Källa: Marx Engels Werke bd XXIV, s. 7-518; "Das
Kapital. Band II. Kritik der politischen Ökonomie".
Översättning: Ivan/Ruth Bohman
Digitalisering: Jonas Holmgren
Korrektur: -
Kapitalets omedelbara produktionsprocess är dess arbetsprocess och värdeskapande process, vars resultat är varuprodukten och vars bestämmande motiv är produktionen av mervärde.
Kapitalets reproduktionsprocess omfattar både denna omedelbara produktionsprocess och de bägge faserna av den egentliga cirkulationen, d.v.s. det totala kretsloppet - en periodisk process, som ständigt upprepas under bestämda tidsperioder och bildar kapitalets omslag.
Vare sig vi betraktar kretsloppet i formen G ... G' eller i formen P ... P, så ser vi, att den omedelbara produktionsprocessen P alltid endast utgör ett led i detta kretslopp. I den ena formen framträder den som förmedlare av cirkulationsprocessen, i den andra framträder tvärtom cirkulationsprocessen som dess förmedlare. Produktionsprocessens oupphörliga förnyelse, kapitalets beständiga återfödelse som produktivt kapital betingas i bägge fallen av dess förvandlingar i cirkulationsprocessen. Å andra sidan är den ständigt upprepade produktionsprocessen en förutsättning för de förvandlingar, som kapitalet oupphörligt genomgår under cirkulationen, då det omväxlande antar formen av penningkapital och varukapital.
Liksom varje enskild kapitalist endast är ett individuellt element av kapitalistklassen, så utgör varje enskilt kapital endast ett självständigt, så att säga med individuellt liv begåvat element av det samhälleliga totalkapitalet. Det samhälleliga kapitalets rörelse består av summan av de rörelser, som de enskilda elementen genomlöper, av de individuella kapitalens omslag. Liksom de formförändringar, som den enskilda varan genomgår, endast är faser i varuvärldens totala kretslopp - varucirkulationen - så är också de formförändringar, som de enskilda kapitalen genomgår, endast faser i det samhälleliga kapitalets kretslopp.
Hela denna process omfattar i lika hög grad den produktiva konsumtionen (den omedelbara produktionsprocessen) tillsammans med de materiella formförvandlingar, som förmedlar den, som den individuella konsumtionen med de formförvandlingar eller de varubyten, varmed den förmedlas. Den omfattar å ena sidan omsättningen av variabelt kapital till arbetskraft och därmed också arbetskraftens införlivande med den kapitalistiska produktionsprocessen. Här uppträder arbetaren som säljare av sin vara, arbetskraften, och kapitalisten som köpare av denna vara. Men å andra sidan ingår också i varornas försäljning arbetarklassens varuköp, alltså dess individuella konsumtion. Här uppträder arbetarklassen som köpare och kapitalisterna som försäljare av varor till arbetarna.
Varukapitalets cirkulation omfattar även mervärdets cirkulation, alltså även de köp och försäljningar, som förmedlar kapitalisternas individuella konsumtion och därmed förbrukningen av mervärdet.
De individuella kapitalens kretslopp, sammanfattade ur det samhälleliga kapitalets synpunkt, alltså betraktade som en enhet, omfattar därför inte endast kapitalets cirkulation utan också den allmänna varucirkulationen. I sin enklaste form består denna varucirkulation av endast två led: 1) kapitalets eget kretslopp och 2) de varors kretslopp, vilka ingår i den individuella konsumtionen, alltså de varor, som arbetaren köper med sin lön och kapitalisten med sitt mervärde (eller en del därav). Visserligen omfattar kapitalets kretslopp även mervärdets cirkulation - för så vitt det utgör en del av varukapitalet - liksom också omvandlingen av det variabla kapitalet till arbetskraft, d.v.s. utbetalningen av arbetslönen. Men användningen av detta mervärde och denna arbetslön till varuköp bildar inget led i själva kapitalets kretslopp, trots att i varje fall konsumtionen av arbetslönen är en betingelse för att cirkulationen skall kunna försiggå.
I första boken analyserades den kapitalistiska produktionsprocessen både som ett enstaka förlopp och som reproduktionsprocess: mervärdeproduktionen och produktionen av själva kapitalet. Den formförvandling och ämnesomsättning, som kapitalet genomgår under cirkulationen, förutsatte vi utan att närmare gå in därpå. Vi förutsatte alltså, att kapitalisten säljer sin produkt till dess värde, och att de produktionsmedel han behöver, för att produktionen skall kunna fortgå utan avbrott, finns att tillgå på marknaden. Den enda detalj i cirkulationen, som blev föremål för en närmare undersökning, var inköp och försäljning av arbetskraft som den grundläggande betingelsen för all kapitalistisk produktion.
I första avdelningen av denna andra bok analyserades de olika former, vari kapitalet uppträder i sitt kretslopp, och de olika formerna för detta kretslopp. I bok I studerades arbetstiden; här tillkommer nu också cirkulationstiden.
I denna boks andra avdelning betraktades kretsloppet som periodiskt, d.v.s. som omslag. Det påvisades å ena sidan, hur kapitalets olika delar (det fasta och det rörliga kapitalet) fullbordar formernas kretslopp på olika tidrymder och på olika sätt. Å andra sidan undersöktes de förhållanden, som betingar arbetsperiodens och cirkulationsperiodens olika längd. Det påvisades, vilket inflytande kretsloppets tidrymd och de olika proportionerna mellan dess beståndsdelar har både på produktionsprocessens omfång och på mervärdets årskvot. I första avdelningen undersöktes huvudsakligen de växlande och på varandra följande former, som kapitalet ständigt antar och avlägger under sitt kretslopp; i andra avdelningen däremot, hur ett kapital av given storlek under denna utveckling, och medan det oupphörligen ändrar form, samtidigt också i ständigt växlande omfattning delas mellan dessa olika former - som produktivt kapital, som penningkapital och som varukapital - så att dessa former inte endast följer på varandra utan ständigt bildar olika delar av det totala kapitalvärdet och ständigt är tillgängliga och fungerar vid sidan av varandra. I synnerhet penningkapitalet uppvisar här en säregenhet, som inte kom fram i bok I. Vi upptäckte bestämda lagar, som gör det nödvändigt, att en viss beståndsdel av totalkapitalet alltefter omslagets betingelser måste anta formen av penningkapital, ständigt satsas och förnyas i denna form, för att det produktiva kapitalet oavbrutet skall kunna fortsätta sin verksamhet.
Men i första liksom i andra avdelningen gällde det alltid endast ett individuellt kapital, rörelsen hos en självständig del av det samhälleliga kapitalet.
De individuella kapitalens kretslopp hopflätas emellertid med varandra, förutsätter och betingar varandra, och just på detta sätt uppkommer det samhälleliga totalkapitalets rörelse. Liksom vid den enkla varucirkulationen en varas totala formförändring framträdde som ett led i varuvärldens formförändringsserie, så framträder här det individuella kapitalets formförändring som ett led i det samhälleliga kapitalets formförändringsserie. Men medan enkel varucirkulation inte nödvändigtvis förutsätter kapitalets kretslopp - eftersom den även kan äga rum under icke-kapitalistiska produktionsförhållanden - så omfattar däremot, som vi redan har påpekat, det samhälleliga totalkapitalets kretslopp även omsättningen av de varor, som inte deltar i det enskilda kapitalets kretslopp, d.v.s. omsättning av varor, som inte bildar kapital.
Vi skall nu undersöka cirkulationsprocessen (vilken i sin helhet är en form av reproduktionsprocessen) för de individuella kapitalen såsom beståndsdelar av det samhälleliga totalkapitalet, alltså av detta samhälleliga totalkapitals cirkulationsprocess.
(Trots att det följande egentligen tillhör den senare delen av denna avdelning, vill vi genast analysera det, nämligen: penningkapitalet, betraktat som en beståndsdel av det samhälleliga totalkapitalet.)
När man studerar det individuella kapitalets omslag, visar sig penningkapitalet från två sidor.
För det första är penningkapitalet den form, vari varje enskilt kapital först uppträder på scenen och börjar sin tillvaro som kapital. Det framträder därför som den egentliga drivkraften och sätter igång hela processen.
För det andra: Alltefter omslagsperiodens olika längd och de olika proportionerna mellan dess bägge beståndsdelar - arbetsperiod och cirkulationsperiod - är den beståndsdel av det satsade kapitalet, som ständigt måste tillskjutas och förnyas i penningform, olika i förhållande till det produktiva kapital, som den sätter i rörelse, d.v.s. i proportion till den kontinuerliga produktionsskalan. Men oavsett förhållandet mellan produktivt kapital och penningkapital så är den del av det verksamma kapitalvärdet, som ständigt kan fungera som produktivt kapital, alltid begränsad genom den del av det satsade kapitalvärdet, som oupphörligt måste vara tillgänglig i penningform vid sidan av det produktiva kapitalet. Det är här endast fråga om det normala omslaget, om ett tänkt genomsnitt, och vi har bortsett från penningkapital, som tillskjutits för utjämning av cirkulationsstörningar.
Till den första punkten. Varuproduktionen förutsätter varucirkulation, och varucirkulationen förutsätter i sin tur, att varuvärdet mätes i pengar, därmed också penningcirkulation. Varans dubbla gestalt, som vara och som pengar, är en nödvändig följd av att produkten själv framträder som vara. Den kapitalistiska varuproduktionen - den må betraktas samhälleligt eller individuellt - förutsätter, att kapital i penningform, penningkapital, framträder som den drivande kraften både vid starten av ett företag och i dess verksamhet. Speciellt det rörliga kapitalet förutsätter, att penningkapitalet ständigt på nytt med korta tidsintervaller uppträder som drivkraft. Hela det satsade kapitalvärdet, d.v.s. alla beståndsdelar av kapitalet, som består av varor, arbetskraft, arbetsmedel och råvaror, måste ständigt på nytt köpas med pengar. Det som här gäller för det individuella kapitalet, gäller även för det samhälleliga kapitalet, som ju endast utgör en kombination av många individuella kapital. Men som vi redan påvisade i bok I, så följer därav inte alls, att kapitalets verksamhetsområde och produktionens omfång ens på kapitalistisk grundval skulle vara absolut begränsade genom det verksamma penningkapitalets storlek.
Kapitalet innehåller produktionselement, vilkas expansionsmöjligheter inom vissa gränser är oberoende av det investerade penningkapitalets storlek. Med samma arbetslöner kan arbetskraften utnyttjas mer eller mindre intensivt. Även om den ökade exploateringen av arbetskraften leder till att även arbetslönen stiger, så kommer dock denna löneökning alltid att vara mindre än den ökade produktiviteten.
De naturatillgångar, som användes i produktionen och som inte utgör någon del av kapitalvärdet - såsom jord, vatten, malmer, skogar o.s.v. - kan med hårdare utnyttjande av samma antal arbetskrafter exploateras i högre grad utan ökat tillskott av penningkapital. Det produktiva kapitalets materiella beståndsdelar ökas sålunda, utan att det blir nödvändigt att tillskjuta penningkapital. Om en sådan utvidgning av produktionen medför, att det behövs mera hjälpämnen, så måste också det satsade penningkapitalet ökas, dock inte i samma proportion som det produktiva kapitalets verksamhet ökar.
Samma arbetsmedel, alltså samma fasta kapital, kan utnyttjas mera effektivt både genom förlängning av den dagliga arbetstiden och genom ökad intensitet, utan ökat penningtillskott för fast kapital. Resultatet blir kortare omslagstid för det fasta kapitalet, samtidigt som dess beståndsdelar förnyas på kortare tid.
Vi sidan av naturmaterial kan också naturkrafter, som ingenting kostar, i större eller mindre utsträckning utnyttjas i produktionsprocessen. I vilken utsträckning detta är möjligt, beror på vetenskapliga framsteg och tekniska metoder, som i och för sig inte kostar kapitalisten något.
Detsamma gäller den samhälleliga organisationen av arbetskraften i produktionsprocessen och summan av de enskilda arbetarnas yrkesskicklighet. Carey har räknat ut, att jordägaren aldrig får tillräckligt betalt, emedan han inte får någon ersättning för allt kapital och arbete, som sedan urminnes tider nedlagts i jorden för att ge den dess nuvarande produktionsförmåga. (Den fruktbarhet, som man har sugit ur jorden, nämnes naturligtvis inte.) Enligt samma beräkningsgrunder borde varje enskild arbetare betalas på grundvalen av det arbete, som det har kostat hela mänskligheten att utveckla en primitiv naturmänniska till en modern mekaniker. Det är mera troligt, att det obetalda arbete, som är nedlagt i jorden, och som jordägare och kapitalister har förvandlat till pengar, är tillräckligt för att många gånger om med ockerränta återbetala hela det kapital, som är nedlagt i jorden, och att samhället sålunda flerfaldiga gånger har återköpt jordegendomarna.
När arbetets produktivitet ökar, utan att detta medför ökade kapitalutlägg, ökas visserligen i första hand endast produktmängden, däremot inte dess värde, utom i den mån det blir möjligt att reproducera och bevara värdet av en ökad mängd konstant kapital med samma arbetskraft. Men samtidigt bildas material för nytt kapital, och därmed lägges också grundvalen för ökad kapitalackumulation.
Redan i bok I påvisade vi, att när organisationen av själva det samhälleliga arbetet och därmed också Ökningen av arbetets samhälleliga produktivitet kräver produktion i större skala än tidigare och därmed större tillskott av penningkapital från de enskilda kapitalisternas sida, sker detta delvis genom att kapitalet samlas på ett färre antal händer, utan att det totala kapitalvärdet eller det totalt satsade penningkapitalet därför behöver öka. De enskilda kapitalens storlek kan öka, genom att kapitalet samlas på ett färre antal händer, utan att deras samhälleliga summa ökar. Det rör sig endast om en ändrad fördelning av de enskilda kapitalen.
Slutligen påvisade vi i förra avdelningen, att en förkortning av omslagsperioden gör det möjligt att antingen hålla samma produktiva kapital i verksamhet med mindre penningkapital än tidigare eller att öka det produktiva kapitalet utan en motsvarande ökning av penningkapitalet.
Allt detta har emellertid uppenbarligen ingenting att göra med de problem, som berör penningkapitalet. Det visar endast, att det satsade kapitalet - en given värdesumma, som i sin fria form, i sin rena värdeform består av en viss penningsumma - efter sin förvandling till produktivt kapital innesluter produktiva krafter, som inte utan vidare begränsas av dess eget värde utan inom en viss ram kan verka med olika intensitet. Om priserna på både arbetskraften och de övriga produktionsmedlen är givna, så är därmed också storleken given av det penningkapital, som erfordras för inköp av en bestämd mängd av de varor, som skall ingå i produktionen. Kapital av en viss storlek måste därför satsas, men detta kapitals möjligheter att fungera som produkt- och värdeskapare kan modifieras och förändras.
Till den andra punkten. Det ligger i sakens natur, att den del av samhällets arbete och produktionsmedel, som årligen konsumeras för produktion eller inköp av guld för att ersätta förslitna guldmynt, utgör ett avbräck i den samhälleliga produktionen. Men det penningvärde, som dels fungerar som omloppsmedel, dels bildar penningreserver, har samhället redan förvärvat. Det finns där vid sidan av arbetskraften, de producerade produktionsmedlen och de naturliga källorna till rikedom. Det kan inte betraktas som ett hinder för produktionen. Genom att användas till inköp av produktionsmedel från utlandet kan det tjäna till att utvidga produktionsskalan. Detta förutsätter dock, att pengarna fortsätter att spela rollen av världspengar.
Alltefter omslagsperiodens längd behövs en större eller mindre mängd penningkapital för att sätta det produktiva kapitalet i rörelse. Vi har också sett, att omslagsperiodens delning i arbetstid och cirkulationstid medför en ökning av det i penningform latenta eller suspenderade kapitalet.
I den utsträckning som omslagsperioden bestämmes av arbetsperiodens längd, beror den under i övrigt oförändrade förhållanden av produktionsprocessens materiella natur, alltså inte av dess säregna samhälleliga karaktär. Under kapitalistiska produktionsförhållanden kräver dock större företag, som tar lång tid i anspråk, också större och mera långsiktiga insatser av penningkapital. På dylika områden är produktionen därför beroende av att den enskilde kapitalisten förfogar över en tillräcklig mängd penningkapital. Denna begränsning genombrytes av kreditväsendet och därmed sammanhängande företagsformer, t.ex. aktiebolagen. Störningar på penningmarknaden medför därför, att sådana företag stagnerar, medan dessa företag å sin sida åstadkommer störningar på penningmarknaden.
På basis av den samhälleliga produktionen måste det avgöras, i vilken omfattning sådana arbeten kan igångsättas, som under en längre tid förbrukar produktionsmedel och arbetskraft utan att samtidigt leverera några nödvändighetsartiklar, ty man får inte riskera, att de produktionsgrenar blir lidande, som inte endast förbrukar arbetskraft och produktionsmedel utan också samtidigt producerar existensmedel och produktionsmedel. Vare sig produktionen är samhällelig eller kapitalistisk, kommer arbetarna i företagsgrenar med kortare arbetsperiod att endast under kortare tid konsumera produkter utan att ge några i utbyte, medan branscher med långa arbetsperioder kontinuerligt förbrukar produkter under lång tid utan att leverera någon ersättning. Detta beror alltså på den ifrågavarande arbetsprocessens objektiva betingelser, inte på dess samhälleliga form. Vid samhällelig produktion bortfaller penningkapitalet, medan samhället fördelar arbetskraft och produktionsmedel på respektive verksamhetsgrenar. Man kan tänka sig, att producenterna tar emot pappersanvisningar, för vilka de får ta samhälleliga konsumtionsförråd i anspråk i proportion till sina arbetsprestationer. Men sådana anvisningar är inte pengar. De cirkulerar inte.
Två olika förhållanden medför, att behovet av penningkapital blir beroende av arbetsperiodens längd: För det första, att pengar - bortsett från kredit - är den form, vari varje enskilt kapital måste uppträda för att kunna omvandlas till produktivt kapital. Detta framgår av den kapitalistiska produktionens och överhuvud all varuproduktions natur. - För det andra bestämmes storleken av den erforderliga penninginsatsen av att arbetskraft och produktionsmedel förbrukas under kortare eller längre tid, innan en produkt levereras, som kan omsättas i pengar. Det kapital, som skall satsas, måste föreligga i penningform, alldeles oavsett vilket slags pengar som användes - metallpengar, sedlar eller värdepapper. Det är i detta sammanhang också utan betydelse, vad slags produktion och vilket slags pengar det är, som drar ut arbetskraft, existensmedel och produktionsmedel ur cirkulationen, utan att motsvarande värden levereras tillbaka till den.
