Friedrich Engels

Den arbetande klassens läge i England

Från egna iakttagelser och autentiska källor

1845

Skrivet: I Barmen från mitten av november 1844 till mitten av mars 1845.
Publicerat: I bokform på tyska 1845, Leipzig.
Källa: Marx Engels Werke bd II, s. 225-506; "Die Lage der arbeitenden Klasse in England".
Översättning: En arbetsgrupp under ledning av Claes-Eric Danelius.
Digitalisering: Jonas Holmgren

Innehållsförteckning:

• Till de arbetande klasserna i Storbritannien
• Förord
• Inledning
• Det industriella proletariatet
• De stora städerna
• Konkurrensen
• Invandringen från Irland
• Resultat
• Enskilda industrigrenar
  • Fabriksarbetarna
• De övriga industrigrenarna
• Arbetarrörelser
• Gruvproletariatet
• Jordbruksproletariatet
• Bourgeoisins inställning till proletariatet
• Efterskrift till Den arbetande klassens läge i England
  • En engelsk strejk
• Förord till den engelska upplagan 1892
• Anmärkningar
• Noter

Till de arbetande klasserna i Storbritannien[1]

Första sidan av Engels' tillägnan: TILL DE ARBETANDE KLASSERNA I STORBRITTANNIEN.

Arbetare!

Er tillägnar jag ett arbete, i vilket jag försökt att ge mina tyska landsmän en trogen bild av era förhållanden, av era lidanden och er kamp, ert hopp och era utsikter. Jag har levat länge nog bland er för att veta något om era levnadsvillkor. Jag har ägnat min allvarligaste uppmärksamhet åt att lära känna dem, jag har studerat de olika officiella och icke-officiella dokumenten så långt det var mig möjligt att få tag i dem. Jag har inte nöjt mig med detta - jag önskade mer än en blott abstrakt kunskap i mitt ämne; jag ville se er i era egna hem, iaktta er i ert vardagliga liv, prata med er om era villkor och missförhållanden, bevittna er kamp mot era förtryckares samhälleliga och politiska makt. Jag har gjort detta: Jag avstod från medelklassens sällskap och middagar, dess portvin och champagne, och ägnade mina lediga timmar nästan helt åt umgänget med vanliga arbetande människor. Jag är både glad och stolt över att ha gjort detta. Glad, därför att jag fick tillfälle att tillbringa många lyckliga timmar, då jag lärde känna livets realiteter - mången timme, som annars skulle ha förslösats på mondänt skvaller och tröttsam etikett. Stolt, eftersom jag härigenom fick möjlighet att göra rättvisa åt en förtryckt och förtalad klass av människor, som med alla sina brister och under så ogynnsamma förhållanden ändå vinner aktning från var och en, förutom den engelske krämaren; stolt också eftersom jag således fick tillfälle att rädda det engelska folket från den växande ringaktning, som på kontinenten blivit den oundvikliga följden av er styrande medelklass brutalt själviska politik och allmänna uppträdande.

Då jag samtidigt haft rikliga möjligheter att ge akt på medelklassen, er motståndare, kom jag snart till den slutsatsen, att ni har rätt, fullständigt rätt, i att inte vänta er något som helst stöd från den. Dess intressen är diametralt motsatta era, fastän den alltid söker hävda motsatsen och få er att tro på dess uppriktigaste sympati för ert öde. Dess handlingar vederlägger dess lögner. Jag hoppas att jag har samlat mer än tillräckligt med bevis för att medelklassen - den må säga vad den vill - i verkligheten inte har någon annan avsikt än att berika sig på ert arbete så länge som den kan sälja dess produkter, och att lämna er åt svälten så snart den inte kan göra sig någon profit på denna indirekta handel med kött och blod. Vad har medelklassen gjort för att bevisa sin påstådda goda vilja mot er? Har den någonsin ägnat någon allvarlig uppmärksamhet åt era missförhållanden? Har den gjort mer än betalat utgifterna för ett halvdussin undersökningskommissioner, vars omfångsrika rapporter är dömda till en evig vila bland högarna av makulatur på hyllorna i civildepartementet? Har de [dessa borgare] någonsin utarbetat en enda läsbar bok ur de där murknande blåböckerna, så att var och en lätt skulle kunna få information om förhållandena bland den stora majoriteten av de "friborna britterna"? Nej, inte de inte, det där är saker som de inte gärna talar om - de har överlåtit åt en utlänning att informera den civiliserade världen om den ovärdiga situation som ni måste leva i. En utlänning för dem, inte för er, hoppas jag. Fast min engelska kanske ännu inte är helt ren, kommer ni att finna den klar och tydlig. Ingen arbetare i England - och inte i Frankrike heller, för den delen - har någonsin behandlat mig som en främling. Med största glädje har jag märkt att ni är fria från den fördärvliga plåga, nationella fördomar och nationellt högmod, som när allt kommer omkring innebär egoism i masskala. Jag har sett att ni sympatiserar med var och en som allvarligt ägnar sina krafter åt det mänskliga framåtskridandet - han må vara engelsman eller inte - och beundrar allt som är betydelsefullt och viktigt, vare sig det uppstått på er mark eller inte. Jag har funnit er vara mer än blott engelsmän, medlemmar av en enda, isolerad nation, jag fann att ni är människor, medlemmar av mänsklighetens stora, universella familj, som vet att dess intressen och de som tillhör hela mänskligheten, är desamma. Och som sådana, som medlemmar av denna familj, denna enda och odelbara mänsklighet, som människor i ordets högsta mening, hälsar jag, tillsammans med många andra från kontinenten, era framsteg i varje riktning och önskar er en snabb framgång.

Fortsätt så som ni har gjort hittills. Många prövningar återstår; var ståndaktiga och oförskräckta - er framgång är säker, och intet steg som ni måste ta på er marsch framåt kommer att vara förlorat för vår gemensamma sak, mänsklighetens sak!

Barmen (preussiska rhenprovinsen) 15 mars 1845
Friedrich Engels

Förord

Den bok, vars förord följer på följande sidor, behandlar ett ämne, som jag ursprungligen ämnade ta upp i ett enda kapitel i ett mer omfattande arbete om Englands samhällshistoria. Betydelsen av detta ämne nödvändiggjorde emellertid en särskild undersökning av det.

Arbetarklassens läge är den verkliga grunden och utgångspunkten för alla nutida samhälleliga rörelser, eftersom det utgör den högsta och mest obeslöjade kulmen på vår tids sociala misär. Den franska och tyska arbetarklassens kommunism är dess direkta, fourierism och engelsk socialism, liksom det bildade tyska borgerskapets kommunism, är dess indirekta produkter. Kännedom om proletära förhållanden är absolut nödvändig för att kunna lägga en solid grund för socialistiska teorier å ena sidan och för bedömningen av deras existensberättigande å den andra; samt för att göra slut på alla sentimentala drömmar och idéer för och emot. Men proletära förhållanden existerar i sin klassiska form, i sin fulländning, endast i det brittiska imperiet, särskilt i själva England. Dessutom: Endast i England har det nödvändiga material så fullständigt samlats och upptecknats genom officiella undersökningar, som är väsentligt för en någorlunda omfattande framställning av ämnet.

Under tjugoen månader hade jag tillfälle att bli bekant med det engelska proletariatet, dess strävanden, dess sorger och glädjeämnen, att se det på nära håll, genom personliga iakttagelser och personligt umgänge, och samtidigt komplettera mina iakttagelser genom att anlita erforderliga autentiska källor. Det jag har sett, hört och läst har sammanfattats i föreliggande bok. Jag är beredd att få se inte endast min ståndpunkt angripen från många håll, utan också de fakta jag återgivit, detta särskilt när boken kommer i engelsmännens händer. Jag vet lika väl att jag här och där kan bevisas ha fel i någon betydelselös detalj, något som i betraktande av ämnets omfattande karaktär och dess vittgående antaganden även en engelsman kan få svårigheter att undvika. Detta så mycket mer som det i England ännu inte finns ett enda dokument, som i likhet med mitt behandlar alla arbetarna. Men utan att tveka ett ögonblick utmanar jag det engelska borgerskapet att bevisa, att jag ens i något enstaka fall av betydelse för framställningen av min sak i dess helhet gjort mig skyldig till någon oriktighet, och att bevisa det med fakta, lika autentiska som mina.

Omslag till första upplagan av DEN ARBETANDE KLASSENS LÄGE I ENGLAND.

En beskrivning av den klassiska form, som proletariatets levnadsbetingelser har antagit i England, är mycket viktig, särskilt för Tyskland och speciellt just nu. Tysk socialism och kommunism har mer än någon annan utgått från teoretiska förutsättningar; vi tyska teoretiker visste ännu alltför litet om den verkliga världen för att direkt av dessa reella förhållanden drivas till reformer av denna "dåliga verklighet". I vilket fall kom ingen av de erkända förkämparna för sådana reformer fram till kommunismen på annat sätt än genom den feuerbachska upplösningen av den hegelska spekulationen. De verkliga villkoren för proletariatets liv är så föga kända bland oss, att även de välmenande "sällskapen för höjande av de arbetande klasserna", i vilka vår bourgeoisi nu misshandlar den sociala frågan, ständigt utgår från de mest löjliga och befängda bedömningar rörande arbetarnas läge. Vi tyskar är, mer än några andra, i behov av kunskaper om de fakta, som gäller denna fråga. Och fastän levnadsvillkoren för Tysklands proletariat inte har antagit den klassiska form som de har i England, har vi, inte desto mindre, i grunden samma samhälleliga ordning, vilken förr eller senare med nödvändighet måste nå samma akuta grad som den redan har uppnått på andra sidan Nordsjön, om inte nationens förnuft i tid vidtar åtgärder, som kan lägga en ny grund för hela samhällssystemet. De grundläggande orsaker som i England har åstadkommit misär och förtryck av proletariatet, existerar också i Tyskland och måste i det långa loppet frambringa samma resultat. Under tiden driver oss emellertid det fastslagna faktum om eländiga förhållanden i England att fastställa också faktum om eländiga förhållanden i Tyskland, och förser oss med en måttstock, med vilken vi kan mäta deras omfattning och vikten av den fara - som kommit i dagen genom de schlesiska och böhmiska oroligheterna[2] - vilken direkt hotar lugnet i Tyskland från de trakterna.

Slutligen önskar jag göra ytterligare två anmärkningar. För det första: Jag har använt ordet Mittelklasse [medelklass] hela tiden i den engelska betydelsen av middle-class (eller middle-classes som det nästan alltid sägs). Liksom det franska ordet bourgeoisi betyder det den ägande klassen, speciellt den ägande klass som är skild från den så kallade aristokratin - den klass, som i Frankrike och England direkt, och i Tyskland, under rollen av "allmänna opinionen" indirekt är i besittning av den politiska makten. På liknande sätt har jag fortlöpande använt arbetare (Arbeiter) och proletärer, arbetarklass, egendomslös klass och proletariat som likvärdiga synonymer.

För det andra: Beträffande de flesta citaten har jag angivit respektive upphovsmans partitillhörighet, eftersom liberalerna i nästan varje fall söker betona nödläget i lantdistrikten och resonera bort det som råder i fabriksområdena, medan de konservativa å sin sida erkänner eländet i fabriksdistrikten, men avsäger sig all kännedom om det i jordbruksområdena. Av samma skäl har jag, närhelst jag saknat officiella dokument för att beskriva industriarbetarnas läge, alltid föredragit att presentera bevis från liberala källor, detta för att bekämpa den liberala bourgeoisin genom att kasta deras egna ord i ansiktet på dem. Jag har citerat tories[3] eller chartister[4] som stöd, endast när jag kunnat bekräfta deras riktighet genom personliga iakttagelser eller varit övertygad om sanningshalten i de citerade uppgifterna på grund av det personliga eller litterära anseendet hos de upphovsmän jag refererat till.

Barmen 15 mars 1845
F. Engels

Inledning

Proletariatets historia i England börjar under andra hälften av förra århundradet [1700-talet], med uppfinningen av ångmaskinen och maskiner för att bearbeta bomull. Dessa uppfinningar gav, som är väl känt, upphov till en industriell revolution, en revolution som förändrade hela det civiliserade samhället, och vars historiska betydelse först nu börjar erkännas. England är den klassiska marken för denna omdaning, vilken var desto mäktigare ju tystare den försiggick; och England är därför det klassiska landet också för dess huvudsakliga produkt, proletariatet. Endast i England kan proletariatet studeras i alla sina förhållanden och från alla sidor.

Vi ämnar inte här och nu behandla historien om denna revolution, inte heller dess ofantliga betydelse för samtid och framtid. En sådan skildring måste reserveras för ett framtida, mer omfattande verk. För tillfället måste vi begränsa oss till det lilla som är nödvändigt för att förstå de fakta som följer, för att inse det engelska proletariatets nuvarande tillstånd.

Innan maskinerna infördes, ägde spinnandet och vävningen av råmaterial rum i arbetarens hem. Hustru och dotter spann garnet som fadern vävde, eller som de sålde om han inte själv bearbetade det. Dessa vävarfamiljer bodde på landet i grannskapet av städerna, och kunde klara sig ganska bra på sina inkomster, eftersom hemmamarknaden var nästan den enda, och konkurrensens förödande makt, som kom senare, med erövringen av utländska marknader och handelns utbredning, ännu inte pressade ned lönerna. Vidare rådde en konstant ökning av efterfrågan på hemmamarknaden. Denna efterfrågan höll jämna steg med den långsamma befolkningsökningen och gav sysselsättning åt alla arbetarna. En energisk konkurrens bland arbetarna själva var också omöjlig, eftersom deras hem låg spridda på landet. Sålunda kunde vävaren vanligen lägga undan något, och hyra en liten jordbit som han odlade på sin fritid, av vilken han hade så mycket han ville, eftersom han kunde väva närhelst och så länge som han önskade. Visserligen var han en dålig jordbrukare, som skötte sitt land ineffektivt och ofta fick blott klena skördar, men trots det var han ingen proletär. Han hade en position i landet, han var permanent bofast och stod ett steg högre i samhället än dagens engelske arbetare.

Så vegeterade arbetarna i en tämligen dräglig tillvaro, levde ett rättfärdigt och fredligt liv i all fromhet och rättskaffenhet, och deras materiella ställning var vida bättre än deras efterkommandes. De behövde inte överanstränga sig, de gjorde inte mer än de själva valde, och tjänade ändå vad de behövde. De hade fritid för hälsosamt arbete i trädgård eller på fält, ett arbete som i sig självt var rekreation för dem. Dessutom kunde de delta i grannarnas förströelser och spel. Alla dessa spel - bowling, cricket, fotboll etc., bidrog till deras fysiska hälsa och styrka. De var för det mesta starka, välbyggda människor, i vars yttre skepnad föga eller ingen skillnad kunde ses, jämfört med deras grannar bönderna. Deras barn växte upp i frisk lantluft, och om de kunde hjälpa sina föräldrar i arbetet, var det endast tillfälligtvis. Någon åtta eller tolv timmars arbetsdag var det inte tal om för deras del.

Hur de moraliska och intellektuella egenskaperna var hos denna klass kan man gissa sig till. Avskurna från städerna, vilka de aldrig besökte, eftersom deras garn och vävnader levererades till resande agenter mot betalning - så avskurna att gamla människor som bodde alldeles i grannskapet av staden aldrig gått dit förrän de berövades sitt yrke genom införandet av maskiner och tvingades att se sig om efter arbete i staden - stod vävarna på den självägande bondens moraliska och intellektuella nivå. Med honom var de vanligen direkt förbundna genom sina små jordlotter. De betraktade den adlige godsägaren, den störste jordägaren i regionen, som sin naturlige överherre; de bad honom om råd, de lade fram sina små tvister för att han skulle lösa dem, och de bevisade honom all den ära, som var förbunden med dessa patriarkaliska relationer. De var "respektabelt" folk, goda äkta män och fäder. De levde ett moraliskt liv, eftersom de inte frestades till omoral, då det inte fanns några hus för utsvävningar i deras grannskap, och eftersom värden, på vars krog de då och då släckte törsten, också var en respektabel karl, vanligen en större arrendator, som hade sin stolthet i sin goda ordning, sitt goda öl och sina tidiga stängningstimmar. De hade sina barn hemma hela dagarna, och uppfostrade dem i lydnad och gudsfruktan; det patriarkaliska förhållandet förblev ostört så länge barnen var ogifta. De unga växte upp i idyllisk enkelhet och intim förtrolighet med sina lekkamrater tills de gifte sig. Även om sexuellt umgänge före äktenskapet nästan osvikligt ägde rum, hände detta bara då en moralisk förpliktelse till äktenskap var erkänd på båda sidor, och ett påföljande bröllop gjorde allt väl. I korthet, de engelska industriarbetarna vid denna tid levde och tänkte på ett sätt, som ännu kan återfinnas här och där i Tyskland, i avskildhet och tillbakadragenhet, utan andlig verksamhet och utan våldsamma förändringar i sina levnadsvillkor. De kunde sällan läsa och ännu mera sällan skriva, de gick regelbundet i kyrkan, pratade aldrig politik, konspirerade aldrig, tänkte aldrig. De var roade av kroppsövningar, lyssnade med nedärvd vördnad då bibeln lästes och var, i sin obetingat blinda ödmjukhet, ytterst välsinnade gentemot de "överlägsna" klasserna. Intellektuellt var de döda; levde endast för sina små privata intressen, för sina vävstolar och trädgårdar, och visste ingenting om de mäktiga rörelser som bortom deras horisont svepte fram bland människorna. De levde bekvämt i sitt tysta vegeterande, och hade det inte varit för den industriella revolutionen, skulle de aldrig ha lämnat denna tillvaro, vilken, behagligt romantisk som den var, inte desto mindre var ovärdig mänskliga varelser. I verkligheten var de inte människor, de var endast arbetsverktyg i tjänst hos det fåtal aristokrater, som lett historien fram till denna tid. Den industriella revolutionen har genomfört denna till dess logiska slut genom att göra arbetarna till maskiner rätt och slätt, genom att ta ifrån dem det sista draget av oberoende verksamhet och på så vis tvinga dem att tänka och att fordra en människovärdig tillvaro. Såsom i Frankrike politiken, så drog i England manufakturen och det civiliserade samhällets rörelse i allmänhet i historiens virvel in de sista klasserna, som hade stannat kvar i apatisk likgiltighet för mänsklighetens universella intressen. Den första uppfinning, som gav upphov till en radikal förändring i de engelska arbetarnas läge, var jennymaskinen, uppfunnen år 1764 av vävaren James Hargreaves i Stanhill nära Blackburn, norra Lancashire. Denna maskin var den enkla början till den senare uppfunna mulstolen[5], och den drevs för hand. Istället för en spindel, som på den vanliga spinnrocken, hade den sexton eller arton, skötta av en enda arbetare. Denna uppfinning gjorde det möjligt att leverera mer garn än förut. Tidigare hade det aldrig funnits nog med garn, fast en vävare sysselsatte tre spinnare, och han hade ofta måst vänta på garnet. Nu fanns det mer garn än som kunde vävas av de tillgängliga arbetarna. Efterfrågan på vävnader, redan i stigande, steg ännu mer till följd av dessa varors billighet, vilken i sin tur var resultatet av de minskade kostnaderna för att producera garnet. Fler vävare behövdes, och deras löner steg. Nu, då vävaren kunde tjäna mer vid sin vävstol, övergav han gradvis jordbruket och ägnade hela sin tid åt vävningen. Vid den tiden kunde en familj på fyra vuxna personer och två barn (som sattes att spola) med åtta timmars dagligt arbete tjäna fyra pund i veckan, och ofta mer om omsättningen var bra och arbetet pressade på. Det hände ofta nog, att en enda man tjänade två pund i veckan vid sin vävstol. Gradvis försvann helt klassen av jordbrukande vävare och uppgick i den nu uppstående klassen av vävare, som levde helt på lönearbete, som inte hade någon som helst egendom, inte ens den låtsade egendom som bestod av ett arrende, och blev på så vis arbetare, proletärer. Vidare förstördes den gamla relationen mellan spinnare och vävare. Hittills hade, så långt det var möjligt, garn spunnits och vävts under samma tak. Nu då jennyn, liksom handvävstolen, fordrade en stark hand, började män att spinna och hela familjen levde på detta, medan andra ställde undan den antikverade spinnrocken och, om de inte hade medel att köpa en jenny, tvingades de att leva helt på faderns vävstol. Så började med spinning och vävning den arbetsdelning, som sedan dess i så oändligt hög grad har fullkomnats.

Medan industriproletariatet på så vis utvecklades med den i början ännu mycket ofullständiga maskinen, gav samma maskin upphov till jordbruksproletariatet. Dittills hade det funnits ett stort antal små jordägare ["odalbönder"], vilka hade vegeterat i samma omedvetna frid som sina grannar, de jordbrukande vävarna. De odlade sina jordlappar helt i enlighet med sina förfäders åldriga och ineffektiva metoder, och de motsatte sig varje förändring med den halsstarrighet, som utmärker sådana vanemänniskor, stillastående sedan generationer. Bland dem fanns också många små arrendatorer, men inte arrendatorer i ordets nuvarande betydelse, utan folk som övertagit ett stycke jord från sina fäder och förfäder, antingen genom ett fördragsmässigt ärftligt arrende eller på grund av gammal hävd. Dittills hade de betraktat denna jord som lika säker som om den varit deras egendom. När industriarbetarna drog sig tillbaka från jordbruket, kom ett stort antal av de små ägorna att ligga för fäfot, och på dessa etablerade sig den nya klassen av arrendatorer, tenants-at-will[6], med femtio, ett hundra, två hundra eller fler acres[7]. De riskerade att bli uppsagda vid årsskiftet, men kunde genom förbättrad plöjning på större arealer öka avkastningen. De kunde sälja sina produkter billigare än småbonden, för vilken intet annat återstod, då hans jord inte längre kunde föda honom, än att sälja den, köpa sig en jenny eller en vävstol, eller ta tjänst som lantarbetare hos någon storbonde. Hans nedärvda tröghet och de ineffektiva odlingsmetoder, som han övertagit från sina förfäder, och från vilka han inte kunde befria sig, gav honom intet annat val, då han nu tvingades att konkurrera med män, som skötte sina ägor enligt sundare principer och med alla fördelar, som följer med jordbruk i större skala och med kapitalinvestering för att förbättra jorden.

Under tiden hade industrins utveckling inte gjort halt. Enskilda kapitalister började sätta upp jennymaskiner i stora byggnader och använda vattenkraft för att driva dem, så att de kunde minska antalet arbetare och sälja sitt garn billigare än de enskilda spinnare, som drev sina maskiner för hand. Det uppstod fortlöpande förbättringar på jennyn, så att maskiner hela tiden föråldrades och måste ändras eller ställas undan, och medan kapitalisterna kunde fortsätta även med de gamla maskinerna genom att använda vattenkraft, var detta omöjligt för den enskilde spinnaren. Och fabrikssystemet, vars grund härmed var lagd, fick en ny utveckling år 1767, genom vattenspinnmaskinen [den första spinnmaskin som drevs med vattenkraft], uppfunnen av Richard Arkwright, en barberare i Preston, norra Lancashire. Näst efter ångmaskinen är detta den viktigaste mekaniska uppfinningen under 1700-talet. Den var från början beräknad för mekanisk drivkraft och baserades på helt nya principer. Genom en kombination av jennyns och vattenspinnmaskinens säregenheter åstadkom Samuel Crompton från Firwood i Lancashire mulestolen år 1785[8], och då Arkwright uppfann kardmaskinen och slubbingmaskinen ungefär samtidigt, blev fabrikssystemet det förhärskande för bomullsspinning. Genom obetydliga förändringar anpassades dessa maskiner gradvis till spinning av lin, så att handarbetet även här kom att upphöra. Men det var inte nog med det. Under de sista åren av förra århundradet [1700-talet] hade dr Cartwright, en lantpräst, uppfunnit den mekaniska vävstolen och hade omkring 1804 så fullkomnat den, att den framgångsrikt kunde tävla med handvävaren. Alla dessa maskiner fick dubbel betydelse genom James Watts ångmaskin, uppfunnen 1764, och använd för att driva spinnmaskiner sedan 1785.

Med dessa uppfinningar, sedermera förbättrade från år till år, vanns segern för maskinarbetet över handarbetet i den engelska industrins viktigaste grenar; och det senares historia från den tiden och framåt berättar om hur hantverkarna av maskinerna har drivits från den ena positionen till den andra. Följden av allt detta blev, å ena sidan, ett snabbt prisfall på alla fabrikstillverkade varor, blomstring för handel och industri, erövrandet av nästan alla oskyddade utländska marknader, mångdubbling av kapital och nationalrikedom, å andra sidan en ännu snabbare mångdubbling av proletariatet, tillintetgörande av allt egendomsägande och all säkerhet i anställningen för arbetarklassen, demoralisering, politisk spänning och allt det, som är så motbjudande för engelsmän i goda omständigheter, vilket vi har att behandla i det följande. Då vi redan sett, vilken förändring av det sociala tillståndet för de lägre samhällsklasserna, som åstadkommits av en enda, så klumpig maskin som jennyn, finns det ingen anledning till förvåning, då vi ser vad ett fullständigt och integrerat system av fint anpassat maskineri har åstadkommit, maskiner som mottar råmaterial och framställer vävnader.

Låt oss under tiden granska det engelska fabriksväsendets utveckling något noggrannare, och börja med dess huvudgren, bomullsindustrin. Under åren 1771-1775 importerades årligen till England i genomsnitt något mindre än 5 miljoner pund[9] råbomull, under året 1841 528 milj. pund, och under 1844 kommer importen att nå åtminstone 600 milj. pund. 1834 exporterade England 556 milj. yards[10] vävda bomullsvaror, 76,5 milj. pund bomullsgarn, och trikåvaror till ett värde av 1.200.000 pund sterling[11]. Samma år var 8 miljoner mulspindlar samt 110.000 mekaniska och 250.000 handvävstolar - throstle-spindlar inte inräknade - i arbete hos bomullsindustrin, och enligt McCullochs beräkningar hade nära en och en halv miljon människor sin försörjning, direkt eller indirekt, i denna bransch, av vilka 220.000 arbetade i fabrikerna. Den drivkraft som användes i dessa var ånga, motsvarande 33.000 hästkrafter, och vattenkraft, motsvarande 11.000 hästkrafter. För närvarande är dessa siffror långt ifrån tillräckliga, och det kan med säkerhet antas att kraften och antalet maskiner, liksom antalet arbetare, år 1845 har ökat med hälften mot 1834. Huvudcentrum för denna industri är Lancashire, där den uppstod. Den har grundligt revolutionerat detta grevskap, och omvandlat det från en obemärkt, föga utvecklad sumpmark till en livlig, dynamisk region, som ökat sin befolkning tiofalt på åttio år, med jättelika städer som Liverpool och Manchester, vilka tillsammans räknar 700.000 invånare, och deras grannstäder Bolton med 60.000, Rochdale med 75.000, Oldham med 50.000, Preston 60.000, Ashton och Stalybridge med 40.000. Samt en hel rad andra fabriksstäder, vilka vuxit upp som genom ett trollslag. Södra Lancashires historia rymmer några av nutidens största under, fastän ingen talar om dem. Och alla dessa mirakel har åstadkommits av bomullsindustrin. Även Glasgow, centrum för Skottlands bomullsdistrikt i Lanarkshire och Renfrewshire, har ökat sin befolkning från 30.000 till 300.000 sedan industrins tillkomst. Trikåindustrin i Nottingham och Derby mottog en frisk impuls genom det lägre garnpriset och en annan genom förbättringen av strumpvävstolen, i vilken två strumpor kunde vävas samtidigt. Tillverkningen av spets blev också en viktig industrigren efter uppfinningen av spetsmaskinen år 1777; strax därpå uppfann Lindley point-net-maskinen och 1809 Heathcoat bobbi-net-maskinen, varigenom spetstillverkningen i hög grad förenklades. Efterfrågan ökade i proportion till den lägre kostnaden, så att nu minst 200.000 personer erhåller sin försörjning genom denna industri. Dess viktigaste centra är Nottingham, Leicester och, i västra England, Wiltshire, Devonshire etc. En motsvarande tillväxt har ägt rum inom branscher, beroende av bomullsindustrin, såsom färgning, blekning och textiltryck. Kemisk blekning med klor istället för luftens syre, färgning och tryckning genom den snabba utvecklingen inom kemin, samt en serie av de mest lysande mekaniska uppfinningar inom trycktekniken, möjliggjorde ännu större framsteg, vilka, med utvidgningen av dessa grenar, orsakad av tillväxten inom hela bomullsindustrin, höjde dem till en tidigare okänd blomstringsgrad.

Samma aktivitet kom till uttryck inom yllefabrikationen. Denna hade hittills varit den ledande inom engelsk industri, men de kvantiteter som tidigare framställdes är ingenting i jämförelse med vad som nu produceras. År 1782 låg hela råullsproduktionen från de tidigare tre åren oanvänd i brist på arbetare och skulle så ha förblivit, om inte de nyuppfunna maskinerna hade tillkommit för att spinna den. Anpassningen av dessa maskiner till ullspinning genomfördes högst framgångsrikt. Så började samma plötsliga utveckling på yllets område som vi tidigare har sett på bomullens. År 1738 producerades 75.000 stycken[12] yllevävnad i West Riding, Yorkshire, 1817 490.000 stycken, och så snabb var utvecklingen, att 1834 producerades 450.000 fler stycken än under 1825. 101 milj. pund ull (av vilka 7 milj. pund importerades) bearbetades år 1901; 1835 - 180 milj. pund, av vilka 42 milj. pund importerades. Huvudcentrum för denna industri är West Riding i Yorkshire, där, särskilt i Bradford, långfibrig engelsk ull förvandlas till kamgarn etc. medan i andra städer, Leeds, Halifax, Huddersfield etc., kortfibrig ull omformas till hårdspunnet garn och kläde. Så kommer den närgränsande delen av Lancashire, Rochdale-området, där förutom bomullsindustrin, mycket flanell produceras, och västra England, som levererar det finaste tyget. Här är också befolkningstillväxten värd uppmärksamhet:

Befolkningen måste sedan 1831 ha ökat med åtminstone 20 till 25 procent ytterligare. 1835 sysselsatte ullspinningen i Förenade kungariket 1.313 fabriker med 71.300 arbetare, vilka senare utgjorde blott en liten del av dem, som direkt eller indirekt livnärde sig av yllefabrikationen, och då är nästan alla vävarna ej inräknade.

Framstegen inom linnebranschen utvecklades senare, eftersom råmaterialets natur i hög grad försvårade anpassningen av spinnerimaskinerna. Försök hade gjorts under de sista åren av förra århundradet [1700-talet] i Skottland, men fransmannen Girard, som introducerade linspinningen år 1810, var den förste som lyckades praktiskt. Även Girards maskiner fick först på brittisk jord den betydelse de förtjänade, genom de förbättringar som de undergick i England, och genom sin allmänna tillämpning i Leeds, Dundee och Belfast. Från denna tid expanderade den brittiska linnehandeln snabbt. 1814 importerades 3.000 ton[1*] lin, 1833 nära 19.000 ton lin och 3.400 ton hampa. Exporten av irländskt linne till Storbritannien steg från 32 milj. yards år 1800 till 53 milj. 1825, av vilket en stor del återexporterades. Exporten av engelska och skotska vävda linnevaror steg från 24 milj. yards 1820 till 51 milj. 1833. Antalet linspinnande företag var år 1835 347, med 33.000 arbetare. Hälften av dem låg i södra Skottland och över 60 i West Riding i Yorkshire (Leeds med omgivningar), 25 i Belfast på Irland, och de övriga i Dorset och Lancashire. Vävningen äger rum i södra Skottland och på skilda håll i England, men huvudsakligen på Irland.

Med liknande framgång började engelsmännen ägna sig åt fabrikation av sidenvaror. Råmaterial importerades färdigspunnet [upphasplat] från Sydeuropa och Asien, och det huvudsakliga arbetet blev att tvinna de fina trådarna. Intill 1824 hindrade den höga importtullen, fyra shilling per pund råsilke, i hög grad utvecklingen av den engelska sidenindustrin, och endast Englands och dess koloniers marknader var skyddade mot den. Detta år sänktes tullen till en penny, och antalet fabriker steg genast. På ett enda år växte antalet silkestvinnande spindlar från 780.000 till 1.180.000, och fastän handelskrisen av 1825 för tillfället förlamade denna industri, producerade den 1827 mer än någonsin, då engelsmännen genom skicklighet och erfarenhet hade säkerställt sina tvinnmaskiners överlägsenhet över konkurrenternas klumpiga anordningar. 1835 ägde det brittiska imperiet 263 fabriker för silkestvinning med 30.000 arbetare, huvudsakligen belägna i Cheshire (Macclesfield, Congleton och omgivande distrikt), samt i Manchester och Somersetshire. Dessutom finns det talrika fabriker för upparbetning av avfall, av vilket en säregen artikel, kallad schappesilke (spun silk) framställdes, och vilken engelsmännen t.o.m. levererar till väverierna i Paris och Lyon. Vävningen av detta spunna och tvinnade silke äger rum i Paisley och på andra orter i Skottland samt i Spitalfields, London, men också i Manchester och på annat håll.

Men det jättelika uppsving, som den engelska industrin fått sedan 1760, inskränker sig inte till fabrikationen av textilvaror. Då impulsen väl var given, inverkade den på alla grenar av industriell verksamhet, och en mångfald uppfinningar, helt utan samband med de här nämnda, fick dubbel betydelse genom den omständigheten att de tillkom mitt under den allmänna rörelsen. Men så snart som den omätliga betydelsen av mekanisk kraft praktiskt hade demonstrerats, koncentrerades all energi på att utsträcka denna kraft åt alla håll, och för att exploatera den i enskilda uppfinnares och fabrikanters intresse. Efterfrågan på maskineri, bränsle och material kallade massor av arbetare och ett antal yrkesområden till fördubblad verksamhet. Först med ångmaskinen gavs betydelse åt Englands vidsträckta kolfält; maskinproduktionen uppstod först nu, och med den ett nytt intresse för järngruvorna, som gav råmaterial till den. Den ökade yllekonsumtionen stimulerade engelsk fårskötsel, och den växande importen av ull, lin och silke medförde en utvidgning av den brittiska handelsflottan. Framför allt steg järnproduktionen. Englands järnrika berg var dittills föga utnyttjade. Man hade alltid smält järnmalm med hjälp av träkol, vilket blev allt dyrare då jordbruket förbättrades och skogarna höggs ned. Under förra århundradet började man använda koks vid järnsmältning, och 1780 uppfanns en ny metod, så att man kunde framställa brukbart smidesjärn ur den med koks smälta järnmalmen, som tidigare endast hade använts till gjutjärn. Denna metod, känd som puddelprocessen, består i att reducera det kol, som blandats med järnet under smältprocessen. Den öppnade ett helt nytt fält för den engelska järnhanteringen. Masugnar byggdes, femtio gånger större än förut, smältprocessen förenklades genom införandet av varmblästrar. Härigenom kunde järnet produceras så billigt, att en mängd föremål, som tidigare hade gjorts av sten eller trä, nu kunde framställas av järn.

År 1788 byggde Thomas Paine, den berömde demokraten, i Yorkshire den första järnbron, vilken följdes av en hel rad andra, så att nu nästan alla broar, särskilt de för järnvägstrafik, byggs i gjutjärn. I själva London byggdes en bro över Themsen, Southwarkbron, av detta material. Järnpelare, maskinfundament, etc., används allmänt, och efter tillkomsten av gasljus och järnvägar öppnas nya fält för engelska järnprodukter. Spik och skruv kom gradvis att framställas maskinellt. Huntsman i Sheffield upptäckte år 1760 en mycket arbetsbesparande metod för stålgjutning, så att produktionen av helt nya, billiga varor blev möjlig. Genom den större renheten hos det material som stod till buds, genom förbättrade verktyg, nya maskiner och en mer fullständigt genomförd arbetsdelning blev först nu Englands metallindustri betydande. Befolkningen i Birmingham växte från 73.000 år 1801 till 200.000 1844; Sheffields från 46.000 1801 till 110.000 1844; och kolkonsumtionen enbart i den senare staden nådde år 1836 515.000 ton. 1805 exporterades 4.300 ton järnprodukter och 4.600 ton tackjärn: 1834 16.200 ton järnprodukter och 107.000 ton tackjärn, medan hela järnproduktionen, som 1740 endast hade nått 17.000 ton, 1834 hade stigit till nära 700.000 ton. Enbart smältningen av tackjärn konsumerar årligen över tre miljoner ton kol, och den betydelse som brytningen av kolgruvor har fått under de senaste 60 åren är svår att bilda sig en föreställning om. Alla engelska och skotska tillgångar utnyttjas nu, och enbart gruvorna i Northumberland och Durham ger årligen över 5 milj. ton för utförsel, och sysselsätter mellan 40 och 50.000 man. Enligt Durham Chronicle var i dessa båda grevskap följande kolgruvor i verksamhet: 1753: 14 gruvor, 1800: 40 gruvor, 1836: 76 gruvor, 1843: 130 gruvor.

Vidare bearbetas alla gruvor mer energiskt nu än förr. En liknande utökning av verksamheten gällde bearbetningen av tenn, koppar och bly. Jämte utvecklingen av glasfabrikationen uppstod en ny industrigren, lergodstillverkningen, som genom Josiah Wedgwood fick betydelse omkring år 1763. Denne uppfinnare lade hela fabrikationen av porslinsvaror på en vetenskaplig bas, införde bättre smak och grundade porslinsfabrikerna i norra Staffordshire, ett distrikt på åtta engelska mil i kvadrat, tidigare ödemark, nu bebyggt med fabriker och bostäder. Området livnär över 60.000 människor.

Allt drogs in i denna allmänna strömvirvel av verksamhet. Jordbruket gjorde motsvarande framsteg. Inte bara hamnade jordegendomarna i händerna på nya ägare och odlare som vi redan sett. De stora innehavarna lade ner kapital för att förbättra jorden, rev ner onödiga gärdsgårdar, dränerade, gödslade, använde bättre verktyg och införde ett systematiskt växelbruk. Vetenskapens framsteg kom till hjälp; sir Humphry Davies tillämpade med framgång kemi på jordbruket, och mekaniken gav en mängd fördelar åt de större bönderna. Därtill kom att genom befolkningstillväxten ökade efterfrågan på jordbruksprodukter i sådan grad, att från 1760 till 1834 6.840.540 acres ödeland lades under plogen. Trots detta förvandlades England från ett spannmålsexporterande till ett spannmålsimporterande land.

Samma aktivitet utvecklades inom samfärdseln. Från 1818 till 1829 byggdes i England och Wales ett tusen mil[13] landsvägar med den i lagen fastställda bredden av 60 fot, och nästan alla gamla vägar lades om enligt McAdams[14] nya system. I Skottland byggde myndigheten för offentliga arbeten sedan 1803 nära 900 engelska mil vägar och över 1.000 broar, varigenom högländernas befolkning kom inom räckhåll för civilisationen. Högländarna hade dittills i stor utsträckning livnärt sig på tjuvskytte och smuggling - nu blev de bönder och hantverkare. Och fastän gaeliska skolor inrättades för att bevara det gaeliska språket, försvann gaelisk-keltiska seder och språk snabbt inför den anryckande engelska civilisationen. Så hände också på Irland. Mellan grevskapen Cork, Limerick och Kerry fanns till denna tid en öde vildmark utan alla framkomliga vägar, vilken genom sin otillgänglighet tjänade som tillflyktsort för alla slags förbrytare, och som var den huvudsakliga fristaden för den keltisk-irländska nationaliteten på södra Irland. Den genomskärs nu av allmänna vägar, och civilisationen har därigenom vunnit tillträde även till denna vilda trakt. Hela det brittiska imperiet, och särskilt England, som för sextio år sedan hade lika dåliga vägar som Tyskland och Frankrike hade då, är nu täckt av ett nätverk av de finaste landsvägar. Även dessa är, liksom nästan allt i England, ett verk av privat företagsamhet, då staten har gjort mycket litet i detta avseende.

Före 1755 ägde England nästan inga kanaler. Det året byggdes en i Lancashire från Sankey Brook till St. Helens, och 1759 byggde James Brindley den första betydande, Bridgewaterkanalen från Manchester och kolgruvorna i det distriktet till mynningen av floden Mersey. Nära Barton passerar den, via en akvedukt, floden Irwell. Från denna bedrift daterar sig Englands kanalväsen, åt vilket Brindley först gav betydelse. Nu byggdes kanaler, och floder gjordes segelbara i alla riktningar. Enbart i England finns det 2.200 engelska mil kanaler och 1.800 mil segelbara floder. I Skottland skar Kaledoniska kanalen tvärs genom landet, och på Irland grävdes flera kanaler. Även dessa anläggningar var, liksom järn- och landsvägar, verk av enskilda individer och kompanier.

Järnvägarna har byggts först på senare tid. Den första större öppnades mellan Liverpool och Manchester 1830, och sedan dess har alla storstäderna fått järnvägsförbindelser, London med Southampton, Brighton, Dover, Colchester, Exeter och Birmingham; Birmingham med Gloucester, Liverpool, Lancaster (via Newton och Wigan, och via Manchester och Bolton); också med Leeds (via Manchester och Halifax, och via Leicester, Derby och Sheffield); Leeds med Hull och Newcastle (via York). Det finns också många mindre linjer under byggnad eller projekterade, vilka snart kommer att möjliggöra en resa från Edinburgh till London på en dag.

Så som ångan har omvandlat kommunikationsmedlen till lands, har den också revolutionerat sjöfarten. Den första ångbåten sjösattes 1807 på Hudsonfloden i Nordamerika, den första brittiska 1811 på Clyde. Sedan dess har över 600 byggts i England, och 1836 ångade över 500 ut och in i brittiska hamnar.

Sådan är i korthet historien om den engelska industrins utveckling under de senaste sextio åren, en historia som saknar motstycke i mänsklighetens historia. För sextio, åttio år sedan var England ett land som varje annat, med små städer, få och enkla industrier, och en tunnsådd, men proportionellt stor lantbruksbefolkning. Idag är det ett land som intet annat, med en huvudstad på två och en halv miljon invånare, med kolossala fabriksstäder, med en industri som levererar till hela världen och producerar nästan allt med de mest invecklade maskiner, med en arbetsam, intelligent, tätt boende befolkning, av vilken två tredjedelar är sysselsatta inom industri och handel och som består av helt olikartade klasser, vilka med andra seder, andra behov utgör en helt annan nation än tidigare dagars England. Den industriella revolutionen har för England samma betydelse som den politiska revolutionen för Frankrike och den filosofiska för Tyskland, och skillnaden mellan England av 1760 och 1844 är minst lika stor som den mellan Frankrike under l'ancien régime[15] och under julirevolutionen [1830]. Men det mäktigaste resultatet av denna industriella omvälvning är det engelska proletariatet.

Vi har redan sett hur proletariatet uppkom genom maskinernas tillkomst. Industrins snabba utbredning fordrade händer; arbetslönerna steg och stora skaror av arbetare emigrerade från jordbruksområdena till städerna. Befolkningen ökade enormt, och nästan hela ökningen ägde rum inom proletariatet. Vidare hade Irland anträtt en ordnad utveckling först sedan början av 1700-talet. Också här ökade befolkningen, som under tidigare oroligheter av det engelska barbariet hade decimerats med mer än en tiondel, nu snabbt, speciellt sedan industrins tillväxt börjat dra massor av irländare till England. Härigenom uppstod de stora fabriks- och handelsstäderna i det brittiska riket, i vilka åtminstone tre fjärdedelar av befolkningen tillhör arbetarklassen, medan den lägre medelklassen endast består av småhandlare och mycket, mycket få hantverkare. Ty, liksom den nya industrin blev betydande först genom att den förvandlade verktyg till maskiner, verkstäder till fabriker och, som en följd härav, den arbetande lägre medelklassen till arbetande proletariat och de större köpmännen till fabrikanter, liksom den lägre medelklassen härigenom tidigt krossades och befolkningen reducerades till två motsatta element, arbetare och kapitalister, så hände detta också utanför själva industrin, inom hantverk och detaljhandel. Istället för de forna mästarna och gesällerna kom storkapitalister och arbetare, av vilka de senare saknade utsikter att höja sig över sin klass. Hantverket bedrevs fabriksmässigt, arbetsdelningen genomfördes strikt, och de små mästarna, som inte kunde konkurrera med de stora företagen, trängdes ner i proletariatets klass. Samtidigt berövades arbetaren, genom upplösningen av de gamla hantverksyrkena och genom förintandet av småbourgeoisin, alla möjligheter att själv höja sig till medelklass. Tidigare hade han alltid haft möjlighet att etablera sig som hantverksmästare någonstans, kanske anställa lärlingar och gesäller, men nu, när mästarna trängdes ut av fabrikanterna, när ett stort kapital blivit nödvändigt för att självständigt driva ett företag, blev arbetarklassen för första gången en verklig, permanent klass av befolkningen, medan den tidigare ofta hade utgjort ett genomgångsstadium på väg till borgarklassen. Den som nu var född till arbetsslav hade inga andra utsikter än att hela livet förbli en arbetsslav. Först nu var alltså proletariatet i stånd att gripa sig an med en självständig rörelse.

På detta vis sammanfördes de enorma massor av arbetare, som idag uppfyller hela det brittiska riket, och vars samhälleliga förhållanden nu mer och mer tilltvingar sig den civiliserade världens uppmärksamhet.

Den arbetande klassens läge är det läge som delas av den stora majoriteten av det engelska folket. Frågan: Vad skall hända med dessa egendomslösa miljoner, de som idag konsumerar vad de tjänade igår, de som genom sin uppfinningsrikedom och sitt arbete har skapat Englands storhet, de som för varje dag blir alltmer medvetna om sin makt och som med ständigt ökande otålighet kräver sin del av samhällets rikedomar? Denna fråga har sedan Reformbillen[16] blivit nationens fråga. Alla parlamentsdebatter av någon betydelse kan reduceras till denna; och fastän den engelska medelklassen ännu inte vill erkänna den, fastän de söker undvika den stora frågan och framställa sina egna särintressen som de sant nationella, så tjänar detta alls ingenting till. Med varje parlamentssession vinner arbetarklassen mark, medelklassens intressen minskar i betydelse, och trots det faktum, att medelklassen utgör den huvudsakliga, ja den enda makten i parlamentet, blev den sista sessionen 1844 en oavbruten debatt om förhållanden, som rör arbetarklassen: Fattiglagen, fabrikslagen, lagen om förhållandet mellan herrskap och tjänstefolk. Thomas Duncombe, arbetarnas representant i Underhuset, var dagens man medan den liberala medelklassen med sin motion om avskaffande av spannmålslagen, och den radikala medelklassen med sin resolution om skattevägran, spelade en jämmerlig roll. Till och med debatten om Irland blev i grunden en debatt om det irländska proletariatet och om hur man skall kunna komma till dess hjälp. Det är på tiden, att den engelska medelklassen gör några eftergifter för arbetarna, som nu inte längre tigger utan hotar och fordrar, ty inom kort kan det vara för sent.

Trots allt detta framhärdar den engelska medelklassen, speciellt den fabriksägande, som direkt berikar sig på arbetarnas nöd, i att inte låtsas se detta nödläge. Denna klass, vilken ser sig som nationens mäktiga, representerande klass, skäms för att inför världen blottlägga Englands ömma punkt. Den vill inte erkänna, ens inför sig själv, att arbetarna befinner sig i ett nödläge, eftersom den, den egendomsägande, industriella klassen, måste bära det moraliska ansvaret för detta nödläge. Därav den hånfulla uppsyn, som bildade engelsmän (och de, medelklassen, är de enda man känner på kontinenten) brukar sätta upp när någon börjar tala om arbetarklassens förhållanden; därav den ytterliga okunnigheten hos hela medelklassen om allt som rör arbetarna; därav de löjliga tabbar, som män ur denna klass gör sig skyldiga till inom och utanför parlamentet så snart proletariatets förhållanden kommer upp till diskussion; därav den befängda sorglöshet med vilken de vandrar på en jord, som är underminerad och vilken dag som helst kan störta in under dem - en snar kollaps som är lika säker som en matematisk eller mekanisk lag; därav det miraklet att engelsmännen ännu inte har en enda fullständig bok om sina arbetares förhållanden, fastän de har hållit på att undersöka och lappa på det gamla tillståndet i vem vet hur många år. Härav följer också den djupa vreden hos hela arbetarklassen, från Glasgow till London, mot de rika, som systematiskt plundrar dem och skoningslöst lämnar dem åt sitt öde, en vrede som inom en inte alltför avlägsen framtid - man kan nästan förutse den - måste bryta ut i en revolution, mot vilken den franska och året 1794 skall framstå som en barnlek.

Det industriella proletariatet

Ordningsföljden i vår undersökning av proletariatets olika delar följer av sig själv ur den föregående historien om dess uppkomst. De första proletärerna tillhörde industrin, de frambringades av den. Därför vänder vi oss först till de anställda i industrin, till dem som bearbetar råmaterial. Framställningen av råmaterial och bränsle för industrin fick betydelse först genom förändringar inom den senare, och skapade ett nytt proletariat, kol- och metallgruvarbetarna. I tredje hand påverkade industrin jordbruket och i fjärde förhållandena på Irland. Därmed finner varje sektion av proletariatet sin plats i enlighet härmed. Vi skall också finna, möjligen med undantag för irländarna, att medvetenhetsgraden hos de olika arbetarna står i direkt proportion till deras relation till industrin, så att industriarbetarna är de mest upplysta beträffande sina egna intressen, gruvarbetarna något mindre, lantarbetarna knappast alls. Vi kommer att återfinna samma ordningsföljd bland industriarbetarna, och vi skall se hur fabriksarbetarna, den industriella revolutionens äldsta barn, alltifrån början och intill denna dag har bildat kärnan i arbetarrörelsen, och hur andra har anslutit sig till rörelsen i proportion till i vilken grad maskinernas framväxt har påverkat deras yrken. Vi skall så, från det exempel England erbjuder, av de jämna steg som arbetarrörelsen håller med den industriella utvecklingen, lära oss förstå industrins historiska betydelse.

Men eftersom praktiskt taget hela industriproletariatet just nu är inbegripet i rörelsen, och läget för de olika sektionerna har mycket gemensamt, då de alla tillhör industrin, måste vi först undersöka förhållandena för industriproletariatet i dess helhet, för att senare mer detaljerat betrakta varje särskild gren med dess egna säregenheter.

Det har redan antytts, hur industrin centraliserar egendom i händerna på ett fåtal. Det fordras stora kapitaltillgångar för att upprätta de kolossala företag, vilka ruinerar den lilla hantverksdrivande bourgeoisin, och för att i sin tjänst utnyttja naturens krafter för att tränga ut den enskilde hantverksarbetaren från marknaden. Arbetsdelningen, användningen av vatten- och speciellt ångkraft, samt mekanisering, dessa är de tre hävstänger, med vilka industrin sedan mitten av förra århundradet [1700-talet] verkat för att vrida världen ur led. Småindustrin skapade medelklassen, den stora skapade arbetarklassen och uppsatte de få utvalda ur medelklassen på tronen, men bara för att desto säkrare störta dem när tiden var inne. Samtidigt är det ett faktum, som inte kan förnekas men lätt förklaras, att den talrika lägre medelklassen från "den gamla goda tiden" krossats av industrin och upplösts till å ena sidan kapitalister och fattiga arbetare å den andra[2*].

Men industrins centraliserande tendens upphör inte här. Befolkningen blir lika koncentrerad som kapitalet; helt naturligt, eftersom i industrin betraktas människan, arbetaren, endast som ett stycke kapital, för vars användande fabrikören betalar ränta under namn av arbetslön. Ett stort industriföretag behöver många arbetare, som tillsammans sysselsätts i en enda byggnad; de måste leva nära varandra och utgör, redan då det gäller en måttligt stor anläggning, en by för sig själv. De har behov, och för att tillfredsställa dessa behövs andra människor, varför hantverkare, skräddare, skomakare, bagare, snickare, murare drar dit. Byborna, särskilt den yngre generationen, vänjer sig vid fabriksarbetet, blir förtrogna med det, och när den första fabriken inte kan anställa alla, faller lönerna, och följden blir att nya fabrikanter flyttar in. Så växer byn till en liten stad, och den lilla staden till en stor. Ju större staden, desto större dess fördelar. Man får vägar, järnväg, kanaler; urvalet av erfaren arbetskraft blir allt större, nya företag kan byggas billigare på grund av konkurrensen bland byggare och maskinfabrikanter, som finns till hands; billigare än i avlägsnare trakter, dit man först måste transportera virke, maskiner, byggnads- och fabriksarbetare. Man har en marknad, en börs där köparna trängs, man står i direkt förbindelse med de marknader som levererar råmaterial eller är avnämare av färdiga produkter. Härav den underbart snabba tillväxten av fabriksstäderna. Landsbygden har å andra sidan den fördelen, att lönerna vanligen är lägre där än i staden, och så ligger stad och land i ständig konkurrens. Om fördelen idag är på stadens sida, sjunker lönerna på landet i morgon så lågt att nya investeringar lönar sig bäst där. Men industrins centraliserande tendens pågår med full kraft, och varje ny fabrik som byggs på landet bär i sig fröet till en fabriksstad. Om det vore möjligt för industrin att fortsätta i samma galna takt i ytterligare ett århundrade, skulle varje fabriksdistrikt i England bli en enda stor fabriksstad, och Manchester och Liverpool skulle mötas vid Warrington eller Newton. Inom handeln verkar denna centralisering på precis samma sätt. Därför monopoliserar en eller två stora hamnar, såsom Hull och Liverpool, Bristol och London, nästan hela Storbritanniens handel till sjöss.

Eftersom industri och handel fullständigast utvecklas i dessa storstäder, är deras inflytande på proletariatet tydligast märkbart här. Här har centraliseringen av egendom nått längst, här har gamla tiders seder och bruk mest fullständigt förintats, här har det gått så långt, att Merry Old England [gamla lyckliga England] är ett okänt begrepp, för själva det gamla England är bortglömt i våra farföräldrars minnen och berättelser. Därför finns det också endast en rik och en fattig klass, ty den lägre medelklassen försvinner för varje dag som går. Så har den klass, som en gång var den stabilaste, blivit den lättrörligaste. Den består idag av ett fåtal återstoder från en förgången tid, och ett antal personer som är angelägna att bygga sin förmögenhet; industriella Micawbers[17], och spekulanter, bland vilka en blir rik, medan nittionio gör bankrutt, och över hälften av dessa nittionio lever på ständigt upprepade konkurser.

Men i dessa städer utgör proletärerna den överväldigande majoriteten, och hur dessa lever, vilket inflytande storstaden utövar på dem, skall vi nu undersöka.

De stora städerna

En stad som London, där man kan gå i timtal utan att ens skönja början till slutet, utan att träffa på den ringaste antydan om någon landsbygd inom räckhåll, utgör en egendomlig företeelse. Denna väldiga koncentrering, detta sammanfösande av två och en halv miljoner mänskliga varelser på en enda plats, har mångdubblat kraften hos dessa två och en halv miljoner hundrafalt. Den har gjort London till världscentrum för handeln, skapat de väldiga dockorna och hopfört de tusentals fartyg som ständigt far över Themsen. Jag vet ingen mer bjudande anblick än den Themsen erbjuder under infarten från havet till London Bridge. Byggnadernas mångfald, kajerna på ömse sidor, särskilt från Woolwich och uppåt, de oräkneliga fartygen som längs bägge stränder trängs samman mer och mer tills slutligen endast en smal ränna återstår i mitten av floden, genom vilken hundratals ångare far förbi varandra; allt detta är så väldigt, så imponerande, att man tappar fattningen och förlorar sig i häpnad över Englands storhet innan man ens satt foten på engelsk mark.[3*]

Men de offer som allt detta har kostat blir uppenbara först senare. Efter att en dag eller två ha strövat igenom huvudstadens gator och därvid endast med svårighet kunnat bana sig väg genom det mänskliga virrvarret och de ändlösa fordonsköerna, efter att ha besökt världsstadens slum, förstår man för första gången att londonborna tvingats ge upp de bästa delarna av sina mänskliga egenskaper, för att frambringa de civilisationens underverk som deras stad flödar över av, och att hundratals slumrande förmågor inom dem har fått förbli outvecklade; har förträngts i syfte att ett fåtal egenskaper skall kunna utvecklas mer helt och kunna mångfaldigas genom sammansmältning med andras. Gatuvimlet innefattar i sig något motbjudande, mot vilket den mänskliga naturen gör uppror. De hundratusenden från alla klasser och skikt som myllrar förbi varandra, är de inte alla mänskliga varelser med samma egenskaper och möjligheter, och har de inte alla samma strävan efter lycka? Och tvingas de inte i sista änden söka lyckan på samma sätt, med samma medel? Och ändå tränger de sig förbi varandra som om de inte hade något gemensamt, inget med varandra att göra, och deras enda underförstådda överenskommelse är att var och en håller sig på sin sida av trottoaren för att inte hindra strömmen från motsatt håll, allt under det att det inte faller någon in att bevärdiga någon annan ens med en blick. Den brutala likgiltigheten, vars och ens känslolösa inneslutning i sina egna privata syften, blir alltmer frånstötande och motbjudande ju mer dessa enskilda trängs samman på ett begränsat utrymme. Och hur mycket man än må vara medveten om att denna den enskildes isolering, detta inskränkta självuppfyllande, utgör grundprincipen överallt i vårt samhälle, så uppenbaras den aldrig så skamlöst, så självmedvetet som just här i storstadens trängsel. Mänsklighetens uppdelning i enskilda enheter, var och en med sin egen grundval, atomernas värld, drivs här till sin yttersta konsekvens.

Därav följer också att det sociala kriget, vars och ens krig mot alla, här förs öppet. Precis som i Stirners nyligen utgivna bok[18] betraktar människorna varandra enbart som användbara föremål; var och en utnyttjar den andre och i slutändan blir det de starkare som trampar de svagare under klacken. Det mäktiga fåtalet, kapitalisterna, roffar åt sig allt för egen del, medan för de många svaga, de fattiga, knappast ens återstår mer än existensminimum.

Vad som gäller för London, gäller för Manchester, Birmingham, Leeds, för samtliga stora städer. Överallt å ena sidan barbarisk likgiltighet och omedgörlig själviskhet, å andra sidan bottenlös misär; överallt det sociala kriget, vars och ens hem under belägringstillstånd, överallt ömsesidig utplundring under lagens skydd; och allt så skamlöst, så öppet tillstått, att man skyggar inför konsekvenserna av vårt samhälleliga tillstånd, så som de här ohöljt framstår, och man kan bara förundra sig över att hela det sinnessjuka systemet fortfarande hänger samman.

Eftersom kapitalet, den direkta eller indirekta kontrollen över försörjnings- och produktionsmedlen, är det vapen med vilket detta sociala krig förs, står det klart att alla nackdelarna med ett sådant förhållande med nödvändighet drabbar den fattige. För honom hyser ingen enda den minsta medkänsla. Utslängd i strömvirvlarna får han klara sig fram bäst han kan. Har han sådan tur att han finner ett arbete, d.v.s. om bourgeoisin unnar honom ynnesten att berika sig på hans bekostnad, så kan han uppnå en lön som nätt och jämnt räcker till att hålla samman kropp och själ. Får han inget arbete kan han ägna sig åt stöld, om han inte skräms av polisen, eller att svälta. I det senare fallet kommer polisen att se till att han gör det på ett stillsamt och icke anstötligt sätt.

Under min vistelse i England dog minst tjugo eller trettio personer av ren och skär svält under de mest upprörande omständigheter och endast undantagsvis stod en jury att uppbringa med tillräckligt mycket mod att nämna sakerna vid deras rätta namn. Vittnenas utsagor må vara hur klara och obestridliga som helst - den bourgeoisi, som juryn väljs ur, lyckas alltid finna ett kryphål så att de kan undvika det fasansfulla domslutet: död genom svält. Bourgeoisin vågar i detta stycke inte avslöja sanningen, ty det vore liktydigt med att underteckna sin egen förkastelsedom. Långt fler, emellertid, än de som dör direkt av svält gör det av indirekta skäl. Den allmänna svaghet, som följer av långvarig brist på riktig föda, leder till att sjukdomar, som kanske annars inte skulle blommat upp, nu får ett allvarligt förlopp och leder till döden. Engelska arbetare kallar detta för "samhälleligt mord" och anklagar vårt samhälle för att fortlöpande begå detta brott. Har de fel?

Det är sant att endast enskilda svälter. Men vilken garanti har arbetaren för att det inte blir hans tur i morgon? Vem kan försäkra honom om hans anställning? Vem går i god för att han, om hans herre och överman av ett eller annat skäl i morgon dag avskedar honom, kan hanka sig fram tillsammans med dem som är beroende av honom, till dess att han kan finna någon annan som är villig att "ge honom brödfödan"? Vem garanterar att arbetsvillighet räcker för att få arbete, eller att redobogenhet, flit, framåtanda och alla andra dygder som bourgeoisin framhåller, verkligen innebär vägen till lycka för honom? Ingen. Han vet att han har något för dagen och att det inte beror på honom om han kommer att ha något i morgon. Han vet att varje vindkast, varje nyck från hans arbetsgivare, varje nedgång i affärerna räcker för att kasta honom tillbaka i den fruktansvärda malström, ur vilken han tillfälligt räddat sig, och där det är svårt och ofta omöjligt att hålla huvudet ovanför vattenytan. Han vet att även om han idag har möjlighet att upprätthålla livhanken, så är det mycket osäkert om han skall klara av det i morgon.

Låt oss emellertid gå vidare och göra en närmare undersökning av det läge, i vilket det sociala kriget har ställt den icke egendomsägande klassen. Låt oss se vilken lön samhället betalar arbetaren för hans arbete i form av bostäder, kläder, mat; vilket slags tillvaro det beviljar dem, vilka bidrar mest till samhällets bestånd; och låt oss först av allt stanna vid bostäderna.

Varje storstad har ett eller flera slumområden där arbetarklassen fösts samman. Det är sant att fattigdomen ofta döljer sig på undangömda bakgator strax i närheten av de rikas palats. Men i allmänhet har de fattiga dock fått sig tilldelade särskilda områden, där de får hanka sig fram så gott de kan, avskärmade från den mer lyckligt lottade klassens åsyn. Dessa slumområden ser ungefär likadana ut i alla Englands storstäder - de sämsta husen i stadens sämsta kvarter; vanligtvis en- eller tvåvånings småhus i långa rader, eventuellt med källarna utnyttjade som bostäder, nästan alltid planlöst byggda. Dessa hus med tre eller fyra rum och kök utgör över hela England, med undantag för vissa delar av London, arbetarklassens vanligaste bostadsform. Gatorna är vanligen inte belagda, ojämna, smutsiga, översvämmade av lämningar från både djur- och växtriket. Rännstenar och avlopp är obefintliga, istället är de väl försedda med stinkande pölar av stillastående vatten. Ventilationen försvåras dessutom av hela kvarterets usla och förvirrade byggnadssätt, och eftersom så många mänskliga varelser här lever sammanträngda på en liten yta, är det lätt att föreställa sig den atmosfär som genomsyrar arbetarens bostad. Gatorna tjänstgör vidare som torkplats vid tjänlig väderlek; linor sträcks mellan husen och används för att hänga tvätt till tork.

Låt oss undersöka några slumområden i tur och ordning. Först då London[4*] och de ökända rucklen i St. Giles, genom vilka nu äntligen ett antal breda gator skall dras. St. Giles ligger mitt i den mest tättbefolkade delen av staden och omges av breda, härliga avenyer där "det glada London" driver omkring alldeles i närheten av Oxford Street, Regent Street, Trafalgar Square och the Strand. Området utgörs av en skräpig samling höga tre- eller fyravåningshus med smala, krokiga, smutsiga gator, vilka är minst lika livaktiga som stadens stora genomfarter - med den skillnaden att här träffar man uteslutande på människor ur arbetarklassen. En grönsaksmarknad har upprättats mitt i gatan och korgar med grönsaker och frukt, samtliga naturligtvis ruttna och knappast ätliga, blockerar trottoaren ytterligare och sprider tillsammans med fiskhandlarnas stånd en fruktansvärd stank.

Husen är bebodda från källare till vind, smutsiga inifrån och ut, och anblicken av dem är sådan att ingen människa rimligen kan vilja bo i dem. Men allt detta är ändå ingenting jämfört med bostäderna i de trånga återvändsgatorna och gränderna mellan gatorna, till vilka man tar sig genom övertäckta genomgångar mellan hus, vilkas smuts och förfall inte går att beskriva. Det är hart när omöjligt att hitta en hel fönsterruta, väggarna håller på att falla in, dörrposter och fönsterkarmar är lösa och trasiga, dörrarna är tillverkade av gamla plankor som spikats ihop, där de inte saknas helt och hållet, ty i dessa tjuvkvarter behövs inga dörrar, eftersom ingenting finns att stjäla. Högar med avfall och aska ligger vart man vänder sig och det vidriga flytande avfall som hälls ut framför dörrarna samlas i stinkande pölar. Här lever de fattigaste bland de fattiga, de sämst betalda arbetarna, tjuvar och de som hemfallit åt prostitution, hopklumpade utan åtskillnad, de flesta irländare eller av irländsk härkomst, och de som inte redan gått under i den malström av moraliskt förfall som omger dem, sjunker dagligen djupare, förlorar för varje dag mer och mer motståndskraften mot det demoraliserande inflytande som nöden, smutsen och den omgivande ondskan utövar.

St. Giles är inte heller det enda slumområdet i London. I det vidsträckta gyttret av gator finns hundratals, ja tusentals gränder och gårdar fyllda av hus, vilka är för dåliga att bo i för var och en, som fortfarande har råd att lägga ett enda öre på en människovärdig bostad. Dessa, den yttersta fattigdomens gömslen, återfinns ofta alldeles i närheten av de rikas präktiga boningar. Sålunda var det inte länge sedan en undersökning av coronern beskrev ett område i närheten av Portman Square, vilket är ett ytterst respektabelt område, som hemvist för "en myckenhet irländare, demoraliserade av fattigdom och smuts". Sålunda kan man också på gator som Long Acre och andra, vilka, även om de inte är fina, ändå anses som "respektabla", finna ett stort antal källarbostäder ur vilka utmärglade barn och halvsvältande utslitna kvinnor söker sig upp mot dagsljuset. Alldeles i närheten av Drury Lane Theater, Londons näst största teater, återfinns några av huvudstadens värsta gator: Charles, King och Park Street, där husen uteslutande befolkas av fattiga familjer från källare till vind. I St. Johns och St. Margarets församlingar bodde 1840, enligt Journal of the Statistical Society, 5.366 arbetarfamiljer i 5.294 "bostäder" (om de nu kan sägas förtjäna det namnet!), män, kvinnor och barn sammanfösta utan hänsyn till ålder eller kön, 26.830 personer allt som allt; och av dessa familjer var tre fjärdedelar i besittning av endast ett rum. I den aristokratiska församlingen St. George, Hanover Square, bodde enligt samma källa 1.465 arbetarfamiljer, nästan 6.000 personer, under liknande förhållanden. Även här var två tredjedelar av hela antalet sammanträngda till en familj per rum. Och hur utnyttjas inte dessa olyckligas fattigdom, som är så stor att inte ens tjuvar finner något att stjäla, på laglig väg av den egendomsägande klassen! De avskyvärda bostäderna på Drury Lane som just berörts inbringar följande hyror: två källarbostäder, 3 shilling; ett rum på bottenvåningen, 4 s.; en trappa upp, 4,5 s; två trappor upp, 4 s.; vindsrum, 3 s. i veckan. På detta sätt betalar de svältande invånarna enbart på Charles Street en årlig tribut av 2.000 pund till husägarna, och de ovannämnda 5.366 familjerna i Westminster en årlig hyra på 40.000 pund.

De mest vidsträckta arbetarområdena ligger öster om Towern i Whitechapel och Bethnal Green, där de stora massorna av Londons arbetarbefolkning bor. Låt oss höra vad mr G. Alston, präst i St. Philip's, Bethnal Green, har att säga om förhållandena i sin församling:

"Den innefattar 1.400 hus, bebodda av 2.795 familjer, sammantaget en befolkning på 12.000. Det område inom vilket denna stora befolkning bor är mindre än 400 yards i fyrkant (1.200 fot), och det är inte ovanligt att man kan finna en man och hans hustru boende tillsammans med fyra eller fem barn, ibland även far- eller morföräldrarna, i ett rum på tio till tolv kvadratfot, vilket skall räcka till att äta och arbeta i. Jag erinrar mig att biskopen av London fäste allmänhetens uppmärksamhet på förhållandena i Bethnal Green, denna ytterst utblottade församling, om vilken lika litet var känt i stadens Westend som om Australiens vildmark eller Söderhavets öar. Om vi verkligen önskar leta fram de mest utblottade och behövande, så måste vi lyfta av haspen till deras dörr och söka dem vid deras knappa måltid; vi måste möta dem under sjukdomens och arbetslöshetens lidande; och om vi gör detta dagligen i ett sådant område som Bethnal Green, så kommer vi att bli varse elände och misär av en sådan omfattning att en nation som vår borde skämmas att det tillåts. Jag var pastorsadjunkt i en församling nära Huddersfield under de tre år den värsta industrikrisen varade; men jag har aldrig skådat en så fullständig fattigdomens vanmakt som den jag mött i Bethnal Green. Det finns inte en familjefader av tio i hela området som äger andra kläder än sina arbetskläder, och dessa befinner sig vanligen också stadda i höggradig upplösning; och för många utgör dessa eländiga trasor dessutom det enda de har att skyla sig med om natten, som aldrig tillbringas på något bättre än en säck med halm eller hyvelspån att ligga på."

Ovanstående beskrivning ger en antydan om bostädernas inre tillstånd. Men låt oss slå följe med de engelska myndighetspersoner, som ibland förirrar sig hit, till ett eller ett par av dessa arbetarhem.

Under den rättsundersökning, som genomfördes den 16 november 1843 av mr Carter, coroner i Surrey, rörande liket av Ann Galway, 45 år gammal, återgav tidningarna följande omständigheter kring den avlidna. Hon hade bott på White Lion Court 3, Bermondsey Street, London, med sin make och en nittonårig son i ett litet rum, i vilket varken säng eller något annat möblemang kunde återfinnas. Hon låg död bredvid sin son på en hög fjädrar, vilka var utspridda över hennes i det närmaste nakna kropp. Både lakan och täcke saknades. Fjädrarna hade fastnat så vid kroppen att läkaren inte kunde undersöka liket förrän det rengjorts. Han fann då att kroppen var utmärglad och bar spår av bett efter ohyra. En del av golvet i rummet hade rivits upp och hålet användes av familjen som avträde.

Måndagen den 15 januari 1844 ställdes två pojkar inför polisdomstolen, sedan de utsvultna hade stulit och omedelbart slukat en halvrå kalvfot från en affär. Domaren fann sig föranlåten att utreda fallet ytterligare och inhämtade följande upplysningar från polismannen: Modern till de två pojkarna var änka efter en f.d. soldat, senare polisman, och hade efter makens död haft stora svårigheter att försörja sina nio barn. Hon bodde i yttersta fattigdom på Pool's Place 2, Quaker Court, Spitalfields. När polismannen anlände, fann han henne och sex av barnen bokstavligen hopklumpade i ett litet gårdsrum utan andra möbler än två gamla stolar av flätad strå utan bottnar, ett litet bord med två brutna ben, en trasig kopp och en liten skål. I spisen fanns knappt en eldbrand och i ett hörn låg ungefär så mycket gamla trasor som ryms i ett kvinnoförkläde, och utgjorde sängplats åt hela familjen. Till sängkläder hade de endast sina knapphändiga gångkläder. Den stackars kvinnan berättade för honom att hon hade tvingats sälja sin säng året innan för att köpa mat. Sängkläderna hade hon pantsatt hos specerihandlaren i utbyte mot mat. Kort sagt hade allting gått åt till mat. Domaren utanordnade ett ansenligt bidrag åt kvinnan ur fattigbössan.

I februari 1844 hänvisades Theresa Bishop, en 60-årig änka, tillsammans med sin sjuka dotter, 26 år, åt polisdomstolens vid Marlborough Street barmhärtighet. Hon bodde på Brown Street 5, Grosvenor Square, i ett litet gårdsrum inte större än en garderob, i vilket saknades varje form av möblemang. I ett hörn låg några trasor, som båda sov på; en kista fick tjäna som stol och bord. Modern förtjänade något på städning. Husägaren uppgav att de hade bott så här sedan maj 1843 och att de efter hand sålt eller pantsatt allt de ägde, utan att för den skull hittills ha betalt någon hyra. Domaren skrev ut 1 pund åt dem från fattigbössan.

Det vore mig fjärran att hävda att samtliga Londons arbetande lever under en sådan nöd som de tre nämnda familjerna. Jag vet mycket väl att för var och en som så fullständigt trampats ned av samhället, kan tio återfinnas som har det något bättre; men jag hävdar att tusentals strävsamma och hedervärda människor - värda betydligt mer respekt och aktning än alla Londons rika - lever under icke människovärdiga förhållanden; och att varje proletär, var och en utan undantag, löper risk att möta samma öde utan någon som helst egen förskyllan och trots varje tänkbar ansträngning.

Trots allt detta så kan ändå de som har något slags husrum skatta sig lyckliga i jämförelse med dem som helt saknar tak över huvudet. I London stiger femtiotusen människor upp varje morgon utan att veta var de kan lägga sig till vila inför natten. De tursammaste bland dessa många, de som lyckas behålla en penny eller två till kvällen, tar in på ett härbärge, av det slag som förekommer rikligen i varje storstad, för att söka få tag på en sängplats. Men vilken sängplats! Dessa hus är fyllda med sängar från källare till vind, fyra, fem, sex sängar i varje rum, så många som kan trängas in. I varje säng staplas fyra, fem eller sex människor, så många som kan packas samman, sjuka och friska, unga och gamla, druckna och nyktra, män och kvinnor, utan åtskillnad, i den ordning de kommer. Så följer tvistigheterna, slagen, skadorna, eller, om dessa sängkamrater kommer överens, vad värre är; stölder görs upp och gärningar utförs, vilka vårt språk, som blivit mer humant än våra handlingar, inte räcker till för att beskriva. Och de som inte har råd att betala för en sådan tillflyktsort? De sover varhelst de kan hitta en plats, i portuppgångar och under pelarvalv, i ett hörn där polisen och ägarna låter dem vara ifred. Några enstaka finner sin tillflykt i de härbärgen som här och där drivs av privata välgörenhetsorganisationer, andra sover på parkbänkarna alldeles under drottning Victorias fönster. Låt oss höra vad London Times säger:

"Det förefaller att döma av rättegångsreferaten i våra spalter av igår från polisdomstolen vid Marlborough Street att finnas ca 50 människor i olika åldrar, vilka samlas i parkerna varje natt i avsaknad av varje annat tak över huvudet än det som träden och några håligheter i flodstranden kan erbjuda. Större delen av dessa utgörs av unga flickor, vilka lockats bort från landsbygden av soldater, och utblottade lämnats vind för våg åt ensamhetens armod och ett syndfullt leverne redan i unga år.

Detta är i sanning fruktansvärt! Fattiga kommer alltid att finnas. Armodet tränger sig in och upprättar sitt avskyvärda välde i hjärtat av storstadens överflöd. Vi fruktar att det alltid kommer att finnas mycket lidande - mycket som väcker anstöt - mycket som ligger gömt under ytan bland de tusentals smala gränderna och sidogatorna i en tättbefolkad metropol.

Men att mitt i rikedomens, glädjens och modets domäner, alldeles intill St. James majestätiska prakt, tätt invid de ståtliga palatsen i Bayswater, på gränsen till de gamla och nya aristokratiska kvarteren, inom ett område där den utsökt moderna byggnadskonsten visligen avstått från att skapa ett enda tillhåll för fattigdomen; ett område som så att säga helt ägnats välståndets njutningar, att man just där skall finna nöd, hunger, sjukdom och syndfullhet sticka sig undan i alla dess olika former, förtärande både kropp och själ!

Det är i sanning ett monstruöst förhållande! Den mest fullständiga behovstillfredsställelse, som kroppsligt välbefinnande, intellektuell stimulans eller mer anspråkslösa sinnliga njutningar kan erbjuda, i nära kontakt med den obevekligaste nöd! Rikedomen skrattar i sina ljusa salonger - ett fräckt, bekymmerslöst skratt - åt nödens okända sår. Vällusten, grymt men omedvetet hånande de smärtans skrin som stiger där nerifrån. Alla motstridiga företeelser hånar varandra - allt motstridigt förutom den lastbarhet som frestar och de lastbara som frestas!

Men låt oss alla minnas detta - att inom de furstligaste kvarteren i den rikaste staden på Guds gröna jord, kan man kväll efter kväll, vinter efter vinter finna kvinnor - unga till åren, gamla till själ och i lidandet - utstötta av samhället - ruttnande i svält, orenhet och sjukdom. Låt oss minnas detta och lära, inte att teoretisera utan att handla. Gud ska veta, att det i våra dagar finns stor anledning till handling."[5*]

Jag behandlade tidigare härbärgena för hemlösa. Hur ytterligt överbelagda dessa är visas av två exempel. Ett nyligen upprättat "Härbärge för husvilla" på Upper Ogle Street, som varje kväll kan bereda husrum för trehundra personer, har sedan det öppnade, under tiden 27 januari till 17 mars 1844 härbärgerat 2.740 personer en eller flera nätter; och trots att årstiden gick mot det mildare ökade antalet sökande till såväl detta härbärge, som de på Whitecross Street och i Wapping, så starkt att en mängd husvilla fick avvisas varje kväll på grund av brist på rum. Ett annat härbärge, Central Asylum vid Playhouse Yard, kunde erbjuda i medeltal 460 sängplatser varje natt under de tre första månaderna år 1844 och gav då husrum åt 6.681 personer samt delade ut 96.141 brödransoner. Likväl förklarade styrelsen att denna inrättning inte mer än började motsvara trycket från de behövande förrän även Eastern Asylum öppnade, och då endast i begränsad omfattning.

Låt oss lämna London och i tur och ordning undersöka de andra storstäderna i de tre kungarikena. Låt oss börja med Dublin, en stad vars inlopp från havet är lika intagande som Londons är imponerande. Dublin-bukten är den vackraste i hela det brittiska öriket och av irländarna jämförs den t.o.m. med Neapel-bukten. Även staden i sig hyser stora företräden och dess aristokratiska delar är bättre och mer smakfullt planerade än i någon annan brittisk stad. Å andra sidan uppvägs det av att de fattigare områdena i Dublin tillhör de mest avskyvärda och motbjudande man kan träffa på någonstans i världen. Det är förvisso så att den irländska egenarten, som under vissa omständigheter bara trivs i smutsen, har sin del i detta; men eftersom vi återfinner tusentals irländare i varje storstad i England och Skottland, och eftersom varje fattig befolkning är hänvisad till att gradvis sjunka ned i samma orenlighet, så är inte Dublins elände något speciellt, inget som är förbehållet Dublin, utan något alla storstäder har gemensamt. Fattigkvarteren i Dublin är mycket utbredda och smutsen, husens obeboelighet och gatornas vanvård övergår all beskrivning. En liten uppfattning om det sätt på vilket de fattiga här trängts samman får man av uppgiften att 1817 bodde, enligt en rapport från inspektören för arbetsinrättningar,[6*] 1.318 personer i 52 hus med 390 rum på Barrack Street och 1.997 personer i 71 hus med 393 rum på och kring Church Street; samt att:

"stinkande gränder, återvändsgator och gårdar ligger inskjutna mellan denna och anslutande gator ... Många källare har inget annat ljus än det som kommer från dörren ... I några av dessa källare sover invånarna på golvet, som överallt består av bar jord; även om de i allmänhet har sängar ... Nicholson's Court ... hyser 151 personer i 28 små lägenheter ... vars tillstånd är ytterst eländigt; det finns bara två filtar i hela uppgången."

Fattigdomen är så stor i Dublin, att en enda välgörenhetsinrättning, Fattighussällskapet, ger understöd åt 2.500 personer om dagen. Det är en procent av befolkningen som tas emot och får mat för dagen och lämnas åt sitt öde på natten.

Dr Alison beskriver ett liknande sakernas tillstånd i Edinburgh, vars ypperliga läge renderat staden tillnamnet "våra dagars Aten", och vars strålande aristokratiska kvarter i New Town står i skarp kontrast till de fattigas stinkande elände i Old Town. Alison hävdar att dessa vitt utbredda områden är lika smutsiga och förfärliga som de värsta delarna i Dublin, och att Fattighussällskapet skulle ha en lika stor del behövande att ta hand om i Edinburgh som i den irländska huvudstaden. Han hävdar i själva verket att de fattiga i Skottland, särskilt i Edinburgh och Glasgow, har det sämre än någon annanstans i de tre kungarikena och att de fattigaste inte är irländare utan skottar. Predikanten i Edinburghs Old Church, dr Lee, omvittnade 1836 inför utskottet för religiös förkunnelse att:

"Jag har aldrig sett ett sådant samlat elände som i denna församling", där man finner människor utan möbler, i avsaknad av allt. "Jag träffar regelbundet på rum som bebos av två gifta par tillsammans. På en dag har jag besökt sju hus, i vilka inte fanns någon säng, i några av dem inte ens ett halmstrå. Jag har träffat på åttioåringar som legat på brädor. Många sover i samma kläder, vilka de bär under dagen. Må det tillåtas mig att andraga fallet med de två skotska familjerna, som bodde i en källare och som hade kommit från landet ett par månader tidigare ... Sedan dess hade två av deras barn dött och ytterligare ett låg uppenbarligen för döden. En liten hög med smutsig halm i ena hörnet var avsedd för den ena familjen, en liknande hög i motsatt hörna för den andra. I deras boning är det vid middagstid omöjligt att urskilja mänskliga anletsdrag utan konstgjord belysning. En åsna stod i ett hörn. - Ett hjärta av sten skulle sånär förmås att blöda av att se ett sådant samlat elände i ett land som detta."

I Edinburgh Medical and Surgical Journal rapporterar dr Hennen ett liknande sakernas tillstånd. Av en parlamentsrapport[7*] framgår att i de fattigas kvarter i Edinburgh råder en sådan orenlighet som man kan förvänta sig under rådande omständigheter. På sängstolparna sitter hönsen uppflugna nattetid, hundar och hästar delar kvarter med människorna, varav naturligtvis följer en svår stank, smuts och svärmar av ohyra. Den rådande uppbyggnaden av Edinburgh främjar i mångt och mycket just dessa avskyvärda förhållanden. Old Town är byggd på båda sidorna av en kulle, längs vars topp High Street löper. Från High Street utgår nedåt en mängd smala, krokiga gränder, vilka kallas wynds efter sina många svängar, och dessa wynds utgör stadens proletära område. Husen i skotska städer utgörs i allmänhet av fem- eller sexvåningsbyggnader i likhet med Paris och till skillnad från England, där såvitt möjligt varje familj har ett eget hus. Sammanträngandet av mänskliga varelser på ett begränsat område har således ökats.

"... husen", säger en engelsk tidskrift i en artikel om arbetarnas sanitära förhållanden i städerna[8*], "ligger ofta så tätt, att man kan ta ett kliv från fönstret i ett hus till det i huset mittemot - de är så höga, våning staplad på våning, att ljuset nätt och jämnt förmår tränga ned till gården längst ned. I denna del av staden hör varken avlopp eller något slag av bekvämlighetsanordningar till husen; följaktligen slängs varje natt exkrement och annat avfall från minst 50.000 människor rakt ut på gatan, vilket (trots gatsoparnas dagliga mödor) får till följd en anhopning av kompakt smuts och dunster av förruttnelse, lika motbjudande för syn- och luktsinnet som den utomordentliga hälsorisk de innebär. Är det att förundra sig över att i sådana omgivningar alla hänsyn till hälsa, moral och vanlig anständighet omedelbart uppges? Nej, alla som känner till invånarnas privata omständigheter kan omvittna den ofantliga grad av sjukdom, elände och uppgivenhet som råder. Samhället har i dessa kvarter sjunkit till ett tillstånd av obeskrivlig uselhet och elände ... De fattigare klassernas bostäder är i allmänhet ytterst smutsiga, uppenbarligen aldrig föremål för någon form av rengöring; i de flesta fall utgörs de av ett enda rum, dåligt ventilerat och ändå kallt på grund av trasiga och otäta fönster; ibland fuktigt och delvis liggande under marknivån; alltid sparsamt möblerat och utan varje slag av bekvämlighet; högar av halm får ofta fungera som säng, i vilken en hel familj - män och kvinnor, unga och gamla, kryper ihop i en motbjudande röra. Tillgång till vatten finns bara genom gemensamma pumpar och svårigheten att få tag på det främjar naturligtvis uppkomsten av allsköns vederstyggligheter."

I de andra stora hamnstäderna är förhållandena inte bättre. Liverpool, med all sin handel, rikedom och storslagenhet, behandlar likväl sina arbetare på samma barbariska sätt. Hela femtedelen av befolkningen, mer än 45.000 mänskliga varelser, bor i trånga mörka, fuktiga, dåligt ventilerade källarvåningar, av vilka det finns 7.862 stycken i staden. Förutom dessa källarbostäder finns 2.270 gårdshus, små ytor kringbyggda på alla fyra sidor med enbart en ingång, en smal, täckt gång; allesammans vanligen ytterst smutsiga och helt och hållet bebodda av proletärer. Om sådana gårdshus finns mer att säga när vi kommer till Manchester. I Bristol uppsöktes vid ett tillfälle 2.800 familjer, av vilka 46 procent endast hade ett rum var.

Precis samma sakernas tillstånd råder i fabriksstäderna. I Nottingham finns sammanlagt 11.000 hus, av vilka mellan 7.000 och 8.000 är byggda med baksidorna mot varandra och en mellanliggande brandmur, som omöjliggör genomvädring, och där ett enda avträde vanligen skall räcka till för flera hus. I samband med en undersökning som gjordes för en kort tid sedan befanns att flera huslängor hade byggts över ytligt liggande avlopp med golvplankorna som enda täckning. I Leicester, Derby och Sheffield är det inte bättre. När det gäller Birmingham uppger den ovan citerade artikeln ur Artisan:

"I stadens äldre delar finns många undermåliga gator och gårdar, vilka är smutsiga och vanskötta, uppfyllda av stillastående vatten och avfallshögar. Birminghams återvändsgränder är ytterst talrika och sträcker sig i varje riktning; det finns mer än 2.000 av dem och de utgör hemvist för en stor del av arbetarklassen. De är till största delen trånga, smutsiga, dåligt ventilerade och med dåliga avlopp, och består av mellan åtta och tjugo hus vardera; husen är byggda mot något annat bostadshus och ena ändan av gårdarna upptas nästan ständigt av askhögar, o.s.v., så att smutsen övergår all beskrivning. Det är dock inte mer än rättvist att omnämna att gårdshus av senare datum byggs på ett mer ändamålsenligt sätt och hålls i godtagbar ordning; och att även i gamla gränder är småhusen i vida lägre grad överbefolkade än i Manchester och Liverpool, vilket fått till resultat att invånarna under tider av epidemier hemsökts betydligt mindre av dödsfall än i Wolverhampton, Dudley och Bilston, bara ett par miles därifrån. Källarbostäder är också en okänd företeelse i Birmingham, även om några sådana på ytterst olämpligt sätt används som verkstäder. De små härbärgena är ganska talrika (något fler än 400), huvudsakligen på gårdarna nära stadens centrum; de är nästan alltid avskyvärt smutsiga och trånga, tillhåll för tiggare, luffare, tjuvar och prostituerade, vilka här utan hänsyn till vare sig anständighet eller bekvämlighet äter, dricker, röker och sover i en atmosfär omöjlig att uthärda för andra än dess förnedrade, omtöcknade invånare."

Glasgow är i många avseenden likt Edinburgh med samma wynds, samma höga hus, Artisan anmärker om staden:

Arbetarklassen utgör här ca 78 procent av hela befolkningen (ungefär 300.000) och bor i de delar av staden, "vilka i elände och misär överträffar de lägst sjunkna tillhållen i St. Giles eller Whitechapel, Dublins hålor eller Edinburghs wynds. Sådana ställen finns företrädesvis i stadens centrum - söder om Trongate och väster om Saltmarket, liksom Carlton, strax intill High Street, o.s.v. - ändlösa labyrinter av smala gränder eller wynds, i vilka vid så gott som varje steg utmynnar gårdar eller inneslutningar bildade av gamla dåligt ventilerade, upptornande hus, stadda i höggradigt förfall, utan vatten och packade med invånare; tre eller fyra familjer (kanske tjugo personer) på varje våning, och varje våning i vissa fall uthyrd på så sätt att ett enda rum innesluter - vi vågar inte använda ordet inhyser - mellan femton och tjugo personer. Dessa områden bebos av den fattigaste, mest förfallna och mest värdelösa delen av befolkningen, och de kan betraktas som grogrunden för de pestartade febrar, som hemsöker hela Glasgow med sina härjningar."

Låt oss höra hur J.C. Symons, av regeringen utsedd att undersöka förhållandena bland handvävarna, beskriver denna del av staden[9*]:

"Jag har sett mänsklig förnedring i några av dess värsta former, både i England och utomlands, men inte förrän jag besökte Glasgows wynds kunde jag föreställa mig att en sådan mängd av smuts, brottslighet, elände och sjukdom kunde finnas i ett civiliserat land. I de små härbärgena sover tio, tolv och ibland tjugo personer av båda könen och av alla åldrar promiskuöst på golvet i olika stadier av nakenhet. Dessa ställen befinner sig vanligen, vad gäller smuts, fukt och förfall, i ett sådant tillstånd att ingen skulle vilja använda dem som stall för sin häst."

Och på ett annat ställe:

"Glasgows wynds har en befolkning som växlar mellan 15.000 och 30.000 personer. Området består av ett flertal smala gator och fyrkantiga gårdar och i mitten på varje gård återfinns en dynghög. Om de yttre förhållandena på dessa ställen var motbjudande, fann jag mig likväl helt oförberedd på den smuts och det elände som återfanns inomhus. I vissa av de sovrum vi (d.v.s. överkonstapel Miller och Symons) besökte om kvällen fann vi hela människomassor utsträckta på golven. Ofta fanns där 15 till 20 män och kvinnor ihopkrupna, somliga med kläder, andra nakna. Deras bädd var en hög möglig halm, blandad med trasor. Det fanns knappt några möbler och det enda som gav denna håla en anstrykning av bostad var elden som brann på härden. Stöld och prostitution är dessa människors huvudsakliga inkomstkälla. Ingen tycks ha gjort sig besväret att rensa dessa Augias-stall, denna tummelplats för våld och laglöshet, denna kärna av smuts och smittsamma sjukdomar i imperiets andra stad. Noggranna undersökningar av de mest eländiga slumområden i andra städer har aldrig avslöjat någonting ens hälften så illa som denna ansamling av moralisk upplösning, kroppsligt förfall och våldsam överbefolkning ... I denna del av Glasgow har de flesta husen dömts ut av byggnadsnämnden som förfallna och obeboeliga - men det är just dessa kvarter som är fyllda till bristningsgränsen, eftersom enligt lagen ingen hyra kan utkrävas från dem."

De stora industriområdena i mitten av de brittiska öarna, de tättbefolkade områdena i västra Yorkshire och södra Lancashire med sina talrika fabriksstäder står inte efter de andra stora industriområdena i något avseende. Ulldistriktet i västra Riding i Yorkshire är en intagande bygd, ett vackert grönt landskap med kullar, vars höjdsträckning blir brantare ju längre västerut de når tills de når sin högsta punkt i den kraftiga bergsryggen Blackstone Edge, vattendelaren mellan Irländska sjön och Nordsjön. Aires dalar, längs vilka Leeds utbreder sig, och Calders, genom vilka järnvägen mellan Manchester och Leeds löper, räknas till Englands vackraste och är i alla riktningar beströdda med fabriker, byar och städer. Husen av grovhuggen, grå sten ser så prydliga och rena ut i jämförelse med Lancashires nedsotade byggnader att de är ett nöje att se på. Men när man kommer in i själva städerna finner man föga att glädja sig åt. Så ligger Leeds, efter vad Artisan beskriver det, och vilket jag själv också kan bekräfta efter en undersökning:

"på en sluttning ner mot floden Aire, som slingrar sig ca en och en halv mile genom staden och som lätt svämmar över under snösmältningen eller efter häftiga regn. De högre belägna eller västra delarna är rena för att vara en så stor stad, men de lägre delarna som gränsar till floden eller dess bäckar och tillflöden är smutsiga, hopträngda och är i sig tillräckliga för att förkorta livslängden, särskilt barnens; lägg så till detta det vidriga tillståndet i stadens lägre delar kring Kirkgate, Marchlane, Crossstreet och Richmondroad, huvudsakligen beroende på allmän avsaknad av gatubeläggning och avlopp, oregelbundenheter i byggnadssättet, överflödet av gränder och återvändsgator, liksom den nästan totala frånvaron av de enklaste medlen att upprätthålla renlighet, så har vi alldeles tillräckligt med fakta för att kunna förklara överdödligheten i detta smutsens och eländets olyckliga hemvist ... Som en följd av översvämningarna i Aire" (vilken, måste det tilläggas, lik alla floder i industrins tjänst flyter in i stadens ena ända klar och genomskinlig för att flyta ut i andra ändan tjock, svart och illaluktande från allt tänkbart avfall) "så översvämmas också bostadshusen och källarvåningarna ofta till den grad att vattnet måste pumpas ut med handpumpar på gatan; och vid sådana tillfällen stiger vattnet, även där det finns avlopp, genom dessa, och tränger in i källarvåningarna[10*] under utvecklande av osunda dunster, till stor del bestående av svavelväte, och efterlämnar ett motbjudande avskräde, synnerligen skadligt för den mänskliga hälsan. Så visade sig de överfyllda kloakerna under en översvämningsperiod våren 1839 få så allvarliga följder att folkbokföringsmyndigheten i norra distriktet rapporterade två födslar på tre dödsfall i området under gällande kvartal, medan förhållandet i alla andra distrikt var tre födslar på två dödsfall." Andra tättbefolkade distrikt saknar helt avlopp eller har dem endast i så liten omfattning att det inte är någon nytta med dem. "I vissa huslängor är källarvåningarna sällan torra"; i vissa områden är ett flertal gator täckta av fotsdjup mjuk lera. "Invånarna har gång efter annan sökt bättra på dessa gator genom att skyffla aska på dem; och smuts, avloppsvatten, etc. blir kvar i vartenda hål tills solen eller vinden förmår torka upp det ... Ett vanligt småhus i Leeds omfattar inte mer än ca fem yard i kvadrat och består vanligen av en källare, ett vardagsrum och ett sovrum. Denna ringa storlek på hus, som dag och natt är fullpackade med mänskliga varelser är ytterligare en faktor som undergräver invånarnas moral såväl som deras hälsa."

