av den värdemängd, som tillförts råvaran genom arbetet, alltså denna värdemängds klyvning i arbetslön och profit (d.v.s. här mervärde). Han påvisar, att varornas värde förblir oförändrat, hur än förhållandet mellan dessa två beståndsdelar växlar, och han medger endast enstaka undantag från denna lag. Han uppställer till och med några huvudlagar för det ömsesidiga förhållandet mellan arbetslön och mervärde (här uppfattat som profit), även om de är alltför generellt formulerade (Marx, "Kapitalet" I, kap. XV: 1), och påvisar att jordräntan är ett överskott utöver profiten, som uppkommer under vissa omständigheter. - Rodbertus har inte kommit lösningen av något av dessa problem närmare än Ricardo. De inre motsägelserna i Ricardos teori, på vilka hans anhängare kapsejsade, förblev antigen alldeles okända för Rodbertus, eller också förledde de honom ("Zur Erkenntnis etc.") att ställa utopiska krav i stället för att söka ekonomiska lösningar.
Ricardos lära om värdet och mervärdet behövde emellertid inte vänta på Rodbertus' "Zur Erkenntnis etc." för att bli socialistiskt utnyttjad. På sid. 609 i "Kapitalets" första band (2:a uppl.)[II*] citeras "The possessors of surplus produce or capital"[III*] ur en skrift: "The source and Remedy of the National Difficulties. A Letter to Lord John Russell", London 1821. I denna lilla skrift om 40 sidor, vars betydelse borde ha framgått redan av det enda uttrycket surplus produce or capital, och som Marx har dragit fram ur glömskan, heter det:
"Vad som än må tillkomma kapitalisten" (från kapitalistens ståndpunkt), "så kan han aldrig tillägna sig annat än arbetarens merarbete, ty arbetaren måste leva" (s. 23).
Men hur arbetaren lever och hur stort merarbete kapitalisten därmed kan tillägna sig, det är mycket relativt.
"Om kapitalet inte avtar i värde i samma mån som det tilltar i massa, så kommer kapitalisten att avpressa arbetaren produkten av varje arbetstimme utöver det minimum, som arbetaren själv måste leva av ... kapitalisten kan slutligen säga till arbetaren: du ska inte äta något bröd, för man kan leva av rovor och potatis; och dithän har vi nu kommit" (s. 23-24). "Om arbetaren kan tvingas att livnära sig på potatis i stället för bröd, så är det obestridligt, att man kan pressa ut ett större överskott av hans arbete än förut. D.v.s. om han själv måste behålla måndagens och tisdagens arbete, för att han och hans familj skall kunna leva av bröd, så vore det tillräckligt för honom att behålla halva måndagens, om han överginge till potatisdiet, och då kunde halva måndagen och hela tisdagen frigöras antigen till statens eller till kapitalistens fördel" (s. 26). Man förnekar inte (it is admitted), att de intressen, som betalas till kapitalisten, vare sig det sker i form av jordränta, penningränta eller affärsprofit, betalas med andras arbete" (s. 23).
Här har vi alltså hela Rodbertus' "ränta", bara med den skillnaden att det talas om intressen i stället för "ränta".[IV*]
Marx anmärker härtill (manuskriptet "Zur Kritik", s. 852): "Denna nästan okända broschyr - som utkom vid den tiden, då den 'fantastiske lappskomakaren' MacCulloch [5] först började höra av sig - betecknar ett väsentligt framsteg i jämförelse med Ricardo. I denna broschyr betecknas mervärdet (eller 'profiten', som Ricardo kallar det, ofta skriver han också surplus produce - merprodukt eller 'interest' som den kallas i broschyren, direkt som surplus labour eller merarbete. Merarbetet beskrives med andra ord som det arbete, som utföres utan vederlag, som tillägg till det arbete som är nödvändigt för att täcka värdet av arbetskraften, eller som tillägg till det arbete som frambringar en ekvivalent för arbetslönen. Det var lika viktigt att visa, att mervärdet (surplus value) - som realiseras i en merprodukt (surplus produce) - frambringas genom merarbete (surplus labour), som att visa att värdet åstadkommes genom arbete. Detta är i själva verket redan sagt av Adam Smith och utgör ett huvudmoment i Ricardos framställning. Men ingen av dem har fastslagit detta faktum i absolut form och på ett otvetydigt sätt." Längre fram i samma manuskript heter det: "För övrigt är författaren bunden av de ekonomiska begreppen så som han träffar på dem. Alldeles som hos Ricardo förväxlingen av mervärde och profit leder till obehagliga motsägelser, så blir det samma resultat för honom, emedan han kallar mervärdet för 'interest of capital', kapitalränta. Visserligen har han nått ett steg längre än Ricardo genom att härleda allt mervärde ur merarbete, samtidigt som han betonar, att han med kapitalränta menar merarbete i allmänhet, i motsats till dess speciella former, jordränta, penningränta och affärsprofit. Men samtidigt lånar han beteckningen för en av dessa speciella former, 'interest' eller ränta, som namn på mervärdet i allmänhet. Och därmed har han återfallit i den vanliga ekonomiska jargongen" (slang står det i manuskriptet).