Quesnays "Tableau économique" [21] visar i några få stora drag, hur ett på grundval av värdet bestämt årsresultat av den nationella produktionen så fördelas genom cirkulationen, att under i övrigt oförändrade förhållanden dess enkla reproduktion, d.v.s. reproduktion i oförändrad skala, skall kunna försiggå. I enlighet med sakens natur utgör sista årets skörd produktionsperiodens utgångspunkt. De otaliga enskilda köpen och försäljningarna kombineras omedelbart med varandra i en karakteristisk samhällelig massrörelse - cirkulationen mellan de stora, funktionellt bestämda ekonomiska samhällsklasserna. Hela totalprodukten är ett nytt resultat av det gångna årets arbete, men det som här i synnerhet intresserar oss är, att en del av denna produkt samtidigt endast är bärare av ett gammalt kapitalvärde, som har återvunnit sin ursprungliga materiella form. Denna del av produkten cirkulerar inte, utan de kapitalistiska producenterna behåller den för att på nytt använda den som kapital. Quesnay låter denna del av det konstanta kapitalet omfatta även produkter, som inte hör hemma där, men i huvudsak har han ändå rätt just på grund av den begränsade synvidd, som nödgar honom att anse jordbruket som den enda mervärdeskapande produktionsgrenen och alltså ur kapitalistisk synpunkt den enda verkligt produktiva. Den ekonomiska reproduktionsprocessen är, oavsett sin specifikt samhälleliga karaktär, på jordbrukets område alltid kombinerad med naturens reproduktionsprocess. Just därför kastar jordbrukets påtagliga naturförhållanden också ljus över den ekonomiska produktionsprocessen och undanröjer den förvirring, som endast beror på cirkulationens bländverk.
Etiketten på ett system skiljer sig från andra artiklars därigenom, att den inte endast utsätter köparen utan ofta även säljaren för bedrägeri. Quesnay själv och hans närmaste efterföljare trodde på sin feodala reklamskylt, och våra egna katederlärde gör det än i dag. Men i själva verket är det fysiokratiska systemet den första systematiska sammanfattningen av den kapitalistiska produktionen. Industrikapitalets representanter - de stora arrendatorerna - stod i spetsen för hela den ekonomiska utvecklingen. Jordbruket drevs på kapitalistisk grundval, d.v.s. som stora företag, ledda av kapitalistiska arrendatorer, medan de verkliga odlarna var lönarbetare. Produktionen frambringar inte endast konsumtionsartiklar utan även dessas värde. Men det avgörande motivet är att utvinna mervärde, och detta skapas av produktionen, inte av cirkulationen. Bland de tre klasser, som figurerar som företrädare för den genom cirkulationen förmedlade reproduktionsprocessen, skiljer sig den kapitalistiske arrendatorn som direkt exploatör av det produktiva arbetet, som mervärdets producent, från jordägaren och köpmannen, som endast tillägnar sig en del av mervärdet.
Det fysiokratiska systemets kapitalistiska karaktär framkallade opposition redan under dess blomstringstid, å ena sidan från Linguet och Mably, å andra sidan från de självständiga småbrukarnas försvarare.
Adam Smiths[39*] tillbakagång i analysen av reproduktionsprocessen är så mycket mer påtaglig, som han för övrigt inte endast bygger vidare på riktiga analyser av Quesnay, t.ex. hans "avances primitives"[XCII*] och "avances annuelles"[XCIII*], generaliserade till "fast" och "rörligt" kapital[40*], utan på åtskilliga ställen rentav återfaller i fysiokratiska villfarelser. När han t.ex. vill påvisa, att arrendatorn producerar större värde än något annat slag av kapitalister, säger han:
"Inget lika stort kapital sätter en större mängd produktivt arbete i rörelse än arrendatorns. Inte endast hans arbetsfolk utan också hans arbetsdjur består av produktiva arbetare." (En utsökt komplimang åt arbetsfolket!) "I jordbruket arbetar även naturen vid människans sida; och ehuru dess arbete inte kostar någonting, så har dess produkt dock lika stort värde som den billigaste arbetarens. Jordbrukets viktigaste arbetsuppgifter verkar vara mindre avsedda att öka jordens fruktbarhet - ehuru de gör även detta - än att inriktas på produktion av de för människan viktigaste växterna. En jordbit, överväxt med törne och tistel, bär ofta en lika stor mängd växtämnen som det bäst odlade vinberg eller spannmålsfält. Odlingen och sådden syftar mera till att reglera än öka jordens naturliga fruktbarhet, och sedan allt detta arbete är utfört, återstår alltid en hel del, som endast naturen kan uträtta. Arbetarna och arbetsdjuren" (!) "som är sysselsatta i jordbruket, åstadkommer alltså inte endast som industriarbetarna reproduktion av ett värde, som är likamed deras egen konsumtion och det kapital, som sysselsätter dem, plus kapitalistens profit, utan ett vida större värde. Som tillägg till arrendatorns kapital och hela hans profit åstadkommer de även en regelbunden reproduktion av jordräntan. Denna kan betraktas som en produkt av naturkrafterna, vilkas användning jordägaren hyr ut åt arrendatorn. Räntan är högre eller lägre, beroende på dessa naturkrafters egen storlek eller, med andra ord, jordens fruktbarhet. Den är ett naturens verk, det som blir över efter avdrag av eller ersättning för allt det, som kan betraktas som människoverk. Den är sällan mindre än en fjärdedel och ofta mer än en tredjedel av totalprodukten. Ingen lika stor mängd produktivt arbete, använt i industrin, kan någonsin åstadkomma en så stor reproduktion. I industrin gör naturen ingenting, människan allt, och reproduktionen måste alltid stå i proportion till den arbetskraft som användes. Det kapital, som användes i jordbruket, sätter därför inte endast flera människor i arbete än ett lika stort industrikapital, utan i förhållande till den mängd produktivt arbete, som det använder, ökar det också värdet av jordens och arbetets årliga avkastning och befolkningens verkliga rikedom och inkomster." ("Wealth of Nations", bok II, kap. 5, s. 242, 243.)
I bok II, kap. 1 säger Smith:
"Utsädets hela värde är också i egentlig mening ett fast kapital."
Här är alltså kapital = kapitalvärde; det existerar i "fast" form.
"Ehuru utsädet vandrar fram och tillbaka mellan åkern och spannmålsmagasinet, byter det dock aldrig ägare och cirkulerar därför inte i verkligheten. Arrendatorn får sin profit, inte genom dess försäljning utan genom dess tillväxt" (s. 186).
Smiths inskränkthet visar sig här i att han inte, vilket redan Quesnay förmådde, ser, att det är det konstanta kapitalets värde, som återvänder i förnyad form, alltså ett viktigt moment i reproduktionsprocessen. För honom är det endast en ny - till på köpet felaktig - illustration till hans differens mellan rörligt och fast kapital. Fördelen med att Smith översätter "avances primitives" och "avances annuelles" med "fast kapital" och "rörligt kapital" består i att han inför ordet "kapital", varvid begreppet generaliseras och lösgöres från jordbruket, som fysiokraterna specialiserat det på. Tillbakagången består i att han uppfattar "fast" i motsats till "rörligt" kapital som den avgörande indelningen.
Adam Smith säger i bok I, kap. 6, s. 42: "I varje samhälle upplöses priset på varje vara slutligen i den ena eller andra av dessa tre delar (arbetslön, profit, jordränta) eller i alla tre; och i varje utvecklat samhälle ingår de alla tre mer eller mindre som beståndsdelar i priset på den ojämförligt största delen av varorna"[41*]; eller, som det vidare heter, s. 63: "Arbetslön, profit och jordränta är de tre urkällorna till all inkomst liksom till allt bytesvärde." Vi skall senare närmare undersöka denna Adam Smiths lära om "beståndsdelarna i varornas pris" resp. "allt bytesvärde". - Det heter vidare:
"Då detta gäller för varje enskild vara, måste det också gälla för alla de varor, som tillsammans utgör jordens och arbetets produkter i varje samhälle. Det totala priset eller bytesvärdet för denna årliga produkt måste upplösas i dessa tre delar och fördelas mellan landets invånare som arbetslön, profit eller jordränta." (Bok II, kap. 2, s. 190.)
Sedan Smith sålunda har upplöst såväl alla varupriser, tagna var för sig, som "det totala priset eller bytesvärdet ... hos jordens och arbetets produkter i varje samhälle" i de tre inkomstkällorna för lönarbetarna, kapitalisterna och jordägarna i arbetslön, profit och jordränta, måste han dock bakvägen smussla in ett fjärde element, nämligen kapitalet. Detta sker genom distinktionen mellan brutto- och nettoinkomst:
"Bruttoinkomsten för samtliga invånare i ett stort land innefattar den totala årsprodukten av deras jord och deras arbete; nettoinkomsten den del som står till deras förfogande efter avdrag av underhållskostnaderna för det första för deras fasta och för det andra för deras rörliga kapital: eller den del, som de utan att tära på kapitalet kan lägga åt sidan för omedelbar konsumtion eller använda till sitt uppehälle, sin komfort och sina nöjen. Deras verkliga rikedom står också i proportion till deras nettoinkomst, inte till deras bruttoinkomst" (a.a. s. 190).
Härtill vill vi anmärka:
1) Smith behandlar här uttryckligen endast den enkla reproduktionen, inte reproduktion i utvidgad skala eller ackumulationen. Han talar endast om utgifterna för uppehållande (maintaining) av det fungerande kapitalet. "Netto"-intäkten är likamed den del av den årliga produkten - samhällets eller den enskilde kapitalistens - som kan ingå i "konsumtionsfonden", utan att fondens omfång inkräktar på det fungerande kapitalet (encroach upon capital). En del av den individuella liksom av den samhälleliga produktens värde upplöses alltså varken i arbetslön, profit eller jordränta utan i kapital.
2) Smith flyr från sin egen teori med hjälp av en ordlek, skillnaden mellan gross och net revenue, brutto- och nettoinkomst. Den enskilde kapitalisten liksom hela kapitalistklassen eller den s.k. nationen inkasserar i stället för det i produktionen förbrukade kapitalet en varuprodukt, vars värde - framställbart i proportionella delar av själva denna produkt - å ena sidan ersätter det använda kapitalvärdet och därmed bildar en intäkt eller "revenue"[XCIV*] - men väl att märka kapitalreveny eller kapitalintäkt - och som å andra sidan är bärare av ett ökat värde, som har tillkommit under produktionen och som "fördelas mellan landets invånare som arbetslön, profit eller jordränta" - eller med andra ord vad man i dagligt tal kallar inkomst. Värdet av hela produkten - vare sig det gäller en enskild kapitalist eller hela landet - bildar enligt detta inkomster för var och en; men å ena sidan kapitalinkomst, å andra sidan konsumtionsintäkter, "revenyer". Det som alltså avlägsnas vid varuvärdets analys i sina beståndsdelar, återinsmugglas genom en bakdörr - tvetydigheten i termen "reveny". Man kan emellertid inte "inkassera" andra värdebeståndsdelar i produkten än sådana som redan finns där. Om kapital skall återvända som reveny, så måste kapital tidigare vara utgivet.
Adam Smith säger vidare:
"Den lägsta vanliga profitkvoten måste alltid vara något större, än vad som går åt för att ersätta de tillfälliga förluster, som varje företag är utsatt för. Det är endast detta överskott, som utgör den rena eller nettoprofiten."
(Vilken kapitalist kallar profit nödvändiga kapitalutlägg?)
"Vad man kallar bruttoprofit, omfattar ofta inte endast detta överskott utan också den del, som reserverats för sådana extraordinära förluster." (Bok I, kap. 9. s. 72.)
Detta betyder emellertid inget annat, än att en del av mervärdet, betraktad som del av bruttoprofiten, måste reserveras som en försäkringsfond för produktionen. Det är en del av merarbetet, som frambringar denna fond och såtillvida direkt producerar kapital, d.v.s. den för reproduktionen avsedda fonden. Vad beträffar utgifterna för "uppehållandet" av det fasta kapitalet etc. (se citaten härovan), så bildar ersättningen för det konsumerade fasta kapitalet genom nytt kapital inget nytt kapitalutlägg utan utgör endast en förnyelse av det gamla kapitalvärdet i ny form. Men vad beträffar det fasta kapitalets vidmakthållande, som Smith också räknar in i underhållskostnaderna, så hör denna kostnad samman med priset för det satsade kapitalet. Att kapitalisten betalar dessa utgifter successivt och först vid behov, sedan kapitalet trätt i verksamhet, och att han därför kan täcka dem medelst sin profit, ändrar ingenting i källan till denna profit. Den värdebeståndsdel, varifrån den kommer, bevisar endast, att arbetaren levererar merarbete både för underhållsfonden och för försäkringsfonden. Adam Smith förtäljer nu, att från nettorevenyn - eller revenyn i egentlig mening - måste undantas inte endast det fasta kapitalet självt, utan också den del av det rörliga kapitalet, som användes till underhåll och förnyelse av det fasta kapitalet - eller med andra ord allt kapital, som inte föreligger i en sådan form, att det kan ingå i konsumtionsfonden.
"Alla utgifter för det fasta kapitalets underhåll måste uppenbarligen räknas bort från samhällets nettoreveny. Varken de råvaror, med vilka de nyttiga maskinerna och verktygen måste hållas i stånd, eller det arbete, som åtgår för att ge dessa material dess riktiga form, kan någonsin utgöra en del av samhällets nettoreveny. Priset för detta arbete kan visserligen utgöra en del av denna reveny, eftersom de arbetare, som är sysselsatta därmed, kan placera hela värdet av sin lön i sitt omedelbara konsumtionsförråd. Men vid andra slags arbeten ingår både arbetslönen och produkterna i konsumtionsfonden, lönen i arbetarnas, produkterna i andra människors, vilkas uppehälle, komfort och nöjen tillgodoses genom dessa arbetares arbete." (Bok II, kap. 2, s. 190, 191.)
Adam Smith stöter här på en mycket viktig skillnad mellan de arbetare, som är sysselsatta i produktionen av produktionsmedel, och de som arbetar i den omedelbara produktionen av konsumtionsvaror. Produktionsmedlens värde innehåller en beståndsdel, som är likamed summan av arbetslönerna eller summan av det kapital, som har använts för inköp av arbetskraft. Detta värde föreligger materiellt som en del av värdet av de produktionsmedel, som dessa arbetare har producerat. De pengar, som de har erhållit som arbetslön, bildar för dem en reveny, men de produkter de har framställt kan inte omedelbart förbrukas, varken av dem själva eller av andra. Dessa produkter utgör därför själva ingen del av den årsprodukt, som är avsedd för den samhälleliga konsumtionsfonden, samtidigt som "nettorevenyn" endast kan förbrukas med hjälp av denna konsumtionsfond. Smith glömmer här att tillägga, att det som gäller arbetslöner i lika hög grad gäller det mervärde, som fördelas mellan kapitalisterna i form av profit och jordränta. Även denna del av värdet föreligger i form av produktionsmedel och kan inte konsumeras. Först sedan varorna är sålda, kan kapitalisterna använda den del av priset, som motsvarar mervärdet, till inköp av produkter, som ingår i den individuella konsumtionsfonden och som har producerats av en annan grupp arbetare. Så mycket bättre borde Adam Smith då ha förstått, att värdet av de produktionsmedel, som årligen framställes, och som är avsedda att göra tjänst i de produktionsgrenar, som själva frambringar produktionsmedel - de produktionsmedel, varmed produktionsmedel tillverkas - enligt sakens natur är fullständigt uteslutet från att bilda en del av nettointäkten, inte endast på grund av sin materiella form utan också på grund av den användning som dessa produktionsmedel är avsedda för.
Beträffande den andra arbetargruppen - den som producerar omedelbara konsumtionsvaror - så är Smiths framställning inte alldeles exakt. Han påstår nämligen, att här ingår både arbetslönen och produkten i den omedelbara konsumtionsfonden, "lönen i arbetarnas, produkterna i andra människors, vilkas uppehälle, komfort och nöjen tillgodoses genom dessa arbetares arbete". Men arbetaren kan inte leva av de pengar, vari hans arbetslön utbetalas. Han använder dessa pengar till inköp av konsumtionsmedel, och dessa kan delvis bestå av varor, som han själv har producerat. Å andra sidan kan hans egen produkt vara av ett sådant slag, som endast arbetsköparen har råd att konsumera.
Sedan Adam Smith på detta sätt fullständigt har uteslutit det fasta kapitalet från landets "nettoreveny", fortsätter han:
"Ehuru sålunda hela utlägget för det fasta kapitalets underhåll med nödvändighet är uteslutet från samhällets nettoreveny, så är dock detta inte fallet med utlägg för det rörliga kapitalets underhåll. Av de fyra delar, varav detta senare kapital består: pengar, existensmedel, råvaror och färdiga produkter, blir de tre sistnämnda, såsom redan framhållits, regelbundet överförda antingen till samhällets fasta kapital eller till den fond, som är avsedd för omedelbar konsumtion. Hela den del av dessa konsumtionsvaror, som inte användes till underhåll av det fasta kapitalet, ingår i sin helhet i konsumtionsfonden och bildar en del av samhällets nettoreveny. Underhållet av dessa tre delar av det rörliga kapitalet minskar därför inte samhällets nettoreveny med någon annan del av årsprodukten än den, som behövs för det fasta kapitalets underhåll." (Bok II, kap. 2, s. 192.)
Detta innebär inget annat än den tavtologin, att den del av det rörliga kapitalet, som inte användes till produktion av produktionsmedel, ingår i produktionen av konsumtionsvaror, alltså i den del av den årliga produkten, som är avsedd att bilda samhällets konsumtionsfond. Men det som följer omedelbart därpå är däremot viktigt:
"Ett samhälles rörliga kapital är i detta hänseende olika den enskilde kapitalistens. Den enskildes är helt och hållet uteslutet från hans nettoreveny och kan aldrig bilda någon del därav; den kan endast bestå av hans profit. Men trots att varje enskild kapitalists rörliga kapital också utgör en del av det rörliga kapitalet i det samhälle han tillhör, så är det dock inte helt uteslutet, att det samtidigt också kan ingå som en del av samhällets nettoreveny. Trots att samtliga varor, som ligger i detaljhandlarens lager, alls inte är avsedda för hans egen omedelbara konsumtion, kan de förbrukas av andra människor, som regelbundet förnyar dessa produkters värde med profit genom en reveny, som kommer från andra källor, utan att vare sig deras eget eller köpmannens kapital förminskas." (Ibid.)