Graden av trängsel i dessa småhus bär den ovan citerade rapporten om hälsotillståndet bland de arbetande klasserna vittnesmål om:

"I Leeds kan man finna bröder och systrar, liksom inhysingar av bägge könen, i samma sovrum som föräldrarna, med följder man ryser åt vid blotta tanken."

Detsamma gäller Bradford, som ligger längs stränderna av en liten kolsvart illaluktande ström, endast sju miles från Leeds där ett antal dalgångar löper samman. På vardagarna innesluts staden av ett grått moln av kolrök, men en vacker söndag kan den utgöra en strålande anblick, när man betraktar den från de omgivande kullarna. Ändå råder inom stadens hank och stör samma smuts och otrevnad som i Leeds. Stadens äldre del är byggd på branta sluttningar och är trång och oregelbunden. På gator, gränder och gårdar ligger smuts och avskräde högvis; husen håller på att falla samman, de är smutsiga och eländiga; alldeles invid floden och dalgångens botten fann jag mer än ett hus, vars bottenvåning, halvt begraven i sluttningen, övergivits helt och hållet. Allmänt sett tillhör de delar av dalens botten, där arbetarnas småhus trängts in mellan höga fabriker, de sämst byggda och smutsigaste områdena i hela staden. I de nyare delarna av staden är husen, liksom i alla fabriksstäder, mer regelbundna och har byggts i längor, men även så är de behäftade med alla de gissel som följer med det förhärskande sättet att bygga bostäder åt arbetarna, förhållanden som vi skall finna anledning att gå in på närmare när vi diskuterar Manchester. Samma sak gäller de återstående städerna i West Riding, särskilt Barnsley, Halifax och Huddersfield. Den sistnämnda, som utan vidare är den vackraste av alla Yorkshires och Lancashires fabriksstäder genom sitt betagande läge och moderna arkitektur, har likväl sina dåliga kvarter; sålunda rapporterade den 5 augusti 1844 en kommitté som utsetts av ett medborgarmöte för att kartlägga staden:

"Det är ett ökänt faktum att det finns hela gator i Huddersfield, liksom ett flertal gårdar och gränder, som varken är stensatta eller belagda, inte försedda med vare sig kloaker eller rännstenar; där avfall och smuts av varje tänkbart slag lämnas öppet att mögla och ruttna; där pölar med unket vatten tillhör regeln, och där intilliggande bostäder med nödvändighet får en anstrykning av förfall och smuts; sammanfattningsvis ställen där sjukdomar alstras och som utgör en fara för hela stadens hälsa."

Om vi tar oss över Blackstone Edge eller åker igenom den med järnväg, så kommer vi till den klassiska mark där engelsk industri har uppnått sin storhet och varifrån all arbetarrörelse härstammar, nämligen södra Lancashire med centralorten Manchester. Återigen finner vi ett vackert landskap med kullar som sluttar västerut från vattendelaren mot Irländska sjön, med de vackra gröna dalarna kring floderna Ribble, Irwell, Mersey och deras tillflöden. Det är en trakt som för hundra år sedan huvudsakligen bestod av glest befolkade träskmarker, men som nu är beströdd med städer och byar och utgör den mest tättbefolkade landremsan i England. I Lancashire, och särskilt då i Manchester, finner man både den engelska industrins vagga och dess centrum. Manchester-börsen fungerar som barometer för handelns alla upp- och nedgångar. Den moderna tillverkningsindustrin har i Manchester uppnått sin fulländning. I södra Lancashires bomullsindustri skall man finna att användandet av naturkrafterna, ersättandet av handarbete med maskiner (i synnerhet den mekaniska vävstolen och den självgående spinnmaskinen) samt arbetsdelningen har nått sitt högsta stadium; och om vi i dessa tre element erkänner det som kännetecknar den moderna industrin, så måste vi också medge att bomullstillverkningen har gått i spetsen för alla andra industrigrenar från första början till den dag som idag är. Den moderna tillverkningsindustrins inverkan på arbetarklassen kommer här med nödvändighet att få fullständigt fritt spelrum och vi finner här industriproletariatet i dess mest klassiska och renodlade form. Den förnedring i vilken införandet av ångkraft, maskiner och arbetsdelning försätter arbetaren, och proletariatets strävanden att resa sig ur denna förödmjukelse måste likaledes drivas till sin högsta grad och med det fullaste medvetande. Eftersom Manchester sålunda är urtypen för en modern industristad, och eftersom jag känner den lika ingående som min födelsestad, mer ingående än många av dess invånare, skall vi göra ett längre uppehåll här.

De kringliggande städerna runt Manchester skiljer sig föga från centralorten när det gäller arbetarnas bostadsförhållanden, med undantag av att arbetarklassen här om möjligt utgör en ännu större andel av befolkningen. Dessa städer är helt och hållet industriorter och all deras handel går genom Manchester, som de är avhängiga i alla avseenden, i det att deras befolkning uteslutande består av arbetare och småhandlare, medan Manchester har en synnerligen ansenlig del köpmän, i synnerhet grossister och mer "ansedda" detaljhandlare. Fastän sålunda Bolton, Preston, Wigan, Bury, Rochdale, Middleton, Heywood, Oldham, Ashton, Stalybridge, Stockport, m.fl., är städer med trettio, femtio, sjuttio och upp till nittiotusen invånare utgör de ändå nästan helt och hållet arbetarområden, interfolierade endast av fabriker, några få genomfarter kantade av affärer samt ett par gator längs vilka fabriksägarnas trädgårdar och hus ligger utströdda som villakvarter. Själva städerna är illa och planlöst byggda med osunda återvändsgator, gränder och bakgator. De stinker av kolrök och får ett särskilt sjaskigt utseende genom det från början klarröda tegel, vilket här utgör det genomgående byggnadsmaterialet, och som med tiden blir alldeles svart. Källarbostäder är vanligt förekommande här; varhelst det är möjligt uppförs dessa underjordiska hålor och en synnerligen ansenlig del av befolkningen bor i dem.

Näst efter Preston och Oldham tillhör Bolton, elva miles nordväst om Manchester, de värsta bland dessa städer. Staden har, efter vad jag har kunnat utröna under mina upprepade besök, endast en större gata, och en mycket smutsig sådan, nämligen Deansgate, vilken också tjänar som marknadsplats, och som t.o.m. när vädret är som vackrast utgör ett mörkt, motbjudande hål, trots att den, med undantag av fabrikerna, är kantad av låga en- och tvåvåningshus. Här, liksom överallt annars, är stadens äldre delar särskilt förfallna och eländiga. Ett mörkt vattendrag, vilket lämnar betraktaren i tvivelsmål om huruvida det är en å eller en lång rad unkna pölar, flyter genom staden och ger sitt bidrag till den sammantagna nedsmutsningen av luften, vilken, även det förutan, långt ifrån är ren.

Så har vi Stockport, som ligger på floden Merseys Cheshire-sida, men som inte desto mindre hör till Manchesters industriområde. Staden ligger i en trång dal längs med Mersey, så att gatorna sluttar nedför en brant kulle på ena sidan och uppför en lika brant på andra hållet, medan järnvägen från Manchester till Birmingham löper över en hög viadukt ovanför staden och hela dalen. Stockport är ökänt i hela området såsom varande en av de mörkaste, rökigaste hålorna och staden ser verkligen synnerligen motbjudande ut, särskilt när man betraktar den från viadukten. Ännu mer motbjudande är dock arbetarklassens hus och källarbostäder, som sträcker sig i långa rader genom stadens alla delar från dalbottnen till kullens krön. Jag kan inte påminna mig ha sett så många källare använda som bostäder någon annanstans i detta område.

Några miles nordost om Stockport ligger Ashton-under-Lyne, en av de nyaste fabriksstäderna i trakten. Den ligger på sluttningen till en höjd, vid vars fot kanalen och floden Tame flyter, och den har i allmänhet byggts enligt de nyare, mer regelbundna linjerna. Fem eller sex parallellgator löper längs bergshöjden och korsas i rät vinkel av andra som leder ned mot dalen. På detta sätt skulle fabrikerna kunna hållas åtskilda från själva staden, även om det nu inte vore så att närheten till floden och kanalen drog dem ned i dalen allihop, där de nu ligger tätt packade och spyr ut rök från skorstenarna. Det är detta byggandssätt Ashton har att tacka för att staden utgör en betydligt mer inbjudande anblick än merparten av fabriksstäder; gatorna är bredare och renare, husen ser nya och bekväma ut med sin klarröda färg. Men det moderna sättet att bygga arbetarbostäder har sina särskilda nackdelar; varje gata har sin undangömda bakgata till vilken en smal, stensatt gång leder, och som är desto smutsigare. Och fastän jag inte sett några hus, utom ett fåtal vid infarten, som kan vara mer än femtio år gamla, så finns även i Ashton gator vid vilka husen börjar bli dåliga, där tegelstenarna i hörnen inte längre sitter fast utan låter sig ruckas fram och tillbaka och där väggarna har sprickor och inte förmår hålla kvar putsen på insidan; gator vars smutsiga och rökinpyrda anblick inte på något sätt skiljer sig från de andra städerna i området, utom i det att de i Ashton utgör undantaget i stället för regeln.

En mile åt öster ligger Stalybridge, också vid floden Tame. När man kommer från Ashton över höjdsträckningen, så har resenären, när han når toppen, både till höger och vänster stora fina trädgårdar med utsökta villor, vanligen byggda i elisabetansk stil, vilken förhåller sig till den gotiska stilen precis som anglikanska kyrkan till den apostoliska romersk-katolska. Ytterligare ett hundratal steg och Stalybridge framträder nere i dalen, i skarp kontrast mot de vackra lantbostäderna, i skarp kontrast t.o.m. mot de blygsamma husen i Ashton! Stalybridge ligger i en smal, krokig ravin, mycket smalare än t.o.m. Stockports dalgång, och ravinens båda sidor upptas av en planlös samling stugor, hus och fabriker. När man kommer in i staden är de första husen trånga, inpyrda av rök, gamla och förfallna; och resten av staden förtar inte detta intryck. Nere i den trånga dalbottnen ligger några gator; de flesta av dem löper kors och tvärs, hursomhelst, uppför och nedför, och i nästan samtliga hus är bottenvåningen, på grund av det sluttande läget, till hälften begravd i marken: och den mångfald gränder, bakgator och undanskymda vrår detta förvirrade byggnadssätt gett upphov till kan iakttas uppifrån kullarna, där man på sina ställen kan se staden nästan vid sina fötter som i fågelperspektiv. Lägg till detta den upprörande smutsen och det blir lätt att föreställa sig vilket motbjudande intryck Stalybridge gör.

Men nog nu om dessa små städer. Var och en har sina egenheter, men i det stora hela bor arbetarna i dem på precis samma sätt som i Manchester. Jag har här inskränkt mig till att måla ut egenheterna i byggnadssättet, till vilket man kan anmärka att alla mer allmänna fakta om förhållandena för arbetarbefolkningen i Manchester är fullt tillämpliga även för de omgivande städerna.

Manchester ligger vid foten av de södra sluttningarna av en serie kullar, som sträcker sig från Oldham och vars sista topp, Kersall Moor, utgör såväl Manchesters kapplöpningsbana som dess Mons Sacer.[19] Själva Manchester ligger på Irwells vänstra strand, mellan denna flod och två mindre, Irk och Medlock, som här mynnar i Irwell. På Irwells högra strand, avgränsad av en skarp krök i floden, ligger Salford och längre västerut Pendleton; norrut från Irwell ligger Upper och Lower Broughton; norr om Irk ligger Cheetham Hill; söder om Medlock ligger Hulme; längre österut Charlton on Medlock; ännu längre bort, ganska rakt öster om Manchester, ligger Ardwick. Hela denna samling av byggnader benämns vanligen Manchester och omfattar omkring fyrahundratusen invånare, snarare mer än mindre. Själva staden är egendomligt byggd, så att man kan bo i den åratal och gå ut och in dagligen utan att råka på några arbetarkvarter eller ens arbetare; detta så länge man inskränker sig till sina affärer eller promenader för nöjes skull. Detta kommer sig huvudsakligen av att arbetarkvarteren både genom omedveten tyst överenskommelse och helt öppet och medvetet skarpt avskiljts från de delar av staden som reserverats för medelklassen, eller, där detta inte lyckats, har de försetts med en täckmantel av välgörenhetsinrättningar. I hjärtat av Manchester ligger ett ganska utbrett affärsområde, kanske en halv mile långt och lika brett, som nästan helt består av kontor och lagerbyggnader. Nästan hela området är tömt på boende och ligger tomt och övergivet under natten; endast väktare och polis passerar de gamla gränderna med sina avskärmade lyktor. Detta område genomkorsas av ett antal stora genomfartsleder på vilka den väldiga trafikströmmen koncentreras och längs vilka markplanet är kantat av bländande affärer. På dessa gator är övervåningarna delvis bebodda och det är ganska livligt ända till sent på natten. Med undantag av detta affärsområde utgör hela Manchester, hela Salford och Hulme, stora delar av Pendleton och Chorlton, två tredjedelar av Ardwick och enstaka områden i Cheetham Hill och Broughton ett obrutet arbetarområde, vilket sträcker sig som ett bälte, i genomsnitt en och en halv mile brett, runt affärsområdet. Utanför och bortom detta bälte bor över- och medelklassen; medelklassen på raka och regelbundna gator i närheten av arbetarkvarteren, särskilt i Chorlton och de lägst belägna delarna av Cheetham Hill; överklassen i mer avskilda villor med trädgårdar i Chorlton och Ardwick eller på de vindomsvepta höjderna i Cheetham Hill, Broughton och Pendleton. De bor fritt i hälsosam lantluft, i vackra bekväma hem, där omnibussarna till staden passerar varje kvart. Och det bästa med denna uppläggning är att medlemmarna i denna penningaristokrati kan ta kortaste vägen mitt genom alla arbetarområden till sin affärsverksamhet utan att någon enda gång behöva bli varse att de befinner sig mitt i den solkiga misär som lurar till höger och vänster. Ty genomfarterna, som från börsen löper ut ur staden i alla riktningar, är på båda sidor kantade av en nästan obruten följd av affärer och befinner sig sålunda i händerna på medelklassen och småbourgeoisin, vilka i eget intresse ser till, och förmår, att hålla snyggt och rent omkring sig. Det är visserligen sant att dessa affärer står i ett visst förhållande till de områden som ligger bakom dem och sålunda är mer eleganta i affärs- och bostadskvarteren än då de döljer solkiga arbetarbostäder; men för de välbärgade männen och kvinnorna med starka magar och svaga nerver tjänar de ändå syftet att undandra åsynen av den nöd och smuts som utgör andra sidan av deras välstånd. Så är t.ex. Deansgate, som går rakt söderut från Old Church, först kantad med spinnerier och lagerbyggnader, sedan med sämre affärer och ölställen; längre söderut, där den lämnar affärsområdet, med mindre inbjudande affärer, vilka blir allt smutsigare och allt tätare avbrutna av ölsjapp och ginställen ju längre man kommer, tills affärernas utseende vid södra änden inte lämnar något utrymme för tvivel om att kundkretsen består av arbetare och uteslutande arbetare. Samma gäller Market Street, som löper åt sydost från börsen; först förnämliga affärer av finaste slag, med överliggande kontor eller lager; längre bort kommer Piccadilly med enorma hotell och lagerbyggnader; ännu längre bort London Road i närheten av Medlock med fabriker, ölhallar och affärer för den lägre bourgeoisin och arbetarbefolkningen; och från denna punkt och vidare stora trädgårdar och villor tillhörande de mer välbärgade köpmännen och fabriksägarna. På detta sätt kan var och en som känner till Manchester dra sina slutsatser om de intilliggande områdena från genomfarternas utseende, men det är sällan man från gatan får en glimt av de verkliga arbetarområdena. Jag vet mycket väl att denna hycklande uppbyggnad är mer eller mindre gemensam för alla stora städer; jag vet också att detaljhandlarna genom de krav deras verksamhet ställer är hänvisade till de stora genomfarterna; jag vet att det överallt finns fler bra hus än dåliga på sådana gator och att markvärdet är större i närheten av dem än i mer avlägset belägna områden; men samtidigt har jag heller aldrig träffat på ett så systematiskt utestängande av arbetarklassen från genomfarterna, ett så omsorgsfullt undangömmande av allt som skulle kunna tänkas inverka menligt på bourgeoisins ögon eller nerver, som i Manchester. Ändå följer Manchester i andra avseenden övergripande planer och officiella bestämmelser mindre och verkar i högre grad än andra städer vara en produkt av tillfälligheter; men när jag i detta sammanhang betänker medelklassens ivriga försäkringar om att arbetarklassen klarar sig utmärkt, så kan jag ändå inte undgå känslan av att de liberala fabriksägarna, Manchesters "Big Wigs", när allt kommer omkring inte är så oskyldiga till detta skamliga byggnadssätt.

Här kan jag inflika att spinnerierna nästan samtliga ligger i anslutning till de floder eller olika kanaler som förgrenar sig i staden, innan jag nu omedelbart tar itu med att beskriva arbetarkvarteren. Först och främst har vi Manchesters Old Town, som ligger mellan affärsområdets norra gräns och floden Irk. Här är även de bättre gatorna smala och vindlande, såsom Todd Street, Long Millgate, Withy Grove och Shude Hill. Husen är smutsiga, gamla och förfallna och sidogatorna helt förfärliga. På väg från Old Church till Long Millgate stöter fotgängaren genast på en länga gammalmodiga hus på höger hand, av vilka inte ett enda når upp till sin ursprungliga höjd; dessa är rester från det förindustriella Manchester, vars tidigare invånare har flyttat med sina ättlingar till mer välbyggda områden och har lämnat husen, vilka inte var tillräckligt fina för dem, åt en befolkningsgrupp med stark inblandning av irländskt blod. Här befinner man sig i så gott som ohöljda arbetarkvarter, ty inte ens affärerna eller ölhallarna finner det mödan värt att söka upprätthålla åtminstone en antydan om renlighet. Men detta är ändå ingenting mot gårdarna och gränderna bakom, till vilka man bara kan ta sig genom övertäckta gångar där två personer inte kan passera varandra. Det är omöjligt att återge ens ett intryck av det oregelbundna hopgyttrandet av bostäder utan någon som helst tanke som råder här, och den röra i vilken de trängts samman, bokstavligen på varandra. Och det är inte de byggnader som överlevt Manchesters tidigare epoker som kan lastas för detta; förvirringen har först nyligen nått sin högsta nivå i och med att varje litet utrymme som den gamla bebyggelsen lämnat tomt nu fyllts och täckts till dess att inte en fotsbredd mark återstår att bebygga.

För att bekräfta mitt påstående har jag här ritat av en liten del av Manchesters karta - inte den värsta delen och inte ens en tiondel av hela Old Town.

Denna karta torde räcka för att åskådliggöra det planlösa sätt på vilket hela området byggts, särskilt den del som ligger närmast Irk.

Irks södra strand är här mycket brant och mellan femton och trettio fot hög. På denna sluttande brant har tre huslängor uppförts, av vilka den nedersta står rakt i floden, medan framsidan på den översta befinner sig på krönet av kullen vid Long Millgate. Bland dem finns fabriker längs floden och i korthet är byggnadssättet lika sammanträngt och oregelbundet som vid Long Millgates nedre del. Till höger och vänster leder ett otal täckta gångar från huvudgatan in till en mängd gårdar, och den som styr sina steg dit möter en sådan avskyvärd mängd sot och smuts att dess motstycke inte kan uppbringas - det gäller särskilt de gränder som leder ned till Irk, vilka innefattar de utan jämförelse värsta bostäder jag någonsin skådat. Vid ingången till en av dessa gårdar, alldeles i slutet av den täckta passagen, står ett avträde utan dörr, så smutsigt att invånarna kan ta sig in och ut från gården endast genom att vada genom stinkande pölar av ruttnande urin och exkrement. Detta är den första gården vid Irk ovanför Ducie Bridge - om det nu skulle falla någon in att vilja ta sig en titt. Nedanför den ligger vid floden flera garverier som sprider en stank av ruttnande djurkroppar över hela omgivningen. Till de flesta husen nedanför Ducie Bridge kan man bara ta sig genom smala, smutsiga trappor och över högar av avskräde och orenlighet. Den första gården nedanför Ducie Bridge, känd som Allen's Court, befann sig vid tiden för koleran i ett sådant tillstånd att hälsovårdsmyndigheterna beordrade att den skulle utrymmas, rensas ut och desinficeras med klorkalk. Dr Kay ger en fruktansvärd beskrivning av gårdens tillstånd vid denna tid.[11*] Sedan dess förefaller det som om den delvis har rivits och byggts om; den förbipasserande kan åtminstone från Ducie Bridge se flera rivna murar och högar av avfall tillsammans med några nyare hus. Utsikten från denna bro, som barmhärtigt nog döljs för vanliga dödliga av mindre resning genom en manshög balustrad, är typisk för hela området. Längst ned flyter floden Irk - eller rättare sagt torkar den snarast långsamt in. Det är ett smalt, kolsvart, illaluktande vattendrag, fullt av skräp och avfall, som fastnar på den grundare högra stranden. Vid torr väderlek bildas på denna strand en lång rad av de mest avskyvärda, svartgröna dypölar, från vars djup ständigt stiger bubblor av osunda gaser, vilka framkallar en stank som är outhärdlig till och med på bron fyrtio eller femtio fot ovanför flodens yta. Dessutom hejdas flodens lopp med bara några stegs mellanrum av höga galler bakom vilka dy och avskräde samlas och ruttnar i tjocka högar. Ovanför bron finns garverier, benmjölsfabriker och gasverk från vilka alla slags utsläpp sker till Irk, vilken dessutom får ta emot innehållet från hela grannskapets avlopp och avträden. Det är inte svårt att föreställa sig vad slags avlagringar den floden lämnar efter sig. Nedanför bron ser man högarna av avfall, smuts och matrester från gårdarna på den branta vänstra stranden; här är varje hus tätt sammanpackat bakom sin granne och en bit av varje är synlig. Alla är de svarta, nedsotade, förfallna och uråldriga, med trasiga fönster och fönsterkarmar. Bakgrunden utgörs av gamla, barackliknande fabriksbyggnader. På den nedre, högra stranden finns en lång rad hus och spinnerier; det andra huset är en ruin utan tak, fyllt av avfall; det tredje är byggt så långt ner att understa våningen är obeboelig och den saknar därför både fönster och dörrar. Här innefattar bakgrunden fattigkyrkogården, Liverpool-Leedsjärnvägens station samt där bakom arbetshuset, "de fattigas Bastilj" i Manchester, som likt en fästning bakom sina höga murar och balustrader på kullens topp ser ned på arbetarnas kvarter nedanför.

Ovanför Ducie Bridge planar vänstra stranden ut och den högra blir brantare. Men bostädernas tillstånd på bägge sidor blir snarare värre. Den som där tar till vänster från huvudgatan, Long Millgate, går vilse. Han irrar från en gård till en annan, runt oräkneliga hörn, ser inget annat än smala, smutsiga prång och gränder, tills han efter ett par minuter har förlorat varje begrepp om riktningen och inte vet åt vilket håll han skall gå. Överallt helt eller delvis förstörda byggnader, vissa av dem faktiskt obebodda, vilket säger en hel del här; endast sällan ser man ett golv av trä eller sten i dessa hus, nästan genomgående trasiga, illasittande fönster och dörrar, för att inte tala om den smuts som är förhärskande! Överallt högar av skräp, avfall och matrester; stillastående pölar i stället för rännstenar och en stank, som bara den gör det omöjligt för en åtminstone tillnärmelsevis civiliserad varelse att bo i ett sådant område. Den nyligen tillbyggda förlängningen av Leeds-järnvägen, som här korsar Irk, har sopat bort en del av dessa gårdar och gränder, och därmed givit fri insyn till andra. Alldeles under järnvägsbron finns en gård, vars smuts och vederstyggligheter lämnar de övriga långt bakom sig, just därför att den hittills varit så undanskymd, så otillgänglig att man inte kunde hitta dit utan en hel del besvär. Jag skulle själv aldrig ha upptäckt den utan de genombrytningar järnvägen skapat, trots att jag trodde mig känna till hela området grundligt. Om man tar vägen via en svårframkomlig strandremsa, mellan stakar och tvättlinor, tränger man in i detta kaos av små envåningshus med bara ett enda rum i vilka det för det mesta inte finns något uppbyggt golv; kök, vardags- och sovrum, allt i ett. I en sådan håla, knappt fem fot på längden och sex på bredden, fann jag två sängar - och vilka sängar! - som tillsammans med en trappa och eldstad fullständigt utfyllde rummet. I flera andra fann jag absolut ingenting. Dörren stod öppen och invånarna lutade sig mot den. Överallt avskräde och matrester framför dörrarna; att det fanns någon sorts beläggning under detta kunde man inte se, endast känna med foten här och där. Hela denna samling av boskapsskjul för människor omgavs på två sidor av hus och en fabrik samt på den tredje av floden, och bredvid den smala trappan från järnvägsbanken ledde en smal passage till en nästan lika dåligt byggd och illa underhållen labyrint av bostäder.

Nog nu! Hela Irk kantas av områden byggda på detta sätt, ett planlöst, hoptrasslat kaos av hus, mer eller mindre på gränsen till obeboeliga, vars osnygga innandömen mer än väl överensstämmer med deras smutsiga yttre omgivningar. Och hur skulle folk kunna hålla sig rena utan verklig möjlighet att tillfredsställa de mest elementära naturbehov? Avträden är så sällsynta här att de antingen blir överfyllda varje dag eller ligger för avsides för att kunna utnyttjas av merparten av invånarna. Hur skall folk kunna tvätta sig när de bara har Irks smutsiga vatten att tillgå och när pumpar och vattenledningar bara finns i stadens anständiga delar? Det kan sannerligen inte läggas dessa det moderna samhällets trälar till last att deras bostäder inte skiljer sig i renlighet från de svinstior, vilka på sina ställen kan återfinnas bland dem. Husvärdarna skäms inte för att hyra ut bostäder som de sex eller sju källarvåningarna på kajen rakt under Scotland Bridge, där golvet befinner sig åtminstone två fot under lågvattenmärket i Irk, som rinner inte mer än sex fot från dem; eller som ovanvåningen i hörnhuset på motsatta stranden rakt ovanför bron, där bottenvåningen, som är helt obeboelig och berövats alla fönsterkarmar och dörrposter, vilket inte alls är ovanligt i detta område; där denna öppna bottenvåning används som avträde av hela omgivningen i brist på bättre inrättningar!

Om vi lämnar Irk och än en gång ger oss in i motsatta sidan från Long Millgate, till själva hjärtat av arbetarnas bostadsområden, kommer vi till ett något nyare kvarter, som sträcker sig från St. Michael's Church till Withy Grove och Shude Hill. Här råder en något bättre ordning. Istället för kaoset av byggnader finner vi här åtminstone långa raka gator och gränder eller gårdar, byggda med någon tanke och vanligen fyrkantiga. Men om i det förra fallet varje enskilt hus bar godtyckets stämpel gäller här samma sak för varje gård och gränd, som är byggd utan hänsyn till de intilliggandes läge. Gränderna löper än i den ena, än i den andra riktningen, så att den som går här varannan minut hamnar i en återvändsgränd eller finner sig, när han svänger runt ett hörn, vara försatt tillbaka vid utgångspunkten; förvisso kan ingen, som inte bott en avsevärd tid i denna labyrint, lära sig hitta rätt.

Om man nu alls kan använda ett ord som ventilation, när man talar om detta område, så är den på dessa gator och gårdar till följd av den röra som råder, fullt ut lika otillräcklig som i Irk-området; och om detta kvarter likväl kan sägas ha någon fördel jämfört med Irk, i det att husen är nyare och gatorna försedda med rännstenar, så har å andra sidan nästan varje hus en källarbostad, vilket man endast sällan finner i Irk-området till följd av att husen i detta område är äldre och slarvigare byggda. I övrigt är smutsen, avskrädet, slaskhögarna och pölarna på gatorna likadana i båda områdena, och i det område vi nu avhandlar tillkommer en företeelse som inverkar ytterligt menligt på invånarnas möjlighet att hålla sig rena, nämligen det otal grisar som går omkring i gränderna och rotar i slaskhögarna eller hålls inspärrade i små stior. I likhet med de flesta arbetarbostadsområden i Manchester hyr här grisuppfödarna gårdarna och bygger svinstior där. Man kan finna en eller flera sådana stior på nästan varje gård, dit gårdens invånare slänger allt avskräde och matavfall varav grisarna äter sig feta. Luften blir, eftersom gårdarna är instängda på alla fyra sidor, helt och hållet förstörd av ruttnande matavfall och djurlämningar. Genom detta kvarter har en bred och någotsånär anständig gata dragits fram, Miller's Street, varigenom man nödtorftigt lyckats dölja vad som ligger bakom. Men om någon av nyfikenhet skulle lockas att gå in genom en av de otaliga passager, som leder in till gårdarna, så kommer han att finna dessa svinstior med tjugo stegs mellanrum.

Sådan är gamla staden i Manchester och när jag nu läser om min beskrivning tvingas jag erkänna, att i stället för att vara överdriven, är den långt ifrån så svart som den borde vara för att ge ett riktigt intryck av den smuts, det förfall och den obeboelighet, det hån mot alla anspråk på renlighet, ventilation och hänsyn till hälsan som kännetecknat uppbyggnaden av detta enskilda område, vilket omfattar åtminstone tjugo till trettiotusen invånare. Och ett sådant område återfinns i hjärtat av Englands andra stad, den första industristaden i världen. Om någon önskar ta reda på hur litet utrymme en människa behöver, hur litet luft - och vilken luft! - hon kräver, hur ringa mått av civilisation hon kan delges och ändå leva, så räcker det med att resa hit. Förvisso handlar det om Gamla staden, och det är Manchesters invånare noga med att framhålla närhelst någon påtalar de fruktansvärda förhållanden som råder i detta helvete på jorden; men vad bevisar det? Allt det som här väcker avsky och upprördhet är tillkommet på senare tid och tillhör den industriella tidsåldern. De några hundratal hus som tillhör gamla Manchester har för länge sedan övergivits av de ursprungliga invånarna; blott och bart den industriella tidsåldern har här pressat samman de arbetarskaror vilka nu hyses här; blott och bart den industriella tidsåldern har bebyggt varje fläck mellan dessa gamla hus för att skaffa tak över huvudet åt de massor som den dragit hit från landsbygden och från Irland; blott och bart den industriella tidsåldern har gjort det möjligt för ägarna till dessa boskapsskjul att hyra ut dem för dryga pengar till mänskliga varelser, att utplundra arbetarna i deras fattigdom, att undergräva tusendens hälsa, för att de och endast de, ägarna skall kunna berika sig. Endast den industriella tidsåldern har möjliggjort att arbetaren, nätt och jämnt befriad från feodalismens ok, kan användas som råvara, rätt och slätt som lösöre; att han tvingas låta sig packas in i en bostad alltför dålig för någon annan, och för vilken han med sin surt förvärvade lön köper rätten att låta den förfalla. Denna industri har uppnått det som utan dessa arbetare, denna fattigdom, detta slaveri inte skulle ha överlevt. Förvisso var den ursprungliga uppbyggnaden av detta kvarter dålig, föga kunde ha gjorts av det; men har markägarna, har kommunen gjort något alls för att införa några förbättringar, när det byggdes om? Tvärtom, så snart ett prång eller ett hörn blev ledigt, så uppfördes ett nytt hus; markvärdet steg med industrins blomstring, och ju mer det steg desto vansinnigare fortgick byggandet, utan hänsyn till invånarnas hälsa eller bekvämlighet, med enda inriktning på högsta möjliga vinst och principen att ingen håla är så dålig att inte någon stackars varelse tvingas ta den för att han inte har råd att betala för något bättre. Detta är emellertid Gamla staden, och med denna tanke tröstar sig bourgeoisin. Låt oss därför se hur pass mycket bättre det står till i New Town.

Den nya staden, också känd som Irländska staden, sträcker sig uppför en lerhöjd bortom Gamla staden, mellan Irk och St. George's Road. Här försvinner alla drag av stad. Enstaka huslängor eller grupper av gator återfinns här och där likt små byar på den nakna, inte ens gräsbevuxna lerjorden. Husen, eller snarare stugorna, är i dåligt skick, aldrig reparerade, smutsiga, med fuktiga, orena källarbostäder. De smala gatorna är varken stenlagda eller försedda med avlopp, men rymmer talrika grupper av svin, som är instängda i små stior eller gårdar eller fritt strövar genom grannskapet. Gyttjan på gatorna är så djup att det inte finns en chans, förutom i det torraste väder, att gå där utan att för varje steg sjunka ned till fotleden i den. I närheten av St. George's Road trängs de separata byggnadsgrupperna ihop mer och mer för att slutligen övergå till trånga gator, återvändsgränder, smala bakgator och gårdar, vilka blir trängre och trängre och mer oregelbundna ju närmare de kommer stadens hjärta. Visst är de oftare stenlagda eller försedda med stenlagda trottoarer och rännstenar, men smutsen, husens och speciellt källarnas dåliga skick består.

Det är kanske lämpligt att just här göra några allmänna observationer av arbetarkvarterens vanliga konstruktion i Manchester. Vi har i Gamla stan sett hur i allmänhet rena tillfälligheter bestämde husens gruppering. Varje hus har byggts utan hänsyn till något annat och den smula utrymme som finns mellan dem kallas gårdar i brist på annat namn.

I samma områdes något nyare delar, och i andra arbetarområden, daterade från industrialismens första dagar, kan man finna ett något mer välordnat förhållande. Utrymmet mellan två gator är uppdelat i regelbundna, vanligtvis fyrkantiga gårdar. Dessa gårdar byggdes från början på detta sätt och står i förbindelse med gatorna genom täckta passager. Om det totalt planlösa byggnadssättet är skadligt för arbetarna genom att det förhindrar ventilation, är denna metod att spärra in dem i gårdar, omgivna av byggnader på alla sidor, det i ännu högre grad. Luften kan helt enkelt inte strömma ut; husens skorstenar är de enda utloppen för gårdarnas inspärrade luft, och de tjänar syftet endast så länge som eldar hålls brinnande[12*]. Vidare, husen som omger sådana gårdar är vanligtvis byggda baksida mot baksida så att de har den bakre väggen gemensam, och enbart detta sörjer för att en tillfredsställande genomventilation förhindras. Och eftersom den för gaturenhållningen ansvariga polisen inte bryr sig om dessa gårdars skick, så att allt lugnt ligger kvar där det är slängt, finns det ingen anledning att förundra sig över smutsen, högarna med aska och avfall, som man finner här. Jag har varit på gårdar, vid Millers Street, som ligger åtminstone en halv fot under huvudgatans nivå, och utan den minsta dränering för vattnet som i regnigt väder samlas där.

Senare antogs en annan byggnadsmetod, som nu blivit allmän. Arbetarnas hus byggs så gott som aldrig var för sig, utan alltid dussin- eller tjogvis, då en ensam entreprenör bygger upp en eller två gator samtidigt. Dessa arrangeras då så här: En framsida bildas av den bästa sortens hus, så lyckligt lottade att de äger en bakdörr och en liten gård, och dessa betingar de högsta hyrorna. På baksidan av dessa hus löper en smal gränd, bakgatan, förbyggd i båda ändar. In till den leder, från en sida, antingen en smal körbana eller en täckt genomgång. Husen som vetter mot denna bakgata betingar de lägsta hyrorna, och är mycket försummade. Dessa har sina bakre väggar gemensamma med den tredje huslängan, vilken vetter mot en andra gata och betingar mindre hyra än den första längan och mer än den andra. Gatorna planeras ungefär på följande sätt:

	tredje huslängan
	mellersta huslängan
	första längan, med gårdar

Med denna byggnadsmetod kan man uppnå relativt god ventilation för den första huslängan, och den tredje får det inte sämre än med den förra metoden. Å andra sidan blir den mellersta längan minst lika dåligt ventilerad som husen på gårdarna, och bakgatan är alltid i samma smutsiga, avskyvärda tillstånd som de. Entreprenörerna föredrar denna metod för den sparar yta åt dem och erbjuder medel för att plundra bättre betalda arbetare genom de högre hyrorna för husen i de första och tredje längorna.

Dessa tre former av husbygge finner man i hela Manchester och överallt i Lancashire och Yorkshire, ofta uppblandade, men vanligen såpass åtskilda, att de antyder den relativa åldern på stadsdelarna. Det tredje systemet, det med bakgator, är i hög grad förhärskande i det stora arbetarområdet öster om St. George's Road och Ancoat Street, och är det man mest finner i de andra arbetarkvarteren i Manchester och dess förorter.

I det sistnämnda vidsträckta området som innefattas i namnet Ancoats, ligger utmed kanalerna de största fabrikerna i Manchester, kolossala sex- och sjuvåningsbyggnader som med sina smäckra skorstenar höjer sig långt ovan de låga arbetarhusen. Befolkningen i området består därför huvudsakligen av fabriksarbetare och på de sämsta gatorna av handvävare. Gatorna närmast hjärtat av staden är de äldsta, och följaktligen de sämsta; de är dock stenlagda och försedda med avlopp. Till dessa räknar jag de närmaste till, och parallella med Oldham Road och Great Ancoat's Street. Längre åt nordost finns många nybyggda gator. Här ser husen nätta och rena ut, dörrar och fönster är nya och fräscht målade, rummen innanför nyligen vitlimmade, själva gatorna är luftigare, de obebyggda tomterna mellan dem större och fler. Men detta kan endast sägas om en minoritet av husen, eftersom källarlägenheter finns under nästan vartenda hus. Många gator är ej stenlagda och har inget avlopp; och värst av allt, detta fina utseende är en illusion, en illusion som bleknar inom de första tio åren. Ty konstruktionen av de individuella husen skall inte mindre fördömas än gatuplanen. Alla sådana hus ser till en början fina och solida ut, deras massiva tegelväggar lurar ögat, och passerar man en nyanlagd arbetargata, utan att ha bakgatorna och konstruktionen av själva husen i åtanke, är man beredd att instämma i de liberala fabrikörernas mening att den arbetande befolkningen inte någonstans bor så bra som i England. Men vid närmare granskning står det klart att dessa väggar är så tunna som det är möjligt att göra dem. Ytterväggarna, källarväggarna, vilka bär upp tyngden av bottenvåning och tak, är som mest en tegelsten tjock. Tegelstenarna ligger med sina långsidor mot varandra; men jag har sett många lika höga hus, några under byggnad, vars ytterväggar bara var en halv sten tjock, tegelstenarna låg inte sidvis utan längdvis, med kortsidorna mot varann. Syftet med detta är att spara materiel, men det finns också en annan anledning: nämligen det faktum att entreprenörerna aldrig äger marken utan arrenderar den, i enlighet med engelsk sed på tjugo, trettio, fyrtio, femtio eller nittionio år. När någon av dessa perioder löper ut faller jorden, med allting ovanpå den, tillbaka i den ursprunglige ägarens besittning, vilken inte betalar någonting i gengäld för förbättringarna på den. Förbättringarna kalkyleras därför av arrendatorn så, att de skall vara så lite värda som möjligt vid den stipulerade periodens slut. Och eftersom sådana hus ofta byggs bara tjugo eller trettio år före periodens slut, kan man lätt föreställa sig att entreprenörerna inte åtar sig några onödiga utgifter på dem. Dessutom spenderar dessa entreprenörer, vanligtvis snickare och byggmästare eller fabrikörer, lite eller ingenting på reparationer, delvis för att undvika en minskning av sina hyresintäkter, och delvis med tanke på den förestående återgången av tomten till markägaren. Som en följd av handelskriser med åtföljande arbetslöshet står hela gator ofta tomma, husen förfaller snart och blir obeboeliga. I allmänhet räknar man med att arbetarnas hus i genomsnitt endast håller i fyrtio år. Detta verkar underligt när man ser de nybyggda husens vackra, massiva väggar, vilka ser ut att kunna bestå i ett par århundraden, men faktum kvarstår att snålheten vid det ursprungliga bygget, försummandet av alla reparationer, de ofta förekommande perioder som de stått tomma, den ständiga omflyttningen och förstörelsen som bedrivs av hyresgästerna under de sista tio åren, vanligtvis irländska familjer som inte tvekar att använda trädelarna till ved - allt detta tillsammans fullbordar den totala ödeläggelsen vid slutet av fyrtio år. Härav kommer det sig att Ancoats, i huvudsak byggt efter den plötsliga fabrikstillväxten, till största delen under vårt århundrade, rymmer ett ofantligt antal förfallna hus, de flesta av dem, faktiskt, i de sista stadierna av beboelighet. Jag skall inte dröja vid den mängd kapital som på detta sätt förslösas, de små extra utgifterna ovanpå den ursprungliga som skulle vara tillräckliga för att hålla hela distriktet rent, respektabelt och beboeligt för åtskilliga år. Jag har här att göra med husens skick och dess invånare, och det måste tillstås att inget mer orättfärdigt eller demoraliserande sätt att hysa arbetarna än just detta ännu har upptäckts. Arbetaren är tvungen att bo i sådana förfallna bostäder för att han ej kan betala för några andra, och för att det inte finns några andra i närheten av hans fabrik; kanske också för att de tillhör arbetsgivaren, som bara anställer honom på villkor att han tar en sådan bostad. Beräkningen angående husets fyrtioåriga liv är naturligtvis inte alltid absolut exakt; ty om bostäderna ligger i en tätbebyggd del av staden, och det finns utsikter att finna stadigvarande hyresgäster till dem, medan jordräntan är hög, gör entreprenörerna något lite för att hålla husen beboeliga efter de fyrtio årens slut. De gör emellertid aldrig något utöver vad som är absolut oundvikligt, och de bostäder som repareras på detta sätt är de värsta av alla. Då och då, när en epidemi hotar, vaknar hälsovårdsmyndighetens annars så sovande samvete, räder görs in i arbetarområdena, hela källar- och huslängor stängs, såsom var fallet med åtskilliga gränder nära Oldham Road; men detta varar inte länge: de utdömda husen finner snart hyresgäster igen, det är förmånligare för ägarna att hyra ut dem, och hälsovårdsmyndigheten kommer inte tillbaka så snart. Dessa Manchesters nord- och nordostsidor är de enda där bourgeoisin inte har byggt åt sig, eftersom väst- och sydvästvinden under tio eller elva av årets månader driver hit fabrikernas rök, och denna får arbetarbefolkningen ensam inandas.

Söderut från Great Ancoats Street ligger ett stort, till hälften bebyggt arbetarområde, en kullig ofruktbar sträcka land som upptas av fristående, oregelbundet byggda huslängor eller fyrkantiga kvarter. Mellan dessa finns obebyggda tomter, ojämna och leriga, ej gräsbevuxna och knappt framkomliga i våt väderlek. Husen är alla smutsiga och gamla och påminner om Nya staden. Sträckan som genomskärs av Birminghamjärnvägen är den mest tätbebyggda och den värsta. Här flyter Medlock med oräkneliga vindlingar genom en dal, vilken på vissa ställen ligger på samma nivå som Irkdalen. Längs båda sidor av strömmen som är kolsvart, trög och stinkande, sträcker sig ett brett bälte av fabriker och arbetarbostäder, de senare alla i det sämsta skick. Flodbädden är oftast sluttande och bebyggd fram till vattenytan, precis som vi såg längs Irk, medan husen är lika dåliga, vare sig de är byggda på Manchestersidan eller i Ardwick, Chorlton eller Hulme. Men det förfärligaste stället (om jag skulle beskriva alla de olika ställena i detalj skulle jag aldrig bli färdig) ligger på Manchestersidan, omedelbart sydväst om Oxford Road, och är känt som Lilla Irland. I en ganska djup håla i en Medlockkrök och omgivna på alla fyra sidor av stora fabriker och höga flodkajer täckta med byggnader, står två grupper om ungefär två hundra småhus, i huvudsak byggda baksida mot baksida, i vilka cirka fyra tusen mänskliga varelser bor, de flesta irländare. Husen är gamla, smutsiga och av den minsta sorten, gatorna ojämna, knaggliga och delvis utan dränering eller trottoarer. Vart man ser ligger massor av avfall, skräp och vidrig smuts bland stillastående pölar, atmosfären är förgiftad av utdunstningen från dessa, och fylld och förmörkad av röken från ett dussin höga fabriksskorstenar. En hord av trasiga kvinnor och barn myllrar omkring här, lika smutsiga som svinen som frodas på avskrädeshögarna och i dypölarna. På det hela taget uppvisar alla rucklen en sådan avskyvärd och frånstötande anblick, vilken knappast kan jämställas med den värsta gård vid Irk. Släktet som lever i dessa förfallna stugor, bakom spräckta fönsterrutor, lagade med oljeduk, sviktande dörrar och ruttna dörrposter, eller i mörka våta källare, i måttlös smuts och stank, instängda i denna atmosfär som om det fanns en mening med det, detta släkte måste verkligen ha nått mänsklighetens lägsta stadium. Detta är det intryck och den tankebana som distriktets yttre tvingar på åskådaren. Men vad skall man tro när man hör att det i var och en av dessa fållor, som högst består av två rum, ett vindsrum och kanske en källare, i medeltal bor tjugo mänskliga varelser; att det i hela regionen är sörjt för ett, vanligtvis otillgängligt avträde på cirka hundratjugo personer; och att det, trots alla läkares predikningar, trots den uppståndelse som koleraepidemin på grund av Lilla Irlands tillstånd slungade in hälsovårdsmyndigheten i, trots allt, i detta nådens år 1844, är i nästan samma skick som 1831! Doktor Kay hävdar att inte bara källarna utan även bottenvåningarna i alla husen i detta distrikt är fuktiga, att ett antal källare, en gång fyllda med jord, nu har tömts och än en gång bebos av irländska människor, att i en källare vattnet konstant väller upp genom ett hål igenstoppat med lera, eftersom källaren ligger under flodnivån, så att hyresgästen, en handvävare, varje morgon är tvungen att ösa upp vattnet ur sin bostad och hälla ut det på gatan!

Längre ner, på Medlocks vänstra sida, ligger Hulme, vilket i egentlig mening är ett enda stort arbetarområde, vars kondition nästan exakt sammanfaller med Ancoats. De mer tätbebyggda kvarteren är huvudsakligen i dåligt skick och står inför sitt förestående förfall. De mindre tätbefolkade har nyare hus och är luftigare men det mesta är försjunket i smuts. På Medlocks andra sida, i det egentliga Manchester, ligger ett andra stort arbetarområde som sträcker sig längs båda sidor av Deansgate fram till affärskvarteren och konkurrerar i vissa delar med Gamla staden. Speciellt i den omedelbara närheten av affärskvarteren, mellan Bridge och Quay Streets, Princess och Peter Street, överträffar det sammanträngda byggnadssättet på sina håll Gamla stadens trängsta gårdar. Här finns låga, smala gator mellan trånga, krokiga gårdar och passager, till vilka ingångarna är så oregelbundna att utforskaren fastnar i en återvändsgränd vid vart och vartannat steg, eller kommer ut där han minst väntat sig, om han inte exakt känner till varje gård och gränd var för sig. Enligt doktor Kay levde den mest demoraliserade klassen i hela Manchester i dessa förfallna och smutsiga områden, folk vars sysselsättning är tjuvnad och prostitution; och som det ser ut, är hans påstående vid nuvarande tidpunkt fortfarande sant. När hälsovårdsmyndigheten 1831 gjorde sin expedition hit, fann den orenheten lika utbredd som i Lilla Irland eller längs Irk (att den inte är mycket bättre idag, kan jag vittna om); och, bland annat, fann de på Parliament Street, för trehundraåttio personer, och i Parlamentspassagen för trettio tätbefolkade hus, bara ett enda avträde.

Om vi korsar Irwell till Salford, finner vi på en halvö som formats av floden, en stad på åttiotusen invånare, som i egentlig mening är ett enda stort arbetarområde, genomborrat av en enda bred huvudgata. Salford, en gång mer betydelsefullt än Manchester, var då den ledande staden i området, till vilket den fortfarande ger sitt namn, Salford Hundred. Följaktligen finner man en gammal och därför mycket ohälsosam, smutsig och förfallen stadsdel här, mitt emot Manchesters gamla kyrka, och i lika dålig kondition som Gamla staden på den andra sidan av Irwell. Längre bort från floden ligger den yngre delen, som emellertid redan är på andra sidan gränsen för sitt fyrtioåriga stugliv, och därför tillräckligt förfallen. Hela Salford är byggt i gårdar eller gränder, så trånga att de påminner mig om de smalaste jag någonsin har sett, de små gränderna i Genua. Medelbebyggelsen är i detta hänseende mycket sämre än Manchesters, så även i renlighetshänseende. Om polisen i Manchester, då och då, vart sjätte eller vart tionde år, gör en räd i arbetarkvarteren, stänger de värsta bostäderna, och ser till att de smutsigaste ställena i dessa Augiasstall blir rengjorda, verkar de absolut inte ha gjort någonting i Salford. Chapel Streets, Greensgates och Gravel Lanes smala sidogator och gårdar har med säkerhet aldrig blivit rengjorda sedan de byggdes. Nyligen har liverpooljärnvägen dragits mitt igenom dem, över en hög viadukt, och har utplånat många av de värsta hålen, men vad gagnar det? Vem helst som passerar över denna viadukt och tittar ned, ser tillräckligt med smuts och elände; och, om någon gör sig besväret att passera genom dessa gränder och titta in genom de öppna dörrarna och fönstren i husen och källarna, kan han ånyo med varje steg övertyga sig om att Salfords arbetare lever i bostäder, där renlighet och bekvämlighet är en omöjlighet. Exakt samma förhållande finner man i Salfords mer avlägsna regioner, i Islington, längs Regent Road, och bakom Boltonjärnvägen. Arbetarnas bostäder mellan Oldfield Road och Cross Lane, där man finner en massa gårdar och gränder i allra sämsta skick, tävlar med Gamla stadens bostäder i smuts och överbefolkning. I detta område fann jag en man, av utseendet att döma ungefär sextio år gammal, som bodde i en lagård. Han hade byggt ett slags skorsten för sin fyrkantiga fålla, som varken hade fönster, golv eller innertak, hade skaffat sig en säng och levde där, trots att regnet droppade igenom hans ruttna tak. Denne man var för gammal och svag för stadigt arbete, och försörjde sig genom att undanröja gödsel med en handkärra, dynghögarna låg granne med hans palats!

Sådan är Manchesters olika arbetarkvarter som jag hade möjlighet att själv se dem under tjugo månader. Om vi kort formulerar resultatet av våra vandringar, måste vi tillstå att 350.000 arbetande människor i Manchester och dess omgivningar lever, nästan allihop, i eländiga, fuktiga, smutsiga hus, att gatorna som omger dem vanligtvis är i det mest miserabla och smutsiga skick, planerade utan den minsta hänsyn till ventilation, med hänsyn enbart till profiten som säkras av entreprenören. Med ett ord, vi måste medge att i Manchesterarbetarnas bostäder ingen renlighet, ingen bekvämlighet, och följaktligen inget behagligt familjeliv är möjligt; att i sådana bostäder endast ett fysiskt degenererat släkte, berövat all mänsklighet, moraliskt och fysiskt degraderat, reducerat till djuriskhet, kan trivas och känna sig hemma. Och jag är inte ensam om denna åsikt. Vi har sett att doktor Kay ger exakt samma beskrivning, och trots att det är överflödigt, tillägger jag också orden från en liberal, av fabrikörerna erkänd och högt värderad som en auktoritet, och en fanatisk motståndare till alla självständiga arbetarrörelser.[13*]

"Men när jag gick genom deras (d.v.s. Manchesterarbetarnas) bostäder i Irländska staden, Ancoats och Lilla Irland, var min enda undran hur en någorlunda god hälsa skulle kunna bevaras av invånarna i sådana hus. Dessa städer, för sådana är de i omfång och befolkning, har rests av små spekulanter med ett fullständigt åsidosättande av allting utom omedelbar profit. En snickare och en murare slår sig ihop för att köpa ett stycke mark (d.v.s. de hyr den för ett antal år), och täcker den med vad de kallar för hus. På ett ställe såg vi en hel gata som följde ett dikes riktning för att kunna ha djupare källare (källare för människor, inte för bråte) utan att behöva betala för utgrävningen. Inte ett hus på denna gata undkom kolera. Och allmänt talat, i alla dessa förorter är gatorna ej stenlagda, de har en sophög eller en pöl i mitten, husen är byggda baksida mot baksida, utan ventilation eller dränering, och hela familjer hyr ett hörn av en källare eller av ett vindsrum."

Jag har redan omnämnt den ovanliga aktivitet som hälsovårdsmyndigheten uppvisade under kolerahemsökelsen. När epidemin var i antågande grep en allmän skräck stadens bourgeoisi. Folk kom ihåg de fattigas ohälsosamma bostäder, och darrade inför vissheten om att vart och ett av dessa slumområden skulle bli ett centrum för hemsökelsen, varifrån den skulle sprida förödelse i alla riktningar genom den besuttna klassens hus. En hälsokommission utsågs genast för att undersöka dessa områden, och rapportera om deras tillstånd till stadsfullmäktige. Doktor Kay, själv medlem av denna kommission, som personligen besökte varje separat polisdistrikt utom ett, det elfte, citerar utdrag ur deras rapporter: Allt som allt inspekterades 6.951 hus - naturligtvis endast i det egentliga Manchester. Salford och de andra förorterna uteslöts. Av dessa var 2.565 i trängande behov av kalkning inomhus; 960 behövde repareras; 939 var otillräckligt dränerade; 1.435 var fuktiga; 452 var dåligt ventilerade; 2.221 hade inget avträde. Av de 687 inspekterade gatorna var 248 ej stenlagda, 53 bara delvis stenlagda, 112 dåligt ventilerade, 352 innehöll stillastående pölar, skräphögar, avfall etc. Att rensa ett sådant Augiasstall före kolerans ankomst var naturligtvis uteslutet. Ett fåtal av de värsta ställena rensades därför, och allt annat lämnades som förut. Som Lilla Irland visar, återupprättades naturligtvis den gamla smutsiga ordningen inom ett par månader på de upprensade ställena. Angående dessa hus inre tillstånd, rapporterar samma kommission ett sakernas tillstånd, liknande det vi redan mött i London, Edinburgh och andra städer.

"En hel irländsk familj inhyses ofta i en enkelsäng, ibland täckt av en hög smutsig halm och ett täcke av gammal säckväv i en ourskiljbar röra, i lika grad förnedrad av armod, slöhet och omoraliska vanor. Ofta fann inspektörerna två familjer ihopträngda i ett litet hus, innehållande endast två rum, ett som de sov i, och ett annat där de åt; och ofta levde mer än en familj i en fuktig källare, innehållande endast ett rum, i vars stinkande atmosfär från tolv till sexton personer trängdes. Till dessa fruktbara sjukdomskällor kom ibland att man höll grisar och andra djur i huset, samt andra olägenheter av den mest upprörande karaktär."

Vi måste tillägga att många familjer, som endast har ett rum för sig själva, tar emot matgäster och inneboende, att sådana inneboende av båda könen visst inte sällan sover i samma säng som det gifta paret, och att det enstaka fallet med en man och hans hustru och hans vuxna svägerska som sov i samma bädd, upprepades sex gånger i Manchester, enligt "Rapport om hälsotillståndet bland arbetarbefolkningen". Allmänna natthärbärgen är också mycket talrika. Dr Kay anger deras antal år 1831 till 267 i det egentliga Manchester, och de måste ha ökat mycket sedan dess. Vart och ett av dessa tar emot från tjugo till trettio gäster, så att de tillsammans varje natt hyser från fem till sju tusen mänskliga varelser. Husens och dess gästers karaktär är densamma som i andra städer. Fem till sju madrasser på golvet i varje rum - utan sängar, och på dessa sover så många personer som får plats, hopblandade utan åtskillnad. Vilken fysisk och moralisk atmosfär som råder i dessa hålor behöver jag inte förklara. Vart och ett av dessa hus är ett brottets centrum, en skådeplats för handlingar, mot vilka den mänskliga naturen revolterar, vilka kanske aldrig skulle ha utförts om inte denna påtvingade anhopning av osedlighet hade ägt rum. Gaskell[14*] anger antalet personer som lever i källare i själva Manchester till 20.000. Weekly Dispatch uppger antalet "enligt officiella rapporter" till tolv procent av arbetarklassen, vilket överensstämmer med Gaskells siffror; arbetarna beräknas uppgå till 175.000, 21.000 skulle då bli 12 procent av dem. Källarbostäderna i förorterna är minst lika många, så antalet personer som bor i källare i Manchester - i vidare bemärkelse - är inte färre än fyrtio till femtio tusen. Detta angående arbetarbostäderna i de större städerna. Sättet på vilket behovet av tak över huvudet tillfredsställs utgör ett mönster för hur alla andra behov fylls. Att endast en trasig, undernärd befolkning kan bo i dessa smutsiga hålor är en pålitlig slutsats, och så är också förhållandet. De arbetande människornas klädsel är, i majoriteten av fallen, i ett mycket dåligt skick. Materialet som används är inte det bäst lämpade. Ull och linne har nästan försvunnit från båda könens garderober, och bomull har tagit deras plats. Skjortor görs av blekta eller färgade bomullstyger; kvinnornas klänningar av huvudsakligen kulört bomullstyg [kattun]; och ylleunderkjolar ser man sällan på tvättlinan. Männen bär oftast byxor av manchestersammet eller andra tyngre bomullsvaror, och jackor eller rockar av detsamma. Bomullssammet, "manchestersammet" (fustian) har blivit arbetarnas ordspråksmässiga dräkt; de kallas Manchesterjackor ("Fustian jackets"), och kallar också sig själva så i motsats till gentlemännen som bär fint svart kläde (broadcloth), det senare ordet används som karaktäristik för medelklassen. När Feargus O'Connor, chartistledaren, kom till Manchester under 1842 års uppror[20] framträdde han, under arbetarnas öronbedövande applåder, i en manchesterkostym. Hatten är den allmänna huvudbonaden i England, också för arbetare, hattar av de mest skilda former, runda, höga, bredbrättade, smalbrättade, eller utan brätten - endast de yngre männen i fabriksstäder bär mössor. Den som inte äger en hatt viker sig en låg fyrkantig pappershatt.

Arbetarklassens hela klädsel är - även om den vore i gott skick - dåligt anpassad till klimatet. Englands fuktiga luft, med dess plötsliga temperaturväxlingar, mer än någon annan ägnad att ge upphov till förkylningar, tvingar nästan hela medelklassen att bära flanell närmast kroppen och flanellhalsdukar och -skjortor används nästan allmänt. Arbetarklassen är inte bara berövad möjligheten att iaktta dessa försiktighetsmått, den har knappast någonsin en ylletråd att sätta på sig, och de tunga bomullstygerna, fastän tjockare, stelare och tyngre än yllekläder, ger mycket mindre skydd mot kyla och väta, förblir fuktiga mycket längre tack vare sin tjocklek och materialets natur, och har inget av den kompakta tätheten hos valkade ylletyger. Och om en arbetare en gång köper sig en söndagsrock av ylle, måste han skaffa sig den från en av de "billiga affärerna", där han finner dåliga, så kallade "Devils-dust"-tyger, tillverkade för avsalu och ej för användning, och benägna att slitas ut eller bli luggslitna på fjorton dagar, eller så måste han köpa en halvsliten rock som har sett sina bästa dagar och bara håller några få veckor. Därför är arbetarnas klädsel i de flesta fall i dåligt skick, och så finns det ofta återkommande behovet att placera de bästa sakerna på pantbanken. Men hos väldigt många, speciellt bland irländarna, består den förhärskande klädseln av fullkomliga trasor, ofta omöjliga att laga, eller så lappade att originalfärgen ej längre kan skönjas. Ändå fortsätter engelsmännen och anglo-irländarna att lappa, och har fört denna konst till en anmärkningsvärd höjd, sätter ylle eller säckväv på manchester eller tvärtom - det gör detsamma för dem. Men de verkligt äkta, invandrade irländarna lappar nästan aldrig, utom vid yttersta nödfall, när kläderna annars skulle falla isär. Vanligen sticker skjorttrasorna ut genom revorna i rocken eller byxorna. De bär, som Thomas Carlyle[15*] säger,

"en kostym av paltor, som det lär vara ett ett invecklat företag att få av och på, ett företag som endast verkställs vid festliga tillfällen och almanackans högtidsdagar."

Irländarna har också i England introducerat den tidigare okända vanan att gå barfota. I varje fabriksstad kan man nu se en mängd människor, speciellt kvinnor och barn, som går omkring barfota, och deras exempel tar de fattigare engelsmännen gradvis efter.

Som med klädseln, så ock med maten. Arbetarna får det som är för dåligt för den besuttna klassen. I Englands stora städer kan man få allt av det bästa, men det kostar pengar; och arbetaren, som måste hushålla med ett par pence har inte råd med stora utgifter. Dessutom får han vanligen sin lön på lördag kväll, ty fastän man har börjat med löneutbetalning på fredagar är detta förträffliga arrangemang alls inte allmänt, och så kommer han till torget klockan fem eller till och med sju, medan medelklassen har fått välja fritt under morgonen, när marknaden överflödar av allt det bästa. Men när arbetarna når dit, har det bästa försvunnit, och, om det fortfarande finns kvar kan de troligen inte köpa det. Potatisen som arbetarna köper är vanligen dålig, grönsakerna vissnande, osten gammal och av dålig kvalitet, fläsket härsket, köttet segt och magert, taget från gammal, ofta sjuk boskap, eller sådan som har dött en naturlig död, och inte ens då färskt, ofta halvruttet. Försäljarna är vanligen små krämare, som köper upp sekunda varor, och kan sälja dem billigt på grund av deras osundhet. De fattigaste arbetarna tvingas använda ännu en annan metod för att få ihop vad de behöver för sina få pence. Eftersom ingenting kan säljas på söndag och alla affärer måste stängas klockan tolv på lördagskvällen, säljs sådana varor som inte skulle hålla sig till måndag, till vilket pris som helst mellan klockan tio och midnatt. Men nio tiondelar av vad som säljs klockan tio är oanvändbara på söndag morgon, ändå är det just dessa livsmedel som utgör den fattigaste klassens söndagsmiddag. Köttet som arbetarna köper är mycket ofta otjänligt, men har de köpt det, måste de äta det. Den sjätte januari 1844 (om jag ej grovt misstar mig) dömdes vid tinget i Manchester elva köttförsäljare till böter för att ha sålt skämt kött. Var och en av dem hade en hel oxe eller gris, eller några får, eller från femtio till sextio pund kött som konfiskerades, allt i skämt tillstånd. I ett fall beslagtogs femtiofyra späckade julgäss, vilka visat sig vara osäljbara i Liverpool och vidarebefordrats till Manchester, där de fördes till torgs, stinkande och ruttna. Alla detaljer publicerades med namn och böter vid detta tillfälle i Manchester Guardian. Under de sex veckorna från 1 juli till den 14 augusti [1844] rapporterade samma tidning tre liknande fall. Enligt Guardian av den 3 juli lade man beslag på en gris som vägde 200 pund. Den hade hittats död och ruttnande och en slaktare i Heywood hade styckat den och lagt ut den till försäljning. Enligt numret från den 31 juli dömdes två slaktare i Wigan, av vilka en nyligen dömts för samma brott, till böter om 2 respektive 4 pund sterling, för att ha bjudit ut skämt kött till försäljning; och enligt numret av den 10 augusti beslagtogs tjugosex skämda skinkor hos en handlare i Bolton. De brändes öppet och handlaren fick böta tjugo shilling. Men dessa är verkligen inte alla fall, de bildar inte ens ett rimligt genomsnitt för en sexveckorsperiod, från vilket man kan bilda ett genomsnitt för året. Det finns ofta säsonger under vilka Guardian, som utkommer två dagar i veckan, i varje nummer nämner att liknande fall förekommit i Manchester eller dess närhet. Och när man reflekterar över de många fall som under marknadsinspektörernas otillräckliga kontroll måste undgå upptäckt på de vidsträckta marknaderna längs varje huvudgata - och hur annars kan man förklara fräckheten med vilken hela djur läggs fram för försäljning? - när man begrundar hur stor frestelsen måste vara, i ljuset av de obegripligt ringa böterna som nämns i föregående fall, när man reflekterar över vilket tillstånd en bit kött måste ha uppnått för att beslagtas av inspektörerna, då är det omöjligt att tro att arbetarna normalt erhåller gott och närande kött. Men de bedras även på andra sätt av medelklassens snikenhet. Försäljare och producenter förfalskar alla sorters livsmedel på ett fruktansvärt sätt, och utan den minsta hänsyn till konsumenternas hälsa. Vi har lyssnat till Manchester Guardian angående detta ämne, låt oss höra på ett annat medelklassorgan - jag gläder mig över mina motståndares vittnesbörd - låt oss lyssna till Liverpool Mercury:

"Saltat smör modelleras till det färska smörets form och täcks över med färskt. I andra fall placeras ett pund färskt smör på en iögonenfallande plats för avsmakning, men det pundet säljs inte, och vid andra tillfällen säljs smör, ur vilket man tvättat ur saltet, som färskt ... Pulvriserat ris och andra billiga ämnen blandas i socker, och säljs till fullt monopolpris. En kemisk substans - avfallet från tvålfabrikerna - blandas också med andra ämnen och säljs som socker ... Cikoria blandas i malet äkta kaffe. Cikoria, eller något liknande billigt ämne modelleras till och med skickligt till kaffebönornas form och blandas mycket givmilt med riktiga kaffebönor. Kakao förfalskas i stor utsträckning med fin brun jord som arbetas ihop med fårfett, för att blandas ihop med delar av den äkta varan ... Tebladen blandas med löv från slånbusken och andra styggelser. Begagnade blad omtorkas också och återfärgas på heta kopparplattor och säljs som te. Peppar förfalskas med pulvriserade agnar etc.; portvin är helt igenom fabrikstillverkat (av sprit, färgämnen, etc.) "Det är allmänt känt att mer portvin dricks i detta land än vad som odlas i Portugal. Vämjeliga saker av alla slag blandas med tobaken i alla dess tillverkade former."

Jag kan tillägga att flera av de mest respekterade tobakshandlarna i Manchester förra sommaren öppet annonserade att ingen firma kunde hålla igång affärerna utan förfalskning, på grund av den allmänna tobaksförfalskningen och att ingen cigarr som kostar mindre än tre pence helt görs av tobak. Dessa bedrägerier är naturligtvis inte begränsade till matvaror, även om jag skulle kunna nämna ett dussin till, illgärningen att blanda gips eller krita med mjöl, bland annat. Svindel praktiseras vid försäljning av alla sorters varor: flanell, strumpor, etc. tänjs ut, och krymper efter första tvätten; smala tyger säljs som vore de från en och en halv till tre tum bredare än de egentligen är, porslinet är så tunt glaserat att glasyren är värdelös och genast spricker, och ett hundratal andra tjuvstreck, tout comme chez nous[21]. Men lejonparten av dessa bedrägeriers onda resultat tillfaller arbetarna. De rika bedras mindre, för de kan betala de högre priserna i de större affärerna, vilka har ett anseende att förlora och skulle skada sig själva mer än sina kunder om de förde dåliga eller förfalskade varor. De rika är också bortskämda genom att de är vana vid god mat och de upptäcker lättare förfalskningar med sina känsliga gommar. Men de fattiga, det arbetande folket, för vilka ett par farthings är betydelsefulla, de som måste köpa många saker för lite pengar, de som inte har råd att alltför noga undersöka kvaliteten på sina inköp, och i vilket fall som helst inte kan göra det, för de har aldrig fått möjlighet att odla sina smaklökar - på deras lott faller alla de förfalskade, förgiftade livsmedlen. De måste handla hos de små detaljhandlarna, kanske på kredit, och dessa småhandlare som på grund av sitt lilla kapital och sina förhållandevis stora utgifter för sina affärer, inte ens kan sälja samma varukvalitet lika billigt som de största detaljhandlarna, måste medvetet eller omedvetet köpa förfalskade varor för att sälja till de eftertraktade lägre priserna, och för att möta de andras konkurrens. Vidare: En stor detaljhandlare, som har en stor kapitalinvestering i sin affär ruineras med sitt ryktes undergång om han upptäcks med en bedräglig utövning; men vilken skada gör det en liten specerihandlare, som bara har kunder från en enda gata, om man kommer på honom med bedrägeri? Om ingen litar på honom i Ancoats, flyttar han till Chorlton eller Hulme, där ingen känner honom, och där han fortsätter bedra som tidigare, eftersom rättsliga åtgärder drabbar mycket få förfalskningar om de inte berör statsinkomsterna. Inte enbart genom kvalitén, utan även genom varukvantiteten blir den engelske arbetaren bedragen. De små handlarna har vanligen falska vikter och mått, och en otrolig mängd domar för sådana förbrytelser kan man läsa om i polisrapporterna. Hur allmän denna form av bedrägeri är i fabriksdistrikten, kan ett par utdrag ur Manchester Guardian visa. De täcker endast en kort period, och inte heller här har jag hela antalet till hands:

Guardian, 15 juni, 1844, Rochdaletinget. - Fyra handlare bötfälldes på fem till tio shilling för att ha använt för lätta vikter. Stockporttinget. - Två handlare dömdes till böter om en shilling, en av dem hade sju för lätta vikter och en falsk våg och båda hade blivit varnade.

Guardian, 19 juni, Rochdaletinget. - En handlare bötfälldes på fem shilling, och två bönder till 10 shilling.

Guardian, 22 juni, Manchesters fredsdomstol - Nitton handlare fick böta från två shilling och sex pence till två pund.

Guardian, 26 juni, Ashtontinget. - Fjorton handlare och bönder fick böta från två shilling och sex pence till ett pund. Hydetinget - Nio bönder och handlare dömdes att betala rättegångskostnaderna och böter om fem shilling.

Guardian, 6 juli, Manchester. - Sexton handlare dömdes att betala omkostnader och böter, ej överstigande tio shilling.

Guardian, 13 juli, Manchester. - Nio handlare dömdes att betala från två shilling och sex pence till tjugo shilling.

Guardian, 24 juli, Rochdale. - Fyra handlare dömdes att betala tio till tjugo shilling.

Guardian, 27 juli, Bolton. - Tolv handlare och krögare dömdes att betala omkostnader.

Guardian, 3 augusti, Bolton. - Tre handlare dömdes till böter om två shilling och sex pence, respektive fem shilling.

Guardian, 10 augusti, Bolton. - En handlare dömdes till böter om fem shilling.

Och samma förhållanden, som gör att kvalitetsbedrägerierna huvudsakligen går ut över arbetarklassen, gör dem till de vanliga offren för bedrägerier i fråga om kvantitet också.

Den enskilde arbetarens vanliga föda varierar naturligtvis med lönen. De bättre betalda arbetarna, speciellt de i vars familj varje medlem har möjlighet att förtjäna något, har bra mat så länge detta förhållande varar; kött varje dag och fläsk och ost till kvällsmat. Där lönerna är lägre nyttjas kött endast två eller tre gånger i veckan, och andelen bröd och potatis stiger. Längre ned finner vi den animaliska födan reducerad till en liten bit fläsk, uppskuren med potatisen. Ännu längre ned försvinner även detta och kvar blir bara bröd, ost, gröt och potatis, tills på den lägsta pinnen, bland irländarna, potatisen utgör den enda födan. Till detta dricks allmänt svagt te, möjligen med lite socker, mjölk eller sprit. Te anses i England, och också på Irland, som lika oumbärligt som kaffe i Tyskland, och där man inte nyttjar te, där råder den bittraste fattigdom. Men allt detta förutsätter att arbetaren har arbete. När han inte har det är han i omständigheternas våld, och han äter vad som bjuds honom och vad han kan tigga ihop eller stjäla. Och om han inte får tag i någonting, svälter han helt enkelt, som vi har sett. Mängden mat varierar naturligtvis, liksom kvalitén, i enlighet med löneklass, så att hungern härskar bland dåligt betalda arbetare, även om de inte har några stora familjer, trots fullt och regelbundet arbete; och antalet underbetalda är mycket stort. Speciellt i London, där konkurrensen mellan arbetarna ökar med den växande befolkningen, är denna klass mycket talrik, men den finns också i andra städer. I dessa fall använder man alla sorters knep: potatisskal, grönsaksavfall och ruttna grönsaker äts i brist på annan föda och allt som möjligen kan tänkas innehålla en smula näring samlas glupskt ihop. Och, om veckans lön är förbrukad före veckans slut, händer det ofta nog att familjen under de sista dagarna bara får så mycket föda, om någon alls, att det nätt och jämnt räcker för att hålla svälten borta. Naturligtvis frambringar ett sådant sätt att leva oundvikligen en mängd sjukdomar, och när dessa uppträder, när fadern av vars arbete familjen huvudsakligen försörjs, vars kroppsliga ansträngning kräver mest näring, och som därför först dukar under - när fadern är fullständigt oförmögen, då når misären sin höjdpunkt, och sedan visar sig brutaliteten, med vilken samhället sviker sina medlemmar, just när deras nöd är som störst, i sin rätta dager.

För att kort summera hittills nämnda fakta: De stora städerna är huvudsakligen befolkade av arbetare, eftersom det i bästa fall går en borgare på två arbetare, ofta på tre, här och var på fyra. Dessa arbetare har inte någon som helst egendom, och lever helt av sin lön som vanligen går ur hand i mun. Det i atomer helt upplösta samhället bekymrar sig inte om dem. Det lämnar dem att ta hand om sig själva och sina familjer, förser dem dock inte med några medel för att göra detta på ett verkningsfullt och varaktigt sätt. Varje arbetare, även den bäste, är därför ständigt utsatt för risken att förlora arbete och mat, alltså för svältdöden, och många förgås på detta sätt. Arbetarnas bostäder är överallt dåligt planerade, dåligt byggda, och hålls i det sämsta skick, dåligt ventilerade, fuktiga och ohälsosamma. Hyresgästerna är inhysta på minsta möjliga utrymme, och minst en familj sover vanligtvis i varje rum. Inredningen i bostäderna är i varierande grad utarmad, ner till den absoluta frånvaron av till och med den mest nödvändiga utrustning. Också arbetarnas klädsel är på det hela taget knapp, och det som finns är trasigt. Födan är vanligen dålig, ofta nästan otjänlig, och i många fall, åtminstone ibland, otillräcklig i kvantitet, så att det i extrema fall resulterar i svältdöd. Sålunda uppvisar arbetarklassen i de stora städerna en graderad skala av livsvillkor, i bästa fall, tack vare hårt arbete och god lön, en tidvis uthärdlig existens, det vill säga, bra och uthärdlig ur arbetarnas synpunkt, i värsta fall bitter nöd som även omfattar hemlöshet och svältdöd. Genomsnittet ligger mycket närmare det värsta än det bästa fallet. Och denna skala låter sig inte indelas i fixerade klasser, så att man kan säga, denna del av arbetarklassen har det bra, har alltid haft det bra, och kommer att ha det bra. Om så är fallet här och där, om enstaka arbetsgrenar vanligen har en fördel framför andra är ändå arbetarnas villkor i varje gren föremål för sådana fluktuationer att varje enskild arbetare kan komma i det läget att han passerar igenom hela skalan från relativ tillfredsställelse till den extremaste nöd, även till svältdöd. Så kan också nästan varje engelsk proletär berätta om betydande förändringar i sina levnadsvillkor. Låt oss något närmare undersöka orsakerna till dessa.

Konkurrensen

Vi såg i inledningen hur konkurrensen skapade proletariatet vid tiden för industrialismens genombrott, genom att öka vävarnas löner till följd av den ökade efterfrågan på vävda varor och på så sätt locka de vävande bönderna att lämna sina gårdar och tjäna mer pengar genom att ägna sig helt åt sina vävstolar. Vi såg hur den trängde undan de små bönderna genom systemet med storjordbruk, slungade ned dem i proletariatets led och delvis drog dem till städerna; hur den vidare i stor omfattning ruinerade småbourgeoisin och slungade även dess medlemmar ned i proletariatets led; hur den centraliserade kapitalet i ett fåtals händer och befolkningen i de stora städerna. Dessa är de olika vägar som konkurrensen, då den nådde sin fulla yttring och fria utveckling i den moderna industrin, följde för att skapa och utvidga proletariatet. Vi ska nu studera dess inverkan på den existerande arbetarklassen. Och här måste vi börja med att påvisa resultaten av konkurrensen mellan de enskilda arbetarna.

Konkurrensen är det mest fulländade uttrycket för det allas krig mot alla som råder i det moderna borgerliga samhället. Denna kamp, en kamp för livet, för tillvaron, för allt, om nödvändigt en kamp på liv och död, utkämpas inte endast mellan de olika samhällsklasserna, utan också mellan de enskilda medlemmarna av dessa klasser. Var och en står i den andres väg, och var och en försöker att tränga undan alla som står i vägen för honom och sätta sig själv i deras ställe. Såväl mellan arbetarna som bland bourgeoisins enskilda medlemmar råder en ständig inbördes konkurrens. Vävaren som arbetar vid en ångdriven vävstol konkurrerar med handvävaren, den arbetslöse eller dåligt betalde handvävaren med den som har arbete eller bättre betalt, var och en försöker tränga ut den andre. Men denna inbördes konkurrens mellan arbetarna är den värsta yttringen av sakernas nuvarande tillstånd i sin inverkan på arbetaren; den är bourgeoisins skarpaste vapen mot proletariatet. Härav arbetarnas försök att upphäva denna konkurrens genom att sluta sig samman, härav bourgeoisins hat mot dessa sammanslutningar och dess triumf över varje nederlag som drabbar dem.

Proletären är hjälplös; lämnad åt sig själv kan han inte leva en enda dag. Bourgeoisin har tillskansat sig ett monopol på alla existensmedel i ordets vidaste bemärkelse. Vad proletären behöver kan han bara få från denna bourgeoisi, vars monopol skyddas av statsmakten. Proletären är därför, lagligen och i praktiken, slav under bourgeoisin, som har makten över hans liv och död i sina händer. Den erbjuder honom existensmedlen, men bara som "ersättning" för hans arbete. Den låter honom till och med skenbart handla av fri vilja, sluta ett avtal med fritt och otvunget samtycke, som en ansvarig person som nått sin myndighetsålder.

En skön frihet, när proletären inte har något annat val än att antingen godta de villkor som bourgeoisin erbjuder honom eller svälta, frysa ihjäl, sova naken bland skogens vilddjur! En skön "ersättning" som bourgeoisin värderar efter sitt godtycke! Och om en proletär är dum nog att hellre svälta än samtycka till bourgeoisins, hans "naturliga överordnades"[16*], skäliga förslag, är det lätt att finna en annan i hans ställe; det finns gott om proletärer här i världen, och inte alla är så galna att de föredrar att dö framför att leva.

Här har vi innebörden av arbetarnas inbördes konkurrens. Om alla proletärer tillkännagav sitt beslut att svälta hellre än att arbeta för bourgeoisin, så skulle den senare bli tvungen att uppge sitt monopol. Men detta är inte fallet - det är i själva verket ett tämligen omöjligt fall - och följaktligen frodas fortfarande bourgeoisin. För denna konkurrens mellan arbetarna finns det bara en gräns: ingen arbetare arbetar för mindre än vad han behöver för att livnära sig. Om han måste svälta föredrar han att svälta sysslolös hellre än under slit och släp. Det är sant att denna gräns är relativ: en arbetare behöver mer än en annan, en är van vid större bekvämlighet än en annan; engelsmannen, som fortfarande är någorlunda civiliserad, behöver mer än irländaren, som går klädd i trasor, lever på potatis och sover i en svinstia. Men detta hindrar inte irländaren från att konkurrera med engelsmannen och att så småningom tvinga ner lönenivån, och med den engelsmannens civilisationsnivå till irländarens nivå. Vissa typer av arbete kräver en viss grad av civilisation, och till dessa hör nästan alla typer av industriarbete; följaktligen kräver bourgeoisins intressen i detta fall att lönen är hög nog för att arbetaren ska kunna hålla sig på den nödvändiga levnadsnivån.

Den nyligen invandrade irländaren, som slagit läger i första bästa stall eller ställts på gatan efter en vecka därför att han super upp hela lönen och inte kan betala sin hyra, blir inte någon fabriksarbetare. Fabriksarbetaren måste få tillräckligt i lön för att kunna föda sina barn och uppfostra dem till regelbundet arbete; men inte mer, för då skulle han kunna klara sig utan sina barns löner och kunna uppfostra dem till något annat än enkla arbetare. Även i detta fall är gränsen, minimilönen, relativ. När alla familjemedlemmar arbetar kan varje enskild arbetare klara sig på motsvarande mindre lön, och bourgeoisin har till fullo utnyttjat den möjlighet att använda sig av och profitera på kvinno- och barnarbete, som maskinerna erbjuder. Naturligtvis är det inte i alla familjer som varje familjemedlem kan sättas i arbete, och de familjer där detta inte är möjligt skulle befinna sig i en ordentlig knipa om de var tvungna att leva på den lägsta möjliga timlönen för en familj där alla arbetar. Följaktligen blir den normala lönen ett genomsnitt, på vilket en familj där alla arbetar klarar sig hyfsat och en som innehåller få arbetsföra medlemmar dåligt. Men i värsta fall föredrar varje arbetare att ge upp den smula lyx han varit van vid framför att överhuvudtaget inte överleva. Han föredrar att bo i en svinstia framför att inte alls ha tak över huvudet, går hellre klädd i trasor än naken, lever hellre på potatis än svälter. Han nöjer sig med halva lönen och hoppet om bättre tider hellre än att kastas på gatan för att gå under i allas åsyn, så som många arbetslösa gjort. Denna smula, detta aningen mer än ingenting, är alltså minimilönen. Och om det finns fler arbetare till hands än vad bourgeoisin finner för gott att anställa - om det vid konkurrenskampens utgång fortfarande finns arbetare kvar, som inte kunnat finna sysselsättning, får de helt enkelt svälta, för borgaren kommer knappast att ge dem arbete om han inte kan sälja deras arbetsprodukt med profit.

Av detta framgår tydligt vad minimilönen är. Maximilönen bestäms av bourgeoisins inbördes konkurrens; som vi har sett måste även de konkurrera med varandra. Borgaren kan öka sitt kapital endast genom att satsa det i handel eller i tillverkningsindustri, och i båda fallen behöver han arbetare. Till och med om han lånar ut sitt kapital mot ränta, behöver han dem indirekt, för utan handel och industri skulle ingen betala honom ränta på hans kapital, ingen skulle ha någon användning för det. Så borgaren behöver utan tvivel arbetare, visserligen inte för sitt omedelbara uppehälle, för i nödfall kunde han leva på sitt kapital, men på samma sätt som man behöver en handelsvara eller ett dragdjur - som en källa till profit. Proletären producerar de varor som borgaren säljer med vinst. När efterfrågan på dessa varor ökar så att alla de konkurrerande arbetarna är sysselsatta, och några stycken till kanske skulle komma till pass, upphör därför konkurrensen mellan arbetarna, och bourgeoisin börjar konkurrera inbördes. Kapitalisten som söker arbetare vet mycket väl att hans profiter ökar, då priserna stiger till följd av den ökade efterfrågan på hans varor, och betalar hellre en smula högre löner än han låter hela profiten gå sig ur händerna. Han ger en liten allmosa för att uppnå en större fördel. Så går den ene kapitalisten efter den andre på jakt efter arbetare, och lönerna stiger, men bara så högt som den ökade efterfrågan medger. Om kapitalisten, som villigt offrade en del av sin extraprofit, ställs inför risken att förlora en del av sin normala genomsnittsprofit, ser han nogsamt till att inte betala mer än genomsnittliga löner.

På grundval av detta kan vi fastställa genomsnittslönens storlek. Under genomsnittliga betingelser, när varken arbetare eller kapitalister har anledning att konkurrera, särskilt inte inbördes, när antalet arbetare som finns till hands är just det antal som kan sysselsättas med att tillverka just den mängd varor som efterfrågas, ligger lönerna något över miniminivån. Hur långt över minimum de stiger beror på arbetarnas genomsnittliga behov och grad av civilisation. Om arbetarna är vana att äta kött flera gånger i veckan måste kapitalisterna finna sig i att betala tillräckliga löner för att de ska ha råd med det, inte mindre, eftersom arbetarna inte konkurrerar inbördes och inte har någon anledning att nöja sig med mindre; inte mer, för kapitalisterna, som inte heller konkurrerar inbördes, har ingen anledning att dra till sig arbetare genom särskilda förmåner. Denna norm för arbetarnas genomsnittsbehov och genomsnittliga grad av civilisation har blivit mycket invecklad på grund av den engelska industrins komplicerade karaktär, och är olika för olika slags arbetare, vilket tidigare påpekats. De flesta industriella yrken kräver en viss skicklighet och disciplin, och på grund av dessa egenskaper, som kräver ett visst mått av civilisation, måste lönen vara sådan att den förmår arbetaren att förvärva denna skicklighet och finna sig i denna disciplin. Det är av detta skäl som industriarbetarnas löner är högre än bärarnas, dagsverkarnas o.s.v., och i synnerhet högre än lantarbetarnas. Till sistnämnda förhållande bidrar också i viss mån de högre levnadskostnaderna i städerna. Med andra ord: arbetaren är, lagligen och i praktiken, den egendomsägande klassens slav, i så hög grad en slav att han säljs som styckegods, stiger och sjunker i värde som en vara. Om efterfrågan på arbetare ökar, stiger priset på arbetare; om den sjunker, sjunker deras pris. Om den sjunker så mycket att ett antal av dem blir osäljbara, om de förblir i lager, lämnas de helt enkelt utan sysselsättning; och, eftersom de inte kan leva på det, dör de av svält. Ty, för att tala ekonomers språk, det utlägg som kapitalisten skulle ådra sig för att hålla dem vid liv skulle inte "reproduceras", skulle vara bortkastade pengar, och på sådant satsar ingen sitt kapital; så långt hade Malthus fullkomligt rätt i sin befolkningsteori. Den enda skillnaden jämfört med den gamla, öppna formen av slaveri är att dagens arbetare förefaller att vara fri därför att han inte säljs en gång för alla, utan ett stycke i sänder dag för dag, vecka för vecka, år för år, och därför att ingen ägare säljer honom till en annan, utan han tvingas istället sälja sig själv, eftersom han inte är någon särskild persons slav utan hela den egendomsägande klassens. För honom själv är förhållandet i grunden oförändrat, och även om detta sken av frihet å ena sidan med nödvändighet ger honom ett visst mått av verklig frihet, medför den å den andra att ingen garanterar honom hans uppehälle, att han löper risken att vilket ögonblick som helst förskjutas av sin herre, bourgeoisin, och lämnas att dö av svält, om bourgeoisin upphör att ha intresse av hans sysselsättning, hans existens. Bourgeoisin har det, å andra sidan, mycket bättre under den nuvarande ordningen än under det gamla slavsystemet; den kan godtyckligt avskeda sina anställda utan att offra investerat kapital, och får arbetet utfört mycket billigare än vad som är möjligt med slavarbete, som Adam Smith så trösterikt påpekat[17*].

Av detta följer också att Adam Smith hade fullkomligt rätt då han hävdade att "efterfrågan på människor, på samma sätt som för varje annan vara, med nödvändighet styr produktionen av människor, påskyndar den då den försiggår alltför långsamt och hejdar den då den går för snabbt." Precis som för varje annan vara! Om det finns för få arbetare tillgängliga stiger priserna, det vill säga lönerna, arbetarna blir mer välmående, äktenskapen mångdubblas, fler barn föds och barnadödligheten minskar, tills ett tillräckligt antal arbetare har skaffats fram. Om det finns för många arbetare sjunker priserna; brist på arbete, fattigdom och svält, och sjukdomar till följd av detta uppkommer och "befolkningsöverskottet" undanskaffas. Och Malthus, som utvecklade Adam Smiths ovannämnda påstående ännu längre, hade också på sitt sätt rätt, då han påstod att det alltid finns ett befolkningsöverskott; att det alltid finns för många människor i världen; hans fel består i att han också hävdar att det finns fler människor än vad som kan livnäras på de tillgängliga existensmedlen. Befolkningsöverskottet alstras snarare av arbetarnas inbördes konkurrens, som tvingar varje enskild arbetare att arbeta så mycket varje dag som hans styrka tillåter. Om en fabrikör kan anställa tio fabriksarbetare nio timmar om dagen, kan han anställa nio om var och en arbetar tio timmar, och den tionde går hungrig. Och om en fabrikör kan tvinga de nio arbetarna att arbeta en extra timme om dagen för samma lön genom att hota dem med avsked vid en tidpunkt då efterfrågan på arbetare inte är särskilt stor, avskedar han den tionde och sparar in hans lön. Detta är i liten skala det skeende som försiggår i större skala i ett helt land. Höjandet av varje arbetares produktivitet till högsta tänkbara nivå genom konkurrensen mellan arbetarna, arbetsdelningen, införandet av maskiner, underkuvandet av naturkrafterna, berövar en mängd arbetare deras uppehälle. Dessa svältande arbetare avlägsnas sedan från marknaden, de kan inte köpa någonting och den mängd konsumtionsvaror som de tidigare behövde efterfrågas inte längre, behöver inte längre produceras; de arbetare som tidigare producerade dessa varor ställs därför utan arbete och avlägsnas likaså från marknaden, och på det viset fortsätter det i samma gamla kretslopp, eller rättare sagt, på det viset skulle det fortsätta om inte andra omständigheter kom emellan. Införandet av de ovannämnda industriella krafterna för att öka produktionen leder med tiden till att de producerade varornas priser sjunker, vilket i sin tur medför att konsumtionen ökar, så att en stor del av de undanträngda arbetarna slutligen, efter långvarigt lidande, får arbete igen. Om dessutom erövrandet av utländska marknader ständigt och i snabb takt ökar efterfrågan på industrivaror, vilket har varit fallet i England under de senaste sextio åren, ökar efterfrågan på fabriksarbetare och i proportion till denna befolkningen. Istället för att minska har det brittiska imperiets befolkning sålunda ökat ovanligt snabbt, och håller fortfarande på att öka. Men trots industrins tillväxt, trots att efterfrågan på arbetare på det hela taget har ökat, finns det, vilket också alla de etablerade politiska partierna tvingats erkänna, ett stadigvarande överskott av överflödig befolkning; konkurrensen mellan arbetarna är ständigt hårdare än konkurrensen mellan kapitalisterna för att försäkra sig om arbetare.