Det sista stycket passar exakt på vår Rodbertus. Även han är bunden av de vanliga ekonomiska begreppen. Även han betecknar mervärdet med namnet på en av dess förvandlade underformer, som han till på köpet låter vara helt obestämd: räntan. Resultatet av dessa båda tabbar är, att han återfaller i den ekonomiska jargongen, att han underlåter att kritiskt fullfölja sitt övertag över Ricardo, och att han i stället låter förleda sig att göra sin ofärdiga teori, innan den ännu mognat, till grundval för en utopisk framställning, med vilken han till på köpet kommer för sent. Den ovannämnda broschyren utkom år 1821 och föregriper redan fullständigt Rodbertus' "ränta" av år 1842.
Denna broschyr är endast den första förelöparen för en hel litteratur, som under tjugutalet bekämpar bourgeoisin med dess egna vapen genom att i proletariatets intresse vända Ricardos värde- och mervärdeteori mot den kapitalistiska produktionen. Hela den Owenska kommunismen, i den mån den uppträder i den ekonomiska polemiken, stöder sig på Ricardo. Men vid sidan av honom uppträdde också flera andra författare, och Marx nämner redan år 1847 några av dem i sin polemik mot Proudhon (i "Filosofins elände")[V*]: Edmonds, Thompson, Hodgskin etc., etc. "och ytterligare fyra sidor etcetera". Jag väljer på måfå en av dessa otaliga skrifter: "An Inquiry into the Principles of the Distribution of Wealth, most conducive to Human Happiness", av William Thompson, ny upplaga, London 1850. Denna skrift författades 1822 men trycktes inte förrän 1827. Även här betecknas genomgående den av de icke-producerande klasserna tillägnade rikedomen som ett avdrag från arbetarens produkt, och författaren skräder inte orden:
"Den oupphörliga strävan från det vi kallar samhället bestod i att med bedrägeri och övertalning, med terror och tvång förmå den produktive arbetaren att utföra arbetet för minsta möjliga del av sitt eget arbetes produkt" (s. 28). "Varför skall inte arbetaren erhålla den hela och fullständiga produkten av sitt arbete?" (s. 32). "Denna kompensation, som kapitalisterna pressar ut av den produktive arbetaren under namn av jordränta eller profit, kräver de för bruket av jorden eller andra föremål ... Då den egendomslöse, produktive arbetaren inte äger något annat än sin förmåga att producera, medan alla de materiella ting som är nödvändiga, för att han skall kunna producera, äges av andra, vilkas intressen är rakt motsatta hans egna, varför dessas samtycke är en förutsättning för hans verksamhet - beror det då inte, och måste det inte bero på dessa kapitalisters nåd, hur stor del av sitt eget arbetes produkt arbetaren kan få som ersättning för detta arbete? (s. 125) ... i förhållande till storleken av den undanhållna produkten, vare sig man vill kalla den för skatt, profit eller stöld ... dessa försnillningar"[VI*] (s. 126) o.s.v.
Jag måste erkänna, att jag inte kan undgå en känsla av blygsel, när jag skriver dessa rader. Att den antikapitalistiska engelska litteraturen är så fullständigt okänd i Tyskland, trots att Marx redan i "Filosofins elände" direkt hänvisat till den, och trots att mycket därav - broschyren av 1821, Ravenstone, Hodgskin etc. - flera gånger citeras i första bandet av "Kapitalet", det må vara en sak. Men hur djupt den officiella politiska ekonomin har sjunkit, det bevisas bäst därav, att inte endast en litteratus vulgaris[VII*], som förtvivlat klamrar sig fast vid Rodbertus' rockskört och som "verkligen ingenting har lärt", utan också en professor av facket[VIII*], som "bröstar sig med lärdom", till den grad har glömt sin klassiska ekonomi, att han på fullt allvar anklagar Marx för att ha stulit saker från Rodbertus, som man kan läsa redan hos Adam Smith och Ricardo.