Här får vi alltså veta:
1) Liksom det fasta kapitalet och det rörliga kapital, som behövs för dess reproduktion och underhåll (funktionen tappar han bort), kan inte heller det rörliga kapital, som den enskilde kapitalisten förbrukar under produktionen av konsumtionsvaror, ingå i hans nettoreveny, som endast kan bestå av hans profit. Den del av hans varuprodukt, som ersätter förbrukat kapital, kan alltså inte samtidigt utgöra en del av hans reveny.
2) Varje enskild kapitalists rörliga kapital utgör en del av samhällets rörliga kapital, liksom hans fasta kapital är en del av samhällets totala fasta kapital.
3) Trots att samhällets rörliga kapital inte är något annat än summan av de enskilda kapitalisternas rörliga kapital, så är det dock av en annan karaktär. Den enskilde kapitalistens rörliga kapital kan aldrig utgöra en del av hans reveny. Om det består av konsumtionsvaror, kan det däremot ingå i samhällets reveny eller, som Smith uttrycker saken: det behöver inte nödvändigtvis förminska samhällets nettoreveny med en del av årsprodukten. I själva verket är det så, att det som Adam Smith här kallar rörligt kapital är den del av det årligen producerade varukapital, som placeras i cirkulationen av de kapitalister, som producerar konsumtionsvaror. Deras hela årsprodukt består av konsumtionsartiklar och bildar därför den fond, i vilken samhällets nettorevenyer (inklusive arbetslönerna) realiseras eller förbrukas. I stället för detaljhandlarens lilla varuförråd borde Adam Smith som exempel ha valt de väldiga godsmängder, som är lagrade i industrikapitalisternas varumagasin.
Om Smith nu hade sammanfattat de tankegångar, som trängde sig på honom, då han undersökte, först reproduktionen av vad han kallar fast kapital, sedan av vad han kallar rörligt kapital, så hade han kommit fram till följande resultat:
I. Den samhälleliga årsprodukten sönderfaller i två delar; den första omfattar produktionsmedlen, den andra konsumtionsvarorna. Dessa bägge delar skall behandlas var för sig.
II. Totalvärdet av den del av årsprodukten, som består av produktionsmedel, fördelas på följande sätt: En del ersätter endast värdet av de produktionsmedel, som förbrukades under produktionen, och är alltså inget annat än det gamla kapitalvärdet i förnyad form. En annan del motsvarar värdet av det kapital, som har använts till inköp av arbetskraft, eller summan av de arbetslöner, som dessa kapitalister har utbetalat. En tredje värdedel slutligen utgör källan till all profit, inklusive jordräntan, åt industrikapitalisterna inom denna kategori.
Den första beståndsdelen, enligt Smith den reproducerade fasta kapitaldelen av samtliga i denna första avdelning verksamma individuella kapital, kan, som Adam Smith säger, uppenbarligen aldrig bilda någon del varken av den enskilde kapitalistens eller av samhällets nettoreveny. Dessa produktionsmedel kan endast fungera som produktivt kapital, aldrig som reveny. Såtillvida skiljer sig den enskilde kapitalistens "fasta kapital" inte i något avseende från samhällets fasta kapital. Men de övriga värdedelarna av den årliga samhällsprodukten, som består av produktionsmedel - värdedelar, som alltså även existerar i alikvota delar av denna totalmängd produktionsmedel - bildar visserligen samtidigt revenyer för alla i denna produktion delaktiga agerande, löner till arbetarna, profiter och räntor till kapitalisterna. Men de bildar inte reveny utan kapital för samhället, trots att samhällets årsprodukt inte är något annat än summan av de enskilda kapitalisternas produkter. Dessa produkter kan i regel enligt sin natur endast fungera som produktionsmedel, och t.o.m. de som vid behov skulle kunna fungera som konsumtionsvaror, är bestämda att tjäna som råvaror eller hjälpämnen för ny produktion. De skall fungera som kapital, inte i de företag som har producerat dem, utan i de företag som använder dem, nämligen:
III. Kapitalisterna i den andra avdelningen, de företag som producerar konsumtionsvaror. De ersätter det kapital, som förbrukats vid produktionen av konsumtionsvarorna (såvida detta kapital inte är omsatt i arbetskraft, alltså består av lönesumman för arbetarna i denna andra avdelning), medan detta förbrukade kapital, som nu i form av konsumtionsvaror befinner sig i händerna på de kapitalister, som producerar dessa, å sin sida - alltså från samhällets ståndpunkt - bildar den konsumtionsfond, i vilken kapitalisterna och arbetarna i den första avdelningen realiserar sina revenyer.
Om Smith hade fullföljt analysen så långt, hade det inte fattats mycket i hela problemets lösning. Han hade den inom räckhåll, redan då han hade anmärkt, att bestämda värdedelar av ett slags varukapital (produktionsmedel), varav den årliga totalprodukten i samhället består, visserligen bildar reveny för de i denna produktion sysselsatta arbetarna och kapitalisterna men inte utgör någon beståndsdel av samhällets reveny; medan en värdedel av det andra slaget (konsumtionsvarorna) visserligen bildar kapitalvärde för sina enskilda ägare - de kapitalister, som är engagerade inom detta område - men ändå frambringar endast en del av den samhälleliga revenyn.
Så mycket framgår dock redan av det hittills sagda:
För det första: Trots att det samhälleliga kapitalet endast är likamed summan av de enskilda kapitalen och därmed också samhällets årliga varuprodukt (eller varukapital) är likamed summan av dessa enskilda kapitals varuprodukter; ehuru alltså analysen av varuvärdet i dess beståndsdelar, som gäller för varje enskilt varukapital, också måste gälla hela samhällets och i sitt slutresultat också verkligen gör det, så antar likväl den totala samhälleliga reproduktionsprocessen en annorlunda manifestationsform än det enskilda kapitalets.
För det andra: Trots att arbetsdagen endast består av två delar, varav den ena ersätter det variabla kapitalet, medan den andra producerar mervärde, frambringar produktionsprocessen ändå, t.o.m. vid enkel reproduktion, inte endast variabelt kapital och mervärde utan också nytt konstant kapitalvärde. - Det dagliga arbete, som reproducerar produktionsmedlen - och vars värde delas i arbetslön och mervärde - realiseras nämligen i nya produktionsmedel, som ersätter den konstanta kapitaldel, som förbrukats vid produktionen av konsumtionsvarorna.
De huvudsakliga svårigheterna, vilka med det hittills sagda redan till största delen är lösta, gör sig gällande vid undersökningen, inte av ackumulationen utan av den enkla reproduktionen. Därför tog också Adam Smith (Wealth of Nations, bok II) liksom tidigare Quesnay (Tableau économique) den enkla reproduktionen till utgångspunkt vid undersökningen av den samhälleliga årsprodukten och den genom cirkulationen förmedlade reproduktionen.
Adam Smiths doktrin, att priset eller bytesvärdet (exchangeable value) av varje enskild vara - alltså även av alla varor tillsammans, av vilka samhällets årsprodukt består (han förutsätter genomgående med rätta kapitalistisk produktion) - är sammansatt av tre beståndsdelar (component parts) eller kan upplösas i (resolves itself into): arbetslön, profit och jordränta, kan reduceras till att varuvärdet är = v + m, d.v.s. likamed värdet av det satsade variabla kapitalet plus mervärdet. Och som de efterföljande citaten visar, har vi Adam Smiths uttryckliga tillåtelse att reducera profit och jordränta till en gemensam enhet, som vi kan kalla m. Vi bortser då från alla biomständigheter, i synnerhet från alla skenbara eller verkliga avvikelser från dogmen, att varuvärdet uteslutande består av de faktorer, som vi här betecknar som variabelt kapital plus mervärde (v + m).
Om manufakturen säger Smith:
"Det värde, som arbetarna tillför materialet, upplöses ... i två delar, varav den ena utbetalas som arbetslön, medan den andra bildar kapitalistens profit på hela det kapital, som han har satsat i form av material och arbetslön." (Bok I, kap. 6, s. 41.) - "Ehuru manufakturisten" (manufakturarbetaren) "erhåller lönen i förskott av sin mästare, kostar han dock i verkligheten denne ingenting, då i regel värdet av denna lön tillsammans med en profit blir bevarad (reserved) i det ökade värdet hos det arbetsföremål, varpå hans arbete nedlägges." (Bok II, kap. 3, s. 221.)
Den del av kapitalet (stock), som satsas
"för underhåll av produktivt arbete ... sedan det har tjänat honom" (arbetsköparen) "som kapital ... bildar en reveny för dem" (arbetarna), (Bok II, kap. 3, s. 223.)
I det citerade kapitlet säger Smith uttryckligen:
"Hela årsprodukten av jord och arbete i varje land ... delas av sig själv (naturally) i två delar. Den ena av dem, ofta den största, är i första hand avsedd att ersätta ett kapital eller förnya de existensmedel, råvaror och färdiga produkter, som tas ur ett kapital; den andra är avsedd att bilda en reveny, antingen för kapitalets ägare som hans kapitalprofit, eller för någon annan som jordränta." (S. 222.)
Som vi förut hört av Adam Smith, är det endast en del av kapitalet, som kan frambringa reveny för någon, nämligen den del som användes till inköp av produktivt arbete. Denna del - det variabla kapitalet - fungerar först som kapital i arbetsköparens hand, och därefter "bildar den en reveny" för den produktive arbetaren själv. Kapitalisten förvandlar en del av sitt kapitalvärde till arbetskraft och just därigenom till variabelt kapital. Endast på grund av denna förvandling fungerar inte bara denna del av kapitalet utan hela hans kapital som industrikapital. Arbetaren, som säljer sin arbetskraft, erhåller dess värde i form av arbetslön. För honom är arbetskraften endast en säljbar vara, en vara, av vars försäljning han lever och som är hans enda inkomstkälla. Först i köparens, kapitalistens, hand blir arbetskraften variabelt kapital. Dess pris betalas endast skenbart i förskott, eftersom arbetet utföres och värdet skapas, redan innan lönen utbetalas.
Sedan Adam Smith sålunda talat om för oss, att produktens värde i manufakturen är = v + m (där m är kapitalistens profit), säger han, att i jordbruket arbetarna
"förutom reproduktionen av det värde, som är likamed deras egen konsumtion och det kapital som sysselsätter dem (det variabla) jämte kapitalistens profit" - dessutom "utöver arrendatorns kapital och hela hans profit därjämte också regelbundet åstadkommer reproduktionen av jordägarens ränta." (Bok II, kap. 5, s. 243.)
Att jordräntan till slut hamnar i jordägarens hand, har ingen betydelse för det problem, som vi här behandlar. Innan den hamnar hos jordägaren, måste arrendatorn - industrikapitalisten - först ha inkasserat den. Den måste utgöra en värdebeståndsdel av produkten, innan den överhuvud kan bli reveny för någon. Hos Smith är alltså räntan liksom profiten endast beståndsdelar av mervärdet, som den produktive arbetaren ständigt reproducerar samtidigt med sin egen arbetslön, d.v.s. med det variabla kapitalets värde. Ränta och profit utgör alltså delar av mervärdet m, och på så sätt upplöses hos Adam Smith alla varors pris i v + m.
Smiths doktrin, att priset på alla varor (alltså även den årliga varuproduktens) upplöses i arbetslön plus profit plus jordränta, antar i de ibland svårtillgängliga delarna av hans arbete t.o.m. den formen, att värdet av varje vara, alltså även samhällets årliga varuprodukt, är = v + m = det i arbetskraft satsade och av arbetarna ständigt reproducerade kapitalvärdet plus det mervärde, som arbetarna tillsatt genom sitt arbete.
Detta Adam Smiths slutresultat visar oss även - se vidare härnedan - orsaken till hans ensidiga analys av de beståndsdelar, vari varuvärdet kan sönderfalla. Att dessa olika värdedelar samtidigt utgör inkomstkällor för de olika klasser, som är knutna till produktionen, har emellertid inget samband med en analys av dessa värdebeståndsdelars storlek och gränser.
När Smith säger: "Arbetslön, profit och jordränta är de tre urkällorna till alla inkomster, liksom till allt bytesvärde, och varje annan reveny härstammar i sista hand från någon av dessa" (bok I, kap. 6, s. 48), så är här en massa olika saker hopblandade huller om buller.
1) Alla samhällsmedlemmar, som inte direkt deltar i reproduktionen med eller utan arbete, kan få sin andel av den årliga varuprodukten - alltså sina existensmedel - endast från de klasser, vilka produkterna i första hand tillfaller - produktiva arbetare, industrikapitalister och jordägare. I den meningen kommer deras intäkt från arbetslönen (de produktiva arbetarnas), profiten och jordräntan och framträder därför såsom härledda från dessa originalrevenyer. Men de som tar emot dessa intäkter, får dem som betalning för sin samhälleliga funktion som kungar, präster, professorer, skökor, soldater etc. och kan alltså betrakta dessa sina funktioner som de verkliga källorna till sin reveny.
2) - och här kulminerar det löjliga misstaget av Adam Smith: sedan han börjat med att korrekt bestämma varans värdebeståndsdelar och summan av den värdeprodukt, som är materialiserad i den, samt sedan påvisat, hur dessa beståndsdelar bildar lika många olika källor till reveny[42*] - sedan han sålunda härlett revenyerna ur värdet, gör han - och fortsätter att så göra - alldeles tvärtom och låter revenyerna från "beståndsdelar" (component parts) förvandlas till "urkällor till allt bytesvärde", och därmed har dörren öppnats på vid gavel för vulgärekonomin. (Se vår Roscher.)
Vi skall nu se, hur Smith försöker trolla bort kapitalets konstanta värdedel ur varuvärdet.
"I spannmålspriset t.ex. utgör en del jordägarens ränta."
Ursprunget till denna värdebeståndsdel har lika litet med det att skaffa, att den betalas till jordägaren och för honom bildar reveny i ränteform, som ursprunget till andra värdebeståndsdelar har att skaffa med att de bildar revenykällor till profit och arbetslön.
"En annan del betalar arbetarnas lön och underhåll" (och arbetsdjurens! tillägger han), "som har varit sysselsatta i hans produktion, och den tredje delen täcker arrendatorns profit. Dessa tre delar synes" (seem, i själva verket syns de) "antingen omedelbart eller i sista hand utgöra hela priset på spannmålen."[43*]
Storleken av detta pris är emellertid absolut oberoende av dess fördelning mellan tre olika slags personer.
"En fjärde värdedel kan verka behövlig för att ersätta arrendatorns kapital eller för att ersätta förslitningen av arbetsdjur och redskap. Men man måste komma ihåg, att priset på t.ex. en arbetshäst i sin tur är sammansatt av ovannämnda tre delar: jordräntan på den gård där hästen är uppfödd, arbetet med att uppföda den och slutligen profiten till den arrendator, som betalat både jordräntan och arbetslönen. Trots att spannmålspriset alltså måste ersätta både priset och underhållskostnaderna för hästen, så upplöses likväl hela detta pris omedelbart eller i sista hand i samma tre delar: jordränta, arbete" (han menar arbetslön) "och profit." (Bok I, kap. 6, s. 42.)
Detta är bokstavligen allt, som Adam Smith har att komma med som underlag för sin häpnadsväckande doktrin. Hans bevis består helt enkelt i att han upprepar ett och samma påstående. Han medger t.ex., att spannmålspriset inte endast består av v + m utan dessutom av priset på de produktionsmedel, som förbrukats vid spannmålsproduktionen, alltså av ett kapitalvärde, som arrendatorn inte har nedlagt i arbetskraft. Men, säger Smith, priserna på alla dessa produktionsmedel sönderfaller också själva liksom spannmålspriset i v + m. Han glömmer att tillägga: dessutom i priset på de produktionsmedel, som förbrukats vid deras egen produktion. Han hänvisar från en produktionsgren till en annan och från denna andra åter till en tredje. Påståendet, att varans totalpris "omedelbart" eller "i sista hand" (ultimately) upplöses i variabelt kapital (v) om mervärde (m), skulle vara korrekt, endast om det kunde påvisas, att dessa varuprodukter, vilkas pris omedelbart upplöses i tre faktorer, nämligen priset på förbrukade produktionsmedel (c), variabelt kapital (v) och mervärde (m), till sist kan återföras på varuprodukter, som täcker hela värdet av de förbrukade produktionsmedlen men samtidigt själva framställdes uteslutande medelst variabelt kapital. Priset för detta kapital vore då omedelbart = v + m. Då skulle priset på den första produkten, som omfattar konstant kapital, bli c + v + m, även reduceras till v + m. Smith ansåg sig inte själv ha lämnat något sådant bevis genom exemplet med de skotska stenplockarna, vilka enligt Smith 1) inte producerar något slags mervärde utan endast sin egen arbetslön, 2) inte använder några produktionsmedel (möjligen med undantag för de korgar och säckar, som användes att bära sten i).
Vi har redan förut sett, att Adam Smith själv senare kastar sin egen teori överbord, dock utan att vara medveten om dess inkonsekvenser. Orsaken till dessa kan dock sökas just i hans vetenskapliga utgångspunkter. Det kapital, som blivit omsatt i arbete, frambringar ett större värde än sitt eget. På vad sätt? Jo, säger Adam Smith, genom att arbetarna under produktionsprocessen tillför de ting, som de bearbetar, ett värde, som förutom arbetslönen också omfattar ett mervärde, som inte tillfaller dem utan arbetsköparna i form av profit och jordränta. Men detta är också allt vad de presterar och kan prestera. Det som gäller en dags industriarbete, det gäller också det arbete, som hela kapitalistklassen sätter i rörelse under ett helt år. Summan av samhällets årliga värdeprodukt kan därför endast sönderdelas i v + m, en ersättning för arbetslönen och ett överskott, som tillfaller kapitalisten. Dessa bägge delar av varuvärdet utgör emellertid samtidigt källor till reveny för de olika klasser, som har deltagit i reproduktionen: för det första arbetslönen, arbetarnas reveny; för det andra mervärdet, varav industrikapitalisten behåller en del i form av profit men avstår en annan del till jordägaren i form av jordränta. Varifrån skulle då ytterligare en värdebeståndsdel komma, då ju den årliga värdeprodukten inte innehåller några andra beståndsdelar än v + m (det variabla kapitalet och mervärdet)? Vi sysslar här med enkel reproduktion. Då hela summan av det årliga arbetet upplöses i arbete, som reproducerar det värde, som är nedlagt i arbetskraft, och i arbete, som producerar mervärde, varifrån skulle då det arbete komma, som producerar ett annat kapitalvärde än det som är nedlagt i arbetskraft?