Varifrån härrör denna brist på överensstämmelse? Den ligger i själva väsendet hos den industriella konkurrensen och de handelskriser som uppstår på grund av den. I den nuvarande oreglerade produktionen och fördelningen av existensmedlen, vars direkta syfte inte är att uppfylla människornas behov utan att tjäna som källa till profit, i det system där var och en arbetar för sig själv och för att berika sig själv, uppstår oundvikligen störningar i varje ögonblick. Exempelvis förser England ett antal länder med en mångfald varor. Även om tillverkaren kanske vet hur mycket av varje vara som årligen förbrukas i varje land, kan han inte veta hur mycket som finns i lager i varje givet ögonblick , och än mindre kan han veta hur mycket hans konkurrenter exporterar. Han kan bara dra ytterst osäkra slutsatser om de tillgängliga mängderna och stundens behov av prisernas ständiga svängningar. Han måste lita till turen då han exporterar sina varor. Allting görs i blindo, som rena gissningar, mer eller mindre av en slump. Vid minsta gynnsamma rykte exporterar var och en så mycket han förmår, och snart är en sådan marknad mättad, försäljningen upphör, kapitalet förblir overksamt, priserna faller och den engelska industrin kan inte längre sysselsätta sina arbetare. I industrins barndom var dessa bakslag begränsade till enskilda branscher och enskilda marknader; men konkurrensens centraliserande tendens, som driver de arbetare som kastats ut ur en bransch över till de lättast tillgängliga av de övriga branscherna, och överför de varor som inte kan avyttras på en marknad till andra marknader, har så småningom fört samman de enskilda mindre kriserna och förenat dem i en periodiskt återkommande kris. En sådan kris återkommer vanligen en gång vart femte år efter en kort tids aktivitet och allmän högkonjunktur[22]; hemmamarknaden, i likhet med alla utländska marknader, är övermättad med engelska varor, som den bara långsamt kan absorbera, den industriella verksamheten avstannar i nästan alla branscher, de små tillverkarna och köpmännen som inte kan överleva att deras investerade kapital förblir overksamt under längre tid går i konkurs, de större inställer sin affärsverksamhet under den värsta tiden, stänger sina fabriker eller inför korttidsarbete, kanske halva dagarna; lönerna faller på grund av konkurrensen från de arbetslösa, inskränkningen av arbetstiden och bristen på lönande affärer; nöden blir allmän bland arbetarna, de små besparingar som vissa individer kanske haft förbrukas snabbt, välgörenhetsinrättningarna blir överbelastade, fattighjälpen fördubblas, tredubblas men förblir ändå otillräcklig, antalet svältande ökar och hela massan av "överskottsbefolkningen" tränger i fruktansvärt antal fram i förgrunden. Detta pågår en tid; "överskottet" klarar sig så gott det kan, eller går under; välgörenheten och fattiglagarna hjälper många av dem till en plågsam förlängning av deras tillvaro. Andra finner ett knappt uppehälle här och var i sådana typer av arbete som varit minst utsatta för konkurrens, är mest avlägsna från industrin. Och med hur lite kan inte en människa uppehålla livet för en tid! Så småningom förbättras sakernas tillstånd; anhopningarna av varor förbrukas, det allmänt sett tryckta läget inom handeln och industrin förhindrar att marknaden alltför snabbt fylls på nytt och till slut återställer de stigande priserna och gynnsamma rykten från alla håll aktiviteten. De flesta marknaderna är avlägsna; efterfrågan ökar och priserna stiger ständigt medan de första exportvarorna håller på att anlända; folk slåss om de första varorna, de första försäljningarna sätter ännu bättre fart på handeln, de framtida utlovar än högre priser; i förväntning om ytterligare prisstegringar börjar köpmännen köpa på spekulation och alltså undandra från förbrukning de varor som ämnats för detta, just då de behövs som mest. Spekulationen tvingar upp priserna än högre, genom att den påverkar andra till uppköp och omedelbart lägger beslag på nyanlända importvaror. Allt detta rapporteras till England, fabrikörerna börjar producera med liv och lust, nya fabriker byggs, varje medel används för att få ut så mycket som möjligt av det gynnsamma ögonblicket. Spekulationen uppstår även här och utövar samma inflytande som på de utländska marknaderna, höjer priserna, undandrar varor från konsumtion och sporrar på båda sätten industrin att anstränga sig till det yttersta. Sedan kommer de djärva spekulanterna som arbetar med fiktivt kapital, lever på krediter, ruineras om de inte kan sälja snabbt; de störtar sig huvudstupa in i denna allmänna, oordnade kapplöpning om profiter, mångdubblar oordningen och hetsen genom sin otyglade lidelse, som driver priserna och produktionen till vansinne. Det är en rasande kamp, som rycker med sig även den mest erfarne och tröge; varor spinns, vävs, smids, som om hela människosläktet skulle utrustas på nytt, som om tvåtusen miljoner nya konsumenter hade upptäckts på månen. På en och samma gång börjar de nervösa spekulanterna utomlands, som måste ha pengar, att sälja, under marknadspriset naturligtvis, för deras behov är överhängande; den ena försäljningen följer på den andra, priserna växlar, spekulanter kastar ut sina varor på marknaden i skräck, oordning uppstår på marknaden, krediten skakas, det ena handelshuset efter det andra inställer betalningarna, konkurs följer på konkurs och man upptäcker att det finns tre gånger så mycket varor i lager eller på väg som vad som kan förbrukas. Dessa nyheter når England, där produktionen under tiden pågått i full fart, paniken griper omkring sig, konkurser utomlands leder till nya i England, ett antal firmor går under i paniken, även här kastas alla reserver ut på marknaden i ögonblickets oro, och bestörtningen ökar än mer. Detta är början till krisen, som sedan följer precis samma förlopp som sina föregångare och i sin tur följs av en period av högkonjunktur. Så fortsätter det i all oändlighet - högkonjunktur, kris, högkonjunktur, kris, och detta eviga kretslopp som den engelska industrin rör sig i fullbordas vanligen, som tidigare nämnts, på fem eller sex år.

Av detta framgår att den engelska industrin alltid, utom under de korta perioder då högkonjunkturen når sin höjdpunkt, måste ha en arbetslös reservarmé av arbetare, för att vara i stånd att producera de mängder av varor som marknaden kräver under de månader då aktiviteten är som högst. Denna reservarmé växlar i storlek allteftersom marknadsläget ger anledning att anställa en större eller mindre del av dess medlemmar. Och även om jordbruksdistrikten, Irland och de näringsgrenar som minst påverkas av det allmänna välståndet, tillfälligt förser industrin med ett antal arbetare i det ögonblick då aktiviteten når sin höjdpunkt, så är detta bara en minoritet, och för övrigt tillhör även dessa reservarmén, fastän detta först uppdagades just genom den för ögonblicket rådande högkonjunkturen. När de ger sig in i de mer blomstrande branscherna inskränker deras f.d. arbetsköpare produktionen något för att förlusten skall bli mindre kännbar, förlänger arbetstiden, anställer kvinnor och yngre arbetare, och när vandringsmännen återvänder efter att ha avskedats vid krisens början finner de sina platser fyllda och sig själva överflödiga - åtminstone i flertalet fall. Denna reservarmé som omfattar en oerhörd massa under krisen och ett stort antal under den period som utgör genomsnittet mellan högkonjunktur och kris, är Englands "befolkningsöverskott", som uppehåller livet som tiggare, tjuvar, gatsopare, gödselsamlare, bärare, åsnedrivare, gårdfarihandlare eller diversearbetare. I varje storstad finner man en mängd sådana människor. Det är förvånande till vilka knep detta "befolkningsöverskott" kan ta sin tillflykt. Londons gatukorsningssopare är kända över hela världen; men hittills har huvudgatorna i alla de stora städerna, likaså korsningarna, sopats av människor som saknat annat arbete och anställts av fattigvårdsstyrelsen eller de kommunala myndigheterna för detta ändamål. Nu har man emellertid uppfunnit en maskin som dagligen skramlar genom gatorna och har förstört denna inkomstkälla för de arbetslösa. Längs de stora landsvägarna som leder in till städerna och som trafikeras av en hel del vagnar kan man se ett stort antal människor med små kärror som riskerar livet genom att samla färsk hästspillning mitt bland de förbipasserande diligenserna och omnibussarna. Ofta betalar de myndigheterna ett par shilling i veckan för detta privilegium. Men på många ställen är denna sysselsättning förbjuden, därför att det vanliga avfallet som sopas upp på gatorna inte kan säljas som gödsel efter att ha försämrats på detta sätt. Lyckliga är de bland "överskottet" som kan få tag i en dragkärra att gå omkring med. Lyckligare ändå är de som förunnats att äga en åsna förutom kärran. Åsnan får skaffa sig föda på egen hand eller får lite hopsamlat avfall, och kan ändå ge en liten förtjänst. De flesta bland "överskottet" söker sig till gatuförsäljarens yrke. På lördagseftermiddagarna i synnerhet, då hela arbetarbefolkningen är ute på gatorna, kan man se den skara som lever på gatuförsäljning och gårdfarihandel. Sko- och korsettsnören, spännen, tråd, kakor, apelsiner, alla slags småsaker bjuds ut av män, kvinnor och barn; och även vid andra tider ser man alltid gatuförsäljare stå i gathörnen eller gå omkring med kakor och ingefärsdricka eller nässeldricka[18*]. Tändstickor och liknande saker, sigillack och patentblandningar att tända eld med är ytterligare tillgångar för sådana försäljare. Andra, så kallade tillfällighetsarbetare, går runt på gatorna och söker ströjobb. Många av dem lyckas skaffa arbete för dagen, många är mindre lyckosamma.

"Vid portarna till alla Londondockorna", säger pastor W. Champneys, predikant i East End, "dyker varje morgon under vintern hundratals fattiga upp före gryningen, i hopp om att få arbete för dagen. De inväntar öppnandet av grindarna; och när de yngsta och starkaste och mest välkända anlitats, går hundratals, nedslagna av svikna förhoppningar, åter till sina eländiga hem."

När dessa människor inte kan finna något arbete och inte vill göra uppror mot samhället, vad återstår då för dem annat än att tigga? Och säkerligen kan ingen undra över den stora armén av tiggare, de flesta arbetsföra män, mot vilka polisen utkämpar ett ständigt krig. Men dessa män tigger på ett säreget sätt. En sådan man går vanligen omkring på gatorna med sin familj och sjunger en bevekande sång eller vädjar i ett tal till de förbipasserandes välvilja. Och det är ett slående faktum att dessa tiggare nästan enbart syns i arbetarkvarteren, att det nästan uteslutande är de fattigas gåvor som de lever av. Eller också intar familjen sin plats på en trafikerad gata och låter, utan att yttra ett enda ord, blotta åsynen av sin hjälplöshet tala för sig själv. Även i detta fall räknar de endast med att väcka medlidande hos arbetarna, som vet av egen erfarenhet hur det känns att vara hungrig, och som själva i vilket ögonblick som helst kan befinna sig i samma situation; ty denna stumma, men ändå ytterst rörande vädjan möter man nästan enbart på sådana gator där arbetarna vistas, och vid sådana tider då arbetarna passerar; men i synnerhet på lördagseftermiddagarna, då arbetarkvarterens "hemligheter" dras fram i ljuset och medelklassen drar sig undan så långt som möjligt från dessa sålunda besmittade områden. Och den bland "överskottet" som har tillräckligt mod och lidelse för att öppet trotsa samhället, att svara med en öppen krigsförklaring mot bourgeoisin på det dolda krig som bourgeoisin för mot honom, går ut att råna, plundra, mörda och bränna!

Detta befolkningsöverskott uppgår, enligt fattigvårdsstyrelsens rapport, i genomsnitt till en och en halv miljon i England och Wales; i Skottland kan antalet inte fastställas, då fattigvårdsbestämmelser saknas, och Irland kommer vi att behandla för sig. Vidare innefattar denna siffra på en och en halv miljon bara dem som verkligen ansökt till församlingen om understöd; den stora mängd som kämpar vidare utan att ta sin tillflykt till denna den mest hatade av alla utvägar ingår inte. Å andra sidan tillhör en betydande del av detta antal jordbruksdistrikten och berörs inte av vårt nuvarande resonemang. Under en kris ökar antalet naturligtvis markant, och nöden når sin höjdpunkt. Ta till exempel krisen 1842, som var den senaste och därmed den våldsammaste; ty krisens häftighet ökar med varje upprepning, och nästa kris, som kan väntas senast år 1847[19*], kommer troligen att vara ännu våldsammare och långvarigare. Under denna kris steg fattigskatten i varje stad till en dittills okänd nivå. I Stockport t.ex., måste man betala åtta shilling i fattigskatt på varje pund som betalades i hyra, så att enbart fattigskatten uppgick till fyrtio procent av hyran. Vidare stod hela gator outhyrda, så att invånarantalet var minst tjugotusen mindre än vanligt, och på dörrarna till de tomma husen kunde man läsa "Stockport att hyra". I Bolton, där under ett normalt år hela den hyressumma på vilken skatten betalas uppgår till 86.000 pund, sjönk denna summa till 36.000 pund. Antalet fattiga som skulle underhållas steg, å andra sidan, till 14.000, eller mer än tjugo procent av hela antalet invånare. I Leeds hade fattigvårdsstyrelsen en reservfond på 10.000 pund. Denna, plus ett tillskott på 7.000 pund, var helt uttömd innan krisen nått sin höjdpunkt. På samma sätt var det överallt. En rapport som sammanställdes i januari 1843, av ett utskott inom Sällskapet mot spannmålslagarna, om läget i industridistrikten år 1842, som grundar sig på detaljerade uttalanden av fabrikörerna, hävdar att fattigskatten i genomsnitt var dubbelt så hög som 1839, och att antalet hjälpsökande hade tredubblats, till och med femdubblats, sedan dess; att en mängd sökande tillhör en kategori som aldrig tidigare begärt understöd; att arbetarklassen förfogar över mer än två tredjedelar mindre existensmedel än under perioden 1834-1836; att konsumtionen av kött minskat kraftigt, på en del ställen med tjugo procent, på andra med så mycket som sextio procent; att till och med hantverkare, smeder, murare och andra grupper, som vanligen är fullt sysselsatta också under de mest tryckta perioderna, nu led svårt av brist på arbete och sänkta löner; och att fortfarande, i januari 1843, lönerna stadigt sjunker! Och detta är fabrikörernas uppgifter!

De svältande arbetarna vars fabriker stod stilla, vars arbetsköpare inte kunde ge dem arbete, stod överallt på gatorna, tiggde ensamma eller i grupp, belägrade trottoarerna i hela arméer, och vädjade till de förbipasserande om hjälp; de tiggde inte undergivet som vanliga tiggare, utan hotfullt genom sitt antal, sina gester och sina ord. Sådant var sakernas tillstånd i alla industriområdena, från Leicester till Leeds, och från Manchester till Birmingham. Här och var uppstod oroligheter, som exempelvis i lergodsindustrierna i Staffordshire i juli. Den största upprördhet rådde bland arbetarna, tills slutligen det allmänna upproret bröt ut i alla industriområden i augusti. Då jag kom till Manchester i november 1842 stod skaror av arbetslösa i varje gathörn, och många fabriker stod overksamma. Under de följande månaderna försvann dessa ofrivilliga dagdrivare så småningom och fabrikerna satte på nytt igång driften.

I vilken omfattning nöd och lidande råder bland de arbetslösa under en sådan kris behöver jag inte beskriva. Fattighjälpen är otillräcklig, oändligt otillräcklig; de rikas välgörenhet är en droppe i havet, försvunnen i samma ögonblick som den faller, endast ett fåtal i mängden kan försörja sig genom att tigga. Om småhandlarna inte sålde på kredit till arbetarna så länge som möjligt under sådana tider - mot riklig ersättning i efterhand, vilket måste erkännas - och om arbetarna inte hjälpte varandra, skulle varje kris avlägsna en mängd av "överskottet" genom svältdöden. Eftersom den mest tryckta perioden emellertid är kortvarig, i värsta fall bara ett, två eller två och ett halvt år, kommer de flesta ur den med livet i behåll, efter svåra umbäranden. Men indirekt genom sjukdomar o.s.v., kräver varje kris, som vi senare ska se, en mängd offer. Först ska vi emellertid behandla en annan orsak till förnedring som den engelske arbetaren är utsatt för, en orsak som ständigt verkar i riktning mot att tvinga hela klassen nedåt.

Invandringen från Irland

Vi har redan flera gånger i förbigående nämnt de irländare som invandrat till England, och nu ska vi närmare undersöka orsakerna till och följderna av denna invandring.

Den engelska industrins snabba tillväxt skulle inte ha kunnat äga rum om inte England i den talrika och utfattiga befolkningen på Irland redan haft en reserv till sitt förfogande. Irländarna hade inget att förlora hemma, och mycket att vinna i England; och från den dag då det blev känt på Irland att på östra sidan av St. George-sundet bjöds det fast arbete och goda löner för starka armar, har varje år fört med sig arméer av irländare hit. Man har beräknat att mer än en miljon redan invandrat, och fortfarande kommer nästan femtio tusen årligen. Nästan alla dessa beger sig till industridistrikten, särskilt till de stora städerna, och där bildar de det lägsta befolkningsskiktet. Sålunda finns det i London 120.000, i Manchester 40.000, i Liverpool 34.000, i Bristol 24.000, i Glasgow 40.000 och i Edinburgh 29.000 fattiga irländare. Dessa människor, som vuxit upp nästan utan någon civilisation, har från ungdomen fått vänja sig vid alla slags umbäranden och är råa, slösaktiga och begivna på dryckenskap, för med sig alla sina djuriska vanor in bland en klass av den engelska befolkningen som i sanning inte har någon större anledning att odla bildning och moral. Låt oss höra Thomas Carlyle i denna fråga:[20*]

"De vilda milesiska[21*] ansiktsdragen, som speglar falsk uppriktighet, oförnuft, förtvivlan och hån, möter en på alla landsvägar och avtagsvägar. Den engelske kusken slår efter irländaren med sin piska och svär över honom då han far förbi; irländaren håller ut sin hatt för att tigga. Han är det värsta onda som detta land har att kämpa mot. I sina trasor och sin skrattande vildhet finns han där för att åta sig allt arbete som kan utföras med hjälp av blotta kroppsstyrkan - för en lön som räcker till potatis. Han behöver bara salt till krydda, han är nöjd med att bo i vilken svinstia eller hundkoja som helst, sover i uthus och klär sig i trasor, som det lär vara ett invecklat företag att få på och av, ett företag som endast verkställs vid högtidliga tillfällen. Om britten inte kan arbeta på dessa villkor finner han inget arbete. Den ociviliserade irländaren tränger undan den infödde britten, i kraft inte av sin styrka utan av motsatsen till styrka, och övertar hans plats. Där bidar han fogligt, i sin smutsighet och dårskap, i sin falskhet och druckna våldsamhet, som det perfekta exemplet på förnedring och oordning. Den som kämpar för att med svårighet hålla sig över ytan kan i irländaren se ett exempel på att människan kan leva, inte bara under ytan, utan på botten. Den lägre massan av engelska arbetare närmar sig allt mer irländarnas nivå, eftersom de tvingas konkurrera med dem på alla marknader; allt slags arbete som inte kräver andra kvalifikationer än blotta styrkan utförs inte till det engelska priset, utan till ett pris som närmar sig det irländska, ett pris som ännu är högre än det irländska, det vill säga högre än en knapp potatisdiet trettio veckor om året; ett högre pris, men ett som med varje ny ångbåts ankomst sjunker mot den irländska nivån."

Bortsett från hans överdrivna och ensidiga fördömande av den irländska nationalkaraktären, har Carlyle fullkomligt rätt. Dessa irländare, som flyttar till England för fyra pence, på ett ångbåtsdäck där de ofta är hopträngda som boskap, nästlar sig in överallt. De sämsta bostäder är goda nog för dem; deras klädsel vållar dem föga bekymmer så länge som den hänger ihop med en enda tråd; skor vet de inte vad det är; deras föda består av potatis och intet annat än potatis. Vartenda öre de förtjänar utöver dessa behov slösar de på sprit. Vad ska ett sådant släkte med höga löner till? De sämsta kvarteren i alla de stora städerna bebos av irländare. Närhelst ett distrikt är känt för att vara speciellt smutsigt och förfallet, kan den som utforskar det tryggt räkna med att i första hand möta dessa keltiska ansikten, som man vid första ögonkastet kan skilja från de inföddas anglosaxiska fysionomi, och den sjungande, aspirerade dialekt som den sanne irländaren aldrig förlorar. Jag har ibland hört det irisk-keltiska språket talas i Manchesters mest tättbefolkade delar. Flertalet av de familjer som bor i källare är nästan överallt av irländsk härkomst. I korthet har irländarna, som dr Kay säger, upptäckt existensminimum, och håller nu på att göra engelsmännen bekanta med det. Orenlighet och dryckenskap har de också fört med sig. Bristen på renlighet, som inte är så skadlig på landsbygden, där befolkningen är spridd, och som blivit irländarnas andra natur, blir förfärlig och en allvarlig fara genom att den koncentreras här i storstäderna. Irländaren kastar allt sitt avfall och skräp utanför sin dörr här, så som han är van att göra hemma, och på så sätt samlas de pölar och avskrädeshögar som vanpryder arbetarkvarteren och förgiftar luften. Han bygger en svinstia intill husväggen, så som han gjorde hemma, och om man hindrar honom från att göra det, låter han grisen sova inne i rummet. Denna nya och onaturliga metod att uppföda boskap i städerna är uteslutande av irländskt ursprung. Irländaren älskar sin gris på samma sätt som araben sin häst, med den skillnaden att han säljer grisen när den är fet nog att slaktas. Annars äter och sover han tillsammans med den, hans barn leker med den och rider på den, rullar i smutsen med den, som var och en kan se tusen exempel på i alla Englands stora städer. Den orenlighet och otrivsel som råder i själva husen är obeskrivlig. Irländaren är inte van vid möbler; ett fång hö, några trasor, som fullkomligt passerat det stadium då de kunde användas som kläder, räcker som bädd åt honom. En träbit, en trasig stol, en gammal byrå i stället för bord, mer behöver han inte; en tekanna, ett par grytor och fat, är tillräcklig utrustning för hans kök, som samtidigt är hans sovrum och vardagsrum. När han saknar bränsle får allt brännbart inom räckhåll, stolar, dörrkarmar, lister, golvplankor, vandra vägen upp genom skorstenen. Vidare, vad skulle han med mycket plats till? Hemma i hans jordhydda fanns det bara ett rum, som utgjorde hela hemmet; mer än ett rum behöver hans familj inte i England heller. Vanan att tränga ihop en mängd människor i ett enda rum, som nu är så allmänt spridd, har huvudsakligen införts genom den irländska invandringen. Och eftersom den arme saten måste ha något nöje, tar han sin tillflykt till spriten. Spriten är det enda som gör irländarens liv värt att leva, spriten och hans muntra och bekymmerslösa temperament; så han frossar i dryckenskap intill den mest djuriska fylla. Irländarens sydländskt gladlynta karaktär, hans råhet, som placerar honom på en nivå obetydligt över vildens, hans förakt för alla människovärdiga nöjen, vilka hans råhet sätter honom ur stånd att delta i, hans orenlighet och fattigdom, allt detta uppmuntrar dryckenskap. Frestelsen är stor, han kan inte motstå den, och när han har pengar super han upp dem. Vad annat skulle han göra? Hur kan samhället klandra honom när det försätter honom i ett läge som nästan oundvikligt gör honom till drinkare; när det lämnar honom åt honom själv, åt hans barbari? Med en sådan konkurrent måste den engelske arbetaren kämpa, med en konkurrent som befinner sig på den lägsta nivå som är möjlig i ett civiliserat land, som just av detta skäl behöver mindre i lön än någon annan. Därför finns det, som Carlyle säger, ingen annan möjlighet än att de engelska arbetarnas löner pressas ner allt lägre i alla branscher, där irländarna konkurrerar med dem. Och det gör de i många branscher. Alla yrken som kräver obetydlig yrkesskicklighet, eller ingen alls, är öppna för irländaren. För arbete som kräver lång utbildning eller regelbunden och ihärdig uppmärksamhet, befinner sig den tygellöse, opålitlige, supande irländaren på en alltför låg nivå. För att bli verkstadsarbetare eller fabriksarbetare skulle han vara tvungen att lägga sig till med den engelska civilisationen, de engelska vanorna, i stor sett bli engelsman. Men för alla slags enkelt grovarbete, överallt där det gäller styrka snarare än skicklighet, duger irländaren lika bra som engelsmannen. I sådana yrken finns det därför särskilt många irländare: handvävare, murare, bärare, daglönare och liknande yrken räknar horder av irländare bland sina utövare, och dessa har gjort mycket för att pressa ner lönerna och sänka arbetarklassens levnadsnivå. Och även om de irländare som tvingat sig in i andra yrken blir mer civiliserade, hänger ändå tillräckligt av deras gamla vanor kvar för att ha en dålig inverkan på deras engelska arbetskamrater, särskilt i förening med den allmänna inverkan som det har att vara omgiven av irländare. Ty när i nästan alla storstäder en femtedel eller en fjärdedel av arbetarna är irländare eller barn till irländare, som vuxit upp bland den irländska orenligheten, kan ingen undra över att arbetarklassens liv, vanor, intelligens, moraliska nivå - med andra ord, hela dess karaktär införlivar en del av de irländska egenskaperna. Tvärtom är det lätt att förstå att de engelska arbetarnas förnedrade ställning, som alstrats av vår moderna historia, och dess omedelbara följder, blivit än mer förnedrad genom närvaron av den irländska konkurrensen.

Resultat

Sedan vi nu i viss detalj undersökt de förhållanden, under vilka den engelska arbetarklassen lever, är det tid att dra några ytterligare slutsatser av de fakta som framlagts, och att därefter jämföra dessa slutsatser med sakernas verkliga tillstånd. Låt oss se hurudana arbetarna själva blivit under de givna omständigheterna, vad slags människor de är, vilket fysiskt, psykiskt och moraliskt tillstånd de befinner sig i.

När en individ tillfogar en annan kroppslig skada, en sådan skada att döden följer, kallar vi detta dråp; om angriparen i förhand visste att skadan skulle bli dödsbringande, kallar vi hans dåd mord. Men när samhället[22*] försätter hundratals proletärer i ett sådant läge att de oundvikligen går en förtidig och onaturlig död till mötes, en lika våldsam död som den för svärdet eller kulan; när det berövar tusentals de nödvändiga existensmedlen, försätter dem i förhållanden som de inte kan leva under - tvingar dem, med hjälp av lagens starka arm, att förbli under dessa förhållanden, tills den död som är ett oundvikligt resultat av detta följer - vet att dessa tusentals offer måste gå under och ändå tillåter att dessa förhållanden fortsätter att existera, då gör sig samhället skyldigt till mord i lika hög grad som den enskilde individen; förtäckt uppsåtligt mord, mord som ingen kan försvara sig mot, som inte förefaller att vara vad det är, därför att ingen ser mördaren, därför att offret verkar dö en naturlig död, därför att förbrytelsen består i en underlätelse snarare än en överträdelse. Men mord förblir det likafullt. Jag avser nu att bevisa att det engelska samhället dagligen och stundligen begår vad arbetarnas representanter med full rätt betecknar som samhälleligt mord, att det har försatt arbetarna i förhållanden under vilka de varken kan bevara sin hälsa eller leva länge; att det gradvis bryter ned deras livskraft, en smula i sänder, och på så vis driver dem i graven i förtid. Jag ämnar vidare bevisa att samhället vet hur skadliga dessa förhållanden är för arbetarnas hälsa och liv, och ändå inget gör för att förbättra dessa förhållanden. Att det vet vilka följder dess handlande får; att dess brott alltså inte bara är dråp utan mord, kommer jag att bevisa genom att citera officiella dokument, parlaments- och regeringsrapporter för att underbygga min sak.

Att en klass, som lever under de förhållanden jag redan skisserat och är så dåligt försedd med de mest nödvändiga existensmedlen, inte kan ha någon god hälsa och inte kan uppnå någon hög ålder är uppenbart. Låt oss granska omständigheterna på nytt och lägga tyngdpunkten på arbetarnas hälsa. Koncentreringen av befolkningen till stora städer utövar i sig ett ogynnsamt inflytande; luften i London kan aldrig vara lika ren och syrerik som luften på landet; två och en halv miljoner par lungor, tvåhundrafemtiotusen eldar, hopträngda på ett område av tre till fyra kvadratmil,[23] förbrukar en enorm mängd syre, som ersätts endast med svårighet, eftersom metoden för stadsbyggnad i sig försvårar ventilationen. Koldioxiden, som alstras av andningen och eldarna, stannar på gatorna på grund av sin specifika vikt, och den huvudsakliga luftströmmen passerar över stadens hustak. Invånarnas lungor får inte den nödvändiga mängden syre, och resultatet är fysisk och psykisk matthet och bristande energi. Av denna orsak är stadsborna betydligt mindre utsatta för akuta sjukdomar, särskilt infektionssjukdomar, än landsbygdens befolkning, som lever i en fri, normal atmosfär; men de lider desto mer av kroniska sjukdomar. Och om livet i de stora städerna i och för sig är skadligt för hälsan, hur stora är då inte de skadliga verkningarna av en onormal atmosfär i arbetarkvarteren där, som vi sett, allting samverkar för att förgifta luften. På landet kan det kanske vara förhållandevis ofarligt att ha en gödselstack intill sin bostad, eftersom luften fritt kan strömma till från alla håll; men mitt i en stor stad, bland tätt byggda gränder och gårdar som stänger ute alla luftströmmar, är saken en annan. Alla förruttnande växt- och djursubstanser ger ifrån sig gaser som är avgjort skadliga för hälsan, och om dessa gaser inte fritt kan strömma bort, förgiftar de oundvikligen luften. Smutsen och de stillastående vattenpölarna i storstädernas arbetarkvarter har därför den allra värsta effekt på det allmänna hälsotillståndet, därför att de producerar just dessa gaser som alstrar sjukdomar; likaså ångorna från förorenade vattendrag. Men detta är ingalunda allt. Det sätt på vilket den stora massan fattiga behandlas av samhället idag är motbjudande. De dras in i de stora städerna där de andas en sämre luft än på landet; de förvisas till områden som, på grund av byggnadsmetoderna, är sämre ventilerade än några andra; de berövas alla möjligheter till renlighet, eftersom vattenledningar bara dras om någon betalar för det, och floderna är så förorenade att de är oanvändbara för sådana ändamål; de tvingas kasta allt avfall och skräp, allt smutsvatten, ofta allt vämjeligt avloppsvatten och exkrementer på gatorna, eftersom de inte har någon annanstans att göra av det; de tvingas sålunda att smitta ner sina egna bostadsområden. Inte heller detta är nog. Allt tänkbart ont samlas över de fattiga. Om befolkningstätheten i de stora städerna i allmänhet är för hög, så är det i synnerhet de fattiga som trängs ihop på det minsta utrymmet. Som om den skämda luften på gatorna inte vore nog, trängs de ihop som djur i dussintal i ett enda rum, så att den luft de andas om nätterna i sig är nog för att kväva dem. De tvingas bo i fuktiga bostäder, källarhålor som inte är vattentäta underifrån, eller vindskupor som läcker ovanifrån. Deras hus byggs så illa att den fuktiga luften inte kan tränga ut. De förses med dåliga, trasiga eller sköra kläder, förfalskad och osmältbar föda. De utsätts för uppjagande växlingar i sinnestillståndet, våldsamma svängningar mellan hopp och fruktan, de jagas som villebråd och tillåts inte uppnå sinnesfrid och stilla njuta av livet. De berövas alla njutningar utom dryckenskapen och den sexuella njutningen, de tvingas arbeta varje dag tills deras psykiska och fysiska energi är fullständigt uttömd, och drivs på så sätt ständigt till den vildaste omåttlighet i de enda två njutningar som står till deras förfogande. Och om de övervinner allt detta faller de offer för brist på arbete under krisen, då allt det lilla som dittills förunnats dem tas ifrån dem.

Hur skulle det under sådana förhållanden vara möjligt för underklassen att vara frisk och leva länge? Vad annat kan man vänta sig än en ytterst hög dödlighet, en oavbruten följd av epidemier, en fortgående försämring av befolkningens fysik? Låt oss se hur det förhåller sig.

Att arbetarnas bostäder i de värsta delarna av städerna, tillsammans med denna klass levnadsförhållanden i övrigt, alstrar en mängd sjukdomar bekräftas från alla håll. Den artikel ur Artisan [Hantverkaren] som jag tidigare citerat hävdar helt riktigt att lungsjukdomar måste vara en oundviklig följd av sådana förhållanden, och att faktiskt också dessa sjukdomar är förhållandevis vanligare bland arbetarna än bland andra klasser och skikt. Att den dåliga luften i London, och speciellt i arbetarkvarteren, i allra högsta grad gynnar uppkomsten av tuberkulos tyder redan ett stort antal människors lungsiktiga utseende på. Om man vandrar längs gatorna ett tag tidigt på morgonen, när massorna är på väg till arbetet, häpnar man över det stora antal personer som ser mer eller mindre lungsiktiga ut. Inte ens i Manchester har människorna samma utseende: dessa bleka, spensliga, hålögda spöken med magra bröstkorgar, som man passerar vid varje steg, dessa slappa ansikten, oförmögna till något som helst energiskt uttryck, har jag sett i sådant uppseendeväckande antal endast i London, trots att lungsoten kräver en hord av offer årligen i industristäderna i norr. Med lungsoten tävlar tyfus, för att inte tala om scharlakansfeber, en sjukdom som för med sig den allra värsta förödelse in i arbetarklassens led. Den officiella rapporten om arbetarklassens hälsotillstånd hänför tyfusens allmänna utbredning direkt till bostädernas dåliga tillstånd vad gäller ventilation, avlopp och renlighet. Denna rapport som sammanställts av Englands ledande läkare, vilket man bör hålla i minnet, på grundval av andra läkares vittnesmål, hävdar att en enda dåligt ventilerad gård, en enda återvändsgränd utan avlopp, är nog för att alstra feber och vanligen också gör det, särskilt om invånarna bor hopträngda. Denna feber har överallt samma karaktär och utvecklas i nästan varje fall till tyfus. Den återfinns i arbetarkvarteren i alla större städer och i enstaka illa byggda och underhållna gator på mindre orter, även om den givetvis också drabbar enskilda offer i bättre kvarter. I London har den nu härjat under en avsevärd tid; dess ovanliga våldsamhet år 1837 gav upphov till den rapport jag redan nämnt. Enligt dr Southwood Smiths årliga rapport om Londons epidemisjukhus var antalet patienter år 1843 1.462, eller 418 fler än under något tidigare år. I de fuktiga och smutsiga kvarteren i Londons norra, södra och östra distrikt rasade denna sjukdom med ovanlig våldsamhet. Många av patienterna var arbetsfolk från landsbygden, som hade genomlidit de svåraste umbäranden under inflyttningen till London och efter sin ankomst hade sovit hungriga och halvnakna på gatorna och på så vis fallit offer för febern. Dessa människor fördes till sjukhuset i ett sådant svaghetstillstånd att ovanligt stora mängder vin, konjak, ammoniakpreparat och andra stimulantia krävdes för behandlingen av dem; 16,5 procent av alla patienterna dog. Denna elakartade feber påträffas i Manchester; i de värsta kvarteren i Gamla staden, Ancoats, Lilla Irland o.s.v. härjar den ständigt; men ändå härjar den mindre här och överhuvudtaget i de engelska städerna än vad man kunnat vänta sig. I Skottland och på Irland, å andra sidan, rasar den med en våldsamhet som övergår all fattningsförmåga. I Edinburgh och Glasgow utbröt den år 1817, efter hungersnöden, och med särskild våldsamhet åren 1826 och 1837, efter handelskrisen, och avtog varje gång något efter att ha rasat i ungefär tre år. I Edinburgh angreps ungefär 6.000 personer av febern under epidemin år 1817, och ungefär 10.000 under den år 1837, och det var inte bara antalet insjuknade som ökade för var gång, utan sjukdomen blev också svårare från gång till gång.

Men epidemins våldsamhet under alla tidigare perioder tycks ha varit bagatellartad i jämförelse med dess härjningar efter krisen år 1842. En sjättedel av hela Skottlands befolkning drabbades av febern, och smittan fördes av kringvandrande tiggare med fruktansvärd snabbhet från den ena orten till den andra. Den nådde inte befolkningens övre och mellanskikt, men ändå inträffade på två månader fler fall av feber än under de föregående tolv åren. I Glasgow drabbades tolv procent av befolkningen år 1843 - 32.000 personer, av vilka trettiotvå procent avled, medan denna dödlighet i Manchester och Liverpool normalt inte överskrider åtta procent. Sjukdomen nådde en kris den sjunde och på nytt den femtonde dagen; vid den senare blev patienten vanligen gul, vilket vår fackman betraktar som ett tecken på att sjukdomens orsak fanns att söka i psykisk upphetsning och oro. På Irland har dessa epidemier också gjort sig hemmastadda. Under tjugoen månader under åren 1817-1818 passerade 39.000 feberpatienter genom Dublins sjukhus, och under ett senare år, enligt dr Alison, 60.000. I Cork mottog epidemisjukhuset en sjundedel av befolkningen under åren 1817-1818, i Limerick drabbades under samma tid en fjärdedel av invånarna och i det sämsta bostadsområdet i Waterford var nitton tjugondelar av befolkningen sjuka i febern samtidigt.

När man minns under vilka förhållanden arbetarna lever, när man tänker på hur överfulla deras bostäder är, hur varje hörn och varje vrå vimlar av människor, hur sjuka och friska sover i samma rum, i samma säng, är det enda man undrar över att en smittsam sjukdom som denna feber inte sprider sig ännu mer. Och när man betänker hur lite medicinsk hjälp de sjuka får, hur många som överhuvudtaget inte får någon alls och är helt okunniga om de enklaste förebyggande åtgärder, förefaller dödligheten faktiskt liten. Dr Alison, som har studerat denna sjukdom noggrant, hänför den direkt till nöden och eländet bland de fattiga, t.ex. i den rapport vi redan citerat. Han hävdar att umbäranden och otillräcklig tillfredsställelse av grundläggande behov undergräver kroppens motståndskraft mot smittan och gör att epidemin får allmän spridning och blir fruktansvärd. Han bevisar att varje tid av umbäranden, varje handelskris eller dålig skörd har fört med sig tyfusepidemin till både Irland och Skottland och att farsoten nästan uteslutande drabbat arbetarklassen. Det är ett anmärkningsvärt faktum att, enligt hans vittnesmål, flertalet av dem som dör i tyfus är familjefäder, just de som minst kan undvaras av dem som är beroende av dem; och flera irländska läkare som han citerar omvittnar samma sak.

En annan grupp av sjukdomar är en direkt följd av arbetarnas föda snarare än deras bostäder. Arbetarens föda, tillräckligt svårsmält i och för sig, är ytterst olämplig för små barn, och han har varken medel eller tid att skaffa lämpligare föda åt sina barn. Vidare är vanan att ge barn sprit, och till och med opium, mycket allmän, och dessa två faktorer ger, tillsammans med de övriga levnadsförhållanden som hämmar den fysiska utvecklingen, upphov till en mångfald sjukdomar i matsmältningsorganen, som ger men för livet. Nästan alla arbetare har mer eller mindre dåliga magar, och tvingas ändå att hålla fast vid den diet som är roten till det onda. Hur skulle de kunna veta vad det beror på? Och om de visste, hur skulle de kunna hålla en bättre diet så länge som de inte kan ändra sitt levnadssätt och inte har någon utbildning? Men nya sjukdomar uppstår i barndomen som en följd av matsmältningsbesvären. Skrofler förekommer allmänt bland arbetarklassen, och skrofulösa föräldrar får skrofulösa barn, särskilt när de ursprungliga orsakerna med full styrka fortsätter att påverka barnen och förstärka de medfödda anlagen. Ett annat resultat av denna otillräckliga fysiska näring under uppväxtåren är engelska sjukan, som är oerhört vanlig bland arbetarklassens barn. Skelettbenens hårdnande försenas, skelettets utveckling överhuvudtaget hämmas och missbildningar i benen och ryggraden är vanliga, förutom de övriga rakitiska symptomen. Hur mycket alla dessa lidanden förvärras genom de växlingar som arbetarna utsätts för genom konjunkturförändringar, arbetslöshet och låga löner under kristider, behöver vi inte uppehålla oss vid. Tillfällig brist på tillräcklig föda, som nästan varje arbetare utsätts för åtminstone en gång i livet, bidrar bara till att förstärka verkan av hans vanligen tillräckliga men dåligt sammansatta diet. Barn som får halvsvälta, just då de som mest behöver en riklig och närande kost - och hur många sådana barn finns det inte under varje kris och till och med under goda tider - blir oundvikligen svaga, skrofulösa och rakitiska. Och att de blir det visar deras utseende tydligt. Den försummelse som de flesta arbetarbarn dömts att utsättas för lämnar outplånliga spår och för med sig att hela arbetarsläktet försvagas. Lägg till detta klassens olämpliga kläder, omöjligheten att skydda sig mot förkylningar, nödvändigheten att slita så länge som hälsan medger, nöden som bara blir än hårdare när sjukdomar uppkommer, och den bara alltför vanliga avsaknaden av all medicinsk hjälp; och vi har en ungefärlig uppfattning om den engelska arbetarklassens hälsotillstånd. De skador som följer av enskilda yrken, på det sätt som de nu utövas, skall jag inte behandla här.

Förutom dessa finns det andra faktorer som försvagar många arbetares hälsa, främst dryckenskapen. Alla tänkbara frestelser, alla lockelser påverkar arbetarna att supa. Spriten är nästan det enda glädjeämnet, och allt samverkar för att göra den lättillgänglig. Arbetaren kommer trött, utmattad, från arbetet, finner sitt hem utan all trevnad, fuktigt, smutsigt, frånstötande; han är i överhängande behov av avkoppling, han måste ha något som gör hans arbete värt mödan, för att kunna stå ut med tanken på nästa dag. Hans förslappade, olustiga, deprimerade kropps- och själstillstånd, som beror på hans dåliga hälsa, och särskilt på matsmältningsbesvär, förvärras till outhärdlighet av hans allmänna levnadsförhållanden, hans osäkra existens, hans beroende av alla möjliga tillfälligheter och hans oförmåga att göra något för att uppnå en tryggare ställning. Hans kraftlösa kropp, som försvagats av dålig luft och dålig mat, kräver med våldsamhet någon yttre stimulans; hans sociala behov kan bara tillfredsställas på krogen, han har inget som helst annat ställe där han kan träffa sina vänner. Hur kan man vänta sig att han ska kunna motstå frestelsen? Under sådana omständigheter är det moraliskt och fysiskt oundvikligt att ett stort antal arbetare hemfaller åt dryckenskap. Och frånsett de huvudsakligen fysiska inflytanden som driver arbetaren till superi, finns också den stora massans exempel, den försummade utbildningen, omöjligheten att skydda de unga från frestelse, i många fall direkt påverkan av alkoholiserade föräldrar, som ger sina barn sprit, vissheten om att i en eller ett par timmar kunna glömma livets elände och bördor, och hundra andra omständigheter så betvingande, att arbetarna sannerligen knappast kan klandras för att de ger efter för ett så överväldigande tryck. Dryckenskapen har här upphört att vara en last, för vilken den lastbare kan hållas ansvarig; den blir rätt och slätt en företeelse, det nödvändiga, oundvikliga resultatet av vissa förhållandens inverkan på ett föremål, som saknar egen vilja i förhållande till dessa förhållanden. De som har förnedrat arbetaren till ett föremål har att bära ansvaret. Men med samma oundviklighet som ett stort antal arbetare faller offer för dryckenskapen, med samma oundviklighet visar denna sin nedbrytande inverkan på offrens kropp och själ. Alla de sjukdomsanlag som uppstår ur arbetarnas levnadsvillkor främjas av den, den sporrar i högsta grad utvecklingen av lung- och matsmältningssjukdomar samt uppkomsten och spridningen av tyfusepidemier.

En annan källa till fysiskt lidande för arbetarklassen består i omöjligheten att anlita yrkeskunniga läkare vid sjukdomsfall. Det är sant att ett antal välgörenhetsinrättningar strävar efter att tillgodose detta behov, att t.ex. det allmänna sjukhuset i Manchester årligen tar emot eller ger råd och medicin åt 22.000 patienter. Men vad är det i en stad där, enligt Gaskells beräkningar, tre fjärdedelar av befolkningen behöver medicinsk hjälp varje år? Engelska läkare håller höga taxor, och arbetarna befinner sig inte i en sådan ställning att de kan betala dem. De kan alltså inte göra någonting när de drabbas av sjukdom, eller tvingas inkalla billiga kvacksalvare och använda humbugsmediciner som gör mer skada än nytta. Ett enormt antal sådana kvacksalvare frodas i varje engelsk stad och säkrar sitt klientel bland de fattiga med hjälp av annonser, affischer och andra sådana knep. Förutom detta säljs oerhörda mängder av patentmediciner, för alla upptänkliga krämpor: Morrisons piller, Parrs Livspiller, Dr Mainwarings piller och tusen andra piller, essenser och liniment, som alla har den underbara egenskapen att bota alla köttets skröpligheter. Dessa mediciner innehåller sällan några direkt skadliga ämnen, men när de tas ofta och i stora kvantiteter inverkar de menligt på organismen; och eftersom de oförsiktiga köparna alltid rekommenderas att ta så mycket som möjligt, är det inte att undra över att de sväljer dem i massor vare sig de vill eller ej. Det är på intet sätt ovanligt för tillverkaren av Parrs livspiller att sälja tjugo till tjugofemtusen askar av dessa välgörande piller på en vecka, och de tas mot förstoppning av den ene, mot diarré av den andre, mot feber, matthet, och alla möjliga krämpor. Precis som våra tyska bönder åderlåts vid vissa tider på året, så konsumerar nu det engelska arbetsfolket patentmediciner till skada för sig själva och till profit för tillverkaren. En av de mest skadliga av dessa patentmediciner är en dryck innehållande opiumpreparat, huvudsakligen laudanum, som går under namnet Godfreys hjärtstyrkande medel. Kvinnor, som arbetar i hemmet och har egna och andras barn att ta hand om, ger dem denna dryck för att hålla dem tysta och, som många tror, för att stärka dem. De börjar ofta ge denna medicin till spädbarn, och fortsätter, utan att veta verkningarna av denna "hjärtlindrare", tills barnen dör. Ju mindre känslig ett barns kropp är för opiumpreparatet, desto större mängder ger man det. När hjärtmedicinen slutar verka, ger man rent laudanum [opietinktur], ofta i så stora doser som femton till tjugo droppar. Undersökningsdomaren i Nottingham omvittnade inför ett parlamentsutskott, att en apotekare enligt egen uppgift hade använt sexhundrafemtio kilo laudanum på ett år i tillverkningen av Godfreys hjärtstyrkande medel. Verkningarna på de barn som behandlas på detta sätt kan man med lätthet föreställa sig. De är bleka, svaga, slappa och dör vanligen innan de nått två års ålder. Användandet av denna hjärtmedicin är mycket vanlig i alla storstäder och industriområden i landet.

Resultatet av allt detta är en allmän försvagning av arbetarklassens kroppskonstitution. Det finns få kraftfulla, välbyggda och friska personer bland arbetarna, det vill säga bland fabriksarbetarna, som arbetar i slutna rum, och här diskuterar vi endast dessa. De är nästan genomgående klena, med kantig men inte kraftfull kroppsbyggnad, magra, bleka och med slapp muskulatur, med undantag för de muskler som speciellt tränas i arbetet. Nästan alla lider av matsmältningsbesvär, och som en följd därav ett mer eller mindre deprimerat, melankoliskt, irriterat och nervöst sinnestillstånd. Deras försvagade kroppar har ingen motståndskraft mot sjukdomar och drabbas därför ständigt av sådana. Följaktligen åldras de i förtid och dör unga. På denna punkt förser oss dödsstatistiken med tillräckliga bevis.

Enligt generalregistrator Grahams rapport är hela Englands och Wales' årliga dödlighet strax under 2,25 procent. Det vill säga att av fyrtiofem personer dör en varje år. Detta var genomsnittet för år 1839-40. 1840-41 minskade dödligheten något till en på fyrtiosex. Men i de stora städerna är siffran en helt annan. Jag har framför mig den officiella befolkningsstatistiken, enligt vilken dödligheten i vissa stora städer är som följer: I Manchester, inbegripet Chorlton och Salford, en på 32,72; och, om Chorlton och Salford inte medräknas, en på 30,75. I Liverpool, med förstaden West Derby 31,90 och utan West Derby 29,90; medan genomsnittet i alla distrikt i Cheshire, Lancashire och Yorkshire, där ett antal helt eller delvis lantliga distrikt och många små städer ingår, med en total befolkning på 2.172.506 i hela landsdelen, är en död på 39,80 personer. Hur utsatta arbetarna i de stora städerna är visar dödlighetssiffran för Prescott i Lancashire; ett område som bebos av gruvarbetare och där det allmänna hälsotillståndet är sämre än i jordbruksområdena, eftersom gruvarbete ingalunda är någon hälsosam sysselsättning. Men dessa gruvarbetare lever på landet, och dödligheten bland dem är bara en på 47,54, eller nästan två och en halv procent bättre än genomsnittet för hela England. Alla dessa uppgifter grundar sig på dödlighetsstatistiken för 1843. Ännu högre är dödligheten i de skotska städerna; i Edinburgh 1838-39 en på 29; 1831 i enbart den äldre delen av staden en på 22. I Glasgow har enligt Dr Cowan genomsnittet sedan 1830 varit en på 30, och vissa enskilda år en på 22 till 24. Att denna enorma förkortning av livstiden huvudsakligen faller på arbetarklassen, att genomsnittet dras upp av den mindre dödligheten bland över- och medelklassen, bekräftas från alla håll. Ett av de senaste vittnesmålen kommer från en läkare, dr P. H. Holland i Manchester, som undersökt Chorltonon-Medlock, en förstad till Manchester, på officiellt uppdrag. Han delade upp husen och gatorna i vardera tre grupper, och fastställde följande variationer i dödligheten:

Av andra tabeller som Holland presenterar framgår klart att dödligheten på andra klassens gator är 18 procent högre, och på tredje klassens gator 68 procent högre än på första klassens gator; att dödligheten i andra klassens hus är 31 procent högre och i tredje klassens hus 78 procent högre än i första klassens hus; att dödligheten på de dåliga gator som förbättrats sjönk med 25 procent. Han slutar med den för en engelsk borgare ovanligt ärliga anmärkningen:

"När vi finner att dödligheten är fyra gånger så hög på vissa gator som på andra, och dubbelt högre på vissa klasser av gator än på andra, och vidare finner att den nästan undantagslöst är hög på de gator som är i dåligt skick, och nästan undantagslöst låg på de gator som är i gott skick, kan vi inte undgå att dra slutsatsen att massor av våra medmänniskor, hundratals av våra närmaste grannar, årligen går under på grund av att de enklaste försiktighetsmått inte vidtas."

Rapporten om arbetarklassens hälsotillstånd innehåller uppgifter som bekräftar dessa fakta. I Liverpool år 1840 var medellivslängden för de övre klasserna, lågadeln, fria yrkesutövare, o.s.v., trettiofem år, för affärsidkarna och de mer välbärgade hantverkarna tjugotvå år, och för fabriksarbetarna, dagsverkarna och den arbetande klassen överhuvudtaget, bara femton år. Parlamentsrapporterna innehåller en mängd liknande fakta.

Att dödligheten är så hög beror huvudsakligen på den stora barnadödligheten inom arbetarklassen. Ett barns veka kropp är minst i stånd att stå emot de ogynnsamma verkningarna av en sämre lott i livet; den försummelse som barnen ofta utsätts för, när båda föräldrarna arbetar eller den ena är död, hämmar sig ofördröjligt, och ingen behöver förvåna sig över att, enligt den sist citerade rapporten, mer än femtiosju procent av barnen i Manchester dör före fem års ålder, medan bara tjugo procent av de högre klassernas barn, och knappt trettiotvå procent av alla barn från samtliga klasser i hela landet dör innan de fyllt fem år. Den artikel i Artisan som jag redan flera gånger hänvisat till, tillhandahåller mer exakta uppgifter om detta, genom att jämföra barnadödligheten i enskilda sjukdomar i städerna med den på landet. På så sätt visar man att epidemier i allmänhet ger upphov till en tre gånger så hög dödlighet i Manchester och Liverpool som i områden på landsbygden; att sjukdomar i nervsystemet är fem gånger, och magsjukdomar tre gånger så vanliga, medan antalet dödsfall i lungsjukdomar i städerna förhåller sig till motsvarande antal på landet som 2,5 till 1. Dödsfall i smittkoppor, mässling, scharlakansfeber och kikhosta bland små barn är fyra gånger vanligare i städerna, i hjärnhinneinflammation tre gånger och i kramp tio gånger så vanliga. För att citera en annan erkänd auktoritet på området bifogar jag följande tabell. Av 10.000 människor dör:

Bortsett från den mångfald av sjukdomar som är det nödvändiga resultatet av den förhandenvarande försummelsen och förtrycket av de fattiga klasserna, finns det andra faktorer som bidrar till att öka barnadödligheten. I många familjer måste såväl hustrun som mannen arbeta utanför hemmet och följden blir att barnen fullständigt försummas. Antingen låses de in i hemmet, eller också lämnas de bort för att bli omhändertagna. Det är därför inte underligt att hundratals av dem omkommer genom alla slags olyckor. Ingenstans blir så många barn överkörda, ingenstans dör så många genom fall, drunkning eller brännskador, som i Englands storstäder. Dödsfall av brännsår och skållning är särskilt vanliga - ett sådant fall inträffar så gott som varje vecka under vintermånaderna i Manchester, och mycket ofta i London, fastän detta knappast nämns i tidningarna. Jag har här ett nummer av Weekly Dispatch från den 15 december 1844, enligt vilken sex sådana fall inträffade under veckan 1-7 december. Dessa olyckliga barn, som omkommer på detta fruktansvärda sätt, är offer för den samhälleliga oordningen, och för de egendomsägande klasser som har intresse av att upprätthålla och förlänga denna oordning. Ändå undrar man om inte till och med denna fruktansvärt plågsamma död är en välsignelse för dessa barn, i det att den räddar dem undan ett långt liv av slit och elände, rikt på lidande och fattigt på glädjeämnen. Så långt har det gått i England; och bourgeoisin läser varje dag om detta i tidningarna och gör inte någonting åt saken. Men den har ingen rätt att klaga om jag, på grundval av de här framlagda officiella och inofficiella vittnesmålen, som den utan tvivel känner till, rakt på sak anklagar den för samhälleligt mord. Må bourgeoisin se till att dessa fasansfulla förhållanden förbättras, eller må den överlåta förvaltningen av samhällets gemensamma angelägenheter åt arbetarklassen. Den senare kursen är den ingalunda böjd att följa; för den förra uppgiften har den, så länge den förblir bourgeoisi och förlamad av borgerliga fördomar, inte tillräcklig handlingskraft. För om den till slut, sedan tusentals offer har gått under, visar en skymt av ängslan för framtiden och antar en stadsbyggnadslag[24] som åtminstone i viss mån skall begränsa det mest samvetslösa sammanträngandet av människor i bostäderna; om den med stolthet pekar på åtgärder, som, långt ifrån att angripa roten till det onda, inte ens uppfyller hälsovårdsmyndigheternas enklaste krav, kan den på intet sätt rentvå sig från anklagelsen. Den engelska bourgeoisin har bara ett val, att antingen fortsätta sitt välde under och trots en anklagelse för mord som den inte kan bemöta, eller att lämna ifrån sig makten till förmån för arbetarklassen. Hittills har den valt den förstnämnda utvägen.

Låt oss övergå från arbetarnas fysiska till deras psykiska tillstånd. Eftersom bourgeoisin bara unnar dem så mycket av livets goda som är absolut nödvändigt, är det inte att undra över att de bara bestås just så mycket utbildning som bourgeoisins intressen kräver; och det är sannerligen inte mycket. Utbildningsmöjligheterna i England är begränsade på ett sätt som inte står i någon rimlig proportion till befolkningen. De få dagskolor som står till arbetarklassens förfogande är tillgängliga endast för en liten minoritet, och är dessutom dåliga. Lärarna, utslitna arbetare och andra olämpliga personer, som ger sig in på läraryrket enbart för att skaffa sig en försörjningskälla, saknar vanligen de mest oundgängliga och elementära kunskaper och den moraliska disciplin som är nödvändig för en lärare, och är helt befriade från samhällets överinseende. Här härskar den fria konkurrensen, och som vanligt tjänar de rika på den, och de fattiga, för vilka konkurrensen inte är fri, som inte har de kunskaper som krävs för att de ska kunna bilda sig en riktig uppfattning, får ta konsekvenserna. Obligatorisk skolundervisning förekommer inte. I fabrikerna finns den, som vi skall se, bara på papperet; och när regeringen år 1843 var böjd att göra denna pappersbestämmelse effektiv, motsatte sig industribourgeoisin med all sin kraft denna åtgärd, fastän arbetarklassen avgjort var för obligatorisk skolundervisning. Vidare arbetar en mängd barn hela veckan i fabrikerna eller i hemmen och kan följaktligen inte gå i skolan. Aftonskolorna, där de barn som arbetar under dagarna ska gå, står nästan tomma, eller också går barnen dit och sitter av lektionerna utan att lära sig något. Det är för mycket begärt att unga arbetare som slitit ut sig under tolv timmar på dagen skall gå i skola från klockan åtta till tio på kvällen. De som försöker somnar vanligen, vilket intygas av hundratals vittnen i rapporten från Barnarbetskommissionen. Söndagsskolor har inrättats, det är sant, men de är synnerligen sparsamt försedda med lärare, och kan vara till nytta endast för dem som redan lärt sig något i dagskolorna. Tiden från en söndag till nästa är för lång för att ett okunnigt barn skall kunna minnas från den ena gången till den andra vad det lärt sig under den föregående lektionen, en vecka tidigare. Rapporten från Barnarbetskommissionen ger hundra bevis på detta, och kommissionen ger själv eftertryckligt uttryck för den åsikten att varken söndagsskolorna eller de vanliga dagskolorna på något sätt motsvarar landets behov. Denna rapport ger bevis för en sådan okunnighet bland den engelska arbetarklassen, som man knappt skulle kunna vänta sig i Spanien eller Italien. Det kan inte vara på något annat sätt; bourgeoisin har föga att hoppas och mycket att frukta av arbetarklassens utbildning. Regeringen anslår i hela sin enorma budget på 55.000.000 pund bara det ynka beloppet 40.000 till den allmänna utbildningen, och om det inte vore för de religiösa sekternas fanatism, som gör åtminstone lika mycket skada som nytta, skulle utbildningsmöjligheterna vara än mer knappa. Som det nu är sköter statskyrkan och de olika sekterna sina skolor med det enda syftet att hålla kvar trosbrödernas barn inom församlingen, och att vinna över en och annan stackars barnasjäl från någon annan sekt. Resultatet blir att religionen, och just den mest meningslösa sidan av religionen, grälet mellan sekterna, görs till det huvudsakliga undervisningsämnet och barnens minnen belastas med obegripliga dogmer och teologiska distinktioner; att fanatism och hat till oliktänkande väcks så tidigt som möjligt, och att all förnuftig intellektuell och moralisk fostran försummas å det skamligaste. Arbetarklassen har upprepade gånger krävt av parlamentet inrättandet av ett helt och hållet världsligt system för den allmänna utbildningen, och att religionen skall lämnas åt sekternas prästerskap; men än så länge har ingen regering kunnat förmås gå med på detta. Prästen är bourgeoisins lydige tjänare, och bourgeoisin är delad på oräkneliga sekter; men var och en av dem skulle med glädje bevilja arbetarna den annars så farliga utbildningen, på det enda villkoret att de som ett motgift antog de dogmer som är säregna för sekten ifråga. Och eftersom dessa sekter fortfarande grälar inbördes om ledarställningen, förblir arbetarna för närvarande utan utbildning. Det är sant att fabrikörerna skryter om att de har satt majoriteten i stånd att läsa, men arten av denna läsförmåga motsvarar väl källan till undervisningen, som rapporten från Barnarbetskommissionen visar. Enligt denna rapport är den, som kan alfabetet, tillräckligt läskunnig för att tillfredsställa fabrikörernas samveten. Och när man tänker på det engelska språkets krångliga rättstavningslära, som gör läskunnigheten till en konst, som man lär sig endast genom långvarig undervisning, kan man lätt förstå denna okunnighet. Mycket få arbetare kan skriva med lätthet; och att skriva utan stavfel övergår till och med många "bildade" personers förmåga. Statskyrkans, kväkarnas och, tror jag, flera andra sekters söndagsskolor undervisar inte i skrivning, "därför att det är en alltför världslig sysselsättning på söndagen". Arten av den undervisning som erbjuds arbetarna på andra områden kan bedömas utifrån ett par exempel, tagna ur rapporten från Barnarbetskommissionen, som olyckligtvis inte omfattar de barn som arbetar i fabrik:[25]

"I Birmingham", säger ledamoten Grainger, "saknar de barn jag förhört, på det hela taget, i allra högsta grad allt vad nyttiga kunskaper heter. Trots att nästan alla skolorna enbart erbjuder religionsundervisning rådde den djupaste okunnighet till och med i det ämnet." - "I Wolverhampton", säger kommissionsledamoten Horne, "fann jag bland annat följande exempel: En elvaårig flicka hade gått i både dagskola och söndagsskola, men hade aldrig hört talas om en annan värld, himlen eller ett liv efter detta". En sjuttonårig pojke visste inte att två gånger två är fyra, inte heller hur många farthings det går på två pence, ens då han fick pengarna i handen. Flera pojkar hade aldrig hört talas om London och inte heller om Willenhall, trots att den senare orten bara låg en timmes väg till fots från deras hem och har nära förbindelser med Wolverhampton. Flera hade aldrig hört drottningens namn och inte heller andra namn såsom Nelson, Wellington, Bonaparte; men det var anmärkningsvärt att till och med de barn som aldrig ens hört talas om Paulus, Moses eller Salomo, var mycket välinformerade vad beträffar Dick Turpins, rånaren, och särskilt Jack Sheppards, tjuven och utbrytarkungen, liv, gärningar och personlighet. En sextonårig yngling visste inte vad två gånger två är, inte heller hur många pence fyra farthings blir. En sjuttonårig yngling försäkrade mig att fyra farthings är detsamma som fyra halvpence; en tredje, sjutton år gammal, besvarade flera mycket enkla frågor med det korta påståendet, att 'det kunde välan inte han veta [he was ne judge o' nothin']'."

Dessa barn som proppas fulla med religiösa dogmer i fyra eller fem år i sträck, vet lika lite efteråt som de gjorde innan.

Ett barn "hade gått i söndagsskola regelbundet i fem år; han vet inte vem Jesus Kristus är, men kände igen namnet; han hade aldrig hört talas om de tolv apostlarna, Simson, Moses, Aron o.s.v." En annan "hade gått i söndagsskola regelbundet i sex år; han vet vem Jesus Kristus var; han dog på korset för att frälsa vår Frälsare; han hade aldrig hört talas om Petrus eller Paulus". En tredje "hade gått i olika söndagsskolor i sju år; han kan bara läsa tunna, lätta böcker med enkla enstaviga ord; han har hört talas om apostlarna, men kan inte säga om Petrus eller Johannes tillhörde dem; den senare måste ha varit Sankt John Wesley". På frågan vem Kristus var fick Horne bland andra följande svar: "Det var Adam", "Det var en apostel", "Det var Frälsarens Herres Son", och från en sextonårig yngling: "Det var en kung av London för länge sedan".

I Sheffield lät kommissionsledamoten Symons söndagsskolebarnen läsa högt; de kunde inte svara på vad de just hade läst, eller vad för slag människor apostlarna, som de läst om, var. Sedan alla barnen, en efter en, tillfrågats vilka apostlarna var, utan att någon svarat rätt, ropade en knipslug liten gynnare, under stor munterhet: "Jag vet, herrn, det var de spetälska!" Från lergodsdistrikten och från Lancashire kommer liknande rapporter.

Detta är den bildning och fostran som bourgeoisin och staten ger arbetarklassen. Lyckligtvis är de förhållanden, som denna klass lever under, sådana att de ger den ett slags praktisk skolning, som inte bara ersätter pluggandet i skolan, utan också oskadliggör de förvirrade religiösa idéer som följer med detta, och till och med ställer arbetarna i främsta ledet i Englands nationella rörelse. Nöden är uppfinningarnas moder, och inte bara uppfinningarnas utan, vilket är viktigare, tankens och handlingens. Den engelske arbetare, som knappt kan läsa och än mindre skriva, vet ändå mycket väl vad som är i nationens intresse. Han vet också vilka särintressen bourgeoisin har, och vad han kan vänta av denna bourgeoisi. Om han inte kan skriva, så kan han tala, och tala offentligt; om han inte kan någon aritmetik, så kan han ändå följa nationalekonomernas beräkningar tillräckligt väl för att kunna genomskåda en borgare, som bekämpar spannmålslagarna, och dra det längsta strået i en diskussion med honom; om de överjordiska frågorna förblivit mycket oklara för honom trots alla predikanternas ansträngningar, så ser han så mycket klarare när det gäller jordiska, politiska och sociala frågor. Vi kommer att återkomma till detta, och går nu vidare till arbetarnas moraliska kännetecken.

Det är klart nog att den sedliga fostran inte kan nå någon bättre effekt än religionsundervisningen, som den i alla engelska skolor blandas samman med. De enkla principer som, för vanliga människor, styr människornas förhållande till varandra, men som bragts i den yttersta förvirring av vår samhällsordning, vårt allas krig mot alla, förblir med nödvändighet förvirrade och främmande för arbetaren när de blandas med obegripliga dogmer, och predikas i sin religiösa form som godtyckliga och dogmatiska påbud. Skolorna ger, enligt alla myndigheters bekännelse och särskilt enligt Barnarbetskommissionen, praktiskt taget inget bidrag till arbetarklassens sedliga fostran. Så kortsynt, så dum och inskränkt är den engelska bourgeoisin i sin egoism, att den inte ens gör sig besvär att inpränta den rådande moralen i arbetarna, den moral som bourgeoisin själv knåpat ihop i sitt eget intresse och för sitt eget skydd! Till och med denna förebyggande åtgärd är en alltför stor ansträngning för den försvagade och tröga borugeoisin. Det kommer en tid då den kommer att få ångra sin försummelse, men för sent. Men den har ingen rätt att beklaga sig över att arbetarna inte känner till dess system av sederegler och inte handlar i enlighet med dem.

På så sätt försummas och förbigås arbetarna av den härskande klassen, moraliskt såväl som fysiskt och intellektuellt. Den enda anstalt som görs för dem är lagen, som slår ned på dem när de väcker bourgeoisins anstöt. Liksom det trögaste kreatur bestås de bara med en sorts undervisning, piskan, våldet, som inte övertygar utan skrämmer. Det finns därför ingen anledning till förvåning om arbetarna, som behandlas som själlösa kreatur, verkligen bli sådana; eller om de kan upprätthålla medvetandet om sin mänsklighet endast genom att nära det mest glödande hat, det mest oavbrutna inre uppror mot den härskande bourgeoisin. De är människor endast så länge som de brinner av vrede mot den härskande klassen. De blir kreatur i det ögonblick då de tålmodigt kröker rygg under oket, bara strävar efter att göra tillvaron uthärdlig och uppger försöket att kasta av sig oket.

Detta är alltså allt som bourgeoisin har gjort för att utbilda proletariatet - och när vi tar i betraktande alla de omständigheter under vilka denna klass lever, kan vi inte fördöma den för den förbittring som den hyser gentemot den härskande klassen. Den moraliska fostran som arbetarna inte får i skolan, får de inte heller genom sina levnadsförhållanden i övrigt; i varje fall inte det slags moraliska fostran som bourgeoisin sätter värde på; hela arbetarens ställning och omgivning medför en stark frestelse till omoraliskt leverne. Han är fattig, livet saknar tjusning för honom, praktiskt taget alla nöjen nekas honom, lagens bestraffningar kan inte längre skrämma honom; varför skulle han då tygla sina begär, varför låta de rika ostört njuta av sin bördsrätt, varför inte själv lägga beslag på en del av den? Vilken anledning har proletären att inte stjäla? I borgarens öron klingar försvaret av "privategendomens helgd" mycket vackert och behagligt; men för den som inte har någon, upphör egendomen av sig själv att vara helig. Penningen är denna världens gud; borgaren tar proletärens pengar från honom och gör honom sålunda i praktiken till ateist. Då är det inte underligt att proletären håller fast vid sin ateism och inte längre respekterar denne världslige guds helighet och makt. Och när proletärens fattigdom fördjupas till den punkt där han saknar livets absoluta nödtorft, till nöd och svält, blir frestelsen att sätta sig över den sociala ordningen bara än starkare. Detta inser bourgeoisin i allmänhet. Symons anmärker att fattigdom utövar samma fördärvliga inflytande över sinnet som dryckenskap utövar över kroppen; och dr Alison förklarar mycket noggrant för sina egendomsägande läsare vilka följder det samhälleliga förtrycket måste få för arbetarklassen. Nöden ställer arbetaren inför valet mellan att svälta ihjäl långsamt, att ta sitt eget liv snabbt, eller ta vad han behöver varhelst han finner det - i klartext, att stjäla. Och ingen kan väl undra över att de flesta föredrar stöld framför svält eller självmord. Det är sant att det inom arbetarklassen finns ett antal som är alltför moraliska för att stjäla ens i det mest förtvivlade läge, och dessa svälter ihjäl eller begår självmord. Ty självmordet, som förr var överklassens avundsvärda privilegium, har nu kommit på modet bland de engelska arbetarna, och många av de fattiga tar sina liv för att undkomma eländet, ur vilket de inte ser någon annan utväg.

Men långt mer fördärvlig än fattigdomen i sitt inflytande på den engelske arbetaren är otryggheten i hans ställning, nödvändigheten att leva ur hand i mun, i korthet det som gör honom till proletär. Småbönderna i Tyskland är vanligen fattiga och lider ofta nöd, men de är i mindre grad ett offer för tillfälligheternas spel, de har åtminstone en viss trygghet. Proletären, som inte äger något annat än sina två händer, som förbrukar idag vad han tjänade igår, som är offer för alla slags tillfälligheter och inte har minsta garanti för att kunna tjäna ihop ens livets nödtorft, som genom varje kris, varje nyck av hans arbetsköpare kan berövas sitt levebröd, denne proletär befinner sig i den mest avskyvärda, omänskliga situation som är tänkbar för människan. Slaven garanteras ett knappt uppehälle av sin herres egenintresse; den livegne har åtminstone ett litet stycke jord att leva på; bägge har i värsta fall en garanti för själva livsuppehället. Men proletären har bara sig själv att lita till, och hindras ändå att använda sin förmåga på ett sådant sätt att han kan sätta sin lit till den. Allt som proletären kan göra för att förbättra sin ställning är bara en droppe i havet i jämförelse med det tidvatten av växlande lycka som han är utsatt för, och som han inte har den minsta kontroll över. Han är ett passivt föremål för alla möjliga tillfälligheter, och måste skatta sig lycklig när han kunnat rädda livhanken bara för en kort tid; och hans karaktär och levnadssätt formas naturligtvis av dessa omständigheter. Antingen försöker han hålla huvudet över vattnet i denna malström, att rädda sin mänskliga värdighet, och detta kan han endast göra i uppror[23*] mot den klass som så hänsynslöst plundrar honom och sedan lämnar honom åt hans öde, som strävar efter att hålla kvar honom i denna demoraliserande ställning; eller också ger han upp kampen mot sitt öde såsom hopplös, och försöker att så gott han kan dra nytta av varje gynnsamt ögonblick. Att spara är gagnlöst, ty inte ens i bästa fall kan han spara mer än nog för att upprätthålla livet under en kort tid, medan det om han förlorar sitt arbete inte blir fråga om någon kort tid. Att samla en varaktig förmögenhet är omöjligt; och om det inte var det, skulle det bara betyda att han upphörde att vara arbetare och att någon annan tog hans plats. På vilket bättre sätt kan han då använda pengarna när han får bra betalt, än att leva gott på dem så länge det varar? Den engelska bourgeoisin är våldsamt upprörd över arbetarnas slösaktiga levnadssätt, då lönerna är höga; men ändå är det inte bara helt naturligt, utan också mycket förnuftigt av dem att njuta av livet när de har möjlighet till det, i stället för att samla pengar på hög som de i längden inte har någon nytta av, och som till slut går till spillo (det vill säga till bourgeoisin). Ändå är ett sådant liv mer fördärvligt än något annat. Vad Carlyle säger om arbetarna i bomullsspinnerierna gäller för alla engelska industriarbetare[24*]:

"Deras näringsfång, ibland blomstrande av välstånd, ibland försvagat till kraftlöshet och 'korttid', har karaktären av ett hasardspel; de lever av det som spelare, ena dagen i lyx och överflöd, andra dagen i svält. Svart, upproriskt missnöje förtär dem; helt enkelt den mest eländiga känsla som kan bo i människans hjärta. Den engelska handeln med sina världsomspännande, krampaktiga konjunkturväxlingar, med sin enorma, prometeuska ångdemon, gör alla vägar osäkra för dem, gör hela livet till ett virrvarr; ordnade förhållanden, stadga, lugnt fortskridande, människans första välsignelser, tillkommer inte dem. - Världen är för dem inte något hem, utan ett smutsigt fängelse, fyllt av obetänksam slösaktighet, upproriskhet, hätskhet, harm mot sig själva och alla människor. Är det en grön blomstrande värld, över vilken en ständigt blå himmel välver sig, Guds skapelse och rike; eller är det en mörk, sjudande häxkittel av vitriolångor, bomullsstoft, ginorgier, vrede och slit, skapad av en demon, styrd av en demon?"

Och på sid. 40:

"Orättvisa, otrohet mot sanningen och verkligheten och Naturens ordning är egentligen det enda onda under solen, och känslan av orättvisa den enda outhärdliga plågan under solen. Därför är den viktigaste frågan beträffande dessa arbetares läge: Är det rättvist? Och framför allt, anser de själva det vara rättvist? Deras ord ger ett tydligt svar; deras handlingar ett ännu tydligare. Uppror, buttert, hämndlystet uppror mot överklassen, avtagande respekt för vad deras världsliga överordnade befaller, avtagande tro på vad deras andliga överordnade lär, blir allt mer den förhärskande stämningen bland underklassen. En sådan stämning kan klandras, kan försvaras, men alla måste erkänna att den finns där, alla vet att den är skadlig, att om den inte ändras kommer den att få ödesdigra följder."

Carlyle har helt rätt vad gäller fakta och fel endast då han moraliskt fördömer arbetarnas vilda raseri mot överklassen. Detta raseri, detta ursinne, är snarare beviset för att arbetarna känner det omänskliga i sin ställning, att de vägrar att låta sig förnedras till kreaturets nivå, och att de en dag kommer att befria sig från sitt slaveri under bourgeoisin. Detta kan man iaktta hos dem som inte delar denna vrede; antingen kröker de ödmjukt rygg inför det öde som drabbar dem, lever ett så hedersamt privatliv som de kan, bekymrar sig inte om samhällsangelägenheter, hjälper bourgeoisin att smida arbetarnas kedjor än säkrare, och står kvar på den intellektuella nollans nivå, som var förhärskande före det industriella genombrottet; eller också blir de en lekboll för ödet, förlorar det moraliska greppet över sig själva, liksom de redan har förlorat det ekonomiska greppet, hankar sig fram dag för dag, super och hänger sig åt utsvävningar; och i båda fallen är de kreatur. Den sistnämnda gruppen ger det huvudsakliga bidraget till den "snabba ökningen av synden", som bourgeoisin är så förfärad över, efter att själv ha satt de krafter som ger upphov till den i rörelse.

En annan källa till sedefördärvet bland arbetarna är att de är dömda att arbeta. Liksom frivilligt, produktivt arbete är det högsta nöje människan känner, är påtvingat slit den grymmaste och mest förnedrande av alla bestraffningar. Inget är mer fruktansvärt än att tvingas göra samma sak varje dag, från morgon till kväll, mot sin vilja. Och ju mer människovärde arbetaren känner att han har, desto mer avskyvärt måste hans arbete bli för honom, därför att han själv känner tvånget och meningslösheten i det. Varför arbetar han? Av kärlek till arbetet? Av en naturlig drift? Inte alls! Han arbetar för pengar, för något som inte har ett dyft med själva arbetet att göra; och han arbetar så länge, och i en sådan oavbruten enformighet, att detta i sig måste göra arbetet till en tortyr under de första veckorna, om han har den minsta mänskliga känsla i behåll. Arbetsdelningen har mångdubblat det påtvingade arbetets förråande inflytande. I de flesta branscher har arbetarens verksamhet inskränkts till någon enda futtig, rent mekanisk rörelse, som upprepas minut efter minut, oförändrad i år efter år.[25*] Hur mycket mänsklig känsla, vilken förmåga kan en man ha kvar vid trettio års ålder, om han har gjort nålspetsar eller filat kugghjul i tolv timmar varje dag sedan sin tidiga barndom, och under hela tiden levat under de förhållanden som påtvingas den engelske proletären! Det är sak samma efter ångkraftens införande. Arbetarens verksamhet blir lättare, muskelkraften sparas, men själva arbetet blir ytterligt meningslöst och enformigt. Det ger inget spelrum för intellektuell verksamhet, och kräver just så mycket av arbetarens uppmärksamhet att det hindrar honom från att tänka på något annat. Och att dömas till ett sådant arbete, till ett arbete som lägger beslag på all hans tid, knappt lämnar honom tid att äta och sova och inte ger honom någon som helst tid för fysisk träning i det fria eller för att njuta av naturen, än mindre för intellektuell verksamhet - hur kan en sådan dom undgå att förnedra människan till kreaturets nivå? På nytt måste arbetaren välja, måste antingen överlämna sig i ödets händer, bli en "god" arbetare, "troget" ta hänsyn till bourgeoisins intressen, vilket ofelbart gör honom till ett kreatur, eller också måste han göra uppror, kämpa för sitt människovärde till sista blodsdroppen, och detta kan han endast göra genom att bekämpa bourgeoisin.

Och sedan alla dessa förhållanden har alstrat ett oerhört sedefördärv bland arbetarna, läggs en ny faktor till de övriga för att sprida denna förnedring än mer och föra den till ytterlighet. Denna faktor är koncentreringen av befolkningen. Den engelska bourgeoisins skribenter ropar på hjälp mot storstädernas fördärvliga inflytande; likt förvända jeremior sjunger de sorgesånger, inte över städernas förstörelse, utan över deras tillväxt. Dr Alison skyller nästan allt, och Dr Vaughan, författaren till "De stora städernas tidevarv", ännu mer, på detta inflytande. Och detta är naturligt, ty den besittande klassen har ett alltför direkt intresse av de övriga förhållanden som förstör arbetaren till kropp och själ. Om de skulle medge att "fattigdom, otrygghet, överarbete, tvångsarbete, är de viktigaste nedbrytande faktorerna", skulle de tvingas att dra slutsatsen, "låt oss då ge de fattiga egendom, garantera deras uppehälle, stifta lagar mot överarbete", och detta vågar bourgeoisin inte hävda. Men de stora städerna har vuxit upp så spontant, befolkningen har flyttat in i dem så helt av sig själv, och slutsatsen att industrin och den borgarklass som ensam profiterar på den har skapat städerna är så avlägsen, att det är ytterst bekvämt för den härskande klassen att hänföra allt ont till denna skenbart oundvikliga källa; medan i själva verket storstäderna bara tryggar en snabbare och säkrare utveckling av de onda ting till vilka fröet redan finns. Alison är tillräckligt human för att medge detta; han är inte någon fulländad liberal fabrikör, utan bara en halvutvecklad konservativ borgare, och han ser därför med öppna ögon, då och då, det för vilket den fullfjädrade borgaren är stenblind. Låt oss lyssna till honom:[26*]

"Det är i storstäderna som lasten har spritt sina frestelser, och njutningen sina lockelser, och dårskapen sina lockbeten; som synden uppmuntras av hoppet att gå ostraffad och lättjan uppammas av exemplets makt. Det är till dessa stora marknadsplatser för mänskligt fördärv, som de lumpna och de lastbara tar sin tillflykt från lantlivets enkelhet; det är här de finner offer, mot vilka de kan utöva sina ogärningar, och vinster som gör dem lönande. Dygden lamslås här av det mörker som omger den. Synden bringas till mognad av svårigheten att upptäcka den; tygellösheten belönas av den omedelbara njutning som den utlovar. Om man promenerar genom St. Giles, Dublins trånga gränder, eller de fattigare kvarteren i Glasgow på kvällen, möter man rikliga bevis för dessa iakttagelser; man undrar inte längre över underklassens utsvävande vanor och lastbara nöjen; man förvånar sig inte längre över hur mycket brottslighet, utan över hur lite, det finns här i världen. Den viktiga orsaken till det mänskliga fördärvet i dessa sammanträngda förhållanden är det dåliga exemplets smittsamma natur och den ytterliga svårigheten att undvika syndens frestelser, då de förekommer i ungdomens närmaste och dagliga omgivning. Vad vi än tror om dygdens styrka, så visar erfarenheten att överklassen har sin lyckosamma avlägsenhet från scenen för frestelsen att tacka för den ringa förekomsten av skändliga brott och utsvävande vanor bland dem; och att när de någon gång utsätts för frestelser som tränger sig på deras underordnade, står de inte dem efter när det gäller att ge efter för dem. Det är storstädernas fattigas särskilda otur, att de inte kan fly från dessa oemotståndliga frestelser, utan att vart de än vänder sig möter de brottets lockelser och de syndiga nöjenas förförelser. Det är den erfarenhetsmässigt bekräftade omöjligheten att dölja syndens lockelser för de fattiga ungdomarna i storstäderna, som utsätter dem för så många orsaker till fördärv. Allt detta har inte sin orsak i någon sällsynt eller ovanlig lastbarhet i karaktären hos dessa offer för tygellösheten, utan i den nästan oemotståndliga naturen hos de frestelser, för vilka de fattiga utsätts. De rika, som tyglar sitt uppförande, skulle med all sannolikhet ge efter lika snabbt som de fattiga gjort under liknande omständigheter. Det finns en viss grad av elände, en viss närhet till synden, som dygden sällan kan bjuda motstånd mot, och som särskilt ungdomen i allmänhet inte kan motstå. Under sådana omständigheter sprider sig synden nästan lika säkert och ofta nästan lika snabbt som fysisk smitta."

Och på ett annat ställe:

"När överklassen för sin egen profit har samlat arbetarklassen i stort antal på en liten yta, blir syndens smitta snabbt oundviklig. Underklassen med den ställning den har vad gäller moralisk och religiös fostran, kan knappast klandras mer för att den ger efter för de frestelser som omger den, än för att den faller offer för en tyfusepidemi."

Nog! Halvborgaren Alison förråder för oss, trots sitt inskränkta sätt att uttrycka sig, vilken dålig inverkan storstäderna har på arbetarnas moraliska utveckling. En annan, en borgare pur sang[26], en man efter Sällskapets mot spannmålslagarna tycke, dr Andrew Ure, förråder sakens andra sida. Han talar om för oss[27*] att livet i storstäderna underlättar ränksmideri bland arbetarna och ger pöbeln makt. Om arbetarna inte uppfostras (det vill säga, till lydnad gentemot bourgeoisin) kan de få en ensidig syn på saker och ting, se dem utifrån en lömsk själviskhets synpunkt och kan med lätthet föras bakom ljuset av illistiga demagoger; ja de kan till och med börja betrakta sina största välgörare, de sparsamma och företagsamma kapitalisterna, med avundsjuka och fientliga ögon. Här krävs en riktig uppfostran, annars blir resultatet nationell bankrutt och andra fruktansvärda händelser, ty då kommer en arbetarrevolution utan tvivel att inträffa. Och vår borgare har god grund för sin fruktan. Om koncentreringen av befolkningen sporrar och utvecklar den egendomsägande klassen, tvingar den fram en ännu snabbare utveckling av arbetarklassen. Arbetarna börjar uppleva sig som en klass, som en enhet, de börjar uppfatta att fastän de är svaga var för sig, är de en mäktig kraft då de sluter sig samman; deras avskiljande från bourgeoisin, utvecklingen av åsikter säregna för arbetarna och motsvarande deras ställning i livet, uppmuntras, medvetenheten om förtrycket vaknar, och arbetarna blir en betydande social och politisk kraft. De stora städerna är arbetarrörelsens födelseorter; det var där som arbetarna först började fundera över sitt eget läge, och att kämpa mot det. Det var där som motsättningen mellan proletariat och bourgeoisi först framträdde; där föddes fackföreningarna, chartismen och socialismen. Storstäderna har omvandlat samhällskroppens sjukdom, som på landsbygden uppträder i kronisk form, till ett akut sjukdomstillstånd, och på så sätt klarlagt dess verkliga karaktär och de nödvändiga botemedlen. Utan storstäderna och deras tvingande inverkan på förnuftet, skulle arbetarklassen inte vara på långt när så framskriden som den är. Dessutom har storstäderna förstört de sista resterna av det patriarkaliska förhållandet mellan arbetare och arbetsköpare, ett resultat till vilket storindustrin bidragit genom att mångdubbla det antal anställda som är beroende av en enda arbetsköpare. Det är sant att bourgeoisin djupt beklagar allt detta, och den har goda skäl att göra det; för under de gamla förhållandena var borgaren förhållandevis trygg mot upprorsförsök från arbetarnas sida. Han kunde tyrannisera dem och plundra dem av hjärtans lust, och ändå vinna dessa dumma människors lydnad, tacksamhet och samtycke genom att bevärdiga dem med en smula nedlåtande vänlighet som inte kostade honom någonting, skenbart av renhjärtad, självuppoffrande, opåkallad hjärtegodhet, men i själva verket inte en tiondel av hans skyldighet. Som enskild borgare försatt i omständigheter som han inte själv skapat gjorde han kanske, åtminstone delvis, sin plikt; men som medlem av den härskande klassen, som genom själva sin härskarställning bär ansvaret för hela nationens tillstånd, uppfyllde han inga av de förpliktelser som hans ställning medförde. Tvärtom plundrade han hela nationen för sin egen profit. I det patriarkaliska förhållandet som hycklande dolde arbetarens slaveri, måste denne förbli en intellektuell nolla, totalt okunnig om sina egna intressen, helt enkelt en privatperson. Endast då han blivit främmande för sin arbetsköpare, då han blivit övertygad om att det enda bandet mellan arbetare och arbetsköpare är det som utgörs av den pekuniära profiten, då det känslomässiga bandet mellan dem, som inte tålde minsta påfrestning, helt och hållet fallit bort, först då började arbetaren inse sina egna intressen och utvecklas självständigt; först då upphörde han att vara bourgeoisins slav i sina tankar, känslor och viljeyttringar. Och till detta mål har storindustrin och storstäderna bidragit mycket starkt.

En annan faktor av stor betydelse när det gällt att forma de engelska arbetarnas karaktär är den irländska invandringen, som nämnts i det föregående. Å ena sidan har denna invandring, som vi sett, förnedrat de engelska arbetarna, avlägsnat dem från civilisationen och förvärrat deras hårda lott; men å andra sidan har den därigenom vidgat klyftan mellan arbetarklassen och bourgeoisin och påskyndat den annalkande krisen. Ty förloppet av den samhälleliga sjukdom som England lider av är detsamma som en fysisk sjukdoms förlopp; den utvecklas i enlighet med vissa lagar och har vissa kritiska perioder, av vilka den sista och mest våldsamma krisen bestämmer patientens öde. Och eftersom den engelska nationen inte kan duka under för den sista krisen, utan måste gå ut ur den pånyttfödd, föryngrad, kan vi inte annat än glädja oss över allting som påskyndar sjukdomens förlopp. Och till detta bidrar den irländska invandringen dessutom på grund av det lidelsefulla, kvicksilverlika irländska temperamentet, som den inför i England och i den engelska arbetarklassen. Irländarna och engelsmännen står i mångt och mycket i samma förhållande till varandra som fransmännen och tyskarna; och blandningen av det mer rörliga, hetsiga, eldiga irländska temperamentet med det stabila, resonerande, ihärdiga engelska måste, på lång sikt, bara föra gott med sig för bådadera. Den engelska bourgeoisins råa egoism skulle ha hållit arbetarklassen i ett mycket fastare grepp om inte den irländska karaktären, alltför generös och styrd i första hand av känslan, kommit emellan och mjukat upp den kalla, förnuftsmässiga engelska karaktären, delvis genom rasblandning, delvis genom normal daglig kontakt.

Med tanke på allt detta är det inte förvånande att arbetarklassen så småningom blivit ett släkte helt skilt från den engelska bourgeoisin. Bourgeoisin har mer gemensamt med vilken som helst annan nation på jorden än med de arbetare, i vars mitt den lever. Arbetarna talar andra dialekter, har andra tänkesätt och ideal, andra vanor och moraliska principer, en annan religiös och politisk åskådning än bourgeoisin. På så sätt är de två i grunden olika nationer, så olika som några rasskillnader skulle kunna göra dem, av vilka vi på kontinenten ännu bara lärt känna en, bourgeoisin. Ändå är det just den andra, folket, proletariatet, som håller Englands framtid i sina händer.[28*]

Den engelske arbetarens karaktär som samhällsmedlem, så som den tar sig uttryck i sammanslutningar och politiska principer, kommer vi att återkomma till senare; här skall vi ta i betraktande resultaten av de ovannämnda faktorernas inverkan på arbetarens karaktär som privatperson. Arbetaren är mycket mer human än borgaren i vardagslivet. Jag har redan nämnt att tiggarna nästan uteslutande vänder sig till arbetare, och att arbetarna i allmänhet ger ett större bidrag än borgarna till de fattigas livsuppehälle. Detta faktum, som var och en med lätthet kan finna bevis för, bekräftas av bl.a. dr Parkinson, domkyrkopräst i Manchester, som säger:

"De fattiga ger varandra mer än vad de rika ger till de fattiga. Jag kan bekräfta detta påstående med hjälp av en av våra äldsta, skickligaste, mest uppmärksamma och mest humana läkare, dr Bardsley, som ofta har förklarat att den sammanlagda summan som de fattiga årligen skänker till varandra överstiger den summa, med vilken de rika bidrar under samma tid."

Även på andra sätt visar sig ständigt arbetarnas humanitet. De har själva upplevt hårda tider, och hyser därför medkänsla med dem som har det svårt; för dem är varje person en människa, medan arbetaren för borgaren är mindre än en människa; därför är de också lättare att få kontakt med, vänligare och mindre giriga efter pengar, trots att de behöver dem mycket mer än vad den egendomsägande klassen gör. För dem har pengarna inget annat värde än värdet av det som kan köpas för dem, medan de för borgaren har ett särskilt inneboende värde, ett gudomligt värde, och det är detta som gör borgaren till den lumpne och lågsinte girigbuk han är. Arbetaren, som inte känner något av denna vördnad för penningen, är därför mindre girig än borgaren, vars hela verksamhet syftar till vinning, som i samlandet av sina penningpåsar ser livets mål och mening. Följaktligen är arbetaren mycket mindre fördomsfull, ser verkligheten klarare än vad borgaren gör, och betraktar inte allting genom den personliga egoismens glasögon. Hans bristande skolutbildning räddar honom undan religiösa fördomar, han begriper sig inte på religiösa spörsmål och bekymrar sig inte om dem, känner inget av den fanatism som fjättrar bourgeoisin; och om han händelsevis har någon religiös uppfattning, har han det bara till namnet, inte ens i teorin. I praktiken lever han för denna världen och strävar efter att göra sig hemmastadd i den. Alla bourgeoisins skribenter är ense om att arbetarna inte är religiösa och inte går i kyrkan. Undantagen från denna allmänna regel är irländarna, en del gamla människor, och halvborgarna, tillsyningsmännen, förmännen och liknande. Men bland massorna råder nästan genomgående en fullkomlig likgiltighet för religionen, eller på sin höjd ett spår av deism som är alltför outvecklad för att vara mer än bara ord, eller en vag fruktan för orden fritänkare, ateist o.s.v. Alla sekternas prästerskap har mycket dåligt namn bland arbetarna, fastän det är först på senare tid som de förlorat sitt inflytande bland dem. För närvarande räcker det emellertid att någon ropar: "Det är en svartrock!" för att en präst skall köras bort från talarstolen på ett offentligt möte. Och i likhet med de övriga förhållanden han lever under, bidrar arbetarens avsaknad av religiös och annan bildning till att göra honom mer obunden, friare från nedärvda och orubbliga lärosatser och förutfattade åsikter, än borgaren, som är inpyrd med de klassfördomar som han proppats full med från sin tidiga ungdom. Det är ingenting att göra åt borgaren; han är i grund och botten konservativ, hur liberal han än kan förefalla på ytan, hans enskilda intressen sammanfaller med den besittande klassens, han är död för varje aktiv rörelse; han håller på att förlora sin ställning i frontlinjen för Englands historiska utveckling. Arbetarna håller på att överta hans plats, till en början genom rättmätiga krav, sedan i praktiken.

Allt detta, tillsammans med arbetarnas motsvarande framträdande på offentlighetens arena, vilket vi kommer att behandla längre fram, bildar den goda sidan av arbetarklassens karaktär; den dåliga kan sammanfattas lika kortfattat, och följer lika naturligt av de givna omständigheterna. Dryckenskap, sexuell lösaktighet, brutalitet och åsidosättande av äganderätten är de huvudsakliga anklagelser som bourgeoisin riktar mot dem. Att de dricker mycket är bara vad man kan vänta sig. Dr Alison hävdar att enbart i Glasgow trettiotusen arbetare super sig fulla varje lördagskväll, och hans uppskattning är säkerligen inte överdriven. Han skriver också att i samma stad år 1830 vart tolfte och år 1840 vart tionde hus var en krog; att det i Skottland år 1823 betalades spritskatt på 10.350.000 liter, och år 1837 på 29.790.000 liter; i England år 1823 på 8.892.000 liter och 1837 på 45.437.500 liter sprit. Öllagen av år 1830, som underlättade öppnandet av ölstugor, vars ägare har licens att sälja öl för konsumtion på stället, underlättade onykterhetens spridning genom att så att säga placera en ölstuga invid vars och ens dörr. På nästan varje gata finns det flera sådana ölstugor, och av två eller tre närbelägna hus på landsbygden kan man vara säker på att ett är ett ölsjapp. Förutom dessa finns det mängder av hemliga utskänkningsställen som saknar tillstånd, och lika många hemliga brännerier, som producerar stora mängder sprit på avskilda platser i storstäderna som sällan besöks av polisen. Gaskell uppskattar antalet sådana brännerier enbart i Manchester till över hundra, och deras produktion till åtminstone 700.000 liter. I Manchester finns det dessutom över tusen krogar som säljer alla slags alkoholhaltiga drycker, det vill säga lika många i förhållande till folkmängden som i Glasgow. I alla de övriga storstäderna är sakernas tillstånd detsamma. Och när man tänker på att, bortsett från onykterhetens vanliga följder, män och kvinnor, till och med barn, ofta mödrar med sina småbarn på armen, på dessa ställen kommer i kontakt med borgarväldets mest förnedrade offer, med tjuvar, bedragare och prostituerade; när man tänker på att många mödrar ger barnet på armen gin att dricka, då kan man inte förneka den fördärvliga effekt som ideliga besök på dessa ställen har.