Men vad nytt har då Marx haft att säga om mervärdet? Hur kan det komma sig, att Marx' mervärdeteori har slagit ner som en blixt från klar himmel, och detta i alla civiliserade länder, medan alla hans socialistiska föregångares teorier, Rodbertus' inbegripna, har fallit platt till marken?
En parallell ur kemins historia kan ge oss svar på frågan.
Ännu mot slutet av 1700-talet härskade som bekant den flogistiska teorin, enligt vilken förbränningen tillgick så, att en främmande kropp skilde sig från den förbrinnande kroppen, och denna främmande kropp, ett absolut brännämne, kallades flogisto'n. Denna teori räckte till för att förklara de då kända kemiska fenomenen, även om man vid åtskilliga tillfällen måste göra våld på fakta. Nu framställde Priestley år 1774 en luftart, "som han fann så ren eller så fri från flogiston, att vanlig luft i jämförelse därmed verkade skämd".
Han kallade den "avflogistiserad luft". Strax efteråt framställde svensken Scheele samma luftart och påvisade, att den finns i atmosfären. Han upptäckte också, att den försvinner, om man förbränner en kropp däri eller i vanlig luft, och kallade den därför "eldluft".
"Av dessa resultat drog han den slutsatsen, att den förbindelse som uppstår vid förening av flogiston med en av luftens beståndsdelar" [alltså vid förbränning] "inte är något annat än eld eller värme som avgår genom glaset."[2*]
Både Priestley och Scheele hade framställt syret men visste inte, vad de hade i sina händer. Bägge "förblev bundna" av den "föreliggande flogistonteorin". Det ämne, som skulle störta hela den flogistiska åskådningen och revolutionera kemin, var i deras händer ofruktbart. Men Priestley hade tagit kontakt med kemisten Lavoisier i Paris och meddelat sin upptäckt. Med hjälp av de nyupptäckta fakta undersökte Lavoisier hela den flogistiska kemin, konstaterade att den nya luftarten var ett nytt kemiskt grundämne, och att det vid förbränning inte är det mystiska flogiston, som bortgår ur den förbrinnande kroppen, utan detta nya ämne som förenar sig med kroppen. På detta sätt ställdes hela kemin, som i sin flogistiska form hade stått på huvudet, för första gången på fötterna. Och även om Lavoisier inte - som han senare påstod - har framställt syret samtidigt med och oberoende av Priestley och Scheele, så förblir han dock den verklige upptäckaren av syret, i motsats till de bägge andra, som hade framställt det men inte visste, vad de hade framställt.
På samma sätt som Lavoisier förhåller sig till Priestley och Scheele beträffande syret, förhåller sig Marx till sina föregångare, när det gäller mervärdeteorin. Att den produktvärdedel, som vi nu kallar mervärde, existerar, det var fastställt långt före Marx, och likaså hade mer eller mindre klart uttalats, varav mervärdet består, nämligen av den arbetsprodukt, som det inte betalats något vederlag för. Men längre hade man inte kommit. En grupp - de klassiska borgerliga ekonomerna - undersökte på sin höjd, i vilket storleksförhållande arbetsprodukten fördelas mellan arbetaren och ägaren av produktionsmedlen. En annan grupp - socialisterna - fann denna fördelning orättvis och sökte efter utopiska medel att göra slut på denna orättfärdighet. Bägge grupperna förblev bundna av de vanliga ekonomiska begreppen, såsom dessa förelåg.