Saken ligger till på följande sätt:
1) Adam Smith bestämmer en varas värde genom den arbetsmängd, som lönarbetaren tillsätter (adds) arbetsföremålet. Han säger ordagrant "materialen", då han talar om manufakturerna, som själva bearbetar arbetsprodukter; men detta har här ingen betydelse. Det värde, som arbetaren tillför ett föremål (och detta "adds" är Smiths uttryck) är alldeles oberoende av om detta föremål, som tillföres värde, redan dessförinnan har värde eller inte. Arbetaren skapar alltså en värdeprodukt i varuform. En del av detta värde är enligt Adam Smith ersättning för arbetslönen, och denna del bestämmes därför också av arbetslönens storlek. I samma mån som arbetslönen är större eller mindre, erfordras en större eller mindre mängd arbete för att frambringa ett värde, som motsvarar arbetslönen. Men arbetaren fortsätter att arbeta utöver denna gräns och frambringar därigenom mervärde åt den kapitalist, som sysselsätter honom. Det är helt utan betydelse för detta mervärdes art och storlek, om det i sin helhet stannar i kapitalistens händer, eller om han delvis måste avstå det till andra. Detta är ett värde som varje annan värdebeståndsdel av produkten, men det skiljer sig från produktvärdets övriga delar därigenom, att arbetaren inte har fått eller kommer att få någon betalning för det, eftersom kapitalisten tillägnar sig det utan ersättning. Varans totalvärde bestämmes av den arbetsmängd, som dess produktion kräver. En del av detta totalvärde motsvarar arbetslönen och ersätter den. Den andra delen, mervärdet, är därför nödvändigtvis också bestämd av arbetslönens storlek, eftersom den är likamed produktens totalvärde minus arbetslönen, alltså likamed värdeproduktens överskott utöver det värde, som motsvarar arbetslönen.
2) Vad som gäller för de varor, som produceras av varje enskild arbetare i varje enskilt industriföretag, gäller också för samtliga produktionsgrenars sammanlagda årsproduktion. Vad som gäller för en enskild produktiv arbetares dagsverke, gäller också den samlade produktiva arbetarklassens årsarbete. Arbetarna "fixerar" (Smiths uttryck) i årsprodukten ett totalvärde, som är bestämt genom det förbrukade årsarbetets mängd, och detta totalvärde sönderfaller i två delar, varav den ena motsvarar den bråkdel av årsarbetet, som frambringar en ersättning för årslönen, eller i verkligheten själva denna lön, medan den andra delen motsvarar återstoden av årsarbetet, som frambringar mervärde för kapitalistklassen. Den årliga värdeprodukt, som innehålles i årsprodukten, består alltså endast av två komponenter, av vilka den ena täcker arbetarklassens årslön, den andra kapitalistklassens mervärde. Årslönen utgör arbetarklassens reveny, mervärdets årliga summa är kapitalistklassens reveny. Dessa bägge delar motsvarar alltså (och denna synpunkt är riktig, när det gäller enkel reproduktion) de relativa andelarna i den årliga konsumtionsfonden och realiseras i denna. Och sålunda blir det ingen plats över för det konstanta kapitalvärdet, för reproduktion av det kapital, som tjänstgör som produktionsmedel. Men Adam Smith säger uttryckligen i inledningen till sitt verk, att alla delar av varuvärdet, som fungerar som reveny, sammanfaller med den årliga arbetsprodukt, som är avsedd för den samhälleliga konsumtionsfonden:
"Att förklara, vari folkets reveny överhuvud har bestått, eller arten av den fond, som ... levererat (supplied) dess årliga konsumtion, det är syftet med dessa första fyra böcker" (s. 12.)
Och redan i inledningens första mening heter det:
"Varje nations årliga arbete är den fond, som ursprungligen förser den med alla de existensmedel, som den årligen förbrukar, och vilka alltid består antingen av detta arbetes omedelbara produkter eller av de varor, som medelst dessa produkter kan inköpas från andra länder" (s. 11).
Adam Smiths första fel består däri, att han sätter likhetstecken mellan det årliga produktvärdet och den årliga värdeprodukten. Den sistnämnda är endast en produkt av det gångna årets arbete, medan produktvärdet dessutom innefattar alla de värden, som har förbrukats under framställningen av årsprodukten men producerats föregående år och delvis ännu längre tillbaka i tiden. Dessa produktionsmedels värde endast återuppträder, och värdet varken produceras eller reproduceras genom det senaste årets arbete. Genom denna förväxling trollar Smith bort årsproduktens konstanta värdedel. Själva förväxlingen beror på en annan villfarelse i hans grundläggande uppfattning. Han uppfattar inte arbetets dubbelkaraktär och skiljer inte mellan arbetet som en värdeskapande förbrukning av arbetskraft och det konkreta, nyttiga arbete som skapar bruksföremål (bruksvärde). Totalsumman av de årligen producerade varorna, alltså hela årsprodukten, är produkten av det nyttiga arbete, som utförts under det senaste året. Alla dessa varor finns där, endast på grund av att samhälleligt utnyttjat arbete förbrukats t ett vittförgrenat system av nyttiga arbetsmoment, och endast därigenom bevaras i deras totalvärde värdet av de produktionsmedel, som förbrukats vid deras produktion, vilka produktionsmedel återuppstått i en ny naturaform. Den totala årsprodukten är alltså resultatet av det nyttiga arbete, som förbrukats under året, men det årliga produktvärdet har endast delvis skapats under året, och denna del är den årliga värdeprodukten, vari summan av det under året verksamma arbetet är representerad.
Om alltså Adam Smith på det nyss citerade stället säger:
"Varje nations årliga arbete är den fond, som ursprungligen förser den med alla de existensmedel, som den årligen förbrukar, etc.",
så utgår han ensidigt från det direkt nyttiga arbetet, som visserligen har framställt alla dessa produkter i form av konsumtionsvaror. Men därvid glömmer han, att detta vore omöjligt utan medverkan av de arbetsmedel och arbetsföremål, som tidigare har tillverkats, och att därför det "årliga arbetet", i den mån det bildar värde, alls inte har skapat hela värdet hos den produkt, som det har färdigställt - att värdeprodukten är mindre än produktvärdet.
Man kan måhända inte förebrå Adam Smith, att han i denna analys inte har kommit längre än sina lärjungar (ehuru en ansats till en riktig slutledning kan spåras redan hos fysiokraterna). Men han ökar förvirringen, huvudsakligen för att hans "vetenskapliga" uppfattning av varuvärdet oupphörligt blandas med den "populära" framställning, som hos honom är den dominerande, medan hans vetenskapliga instinkt då och då låter hans egentliga ståndpunkt lysa igenom.
Den värdedel av varje vara (och därmed även, av årsprodukten), som endast bildar en ersättning för arbetslönen, är likamed det kapital, som kapitalisten nedlagt i arbetslöner, d.v.s. likamed den variabla beståndsdelen av hans investerade totalkapital. Denna del av det satsade kapitalvärdet får kapitalisten tillbaka i form av ett nytt varuvärde, som lönarbetaren har producerat i form av nya varor. Kapitalisten betalar arbetaren arbetslön eller variabelt kapital i penningform och tar i stället emot ett motsvarande värde i form av varor, som arbetaren har producerat. Arbetaren har med andra ord framställt ett nytt värde, som motsvarar hans egen arbetslön. Kapitalisten betalar hans lön i pengar i stället för att ge honom en motsvarande andel av hans egen produkt. Det har i detta sammanhang ingen betydelse, om arbetslönen utbetalas i förskott, i den meningen att produkten vid denna tidpunkt ännu inte är färdig för försäljning, eller att den är färdig men ännu inte såld, eller att kapitalisten kanske betalar med pengar, som han tidigare har fått in vid försäljning av producerade varor, eller att han utnyttjar bankkredit eller annan form av förskott. Arbetslönen utbetalas i varje fall i pengar och inte i form av en del av själva produkten. Hos kapitalisten föreligger nu alltså den variabla beståndsdelen av hans satsade kapitalvärde i varuform, medan arbetaren har erhållit likvid för sin försålda arbetskraft i penningform.
Medan alltså det variabla kapital, som kapitalisten har satsat och använt till inköp av arbetskraft, fungerar som verksam arbetskraft i själva produktionsprocessen och därvid ständigt på nytt frambringar nytt värde i varuform och reproducerar sig själv - alltså reproduktion, d.v.s. nyproduktion av investerat kapitalvärde! - förbrukar arbetaren värdet av, resp. priset på sin försålda arbetskraft till inköp av existensmedel, i medel för reproduktion av sin arbetskraft. En penningsumma likamed kapitalistens variabla kapital utgör hans reveny, och den varar endast, så länge han kan fortsätta att sälja sin arbetskraft till kapitalisten.
Lönarbetarens vara - själva hans arbetskraft - fungerar som vara, endast i den mån den införlivas med kapitalistens kapital och fungerar som kapital. Å andra sidan fungerar det penningkapital, som kapitalisten har använt till inköp av arbetskraft, som reveny för arbetskraftens försäljare, lönarbetaren.
Här hopflätas olika cirkulations- och produktionsprocesser, som Adam Smith inte håller isär.
För det första. Allt som berör cirkulationen: Arbetaren säljer sin vara - arbetskraften - till kapitalisten; de pengar, varmed kapitalisten köper den, har han satsat i värdeökningssyfte, alltså som penningkapital, och de är inte förbrukade utan "förskotterade". (Detta är den verkliga innebörden av förskottet - fysiokraternas avance - alldeles oberoende av varifrån kapitalisten hämtar själva pengarna. För kapitalisten är varje värde förskotterat, som hän använder i produktionsprocessen, antingen det utbetalas i förväg eller i efterhand; det är t.o.m. förskotterat i förhållande till produktionsprocessen.) Här sker endast samma sak som vid varje varuförsäljning: säljaren lämnar ifrån sig ett bruksvärde (här arbetskraften) och erhåller dess värde (realiserar dess pris) i pengar; köparen lämnar ifrån sig sina pengar och erhåller för dem en vara - i detta fall arbetskraften.
För det andra: Den inköpta arbetskraften utgör nu en del av det kapital, som är verksamt i produktionsprocessen, och arbetaren själv fungerar endast som en del av detta kapital i en säregen naturaform, som skiljer honom från den del av kapitalet, som består av produktionsmedel. Under arbetsprocessen förvandlas produktionsmedlen till nya produkter, samtidigt som arbetskraften tillför dem ett nytt värde, som är likamed arbetskraftens värde plus ett mervärde. Arbetaren frambringar alltså i varuform ett värde, som motsvarar den arbetslön, som kapitalisten har betalat honom eller skall betala honom. Han reproducerar det kapital, som kapitalisten ständigt på nytt "tillskjuter" genom inköp av arbetskraft.
För det tredje: Vid varans försäljning utgör alltså en del av dess försäljningspris ersättning till kapitalisten för det satsade variabla kapitalet. Därmed får han möjlighet att köpa ny arbetskraft, liksom arbetaren är beredd att på nytt sälja den.
Vid alla varuköp och -försäljningar är det - när man betraktar dessa transaktioner som sådana - fullständigt likgiltigt, vad köparen gör med varan och vad säljaren gör med pengarna. Om man endast tar hänsyn till cirkulationen, är det alltså även fullständigt likgiltigt, att arbetskraften ur kapitalistens synpunkt reproducerar kapitalvärde, medan den motsvarande arbetslönen ur arbetarens synpunkt är en reveny. Arbetskraftens värde påverkas varken av att den utgör en inkomstkälla för arbetaren eller av att köparens användning av denna vara tjänar till att reproducera kapitalvärdet åt honom.
Emedan arbetskraftens värde - eller dess normala försäljningspris - bestämmes av den arbetsmängd, som är nödvändig för att reproducera den, medan denna arbetsmängd själv bestämmes av den arbetsmängd, som åtgår för att frambringa de existensmedel, som arbetaren behöver för att leva och arbeta, så blir arbetslönen den reveny, varav arbetaren skall få sitt uppehälle.
Det är alldeles felaktigt, vad Adam Smith säger (s. 223):
"Den del av kapitalet, som placeras i underhåll av produktivt arbete ... sedan den tjänat honom" (kapitalisten) "i ett kapitals funktion ... bildar reveny för dem" (arbetarna).
Pengarna, varmed kapitalisten betalar arbetskraften, "tjänar honom i ett kapitals funktion", om han därigenom införlivar denna arbetskraft med sitt kapitals materiella beståndsdelar och därmed överhuvud sätter kapitalet i stånd att fungera som produktivt kapital. Låt oss hålla isär begreppen: I arbetarens hand är arbetskraften en vara, inte ett kapital. För arbetaren är den en reveny, så länge han ständigt kan sälja den på nytt. Efteråt, sedan han har sålt arbetskraften, gör den tjänst som kapital i kapitalistens hand under själva produktionsprocessen. Det som här tjänstgör två gånger, är arbetskraften. För arbetaren är den en vara, som säljes till sitt värde. I kapitalistens hand är den en kraft, som frambringar värden och bruksvärden. Men arbetaren tar emot sin arbetslön, först sedan arbetskraften har blivit använd, sedan dess värde redan har överförts till arbetsprodukten. Kapitalisten är ägare av detta värde, redan innan han betalar arbetslönen. Det är alltså inte pengarna, som har fullgjort en dubbel funktion: först som det variabla kapitalets penningform, sedan såsom arbetslön. Det är i stället arbetskraften, som fungerat två gånger: Först som vara vid arbetskraftens försäljning (när arbetslönen fastställes, fungerar pengarna som en rent ideell värdemätare och behöver inte ens befinna sig i kapitalistens hand). Sedan i produktionsprocessen, där arbetskraften tjänstgör som kapital, d.v.s. som skapare av värde och bruksvärde i kapitalistens hand. Redan innan kapitalisten utbetalar arbetslönen, har arbetskraften frambragt ett motsvarande varuvärde. Arbetarna skapar alltså själva den lönefond, ur vilken kapitalisterna avlönar dem. Men detta är ändå inte allt.
De pengar, som arbetaren får, använder han till att uppehålla sin arbetskraft, alltså - om man betraktar kapitalistklassen och arbetarklassen som en helhet - för att vidmakthålla det verktyg, som utgör förutsättningen för att kapitalisten skall kunna fortsätta att vara kapitalist.
De ständiga inköpen och försäljningarna av arbetskraft förevigar alltså å ena sidan arbetskraftens roll som en del av kapitalet, varvid arbetskraften blir skapare av varor, av bruksföremål, som har ett värde. Samtidigt förnyar arbetaren ständigt genom arbetets egna produkter den del av kapitalet, som användes till inköp av arbetskraft. Arbetaren skapar alltså ständigt själv den kapitalfond, ur vilken han avlönas. Å andra sidan blir denna försäljning av arbetskraft en ständigt förnyad inkomstkälla för arbetaren, och hans arbetskraft framträder som en förmögenhet, varav han får sin inkomst och sitt livsuppehälle. Inkomsten (revenyn) är här ingenting annat än ett värde, som erhålles genom en ständigt upprepad försäljning av en vara (arbetskraften), och detta värde tjänar i sin tur endast till oavbruten förnyelse av den arbetskraft, som skall säljas. Såtillvida har Adam Smith rätt, när han säger, att den del av värdet av arbetaren egen produkt, som motsvarar värdet av hans arbetslön, blir en källa till reveny för arbetaren. Men detta ändrar lika litet arten eller storleken av denna varas värdedel, som det ändrar produktionsmedlens värde, att de fungerar som kapitalvärden, eller en rät linjes egenskaper och längd, att den fungerar som bas i en triangel eller som axel i en ellips. Arbetskraftens värde bestämmes lika oberoende av sådana förhållanden som produktionsmedlens värde. Denna varans värdedel varken består av reveny som en konstituerande självständig faktor eller upplöses i reveny. Även om de nya värden, som arbetaren ständigt på nytt frambringar, utgör en inkomstkälla för honom, så är inte omvänt hans inkomster därför en beståndsdel av dessa nya värden. Det är den andel han får av de nyskapade värdena, som bestämmer storleken av hans reveny, inte tvärtom. Att denna del av värdet för honom utgör en reveny, visar endast karaktären av värdets användning men har alls ingenting att göra med själva värdebildningen. Om jag har en inkomst på 100 kronor i veckan, så ändrar den omständigheten ingenting vare sig i de 100 kronornas värdenatur eller i deras värdestorlek. Arbetskraftens värde beror liksom varje annan varas värde av den arbetsmängd, som behövs för att reproducera den. Att denna arbetsmängd bestämmes av värdet på arbetarens nödvändiga existensmedel och alltså är likamed det arbete, som åtgår för att framställa dem, är visserligen en säregenhet för denna speciella vara, arbetskraften, men inte märkligare än att ett dragdjurs värde bestämmes av värdet på de för dess uppfödning nödvändiga livsmedlen, eller med andra ord av den mängd mänskligt arbete, som behövs för att producera dessa livsmedel.
Men det är begreppet "reveny", som ställer till hela oredan hos Adam Smith. Han uppfattar olika slags intäkter som konstituerande beståndsdelar ("component parts") av det årligen producerade nya varuvärdet, medan det i verkligheten är tvärtom, i det att de två delar, vari varuvärdet uppdelas ur kapitalistens synpunkt - arbetslönen och mervärdet - bildar inkomstkällor. Ett värde, som motsvarar det variabla kapitalet, användes ständigt på nytt till inköp av arbetskraft och bildar såtillvida en reveny för arbetaren i form av arbetslön. Den andra delen, mervärdet, som inte ersätter någon kapitalinsats, kan av kapitalisten användas till inköp av konsumtionsvaror (nödvändighets- och lyxartiklar), alltså förbrukas som reveny i stället för att bilda kapitalvärde av något slag. Förutsättningen för denna reveny är själva varuvärdet, och ur kapitalistens synpunkt skiljer sig dess beståndsdelar endast på så sätt, att den ena delen ersätter det variabla kapital, som han har satsat i företaget, medan den andra delen är ett överskott utöver det satsade värdet. Bägge består inte av något annat än arbetskraft, som förbrukats under varuproduktionen och nu mobiliserats i form av arbete. De består av utgifter, inte av inkomster - av arbetsutgifter.