På lördagskvällarna i synnerhet, då lönerna betalas ut och arbetet slutar något tidigare än vanligt, då hela arbetarklassen väller ut ur sina egna bostadskvarter ut på de stora huvudgatorna, kan man se dryckenskapen i all dess omänsklighet. Jag har sällan vistats utomhus i Manchester en sådan kväll utan att möta en mängd raglande människor och utan att se andra ligga i rännstenen. På söndagskvällen upprepas vanligen samma sak, bara mindre högljutt. Och när deras pengar är slut, går drinkarna till närmaste pantbank, som det finns gott om i varje stad - över sextio i Manchester, och tio eller tolv på en enda gata i Salford, Chapel Street - och pantsätter allt de äger. Möbler, söndagskläder i den mån de äger sådana, hushållsredskap i massor hämtas från pantlånarna på lördagskvällen, bara för att, nästan ofelbart, vandra samma väg tillbaka före den följande onsdagen, tills slutligen någon olyckshändelse gör det omöjligt att lösa ut dem, och den ena saken efter den andra hamnar i ockrarens klor, eller tills denne vägrar att ge ett enda öre till för den nötta, utslitna panten. När man har sett dryckenskapens utbredning bland arbetarna i England, är man fullt beredd att tro lord Ashleys påstående, att denna klass årligen ger ut omkring tjugofem miljoner pund sterling på rusdrycker; och den försämring av de yttre levnadsförhållandena, den fruktansvärda förstörelse av den psykiska och fysiska hälsan, det nedbrytande av alla familjeförhållanden som följer av detta kan man lätt föreställa sig. Det är sant att nykterhetsorganisationerna har gjort en stor insats, men vad betyder ett par tusen helnykterister bland de miljontals arbetarna? När Fader Matthew, den irländske nykterhetsaposteln, reser igenom Englands städer, avger mellan trettio och sextiotusen arbetare nykterhetslöftet; men de flesta av dem bryter det igen inom en månad. Om man räknar ihop hela det enorma antal arbetare i Manchester som avgett detta löfte under de senaste tre eller fyra åren, blir summan större än hela stadens befolkning - och ändå finns det inga tecken som tyder på att dryckenskapen minskar.

Näst efter omåttlighet i förtäringen av rusdrycker består de engelska arbetarnas värsta fel i sexuell lössläppthet. Men också detta följer med obeveklig logik, med oundviklig nödvändighet, av det läge i vilket klassen befinner sig, utlämnad åt sig själv, utan några medel att använda sin frihet på ett lämpligt sätt. Bourgeoisin har lämnat åt arbetarklassen endast dessa två nöjen, samtidigt som den påtvingat den en mångfald mödor och umbäranden, och följden är att arbetarna, för att alls få ut någonting av livet, inriktar hela sin energi på dessa två njutningar, går till överdrift i dem, ger sig hän åt dem på det mest otyglade sätt. När människor försätts i omständigheter, som bara ett djur kan tycka om, vad återstår då för dem annat än att antingen göra uppror eller ge sig hän åt djuriskheten? Och när bourgeoisin, till yttermera visso, gör vad på den ankommer för att upprätthålla prostitutionen - och hur många av de 40.000 horor som varje kväll fyller Londons gator lever inte på den dygdiga bourgeoisin! Hur många av dem har inte en borgares förförelse att tacka för att de är tvungna att bjuda ut sina kroppar till de förbipasserande för att tjäna sitt levebröd? - har den sannerligen minst av alla någon rätt att tillrättavisa arbetarna för deras sexuella djuriskhet.

Arbetarnas brister kan på det hela taget hänföras till en otyglad törst efter njutning, till brist på förutseende och smidighet när det gäller att anpassa sig till samhällsordningen, till den allmänna oförmågan att offra ögonblickets njutning för en mera avlägsen förmån. Men är detta något att förvåna sig över? När en klass med sitt mödosamma arbete bara kan skaffa sig några få nöjen, och bara de mest sinnliga, är det då inte oundvikligt att den blint och vanvettigt ger sig hän åt dessa njutningar? En klass, om vars fostran ingen bekymrar sig, som är en lekboll för tusen tillfälligheter, som inte har någon trygghet i livet - vilka motiv har en sådan klass att vara förutseende, att föra ett "respektabelt" liv, att offra ögonblickets njutning för mer avlägsna nöjen, som också är mer osäkra på grund av de ständigt växlande förhållanden under vilka proletariatet lever? En klass som bär bördan av alla samhällssystemets avigsidor utan att få njuta någon av dess förmåner, för vilken samhällsordningen endast uppträder som en fiende - vem kan begära att en sådan klass skall respektera denna samhällsordning? Det är sannerligen att begära för mycket. Men arbetaren kan inte undkomma det nuvarande samhällssystemet så länge som det existerar, och när den enskilde arbetaren motsätter sig det, drabbar den värsta skadan honom själv.

Sålunda gör samhällsordningen allt familjeliv nästan omöjligt för arbetaren. I ett otrivsamt, smutsigt hem; som knappt ens duger till nattlogi, dåligt försett med möbler, ofta varken regntätt eller varmt, där kvav luft fyller de överfulla rummen, är ingen hemtrivsel möjlig. Mannen arbetar hela dagen, kanske gör även hustrun och de äldre barnen det, alla på olika ställen; de träffas bara sent på kvällen och på morgonen, alla utsatta för den ständiga frestelsen att supa; vilket slags familjeliv är möjligt under sådana förhållanden? Ändå kan arbetaren inte undkomma sin familj, han måste leva med sin familj, och följden blir en evig rad av familjeproblem, gräl som har en fördärvlig inverkan på såväl föräldrar som barn. Försummelse av alla familjeförpliktelser, speciellt försummelse av barnen, är alltför vanlig bland de engelska arbetarna, och uppammas alltför livligt av de existerande samhällsinstitutionerna. Och de barn, som på detta sätt får växa upp som vildar, bland dessa fördärvliga förhållanden, förväntas till slut bli välartade och moraliska. Sannerligen naiva krav, som den självbelåtne borgaren ställer på arbetaren!

Föraktet för den bestående samhällsordningen är mest iögonfallande i sin extrema form - i formen av brott mot lagen. Om de fördärvliga inflytanden, som arbetarna är utsatta för, verkar kraftigare och mer koncentrerat på någon individ, blir han en förbrytare, lika säkert som vatten övergår från flytande tillstånd till ånga vid 100 grader Celsius. Under bourgeoisins brutala och brutaliserande behandling blir arbetaren i lika hög grad som vattnet ett viljelöst föremål, och är med samma nödvändighet underkastad naturlagarna; vid en viss punkt upphör all frihet. Sålunda har brottsligheten i England ökat med proletariatets tillväxt, och blivit den högsta i världen. Av inrikesdepartementets årliga brottsstatistik framgår att brottslighetens ökning i England har försiggått med otrolig snabbhet. Antalet arresteringar för förbrytelse mot strafflagen var:

enbart i England och Wales.

Det betyder att de sjudubblades på trettiosju år. Av dessa arresteringar gjordes år 1842 4.497 eller mer än 14 procent av hela antalet, enbart i Lancashire; och 4.094, eller mer än 13 procent, i Middlesex, London inräknat. Två distrikt, som omfattar stora städer med stor proletär befolkning, stod alltså för en fjärdedel av alla brott, fastän deras befolkning inte på långt när utgör en fjärdedel av hela befolkningen. Dessutom ger brottstatistiken direkta bevis för att nästan alla brott begås av proletärer, för år 1842 kunde i genomsnitt 32,35 av 100 brottslingar varken läsa eller skriva, 58,32 läste och skrev dåligt, 6,77 var fullt läs- och skrivkunniga, 0,22 hade någon högre utbildning, medan utbildningsnivån för de återstående 2,34 inte kunde fastställas. I Skottland har brottsligheten ökat ännu snabbare. År 1819 förekom bara 89 arresteringar för förbrytelser mot strafflagen; så tidigt som 1837 hade antalet ökat till 3.126 och år 1842 ytterligare till 4.189. I Lanarkshire, där Alison själv utarbetade den officiella rapporten, har befolkningen fördubblats vart trettionde år, och brottsligheten på fem och ett halvt år, det vill säga sex gånger så snabbt som befolkningen. Brotten är, som i alla civiliserade länder, i det stora flertalet fall egendomsbrott, och har följaktligen sitt upphov i någon form av nöd; för det man har, stjäl man inte. Förhållandet mellan antalet brott och antalet invånare, som i Nederländerna är 1:7.140 och i Frankrike 1:1.804, var i England 1:799, det år då Gaskells bok utkom. Förhållandet mellan antalet våldsbrott och antalet invånare är i Nederländerna 1:28.904, i Frankrike 1:17.573 och i England 1:23.395. Inom England var förhållandet mellan hela antalet brott och antalet invånare i jordbruksdistrikten 1:1.043 och i industridistrikten 1:840. I hela England är idag förhållandet 1:660[29*] fastän det bara är tio år sedan Gaskells bok utkom! Dessa fakta är sannerligen mer än nog för att få vem som helst, till och med en borgare att stanna till och fundera över vilka följder ett sådant sakernas tillstånd får. Om fördärvet och brottsligheten fortsätter att öka i denna takt i ytterligare tjugo år (och om den engelska industrin under de kommande tjugo åren drabbas av sämre konjunkturer än under de föregående, kan brottsligheten endast öka ännu snabbare), vad blir då följden? Samhället befinner sig redan i ett tillstånd av tydlig upplösning; det är omöjligt att bläddra i en dagstidning utan att få syn på de mest slående bevis på upplösningen av alla samhälleliga band. Jag bläddrar på måfå i en hög engelska tidningar som ligger här framför mig; här har jag Manchester Guardian för den 30 oktober 1844, som innehåller rapporter för tre dagar. Den gör sig inte längre besvär att redogöra för några detaljer vad gäller Manchester, och tar bara upp de mest intressanta fallen: att arbetarna i en fabrik strejkat för högre lön utan varsel och dömts av en fredsdomare att återgå till arbetet; att ett par pojkar i Salford tagits på bar gärning vid stöld, och att en konkursmässig handlare försökt lura sina kreditorer. Från de kringliggande städerna är rapporterna mer detaljerade: I Ashton två stölder, ett inbrott, ett självmord; i Bury en stöld, i Bolton två stölder, en förskingring; i Leigh en stöld; i Oldham en strejk, en stöld, ett slagsmål mellan irländska kvinnor, en hattmakare som inte var med i fackföreningen attackerad av fackföreningsmedlemmar, en mor misshandlad av sin son, ett angrepp mot polisen, ett inbrott i en kyrka; i Stockport bråk om lönerna, en stöld, ett bedrägeri, ett slagsmål, en kvinna misshandlad av sin man; i Warrington en stöld, ett slagsmål; i Wigan en stöld och ett inbrott i en kyrka. Rapporterna i Londontidningarna är mycket värre: bedrägerier, stölder, överfall, familjebråk trängs med varandra på sidorna. Jag plockar på måfå ut Times för den 12 september 1844, som rapporterar om händelserna under en enda dag, vilka inbegriper en stöld, ett angrepp mot polisen, en far som dömts att betala underhåll åt sin utomäktenskaplige son, ett barn som övergivits av sina föräldrar och en man som förgiftats av sin fru. Liknande redogörelser finner man i alla engelska tidningar. I det här landet går det samhälleliga kriget med full fart framåt, var och en kämpar för sig själv och slåss mot alla andra, och om han skall eller inte skall skada alla dem som är hans förklarade fiender, beror på en cynisk beräkning av vad som är mest gynnsamt för honom själv. Det faller inte längre någon in att fredligt komma överens med sina medmänniskor; alla meningsskiljaktigheter löses genom hot, våld eller i domstolen. I korthet ser var och en i sin nästa en fiende, som bör skaffas ur vägen, eller i bästa fall ett redskap att utnyttja för egen vinning. Och detta krig tilltar från år till år, som brottsstatistiken visar, i våldsamhet, lidelse och oförsonlighet. Fienderna delar gradvis upp sig i två läger - bourgeoisin på ena sidan, arbetarna på den andra. Detta allas krig mot alla, bourgeoisins krig mot proletariatet, behöver inte ge skäl till någon förvåning, för det är bara den logiska följden av den fria konkurrensens princip. Men däremot finns det skäl att förvåna sig över att bourgeoisin förblir så lugn och samlad inför åskmolnen, som snabbt hopar sig, att den dagligen kan läsa allt detta i tidningarna utan, vi skall inte säga upprördhet över detta samhälleliga tillstånd, men fruktan för dess följder, för ett allmänt utbrott av det som dagligen tar sig uttryck i form av brott. Men så är den ju också bourgeoisi, och kan utifrån sin ståndpunkt inte ens inse fakta, och än mindre förstå deras följder. Endast en sak är egentligen förvånande, att klassfördomar och förutfattade åsikter kan hålla en hel klass av människor i sådan fullkomlig, man skulle nästan kunna säga vanvettig, blindhet. Under tiden fortskrider nationens utveckling vare sig bourgeoisin märker det eller ej, och kommer en dag att överraska den besittande klassen med saker som dess filosofi aldrig kunnat drömma om.

Enskilda industrigrenar

Fabriksarbetarna

När vi nu behandlar de viktigaste grenarna av det engelska industriproletariatet, skall vi i enlighet med de principer vi redan stakat ut, börja med fabriksarbetarna, vilka är de som inbegrips under fabrikslagen [the Factory Act]. Denna lag reglerar arbetsdagens längd i spinnerier där ull, silke, bomull och lin spinnes med vatten- eller ångkraft, och innefattar därför de viktigaste grenarna av engelsk industri. Den klass som är sysselsatt inom dessa är den mest intelligenta och energiska av alla engelska arbetare, och därför den mest rastlösa och hatade av bourgeoisin. Den står i sin helhet, och bomullsarbetarna i synnerhet, i spetsen för arbetarrörelsen, liksom deras herrar fabriksägarna, i synnerhet de från Lancashire, står i ledningen för bourgeoisins agitation.

I inledningen har vi redan beskrivit hur den del av befolkningen, som var sysselsatt med att bearbeta textila råvaror, var den första att ryckas bort från sitt forna levnadsmönster. Därför är det inte förvånande att utvecklandet av mekaniska uppfinningar under senare år också påverkade just dessa arbetare mycket grundligt och bestående. Bomullsindustrins historia, som den berättas av Ure[30*], Baines[31*] och andra, är historien om förbättringar i alla avseenden, av vilka de flesta också tillämpas inom andra industrigrenar. Det manuella arbetet har ersatts av maskinarbete så gott som genomgående. Nästan alla operationer utförs med hjälp av ång- eller vattenkraft och varje år medför nya förbättringar.

I ett välordnat samhälle skulle dessa förbättringar bara vara en källa till glädje, men när allas krig mot alla råder kan enskilda lägga beslag på fördelarna och beröva majoriteten dess livsuppehälle. Varje förbättring av maskinerna kastar ut arbetare i arbetslöshet och ju större framsteget är, desto större blir antalet arbetslösa. Varje ny förbättring framkallar därför för ett stort antal arbetare effekterna av en kommersiell kris, skapar nöd, elände och brott. Ta till exempel den första stora uppfinningen, jennymaskinen, som betjänades av en person och som producerade åtminstone sex gånger så mycket som spinnrocken under samma tid. Följaktligen kastade varje ny jennymaskin ut fem spinnare i arbetslöshet. Den vattendrivna spinnmaskinen ["vattenspinnmaskinen"], som i sin tur producerade mycket mer än jennyn, och liksom den betjänades av en person, kastade ännu fler ut i arbetslöshet. Mulstolen som krävde ännu mindre betjäning i förhållande till produkten, hade samma effekt, och varje förbättring av spinnmaskinen, varje gång dess antal spindlar utökades, minskade ytterligare antalet sysselsatta arbetare. Men denna ökning av antalet spindlar på spinnmaskinen är så stor att hela arméer av arbetare har kastats ur sysselsättningen. För där tidigare en spinnare med några barn som medhjälpare tidigare kunde sätta sex hundra spindlar i rörelse, kunde han nu klara fjortonhundra till två tusen spindlar på två maskiner, så att två vuxna spinnare och ett antal medhjälpare som de sysselsatte kastades ut. Och sedan automatiska spinnmaskiner [selfaktorer - self actors] införts på ett stort antal spinnerier, är spinnarens arbete helt och hållet utfört av maskinen. Framför mig ligger en bok, skriven av James Leach[32*], en av de erkända chartistledarna i Manchester. Författaren har under många år arbetat i de olika industrigrenarna, i spinnerier och kolgruvor, och jag känner honom som en ärlig, trovärdig och kunnig man. Tack vare sin politiska tillhörighet förfogar han över omfattande och detaljerade upplysningar från olika fabriker, insamlade av arbetarna själva. Han publicerar tabeller som klart visar att 1841 i 35 fabriker var 1.083 färre spinnare sysselsatta än 1829, trots att antalet spindlar under samma tid ökade med 99.429. Han nämner fem fabriker där överhuvudtaget inga spinnare är anställda, utan man använder automatiska spinnmaskiner istället. Medan antalet spindlar ökade med tio procent minskade antalet spinnare med mer än 60 procent. Leach tillägger att sedan 1841 har så många förbättringar införts med hjälp av dubbeldäckare [fördubbling av spindelraderna] och andra medel, att i några fabriker han nämner har halva antalet maskinskötare avskedats. I en enda fabrik, där åttio spinnare var anställda för inte så länge sedan, finns nu bara tjugo kvar. De andra har avskedats eller satts att utföra barnarbete till samma löner som barnen. Från Stockport berättar Leach en liknande historia; 1835 fanns 800 spinnare sysselsatta. 1843 hade de minskat till 140, trots att Stockportfabriken hade vuxit stort under de senaste åttanio åren. Liknande förbättringar har också gjorts beträffande kardverk, vilket har medfört att hälften av arbetarna nu har kastats ut i arbetslöshet. I en fabrik, där förbättrade kardmaskiner hade satts upp, blev fyra maskinskötare av åtta utan sysselsättning. För de återstående fyra har fabriksägaren sänkt lönerna från åtta till sju shilling. Samma process pågår inom vävindustrin; maskinvävstolen har tagit den ena handvävningsgrenen efter den andra i besittning. Och eftersom den producerar mycket mer än handvävstolen, då en vävare kan arbeta med två vävstolar, har de trängt undan ett stort antal arbetare. Och i alla typer av industri, vid lin- och ullspinning, inom silketvinning, råder samma förhållande. Också maskinvävstolen börjar tillägna sig den ena grenen efter den andra inom ylle- och linnevävning. Enbart i Rochdale finns det fler maskin- än handvävstolar inom flanell- och andra yllevävnadsgrenar. Borgarna svarar vanligen på detta, att förbättrade maskiner, genom sänkta produktionskostnader, tillhandahåller färdiga produkter till lägre priser och att dessa reducerade priser skapar en sådan ökning av konsumtionen att de arbetslösa snart kan få full sysselsättning i nyöppnade fabriker. Borgarna har rätt såtillvida, att under vissa förhållanden, gynnsamma för den allmänna utvecklingen av tillverkningen, ger varje minskning av priset på varor vilkas materialkostnad är låg, en kraftig ökning av konsumtionen och driver fram byggandet av fler fabriker. Men förutom detta är allt annat i påståendet lögn. Borgarna ignorerar det faktum att det tar flera år innan resultaten av de sänkta priserna gör sig gällande och för nya fabriker att byggas. De nämner inte att varje förbättring av maskinerna lägger över det verkliga arbetet, kraftförbrukningen, mer och mer på maskinen, och förvandlar vuxna mäns arbete till ett blott övervakande arbete, som en svag kvinna eller till och med ett barn kan göra lika bra, och gör det för halv eller tvåtredjedels lön. Därför blir vuxna män hela tiden i ökande grad undanträngda och inte återanställda genom tillverkningens ökning. De döljer det faktum, att hela industribranscher har fallit bort, eller är så förändrade att arbetet måste läras från början. Och de är noga med att inte erkänna vad de annars brukar tjata om, närhelst frågan om att förbjuda barnarbete kommer på tal, nämligen att fabriksarbete måste läras i tidiga år för att läras riktigt. De nämner inte att utvecklingsprocessen hela tiden fortskrider och att så snart en arbetare lyckats göra sig hemmastadd i en ny bransch, om han nu lyckas göra det, så tas också detta ifrån honom och med detta den sista resten av säkerhet som återstod för honom i hans försörjning. Men borgarna får fördelarna av utvecklingen av maskinerna. De har en ypperlig möjlighet att göra stora vinster under de första åren, när fortfarande många gamla maskiner används och nyheten inte är allmänt i bruk. Och det skulle vara att begära för mycket om man krävde att de också skulle se till de nackdelar som är oskiljaktiga från dessa förbättringar.

Det faktum att förbättrade maskiner sänker lönerna är också lika bestritt av bourgeoisin som det upprepas av arbetarna. Borgarna påstår att även om ackordspriset har reducerats, så har den totala veckoarbetslönen snarare stigit än sjunkit och arbetarnas förhållanden har snarare förbättrats än försämrats. Det är svårt att komma till grunden i frågan, eftersom maskinskötaren vanligen bara ser till ackordspriset. Men det är tydligt att veckolönen också har sjunkit i många branscher efter införandet av nya maskiner. De så kallade finspinnarna (som spinnner fint maskingarn) till exempel, får verkligen en hög lön, trettio eller fyrtio shilling i veckan, eftersom de har en mäktig organisation för att hålla uppe lönerna, och för att deras hantverk kräver lång upplärning. Men grovspinnarna som måste konkurrera med maskiner (som fortfarande inte är tillämpbara för finspinning och vars organisation bröts sönder vid införandet av dessa maskiner, får mycket låga löner. En mulstolsspinnare berättade för mig att han inte tjänar mer än fjorton shilling i veckan, och hans uppgift stämmer väl överens med Leachs om att i ett flertal fabriker tjänar grovspinnarna mindre än sexton shilling och sex pence i veckan, och att spinnare, som för några år sedan tjänade trettio shilling, nu knappast kan skrapa ihop tolv och en halv, och har inte tjänat mer i genomsnitt under förra året. Kvinno- och barnlöner har kanske fallit mindre, men då bara för att de från början inte var höga. Jag vet åtskilliga kvinnor, änkor med barn, som har bekymmer nog att få ihop åtta, nio shilling i veckan. Och att de inte kan leva anständigt på den summan kan alla inse som känner till priserna på de torftigaste av livets förnödenheter i England. Att lönerna i allmänhet har blivit sänkta på grund av de förbättrade maskinerna är enhälligt omvittnat av arbetarna. Bourgeoisins påstående att arbetarklassens levnadsförhållanden blivit förbättrade genom utvecklandet av maskinerna, har kraftfullt avslöjats som falskt vid varje arbetarmöte i fabriksdistrikten. Och även om det var sant att endast den relativa lönen, ackordspriset, hade fallit, medan den absoluta lönen, summan av vad som tjänades på en vecka, förblev oförändrad, vad skulle då följa av detta? Att arbetarna skulle varit tvungna att tyst titta på medan fabriksherrarna fyllde sina börsar för varje förbättring utan att ge arbetarna den minsta del av förtjänsten. Bourgeoisin glömmer, i det att den bekämpar arbetarna, det mest grundläggande i sin egen politiska ekonomi. Han, som andra gånger svär vid Malthus, skriker ut sin oro inför arbetarna: "Var skulle de miljoner, som den engelska befolkningen vuxit med, finna arbete, utan förbättringen av maskinerna?" Som om inte borgaren visste alltför väl att utan maskiner och den expansion av industrin som de har skapat, skulle aldrig dessa "miljoner" kommit till världen och vuxit upp! Den tjänst maskinerna gjort arbetarna är helt enkelt denna: Den har inplantat i deras sinnen nödvändigheten av en social reform genom vilken maskinerna inte längre skulle arbeta mot dem utan för dem. Låt den förståndige borgaren fråga dem som sopar gatorna i Manchester och varsomhelst annars (trots att även detta tillhör det förflutna då maskiner för detta ändamål har införts) eller säljer salt, tändstickor, apelsiner och skosnören på gatorna, eller till och med tigger, vad de gjorde innan. Och han kommer att få höra hur många som svarar: Spinneriarbetare, som stängts ute från arbete av maskinerna. Följderna av maskinernas förbättring under våra nuvarande sociala förhållanden, är för arbetaren blott och bart skadliga och ofta i allra högsta grad förtryckande. Varje nytt framsteg medför förlust av arbete, nöd och lidande, och i ett land som England, vilket förutom detta, vanligen är "överbefolkat", är detta att bli avskedad från arbetet det värsta som kan hända en arbetare. Och vilken nedslående och förlamande effekt denna osäkerhet om hans ställning i livet som följd av maskinernas fortskridande utveckling, måste ha på arbetaren, vars lott redan är tillräckligt allvarlig ändå! För att undslippa förtvivlan har han bara två utvägar: antingen inre och yttre revolt mot bourgeoisin eller alkoholism och allmänt moraliskt förfall. Och de engelska arbetarna är vana att ta sin tillflykt till bådadera. Det engelska proletariatets historia vittnar om hundratals resningar mot maskinerna och bourgeoisin. Om den moraliska upplösningen har vi redan talat; i sig själv är den bara en annan form av förtvivlan.

Värst är situationen för de arbetare som måste konkurrera med en maskin som håller på att vinna insteg. Priset på varan de tillverkar anpassas till priset på den liknande produkt maskinen tillverkar, och eftersom den senare arbetar billigare får dess mänsklige konkurrent de allra lägsta löner. Samma sak händer varje arbetare som arbetar vid en äldre maskin i konkurrens med senare förbättringar. Och vem annars är det som skulle bära bördan? Fabriksägaren vill inte slänga ut den gamla maskinen, inte heller vill han bära förlusten på den; på död mekanism kan han inte tjäna någonting, så han påbördar det den levande arbetaren, samhällets universelle syndabock. Av alla arbetare i konkurrens med maskinerna är bomullsvävarna vid handvävstolarna de sämst behandlade. De får de mest obetydliga löner, och med full arbetstid är de inte i stånd att tjäna mer än tio shilling i veckan. Den ena typen av vävda varor efter den andra annekteras av maskinvävstolen, och eftersom handvävning är den sista tillflykten för arbetare som kastats ut i arbetslöshet från andra branscher är näringsfånget alltid överfullt. Följaktligen räknar handvävaren sig som lycklig om han kan tjäna sex eller sju shilling i veckan, även om han för att uppnå denna summa måste sitta vid sin vävstol fjorton till arton timmar om dagen. De flesta vävnader kräver dessutom ett fuktigt vävrum för att hindra vävens inslag från att gå av. Dels av denna orsak och dels på grund av sin fattigdom som hindrar dem från att betala för bättre bostäder är dessa vävares arbetsrum vanligen utan något trä- eller stengolv. Jag har besökt många sådana vävarbostäder, i avlägsna, usla gårdar och gränder, vanligen i källaren. Ofta lever ett halvdussin av dessa handvävare, många av dem gifta, tillsammans i en stuga med ett eller två arbetsrum och ett stort sovrum. Deras föda består nästan uteslutande av potatis, kanske med havregrynsgröt, sällan mjölk och nästan aldrig kött. En stor del av dem är irländare eller av irländsk härkomst. Och dessa stackars handvävare är de första att drabbas av varje kris, och de sista att bli befriade från den. De får också tjäna bourgeoisin som redskap att bemöta attacker mot fabrikssystemet. Se, skriker borgaren triumferande, se hur dessa stackars varelser svälter medan spinneriarbetarna lever i välmåga, och kom sedan och anklaga fabrikssystemet! Som om det inte vore just fabrikssystemet med sina maskiner som så skamligt har krossat handvävarna, och som om inte borgarna visste det lika väl som vi själva! Men bourgeoisin har intressen att bevaka och då väger lögner och hyckleri lätt.

Låt oss lite närmare undersöka det faktum att maskinerna mer och mer ersätter människans arbete. Det mänskliga arbetet inom både spinning och vävning består huvudsakligen i att laga trådar som gått av, resten sköter maskinen. Detta arbete kräver ingen muskelstyrka, bara flinka fingrar. Männen är därför, förutom att de inte behövs för det, också mindre lämpade än kvinnor och barn just på grund av sina kraftigare händer, och ersätts därför naturligtvis nästan helt av dem. Följaktligen: Ju fler armar, ju mer muskelkraft som kan ersättas med ång- och vattenkraft, dess färre män behöver anställas, och då kvinnor och barn arbetar till lägre lön och bättre än män i dessa branscher, så tar de deras platser. I spinnerierna har kvinnor och flickor nästan helt tagit över maskinerna. Bland mulstolarna ses en man, en vuxen spinnare, (men med selfaktorer blir även han överflödig) och åtskilliga medhjälpare för att knyta trådarna, vanligen kvinnor och barn, ibland unga män på arton till tjugo år, här och var en gammal spinnare som kastats ut från annan sysselsättning.[33*] Vid maskinvävstolarna är huvudsakligen kvinnor från femton till tjugo års ålder anställda och ett fåtal män. Dessa förblir dock sällan vid denna syssla efter sitt tjugoförsta år. Också vid beredningsmaskinerna ser man nästan uteslutande kvinnor, ibland finns en man för att rengöra och slipa kardningsvalsarna. Förutom dessa anställer fabrikerna ett stort antal barn, "doffers" [spolbytare], för att sätta upp och ta ner bobiner, några få män som översynare, en mekaniker och en ingenjör till ångmaskinerna, snickare, bärare o.s.v. Men det faktiska arbetet vid spinnerierna utförs av kvinnor och barn. Detta förnekar fabriksägarna.

Förra året publicerade de omsorgsfullt utarbetade tabeller för att bevisa att maskinerna inte har ersatt de manliga arbetarna. I enlighet med dessa skulle mer än hälften av de anställda fabriksarbetarna, d.v.s. 52 procent, vara kvinnor och 48 procent män, och av dessa arbetare skulle mer än hälften vara över arton år. Såtillvida är det bra. Men fabriksägarna är mycket noga med att inte berätta för oss hur många av de vuxna som är män och hur många som är kvinnor. Och just detta är kärnpunkten. Förutom detta har de uppenbarligen räknat in mekanikerna, ingenjörerna, snickarna, alla män anställda vid fabriken, kanske även tjänstemännen, och ändå har de inte mod att berätta hela sanningen. Dessa publikationer vimlar av felaktigheter, falsarier, vilseledande uppgifter, uträkningar av genomsnitt, som bevisar en hel del för den oinitierade läsaren, men ingenting för den initierade. Och med förtigande av fakta på alla de väsentligaste punkterna visar fabriksägarna bara sin själviska blindhet och vilja till upprättelse åt sig själva. Låt oss ta några av uppgifterna från ett tal i mars 1844, med vilket lord Ashley introducerade tiotimmarslagen i underhuset. Här ger han några uppgifter om förhållandet mellan kön och ålder bland arbetarna, som ännu inte vederlagts av fabriksägarna, vars ovan citerade påståenden dessutom bara täcker en del av den engelska tillverkningsindustrin. Av 419.590 fabriksarbetare i det brittiska imperiet 1839 var 192.887, eller nästan hälften, under arton års ålder. 242.296 var kvinnor, av vilka 112.192 var under arton år. Det återstår då 80.695 manliga arbetare under arton års ålder och 96.599 vuxna manliga arbetare, eller inte fullt en fjärdedel av totala antalet. I bomullsfabrikerna är 56.25 procent, i ullspinnerierna 69,5 procent, i silkespinnerierna 70,5 procent och i linspinnerierna 70,5 procent av alla arbetare av kvinnligt kön. Dessa siffror räcker för att visa hur de vuxna männen blivit undanträngda. Men man behöver bara gå till närmaste spinneri för att få saken bekräftad. Av detta följer med nödvändighet en omkastning av det rådande sociala mönstret, vilken påtvingas dem och har de mest förödande konsekvenser för arbetarna. Anställandet av kvinnor bryter genast sönder familjen, för vad händer med barnen när kvinnan tillbringar tolv eller tretton timmar varje dag på spinneriet och mannen arbetar samma tid där eller någon annanstans? Barnen växer upp som ogräs; de lämnas bort till en amma för en shilling eller arton pence i veckan, och hur de behandlas kan man föreställa sig. Följaktligen är de olyckor, som skördar offer bland småbarn mångdubbelt fler i fabriksdistrikten. I Manchester visar undersökningsdomarens lista för nio månader: 69 döda av eldsvåda, 56 av drunkning, 23 av fall, 67 av andra orsaker, eller totalt 215 dödsolyckor[34*]. I Liverpool, som inte är något fabriksdistrikt, inträffade under tolv månader blott 146 olycksfall med dödlig utgång. Gruvolyckorna är i båda fallen inte medräknade, och eftersom undersökningsdomaren i Manchester inte har någon myndighet i Salford, är befolkningen på båda orterna i jämförelsen lika stor. Tidningen Manchester Guardian rapporterar om en eller flera döda i eldsvåda i nästan varje nummer. Att den allmänna dödligheten bland småbarn måste öka på grund av deras mödrars yrkesarbete är en självklarhet, och välkända fakta ställer detta bortom allt tvivel. Kvinnor återvänder ofta till spinneriet tre eller fyra dagar efter förlossningen. Barnet måste de naturligtvis lämna. Under lunchtimmen får de skynda hem för att amma barnet och äta något, och vad för slags dibarn detta blir är också tydligt. Lord Ashley återger vittnesmål från ett flertal arbeterskor:

"M.H., tjugo år gammal, har två barn, det yngsta är en baby som passas av det andra, något äldre. Modern går till spinneriet strax efter fem på morgonen och kommer hem åtta på kvällen. Hela dagen rinner mjölk från hennes bröst, så att hennes kläder är genomvåta av den." "H.W. har tre barn, går hemifrån måndag morgon klockan fem och kommer tillbaka lördag kväll. Då har hon så mycket att göra åt barnen att hon inte kommer i säng förrän klockan tre på morgonen. Ofta är hon genomvåt och tvungen att arbeta i det tillståndet." Hon säger: "Mina bröst har gett mig de mest fruktansvärda smärtor, och jag har blivit genomvåt av mjölk."

Användandet av narkotika för att hålla barnen lugna uppammas av detta avskyvärda system, och det har nått en stor utbredning i fabriksdistrikten. Doktor Johns, chefsregistrator i Manchester, är av den uppfattningen att denna vana är huvudorsaken till de många dödsfallen i kramp. Anställandet av kvinnor löser upp familjen fullständigt och av nödvändighet, och denna upplösning i vårt nuvarande samhälle, som bygger på familjen, för med sig de mest demoraliserande följder för såväl föräldrar som barn. En mor som inte har tid att bekymra sig om sitt barn, att visa det de mest vardagliga ömhetsbetygelser under dess första år, som knappast ens är tillsammans med det, kommer oundvikligen att bli likgiltig för det och behandla det kärlekslöst, som en främling. Barnen som växer upp under sådana förhållanden är fullständigt förstörda för ett senare familjeliv, och kan inte känna sig hemma i den familj de själva bildar, eftersom de alltid blivit vana vid ensamhet. De bidrar därför till det redan allmänna underminerandet av arbetarfamiljerna. En liknande upplösning av familjen har anställandet av barn bidragit till. När de hållit på tillräckligt länge för att tjäna mer än de kostar sina föräldrar per vecka, börjar de betala sina föräldrar en bestämd summa för mat och hyra och behåller resten själva. Detta inträffar vanligtvis vid fjorton-femton års ålder. Med ett ord, barnen frigör sig själva och betraktar sitt hem som ett pensionat, som de kan byta ut mot ett annat, som det passar dem.

I många fall blir inte familjen helt upplöst i och med hustruns arbete, utan vänds upp och ner. Hustrun försörjer familjen, mannen stannar hemma, passar barnen, sopar golven och lagar mat. Detta är ofta fallet. Enbart i Manchester skulle många hundra sådana män kunna nämnas, hänvisade till husliga sysselsättningar. Det är lätt att föreställa sig den vrede denna omvändning av alla relationer i familjen väcker bland arbetarna, när samtidigt andra sociala förhållanden förblir oförändrade. Framför mig ligger ett brev från en engelsk arbetare, Robert Pounder, Baron's Buildings, Woodhouse, Moorside i Leeds (bourgeoisin kan spåra upp honom där; för detta ändamål ger jag den fullständiga adressen) skrivet av honom till Oastler.

Han berättar hur en annan arbetare, som var ute på luffen, kom till St. Helens i Lancashire och där sökte upp en gammal vän. Han hittade honom i en eländig fuktig källare, knappast ens möblerad.

"Och när min gamle vän kom in, så satt stackars Jack nära elden och vad tror du han gjorde? Han satt och stoppade sin frus strumpor med en nål, och så snart han såg sin gamle vän vid dörrposten, försökte han gömma dem. Men Joe, så heter min vän, hade redan sett dem och sa: 'Jack, vad tusan gör du? Var är frugan? Är det ditt jobb?' Och stackars Jack skämdes och sa, 'Nej,jag vet att det här inte är mitt arbete, men min stackars gumma är på fabriken. Hon måste gå hemifrån halv fem och arbetar till åtta på kvällen, och då är hon så slut att hon inte kan göra nåt alls. Därför måste jag göra allt jag kan åt henne, för jag har inget arbete och har inget haft de senaste tre åren och jag kommer aldrig mer i mitt liv att få något jobb.' Och vid detta fick han tårar i ögonen. Jack fortsatte: 'Häromkring finns tillräckligt med arbete för kvinnor och barn, men inget för män. Du skulle snarare hitta hundra pund på gatan än ett arbete för män. Jag skulle aldrig ha trott att du eller någon annan skulle få se mig sitta och laga min frus strumpor, för det är ett dåligt jobb. Men hon kan knappt stå på sina fötter; jag är rädd hon inte stoppar länge till, och då vet jag inte vad som ska hända med oss, för det är ett bra tag som hon har varit man i huset och jag kvinna; det är ett dåligt jobb, Joe.' Han grät bittert och sa 'det har inte alltid varit så'. 'Nej', sa Joe, 'men har du inte förändrats av att inte ha jobb?' 'Jag ska berätta för dig Joe, så bra jag kan, men det är illa nog. Du vet, när jag gifte mig hade jag gott om jobb, och du vet att jag inte var lat.' 'Nej, det var du inte.' 'Och vi hade ett välmöblerat hus, och Mary behövde inte arbeta. Jag kunde arbeta för oss båda, men nu är världen upp och ner. Mary måste arbeta och jag stanna hemma, sköta barnen, sopa och tvätta, baka och laga, och när den stackars kvinnan kommer hem är hon alldeles slut. Du vet, Joe, det är svårt när man är van att ha det annorlunda.' 'Ja, gosse, det är svårt.' Och då började Joe gråta igen och önskade att han aldrig hade gift sig och att han aldrig blivit född. Men han hade aldrig kunnat tro, när han gifte sig med Mary, att det skulle bli på det här viset. 'Jag har ofta gråtit över det', sa Jack. Nu när Joe hörde detta hade han svurit och förbannat fabrikerna, deras ägare och regeringen, med alla de eder han hade lärt sig i fabriken från barnaåren."[27]

Kan någon föreställa sig mer osunda förhållanden än de i brevet beskrivna? Och ändå, dessa förhållanden som avkönar mannen och berövar kvinnan all hennes kvinnlighet, utan att ge mannen någon sann kvinnlighet eller kvinnan någon manlighet - dessa förhållanden som på det mest skamliga sätt degraderar de båda könen och med dem mänskligheten, är det senaste resultatet av vår högt prisade civilisation, den slutliga frukten av alla de ansträngningar och uppoffringar av hundratals generationer för att förbättra sin och sina efterkommandes situation. Vi måste antingen förtvivla över mänskligheten, dess mål och ansträngningar, när vi ser allt vårt arbete och slit resultera i en sådan vrångbild, eller också måste vi medge att det mänskliga samhället hittills har sökt sin räddning i fel riktning. Vi måste medge, att en sådan total omvändning av könsrollerna kan ha ägt rum endast för att könen placerats i felaktiga roller från början. Om hustruns dominans över mannen, som oundvikligen kommit med fabrikssystemet, är omänsklig, så måste mannens tidigare herravälde över kvinnan också ha varit omänskligt. Om hustrun nu kan basera sin överlägsenhet på det faktum att hon står för största delen av försörjningen, ja allt av det gemensamt ägda, måste den nödvändiga slutsatsen bli att denna gemensamma besittning inte är sann och rationell, eftersom en medlem av familjen förolämpande skryter över att bidra med största delen. Om familjen i vårt nuvarande samhälle sålunda upplöses, visar denna upplösning blott att grunden, den sammankopplande länken i familjen inte var familjär tillgivenhet, utan privata intressen dolda under täckmanteln av påstådd egendomsgemenskap.[35*] Samma förhållande råder också bland barn som försörjer sina arbetslösa föräldrar, när de inte rent av betalar inackordering, som vi redan beskrivit. Doktor Hawkins omvittnar i Fabriksundersökningskommissionens rapport att detta är ett ofta förekommande förhållande, och i Manchester är det välkänt. I dessa fall är det barnen som är herrarna i huset, på samma sätt som i de tidigare fallen fruarna var det. Lord Ashley ger exempel på detta i sitt tal: En man läxade upp sina två döttrar för att de gick på puben, och de svarade att de var trötta på att bli tillsagda, och sa: "Vi måste ju för fan försörja dig." Och beslutna att behålla förtjänsten av sitt arbete för sig själva, övergav de familjens bostad och lämnade sina föräldrar åt sitt öde.

De ogifta kvinnor, som vuxit upp i spinnerierna, har inte någon bättre situation än de gifta. Det säger sig självt, att en kvinna som har arbetat i spinnerierna från sitt nionde år, inte har mycket begrepp om husligt arbete. Av detta följer att kvinnliga arbetare visar sig vara fullständigt oerfarna och dåligt lämpade som husmödrar. De kan inte sticka eller sy, laga mat eller tvätta, de är obekanta med de mest triviala hushållssysslor, och när de får små barn att ta hand om, har de inte den blekaste aning om hur de ska sköta dem. Fabriksundersökningskommissionens rapport ger dussintals exempel på detta, och Doktor Hawkins, kommissionsmedlem i Lancashire, uttrycker sig som följer:

En flicka gifter sig tidigt och lättsinnigt: "hon har inte haft någon tid eller möjlighet att lära sig ens de vanligaste hushållssysslor; och även om hon har lärt sig något har hon inte haft möjlighet att praktisera det ... Det finns unga mödrar som är borta från sina barn mer än tolv timmar dagligen. Vem har hand om barnen under deras frånvaro? Vanligen en liten flicka eller gammal kvinna, som arbetar för en struntsumma och vars arbete motsvarar ersättningen. Alltför ofta är arbetarfamiljens bostad inte något hem, ibland är det en källare, där inga kokmöjligheter finns, inga tvättmöjligheter, ingenting som underlättar det dagliga livet eller inbjuder till kvällar vid brasan. På grund av dessa och andra orsaker kan jag inte låta bli att uttrycka min förhoppning att den tid ska komma närgifta kvinnor är en sällsynt företeelse i fabriker, detta för att bättre skydda barnens liv."

Men detta är inte slutet på allt elände. De moraliska följderna av anställandet av kvinnor i fabrikerna är ännu värre. Sammanförandet av människor av båda könen och alla åldrar i ett enda arbetsrum, den oundvikliga kontakten, trängseln i små utrymmen av människor som varken har fått själslig eller moralisk bildning, ger inga gynnsamma betingelser för utvecklandet av den kvinnliga karaktären. Fabriksägaren, om han fäster någon vikt vid frågan, kan bara ingripa när något verkligt skandalöst har inträffat. Den ständiga, mindre iögonenfallande påverkan på moralen av människor med tygellös karaktär, och speciellt då påverkan på de yngre, kan han inte förvissa sig om och följaktligen inte förhindra. Men det är just denna påverkan som är skadlig. Språket som används i spinnerierna är av många vittnen karakteriserat, i en rapport från 1833, som "oanständigt", "dåligt", "opassande", etc. Det är samma process i liten skala som vi redan har visat i stor skala i de stora städerna. Koncentrationen av människor har samma effekt på dem, vare sig det sker i en stor stad eller en liten fabrik. Ju mindre spinneriet är, desto större trängseln och desto oundvikligare är kontakten, och de icke önskade följderna. I Leicester säger ett vittne att han hellre skulle låta sin dotter tigga, än låta henne gå till fabriken. De är portarna till helvetet. De flesta prostituerade i stan har sin anställning i spinnerierna att tacka för sin nuvarande situation. Ett annat vittne i Manchester tvekade inte att påstå att tre fjärdedelar av de unga fabriksarbeterskorna från fjorton till tjugo års ålder, var icke oskulder. Kommissionsmedlem Cowell har uppfattningen att moralen bland fabriksarbeterskorna ligger något under genomsnittet för arbetarklassen som helhet. Och dr Hawkins säger:

"En uppskattning av den sexuella moralen låter sig knappast göras i tabeller, men om jag litar till mina egna iakttagelser och den allmänna uppfattningen hos dem jag talat med, så har fabrikslivets inflytande på moralen hos unga kvinnor en mycket nedslående effekt."

Det är dessutom ett faktum att fabriksslaveri, liksom varje annat, och i ännu högre grad förlänar ägaren jus primae noctis [rätten till första natten]. Även i detta avseende är arbetsgivaren suverän över sina anställdas personer och behag. Hotet om avsked är tillräckligt för att besegra allt motstånd i nio fall av tio, om inte i nittionio av hundra, hos flickor som i vilket fall inte har några starka bevekelsegrunder för kyskhet. Om ägaren är tillräckligt tarvlig, och officiella rapporter nämner flera sådana fall, är hans spinneri också hans harem. Det faktum att inte alla fabriksägare utnyttjar sin makt ändrar ändå inte flickornas ställning. I början av industritillverkningen, när de flesta av arbetsgivarna var uppkomlingar utan utbildning eller hänsyn till samhällets hyckleri, lät de ingenting hindra utövandet av sina oförytterliga rättigheter.

För att få en korrekt bedömning av fabrikslivets effekt på kvinnornas hälsa, är det nödvändigt att först ta barnarbetet i betraktande, och sedan arbetets natur i sig själv. Från industritillverkningens början har barn varit anställda i spinnerierna, i början nästan uteslutande på grund av att de första maskinerna var så små. Till och med barn från arbetshusen anställdes i stort antal och hyrdes ut för ett antal år till fabriksägarna som lärlingar. De fick mat, husrum och kläder av fabriksägaren, av vilken de behandlades med yttersta hänsynslöshet och barbari. Redan så tidigt som 1796 hade allmänhetens invändningar mot detta avskyvärda system fått så kraftfulla uttryck genom dr Percival och sir Robert Peel (fader till statsrådet och själv ägare till bomullsmanufaktur) att parlamentet 1802 antog en lärlingslag[28], genom vilken de mest skriande missförhållandena avskaffades. Gradvis trängde den växande konkurrensen bland fritt arbetsfolk ut hela lärlingssystemet. Fabriker byggdes i städerna, maskiner tillverkades i större skala, och arbetsrummen gjordes luftigare och hälsosammare. Gradvis fanns också mer arbete för vuxna och ungdomar. Antalet barn på spinnerierna minskade något, och åldern vid vilken de började, steg något. Få barn under åtta eller nio år anställdes. Senare, som vi skall se, har statsmakten flera gånger gripit in för att skydda dem från bourgeoisins penningbegär.

Den stora dödligheten hos arbetarklassens barn, och särskilt bland fabriksarbetarnas barn, är tillräckligt bevis för de ohälsosamma förhållanden under vilka de måste genomleva sina första år. Inflytande från arbetet på de barn som överlever är inte fullt lika kraftigt som hos alla dem som går under. Resultaten är i de mest gynnsamma fallen en tendens till sjuklighet eller något avbrott i utvecklingen och genomgående svagare kroppskonstitution än normalt. Ett nioårs fabriksarbetarbarn som har vuxit upp i nöd, umbäranden och växlande förhållanden, i kyla och fukt med otillräcklig klädsel och i en ohälsosam bostad, har långtifrån samma arbetsförmåga som ett barn, uppväxt under gynnsammare förhållanden. Vid nio års ålder skickas det till spinneriet för att jobba 6,5 timmar om dagen (tidigare var det 8, ännu tidigare 12 till 14 eller till och med 16 timmar) till det trettonde året. Därefter arbetar det 12 timmar fram till arton års ålder. Samma försvagande inflytande fortsätter, när arbete lagts på det. Det ska inte förnekas att ett nio års barn kan klara sig igenom 6,5 timmars arbete dagligen, till och med ett arbetarbarn, utan att man kan spåra synbart dåliga effekter på dess utveckling som direkt resultat av detta. Men i inget fall kan dess vistelse i tung fabriksluft, ofta samtidigt varm och fuktig, bidra till god hälsa. I vilket fall är det oförlåtligt att beröva dem deras barndom, som skulle ägnas helt åt deras fysiska och själsliga utveckling, att ta dem från skola och frisk luft, för att offra dem åt en sniken och okänslig bourgeoisi. Bourgeoisin säger; om vi inte anställer barnen i spinnerierna kommer de att vara kvar under förhållanden som är ogynnsamma för deras utveckling, och i stort sett är detta sant. Men vad betyder det annat än att borgarna först låter arbetarklassens barn leva under ogynnsamma förhållanden och sedan utnyttjar dessa dåliga förhållanden för sitt eget bästa. De appellerar till något som lika mycket är deras eget fel som fabrikssystemets, och ursäktar sin synd av idag med den av igår. Och om inte fabrikslagen i något avseende fjättrade deras händer, hur skulle inte denna humana, denna välvilliga bourgeoisi, som har byggt fabriker blott och bart för arbetarklassens bästa, kunna tillgodose sina arbetares intressen. Låt oss höra hur de uppträdde innan fabriksinspektörerna började hålla efter dem. Deras egna medgivanden skall döma dem i Fabriksundersökningskommissionens rapport från 1833.

Rapporten från den centrala kommissionen berättar att fabriksägarna började anställa barn, sällan från fem års ålder, ofta från sex och mycket ofta från sju år, vanligtvis från åtta, nio års ålder. Arbetsdagen varade ofta från fjorton till sexton timmar, icke medräknat måltider och raster. Förmännen var tillåtna att slå och misshandla barnen, och ofta tog också fabriksägaren själv aktiv del i detta. I rapporten berättas om en skotsk fabriksägare som red efter en sextonåring, som rymt. Han tvingades återvända springande efter fabriksägaren som red i trav och under hela vägen slog honom med en lång piska. I de stora städerna där arbetarna kunde bjuda hårdare motstånd hände naturligtvis sådana saker inte så ofta. Men inte ens den långa arbetsdagen kunde tillfredsställa kapitalisternas penningbegär. Deras mål var att få det kapital som investerats i byggnader och maskiner att ge största möjliga avkastning, genom att med alla tillgängliga medel få det att arbeta så aktivt som möjligt. Därför infördes det skamliga systemet med nattarbete. Några av dem anställde två skift av maskinskötare, varje tillräckligt för att fylla hela spinneriet, och lät ena skiftet arbeta tolv timmar under dagen, och det andra tolv timmar under natten. Det är inte nödvändigt att beskriva inflytandet på unga barns kroppsbyggnad, eller inflytandet på hälsan hos både unga och vuxna, som frambringas av permanent förlust av nattsömn, vilken aldrig helt kan ersättas av sömn under dagen. Irritation av hela nervsystemet, med allmän trötthet och försvagning av hela kroppsbyggnaden, var de oundvikliga resultaten, tillika med uppammande av dryckenskap och hängivande åt en otyglad sexualitet. En fabriksägare vittnar om att under de två år under vilka nattarbete pågått i hans fabrik, har antalet födda illegitima barn fördubblats, och det rådde en sådan upplösning i moralen, att han var tvungen att sluta med nattarbete. Andra fabriksägare var än mer barbariska och krävde att många skulle arbeta trettio till fyrtio timmar i sträck, flera gånger i veckan. De tilläts bara några timmars sömn, eftersom nattskiftet inte var fulltaligt utan bara beräknat att ersätta en del av arbetarna.

Kommissionens rapporter rörande detta barbari överträffar allt jag tidigare känt till i detta avseende. Sådana skändligheter som här har återgivits, kan man inte finna någon annanstans. Ändå skall vi få se att bourgeoisin ständigt hänvisar till kommissionens vittnesbörd som om det vore till dess egen fördel. Följderna av dessa grymheter blev snart nog tydliga. Kommissionsmedlemmarna nämner en mängd krymplingar som de träffat på, och som helt tydligt hade sina defekter på grund av den långa arbetsdagen. Defekterna bestod vanligen av krokig ryggrad och krökta ben, och beskrivs som följer av dr Francis Sharp från Leeds:

"Innan jag kom till Leeds hade jag aldrig sett den underliga vridningen av ändarna av den lägre delen av lårbenen. Först trodde jag det kunde vara rakitis [engelska sjukan]. Jag började ändra min uppfattning då det visade sig att defekten uppenbarade sig vid en senare ålder än då engelska sjukan normalt angriper barn (mellan 8 och 14). Jag fick reda på att det hade upptäckts sedan de hade börjat på fabriken. Jag har sett närmare hundra sådana fall och kan nu mycket bestämt slå fast att de är resultatet av för mycket arbete. Så vitt jag vet hör alla till fabrikerna, och har själva tillskrivit detta orsaken till sin sjukdom." "Vad gäller förvridningen av ryggraden, som uppenbarligen beror på den långa tid de måste stå vid sitt arbete, kan antalet fall inte vara mindre än 300."

Helt likartat är ett uttalande från dr Hey, sedan arton år läkare på sjukhuset i Leeds:

"Sjukdomar i ryggraden bland folk som arbetar på fabrikerna visar sig mycket ofta. Några är uteslutande resultat av arbetet, andra är följden av arbete med en kroppskonstitution, som kanske var medfött svag, eller ådragen av dålig föda. Deformerade lemmar visade sig vara vanligare än ryggradssjukdomar ... inåtböjning av knäna, förslappning av ankelligamenten var mycket vanlig, liksom krökning av de stora benen. Särskilt de stora benens ändar har vuxit och vridits i en avsevärd utsträckning och dessa fall, har jag tagit reda på, kommer från de spinnerier och fabriker där långa arbetspass är vanliga."

Kirurgerna Beaumont och Sharp från Bradford vittnar om samma sak. Rapporterna från Drinkwater, Power och dr Loudon innehåller en mångfald exempel på sådana förvridningar, och Tufnells och sir David Barrys som inte direkt berör detta, ger också enskilda exempel. Kommissionsmedlemmarna i Lancashire, Cowell, Tufnell och Hawkins, har nästan helt förbisett denna aspekt på de fysiologiska följderna av fabrikssystemet, även om detta distrikt konkurrerar med Yorkshire vad gäller antalet krymplingar. Jag har sällan rest genom Manchester utan att möta tre, fyra av dem, drabbade av precis samma förvridningar av ryggrad och ben som beskrivits, och jag har ofta haft tillfälle att iaktta dem på nära håll. Jag känner personligen en som exakt motsvarar dr Heys ovannämnda beskrivning och som ådrog sig detta i Douglas fabrik i Pendleton, ett företag som åtnjuter en föga avundsvärd ryktbarhet bland arbetarna på grund av de tidigare långa arbetspassen, som fortsatte natt efter natt. Det är redan vid en hastig blick tydligt varifrån dessa krymplingars vridningar kommer, de ser alla exakt likadana ut. Knäna är böjda inåt och bakåt, anklarna är deformerade och tjocka och ryggraden är ofta böjd framåt eller åt sidan. Men rekordet innehas av de filantropiska fabriksägarna i Macclesfields silkedistrikt. De anställde yngst barn av alla, till och med från fem-sex år. I det tillagda vittnesmålet från kommissionsmedlem Tufnell, fann jag uppgifterna från en viss fabriksdirektör Wright, vars båda systrar uppvisade de fruktansvärdaste deformiteter, och som en gång hade räknat antalet krymplingar på olika gator, några av dem de renaste och finaste gatorna i Macclesfield. Han fann på Townley Street tio, George Street fem, Charlotte Street fyra, Watercots femton, Bank Top tre, Lord Street sju, Mill Lane tolv, Great George Street två, i arbetsinrättningen två, på Park Green en och på Peckford Street två, vars familjer alla enstämmigt intygade att krymplingarna hade blivit detta på grund av överarbete i silkespinnerierna. En pojke, berättas det om, var så förvriden att han inte var i stånd att gå uppför trappan, en flicka var deformerad i både rygg och höfter.

Andra deformeringar som framkallats av detta överarbete är speciellt nedsjunkning av fotvalven, vilket sir D. Barry ofta iakttog, liksom läkarna i Leeds. I de fall där starkare konstitution, bättre föda och andra mer gynnsamma omständigheter har gjort den unge arbetaren mer motståndskraftig mot dessa effekter av barbarisk utsugning, hittar vi åtminstone ryggsmärtor, smärtor i höfter och ben, svullna leder, åderbrock och stora svårläkta sår på lår och vader. Dessa besvär är nästan allmänna bland arbetarna. Stuarts, Mackintoshs och sir D. Barrys rapporter innehåller hundratals exempel. Ja, de träffade nästan inte på någon arbetare som inte led av något av dessa besvär. I de återstående rapporterna har förekomsten av samma fenomen intygats av många läkare. Rapporterna som rör Skottland sätter bortom allt tvivel att en arbetsdag på tretton timmar, även för män och kvinnor från arton till tjugotvå års ålder, åtminstone ger dessa följder, både i linspinnerierna i Dundee och Dunfermline, och i bomullsspinnerierna i Glasgow och Lanark.

Alla dessa besvär förklaras lätt med fabriksarbetets natur, vilket är, som fabriksägarna säger, mycket "lätt" och just på grund av att det är så lätt mer besvärande än något annat. Arbetarna har lite att göra, men måste stå upp hela tiden. Den som sätter sig ner, låt oss säga i en fönsterkarm eller på en korg, blir bötfälld. Denna ständigt upprättstående ställning, detta ständiga mekaniska tryck från kroppens övre del på ryggrad, höfter och ben, framkallar oundvikligen de resultat som nämnts. Arbetet i sig kräver inte att man står. I Nottingham har man infört stolar med det resultatet att dessa besvär försvann och arbetarna slutade motsätta sig arbetsdagens längd. Men i en fabrik där arbetaren uteslutande arbetar för borgaren, och har föga intresse i att göra sitt arbete bra, skulle han antagligen använda stolarna mer än önskvärt och lönande för fabriksägaren. Och för att något mindre råmaterial skall gå till spillo för borgaren, måste arbetaren offra hälsa och krafter. Denna långvariga upprättstående ställning, med den dåliga atmosfär som råder i spinnerierna, medför, förutom de nämnda missbildningarna, en tydlig förslappning av all vital energi och, som följd av detta, alla slags besvär, snarare allmänt än specifikt förekommande. Luften i fabrikerna är som regel på en gång fuktig och varm, vanligen varmare än nödvändigt, och när ventilationen inte är mycket bra är luften oren, tung och syrefattig, fylld med damm och lukten av den maskinolja, som nästan överallt smetar ner golvet, tränger in i det och blir härsken. Arbetarna är lätt klädda på grund av värmen och skulle frysa om temperaturen varierade. Drag är för dem motbjudande, och den allmänna försvagning som gradvis drabbar alla fysiska funktioner sänker kroppstemperaturen. Denna måste då ersättas utifrån, och inget är därför mer behagligt för arbetaren än att ha alla dörrar och fönster stängda och att vara i den varma fabriksluften. Sedan kommer den plötsliga temperaturväxlingen när han går ut i den kalla och våta, eller frostiga luften, utan kläder som skyddar mot regn eller ombyte till torra kläder, ett förhållande som ständigt ger förkylningar. När man tänker på detta, att inte en enda muskel i kroppen är riktigt tränad, verkligt aktiverad, utom kanske de i benen, att ingenting överhuvudtaget motarbetar den försvagande, förslappande inverkan av alla dessa förhållanden, att varje inflytande som skulle ge musklerna styrka, fibrerna elasticitet och fasthet, saknas, att fabriksarbetaren alltifrån ungdomen är berövad all rekreation i frisk luft, kan man heller inte undra över de så gott som enstämmiga vittnesbörden från läkarna i Fabriksrapporten. De har sett en stor brist på motståndskraft mot sjukdomar, en allmän nedgång i vital aktivitet, en konstant förslappning av mentala och fysiska krafter. Låt oss lyssna på sir D. Barry först:

Det ogynnsamma inflytandet av spinneriarbete på arbetarna är följande: "1) Den tvingande nödvändigheten att tvinga både sina mentala och kroppsliga ansträngningar i exakt samstämmighet med maskinens rörelser, framdrivna av en oupphörlig och oföränderlig kraft. 2) Kvarstannande i en upprättstående ställning i onaturligt utdragna perioder, och alltför tätt återkommande. 3) Berövandet av sömn" (en följd av för lång arbetsdag, värk i benen, och allmän fysisk svaghet). "Till dessa orsaker kommer ofta låga, trånga, dammiga eller fuktiga rum, oren luft, kvav atmosfär och ständigt svettande. Särskilt pojkar förlorar sin pojkaktiga knubbighet, blir blekare och magrare än andra pojkar, när de arbetat någon tid på spinneriet. Till och med handvävarnas lärlingar som står med sina bara fötter på jordgolvet i verkstaden bevarar sitt utseende mycket bättre än spinneripojkarna", eftersom de med jämna mellanrum kommer ut i frisk luft ett tag. "Men spinneriarbetaren har inte att ögonblicks respit utom vid måltiderna, och kommer aldrig ut i frisk luft utom när han går till dem. Alla manliga vuxna spinnare är bleka och magra; de lider av ostadig aptit och dålig matsmältning. Alla spinnare har alltsedan sin tidiga barndom vistats i spinnerierna och den slutsats man måste dra är att detta liv inte är gynnsamt för utvecklingen av den manliga konstitutionen, när man ser att ingen av dem är lång eller kraftigt byggd. Kvinnor är mindre synbart påverkade av spinneriarbete än männen." (Helt naturligt. Men vi skall få se att de har sina egna sjukdomar.)

Så till Power:

"Jag tvekar inte i min övertygelse, att en stor del av missbildningarna i Bradford har orsakats av fabrikssystemet ... verkan av långt och oavbrutet arbete på kroppskonstitutionen, armar och ben visar sig inte bara genom missbildningarna, en än vanligare indikation är hämmad växt, förslappade muskler och klen kroppsbyggnad."

Så till F. Sharp i Leeds, den redan citerade kirurgen[36*]:

När jag flyttade från Scarborough till Leeds, "fick jag genast det allmänna intrycket av barnen i Leeds, att de var mycket blekare och fastheten i deras konstitution var också mycket sämre än vad jag träffat på i Scarborough och angränsande område. Jag såg också att många var mycket små för sin ålder ... Oräkneliga fall av skrofler, lungsjukdomar, bukhinneinflammationer och dålig matsmältning har jag också träffat på, vilket jag som läkare inte tvivlar på har samma orsak": spinneriarbetet. "Kroppens nervenergi anser jag blir försvagad av de mycket långa arbetsdagarna och en allmän sjuklighet grundläggs. Hade det inte varit för alla dessa människor som kommer till spinnerierna från landet skulle fabriksfolket snart urarta."

Så till Beaumont, kirurg i Bradford:

"Jag anser också att arbetssättet i fabrikerna här och häromkring ger de flesta en speciell slapphet i hela konstitutionen, gör barnen ytterst känsliga för antingen rådande epidemier eller tillfälliga medicinska rubbningar ... Jag är helt säker på att bristen på hälsoföreskrifter i de flesta fabrikerna, såväl beträffande ventilation som renlighet, i stor utsträckning har framkallat den speciella läggning eller mottaglighet för sjukdomar, vilken jag i min egen praktik har omfattande erfarenhet av."

Liknande vittnesmål ger dr Hey:

1) "Jag har haft möjlighet att iaktta effekterna av fabrikssystemets inflytande på hälsan hos barn under de mest fördelaktiga omständigheter" (i Woods spinneri i Bradford, det mest välordnade i distriktet, i vilket han var fabriksläkare). 2) "Denna effekt är avgörande, och i stor utsträckning skadlig även under dessa gynnsamma omständigheter. 3) Under 1832 fick 60 procent av alla barnen, anställda i Woods spinneri, medicinsk behandling av mig: 4) Den skadligaste effekten är inte de rådande missbildningarna, utan försvagad och sjuklig kroppskonstitution." 5) Allt detta har förbättrats kraftigt sedan barnens arbetsdag minskades till tio timmar på Woods.

Kommissionsmedlemmen dr Loudon själv, som citerar dessa vittnen, säger:

"Jag anser det blivit klart bevisat, att barnen har arbetat ett både grymt och oansvarigt antal timmar per dag, och att även de vuxna har förväntats utföra arbete i en omfattning som knappast någon mänsklig varelse kan uthärda. Följderna av detta har blivit, att många har gått bort i förtid. Många har fått men för livet, och misstanken om att de släkten som skall frambringas ur dessa de överlevandes vanställda kroppar blir skadade, är, rent medicinskt sett, bara alltför välgrundad."

Och slutligen, Dr Hawkins, som tar upp Manchester:

"Jag tror att de flesta resande slås av den korta växten och den magerhet och blekhet som man så ofta möter i Manchester, och framförallt bland fabriksarbetarna. Jag har aldrig varit i någon stad i Storbritannien eller i Europa, där en avvikelse i både form och färg från vad som är normalt har varit så uppenbar. De gifta kvinnorna skiljer sig anmärkningsvärt från vad som är vanligt bland engelskor ... Jag kan inte låta bli att påpeka att de pojkar och flickor från Manchesters fabriker som jag undersökte genomgående hade en mycket nedstämd uppsyn och ett blekt utseende; inget av barndomens livlighet och munterhet visades i deras ansiktsuttryck och gester. Ett stort antal av båda könen svarade på min fråga, att de ingen lust hade att leka på lördag eftermiddag och söndag, utan föredrog att hålla sig stilla."

Jag nämner en del av Hawkins rapport, som bara till hälften berör detta, men lika gärna kan bli citerad här:

"Dryckenskap, sedeslöshet och allmän vårdslöshet är de huvudsakliga bristerna i fabriksfolkets karaktär, och dessa brister kan lätt spåras till vanor, formade av det nuvarande systemet, och kommer nästan oundvikligt som en konsekvens av det. Det medges allmänt att dålig matsmältning, tungsinne och matthet i stor utsträckning drabbat denna klass. Efter tolv timmar av monotont arbete är det bara alltför naturligt att söka sig en eller annan form av stimulantia. Men om vi härtill lägger de sjukliga tillstånd som ovan hänsyftades på, är övergången till alkohol snabb och oåterkallelig."

Rapporten själv ger hundratals fall som bevis på alla dessa vittnesbörd från läkare och kommissionsmedlemmar. Att växten på unga arbetare hämmas av arbetet visas av hundratals uppgifter. Cowell och andra jämför vikten hos 46 sjuttonåringar från en söndagsskola, av vilka de 26 som arbetar på spinnerierna har en medelvikt på 104,5 pund, och de 20 som inte arbetar på spinnerierna har medelvikten 117,7 pund. En av de största fabriksägarna i Manchester, ledare av oppositionen mot arbetarna, jag tror det var själve Robert Hyde Greg, sade vid ett tillfälle, att om utvecklingen fortsatte skulle snart Lancashires arbetare bli en pygméras. En officer intygade att arbetarna är föga lämpade för militärtjänstgöring, de såg magra och nervösa ut och kasserades ofta av läkaren som olämpliga. I Manchester träffade han sällan på män på fem fot och åtta tum[29]; de var vanligen bara fem fot och sex till sju tum, medan däremot i jordbruksdistrikten de flesta rekryterna var fem fot och åtta tum.

Männen slits ut mycket tidigt som följd av de förhållanden de lever och arbetar under. De flesta kan inte fortsätta arbeta vid fyrtio års ålder, några få kan hålla ut till fyrtiofem, men nästan ingen till femtio års ålder. Detta orsakas inte bara av den allmänna försvagningen av konstitutionen, utan också av nedsatt syn, som är resultat av maskinspinningen, då arbetaren måste fixera blicken på en lång rad av tunna parallella trådar, vilket överanstränger ögonen.

Av 1.600 arbetare, anställda vid ett antal fabriker i Harpur och Lanark, var bara tio över 45 års ålder. Av 22.094 arbetare vid olika fabriker i Stockport och Manchester var bara 143 över 45 år. Av dessa 143 fick 16 jobba kvar som en särskild ynnest och en utförde ett barns arbete. Av en lista på 131 spinnare var bara sju över 45 års ålder, och ändå blev alla de 131 avvisade av fabriksägaren hos vilken de sökt jobb, som "alltför gamla", och stod utan möjlighet till försörjning på grund av sin höga ålder! Mr Ashworth, en stor fabriksägare, medger i ett brev till lord Ashley, att vid omkring fyrtio års ålder kan spinnaren inte längre producera den kvantitet garn som krävs och avskedas därför "ibland". Han kallar arbetare på fyrtio år för "gamla människor"! Kommissionsmedlem Mackintosh uttrycker sig på samma sätt i rapporten från 1833:

"Även om jag var förberedd genom att se barn sysselsatta på ett sådant sätt, är det väldigt svårt att tro på den ålder de äldre männen uppger, så fullständigt är de åldrade i förtid."

Läkaren Smellie från Glasgow, som huvudsakligen behandlar arbetare, säger att fyrtio år är en hög ålder för dem. Liknande vittnesmål hittar man också på andra ställen. I Manchester är detta förtidiga åldrande bland arbetare så genomgående att varje man på fyrtio år tas för tio till femton år äldre, medan män såväl som kvinnor ur de välbärgade klasserna bevarar sitt utseende fantastiskt väl, om de inte dricker för mycket.

Fabriksarbetets inflytande på kvinnornas fysik är också markant och speciellt. De missbildningar som framkallats av långa arbetsdagar är mycket mer allvarliga bland kvinnor. Utdraget arbete orsakar ofta missbildningar i bäckenet, dels i form av onormal ställning och utveckling av höftbenen, dels i form av missbildning av den lägre delen av ryggraden.

"Fastän", säger dr Loudon i sin rapport, "inga fall av deformerade bäcken eller vissa andra av de sjukdomar som har beskrivits framkom, är ändå deras besvär av sådan art som varje läkare måste vänta sig som det sannolika resultatet" av sådana arbetstider för ungdomar, "och de är registrerade av män av den högsta yrkesmässiga och etiska karaktär."

Att fabriksarbeterskor genomgår mycket svårare förlossningar än andra kvinnor är omvittnat av åtskilliga barnmorskor och förlossningsläkare, och de har också en större benägenhet för missfall. Dessutom lider de av allmän försvagning, gemensam för alla arbetare. Som gravida fortsätter de att arbeta i fabriken ända tills det är dags för förlossningen, annars förlorar de sin lön, och man skrämmer dem med att de kan bli ersatta av någon annan om de slutar arbetet för tidigt. Det händer ofta att kvinnan arbetar fram till kvällen, och redan nästa morgon har hon fött. Det är heller inte alltför ovanligt att förlossningen sker på fabriken bland maskinerna. Och om bourgeoisins gentlemän inte finner något skakande i detta, så kanske deras fruar vill medge att det är en grym och skändlig form av barbari, att indirekt tvinga en gravid kvinna att arbeta tolv till tretton timmar om dagen (tidigare var det ännu längre) fram till dagen för förlossningen, i stående ställning med många böjningsmoment. Men det är inte nog med detta. Om dessa kvinnor inte är tvungna att återuppta arbetet inom två veckor är de tacksamma och betraktar sig som lyckligt lottade. Många kommer tillbaka till fabriken efter åtta, och till och med efter tre eller fyra dagar, för att återuppta fullt arbete. Jag hörde en gång en fabriksägare fråga förmannen: "Har den och den kommit tillbaka än?" "Nej." "Hur länge sedan var det hon födde?" "En vecka." "Hon borde ha varit tillbaka för länge sedan. Hon där borta stannar bara hemma tre dagar." Naturligtvis, rädslan för att bli avskedad, fruktan för svält driver henne tillbaka till fabriken trots hennes svaghet, och trots hennes smärtor. Fabriksägaren överser inte med att hans arbetare stannar hemma på grund av sjukdom; de får inte vara dåliga, de får inte våga ligga lugnt i barnsäng, för då måste han stanna maskinen eller bekymra sitt överlägsna huvud med att tillfälligt ändra på arbetsplaneringen. Hellre än att göra detta, avskedar han sitt folk, när de börjar bli dåliga. Hör bara:

En flicka mår väldigt illa och kan knappt göra sitt arbete. "Varför frågar du inte om du får gå hem?" "Det är så att chefen vill inte gärna släppa iväg oss. Om vi stannar hemma en fjärdedels dag riskerar vi att bli avskedade."

Eller sir D. Barry:

Thomas McDurt, arbetare, har lätt feber. "Kan inte riskera vara hemma från arbetet mer än fyra dagar, av rädsla att förlora jobbet."

Och så är det på de flesta fabriker. Anställandet av unga flickor framkallar alla former av oregelmässigheter i deras utveckling. Hos några, speciellt dem som är bättre närda, framkallar värmen på fabrikerna en forcerad utveckling, så att i enskilda fall är flickor på tretton, fjorton år fullt utvecklade. Robertson, som jag redan har citerat (omnämnd i Fabriksundersökningskommissionens rapport som en "framstående" gynekolog från Manchester), berättar i Norra Englands medicinska och kirurgiska journal att han träffat på en flicka på elva år, som inte bara var fullt utvecklad utan också gravid. Och det var inte på något vis sällsynt för kvinnor i Manchester att föda vid femton års ålder. I sådana fall är inflytandet av fabrikens hetta detsamma som i tropiskt klimat, och liksom i detta hämmar sig det onormalt tidiga mognandet i motsvarande åldrande i förtid, samt svaghet. Å andra sidan förekommer en försenad utveckling av den kvinnliga konstitutionen, brösten utvecklas sent eller inte alls. Menstruationen inträffar först vid sjuttonde, artonde året, ibland i tjugoårsåldern och ofta uteblir den helt. Oregelbunden menstruation kombinerad med svåra smärtor och många besvär, speciellt anemi, är mycket vanlig, som de medicinska rapporterna enhälligt slår fast.

Barn till sådana mödrar, särskilt de som är tvungna att arbeta under graviditeten, kan inte bli starka. De är, som beskrivs i rapporten, mycket svaga, särskilt i Manchester. Endast Barry hävdar att de är friska, men tillägger att i Skottland, där han gjorde sin inspektion, arbetade nästan inga gifta kvinnor i fabrikerna. Dessutom är de flesta fabrikerna där belägna på landet (med undantag för Glasgow). Det är ett förhållande som väsentligt bidrar till att barnen blir starkare. Arbetarbarnen i Manchesters omgivningar är nästan alla frodiga och rosiga, medan de som lever i staden är bleka och har lungsot. Men vid det nionde året försvinner plötsligt deras kulör, eftersom alla skickas till fabrikerna, och det blir snart omöjligt att skilja de barn som kommer från landet från dem som kommer från staden. Men förutom allt detta finns det vissa grenar av fabriksarbete som har speciellt skadlig effekt. I bomulls- och linspinnerierna finns många rum där luften är fylld med fiberdamm, som framkallar lungsjukdomar, särskilt bland arbetarna i kardnings- och kamningsrummen. Några klarar det, andra inte, men arbetaren har inget val. Han måste stanna där han får ett arbete, oavsett om hans lungor tål det eller ej. De vanligaste effekterna av att andas damm är att man spottar blod, hård och ljudlig andning, smärtor i bröstkorgen, hosta och sömnlöshet - kort sagt, alla de symptom som astma ger och som i värsta fall slutar med lungsot. Särskilt ohälsosam är den våta spinningen av lingarn, som särskilt unga flickor och pojkar sysselsätts med. Vattnet sprutar över dem från spindeln, så att framsidan på deras kläder ständigt är genomvåt in till huden, och det finns alltid vatten på golvet. Samma sak, fast i något mindre grad, är fallet i dubbleringsrummen i bomullsspinnerierna, och det framkallar en ständig följd av förkylningar och lungåkommor. En hes, grov röst är gemensam för alla arbetare, men i synnerhet för våtspinnare och dubblerare. Stuart, Mackintosh och sir D. Barry uttrycker sig i de mest kraftfulla ordalag, såväl om det ohälsosamma i detta arbete som om den likgiltighet de flesta fabriksägare visar inför hälsotillståndet hos de flickor som utför arbetet. En annan följd av linspinningen är en karakteristisk deformering av skuldrorna, särskilt en framskjutning av höger skulderblad, som är ett resultat av detta slags arbete. Denna typ av spinning och maskinspinning av bomull framkallar ofta sjukdomar i knäskålen, som används för att hejda spindeln när trådar som gått av ska knytas ihop. Det myckna framåtlutandet och böjandet mot de låga maskinerna som är gemensamma i dessa båda arbetsgrenar, har i allmänhet en hämmande effekt på växten hos arbetarna. I maskinsalen i det bomullsspinneri i Manchester, där jag arbetade, kan jag inte påminna mig ha sett en enda lång, välbyggd flicka. Alla var korta, satta och med dålig kroppsbyggnad, avgjort fula i utformningen av figuren. Men bortsett från alla dessa sjukdomar och missformningar, så tar maskinskötarnas armar och ben skada på ytterligare ett sätt. Arbetet vid maskinerna ger tillfälle till en mångfald olyckor av mer eller mindre allvarlig natur, vilka för maskinskötaren kan få bieffekten att det gör honom oförmögen till arbete mer eller mindre fullständigt. Den vanligaste olyckan är att en fingerled klipps av, något mindre vanligt är att förlora ett helt finger, en halv eller hel hand, en arm o.s.v. i maskinerna. Stelkramp uppstår ofta, till och med vid mindre skador, och leder till döden. Förutom alla vanställda kan man se många av dessa lemlästade på gatorna i Manchester; den ene har förlorat en arm eller en del av en, en annan en fot, en tredje ett ben. Det är som att leva bland en armé, som just återvänt från ett fälttåg. Men den allra farligaste delen av maskinerna är de remmar som överför drivkraft från huvudaxeln till de enskilda maskinerna, särskilt om de är försedda med spännen, vilket emellertid är mindre vanligt numera. Den som fastnar i en sådan rem dras iväg med en hisnande hastighet, kastas mot taket ovanför och mot golvet under med sådan kraft att det sällan finns ett helt ben kvar i kroppen, och döden följer omedelbart. Från 12 juni till 3 augusti 1844 rapporterade tidningen Manchester Guardian om följande allvarliga olyckor (de obetydliga nämns överhuvudtaget inte): 12 juni dör en pojke i Manchester av stelkramp, orsakad av att hans hand krossats mellan hjulen. 15 juni dras en yngling i Saddleworth med av ett hjul och dör ytterst illa tilltygad. 29 juni vid Green Acres Moor nära Manchester faller en yngling under arbete i en verkstad under slipstenen, vilket orsakar brott på två revben och river sönder honom fruktansvärt. 24 juli dör en flicka i Oldham efter att ha dragits runt 50 gånger av en rem. Inte ett ben var helt. 27 juli dör en flicka i Manchester av skadorna hon fått efter att ha dragits in i en balbrytare [den första maskin som tar emot råbomullen]. 3 augusti dör en bobinvändare i Dukenfield, efter att ha fångats i en rem; varje revben var brutet. Under 1842 behandlade Manchesters sjukhus 962 fall av skador och stympningar, orsakade av maskinerna, medan antalet av alla andra skador inom sjukhusets distrikt uppgick till 2.426, vilket betyder att medan 5 skador inträffade av alla andra orsaker, åstadkoms två av maskiner. De olyckor som inträffat i Salford är inte medräknade här, inte heller de som behandlats av privatpraktiserande läkare. I sådana fall, oavsett om olyckan gör offret oförmöget till fortsatt arbete eller ej, betalar arbetsgivaren i bästa fall doktorn, och i undantagsfall betalar han lön under behandlingen. Vad som händer med arbetaren efteråt, i de fall han inte kan arbeta, är inte arbetsgivarens bekymmer.

Fabriksrapporten säger apropå detta, att arbetsgivaren måste göras ansvarig för alla fall, eftersom barn inte kan vara försiktiga och vuxna är försiktiga i eget intresse. Men de herrar som skrivit rapporten är borgare, och tvingas därför motsäga sig själva genom att längre fram föra fram all möjlig strunt i frågan om arbetarnas klandervärda vårdslöshet.

Saken förhåller sig så: Om barn inte kan vara försiktiga, måste barnarbete förbjudas. Om vuxna är vårdslösa, så är de snarare förvuxna vad gäller intelligens, vilket inte sätter dem i stånd att förstå faran i dess fulla vidd. Och vem ska lastas för detta om inte borgarklassen, som låter dem leva under förhållanden under vilka deras intelligens inte kan utvecklas? Eller också är maskinerna illa placerade och borde omges av skydd, vilket också tillkommer borgarklassen att se till. Eller pågår arbetet under förhållanden som gör att arbetaren bortser från den hotande faran; han måste arbeta snabbt för att få ihop sin lön och har därför inte tid att vara försiktig. Också detta är borgarklassen skyldig till. Många olyckor händer till exempel medan arbetarna gör ren en maskin som inte är avstängd. Varför? Därför att borgaren annars skulle tvinga arbetaren att göra ren maskinen under sin fritid, när den är avstängd. Arbetaren är naturligtvis inte beredd att offra en del av sin lediga tid. Varje ledig timme är så värdefull för honom att han ofta riskerar sitt liv två gånger i veckan hellre än att offra en timme åt borgaren. Låt istället arbetsgivaren ta den nödvändiga tiden till rengöring på arbetstid så kommer det aldrig mer att hända att en arbetare gör ren en maskin som är igång. Sammantaget, från vilken synvinkel man än ser det, faller skulden slutligen på fabriksägaren, och det är av honom man ska kräva livslångt underhåll till de arbetsoförmögna arbetarna och underhåll av offrets familj i de fall då olyckan ändat med döden. Under industrins tidigaste period var olyckorna proportionellt många fler än de är nu, eftersom maskinerna var sämre och mindre, det var trängre och det fanns nästan aldrig skydd. Men fortfarande är antalet olyckor tillräckligt stort, som föregående exempel visat, för att man ska kunna resa den allvarliga frågan vad det är för förhållanden som tillåter så många vanställda och stympade för en enda klass välstånd, som störtar så många industriarbetare i nöd och svält på grund av skador de ådragit sig i tjänsten och som borgarklassen är skuld till.

En snygg lista på skador, alstrade enbart av den förhatliga penninglystnaden hos fabriksägarna! Kvinnor som blivit oförmögna att föda barn. Barn vanställda, män försvagade, ben och armar krossade, hela generationer fördärvade och hemsökta av sjukdom och svaghet enbart för att fylla bourgeoisins penningpungar. Och när man läser om barbariet i enskilda fall, hur barn dras nakna ur sängen av sina förmän och under slag och sparkar drivs till fabriken, med sina kläder på armen, hur deras sömnighet drivs bort med slag, hur de ändå faller i sömn över sitt arbete, hur ett stackars barn for upp, fortfarande sömnigt, på förmannens rop, och mekaniskt utförde alla handgreppen trots att maskinen var avstängd. När man läser om hur barn, alltför trötta att gå hem, gömmer sig i ullen i torkrummet för att sova där, och bara kan drivas ut ur fabriken med slag, hur många hundra som kommer hem så trötta varje natt att de inte förmår äta någon kvällsmat av trötthet och brist på aptit, och deras föräldrar återfinner dem knäböjande bredvid sängen där de fallit i sömn under sin aftonbön. När man läser om dessa och hundratals andra skändligheter i rapporten, allt bevittnat under ed, och bekräftat av flera vittnen som av kommissionsmedlemmarna själva betraktas som trovärdiga; när man betänker att detta är en rapport av liberalerna, en borgerlig rapport, gjord i syfte att tillbakavisa den föregående Tory-rapporten, och för att rehabilitera fabriksägarnas oskuld; när man tänker på att kommissionsmedlemmarna själva är borgare och rapporterar allt detta mot sin vilja, hur kan man då annat än fyllas av vrede och harm gentemot den klass som skryter över sin människokärlek och självuppoffring, när deras enda tanke är att fylla penningpungen à tout prix [till vilket pris som helst]? Låt oss under tiden lyssna till bourgeoisin, talande genom en av dem utvald apostel, dr Ure, som berättar i sin Fabrikationens filosofi, att arbetarna fått höra att deras löner inte stod i proportion till deras uppoffringar, vilket har medfört att den goda förståelsen mellan ägarna och arbetarna blivit störd. Istället för detta borde arbetarna ha eftersträvat att göra sig uppskattade genom uppmärksamhet och flit, och de borde ha glatt sig åt sina arbetsgivares framgång. De skulle då bli uppsyningsmän, överintendenter och slutligen delägare och skulle således - (Oh, visdom, du talar som duvan!) "samtidigt ha ökat efterfrågan på sina kamraters arbete på marknaden!"

"Hade det inte varit för de våldsamma sammanstötningarna och avbrotten, orsakade av felaktiga åsikter bland arbetarna, så skulle fabrikssystemet ha utvecklats ännu snabbare och mer välgörande."

På detta följer en lång jeremiad över arbetarnas motspänstighet, och föranledd av en strejk bland de bäst betalda arbetarna, finspinnarna, kommer följande naiva observation:

"Det var i själva verket deras höga löner som gjorde det möjligt för dem att hålla sig med en avlönad kommitté, och att klema bort sig själva intill nervösa sjukdomstillstånd, genom en diet, alltför rik och upphetsande för deras inomhusarbete."

Låt oss höra hur borgaren beskriver barnarbetet:

"Jag har besökt många fabriker, både i Manchester och i omgivande distrikt, under en period av åtskilliga månader. Jag har oanmäld och ofta ensam gått in i spinnrummen vid olika tidpunkter på dagen och har aldrig sett ett enda exempel på att kroppslig aga tillfogats ett barn. Inte heller har jag någonsin sett ett barn på dåligt humör. De verkade alltid vara glada och pigga, njuta av sina musklers lätta spel, och av den naturliga rörligheten för sin ålder. Åsynen av flit, så fjärran från att uppväcka dystra känslor, upplivade alltid mitt sinne. Det var glädjande att iaktta med vilken livlighet de satte samman avslitna trådändar när mulstolsvagnen började återgå från den fasta vävbommen, och att se dem, efter att ha brukat sina tunna fingrar några få sekunder, lediga roa sig på det sätt de önskade, tills sträckandet och uppspolningen ännu en gång var fullföljt. Dessa livliga älvors arbete verkade likna en sport, där övning gav dem en tillfredsställande färdighet. Som de var medvetna om sin skicklighet, visade de den gärna för främlingar. Vid arbetsdagens slut visade de inga spår av utmattning när de kom ut från fabriken på kvällen. De började genast hoppa omkring på grannskapets lekplats och inledde sina lekar med samma livlighet som pojkarna som kommer från skolan."

Naturligtvis! Som om rörelsen av varje muskel inte var en tvingande nödvändighet för en kroppsbyggnad som på samma gång vuxit sig både stel och slapp! Men Ure borde ha väntat för att se om inte denna ögonblickliga iver hade avtagit efter några få minuter. Och dessutom kunde Ure bara se denna föreställning på eftermiddagen efter fem eller sex timmars arbete, men inte på kvällarna! Vad beträffar arbetarnas hälsa har denne borgare haft den bottenlösa fräckheten att citera rapporten från 1833, nyss nämnd på tusentals ställen, som vittnesbörd för det utmärkta hälsotillståndet hos dessa människor, och att med hjälp av förtäckta eller förvanskade citat försöka bevisa att det inte finns tillstymmelse till lungsot bland dem, och, vilket är helt sant, att fabrikssystemet befriar dem från varje form av akuta sjukdomar (att de har kroniska sjukdomar av alla slag istället, förtiger han naturligtvis). För att förklara den fräckhet, varmed Ure prackar på den engelska läsekretsen de grövsta förfalskningar, måste man veta att rapporten består av tre stora foliovolymer, som det aldrig skulle falla en välgödd engelsk borgare in att läsa igenom. Låt oss vidare höra hur han uttrycker sig om Fabrikslagen av 1833, godkänd av den liberala borgarklassen, som bara ålägger fabriksägarna ytterst knappa begränsningar, som vi skall se. Denna lag, och särskilt bestämmelsen om obligatorisk undervisning, kallar han absurda och despotiska åtgärder riktade mot fabriksägarna, tack vare vilka alla barn under tolv års ålder kastats ur sysselsättningen. Och med vilka följder? Barnen, sålunda skilda från sina lätta och nyttiga sysselsättningar, får ingen undervisning överhuvudtaget. Utkastade från det varma spinnrummet till en kall värld lever de bara genom att tigga och stjäla. Ett liv i dyster kontrast till deras stadigt förbättrade förhållanden i fabriken och söndagsskolan. Maskerad till filantropi har denna lag ökat de fattigas lidanden och kommer att allvarligt begränsa den samvetsgranne fabriksägaren i hans värdefulla värv, om den inte fullständigt stoppar honom.

Fabrikssystemets förödande konsekvenser började redan tidigt väcka allmän uppmärksamhet. Vi har redan hänvisat till Lärlingslagen från 1802. Senare, framemot 1817, började Robert Owen, vid den tiden fabriksägare i New Lanark i Skottland och senare grundare av den engelska socialismen, att väcka regeringens uppmärksamhet på nödvändigheten av lagliga garantier för arbetarnas och i synnerhet barnens hälsa, genom betänkanden och petitioner. Framlidne sir Robert Peel och andra filantroper förenade sig med honom och säkrade gradvis fabrikslagarna av 1819, 1825 och 1831. Av dessa tillämpades aldrig de två första,[30] och den senare efterlevdes bara här och var. Lagen från 1831, som baserades på sir J. C. Hobhouses motion, föreskrev att i bomullsspinnerierna fick ingen under tjugoett års ålder hållas sysselsatt mellan halv åtta på kvällen och halv sex på morgonen; och i alla fabriker skulle personer under arton år inte arbeta mer än tolv timmar dagligen och nio timmar på lördagar. Men eftersom arbetarna inte kunde vittna mot sina arbetsgivare utan att bli avskedade, så hjälpte denna lag mycket lite. I de stora städerna, där arbetarna var mer motspänstiga, kom de stora fabriksägarna överens inbördes om att följa lagen; men även där var det många som, liksom arbetsgivarna på landet, inte brydde sig om den. Under tiden hade kravet på tio timmars arbetsdag växt bland arbetarna; en lag som skulle förbjuda alla arbetare under arton års ålder att arbeta mer än tio timmar dagligen. Fackföreningarna gjorde genom sin agitation detta till ett allmänt krav bland fabriksbefolkningen. Den filantropiska delen av Tory-partiet, som då leddes av Michael Sadler, tog upp frågan och lade fram den inför parlamentet. Sadler uppnådde att en parlamentarisk kommitté tillsattes för att undersöka fabrikssystemet, och denna kommitté avlade rapport 1832. Dess rapport var utpräglat partisk, sammansatt som kommittén var av svurna fiender till fabrikssystemet, detta av partiskäl. Sadler lät sig av sin ädla entusiasm bedras till de mest förvridna och felaktiga påståenden. Genom själva sättet att ställa frågor till vittnena, fick han svar som visserligen innehöll sanning, men sanningen i en förvriden form. Fabriksägarna retade upp sig på rapporten som framställde dem som monster, och krävde nu en officiell undersökning; de visste att en exakt rapport i detta fall skulle bli fördelaktig för dem. De visste att liberalerna, genuina borgare, var vid rodret. Med dem stod de på god fot och dessa var principiellt emot varje restriktion för industrin. En kommission sammansattes i vederbörlig ordning, bestående av liberala borgare, vars rapport jag så ofta citerat. Denna kommer något närmare sanningen än Sadlers rapport, men dess avvikelser därifrån går i motsatt riktning. På varje sida avslöjar de sin sympati med fabriksägarna, misstroende för Sadlers rapport och motvilja mot arbetarnas självständiga agitation och dem som stöder tiotimmarslagen. Inte någonstans erkänner de arbetarens rätt till ett liv värdigt en mänsklig varelse, självständig verksamhet och egna åsikter. De förebrår arbetarna för att i sitt stöd till tiotimmarslagen inte bara tänka på sina barn, utan även på sig själva. De kallar de arbetare som är engagerade i agitationen för demagoger, illvilliga och med onda avsikter o.s.v. Kort sagt, rapporten är skriven ur bourgeoisins synvinkel. Och ändå kan den inte rentvå fabriksägarna, ändå lägger den så många skändligheter på arbetsgivarnas skuldror, att till och med efter denna rapport agitationen för tiotimmarslagen, hatet mot fabriksägarna och kommitténs allvarligaste epitet för dem blir fullt rättfärdigade. Men det var den skillnaden, att där Sadlers rapport anklagar fabriksägarna för öppen, oskyld brutalitet, är det nu tydligt att denna brutalitet huvudsakligen har fortsatt under en mask av civilisation och medmänsklighet. Dr Hawkins, medicinsk kommissionsmedlem för Lancashire, förklarar sig ändå bestämt för tiotimmarslagen i de första raderna av sin rapport. Kommissionsmedlem Mackintosh förklarar att hans egen rapport inte ger hela sanningen, då det är mycket svårt att få arbetarna att vittna mot sina arbetsgivare. Förutom att fabriksägarna tvingats till en del medgivanden gentemot arbetarna på grund av deras förbittrade krav, så var de ofta förberedda inför fabriksinspektionen, hade låtit städa lokalerna, sänkt maskinernas hastighet o.s.v. Särskilt i Lancashire hade de tagit sin tillflykt till knepet att skicka in förmännen i arbetsrummen innan kommissionsmedlemmarna kom, och låta dem vittna som arbetare om arbetsgivarens mänsklighet och de välgörande effekterna av arbetet, samt likgiltigheten, för att inte säga fientligheten bland arbetarna gentemot tiotimmarslagen. Men dessa är ju inga riktiga arbetare. De är desertörer från sin egen klass och har trätt i borgarklassens tjänst mot bättre betalning, och kämpar för kapitalets intressen mot arbetarnas. Deras intressen är desamma som kapitalisternas, och de är därför nästan mer hatade av arbetarna än fabriksägarna själva.