Då uppträdde Marx, och han kom i direkt motsättning till alla sina föregångare. Där dessa hade sett en lösning, såg han endast ett problem. Han såg, att här förelåg varken "avflogistiserad luft" eller "eldluft" utan syre - att det här varken rörde sig om att konstatera ett ekonomiskt faktum eller en konflikt mellan detta faktum och den eviga rättvisan eller den sanna moralen, utan om ett faktum som skulle komma att revolutionera hela ekonomin och ge nyckeln till förståelsen av hela den kapitalistiska produktionen - för den som förstod att använda den. Med utgångspunkt från detta faktum undersökte han alla de föreliggande ekonomiska begreppen, liksom Lavoisier med hjälp av syret hade undersökt den flogistiska kemins kategorier. För att få veta vad mervärdet var, måste han först ta reda på vad värdet var. Framförallt måste själva värdeteorin hos Ricardo underkastas kritik. Marx undersökte alltså arbetet med hänsyn till dess värdebildande egenskap och fastslog för första gången, vilket arbete det är som bildar värde, och varför och hur detta sker. Han fastslog även, att värde överhuvud inte är något annat än kristalliserat arbete av detta slag - en sak som Rodbertus aldrig har begripit. Marx undersökte sedan förhållandet mellan varan och pengarna och påvisade, varför och på vad sätt varan i kraft av sin inneboende värdeegenskap under varuutbytet måste åstadkomma motsättningen mellan vara och pengar. Hans på denna grundval uppbyggda penningteori är den första utförliga och numera utan invändningar allmänt accepterad. Han undersökte penningens förvandling till kapital och bevisade, att den beror på köp och försäljning av arbetskraft. Genom att sätta arbetskraften, den värdeskapande kraften, i stället för arbetet löste han med ett slag en av de svårigheter, som Ricardos skola hade kapsejsat på: omöjligheten att bringa det ömsesidiga förhållandet mellan arbete och kapital i samklang med Ricardos lag, att värdet bestämmes av arbetet. Genom att påvisa kapitalets uppdelning i konstant och variabelt lyckades han för första gången framställa mervärdebildningsprocessen i dess verkliga förlopp, i dess detaljer, och därmed förklara den - en sak som ingen av hans föregångare hade gått i land med. Hän konstaterade alltså en uppspaltning av själva kapitalet, en upptäckt som ger nyckeln till lösningen av de mest invecklade ekonomiska problem, något som bok II - och i ännu högre grad bok III - på det mest slående sätt bevisar. Men varken Rodbertus eller de borgerliga ekonomerna hade fattat det minsta av detta spörsmål. Marx undersökte vidare själva mervärdet och fann dess bägge former: absolut och relativt mervärde, samt påvisade de olika men i bägge fallen avgörande roller, som de spelat i den kapitalistiska produktionens historiska utveckling. På grundval av mervärdet utvecklade han den första rationella teorin om arbetslönen och drog för första gången upp huvudlinjerna i den kapitalistiska ackumulationens historia samt gav en framställning av dess historiska tendens.
Och Rodbertus? Sedan, han har läst allt detta, finner han där - tendensekonom som alltid! - ett "Einbruch in die Gesellschaft",[IX*] [6] finner att han själv sagt - fast mycket kortare och klarare - hur mervärdet uppkommer, och slutligen att alltsammans visserligen passar in på "den nuvarande kapitalformen", d.v.s. på kapitalet i dess historiska gestalt, men däremot inte på "kapitalbegreppet", d.v.s. hr Rodbertus' fantasiföreställning om kapitalet. Precis som den gamle Priestley, som ända till sin död höll fast vid flogistonteorin och inte ville veta av syret. Bara med den skillnaden, att Priestley verkligen hade framställt syre, medan Rodbertus i sitt mervärde eller rättare sagt sin "ränta" endast hade återupptäckt en redan allmänt känd sanning, och att Marx handlade annorlunda än Lavoisier, ty han påstod inte att han var den förste, som upptäckt det faktum att mervärde existerar.
Vad Rodbertus i övrigt presterat som ekonom, står på samma nivå. Hans förvandling av mervärdet till en utopi har Marx oavsiktligt kritiserat redan i "Filosofins elände", och vad som för övrigt är att säga därom, har jag sagt i förordet till den tyska upplagan av nämnda skrift. Rodbertus' förklaring, att handelskriserna beror på arbetarklassens underkonsumtion, finns redan i Sismondis "Nouveaux Principes de l'Économie Politique", bd IV, kap IV.[3*] Endast med den skillnaden, att Sismondi därvid alltid hade världsmarknaden för ögonen, medan Rodbertus' horisont inte når utöver den preussiska gränsen. Hans spekulationer, huruvida arbetslönen härstammar ur kapitalet eller ur intäkterna, tillhör skolastiken[X*] och avfärdas definitivt i tredje avdelningen av detta andra band av "Kapitalet". Hans ränteteori har förblivit hans uteslutande egendom och kan slumra i glömskan, tills det Marxmanuskript blir tryckt, som kritiserar den.[XI*] Hans förslag slutligen till den gammalpreussiska jordegendomens frigörelse från kapitalets tryck är alltigenom utopiska: de förbigår nämligen den enda praktiska fråga, som det handlar om - frågan: Hur kan den gammalpreussiske lantjunkaren år efter år få in låt oss säga 20.000 mark och ge ut låt oss säga 30.000 mark utan att sätta sig i skuld?