Efter denna förväxling, där revenyn blir källan till varuvärdet i stället för tvärtom, framträder nu varuvärdet som "sammansatt" av de olika sorterna revenyer. Dessa bestämmes oberoende av varandra, och genom att addera dem når man fram till varans totalvärde. Men nu uppkommer frågan: hur bestämmes värdet av var och en av dessa revenyer, varav varuvärdet skall bestå? Beträffande arbetslönen är svaret enkelt. Den är, värdet av en vara, arbetskraften, och detta värde är som varje annat varuvärde beroende av det arbete, som är nödvändigt för dess reproduktion. Men mervärdet, eller hos Adam Smith snarare dess bägge former, profit och jordränta - på vad sätt är de bestämbara? Här blir det bara löst prat. Än framställer Smith arbetslön och mervärde (resp. arbetslön och profit) som de beståndsdelar, av vilka varuvärdet eller varupriset är sammansatt. Men ofta säger han, nästan i samma andedrag, att varupriset "upplöses" i dessa två delar. Detta innebär emellertid, att varuvärdet bildar utgångspunkten som en given värdestorlek, och att det är detta redan föreliggande värde, som i form av olika revenyer - arbetslön, profit och jordränta - fördelas mellan de olika personer, som deltar i produktionsprocessen. Detta är inte alls samma sak, som att värdet är sammansatt av dessa tre "beståndsdelar". Om jag bestämmer längden av tre olika långa, räta linjer var för sig och sedan drar upp en fjärde rät linje, vars längd är likamed summan av de tre första, så är detta inte samma sak, som om jag tar en rät linje av given längd och därpå av en eller annan orsak delar eller upplöser den i tre olika långa delar. I första fallet växlar den räta linjens längd med längden av de tre linjer, vilkas summa den bildar. I andra fallet är de tre linjedelarnas längd begränsad av att de utgör delar av en linje med given längd.
Det riktiga i Adam Smiths framställning är, att det genom årsarbetet nyskapade värdet, som är nedlagt i samhällets årliga arbetsprodukt, är likamed summan av det satsade variabla kapitalet och mervärdet, som kapitalisten genom enkel reproduktion och under i övrigt oförändrade förhållanden kan använda till personlig konsumtion. Å andra sidan skiljer inte Adam Smith mellan arbetet som en värdeskapande faktor, förbrukning av arbetskraft i och för sig, och arbetet såsom skapare av bruksvärde, d.v.s. arbete av en bestämd, ändamålsenlig och nyttig art.
På denna grundval kan hans framställning sammanfattas sålunda: Värdet av varje vara är produkten av arbetet, alltså även värdet av årsarbetets produkt eller värdet av den årliga samhälleliga varuprodukten. Då emellertid allt arbete upplöses i: 1) nödvändig arbetstid, som endast frambringar en ersättning för arbetslönen, och 2) merarbete, som frambringar värden för kapitalisten utan motprestation från denne, eller med andra ord mervärde - så kan också alla varuvärden endast upplösas i dessa två beståndsdelar, och därmed bildas slutligen arbetarklassens reveny i form av arbetslön och kapitalistklassens reveny i form av mervärde.
Vad beträffar det konstanta kapitalets värde, eller värdet av de produktionsmedel, som förbrukas under produktionen av årsprodukten, så säger Smith visserligen ingenting om hur detta värde överföres till den nya produkten - bortsett från frasen, att kapitalisten räknar in det i priset vid varans försäljning. Men då produktionsmedlen själva är frambragta genom arbete, kan inte heller deras värde bestå av något annat än arbetslön och mervärde. De är produkter av nödvändigt arbete och merarbete. Även om värdet av dessa produktionsmedel nu fungerar som kapital i produktionsprocessen, så hindrar det inte, att det kan upplösas i arbetslön och mervärde, alltså i två olika revenykällor, om man går tillräckligt långt tillbaka i tiden.
En sak är riktig i hela denna framställning, nämligen att rörelsen av det samhälleliga kapitalet - summan av alla enskilda kapital - ter sig annorlunda än varje enskilt kapitals rörelse, betraktad för sig eller sedd från den enskilde kapitalistens synpunkt. För honom upplöses varans värde i en konstant faktor - produktionsmedlen - å ena sidan, och i summan av arbetslön och mervärde - eller i arbetslön, profit och jordränta - å andra sidan. Hos Adam Smith försvinner däremot det konstanta kapitalvärdet, när saken betraktas ur samhällelig synpunkt.
Den enfaldiga formeln, att de tre revenyerna, arbetslön, profit och jordränta, bildar varuvärdets tre "beståndsdelar", har hos Adam Smith sitt ursprung i den mera plausibla satsen, att varuvärdet upplöses (resolves itself) i dessa tre beståndsdelar. Också detta är felaktigt, även om man förutsätter, att varuvärdet endast består av värdet av den förbrukade arbetskraften och det mervärde, som denna arbetskraft har skapat. Men denna felaktiga uppfattning vilar dock på ett djupare och sannare underlag. Den kapitalistiska produktionen beror därpå, att den produktive arbetaren säljer sin egen arbetskraft som en vara till kapitalisten, i vars händer den sedan endast fungerar som ett element av hans produktiva kapital. Denna transaktion - arbetskraftens försäljning och köp - tillhör cirkulationen och inleder inte endast produktionsprocessen utan ger den samtidigt dess specifika karaktär. Produktionen av ett bruksvärde och t.o.m. produktionen av en vara (ty den senare kan också utföras av oberoende produktiva arbetare) är här endast medel för produktion av absolut och relativt mervärde för kapitalisten. Vid analysen av produktionsprocessen har vi därför sett, huru produktionen av absolut och relativt mervärde bestämmer 1) den dagliga arbetsprocessens längd, 2) hela den samhälleliga och tekniska utformningen av den kapitalistiska produktionsprocessen. Det är i denna produktionsprocess, som skillnaden visar sig mellan rent uppehållande av värde (det konstanta kapitalvärdet), den verkliga reproduktionen av det satsade värdet (arbetslönen) och produktionen av mervärde, d.v.s. värde, som kapitalisten inte lämnar någon ersättning för, varken före eller efter dess produktion.
Tillägnandet av mervärde - ett värde utöver ersättningen för det av kapitalisten satsade värdet - inledes visserligen genom köp och försäljning av arbetskraft men fullbordas under själva produktionsprocessen och utgör en väsentlig beståndsdel av denna.
Denna inledande procedur, som själv utgör en del av cirkulationen - arbetskraftens köp och försäljning - beror i sin tur på en bestämd föregående fördelning av produktionsfaktorerna, som utgör förutsättningen för den samhälleliga fördelningen av produkterna, nämligen åtskiljandet av arbetskraften som arbetarens vara från produktionsmedlen som andras egendom.
Men samtidigt ändrar detta tillägnande av mervärde och värdeproduktionens uppdelning, i reproduktion av satsat värde å ena sidan och produktion av mervärde utan ersättning å den andra, ingenting beträffande värdets innehåll eller värdeproduktionens natur. Värdets grundämne är och förblir ingenting annat än utgiven arbetskraft - arbete, oberoende av detta arbetes speciella nyttiga karaktär - och värdeproduktionen är ingenting annat än denna förbrukningsprocess. När en livegen arbetar veckans sex arbetsdagar, så har det ingen betydelse för detta arbete i och för sig, om han t.ex. arbetar tre dagar på sin egen jordbit och de övriga tre dagarna på godsägarens domäner. Hans frivilliga arbete för egen del och hans tvångsarbete för godsägaren är samma slags arbete med hänsyn till de värden och de nyttiga ting, som frambringas. Skillnaden ligger i de olikartade förhållanden, som föranleder arbetets uppdelning på arbetsveckans bägge hälfter. På samma sätt förhåller det sig även med lönarbetarens nödvändiga arbete och hans merarbete.
Produktionsprocessens slutresultat är varan. Att arbetskraft förbrukades under produktionen av varan, framträder som en egenskap hos denna - den har värde. Storleken av detta värde är proportionell till den förbrukade arbetsmängden. På något annat sätt upplöses inte varuvärdet, och det består inte av något annat. Om jag drar en rät linje av en bestämd längd, måste jag följa regler, som gäller oberoende av mig själv, och jag kan då "producera" en rät linje - visserligen endast symboliskt, vilket jag visste redan på förhand. Om jag nu delar denna linje i tre delar (vilket kan ingå i lösningen av ett bestämt problem), så förblir var och en av dessa tre linjer liksom förut räta linjer, och hela linjen, varav de utgör delar, blir genom denna delning inte upplöst i något annat än räta linjer, inte t.ex. i kurvor av något slag. Jag kan inte heller uppdela en linje av given längd på ett sådant sätt, att delarnas summa blir längre än linjen själv. Den odelade linjens längd bestämmes alltså inte av dellinjer med godtyckligt valda längder. Delarnas sammanlagda längd är tvärtom begränsad av den ursprungliga linjens längd.
På samma sätt skiljer sig den av kapitalisten framställda varan inte i något avseende från en självständig arbetares eller ett arbetarkollektivs eller av slavar framställda varor. I vårt fall äger dock kapitalisten hela arbetsprodukten och dess värde. Som varje annan producent måste han först omvandla sin vara till pengar för att kunna fortsätta manipulationerna - han måste omsätta värdet i en allmän ekvivalent. -
Låt oss studera varuprodukten före dess förvandling till pengar. Den tillhör helt och hållet kapitalisten. Som nyttig arbetsprodukt, som bruksvärde betraktad är den å andra sidan helt och hållet ett resultat av den föregående arbetsprocessen. Så är inte fallet med värdet, som delvis endast är de förbrukade produktionsmedlens värde i ny form. Detta värde har inte producerats under denna varas produktionsprocess, ty det existerade redan före processens början och oberoende av den i form av värde hos produktionsmedlen. Dessa inträdde i arbetsprocessen som bärare av detta värde, och det som har förnyats och förändrats är endast värdets yttre form. För kapitalisten är denna del av varuvärdet endast en ersättning för det satsade konstanta kapital, som förbrukades under varuproduktionen. Den existerade tidigare i form av produktionsmedel; nu existerar den som en beståndsdel av de nyproducerade varornas värde. Så snart varorna är sålda och alltså omvandlade till pengar, måste detta värde, som nu föreligger i penningform, på nytt förvandlas till produktionsmedel, alltså till sin ursprungliga form. Karaktären av en varas värde ändras inte genom detta värdes kapitalfunktion. -
En annan del av varans värde är värdet av den arbetskraft, som lönarbetaren säljer till kapitalisten. Liksom produktionsmedlens värde är även detta värdes storlek given, oberoende av den produktionsprocess, där arbetskraften skall användas, och fastställes i en cirkulationsprocedur, köpet och försäljningen av arbetskraft, innan denna ännu har ingått i produktionsprocessen. Genom sin funktion - förbrukningen av arbetskraft - producerar lönarbetaren ett varuvärde, som motsvarar det värde, som kapitalisten måste betala för arbetskraftens användning. Arbetaren ger kapitalisten detta värde i varuform och får betalning i penningform. Att denna del av varuvärdet från kapitalistens synpunkt endast är en ersättning för den arbetslön, som han har utbetalat, rubbar inte det faktum, att det är ett nytt varuvärde, skapat under produktionsprocessen, och detta värde består, alldeles som mervärdet, inte av något annat än tidigare utgiven arbetskraft. Lika litet rubbas detta faktum därav, att den lön, som arbetaren får som betalning för sin arbetskraft, från hans synpunkt är en reveny, och att denna reveny användes till att ständigt reproducera inte endast arbetskraften utan också lönarbetarklassen som sådan och därmed grundvalen för hela den kapitalistiska produktionen.
Summan av dessa bägge värdedelar - det konstanta och det variabla kapitalet - utgör emellertid inte hela varuvärdet. Det blir ett överskott för bägge, nämligen mervärdet. Detta är, liksom den värdedel, som ersätter det variabla kapital, vilket nedlagts i arbetslön, ett av arbetaren under produktionsprocessen nyskapat värde - kristalliserat arbete. Bara med den skillnaden, att det inte kostar produktens ägare, kapitalisten, någonting. Därför kan denne personligen konsumera hela denna värdedel som reveny, såvida han inte delvis måste avstå den till andra andelsägare - t.ex. som jordränta till jordägaren - och i så fall bildar dessa delar av mervärdet reveny för tredje person. Detta förhållande var också det avgörande motivet för vår kapitalist att överhuvud befatta sig med varuproduktion. Men varken denna ursprungliga, vällovliga avsikt att inhösta mervärde eller dettas senare användning för hans och andras personliga konsumtion berör på minsta sätt mervärdet i och för sig. Dessa förhållanden ändrar inte det faktum, att mervärdet är kristalliserat, obetalt arbete, och inverkar inte heller på dess storlek, som bestämmes av helt andra faktorer.
Men om nu Adam Smith en gång, såsom han gör det, redan vid undersökningen av varuvärdet ville sysselsätta sig med den roll, som dess olika delar har i den totala reproduktionsprocessen, så skulle det också stå klart, att medan vissa bestämda delar av detta värde fungerar som reveny, så fungerar andra delar lika beständigt som kapital. I överensstämmelse med hans egen logik borde då också dessa sistnämnda betecknas som delar, varav varuvärdet är konstituerat eller i vilka det upplöses.
Smith identifierar varuproduktionen överhuvud med kapitalistisk varuproduktion. Produktionsmedlen är från början "kapital", arbetet i och för sig lönarbete, och därför står
"antalet nyttiga och produktiva arbetare överallt ... i proportion till storleken av det kapital, som användes för deras sysselsättande" ("to the quantity of capital stock which is employed in setting them to work". Introduction, s. 12).
Med ett ord: de olika faktorerna i produktionsprocessen - de materiella liksom de personliga - framträder på förhand i den kapitalistiska produktionsperiodens karaktärsmasker. Analysen av varuvärdet sammanfaller därför direkt med frågan, hur långt detta värde å ena sidan endast utgör ersättning för utlagt kapital och i vilken utsträckning det å andra sidan bildar "fritt" värde, som inte ersätter något satsat kapitalvärde - alltså mervärde. De olika delar av varuvärdet, vilka ur denna synpunkt jämföres med varandra, förvandlas därpå i Smiths hand till självständiga "beståndsdelar" av värdet och slutligen till "alla värdens källor". En annan konsekvens är, att varuvärdet sammansättes av eller "upplöses" i olika slags revenyer, så att revenyerna inte består av varuvärde utan varuvärdet av "revenyer". Men alldeles som varornas natur av varuvärde eller pengarnas natur av penningvärde inte ändras genom att de användes som kapital, så ändras inte varuvärdets natur av att det fungerar som reveny för den ene eller den andre. Den vara, som Adam Smith sysselsätter sig med, är på förhand varukapital, som omfattar både det förbrukade kapitalvärdet och mervärdet, alltså en kapitalistiskt producerad vara, resultatet av en kapitalistisk produktionsprocess. Denna produktionsprocess borde han därför först ha analyserat, alltså även den däri ingående värdeöknings- och värdebildningsprocessen. Då dess förutsättning är varucirkulationen, så kräver framställningen också en föregående självständig analys av varan. T.o.m. när Smith tillfälligtvis kommer till riktiga resultat, tar han alltid hänsyn till värdeproduktionen, endast i den mån det gäller varuanalysen, d.v.s. analysen av varukapitalet.
Ricardo upprepar tämligen ordagrant Adam Smiths teori:
"Man måste vara klar över att alla produkter i ett land blir konsumerade, men det gör den största tänkbara skillnad, om de konsumeras av människor, som reproducerar ett annat värde, eller av människor, som inte gör det. Om vi säger, att reveny sparas och lägges till kapitalet, så menar vi därmed, att den del av revenyn, som lägges till kapitalet, konsumeras av produktiva arbetare i stället för av improduktiva personer." ("Principles", s. 163.)
I själva verket har Ricardo helt och hållet accepterat Adam Smiths teori om varuprisets upplösning i arbetslön och mervärde (eller variabelt kapital och mervärde). Det han är oense med honom om, är 1) mervärdets beståndsdelar; Ricardo betraktar inte jordräntan som en nödvändig del av mervärdet; 2) Hos Ricardo är varans värdestorlek utgångspunkten, så att summan av dess beståndsdelar förutsättes vara en given storlek, medan Adam Smith tvärtom - och trots sin egen djupare insikt - ofta kommer fram till varans värdestorlek genom att addera dess enskilda delar.
Ramsay anmärker gentemot Ricardo:
"Ricardo förbiser, att hela produkten inte endast fördelas mellan arbetslön och profit, utan att en del också behövs för att ersätta det fasta kapitalet." ("An Essay on the Distribution of Wealth", Edinburgh 1836, s. 174.)
Med fast kapital menar Ramsay, vad jag kallar konstant kapital:
"Fast kapital existerar i en form, i vilken det visserligen bidrar till att framställa den vara, som är under arbete, men inte till underhåll av arbetaren" (a.a. s. 53).
Smith vägrar att dra den ofrånkomliga konsekvensen av sin upplösning av varuvärdet - alltså även den samhälleliga årsproduktens värde - i arbetslön och mervärde, alltså i enbart reveny - den konsekvensen nämligen, att hela årsprodukten då skulle kunna konsumeras. Det är aldrig de självständiga tänkarna, som drar absurda slutsatser av sina egna teorier. Det överlåter de till folk av typen Say eller MacCulloch.
Say gör i själva verket saken lätt för sig. Vad som för den ene är kapitalförskott, är eller var för den andre reveny och nettoprodukt. Skillnaden mellan netto- och bruttoprodukt är rent subjektiv, och
"sålunda har totalvärdet av alla produkter i samhället fördelats som reveny". (Say: "Traité d'Économie Politique", 1817, II, s. 64.) "Varje produkts totalvärde sammansättes av jordägarnas, kapitalisternas och hantverkarnas profiter", [arbetslönen figurerar här som profit des industrieux!][XCV*] "som har bidragit till dess framställning. Detta medför, att samhällets reveny är likamed det producerade bruttovärdet, inte - som ekonomisternas sekt" [fysiokraterna] "menade - endast likamed jordens nettoprodukt" (a.a. s. 63).
Denna Says upptäckt har bl.a. även Proudhon tillägnat sig. Storch, som också accepterar Smiths doktrin i princip, finner dock, att Says tillämpning av den är ohållbar.
"Om man medger, att en nations reveny är likamed dess bruttoprodukt, d.v.s. inget kapital" [borde vara inget konstant kapital] "ska dragas ifrån, så måste man även medge, att denna nation kan konsumera hela värdet av årsprodukten improduktivt, utan att dess framtida reveny lider det minsta avbräck ... Produkterna, som utgör" [det konstanta] "kapitalet, kan inte konsumeras." (Storch: "Considérations sur la nature du revenu national", Paris 1824, s. 147, 150.)
Men hur denna konstanta kapitaldels tillvaro stämmer med den av honom accepterade smithska prisanalysen, enligt vilken varuvärdet endast innehåller arbetslön och mervärde men ingen konstant kapitaldel, det har Storch glömt att tala om. Med Says hjälp blir han endast klar över att denna prisanalys leder till absurda resultat, och hans eget sista ord i detta sammanhang lyder:
"att det är omöjligt att upplösa det nödvändiga priset i dess enklaste beståndsdelar". ("Cours d'Écon. Pol.", Pétersbourg 1815, II, s. 141.)
Sismondi, som speciellt sysslat med förhållandet mellan kapital och reveny och i själva verket gör den speciella uppfattningen av detta förhållande till differentia specifica i sin "Nouveaux Principes"[XCVI*], har inte haft ett vetenskapligt ord att säga i saken, inte på minsta sätt bidragit till problemets lösning.