Och ändå är den här rapporten fullt tillräcklig för att visa den mest skamliga vårdslöshet från fabriksägarbourgeoisin gentemot sina anställda, hela skammen i det industriella utsugningssystemet i sin fulla omänsklighet. Ingenting är mera upprörande än att jämföra hela det långa registret av sjukdomar och vanställanden, som ådragits genom överarbete, i den här rapporten, med fabriksägarnas kalla kalkylerande politiska ekonomi, med vilken de försöker bevisa att de, och med dem hela England skulle gå mot ruinens brant om de skulle förbjudas att stympa si och så många barn varje år. Bara dr Ures språk, som jag citerat, skulle vara ännu mer upprörande om det inte hade varit så orimligt.

Resultatet av rapporten blev Fabrikslagen av år 1833, vilken förbjöd anställande av barn under nio års ålder (utom i silkespinnerier), begränsade arbetstiden för barn mellan 9 och 13 år till 48 timmar i veckan, eller 9 timmar per dag som mest. För ungdomar mellan 14 och 18 år begränsades arbetsveckan till 69 timmar, eller maximalt 12 per dag och med minst en och en halv timmes rast för mat. Lagen upprepade det totala förbudet mot nattarbete för personer under arton år. Obligatorisk skolundervisning två timmar per dag föreskrevs för alla barn under fjorton år. Arbetsgivarna förklarades straffbara om de anställde barn utan åldersintyg från fabriksläkaren och intyg från lärare om skolgång. Som kompensation tilläts arbetsgivaren att dra av en penny från barnens veckoförtjänst för att betala läraren. Vidare utsågs läkare och inspektörer att besöka fabrikerna vid vilken tidpunkt som helst och att ta vittnesmål från arbetarna under ed och genomdriva lagen med hot om rättegång. Det är mot denna lag dr Ure far ut så utan måtta!

Följderna av denna lag och då särskilt av att utse inspektörer, blev en minskning av arbetstiden till ett genomsnitt av tolv, tretton timmar och ersättandet av barn [med vuxna] så vitt möjligt. Med detta försvann en del av de mest skriande missförhållandena nästan helt. Vanställdhet uppstod nu bara i tillfälle av svag konstitution, och följderna av överarbete blev mycket mindre iögonenfallande. Icke desto mindre är det tillräckligt omvittnat i Fabriksrapporten att de mindre åkommorna, svullna fotleder, svaghet och smärta i ben, höfter och rygg, åderbrock, sår på ben och armar, allmän svaghet särskilt i bäckenregionen, kväljningar, brist på aptit växlande med onaturlig hunger, matsmältningsbesvär, tungsinthet, bröstbesvär som följd av dammig och smutsig luft i fabrikerna, o.s.v., allt uppträder bland arbetarna som omfattas av bestämmelserna i sir J. C. Hobhouses lag (av 1831) som föreskriver tolv till tretton timmar som maximum. Rapporterna från Glasgow och Manchester är i detta sammanhang värda speciell uppmärksamhet. Dessa besvär fanns kvar också efter lagen av 1833, och fortsätter att underminera arbetarklassens hälsa till denna dag. Man har ansträngt sig för att ge den brutala profitlystnaden hos borgarklassen en hycklande, civiliserad form, att genom lagens arm hindra fabriksägarna från att begå alltför iögonenfallande skurkstreck och alltså ge dem en förevändning att med självmedlidande visa upp sin föregivna filantropi. Det är allt. Om en kommission skulle utses idag, skulle den finna att mycket är som förut. Som till exempel den improviserade obligatoriska närvaron i skolan, som förblev tomma ord så länge regeringen inte såg till att upprätta ordentliga skolor. Fabriksägarna anställde utslitna arbetare som lärare, till vilka de sände barnen två timmar om dagen och därigenom uppfyllde lagens bokstav. Men barnen lärde sig ingenting. Också fabriksinspektörernas rapporter, som trots allt är begränsade till deras skyldigheter att se till att Fabrikslagen följs, ger upplysningar, tillräckliga för att rättfärdiga slutsatsen om att de gamla missförhållandena utan tvekan består. Inspektörerna Horner och Saunders slår i sin rapport från oktober och december 1843 fast att i ett antal branscher i vilka man kan klara sig utan barnarbete eller ersätta dem med vuxna, är fortfarande arbetsdagen fjorton till sexton timmar, ibland t.o.m. längre. Bland arbetarna i dessa branscher fanns ett antal unga som just hade vuxit ifrån den ålder då de skyddades av lagen. Många arbetsgivare struntar i lagen och kortar ned rasterna, låter barn arbeta längre än tillåtet och riskerar åtal. Eftersom de böter lagen föreskriver är obetydliga i förhållande till de säkra profiter de gör, överträder de lagen. Särskilt för närvarande, när affärerna är ovanligt livliga, är de mycket frestade i detta avseende.

Bland arbetarna dog agitationen för tiotimmarsdagen inte på något sätt ut under tiden. 1839 var den åter i full gång. Sedan Sadler dött, övertogs hans plats i underhuset av lord Ashley och Richard Oastler, båda tories [högermän]. Särskilt Oastler, som drev en ständig agitation i fabriksdistrikten, och hade varit aktiv på samma sätt under Sadlers livstid, var arbetarnas favorit. De kallade honom sin "gode gamle kung", "fabriksbarnens konung", och det finns inte ett barn i fabriksdistrikten som inte känner till och ser upp till honom, och inte sluter upp i den procession som går för att välkomna honom när han kommer till staden. Oastler har kraftfullt satt sig emot den nya fattiglagen också, och blev därför fängslad för skuld av en viss Thornhill, på vars egendom han var anställd som ombud, och vilken han var skyldig pengar. Liberalerna erbjöd sig flera gånger att betala hans skuld och att ge honom andra förmåner om han bara slutade propagera mot Fattiglagen. Men allt förgäves. Han förblev i fängelset, och därifrån utgav han sina Fleet Papers[31] mot fabrikssystemet och Fattiglagen.

Högerregeringen av 1841 vände åter sin uppmärksamhet mot Fabrikslagarna. Inrikesministern, sir James Graham, föreslog 1843 en lag som skulle begränsa barnens arbetsdag till sex och en halv timme, och göra lagen om obligatorisk skolgång mer effektiv. Den springande punkten i detta sammanhang var att få fram bättre skolor. Förslaget tillintetgjordes emellertid genom dissenternas[32] avundsjuka. För trots att den obligatoriska religionsundervisningen inte skulle utsträckas till dissenternas barn, skulle skolorna stå under den etablerade kyrkans allmänna överinseende, och bibeln skulle vara den allmänna läseboken. Religionen gjordes därmed till grunden för all undervisning. Följaktligen kände sig de oliktänkande hotade. Fabriksägarna och liberalerna i allmänhet förenade sig med dem, arbetarna var delade i frågan om kyrkan, och därför overksamma. De som motsatte sig lagförslaget, blev slagna i stora industristäder som Salford och Stockport, och gick i andra, som Manchester, bara emot vissa delar av förslaget, detta av rädsla för arbetarna. De samlade inte desto mindre ihop två miljoner namnunderskrifter för en petition mot det. Graham blev så skrämd att han drog tillbaka hela förslaget. Nästa år utelämnade han skolklausulerna, och föreslog att istället för tidigare föreskrifter skulle arbetet för barn mellan åtta och tretton år begränsas till sex och en halv timme om dagen och de skulle anställas så att de antingen hade hela morgonen eller hela eftermiddagen ledig. Ungdomar mellan tretton och arton år, och alla kvinnor skulle få sitt arbete begränsat till tolv timmar, och de tidigare vanliga undanflykterna från lagen skulle förebyggas. Knappt hade han föreslagit denna lag förrän tiotimmarsagitationen började på nytt, ännu kraftfullare än någonsin. Oastler hade just återfått friheten. Några av hans vänner och en insamling bland arbetarna hade betalat hans skuld, och han kastade sig in i rörelsen med all sin kraft. De som försvarade tiotimmarslagen i underhuset hade ökat i antal, mängden av petitioner som stödde lagen strömmade in från alla håll och gav dem allierade. Den 19 mars 1844 fick lord Ashley med en majoritet på 179 mot 170 igenom en resolution att ordet "natt" i Fabrikslagen skulle gälla tiden från sex på kvällen till sex på morgonen, varigenom förbudet mot nattarbete kom att innebära en begränsning av arbetsdagen till tolv timmar, innefattande de lediga timmarna, eller tio timmars faktiskt arbete per dag. Men ministeriet samtyckte inte till detta. Sir James Graham började hota med att ställa sin plats i kabinettet till förfogande. Vid en andra omröstning avslog underhuset med liten majoritet både tio och tolv timmar. Graham och Peel tillkännagav nu att de skulle framlägga ett nytt lagförslag, och om det inte godkändes skulle de avgå. Det nya förslaget var exakt detsamma som den gamla tolvtimmarsmotionen, med några ändringar i formen. Samma underhus som tidigare hade avslagit de väsentliga delarna av denna motion i mars, svalde denna gång det hela. Orsaken var att de flesta som stödde tiotimmarslagen var tories som hellre lät detta lagförslag falla än att ministeriet föll. Men det må vara hur som helst med motiven. Underhuset ådrog sig det största förakt ute bland arbetarna genom sitt röstande i denna fråga, genom att den ena röstomgången ledde till den andras motsats. Detta bevisade på det mest lysande sätt behovet av reform av underhuset som chartisterna hävdade. Tre medlemmar, som tidigare röstat mot ministeriet röstade senare för, och räddade det därigenom. I alla voteringarna röstade största delen av oppositionen för och största delen av dess eget parti emot ministeriet[37*]. Grahams ovannämnda förslag rörande anställning av barn sex och en halv timme och alla andra arbetare tolv timmar om dagen är nu fastställda i lagen. Genom dem och genom inskränkningar av det överarbete som får tas ut för den tid som förlorats när maskiner gått sönder eller på grund av otillräcklig vattenkraft, beroende av kyla eller torka, har en arbetsdag på mer än tolv timmar blivit nära nog omöjlig. Det finns dock inga tvivel om att inom en mycket snar framtid kommer Tiotimmarslagen att gå igenom[34]. Fabriksägarna är naturligtvis helt emot den; det finns kanske inte tio som är för den. De har begagnat sig av varje hederligt och ohederligt medel emot denna fruktade åtgärd, med enda resultat att de alltmer ådrar sig arbetarnas hat. Lagförslaget kommer att gå igenom. Vad arbetarna vill göra, kan de göra, och de vill ha den här lagen, det bevisade de förra våren. De ekonomiska argument som fabriksägarna har mot lagen, att Tiotimmarslagen skulle öka kostnaderna för produktionen och göra England oförmöget att konkurrera på utländska marknader, och att lönerna måste sänkas - är förvisso halva sanningen. Det bevisar ingenting annat än att Englands industriella storhet endast kan upprätthållas genom en barbarisk behandling av arbetarna, ödeläggelse av deras hälsa och social, fysisk och mental förstörelse av hela generationer. Naturligtvis måste Tiotimmarslagen, om den var den slutliga åtgärden, ruinera England. Men eftersom den oundvikligen kommer att dra med sig andra åtgärder som måste leda England in på en väg, helt skild från den man tidigare följt, så kan den bara visa sig vara ett framsteg.

Låt oss vända oss mot en annan sida av fabrikssystemet som inte kan avhjälpas så lätt med lagstiftningsåtgärder som de andra misshälligheter som alstrats av det. Vi har tidigare allmänt talat om anställningens natur, och detta tillräckligt detaljerat för att vi ska kunna dra vissa slutsatser av de fakta som givits. Uppsikten över maskinerna, hopknytningen av avbrutna trådar, är ingen verksamhet som gör anspråk på arbetarens tankeförmåga. Samtidigt är den av ett slag som hindrar honom från att uppta sina tankar med andra saker. Vi har också sett att detta arbete inte ger musklerna något tillfälle till fysisk aktivitet. På så vis är det egentligen inget arbete, utan rena långtråkigheten, den mest själsmördande, uttröttande syssla man kan tänka sig. Arbetaren är dömd till att låta sina fysiska och själsliga förmögenheter förruttna i denna fullkomliga monotoni. Det är hans lott att vara uttråkad varje dag - och alla dagar från sitt åttonde år. Dessutom kan han inte få ett ögonblicks vila. Maskinen går oupphörligt. Hjulen, remmarna, spolarna surrar och skramlar i hans öron utan uppehåll. Och försöker han stjäla sig till ett ögonblick, så finns förmannen bakom honom med bötesboken. Denna fördömelse att bli begravd levande i spinneriet, att ständigt vara uppmärksam på den outtröttliga maskinen känns som den mest genomträngande tortyr för arbetarna. Deras aktivitet till både kropp och själ blir i det långa loppet i allra högsta grad hämmad. Det finns inget bättre sätt att bli förslöad än av en tids fabriksarbete. Icke desto mindre har fabriksarbetarna inte bara bevarat sin intelligens, utan också utvecklat och skärpt den mer än andra arbetare. Bara i sitt uppror mot sitt öde och mot bourgeoisin har de funnit detta möjligt, det enda ämne som de under alla omständigheter kan tänka på och känna under arbetet. Och om denna lidelse inte blir den övergripande hos arbetaren, blir den oundvikliga följden dryckenskap och allt det som allmänt kallas moraliskt förfall. Den fysiska förslappningen och sjukligheten, de allmänna följderna av fabrikssystemet, var tillräckligt för att få kommissionsmedlem Hawkins att se detta moraliska förfall som ett oundvikligt resultat av systemet. Och i ännu högre grad när själslig förslappning läggs till listan och när de inflytanden som redan nämnts frestar varje arbetare till moraliskt förfall, också gör sig gällande! Man behöver inte förvåna sig över att dryckenskap och sexuell lössläppthet har nått den grad som jag redan nämnt, speciellt i fabriksstäderna.[38*]

Vidare är det slaveri, som bourgeoisin håller proletariatet fjättrat i, ingenstans mer iögonenfallande än i fabrikssystemet. Här tar all frihet slut både i lag och i verklighet. Arbetaren måste vara i fabriken halv sex på morgonen. Om han kommer några minuter för sent, blir han bötfälld. Kommer han tio minuter för sent, släpps han inte in förrän frukostrasten är slut, och en fjärdedels dagslön dras av, trots att han bara missat två och en halv timmes arbete av sammanlagt tolv. Han får äta, dricka och sova på kommando. För att tillfredsställa de mest nödvändiga behoven, bevärdigas han minsta möjliga tid som krävs. Om hans bostad är belägen en halv timme eller en hel från fabriken, bekymrar inte arbetsgivaren. Den despotiska klockan kallar honom från hans säng, från hans frukost och hans middag. Vilken tillvaro han har i fabriken sedan! Här är arbetsgivaren den suveräne lagstiftaren. Han sätter upp reglementen efter sitt godtycke, ändrar och lägger till, efter behag. Och till och med när han infört de mest orimliga saker, säger domstolen till arbetaren:

"Vore du din egen herre, skulle ingen kunna tvinga dig att gå med på ett sådant avtal om du inte ville, men nu när du frivilligt har gått med på det, är du bunden av det."

Och så blir arbetaren till på köpet hånad av fredsdomaren, som själv är borgare, och av den lag som är gjord av borgarklassen. Sådana domslut har fällts ofta nog. I oktober 1844 strejkade arbetarna vid Kennedys fabrik i Manchester. Kennedy anklagade dem för brott mot ett reglemente anslaget på fabriken, att vid inget tillfälle fick mer än två arbetare i ett rum lämna arbetet samtidigt. Och domstolen dömde till hans fördel, och gav arbetarna den tidigare nämnda förklaringen. Och hur brukar inte dessa regler se ut! Till exempel: 1) Dörrarna stängs tio minuter efter arbetets början och därefter släpps ingen in förrän vid frukosttimmen. Alla som är frånvarande under denna tid får böta 3 pence per vävstol. 2) Varje maskinvävare som ertappas frånvarande vid någon annan tidpunkt när maskinen är igång, bötar för varje timme och varje vävstol 3 pence. Var och en som lämnar rummet under arbetstid utan tillstånd från förman, bötar 3 pence. 3) Vävare som inte har utrustat sig med saxar, bötar 1 penny per dag. 4) Alla trasiga skyttlar, borstar, oljekannor, hjul, fönsterrutor o.s.v., måste betalas av vävaren. 5) Ingen vävare får sluta sitt arbete utan att ha sagt till en vecka i förväg. Fabriksägaren kan avskeda varje arbetare utan varsel för dåligt arbete eller dåligt uppförande. 6) Varje arbetare som ertappas tala med någon annan, sjunga eller vissla, blir bötfälld med 6 pence: lämnar han sin plats under arbetstiden, 6 pence. Ett annat fabriksreglemente ligger framför mig, enligt vilket varje arbetare som kommer tre minuter för sent, får böta lön, motsvarande en kvarts arbete, och den som kommer tjugo minuter för sent bötar en fjärdedels dagslön. De som är frånvarande fram till frukost på måndag bötar en shilling, sex pence alla andra dagar i veckan, o.s.v., o.s.v. Det sista var reglementet för Phoenix-verken vid Jersey Street i Manchester. Det kan sägas att sådana regler är nödvändiga i stora, komplicerade fabriker, för att försäkra sig om att arbetet flyter i de olika avdelningarna. Man kanske kan säga att en sådan hård disciplin är lika nödvändig här som i en armé. Det kan så vara, men vad är det för en samhällelig ordning som inte kan upprätthållas utan ett sådant skamligt tyranni? Antingen helgar ändamålet medlen, eller också är slutsatsen av ändamålets dålighet helt rättfärdigad av medlens dålighet. Var och en som har tjänat som soldat vet vad det innebär att vara underlagd den militära disciplinen, också för en kort tid. Men dessa arbetare är dömda att från sitt nionde år till sin död leva under piskan och svärdet, fysiskt och mentalt. De lever i ett värre slaveri än negrerna i Amerika, eftersom de är mer påpassade. Och ändå krävs det av dem att de ska leva som mänskliga varelser, att de ska tänka och känna som människor! Sannerligen, detta kan de bara göra under ett glödande hat mot sina förtryckare och mot den tingens ordning som sätter dem i en sådan ställning, att de degraderats till maskiner. Men ännu skamligare är det, att, enligt allmänna vittnesbörd från arbetarna, samlar många fabriksägare in böterna från arbetarna med den mest hjärtlösa stränghet och med det ändamålet att med de pengar de pressat ut från det utarmade proletariatet höja profiten ytterligare. Leach hävdar också att arbetarna ofta ser fabriksklockan framflyttad en kvart och dörren stängd på morgonen, medan bokhållaren springer omkring med bötesboken därinne, och skriver upp namnen på alla frånvarande. Leach säger sig ha räknat till nittiofem arbetare som var utestängda framför en fabrik vars klocka gick en kvart fortare än stadsklockan på morgonen, och en kvart långsammare på kvällen. Fabriksrapporten nämner liknande exempel. I en fabrik vreds fabriksklockan tillbaka under arbetstimmarna, så att arbetarna arbetade övertid utan extrabetalning. I en annan fabrik arbetades en kvarts övertid. I en tredje fanns två klockor, en ordinarie och en maskinklocka som registrerade antalet varv på huvudaxeln. Gick maskineriet långsamt, mättes arbetstimmarna med maskinklockan ända tills antalet varv för normalt åtta timmar uppnåtts. Gick arbetet bra, så att antalet rotationer nåtts innan arbetstiden var slut tvingades arbetarna slita till slutet av den tolfte timmen. Vittnet tillägger att han känner till flickor som hade ett bra arbete, och som hade arbetat övertid. Icke desto mindre övergick de hellre till ett liv som prostituerade, än att underkasta sig detta tyranni. Leach meddelar, för att återvända till böterna, att han flera gånger sett kvinnor i sina sista graviditetsmånader bli bötfällda 6 pence för försyndelsen att sitta ner och vila ett ögonblick. Böter för dåligt arbete är fullständigt godtyckliga. Varorna undersöks i lagerrummet och kontrollören skriver upp böterna på en lista utan att ens kalla till sig arbetaren, som endast får erfara att han blivit bötfälld när tillsyningsmannen betalar ut hans lön. Varorna är kanske redan sålda, eller med all visshet placerade utom hans räckhåll. Leach har i sin ägo en sådan böteslista, tio fot lång, och uppgående till sammanlagt 35 pund 17 shilling och 10 pence. Han berättar, att i fabriken där listan sammanställdes avskedades en ny kontrollör för att ha gett för lite böter, och därför ha inbragt fem pund för lite i veckan. Och jag upprepar, att jag känner Leach som en alltigenom trovärdig man, oförmögen till lögn.

Men arbetaren är sin arbetsgivares slav även i andra avseenden. Om ägaren finner behag i arbetarens hustru eller dotter är en order eller vink tillräcklig, och hon måste ställa sig till hans förfogande. När arbetsgivaren vill ha underskrifter till en petition i borgarklassens favör, behöver han bara skicka den till sin fabrik. Om han vill fälla avgörandet i ett parlamentsval, skickar han bara iväg sina arbetare till valurnorna och de röstar på borgarklassens kandidat oavsett om de vill eller ej. Om han önskar majoritet på ett offentligt möte, skickar han iväg dem en halvtimme tidigare och håller platser åt dem nära talarstolen, där han kan iaktta dem till sin belåtenhet.

Två andra arrangemang bidrar särskilt till att tvinga in arbetaren under fabriksägarens herravälde: Trucksystemet och stugsystemet innebar att arbetarna betalades i form av varor, och tillämpades tidigare överallt i England. Fabriksägaren öppnar en affär "för arbetarens bekvämlighet och för att skydda honom mot de höga priserna hos småhandlarna". Här säljs varor av alla slag till dem på kredit, och för att hindra arbetarna från att gå till andra affärer där de kan få varorna billigare - bolagsaffären, "the Tommy-shop", tar vanligen tjugofem till trettio procent mer än andra - så betalas lönen i form av rekvisitioner till affären istället för i pengar. Det utbredda missnöjet med detta ökända system ledde till att Trucklagen antogs 1831, genom vilken betalning i form av rekvisitioner i bolagets affär för de flesta anställda förklarades olaglig och straffbar med böter. Men som de flesta engelska lagar tillämpades den bara här och var. I städerna har den genomförts förhållandevis effektivt, men på landet blomstrar systemet, förklätt eller omaskerat. Också i staden Leicester är det mycket vanligt. Framför mig har jag nästan ett dussin fällande domar för överträdelse, som sträcker sig från november 1843 till juni 1844 och delvis återgivs i Manchester Guardian och Northern Star. Systemet fortlever dock, naturligtvis mindre öppet numera: lönerna betalas vanligen kontant, men arbetsgivaren har fortfarande medel till sitt förfogande att tvinga den anställde att köpa sina varor i bolagets affär och ingen annanstans. Följaktligen är det svårt att bekämpa trucksystemet, eftersom det nu lever vidare under lagens täckmantel, under förutsättning att arbetaren får ut sin lön kontant. Northern Star från 27 april publicerar ett brev från en arbetare i Holmfirth, nära Huddersfield i Yorkshire, vilket syftar på en fabriksägare vid namn Bowers. Det lyder som följer:

"Det är underligt att det avskyvärda trucksystemet existerar i den oerhörda utsträckning som det gör i Holmfirth, och att det inte finns någon som har det moraliska modet att försöka stoppa det. Många hederliga handvävare lider under det jäkla trucksystemet. Det här är ett exempel. I det där snygga frihandlargänget[39*] finns det en fabriksägare som dragit på sig hela grannskapets förbannelse för sin uselhet mot sina vävare. När de har avslutat en väv som ger 1 pund och 14 shilling, eller 1 pund och 16 shilling, ger han dem 1 pund och resten i tyg eller gångkläder, 40 till 50 procent dyrare än i vanliga affärer och ofta är varorna rena skräpet. Men som frihandelstidningen Mercury säger, är fabriksarbetarna inte tvungna att ta det, det är helt valfritt. Just det, men de måste ta det eller svälta. Vill de ha något mer än 1 pund kontant får de vänta på varp en vecka eller fjorton dar; men om de godtar 1 pund kontant och varorna, finns det alltid varp åt dem. Detta är frihandel. Lord Brougham säger att 'vi skall lägga undan lite i unga dar för att vara oberoende på äldre dar och inte ligga församlingen till last'. Är det dessa usla varor vi skall lägga undan? Hade detta inte kommit från en lord, skulle man kunna tro att hans hjärna var lika skämd som varorna vi får för vårt arbete. När de ostämplade tidningarna fanns att tillgå fanns det ingen brist på angivare i Holmfirth. Där fanns Blyths och Estwoods m.fl. - men var är de nu? Detta är något helt annat. Vår truckfabrikör är en av de gudfruktiga frihandlarna. Han går till kyrkan två gånger varje söndag, och säger efter prästen väldigt innerligt: 'vi har lämnat ogjort det vi borde ha gjort, och det vi inte borde ha gjort, det har vi gjort, och det finns ingen nåd för oss, hjälp oss gode gud'." "Ja, hjälp oss medan det är morgon, och vi ska betala våra vävare i usla varor igen."

Stugsystemet verkar mycket mer oskyldigt, och uppstod på ett mer harmlöst sätt, trots att det har samma förslavande effekt på de anställda. I spinneriernas grannskap på landet är det ofta brist på bostäder för arbetarna. Fabriksägaren är därför tvungen att bygga sådana bostäder, och gör det gladeligen, eftersom det ger stora fördelar, förutom räntorna på det kapital som investerats. Om en ägare till arbetarbostäder i genomsnitt får sex procent på sitt investerade kapital, kan man lugnt räkna med att fabriksägarens hus ger honom den dubbla avkastningen. Så länge som hans fabrik inte står tom, kan han vara säker på att ha hyresgäster, och hyresgäster som betalar punktligt. Han slipper därför två av de största nackdelarna som andra husägare har: Hans hus kommer aldrig att stå tomma och han löper ingen risk. Men hyran för husen är lika hög som om dessa nackdelar verkade. Genom att ta ut samma hyra som en vanlig husägare, så gör sig fabriksägaren, på arbetarens bekostnad, en lysande inkomst på tolv-fjorton procent. För det är klart oriktigt att han ska göra sig dubbelt så stor profit som konkurrerande husägare, som samtidigt hindras från att konkurrera med honom. Men det för med sig en dubbel orättvisa när han drar sin fastställda profit från den egendomslösa klassen, som måste vända på varje penny. Han är emellertid van vid det, han vars hela rikedom har tjänats på arbetarnas bekostnad. Men denna orättvisa blir en skändlighet när fabriksägaren, vilket ofta inträffar, tvingar sina arbetare, som måste bosätta sig i hans hus under hot om avsked, att betala en högre hyra än normalt. Eller t.o.m. betala hyra för ett hus de inte hyr! Halifax Guardian, citerad av London Sun, hävdar att hundratals arbetare i Ashton-under-Lyne, Oldham och Rochdale, etc. tvingas av sina arbetsgivare att betala hyra, oavsett om de bor i huset eller ej. Detta stugsystem är allmänt i lantdistrikten. Hela byar har byggts upp, och fabriksägaren har vanligen ringa eller ingen konkurrens alls mot sina hus, så han kan fastställa hyran efter eget skön, utan att ta hänsyn till vad som är gängse hyra på marknaden. Och vilken makt ger honom inte stugsystemet över arbetarna i konflikter mellan ägaren och arbetarna? Om de senare strejkar behöver han bara be dem lämna hans egendom, och kan säga upp dem på en vecka. Efter det ögonblicket är arbetaren inte bara utan försörjning utan också utan bostad, en landstrykare, utlämnad på nåd och onåd åt lagen, som utan vidare skickar honom till trampkvarnen.[35]

Sådant är fabrikssystemet, skisserat så fullständigt som utrymmet tillåter och med så lite partiskhet som borgarklassens heroiska dåd mot det försvarslösa proletariatet tillåter. Gärningar som det är omöjligt förbli likgiltig inför, gentemot vilka likgiltighet skulle vara ett brott. Låt oss jämföra de fria engelsmännens förhållanden år 1845 med de saxiska livegnas under de normandiska baronernas piska år 1145. Den livegne var glebae adscriptus, bunden till jorden, liksom den frie arbetaren är bunden genom stugsystemet. Den livegne var skyldig sin herre jus primae noctis - rätten till första natten, arbetaren måste på begäran avstå inte bara den, utan rätten till varje natt. Den livegne kunde inte förvärva någon egendom. Allt han tjänat kunde hans herre ta ifrån honom. Den frie arbetaren har ingen egendom, och kan inte erhålla någon på grund av konkurrensens tryck. Och vad inte ens de normandiska baronerna gjorde, det gör den moderne fabriksägaren. Genom trucksystemet lägger han sig varje dag till med handhavandet av arbetarens dagliga förnödenheter. Förhållandet mellan jordherren och den livegne var reglerat av rådande vanor och av lagar som åtlöds, eftersom de motsvarade dessa sedvänjor. Den frie arbetarens förhållande till sin herre regleras i lagar som inte följs, eftersom de varken motsvarar arbetsgivarnas intressen eller rådande sedvänjor. Jordherren kunde inte skilja den livegne från jorden, inte heller sälja bort honom eftersom allt land var förläning och kapital fanns inte. Han kunde praktiskt taget inte sälja honom alls. Den moderne borgaren tvingar arbetaren att sälja sig själv. Trälen var slav på den jord där han var född. Arbetaren är slav under sina egna livsbehov och under de pengar, med vilka han måste betala för dem - båda är slavar under ett ting. Trälen hade en garanterad tillvaro i det feodala samhället, där alla medlemmar hade sin egen plats. Den frie arbetaren har ingen som helst garanti, eftersom han har en plats i samhället endast när borgarklassen finner bruk för honom. I alla andra fall bortser man från honom, behandlar honom som icke-existerande. Trälen offrade sig för sin herre i krig, fabriksarbetaren i fred. Trälarnas herre var en barbar, som betraktade sin livegne som boskap. Den som anställer arbetare är civiliserad och betraktar sina män som maskiner. I korthet, de båda är inte långt ifrån jämställda, och om någondera är ogynnsamt ställd, så är det den frie arbetaren. Slavar är de båda, med den enda skillnaden att det ena slaveriet är öppet, oförställt, ärligt. Det andra är slugt, förklätt, svekfullt, dolt för honom själv och alla andra; en hycklande träldom, värre än forna tiders. De filantropiska högermännen har rätt när de gav arbetarna namnet vita slavar. Men det hycklande förklädda slaveriet erkänner deras rätt till frihet åtminstone i en yttre form; det böjer sig inför en frihetsälskande allmän opinion och häri ligger det historiska framåtskridandet, jämfört med forna tiders träldom. Frihetens princip är fastslagen, och de förtryckta kommer en dag se till att principen efterlevs.

Till slut några verser av en dikt som uttrycker arbetarnas egna känslor inför fabrikssystemet. De är skrivna av Edward P. Mead från Birmingham och ger ett sant uttryck för de uppfattningar som råder bland dem.[36]

En sida ur DEN ARBETANDE KLASSENS LÄGE I ENGLAND (1845), med Edward Meads dikt "Kung Ånga" översatt till tyska av Engels.

Det finns en tsar, en obarmhärtig kung
- ej en som hör till våra vänner
men som den vite slaven känner
och han är ångans kung.

Han har en arm, en arm av järn.
Och fast den är hans enda
finns i den en kraft
som slagit mången överända.

Liksom guden Molok grym
i Hinnoms dal[37]
med inälvor av glöd och kol
han slukar barn som kannibal.

Hans prästerskap, ett hungrigt band
av blodtörst, högmod fyllt,
de styr hans jättehand
och gör vårt blod till guld.

I stoftet trampar de var mänskorätt
allt för guld i överflöd,
de hånar männens nöd
och är för kvinnans tårar blinda.

Ett stön, en suck så tung
är musik i deras öra.
Barnens bleka vålnader -
de fröjdar ångans kung.

Men ner med kung Molok
I arbetets miljoner!
Och bind hans hand, så ej vårt land
skall störtas av hans legioner.

Och hans fogdar
med händer fläckade av blod,
krossas måste de
liksom monstergudens stod.[40*]

De övriga industrigrenarna

Om vi var tvungna att uppehålla oss längre vid skildringen av fabrikssystemet, eftersom det är en helt ny skapelse av den industriella tiden, så skall vi kunna fatta oss desto kortare när det gäller de övriga arbetarna. Här kan nämligen helt eller delvis antingen det tillämpas, som sagts överhuvudtaget om industriproletariatet, eller det som sagts om fabrikssystemet i synnerhet. Vi kommer alltså bara att behöva redovisa i vilken utsträckning fabrikssystemet har kunnat tränga in i de enskilda arbetsgrenarna och vilka övriga särdrag som utmärker dessa.

De fyra arbetsgrenar, som omfattas av fabrikslagen, avser tillverkning av tyg för kläder. Vi gör bäst i att här genast nämna de arbetare som får sitt material från dessa fabriker, och då till att börja med strumpvävarna från Nottingham; Derby och Leicester. Om dessa arbetare berättar Barnarbetskommissionens rapport, att de långa arbetstiderna, (som framtvingas genom låga löner) i förening med stillasittande liv och den av arbetets natur framtvingade ansträngningen av ögonen vanligtvis gör kroppen sjuklig i allmänhet och särskilt försvagar ögonen. På kvällen kan man inte arbeta utan mycket starkt ljus och därför använder vävarna vanligtvis glaskulor för att koncentrera ljuset, vilket angriper ögonen mycket. Vid fyrtio års ålder måste nästan alla använda glasögon. Barnen, som sysselsätts med spolning och fällning, lider vanligtvis betydande skador till sin hälsa och sitt allmäntillstånd. De arbetar från sex, sju eller åtta års ålder i små unkna rum tio till tolv timmar. Många svimmar i arbetet och blir för svaga för det vanligaste hushållsarbetet och så närsynta, att de måste bära glasögon redan under barndomen. Många befanns av kommissionen ha alla symptom på skrofulös konstitution[38], och fabriksägarna vägrade för det mesta att anställa flickor i sin fabrik, som arbetat med detta, på grund av att de var så svaga. Tillståndet hos dessa barn betecknas som "en skamfläck för ett kristet land" och en önskan om lagligt skydd uttalas. Fabriksrapporten tillägger att strumpvävarna var de sämst betalda arbetarna i Leicester. De tjänade 6 shilling och med stor ansträngning 7 shilling i veckan vid sexton till arton timmars dagligt arbete. Tidigare tjänade de 20 till 21 shilling, men införandet av större vävstolar hade förstört deras förtjänst. Den stora majoriteten arbetade fortfarande med äldre, enkla vävstolar och konkurrerade mödosamt med maskinernas framsteg. Alltså visar sig också här varje framsteg vara en tillbakagång för arbetaren! Men trots allt, berättar kommissionsmedlemmen Power, var strumpvävarna stolta över, att de var fria och inte hade några fabriksklockor, som delade in deras dag för mat, sömn och arbete. Med tanke på lönen är läget för denna arbetarklass inte bättre än 1833, då fabrikskommissionen lämnade ovanstående uppgifter. För detta sörjer konkurrensen från de saxiska strumpvävarna, som själva knappast har något att leva av. Konkurrensen slår engelsmännen på nästan alla utländska marknader och, beträffande de dåliga kvaliteterna, till och med på den engelska marknaden. Det måste väl vara en glädje för den tyske patriotiske strumpvävaren att också göra de engelska strumpvävarna arbetslösa genom sin svält! Och kommer han inte med stolthet och glädje att fortsätta att svälta för att öka den tyska industrins rykte, då ju Tysklands ära kräver, att hans matskål bara är halvfull? Åh, konkurrensen och "nationernas tävlan" är en skön sak! I Morning Chronicle - åter en liberal tidning, bourgeoisins tidning par excellence[39] - återfinns i december 1843 några brev från en strumpvävare i Hinckley om hans arbetskamraters situation. Han berättar bland annat om 50 familjer, tillsammans 321 personer som levde på 109 vävstolar; varje vävstol inbringade i genomsnitt 5,5 shilling, varje familj tjänade i genomsnitt 11 shilling och 4 pence i veckan. Härifrån drog man av för bostadshyra, hyra för vävstol, kol, ljus, tvål och nålar sammanlagt 5 shilling och 10 pence, så att för mat återstod per person och dag 1,5 penny och för kläder inget alls.

"Inget öga", säger strumpvävaren, "har kunnat se, inget öra har kunnat höra och inget hjärta har kunnat fatta hälften av de lidanden, som dessa stackars människor måste utstå."

Sängar saknades helt eller delvis, barnen sprang omkring i trasor och barfota; männen sade med tårar i ögonen: "Vi har på lång tid inte ätit något kött, vi har nästan glömt hur det smakar" - och slutligen arbetade några på söndagarna, trots att den allmänna opinionen hellre förlåter allt annat än det och trots att det rasslande ljudet från vävstolen hörs i hela trakten.

"Men", sade en man, "se på mina barn och sluta fråga. Min fattigdom tvingar mig till detta. Jag kan inte och vill inte ständigt höra mina barn skrika efter mat, utan att pröva sista möjligheten att ärligt tjäna mitt bröd. Förra måndagen gick jag upp klockan två och arbetade nästan till midnatt, varje följande dag från sex på morgonen till mellan elva och tolv på natten. Jag är trött på det, jag vill inte gräva min egen grav. Nu slutar jag varje kväll klockan tio och arbetar in den förlorade tiden på söndagarna."

Lönen har varken i Leicester, Derby eller Nottingham stigit till 1833 års nivå och, vad som är det värsta, i Leicester härskar det tidigare nämnda trucksystemet i stor utsträckning. Det är därför heller inte konstigt, att strumpvävarna i detta område mycket livligt deltagit i alla arbetarrörelser och desto aktivare och mera verksamt eftersom det för det mesta är män som arbetar vid vävstolarna.

I strumpvävarnas område har också spetstillverkningen sitt huvudsäte. I de nämnda tre grevskapen är hela 2.760 spetsmaskiner igång medan det bara finns 787 i resten av England. Genom en strängt genomförd arbetsdelning har spetstillverkningen blivit mycket krånglig och har en mängd grenar. Först måste garnet spolas, vilket görs av flickor fr.o.m. 14 års ålder. Sedan sätts spolarna på maskinen av pojkar, "trådare", fr.o.m. 8 års ålder och tråden träds och leds genom fina hål, som varje maskin har 1.800 av. Därefter väver arbetaren spetsarna, som kommer ur maskinen som en bred duk, och tas isär av mycket små barn genom att dessa drar ut de trådar, som håller samman de enskilda delarna. Detta kallas att dra spets och barnen själva kallas spetsdragare. Sedan görs spetsarna i ordning för försäljning. - Spolare och trådare har inga bestämda arbetstider, eftersom de tas i anspråk så snart spolarna på en maskin gått tomma. Och eftersom arbetarna också väver på natten, så kan de när som helst kallas in i fabriken eller vävstugan. Denna oregelbundenhet i arbetet, det ofta förekommande nattarbetet, den oordnade livsstil som följer av detta, alstrar en mängd fysiska och moraliska missförhållanden, i synnerhet oreglerat och tidigt könsumgänge, vilket alla vittnen är eniga om. Arbetet i sig självt är mycket skadligt för ögonen. Även om man inte i allmänhet kan konstatera en bestående skada hos tråddragarna, så leder emellertid arbetet till ögoninflammationer och när tråden träds på maskinen uppstår smärtor i ögonen, tårögdhet, tillfällig synnedsättning etc. Emellertid är det konstaterat hos tråddragarna, att deras arbete allvarligt angriper ögonen och förutom de ofta förekommande bindhinneinflammationerna framkallas inte sällan grå och grön starr. Själva vävarnas arbete är mycket tungt, eftersom maskinerna med tiden gjorts allt bredare, så att det nu nästan bara finns sådana, vid vilka tre man arbetar. Varje man avlöser den andre efter fyra timmar, så att de tillsammans arbetar 24 timmar och var och en 8 timmar dagligen. Härav framgår klart, varför spolare och tråddragare så ofta måste arbeta på natten för att inte maskinerna skall stå stilla för länge. Att träda på trådarna från spolarna i 1.800 hål tar för tre barn två timmars tid. Många maskiner drivs också med ångkraft och därigenom trängs männens arbete undan. Barnarbetskommissionen talar bara om "spetsfabriker", i vilka barnen används. Det verkar därför som att på senare tid har antingen vävarnas arbete förlagts till stora fabrikssalar, eller också har ångväverier blivit tämligen allmänna. I båda fallen ett framsteg för fabrikssystemet. Men det mest ohälsosamma arbetet utförs av "löpare" [runners], för det mesta barn på sju, ja fem eller fyra år. Kommissionsmedlem Grainger fann till och med ett barn på två år sysselsatt med detta arbete. Att följa en och samma tråd, som med en nål tas ur en konstfullt sammanflätad väv, är mycket skadligt för ögat, i synnerhet som arbetet pågår fjorton till sexton timmar, vilket är vanligt. I lindrigaste fall inträder höggradig närsynthet, i värsta fall, som förekommer ofta nog, inträder obotlig blindhet genom grön starr. Men dessutom blir barnen genom den ständigt böjda, sittande ställningen svaga, trångbröstade, och till följd av dålig matsmältning får de skrofler. Störningar i livmoderfunktionen hos flickor är nästan regel och likaså blir ryggraden sned, så att "man kan känna igen alla runners på gången". Samma följder för såväl ögonen som för allmäntillståndet har spetsbroderiet. Den medicinska expertisen är enig om att hälsan hos alla barn, som är sysselsatta med spetstillverkningen blir starkt lidande, att dessa barn är bleka, ömtåliga, svaga, för små för sin ålder och mycket mer sällan än andra kan motstå sjukdomar. Deras vanligaste åkommor är: allmän svaghet, ofta förekommande svimningsanfall, huvudvärk, värk i sidorna, ryggen och höfterna, hjärtklappning, illamående, kräkningar och aptitlöshet, ryggradsförskjutningar, skrofler och höggradig utmärgling. I synnerhet undergrävs ständigt och kraftigt den kvinnliga kroppens hälsa; över blodbrist, svåra förlossningar och missfall klagades allmänt (Graingers rapport, genomgående). Dessutom berättar samme tjänsteman i Barnarbetskommissionen att barnen mycket ofta var dåligt klädda och trasiga och fick otillräcklig kost, för det mesta bröd och te, ofta fick de inget kött på månader. Vad beträffar det moraliska tillståndet hos dessa berättar han:

"Alla invånarna i Nottingham, polis, prästerskap, fabriksägare, arbetare och föräldrarna till barnen själva är enhälligt övertygade om, att det nuvarande arbetssystemet är en högst fruktbar källa till sedeslöshet. Trådare, för det mesta pojkar, och spolare, för det mesta flickor, kallas hemifrån, ofta mitt i natten, eftersom deras föräldrar inte kan veta hur länge de utnyttjas där, så har de de bästa tillfällen att inleda otillbörliga förbindelser och att driva omkring tillsammans efter arbetet. Detta har i inte ringa grad bidragit till omoralen, som enligt den allmänna meningen har fått en förskräcklig omfattning. Dessa barns och ungdomars familjer får fullständigt offra husfriden och bekvämligheten för detta högst onaturliga sakförhållande."

En annan gren av spetstillverkningen, spetsknypplingen, bedrivs i de utpräglade jordbruksdistrikten Northampton, Oxford, Bedford och Buckingham, och då huvudsakligen av barn och ungdomar, som allmänt klagar över dålig kost och sällan får kött att äta. Arbetet i sig självt är i högsta grad ohälsosamt. Barnen arbetar i små, dåligt ventilerade och unkna rum, ständigt sittande och djupt böjda över knyppeldynorna. För att stödja kroppen i denna ansträngande ställning bär flickorna en korsett med träskenor som, i den späda ålder de flesta är, då skelettet fortfarande är mycket mjukt och vid den böjda ställningen , fullständigt förskjuter bröstbenet och revbenen och gör så att flickorna i allmänhet får trång bröstkorg. De flesta dör därför i tuberkulos, sedan de till följd av det sittande arbetet och den dåliga luften en längre tid haft mycket smärtsamma matsmältningsbesvär. De får nästan ingen bildning, minst av allt moralisk, de älskar grannlåt och deras moraliska tillstånd är mycket beklagansvärt. Prostitutionen bland dem är nästan epidemisk.

Det är till det priset, som borgarsamhällets sköna damer köper sig nöjet att bära spetsar - och är inte det ett mycket billigt pris? Bara ett par tusen blinda arbetare, bara några lungsiktiga proletärdöttrar, bara en obotligt sjuk generation av pöbelns massa, som kommer att lämna sin kroniska sjukdom i arv till sina lika pöbelaktiga barn och barnbarn. Vad spelar det för roll? Ingen, ingen alls. Vår engelska bourgeoisi kommer att likgiltigt lägga regeringskommissionens rapport åt sidan och liksom tidigare smycka sina kvinnor och döttrar med spetsar. Ja, det är verkligen vackert - sinneslugnet hos en engelsk borgare!

Ett stort antal arbetare sysselsätts i Lancashire, Derbyshire och i västra Skottland i kattuntryckerierna. I ingen annan bransch av den engelska industrin har mekaniken åstadkommit så glänsande resultat, men i ingen annan bransch har den heller pressat arbetarna så som i denna. Användandet av ångdrivna graverade cylindrar och uppfinningen av en metod att med sådana cylindrar samtidigt trycka fyra till sex färger har fullständigt trängt undan handarbetet. Så gjorde även spinnmaskinerna och bomullsväverierna, men dessa nya installationer har i tryckerierna trängt undan ännu fler arbetare än vad som skedde i tygtillverkningsindustrin. En man, assisterad av ett barn, utför med maskinens hjälp det arbete, som tidigare måste göras för hand av 200 blocktryckare; en enda maskin levererar 28 yards tryckt tyg i minuten. Följaktligen befinner sig kattuntryckarna i ett mycket svårt läge; grevskapen Lancaster, Derby och Chester levererade år 1842 (enligt tryckarnas petition till underhuset) elva miljoner stycken tryckt kattunväv; av dessa trycktes 100.000 enbart för hand, 900.000 delvis maskinellt med hjälp av handtryck och 10 miljoner helt maskinellt med en till sex färger. Eftersom maskinerna mestadels är nya och ständigt förbättras, så är handtryckarna alldeles för många för den befintliga arbetsmängden och naturligtvis är många - i petitionen sägs en fjärdedel av samtliga, helt arbetslösa, medan de övriga i genomsnitt bara sysselsätts en eller två, högst tre dagar i veckan och betalas dåligt. Leach hävdar när det gäller ett tryckeri (Deeply Dale, nära Bury i Lancashire), att handtryckarna där inte tjänade mer än 5 shilling i genomsnitt, medan han vet, att de som arbetar vid maskinerna får ganska bra betalt. Tryckerierna har alltså fullständigt gått in i fabrikssystemet, men utan att underkasta sig de lagliga restriktioner som gäller för detta. De tillverkar en modeartikel och har därför ingen regelbunden arbetstid. Har de få beställningar så arbetar de halvtid; får de en fullträff med ett mönster och affärerna går bra, så arbetar man till tio, tolv timmar, ja hela natten igenom. I närheten av min våning i Manchester fanns ett tryckeri, som många gånger fortfarande var upplyst till långt in på natten, när jag kom hem. Jag hörde ofta, att barnen där ibland fick arbeta så länge, att de försökte stjäla sig till några ögonblicks vila och sömn på stentrapporna och i farstuvrårna. Jag vet inte juridiskt säkert om det är sant, annars skulle jag namnge firman. Rapporten från Barnarbetskommissionen är mycket flyktig på den här punkten. Den berättar bara att åtminstone barnen i England för det mesta är tämligen väl klädda och närda (detta är relativt, beroende på om deras föräldrar tjänar bra eller inte), att de inte har någon bildning alls och moraliskt står på en låg nivå. Vi behöver bara betänka, att dessa barn står under fabrikssystemet och kan sedan med hänvisning till det ovan sagda gå vidare.

Om övriga arbetare, som sysslar med tillverkning av textilvaror återstår inte mycket för oss att säga. Blekarna har ett mycket ohälsosamt arbete, där de ständigt måste inandas klor, ett av de skadligaste ämnena för lungorna. Färgarnas arbete är lite sundare, i många fall mycket hälsosamt, eftersom det kräver att hela kroppen anstränger sig. Man hör föga talas om hur dessa grupper betalas och det är anledning nog att dra den slutsatsen, att de inte får under genomsnittslönen, eftersom de annars skulle klaga. Sammetsskärarna, som på grund av den stora konsumtionen av bomullssammet är ganska många och uppgår till mellan 3.000 och 4.000, har indirekt lidit mycket svårt genom fabrikssystemets påverkan. Den vara, som tidigare gjordes med handvävstolar, vävdes inte helt likformig och fordrade en van hand som skar upp de enskilda trådraderna. När den nu görs med mekaniska vävstolar, löper raderna helt lika och varje inslagstråd är precis parallell med föregående, och att skära upp är inte längre någon stor konst. De arbetare, som blivit arbetslösa genom maskinernas införande, kastar sig över sammetsskärarnas arbete och pressar lönen genom sin konkurrens. Fabriksägarna upptäckte att de kunde använda kvinnor och barn till att skära sammet - och lönen sjönk till den nivå som gällde för dessa, alltmedan hundratals män utestängdes. Fabriksägarna märkte också att arbetet kunde göras billigare i deras fabrikslokal än i arbetarens verkstad, för vilken de ju indirekt betalade hyran. I många stugor står sedan dess de låga vindsrummen, som inretts till klipprum, tomma eller hyrs ut som lägenheter. Samtidigt har sammetsskäraren förlorat valfriheten för sin arbetstid och ställts under fabriksklockans herravälde. Till mig sade en sammetsskärare, som torde vara c:a 45 år, att han kunde minnas den tid, då han fick 8 pence per yard för samma arbete, som han nu måste göra för 1 penny per yard. Visserligen kunde han skära den raka väven snabbare än förut, men han kunde inte på långt när göra dubbelt så mycket i timmen som förut. Detta innebar att hans veckolön hade sjunkit till mindre än en fjärdedel av hans tidigare lön. Leach anger en lönetabell för olika tyger 1827 och 1843. Av denna framgår att för de artiklar, som man 1827 per yard betalade respektive 4, 2,25, 2,75 och 1 penny, fick skäraren i lön 1843 bara 1,5, 1,75 och 3/8 per yard. Enligt Leach blir den genomsnittliga veckoförtjänsten: 1827 1-6-6 pund; 1-2-6 pund; 1 pund, 1-6-6 pund och för samma varor 1843 10 shilling; 7 shilling; 6 shilling 8 pence; 10 shilling. Och det finns hundratals arbetare, som inte ens kan komma upp till dessa sista lönenivåer. Om handvävarna i bomullsindustrin har vi redan talat. De övriga tygerna framställs nästan uteslutande av handvävare, vilka för det mesta, liksom sammetsskärarna har förlorat arbetstillfällen genom att maskinerna har införts. Dessutom står de liksom fabriksarbetarna vid fall av dåligt arbete under en sträng strafflag. Låt oss ta sidenvävarna. Sidenfabrikören Brocklehurst, en av de mest betydande i hela England, visade sina redovisningstabeller för en parlamentskommitté, av vilka framgår att han 1821 för vissa varor betalade i lön 30 shilling, 14 shilling, 3,5 shilling, 0,75 shilling, 1,1 shilling och 10 shilling. 1831 betalade han för samma varor bara 9 shilling, 7,5 shilling, 2,25 shilling, 1/3 shilling, 0,5 shilling och 6,25 shilling utan att det här skett några maskinförbättringar. Vad herr Brocklehurst gör, kan väl emellertid antas vara normalt för hela England. Av samma tabeller framgår att genomsnittsförtjänsten för hans vävare efter alla avdrag 1821 uppgick till 16,5 shilling i veckan och 1831 bara 6 shilling i veckan. Sedan dess har lönen sjunkit ännu mer. De vävar som 1831 inbringade 1/3 shilling eller 4 pence per yard i vävlön ger 1843 bara 2,5 pence för enkla taftvävar. Många vävare på landet kan bara skaffa sig arbete, om de åtar sig dessa vävar för 1,5 till 2 pence. Därtill kommer de mest godtyckliga avdrag. Varje vävare, som hämtar en varp, får samtidigt ett kort. På detta kort står vanligtvis följande: Arbetet skall inlämnas vid en viss tidpunkt; En arbetare som på grund av sjukdom inte kan arbeta måste inom tre dagar anmäla detta till kontoret, annars gäller inte sjukdom som ursäkt; Som giltig orsak accepteras inte, när vävaren säger att han varit tvungen att vänta på inslagsgarn; För vissa arbetsförseelser (när det t.ex. förekommer fler inslagstrådar på en viss tyglängd än vad som föreskrivits etc.) skall inte mindre än halva lönen dras av; Om tyget inte är färdigt på bestämd tid dras för varje yard av 1 penny på det levererade tygstycket. Lönesänkningar på grund av dessa kort är så betydande, att t.ex. en man som kommer två gånger i veckan till Leigh i Lancashire för att leveransbesiktiga väven varje gång får med sig minst 15 pund till sin fabrikör i straffavgifter. Det säger han själv - och han gäller för att vara en av de mest toleranta. Tidigare avgjordes sådana saker av skiljedomare. Men eftersom arbetarna för det mesta avskedades, när de yrkade på detta, så har skiljedomarna nu helt försvunnit och fabrikören gör precis som han själv vill. Han är åklagare, vittne, domare, lagstiftare och verkställare. Allt i en person. Och går arbetaren till en förlikningsman så får han höra: "Genom att ni har tagit emot kortet, så har ni ingått ett kontrakt och det måste ni nu uppfylla." Precis som med fabriksarbetarna. Dessutom låter fabrikören arbetaren varje gång underteckna ett papper, där denne förklarar att han godkänner de avdrag som gjorts. Och om han spjärnar emot, så vet snart stans alla fabrikörer, att det är en man som, enligt Leach,

"motsätter sig all lagbunden och samhällelig ordning och som har fräckheten att ifrågasätta klokheten hos dem, vilka han borde erkänna som sina överordnade i samhället".

Naturligtvis står det vävarna fullkomligt fritt, fabrikören tvingar dem ju inte, att acceptera sina varpar och kort, men han säger till dem, som Leach översätter det till god engelska:

"Om ni inte vill stekas i min stekpanna, så kan ni gå rakt in i elden" (if you don't like to be frizzled in my fryingpan you can take a walk into the fire).

Sidenvävarna i London, i synnerhet i Spitalfields, har sedan lång tid periodvis levt i största elände. Och att de fortfarande inte har någon anledning att vara nöjda med sin situation framgår av att de mycket aktivt deltar i all engelsk arbetarrörelse och särskilt den i London. Den nöd som rådde bland dem var anledningen till den feber, som utbröt i Londons östra del och som föranledde inkallandet av Kommissionen för undersökning av arbetarklassens sanitära förhållanden. Vi ser emellertid i den senaste rapporten från Londons epidemisjukhus, att denna feber fortsätter att härja.

Efter textilvarorna kommer framför allt metallvarorna som viktigast av de varor, som produceras i den engelska industrin. Denna tillverkning har sitt högkvarter i Birmingham, där finare metallvaror av alla slag görs, i Sheffield (knivar) och i Staffordshire, i synnerhet Wolverhampton, där de grövre varorna tillverkas, som t.ex. lås och spik etc. Låt oss börja med att beskriva läget i Birmingham för de arbetare som är sysselsatta i dessa industrigrenar. Inriktningen på arbetet har i Birmingham, liksom överhuvudtaget på de flesta orter, där metaller bearbetas, behållit något av den gamla hantverksmässiga karaktären. De små hantverksmästarna finns fortfarande kvar och arbetar tillsammans med sina lärlingar, antingen hemma i verkstan eller, där ångkraft används, i stora fabrikslokaler. Dessa är indelade i små verkstäder, som var för sig hyrs ut till hantverksmästarna, och är i alla rummen försedda med en axel, som sätts i rörelse av ångmaskinen och av vilken de andra maskinerna drivs. Léon Faucher, författare till en rad artiklar om engelska arbetarförhållanden i tidskriften Revue des deux Mondes[40] som åtminstone tyder på studier och i alla fall är bättre än vad hittills såväl engelsmän som tyskar skrivit om detta, kallar detta förhållande i motsats till storfabrikationen i Lancashire och Yorkshire för Democratie industrielle [industriell demokrati], och påpekar att detta inte har någon fördelaktig inverkan på mästarnas eller gesällernas situation. Denna anmärkning är helt riktig, ty de många små hantverksmästarna har svårt att klara sig. På dessa skall den vinst fördelas som regleras av konkurrensen och som annars skulle ha gått till en enda stor fabriksägare. Kapitalets centraliseringstendens pressar tillbaka dem. Om en lyckas berika sig, ruineras tio och får hundra det svårare ställt än förut genom trycket från den ende rike, som kan sälja billigare än de. Och i de fall, då de redan från början måste konkurrera med stora kapitalister, är det självklart att de endast med största möda kan reda sig mot denna konkurrens. Som vi kommer att se, har lärlingarna det åtminstone lika dåligt hos de små mästarna som hos fabriksägarna, bara med den skillnaden att de själva senare kan bli mästare och därmed få en viss självständighet, d.v.s. de kommer att bli mindre direkt utsugna av bourgeoisin än i fabrikerna. Därför är dessa små hantverksmästare varken äkta proletärer - eftersom de delvis lever av lärlingarnas arbete och inte direkt säljer arbetet[41] självt utan den färdiga produkten - eller äkta borgare, eftersom det huvudsakligen är deras eget arbete, som försörjer dem. Denna egendomliga mellanställning hos arbetarna i Birmingham är orsaken till att de så sällan helt och uppriktigt har anslutit sig till den engelska arbetarrörelsen. Birmingham är en politiskt radikal, men ingen avgjort chartistisk stad. Emellertid finns det dessutom en mängd större fabriker som tillhör kapitalisterna, och i dessa härskar fabrikssystemet oinskränkt. Arbetsdelningen, som är genomförd in i minsta detalj (t.ex. nåltillverkningen) liksom ångkraften, gör det möjligt att sysselsätta en stor mängd kvinnor och barn, och vi återfinner här precis samma drag som i fabriksrapporten. Kvinnorna arbetar ända fram till förlossningen, är oförmögna att sköta hushållet och missköter det och barnen, är likgiltiga för, ja visar motvilja mot familjelivet, och är demoraliserade. Vidare trängs männen undan från arbetet, maskinerna förbättras ständigt, barnen blir tidigt emanciperade, män försörjs av kvinnorna och barnen etc., etc. Barnen skildras som halvsvultna och klädda i trasor - hälften vet inte vad det vill säga att bli mätt. Många lever hela dagen på det bröd, som de får för 1 penny eller får ingen näring alls före middagen. Ja, det förekom exempel på att barn inte fick något att äta från klockan 8 på morgonen till 7 på kvällen. Mycket ofta räckte knappast kläderna till för att skyla deras nakenhet; till och med på vintern var många barfota. Därför är de alla små och svaga för sin ålder och mycket sällan utvecklas de i någon högre grad. Och när man betänker, att till dessa små möjligheter till reproduktion av de fysiska krafterna dessutom kommer hårt, långvarigt arbete i trånga utrymmen, så skall man inte förvånas över, att det finns så få vuxna människor i Birmingham, som passar för militärtjänstgöring.

"Arbetarna", säger en regementsläkare, "är små, spensliga och har mycket liten kroppsstyrka - många har dessutom förväxta bröstkorgar och ryggrader."

Enligt uppgift från en rekryteringsofficer är människorna i Birmingham mindre än någon annanstans, för det mesta 5 fot och 4 till 5 tum långa, och av 613 rekryter kunde blott 238 godkännas. Vad gäller bildningen, så gavs redan ovan en rad vittnesmål och exempel på detta inom metalldistrikten, som jag här hänvisar till. För övrigt framgår ur rapporten från Barnarbetskommissionen, att hälften av barnen mellan 5 och 15 år i Birmingham inte har gått i någon som helst skola, att de barn, som går i skolan ofta växlar, så att det är omöjligt att ge dem någon varaktig bildning, och att alla barn mycket tidigt tas ur skolan och sätts i arbete. Vilka slags lärare som används, framgår också av rapporten. En lärarinna svarade på frågan, om hon undervisade i moral: nej, för en skolavgift på 3 pence i veckan kunde man inte kräva det. Många andra förstod inte ens frågan och andra ansåg det överhuvudtaget inte som en del av deras plikt. En lärarinna sade, att moral lärde hon inte ut, men hon bemödade sig att lära barnen goda principer, och därvid gjorde hon ett grovt språkfel. I själva skolorna fann utredaren ständigt oväsen och oordning. Därför är barnens sedliga tillstånd i högsta grad beklagansvärt. Hälften av alla brottslingar är under 15 år gamla och på ett enda år dömdes inte mindre än 90 tioåriga brottslingar, varav 44 kriminalfall. Oreglerat könsumgänge tycks enligt utredarens åsikt vara nästan allmänt och förekommer i alla fall redan i mycket unga år. (Graingers rapport).

I järndistriktet i Staffordshire ser det ännu värre ut. Vid tillverkningen av de grova järnvaror, som görs här, används varken omfattande arbetsdelning (med vissa undantag) eller ångkraft och maskiner. Här - i Wolverhampton, Willenhall, Bilston, Sedgeley, Wednesfield, Darlaston, Dudley, Walsall, Wednesbury etc. - finns det därför färre fabriker, men desto fler små smedjor, där de små hantverksmästarna arbetar var för sig med en eller flera lärlingar, vilka tjänstgör hos dem tills de blir 21 år. De små hantverksmästarna är ungefär i samma läge som de i Birmingham, men lärlingarna har det för det mesta mycket värre. De får nästan bara kött från sjuka, självdöda djur eller ruttet kött och rutten fisk att äta samt kött från för tidigt födda kalvar och svin som kvävts i järnvägsvagnarna. Och så här gör inte bara små hantverksmästare, utan också större fabrikörer, som har 30 till 40 lärlingar. Detta tycks vara synnerligen allmänt i Wolverhampton. De naturliga följderna härav är ofta förekommande tarm- och andra sjukdomar. Dessutom kan barnen för det mesta inte äta sig mätta och har sällan andra kläder än sina arbetskläder, så att de därför inte kan gå i söndagsskolan heller. Bostäderna är dåliga och smutsiga, ofta i så hög grad, att sjukdomar uppstår på grund av detta. Och trots det annars för det mesta sunda arbetet är barnen därför små, dåligt byggda, svaga och i många fall svårt missbildade. I Willenhall t.ex. finns det otaliga människor, som av det eviga filandet på skruvstädet har fått en puckel och ett krumt ben - bakbenet, hind-leg, som de kallar det, så att benen har fått formen av ett K. Dessutom lär minst en tredjedel av arbetarna där ha bråck. Här liksom i Wolverhampton fann man otaliga exempel på fördröjd pubertet såväl hos flickor - också dessa arbetar i smedjorna! - som hos pojkar ända upp till 19 års ålder. I Sedgeley med omnejd, där nästan bara spik tillverkas, bor och arbetar människorna i ynkliga stalliknande stugor, vars like när det gäller smuts man får leta efter. Pojkar och flickor använder hammare från och med tio eller tolv års ålder och betraktas inte som helt utbildade arbetare, förrän de kan leverera tusen spik per dag. För 1.200 spik är lönen 5,75 pence. Varje spik får 12 slag och eftersom hammaren väger 1,25 pund, så måste arbetaren lyfta 9.000 kilo innan han har tjänat in denna ynkliga lön. Vid detta tunga arbete och med den otillräckliga kosten måste barnen få en dåligt utvecklad, liten och svag kropp, vilket också bekräftas av utredarnas uppgifter. Beträffande bildningsnivån även i detta distrikt har redan uppgifter lämnats ovan. Bildningen befinner sig i detta område verkligen på en låg nivå. Hälften av alla barn går inte ens i söndagsskolan och den andra hälften gör detta endast mycket oregelbundet. Mycket få i jämförelse med andra områden kan läsa, och med skrivandet är det ännu värre beställt. Naturligtvis, för mellan sju och tio års ålder sätts barnen i arbete, just precis när de är kapabla att följa skolundervisningen och ha nytta av den. Och söndagsskolelärarna - smeder eller gruvarbetare - kan ofta knappast läsa och inte ens skriva sitt eget namn. Den moraliska nivån överensstämmer med dessa undervisningsmedel. I Willenhall, påstår utredare Horne - och ger många belägg för det - existerar överhuvudtaget ingen sedlighetskänsla hos arbetarna. På det hela taget fann han, att barnen varken kände plikter mot sina föräldrar eller tillgivenhet för dem. De var så oförmögna att tänka på vad de sade, så avtrubbade, så djuriskt dumma, att de ofta påstod, att de behandlades väl, att de mådde förträffligt, när de var tvungna att arbeta tolv till fjorton timmar och gick omkring i trasor, inte kunde äta sig mätta och blev så slagna, att de kände av detta flera dagar efteråt. De kände inte till något annat levnadssätt än att jobba och slita från morgon till kväll, tills man gav dem tillstånd att sluta och de förstod inte ens den för dem oerhörda frågan, om de var trötta. (Hornes rapport).

I Sheffield är lönen bättre och därigenom också arbetarnas yttre omständigheter. Däremot finns det här några arbetsbranscher som måste nämnas på grund av sin utomordentligt skadliga inverkan på hälsan. Vissa hanteringar medför ett ständigt tryck från verktyg på bröstkorgen och för ofta med sig tuberkulos, andra, t.ex. skärpning av filar, hindrar kroppens allmänna utveckling och framkallar underlivsbesvär. Att snida i ben (till knivskaft) medför huvudvärk, gallbesvär och hos flickor, varav många sysslar med detta, blodbrist. Men det mest osunda arbetet är att slipa knivbladen och gafflarna, vilket särskilt när det sker på torra slipstenar, ofelbart leder till en för tidig död. Det ohälsosamma i detta arbete ligger dels i den böjda ställningen, då bröstet och magen trycks ihop, men i synnerhet i den mängd vasst metalldamm, som uppstår när man slipar och som fyller luften och som man med nödvändighet inandas. I genomsnitt blir torrsliparna knappt 35 år, våtsliparna sällan över 45 år gamla. Doktor Knight i Sheffield säger:

"Jag kan bara någotsånär framhålla skadligheten i denna sysselsättning, genom att förklara de allvarligaste alkoholistfallen som de mest långlivade bland sliparna, eftersom de är mest borta från sitt arbete". Allt som allt "finns det ca 2.500 slipare i Sheffield. Ungefär 150 (80 män och 70 pojkar) är gaffelslipare - dessa dör mellan 28 och 32 års ålder. Rakknivssliparna, som slipar såväl vått som torrt, dör mellan 40 och 45 år och bordsknivssliparna, som slipar vått, dör mellan 40 och 50 år."

Samme läkare ger följande beskrivning av deras sjukdomsförlopp, den så kallade sliparastman:

"De börjar vanligtvis sitt arbete vid 14 års ålder och om de har god hälsa, så märker de sällan några besvär före tjugoårsåldern. Då börjar symptomen på deras egendomliga sjukdom visa sig. De tappar genast andan vid minsta ansträngning, när de går i trappor eller uppför berg. De håller axlarna högt för att avhjälpa den ständiga och tilltagande andnöden. De böjer sig framåt och tycks överhuvudtaget må bäst i den böjda ställning de arbetar i. Deras ansiktsfärg blir smutsgul, deras ansiktsdrag uttrycker ångest, de klagar över tryck över bröstet. Deras röst blir rå och hes, de hostar högljutt, som om luften skulle drivas genom ett trärör. Då och då hostar de upp stora mängder damm, antingen slemblandat eller som en kul- eller cylinderformig massa, täckt med ett tunt lager av slem. De kräks blod, de kan inte ligga, de svettas på natten, de magrar kraftigt, utmattas av diarréer. Detta tillsammans med alla vanliga symptom på lungtuberkulos gör att de slutligen dör efter månader, ja år av kronisk sjukdom, då det varit omöjligt för dem att livnära sig och de sina med arbete. Jag måste tillägga, att alla försök som hittills gjorts för att förhindra eller bota sliparastman har misslyckats fullständigt."

Detta skrev Knight för tio år sen. Sedan dess har antalet slipare och sjukdomens omfattning ökat, men man har också gjort försök att förebygga sjukdomen genom att täcka över slipstenarna och leda bort dammet med sugfläktar. Dessa försök har åtminstone delvis lyckats. Men sliparna själva vill inte använda dessa anordningar och har till och med slagit sönder dem på en del ställen - de tror nämligen, att fler arbetare härigenom skulle komma in på deras yrkesområde och pressa ner deras löner. De är för "ett kort, men glatt liv". Doktor Knight sade många gånger till slipare, som kom till honom med de första symptomen på astma: Ni tar ut döden i förskott, om ni går tillbaka till slipstenen. Men det hjälpte aldrig. Den som en gång hade blivit slipare, han var också hopplöst förlorad, som om han hade sålt sig till djävulen. Bildningsnivån i Sheffield ligger mycket lågt. En präst, som hade sysslat mycket med statistik rörande skolutbildningen, var av den åsikten, att av 16.500 av arbetarklassens barn, vilka hade möjlighet att gå i skolan, kunde knappt 6.500 läsa. Detta beror på, att barnen tas ur skolan redan från 7 års ålder och allra senast i 12-årsåldern, och att skollärarna är odugliga (en av dem var en före detta tjuv, som efter frigivningen från fängelset inte kunde hitta något annat sätt att försörja sig på än som lärare!). Omoralen tycks vara större bland ungdomen i Sheffield än någon annanstans (man kan visserligen knappast säga, vilken stad som tar priset och när man läser rapporterna, så tror man att vilken stad som helst skulle förtjäna det). På söndagarna ligger ungdomarna hela dagen på gatan, kastar krona och klave eller hetsar hundar mot varandra. De gör flitiga besök vid brännvinsdiskarna och sitter där tillsammans med sin lilla käresta, tills de sent på kvällen gör ensamma promenader par om par. På en krog, som en utredare besökte, satt 40 till 50 ungdomar av bägge könen, nästan alla under 17 år, varje pojke bredvid sin flicka. På en del ställen spelades kort, på andra sjöngs eller dansades det, överallt dracks det. Här och där satt yrkesprostituerade. Som alla vittnen säger, är det alltså inte konstigt om tidigt oreglerat könsumgänge och ungdomsprostitution är mycket utbredd redan hos personer på 14 och 15 år i Sheffield. Brott av mycket våldsam och förtvivlad karaktär hör till ordningen. Ett år innan utredaren kom togs ett gäng tillfånga, som mest bestod av ungdomar, när de just höll på att sätta eld på stan. De var fullt utrustade med lansar och bränsle. Vi skall längre fram se, att arbetarrörelsen i Sheffield har samma våldsamma karaktär. (Symons rapport).

Förutom dessa två huvudorter för metallbearbetning finns det också stoppnålsfabriker i Warrington (Lancashire). Här råder också bland arbetarna, särskilt bland barnen, mycket elände, omoral och okunnighet. Det finns också ett antal spiksmedjor i trakten kring Wigan (Lancashire) och i östra Skottland. Rapporterna från de två sista områdena överensstämmer nästan helt med dem från Staffordshire. Det återstår för oss nu bara en enda gren inom denna industri - maskintillverkningen. Denna tillverkning sker främst i fabriksdistrikten, särskilt i Lancashire, och här inträder det säregna, att maskiner tillverkas av maskiner. Här finner de annars undanträngda arbetarna den sista tillflyktsorten, nämligen i tillverkningen av de maskiner, som gjort dem arbetslösa. Hyvelmaskiner, borrmaskiner, maskiner som tillverkar skruvar, muttrar o.s.v., mekaniska svarvar, har också här gjort en mängd arbetare arbetslösa, vilka dessförinnan hade regelbunden sysselsättning med god lön. Och den som har lust, kan se massor av dem i Manchester.

Norr om järndistrikten i Staffordshire ligger ett industriområde, som vi nu skall undersöka: nämligen Stoke, som är huvudort för krukmakerierna och som omfattar orterna Henley, Burslem, Lane End, Lane Delph, Etruria, Coleridge, Langport, Tunstall och Golden Hill med sammanlagt 60.000 invånare. Barnarbetskommissionen berättar härom: I några av dessa fabriksgrenar - stengodstillverkningen - har barnen ett lätt arbete i varma, luftiga salar. I andra däremot krävs ett hårt och ansträngande arbete av dem, där de varken får tillräcklig kost eller tillräckligt med kläder. Många barn klagar: "Har inte fått tillräckligt med mat, får mest potatis och salt, aldrig kött, aldrig bröd, får inte gå i skolan, får inga kläder" - "Har inte fått något till middag idag, hemma får man aldrig middag, får mest potatis och salt, ibland bröd." "Detta är alla kläder jag äger, har inga söndagskläder hemma." Bland de barn, som har särskilt skadligt arbete är "bärarna". De måste bära in formen med den färdiga varan till torkrummet och sedan, när denna har torkat färdigt bära tillbaka den tomma formen. Hela dagen måste de gå fram och tillbaka med en börda, som är alldeles för tung för deras ålder. Dessutom gör den höga temperaturen, som de tvingas arbeta i, dem ännu mer orkeslösa. Dessa barn är nästan undantagslöst magra, bleka, svaga, små och kroppsligt dåligt utvecklade. Nästan alla lider av magont, kräkningar, aptitlöshet, och många av dem dör av höggradig utmärgling. Nästan lika svaga är de pojkar, som kallas jiggers efter hjulet (jigger) [drejskivan], som de måste snurra. Men det allra skadligaste arbetet har de, som måste skölja den färdiga varan i en vätska, som innehåller stora mängder bly och ofta också mycket arsenik, eller ta upp den med händerna efteråt. Händerna och kläderna hos dessa arbetare - män och barn - är alltid våta av den här vätskan, huden blir känslig och lossnar, eftersom de ständigt måste ta i dessa skrovliga föremål. Fingrarna blöder därför ofta och är i ett sådant tillstånd att de mycket lätt absorberar de farliga ämnena. Följderna härav är häftig smärta, allvarliga mag- och inälvssjukdomar, ihållande förstoppning, kolik, ibland tuberkulos och, det allra vanligaste, epilepsi hos barn. Hos män inträder vanligtvis delvis förlamning i handmusklerna, colica pictorum[42] och förlamning av hela lemmar. Ett vittne berättar att två småpojkar, som arbetade tillsammans med honom, dog i kramper i arbetet. En annan, som under två år i sin barndom hade hjälpt till med sköljningen, berättar att han i början hade haft svåra underlivsbesvär, sedan fått kramp, som lett till att han tvingats vara sängliggande i två månader. Därefter hade kramperna kommit allt oftare, nu varje dag med ofta tio till tjugo epileptiska anfall på en dag. Hans högra sida var förlamad. Och läkarna hade sagt till honom, att han aldrig mer skulle få tillbaka rörelseförmågan i sina leder. På en fabrik fanns det fyra män i sköljhuset, alla hade epilepsi och led av svår kolik. Där fanns också elva pojkar och några av dem hade också redan epilepsi. Kort sagt är denna fruktansvärda yrkessjukdom allmänt utbredd, och detta för att bourgeoisin skall kunna tjäna mera pengar! I de rum, där stengodset skuras, är luften fylld med finpulvriserat kiseldamm. Att andas in detta är lika skadligt som ståldammet för sliparna i Sheffield. Arbetarna får andningssvårigheter, de kan inte ligga still, de får såriga strupar, svår hosta och ofta så svag röst, att man knappast kan höra dem. De dör alla i tuberkulos. I krukmakeridistriktet lär det finnas förhållandevis många skolor, som erbjuder barnen möjlighet till undervisning. Men eftersom de skickas så tidigt till fabriken och måste arbeta så länge (för det mesta tolv timmar eller mer) så kan de inte utnyttja skolan. Därför kunde inte heller tre fjärdedelar av de av utredaren testade barnen vare sig läsa eller skriva och i hela distriktet var bristen på kunskap mycket stor. Barn, som i åratal hade gått i söndagsskola, kunde inte skilja den ena bokstaven från den andra. Förutom den intellektuella nivån i området befinner sig också den moraliska och religiösa bildningen på en mycket låg nivå. (Scriven, rapport och vittnesmål).

Också i glastillverkningen förekommer arbeten, som visserligen inte tycks skada männen så mycket, men som inte barnen tål. Det hårda arbetet, den oregelbundna arbetstiden, det ofta förekommande nattarbetet och i synnerhet hettan i arbetslokalen (100 till 130° Fahrenheit) [38° - 54°C] framkallar hos barnen allmän svaghet och sjuklighet, förhindrad tillväxt och särskilt ögonbesvär, underlivssjukdomar, luftrörsirritationer och reumatism. Många barn är bleka, har röda ögon som kan vara förblindade i veckor. De lider av häftigt illamående, kräkningar, hosta, förkylningar och reumatism. När barnen skall ta ut godset ur ugnarna, måste de ofta gå in i en sådan hetta, att bräderna de står på tar eld under fötterna på dem. Glasblåsarna dör mestadels tidigt av svaghet och bröstsjukdomar.

I största allmänhet bevisar rapporten [från Barnarbetskommissionen] att fabrikssystemet långsamt men säkert tränger in i alla industribranscher. Detta visar sig särskilt genom att kvinnor och barn anställs. Jag har inte ansett det nödvändigt, att överallt följa upp maskinernas framåtskridande och undanträngande av de vuxna männen. Den som är något så när insatt i industrialiseringen kan själv lätt komplettera här. Jag saknar utrymme att här i detalj undersöka resultaten av denna sida hos det nuvarande produktionssystemet, som utvecklats genom införandet av fabrikssystemet. Överallt använder man maskiner och utplånar därigenom det sista spåret av oberoende hos arbetaren. Överallt upplöses familjen genom att kvinnor och barn arbetar eller också ställs familjen helt på huvudet på grund av att mannen blir arbetslös. Överallt leder det oundvikliga införandet av maskinerna verksamheten och arbetarna i händerna på de stora kapitalisterna. Koncentrationen av ägandet fortsätter oavbrutet, samhällets uppdelning i stora kapitalister och egendomslösa arbetare skärps dagligen. Nationens industriella utveckling närmar sig med jättesteg en oundviklig kris.

Jag nämnde redan ovan, att kapitalets makt och emellanåt även arbetsdelningen har lett till samma resultat inom hantverket: småbourgeoisin har trängts undan och i dess ställe har kommit stora kapitalister och egendomslösa arbetare. I grund och botten finns det inte mycket att säga om dessa hantverkare, eftersom allt som rör dem redan har sagts, när det var tal om industriproletariatet i allmänhet. Inte heller är det mycket, som har ändrats här i arbetssättet och dess inflytande på hälsan sedan industrialiseringen började. Men kontakten med det egentliga industriproletariatet, trycket från de stora kapitalisterna, som blev mycket mer kännbart än från de små hantverksmästarna, som gesällerna fortfarande hade ett personligt förhållande till, påverkan av stadslivet och den sjunkande lönen; allt detta fick nästan alla hantverkare att aktivt delta i arbetarrörelserna. Vi kommer snart att ta upp detta, men först skall vi vända oss till en del av Londons arbetarbefolkning som förtjänar särskild uppmärksamhet på grund av det otroliga barbari som den penningtörstande bourgeoisin utsuger den med. Jag menar modisterna och sömmerskorna.

Det är egendomligt att tillverkningen av just de varor, som skall pryda bourgeoisins damer, är förknippad med de sorgligaste följder för hälsan hos de arbetare som sysslar med den. Redan ovan såg vi detta, när det gällde spetstillverkningen, och har nu ytterligare Londons damskräddare som bevis för detta påstående. Dessa företag sysselsätter en mängd unga flickor - allt som allt lär det finnas 15.000. De bor och äter i huset, kommer mestadels från landet, och är fullständiga slavar under sina arbetsgivare. Under den fashionabla säsongen, som varar cirka 4 månader om året, består arbetsdagen av femton timmar t.o.m. i de bästa etablissemangen, ja om brådskande arbete förekommer även 18 timmar. I de flesta verkstäderna arbetar man däremot under den här tiden utan någon som helst bestämd tid. Härigenom får flickorna aldrig mer än sex, ofta bara tre eller fyra, ja ibland bara två timmars vila och sömn per dygn. De arbetar nitton till tjugotvå timmar, om de inte, vilket förekommer ofta nog, måste arbeta hela natten igenom! Den enda gräns, som sätts för deras arbete, är den absoluta fysiska oförmågan att sy med nålen en enda minut till. Det förekommer fall, när dessa hjälplösa varelser inte kom ur kläderna på nio dagar och bara då och då kunde vila sig några ögonblick på en madrass, medan man satte fram mat till dem, som var skuren i småbitar för att de skulle kunna äta den på kortast möjliga tid. Kort sagt, dessa olyckliga flickor utsätts med hjälp av den moraliska slavpiskan - hotet om avsked - för ett så långvarigt och oupphörligt arbete, att ingen stark karl skulle stå ut med det, för att då inte tala om späda flickor från 14 till 20 år. Därtill kommer den unkna luften i arbetsrummen och likaså i sovsalarna, den böjda ställningen, den dåliga och svårsmälta kosten - allt detta, men framför allt det långvariga arbetet och avsaknaden av frisk luft skördar de sorgligaste resultat för flickornas hälsa. Matthet, förslappning, svaghet, aptitlöshet, värk i axlarna, ryggen och höfterna men särskilt huvudvärk, inträder snart. Sedan kommer förtvining av ryggraden, höga förvuxna axlar, viktminskning, svullna, rinnande ögon, som gör ont och snart blir närsynta, hosta, de blir trångbröstade och får andnöd samt alla möjliga könsutvecklingssjukdomar. Ögonen skadas i många fall så allvarligt, att obotlig blindhet inträder eller att ögats funktion fullständigt rubbas och om synen förblir tillräckligt bra för att göra det möjligt att fortsätta arbetet, så slutar dessa sömmerskors korta, sorgliga liv vanligtvis i tuberkulos. Till och med hos dem, som lämnar detta arbete i tid, har den fysiska hälsan för alltid förstörts och kroppskrafterna brutits. De är permanent sjuka och svaga, särskilt när de är gifta, och de föder sjukliga barn. Alla läkare, som Barnarbetskommissionen tillfrågade, svarade entydigt, att man inte skulle kunna skapa något annat levnadssätt, som mer än detta syftade till att förstöra hälsan och framkalla en för tidig död.

Med samma grymhet, bara lite mer indirekt, utsugs de övriga sömmerskorna i London. De flickor, som syr snörliv, har ett hårt och slitsamt arbete, som är ansträngande för ögonen, och vad får de för lön? Det vet jag inte, men så mycket vet jag, att den mellanhand, som måste lämna säkerhet för det levererade materialet och som fördelar arbetet bland sömmerskorna, mottager 1,5 penny per styck. Från denna summa ska hans egen vinst dras av och den är minst 0,5 penny. Högst 1 penny hamnar alltså i de stackars flickornas ficka. De flickor som syr kravatter, måste gå med på att arbeta 16 timmar och får 4,5 shilling i veckan.[41*] Men de som har det sämst är de som syr skjortor. För en vanlig skjorta får de 1,5 penny - tidigare fick de 2 till 3 pence. Men sedan fattighuset i St. Pancras, som förvaltas av en borgerligt radikal myndighet, började ta emot arbete för 1,5 penny, måste de fattiga sömmerskorna också göra det. För fina, utsirade skjortor, som kan göras färdiga på en dag, om man arbetar 18 timmar, betalas 6 pence. Det har sagts av många arbeterskor och företagare, att den lön som dessa sömmerskor får, efter ansträngande arbete till långt in på nätterna, uppgår till 2,5 till 3 shilling i veckan! Och som kronan på verket för detta barbari kommer, att sömmerskorna måste deponera en del av värdet på det material som anförtros dem. Naturligtvis kan de inte klara detta på annat sätt än att pantsätta en del av materialet - vilket också ägarna vet - och antingen lösa ut det med förlust, eller om de inte kan lösa ut tyget, ställas inför domstol, vilket skedde med en sömmerska i november 1843. En fattig stackars flicka, som råkade i denna situation och som inte visste vad hon skulle ta sig till, dränkte sig i augusti 1844 i en kanal. Dessa sömmerskor lever vanligtvis i största misär i små vindskammare, där de tränger ihop sig så många som utrymmet tillåter och där den enda värmekällan på vintern är kroppsvärmen från dem som bor där. Där sitter de böjda över arbetet och syr från klockan 4 eller 5 på morgonen till midnatt, ödelägger sin hälsa på ett par år och går en för tidig död till mötes utan att kunna tillfredsställa de allra nödvändigaste behov[42*]. Under tiden rullar där nere på gatan den fina borgarklassens glänsande karosser förbi och kanske förlorar en ynklig dandy tio steg längre bort på en enda kväll i kortspel mer pengar, än vad de kan tjäna ihop på ett helt år.

Sådant är det engelska industriproletariatets läge. Vart vi än vänder oss, finner vi stadigvarande eller temporärt elände, sjukdomar som uppstår på grund av livssituationen eller arbetet, demoralisering; överallt förintelse, den mänskliga naturens långsamma men säkra undergång i såväl fysisk som psykisk bemärkelse. Är detta ett tillstånd, som kan fortsätta?

Detta tillstånd kan inte och kommer heller inte att fortsätta. Arbetarna, folkets majoritet vill det inte. Låt oss se efter vad de säger om det.

Arbetarrörelser

Man kan hålla med mig om, även om jag inte så ofta i detalj har kunnat bevisa det, att de engelska arbetarna inte kan känna sig lyckliga med detta läge; att deras läge inte är sådant, att en människa eller samhällsklass som försatts i det, kan tänka, känna eller leva som människor. Arbetarna måste alltså sträva efter att komma ur denna omänskliga situation, att skapa sig en bättre och människovärdigare ställning. Och detta kan de inte göra utan att kämpa mot borgarklassens intresse, som ligger i utsugningen av arbetarna. Men borgarklassen försvarar sitt intresse med alla de krafter, som den genom äganderätten och den till dess hjälp stående statsmakten förmår uppbringa. Så snart arbetaren vill kämpa sig ur den nuvarande situationen, blir borgaren hans avgjorda fiende.

Emellertid märker arbetaren dessutom varje ögonblick, att bourgeoisin behandlar honom som ett föremål, som sin egendom, och redan på grund av detta uppträder han som fiende till borgarklassen. Jag har ovan lämnat hundratals exempel och skulle kunna ge hundra till som bevis på, att arbetaren under nuvarande förhållanden endast genom hat och uppror mot borgarklassen kan bevara sin mänsklighet. Och att han kan protestera med största lidelse mot de ägandes tyranni, för detta svarar hans uppfostran eller snarare hans brist på uppfostran och det heta irländska blodet, som har överförts till den engelska arbetarklassen. Den engelske arbetaren är inte längre någon engelsman, ingen kalkylerande penningmänniska som hans egendomsägande granne. Han har fullt utvecklade känslor, hans medfödda nordiska kyla uppvägs av hans känslors otyglade utveckling och deras makt över honom. Det slags tankeförmåga, som i så hög grad förstärker den själviska tendensen hos den engelske borgaren, och som gjort egoismen till hans dominerande drag och koncentrerat all hans andliga kraft till penningbegäret, denna egenskap saknas hos arbetaren och därför är hans lidelser starka och mäktiga som hos en utlänning. Det engelska nationaldraget är utplånat hos arbetaren.

Vi såg alltså, att det inte lämnats ett enda område fritt där arbetaren i handling kan förverkliga sin mänsklighet, annat än i opposition till hela sin livssituation. Därför är det naturligt att han just i denna opposition framstår som mest beundransvärd, ädel och mänsklig. Vi skall se hur arbetarna koncentrerar all sin kraft och verksamhet på denna enda punkt och hur t.o.m. alla ansträngningar att skaffa sig vanlig, mänsklig bildning står i direkt förbindelse med detta. Visserligen kommer vi att tvingas redogöra för enstaka våldshandlingar och t.o.m. brutalitet, men då måste vi alltid ha i minnet, att det råder öppet socialt krig i England och att arbetaren bara kan tjäna på att dessa förhållanden kommer i dagen och att hyckleriet avslöjas. Ty det ligger i borgarklassens intresse att på ett hycklande vis föra detta krig under fredens och till och med människokärlekens täckmantel. Vi måste också hålla i minnet att även arbetarnas mest våldsamma fientlighet mot bourgeoisin och dess tjänare bara är ett öppet och ohöljt uttryck för det, som borgarna lömskt och förstulet begår mot arbetarna.

Arbetarnas uppror mot borgarklassen började kort efter industrialismens första utveckling och har genomgått olika faser. Här är inte rätta tillfället att närmare presentera den historiska betydelsen av dessa faser för det engelska folkets utveckling. Detta måste jag återkomma till i ett annat arbete och får nu begränsa mig till de enkla fakta, som tjänar till att karaktärisera den engelska arbetarklassens läge.

Den första, råaste och fruktlösaste formen för detta uppror var kriminaliteten. Arbetaren levde i nöd och elände och såg att andra människor hade det bättre än han. Han kunde inte inse varför just han, som ju gjorde mer för samhället än den rike dagdrivaren, skulle tvingas leva under dessa omständigheter. Nöden segrade över den nedärvda respekten för annans egendom - han stal. Vi såg hur kriminaliteten ökade med industrins utbredning, hur antalet anhållanden stod i stadigt förhållande till antalet förbrukade bomullsbalar.

Men arbetarna insåg snart, att detta inte hjälpte. Tjuvarna kunde bara en och en, bara som individer protestera mot den bestående samhällsordningen genom sina stölder. Hela samhällsmakten kastade sig över varje enskild och tryckte ner honom med en oerhörd övermakt. Dessutom var stölden den mest primitiva och minst medvetna formen för protest och uttryckte just därför heller aldrig arbetarnas allmänna uppfattning, även om de i sitt stilla sinne kunde acceptera den. Som klass gick de först till angrepp mot bourgeoisin, när de motsatte sig införandet av maskiner, vilket hände alldeles i början av industrialismens genombrott. De första uppfinnarna, Arkwright m.fl. förföljdes på detta sätt och deras maskiner slogs sönder. Senare förekom en mängd revolter mot maskinerna, då det gick till på ungefär samma sätt som vid oroligheterna bland tryckeriarbetarna i Böhmen i juni 1844[43]; fabrikerna demolerades och maskinerna slogs i spillror.

Även denna typ av revolt var isolerad och geografiskt begränsad, och riktade sig bara mot den ena sidan av de rådande förhållandena. Även om det ögonblickliga målet hade uppnåtts, så drabbade samhällsmaktens hela styrka de värnlösa gärningsmännen och tuktade dem av hjärtans lust, medan maskinerna infördes i alla fall. Man var tvungen att finna en ny form för oppositionen.

Här fick man hjälp av en lag, som stiftades av det gamla, oreformerade, oligarkiskt torydominerade parlamentet, en lag, som aldrig senare skulle ha kunnat godkännas av underhuset, när motsättningarna mellan borgarklass och proletariat genom Reformbillen[44] sanktionerades i lag och borgarklassen upphöjde sig till härskande klass. Denna lag gick igenom 1824 och upphävde alla bestämmelser, som tidigare förbjudit arbetarföreningar med arbetarsyften. Arbetarna fick nu föreningsrätt, vilken tidigare bara gällt för adeln och borgarna. Hemliga föreningar hade visserligen existerat tidigare bland arbetarna, men hade aldrig kunnat åstadkomma några betydande resultat. Som Symons berättar ("Arts and Artisans") hade bland annat i Skottland en allmän arbetsnedläggelse bland vävarna i Glasgow förekommit redan 1812, vilken hade kunnat genomföras tack vare en hemlig förening. Strejken upprepades 1822 och vid detta tillfälle kastades vitriol i ansiktet på två arbetare, som inte ville ansluta sig till föreningen och därför betraktades som klassförrädare av föreningsmedlemmarna. Båda förlorade synen genom detta. Likaledes var de skotska gruvarbetarnas förening 1818 mäktig nog att genomdriva en allmän arbetsnedläggelse. De här föreningarna lät sina medlemmar avlägga tro- och tysthetsed, hade ordnade medlemsregister, kassor, bokföring och lokala förgreningar. Men det hemliga sätt, som allt sköttes på, hindrade deras utveckling. När däremot arbetarna fick föreningsrätt 1824, så utbredde sig dessa föreningar mycket snart över hela England och fick stor makt. I alla arbetarbranscher bildades sådana föreningar (trade unions) med den uttalade avsikten att skydda den enskilde arbetaren mot borgarklassens tyranni och försummelser. Deras mål var: att bestämma lönen och med arbetarmassans makt förhandla med arbetsgivarna, reglera lönen i enlighet med arbetsgivarens profit, höja den vid lägligt tillfälle och hålla den på samma nivå i varje enskild bransch över hela landet. Därför brukade de förhandla med kapitalisterna utifrån en generell löneskala och beordra strejk hos var och en som vägrade att följa denna skala. Vidare brukade de alltid livligt understödja efterfrågan på arbetare genom att begränsa antalet lärlingar och på så sätt hålla lönen uppe. De brukade så mycket som möjligt motarbeta fabrikanternas lömska lönesänkning genom införandet av nya maskiner och verktyg etc. och slutligen understödja arbetslösa arbetare med pengar. Detta sker antingen direkt ur föreningskassan eller med ett legitimationskort, med vars stöd arbetaren vandrar från ort till ort, understödd av sina arbetskamrater, vilka informerar honom om den bästa möjligheten till arbete. Detta vandrande kallar arbetarna "tramping" och en sådan vandrare en "tramp". För att uppnå dessa mål utses en avlönad ordförande och sekreterare - eftersom man utgår från att ingen fabrikant vill anställa sådant folk - liksom en styrelse, som tar upp veckoavgifterna och övervakar att de används för föreningens syften. När det var möjligt och visade sig fördelaktigt slog sig fackmedlemmarna i enskilda distrikt samman till ett förbund och höll möten för delegater på bestämda tider. I enskilda fall har man gjort försök att förena medlemmarna i ett fack över hela England till en stor union och flera gånger - första gången 1830 - försökt förena en allmän, landsomfattande arbetarsammanslutning med särskilda organisationer för varje fack. Men dessa sammanslutningar varade aldrig länge och skapades sällan ens för stunden, eftersom bara en mycket stor, allmän oro är i stånd att göra en sådan förening möjlig och effektiv.