Ricardoanerna strandade omkring år 1830 på mervärdet. Vad de inte kunde lösa, blev ännu mera olösligt för deras efterföljare, vulgärekonomerna. De bägge problem, som de misslyckades med, var dessa:
För det första: Arbetet är värdets måttstock. Nu har emellertid det levande arbete, som bytes mot kapitalet, ett mindre värde än det förkroppsligade arbete, som det utbytes mot. Arbetslönen, värdet av en bestämd mängd levande arbete, är alltid mindre än värdet av den produkt, som framställes av samma mängd levande arbete, eller den produkt vari detta arbete är nedlagt. I denna formulering är problemet olösligt. Marx har formulerat frågan riktigt och därmed besvarat den. Det är inte arbetet, som har värde. Som värdeskapande verksamhet kan det lika litet ha ett bestämt värde som tyngden en viss vikt, värmen en viss temperatur eller elektriciteten en viss strömstyrka. Det är inte arbetet, som köpes och säljes som en vara, utan det är arbetskraften. Så snart arbetskraften förvandlas till vara, bestämmes des värde av det arbete som är nedlagt i den, som en produkt av samhällelig verksamhet, och värdet är likamed det arbete, som är samhälleligt nödvändigt för att producera och reproducera det. Köp och försäljning av arbetskraft på grundval av detta värde står alltså inte på något sätt i motsats till den ekonomiska värdelagen.
För det andra: Enligt Ricardos värdelag producerar två kapital, som använder lika mycket och lika högt betalt arbete, och under förutsättning att alla andra omständigheter är desamma, under loppet av samma tid produkter av samma värde och likaså mervärde och profit av samma storlek. Men om de använder olika mängd levande arbete, så kan de inte producera samma mängd mervärde eller - som ricardoanerna säger - profit. Nu är emellertid motsatsen fallet. Faktiskt producerar lika stora kapital under lika lång tid i genomsnitt lika stor profit, oavsett hur mycket eller hur litet levande arbete de använder. Här föreligger alltså en motsägelse gentemot värdelagen, en motsägelse som redan Ricardo upptäckte, men som varken han eller hans efterföljare förmådde lösa. Inte heller Rodbertus kunde undgå att märka denna motsägelse, men i stället för att söka lösa den gjorde han den till en av utgångspunkterna för sin utopi ("Zur Erkenntnis" s. 131). Denna motsägelse hade Marx löst redan i manuskriptet "Zur Kritik", men i enlighet med planen för "Kapitalet" följer lösningen först i bok III. Det kommer dock att dröja månader, innan denna kan publiceras. De ekonomer, som betraktar Rodbertus som Marx' hemliga källa och överlägsna föregångare, har här alltså en chans att visa, vad Rodbertus' ekonomi kan prestera. Om de kan på visa, hur en lika stor genomsnittsprofitkvot kan och måste utbildas, inte endast utan kränkning av värdelagen utan tvärtom på dess grundval, då skall vi talas vid på nytt. Emellertid är det nog säkrast, att de skyndar på. De briljanta undersökningarna i denna bok II och dess helt nya resultat på hittills nästan outforskade områden är endast preludier till innehållet i bok III, som redovisar slutresultaten av Marx' analys av den samhälleliga produktionsprocessen på kapitalistisk grundval. Sedan bok III har utkommit, återstår det inte mycket att säga om ekonomen Rodbertus.
Marx har vid flera tillfällen låtit mig förstå, att bok II och bok III av "Kapitalet" skulle tillägnas hans hustru.
London, Marx' födelsedag, den 5 maj 1885.
Friedrich Engels.
Den föreliggande andra upplagan är i stort sett ett ordagrant avtryck av den första. Men tryckfelen är rättade, en del stilistiska ofullkomligheter har avlägsnats, och några korta stycken som endast innehåller upprepningar är strukna.