Barton, Ramsay och Cherbuliez gör försök att lösgöra sig från Smiths uppfattning. Men de misslyckas, emedan de från första början ställer upp problemen ensidigt genom att inte klargöra skillnaden mellan konstant och variabelt kapitalvärde å ena sidan och skillnaden mellan fast och rörligt kapital å andra sidan.
Även John Stuart Mill upprepar med sin vanliga pompa den doktrin, som Adam Smith lämnat i arv åt sina eftersägare.
Resultatet har blivit, att Smiths tankeförvirring fortsätter att råda ännu i denna dag, och hans dogm utgör en ortodoxins trosartikel i den politiska ekonomin.
Det samhälleliga kapitalet bildar en enhet, varav de enskilda kapitalen endast är brottstycken, men deras rörelser är både deras individuella rörelser och samtidigt delar av totalkapitalets rörelser. Om vi undersöker[45*] resultatet av detta samhälleliga kapitals verksamhet eller den varuprodukt, som samhället levererar under årets lopp, måste det därför visa sig, hur reproduktionen av det samhälleliga kapitalet försiggår, hur denna reproduktionsprocess skiljer sig från ett individuellt kapitals reproduktionsprocess och i vilka avseenden de bägge är lika. Årsprodukten omfattar både den del av den samhälleliga produkten, som ersätter det förbrukade kapitalet, alltså den samhälleliga reproduktionen, och den del, som överföres till konsumtionsfonden och förbrukas av arbetarna och kapitalisterna, alltså både den produktiva och den improduktiva konsumtionen. Det samhälleliga kapitalets verksamhet omfattar uppehållandet av både kapitalistklassen och arbetarklassen, därför också av hela produktionsprocessens kapitalistiska karaktär.
Det är tydligen cirkulationsfiguren
| { | G - W | ... P ... | W' | |
| W' - | ||||
| g-w |
som vi måste analysera, och särskilt spelar konsumtionen en viktig roll däri; ty utgångspunkten W' = W + w, varukapitalet, omfattar både det konstanta och det variabla kapitalvärdet samt mervärdet. Dess rörelse omfattar därför både den individuella och den produktiva konsumtionen. Vid kretsloppen G-W ... P ... W'-G' och P ... W'-G'-W-P är kapitalets rörelse utgångspunkt och slutpunkt: vilket väl också innefattar konsumtionen, då varan, produkten, måste säljas. Men under förutsättning att detta skett, är det likgiltigt för det enskilda kapitalets rörelse, vad som sedan sker med denna vara. Vid kretsloppet W' ... W' gör sig däremot reproduktionens samhälleliga betingelser märkbara på så sätt, att det måste påvisas, vad som sker med varje värdedel i denna totalprodukt W'. Den samlade reproduktionsprocessen innefattar här i lika hög grad den genom cirkulationen förmedlade konsumtionsprocessen som kapitalets egen reproduktionsprocess.
Och visserligen måste reproduktionsprocessen för vårt föreliggande syftemål betraktas från ståndpunkten av både värde- och ämnesersättningen för de enskilda beståndsdelarna av W'. Vi kan nu inte, såsom vid analysen av det enskilda kapitalets produktvärde, nöja oss med förutsättningen, att den enskilde kapitalisten först kan omsätta beståndsdelarna av sitt kapital i pengar genom försäljning av varuprodukten och sedan genom återinköp av produktionselement på varumarknaden återförvandla dem till produktivt kapital. Bortsett från arbetskraften utgör dessa produktionsfaktorer beståndsdelar av det samhälleliga kapitalet, alldeles som de färdiga produkter, som bytes mot dem och ersätter dem. Å andra sidan utgör rörelsen hos den del av den samhälleliga varuprodukten, som konsumeras av arbetaren medelst hans arbetslön och av kapitalisten medelst mervärdet, inte endast en integrerande del av totalproduktens rörelse, utan den sammanflätas med de enskilda kapitalens rörelse, och detta händelseförlopp kan därför inte förklaras endast genom att man helt enkelt förutsätter det.
Den fråga, som omedelbart uppkommer, är denna: på vilket sätt kan värdet av det kapital, som förbrukas under produktionen, ersättas ur den årliga produkten, och vilket samband råder mellan denna förnyelse av kapital och kapitalisternas konsumtion av mervärde och arbetarnas konsumtion av arbetslön? Vi förutsätter här reproduktion i enkel skala. Vidare förutsätter vi, att produkterna utbytes i enlighet med sina värden, och att ingen våldsam förändring sker i värdet av det produktiva kapitalets beståndsdelar. Det har för övrigt ingen betydelse för det samhälleliga kapitalets rörelser, om priserna avviker från värdena. I det stora hela utbytes samma produktmängder, även om de enskilda kapitalisternas andelar av värdena inte längre motsvarar deras kapitalinsatser och det mervärde, som var och en av dem har producerat. Men i händelse av våldsamma värdeförändringar så ändrar dessa ingenting i förhållandena mellan den årliga totalproduktens värdebeståndsdelar, om förändringarna är allmänt och likmässigt fördelade. Om dessa värdeförändringar däremot inte är partiella och inte likmässigt fördelade så är de uttryck för störningar, vilka för det första endast kan uppfattas som sådana, om de betraktas som avvikelser från normala värdeförhållanden. Men om det för det andra en gång är påvisat, att en del av årsproduktens värde lagbundet ersätter det konstanta kapitalet, en annan del det variabla kapitalet, så upphäves inte denna lagbundenhet av att det konstanta eller det variabla kapitalets värde undergår en förändring. Resultatet skulle endast bli en förändring av den relativa storleken av de värden, som fungerar i den ena eller andra egenskapen, emedan andra värden hade trätt i stället för de ursprungliga.
Så länge vi undersökte det enskilda kapitalets värdeproduktion och produktvärde, saknade varans naturaform all betydelse för analysen; det var t.ex. likgiltigt, om produkten bestod av maskiner eller spannmål eller andra varor. Det gällde hela tiden exempel, och vilken produktionsgren som helst kunde tjäna som illustration. Det vi hade att göra med var den omedelbara produktionsprocessen själv, som i varje detalj är ett enskilt kapitals produktionsprocess. I den mån undersökningen gällde kapitalets reproduktion, var det tillräckligt att förutsätta, att den del av varuprodukten, som motsvarade kapitalvärdet, på nytt kunde omvandlas till sina produktionsfaktorer på varumarknaden och därmed till produktivt kapital, liksom det var tillräckligt att förutsätta, att de varor fanns tillgängliga på marknaden, som arbetaren och kapitalisten köper för sin arbetslön, resp. sitt mervärde. Denna rent formella framställningsmetod är inte längre tillräcklig, när det totala samhälleliga kapitalet och dess produktvärde skall undersökas. Återförvandlingen av en del av produktvärdet till kapital, medan en annan del ingår i kapitalisternas och arbetarnas individuella konsumtion, bildar ett kretslopp inom själva produktvärdet, som är ett resultat av det samhälleliga totalkapitalet. Detta kretslopp innebär inte endast, att värdena förnyas, det innebär också materiell förnyelse och är därför i lika hög grad betingat av det ömsesidiga förhållandet mellan det samhälleliga produktvärdets enskilda delar som av dess bruksvärde, dess materiella form.
Enkel reproduktion[46*] i oförändrad skala är i så måtto en abstraktion, som å ena sidan på kapitalistisk basis frånvaron av all ackumulation eller reproduktion i utvidgad skala är ett verklighetsfrämmande antagande, å andra sidan produktionsförhållandena inte förblir helt oförändrade från år till år - vilket man f.ö. utgick ifrån. Förutsättningen är, att ett samhälleligt kapital av givet värde från år till år levererar samma mängd varuvärde och tillgodoser samma behovsmängd, även om varuformerna kan ändras i reproduktionsprocessen. Såvida ackumulation förekommer, är emellertid enkel reproduktion alltid en del av reproduktionen i utvidgad skala. Den kan därför undersökas för sig och utgör en verklig faktor i ackumulationen. Det årliga produktvärdet kan avta, ehuru bruksvärdenas mängd förblir oförändrad; värdet kan förbli oförändrat, även om bruksvärdenas mängd avtar; värdemängden och mängden av reproducerade bruksvärden kan samtidigt avta. Allt detta betyder inget annat, än att reproduktionen försiggår under gynnsammare eller ogynnsammare förhållanden än förut, vilket senare fall kan resultera i en bristfällig eller ofullkomlig reproduktion. Detta kan emellertid endast beröra den kvantitativa sidan av reproduktionens olika faktorer, däremot inte den roll de spelar som reproducerade kapital eller som reproducerad reveny i totalprocessen,
Totalprodukten, alltså även totalproduktionen, i samhället kan delas i två stora avdelningar:
I. Produktionsmedel, varor som har en sådan form, att de måste eller åtminstone kan ingå i den produktiva konsumtionen.
II. Konsumtionsvaror, produkter som har en sådan form, att de är lämpliga att ingå i kapitalistklassens och arbetarklassens individuella konsumtion.
Var och en av dessa avdelningar, som omfattar en serie olika produktionsgrenar, kan betraktas som en enda stor produktionsgren, den ena för produktionsmedel, den andra för konsumtionsvaror. Det kapital, som användes i var och en av de bägge produktionsgrenarna, bildar en stor specialavdelning av det samhälleliga kapitalet.
I varje avdelning sönderfaller kapitalet i två beståndsdelar:
1) Variabelt kapital. Detta är, betraktat efter värdet, likamed värdet av samhälleliga arbetskraft, som använts i denna produktionsgren, alltså likamed summan av de utbetalda arbetslönerna. Betraktat efter materialet består det av själva den verksamma arbetskraften, d.v.s. av det levande arbete, som satts i rörelse av detta kapitalvärde.
2) Konstant kapital, d.v.s. värdet av alla produktionsmedel, som använts för produktion i denna gren. Dessa produktionsmedel består i sin tur av fast kapital: maskiner, arbetsverktyg, byggnader, dragdjur etc., och av rörligt konstant kapital: produktionsmedel sådana som råvaror, hjälpämnen, halvfabrikat etc.
Värdet av den totala årsprodukt, som produceras i var och en av de bägge avdelningarna, sönderfaller i en del, som motsvarar värdet av det konstanta kapital, c, som förbrukades under produktionen och vars värde överföres till produkten, samt den värdedel, som blivit tillsatt genom det totala årsarbetet. Denna sistnämnda upplöses i sin tur i ersättning av det satsade variabla kapitalet (arbetslönen) v och i överskottet därutöver, som bildar mervärdet m. Liksom värdet av varje enskild vara så sönderfaller alltså även hela årsproduktens värde i varje avdelning i c + v + m.
Värdedelen c, som representerar det under produktionen förbrukade konstanta kapitalet, motsvarar inte värdet av det konstanta kapital, som blev använt i produktionen. Produktionsämnena är visserligen helt förbrukade, och deras värde är därför helt och hållet överfört på produkten. Men endast en del av det använda fasta kapitalet är helt förbrukad, och endast en del av dess värde överfördes därför också till produkten. En annan del av fasta kapitalet, maskiner, byggnader etc., existerar och fortsätter att fungera som förut, även om värdet minskat genom den årliga förslitningen. Denna del av det fasta kapitalet, som fortfarande är i verksamhet, bortser vi helt ifrån, när vi undersöker produktvärdet. Detta kapitalvärde föreligger helt oberoende av det nyproducerade varuvärdet, vilket visade sig redan när vi undersökte produktvärdet för ett enskilt kapital (bok I, kap. VI, s. 174-176). Här måste vi emellertid tillsvidare bortse från det betraktelsesätt vi den gången tillämpade. Vid undersökningen av det enskilda kapitalets produktvärde såg vi, att det värde, som det fasta kapitalet förlorar genom slitaget, överföres till de producerade varorna, oavsett huruvida en motsvarande del av det fasta kapitalet materiellt förnyas eller inte. Däremot är vi här, i den föreliggande undersökningen av den samhälleliga totalprodukten och dess värde, nödsakade att tillfälligtvis bortse från det värde, som överföres till årsprodukten vid slitaget på det fasta kapitalet, i den mån detta fasta kapital inte också materiellt förnyas under årets lopp. I ett senare avsnitt av detta kapital skall vi speciellt behandla detta problem.
*
För vår undersökning av den enkla reproduktionen kan vi använda följande schema, där c = konstant kapital, v = variabelt kapital, m = mervärde. Mervärdekvoten antas vara 100%. Talen kan beteckna vilken valuta som helst: miljoner mark, francs eller pund sterling.
| I. Produktion av produktionsmedel: | ||
| kapital ... | 4.000 c + 1.000 v = 5.000 | |
| varuprodukt | 4.000 c + 1.000 v + 1.000 m = 6.000, existerande i form av produktionsmedel | |
| II. Produktion av konsumtionsvaror: | ||
| kapital ... | 2.000 c + 500 v = 2.500 | |
| varuprodukt | 2.000 c + 500 v + 500 m = 3.000, existerande i form av konsumtionsvaror | |
Rekapitulation, årlig total varuprodukt:
I. 4.000 c + 1.000 v + 1.000 m = 6.000 produktionsmedel
II. 2.000 c + 500 v + 500 m = 3.000 konsumtionsvaror
Totalvärdet är då 9.000. I överensstämmelse med förutsättningen har vi inte medräknat den del av det fasta kapitalet, som alltjämt fungerar.
Om vi så undersöker den omsättning, som måste bli resultatet, när vi utgår från enkel reproduktion, där hela mervärdet konsumeras improduktivt, samtidigt som vi bortser från den penningcirkulation, som förmedlar varuomsättningen, så får vi omedelbart tre väsentliga hållpunkter:
1) De 500 v, arbetarnas arbetslön, och de 500 m, kapitalisternas mervärde i avd. II, måste förbrukas till inköp av konsumtionsvaror. Men deras värde existerar i konsumtionsvarorna till ett värde av 1.000, som ersätter det satsade variabla kapitalet på 500 och representerar ett mervärde på 500. Avd. II:s arbetslön och mervärde omsättes alltså inom avd. II mot dess egna produkter. Därmed försvinner ur totalprodukten ett värde på 1.000 i form av konsumtionsvaror.
2) De 1.000 v och 1.000 m i avd. I måste också användas till inköp av konsumtionsvaror - produkter från avd. II. De måste alltså utbytas mot vad som ännu återstår av dessa produkter, vilkas värde är likamed värdet av avdelningens konstanta kapital, 2.000 c. I gengäld får avd. II produktionsmedel till ett värde av 1.000 v + 1.000 m, producerade i avd. I. Därmed försvinner 2.000 c ur avd. II, 1.000 v och 1.000 m ur avd. I.
3) Det återstår ytterligare 4.000 c i avd. I. Detta kapital består av produktionsmedel, som endast kan användas i avd. I. Det ersätter det förbrukade konstanta kapitalet genom ömsesidigt utbyte mellan de enskilda kapitalisterna i avd. I, alldeles som förbrukningen av 500 v och 500 m i avd. II förmedlades genom ömsesidigt utbyte mellan arbetarna och kapitalisterna och mellan kapitalisterna i avd. II inbördes.
Detta endast sagt tillsvidare för att underlätta förståelsen av det efterföljande.
Vi börjar med det stora varubytet mellan de bägge avdelningarna. Värdena 1.000 v + 1.000 m i avd. I har formen av produktionsmedel och bytes mot konsumtionsvaror från avd. II, vilkas värde också är 2.000 och motsvarar det förbrukade konstanta kapitalet i denna avdelning. Kapitalistklassen i avd. II har därmed förvandlat 2.000 i konsumtionsvaror till produktionsmedel, som på nytt kan fungera som faktorer i arbetsprocessen och som konstant kapital i den värdeökande processen. Å andra sidan är därmed de 1.000 v och de 1.000 m från avd. I (motsvarande årets arbetslöner och mervärde) förvandlade till konsumtionsvaror. Dessa värden föreligger inte längre som produktionsmedel utan har antagit en sådan materiell form, att de kan konsumeras som reveny.
Men denna ömsesidiga varuomsättning är betingad av en penningcirkulation, som både förmedlar den och försvårar förståelsen av den, men som samtidigt är av avgörande betydelse, emedan det variabla kapitalet ständigt på nytt måste anta formen av pengar eller penningkapital, som därpå omvandlas till arbetskraft. Det variabla kapitalet måste alltid satsas i form av pengar i alla de mångfaldiga affärsgrenar, som samtidigt är verksamma i samhället, vare sig de tillhör kategori I eller II. Kapitalisten köper arbetskraften, innan den ingår i produktionsprocessen, men betalar den i avtalade terminer, först sedan den har använts till produktion av bruksvärden. Liksom den övriga värdedelen av produkten äger han också den del därav, som endast är en ekvivalent för de pengar, som utbetalats för arbetskraft, den värdedel av produkten, som representerar det variabla kapitalet. Genom denna del av värdet har arbetaren redan lämnat honom ersättning för arbetslönen. Det är emellertid varans återförvandling till pengar, dess försäljning, som medför, att kapitalisten återfår sitt variabla kapital i form av penningkapital, som han på nytt kan använda till inköp av arbetskraft.
I avd. I har alltså den samlade kapitalistklassen betalat 1.000 £ (jag skriver £ endast för att markera, att det handlar om värde i penningform) = 1.000 v till arbetarna för den del av produktens värde, som redan existerar som dess v-del, d.v.s. de av arbetarna producerade produktionsmedlen. Arbetarna köper för dessa pengar konsumtionsvaror till samma värde från kapitalisterna i avd. II och förvandlar därmed hälften av det konstanta kapitalet i avd. II till pengar. Kapitalisterna i avd. II köper i sin tur produktionsmedel till ett värde av 1.000 från kapitalisterna i avd. I, som därmed har omvandlat till penningform det variabla kapitalvärde 1.000 v, som existerade som en del av deras produkt i form av produktionsmedel. - I händerna på kapitalisterna i avd. I kan nu dessa pengar på nytt fungera som variabelt kapital, som omsättes i arbetskraft, alltså i det produktiva kapitalets väsentligaste element. På detta sätt återvänder det variabla kapitalet i penningform, till följd av att en del av varukapitalet realiseras.