De medel, som dessa föreningar brukar använda för att uppnå sina mål, är följande. Om en enskild eller flera arbetsgivare vägrar att betala den lön, som bestämts av arbetarföreningen, så skickas en deputation till honom eller så lämnar man in en petition (man kan se att arbetarna vet att erkänna fabriksherrens absoluta makt i sin lilla stat). Hjälper inte det, så befaller föreningen att arbetet skall läggas ned och alla arbetare går hem. Denna arbetsnedläggelse [turn-out eller strike] är antingen partiell, omfattande en eller flera arbetsgivare, eller allmän om alla arbetsgivare i samma fack vägrar att rätta lönen efter arbetarföreningens förslag. Så långt sträcker sig fackföreningens lagliga möjligheter, om nämligen, vilket inte alltid är fallet, arbetsnedläggelsen föregås av varsel. Men dessa lagliga medel är mycket svaga, så länge det finns arbetare, som står utanför fackföreningen eller påverkas att gå ur den på grund av de tillfälliga fördelar, som bourgeoisin erbjuder. I synnerhet när det gäller partiella arbetsnedläggelser kan fabriksägaren lätt rekrytera bland dessa svarta får (kallade knobsticks[45]), och därigenom omintetgöra de organiserade arbetarnas ansträngningar. Det är vanligt, att fackföreningsmedlemmarna hotar dessa strejkbrytare, skäller på dem, slår dem eller misshandlar dem på annat vis, kort sagt skrämmer upp dem på alla sätt. Följden blir åtal och eftersom den lagälskande bourgeoisin hittills fortfarande har makten, så bryts nästan alltid fackföreningens styrka genom den första olagliga handlingen, det första rättsliga åtalet mot dess medlemmar.

Dessa fackföreningars historia är en lång rad nederlag för arbetarna, avbruten av få enstaka segrar. Det är naturligt att alla dess ansträngningar inte kan ändra ekonomins lagar, enligt vilka lönen bestäms av förhållandet mellan tillgång och efterfrågan på arbetsmarknaden. Därför är alla dessa föreningar maktlösa mot alla stora orsaker som påverkar detta förhållande. Under en handelskris måste fackföreningen själv sänka lönen eller helt och hållet upplösas, och vid en ökad efterfrågan på arbete kan den inte höja lönen mer än vad som ändå skulle ske av sig självt genom konkurrensen mellan kapitalisterna. Men mot små, enskilt verkande orsaker är de mäktiga. Om inte fabriksägaren behövde vänta sig någon koncentrerad massopposition från arbetarnas sida, så skulle han efter hand i sitt eget intresse sänka lönen mer och mer. Den konkurrensstrid han måste utkämpa mot de andra fabriksägarna, skulle till och med tvinga honom till detta och lönen skulle snart sjunka till sitt minimum. Denna konkurrens, som råder mellan fabrikanterna, hämmas emellertid, under genomsnittliga förhållanden, av arbetarnas opposition. Varje fabrikant vet att en strejk skulle bli följden av en lönesänkning, som inte motiveras av omständigheter, som också gäller för hans konkurrenter. Och strejken tillfogar honom en säker skada, eftersom hans kapital skulle ligga overksamt under tiden och hans maskiner skulle rosta, medan det är mycket tveksamt om han under sådana förhållanden skulle kunna genomföra sin lönesänkning. Däremot kan han vara säker på, att om han lyckas med lönesänkningen kommer hans konkurrenter att följa honom, pressa priserna på produkterna och därigenom frånta honom fördelen av en sådan lönesänkning. Då åstadkommer visserligen fackföreningarna efter en kris inte så sällan en lönehöjning snabbare, än när den annars skulle införts. Fabrikanten har ju intresse av att inte höja lönen förrän konkurrenterna tvingar honom till det, medan arbetarna nu själva kräver en högre lön, när marknaden förbättras. Och under sådana omständigheter kan de ofta genom en strejk tvinga fabriksägaren till lönehöjning på grund av liten tillgång på arbetare. Men som sagt, mot mer betydande orsaker, som förändrar arbetsmarknaden, är fackföreningarna maktlösa. I sådana fall driver hungern arbetarna så småningom till att återgå till arbetet under vilka villkor som helst. Och när några har gått tillbaka, så är fackföreningens makt bruten, eftersom dessa få "knobsticks" möjliggör för bourgeoisin att undanröja de värsta följderna av produktionsstörningen genom de varulager, som finns i reserv på marknaden. Fackföreningens kassa töms snart på grund av understödstagarnas stora antal, krediten, som krämarna lämnar mot höga räntor, dras in efter en tid, och nöden tvingar arbetarna att återvända under borgarklassens ok. Men strejker utfaller i de flesta fall till arbetarnas nackdel, eftersom fabriksägarna i eget intresse (vilket endast genom arbetarnas motstånd blivit deras intresse) måste undvika alla onödiga lönesänkningar, medan arbetarna i varje sänkning, orsakad av handelsförhållandena, känner en försämring av sitt läge, mot vilken de med all makt måste försvara sig.

Man frågar sig, varför arbetarna i så fall lägger ner arbetet, när ändå meningslösheten i detta är uppenbar? Helt enkelt därför att de måste protestera mot varje lönesänkning, även om den är dikterad av nödvändighet, ty de känner att de som människor inte skall behöva rätta sig efter samhällsförhållandena, utan att dessa förhållanden bör erkänna dem som människor. Ett stillatigande från deras sida skulle annars innebära ett accepterande av dessa samhällsförhållanden, ett medgivande av borgarklassens rätt att suga ut arbetarna under goda handelsperioder och låta dem svälta under dåliga tider. Arbetarna måste göra uppror mot detta så länge de ännu inte har förlorat all mänsklig känsla. Och att de protesterar så och inte på annat sätt beror på att de är engelsmän och praktiska människor, som uttrycker sig i handling och inte lugnt går och lägger sig som de tyska teoretikerna, så snart deras protest vederbörligen antecknats i protokollet och lagts till handlingarna för att där sova lika lugnt som de protesterande. Engelsmännens faktiska protest har däremot sin verkan. Den håller till en del borgarklassens penningbegär i schack och håller arbetarnas opposition mot den ägande klassens samhälleliga och politiska allmakt vid liv. Visserligen tvingar den arbetarna också att erkänna, att det behövs något mer än arbetarföreningar och strejker för att bryta bourgeoisins herravälde. Men vad som ger dessa fackföreningar och de strejker som organiseras av dem deras egentliga betydelse är, att de är det första försöket av arbetarna att upphäva konkurrensen. De förutsätter den medvetenheten, att bourgeoisins herravälde endast beror på konkurrensen mellan arbetarna, d.v.s. på proletariatets splittring, på motsättningen mellan de enskilda arbetarna. Och just eftersom de riktar sig mot livsnerven i det nuvarande samhällssystemet, även om detta sker ensidigt och bara på ett inskränkt sätt mot konkurrensen, just därför är de så farliga för detta samhällssystem. Arbetaren kan inte angripa borgarklassen och med den hela det bestående samhällssystemet på en mer sårbar punkt än denna. Om konkurrensen mellan arbetarna avskaffas, om alla arbetare beslutar att inte längre låta sig utsugas av borgarklassen, då är det slut med ägandets välde. Arbetslönen är ju beroende av förhållandet mellan tillgång och efterfrågan, av det tillfälliga läget på arbetsmarknaden, eftersom arbetarna hittills låtit sig behandlas som en sak, som man köper och säljer. Beslutar arbetarna att inte längre låta sig köpas och säljas, uppträder de, när det gäller att bestämma vad det egentliga värdet på arbete är, som människor, vilka förutom arbetskraften också har en vilja, då är det ute med hela den nuvarande nationalekonomin.

Lönelagarna skulle visserligen i längden göra sig gällande igen, om arbetarna stannade vid att upphäva konkurrensen sig emellan. Men det kan de inte utan att uppge hela sin hittillsvarande rörelse, utan att återställa denna konkurrens mellan sig själva, d.v.s. de kan överhuvudtaget inte stanna vid det. Nödvändigheten tvingar dem att inte bara upphäva en del av konkurrensen utan konkurrensen överhuvudtaget - och det kommer de också att göra.

Arbetarna inser redan för varje dag allt klarare vad konkurrensen betyder för dem. De inser bättre än borgarklassen, att också konkurrensen inom den ägande klassen pressar ned arbetaren, i det att den framkallar handelskriserna, och att också denna kan avskaffas. De kommer snart att inse hur de skall ta itu med detta.

Att dessa fackföreningar mycket starkt har bidragit till att öka arbetarnas hat och förbittring mot den ägande klassen, behöver väl inte sägas. Därför utförs av dessa fackföreningar - med eller utan de ledande medlemmarnas vetskap - i särskilt oroliga tider enstaka handlingar, som inte bara kan förklaras av ett till förtvivlan stegrat hat, av en vild lidelse som bryter igenom alla hinder. Av sådan karaktär är de ovan nämnda fallen med vitriol och en rad andra. En del av dessa skall jag berätta om. 1831 blev under en tid av häftig oro bland arbetarna den unge Ashton, fabrikant i Hyde nära Manchester, en kväll ihjälskjuten när han gick över fälten, och inte ett spår av gärningsmannen upptäcktes. Det råder inget tvivel om, att det var en hämndeakt av arbetare. - Mordbränder och sprängningsförsök förekommer mycket ofta. Fredagen den 29 september 1843 gjordes ett försök att spränga sågfabrikören Padgins verkstad på Howard Street, Sheffield, i luften. Som medel användes ett tillslutet järnrör, fyllt med krut. Skadan blev omfattande. Följande dag förekom ett liknande försök i Ibbetsons kniv- och filfabrik vid Shales Moor nära Sheffield. Mr Ibbetson hade gjort sig hatad genom aktivt deltagande i borgarrörelser, genom låga löner, och genom att han uteslutande anställt strejkbrytare och utnyttjat fattiglagarna till sin fördel (under krisen 1842 tvingade han arbetarna till lönesänkningar genom att han för fattigvårdsstyrelsen uppgav namnen på dem som vägrade arbete, men som skulle ha kunnat få arbete, och därför inte var berättigade till något understöd). Ganska stor skada åstadkoms genom explosionen och alla arbetare, som kom för att titta på den, beklagade endast "att inte hela härligheten flög i luften". - Fredagen den 6 oktober 1843: ett mordbrandsförsök i Ainsworth och Cromptons fabrik i Bolton förorsakar ingen skada - det var det tredje eller fjärde försöket på mycket kort tid i samma fabrik. På kommunalfullmäktiges sammanträde i Sheffield onsdagen den 10 januari 1844 visade poliskommissarien upp en särskilt för sprängning tillverkad maskin av gjutjärn, som var fylld med 2 kilo krut och försedd med en bränd men slocknad lunta, vilken hade hittats i Kitchens fabrik, Earl Street, Sheffield. - Söndagen den 20januari 1844 inträffade en explosion i Bentley och Whites sågverk, Bury, Lancashire, som förorsakats av ett inkastat krutpaket och som vållade betydande skador. - Torsdagen den 1 februari 1844 sattes Soho Wheel Works i Sheffield i brand och blev ett rov för flammorna.

Det är sex likartade fall på fyra månader, som alla enbart beror på arbetarnas förbittring mot arbetsgivarna. Hur samhällets tillstånd måste vara, när sådana saker är möjliga, behöver jag väl inte säga. Dessa fakta är belägg nog för att det samhälleliga kriget har förklarats och förs öppet i England, t.o.m. när affärerna går bra som under slutet av 1843 - och ändå besinnar sig inte den engelska bourgeoisin! Men det fall, som mest låtit tala om sig gäller de s.k. Thugs från Glasgow[43*]. Fallet prövades av domstol i denna stad från den 3 till den 11 januari 1838. Av förhandlingarna framgick, att bomullsspinnarnas fackförening, som har funnits här sedan 1816, ägde en ovanlig organisation och styrka. Medlemmarna var genom ed bundna till majoritetens beslut och hade under varje strejk en hemlig kommitté, som inte den stora massan av medlemmar kände till och vilken oinskränkt kunde förfoga över pengarna. Kommittén satte pris på strejkbrytarnas och de hatade fabrikanternas huvuden och för fabriksbränder. Man satte eld på en fabrik, där kvinnliga "knobsticks" var sysselsatta med att spinna i stället för män.

En mrs MacPherson, mor till en av dessa flickor, mördades och de båda mördarna skickades på organisationens bekostnad till Amerika. Redan 1820 sköts och skadades en strejkbrytare vid namn MacQuarry, för vilket gärningsmannen fick 15 pund av fackföreningen. Senare sköts likaså en viss Graham; gärningsmannen fick 20 pund men upptäcktes och landsförvisades på livstid. 1837 slutligen, i maj, inträffade oroligheter på Oatbank- och Mile-Endfabrikerna till följd av en strejk, då ca ett dussin strejkbrytare misshandlades. I juli samma år pågick fortfarande oroligheterna, och en viss Smith, strejkbrytare, blev så misshandlad, att han dog. Nu arresterades kommittén, undersökningen påbörjades och denna resulterade i att ordföranden och de ledande medlemmarna befanns skyldiga till deltagande i konspiration, misshandel av strejkbrytare och mordbrand i James och Francis Woods fabrik. De landsförvisades på 7 år. - Vad säger våra goda tyskar om denna historia.[44*]

Den ägande klassen och i synnerhet den fabriksidkande delen av den, som kommer i omedelbar beröring med arbetarna, vänder sig mycket häftigt mot dessa föreningar och försöker hela tiden bevisa meningslösheten med dessa för arbetarna med argument, som är helt riktiga ur nationalekonomisk synpunkt, men just därför delvis felaktiga, och helt och hållet undgår att förstås av arbetarna. Redan borgarklassens iver bevisar, att den inte är ointresserad av saken. Och bortsett från den omedelbara skada en strejk medför, ligger det så till, att det som hamnar i fabrikantens fickor med nödvändighet måste komma från arbetarens ficka. Och även om arbetarna själva inte helt skulle förstå, att fackföreningarna åtminstone delvis lägger band på arbetsgivarnas rivaliserande strävan att pressa ner lönerna så skulle de ändå hålla fast vid dessa, enbart av den anledningen att de därigenom skadar sina motståndare, fabrikanterna. I krig är den ena partens förlust den andras vinst, och då arbetarna står på krigsfot med sina fabriksherrar, så är det samma sak, som när de höga potentaterna råkar i luven på varandra. - Av alla borgare är vår gamle vän, doktor Ure, den rabiataste fienden till alla arbetarföreningar. Han skummar av vrede mot bomullspinnarnas, den mäktigaste arbetarsektionens "hemliga tribunaler"; tribunaler som berömmer sig av att kunna paralysera varje olydig fabrikant[45*] "och ruinera den man, som i åratal gav dem uppehälle". Han talar om en tid, "då industrins uppfinningsrika huvud och livgivande hjärta förlamades av de oroliga nedre kroppsdelarna" - synd att inte de engelska arbetarna så lätt låter sig blidkas av din fabel som de romerska plebejerna, du den nya tidens Meneius Agrippa[46]. Slutligen berättar han följande vackra historia: De råa spinnarna hade en gång missbrukat sin styrka intill outhärdlighet. Hög lön hade i många fall, i stället för att leda till tacksamhet mot fabrikanterna och bildning för själen (naturligtvis i för bourgeoisin oskadliga och nyttiga vetenskaper) framkallat högmod och kunnat betala understöd till upproriska personer i strejker, som helt godtyckligt hemsökte den ene fabrikanten efter den andre. Under en olycklig tilldragelse av detta slag i Hyde, Dukinfield och omnejd hade fabrikanterna i området, oroliga att drivas bort från marknaden av fransmännen, belgarna och amerikanerna, vänt sig till maskinfabriken Sharp, Roberts & Co, med vädjan att mr Sharps uppfinningsrika talang skulle inriktas på konstruktionen av en automatisk mulspinnmaskin för att "rädda verksamheten från plågsamt slaveri och hotande ruin".[45*]

"På några månader blev en maskin färdig, som av allt att döma var utrustad med den erfarne arbetarens tankeförmåga, känsla och rytm. Så sprang järnmannen, som arbetarna så träffande kallade den, på Minervas befallning ur händerna på den moderne Prometeus - en skapelse ägnad att återställa ordningen bland de industriella klasserna och säkerställa engelsmännens industriella herravälde. Nyheten om detta herkulesdåd spred förfäran i arbetarföreningen och innan det ens så att säga lämnat vaggan, kvävde det anarkins hydra".

Ure bevisar vidare, att uppfinningen av en maskin, som kunde trycka fyra och fem färger samtidigt, skulle vara en följd av oroligheterna bland kattuntryckarna, att uppstudsighet hos varpspännarna skulle ha åstadkommit en ny perfekt varpspänningsmaskin i maskinväverierna och andra liknande exempel. Något tidigare anstränger sig samme Ure, sida upp och sida ner, att bevisa, att maskinerna är till fördel för arbetarna! Ure är för övrigt inte den ende. I fabriksrapporten försummar fabrikanten Ashworth och många andra inte ett tillfälle att lufta sin vrede över fackföreningarna. Dessa visa borgare gör precis som vissa regeringar och ser alla rörelser, som de inte förstår, som ett resultat av inflytandet från illvilliga agitatorer, avogt stämda personer, demagoger, skrikhalsar och ungdomar. De påstår att dessa föreningars betalda agenter skulle vara intresserade av att agitera, för att det är deras levebröd - som om inte borgarklassen nödvändiggör denna betalning genom sin motvilja att anställa sådana människor!

Det faktum, att dessa arbetsnedläggelser förekommer så oerhört ofta bevisar bäst, i vilken utsträckning det sociala kriget har brutit ut över England. Det går inte en vecka, ja nästan inte en dag, utan att det förekommer strejker på olika platser - än p.g.a. lönesänkning eller nekad lönehöjning, än p.g.a. anställande av strejkbrytare, vägran att avhjälpa oegentligheter eller dåliga installationer, än p.g.a. nya maskiner, än p.g.a. hundra andra orsaker. Dessa strejker är ibland bara förpostfäktningar, ibland också mer betydande strider. De avgör inget, men de är det säkraste beviset för, att det avgörande slaget mellan proletariatet och borgarklassen närmar sig. De är arbetarnas krigsskola, där de förbereder sig för den stora kampen, som inte längre kan undvikas. De är de olika arbetsgrenarnas upprorsförklaringar, i vilka de förklarar sin anslutning till den stora arbetarrörelsen. Och när man går igenom en årgång av Northern Star, den enda tidning, som rapporterar om proletariatets alla rörelser, så finner man, att alla arbetare i städerna och i landsortsindustrin har gått samman i föreningar och från tid till annan genom allmän strejk protesterat mot borgarklassens välde. Och som krigsskolor är de oöverträffade. I dem utvecklas engelsmannens säregna tapperhet. På kontinenten påstås det, att engelsmännen och särskilt arbetarna skulle vara fega, att de inte skulle kunna göra revolution, eftersom de inte jämt och ständigt gör uppror som fransmännen, eftersom de tolererar borgarregimen med sådant skenbart lugn. Detta är helt fel. De engelska arbetarna står inte efter för någon nation när det gäller mod, de är lika upproriska som fransmännen, men de kämpar annorlunda. Fransmännen, som är helt igenom politiska till sin natur, kämpar också mot sociala missförhållanden på politisk väg. Engelsmännen, för vilka politiken bara existerar för intressets skull, för det borgerliga samhällets skull, kämpar direkt mot borgarklassen i stället för mot regeringen, och detta kan tills vidare bara ske framgångsrikt på fredlig väg. Den ekonomiska stagnationen och det elände som blev följden framkallade 1834 i Lyon upproret för republiken, 1842 i Manchester den allmänna strejken för Folkchartan och högre lön. Men att det för en strejk också krävs mod och det desto mer, ja ofta ett mycket större mod, en mycket djärvare och fastare beslutsamhet än för ett politiskt uppror, det är självklart. Det är sannerligen ingen småsak för en arbetare, som av egen erfarenhet känner till nöden, att gå misären till mötes med hustru och barn, att i månader utstå hunger och nöd och ändå förbli fast och orubblig. Vad är döden, vad är galärerna som väntar den franske revolutionären mot den långsamma svältdöden, mot den dagliga åsynen av den svältande familjen, mot vissheten om borgarklassens kommande hämnd, som den engelske arbetaren föredrar framför att underkasta sig den ägande klassens ok? Vi skall nedan se ett exempel på den engelske arbetarens hårdnackade, oövervinnliga mod, som inte kapitulerar för makten förrän allt motstånd skulle vara meningslöst och orimligt. Och just i denna lugna uthållighet, i denna ihållande beslutsamhet, som dagligen måste utstå hundratals prövningar, just i detta utvecklar den engelske arbetaren den mest respektingivande sidan av sin karaktär. Folk, som utstår så mycket för att kuva en enda borgare, kommer också att vara i stånd att besegra hela borgarklassens makt.

Men också bortsett därifrån har den engelske arbetaren visat mod ofta nog. Att 1842 års strejk inte ledde till några vidare resultat berodde dels på att arbetarna hade jagats in i den av borgarna, dels på att de själva varken var medvetna eller eniga om syftet med den. Men annars har de tillräckligt ofta bevisat sitt mod när det gällt bestämda sociala syften. För att inte nämna upproret i Wales 1839, utkämpades en fullständig drabbning i Manchester när jag var där i maj 1843.[47] Ett tegelbruk, Pauling & Henfrey, hade nämligen ökat teglets storlek utan att höja lönen och sålde naturligtvis det större teglet till högre pris. Arbetarna, som hade vägrats högre lön, gick sin väg och tegelslagarnas fackförening förklarade firman i blockad. Med mycken möda lyckades det emellertid företaget att skaffa fram arbetare bland strejkbrytarna i trakten, som arbetarna först försökt avskräcka. Firman satte tolv man att bevaka gården, alla före detta soldater och polislakejer, beväpnade med gevär. När det nu inte hjälpte med avskräckning, stormade en kväll klockan tio en skara tegelarbetare, i militär uppställning och de första leden beväpnade med gevär, gården som ligger knappt fyrahundra steg från en infanterikasern[48]. Arbetarna trängde in och så snart de fick syn på vakterna sköt de på dem, trampade sönder det utlagda våta teglet, rev ned det redan torkade, demolerade allt som kom i deras väg och trängde in i en byggnad, där de slog sönder möblerna och klådde upp hustrun till tillsyningsmannen, som bodde där. Under tiden hade vakterna posterat sig bakom ett plank, varifrån de kunde skjuta säkert och obehindrat. Arbetarna, som trängt in i byggnaden, stod framför en brinnande tegelugn, som belyste dem så starkt, att varje kula från deras fiende träffade dem, medan varje skott från deras sida missade. Trots detta fortsatte skjutandet över en halvtimme tills ammunitionen var slut och syftet med besöket hade uppnåtts, att förstöra allt som gick att förstöra på gården. Sedan ryckte militären an och tegelarbetarna drog sig tillbaka till Eccles (tre miles från Manchester). Strax före Eccles höll de upprop, varvid varje man ropades upp efter sitt avdelningsnummer, och sedan spred de sig, bara för att desto säkrare falla i händerna på den från alla sidor framryckande polisen. Antalet sårade måste ha varit mycket stort, men man kunde bara räkna dem som togs tillfånga. En av dem hade fått tre kulor i sig (i låret, i vaden och i skuldran) och hade trots det släpat sig mer än 4 miles bort. Dessa människor har väl ändå bevisat, att också de har revolutionärt mod och inte skyr kulregnet. Och när en obeväpnad massa, som utan ett direkt, av alla delat mål, hålls under kontroll på en avspärrad marknadsplats av några poliser och dragoner, som spärrar av utgångarna, vilket skedde 1842, så bevisar det verkligen inte brist på mod. Tvärtom, massan skulle lika lite ha rört sig, om inte allmänhetens tjänare, d.v.s. borgarklassens våldsapparat, varit närvarande. När det arbetande folket har ett bestämt mål i sikte, så visar det tillräckligt med mod som till exempel vid angreppet mot Birleys fabrik, vilken senare måste skyddas av tillkallat artilleri.

I detta sammanhang några ord om respekten för lagen i England. För borgaren är ju lagen helig, ty den är hans eget verk, utfärdad med hans samtycke och till hans skydd och fördel. Han vet, att även om en särskild lag skulle skada speciellt honom så skyddar ändå den totala lagstiftningen hans intressen och framför allt är det starkaste stödet för hans sociala ställning just lagens helgd, okränkbarheten av ordningen, som en gång fastställts genom den aktiva viljeyttringen hos den ena delen av samhället och det passiva accepterandet hos den andra delen. Eftersom den engelske borgaren återfinner sig själv i lagen, liksom i sin gud, håller han den helig. Därför har för honom polistjänarens batong, som ju egentligen är hans egen, en underbart lugnande makt. Men sannerligen inte för arbetaren. Arbetaren vet alltför väl och har alltför ofta erfarit, att lagen för honom är ett ris, som borgaren bundit åt honom och när han inte tvingas, så bryr han sig inte om lagen. Det är löjligt att påstå, att den engelske arbetaren är rädd för polisen, när ju polisen får stryk varje vecka i Manchester och förra året till och med ett försök gjordes att storma en med järndörrar och tunga fönsterluckor försedd polisstation. Polisens makt i 1842 års strejk berodde som sagt enbart på bristen av en klart utformad avsikt hos arbetarna själva.

Då nu arbetarna inte respekterar lagen utan bara underkastar sig den, då de inte har makt att ändra den, så är det helt naturligt, att de åtminstone kommer med förslag till lagändringar, att de istället för borgarklassens lag vill sätta en proletärlag. Denna proletariatets föreslagna lag är Folkchartan [reformprogrammet 1838] som till sin form är rent politisk och kräver en demokratisk bas för underhuset. Chartismen är den kompakta formen för oppositionen mot bourgeoisin. I fackföreningarna och i strejkerna förblev alltid oppositionen isolerad, det var enskilda arbetare eller arbetarsektioner som kämpade mot enskilda borgare. Om kampen blev allmän, så var detta sällan någon avsikt från arbetarnas sida och om det skedde avsiktligt, så låg chartismen till grund för avsikten. Men i chartismen är det hela arbetarklassen, som gör uppror mot borgarklassen och framför allt angriper dennas politiska makt, den lagliga mur som denna har kringgärdat sig med. Chartismen är framsprungen ur det demokratiska partiet, som uppstod mellan 1780 och 1790 tillsammans med och inom proletariatet, växte i styrka under franska revolutionen, och efter freden framträdde som Radikala partiet. Det hade sina huvudsäten i Birmingham och Manchester, liksom tidigare i London,[49] avtvingade oligarkin i det gamla parlamentet reformförslaget[50] tillsammans med den liberala bourgeoisin och konsoliderade sig sedan dess allt kraftigare som arbetarparti gentemot bourgeoisin. 1838 gjorde en kommitté för Londons allmänna arbetarförening, the General Working Mens Association of London[51] med William Lovett i ledningen ett utkast till Folkchartan, vars sex punkter är följande: 1) allmän rösträtt för varje myndig man, som är vid sina sinnens fulla bruk och ostraffad; 2) parlamentet skall förnyas varje år; 3) arvode åt parlamentsledamöterna, så att även obemedlade skall kunna ställa upp i valen; 4) slutna omröstningar för att undvika mutor och skrämselaktioner från bourgeoisin; 5) lika stora valkretsar för att garantera rättvis representation och 6) avskaffande av den redan nu endast formella inskränkningen av rätten till valbarhet till dem, som äger för 300 pund jord så att varje väljare också är valbar.[52] Dessa sex punkter, som alla begränsar sig till underhusets ombildande, är, hur oskyldiga de än ser ut, ändå tillräckliga för att störta hela den engelska författningen, drottningen och överhuset inbegripna. Författningens så kallade monarkiska och aristokratiska element kan endast stå sig, så länge bourgeoisin har ett intresse av att vidmakthålla dess skenbara existens, och något annat än en ren skenexistens har inget av dem längre. Men först då hela den allmänna opinionen står bakom underhuset, då detta inte längre blott uttrycker bourgeoisins vilja utan hela nationens, då kommer det att så fullständigt införliva all makt i sig, att också det sista skenet av helighet faller från monarkens och aristokratins huvuden. Den engelske arbetaren respekterar varken lorder eller drottning. Bourgeoisin, som i realiteten blott tillåter dem föga inflytande, ägnar ändå deras personer en hycklad aktning. Den engelske chartisten är politiskt sett republikan, även om han sällan eller aldrig tar ordet i sin mun, medan han visserligen sympatiserar med de republikanska partierna i alla länder och hellre kallar sig demokrat. Men han är mer än enbart republikan; hans demokrati är inte enbart politisk.

Chartismen var visserligen från sin början 1835 huvudsakligen en rörelse bland arbetarna, men ännu inte skarpt avgränsad från den radikala småbourgeoisin. Arbetarradikalismen gick hand i hand med den borgerliga radikalismen; chartan var lösenordet för bägge. De höll sina nationalkonvent tillsammans varje år, det verkade vara ett parti. Den lägre medelklassen var på den tiden mycket krigiskt och mordlystet stämd just på grund av besvikelsen över resultatet av reformförslaget och de dåliga affärsåren 1837 till 1839. Därför passade den häftiga chartistagitationen den mycket bra. I Tyskland har man ingen föreställning om häftigheten i denna agitation. Folket uppmanades att beväpna sig, ofta också till och med att göra revolt. Man tillverkade pikar som tidigare under den franska revolutionens tid och 1838 var en viss Stephens, en metodistpräst, i gång. Han sade till den församlade folkmassan i Manchester:

"Ni behöver inte frukta regeringens makt, soldaterna, bajonetterna och kanonerna, som står till era förtryckares förfogande. Ni har ett medel som är mäktigare än allt det, ett vapen som bajonetter och kanoner är maktlösa mot, och ett tioårigt barn kan svinga detta vapen - ni behöver bara ta ett par tändstickor och en knippa halm, som dränkts i beck och då vill jag se, vad regeringen och deras hundratusentals soldater åstadkommer mot detta enda vapen, om det används med djärvhet".[46*]

Samtidigt visade sig redan nu den säregna, sociala karaktären hos arbetarchartismen. Samme Stephens sade inför en församling av 200.000 människor på Kersall Moor, Manchesters Mons Sacer [heliga berg]:

"Chartismen, mina vänner, är ingen politisk fråga, där det gäller att ni skall få rösträtt o.s.v.; utan chartismen, det är en kniv- och gaffelfråga, chartan innebär bra bostad, god mat och dryck, god inkomst och kort arbetstid".

Så stod också redan på den tiden rörelserna mot den nya fattiglagen och för Tiotimmarslagen i mycket nära förbindelse med chartismen. Vid alla möten under denna tid var torymannen Oastler aktiv och vid sidan av den i Birmingham antagna nationalpetitionen för Folkchartan antogs hundratals petitioner för förbättring av arbetarnas sociala läge. 1839 var agitationen lika livlig och när den började avmattas något vid slutet av året, skyndade sig Bussey, Taylor och Frost att mana till uppror samtidigt i norra England, i Yorkshire och i Wales. Frost var tvungen att starta för tidigt, eftersom hans sak förråddes, och härigenom misslyckades företaget. De i norr fick i tid reda på den olyckliga utgången och kunde dra sig tillbaka. Två månader senare, i januari 1840, utbröt i Yorkshire flera så kallade polisuppror[53], t.ex. i Sheffield och Bradford, och uppståndelsen lade sig så småningom. Under tiden vände bourgeoisin uppmärksamheten mot mer praktiska och fördelaktiga projekt, i synnerhet spannmålslagarna. Sällskapet mot spannmålslagarna bildades i Manchester och följden blev en uppluckring av föreningen mellan den radikala bourgeoisin och proletariatet. Arbetarna insåg snart, att ett avskaffande av spannmålslagarna inte skulle vara till stor nytta för dem, medan det däremot kunde vara mycket fördelaktigt för bourgeoisin. De kunde därför inte vinnas för detta företag.

1842 års kris bröt ut. Agitationen blev åter lika livlig som 1839. Men denna gång deltog även den rika, fabriksägande bourgeoisin, som led svårt just under denna kris. Antispannmålslagförbundet, så hette nu det av fabrikanterna i Manchester initierade sällskapet, antog en mycket radikal och våldsam tendens. Dess tidskrifter och agitatorer talade ett öppet revolutionärt språk, som också hade sin grund i att det konservativa partiet satt vid rodret sedan 1841. Liksom tidigare chartisterna, uppmanade de nu direkt till revolt och arbetarna, som fick lida mest av krisen, var heller inte overksamma, vilket nationalpetitionen detta år med sina 3,5 miljoner underskrifter bevisar. Kort sagt, om de båda radikala partierna hade fjärmat sig något från varandra, så allierade de sig nu åter. Den 15 februari 1842 gjordes ett utkast till en petition vid ett möte i Manchester mellan liberaler och chartister, som syftade till såväl avskaffande av spannmålslagarna som till införandet av chartan. Följande dag antogs den av bägge partierna. Vår och sommar förflöt under häftig agitation och tilltagande misär. Den liberala bourgeoisin var besluten att driva igenom avskaffandet av spannmålslagarna med hjälp av krisen, nöden och den allmänna uppståndelsen. Denna gång, eftersom tories satt vid makten, gav de till hälften upp sin laglighet; de ville åstadkomma en revolution med hjälp av arbetarna. Arbetarna skulle kratsa kastanjerna ur elden åt dem så att borgarna slapp att bränna sina fingrar. Snart upptogs på många håll den redan tidigare (1839) av chartisterna väckta tanken på "en helig månad" - en allmän ledighet för alla arbetare. Men denna gång var det inte arbetarna som ville ta sig ledigt utan fabrikanterna, som ville stänga sina fabriker och skicka arbetarna till landsortskommunerna, till aristokraternas jordegendomar, och därigenom tvinga toryparlamentet och toryregeringen att upphäva spannmålstullarna. Naturligtvis skulle en revolt ha blivit följden härav, men bourgeoisin stod tryggt i bakgrunden och kunde avvakta resultatet utan att kompromettera sig om det värsta skulle inträffa. I slutet av juli började affärerna gå bättre, nu var det hög tid och för att inte missa tillfället sänkte nu trots den stigande konjunkturen, tre firmor i Stalybridge lönen[47*] - om det skedde på egen hand eller i samförstånd med de övriga fabrikanterna och i synnerhet antispannmålslagförbundet vill jag inte uttala mig om. Två drog sig emellertid tillbaka; den tredje, William Bailey & Brothers, stod fast och sade till de klagande arbetarna, att om de inte gillade detta, så gjorde de kanske bäst i att "gå och leka ett slag". Detta hånfulla yttrande tog arbetarna emot med hurrarop, lämnade fabriken, drog genom samhället och uppmanade alla arbetare att lägga ned arbetet. På några timmar stod alla fabriker still och arbetarna drog i procession till Mottram Moor för att hålla ett möte. Detta var den 5 augusti. Den 8 augusti drog de till Ashton och Hyde, fem tusen man starka, stoppade driften vid alla fabriker och kolgruvor och höll möten, där man emellertid inte talade om avskaffandet av spannmålslagarna, som bourgeoisin hade hoppats, utan om "en hederlig lön för ett hederligt dagsverke" (a fair day's wages for a fair day's work). Den 9 augusti drog de till Manchester, utan att hindras av myndigheterna, som alla var liberaler, och stoppade driften vid fabrikerna. Den 11 var de i Stockport, där de inte stötte på motstånd förrän de stormade fattighuset, borgarnas älsklingsbarn. Samma dag rådde allmän arbetsnedläggelse och oroligheter i Bolton, vilka myndigheterna inte heller motsatte sig. Snart hade upproret spritt sig till alla industriområdena och allt arbete med undantag för skördearbetet och livsmedelsproduktionen stod still. Men de upproriska arbetarna förblev lugna. De hade jagats in i denna revolt mot sin vilja. Fabrikanterna hade med ett enda undantag - torymannen Birley i Manchester - mot sin vana, inte motsatt sig den. Det hela hade börjat utan att arbetarna hade något bestämt mål i sikte. Visserligen var alla överens om, att de inte ville bli ihjälskjutna till förmån för sina spannmålslagsavskaffande fabrikanter, men för övrigt ville en del genomföra chartan, medan andra, som ansåg det för tidigt, bara ville säkerställa 1840 års lönenivå. Därför misslyckades hela upproret. Hade det från början varit ett avsiktligt, medvetet arbetaruppror, så hade det troligtvis lyckats. Men dessa massor, som jagats ut på gatan av sina arbetsgivare, utan att vilja det, som inte hade någon bestämd målsättning, de kunde intet göra. Men bourgeoisin, som inte hade rört ett finger för att genomföra alliansen av den 15 februari, insåg mycket snart att arbetarna inte ville låna sig till att bli deras verktyg, och att den inkonsekvens, med vilken de hade avlägsnat sig från sin "lagliga" ståndpunkt, blev ett hot mot bourgeoisin själv. Därför återtog de sin laglydiga attityd och ställde sig på regeringens sida mot arbetarna.

De lät sina trogna lakejer svära eden som specialkonstaplar - också de tyska affärsmännen i Manchester deltog och paraderade högst meningslöst genom staden med sina tjocka käppar och med cigarren i mun. I Preston lät de skjuta på folket. Med ens stod det oavsiktliga folkupproret inte bara mot regeringens militärmakt utan också mot hela den egendomsägande klassen. Arbetarna som i alla fall inte hade något syfte gick så småningom åt olika håll och upproret rann ut utan allvarliga följder. Efteråt begick bourgeoisin den ena skändligheten efter den andra, försökte rentvå sig genom att visa avsky för folkets våldsamma agerande, vilket stämde dåligt överens med det revolutionära språket från i våras, sköt skulden för upproret på chartistiska "uppviglare" etc., medan den själv hade gjort vida mer än dessa för att få till stånd upproret, och iklädde sig på nytt sin gamla laglydighet med en oförskämdhet utan like. Chartisterna, som nästan inte alls bidragit till upproret, som bara gjorde samma sak som bourgeoisin, nämligen utnyttjade tillfället - dessa ställdes inför rätta och dömdes. Bourgeoisin däremot kom undan utan skador och hade sålt ut sina lager med vinst under arbetsuppehållet.

Resultatet av upproret blev det resoluta avskiljandet av proletariatet från bourgeoisin. Chartisterna hade hittills knappast dolt att de med varje medel skulle genomföra sin charta, till och med genom en revolution. Bourgeoisin, som nu med ens insåg hur farlig varje våldsam omvälvning var för dess ställning, ville inte längre veta av något "fysiskt våld" utan ville bara genomföra sina syften genom "moraliskt våld" - som om det skulle vara något annat än det direkta eller indirekta hotet om fysiskt våld. Detta var den ena stridsfrågan, som emellertid undanröjdes i sak genom chartisternas senare försäkringar - chartisterna är ju minst lika trovärdiga som den liberala bourgeoisin - att inte heller de appellerade till det fysiska våldet. Men den andra, huvudsakliga stridsfrågan, som just visade chartismen i sin renhet, var frågan om spannmålslagarna. Den radikala bourgeoisin var intresserad av denna fråga, men inte proletariatet. Det hittillsvarande chartistiska partiet splittrades därför i två partier, vars politiska, uttalade principer helt och hållet överensstämmer, men vilka ändå är helt igenom olika och oförenliga. På nationalkonventet i Birmingham i januari 1843 föreslog Sturge, representanten för den radikala bourgeoisin, att chartans namn skulle strykas ur den chartistiska sammanslutningens stadgar[54]. Det sägs att det var för att detta namn var förknippat med våldsamma revolutionära minnen från upproret - ett förknippande som för övrigt skett i många år och som mr Sturge dittills inte haft något att invända mot. Arbetarna ville inte utelämna namnet och när Sturge röstades ned, vandrade den med ens lojal blivne kväkaren ut ur salen tillsammans med minoriteten och konstituerade en "sammanslutning för fullständig rösträtt" inom den radikala bourgeoisin. Så vedervärdiga hade dessa minnen blivit för den nyss jakobinske borgaren, att han till och med ändrade uttrycket Allmän rösträtt till det löjliga Fullständig rösträtt. Arbetarna skrattade ut honom och fortsatte lugnt på sin väg.

Från detta ögonblick var chartismen en ren arbetarsak, befriad från alla borgerliga element. De "fullständiga" tidskrifterna - Weekly Dispatch, Weekly Chronicle, Examiner etc., föll så småningom in i samma sömniga stil som de övriga liberala bladen, försvarade handelsfriheten, angrep tiotimmarslagen och alla rena arbetarmotioner och visade sig på det hela taget föga radikala. Den radikala bourgeoisin anslöt sig i alla stridsfrågor till liberalerna mot chartisterna och gjorde överhuvudtaget frågan om spannmålslagarna, som för engelsmannen är frågan om den fria konkurrensen, till sin huvuduppgift. Därigenom hamnade den under den liberala bourgeoisins herravälde och spelar nu en högst ynklig roll.

De chartistiska arbetarna däremot tog sig med dubbel iver an alla proletariatets strider mot bourgeoisin. Den fria konkurrensen har tillfogat arbetarna skada nog för att de skall hata den; dess apostlar bourgeoisin, är deras uttalade fiender. Arbetaren kan bara vänta sig nackdelar av konkurrensens fullständiga frigörelse. Hans hittillsvarande krav, tiotimmarslagen, skydd av arbetarna mot kapitalisten, god lön, garanterad anställning, avskaffande av den nya fattiglagen, allt detta är saker som i lika väsentlig grad hör till chartismen som "de sex punkterna", och de riktar sig direkt mot den fria konkurrensen och handelsfriheten. Det är alltså inte underligt att arbetarna inte vill veta av den fria konkurrensen, handelsfriheten och avskaffandet av spannmålslagarna (vilket hela den engelska bourgeoisin inte kan begripa) och att de åtminstone är högst likgiltiga när det gäller den senare frågan, men i högsta grad förbittrade på dess förespråkare. Denna fråga är just den, där proletariatet skiljer sig från bourgeoisin, chartismen från radikalismen och för ett borgarförstånd är detta obegripligt, eftersom det inte kan förstå proletariatet.

Men däri ligger också skillnaden mellan den chartistiska demokratin och all hittillsvarande politisk borgerlig demokrati. Chartismen är väsentligen av social natur, en klassrörelse. De "sex punkter", som för den radikale borgaren är det väsentliga och som på sin höjd skall framkalla några författningsreformer, är för proletären bara ett medel. "Politisk makt vårt medel, social lycka vårt mål", det är nu chartismens tydligt uttalade valspråk. Prästen Stephens "kniv- och gaffelfråga" var sanning bara för en del av 1838 års chartister; 1845 är den det för alla. Det finns inte längre någon som bara är politiker bland chartisterna. Och även om deras socialism ännu är mycket lite utvecklad, även om deras huvudmedel mot nöden hittills har bestått i uppdelningen av jordegendomar på små ägor, som ju redan avskaffades[48*] genom industrins tillkomst,[55] och även om de flesta av deras praktiska förslag till sitt yttre är av reaktionär natur, så innehåller just dessa åtgärder alternativet, att de antingen än en gång måste underkasta sig konkurrensens makt och återställa det gamla tillståndet, eller måste de själva helt besegra konkurrensen och avskaffa den. Och å andra sidan innebär det nuvarande oklara tillståndet hos chartismen, avskiljandet från det rent politiska partiet, att just chartismens särskiljande kännetecken, som ligger i dess sociala sida, måste vidareutvecklas. Närmandet till socialismen är ofrånkomligt, särskilt som nästa kris, som måste följa på det nuvarande livliga tillståndet inom industrin och handeln allra senast år 1847[49*] men troligen redan nästa år, [1846] blir en kris, som kommer att vida överträffa alla tidigare genom sin häftighet och våldsamhet och som på grund av ren nöd kommer att hänvisa arbetarna till sociala i stället för politiska hjälpmedel. Arbetarna kommer att driva igenom sin charta, det är naturligt; men till dess kommer de också att bli klara över mycket, som de kan driva igenom med chartan och som de ännu inte vet så mycket om.

Under tiden går också den socialistiska agitationen framåt. Den engelska socialismen kommer här bara i fråga i den utsträckning, som den påverkar arbetarklassen. De engelska socialisterna kräver gradvist införande av kollektivt ägande i hemkolonier[56] bestående av 2.000 till 3.000 människor, som driver industri- och jordbruksnäring och åtnjuter lika rättigheter och utbildning. De kräver underlättande av skilsmässor och införande av en förnuftig regering, fullständig åsiktsfrihet samt avskaffande av straff, som istället skall ersättas med en rationell behandling av förbrytaren. Detta är deras praktiska åtgärder - de teoretiska principerna angår oss inte här. Den engelska socialismen utgick från en fabrikant, Owen, och därför behandlar den, trots att den kulminerar i kravet på avskaffandet av klassmotsättningen mellan bourgeoisi och proletariat, bourgeoisin med mycket överseende och proletariatet mycket orättvist.

Socialisterna är helt igenom tama och fredliga av sig, accepterar de bestående förhållandena hur dåliga de än är, samtidigt som de förkastar varje annan väg än den allmänna övertygelsens. Samtidigt är de så dogmatiska, att de med den nuvarande formen för sina principer aldrig kan vinna denna allmänna opinion. Medan de ständigt klagar över de lägre klassernas demoralisering, är de blinda för de progressiva element som finns i denna upplösning av den samhälleliga ordningen och tänker inte på, att privatintressets och hyckleriets demoralisering hos de ägande klasserna är vida värre. De erkänner ingen historisk utveckling och vill därför utan vidare genast försätta nationen i ett kommunistiskt tillstånd, utan att fortsätta att driva politiken till den punkt, då denna övergång blir både möjlig och nödvändig. De begriper visserligen, varför arbetaren är uppretad på borgaren, men de anser denna förbittring, som ju är det enda medlet att föra arbetarna framåt, vara ofruktbar. I stället predikar de en för den engelska samtiden ännu fruktlösare filantropi och allmän kärlek. De erkänner bara den psykologiska utvecklingen, utvecklingen hos den abstrakta människan, som står utan all förbindelse med det förgångna, trots att hela världen beror på det förgångna, den enskilda människan inbegripen. Därför är de för lärda, för metafysiska och uträttar inte mycket. De rekryterar delvis ur arbetarklassen, men de har bara dragit till sig en mycket liten del därifrån, visserligen de mest bildade och karaktärsfasta. I sin nuvarande form kommer socialismen aldrig att kunna bli arbetarklassens allmänna egendom; den måste nedlåta sig till att tillfälligtvis återgå till den chartistiska ståndpunkten. Men den äkta proletära socialismen som gått igenom chartismen och renats från sina borgerliga element kommer i alla fall, och det inom kort, att spela en betydande roll i det engelska folkets utvecklingshistoria, i den form den nu utvecklas hos många socialister och hos många chartistiska ledare, vilka nästan alla är socialister.[50*] Den engelska socialismen, som i sin grundval vida övergår den franska kommunismen, men som i teoretisk utveckling står efter för denna, kommer för en tid att återgå till den franska ståndpunkten, för att senare överskrida den. Till dess kommer väl fransmännen också att utvecklas. Den engelska socialismen är samtidigt det mest beslutsamma uttrycket för den religionslöshet som råder bland arbetarna och den är så uttalad, att de omedvetet, enbart praktiskt religionslösa arbetarna ofta ryggar tillbaka för skärpan i den. Men även här kommer nöden att tvinga arbetarna att uppge sin tro, då de mer och mer inser, att den bara tjänar till att försvaga dem, få dem att finna sig i sitt öde och göra dem lydiga och trogna mot den ägande klassen, som utsuger dem.

Vi ser alltså att arbetarrörelsen är splittrad i två delar, chartisterna och socialisterna. Chartisterna är teoretiskt de mest efterblivna, minst utvecklade men däremot äkta, livslevande proletärer, representanterna för sin klass. Socialisterna ser längre, föreslår praktiska botemedel mot nöden men härstammar ursprungligen från bourgeoisin och kan därför inte fullständigt sammansmälta med arbetarklassen. Socialismens förening med chartismen, den franska kommunismens fortplantning till de engelska förhållandena, kommer att bli nästa steg och har delvis redan börjat. Först då, när detta åstadkommits, kommer arbetarklassen att vara den verklige ledaren för England. Den politiska och sociala utvecklingen kommer under tiden att fortsätta och påverka bildandet av detta nya parti och detta framsteg inom chartismen.

Dessa olika, ofta sammanfallande, ofta skilda grupper av arbetare - fackföreningsmedlemmar, chartister och socialister - har på egen hand bildat en mängd skolor och läserum för att höja den intellektuella nivån. Varje socialistisk och nästan varje chartistisk institution har en sådan inrättning liksom många enskilda fack. Här ges barnen en äkta proletär fostran, fri från allt inflytande från bourgeoisin, och i läserummen ligger bara eller nästan bara proletära tidskrifter och böcker framlagda. Dessa inrättningar är mycket farliga för borgarna och det lyckades dem att dra ett antal "mekaniska institut"[57] undan det proletära inflytandet och omvandla dem till organ för spridandet av för bourgeoisin nyttig vetenskap bland arbetarna. Här lärs bara den vetenskap ut, som avleder arbetarna från oppositionen mot bourgeoisin och kanske ger dem möjlighet till uppfinningar som bourgeoisin tjänar pengar på - medan naturkunskapen i sanning är helt meningslös för arbetaren nu, eftersom han inte ofta får se en skymt av naturen i sin stora stad med tanke på hans långa arbetstid. Här predikas nationalekonomin, vars avgudar den fria konkurrensen och vars enda resultat för arbetaren är, att han inte kan göra något mer förnuftigt än att svälta i stilla resignation. Här är all bildning tam, tjänstvilligt inriktad på den härskande politiken och religionen, så att den egentligen för arbetaren inte är något annat än en ständig predikan av foglig lydnad och passivitet, underkastelse under sitt öde.

Naturligtvis vill massan av arbetare inte veta av dessa institut utan vänder sig till de proletära läserummen, till diskussionerna om de förhållanden, som omedelbart rör deras egna intressen - och då säger den självtillräckliga bourgeoisin sitt Dixi et Salvavi[58] och vänder sig föraktfullt bort från en klass, som "föredrar illvilliga demagogers lidelsefulla vredesutbrott framför en solid bildning". Att för övrigt också arbetarna har sinne för "solid bildning", när den presenteras utan inblandning av bourgeoisins egennyttiga jargong, bevisar de ofta förekommande föreläsningarna i naturvetenskapliga, estetiska och nationalekonomiska ämnen, som ofta hålls och som är mycket välbesökta i alla proletära och särskilt i de socialistiska instituten. Jag har ofta hört arbetare, vars manchesterjackor inte längre hängde ihop, diskutera geologiska, astronomiska och andra ämnen med mer kunskap än vad mången bildad borgare i Tyskland har i dessa frågor. Och i vilken utsträckning det engelska proletariatet lyckats skaffa sig en självständig bildning visar sig särskilt däri att den nyare filosofiska, politiska och poetiska litteraturens epokgörande verk nästan bara läses av arbetarna. Borgaren, som är förslavad av de nuvarande sociala förhållandena och de fördomar som är förknippade med dessa, han fruktar och korsar sig inför allt, som verkligen innebär ett framsteg; proletären är öppen för det och studerar det med nöje och framgång. Här har särskilt socialisterna uträttat oändligt mycket för att bidra till proletariatets bildning. De har översatt de franska materialisterna, Helvétius, Holbach, Diderot o.s.v., och spridit dem jämte de bästa engelska skrifterna i billiga utgåvor. Strauss "Jesu liv" och Proudhons "Vad är egendom?" cirkulerar också endast bland proletärerna. Shelley, den geniale profetiske Shelley, och Byron med sin sinnliga glöd och Sina bittra satirer över det bestående samhället har sina flesta läsare bland arbetarna. Borgarna äger bara kastrerade utgåvor, "family editions", som är tillrättalagda enligt dagens hycklande moral. De båda största praktiska filosoferna på senare tid, Bentham och Godwin, i synnerhet den senare, är likaså nästan uteslutande proletariatets egendom. Även om Bentham utgör en skola inom den radikala bourgeoisin, så är det bara proletariatet och socialisterna som har lyckats föra hans läror ett steg framåt. Proletariatet har på dessa grundvalar utvecklat en egen litteratur, som mest består av tidskrifter och broschyrer, och som ligger långt före hela borgarlitteraturen, när det gäller inre värde. Mer om detta en annan gång.

En sak återstår att påpeka. Fabriksarbetarna och bland dem särskilt de i bomullsdistrikten utgör kärnan i arbetarrörelsen. Lancashire och speciellt Manchester är säte för de starkaste arbetarföreningarna, central punkt för chartismen och den ort som har störst antal socialister. Ju mer fabrikssystemet har trängt in i en arbetsbransch, desto mer deltar arbetarna i rörelsen. Ju starkare motsättningen mellan arbetare och kapitalister är, desto starkare blir det proletära medvetandet hos arbetaren. De små hantverksmästarna befinner sig i en olycklig mellanställning mellan den proletära chartismen och den krämaraktiga radikalismen, även om också de drabbas av kriserna. Men allmänt sett har alla industriarbetare vunnits för den ena eller den andra formen av uppror mot kapitalet och borgarklassen. Och därom är alla eniga, att de i egenskap av "working men" - en titel som de är stolta över och som är det vanliga tilltalsordet på chartistmötena - bildar en egen klass med egna intressen och principer, med en egen världsåskådning gentemot hela den ägande klassen och samtidigt - att i dem slumrar nationens styrka och utvecklingsmöjligheter.

Gruvproletariatet

Produktionen av råmaterial och bränsle för en industri så kolossal som Englands, kräver ett ansenligt antal arbetare. Men av alla material som behövs för dess industrier (utom ull, som tillhör jordbruksområdena), producerar England endast mineralerna: metaller och kol. Medan Cornwall äger rika koppar-, tenn-, zink- och blygruvor, tillhandahåller Staffordshire, Wales och andra områden stora mängder järnmalm, och nästan hela norra och västra England, centrala Skottland och vissa områden på Irland, producerar ett överflöd av kol.[51*]

I Cornwalls gruvor finns omkring 19.000 män och 11.000 kvinnor och barn anställda, delvis över och delvis under jord. Inom gruvorna under jord är nästan uteslutande män och pojkar över tolv år anställda. Materiellt sett verkar dessa arbetares förhållanden, enligt Barnarbetskommissionens rapport, vara jämförelsevis uthärdliga, och engelsmännen skryter också ofta med sina starka och modiga gruvarbetare, som följer malmådrorna till och med under havsbottnen. Men när det gäller dessa arbetares hälsa, bedömer samma Barnarbetskommissions rapport läget annorlunda. Doktor Barhams kunniga rapport i den visar att inandning av luft med föga syre, och blandad med damm och sprängämnesrök som är brukligt i gruvorna, allvarligt påverkar lungorna, stör hjärtverksamheten och minskar matsmältningsorganens verksamhet; att det nedslitande arbetet, och särskilt klättrandet upp och ner för stegar, vilket till och med spänstiga ynglingar i vissa gruvor måste ägna mer än en timme om dagen, och som föregår och följer på det dagliga arbetet, bidrar mycket till att utveckla detta onda, så att män som började detta arbete som mycket unga långt ifrån uppnår samma kroppsstorlek som kvinnor som arbetar ovan jord; att många dör unga i galopperande lungsot, och de flesta gruvarbetare i medelåldern i långsam lungsot; att de åldras i förtid och blir oförmögna att arbeta mellan trettiofem- och fyrtiofemårsåldern; att många ådrar sig akuta inflammationer i andningsorganen, när de utsätts för den snabba växlingen från schaktets varma luft (efter att ha klättrat upp för stegen under ymnig svettning) till den kalla vinden ovan jord; och att dessa akuta inflammationer mycket ofta medför dödlig utgång. Arbete ovan jord, krossandet och sorterandet av malmen, görs av flickor och barn, och beskrivs som mycket hälsosamt, eftersom det utförs i friska luften.

I norra England, på gränsen till Northumberland och Durham, ligger de omfattande blygruvorna i Alston Moor. Rapporterna från detta område[52*] överensstämmer nästan helt med de från Cornwall. Även här klagas det på syrebrist och alltför stora mängder av damm, krutrök, koldioxid och svavelgaser i luften på arbetsplatserna. Som en följd är gruvarbetarna här, liksom i Cornwall, små till växten, och nästan alla lider från trettioårsåldern och resten av livet av bröståkommor, som slutar med, särskilt när detta arbete fortsättes, vilket nästan alltid är fallet, lungsot, som så kraftigt förkortar livslängden för dessa människor. Om gruvarbetarna i detta område lever längre än de i Cornwall, beror detta på att de inte börjar i gruvorna förrän de nått sitt nittonde levnadsår, medan detta arbete som vi sett i Cornwall börjas vid det tolfte levnadsåret. Hursomhelst dör även här majoriteten mellan fyrtio och femtio års ålder, enligt medicinska vittnesmål. Av 79 gruvarbetare, vars död införts i områdets offentliga register, och som uppnådde en genomsnittsålder på 45 år, hade 37 avlidit av lungsot och 6 av astma. I de kringliggande områdena, Allendale, Stanhope och Middleton, var den genomsnittliga livslängden 49, 48 respektive 47 år, och dödsorsak på grund av bröståkommor uppgick till 48, 54 och 56 procent av det totala antalet. Man måste komma ihåg att alla data hänför sig endast till gruvarbetare som inte började arbeta förrän de var nitton år gamla. Låt oss jämföra dessa siffror med de så kallade svenska registren, detaljerade mortalitetsregister omfattande alla invånare i Sverige, och erkänd i England som den mest tillförlitliga norm, hittills tillgänglig för den brittiska arbetarklassens genomsnittliga livslängd. Enligt denna uppnår manliga personer som överlever nittonårsåldern en ålder av i genomsnitt 57,5 år; men enligt detta berövas gruvarbetarna i norra England genom sitt arbete genomsnittligen tio år av sina liv. Ändå erkänns de svenska registren som norm för arbetarnas livslängd, och visar därför de genomsnittliga levnadschanserna, påverkade av de ogynnsamma förhållanden under vilka proletariatet lever, som sämre än de normala. I detta område finner vi åter härbärgen och sovplatser, med vilka vi redan blivit bekanta i städerna, och precis lika smutsiga, avskyvärda och överbefolkade som där. Ledamoten Mitchell besökte en sådan sovbarack, 18 fot [6 meter] lång, 15 fot [5 meter] bred, och iordningställd för att mottaga 42 män och 14 pojkar, eller 56 personer sammanlagt, av vilka hälften sov ovanför de andra i kojer som på ett fartyg. Det fanns ingen öppning för att avlägsna den skämda luften; och trots att ingen hade sovit i detta kyffe de senaste tre nätterna före besöket, var lukten och luften sådan att ledamoten Mitchell inte kunde uthärda den ett ögonblick. Hur måste det inte vara under en het sommarnatt, med femtiosex människor där? Och detta är inte mellandäcket på ett amerikanskt slavskepp, utan uppehållsplatsen för fria britter!

Låt oss nu vända oss till den viktigaste delen av brittisk gruvindustri, järn- och kolgruvorna, som Barnarbetskommissionen behandlar i allmänhet, och med all den utförlighet som ämnets vikt kräver. Nästan hela första delen av denna utredning ägnas förhållandena för de arbetare som sysselsätts i dessa gruvor. Efter den detaljerade beskrivning jag lämnat om industriarbetarnas situation, kan jag emellertid bli så kortfattad om detta ämne som det föreliggande arbetets omfång kräver.

I kol- och järngruvorna, som bearbetas på ganska likartat sätt, finns fyra-, fem- och sjuåriga barn anställda. De används till att transportera malmen eller kolet som brutits loss av gruvarbetarna från denna plats till hästbanan eller huvudschaktet, och till att öppna och stänga dörrarna (vilka åtskiljer gruvans delar och reglerar ventilationen) för att släppa fram arbetare och material. Till att vakta dörrarna används vanligen de minsta barnen, vilka sålunda tillbringar tolv timmar varje dag i mörkret, vanligen sittande ensamma i fuktiga passager utan att ens ha tillräckligt att göra för att rädda dem från den fördummande, nedbrytande ledan att göra ingenting. Fraktandet av kol och järnmalm å andra sidan är ett mycket hårt arbete, då det skjuts i stora tråg utan hjul längs den ojämna gruvmarken; ofta över fuktig lera eller genom vatten, och ofta uppför branta sluttningar och längs gångar som är så låga i tak att arbetarna tvingas krypa på händer och knän. Till detta mer uttröttande arbete används därför äldre barn och halvvuxna flickor. En man eller två pojkar används för ett tråg, beroende på omständigheterna; och om det är två pojkar, skjuter den ene på och den andre drar. Lossbrytandet av malmen eller kolen, som görs av män eller starka ynglingar på sexton år eller mer, är också ett mycket tungt arbete. Den vanliga arbetsdagen är elva eller tolv timmar, ofta längre; i Skottland når den fjorton timmar, och dubbel tid är vanlig, när alla anställda arbetar under jord tjugofyra och till och med trettiosex timmar i ett sträck. Bestämda tider för måltider är nästan okända, så dessa människor äter när hungern kräver eller tiden tillåter.

Gruvarbetarnas levnadsstandard beskrivs i allmänhet som ganska god och deras löner som höga jämfört med de lantbruksarbetare som omger dem (dessa lever emellertid på svältgränsen), utom i vissa delar av Skottland och i de irländska gruvorna, där stor misär råder. Vi kommer att få anledning att återkomma senare till detta uttalande, som för övrigt är enbart relativt och innebär jämförelse med den fattigaste klassen i hela England. Under tiden skall vi granska de svåra missförhållanden som uppstår ur den nuvarande gruvbrytningsmetoden, och läsaren kan själv döma om någon betalning kan gottgöra gruvarbetaren för ett sådant lidande.

Barnen och ungdomarna, som arbetar med att transportera kol och järnmalmsblock klagar alla på att de är uttröttade. Inte ens i de mest hänsynslöst ledda fabrikerna förekommer sådant allmänt och utdraget överarbete. Hela rapporten bevisar detta, med ett antal exempel på varje sida. Det händer ständigt att barnen kastar sig ner på spiselhärden eller golvet så snart de kommit hem, och genast faller i sömn utan att ha kunnat äta en bit mat, och att de måste tvättas och läggas sovande; det händer till och med att de lägger sig ned på vägen hem och hittas av sina föräldrar sent på natten sovande på vägen. Det tycks vara allmänt förekommande bland dessa barn att tillbringa söndagarna i sängen för att i någon mån återhämta sig från veckans överansträngning. Kyrka och skola besöks av ett fåtal, och även bland dessa klagar lärarna över deras stora sömnighet och brist på iver att lära sig. Samma sak gäller de äldre flickorna och kvinnorna. De är överarbetade på det brutalaste sätt. Denna uttröttning, som nästan alltid drivs till smärtgränsen, kan inte undgå att påverka kroppskonstitutionen. Det första resultatet av en sådan överansträngning är avledandet av livskraften till det ensidiga utvecklandet av musklerna, så att särskilt armarnas, benens och ryggens, axlarnas och bröstets muskler, vilka är de som främst används vid släpande och dragande, erhåller en osedvanligt kraftig utveckling, medan resten av kroppen lider och atrofieras genom brist på näring. Mer än något annat blir kroppslängden lidande, den blir dvärglik och hämmad; nästan alla gruvarbetare är korta, utom de i Leicestershire och Warwickshire, som arbetar under sällsynt gynnsamma omständigheter. Dessutom försenas puberteten hos såväl pojkar som flickor, bland de förra ofta ända till sjuttonårsåldern; ja, en nittonårs pojke framträdde inför ledamoten Symons, och företedde inga bevis för att vara mer än elva eller tolv år gammal, förutom hans tänder. Denna förlängning av barndomstiden är i själva verket inget annat än ett tecken på hämmad utveckling, som inte undgår att bära frukt senare i livet. Förvridna ben, inåtböjda knän och utåtböjda fötter, deformering av ryggraden och andra missbildningar uppträder desto lättare på kroppar som så försvagats, på grund av den nästan ständigt onaturliga arbetsställningen; och de är så vanliga att i Yorkshire och Lancashire, liksom i Northumberland och Durham, försäkrar många vittnen, och inte bara läkare, att en gruvarbetare känns igen genom sin kroppsform bland hundra andra människor. Kvinnorna tycks särskilt lida av detta arbete, och de är sällan, om någonsin, lika raka i ryggen som andra kvinnor. Det finns också här vittnesmål om svåra förlossningar, till och med med dödlig utgång, förorsakade av deformiteter i bäckenet, på grund av arbetet i gruvorna. Men bortsett från dessa kroppsliga missbildningar lider gruvarbetarna av ett antal speciella sjukdomar, som lätt kan förklaras genom arbetets karaktär. Först och främst sjukdomar i matsmältningsorganen; aptitlöshet, magsmärtor, illamående och kräkningar är vanligast förekommande, åtföljda av häftig törst, som kan stillas endast med det smutsiga, jolmiga gruvvattnet, matsmältningen hämmas och man ådrar sig alla andra sjukdomar på så sätt. Hjärtsjukdomar, särskilt hypertrofi,[59] hjärt- och hjärtsäcksinflammation, förträngning av de aurikulära-ventrikulära[60] förbindelserna och aortas[61] öppning nämns också upprepade gånger som gruvarbetarsjukdomar, och kan enkelt förklaras medelst överansträngning; och samma sak gäller det nästan ständigt förekommande bråcket, som är en direkt följd av utdragen överansträngning. Delvis beroende av samma orsaker, delvis beroende på den dåliga, dammfyllda luften, blandad med koldioxid och kolväten, som så enkelt skulle kunna undvikas, uppstår ett stort antal smärtsamma och farliga lungsjukdomar, särskilt astma, vilken i vissa områden uppträder i fyrtioårsåldern, i andra i trettioårsåldern hos de flesta gruvarbetarna, och gör dem på kort tid odugliga till arbete. Bland dem som arbetar i fukt uppträder självfallet trycket över bröstet mycket tidigare; i vissa områden i Skottland mellan tjugo- och trettioårsåldern, varigenom de angripna lungorna är särskilt känsliga för inflammationer och febersjukdomar. Detta särskilda slags arbetarsjukdom är "svart spott", som uppstår genom att hela lungan fyllts av kolpartiklar, och kännetecknas av allmän kraftlöshet, huvudvärk, tryck över bröstet, och tjock, svart slemmig upphostning. I vissa områden uppträder denna sjukdom i lättare form; i andra, å andra sidan, är den helt obotlig, särskilt i Skottland. Förutom de symptom som just nämnts och vilka uppträder i intensifierad form, gör en kort, rosslande andning, snabb puls (överstigande 100 slag i minuten) och häftig hostning snabbt patienten här oförmögen till arbete. Vart och ett av dessa sjukdomsfall slutar med döden. Doktor Makeilar från Pencaitland i East Lothian omvittnade att denna sjukdom är okänd i alla kolgruvor med tillfredsställande ventilation, medan det ofta händer att gruvarbetare som flyttar från väl till dåligt ventilerade gruvor angrips av den. Gruvägarnas profithunger, som hindrar användandet av ventilatorer, är därför ansvarig för det faktum att denna arbetarsjukdom överhuvudtaget finns. Även reumatism är, med undantag för arbetarna i Warwick och Leicestershire, en allmän sjukdom bland kolgruvearbetarna, och uppstår särskilt genom de allmänt förekommande fuktiga arbetsplatserna. Följden av alla dessa sjukdomar är att i alla områden utan undantag, åldras kolgruvearbetarna tidigt och blir oförmögna till arbete efter fyrtioårsåldern, även om detta varierar på olika platser. En kolgruvearbetare som kan fortsätta i sitt yrke efter sitt fyrtiofemte eller femtionde år är verkligen en mycket stor ovanlighet. Det är allmänt erkänt att sådana arbetare inträder i ålderdomen vid fyrtio års ålder. Detta gäller dem som bryter loss kolen från kolådern; lastarna som ständigt måste lyfta tunga kolblock i trågen åldras i tjugoåtta- till trettioårsåldern, så att det är ett talesätt i kolgruveområdena att lastarna blir gamla innan de är unga. Att denna förtidiga ålderdom följs av en förtidig död bland kolgruvearbetarna är en naturlig följd, och en man som blir sextio år är ett stort undantag bland dem. Även i södra Staffordshire, där gruvorna är relativt sunda, uppnår få män sitt femtioförsta år. Parallellt med detta tidiga åldrande bland arbetarna finner vi det helt naturligt, precis som i fabrikerna, att de äldre ofta saknar arbete och då understöds av mycket unga barn. Om vi kort summerar resultaten av arbetet i kol gruvorna, finner vi, precis som doktor Southwood Smith, en av utredarna, att genom å ena sidan förlängd barndom och å andra sidan förtidig ålderdom, den del av livet då människan fullt ut disponerar sina krafter, vuxenlivet, är kraftigt förkortad, medan den allmänna livslängden är under genomsnittet. Också detta måste föras på debetsidan av bourgeoisins räkning! Allt detta handlar endast om den genomsnittliga engelska kolgruvan. Men det finns många i vilka läget är mycket värre, nämligen de i vilka smala kolådror bearbetas. Kolet skulle bli alltför dyrt om en del av den angränsande sanden och leran avlägsnades, så gruvägarna tillåter endast att ådern bearbetas; varigenom gångarna, som annorstädes är fyra eller fem fot höga eller mer, här är så låga att det inte är möjligt att stå upprätt. Arbetaren ligger på sidan och lossgör kolet med sin hacka; han använder armbågen som hävarm, varigenom uppstår inflammationer i leden, och i de fall när han tvingas krypa på knä, sker detta i knäet också. De kvinnor och barn som måste transportera kolet kravlar på händer och knän, fastsurrade vid tråget med sele och kedja (som ofta löper mellan benen), medan en man bakifrån skjuter på med händer och huvud. Att skjuta på med huvudet frambringar lokala irritationer, smärtsamma svullnader och öppna sår. I många fall är också schakten våta, så att dessa arbetare måste kräla genom smutsigt eller salt vatten flera tum djupt, och ådrar sig på detta sätt en särskild hudirritation. Man kan lätt föreställa sig hur mycket de sjukdomar, som redan är så typiska för gruvarbetarna, uppammas av detta särskilt fruktansvärda slavarbete.

Men detta är inte det enda onda som drabbar gruvarbetarna. I hela det brittiska imperiet finns det inte ett yrke, i vilket en man kan nås av döden på så många olika sätt som i detta. Kolgruvan är skådeplatsen för ett stort antal av de mest förfärliga olyckor, och dessa är en direkt följd av bourgeoisins själviskhet. Kolväten, som utvecklas så fritt i dessa gruvor, bildar, när de förenas med luft, en explosiv gas som börjar brinna i kontakt med öppen eld, och dödar varje människa inom räckhåll. Sådana explosioner äger rum, i den ena eller andra gruvan, praktiskt taget varje dag; 28 september 1844 dödade en sådan explosion 96 personer i Haswellgruvan i Durham. Koloxid, som också bildas i stora mängder, samlas i gruvans djupare delar, når ofta manshöjd och kväver var och en som andas in den. Dörrarna som avdelar gruvsektionerna är avsedda att hindra explosionerna att utbreda sig och gasen att förflytta sig men eftersom dessa anförtrotts små barn, som ofta somnar eller struntar i dem, blir detta hinder endast illusoriskt. En riktig ventilation i gruvorna genom friskluftsschakt skulle nästan helt kunna avlägsna dessa gasers farliga effekter. Men till detta ändamål har bourgeoisin inga pengar att avsätta, utan föredrar att tillhålla arbetarna att använda en Davylampa, som är fullständigt värdelös på grund av sitt dåliga sken, och därför vanligen ersätts med ett levande ljus. Om en explosion inträffar, skylls detta på gruvarbetarnas vårdslöshet, trots att borgarna kunde ha gjort explosionen nära nog omöjlig genom att installera bra ventilation. Vidare; nästan varje dag faller taket på en arbetsplats in, och begraver eller massakrerar de arbetare som varit sysselsatta där. Det ligger i bourgeoisins intresse att få ådrorna bearbetade så fullständigt som möjligt och därav följer olyckor av detta slag. Likaså är repen, med vars hjälp männen far ned, ofta uppruttna och brister, så att de olyckliga faller ned och krossas. Alla dessa olyckor, och jag har inte plats för särskilda enskildheter, dödar årligen, enligt Mining Journal ["Gruvjournalen"] omkring 1.400 människor. Manchester Guardian rapporterar åtminstone två eller tre olyckor varje vecka enbart i Lancashire. I nästan alla gruvområden är de personer som ingår i undersökningsdomarens jury i nästan alla fall beroende av gruvägarna, och där detta inte är fallet tillförsäkrar uråldrig vana att utslaget blir: "Döden genom olycksfall". Dessutom intresserar sig juryn mycket litet för gruvans tillstånd, därför att den inte förstår någonting om detta. Men Barnarbetskommissionen tvekar inte att göra gruvägarna direkt ansvariga för det stora flertalet av dessa fall.

Vad det gäller gruvbefolkningens utbildning och intellekt är dessa, enligt Barnarbetskommissionen ganska goda i Cornwall och utmärkta i Alston Moor. Däremot är de i koldistrikten i allmänhet beskrivna som på en utomordentligt låg nivå. Arbetarna bor på landet i förbisedda regioner, och om de sköter sina tunga arbeten, finns det ingen levande varelse vid sidan av polismakten som bekymrar sig om dem. Härav följer, och detta från den låga ålder då barnen sätts i arbete, att deras intellektuella utbildning fullständigt ignoreras. Vanliga skolor är inte tillgängliga för dem, kvälls- och söndagsskolor är bara humbug, och lärarna värdelösa. Därför kan få läsa och ännu färre skriva. Den enda sak som de ännu är vakna för är det faktum att deras löner är alldeles för låga för deras hatade och riskfyllda arbete. I kyrkan går de sällan eller aldrig; hela prästerskapet klagar över deras gudlöshet såsom varande exempellös. I själva verket är deras okunnighet i såväl religiösa som världsliga ting så stor att industriarbetarnas okunnighet, påvisad i en mångfald exempel på de föregående sidorna, är småsaker jämfört med detta. Religiösa begrepp är kända av dem endast i form av deras eder. Deras intellekt förstörs av deras arbete. Det är självklart att gruvarbetarnas överansträngning i arbetet uppammar dryckenskap. Vad beträffar deras sexuella relationer, arbetar män, kvinnor och barn i gruvorna, i många fall fullständigt nakna, eller i de flesta fall nästan nakna, till följd av den rådande hettan, och följderna av detta i de mörka, ensamma gruvorna kan man föreställa sig. Antalet oäkta barn är här oproportionerligt stort och antyder vad som händer bland den halvvilda befolkningen under jord; men visar samtidigt att könens lösa förbindelser här inte, som i de stora städerna, sjunkit ned till prostitutionens nivå. Kvinnornas arbete åstadkommer samma resultat som i fabrikerna, upplöser familjen och gör modern fullständigt oförmögen till hushållsgöromål.

När Barnarbetskommissionens rapport presenterades i parlamentet, skyndade sig lord Ashley att lägga fram ett lagförslag som fullständigt förbjöd kvinnoarbete i gruvorna och kraftigt begränsade barnarbetet. Lagförslaget antogs,[62] men har förblivit tomma ord i de flesta områdena, därför att inga gruvinspektörer tillsattes att övervaka dess genomförande. Att kringgå lagen är mycket enkelt i landsbygdsområdena, där gruvorna finns; och ingen behöver bli förvånad över att Gruvarbetarförbundet förra året presenterade en officiell skrivelse till inrikesministern, att i hertig Hamiltons kolgruvor i Skottland arbetade mer än sextio kvinnor; eller att Manchester Guardian rapporterade att en flicka omkommit vid en explosion i en gruva nära Wigan, och ingen bekymrade sig vidare över det faktum att ett brott mot lagen på detta sätt avslöjats. I enskilda fall har måhända anställandet av kvinnor upphört, men i allmänhet förblir saken vid det gamla.

Dessa är emellertid inte de enda olyckor som drabbar kolgruvearbetarna. Bourgeoisin, inte nöjd med att förstöra deras hälsa, låta dem leva i fara att plötsligt förlora livet och beröva dem alla möjligheter till utbildning, utblottar dem på andra vis på det mest skamlösa sätt. Naturalönsystemet är här regel, inte undantag, och genomförs på det mest öppna och omaskerade sätt. Arbetarbostadssystemet är likaså allmänt förekommande och är här nästan en nödvändighet; men det används även här för att bättre kunna utplundra arbetarna. Till dessa typer av förtryck måste läggas alla sorter av direkt bedrägeri. Medan kol säljs efter vikt, fastställs arbetarens betalning i huvudsak efter mått; och när hans tråg inte är fullständigt fyllt får han ingen som helst betalning, medan han inte får en farthing[63] extra för övermått. Om det finns mer än fastställt tillåten mängd grus i tråget, något som beror mycket mindre på gruvarbetaren än på åderns beskaffenhet, förlorar han inte bara hela betalningen utan bötfälls dessutom. Bötessystemet är i allmänhet så högt utvecklat i kolgruvorna, att en fattig sate som har arbetat hela veckan och tänker hämta sin lön, ibland får reda på av förmannen, som bötfäller efter eget skön och utan att instämma arbetarna, inte bara att han inte får någon lön alls utan dessutom måste betala så och så mycket i extra böter! Förmannen har i allmänhet fullständig makt över lönerna; han antecknar det utförda arbetet, och kan själv helt avgöra vad han betalar arbetaren, som är tvingad att gå på hans ord. I vissa gruvor, där betalningen sker efter vikt, används falska decimalskalor, vars vikter inte kontrolleras av myndigheterna; i en kolgruva fanns det till och med en bestämmelse att varje arbetare som avsåg att klaga på de falska vågarna måste lämna besked härom till förmannen tre veckor i förväg! I många områden, särskilt norra England, är det vanligt att anställa arbetarna på ett år; de förbinder sig att inte arbeta för någon annan arbetsgivare under den tiden, men gruvägaren förbinder sig å sin sida på intet sätt att ge dem arbete, så de kan sakna arbete i månader, och om de söker arbete någon annanstans, sänds de till "trampkvarnen" i sex veckor för kontraktsbrott. I andra kontrakt lovas gruvarbetarna arbete motsvarande en lön på 26 shilling per två veckor, men detta tillhandahålls inte; i ytterligare andra förskotterar arbetsgivarna småsummor till gruvarbetarna som skall regleras efteråt, och på så sätt knyts gäldenären till dem. I norr är det allmänna bruket att hålla inne en veckas lön, för att på så vis binda gruvarbetarna till deras arbete. Och för att fullständiga dessa trälbundna arbetares slaveri, är nästan alla fredsdomare i kolområdena själva gruvägare, eller släktingar eller vänner till sådana, och de äger nära nog obegränsad makt i dessa fattiga, ociviliserade områden, där det finns få tidningar, vilka inte står i den härskande klassens tjänst. Mycket liten annan agitation förekommer. Det är nästan ofattbart hur dessa stackars kolgruvearbetare har plundrats och tyranniserats av fredsdomare, som suttit som domare i egna mål.

Så fortsatte det under lång tid. Arbetarna kände inte till något annat än att de fanns till för syftet att bli bedragna på sina egna liv. Men gradvis uppstod, även bland dem, och särskilt i fabriksområdena, där kontakter med de mer kunniga yrkesarbetarna inte kunde undgå att få betydelse, en oppositionsstämning mot "kolkungarnas" skamlösa förtryck. Männen började bilda fackföreningar och strejka vid olika tillfällen. I mer upplysta områden anslöt de sig till chartisterna allesammans. Norra Englands stora koldistrikt förblev efterblivet, avstängt som det var från varje industriell inblandning, till dess att, efter många ansträngningar, delvis tack vare chartisterna, delvis tack vare de mer upplysta bland gruvarbetarna själva, en allmän oppositionsstämning uppstod 1843. En sådan rörelse grep arbetarna i Northumberland och Durham, att de ställde sig i spetsen för en allmän gruvarbetarfackförening för hela kungariket, och utsåg W. P. Roberts, chartist och advokat från Bristol, som utmärkt sig i tidigare chartisträttegångar, till sin "kronjurist". Fackföreningen spred sig snart till det stora flertalet av distrikten; ombud utnämndes överallt, vilka höll möten överallt och vann nya medlemmar. Vid den första konferensen i Manchester 1844 representerade delegaterna 60.000 medlemmar, och vid den andra i Glasgow ett halvår senare, 100.000. Här diskuterades gruvarbetarnas alla angelägenheter och beslut togs vad beträffar större strejker. Åtskilliga tidningar startades, främst Miner's Advocate ["Gruvarbetarens talesman"] i Newcastle-upon-Tyne, för att försvara gruvarbetarnas rättigheter. 31 mars 1844 löpte samtliga kontrakt för alla gruvarbetare i Northumberland och Durham ut. Roberts gavs fullmakt att utforma en ny överenskommelse i vilken man krävde: 1) Betalning efter vikt istället för efter mått; 2) Fastställande av vikten med vanliga vågar under kontroll av den allmänne kontrollören; 3) Förnyelse av kontrakten varje halvår; 4) Slopande av bötessystemet och betalning i enlighet med det arbete som verkligen gjorts; 5) Garantier från arbetsgivarna till gruvarbetare, som enbart arbetade för dem, om minst fyra dagars arbete i veckan, eller lön för samma tid. Denna överenskommelse tillställdes "kolkungarna" och en deputation utsågs att förhandla med dem. De svarade emellertid att för dem existerade inte fackföreningen, att de hade att göra endast med enskilda arbetare, och att de aldrig tänkte erkänna fackföreningen. De presenterade också en egen överenskommelse, som ignorerade alla de nämnda punkterna och som naturligtvis avvisades av gruvarbetarna. Krig var sålunda förklarat. Den 31 mars 1844 lade 40.000 gruvarbetare ner sina hackor, och varje gruva i landet stod tom. Fackföreningens tillgångar var så avsevärda att under åtskilliga månader kunde varje familj tillförsäkras ett veckobidrag på 2 shilling och 6 pence. Medan gruvarbetarna på detta sätt prövade sina herrars tålamod, organiserade Roberts med oförliknelig ihärdighet både strejk och agitation, ordnade möten, genomkorsade England från ena änden till den andra, predikade fredlig och laglig agitation, och genomförde ett korståg mot de despotiska fredsdomarna och Trucksystemets herrar, på ett sätt som England aldrig tillförne upplevt. Detta hade han påbörjat vid årets början. Varhelst en gruvarbetare hade dömts av en fredsdomare, skaffade han sig ett habeas corpus från överrätten [Queen's bench], förde klienten till London och säkrade varje gång ett frikännande.[64] Sålunda frikände domaren Williams i överrätten den 13 januari tre gruvarbetare som dömts av fredsdomarna i Bilston, South Staffordshire; dessas brott bestod i att de vägrat arbeta på ett ställe som hotade att rasa, och som i själva verket hade rasat innan de återvänt! Vid ett tidigare tillfälle hade domare Patteson frikänt sex arbetare, så Roberts namn började bli en fasa för gruvägarna. I Preston satt fyra av hans klienter i fängelse. Första veckan i januari begav han sig dit för att undersöka fallet på plats, men fann när han anlände att de dömda allesammans blivit släppta innan strafftiden löpt ut. I Manchester satt sju stycken i fängelse; Roberts erhöll ett habeas corpus och frikännande för allesammans från domaren Wightman. I Prescott satt nio kolgruvearbetare i fängelse, anklagade för att ha åstadkommit oroligheter i St. Helens, södra Lancashire, i avvaktan på rättegång. När Roberts anlände till platsen, släpptes de genast. Allt detta skedde under första hälften av februari. I april fritog Roberts en gruvarbetare från fängelse i Derby, fyra i Wakefield och fyra i Leicester. Så fortsatte det en tid till dess att dessa hårdhudingar fick en viss respekt för gruvarbetarna. Naturalönsystemet rönte samma öde. En efter en drog Roberts de ökända gruvägarna inför rätta och tvingade de tvekande fredsdomarna att döma dem; en sådan fasa för denne blixtrande "kronjurist" som tycktes vara överallt samtidigt spreds bland dem, så att i Belper till exempel offentliggjorde en truckhandel följande anslag vid Roberts ankomst:

"Observera! Pentrich kolgruva.

Firma Haslam finner det nödvändigt, för undvikande av varje missförstånd, att klargöra att alla personer anställda i deras gruvor kommer att erhålla sina löner helt i kontanter, och kan använda dessa när och hur de vill. Om de handlar varor i firma Haslams affärer kommer de som hittills att erhålla dem till grossistpriser, men de förväntas inte göra sina inköp där, och arbete och löner kommer att erhållas som tidigare, vare sig inköpen görs i dessa affärer eller någon annanstans."

Denna framgång åstadkom den största glädje i hela den engelska arbetarklassen och tillförde fackföreningen en mängd nya medlemmar. Under tiden fortsatte strejken i norr. Inte en enda man arbetade och Newcastle, den främsta kolhamnen, var så tömd på sin vara att kol måste föras dit från den skotska kusten, trots talesättet.[65] Till att börja med, medan fackföreningens medel ännu räckte gick allt bra, men fram mot sommaren blev kampen mycket mer smärtsam för gruvarbetarna. Den största fattigdom rådde bland dem; de saknade pengar, eftersom bidragen från arbetarna i alla industrigrenar i England föga förslog bland ett så stort antal strejkande, vilka tvingades att låna från de små butiksägarna till stora förluster. Alla tidningar, med de få proletära tidskrifterna som enda undantag, var mot dem; bourgeoisin, även de få hos denna som kanske hade haft tillräcklig rättvisekänsla för att stödja gruvarbetarna, fick sig till livs endast lögner om gruvarbetarna från de korrumperade liberala och konservativa bladen. En delegation på tolv gruvarbetare, som rest till London, erhöll en summa pengar från proletariatet där, men även detta förslog föga bland de behövande massorna. Trots allt detta förblev ändå gruvarbetarna orubbliga och vad som är än mer slående, de förhöll sig tysta och lugna trots gruvägarnas och deras trogna tjänares alla fientligheter och provokationer. Inga hämndaktioner ägde rum, inte en enda avfälling misshandlades, inte en enda stöld begicks. Så hade strejken fortsatt i nära fyra månader, och gruvägarna hade ännu ingen utsikt att få något övertag. En utväg fanns emellertid ännu öppen för dem. De erinrade sig arbetarbostäderna; de kom på att rebellandarnas hus var deras egendom. I juli lämnades uppsägningar till arbetarna och inom en vecka vräktes alla fyrtiotusen. Denna åtgärd genomfördes med avskyvärd grymhet. Sjuka, svaga, gamla män och små barn, till och med havande kvinnor, drevs obarmhärtigt ut från sina hem och förpassades till vägdikena. Ett ombud drog vid håret en kvinna med värkar ur hennes säng och ut på gatan. Stora mängder soldater och poliser var närvarande, redo att skjuta vid första tecken på motstånd eller på minsta vink från de fredsdomare som hade påbjudit hela den grymma proceduren. Även detta utstod arbetarna utan motstånd. Hoppet hade stått till att de skulle använda våld; de utmanades med all kraft att bryta mot lagen för att tillhandahålla en ursäkt att göra slut på strejken genom ingripande från militären. De hemlösa gruvarbetarna, som kom ihåg sin "kronjurists" varningar, förblev lugna, placerade sitt husgeråd på hedarna eller de nyskördade fälten och höll ut. Några, som inte hade någon annan plats, kamperade längs vägrenarna och i dikena, andra på mark som tillhörde andra människor, för vilket de blev åtalade, och för att ha åstadkommit "skada till en halv pennys värde" bötfälldes de ett pund, och eftersom de var oförmögna att betala dessa böter, fick de betala av dem i "trampkvarnen". Så levde de i åtta veckor eller längre under förra sommarens blöta slut under bar himmel med sina familjer, utan något annat skydd för sig själva eller sina små än sängarnas kalikåöverkast; utan någon annan hjälp än de ringa bidragen från fackföreningen och de snabbt minskande krediterna från småhandlarna. Lord Londonderry, som äger åtskilliga gruvor i Durham, hotade för detta de små handelsmännen i "sin" stad Seaham med sitt höga missnöje om de skulle fortsätta att ge kredit till "hans" upproriska arbetare. Denne "ädle" herre gjorde sig själv till strejkens främste clown som följd av de löjliga, pompösa och ogrammatikaliska ukaser, ställda till arbetarna, som han tid efter annan lät publicera, utan annat resultat än nöje för nationen. När ingen av deras ansträngningar ledde till något resultat, importerade gruvägarna, till stora kostnader, arbetskraft från Irland och från delar av Wales, så avlägsna, att de ännu saknade en arbetarrörelse. Och när sålunda konkurrensen mellan arbetare var återupprättad, bröt de strejkandes styrka samman. Gruvägarna tvingade dem att avsäga sig fackföreningen, överge Roberts, och acceptera de villkor som arbetsgivarna presenterade. Så slutade i slutet av september kolgruvearbetarnas storartade femmånadersstrid med gruvägarna, en strid som från de förtrycktas sida förts med uthållighet, mod, förstånd och kyla, som kräver den största beundran. Vilket mått av sann mänsklighet, av entusiasm och karaktärsstyrka visar inte en strid från de mäns sida, vilka så sent som 1840, som vi sett i Barnarbetskommissionens rapport, beskrevs som fullständigt brutala och i avsaknad av moralbegrepp! Men också, hur hårt måste inte det tryck varit, som fick dessa fyrtiotusen gruvarbetare att resa sig som en man och utkämpa ett slag likt en armé, inte bara väldisciplinerat utan entusiastiskt, en armé besatt av en enda vilja med största lugn och fattning, fram till en punkt efter vilken fortsatt motstånd skulle ha varit vansinne. Och vilket slag! Inte mot synliga, dödliga motståndare, utan mot hunger, brist, misär och hemlöshet, mot sina egna känslor, provocerade till galenskap genom rikedomens brutalitet. Om de hade tillgripit våld, skulle de, de obeväpnade och försvarslösa, ha skjutits ned och på en eller två dagar skulle ägarnas seger ha avgjorts. Denna laglydiga försiktighet berodde inte på fruktan för polisledningen, utan var resultatet av ett moget övervägande, det bästa beviset på arbetarnas förstånd och självkontroll.

Så tvingades arbetarna än en gång, trots sin exempellösa uthållighet att underkasta sig kapitalets makt. Men striden hade inte varit förgäves. Först och främst hade denna nitton veckor långa strejk för evigt befriat norra Englands gruvarbetare från den intellektets död i vilken de dittills befunnit sig; de har vaknat upp, är beredda att försvara sina intressen och har inträtt i civilisationens rörelse och särskilt arbetarnas rörelse. Strejken, som först drog fram i ljuset ägarnas hela grymhet, har för evigt upprättat arbetarnas opposition, och gjort åtminstone två tredjedelar av dem till chartister; och att få trettio tusen så beslutsamma, erfarna män är förvisso av stort värde för chartisterna. Vidare har den uthållighet och laglydnad som kännetecknade hela strejken, parad med den aktiva agitation som åtföljde den, riktat allmänhetens uppmärksamhet på gruvarbetarna. När debatten om exportskatten på kol ägde rum, tog Thomas Duncombe, den ende uttalade chartistmedlemmen i Underhuset, upp kolgruvearbetarnas förhållanden, läste upp deras uttalande och tvingade genom sitt anförande borgartidningarna att offentliggöra, åtminstone i sin rapportering från vad som tilldragit sig i parlamentet, ett korrekt uttalande i frågan. Omedelbart efter strejken inträffade explosionen i Haswell. Roberts reste till London, begärde ett sammanträffande med Peel[66], krävde som talesman för gruvarbetarna en grundlig undersökning av fallet och lyckades få professorerna Lyell och Faraday, Englands mest bemärkta män i geologi och kemi, förordnade att besöka platsen. Då åtskilliga andra explosioner inträffade i snabb följd, och Roberts återigen lade fram fakta för premiärministern, lovade denne att föreslå de nödvändiga åtgärder som krävdes för arbetarnas skydd, om möjligt vid nästa parlamentssession, d.v.s. den nuvarande år 1845. Allt detta skulle inte ha uppnåtts, om inte dessa arbetare, genom sin strejk, bevisat sig vara frihetsälskande män, värda all respekt, och om de inte engagerat Roberts som sin rådgivare.

Det hade knappt blivit känt att kolgruvearbetarna i norr tvingats avsäga sig fackföreningen och avskeda Roberts, förrän gruvarbetarna i Lancashire bildade en fackförening med omkring tiotusen man och garanterade sin generalsekreterare en lön på 1.200 pund om året. Förra hösten samlade de in mer än 700 pund, av vilka mer än 200 användes till löner och juridiska omkostnader. Återstoden gick i huvudsak till stöd åt arbetslösa, antingen på grund av brist på arbete eller genom konflikter med deras arbetsgivare. Sålunda vinner arbetarna alltmer insikt om att också de, om de är eniga, utgör en aktningsvärd kraft och att de kan, som en yttersta konsekvens, trotsa även bourgeoisins makt. Och denna insikt, en vinst för all arbetarrörelse, har vunnits åt alla gruvarbetare i England genom fackföreningen och 1844 års strejk. På mycket kort tid kommer den skillnad i förnuft och energi, som nu finns mellan industriarbetarna och gruvarbetarna, att ha försvunnit, och landets gruvarbetare kommer att kunna stå jämsides med dem i alla avseenden[53*]. Sålunda undermineras det ena stycket mark efter det andra under bourgeoisins fötter; och hur länge kommer det att ta innan hela dess sociala och politiska byggnad kollapsar med den bas på vilken den vilar?