Bok III, som medfört oväntat stora svårigheter, är nu också nästan färdig i manuskript. Om inte min hälsa sviker, kan tryckningen påbörjas redan instundande höst.
London den 15 juli 1893.
F. Engels.
[1] Engels kunde inte förverkliga sin avsikt att utge "Theorien über den Mehrwert" som Kapitalet, bok 4. Den utgavs först åren 1905-1910 av Karl Kautsky. Denna utgåva innehåller dock en rad egenmäktiga avvikelser från Marx' manuskript, en felaktig uppställning av materialet, liksom uteslutningar av viktiga avsnitt. Institutet för marxism-leninism utgav under åren 1956-1962 en ny tysk upplaga på uppdrag av Tysklands Socialistiska Enhetspartis centralkommitté. (Se även förordet till "Theorien über den Mehrwert", Dietz Verlag, Berlin 1965, del I.)
[2] Stats- och katedersocialister. - En riktning inom den borgerliga politiska ekonomin i Tyskland, som uppstod under 1870-talet. Katedersocialisterna (Gustav Scholler, Lujo Brentano, Adolf Wagner, Karl Bücher, Verner Sombart o.a.) var bittra fiender till marxismen och företrädare för en borgerlig reformism. De propagerade för klassamarbete mellan bourgeoisi och proletariat, försökte försvaga klasskampen och föreslog en del sociala reformer för att tränga tillbaka den revolutionära socialdemokratins inflytande och försona arbetarna med den reaktionära preussiska staten. Förstatligandet av järnvägarna, som genomfördes av den preussiska regeringen, och det av Bismarck planerade tobaks- och brännvinsmonopolet förklarade de vara "statssocialism". Marx och Engels förde en konsekvent kamp mot katedersocialismen och avslöjade dess reaktionära och ovetenskapliga innebörd.
[3] Engels syftar här på ett brev från Rodbertus till J. Zeller skrivet den 14 mars 1875. Detta brev offentliggjordes första gången 1879 i "Zeitschrift für die gesamte Staatswissenschaft", som utkom i Tübingen.
[4] Rodbertus-Jagetzow, "Sociale Briefe an von Kirchmann. Dritter Brief: Widerlegung der Ricardo'schen Lehre von der Grundrente und Begründung einer neuen Rentetheorie."
[5] "Denne otrolige skomakare" (this most incredible cobler) - denna beteckning använde John Wilson för MacCulloch i sin skrift "Some illustrations of Mr. M'Culloch's principles of political economy", Edinburgh 1826.
[6] Rodbertus-Jagetzow, "Briefe und socialpolitische Aufsätze." Utgiven av Rudolph Meyer. Band 1, Berlin [1881] S. 111.
[7] [Bailey] "A critical dissertation on the nature, measures, and causes of value; chiefly in reference to the writings of Mr. Ricardo and his followers. By the author of essays on the formation and publication of opinions." London 1825, S. 72.
[8] Inkastat - Slavsamhälle med betydande rester av ursamhällets organisation. Grunden för samhällets och arbetets uppbyggnad var släkt- eller bondegemenskapen (aylla), som tillsammans ägde jord och boskap. Sin blomstringstid upplevde Inkastaten från slutet av 1400-talet till den spanska erövringen och blev fullständigt förintad under 1530-talet. Den sträckte sig då över ett område, som i våra dagar omfattar Peru, Ecuador, Bolivia och norra delen av Chile.
[9] "När grek möter grek, blir det en hård kamp". Citat ur Nathanael Lee; "Rival Queens." I "Dramatic Works", Band 3, London 1734, S. 266.
[10] Lalor, "Money and morals: a book for the times." London 1852, S. 43/44. Sismondi, « Études sur l'économie politique », Band 1, Bruxelles 1837, S. 49.
[11] Jean-Baptiste Say, « Traité d'économie politique. » Uppl. 3. Band 2, Paris 1817.
[12] Här citerar Marx ett föredrag av Williams: "On the maintenance and renewal of permanent way ...", som trycktes i "Money Market Review" från den 2 december 1867. => =>
[13] Av Lardner: "Railway economy: a treatise on the new art of transport ..." heter det: "ungefär 8%." Om man räknar precis 8% måste det i texten heta 12½ år.