Men vad beträffar de pengar, som behövs för att förmedla bytet av varukapitalets m-del i avd. I mot den andra hälften av den konstanta kapitaldelen i avd. II, så kan de anskaffas på olika sätt. I verkligheten omfattar denna cirkulation en oändlig mängd enskilda köp och försäljningar från kapitalisterna i bägge avdelningarna, varvid emellertid de använda pengarna måste härröra just från dessa kapitalister, eftersom vi redan har räknat bort de pengar, som arbetarna har tillfört cirkulationen. An använder en kapitalist ur avdelning II en del av det penningkapital, som han äger vid sidan av sitt produktiva kapital, till inköp av produktionsmedel från avdelning I, än köper tvärtom en kapitalist ur avdelning I konsumtionsvaror från avdelning II medelst penningfonder, avsedda för personlig konsumtion, ej kapitalförbrukning. Vissa penningförråd - antingen för kapitaltillskott eller för konsumtion av reveny - måste, som vi visade redan härovan i avdelningarna I och II, under alla förhållanden förutsättas existera vid sidan av det produktiva kapitalet i kapitalistens händer. Om vi förutsätter - proportionerna är här helt ovidkommande för vårt syfte - att hälften av pengarna satsas av kapitalisterna i avd. II för att ersätta deras konstanta kapital vid inköp av produktionsmedel, och att den andra hälften använts av kapitalisterna i avd. I för personlig konsumtion, så får vi följande kedja: Avd. II satsar 500 £, köper därmed produktionsmedel av avd. I och har därmed ersatt 3/4 av sitt konstanta kapital (inklusive de ovannämnda 1.000 £ från arbetarna i avd. I) in natura; avd. I köper för de så erhållna 500 £ konsumtionsvaror av avd. II och har därmed för hälften av det varukapital i avd. I, som representerar mervärdet, avslutat cirkulationen w-g-w, realiserat denna sin produkt i konsumtionsvaror. Genom denna andra process återvänder de 500 £ till avd. II som penningkapital vid sidan av det produktiva kapitalet. Med sitt varulager som säkerhet köper avd. I å andra sidan konsumtionsvaror för 500 £ från avd. II, innan den ännu har sålt sina egna varor. För dessa 500 £ köper avd. II produktionsmedel från avd. I och har därmed förnyat hela sitt konstanta kapital (1.000 + 500 + 500 = 2.000) in natura, medan avd. I har förvandlat hela sitt mervärde till konsumtionsvaror. I det hela har här skett en varuomsättning till ett belopp av 4.000 medelst en penningomsättning på 2.000, ett belopp, som man endast får fram, om man utgår ifrån att hela årsprodukten säljes på en gång i ett fåtal stora poster. Det betydelsefulla är här den omständigheten, att avd. II inte endast på nytt har omsatt i produktionsmedel det konstanta kapital, som reproducerades i form av konsumtionsvaror, utan att dessutom de 500, som tillfördes cirkulationen i form av pengar vid inköpet av produktionsmedel, nu har återvänt; och att avd. I på motsvarande sätt inte endast på nytt har förvandlat sitt variabla kapital - som reproducerades i form av produktionsmedel - till pengar, ett penningkapital, som på nytt omedelbart kan omsättas i arbetskraft, utan att dessutom de 500, som användes till inköp av konsumtionsvaror, innan den del av varukapitalet, som motsvarade mervärdet, ännu var såld, nu har återvänt i penningform. Men dessa pengar återvänder inte som en omedelbar följd av det ursprungliga köpet, utan emedan den del av avd. I:s varuprodukt blev såld, som var bärare av halva mervärdet.
I bägge fallen blir följden inte endast, att det konstanta kapitalet i avd. II på nytt förvandlas från varuprodukt till produktionsmedel - den enda form, vari det kan fungera som kapital - samtidigt som det variabla kapitalet i avd. I antar penningform, medan mervärdet omvandlas från produktionsmedel i avd. I till konsumtionsvaror, som kan förbrukas som reveny. Men dessutom återvänder de investerade pengarna i bägge avdelningarna: de 500 i penningkapital, som avd. II använde till inköp av produktionsmedel, innan det motsvarande konstanta kapitalvärdet, som förelåg i form av konsumtionsvaror, ännu hade blivit sålt, likaså de 500, som avd.
I använde till inköp av konsumtionsvaror, innan motsvarande försäljning ännu hade ägt rum. Betingelsen för att de pengar skall återvända, som avd,
II använde i förlitande på den senare försäljningen av varuproduktens konstanta del och avd. I i förlitande på den kommande försäljningen av en del av sitt mervärde, är, att den ena kapitalistgruppen vid sidan av det konstanta kapital, som föreligger i varuform, och den andra gruppen vid sidan av sitt mervärde, som också har varuform, dessutom bägge placerar 500 i penningform i cirkulationen. Till slut har de ömsesidigt fullt ut betalat varandra genom varubyte. De pengar, som de tillfört cirkulationen som tillägg till sina varuvärden och för att förmedla varucirkulationen, återvänder till dem i förhållande till den andel, som var och en av dem har satsat. Ingen av dem har blivit rikare genom denna transaktion. Avd. II hade ett konstant kapital = 2.000 i form av konsumtionsvaror + 500 i pengar; den har nu 2.000 i produktionsmedel och 500 i pengar som förut. Likaså har avd. I som förut ett mervärde på 1.000 (bestående av varor, produktionsmedel, nu förvandlade till konsumtionsvaror) + 500 i pengar liksom förut. - Härav följer som en allmän regel: De pengar, som industrikapitalisterna placerar i cirkulationen för att förmedla sin egen varucirkulation - vare sig det gäller den konstanta delen av varuvärdet eller den merprodukt, vars värde utgör deras personliga reveny - återvänder slutligen till dem.
Vad beträffar det variabla kapitalets i avd. I återförvandling till penningform, så existerar det för avd. I:s kapitalister, sedan de lagt ut det i arbetslöner, närmast i den varuform, vari arbetarna levererat det till dem. Det har utbetalats till de sistnämnda såsom priset för deras arbetskraft. Kapitalisterna har såtillvida betalat den del av varuvärdet, som är likamed detta i pengar satsade variabla kapital. I gengäld äger de även denna del av varuprodukten. Men deras egna arbetare är inte köpare av de produktionsmedel, som de själva har tillverkat; de köper i stället konsumtionsvaror, som produceras i avd. II. Det variabla kapital, som satsas vid arbetskraftens betalning i pengar, återvänder alltså inte direkt till kapitalisterna i avd. I. Det går via arbetarnas inköp över till de kapitalistiska producenterna av de för arbetarna nödvändiga och överhuvud tillgängliga varorna, alltså i händerna på kapitalisterna i avd. II, och först när dessa använder pengarna för inköp av produktionsmedel - först på denna omväg återvänder det variabla kapitalet i händerna på kapitalisterna i avd. I.
Det framgår härav, att vid enkel reproduktion värdesumman v + m av varukapitalet i avd. I (alltså även en motsvarande proportionell del av avd. I:s totalvaruprodukt) måste vara likamed det likaså som proportionell del av den totala varuprodukten i avd. II avskilda konstanta kapitalet. Alltså: (v + m) i avd. I = c i avd. II.
Av varuproduktens värde i avd. II återstår nu att undersöka beståndsdelarna v + m. Undersökningen av dessa bägge faktorer har ingenting att göra med den viktigaste frågan, som här sysselsätter oss: nämligen hur långt värdets sönderdelning för varje enskild kapitalistisk varuprodukt i c + v + m, och också förmedlad genom olika manifestationsformer, ävenså gäller för den årliga totalproduktens värde. Detta problem löses å ena sidan genom omsättningen av (v + m) i avd. I mot c i avd. II, å andra sidan genom en senare undersökning av reproduktionen av det konstanta kapitalet i avd. I genom denna avdelnings egen årliga varuprodukt. Då (v + m) i avd. II materiellt har formen av konsumtionsvaror, då vidare arbetslönerna i det stora hela måste användas till inköp av konsumtionsvaror, och då mervärdet under enkel reproduktion (som vi ju här förutsätter) i sin helhet användes till inköp av konsumtionsvaror, står det utan vidare klart, att arbetarna i avd. II köper en del av sin egen produkt för de pengar, som de har mottagit i arbetslön från kapitalisterna i samma avdelning. De pengar, som kapitalisterna i avd. II har utbetalat i arbetslöner, återvänder därvid till dem. Det är precis som om de hade utbetalat arbetslönerna i rena värdetecken. Så snart arbetarna använder sådana värdetecken för att köpa en del av de produkter, som de själva har producerat och som tillhör kapitalisterna, återvänder värdetecknen till dessa. Skillnaden är endast den, att värdetecknen i vårt fall inte endast symboliserar värde utan verkligen har värde i guld- eller silvergestalt. Vi skall längre fram närmare undersöka detta speciella kretslopp, där variabelt kapital, satsat i penningform, återvänder, genom att arbetarklassen uppträder som köpare och kapitalistklassen som säljare. Men här måste vi först ta itu med ett annat problem, som uppstår i samband med det variabla kapitalets återvändande till sin utgångspunkt.
Avdelning II:s årliga varuproduktion omfattar de mest mångskiftande industrigrenar, vilka emellertid med hänsyn till produkternas art kan indelas i två stora huvudgrupper:
a) Konsumtionsvaror, som ingår i arbetarklassens konsumtion och, i den mån de är nödvändiga existensmedel, om också ofta beträffande kvalitet och värde skilda från arbetarnas, även utgör en del av kapitalistklassens konsumtion. Hela denna grupp kan vi för vårt syfte sammanfatta under rubriken: Nödvändiga konsumtionsvaror. Det är i detta sammanhang helt likgiltigt, om en sådan produkt som t.ex. tobak är en ur fysiologisk synpunkt nödvändig konsumtionsvara. Det är tillräckligt, att den rent vanemässigt är en sådan.
b) Lyxartiklar, som endast ingår i kapitalistklassens konsumtion och därför endast kan omsättas mot mervärde, som aldrig tillfaller arbetarklassen.
Redan av rubriken är det klart, att de kapitalister i avd. II, som producerar nödvändiga existensmedel (alltså II a), omedelbart får tillbaka de pengar, som de har utbetalat i arbetslöner. De säljer existensmedel till sina egna arbetare till ert belopp, som motsvarar det satsade variabla kapitalet. Om man betraktar underavdelning a som helhet, så återvänder pengarna direkt, oavsett hur många köp och försäljningar det kan vara, som förmedlar dessa pengars fördelning mellan kapitalisterna inbördes i de olika industrigrenarna. Hela denna cirkulation förmedlas direkt medelst de pengar, som arbetarna ger ut.
Helt annorlunda förhåller det sig med underavdelning II b. Hela värdeprodukten II b (v + m) består här av lyxartiklar, d.v.s. varor, som arbetarklassen har lika små möjligheter att köpa, som den hade att köpa produktionsmedlen motsvarande det variabla kapitalet i avd. I, trots att dessa lyxartiklar i likhet med produktionsmedlen är producerade av arbetarna själva. Det variabla kapitalet, arbetslönen, kan därför i detta fall inte omedelbart återvända till de kapitalistiska producenterna i sin penningform. Det måste ske på omvägar, alldeles som fallet var med det variabla kapitalet i avd. I.
Låt oss, liksom här ovan, anta att för hela avd. II är v = 500 och m = 500, enligt följande fördelning:
Underavdelning a) nödvändiga existensmedel: 400 v + 400 m = 800.
Underavdelning b) lyxartiklar: 100 v + 100 m = 200.
Arbetarna i avd. II b har erhållit en lön på 100 och använder dessa pengar till inköp av konsumtionsvaror från kapitalisterna i II a, vilka i sin tur köper lyxartiklar från II b, varigenom kapitalisterna i II b får tillbaka sitt variabla kapital i penningform.
I avd. II a har kapitalisterna redan fått tillbaka 400 v i form av pengar vid försäljningen av varor till sina egna arbetare. Fjärdedelen av det produktvärde, som motsvarar mervärdet, har dessutom försålts till arbetarna i II b, och pengarna är förbrukade till inköp av lyxartiklar.
Vi antar, att kapitalisterna i II a och II b fördelar sina revenyer i samma proportioner: 3/5 till nödvändiga existensmedel och 2/5 till lyxartiklar. Kapitalisterna i II a använder då 240 till nödvändiga existensmedel och 160 till lyxartiklar, medan de i II b använder 60 till nödvändiga existensmedel och 40 till lyxartiklar, de sistnämnda producerade och omsatta inom deras egen underavdelning. Slutresultatet ser då ut så här:
II a: 400 v + 400 m; II b: 100 v + 100 m.
1) Arbetarna i II a använder sin arbetslön på 400 till inköp av existensmedel, som de själva har producerat, från kapitalisterna i sin egen avdelning. Dessa kapitalister får därmed tillbaka sitt variabla kapital på 400 i form av pengar, som på nytt kan användas till inköp av arbetskraft.
2) Fjärdedelen av mervärdet på 400 i underavd. a, ett belopp som motsvarar 100 v i underavd. b, omsättes i lyxartiklar sålunda: Arbetarna i b får 100 i arbetslön. För dessa pengar köper de nödvändiga existensmedel från a och realiserar därmed fjärdedelen av dessa kapitalisters mervärde. Kapitalisterna i a använder pengarna till inköp av halva lyxproduktionen i b. Därmed har kapitalisterna i b återfått hela sitt variabla kapital i penningform, och då hela det konstanta kapitalet i bägge avdelningarna redan är förnyat genom bytet (v + m) i avd. I mot c i avd. II, kan underavd. b fortsätta reproduktionen. "Lyxarbetarnas" arbetskraft kan alltså säljas på nytt, endast under förutsättning att ett belopp, som motsvarar arbetslönen, förbrukas av kapitalisterna till inköp av lyxartiklar. [Samma villkor gäller vid försäljningen av arbetskraften i avd. I, då c i avd. II, som utbytes mot (v + m) i avd. I, består av både lyxartiklar och nödvändiga existensmedel och det som förnyas genom (v + m) i avd. I utgör produktionsmedel för både lyxartiklar och nödvändiga existensmedel.]
3) Vi kommer nu till det inbördes varuutbytet mellan kapitalisterna i underavdelningarna a och b. Genom det som hittills skett har det variabla kapitalet (400 v) och en del av mervärdet (100 m) förvandlats i a och det variabla kapitalet (100 v) i b. Som genomsnittsförhållande för de kapitalistiska revenyutgifterna i bägge avdelningarna har vi vidare antagit 2/5 till lyx och 3/5 till nödvändiga livsbehov. Utom de 100, som redan utgivits till lyx, kommer därför på hela underavd. a ytterligare 60 till lyx och i samma förhållande 40 på b.
(II a) m fördelas på 240 till existensmedel och 160 till lyxartiklar = 240 + 160 = 400 m (II a).
(II b) m fördelas på 60 till existensmedel och 40 till lyx: 60 + 40 = 100 m (II b). De sista 40 konsumerar denna avd. ur sin egen produkt (2/5 av sitt mervärde); de 60 till existensmedel erhåller den genom att byta ut 60 av sin merprodukt för 60 m (a).
För hela kapitalistklassen i avd. II blir resultatet (varvid v + m existerar hos underavd. a i nödvändiga existensmedel, hos b i lyxartiklar):
II a (400 v + 400 m) + II b (100 v + 100 m) = 1.000, omsatt på följande sätt: 500 v (a + b) [realiserat i 400 v (a) och 100 m (a)] + 500 m (a + b) [realiserat i 300 m (a) + 100 v (b) + 100 m (b)] = 1.000.
Om a och b betraktas var för sig, får vi följande slutresultat:
| v | m | ||||
| a) | + | = | 800 | ||
| 400 v (a) | 240 m (a) + 100 v (b) + 60 m (b) |
| v | m | 200 | ||||
| b) | + | ... | = | |||
| 100 m (a) | 60 m (a) + 40 m (b) | 1.000 |
Om vi för enkelhetens skull fasthåller vid samma proportion mellan variabelt och konstant kapital (vilket i förbigående sagt inte alls är nödvändigt), så blir det på 400 v (a) ett konstant kapital =1.600 och på 100 v (b) ett konstant kapital = 400, och vi får då följande resultat för avd. II:s bägge underavdelningar:
II a) 1.600 c + 400 v + 400 m = 2.400
II b) 400 c + 100 v + 100 m = 600
Och tillsammans:
2.000 c + 500 v + 500 m = 3.000
I överensstämmelse därmed blir 2.000 konstant kapital, som nu föreligger i form av konsumtionsvaror, utbytt mot 2.000 produktionsmedel från avd. I, varav 1.600 skall användas till produktion av nödvändiga existensmedel och 400 till produktion av lyxartiklar.
De 2.000 I (v + m) fördelas alltså med (800 v + 800 m) I till II a = 1.600 produktionsmedel för nödvändiga existensmedel och (200 v + 200 m) I till II b = 400 produktionsmedel för lyxartiklar.
En betydande del, inte endast av de egentliga arbetsmedlen, utan också av råvarorna och hjälpämnena, är av samma art i bägge avdelningarna. Detta har emellertid ingen betydelse för omsättningen av de olika värdedelarna (v + m) i avd. I. Både de 800 v i avd. I och de 200 v i avd. I härovan blir sålda och förvandlade till pengar, som följd av att arbetarna i avd. I använder sin arbetslön till inköp av konsumtionsvaror från avd. II. Därigenom får denna avdelning möjlighet att företa motsvarande inköp av produktionsmedel från avd. I, som återfår sitt investerade variabla kapital i form av pengar. Vad å andra sidan beträffar realiserandet av 1.000 m i avd. I, så kommer kapitalisterna även här likmässigt (proportionellt till storleken av deras m) att ur den totala andra hälften av c i avd. II = 1.000 ta ut 600 II a och 400 II b i konsumtionsvaror: alltså desamma som ersätter det konstanta kapitalet i II a:
| 480 (3/5) av 600 c (II a) och 320 (2/5) av 400 c (II b) | = | 800 | , | |
| som ersätter det konstanta kapitalet i II b; | ||||
| 120 (3/5) av 600 c (II a) och 80 (2/5) av 400 c (II b) | = | 200 | ||
| Summa | 1.000 | |||
Vi har här valt ett godtyckligt förhållande mellan variabelt och konstant kapital, liksom vi godtyckligt har förutsatt, att detta förhållande är detsamma för såväl avd. I som för bägge underavdelningarna i avd. II. Denna likformighet har vi tillämpat för att förenkla beräkningarna. Men även om relationerna vore annorlunda, skulle detta inte ha någon betydelse vare sig för problemställningen eller för problemets lösning. Men vad som framstår som ett nödvändigt resultat under förutsättning av enkel reproduktion, är följande:
1) Den nya värdeprodukt, som avd. I har frambragt under året (och som kan sönderdelas i v + m), har samma värde som det konstanta kapital, som avd. II har förbrukat och som har överförts till de producerade konsumtionsvarorna. Om det vore mindre än II c, så kunde avd. II inte helt ersätta sitt konstanta kapital; och om det vore större, skulle ett överskott bli liggande outnyttjat. I bägge fallen skulle vår förutsättning, den enkla reproduktionen, vara bruten.