Men bourgeoisin kommer inte att lära sig. Gruvarbetarnas motstånd förbittrar den bara ännu mer. Istället för att uppskatta detta steg framåt för arbetarnas hela rörelse, såg den egendomsägande klassen däri endast ett skäl till raseri mot den klass, som är dumdristig nog att förklara sig beredd att inte längre underkasta sig den behandling den dittills utsatts för. Den såg i de egendomslösa arbetarnas berättigade krav endast oförskämt missnöje, dåraktig upprorsanda mot "den gudomliga och mänskliga ordningen" och, i bästa fall, en framgång (som måste motarbetas av bourgeoisin med hela dess kraft) som vunnits av "demagoger med ont uppsåt som lever på agitation och är för lata för att arbeta". Den försökte förstås, utan framgång, att för arbetarna framställa Roberts och fackföreningens ombud, vilka fackföreningen självfallet var tvungen att avlöna, som fräcka svindlare, vilka slet den sista farthingen ur arbetarnas fickor. När sådant vansinne råder i den egendomsägande klassen, när den är så förblindad av sina nuvarande profiter att den inte längre kan uppfatta de mest uppenbara tidens tecken, måste med visshet allt hopp om en fredlig lösning av den sociala frågan i England överges. Den enda möjliga lösningen är en våldsam revolution, som helt visst kommer att äga rum.

Jordbruksproletariatet

Vi har i inledningen sett hur, samtidigt med småbourgeoisin och de tidigare arbetarnas begränsade självständighet, småbönderna också ruinerades när den tidigare enheten mellan industri- och jordbruksarbete upplöstes; de övergivna fälten fördes samman till stora ägor och småbönderna undanträngdes genom storböndernas övermäktiga konkurrens. Istället för att vara jordägare eller arrendatorer, som de varit fram till dess, tvingades de nu att sälja sig som arbetskraft till storbönderna eller godsherrarna. För en tid var detta förhållande uthärdligt, även om det innebar en försämring jämfört med deras tidigare ställning. Industrins utbredning höll jämna steg med befolkningsökningen till dess att industrin började anta en långsammare utvecklingstakt och det ständiga förbättrandet av maskinerna gjorde det omöjligt för industrin att suga upp hela befolkningsöverskottet från jordbruksområdena. Från denna tidpunkt och framåt framträdde det nödläge, som dittills funnits endast i fabriksdistrikten och där endast vid vissa tillfällen, också i jordbruksområdena. Den tjugofemåriga striden med Frankrike avslutades ungefär vid denna tid[67], Den minskade produktionen på de olika krigsskådeplatserna, avspärrningen av import och nödvändigheten av att tillgodose den brittiska arméns behov i Spanien, hade givit det engelska jordbruket ett artificiellt välstånd, och hade dessutom dragit ett stort antal arbetare till armén från deras vanliga sysselsättningar. Detta stopp för importhandeln, tillfälle för export, och det militäras krav på arbetare, kom nu plötsligen att upphöra; och den nödvändiga konsekvensen blev vad engelsmännen kallar jordbrukets nödläge. Jordbrukarna var tvungna att sälja sin spannmål till låga priser och kunde därför endast betala låga löner. År 1815 antogs Spannmålslagarna, för att hålla uppe priserna. De förbjöd import av spannmål så länge vetepriset fortsatte att vara lägre än 80 shilling för en quarter[68]. Dessa självfallet ineffektiva lagar justerades åtskilliga gånger, men lyckades inte förbättra jordbruksdistriktens nödläge. Allt de åstadkom var att förändra sjukan, som genom fri konkurrens från utlandet skulle ha antagit akut form och kulminerat i en rad kriser, till en kronisk form, som tärde tungt men jämnt fördelad på jordbruksarbetarna.

Under en period efter jordbruksproletariatets uppkomst utvecklade här det patriarkaliska förhållande mellan husbonde och dräng som förstördes av industrin, samma relation mellan bönderna och deras arbetskraft som fortfarande finns nästan överallt i Tyskland. Så länge detta förhållande varade, var jordbruksarbetarnas fattigdom mindre iögonfallande; de delade bondens öde, och avskedades endast vid tillfällen av svåraste nödvändighet. Men nu har allt detta ändrats. Jordbruksarbetarna har blivit daglönare nästan överallt, anställs endast när bönderna behöver dem, och saknar därför arbete veckor i sträck, särskilt under vintern. Under den patriarkaliska perioden bodde lantarbetarna och deras familjer på gården och deras barn växte upp där; bonden försökte finna sysselsättning på platsen för den uppväxande generationen; daglönare utgjorde då undantag, inte regel. Sålunda fanns det på varje gård ett större antal medhjälpare än som egentligen behövdes. Det låg därför i böndernas intresse att upplösa detta förhållande, köra iväg drängarna från gården och förvandla dem till daglönare. Detta ägde rum rätt allmänt fram till 1830, och följden blev att den dittillsvarande latenta överbefolkningen friställdes, lönerna pressades ned och fattigskatten ökade ofantligt. Från denna tid blev jordbruksområdena huvudcentra för permanent fattigdom, såsom fabriksdistrikten länge varit det för periodisk fattigdom; och ändringen av Fattigvårdslagen var den första åtgärd som staten tvingades anpassa till den dagligen ökande fattigdomen i landsbygdssocknarna. Dessutom, den ständigt pågående utvecklingen av jordbruket i stor skala, införandet av tröskverk och andra maskiner, samt anställandet av kvinnor och barn (vilket nu är så vanligt att dess följder nyligen har undersökts av en särskild officiell kommission), gjorde ett stort antal män arbetslösa. Det är därför uppenbart, att det industriella produktionssystemet också här har vunnit insteg, genom jordbruk i stor skala, genom övergivandet av de patriarkaliska förhållandena, som just här är av största betydelse, genom införandet av maskiner, ångkraft och kvinno- och barnarbete. Genom detta har den sista och mest stillastående delen av det arbetande människosläktet dragits in i den revolutionära rörelsen. Men ju längre jordbruket förblivit stillastående, desto tyngre blev nu bördan på de arbetande, och desto mer våldsamt frambröt resultaten av den gamla sociala ordningens upplösning. "Överbefolkningen" kom fram i ljuset omedelbart, och kunde inte, som i fabriksdistrikten, sugas upp av en ökande produktions behov. Nya fabriker kunde alltid byggas, om det fanns konsumenter till deras produkter, men ny jord kunde inte skapas. Uppodlandet av obrukade allmänningar utgjorde en alltför våghalsig spekulation i de dåliga tider som följde på fredsuppgörelsen. Den nödvändiga följden blev att konkurrensen arbetarna emellan nådde sin högsta styrka, och lönerna föll till ett minimum. Så länge som den gamla Fattigvårdslagen[69] fanns, erhöll arbetarna skattebefrielse. Lönerna blev självfallet ännu lägre, eftersom bönderna tvingade största möjliga antal arbetare att begära befrielse. Den högre fattigskatten, nödvändiggjord genom befolkningsöverskottet, bara ökade genom denna åtgärd, och den nya Fattigvårdslagen, om vilken vi har mer att säga längre fram, infördes nu som ett hjälpmedel. Men detta förbättrade inte saken. Lönerna steg inte, befolkningsöverskottet gick inte att bli av med, och den nya lagens grymhet tjänade inget annat än att förbittra människorna till det yttersta. Även fattigskatten, som till att börja med minskade efter det att den nya lagen genomförts, uppnådde sin gamla storlek efter ett par år. Dess enda effekt var att medan det tidigare funnits tre till fyra miljoner halvt utblottade, uppstod nu en miljon fullständigt utblottade och de övriga, fortfarande utfattiga, lämnades utan hjälp. Fattigdomen i jordbruksområdena har ökat varje år. Folk lever i det största armod, hela familjer måste klara sig på 6,7 eller 8 shilling i veckan, och har ibland ingenting. Låt oss ta del av en beskrivning av denna befolkning, som gavs så tidigt som 1830 av en liberal parlamentsledamot:[54*]

"En engelsk jordbruksarbetare och ett engelskt fattighjon, dessa ord är synonyma. Hans fader var ett fattighjon och hans modersmjölk innehöll ingen näring. Från sin tidigaste barndom fick han dålig föda och endast hälften av vad som behövdes för att stilla hans hunger, och även nu upplever han den otillfredsställda hungerns smärtor nästan hela tiden han är vaken. Han är halvklädd och har inte mer eld än att det knappt räcker till för hans ringa måltid. Och kylan och fukten finns alltid i hans hem, lämnar honom endast vid gott väder. Han är gift, men känner intet av de glädjeämnen det är att vara make och far. Hans hustru och barn, hungriga, sällan varma, ofta sjuka och hjälplösa, alltid tärda och i hopplöshet som han själv, är giriga, själviska och besvärliga, och därför, för att använda hans eget uttryck, 'hatar han deras åsyn' och beger sig till sin koja endast därför att den erbjuder honom aningen mer skydd från regn och blåst än en häck. Han måste försörja sin familj, trots att han inte kan det, och därav följer tiggeri, bedrägeri av olika slag, som slutar i fullt utvecklad slughet. Fastän han är lagd åt det hållet, har han ännu inte modet, att som de mer drivna från hans klass bli fullfjädrad tjuvskytt och smugglare. Men han snattar när tillfälle bjuds och lär sina barn att ljuga och stjäla. Hans krypande och underdåniga uppträdande gentemot sina välbeställda grannar visar att de behandlar honom illa och misstänksamt; därför fruktar och hatar han dem, men han kommer aldrig att skada dem med våld. Han är fördärvad rakt igenom, alltför förfallen för att äga ens hopplöshetens styrka. Hans olycksaliga existens är kort, reumatism och astma för honom till fattighuset, där han utandas sin sista suck utan ett enda angenämt minne och lämnar plats åt en annan olycklig sate att leva och dö på samma sätt som han själv."

Vår talesman tillägger att vid sidan av denna klass av jordbruksarbetare finns det ytterligare en, som är något mer energisk och bättre utrustad fysiskt, mentalt och moraliskt, nämligen de som lever lika illa, men som inte fötts till den situationen. Dessa beskriver han som bättre i sitt familjeliv, men som smugglare och tjuvskyttar, vilka ofta hamnar i blodiga konflikter med skogvaktare och tulltjänstemän vid kusten, och som blir än mer förbittrade på samhället under den fängelsevistelse de ofta tvingas till, och så står de jämsides med den förstnämnda klassen i sitt hat till de egendomsägande. "Och", säger han avslutningsvis, "på grund av artighet kallas hela denna samling Englands stolta bondeklass". Ännu i våra dagar gäller denna beskrivning större delen av Englands jordbruksarbetare. I juni 1844 sände Times en reporter till jordbruksdistrikten för att rapportera om denna klass läge, och rapporten som han lämnade överensstämde fullständigt med den ovan nämnda. I vissa distrikt var inte lönerna större än sex shilling i veckan; alltså inte mer än i vissa områden av Tyskland, medan kostnaderna för livets nödtorft är minst de dubbla. Vilket slags liv dessa människor framlever kan man föreställa sig; deras mat otillräcklig och dålig, deras kläder slitna, deras hem trånga och tröstlösa, små usla hyddor utan någon som helst bekvämlighet; och för de unga: härbärgen där män och kvinnor knappast hålls åtskilda och oäkta förbindelser sålunda frammanas. En eller två dagars arbetslöshet på en månad måste ovillkorligen slunga dessa människor ned i den gräsligaste nöd. Dessutom, de kan inte förenas för att höja lönerna, eftersom de är utspridda, och om en av dem vägrar att arbeta för de låga lönerna, finns det dussintals utan arbete eller understödda av fattigvården, som är tacksamma för det minsta erbjudande, medan den vägrande förnekas varje annan form av hjälp än fattighuset av Fattigvårdslagens övervakare, såsom om han vore en lat vagabond. Ty övervakarna är själva bönder, och de enda hos vilka, eller hos vars grannar och bekanta han kan få arbete. Och dessa rapporter kommer inte från något enstaka distrikt i England. Tvärtom, nöden är allmän, lika stor i norr som söder, öst som väst. Arbetarnas situation i Suffolk och Norfolk överensstämmer med den som råder i Devonshire, Hampshire och Sussex. Lönerna är lika låga i Dorsetshire och Oxfordshire som i Kent och Surrey, Buckinghamshire och Cambridgeshire.

En särskilt barbarisk grymhet mot arbetarklassen finns i jaktlagarna, som är mer drastiska än i något annat land, medan samtidigt viltbeståndet är ojämförligt rikt. Den engelske bonden, som enligt gammalt engelskt bruk och tradition betraktar tjuvskytte endast som ett naturligt och ädelt uttryck för mod och djärvhet, uppmuntras än mer genom skillnaden mellan hans egen fattigdom och godsherrens car tel est notre plaisir[71], som håller tusentals harar och jaktbara fåglar för sitt privata nöjes skull. Arbetaren lägger ut snaror, eller skjuter då och då ett byte. Det skadar inte godsherren alls i själva verket, för han har ett rikt överflöd, men det ger tjuvskytten ett mål mat för honom och hans familj. Men om han åker fast hamnar han i fängelse och den andra gången det sker får han åtminstone sju års förvisning. Till följd av dessa lagars stränghet uppstår de ofta återkommande blodiga konflikterna med skogvaktarna, som leder till ett antal mord varje år. Härav följer att skogvaktarens yrke inte bara är farligt, utan också illa ansett och föraktat. Vid två fall förra året sköt sig skogvaktare hellre än att fortsätta med sitt yrke. Sådant är det modesta pris, till vilket jordägararistokratin bedriver den ädla jaktsporten; men vad spelar det för roll för jordherrarna? Huruvida en eller annan av de "överflödiga" lever eller dör spelar ingen roll, och även om, som konsekvens av jaktlagarna, hälften av den överflödiga befolkningen kunde avföras, skulle det bara vara desto bättre för den andra hälften - enligt de engelska låntagarnas filantropi.

Men trots att de lantliga förhållandena, de isolerade bostäderna, stabiliteten i omgivningarna och yrkena, och följaktligen också i tänkandet, är direkt ofördelaktiga för all utveckling, bär ändå fattigdomen och nöden frukt även här. Fabriks- och gruvproletariatet reste sig tidigt ur det första stadiet av motstånd mot vår samhällsordning, individens direkta uppror genom utövandet av brottsliga handlingar; men bönderna befinner sig ännu i detta stadium. Deras favoritmetod för social krigföring är mordbrand. Under vintern som följde på julirevolutionen, 1830-31, blev mordbranden för första gången allmänt utbredd. Oroligheter hade ägt rum och hela Sussex-regionen och angränsande grevskap hade dragits in i ett tillstånd av oro i oktober, som följd av en förstärkning av kustbevakningen, (som gjorde smuggling mycket svårare och "ruinerade kusten" med böndernas ord), förändringar av fattigvårdslagen, låga löner och införandet av maskiner. Under vintern brändes böndernas hö- och spannmålsstackar på fälten och själva ladorna och stallen intill deras fönster. Nästan varje natt flammade några stycken sådana bränder upp och spred skräck bland bönderna och godsägarna. Förövarna blev sällan upptäckta, och arbetarna tillskrev mordbranden en mytisk person som de kallade "Swing". Män bråkade sina hjärnor för att upptäcka vem denne Swing kunde vara och varför denna vrede fanns bland de fattiga i landsbygdsdistrikten. På de verkliga skälen, nöd, förtryck, tänkte endast enstaka personer här och där, och säkert ingen i jordbruksområdena. Sedan dess har mordbränderna upprepats varje vinter, i samband med varje inträffad arbetslöshetssäsong för jordbruksarbetarna. Vintern 1843-44 blev de än en gång anmärkningsvärt vanliga. Framför mig ligger ett antal nummer av Northern Star från den perioden. Vart och ett av dessa innehåller en rapport om åtskilliga mordbränder, och fastslår i vart fall dess källa. De nummer som saknas i följande lista har jag inte tillgängliga; men de innehåller helt visst också ett antal fall. Dessutom kan inte en sådan förteckning rimligen innehålla alla de fall som inträffar. 25 november 1843, två fall; åtskilliga tidigare diskuteras. 16 december, allmän oro i Bedfordshire sedan fjorton dagar tillbaka som följd av återkommande mordbränder, av vilka åtskilliga äger rum varje natt. Två stora bondgårdar nedbrända de senaste dagarna; i Cambridge-shire fyra stora bondgårdar, i Hertfordshire en, och förutom dessa, femton olika mordbränder i olika områden. 30 december, i Norfolk en, Suffolk två, Essex två, Cheshire en, Lancashire en, Derby, Lincoln och södern tolv. 6 januari 1844 sammanlagt tio. 13 januari sju. 20 januari fyra mordbränder. Från och med nu rapporteras tre eller fyra mordbränder varje vecka och inte som tidigare endast fram till våren, utan långt in i juli och augusti. Och att detta slags brott ökar i den annalkande hårda tiden 1844-45 antyder redan de engelska tidningarna.

Vad anser mina läsare om ett sådant tillstånd på den tysta, idylliska engelska landsbygden? Är detta ett socialt krig eller ej? Är det ett naturligt tillstånd som kan fortsätta? Ändå är här jordägarna och bönderna lika tröga och dumma, lika blinda för allt som inte direkt ger pengar i deras fickor, som fabriksägarna och bourgeoisin i allmänhet i industriområdena. Om de senare lovar sina anställda frälsning genom avskaffandet av spannmålslagarna, lovar jordägarna och den största delen av bönderna sina guld och gröna skogar genom bibehållandet av samma lagar. Men i intetdera fallet lyckas egendomsägarna vinna arbetarna till stöd för sin älsklingsidé. Precis som industriarbetarna är jordbruksarbetarna fullständigt likgiltiga för upphävandet eller icke-upphävandet av spannmålslagarna. Ändå är frågan viktig för bägge. Det vill säga, genom upphävandet av spannmålslagarna, fri konkurrens, förs den nuvarande samhällsekonomin till sin yttersta spets; all ytterligare utveckling inom det nuvarande systemet upphör och det enda möjliga steget ytterligare är en radikal omvandling av samhällssystemet[55*]. För jordbruksarbetarna har dessutom frågan följande viktiga innebörd: Fri import av spannmål inbegriper (hur, kan jag inte förklara här) böndernas frigörelse från jordägarna, deras omvandling till liberaler. Härtill har Antispannmålslagförbundet i stor utsträckning bidragit, och det är dess enda egentliga förtjänst. När bönderna blir liberaler, d.v.s. medvetna borgare, kommer lantarbetarna oundvikligen att bli chartister och socialister; den förstnämnda förändringen innefattar den senare. Och att en ny rörelse redan börjat bland lantarbetarna bevisas av det möte som greve Radnor, en liberal jordägare, lät hålla nära Highworth, där hans ägor finns, i oktober 1844 för att anta uttalanden mot spannmålslagarna. På detta möte krävde arbetarna, som var fullständigt likgiltiga till frågan om dessa lagar, något helt annat, nämligen små arrendegårdar till låg hyra för sig själva, och slungade även bittra sanningar i greve Radnors ansikte. Sålunda letar sig arbetarklassens rörelse in i de avlägsna, stillastående, mentalt döda jordbruksdistrikten; och tack vare den allmänna nöden kommer den snart att vara lika fast förankrad och livaktig som i industriområdena[56*].

Vad beträffar lantarbetarnas religiösa förhållanden, är dessa förvisso mer troende än industriarbetarna; men även de befinner sig i stor utsträckning i motsatsställning till kyrkan - därför att i dessa distrikt återfinns nästan enbart medlemmar av Statskyrkan. En reporter från Morning Chronicle som under signaturen "En som har visslat bakom plogen"[72] rapporterar om en resa genom jordbruksdistrikten, återger bl.a. följande samtal med några arbetare efter gudstjänsten.

"Jag frågade en av dessa om dagens förkunnare var deras egen präst. 'Ja, fan ta honom! Han är vår egen kyrkoherde och tigger hela tiden. Han har alltid tiggt så länge jag känt honom.' (Predikan hade handlat om hednamissionen.) 'Och så länge jag känt honom också', tillade en annan. 'Och jag har aldrig mött en präst som inte tigger för det ena eller andra'. 'Ja', sa en kvinna som just kom ut ur kyrkan, 'och se hur lönerna går ner och se på de där rika lättingarna som prästerna äter och dricker och jagar tillsammans med. Gud hjälpe mig, men vi är mer värda att svälta på fattighuset än att betala präster att resa bland hedningarna.' 'Och varför', sa en annan, 'skickar de inte iväg de högre prästerna som gapar i Salisburykatedralen varje dag till ingen annan nytta än för stenarna där? Varför beger inte de sig ut bland hedningarna?' 'De reser inte', sa den gamle man som jag först talat med, 'därför att de är rika, de har all jord de behöver, de vill ha pengarna för att bli av med de fattiga prästerna. Jag vet vad dom vill. Jag känner dom alltför väl.' 'Men kära vänner,' frågade jag, 'inte kommer ni väl alltid från kyrkan med så bittra tankar om förkunnaren? Varför går ni överhuvudtaget?' 'Varför vi går?', sa kvinnan. 'Vi måste om vi inte vill förlora allting, arbete och allting.' Jag fick senare veta att de fick vissa små fördelar, ved och ett potatisland (som de fick betala för!) under förutsättning att de gick i kyrkan."

Efter att ha beskrivit deras fattigdom och okunnighet slutar reportern med att säga:

"Och nu påstår jag helt frankt att dessa människors förhållanden, deras fattigdom, deras hat till kyrkan, deras yttre underkastelse och deras inre bitterhet mot kyrkliga dignitärer, är regel i landsbygdsförsamlingarna i England, och motsatsen är undantag."

Om Englands bondebefolkning visar de konsekvenser som ett talrikt lantarbetarproletariat i samband med storjordbruk innebär för jordbruksdistrikten, illustrerar Wales de små arrendeböndernas ruinering. Om de engelska landsbygdsförsamlingarna återger motsättningen mellan kapitalist och proletär, motsvarar den walesiska lantbefolkningens situation den tilltagande ruineringen av städernas småbourgeoisi. I Wales återfinns nästan enbart små arrendatorer, som inte med samma vinst kan sälja sina produkter lika billigt som de större, mer förmånligt belägna engelska gårdarna, med vilka de emellertid tvingas att konkurrera. Dessutom tillåter jordens beskaffenhet på vissa håll endast uppfödandet av boskap, som är mycket ringa lönsamt. Vidare är dessa walesiska bönder, genom sin särskilda nationalitet, som de slår vakt om med ståndaktighet, mycket mer stillastående än de engelska bönderna. Men konkurrensen dem emellan och med deras engelska grannar (och de höjda inteckningarna på deras jord som följd av detta), har pressat dem till en sådan situation att de knappast kan överleva överhuvudtaget. Eftersom de inte har förstått den verkliga orsaken till sitt bedrövliga läge, tillskriver de det alla slags mindre skäl, som höga tullar o.s.v., som visserligen hämmar jordbrukets och handelns utveckling, men som räknas in som stående kostnader av var och en som tar ett arrende, och därför i slutändan betalas av jordägaren. Också här är Nya fattigvårdslagen hjärtligt hatad av arrendatorerna, vilka går i ständig fruktan för att bli beroende av den. 1843 utbröt de omtalade "Rebecka"-oroligheterna bland den walesiska bondebefolkningen. Männen angrep, klädda i kvinnokläder och med svärtade ansikten, i stora beväpnade grupper tullportarna och förstörde dem under stor uppsluppenhet och vilt skjutande, demolerade tullvaktarbostäderna, skrev hotfulla brev i den påhittade "Rebeckas" namn och gick en gång så långt som till att storma fattighuset i Carmarthen. När senare milisen kommenderats ut och polisen förstärkts, drev bönderna iväg dem med en underbar skicklighet tack vare villospår, demolerade tullportar på ett ställe medan milisen, bortlurad med hjälp av falska trumpetsignaler, marscherade åt ett helt annat håll; och tog slutligen, när polisen var alltför kraftigt förstärkt, sin tillflykt till enskilda mordbränder och mordförsök. Som vanligt blev dessa grövre brott slutet för rörelsen. Många drog sig undan av missnöje, andra av fruktan och lugnet återställdes av sig självt. Regeringen tillsatte en kommission för att undersöka händelserna och deras orsaker, och det blev slutet på historien. Bondebefolkningens fattigdom fortsätter emellertid och kommer en dag, eftersom den under rådande förhållanden inte kan bli mindre, utan tvärtom kommer att öka, att åstadkomma allvarligare uttryck än dessa humoristiska Rebeckamaskerader.

Om England illustrerar resultatet av jordbruk i stor skala och Wales i liten, uppvisar Irland följderna av att alltför mycket uppdela jorden. Den största delen av Irlands befolkning består av småarrendatorer, som bebor en bedrövlig hydda utan innerväggar, och ett potatisland knappt tillräckligt stort för att förse dem ytterligt bristfälligt med potatis under vintern. Som följd av den hårda konkurrensen som råder mellan dessa små arrendatorer, har arrendesummorna nått en oerhörd nivå, den dubbla, tredubbla och fyrdubbla mot vad som betalas i England. Ty varje lantarbetare försöker bli en arrendebonde, och även om jorduppdelningen gått så långt som den gjort, finns det fortfarande kvar många arbetare som slåss om åkerplättar. Trots att i Storbritannien 34 miljoner acres [1 acre = 0,82 tunnland] uppodlats och på Irland endast 14 miljoner; trots att Storbritannien producerar jordbruksprodukter till ett värde av 150 miljoner pund och Irland endast till ett värde av 36 miljoner pund, finns det på Irland 75.000 lantarbetarproletärer fler än på grannön[57*]. Hur stor denna konkurrens om jord på Irland är framgår tydligt av dessa osedvanliga disproportioner, särskilt när man betänker att arbetarna i Storbritannien lever i den största nöd. Följden av denna konkurrens är att det är omöjligt för arrendatorerna att leva särskilt mycket bättre än arbetarna på grund av de höga hyror de betalar. Det irländska folket hålls således i obeskrivlig fattigdom, som det inte kan befria sig från under nuvarande samhällsförhållanden. Dessa människor bor i de mest ynkliga lerhyddor, som knappt duger till boskapskättar, har ont om mat hela vintern igenom, eller, som den ovan citerade rapporten uttrycker det, de har halva behovet av potatis trettio veckor om året och den övriga delen av året ingenting. När frampå vårsidan detta förråd tar slut, eller inte längre kan användas på grund av dess groddar, beger sig kvinnor och barn ut för att tigga och genomkorsar landet med sin kittel i handen. Under tiden beger sig maken, efter att ha planterat potatis för nästa år, på jakt efter arbete på Irland eller i England och återvänder vid tiden för potatisskörden till sin familj. På detta sätt lever nio tiondelar av den irländska landsbygdsbefolkningen. De är fattiga som kyrkråttor, bär de ömkligaste trasor och befinner sig förståndsmässigt på den lägsta tänkbara nivå i ett halvciviliserat land. Enligt den ovan nämnda rapporten finns det av en befolkning på 8,5 miljoner 585.000 familjeförsörjare, i ett tillstånd av fullständigt armod. Enligt andra auktoriteter, återgivna av kunglige befattningshavaren Alison[58*] finns det på Irland 2.300.000 personer som inte skulle kunna överleva utan offentligt eller privat stöd - d.v.s. 27 procent av hela befolkningen är understödstagare!

Orsaken till denna fattigdom ligger i de existerande samhällsförhållandena, särskilt i den konkurrens som här finns i form av uppdelning av jorden. Mycken möda har offrats på att finna andra orsaker. Det har hävdats att förhållandet mellan arrendatorn och jordägaren, som arrenderar ut sina ägor i stora stycken till arrendatorer, som i sin tur har under-arrendatorer och under-under-arrendatorer, så att ofta tio mellanhänder finns mellan jordägaren och den faktiske brukaren av jorden - det har hävdats att den skamliga lag som tillåter jordägaren att expropriera brukaren av jorden, som mycket väl kan ha betalt sitt arrende i god ordning, om den förste arrendatorn inte betalat jordägaren; att det är denna lag som är skulden till all fattigdom. Men allt detta fastställer bara den form i vilken fattigdomen kommer till uttryck. Gör om den lille arrendatorn till en jordägare och vad följer av det? Huvuddelen skulle inte kunna leva på sina arrendegårdar även om de inte hade någon hyra att betala, och varje liten förbättring som kunde tänkas äga rum, skulle gå förlorad igen om några få år som följd av den snabba befolkningstillväxten. Barnen skulle då överleva för att växa upp under de förbättrade förhållandena, barn som nu dör till följd av fattigdomen i späd ålder. Från annat håll kommer påståendet att det skamliga förtryck som engelsmännen utövar är grunden till problemen. Det är skälet till det något tidigare framträdandet av fattigdomen, men inte till fattigdomen i sig själv. Eller skulden läggs på den protestantiska kyrkan som påtvingats en katolsk nation; men fördela mellan irländarna vad kyrkan tar från dem och det uppgår inte ens till sex shilling per person. Dessutom är tiondet en skatt på jordegendomen, inte på arrendatorn, även om han formellt betalar den; efter Kommutationslagen av 1838[73] betalar jordägaren direkt tiondet och räknar upp arrendet i motsvarande grad, så att arrendatorn inte på något sätt gynnas. Och på samma sätt framförs hundratals andra skäl som orsaker till denna fattigdom, samtliga lika litet avgörande som de här nämnda. Denna fattigdom är resultatet av våra samhällsförhållanden, vid sidan av detta kan skäl finnas för hur den kommer till uttryck, men inte för dess existens. Att fattigdomen på Irland kommer till uttryck på detta sätt och inte på något annat beror på folkets karaktär och på den historiska utvecklingen. Irländarna är till sin hela karaktär besläktade med de latinska nationerna, med fransmännen och särskilt italienarna. De dåliga uttrycken för denna karaktär har vi redan fått beskrivna av Carlyle. Låt oss nu lyssna till en irländare, som åtminstone kommer sanningen närmare än Carlyle med sina fördomar till den teutoniska karaktärens förmån[59*]:

"De är rastlösa och ändå slöa, finurliga och obetänksamma, våldsamma, otåliga och oförutseende; modiga av naturen, slösaktiga utan mycken eftertanke, snara till hämnd och till att förlåta förolämpningar, till att upprätta och avvisa vänskap, slösande rikt begåvade med genialitet, sparsamt begåvade med omdöme."

Hos irländarna dominerar känsla och passion; förnuftsskäl måste vika för dem. Deras sinnliga, hetsiga natur förhindrar eftertanke och lugn, tålmodig aktivitet för att åstadkomma förbättring - en sådan nation är synnerligen olämplig för industri som den nu bedrives. Följaktligen håller de fast vid jordbruk, och förblir vid den lägsta formen även vad gäller detta. Med uppdelningen av jorden i små delar, som här inte åstadkommits på artificiell väg, som skett i Frankrike och vid Rhen, genom uppstyckandet av stora egendomar[60*], utan funnits sedan urminnes tider, var inte jordförbättring genom kapitalinvestering att tänka på; och det skulle, enligt Alison, krävas 120 miljoner pund sterling att uppnå den i och för sig inte särskilt höga fruktbarhet som redan uppnåtts i England. Den engelska immigrationen, som kunde ha höjt den irländska civilisationens nivå, har nöjt sig med den mest brutala utplundring av det irländska folket; och medan irländarna genom sin emigration till England har försett England med en surdeg som kommer att åstadkomma sina egna resultat i framtiden, har de föga att tacka den engelska immigrationen för.

Irländarnas försök att rädda sig från den nuvarande ruineringen tar sig å ena sidan formen av brottslighet. Denna brottslighet är ordningen för dagen i jordbruksdistrikten, och riktas nästan alltid mot den närmast stående fienden, jordägarnas förvaltare eller deras lydiga tjänare, de protestantiska intränglingarna, vars stora jordbruk skapats på potatislotterna från hundratals avhysta familjer. Sådana brott är särskilt vanliga i söder och väster. Å andra sidan hoppas irländarna på lindring genom kampanjen för upphävandet av Legislativa unionen med England.[74]

Av allt det sagda står det klart att de outbildade irländarna måste betrakta engelsmännen som sina värsta fiender; och deras främsta hopp om förbättring ligger i erövrandet av nationellt oberoende. Men lika klart är också att den irländska nöden inte kan avlägsnas genom något upphävande. Beslut om ett sådant skulle emellertid omedelbart blottlägga det faktum att orsaken till den irländska nöden, som nu tycks komma från utlandet, i själva verket återfinns i det egna landet. Under tiden är det en öppen fråga huruvida verkställandet av upphävandet kommer att vara nödvändigt för att göra detta klart för irländarna. Hittills har varken chartismen eller socialismen haft någon märkbar framgång på Irland.

Jag avslutar mina konstateranden om Irland med detta, desto hellre som upphävandekampanjen 1843 och O'Connells rättegång har utgjort grunderna för att den irländska nöden blivit mer och mer känd i Tyskland.

Vi har nu följt proletariatet på de brittiska öarna i alla dess olika yrkesverksamheter, och funnit att det överallt lever i fattigdom och nöd under fullständigt omänskliga förhållanden. Vi har sett missnöjet födas med proletariatets framväxt, växa, utvecklas och organiseras; vi har sett öppna oblodiga och blodiga slag mellan proletariatet och bourgeoisin. Vi har undersökt grunderna, enligt vilka proletariatets öde, förhoppningar och fruktan bestäms, och vi har funnit att det inte finns utsikt till förbättring av dess villkor.

Vi har haft tillfälle att här och där observera bourgeoisins uppträdande gentemot proletariatet och vi har funnit att den endast bekymrar sig om sig själv, enbart har sina egna fördelar i sikte. Låt oss emellertid, för att inte vara orättvisa, undersöka dess handlingssätt något mer noggrant.

Bourgeoisins inställning till proletariatet

När jag talar om bourgeoisin, inkluderar jag den så kallade aristokratin, för denna är en privilegierad klass, en aristokrati endast i förhållande till bourgeoisin, inte i förhållande till proletariatet. Proletären betraktar båda enbart i deras roll som egendomsägare, alltså som bourgeoisi. Inför ägandeprivilegiet försvinner alla andra privilegier. Den enda skillnaden ligger i det, att den egentlige borgaren står i en aktiv relation till tillverkningsprocessen och i viss mån till gruvarbetarproletariatet, och som bonde till jordbruksarbetarna, medan den så kallade aristokratin endast kommer i kontakt med jordbruksarbetarna.

Jag har aldrig sett en klass så djupt demoraliserad, så obotligt degraderad av själviskhet, så anfrätt inifrån, så oduglig till framåtskridande, som den engelska bourgeoisin; och jag menar med detta särskilt den egentliga bourgeoisin, speciellt den liberala bourgeoisi som avvisar spannmålslagarna. För denna existerar ingenting i denna värld, den själv inkluderad, annat än för penningens skull. Den känner ingen lycksalighet förutom den snabba förtjänstens, ingen annan smärta än den att förlora guld.[61*] I närvaro av denna girighet och detta vinstbegär är det inte möjligt för en enda mänsklig känsla eller uppfattning att förbli obesmittad. Det är sant, att dessa engelska borgare är goda makar och familjefäder, och har alla slags andra privata dygder, och tycks i normalt umgänge lika anständiga och respektabla som alla andra borgare; även i affärer är de bättre att ha att göra med än tyskarna; de schackrar och köpslår inte så mycket som våra egna köpmän, vilka krånglar och bråkar om småsaker, men vad hjälper det. När allt kommer omkring är det egoismen och speciellt penningvinsten, som ensamt styr dem. Jag for en gång in till Manchester med en sådan borgare, och pratade med honom om de dåliga, ohälsosamma byggnadsmetoderna, det förskräckliga tillstånd som de arbetandes bostäder befann sig i, och försäkrade att jag aldrig förut sett en så dåligt byggd stad. Mannen lyssnade tyst tills jag talat till punkt och sa vid hörnet där vi skildes åt: "Och trots detta gör man en hel del pengar här, god morgon, min herre." Den engelske borgaren är fullständigt oberörd av om hans arbetskraft svälter eller inte, bara han tjänar pengar. Alla förhållanden i livet mäts med pengar, och det som inte inbringar pengar är nonsens, opraktisk idealistisk smörja. Därför är den politiska ekonomin, rikedomens vetenskap, de mest populära studierna för dessa schackrare. Varenda en av dem är en politisk ekonom. I relationen mellan fabriksägaren och hans arbetare existerar inget mänskligt; förhållandet är rent ekonomiskt. Fabrikanten är Kapitalet, yrkesarbetaren Arbetet. Och om den yrkesarbetande inte vill bli tvingad in i denna abstraktion, om han insisterar på att han inte är arbetare, utan en människa som äger, bland annat, attributet arbetskraft, om han bestämmer sig för att inte låta sig bli köpt och såld på marknaden, som varan "arbete", står borgarens logik stilla. Han kan inte förstå att han står i någon annan relation till yrkesarbetarna än den som gäller vid köp och försäljning, han ser dem inte som mänskliga varelser, utan som händer ["hands" - arbetare] som han alltid kallar dem rakt i ansiktet, han påstår, som Carlyle säger, att "Kontant betalning är den enda förbindelsen mellan man och man". Även relationen mellan honom själv och hans hustru är i nittionio fall av hundra helt enkelt "Kontant betalning". Pengar bestämmer värdet hos en människa; han är "värd tio tusen pund". Den som har pengar tillhör "ett bättre slags folk", är "inflytelserik" och vad han gör räknas som betydelsefullt i hans sociala krets. Den månglande andan genomsyrar hela språket, alla relationer uttrycks med affärstermer, i ekonomiska kategorier. Tillgång och efterfrågan är de formler enligt vilka den engelska bourgeoisins logik bedömer allt mänskligt liv. Följaktligen fri konkurrens på alla sätt, följaktligen laissez-faire, laissez-aller-politik[75] i regeringen, inom medicinen, inom utbildningen, och snart i religionen också, då statskyrkan kollapsar alltmer. Den fria konkurrensen kommer inte att utsättas för några begränsningar, ingen statlig kontroll; hela staten är bara en börda för den. Den kommer att nå sin fulländning i ett fullständigt oreglerat anarkiskt samhälle, där var och en kan exploatera sin nästa så mycket han vill. Men, eftersom bourgeoisin inte kan undvara sin regering, utan måste ha den för att hålla det lika nödvändiga proletariatet i schack, vänder den regeringens makt mot proletariatet och söker själv hålla sig ur vägen för den så mycket som möjligt.

Låt dock ingen tro, att den "kultiverade" engelsmannen öppet skryter med sin själviskhet. Tvärtom döljer han den under det vidrigaste hyckleri. Vad? Skulle de rika engelsmännen glömma de fattiga? De som har grundat sådana filantropiska institutioner som inget annat land kan skryta med! Sannerligen, filantropiska institutioner! Som om ni gjorde proletärerna en tjänst genom att först suga ut dem till sista blodsdroppen och sedan praktisera er självbelåtna, fariseiska filantropi på dem, poserande inför världen som mänsklighetens mäktiga välgörare, när ni ger tillbaka till de plundrade offren en hundradel av vad som tillhör dem! En välgörenhet som förnedrar den som ger mer än den som tar emot; en välgörenhet som trampar den liggande ännu djupare ner i stoftet, som kräver att den förnedrade, den paria, som samhället kastat ut, först skall ge upp det sista som återstår honom, sina anspråk på att få vara människa; först skall be om nåd innan er barmhärtighet nedlåter sig till att sätta, i form av en allmosa, ett förnedringens märke på hans panna. Men låt oss höra den engelska bourgeoisins egen röst. Det är inte fullt ett år sedan jag läste i Manchester Guardian följande insändare som publicerades utan kommentar, som en fullständigt naturlig och förnuftig sak:

"Herr Redaktör, - Sedan någon tid hemsöks våra huvudgator av svärmar av tiggare, som försöker att väcka de förbipasserandes medömkan på det skamlösaste och mest besvärande sätt, genom att exponera sina trasiga kläder, sjukliga utseende och äckliga sår och deformiteter. Enligt min åsikt borde man, när man inte bara betalar fattigskatten, utan också bidrager med stora summor till välgörenhetsinrättningar, ha gjort tillräckligt för att förtjäna att besparas sådana obehagliga och fräcka ofredanden. Och av vilken annan anledning betalar vi så höga skatter för att upprätthålla den lokala polisen, om de inte ens skyddar oss, så att det är möjligt att åka till eller ur staden i lugn och ro? Jag hoppas att publiceringen av dessa rader i er tidning, som har en stor spridning, kan påverka myndigheterna till att avlägsna detta störande moment; och jag förblir - Er ödmjuka tjänare, En dam"

Där har vi det! Den engelska bourgeoisin idkar välgörenhet av egoistiska skäl; den ger ingenting utan vidare, utan betraktar sina gåvor som affärstransaktioner, gör ett avtal med de fattiga, och säger: "Om jag spenderar så och så mycket på välgörenhetsinrättningar, inköper jag därmed rätten att inte störas mera, och ni förbinder er därmed att stanna i era dunkla hålor och att inte irritera mina känsliga nerver genom att exponera ert elände. Ni skall lida som förr, men ni skall lida osedda, detta önskar jag, detta köper jag med mitt bidrag på tjugo pund till sjukhuset!" Den är ökänd, denna den kristna bourgeoisins välgörenhet! Och så skriver "En dam", hon gör rätt i att signera på ett sådant sätt, det är bra att hon har blivit för feg för att kalla sig en kvinna! Men om "damerna" är som denna, hur skall då inte "herrarna" vara? Det kommer att påstås att detta är ett enskilt fall; men nej, det citerade brevet uttrycker huvuddelen av den engelska bourgeoisins kynne, annars hade inte redaktören accepterat det, och något slags svar skulle ha gjorts till det, något som jag letade förgäves efter i de följande numren. Och när det gäller effektiviteten hos denna filantropi, säger domkyrkoprästen Parkinson själv[76], att de fattiga hjälps mycket mer av andra fattiga än av bourgeoisin, och att en sådan hjälp som ges av en ärlig proletär, som själv vet vad det vill säga att vara hungrig, för vilken delandet av hans knappa måltid är ett verkligt offer, men ett offer som görs med glädje, en sådan hjälp har en helt annan klang än den vårdslöst kastade allmosan från den njutningslystna bourgeoisin.

Bourgeoisin praktiserar en hycklande, gränslös filantropi på andra sätt också, men bara när dess egna intressen så kräver, som i dess politik och politiska ekonomi. Den har nu arbetat nästan fem år för att bevisa för de arbetande, att dess strävan att avskaffa spannmålslagarna endast ligger i dessas intresse. Men pudelns kärna är denna: Spannmålslagarna håller brödpriset på en högre nivå än i andra länder, och höjer därför lönenivån; men dessa högre löner gör det svårt för fabrikörerna att konkurrera med andra nationer, där brödet och därmed lönen är billigare. Om spannmålslagarna blir upphävda, sjunker priset på bröd, och lönenivån anpassar sig gradvis till den som råder i andra europeiska länder, något som måste stå klart för var och en från vår föregående översikt över de principer efter vilka lönerna bestäms. Fabriksägaren kan konkurrera lättare, efterfrågan på engelska varor ökar, och med den efterfrågan på arbetskraft. I konsekvens med denna ökade efterfrågan skulle lönerna följaktligen öka något, och den arbetslöse arbetaren bli återanställd; men för hur länge? "Överskottsbefolkningen" i England, och speciellt på Irland, räcker till för att hålla den engelska industrin med dess behov av arbetare, även om det blev fördubblat; och om några år skulle den lilla fördel som ett upphävande av spannmålslagarna ger, balanseras, en ny kris skulle följa, och vi skulle vara tillbaka där vi började, medan denna första stimulans att tillverka under tiden skulle ha ökat befolkningen. Allt detta förstår proletärerna mycket bra, och har sagt det rakt i ansiktet på fabrikörerna. Men trots detta har fabriksägarna enbart den direkta fördel som ett upphävande av spannmålslagarna skulle ge dem i sikte. De är alltför trångsynta för att kunna se, att även för dem själva ingen varaktig fördel kan uppstå ur denna åtgärd, eftersom deras konkurrens med varandra snart skulle tvinga den enskildes vinst tillbaka till dess gamla nivå. Sålunda fortsätter de att skrika till de arbetande att det är enbart till förmån för de svältande miljonerna som rika medlemmar i det liberala partiet öser hundratals och tusentals pund i Antispannmålslagförbundets fonder, medan alla vet att de endast handlar i sitt eget intresse, att de räknar med att tjäna tillbaka alltsammans under de första tio åren efter det att spannmålslagarna upphävts. Men arbetarna vilseleds inte längre av bourgeoisin, speciellt inte efter upproret 1842. De begär av var och en som presenterar sig som intresserad av deras välfärd, att han skall uttala sig till förmån för Folkchartan[51], som bevis på uppriktigheten i sina förklaringar, och härigenom protesterar de mot all utifrån kommande hjälp, eftersom chartan är en begäran om möjlighet att hjälpa sig själv. Vem som än avstår från att uttala sig, förklarar de som sin fiende, och gör helt rätt, oavsett om han är en uttalad fiende eller en falsk vän. Dessutom har Antispannmålslagförbundet använt de mest avskyvärda tricks och falskspel för att vinna arbetarnas stöd. Det har försökt bevisa för dem att priset på arbete står i omvänt förhållande till spannmålspriset, att lönerna är höga när spannmålen är billig, och vice versa, ett påstående som de låtsas bevisa med löjliga argument, och ett, som i sig självt är löjligare än alla andra som härrört från en ekonom. När detta misslyckades med att hjälpa upp förhållandena, lovades arbetarna suverän lycksalighet som en konsekvens av den ökade efterfrågan på arbetsmarknaden. Man gick i själva verket så långt att man bar två modeller av brödlimpor genom gatorna. På en, den påtagligt större av dem, stod det "Amerikansk Åttapenny Limpa, Lönen Fyra Shilling om Dagen", och på den mycket mindre: "Engelsk Åttapenny Limpa, Lönen Två Shilling om Dagen." Men arbetarna har inte låtit sig förledas. De känner sina herrar och härskare alltför väl.

Men för att på ett riktigt sätt mäta hyckleriet i dessa löften måste bourgeoisins praktik tas med i beräkningen. Vi har sett under vår rapports framskridande hur bourgeoisin utsuger proletariatet på varje tänkbart sätt till sin egen fördel. Vi har, emellertid, hittills endast sett hur den enskilde borgaren behandlar proletariatet illa utifrån sina egna intressen. Låt oss nu vända oss till det sätt, på vilket bourgeoisin som parti, som statsmakt, uppför sig gentemot proletariatet. Lagar är nödvändiga enbart därför att det existerar personer som ingenting äger; och även om detta uttrycks direkt endast i några få lagar, som till exempel de mot vagabonder och luffare, i vilka proletariatet som sådant är laglöst, är ändå fientligheten mot proletariatet så eftertryckligt grundat i lagen att domarna och speciellt fredsdomarna, som själva är borgare, och med vilka proletariatet mest kommer i kontakt, hittar denna betydelse i lagen utan någon större eftertanke. Om en rik man blir förd till, eller snarare kallad, att framträda i rätten, beklagar domaren att han är tvungen att orsaka så mycket problem, behandlar frågan så välvilligt som möjligt, och om han är tvungen att döma den anklagade gör han detta med stort beklagande, etc., etc., och avslutningen på det hela är ett ynkligt bötesbelopp, som borgaren med avsmak slänger på bordet och går sin väg. Men om en fattig sate kommer i en sådan position som innebär ett framträdande inför fredsdomaren - och han har nästan alltid tillbringat natten på stationen tillsammans med en grupp av sina gelikar - betraktas han från början som skyldig; hans försvar förbigås med ett föraktfullt "Åh! vi känner till ursäkten", och ett bötesbelopp utdöms som han inte kan betala utan måste arbeta av under flera månader i trampkvarnen. Och om ingenting kan bevisas mot honom, skickas han i alla fall på tvångsarbete "som en skojare och vagabond". Partiskheten hos fredsdomarna, speciellt på landet, trotsar all beskrivning, och tillhör så till den grad det normala, att alla fall som inte är alltför ohjälpligt upprörande i tysthet rapporteras i tidningarna utan kommentarer. Ingenting annat är heller att vänta sig. För å ena sidan tolkar dessa råskinn bara lagen efter böndernas uppfattning och å andra sidan är de själva borgare, vilka ser grunden för varje verklig ordning i sin klass intressen. Och polisens uppförande överensstämmer med fredsdomarnas. Borgaren kan göra vad han vill och polisen förblir artig, håller sig strikt till lagen, men proletären behandlas rått och brutalt; hans fattigdom kastar misstankar på honom om alla slag av brott och avskär honom från möjligheterna till att legalt skaffa sig upprättelse mot lagens förvaltares nycker. För honom existerar därför inte de skyddande formerna av lagen, polisen tvingar sig in i hans hem utan några ceremonier, arresterar honom och skymfar honom; och endast när en arbetarorganisation, så som gruvarbetarnas, engagerar en man som Roberts, blir det klart hur lite den skyddande delen av lagen gäller för arbetaren, hur ofta han måste bära lagens börda utan att kunna njuta av dess förmåner. Fram till denna stund kämpar den ägande klassen i parlamentet fortfarande mot de positiva tankar som finns hos dem som ännu inte fallit offer för själviskhet, och försöker att underkuva proletariatet ännu mer. Den ena allmänningen efter den andra beslagtas och odlas upp, en process som utvecklar den allmänna odlingen, men som skadar proletariatet mycket. Där det fortfarande fanns allmänningar, kunde de fattiga låta en åsna, en gris eller ett par gäss gå och beta, barnen och de unga hade en plats där de kunde leka och vara utomhus, men detta håller gradvis på att upphöra. Arbetarens förtjänster minskar och de unga, som blivit av med sina lekplatser, går till ölsjappet. En mängd lagar för inhägnad och uppodling av allmänningarna antas vid varje parlamentssession. När regeringen vid 1844 års session beslöt att tvinga de monopolinnehavande järnvägarna att låta resandet bli tillgängligt för arbetarna, genom att tarifferna skulle bestämmas proportionellt till dessas möjligheter, en penny för en mile, och därför föreslog att införa ett sådant tredjeklasståg på varje järnväg dagligen, föreslog den högvördige biskopen av London, att söndagen, den enda dag då arbetarna kan resa, skulle undantas från denna regel, och resandet skulle lämnas öppet för de rika, och stängt för de fattiga. Detta förslag var emellertid alltför direkt, alltför osminkat för att kunna gå igenom i parlamentet och avvisades. Jag har inte plats för att räkna upp alla de dolda attackerna mot proletariatet ens från en enda session. En från 1844 års session måste räcka. En obemärkt medlem av parlamentet, en mr Miles, föreslog en lag som skulle reglera relationerna mellan herrskap och tjänstefolk och som tycktes jämförelsevis oantastlig. Regeringen blev intresserad av lagförslaget och det blev hänvisat till en kommitté. Under tiden bröt strejken bland gruvarbetarna i norr ut, och Roberts gjorde sin triumffärd genom England med sina frikända arbetare. När lagförslaget refererades av kommittén, upptäcktes det att några ytterst despotiska bestämmelser hade skrivits in i det, speciellt en, som gav arbetsköparen makt att inför fredsdomaren dra varje arbetare som förbundit sig muntligt eller skriftligt att utföra något slag av arbete, vid fall av arbetsvägran eller annat dåligt uppförande, och få honom dömd till två månaders hårt straffarbete, på edslig intygan från arbetsköparen, hans agent eller uppsyningsman, d.v.s. på kärandens edsliga intygan. Detta lagförslag väckte arbetarna till ursinne, desto mer som lagförslaget om tio timmars arbetsdag samtidigt höll på att behandlas i parlamentet och hade framkallat en avsevärd upphetsning. Hundratals möten hölls, hundratals petitioner från arbetarna skickades till London, till Thomas Duncombe, representant för proletariatets intressen. Denne man var, förutom Ferrand, representanten för "Det unga England"[77], den ende kraftfulle opponenten mot lagförslaget; men när de andra radikalerna såg att folket tog ställning mot det, kröp de fram en efter en och ställde sig vid Duncombes sida, och eftersom liberalerna inte hade mod att försvara lagförslaget, i perspektiv av upphetsningen bland arbetarna, så föll det skymfligen. Under tiden var den mest öppna krigsförklaringen mot proletariatet från bourgeoisins sida Malthus befolkningslag och Nya fattiglagen, konstruerad i överensstämmelse med denna. Vi har redan hänvisat till Malthus teori flera gånger. Vi kan summera dess slutresultat med dessa få ord, att jorden är ständigt överbefolkad varför fattigdom, elände, nöd och omoral måste råda; att det är människans lott, hennes eviga öde, att existera i alltför stort antal, och på grund av detta i olika klasser, av vilka några är rika, utbildade och moraliska, och andra mer eller mindre fattiga, nödlidande, okunniga och omoraliska. Av detta följer i praktiken, och Malthus drar själv denna slutsats, att välgörenhet och fattigskatter rent ut sagt är nonsens, eftersom de enbart tjänar till att upprätthålla och stimulera en ökning av befolkningsöverskottet, vars konkurrens pressar ner lönerna för de anställda; att anställningen av de fattiga av fattigvårdsnämnderna är lika oklok, eftersom endast en fast andel av arbetets produkter kan konsumeras och för varje arbetslös arbetare som på detta sätt får anställning, måste en hitintills anställd drivas ut i en påtvingad sysslolöshet, medan privat företagsamhet lider på grund av Fattigvårdslagens industrier; med andra ord, hela problemet är inte hur man skall försörja överskottsbefolkningen, utan hur man skall begränsa den så mycket som möjligt. Malthus förklarar på ren engelska att rätten att leva, en rätt som tidigare tillförsäkrades varje människa i världen, är nonsens. Han citerar en poets ord, att den fattige kommer till naturens fest och finner att ingen plats är dukad för honom och tillägger att "hon ber honom försvinna", för han hade inte före sin födelse frågat samhället om han är välkommen eller inte. Detta är den genuina engelska bourgeoisins älsklingsteori numera, och helt naturligt, eftersom den är den mest bestickande ursäkten för dem, och innehåller dessutom en hel del sanning under nuvarande förhållanden. Om, i så fall, problemet inte är att göra "överskottsbefolkningen" nyttig, att omvandla den till en användbar befolkning, utan endast att låta den svälta till döds på det minst anstötliga sättet och förhindra att den får alltför många barn, är detta naturligtvis enkelt nog, förutsatt att överskottsbefolkningen inser sin egen överflödighet och intar en positiv hållning till svält. Det finns, emellertid, trots de våldsamma ansträngningarna från den humana bourgeoisins sida, ingen omedelbar utsikt till framgång att få till stånd en sådan inställning bland arbetarna. Arbetarna har bestämt sig för att det är de, med sina verksamma händer, som är den nödvändiga befolkningen och att de rika sysslolösa kapitalisterna är den överflödiga.

Men eftersom de rika har all makt i sin hand, måste proletärerna underkasta sig, om de inte godmodigt inser det själva, en lag som faktiskt förklarar dem som överflödiga. Detta har gjorts i Nya fattiglagen. Den gamla fattiglagen som vilade på 1601 års parlamentsbeslut (Elisabeths 43:e), utgick, naivt nog, ifrån förutsättningen att det är församlingens skyldighet att draga försorg om sina fattiga. Den som inte hade arbete erhöll understöd, och den fattige ansåg församlingen skyldig att skydda honom från svält. Han krävde sitt veckounderstöd som en rättighet, inte som en favör, och detta blev för mycket för bourgeoisin. 1833, när bourgeoisin just hade skaffat sig makten med hjälp av Reformlagen[16] och fattigdomen just hade nått sin fulla utveckling på landsbygden, började bourgeoisin förändra fattiglagen efter sitt eget sinne. En kommission tillsattes, som undersökte administreringen av fattiglagen, och avslöjade en mängd missförhållanden. Man upptäckte att hela arbetarklassen i landet levde i fattigdom och var mer eller mindre beroende av skattemedel, från vilka de erhöll understöd när lönerna var låga; det upptäcktes att det system med vilket de arbetslösa underhölls, de dåligt betalda och föräldrarna i stora familjer hjälptes, fäder till illegitima barn krävdes på underhåll, och fattigdom i allmänhet ansågs behöva skydd, man upptäckte att detta system som höll på att ruinera nationen, var -

"ett hinder för industrin, en belöning för oförutseende äktenskap, en befolkningsstimulering, och en återvändsgränd när det gäller dess effekt på löner; en nationell institution i syfte att motarbeta de driftiga och ärliga, och till skydd för den late, den oförutseende och den fördärvade; förstöraren" av familjelivets band; "ett system som syftar till att förhindra kapitalackumulation, som förstör det som redan finns, och som driver skattebetalaren till fattigdom; och [utgör] en belöning för illegitima barn" vid ombesörjandet av näringsmedel. Yttrande ur Fattiglagkommissionens rapport[62*].

Denna beskrivning av den gamla fattiglagens verkningar är säkert korrekt; understöd fostrar lättja och en ökning av "överskottsbefolkningen". Under nuvarande samhälleliga förhållanden är det helt klart att den fattige är tvungen att vara egoist och, om han kan välja, när han kan leva lika bra på båda sätten föredrar han att inte arbeta framför att arbeta. Men vad följer av detta? Att våra nya samhällsförhållanden är odugliga, och inte, som de malthusianska kommissionsledamöterna sluter sig till, att fattigdom är ett brott, och som sådant skall behandlas med fruktansvärda straff, som tjänar som en varning för andra.

Men dessa visa malthusianer var så totalt övertygade om sin teoris ofelbarhet att de inte för ett ögonblick tvekade att kasta de fattiga i sina ekonomiska föreställningars prokrustessäng[78] och behandla dem med den mest avskyvärda grymhet. Övertygade med Malthus och de andra anhängarna av fri konkurrens att det bästa är att låta var och en klara sig själv, hade de föredragit att avskaffa fattiglagarna helt och hållet. Men, eftersom de varken hade mod eller rätt att göra detta, så föreslog de en fattiglag, så långt som möjligt konstruerad i harmoni med Malthus lära, som är mer barbarisk än laissez-faire, eftersom den aktivt ingriper i de fall där den senare är passiv. Vi har sett hur Malthus karaktäriserar fattigdom, eller snarare önskan om anställning, som ett brott under rubriken "överflödighet", och för den rekommenderar straff genom svält. Kommissionsledamöterna var inte fullt så barbariska; döden direkt genom svält var något alltför fruktansvärt till och med för en ledamot i Fattiglagkommissionen. "Nåväl" sa de, "vi ger er fattiga rätten att existera, men enbart att existera; rätten att föröka er har ni inte, inte heller rätten att leva på ett sätt som anstår mänskliga varelser. Ni är ohyra, och om vi inte kan bli av med er som med annan ohyra, skall ni åtminstone känna, att ni är ohyra, och ni skall åtminstone hållas under kontroll, avhållas från att till världen framföda ytterligare 'överskott', antingen direkt eller genom att hos andra framkalla lättja och önskan om anställning. Leva skall ni, men leva som en hemsk varning till alla dem som kan lockas att bli överflödiga!"

Följaktligen införde de Nya fattiglagen, som antogs av parlamentet 1834, och som fortsätter att gälla idag. Allt understöd i pengar och bidrag avskaffades; det enda stöd som gavs var tillträde till de arbetshus som omedelbart byggdes. Reglementena för dessa arbetshus, eller som folk kallade dem, "Fattiglagsbastiljer", är sådana att de skrämmer iväg var och en som har den minsta möjlighet att leva utan denna form av offentlig välgörenhet. För att säkerställa att understödet tillämpas endast i de mest extrema fallen och sedan alla andra vägar misslyckats, har arbetshuset gjorts till den mest motbjudande boning som en malthusians förfinade skarpsinne kan uppfinna. Maten är sämre än för den sämst betaide arbetaren när han är anställd, och arbetet hårdare, annars skulle de kanske föredra arbetshuset framför sin förtvivlade tillvaro utanför. Kött, speciellt färskt kött, serveras sällan, i huvudsak potatis, det sämsta möjliga brödet och havregrynsgröt, lite eller inget öl. Brottslingars mat är i regel bättre, så att de fattiga ofta begår brott för att komma i fängelse. För arbetshuset är också ett fängelse; den som inte avslutar sin uppgift får inget att äta; den som vill gå ut måste be om tillstånd, som beviljas eller inte, allt efter hans uppförande eller inspektörens nyck; tobak är förbjudet, ävenså mottagandet av gåvor från släktingar eller vänner utanför huset; de fattiga är klädda i arbetsuniform, och de utlämnas, hjälplösa och utan några möjligheter, åt inspektörens infall. För att förhindra att deras arbete konkurrerar med utomstående företags, blir de satta på onödiga uppgifter: männen bryter sten, "så mycket som en stark man kan uträtta med ansträngning på en dag"; kvinnor, barn och gamla män repar drev, för vilket obetydligt syfte vet jag ej[79]. För att förhindra de "överflödiga" från att föröka sig, och "demoraliserade" föräldrar från att påverka sina barn, skiljs familjemedlemmarna åt; maken i en flygel, hustrun i en annan, barnen i en tredje, och de tillåts träffa varandra på angivna tider efter långa uppehåll, och då endast när de har uppfört sig väl, enligt ämbetsmännens åsikt. Och i syfte att skydda den omgivande, världen från den fattigdoms smitta som finns inne i bastiljen, tillåts de inneboende att ta emot besökare endast med ämbetsmännens medgivande och i besöksrummen; att kommunicera med den omgivande världen endast när tillstånd givits och under övervakning.

Ändå förutsättes maten vara nyttig och behandlingen human, trots allt detta. Men lagens mening är alltför klart utsagd för att detta krav på något sätt skall bli tillgodosett. Ledamöterna i Fattiglagkommissionen och hela den engelska bourgeoisin bedrar sig själva om de tror att tillämpningen av lagen är möjlig utan dessa resultat. Behandlingen, som lagens bokstav föreskriver, står i direkt motsats till dess mening. Om lagens innersta natur förkunnar att de fattiga är brottslingar, arbetshusen fängelser, dess invånare bortom lagens gräns, bortom mänsklighetens gräns, föremål för avsky och avsmak, blir alla order om motsatsen utan verkan. I praktiken är det lagens anda och inte dess bokstav som följs när det gäller behandlingen av de fattiga, vilket visas i följande exempel. I arbetshuset i Greenwich, sommaren 1843, bestraffades en fem års pojke genom att stängas in i likrummet, där han måste sova på locket till likkistorna. I arbetshuset i Herne bestraffades en liten flicka på samma sätt för att hon vätte ner bädden på natten, och denna bestraffningsmetod verkar vara populär. Detta arbetshus, som befinner sig i en av de vackraste regionerna i Kent, är egendomligt på det sättet att alla fönster kan öppnas endast mot gården, och endast två, nyligen ditsatta, ger invånarna en glimt av den yttre världen. Författaren som beskriver detta i Illuminated Magazine, avslutar sin beskrivning med orden:

"Om Gud skulle straffa människan för hennes brott så som människan straffar människan för fattigdom, ve då Adams söner!"

I november 1843 dog i Leicester en man, som två dagar tidigare blivit utsläppt från arbetshuset i Coventry. Detaljerna när det gäller behandlingen av de fattiga i denna institution är upprörande. Mannen, George Robson, hade ett sår på skuldran, vars behandling fullständigt negligerats; han fick arbeta vid pumpen, använde den friska armen; gavs endast den normala arbetshuskosten som han omöjligtvis kunde tillgodogöra sig på grund av det oläkta såret och sin allmänna svaghet; han blev naturligtvis svagare och ju mer han klagade, desto mer brutalt behandlades han. När hans hustru försökte ge honom sin ölslatt, fick hon en tillsägelse, och tvingades att dricka upp den själv i närvaro av en kvinnlig väktare. Han blev sjuk, men fick inte bättre behandling. Slutligen, på hans egen begäran, och under de mest förolämpande skällsord, blev han utskriven, tillsammans med sin fru. Två dagar senare dog han i Leicester, på grund av det försummade såret och den mat som givits honom. Denna var direkt oätbar för någon i hans tillstånd, som den vid förhöret närvarande läkaren omvittnade. När han skrevs ut, erhöll han brev som innehöll pengar, vilka inte hade överlämnats på sex veckor, och öppnats enligt institutionens regler av inspektören! I Birmingham ägde sådana skandalösa händelser rum att slutligen år 1843 en ämbetsman skickades att undersöka fallet. Han upptäckte att fyra luffare hade stängts in nakna under en trappa, i ett svart hål, åtta till tio dagar, ofta berövade sin mat fram till lunch, och detta skedde under den svåraste tiden på året. En liten pojke hade fått uppleva alla typer av bestraffningar som var kända på institutionen; först instängd i en fuktig, välvd, trång skräpkammare, sedan i ett uselt näste två gånger, den andra gången i tre dygn; sedan under motsvarande tid i ett gammalt kyffe, som var än värre; sedan i "Luffarhålet", ett stinkande, avskyvärt smutsigt hål, med sovbås av trä, där ämbetsmannen vid inspektionen hittade två trasiga pojkar, skakande av köld, som hade tillbringat tre dagar där. I kyffet fanns det ofta sju, och i luffarrummet tjugo man sammankrupna. Även kvinnor placerades i detta kyffe, eftersom de vägrade att gå i kyrkan, och en stängdes in fyra dagar i luffarrummet tillsammans med gud vet vilket sällskap, och detta medan hon var sjuk och fick medicin! En annan kvinna placerades i de sinnessjukas avdelning som straff, trots att hon var vid sina sinnens fulla bruk. I arbetshuset i Bacton, Suffolk, avslöjade en liknande undersökning i januari 1844 det faktum att en sinnesslö kvinna anställts som sjuksköterska, och tog hand om patienterna därefter. Sjuka, som ofta var rastlösa på natten eller försökte gå upp, bands fast med rep som spändes över täcket och under sängen, för att bespara sjuksköterskorna problemet med att sitta uppe hela natten. En patient hittades död, bunden på detta sätt. I St. Pancras arbetshus i London (där de billiga skjortor som redan nämnts tillverkas) dog en epileptiker av kvävning vid en attack i sängen, utan att någon kom till hans hjälp; i samma hus sov fyra till sex, ibland upp till åtta barn i en säng. I arbetshuset i Shoreditch placerades en man tillsammans med en mycket sjuk feberpatient i en säng som kryllade av ohyra. I arbetshuset i Bethnal Green i London stängdes en kvinna, gravid i sjätte månaden, tillsammans med sitt två år gamla barn, från den 28 februari till den 19 mars in i mottagningsrummet utan att släppas in i själva arbetshuset, och utan antydan till säng eller förutsättningar för att kunna uträtta de mest elementära naturliga behov. Hennes man, som fördes in i arbetshuset, bad att hans fru skulle släppas loss från denna inspärrning. För detta erhöll han tjugofyra timmars arrest på vatten och bröd som straff för sin oförskämdhet. I arbetshuset i Slough, nära Windsor, låg en man döende i september 1844. Hans fru reste till honom, anlände vid midnatt och skyndade till arbetshuset, där hon nekades tillträde. Hon tilläts inte träffa sin make förrän nästa morgon, och då enbart i närvaro av en kvinnlig vakt, som tvingade sig på hustrun vid varje påföljande besök, och som skickade iväg henne efter en halvtimme. I arbetshuset i Middleton, Lancashire, sov tolv, och ibland arton fattiga av båda könen, i samma rum. Denna institution omfattas inte av Nya fattiglagen, utan administreras under en gammal speciallag (Gilbert's Act)[80]. Inspektören hade installerat ett bryggeri i huset för sin egen vinning. I Stockport den 31 juli 1844 fördes en sjuttiotvå år gammal man inför fredsdomaren för att han vägrat att krossa sten, och insisterat, på grund av sin ålder och ett stelt knä, på att han var oduglig till detta arbete. Förgäves föreslog han sig till arbete som var avpassat till hans fysiska styrka; han dömdes till två veckor i trampkvarnen. I arbetshuset i Basford upptäckte en inspekterande ämbetsman att lakanen inte bytts på tretton veckor, skjortor på fyra veckor, strumpor på två till tio månader, så att av fyrtiofem pojkar hade endast tre strumpor och alla deras skjortor hängde i trasor. Sängarna kryllade av ohyra och porslinet diskades i slaskspännerna. I västra Londons arbetshus blev en portvakt som smittat ner fyra flickor med syfilis inte avskedad, och en annan, som under fyra dagar och nätter gömt en dövstum flicka i sin säng, behölls.

Som i livet, så ock i döden. De fattiga kastas i jorden som infekterad boskap. De fattigas begravningsplats i St. Brides, London, är ett träsk, som använts för begravningar sedan Charles II:s tid och är fyllt med högar av ben; varje onsdag kastas de fattiga i ett fjorton fot djupt dike, en komminister hafsar igenom Litanian med högsta hastighet; diket täcks vårdslöst, för att åter öppnas kommande onsdag och fyllas med lik så länge som ytterligare ett kan pressas ner. Förruttnelsen som på detta sätt skapas förorenar hela grannskapet. I Manchester ligger de fattigas begravningsplats mitt emot Gamla stan, längs Irk; detta är också en oländig, ödslig plats. För två år sedan drogs en järnväg därigenom. Om det hade varit en respektabel begravningsplats, hur skulle inte bourgeoisin och prästerskapet ha skrikit över vanhelgandet! Men det var en begravningsplats för fattiga, viloplats för de utstötta och överflödiga, så ingen engagerade sig i frågan. Det ansågs inte ens värt besväret att förflytta de delvis sönderfallande kropparna till andra sidan av begravningsplatsen; de staplades upp precis som det föll sig, och högvis kördes de ner i nygjorda gravar, så att vattnet sipprade ur den sanka marken, full med ruttnande ting, och fyllde grannskapet med de mest motbjudande och skadliga gaser. Den avskyvärda brutalitet som var förknippad med detta arbete kan jag inte beskriva mer detaljerat.

Kan någon undra över att de fattiga nekar att ta emot samhällets understöd under sådana förhållanden? Att de hellre svälter än stiger in i dessa bastiljer? Jag har rapporter om fem fall där människor som faktiskt svälte när tillsyningsmännen nekade dem understöd utanför, och gick tillbaka till sina miserabla hem och dog av svält hellre än att stiga in i dessa helveten. Så långt har Fattiglagkommissionens ledamöter nått sina mål. Samtidigt har arbetshusen mer än någon annan åtgärd från det regerande partiets sida ökat arbetarklassens hat mot egendomsägarna, som allmänt beundrar den nya fattiglagen.

Från Newcastle till Dover finns det bara en röst bland arbetarna - hatets röst mot den nya lagen. Bourgeoisin har i lagen så klart formulerat sin uppfattning av sina skyldigheter gentemot proletariatet, att detta har uppfattats även av de trögaste. Så öppet, så dristigt har uppfattningen ännu aldrig formulerats, att den klass som ingenting äger endast existerar i syfte att bli utsugen och att svälta när egendomsägarna inte längre kan utnyttja den. Det är på detta sätt som Nya fattiglagen har bidragit så mycket till att främja arbetarrörelsens tillväxt, och speciellt att sprida chartismen; och eftersom den genomförs mest utbrett på landet har den underlättat utvecklingen av den proletära rörelse som har uppstått i lantbruksdistrikten.

Låt mig tillägga att en liknande lag som är i kraft på Irland sedan 1838, erbjuder liknande hjälp åt åttio tusen fattiga. Även här har den gjort sig illa omtyckt, och skulle ha blivit intensivt hatad om den hade uppnått något av den betydelse den har i England. Men vilken skillnad gör behandlingen av 80.000 proletärer i ett land där det finns två och en halv miljon av dem? I Skottland finns det, med lokala undantag, inga fattiglagar.

Jag hoppas att efter denna bild av Nya fattiglagen och dess konsekvenser inga ord som jag använt om den engelska bourgeoisin kan betraktas som alltför hårda. På det offentliga sätt som den fungerar in corpore som regeringsmakt, formulerar den sina verkliga intentioner, avslöjar hätskheten i sina mindre transaktioner med proletariatet, där skulden tydligt fäster vid individen. Och att denna behandling inte kommer från någon enskild del av bourgeoisin, utan har hela klassens godkännande, bevisas av debatterna i parlamentet under 1844. Det liberala partiet hade antagit Nya fattiglagen, det konservativa partiet, med sin premiärminister Peel i spetsen, försvarar den, och ändrar bara några krångliga oväsentligheter i Tilläggslagen till fattiglagen 1844. En liberal majoritet drev fram lagen, en konservativ majoritet godkänner den, och "de ädla lorderna" [överhuset] gav sitt godkännande varje gång. Sålunda är uteslutningen av proletariatet från staten och samhället klart utsagd, sålunda är det offentligt tillkännagivet att proletärerna inte är mänskliga varelser, och inte förtjänar att behandlas som sådana. Låt oss till det brittiska imperiets proletärer lämna uppgiften att återerövra sina mänskliga rättigheter.[63*]

Sådan är situationen för den engelska arbetarklassen, som jag har lärt känna den under tjugoen månader, genom mina egna ögon och genom officiella och andra tillförlitliga rapporter. Och när jag kallar detta förhållande, som jag ofta gjort på de föregående sidorna, i högsta grad outhärdligt, är jag inte ensam om detta. Så tidigt som 1833 deklarerade Gaskell att han misströstade om en fredlig lösning, och att en revolution inte kunde annat än väntas. 1838 förklarade Carlyle chartismen och den revolutionära aktiviteten från arbetarnas sida, som härrörande ur det elände som dessa måste leva i, och undrade bara varför de suttit så tysta i åtta långa år under Barmakidernas gästabud,[81] där de blivit trakterade av den liberala bourgeoisin med tomma löften. Och 1844 deklarerade han att uppgiften att organisera arbetet måste börjas ögonblickligen

"om Europa, åtminstone om England, skall fortsätta att vara beboeligt mycket längre."[82]

Och Times, "den främsta tidningen i Europa", säger i juni 1844:

"Krig mot herresätet, fred till stugan - är ett terrorns fältrop som fortfarande kan skalla genom landet. Må de rika ta sig i akt."

Låt oss under tiden åter ta en titt på den engelska bourgeoisins möjligheter. I värsta fall kan den utländska industrin, speciellt den amerikanska, lyckas motstå den engelska konkurrensen, till och med efter upphävandet av spannmålslagarna, oundvikligen inom loppet av några år. Den tyska industrin gör nu stora ansträngningar och den amerikanska har utvecklats mycket hastigt. Amerika med sina outtömliga resurser, med sina omätbara kol- och järnmalmsfält, med sin ojämförliga tillgång på vattenkraft och sina segelbara floder, men speciellt med sin energiska, aktiva befolkning, i jämförelse med vilken den engelska består av flegmatiska dagdrivare - Amerika har på mindre än tio år skapat en industri, som redan tävlar med Englands när det gäller grövre bomullsvaror, har uteslutit engelsmännen från marknaderna i Nord- och Sydamerika, och har en egen i Kina, sida vid sida med Englands. Om det finns något land som passar att ha ett monopol på tillverkning, är det Amerika. Skulle den engelska tillverkningsindustrin på det sättet bli besegrad, - och under loppet av de följande tjugo åren, om de nuvarande förhållandena förblir oförändrade, är detta oundvikligt - kommer majoriteten av proletariatet att för alltid bli överflödigt, och har inget annat val än att revoltera eller svälta. Reflekterar den engelska bourgeoisin över denna möjlighet? Tvärtom, dess mest populäre ekonom, McCulloch, lär ut från sin kateder, att ett land så ungt som Amerika, som inte ens är tillräckligt befolkat, inte framgångsrikt kan driva en industri eller drömma om att konkurrera med ett gammalt industriland som England. Det skulle vara galenskap av amerikanerna att ens försöka, för de skulle bara förlora på det; det är bättre om de håller sig till sitt jordbruk, och när de fått hela sitt territorium under plogen, kommer möjligen en tid för dem att syssla med vinstgivande industri. Detta säger den kloke ekonomen, och hela bourgeoisin tillber honom, medan amerikanerna tar över den ena marknaden efter den andra, medan en djärv amerikansk spekulant till och med nyligen skickade en skeppslast med amerikanska bomullsvaror till England, där de såldes för reexport!

Men om vi antar att England behåller sitt tillverkningsmonopol, att dess fabriker successivt ökar, vad måste resultatet bli? Den kommersiella krisen fortsätter och växer mer våldsamt, mer fruktansvärt, med utvidgandet av industrin och proletariatets ökande antal. Proletariatet skulle öka i geometrisk proportion, i konsekvens med den successiva ruineringen av den lägre medelklassen och de enorma kliv med vilket kapitalet koncentreras i händerna på några få; och proletariatet skulle snart omfatta hela nationen, med undantag av några få miljonärer. Men i denna utveckling kommer ett stadium då proletariatet inser hur lätt den nuvarande makten kan kastas överända, och sedan följer revolutionen.

Inga av dessa förhållanden kan emellertid väntas uppstå. Den kommersiella krisen, den mäktigaste hävstången för all självständig utveckling hos proletariatet, kommer förmodligen att förkorta processen, agera i överensstämmelse med den utländska konkurrensen och den fördjupade ruineringen av den lägre medelklassen. Jag tror att folket inte kommer att uthärda mer än en kris till. Nästa, 1846 eller 1847, kommer förmodligen att föra med sig återkallandet av spannmålslagarna[64*] och lagstadgandet av chartan. Vilken revolutionär rörelse som chartan kan ge anledning till återstår ännu att se. Men, i samband med den påföljande krisen, som, i analogi med sina föregångare, måste bryta ut 1852 eller 1853, om den kanske inte blir försenad genom återkallandet av spannmålslagarna eller påskyndad av andra faktorer, såsom utländsk konkurrens - när denna kris anländer, kommer det engelska folket att ha fått nog av att bli plundrat av kapitalisterna och lämnat att svälta när kapitalisterna inte längre behöver dess tjänster. Om, fram till dess, den engelska bourgeoisin inte stannar upp och reflekterar - och allt tyder på att den säkert inte kommer att göra detta - kommer en revolution att följa, med vilken ingen hittills känd skulle kunna jämföras. Proletärerna, som drivits till förtvivlan, kommer att fatta den fackla som Stephens har höjt för dem; folkets hämnd kommer att drabba med en vrede om vilken 1793 års raseri inte ger någon rättvisande idé. De fattigas krig mot de rika kommer att bli det blodigaste som någonsin förts. Inte ens en förening av en del av bourgeoisin med proletariatet, inte ens en allmän reform av bourgeoisin, skulle hjälpa upp förhållandena. Dessutom skulle bourgeoisins förändrade sinnestillstånd endast innebära en ljummen juste-milieu ["gyllene medelväg"]; de mer beslutsamma, i förening med arbetarna, skulle enbart bilda en ny Gironde, och duka under under loppet av den mäktiga utvecklingen. En hel klass fördomar kan inte läggas åt sidan som en gammal kappa; minst av allt de som kännetecknar den stabila, inskränkta, själviska engelska bourgeoisin. Detta är alla slutsatser som med största säkerhet kan dras, slutsatser, vars premisser är odiskutabla fakta, dels av historisk utveckling, dels fakta, som har att göra med den mänskliga naturen. Profetior är ingenstans så lätta som i England, där alla samhällets komponenter definieras klart och är skarpt avgränsade. Revolutionen måste komma; det är redan alltför sent för en fredlig lösning, men den kan göras mycket mer varsamt än vad som sagts på de föregående sidorna. Detta beror emellertid mer på proletariatets utveckling än på bourgeoisins. I proportion till att proletariatet tar till sig socialistiska och kommunistiska element, kommer revolutionen att minska i blodighet, hämnd och bestialitet. Kommunismen står i princip ovan brytningen mellan bourgeoisin och proletariatet, erkänner enbart dess historiska betydelse för nuet, men inte dess berättigande inför framtiden; önskar, i själva verket, att överbrygga denna klyfta, att göra sig av med all klassantagonism. Sålunda ser den som berättigad, så länge som kampen varar, proletariatets förbittring mot sina förtryckare, som en nödvändighet, som den viktigaste hävstången för den spirande arbetarrörelsen; men den passerar denna förbittring, eftersom kommunismen är en fråga om mänsklighet och inte enbart arbetarnas. Dessutom skulle det inte falla någon kommunist in att önska ta hämnd på enskilda individer, eller att tro att, allmänt sett, den enskilde borgaren kan uppträda annorlunda under rådande förhållanden. Engelsk socialism, d.v.s. kommunism, vilar direkt på det att individen inte är ansvarig. Därför: ju mer de engelska arbetarna absorberar kommunistiska idéer, desto överflödigare blir deras nuvarande bitterhet, vilken, om den skulle fortsätta så våldsamt som i nuläget, inte skulle leda till någonting; och desto mer skulle deras aktivitet mot bourgeoisin förlora sin bestialiska grymhet. Om det verkligen var möjligt att göra hela proletariatet kommunistiskt innan kriget bröt ut, skulle slutet bli mycket fredligt; men detta är inte längre möjligt, den tiden har redan förflutit. Under tiden tror jag att innan det öppna, förklarade kriget, de fattigas mot de rika, bryter ut, kommer det att finnas tillräckligt med intelligent förståelse av den sociala frågan bland proletariatet, som möjliggör för det kommunistiska partiet, med hjälp av händelsernas förlopp, att övervinna den brutala beståndsdelen i revolutionen och förebygga en "Nionde Thermidor".[83] I varje fall kommer inte fransmännens erfarenheter att ha gjorts i onödan, och de flesta av chartisternas ledare är, dessutom, redan kommunister. Och eftersom kommunismen står över kampen mellan bourgeoisi och proletariat kommer det att vara lättare för de bättre elementen inom bourgeoisin (vilka emellertid är sorgligt få, och bara kan finna rekryter inom det uppväxande släktet) att förena sig med dem än med den rent proletära chartismen.

Om dessa slutsatser inte blivit tillräckligt fastställda under detta arbetes gång, kommer det att finnas andra möjligheter att visa att de är de nödvändiga konsekvenserna av den historiska utvecklingen i England. Men detta hävdar jag: De fattigas krig mot de rika som nu förs enskilt och indirekt, kommer att bli direkt och universellt. Det är för sent för en fredlig lösning. Klasserna är alltmer skarpt delade, motståndets anda genomsyrar arbetarna, bitterheten intensifieras, gerillastriderna blir koncentrerade i viktigare bataljer och snart kommer en liten impuls att räcka till för att sätta igång lavinen. Då kommer sannerligen stridsropet att ljuda genom landet: "Krig mot herresätet, fred till stugan!" - men då kommer det att vara för sent för de rika att ta sig till vara.

Efterskrift till
Den arbetande klassens läge i England[84]

En engelsk strejk

I min bok om det ovan nämnda ämnet var jag oförmögen att ge faktiska bevis på enskilda punkter. För att inte göra boken alltför tjock och ogenomtränglig, tvingades jag betrakta mina utsagor som tillräckligt bevisade när jag hade bekräftat dem med citat från officiella dokument, opartiska författare eller de partiers skrifter vars intressen jag attackerade. Detta var tillräckligt för att skydda mig från motsägelser i de fall där jag inte kunde tala utifrån personliga observationer vid beskrivandet av bestämda levnadsförhållanden. Men det var inte tillräckligt för att hos läsaren skapa den obestridliga säkerhet som endast kan ges av slående, oantastliga fakta, och vilka, speciellt i en tidsålder när vi av den oändliga "fädernas visdom" nödgas att vara skeptiska, aldrig kan skapas enbart genom resonemang, oavsett hur säkra källorna är. Framförallt när det är en fråga med viktiga konsekvenser, där fakta sammanväxer till principer, när det inte är förhållandena för separata, små delar av befolkningen som måste beskrivas, utan hela klassers förhållande till varandra, så är fakta absolut nödvändiga. Av de orsaker som jag just nämnt var jag oförmögen att tillhandahålla dessa i alla fall i min bok. Jag skall nu försöka gottgöra denna oundvikliga brist och, då och då, presentera fakta som jag finner i källor som är tillgängliga för mig. För att på samma gång påvisa att min beskrivning är korrekt idag, kommer jag endast att använda fakta som tillkommit sedan jag lämnade England förra året, och som kommit till min kännedom efter det att min bok publicerades.

Läsare av min bok kommer ihåg att jag huvudsakligen var sysselsatt med att beskriva bourgeoisin och proletariatet i förhållande till varandra och nödvändigheten av kamp mellan dessa båda klasser; och att jag fäste särskild vikt vid att visa hur fullständigt berättigat proletariatet är att föra denna kamp, och att avvisa den engelska bourgeoisins fina fraser genom att visa på deras fula handlingar. Från den första sidan till den sista, skrev jag en anklagelse mot den engelska bourgeoisin. Jag skall nu tillhandahålla några fler valda bevis. Men, eftersom jag redan har visat tillräcklig förbittring över denna engelska bourgeoisi, är det inte min mening att ånyo hetsa upp mig över den, utan skall, så långt jag kan, behärska mig.

Den förste gode medborgare och värderade pater familias, som vi skall träffa är en gammal vän, eller snarare två. År 1843 hade firma Pauling & Henfrey redan haft gud vet hur många konflikter med sina arbetare, som vägrade att bli avrådda ens av de bästa argument från sina krav på ökad lön för ökat arbete, och slutade arbeta. Pauling och Henfrey, som är betydelsefulla byggnadsentreprenörer, och anställer många tegelslagare, timmermän och så vidare, anställde andra arbetare; detta ledde till en konflikt och till slut till ett blodigt slag med gevär och knölpåkar på Pauling & Henfreys tegelgård. Detta resulterade i en transport av ett halvt dussin arbetare till van Diemens land[85], vilket allt behandlas utförligt i min bok[86]. Men herrar Pauling och Henfrey måste pröva någonting på sina arbetare varje år, annars skulle de inte vara lyckliga; så de började hetsa dem igen i oktober 1844. Denna gång var det timmermännen, vars välfärd de filantropiska entreprenörerna var angelägna att befrämja. Alltifrån urminnes tider hade vanan bland timmermännen i Manchester och det omgivande området varit att inte "strike a light" [tända ett ljus] från kyndelsmäss[87] till den 17 november, det vill säga, att arbeta från sex på morgonen till sex på kvällen under de långa dagarna, och att börja så fort det blev ljust och sluta så fort det började bli mörkt under de korta dagarna. Alltifrån den 17 november tändes ljusen och arbetet fortsatte på heltid. Pauling & Henfrey, som sedan länge hade fått nog av denna "barbariska" vana, beslöt att sätta stopp för denna relik från "medeltiden" med hjälp av gaslampor, och när snickarna en kväll före sex inte kunde se längre utan lade undan sina verktyg och gick för att hämta sina rockar, tände förmannen gasen och sade att de måste arbeta till sex. Timmermännen, som detta inte passade, kallade till allmänt möte för arbetarna inom yrket. Pauling frågade sina arbetare, mycket förvånad, om de var missnöjda med något, eftersom de hade kallat till ett möte. Några av arbetarna sade att det inte var de som var direkt ansvariga för kallelsen till möte, utan hantverkarföreningens kommitté, till vilket Pauling svarade att han inte brydde sig ett dyft om hantverkarföreningen, men att han skulle vilja ge dem ett förslag: om de accepterade att ljusen tändes skulle han i sin tur vara villig att återgälda detta genom att ge dem tre timmars ledigt på lördagarna, och - generöse man - också tillåta dem att arbeta en extra kvart varje dag för vilket de skulle få extra betalt! De å sin sida skulle arbeta en halv timme längre när alla andra arbetsplatser började tända sina ljus. Arbetarna bedömde förslaget och räknade ut att som resultat skulle Pauling & Henfrey tjäna en hel arbetstimme varje dag under de korta dagarna, och varje arbetare skulle behöva arbeta sammanlagt 92 timmar, det vill säga 9,25 dagar extra utan att få ett rött öre tillbaka, och om man räknade alla arbetare, som var anställda i firman, skulle ovannämnda herrar spara 400 pund i löner under vintermånaderna. Så arbetarna höll sitt möte och förklarade för sina arbetskamrater att om en firma lyckades med att genomföra detta, skulle alla andra firmor följa efter och som resultat skulle det bli en allmän indirekt reducering av lönerna, som skulle råna snickarna i distriktet på omkring 4.000 pund per år. Det beslutades att på den följande måndagen skulle alla timmermän, anställda hos Pauling & Henfrey, lämna in sina uppsägningsvarsel på tre månader och om deras arbetsgivare inte ändrade sig, skulle de sluta arbeta när tiden gått ut. Föreningen lovade för sin del att underhålla dem med en allmän uttaxering i händelse av att arbetet stoppade.

På måndagen den 14 oktober gick arbetarna och lämnade sitt varsel, varpå de blev tillsagda att de kunde ge sig av med detsamma, vilket de naturligtvis gjorde. Samma kväll hölls ett nytt möte med alla byggnadsarbetarna, på vilket alla kategorier av byggnadsarbetare lovade sitt stöd till de strejkande. På den följande onsdagen och torsdagen slutade alla timmermän i grannskapet, som också var anställda av Pauling & Henfrey, arbeta och strejken var i full gång.

Byggmästarna, som så plötsligt strandats sände ögonblickligen ut folk i alla riktningar, till och med så långt som till Skottland, för att rekrytera arbetare, eftersom det i grannskapet inte fanns en själ som ville arbeta för dem. Efter några dagar anlände tretton män från Staffordshire. Men så snart som de strejkande fann en möjlighet att tala med dem och förklara tvisten och anledningarna till att de slutat arbeta, vägrade flera av de nyanlända att fortsätta arbeta. Men mästarna hade ett effektivt sätt att bemöta detta: de förde de motsträviga, tillsammans med dem som hade förlett dem, inför Daniel Maude, fredsdomare. Men innan vi följer dem dit, måste vi först sätta mr Daniel Maudes dygder i rätta ljuset. Daniel Maude är "av staten utnämnd och avlönad polisdomare" eller fredsdomare i Manchester. De engelska polisdomarna är vanligen rika borgare eller markägare, ibland även präster, som tillsätts av regeringen. Men eftersom dessa pundhuvuden inte förstår något av lagen, gör de de mest flagranta misstag, förlöjligar bourgeoisin och skadar den, eftersom de även när de konfronteras med en arbetare ofta blir alldeles förvirrade om han försvaras av en skicklig advokat, och antingen glömmer någon legal form när de dömer honom, vilket resulterar i ett framgångsrikt överklagande, eller låter sig missledas till att frige honom. Dessutom har de rika företagarna i de stora städerna och industriområdena inte någon tid till övers för att tillbringa tråkiga dagar i en rättegångssal och föredrar att installera en ersättare. På initiativ av städerna själva har som resultat i dessa städer utsetts betalda polisdomare, lagkunniga män, som har förmågan att dra fördel av alla vändningar och fina nyanser i den engelska lagen, och, när så är nödvändigt, komplettera och förbättra den till bourgeoisins fromma. Deras ansträngningar i denna sak illustreras av följande exempel.

Daniel Maude är en av de liberala fredsdomare som tillsattes i stort antal under den liberala regeringen. Bland hans heroiska bedrifter, innanför och utanför Manchesterförvaltningens domstolsarena, skall vi nämna två. När företagarna 1842 lyckades tvinga arbetarna i södra Lancashire till uppror, som bröt ut i Stalybridge och Ashton i början av augusti, marscherade omkring 10.000 arbetare med chartisten Richard Pilling i spetsen den 9 augusti därifrån till Manchester

"för att träffa sina herrar på Börsen och se efter hur marknaden i Manchester var".[88]

När de nådde utkanterna av staden, möttes de av Daniel Maude med hela den aktningsvärda polisstyrkan, en avdelning kavalleri och ett skyttekompani. Men detta var endast för syns skull, eftersom det låg i företagarnas och liberalernas intresse att upproret skulle sprida sig och tvinga fram ett avslag på spannmålslagarna. Här var Daniel Maude helt överens med sina värderade kolleger, och han började komma överens med arbetarna och tillät dem att komma in i staden om de lovade att "hålla sig lugna" och följa en fastställd rutt. Han visste mycket väl att upprorsmakarna inte skulle göra detta och inte önskade han det minsta att de skulle göra så - han kunde ha kvävt hela det planerade upproret i sin linda med lite energi, men om han gjort det, skulle han inte ha agerat till förmån för sina antispannmålslagvänner, utan i sir Robert Peels intresse. Så han drog tillbaka soldaterna och tillät arbetarna att komma in i staden, där de omedelbart fick alla fabriker att stanna. Men så snart som upproret visade sig definitivt vara riktat mot den liberala bourgeoisin och fullständigt ignorerade "de förbannade spannmålslagarna", intog Daniel Maude ånyo sitt juridiska ämbete och arresterade dussintals arbetare och marscherade iväg med dem till fängelset utan pardon för "störande av ordningen" - så att han först orsakade dessa störningar och sedan bestraffade dem. En annan karakteristisk händelse i karriären hos denne Manchesters Salomo avslöjas av det följande. Eftersom Antispannmålslagförbundet flera gånger misshandlades offentligt i Manchester, håller det privata möten, där man enbart kan komma in med biljett - men vars beslut och petitioner som presenteras för allmänheten, framlägges som sådana från allmänna möten och som manifestationer från Manchesters "allmänna opinion". För att sätta stopp på detta bedrägliga skryt från de liberala företagarna, säkrade tre eller fyra chartister, bland dem min gode vän James Leach, biljetter till sig själva och gick på ett av dessa möten. När mr Cobden reste sig för att tala, frågade James Leach ordföranden om detta var ett offentligt möte. Istället för att svara, kallade ordföranden på polis och fick Leach arresterad utan vidare. En andra chartist ställde frågan igen, sedan en tredje, och en fjärde, alla togs om hand, en efter en, av "the bluebottles" [bylingarna], som stod och trängdes i dörren, och ivägforslades till stadshuset. De framträdde nästa morgon inför Daniel Maude, som redan var fullt informerad om allt. De anklagades för att ha stört mötet, tilläts knappast att yttra sig, och måste sedan lyssna till ett allvarsamt tal av Daniel Maude, som talade om för dem att han kände dem, att de var politiska vagabonder som inte gjorde annat än orsakade uppror på möten och störde ärliga, laglydiga medborgare, och att ett slut måste sättas på detta förhållande. Därför - och Daniel Maude visste mycket väl att han inte kunde dela ut något riktigt straff åt dem - därför skulle han döma dem till att betala kostnaderna denna gång.