[14] Marx påvisar i sitt manuskript, att ett dylika sätt att beräkna kapitalets omslagstid är felaktigt. Den genomsnittstid, som anges i citatet för ett omslag (16 månader), är med betraktande av profiten på 7½% beräknad på hela kapitalet, 50.000 dollar. Om man inte tar hänsyn till profiten, blir omslagstiden för detta kapital 18 månader.
[15] Som framgår av citatet, är en stor del av denna bok endast ett avtryck av de första tio kapitlen i den skrift av Scrope, "Principles of political economy", som utkom i England 1833. Potter gjorde endast några förändringar.
[16] John Stuart Mill, "Essays on some unsettled questions of political economy." London 1844, S. 164.
[17] Ramsay, "An essay on the distribution of wealth." Edinburgh 1836, S. 21/24.
[18] Macleod, "The elements of political economy." London 1853, S. 76-80.
[19] Patterson, "The science of finance. A practical treatise." Edinburgh, London 1868.
[20] "Manava Dharma Sastra" - Manus lag, gammalindisk lagbok, som av bramanerna upphöjts till bindande levnadsnormer för alla kaster. Enligt traditionen är Manu, som anses vara stamfader för mänskligheten, denna berömda indiska skrifts författare.
Marx citerar efter "Manava Dharma Sastra, or the institutes of Manu according to the gloss of Kulluka, comprising the Indian system of duties, religious and civil", Madras 1863, S. 281.
[21] Marx behandlar utförligt « Tableau économique » i "Theorien über den Mehrwert", Del. 1, kap. 6 och i det av honom författade kapitel 10 i andra avsnittet av Engels' "Anti-Dühring"
[22] dei ex machina (gudar ur maskinen) - oväntad, tillfällig lösning av förvecklingar. I den antika teatern hade man ett maskineri, varigenom en gudomlig gestalt infördes på scenen, denne ingrep i den dramatiska intrigen och löste alla svårigheter.
[23] Onkel Bräsig, huvudpersonen i en roman av Fritz Reuter.
[24] Institut de France - det högsta vetenskapliga samfundet i Frankrike, som består av flera klasser eller akademier. Destutt de Tracy var medlem av Akademin för moralisk och politisk vetenskap.
[25] I första och andra upplagan har detta stycke följande lydelse: Under loppet av fyraårig reproduktion i utvidgad skala har det samlade kapitalet i I och II stigit från 5.400 c + 1.750 v = 7.150 till 8.784 c + 2.782 v = 11.566, alltså i förhållande 100 : 160. Det samlade mervärdet var ursprungligen 1.750, det är nu 2.782. Det konsumerade mervärdet var i början 500 för I och 533 för II, tillsammans = 1.033. Det var det sista året 732 för I och 958 för II, tillsammans = 1.690. Det har alltså växt i förhållande 100 : 163.
[1*] I förordet till Karl Marx' "Filosofins elände. Svar på Proudhons 'Eländets filosofi' " (sv. övers. Sthlm 1949).
[2*] Roscoe-Schorlemmer, Ausführliches Lehrbuch der Chemie, Braunschweig 1877, I, s. 13, 18.
[3*] "Den inhemska marknaden blir ständigt mer och mer hopträngd, på grund av att rikedomen koncentreras på ett mindre antal händer, och industrin tvingas därför i allt större utsträckning att söka avsättning för sina varor på främmande marknader, där den framkallar våldsamma omvälvningar" (nämligen krisen år 1817, som strax efteråt beskrives). Nouv. Princ. éd. 1819, I. s. 336.
[I*] i svensk övers. 1943.
[II*] I vår svenska upplaga sid. 517, n. 26. - IB.
[III*] "Ägarna till merprodukt eller kapital." - IB.
[IV*] "... Från lat. interesse kommer ty. Interesse, även: ränta, varav sv. Intresse ..." (Hellquist: Svensk etymologisk ordbok, Lund 1957, s. 412). - Ännu för några decennier sedan var termen intresse vanligare än termen ränta i svenskt vardagsspråk. - IB.
[V*] Sv. uppl. Sthlm 1949, s. 68.
[VI*] Originalet har här (från engelskan) termen defalkationer. - IB.
[VII*] vulgär skriftställare (R. Meyer)
[VIII*] Adolph Wagner
[IX*] "inbrott i samhället" - IB.
[X*] här i förklenande bemärkelse: skolmässig, spetsfundig. - IB.
[XI*] "Theorien über den Mehrwert"