Det var inför densamme Daniel Maude, vars borgerliga dygder vi just har beskrivit, som de motspänstiga arbetarna från Pauling & Henfrey släpades. Men de hade tagit en advokat med sig för säkerhets skull. Den förste som hördes var den arbetare just anländ från Staffordshire, som i självförsvar hade vägrat att fortsätta arbeta på en plats där andra lagt ner arbetet. Firma Pauling & Henfrey hade ett skriftligt kontrakt, undertecknat av arbetarna från Staffordshire, och detta förelades domaren[65*]. Försvarsadvokaten insköt att denna överenskommelse hade undertecknats på en söndag och därför var ogiltig. Med stor värdighet erkände Daniel Maude, att "affärstransaktioner" slutförda på en söndag var ogiltiga, men sade att han inte trodde att herrarna Pauling & Henfrey såg detta som en "affärstransaktion"! Så utan att spendera alltför mycket tid med att fråga arbetaren om denne "betraktade" dokumentet som en "affärstransaktion", talade han om för den arme saten att han antingen måste fortsätta att arbeta eller roa sig i trampkvarnen i tre månader. - Åh, Manchesters Salomo! Sedan detta fall behandlats, förde Pauling & Henfrey fram den andre anklagade. Hans namn var Salmon, och han var en av firmans gamla arbetare som slutat arbeta. Han var anklagad för att ha skrämt de nya arbetarna till att delta i strejken. Vittnet - en av de senare - uppgav att Salmon hade tagit honom i armen och talat med honom. Daniel Maude frågade om den anklagade möjligen hade använt hotelser eller slagit honom? - Nej, sade vittnet. Daniel Maude, förtjust över att ha funnit ett tillfälle att visa sin opartiskhet efter att just ha uppfyllt sina skyldigheter mot bourgeoisin, förklarade att det fanns ingenting i fallet som utpekade den anklagade. Han hade all rätt att ta en promenad på allmän väg och att tala till andra människor så länge som han inte hängav sig åt skrämmande ord och handlingar - han frikände honom därför. Men herrar Pauling & Henfrey hade åtminstone den tillfredställelsen, att genom att betala kostnaderna i fallet, ha fått nämnde Salmon skickad i fängsligt förvar över en natt - och detta var ändå något. Salmons glädje skulle inte heller vara länge. För efter att ha blivit lössläppt på torsdagen den 31 oktober, ställdes han ånyo inför Daniel Maude på tisdagen den 5 november, anklagad för att ha attackerat herrar Pauling & Henfrey på gatan. Samma torsdag som Salmon blev frikänd anlände ett antal skottar till Manchester, lockade med falska påståenden om att dispyten var slut och att Pauling & Henfrey inte kunde hitta nog med arbetare i sitt distrikt för att klara av sina omfattande kontrakt. På fredag kom ett antal skotska snickare, som hade arbetat i Manchester ett tag, och förklarade orsaken till arbetsstoppet för sina landsmän. Ett stort antal av deras arbetskamrater - omkring 400 - samlades runt det värdshus där skottarna var inkvarterade. Men dessa skottar hölls där som fångar med en förman som vakt vid dörren. Efter en stund anlände herrarna Pauling & Henfrey för att i egen person eskortera sina nya arbetare till deras arbetsplats. När gruppen kom ut, ropade de som samlats utanför till skottarna att inte ta arbete mot de regler som gällde för yrket i Manchester och inte vanhedra sina landsmän. Två av skottarna började faktiskt komma efter och Pauling själv sprang tillbaka för att dra dem framåt. Folkmassan förblev stilla, hindrade endast gruppen att röra sig alltför fort och ropade till skottarna att inte lägga sig i andra människors angelägenheter, att åka tillbaka hem etc. Henfrey förlorade till sist sitt tålamod; han såg flera av sina gamla arbetare i mängden, bland dem Salmon, och för att få ett slut på affären, grep han den senare i armen. Pauling tog honom i den andra armen och båda ropade på polis så mycket de förmådde. Polisinspektören kom fram och frågade vilka anklagelser som riktades mot mannen, vid vilket de båda blev mycket generade, men de sade, "Vi känner mannen." "Åh," sade inspektören, "det är tillräckligt då, vi kan låta honom gå för tillfället." Pauling & Henfrey, som behövde något slags anklagelse mot Salmon, övervägde saken i flera dagar tills de slutligen, på sin advokats inrådan, framförde ovan nämnda anklagelse. Efter det att alla vittnen mot Salmon hörts, reste sig W. P. Roberts, "gruvarbetarnas kronjurist", domarnas skräck, plötsligt för den anklagade och frågade om han fortfarande skulle kalla sina vittnen, eftersom ingenting anförts mot Salmon. Daniel Maude lät honom fråga ut sina vittnen, som intygade att Salmon hade uppfört sig lugnt tills Henfrey tog tag i honom. När pläderingarna för och emot avslutats, sade Daniel Maude att han skulle fastställa domen på lördag. Tydligt är att närvaron av "kronjuristen" Roberts fick honom att tänka två gånger innan han talade en.

På lördagen framförde Pauling & Henfrey ytterligare en anklagelse om brott, gällande konspiration och hot, mot tre av sina gamla arbetare - Salmon, Scott och Mellor. Med detta hoppades de utdela ett dödligt slag mot hantverkarföreningen, och för att känna sig säkra gentemot den fruktade Roberts hade de tillkallat en framstående advokat från London, Monk. Som sitt första vittne kallade Monk Gibson, en av de nyligen anställda skottarna, som också uppträtt som vittne mot Salmon föregående tisdag. Han deklarerade att på fredagen den 1 november, då han och hans kamrater kom ut från värdshuset, omringades de av en folksamling som knuffade och drog i dem och de tre anklagade ingick i denna samling. Roberts började nu korsförhöra detta vittne, konfronterade honom med en annan arbetare och frågade om han, Gibson, inte hade sagt till denne arbetare kvällen före att han inte hade vetat att han var under ed när han vittnade den föregående tisdagen och att han inte riktigt förstod vad han förväntades säga och göra i rätten. Gibson svarade att han inte kände mannen, han hade varit tillsammans med två män kvällen före och han kunde inte säga om denne man var en av dem eftersom det hade varit mörkt. Det var möjligt att han hade sagt något liknande eftersom formen av ed var annorlunda i Skottland jämfört med England; han kunde inte klart komma ihåg. Monk reste sig då och förklarade att Roberts inte hade rätt att ställa sådana frågor, till vilket Roberts svarade att protester av den typen var på sin plats när man företrädde en sjuk sak, men att han hade rätt att fråga vad han ville, inte bara var vittnet var fött, utan också var han hade varit varje dag sen dess, och vad han hade ätit varje dag. Daniel Maude bekräftade att Roberts hade denna rätt men gav honom det faderliga rådet att hålla sig till saken så mycket som möjligt. Sedan, efter det att Roberts från vittnet erhållit ett uttalande om att han börjat arbeta för Pauling & Henfrey först på dagen efter den händelse på vilken anklagelsen var baserad, det vill säga den 2 november, lät han honom gå. Sedan framträdde Henfrey själv som vittne och upprepade vad Gibson hade sagt om händelsen. Härvid frågade Roberts honom: Söker ni en orättfärdig fördel framför era konkurrenter? Monk protesterade åter mot denna fråga.

Nåväl, sa Roberts, jag skall uttrycka det klarare. - Mr Henfrey, känner ni till att arbetstiden för snickare i Manchester bestäms av vissa regler?

Henfrey: Jag har ingenting att göra med dessa regler, jag har rätt att göra mina egna regler.

Roberts: Helt klart. Under ed, mr Henfrey, begär ni inte längre arbetstid från era arbetare än andra byggnadsentreprenörer och snickarmästare?

Henfrey: Jo.

Roberts: Hur många timmar, ungefär?

Henfrey visste inte exakt och tog fram sin anteckningsbok för att räkna.

Daniel Maude: Ni behöver inte ta så mycket tid för att räkna ut det, tala bara grovt om hur många.

Henfrey: Nå, omkring en timme på mornarna och en timme på kvällarna under sex veckor före den tid ljusen vanligtvis tändes, och motsvarande under sex veckor efter den dag då det är vanligt att sluta tända ljus.

Daniel Maude: Så var och en av era arbetare måste arbeta 72 timmar extra innan ljuset tänds och 72 timmar efter, det blir 144 timmar på tolv veckor?

Henfrey: Ja.

Detta uttalande mottogs med tecken på stor indignation av publiken. Monk tittade ilsket på Henfrey och Henfrey såg på sin advokat i förvirring och Pauling drog i Henfreys rockskört - men det var för sent. Daniel Maude som tydligen såg att han var tvungen att spela opartisk igen denna dag, hade hört medgivandet och gjort det offentligt.

Sedan två oviktiga vittnen hörts, sade Monk att hans bevisföring mot de anklagade nu var avslutad.

Daniel Maude sade då att käranden inte hade lyckats skapa ett fall för en brottsmålsundersökning mot de anklagade, genom att inte lyckats visa att de hotade skottarna hade anställts av Pauling & Henfrey före den 1 november, eftersom det inte fanns något bevis i form av ett anställningskontrakt och anställning av de berörda männen före den 2 november, medan anklagelsen hade framförts den första november. Följaktligen var dessa män ännu inte anställda hos Pauling & Henfrey och de anklagade hade all rätt att med varje legal handling försöka hindra dem från att börja arbeta för Pauling & Henfrey. Som svar på detta sade Monk att de svarande hade engagerats i det ögonblick de lämnade Skottland och steg på ångaren. Daniel Maude påpekade att det verkligen hade påståtts att sådant anställningskontrakt hade upprättats, men detta dokument hade inte framlagts. Monk svarade att dokumentet befann sig i Skottland och han bad Maude att ajournera fallet tills det kunde föreläggas rätten. Roberts avbröt här för att säga att detta var något nytt för honom. Bevisföringen för käranden hade förklarats avslutad och nu begärde käranden att fallet skulle ajourneras för att nya bevis skulle framläggas. Han insisterade på att fallet skulle fullföljas. Daniel Maude beslöt att båda besvären var överflödiga eftersom ingen dokumenterad anklagelse fanns framför rätten - varpå de anklagade ivägskickades.

Under tiden hade inte heller arbetarna varit overksamma. Vecka efter vecka höll de möten i Timmermännens sal eller i Socialisternas sal, bad om hjälp från olika hantverkarföreningar, vilket gavs i massor, slutade aldrig att göra Pauling & Henfreys agerande känt och sände slutligen ut delegater i alla riktningar för att informera sina yrkesbröder i alla områden, där Pauling & Henfrey rekryterade arbetare, om anledningarna till denna rekrytering och för att förhindra att de tog arbete för denna firma. Endast några få veckor efter det att strejken börjat fanns det sju delegater på väg och affischer i gathörnen i alla större städer i landet som varnade arbetslösa timmermän för Pauling & Henfrey. Den 9 november rapporterade några av de delegater som återvänt om sina uppdrag. En av dessa, vid namn Johnson, som hade varit i Skottland, beskrev hur Pauling & Henfreys representant hade rekryterat trettio arbetare i Edinburgh, men så snart dessa hörde om fakta i saken av honom, beslöt de att de hellre skulle svälta än åka till Manchester under sådana omständigheter. En andra delegat hade varit i Liverpool för att hålla vakt över de anländande ångarna, men inte en enda man hade anlänt, så han hade upptäckt att han ingenting hade att göra. En tredje man hade varit i Cheshire men varthän han gick fann han att han ingenting mer hade att göra, eftersom Northern Star, arbetartidningen, hade offentliggjort sakernas förhållande vida omkring och omintetgjort varje önskan hos någon att åka till Manchester. I en stad, Macclesfield, hade timmermännen redan gjort en insamling till förmån för de strejkande och lovat att bidra med ytterligare en shilling per man om behovet skulle uppstå. På andra platser kunde han stimulera de lokala yrkesarbetarna att starta sådana insamlingar.

För att ge Pauling & Henfrey ännu ett tillfälle att träffa en uppgörelse med arbetarna, samlades alla yrkesarbetare, anställda i byggnadsbranschen, i Timmermännens sal måndagen den 18 november, valde en deputation för att överlämna en skrivelse till dessa herrar och marscherade i procession med flaggor och standar till Pauling & Henfreys hus. Först kom deputationen, följd av strejkkommittén, därpå timmermännen, tegelslagarna och brännarna, daglönarna, murarna, planksågarna, glasarbetarna, stuckatörerna, målarna, en orkester, stenhuggarna, inredningssnickarna. De passerade det hotell där deras "kronjurist" Roberts bodde och hälsade honom med höga hurrarop när de marscherade förbi. När de anlänt till fastigheten, bröt sig deputationen ut medan massan marscherade vidare upp på Stevensontorget där den höll ett offentligt möte. Deputationen mottogs av polisen, som krävde dem på deras namn och adresser innan man lät dem gå vidare. När de steg in på kontoret, sade kompanjonerna Sharps och Pauling till dem att de inte kunde ta emot ett meddelande från en folkmassa av arbetare sammanförd endast i syfte att hota. Deputationen förnekade att detta skulle vara deras avsikt eftersom processionen inte ens hade stannat, utan genast fortsatt sin väg. Medan denna procession med 5.000 arbetare fortsatte sin marsch, mottogs deputationen slutligen och fördes in i ett rum där polismästaren, en officer och tre tidningsreportrar var närvarande. Sharps, kompanjon till Pauling & Henfrey, ockuperade ordförandestolen och påpekade att deputationen skulle vara försiktig med vad den sade eftersom allting skulle bli vederbörligen upptecknat och, under vissa omständigheter, användas mot dem i rätten. - De började nu fråga deputationen vad de klagade på, o.s.v., och sade att de ville ge männen arbete utifrån de traditionella reglerna i Manchester. Deputationen frågade om de män som plockats upp i Staffordshire och Skottland arbetade enligt det reglemente för yrkesarbetare som gällde i Manchester.

Nej, blev svaret, vi har ett speciellt arrangemang med dessa män. Då kommer ert folk att ges arbete igen på sedvanliga villkor? Åh, vi förhandlar inte med någon deputation, men låt männen komma så skall de få reda på på vilka villkor vi är villiga att ge dem arbete.

Sharps tillade att alla firmor som han hade kontakt med alltid hade behandlat sina arbetare bra och betalat de högsta lönerna. Deputationen svarade att om, som de hade hört, han var associerad med firma Pauling & Henfrey, motsatte sig denna firma våldsamt arbetarnas intressen. - En tegelmakare, medlem av deputationen, tillfrågades vad medlemmarna i hans fack hade att klaga på.

Åh, ingenting just nu, men vi har fått nog.[66*]

Åh, ni har fått nog, va? svarade Pauling med ett hånleende, och tog sedan tillfället i akt att leverera en lång föreläsning om hantverkarföreningar, strejker, o.s.v., och den misär som de ledde arbetarna till - varpå en i deputationen påpekade att de inte på något sätt var böjda att låta sina rättigheter fråntas sig bit för bit, och till exempel att arbeta 144 timmar per år för ingenting, som nu krävdes. Sharps påpekade att de också borde ta hänsyn till den förlust som föranleddes av dem som deltog i processionen eftersom de inte arbetade den dagen, såväl som strejkens kostnad, de strejkandes förlust av löner, o.s.v. En i deputationen sade:

Det angår ingen utom oss, och vi kommer inte be er bidra med ett rött öre ur er ficka.

Med detta lämnade deputationen och rapporterade till de samlade arbetarna i Timmermännens sal, där det också avslöjades att inte bara de i området som arbetade för Pauling & Henfrey (de som inte var timmermän och därför inte i strejk) kommit för att deltaga i processionen, utan också många av de nyligen inflyttade skottarna hade strejkat denna morgon. En målare förklarade också att Pauling & Henfrey hade ställt samma orättvisa krav på målarna som de ställt på snickarna, men att de också ämnade göra motstånd. För att förenkla hela affären och förkorta kampen beslöts att alla byggnadsarbetare som var anställda av Pauling & Henfrey skulle lägga ner arbetet. Detta gjorde de. Målarna slutade följande lördag och glasmästarna på måndagen, och på den nya teatern som Pauling & Henfrey hade fått kontrakt på, arbetade endast två murare och fyra daglönare, istället för 200 man, efter några få dagar. Några av de nyanlända lade också ner arbetet.

Pauling & Henfrey skummade av vrede. När ytterligare tre av de nyanlända lade ner arbetet drogs de inför Daniel Maude, fredagen den 22 november. De föregående bakslagen hade inte haft någon effekt. En arbetare vid namn Read var den förste som behandlades, anklagad för kontraktsbrott; ett kontrakt som den anklagade hade undertecknat i Derby förelades rätten. Roberts, som återigen försvarade, förklarade genast att det inte fanns tillstymmelse till samband mellan kontraktet och anklagelsen, de var två helt olika saker. Daniel Maude insåg utan vidare kärnpunkten, så snart som den formidable Roberts hade lagt fram den, men det tog honom en lång, plågsam stund att få den förklarad för advokaten för den andra sidan. Slutligen begärde den senare att få ändra sin anklagelse och kom efter en stund tillbaka med en som var mycket värre än den första. När han insåg att denna inte heller dög, begärde han ytterligare ajournering av fallet och Daniel Maude gav honom uppskov till fredagen den 29 november, det vill säga en hel vecka, att överväga saken. Jag har inte lyckats upptäcka om han lyckades eller inte, eftersom det nummer av tidningen som måste ha innehållit en rapport om domen saknas i mina samlingar. Under tiden gick Roberts över till offensiven och fick flera av de rekryterade arbetarna och en av Pauling & Henfreys förmän inför rätta för att ha trängt sig in i en av de strejkandes hus och angripit hans fru; i två andra fall hade några av de strejkande arbetarna blivit angripna. Till sin stora besvikelse måste Daniel Maude finna alla de anklagade skyldiga, men han behandlade dem så varsamt som han möjligen kunde och ålade dem att hålla fred i framtiden.

Slutligen, i slutet på december, lyckades Pauling & Henfrey att erhålla en dom mot två av sina motståndare, likaså på anklagelser om att ha angripit en av deras arbetare. Men denna gång var rätten inte så fördragsam. Utan vidare dömde den dem till en månads fängelse och ålade dem att hålla sig lugna sedan de hade frisläppts.

Från och med nu blir nyheter om strejken magra. Den var fortfarande i full gång den 18 januari. Jag har inte hittat några senare rapporter.[89] Den har förmodligen avslutats som de flesta andra. Under tiden kommer Pauling & Henfrey att ha säkrat ett tillräckligt antal arbetare från avlägsna landsändar och genom en del överlöpare från arbetarnas sida; efter en längre eller kortare strejk med dess medföljande elände, för vilket de strejkande tröstades i medvetandet att de ingenting hade att förebrå sig, och att de hade hjälpt till att upprätthålla lönenivån för sina arbetskamrater, kommer majoriteten av dem att ha funnit arbete någon annan stans. Och när det gäller sakfrågan kommer Pauling & Henfrey att ha lärt sig att de inte kan göra sin vilja gällande så rigoröst, eftersom strejken också för dem innebar avsevärda förluster, och efter en så hård kamp kan de övriga arbetsgivarna inte så snart tänka sig att ändra de gamla reglerna för sina yrkeskunniga timmermän.

F. Engels.

Förord till den engelska upplagan

Den bok, av vilken en engelsk översättning härmed åter publiceras, utgavs först i Tyskland år 1845. Författaren var vid den tiden ung, tjugofyra år gammal, och hans produkt är präglad av hans ungdom med dess goda och bristfälliga drag, och han skäms inte över någotdera. Den översattes till engelska 1885 av en amerikanska, mrs F. Kelley-Wischnewetzky, och publicerades följande år i New York. Då den amerikanska upplagan är så gott som slutsåld och aldrig har distribuerats i större utsträckning på denna sida av Atlanten, presenteras föreliggande upplaga med engelsk förlagsrätt och med fullt samtycke av alla intresserade parter.

För den amerikanska upplagan skrevs ett nytt förord och ett tillägg på engelska av författaren. Det förra hade föga att skaffa med själva boken; det behandlade den tidens amerikanska arbetarrörelse och utelämnas därför här som irrelevant. Det senare - det ursprungliga förordet - har i stor utsträckning använts i dessa inledande anmärkningar.

Det sakernas tillstånd som beskrivs i denna bok tillhör i många avseenden gårdagen, såvitt det gäller England. Fastän det inte uttryckligen förklaras i våra erkända överenskommelser, är det ändå en lag inom den moderna nationalekonomin, att i ju större skala den kapitalistiska produktionen genomförs, desto mindre kan den tolerera de små tjuv- och svindlarknep, som karaktäriserar dess tidigare stadier. De enklare affärsknep som den polske juden, representanten för handeln i dess lägsta form i Europa, begagnar, dessa tricks som tjänar honom så väl i hans eget land och som allmänt praktiseras där, finner han föråldrade och oförenliga med platsens sed och krav, när han kommer till Hamburg eller Berlin. Vidare finner den kommissionsagent, jude eller kristen, som hör hemma i Berlin eller Hamburg, sedan han besökt börsen i Manchester ett par månader, att han, om han skall kunna köpa bomullsgarn eller billigt kläde, också gör bäst i att göra sig av med de aningen mer raffinerade men ändå miserabla knep och konster, vilka betraktas som höjden av sinnrikhet i hans hemland. Faktum är att sådana metoder inte lönar sig längre på en stor marknad, där tid är pengar och en viss grad av affärsmoral oundvikligen utvecklas, helt enkelt i syfte att spara tid och besvär. Och detsamma gäller relationerna mellan fabrikanten och hans "händer".

Återupplivandet av näringslivet efter 1847 års kris markerade gryningen för en ny industriell epok. Upphävandet av spannmålslagarna[90] och de därav följande ekonomiska reformerna gav engelsk industri och handel allt nödvändigt armbågsrum. Upptäckten av de kaliforniska och australiska guldfälten kom i snabb följd. De koloniala marknaderna utvecklade i allt snabbare takt sin förmåga att absorbera engelska industrivaror. I Indien krossades miljoner handvävare slutgiltigt av Lancashires maskinvävstol. Kina öppnades mer och mer. Framförallt undergick Förenta staterna - som då, affärsmässigt sett, var en ren kolonialmarknad fast den allra största av alla - en ekonomisk utveckling, som var förvånande även för ett land i så snabbt framåtskridande som detta. Och, slutligen, de nya kommunikationsmedel som infördes i slutet av den föregående perioden - järnvägar och oceanångare - utbyggdes nu i internationell skala. De förverkligade vad som hittills endast existerat som en slumrande möjlighet, en världsmarknad. Denna världsmarknad bestod i början av ett antal helt eller i huvudsak jordbrukande länder, grupperade runt ett enda industricentrum - England - som konsumerade merparten av deras råvaruöverskott och i gengäld försåg dem med större delen av deras behov av industrivaror. Intet under att Englands industriella framgångar blev kolossala och utan motstycke. Sådant läget av 1844 nu framstår för oss, verkar det jämförelsevis primitivt och betydelselöst. I proportion till denna utveckling förbättrades tydligen andan inom tillverkningsindustrin. Den konkurrens mellan fabrikanter, som tagit sig uttryck i småstölder mot de arbetande, lönade sig inte längre. Näringslivet hade vuxit ifrån sådana småaktiga sätt att tjäna pengar; de var inte värda att praktiseras av en industrimiljonär, utan användes för att hålla igång konkurrensen mellan småhandlare, som var tacksamma för varje penny de kunde plocka åt sig. På så vis avskaffades trucksystemet, tiotimmarsdagen[91] genomfördes, och ett antal andra reformer av mindre betydelse infördes - mycket emot andan i frihandeln och den otyglade konkurrensen, men lika mycket till förmån för den verklige storkapitalisten i hans tävlan med sin mindre framgångsrike broder. Vidare: ju större en koncern och därmed antalet arbetare, desto större den förlust och de besvär, som orsakades av varje konflikt mellan arbetsgivare och anställda. Därför kom en ny anda över arbetsgivarna, särskilt de stora, vilken lärde dem att undvika onödigt käbbel, att finna sig i fackföreningarnas existens och makt. Slutligen upptäckte de t.o.m. att strejker - vid passande tillfälle - var ett verksamt medel att tjäna deras egna intressen. De största industrimännen, tidigare ledare för kriget mot arbetarklassen, var nu de första att predika fred och harmoni. Och detta av mycket goda skäl. Faktum är att alla dessa eftergifter åt rättvisa och filantropi endast tjänade till att påskynda kapitalkoncentrationen i händerna på fåtalet. För dem hade den småaktiga extra utpressningen från tidigare år förlorat all vikt och bara blivit till besvär. Desto snabbare och säkrare kunde de nu krossa de mindre konkurrenterna, vilka inte kunde klara sig utan sådana extraslantar. Härigenom har produktionsutvecklingen på grundval av det kapitalistiska systemet i sig själv varit nog för att - åtminstone i de ledande industrierna, ty i de mindre viktiga branscherna är detta långt ifrån fallet - göra sig av med alla de mindre missförhållanden, som tidigare förbittrat arbetarnas tillvaro. På så vis framstår allt tydligare det stora, centrala faktum, att orsaken till arbetarklassens förtvivlade läge inte är att söka bland dessa smärre olägenheter, utan i själva det kapitalistiska systemet. Lönearbetaren säljer till kapitalisten sin arbetskraft för en viss daglig summa. Efter några timmars arbete har han reproducerat värdet av den summan; men innebörden av kontraktet ålägger honom att arbeta ytterligare ett antal timmar för att fullborda sin arbetsdag; och det värde som han producerar under dessa extratimmar av merarbete är det mervärde, som inte kostar kapitalisten något, men som ändå går i hans ficka. Detta är grunden för det system, vilket mer och mer tenderar att splittra det civiliserade samhället i ett fåtal Rotschilds och Vanderbilts, ägarna av alla produktions- och existensmedel, å ena sidan, och ett ofantligt antal lönearbetare, som inte äger någonting förutom sin arbetskraft, å den andra. Och att detta resultat har orsakats, inte av det ena eller andra underordnade missförhållandet, utan av själva systemet - detta faktum har kommit att framstå i skarp relief genom kapitalismens utveckling i England sedan 1847.

Vidare har de upprepade hemsökelserna av kolera, tyfus, smittkoppor och andra epidemier för den brittiske borgaren påvisat den absoluta nödvändigheten av att sanera hans städer, om han vill undvika, att han och hans familj faller offer för sådana sjukdomar. Följaktligen har de mest skriande missförhållandena, som beskrivits i denna bok, antingen avlägsnats eller gjorts mindre iögonfallande. Dränering har införts eller förbättrats, breda avenyer har dragits genom många av de värsta slumområdena som jag beskrivit. "Lilla Irland" har försvunnit, och "Seven Dials"[92] står näst i tur att sopas bort. Men vad hjälper det? Hela distrikt, som jag 1844 kunde beskriva som nästan idylliska, har nu, med städernas tillväxt, råkat i samma tillstånd av vanvård och förfall, nöd och elände. Endast grisarna och avfallshögarna tolereras inte längre. Bourgeoisin har gjort ytterligare framsteg i konsten att dölja arbetarklassens nödläge. Men att, i betraktande av bostäderna, ingen betydande förbättring har ägt rum, bevisas i rikligt mått av rapporten från den kungliga kommissionen "om de fattigas bostadsförhållanden" av 1885. Och detta är även fallet i andra avseenden. Polisförordningar har varit rikliga som rönnbär om hösten, men de kan endast dölja arbetarnas nödläge, inte avlägsna det.

Men medan England således har vuxit ur den kapitalistiska exploateringens barnskor som jag beskrivit det, har andra länder bara påbörjat sin utveckling. Frankrike, Tyskland och särskilt Amerika är de skräckinjagande konkurrenter, vilka just nu - som jag förutsåg 1844 - alltmer bryter ner Englands industrimonopol. Deras industrier är unga jämfört med Englands, men de ökar i vida snabbare takt än den senare och har, i detta ögonblick, underligt nog, nått ungefär samma utvecklingsstadium som den engelska industrin 1844. För Amerikas vidkommande är parallellen synnerligen slående. Visserligen är de yttre omständigheter, i vilka den amerikanska arbetarrörelsen befinner sig, mycket olika, men samma ekonomiska lagar gör sig gällande, och resultaten måste bli, om inte i varje avseende identiska, så av samma slag. Därför finner vi i Amerika samma kamp för kortare arbetsdag, laglig begränsning av arbetstiden, särskilt för kvinnor och barn i fabrikerna; vi finner trucksystemet i full blom, samt stugsystemet i lantdistrikten, där det utnyttjas av "bossarna" som ett medel för dominans över arbetarna. När jag 1886 mottog de amerikanska tidningarna med rapporter om den storstrejk, som genomfördes av 12.000 kolgruvearbetare i Connellsvilledistriktet i Pennsylvania, var det som att läsa min egen beskrivning av strejken 1844 i norra Englands kolgruvor. Samma lurendrejeri med falska vikter, samma trucksystem, samma försök att bryta gruvarbetarnas motstånd genom kapitalisternas sista men förkrossande tillgång - vräkningen av människor från deras bostäder, som ägdes av bolagen.

Jag har inte i denna översättning sökt göra boken à jour med dagens händelser, eller att i detalj påvisa alla förändringar som ägt rum sedan 1844. Detta av två skäl. För det första: Om jag gjorde det ordentligt, skulle boken bli dubbelt så tjock. För det andra innehåller första delen av Kapitalet av Karl Marx, av vilken en engelsk översättning föreligger, en mycket utförlig beskrivning av den brittiska arbetarklassens läge, så som det var omkring 1865, det vill säga vid den tid, då den brittiska industrin nådde höjdpunkten av sin blomstring. Jag skulle därför tvingas beröra samma ämne, som redan behandlats i Marx berömda verk.

Det är knappast nödvändigt att påpeka, att den allmänna teoretiska ståndpunkten i denna bok [Den arbetande klassens läge i England] - filosofiskt, ekonomiskt, politiskt, inte exakt sammanfaller med min ståndpunkt av idag. Modern internationell socialism, senare fullt utvecklad som vetenskap, huvudsakligen och nästan uteslutande genom Marx ansträngningar, existerade inte år 1844. Min bok representerar ett av stadierna i dess embryonala utveckling, och liksom det mänskliga embryot i sina tidiga stadier ännu har kvar gälarna från våra fisk-förfäder, så uppvisar denna bok överallt spåren av den moderna socialismens härstamning från en av dess föregångare, den tyska filosofin. Således är stor vikt lagd vid satsen, att kommunismen inte blott är en partidoktrin för arbetarklassen, utan en teori som omfattar frigörelsen av samhället i sin helhet, inklusive kapitalistklassen, ur dess nuvarande beträngda läge. Detta är sant nog, i teorin, men absolut värdelöst, och ibland värre än så, i praktiken. Så länge som den välmående klassen inte endast avvisar behovet av frigörelse, utan ihärdigt motsätter sig arbetarklassens självfrigörelse, så länge måste den samhälleliga revolutionen förberedas och utkämpas av arbetarklassen ensam. Den franske borgaren av 1789 förklarade också bourgeoisins frigörelse som en frigörelse av hela människosläktet, men adeln och prästerskapet ville annorlunda. Påståendet - fastän det för tillfället innehöll en teoretisk, historisk sanning med avseende på feodalismen - blev snart till ren sentimentalitet, och försvann helt ur åsyn i den revolutionära kampens eld. Och just de, som idag från "opartiskheten" i sin överlägsna ståndpunkt, för arbetarna predikar en socialism, svävande högt över deras klassintressen och klasskamp, som strävar till att finna en överensstämmelse mellan de båda kämpande klassernas intressen i en högre mänsklighet - dessa människor är antingen nyfrälsta som ännu har en hel del att lära, eller är de arbetarnas värsta fiender, ulvar i fårakläder.

Den återkommande perioden för de stora industrikriserna är i texten angiven till fem år. Detta var den period, som skenbart framgick av händelseförloppet från 1825 till 1842. Men industrins historia från 1842 till 1868 har visat att den verkliga perioden är tio år; att de mellanliggande omkastningarna var sekundära och alltmer tenderade att upphöra. Sedan 1868 har sakernas tillstånd åter förändrats. Mer därom snart.

Jag har med avsikt ej utelämnat ur texten de många förutsägelser, däribland den om en omedelbart förestående samhällelig revolution i England, vilka min ungdomliga hänförelse föranledde mig att spekulera i. Det märkliga är inte, att en hel del av dessa förutsägelser visade sig vara felaktiga, utan att så många har slagit in, och att det kritiska tillstånd för engelskt näringsliv, som skulle förorsakas av konkurrens från kontinenten och speciellt från Amerika, som jag då förutsåg - fast inom en alltför kort tidrymd - nu verkligen har inträffat. I detta avseende kan och bör jag göra boken à jour genom att här införa en artikel, som jag publicerade i Londontidningen Commonweal den 1 mars 1885, under rubriken "England 1845 och 1885". Här ges samtidigt en kort översikt över Englands arbetarklass historia under dessa 40 år. Den lyder som följer:

"För fyrtio år sedan stod England inför en kris, som endast tycktes möjlig att lösa genom styrkepolitik. Industrins oerhörda och snabba utveckling hade löpt förbi utvidgningen av de utländska marknaderna och ökningen av efterfrågan. Vart tionde år avbröts industrins frammarsch våldsamt av en allmän finansiell krasch, som efter en lång period av kronisk depression följdes av några korta år av framgång. Det hela slutade alltid med en febril överproduktion med åtföljande förnyad kollaps. Kapitalistklassen krävde högljutt fri spannmålshandel, och hotade att genomdriva denna genom att sända den svältande stadsbefolkningen tillbaka till lantdistrikten, varifrån den kom; att invadera dem, som John Bright sade, inte som fattighjon, tiggande om bröd, utan som en armé, vilken inkvarterar sig hos fienden. Städernas arbetande massor krävde sin del av den politiska makten - Folkchartan. De stöddes av majoriteten av småhandlarklassen, och den enda skillnaden mellan de två var huruvida chartan skulle genomdrivas med fysisk eller moralisk kraft. Så kom handelskrisen 1847 och den irländska hungersnöden, och med dem utsikten till revolution.

Den franska revolutionen 1848 räddade den engelska medelklassen. De segerrika franska arbetarnas socialistiska uttalanden skrämde den lägre medelklassen i England och disorganiserade den engelska arbetarklassens mer inskränkta men nyktrare rörelse. Just i det ögonblick, då chartismen nödvändigtvis måste hävda sig med full styrka, bröt den samman invändigt innan den nådde sitt yttre sammanbrott den 10 april 1848.[93] Arbetarklassens aktion sköts i bakgrunden. Kapitalistklassen triumferade utmed hela linjen.

Reformbillen av 1831[94] hade inneburit hela kapitalistklassens seger över den jordägande aristokratin. Avskaffandet av spannmålslagarna blev till seger för den fabriks drivande kapitalisten, inte endast över jordaristokratin, utan även över de sektioner av kapitalistklassen, vars intressen mer eller mindre var bundna till jordägarklassens - bankirer, börsjobbare, innehavare av statsobligationer etc. Frihandeln innebar en nyordning av Englands hela inrikes- och utrikespolitik, dess handels- och finanspolitik, i enlighet med industrikapitalisternas intressen - den klass som nu representerade nationen. Och den påtog sig denna uppgift med liv och lust. Varje hinder för industriproduktion avlägsnades skoningslöst. Tulltarifferna och hela skattesystemet revolutionerades. Allt underordnades ett enda mål, men ett mål av yttersta betydelse för fabrikanten-kapitalisten: förbilligande av alla råvaror, och särskilt arbetarklassens existensmedel; reduktion av kostnaderna för råmaterial och att hålla nere - om ännu inte att pressa ner - lönerna. England skulle bli 'världens verkstad'; alla andra länder skulle för England bli vad Irland redan var - marknader för dess industriprodukter och i sin tur leverantörer av råmaterial och livsmedel. England, det stora industriella centrum i en jordbrukande värld, med ett alltmer ökande antal spannmåls- och bomullsodlande Irländer runt sig, den industriella solen. Vilka lysande utsikter!

Industrikapitalisterna satte igång med att förverkliga detta sitt stora mål med sitt praktiska förstånd och det förakt för traditionella principer, som alltid har skiljt dem från deras mer trångsynta kamrater på kontinenten. Chartismen dog ut. Upplivandet av den kommersiella blomstringen, som följde naturligt sedan omslaget 1847 var över, underkastades helt frihandeln. Båda dessa omständigheter hade förvandlat den engelska arbetarklassen, politiskt, till en svans åt det 'stora liberala partiet' det parti som leddes av industriägarna. Då denna fördel väl uppnåtts, måste den bevaras. Och från den chartistiska oppositionen, som inte motsatte sig frihandeln som sådan, utan dess förvandling till den enda vitala, nationella frågan, hade industrikapitalisterna lärt, och lärde sig alltmer, att medelklassen aldrig kan uppnå full samhällelig och politisk makt över nationen utom med hjälp av arbetarklassen. På så vis inträdde en gradvis förändring i relationerna mellan de båda klasserna. Industriägarna inte endast underkastade sig villigt fabrikslagarna, en gång deras stora skräck, utan tolererade också att de genom stadgar utsträcktes till att reglera nästan alla näringsgrenar. Fackföreningar, dittills betraktade som en uppfinning av djävulen själv, blev nu gynnade och beskyddade såsom helt legitima institutioner, och som användbara medel för att sprida sunda ekonomiska principer bland arbetarna. Till och med strejker, vilka fram till 1848 varit det skändligaste av allt, befanns nu gradvis vara mycket nyttiga emellanåt, särskilt då de framprovocerades av arbetsgivarna vid den tid de själva valde. Av de lagbestämmelser, som placerade arbetaren på en lägre nivå, eller i ogynnsamt förhållande till hans arbetsgivare, avskaffades åtminstone de mest motbjudande. Och i praktiken blev den förskräckliga Folkchartan det politiska programmet för just de industrimän, som motsatt sig den intill slutet. 'Avskaffandet av förmögenhetsvillkoren' och 'Sluten omröstning' är nu landets lag. Lagförslagen om valreform av 1867 och 1884[95] närmar sig 'allmän rösträtt', åtminstone i den form den nu återfinns i Tyskland. Det lagförslag om omfördelning, som nu föreläggs parlamentet, åstadkommer 'jämlika valdistrikt' - på det hela taget inte mer ojämlika än de i Tyskland; 'betalning till [parlaments-]medlemmar', samt kortare, om än inte 'årliga parlament', hägrar synbart i framtiden. Ändå finns det de, som påstår att chartismen är död.

Revolutionen av 1848 har, i inte mindre grad än många av sina föregångare, haft egendomliga kompanjoner och efterföljare. Just de som avvisade den har, som Karl Marx brukade säga, blivit dess testamentsexekutorer. Louis Napoleon kom att skapa ett oberoende och förenat Italien, Bismarck revolutionerade Tyskland och återupprättade ungerskt oberoende, och de engelska industriägarna måste antaga Folkchartan.

För England var effekterna av denna industrikapitalisternas dominans i början häpnadsväckande. Näringarna återhämtade sig och utvidgades till en grad, tidigare okänd till och med i denna den moderna industrins vagga. De tidigare förbluffande skapelserna av ånga och maskineri förbleknade till ett intet, jämförda med den oerhörda massproduktionen under de tjugo åren från 1850 till 1870, med dess överväldigande siffror för export och import, med den rikedom som samlades i kapitalisternas händer och med masskoncentrationen av mänsklig arbetskraft i de stora städerna. Visserligen avbröts framgången liksom förr med en kris vart tionde år, 1857 liksom 1866, men dessa konvulsioner betraktades nu som naturliga, oundvikliga händelser, vilka man fatalistiskt måste underkasta sig, och som alltid löste sig till slut.

Och arbetarklassens läge under denna period? Det inträffade temporära förbättringar även för den stora massan. Men dessa förbättringar reducerades alltid till den gamla nivån genom tillflödet av den stora arbetslöshetsreserven, genom det ständiga ersättandet av arbetare med nya maskiner, och genom immigrationen av jordbruksbefolkning som nu, även den, mer och mer undanträngdes av maskiner.

En permanent förbättring kan erkännas endast för två 'skyddade' sektioner av arbetarklassen. För det första fabriksarbetarna. Den genom lag av parlamentet fastställda arbetstiden inom en relativt förnuftig ram har återställt deras fysiska konstitution och har givit dem en andlig överlägsenhet, förhöjd genom deras koncentration till platsen. De har det otvivelaktigt bättre än före 1848. Det bästa beviset är, att av tio strejker som de genomför, är nio provocerade av fabriksägarna i deras intresse, som det enda medlet att säkra en reducerad produktion. Man kan aldrig förmå arbetsgivarna att samtycka till 'korttidsarbete', ens om varorna är aldrig så osäljbara, men förmå arbetarna att strejka, så stänger de sina fabriker till sista man.

För det andra de stora fackföreningarna. De är organisationer för de yrken, i vilka vuxna mäns arbete dominerar eller är det enda. Här har ännu så länge varken konkurrensen från kvinnor, barn eller maskiner försvagat deras organiserade styrka. Maskinisterna, timmermännen, snickarna och murarna utgör var för sig en makt, detta till den grad att de, som i fallet med murarna och murarhantlangarna, framgångsrikt kan motsätta sig införandet av maskiner. Att deras läge har förbättrats i betydande grad sedan 1848 kan det inte råda något tvivel om, och det bästa beviset härför är det faktum, att sedan över femton år står inte bara arbetsgivarna på synnerligen god fot med dem, utan också de med sina arbetsgivare. De utgör en aristokrati inom arbetarklassen, de har lyckats tilltvinga sig en relativt välordnad tillvaro, och de betraktar den som slutgiltig. De är mönsterarbetarna hos firma Leone Levi & Giffen, och de är verkligen mycket trevliga att ha att göra med nuförtiden, för kapitalistklassen i allmänhet och för varje förståndig kapitalist i synnerhet.

Men vad det gäller den stora massan av arbetande, är det tillstånd av elände och osäkerhet, som de lever i, lika illa som någonsin, om inte värre. Östra London är en vidsträckt pöl av stagnerande misär och tröstlöshet, med svält när arbete saknas och förnedring, fysisk och sedlig, när arbete finns. Och så är det i alla stora städer - bortsett från den privilegierade arbetarminoriteten; och likaså i mindre städer och i jordbruksdistrikten. Den lag, som reducerar värdet av arbetskraften till värdet av de nödvändiga existensmedlen, och den andra lag, som reducerar dess genomsnittspris, i regel till minimum av dessa existensmedel, dessa lagar verkar på dem med den oemotståndliga kraften hos en automatisk maskin, som krossar dem mellan sina hjul.

Detta var det läge, som skapats av 1847 års frihandelspolitik, och av fabriksherrarnas tjugoåriga välde. Men då kom en förändring. Kraschen 1866 följdes visserligen av en obetydlig och kortvarig återhämtning omkring 1873, men den blev inte varaktig. Vi drabbades visserligen inte av krisen i full utsträckning vid den tid den inträffade, 1877 eller 1878, men vi hade alltsedan 1876 ett kroniskt tillstånd av stagnation i alla industrins dominerande branscher. Den verkliga kraschen kommer inte; inte heller den period av efterlängtad framgång, som vi vant oss vid före och efter en sådan. En trög depression, en kronisk övermättnad av alla näringsgrenars samtliga marknader, det är vad vi levt med under nära tio år. Hur kan det komma sig?

Frihandelsteorin grundades på ett antagande - att England skulle bli det enda stora industricentrum i en jordbruksidkande värld. Och faktum är att detta antagande visat sig vara en ren illusion. Förutsättningarna för modern industri, ångkraft och maskineri, kan beräknas varhelst det finns bränsle, särskilt kol. Och andra länder vid sidan av England - Frankrike, Belgien, Tyskland, Amerika, även Ryssland - har kol. Och folken i dessa länder insåg inte fördelen i att bli förvandlade till irländska fattigbönder, enbart för att öka rikedomen och härligheten åt de engelska kapitalisterna. De satte resolut igång med att tillverka varor, inte bara åt sig själva utan åt resten av världen. Följden härav är att det industrimonopol, som England åtnjutit under nära ett århundrade, ohjälpligt håller på att brytas ner.

Men Englands industrimonopol är kärnpunkten för det nuvarande samhällssystemet i England. Inte ens medan detta monopol varade kunde marknaderna hålla jämn takt med den ökande produktiviteten i engelsk industri; en kris vart tionde år blev följden. Och nya marknader blir mer sällsynta för var dag, så att även negrerna i Kongo nu skall tvingas in i civilisationen, med åtföljande kalikå från Manchester, porslin från Staffordshire och järnvaror från Birmingham. Hur skall det gå när varor från kontinenten, och särskilt från Amerika, flyter in i alltmer ökande kvantiteter - när den dominerande andelen, som ännu kommer från brittisk industri, reduceras från år till år? Svaret är: Frihandel, du universella botemedel!

Jag är inte den förste att påpeka detta. Redan 1883, vid Southportmötet med Brittiska sällskapet[96], uttalade mr Inglis Palgrave, ordförande i ekonomiska sektionen, rentut att: 'dagarna för stora handelsvinster i England var förbi, och det rådde en paus i framstegen för flera viktiga branscher av industriarbete. Landet kan nästan sägas inträda i ett icke-framgångsrikt stadium.'

Men vad blir följden? Kapitalistisk produktion kan inte stanna upp. Den måste fortsätta att öka och expandera, annars dör den. Redan nu innebär blotta reduktionen av Englands lejonpart av tillgångarna på världsmarknaderna stagnation, nödläge, kapitalöverskott här, överskott på arbetslösa där. Vad skall hända när ökningen av den årliga produktionen drabbas av ett plötsligt stopp?

Här ligger den sårbara punkten, akilleshälen för kapitalistisk produktion. Själva dess grund är nödvändigheten av konstant expansion, och denna konstanta expansion blir nu omöjlig. Det slutar i ett dödläge. Varje år förs England närmare denna fråga: antingen måste landet falla sönder, eller måste den kapitalistiska produktionen göra det. Vilket skall det bli?

Och arbetarklassen? Om den till och med under den makalösa expansionen i handel och industri 1848-1868 måste lida sådant elände, om även då merparten av dem i bästa fall upplevde en temporär förbättring av sitt läge, medan endast en liten privilegierad, 'skyddad' minoritet fick permanenta fördelar, vad händer då denna bländande period slutligen bryts, när den nuvarande dystra stagnationen inte bara intensifieras, utan då detta skärpta läge skall bli det permanenta och normala tillståndet för engelskt näringsliv?

Sanningen är denna: Under perioden för Englands monopol har den engelska arbetarklassen i viss mån tagit del av monopolets fördelar. Dessa förmåner tillkom dem i mycket ojämlik grad; den privilegierade minoriteten inhöstade mest, men även den stora massan fick åtminstone en tillfällig del då och då. Och det är skälet till att det, sedan owenismen dog ut, inte har funnits någon socialism i England. Med monopolets sammanbrott kommer Englands arbetarklass att förlora detta privilegierade läge; den kommer allmänt - den privilegierade och ledande minoriteten inte utesluten - att finna sig i nivå med sina arbetskamrater i andra länder. Och detta är orsaken till att det åter blir socialism i England."

Till denna översikt över förhållandena, så som de framstod för mig 1885, har jag blott föga att tillägga. Det är onödigt att påpeka, att det idag verkligen finns "socialism åter i England", och mycket därav - socialism av alla de slag. Medveten och omedveten socialism, prosaisk och poetisk socialism, arbetarklassens och medelklassens socialism, ty sannerligen, denna den värsta av alla vederstyggligheter, socialismen, har inte endast blivit respektabel, den har också ifört sig aftondräkt och breder lättjefullt ut sig på divanerna i salongerna. Detta visar den förskräcklige despoten "samhällets" obotliga flyktighet, medelklassens allmänna opinion, och berättigar oss ännu en gång till det förakt, med vilket vi socialister av en äldre generation alltid betraktat denna allmänna opinion. Samtidigt har vi intet skäl att knota över symtomet i sig självt.

Vad jag anser som vida mer betydelsefullt än detta tillfälliga mode i borgerliga kretsar, med denna böjelse för en lätt utspädd socialism, och ännu mer än de framsteg, som socialismen verkligen har gjort i England, det är återuppväckandet av East End i London. Detta oerhörda tillhåll för misär är inte längre den stillastående pöl det var för sex år sedan. Det har ryckt upp sig ur sin dvalliknande hopplöshet, har återvänt till livet och blivit hemort för vad som kallas "New Unionism", d.v.s. organiserandet av den stora massan "outbildade" arbetare. Denna organisation antar till viss del formen från de gamla fackföreningarna, med deras yrkesutbildade arbetare, men är helt olika till sin karaktär. De gamla fackföreningarna bevarar traditionerna från den tid då de grundades och betraktar lönesystemet som ett en gång för alla etablerat, slutgiltigt faktum, som de på sin höjd kan modifiera i sina medlemmars intresse. De nya fackföreningarna bildades vid en tid, då tilltron till lönesystemets oföränderlighet var allvarligt skakad; deras grundare och anhängare var socialister, antingen medvetet eller av känsla; de massor, vars anslutning gav dem styrka, var enkla, försummade, föraktade av arbetararistokratin, men de hade den ofantliga fördelen, att deras sinnen utgjorde jungfrulig jord, helt fri från de nedärvda, "respektabla" borgerliga fördomar, som belamrade hjärnorna hos de bättre ställda, "gamla" fackföreningsmännen. Och således ser vi hur dessa nya föreningar allmänt tar ledningen av arbetarklassens rörelse, och mer och mer drar med sig de rika och stolta "gamla" fackföreningarna.

Utan tvivel har folket i East End begått kolossala tabbar; så har deras föregångare och så gör de doktrinära socialister, som rynkar på näsan åt dem. En stor klass, liksom en stor nation, lär sig aldrig bättre och snabbare än genom att ta följderna av sina egna misstag. Och trots alla de fel som begåtts, begås och kommer att begås, förblir uppvaknandet av Londons East End en av de största och mest fruktbärande händelserna vid detta fin de siècle [sekelslut], och glad och stolt är jag att ha fått uppleva den.

F. Engels
11 januari 1892

Anmärkningar:

[1] Tillägnan "Till de arbetande klasserna i Storbritannien" skrevs av Engels på engelska, för att, som han informerade Marx i sitt brev av den 19 november 1844, låta trycka den separat och sända den till "engelska partiledare, författare och medlemmar av parlamentet". I 1845 och 1892 års tyska upplagor av Den arbetande klassens läge i England infördes denna tillägnan på engelska, medan den utelämnades i den amerikanska upplagan av 1887 och den engelska av 1892.

[2] De schlesiska vävarnas uppror ägde rum 2-4 juni 1844, och beskrevs av Marx i hans artikel "Kritiska anteckningar om artikeln 'Kungen av Preussen och sociala reformer. Av en preussare'". och av Engels i hans rapport "Nyheter från Preussen" och "Ytterligare detaljer om de schlesiska oroligheterna". Strax efter dessa händelser, under andra hälften av juni 1844, reste sig textilarbetare i Prag, vilket ledde till arbetaruppror i ett antal andra böhmiska industriområden, däribland Reichenberg (nuvarande Liberec) och böhmiska Leipa (nu Ceska Lipa). Arbetarna stormade fabriker och förstörde maskinerna. Rörelsen undertrycktes av regeringstrupper.

[3] Tories - medlemmar av det konservativa partiet i Storbritannien; högermän. Ö.a.

[4] Chartister - medlemmar av chartiströrelsen, så kallad efter den i maj 1838 offentliggjorda People's Charter, som i sex punkter sammanfattade krav på en demokratisk omvandling av parlamentet. Det yttersta målet var sociala reformer. Rörelsen existerade i stort sett till 1848 och hade sitt centrum i Manchester. Ö.a.

[5] Mulestol (mjol), Cromptons maskin 1779, vars drivkraft var en mulåsna i vandring. Ö.a.

[6] Även i den tyska upplagan användes detta uttryck, som innebär "efter ägarens gottfinnande uppsägbar arrendator" eller arrendator på obestämd tid. Ö.a.

[7] 1 acre = 0,82 tunnland = 40,5 ar.

[8] År 1779 enligt fullständigare uppgifter.

[9] Pund (pound) - viktmått, lika med "skålpund" = 454 gram.

[10] Yard =0,914 meter

[11] Det gamla engelska myntsystemet: Ett pund (sterling) =20 shilling. En shilling = 12 pence. 1 penny = 4 farthing.

[12] Mått för vävnad - 10 till 12 yards.

[13] En engelsk mil = 1.760 yards = 1.609 meter.

[14] McAdam lät utföra vägbanan med krossad sten, efter honom benämnd makadam. Ö.a.

[15] den gamla regimen (före franska revolutionen 1789-1794).

[16] Reformbillen (lagförslaget om valreform) antogs av brittiska parlamentet i juni 1832. Den riktades mot jordägarnas och finansaristokratins politiska monopol, och reformerade basen för parlamentär representation till förmån för industribourgeoisin och "medelklasserna". Proletariatet och de sektioner av småbourgeoisin, som utgjort det huvudsakliga stödet i den föregående kampanjen för reform, erhöll ingen rösträtt. => =>

[17] En av personerna i David Copperfield av Charles Dickens.

[18] Max Stirner: Den ensamme och hans egendom.

[19] Engels ger detta namn åt Kersall Moor, en kulle i närheten av Manchester, där arbetarna höll möten, i analogi med Mons Sacer (det heliga berget) i antikens Rom. Se även not 46.

[20] Se nedan, kapitlet Arbetarrörelser.

[21] precis som hos oss

[22] År 1892 återkom Engels, i förordet till den engelska upplagan av Den arbetande klassens läge i England, till problemet med ekonomiska krisers periodiskt återkommande karaktär under tidigt 1800-tal. "Perioden för återinträffande av de stora industriella kriserna är i texten angiven till fem år", skrev han. "Detta var den period, som verkade antydas av händelseförloppet från 1825 till 1842. Men industrins historia från 1842 till 1868 har visat att den verkliga perioden är tio år; att de mellanliggande omkastningarna var sekundära och mer och mer tenderade att försvinna."

[23] Den tyska mil Engels här använder är 7,42 km. Ö.a.

[24] Denna lag, som speciellt reglerade byggnadsverksamheten i Storlondon, antogs av parlamentet år 1844.

[25] Engels syftar på den i ifrågavarande rapport nästan fullständiga frånvaron av information om de textila industridistrikten i Lancashire, Cheshire och West Riding i Yorkshire.

[26] renblodig; av renaste vatten.

[27] Det citerade brevet trycktes i The Fleet Papers den 31 augusti 1844. Fleet Papers var en veckotidskrift, som Richard Oastler gav ut under sin tid i bysättningshäktet vid Fleet Street 1841-1844 som pamfletter i brevform. Engels citerar ett stycke ur brevet på tyska. Detta återöversattes från tyskan för den amerikanska upplagan av 1887 och den engelska av 1892. Texten är delvis förkortad och omskriven. - Brevet är i original lustigt i sin rörande enkelhet, men svårt att riktigt återge, då det är skrivet på Yorkshiredialekt och fullt med stav- och språkfel. Ö.a.

[28] Lärlingslagen (The Health and Morals of Apprentices Act) av 1802 begränsade arbetstiden för minderåriga lärlingar till tolv timmar och förbjöd nattarbete. Lagen gällde endast för bomulls- och ylleindustrierna; den förordnade ingen kontroll av fabriksinspektörer, och åsidosattes i praktiken av fabriksägarna.

[29] 1 fot = 12 inches (tum) = 3,05 dm.

[30] Fabrikslagen av 1819 förbjöd anställandet av barn under nio års ålder i bomullsspinnerier och -väverier, och även nattarbete för barn upp till sexton år. För denna kategori var arbetsdagen begränsad till tolv timmar, måltidsraster icke inräknade. Eftersom dessa ordnades genom fabriksägarnas godtycke, varade arbetsdagen ofta fjorton timmar eller mer.

Fabrikslagen av 1825 bestämde att måltidsraster inte fick uppgå till mer än 1½ timme om dagen, så att arbetsdagen inte skulle bli längre än 13½ timmar. Liksom 1819 års lag stipulerade den av 1825 ingen kontroll av fabriksinspektörer, och ignorerades av fabriksägarna.

[31] Se not 27.

[32] Dissenterna (oliktänkande, nonkonformister) tillhörde olika protestantiska sekter och riktningar i England. De vägrade att låta sig inordnas under den officiella anglikanska kyrkan och avvisade helt dess dogmer och ritual.

[33] Här syftas på ett förslag från Peels kabinett om att sänka skattesatsen på socker, detta för att öppna marknaden för sockerimport från Indien och andra länder.

[34] Engels förutsägelse slog in. Den 8 juni 1847 antog parlamentet tiotimmarslagen, med tillämpning på kvinnor och ungdomar i fabriksarbete.

[35] Trampkvarnar förekom möjligen ännu vid denna tid i bokstavlig bemärkelse. Det var en drivanordning, bestående av en trumma, som trampades runt av en eller flera människor, vanligen fångar. Ö.a.

[36] Edward Meads dikt Ångans kung trycktes i tidningen Northern Star den 11 februari 1843. Engels översatte själv de flesta av verserna till tyska. - Vi har här gjort ett försök till svensk tolkning. Ö.a.

[37] Molok - gud i Israel på kung Manasses tid (691-638 f.v.t.). Dyrkades med barnoffer i Hinnoms dal (jfr Gehenna) vid Jerusalem. Ö.a.

[38] Skrofulös konstitution; av skrofler; tuberkulös barnsjukdom i halskörtlar, slemhinnor och bensystemet. Ö.a.

[39] I ordets sannaste bemärkelse.

[40] "Revue des deux Mondes" (de två världarnas tidskrift) en sedan 1829 i Paris utkommande borgerlig halvmånadstidskrift för historia, politik, litteratur och konst.

[41] I sina första skrifter talar Marx och Engels om försäljning av arbete. Senare har Marx påvisat att arbetaren inte säljer sitt arbete utan sin arbetskraft.

Se Engels anmärkning till förordet till Marx skrift "Lönearbete och kapital".

[42] Yrkessjukdom hos färgare

[43] Se not 2.

[44] The Reform Act (Bill) - lagen om det engelska parlamentets reformerande 1831-32. Se not 16.

[45] Strejkbrytare; också arbetare, som arbetar under avtalslönen.

[46] Enligt traditionen skickades den romerske patriciern Menenius Agrippa 494 f.v.t. till de upproriska plebejerna, som hade begett sig till Mons Sacer. Genom att berätta liknelsen om kroppsdelarna, som vägrade att tjänstgöra åt magen, den sysslolöse förbrukaren av all näring, men som därigenom själv tillfogade sig den största skadan, lyckades det honom att åstadkomma en försoning. - Se även not 19.

[47] Här syftas på ett uppror av de walesiska gruvarbetarna, organiserat av chartisterna i Newport och dess omgivningar i november 1839. Resningen orsakades av gruvarbetarnas svåra förhållanden och det växande missnöjet bland dem på grund av parlamentets avvisande av chartisternas petition och arresteringen av chartistiska agitatorer. Newportresningen, möjligen avsedd att utgöra signalen för en allmän väpnad kamp till förmån för Folkchartan, undertrycktes av militär och användes som förevändning för stränga repressalier. Engels återkommer till denna resning längre fram i detta kapitel.

Händelserna 1843 i Manchester refererades av Engels i artikeln "En engelsk strejk". Se sista kapitlet i denna bok.

[48] I hörnet av Cross Lane och Regent Road - se kartan över Manchester

Karta över Manchester.

[49] Enligt den engelska upplagan av 1892: "och senare i London".

[50] Se not 16.

[51] Organisationen, mer känd som London Workingmens Association, den första chartistorganisationen, grundades formellt den 16 juni 1836. Ett utkast till parlamentsreform, vilket blev känt som Folkchartan (People's Charter) publicerades i början av maj 1838. (I alla upplagor av Engels bok, publicerade under hans livstid, anges 1835 som tillkomståret för detta dokument, troligen beroende på ett misstag, senare rättat). Vid chartistmötet i Birmingham i augusti 1838 beslöts att kämpa för att Folkchartan skulle stadfästas i lag. Detta krav framlades i en petition till parlamentet. => =>

[52] Enligt en lag från 1710 måste kandidater till underhuset i stadsvalkretsar äga fastighet, avkastande en inkomst av minst 300 pund årligen, och de från lantkommuner 600 pund per år.

[53] Polisuppror (spy outbreaks) kallade man de av provokatörer framkallade sammanstötningarna mellan chartister och polis i Sheffield, Bradford och andra städer. Följden av dessa sammanstötningar blev talrika arresteringar av ledare och deltagare i rörelsen.

[54] Här syftas på National Charter Association, grundad i juli 1840, det första masspartiet i arbetarrörelsens historia. Under sitt uppsving räknade det upp till 50.000 medlemmar. Associationen hindrades i sitt arbete då det saknades enhet i fråga om idéer och taktik bland dess medlemmar, och på grund av den småborgerliga ideologin hos de flesta av ledarna. Efter chartisternas nederlag 1848 förföll associationen och upphörde med sin verksamhet på 50-talet.

[55] Engels syftar här på F. Connors och andra chartistledares jordbruksplaner. Dessa delade den utopiska åsikten att arbetarna kunde befrias från exploatering och andra samhälleliga missförhållanden genom att återvända till landet. 1845 bildades i detta syfte Chartistiska kooperativa jordbrukssällskapet på initiativ av F. Connor. (Senare verkade det under namnet Nationella jordbrukskompaniet). Det sökte köpa upp jord med bidrag från arbetare som aktieägare och hyra ut den till sina medlemmar i små ägor på billiga villkor. Planen blev inte framgångsrik.

[56] Hemkolonier (Home colonies) - så kallade Robert Owen sina kommunistiska mönstersamhällen.

[57] Mekaniska institut - aftonskolor, där arbetarna undervisades i allmänbildande och tekniska ämnen. I England upprättades de första 1823 i Glasgow och 1824 i London. I början av 1840-talet fanns mer än 200 sådana skolor - främst i fabriksstäderna i Lancashire och Yorkshire. Bourgeoisin utnyttjade dessa skolor till att utbilda de för industrin nödvändiga kvalificerade arbetarna och påverka dem i sitt tänkande.

[58] Dixi et salvavi (animam meam): Jag har talat och räddat (min själ).

[59] Hjärtförstoring.

[60] Förmak; kammare

[61] Stora kroppspulsådern

[62] Lagen, som förbjöd anställandet av kvinnor och barn under tio års ålder för arbete under jord, antogs av parlamentet den 10 augusti 1842, och trädde i kraft i mars 1843.

[63] farthing = 0,25 penny

[64] Court of Queens Bench (drottningens domstol) - en av Englands äldsta domstolar. Under 1800-talet (fram till 1873) var den en oberoende högsta domstol för brottmåls- och civilprocesser, med rätt att upphäva beslut från lägre instanser. Writ of Habeas Corpus är i engelsk juridisk procedur namnet på det dokument, som ger en häktad rätt att överklaga sin häktning. Efter prövning av häktningsbeslut kan rätten besluta följande: 1) Den häktade friges. 2) Han återföres till fängelset. 3) Rätten försätter den häktade på fri fot mot borgen eller annan garanti. Denna procedur, fastställd av parlamentet genom Habeas Corpus-akten av 1769, kan genom parlamentsbeslut tillfälligt upphävas. Vid anklagelse om högförräderi gäller den ej.

[65] I den tyska texten har den sista meningen utökats enligt följande: "i England betyder 'att ta kol till Newcastle' detsamma som att i Grekland säga 'föra ugglor till Athen', d.v.s. göra något fullständigt överflödigt. [Ge bagarbarn bröd, säger vi på svenska.]

[66] Dåvarande premiärministern (Peel d.y.)

[67] Flera europeiska stater ingick koalitioner under krigen mot Frankrike under franska revolutionen och under Napoleon. Krigen varade från 1792 till 1815 med ett kort avbrott 1802-1803. Storbritannien tog aktiv del i dessa koalitioner.

[68] Quarter (en fjärdedel av en centner eller hundredweight, som motsvarar drygt 50 kg = ca 12,7 kg.

[69] Se nedan.

[70] Vad gäller innebörden av "Swing", se nedan.

[71] ty detta är vårt nöje.

[72] Alexander Somervilles signatur.

[73] Före The Commutation Act (lagen om "utbyte") av 1838 betalade de irländska bönder, som arrenderade mark, tionde till Irlands protestantiska kyrka. Enligt lagen av 1838 reducerades tiondet med 25 procent och utbyttes mot en penningskatt, vilken drogs från godsägarna och jordägarna. De senare övervältrade denna skatt på arrendatorerna, så att arrendet höjdes.

[74] Den engelsk-irländska unionen påtvingades Irland av den brittiska regeringen efter det att den irländska resningen 1798 slagits ned. Unionen, som trädde i kraft 1 januari 1801, upphävde de sista spåren av Irlands autonomi och upplöste det irländska parlamentet. Upphävandet av unionen var det mest populära kravet på Irland från 1820-talet. 1840 bildades the Repeal Association, Upphävandeförbundet.

[75] Laissez-faire, laissez-aller (Låt göra, låt gå) var grundsatsen för förespråkarna av frihandel och statens icke-inblandning i ekonomiska förhållanden.

[76] R. Parkinson: Om det nuvarande läget bland de fattiga arbetarna i Manchester.

[77] Young England var en grupp av konservativa författare och politiker, bland dem Disraeli och lord John Manners, vilka stod nära Tory-filantroperna och bildade en separat grupp i underhuset år 1841. I det att de gav uttryck för den jordägande aristokratins missnöje över bourgeoisins tilltagande ekonomiska och politiska makt, kritiserade de det kapitalistiska systemet och understödde halvhjärtat filantropiska åtgärder för förbättrande av arbetarnas läge. Young England upplöstes som politisk grupp 1845, och upphörde att existera som litterär riktning 1848. I Kommunistiska manifestet karaktäriserade Marx och Engels deras åsikter som "feodal socialism". => =>

Se Engels omdöme om gruppen i hans fotnot till kapitlet Bourgeoisins inställning till proletariatet.

[78] Prokrustes - i den grekiska mytologin en rövare vid Eleusis, som sträckte ut de vandrare som föll i hans händer, på "Prokrustesbädden". Var offret för kort, sträckte han ut det, var det för långt, högg han av benen. Ö.a.

[79] Utan tvivel användes detta uppsnodda tågvirke till att driva (täta) flottans o.a. fartyg samt för tätning av hus. Ö.a.

[80] Gilbertlagen av 1782 var en av fattiglagarna. Enligt den bemyndigades, på begäran av de skattebetalare, som betalade två tredjedelar av sin kommunalskatt, inrättandet i varje församling eller grupp av församlingar av en fattigvårdsnämnd för att kontrollera fattigunderstödet. Emellertid, i olikhet med arbetshusen under Nya fattiglagen av 1834, inhyste arbetshusen under Gilbertlagen endast orkeslösa fattiga och vårdbehövande barn. Gilbertlagen upphävdes inte slutligen förrän tidigt på 1870-talet.

[81] Barmakidernas gästabud, ur Tusen och en natt. En av de rika barmakiderna hånar en hungrande tiggare, förespeglar honom en festmåltid och undfägnar honom endast med ord och gester. Exemplet användes av Carlyle i hans Chartism, som Engels här syftar på. Barmakiderna (hist.) 750-803, inflytelserik persisk släkt. (Barmak - överstepräst). Hit hörde Harun ar-Raschid.

[82] T. Carlyle: Past and Present (Förr och nu).

[83] Nionde thermidor (27 juli 1794) - den dag då Robespierre och den jakobinska diktaturen störtades. Den kontrarevolutionära omvälvningen var början på den väg, som ledde till den napoleonska regeringens militärdiktatur, som ströp den franska revolutionen och endast lät de resultat bestå, vilka var till fördel för storbourgeoisin.

[84] Denna artikel skrevs av Engels under våren och sommaren 1845, sedan han fullbordat Den arbetande klassens läge i England och flyttat till Bryssel. Artikeln publicerades i januari- och februarinumren av Das Westphälische Dampfboot 1846.

[85] van Diemens land - det namn som européerna ursprungligen gav åt ön Tasmanien, vilken var en brittisk straffkoloni fram till 1853.

[86] Se kapitlet Arbetarrörelser.

[87] 2 februari.

[88] Dessa ord är hämtade ur en resolution, antagen av ett arbetarmöte i Ashton-under-Lyne den 9 augusti 1842, vari beslöts om aktionen vid Manchester.

[89] Enligt en notis i Manchester Guardian den 24 december 1844 avslutades strejken hos Pauling & Henfrey dagen innan. Det meddelades, att firman avtvingades ett löfte att iaktta samma arbetsförhållanden, som rådde på övriga byggarbetsplatser i staden.

[90] Spannmålslagarna, som antogs av det brittiska parlamentet 1815, innebar höga tullar på importerad brödsäd i de stora jordägarnas intresse. De medförde en tung börda för de fattiga, men var också till nackdel för industribourgeoisin, eftersom de gjorde arbetskraften dyrare, inskränkte hemmamarknaden och hindrade utvecklingen av utrikeshandeln. De avskaffades 1846. Härigenom sjönk levnadskostnaderna och småningom också arbetarnas löner, medan bourgeoisins profiter ökade.

[91] Trucksystemet har tidigare beskrivits. 1831 antogs en lag mot detta, men många industriägare bröt mot den.

Lagen om tio timmars arbetsdag antogs av det brittiska parlamentet den 8 juni 1847. Den gällde endast ungdomar mellan 13-18 år och kvinnliga arbetare.

[92] Ett arbetardistrikt i centrala London.

[93] "Den 10 april 1848 var den dag, som chartisterna hade utsatt för ett möte och en massdemonstration för arbetarna i London i syfte att framlägga en tredje petition till parlamentet om att garantera Folkchartan. (Tidigare petitioner hade framlagts 1839 och 1842). I annat fall hotades med uppror. Regeringen förbjöd demonstrationen och drog samman polis, trupper och beväpnade borgargarden. De oförberedda, obeslutsamma chartistledarna upplöste demonstrationen, och den framlagda petitionen diskuterades inte ens i underhuset. Nederlaget utnyttjades av reaktionen till att genomföra repressalier mot chartisterna. Se även not 51.

[94] Se not 16.

[95] Trots arbetarnas massrörelse för allmän rösträtt, men på grund av de opportunistiska fackföreningsledarnas svek, gav den andra lagen om valreform rösträtt endast till husägare, fast bosatta personer och innehavare av lägenheter, vilka betalade minst 10 pund i årlig hyra. Därigenom erhöll endast arbetararistokratin rösträtt; den stora massan av arbetare i städerna, småbönderna och lantarbetarproletariatet lämnades utan enligt denna lag, som antogs den 15 augusti 1867. En tredje valreform, genomförd 1884 under masstryck i lantdistrikten, utsträckte endast 1867 års lag till dessa distrikt, utan att tillfredsställa kraven från lantarbetarna. Omkring 2 miljoner män och alla kvinnor var fortfarande uteslutna från rösträtt. Beträffande valreformen av 1832, se not 3.

[96] Brittiska sällskapet för vetenskapens främjande. Ett sällskap, grundat i Storbritannien i början av 1800-talet och ännu verksamt. Handlingarna från dess årliga möten publiceras i form av rapporter. Under 1800-talet räknade sällskapet inte så få progressiva medlemmar, men för närvarande är dess ståndpunkt reaktionär, både beträffande politik och vetenskap. Not i Moskvaupplagan 1962.

Noter:

[1*] Ett engelskt ton är 2.240 engelska pund, = 1.016 kg.

[2*] Jämför i denna fråga mitt "Utkast till en kritik av nationalekonomin" i Deutsch-Französische Jahrbücher. I denna essay är den "fria konkurrensen" utgångspunkten; men industrin är bara den fria konkurrensens praktik och den senare är endast den princip, på vilken industrin är baserad.

[3*] Detta skrevs för nästan femtio år sedan, under de pittoreska segelfartygens tid. I den mån sådana fartyg fortfarande trafikerar London återfinns de endast i dockorna, medan själva floden är belamrad med fula, sotiga ångare. (Engels not 1892.)

[4*] Beskrivningen som följer hade redan skrivits när jag stötte på en artikel i Illuminated Magazine (oktober 1844), som handlar om arbetarområdena i London och som - på många ställen nästan ordagrant och i den allmänna tonen genomgående - sammanfaller med vad jag sagt. Artikeln hade rubricerats "De fattigas boendeförhållanden, ur en läkares anteckningsbok". -

[5*] Times 12 oktober 1843.

[6*] Citat från dr W. P. Alison, F.R.S.E., medlem och f.d. ordförande i Royal College of Physicians, etc., etc. Observations on the Management of the Poor in Scotland and its Effects on the Health of Great Towns, Edinburgh, 1840. Författaren är religiös Tory-medlem, bror till historikern Archibald Alison.

[7*] Report to the Home Secretary from the Poor-Law Commissioner, on an Inquiry into the Sanitary Condition of the Labouring Classes in Great Britain, with Appendix. Framlagd inför parlamentets båda kamrar i juli 1842, 3 volymer folio. Sammanställd och redigerad från medicinska rapporter av Edwin Chadwick, sekreterare i utskottet för fattigvårdslagstiftning.

[8*] The Artisan, oktober 1843. En månadstidskrift.

[9*] Arts and Artisans at Home and Abroad, av J.C. Symons, Edinburgh 1839. Författaren, som själv är skotte, förefaller vara en liberal och följaktligen fanatisk motståndare till varje självständig arbetarrörelse.

[10*] Man måste komma ihåg att dessa källarvåningar inte är några lagerlokaler för gammalt skräp utan mänskliga bostäder.

[11*] The Moral and Physical Condition of the Working Classes employed in the Cotton Manufacture in Manchester. Av James Ph. Kay, M.D. 2:a uppl. 1832. Dr Kay blandar ihop arbetarklassen i allmänhet med fabriksarbetarna, i övrigt en utmärkt broschyr.

[12*] Och ändå hävdar en förnumstig engelsk liberal i Barnarbetskommissionens rapport, att dessa gårdar är den kommunala arkitekturens mästerverk, för att de, likt en mängd små parker, förbättrar luftcirkulationen! Javisst, om varje gård hade två eller fyra breda, öppna ingångar som vette mot varann, genom vilka luften kunde strömma; men de har aldrig två, sällan en, och vanligen bara en trång täckt passage. [Hänvisningen är till Graingers förklaring angående gårdar i Birmingham.]

[13*] Nassau W. Senior: "Brev om Fabrikslagen".

[14*] P. Gaskell: The Manufacturing Population of England: its Moral, Social and Physical Condition, and the Changes which have arisen from the Use of Steam Machinery; with an Examination of Infant Labour. Fiat Justitia, 1833. [Englands fabriksarbetarbefolkning, dess sedliga, sociala och fysiska läge och de genom användningen av ångmaskinen förorsakade förändringarna. Jämte en undersökning av barnarbetet. Må rättvisa skipas, 1833]. - Skildrar i huvudsak tillståndet hos arbetarklassen i Lancashire. Författaren är liberal, men skrev vid en tidpunkt då det inte var liberalismens specialitet att prisa arbetarnas lycka. Han är därför utan fördomar och kan kosta på sig att se det dåliga hos sakernas nuvarande tillstånd, och speciellt hos fabrikssystemet. Å andra sidan skrev han före Fabriksundersökningskommissionen och antar många påståenden ur otillförlitliga källor, vilka efteråt har vederlagts av kommissionens rapport. Detta arbete, fastän på det hela ett värdefullt sådant, kan därför bara användas med försiktighet, speciellt som författaren, likt Kay, förväxlar hela arbetarklassen med fabriksarbetarna. Historien om proletariatets utveckling, som återfinns i inledningen till föreliggande arbete, är huvudsakligen tagen från detta Gaskells verk.

[15*] Thomas Carlyle, Chartism, London, 1840. Angående Thomas Carlyle, se nedan.

[16*] Ett av de engelska fabrikörernas favorituttryck.

[17*] Adam Smith, "Wealth of Nations": "Förslitningen av en slav, sägs det, bekostas av hans herre, medan förslitningen av en fri arbetare bekostas av honom själv. I verkligheten är det emellertid i lika hög grad den senares husbonde som bekostar hans förslitning som i det förra fallet. Den lön som utbetalas till arbetare och tjänare av alla slag måste vara tillräcklig för att sätta dem i stånd att fortplanta arbetsfolkets släkte, i enlighet med vad samhällets växande, avtagande eller stationära behov råkar kräva. Men även om förslitningen av en fri arbetare i lika hög grad bekostas av hans husbonde, kostar det honom i allmänhet mycket mindre än för en slav. Fonden för ersättande och reparation, om jag får uttrycka mig på det sättet, i slavens fall, förvaltas vanligen av en vårdslös husbonde eller en slarvig tillsyningsman."

[18*] Två svalkande kolsyrade drycker, den förra gjord av vatten, socker och ingefära, den andra av vatten, socker och nässlor. De är mycket omtyckta av arbetarna, särskilt av nykteristerna.

[19*] Och den kom år 1847. (Not av Engels 1887.)

[20*] Chartism, sid. 28, 31 o.s.v.

[21*] Efter Miles, namnet på en gammal keltisk kungafamilj på Irland.

[22*] När jag här och annorstädes talar om samhället som en ansvarig enhet med rättigheter och skyldigheter, avser jag givetvis samhällets härskande makt, den klass som för närvarande innehar den sociala och politiska makten, och därför också har ansvaret för de förhållanden under vilka de som inte har någon del i denna makt lever. Denna härskande klass är i England, liksom i alla andra civiliserade länder, bourgeoisin. Men att detta samhälle och i synnerhet bourgeoisin, är förpliktigat att skydda varje samhällsmedlem, åtminstone till livet, att till exempel tillse att ingen svälter, behöver jag inte bevisa för mina tyska läsare. Om jag skrev för den engelska bourgeoisin skulle saken vara en annan. (Not av Engels 1845.)

Och så är det nu även i Tyskland. Våra tyska kapitalister är fullt i nivå med de engelska åtminstone i detta avseende, i nådens år 1886. (Tillägg av Engels 1887.)

Hur har inte allt förändrats på 50 år! Idag finns det engelska borgare, som erkänner att samhället har förpliktelser gentemot de enskilda medborgarna - men hur är det med de tyska borgarna? (Tillägg av Engels 1892.)

[23*] Vi skall senare se, hur proletärernas uppror mot bourgeoisin i England legaliserats genom föreningsrätten.

[24*] Chartism, sid. 34ff.

[25*] Skall jag inkalla borgerliga vittnen att framföra bevis för mig även här? Jag väljer endast ett, som var och en kan läsa; Adam Smith, Nationernas välstånd, vol. 3, bok 5, kap 8, sid. 297.

[26*] Befolkningsprinciper, b. 10.

[27*] Philosophy of Manufactures. London 1835. Vi skall få tillfälle att återkomma till detta aktningsvärda verk.

[28*] Tanken att storindustrin kluvit engelsmännen i två skilda nationer har, som de flesta känner till, tagits upp ungefär samtidigt av Disraeli [engelsk premiärminister] i hans roman Sybil eller De två nationerna. (Engels not 1892.)

[29*] Hela invånarantalet, omkring femton miljoner, delat med antalet dömda brottslingar (22.733).

[30*] Bomullsindustrin i Storbritannien av dr Ure, 1836.

[31*] Bomullsindustrins historia i Storbritannien av E. Baines.

[32*] Obestridliga fakta från fabrikerna, av en arbetare från Manchester. Utgiven och tillägnad de arbetande klasserna av Wm. Rashleigh, parlamentsledamot, London 1844.

[33*] Rapport från fabriksinspektör L Horner, oktober 1843: "Det råder för närvarande ett mycket förvänt förhållande beträffande lönerna inom vissa delar av bomullsfabrikationen i Lancashire; det finns hundratals unga män mellan 20 och 30 år, anställda som skarvare och annat, vilka inte erhåller mer än åtta eller nio shilling i veckan, medan, under samma tak, barn på 13 år får fem shilling och unga kvinnor mellan 16 och 20 tjänar från tio till tolv shilling i veckan".

[34*] Bland de olycksfall, som 1843 inkom till sjukhuset i Manchester, var 189, säger etthundraåttionio, brännskador. Hur många som dog av sina skador nämns inte.

[35*] Hur talrika de gifta kvinnor är, som arbetar i fabrikerna, framgår av fabrikanternas egen information: I 412 fabriker i Lancashire arbetade 10.721. Av deras män var endast 5.314 också anställda i fabrikerna, 3.927 hade annan anställning. 821 var arbetslösa, om 659 saknas uppgifter. I varje fabrik fanns alltså i genomsnitt två till tre män, som levde på sina hustrurs arbete.

[36*] Kirurgerna (surgeons) i England har vetenskaplig utbildning, liksom övriga läkare (physicians), och har i allmänhet såväl medicinsk som kirurgisk praktik. De föredras i allmänhet och av olika skäl framför läkarna.

[37*] Som bekant blamerade sig underhuset under samma session på samma sätt ännu en gång - i sockerfrågan[33] i vilken man först röstade mot ministeriet och därpå för, sedan regeringspiskan kommit till användning.

[38*] Låt oss höra ännu en kompetent domare: "När irländarnas exempel betraktas i samband med hela den bomullsproducerande befolkningens oupphörliga arbete, kommer vi att förvåna oss mindre över den förskräckliga demoraliseringen. Ihållande och uttröttande arbete dag efter dag, år efter år, är inte ägnat att utveckla människans intellektuella och moraliska egenskaper. Den ledsamma slentrianen i ett ändlöst rutinarbete, där samma mekaniska process ständigt upprepas, liknar Sisyfos plågor - arbetets tyngd faller liksom stenblocket ständigt tillbaka på den utmattade arbetaren. Anden vinner varken i fråga om kunskaper eller tankeförmåga genom den konstanta ansträngningen av samma muskler. Intellektet slumrar i stum tröghet ... Att döma människan till ett sådant arbete innebär i viss mån att uppodla djurets vanor i henne. Hon blir likgiltig, hon glömmer för hennes art utmärkande böjelser och vanor. Hon försummar livets bekvämlighet och finare glädjeämnen, hon lever i smutsigt elände, på mager kost, och förslösar resten av sina tillgångar på utsvävningar." Dr J. Kay.

[39*] Anhängarna av Antispannmålslagförbundet.

[40*] Jag har varken tid eller utrymme att i detalj behandla fabriksägarnas svar på de anklagelser, som riktats mot dem under de senaste tolv åren. Dessa män vill intet lära, eftersom deras förmenta intressen förblindar dem. Då vidare många av deras invändningar har bemötts i det föregående, är följande allt som är nödvändigt för mig att tillägga:

Ni kommer till Manchester, ni vill lära känna förhållandena i England. Ni har naturligtvis rekommendationer till respektabelt folk. Ni fäller en anmärkning eller två om arbetarnas förhållanden. Ni blir bekant med ett par av de främsta liberala fabrikörerna, Robert Hyde Greg kanske, Edmund Ashworth, Thomas Ashton eller andra. De får veta era önskningar. Fabrikören förstår, han vet vad han har att göra. Han följer er till sin fabrik på landet - mr Greg till Quarrybank i Cheshire, mr Ashwort till Turton vid Bolton, mr Ashton till Hyde. Han för er genom en präktig, beundransvärt välordnad byggnad, kanske försedd med ventilatorer, han fäster er uppmärksamhet på de höga, luftiga rummen, de fina maskinerna, här och där en arbetare med kärnsund uppsyn. Han bjuder på en utmärkt lunch och föreslår ett besök i arbetarhemmen. Han för er till stugorna, som ser nya, rena och prydliga ut, och går personligen med in i den ena, i den andra, naturligtvis bara till uppsyningsmän, mekaniker o.s.v. så att ni får se familjer, "som helt lever av fabriken". Hos de andra skulle ni ju kunna råka få se, att bara hustrun och barnen arbetar, medan mannen stoppar strumpor. Fabrikörens närvaro hindrar er från att ställa indiskreta frågor; ni finner att alla har bra betalt, är nöjda och belåtna och jämförelsevis friska, beroende på lantluften. Ni börjar bli omvända från era överspända idéer om elände och hungersnöd. Men att stugsystemet gör arbetarna till slavar, att det kanske finns en bolagsbutik i grannskapet, att folket hatar fabrikören, detta påpekar de inte för er, eftersom han står bredvid. Han har också byggt en skola, kyrka, läsrum etc. Att han använder skolan till att vänja barnen vid en underordnad ställning, att han i läsrummet endast tolererar sådana trycksaker som tillvaratar bourgeoisins intressen, att han avskedar sina anställda om de läser chartistiska eller socialistiska tidningar och böcker - allt det döljs för er. Ni ser ett behagligt, patriarkaliskt förhållande, ni ser uppsyningsmännens liv, ni ser vad borgarklassen lovar arbetarna om de också andligen vill bli dess slavar. Denna "landsortsindustri" har alltid varit vad fabrikanterna gillar att visa upp, eftersom fabrikslivets avigsidor, särskilt de sanitära, här delvis har upphävts genom den fria luften och omgivningarna, och eftersom arbetarnas patriarkaliska träldom här har upprätthållits längst. Dr Ure stämmer upp en lovsång på detta tema. Men ve de arbetare som kommer på den idén att tänka själva och bli chartister! För dem upphör fabrikörens faderliga välvilja i ett slag. Om ni sedan skulle vilja följa med på en tur genom arbetarkvarteren i Manchester, om ni skulle önska se utvecklingen av fabrikssystemet i en fabriksstad, då får ni vänta länge, innan de rika borgarna står till tjänst. Herrarna vet inte, vad deras arbetare vill eller i vilket läge de befinner sig, och de vill inte, vågar inte få veta sådant som skulle kunna göra dem oroliga och till och med tvinga dem att handla i strid med sina egna intressen. Men detta är likgiltigt - vad arbetarna har att genomföra, det genomför de för sig själva.

[41*] Jfr "Weekly Dispatch", 17 mars 1844.

[42*] Thomas Hood, den talangfullaste av Englands nuvarande humorister och, liksom alla humorister full av mänskliga känslor, men utan någon själslig energi, publicerade i början av år 1844, när sömmerskornas elände fyllde alla tidningar, en vacker dikt: "The song of the shirt", Sången om skjortan, vilken framkallade många medlidsamma, men verkningslösa tårar hos borgardöttrarna. Jag har inte utrymme nog, att återge den här; den stod ursprungligen i "Punch" och vandrade sedan runt i tidningsspalterna. Eftersom sömmerskornas situation diskuterades i alla dåtida tidningar, är speciella citat överflödiga.

[43*] Thugs kallades dessa arbetare efter den kända ostindiska folkstam, vars enda levebröd är att lönnmörda alla främlingar, som faller i deras händer.

[44*] "Vad är det för en 'vild rättvisa' (wildjustice) i dessa mäns hjärtan, som driver dem att kallblodigt, församlade i konklav, döma sin arbetande medbroder som desertör från sitt stånd och från sitt stånds sak till en förrädares och desertörs död, att avrätta honom där en allmän domare och bödel inte gör det, med hjälp av en hemlig bödel liksom den gamla blodsdomstolen och hemliga tribunaler på medeltiden, som plötsligt på detta sätt återuppstår, mer än en gång plötsligt framträder inför människornas förvånade ögon, inte klädda i pansarskjortor utan i sammetsjackor, inte med de westfaliska skogarna som samlingspunkt utan den stenlagda Gallowgate i Glasgow! - En sådan känsla måste vara vitt utbredd och stark bland mängden, när den, driven till sin högsta punkt, kan anta en sådan skepnad bland ett fåtal!!" - Carlyle: Chartism, sid. 41.

[45*] Ure, Philosophy of Manufactures, sid. 366 ff. => =>

[46*] Vi har sett, hur arbetarna tog detta råd på allvar.

[47*] jfr handelsrapporterna från Manchester och Leeds från slutet av juli och början av augusti.

[48*] Se inledningen.

[49*] Denna profetia gick i exakt uppfyllelse. (Not av Engels 1892.)

[50*] Socialister naturligtvis i allmän, inte i den speciella owenistiska bemärkelsen. (Engels not 1892.)

[51*] Enligt folkräkningen 1841 var antalet arbetare, anställda i gruvorna i Storbritannien, utom Irland:

Eftersom kol- och järngruvorna vanligen bryts av samma människor, skall en del av de gruvarbetare som hänförts till kolgruvorna, och ett avsevärt antal av dem som nämns under den sista rubriken, hänföras till järngruvorna.

[52*] Återfinns också i Barnarbetskommissionens rapport: ledamoten Mitchells berättelse.

[53*] Kolgruvearbetarna har i detta ögonblick, 1886, sex representanter i Underhuset.

[54*] E. G. Wakefield: "Swing demaskerad, eller orsaken till mordbränderna på landsbygden". London 1831. Broschyr. Det ovanstående utdraget återfinns på sidorna 9-13, avsnitten som originalet handlar om, den då fortfarande gällande gamla fattigvårdslagen, har här tagits bort.[70]

[55*] Detta har bokstavligen inträffat. Efter en period med exempellös utvidgning av handeln, har frihandeln fört England in i en kris som började 1878 och som fortfarande växer i omfattning 1886. (Not av Engels 1887.)

[56*] Lantarbetarna har nu en fackförening. Deras mest energiske representant, Joseph Arch, valdes till parlamentsledamot 1885. (Engels not 1887.)

[57*] Rapport från Fattiglagskommissionen för Irland. 1837 års parlamentsession.

[58*] Befolkningsprinciper, vol. 2.

[59*] "Tillståndet på Irland", London 1807, Broschyr.

[60*] Misstag. Småskaligt jordbruk har varit den dominerande formen för åkerbruk ända sedan medeltiden. Sålunda fanns de små bondejordbruken även före revolutionen. Det enda den senare förändrade var ägandeskapet; att det fråntogs feodalherrarna och överfördes, direkt eller indirekt, till bönderna. (Tillägg i den tyska upplagan av 1892).

[61*] Carlyle ger i sin Past and Present, London, 1843, en lysande beskrivning av den engelska bourgeoisin och dess motbjudande girighet. En del av denna beskrivning översatte jag för Deutsch-Französische Jahrbücher, till vilken jag hänvisar läsaren.

[62*] Utdrag från information, erhållen från Fattiglagkommissionen. Publiceringen officiellt godkänd. London 1833.

[63*] För att undvika felkonstruktioner, och därmed följande invändningar, vill jag poängtera att jag hänvisar till bourgeoisin som klass, och att alla fakta som berör individer endast tjänar som bevis för en klass sätt att tänka och agera. Därför har jag inte gett mig in på distinktionerna mellan bourgeoisins olika sektioner, undergrupperingar och partier, som endast har historisk och teoretisk betydelse. Och jag kan, av samma orsak, endast i förbigående nämna de få medlemmar av bourgeoisin som har visat sig vara hedervärda undantag. Dessa är å ena sidan, de uttalade radikalerna, som nästan är chartister, som t.ex. några få medlemmar av underhuset, fabrikörerna Hindley från Ashton, och Fielden från Todmorden (Lancashire), och å andra sidan de filantropiska medlemmarna av torypartiet, som nyligen organiserat sig i "Young England",[77] bland vilka finns parlamentsledamöterna Disraeli, Borthwick, Ferrand, lord John Manners, etc. Lord Ashley sympatiserar även med dem. "Young Englands" önskan är en återgång till det gamla "lyckliga England" med dess lysande kännetecken och romantiska feodalism. Denna målsättning är förstås ouppnåelig och löjlig, en satir över all historisk utveckling; men de goda föresatserna, modet att stå emot det nuvarande tillståndet och rådande fördomar, och att inse den nuvarande situationens vidrighet, är i varje fall värt något. Helt isolerad är den halvtyske engelsmannen, Thomas Carlyle, som, ursprungligen tory, går utöver alla dem som nämnts hittills. Han har undersökt samhällsordningen grundligare än någon annan engelsk borgare och kräver arbetets organisering. Jag hoppas att Carlyle, som har funnit den rätta vägen, är kapabel att följa den. Han har min och många andra tyskars bästa välgångsönskningar.

Men februarirevolutionen gjorde honom till en genuin reaktionär. Hans rättmätiga vrede mot filistéerna har förändrats till ett surt filistéiskt mumlande mot historiens flodvåg som kastat iland honom. (Tillägg av Engels 1892.)

[64*] Och det gjorde den.

[65*] Detta kontrakt innehöll följande: Arbetaren förband sig att arbeta för Pauling & Henfrey i sex månader och att vara nöjd med den lön som dessa skulle ge honom; men Pauling & Henfrey var inte bundna att behålla honom i sex månader utan kunde avskeda honom i vilket ögonblick som helst med en veckas uppsägningstid, och fastän Pauling & Henfrey skulle betala resan från Staffordshire till Manchester, återfick de dessa utlägg genom en reducering av lönen med 2 shilling per vecka. Vad tycker ni om detta underbara kontrakt?

[66*] Se ovan - det blodiga slaget på Pauling & Henfreys tegelgård.

Cross-Language Marx/Engels Index - verk på andra språk
Marx/Engels Archive - verk på engelska | Svensk avdelning | MIA