2) Den lön, som utbetalas till de arbetare, som producerar lyxartiklar, kan endast användas till inköp av en del av den kvantitet nödvändiga existensmedel, som från de kapitalistiska producenternas synpunkt representerar mervärdet. Den arbetslön, som utbetalas i lyxproduktionen, har ett värde, som motsvarar en del av det mervärde, som skapas under produktionen av nödvändiga existensmedel, och måste vara mindre än det totala mervärde, som frambringas under denna produktion, alltså mindre än m i avd. II a. Det variabla kapital, som de kapitalistiska producenterna har utbetalat i arbetslöner, kan återvända i penningform, endast under förutsättning att denna arbetslön användes till inköp av nödvändiga existensmedel, som representerar mervärde, frambragt i II a. På motsvarande sätt blir de värden, som representerar arbetslön och mervärde i avd. I, utbytta mot produkter från avd. II, där dessa värden senare fungerar som konstant kapital under produktionsprocessen. Här utbytes däremot variabelt kapital från II b mot ett motsvarande mervärde från II a. Dessa förhållanden är normgivande vid varje fördelning av den årliga produkten, i den mån den verkligen ingår i den reproduktion, som cirkulationen förmedlar. Variabelt kapital och mervärde från avd. I kan endast bytas mot konstant kapital från avd. II, och detta konstanta kapital kan endast genom detta byte förnya sin funktion som en del av det produktiva kapitalet. På samma sätt kan det variabla kapitalet från avd. II b endast utbytas mot en del av mervärdet i avd. II a, och endast därigenom kan detta variabla kapital på nytt anta penningform. Självfallet gäller detta, endast om vi har att göra med verkliga resultat av själva reproduktionsprocessen, alltså såvida inte kapitalisterna i II b t.ex. skaffar sig erforderliga penningmedel till utbetalning av arbetslönerna genom krediter. Kvantitativt däremot kan den ömsesidiga omsättningen av årsproduktens olika delar endast äga rum under de inbördes förhållanden, som vi har beskrivit härovan, under förutsättning att både värdeförhållandena och produktionsskalan förblir oförändrade och dessutom inte påverkas av utrikeshandeln.
Om man nu med Adam Smith säger, att variabelt kapital om mervärde från avd. I upplöses i konstant kapital från avd. II, medan omvänt konstant kapital ur avd. II upplöses i (v + m) i avd. I eller, som han oftare och ännu mera banalt uttrycker saken: variabelt kapital och mervärde från avd. I utgör beståndsdelar av priset på det konstanta kapitalet i avd. II, medan detta å andra sidan bildar hela värdet av variabelt kapital och mervärde i avd. I - så kan och måste man också säga, att det variabla kapitalet från II b upplöses i mervärde från II a, eller att mervärde från II a upplöses i variabelt kapital från II b, eller att det variabla kapitalet från II b utgör en beståndsdel av mervärdet i II a och omvänt. Här upplöses då mervärdet i arbetslön eller variabelt kapital, och det variabla kapitalet bildar en "beståndsdel" av mervärdet. Denna plattityd finner man verkligen hos Adam Smith, när han bestämmer arbetslönen genom värdet av de nödvändiga existensmedlen, varpå han gör dessas värde beroende av den arbetslön och det mervärde, som de innehåller. Han är så fascinerad av att arbetsdagens värdeprodukt på kapitalistisk basis kan upplösas i variabelt kapital och mervärde, att han totalt glömmer bort, att det vid enkelt varubyte är alldeles likgiltigt, om varuvärdena består av betalt eller obetalt arbete, då produktionen i bägge fallen har kostat samma arbetskvantitet, och att det också är likgiltigt, om den ena varan är ett produktionsmedel och den andra en konsumtionsvara, eller om den ena varan efter försäljningen skall fungera som kapital, medan den andra ingår i konsumtionsfonden och konsumeras som reveny. Det sätt, varpå den enskilde köparen använder sin vara, har ingenting med varubytet att skaffa och berör inte varans värde. Detta faktum ändras inte heller därav, att man vid analysen av den årliga samhälleliga totalproduktens cirkulation också måste ta i betraktande, hur de olika beståndsdelarna av denna produkt konsumeras.
Vid den ovannämnda omsättningen av (II b) v mot en motsvarande del av (II a) m och de ytterligare omsättningarna mellan (II a) m och (II b) m är det ingen nödvändig förutsättning, att de enskilda kapitalisterna i II a och II b eller dessa grupper som helhet fördelar sitt mervärde i samma proportioner mellan nödvändiga existensmedel och lyxartiklar. Den ene kan ge ut mera i den ena konsumtionen, den andre mera i den andra. Enkel reproduktion förutsätter endast, att en värdesumma, som motsvarar hela mervärdet, användes till inköp av konsumtionsvaror. Gränserna är därmed givna. Inom varje avdelning må den ene prestera mer i a, den andre mer i b; men detta kan ömsesidigt utjämnas, så att kapitalistgrupperna a och b, betraktade som helhet, är i samma proportion delaktiga i bägge. Värdeförhållandena - de två gruppernas (a och b) relativa andel av den samlade värdeprodukten - är däremot med nödvändighet givna i varje konkret fall, därmed också ett bestämt kvantitativt förhållande mellan de produktionsgrenar, som levererar dessa produkter. Proportionerna i vårt exempel är godtyckligt valda; om man väljer andra, så är det utan betydelse för själva framställningen. Endast storleksförhållandena skulle ändras. Men om av någon orsak en verklig förändring skulle ske i a:s och b:s relativa storlek, så skulle också betingelserna för den enkla reproduktionen ändras i motsvarande grad.
*
Då arbetslönen i grupp b användes till inköp av nödvändiga existensmedel från grupp a, medan dessa varor som värden betraktade är bärare av a:s mervärde, blir följden, att i samma proportion som lyxartiklarnas andel av den årliga produktionen stiger och en ökande mängd arbetskraft användes i lyxproduktionen, blir återförvandlingen av grupp b:s variabla kapital till penningkapital, som på nytt kan fungera som det variabla kapitalets penningform, betingad av att kapitalistklassen använder en betydande del av sitt mervärde till inköp av lyxartiklar. Därmed blir också tillgången på existensmedel för arbetarna i II b, deras existens och reproduktion, beroende av kapitalisternas lyxkonsumtion.
Varje kris förminskar omedelbart lyxkonsumtionen och fördröjer eller hindrar i större eller mindre utsträckning återförvandlingen av II b:s variabla kapital till penningkapital. En del av arbetarna i lyxproduktionen kastas ut på gatan, och därigenom minskar också efterfrågan på nödvändiga konsumtionsvaror. Dessutom avskedas tjänstefolk och andra improduktiva arbetare, som själva lever på en del av kapitalisternas mervärde och konsumerar betydande mängder nödvändiga existensmedel. Situationen är den rakt motsatta under ekonomiska uppgångsperioder, i synnerhet under svindelbetonade högkonjunkturer, då varupriserna stiger, även av andra orsaker, helt oberoende av det egentliga varuvärdet, och alltså penningvärdet faller. Under dessa förhållanden ökar arbetarnas konsumtion av nödvändiga existensmedel, samtidigt som hela den industriella reservarmén träder i tjänst. Dessutom får arbetarna i någon mån del av de lyxartiklar, som i vanliga fall ligger utom deras räckhåll, även sådana nödvändiga existensmedel, som eljest i stort sett endast brukar anses som nödvändiga för kapitalistklassen. Allt detta medför en allmän stegring av varupriserna.
Det är en ren tavtologi att påstå, att kriserna uppkommer av brist på köpkraftig konsumtion eller köpkraftiga konsumenter. Några andra konsumtionsformer än betalande känner det kapitalistiska systemet inte till, undantagandes de sub forma pauperis[XCVII*] eller "tjuvarnas". Att varor är osäljbara, betyder inget annat än att inga solventa köpare eller konsumenter funnits (vare sig nu produkterna i sista hand är avsedda för den produktiva eller den enskilda konsumtionens behov). Men om man vill ge denna tavtologi ett sken av djupare motivering genom att säga, att arbetarna får för liten del av sin egen produkt, och att det onda alltså bleve avhjälpt, om de finge en större andel av produkten, alltså högre lön, så kan denna åsikt bemötas med anmärkningen, att varje kris föregås just av en period med stigande arbetslöner, då arbetarklassen i verkligheten får en större andel i den del av årsprodukten, som är avsedd för konsumtion. Denna period måste tvärtom - som dessa riddare av det sunda och "enkla" (!) människoförnuftet ser saken - förhindra krisen. Det verkar alltså, som om. den kapitalistiska produktionen innesluter betingelser, oberoende av den goda eller onda viljan, vilka endast tillfälligt medger denna relativa förbättring för arbetarklassen och alltid endast såsom en stormvarning inför den annalkande krisen.[49*]
Vi har tidigare sett, hur förhållandet mellan produktionen av nödvändiga existensmedel och lyxartiklar bestämmer fördelningen av arbetslön och mervärde mellan underavdelningarna a och b, därmed också det konstanta kapitalets fördelning mellan dessa bägge grupper. Dessa förhållanden har alltså avgörande betydelse för produktionens karaktär och kvantitet och utgör i hög grad bestämmande faktorer i dess totala utformning.
Det ligger i sakens natur, att den enkla reproduktionens huvudändamål är att producera konsumtionsvaror, ehuru inkassering av mervärde framstår som de enskilda kapitalisternas drivande motiv; men mervärdet skall - oavsett sin relativa storlek - till slut konsumeras av kapitalisterna själva.
Då enkel reproduktion alltid utgör den väsentligaste delen av varje årsproduktion i utvidgad skala, kommer detta motiv alltid att göra sig gällande vid sidan av och i motsats till strävan att berika sig. I det verkliga livet är saken mera invecklad, emedan andra, som också har rätt till en del av bytet - kapitalistens mervärde - uppträder som av honom oberoende konsumenter.
Enligt vår hittillsvarande framställning försiggår cirkulationen mellan de olika producentgrupperna efter följande schema:
1) Mellan avd. I och avd. II:
| I. | 4.000 c + 1.000 v + 1.000 m | |
| II. | ... 2.000 c ... | + 500 v + 500 m |
Därmed är vi färdiga med omsättningen av det konstanta kapitalet ur avd. II (2.000), som bytes mot 1.000 v + 1.000 m ur avd. I.
Tillsvidare bortser vi från de 4.000 c i adv. I. Då återstår omsättningen inom avd. II av (v + m), som delas mellan undergrupperna a och b sålunda:
2) II. 500 v + 500 m = a (400 v + 400 m) + b (100 v + 100 m).
De 400 v i grupp a omsättes inom den egna gruppen. Arbetslönen användes till inköp av nödvändiga existensmedel, som dessa arbetare själva har producerat.
Då kapitalisterna i bägge underavdelningarna vardera förbrukar sitt mervärde till 3/5 i produkter från II a (nödvändiga existensmedel) och till 2/5 i produkter från II b (lyxartiklar), förbrukas 3/5 av a:s mervärde, eller 240, och 2/5 av b:s mervärde, eller 40, inom underavdelningarna själva. Det återstår då att utbyta:
från II a: 160 m,
från II b: 100 v + 60 m.
Dessa uppväger varandra. Arbetarna i II b köper nödvändiga existensmedel för 100 från II a. Kapitalisterna i II b köper för 3/5 av sitt mervärde = 60 likaså sina nödvändiga existensmedel från II a. Därigenom får kapitalisterna i II a de pengar, som de behöver för att använda 3/5 av sitt mervärde, eller 160, till inköp av lyxartiklar från II b. Vi får alltså detta schema:
| 3) | II a. [400 v] + [240 m] + | 160 m | ||
| II b. | ... | 100 v + 60 m | + [40 m], | |
där posterna inom klammer är de, som endast cirkulerar inom sin egen underavdelning och där förbrukas.
Arbetslönen i a återvänder direkt till kapitalisterna i samma underavdelning som penningkapital. Detta är endast ett specialfall av den allmänna lagen, att pengarna under normala förhållanden återvänder till de varuproducenter, som ursprungligen satsade dem i cirkulationen. Därav följer för övrigt också, att när det bakom en varuproducent står en penningkapitalist, som förser industrikapitalisten med penningkapital - i ordets egentligaste mening, alltså kapitalvärden i penningform - så är det egentliga slutmålet för dessa pengars kretslopp alltid penningkapitalistens ficka. Huvuddelen av de cirkulerande pengarna tillhör därför också de banker och andra finansinstitut, som bildar penningkapitalets organisationsapparat, detta trots att pengarna cirkulerar mellan alla händer. Det sätt, varpå dessa penninginstitut investerar sitt kapital, måste leda till att det till slut alltid återvänder till dem i form av pengar, även om denna transaktion i sin tur förmedlas genom att industrikapitalet förvandlas till penningkapital.
Varucirkulationen är betingad av att både varor och pengar placeras där. "Cirkulationsprocessen upphör därför inte heller såsom det omedelbara produktutbytet med att bruksvärdena byter ägare. Penningen försvinner inte, för att den slutligen bortfaller ur en varas förvandlingsserie. Den dyker ständigt på nytt upp på en punkt i cirkulationskedjan, där en vara lämnat plats," etc. (Bok I, kap. III, s. 97).
I cirkulationen mellan avd. II c och (v + m) i avd. I antog vi i vårt exempel, att kapitalisterna i avd. II satsade 500 £ i pengar. Vid det oändliga antal köp och försäljningar, vilka tillsammans bildar cirkulationen mellan stora samhällsgrupper av producenter, kommer än den ene ur denna grupp, än den andre ur en annan grupp att först uppträda som köpare och alltså satsa pengar i cirkulationen. Helt bortsett från rent individuella förhållanden är detta redan betingat av produktionsperiodernas olika längd och därmed de olika varukapitalens omslag. Vi har förutsatt, att avd. II köper produktionsmedel från avd. I till ett värde av 500 £, medan avd. I använder pengarna till inköp av konsumtionsvaror från avd. II. Pengarna återvänder alltså till avd. II, utan att denna avd. fördenskull blir rikare. Den placerade först 500 £ i cirkulationen och tog ut varor därifrån till samma värdebelopp. Den sålde sedan varor för 500 £, och på så sätt återvände de 500 £. Avd. II har nu satt i cirkulation 500 i pengar och 500 i varor och fått tillbaka därifrån penningvärden och varuvärden av samma storlek. För omsättningen av 500 £ varor (avd. I) och 500 £ varor (avd. II) behöver cirkulationen endast 500 £ i pengar. Den som alltså satsat pengar för inköp av en främmande vara, får igen dem vid försäljningen av sin egen. Om därför avd. I först hade köpt varor från avd. II för 500 £ och sedan sålt varor till avd. II för 500 £, så hade de 500 £ återvänt till avd. I i stället för till avd. II.
I avd. I återvänder de i arbetslöner utbetalade pengarna inte direkt utan på omvägar. I avd. II däremot återvänder arbetslönen direkt från arbetarna till kapitalisterna, alldeles som pengar alltid återvänder till utgångspunkten, när samma personer ständigt omväxlande köper och säljer inbördes. Kapitalisten i avd. II betalar arbetskraften i pengar. Därmed införlivar han arbetskraften med sitt kapital, och endast genom detta cirkulationsförlopp, som för honom inte är något annat än en omvandling av penningkapital till produktivt kapital, blir han en industrikapitalist, och arbetaren blir hans lönarbetare. Men då träder arbetaren, som i första momentet var säljare, handelsman i egen arbetskraft, i andra momentet fram som köpare, som penningägare, i förhållande till kapitalisten som varuförsäljare, och därmed återvänder till denne de i arbetslön utlagda pengarna. För så vitt denna varuförsäljning inte är något lurendrejeri, utan lika värden blir utbytta, är detta en process, varigenom kapitalisten inte berikar sig. Han betalar inte arbetaren två gånger: först i pengar och sedan i varor, men han får igen pengarna, när arbetaren utbyter dem mot varor hos honom.
Eftersom arbetarklassen lever ur hand i mun och inte kan lämna industrikapitalisterna hur långa krediter som helst, spelar arbetslönen - det penningkapital, som förvandlas till variabelt kapital - en huvudroll i cirkulationen. Vid otaliga tillfällen måste variabelt kapital i pengar, ständigt och överallt i samhället, investeras med ganska korta tidsintervaller och utan hänsyn till de olika industrigrenarnas olika omslagsperioder. Ju kortare tidsintervaller mellan löneutbetalningarna, desto mindre det totala penningbelopp, som på detta sätt samtidigt placeras i cirkulationen. I varje samhälle med kapitalistisk produktion utgör det (på detta sätt investerade) penningkapitalet, en relativt betydande del av den totala penningcirkulationen, så mycket mer som dessa pengar genom en mängd olika kanaler förmedlar en oerhörd mängd andra köp och försäljningar, innan de slutligen återvänder till sin utgångspunkt.
*
Låt oss så undersöka cirkulationen mellan (v + m) i avd. I och c i avd. II ur en annan synpunkt.
Vi antar, att kapitalisterna i avd. I satsar 1.000 £ till arbetslöner, att arbetarna använder dessa pengar till inköp av existensmedel från kapitalisterna i avd. II, vilka i sin tur köper produktionsmedel från kapitalisterna i avd. I för samma belopp. Kapitalisterna i avd. I har nu återfått sitt variabla kapital i penningform, medan kapitalisterna i avd. II har förvandlat hälften av sitt konstanta kapital från varukapital till produktivt kapital. Kapitalisterna i avd. II satsar ytterligare 500 £ för inköp av produktionsmedel från avd. I, medan kapitalisterna i avd. I använder pengarna till inköp av konsumtionsvaror i avd. II. Därvid återvänder de 500 £ till kapitalisterna i avd. II, som på nytt placerar dem i cirkulationen för att förvandla den sista fjärdedelen av det konstanta kapital, som varorna innehåller, till produktivt kapital. Dessa pengar återvänder på nytt till avd. I och användes till inköp av konsumtionsvaror från avd. II, som därvid får igen sina 500 £. Kapitalisten i avd. II har nu återigen 500 i pengar och 2.000 i konstant kapital, som emellertid på nytt är förvandlat från varukapital till produktivt kapital.[50*]
Omsättningen försiggår alltså på följande sätt:
1) Avd. I köper arbetskraft för 1.000 £ i pengar, alltså för vara = 1.000 £.
2) Arbetarna köper för sin arbetslön konsumtionsvaror från avd. II till ett belopp av 1.000 £, alltså vara = 1.000 £.
3) Avd. II köper för de av arbetarna förbrukade 1.000 £ produktionsmedel från avd. I till samma värde; alltså vara = 1.000 £.
Därmed har 1.000 £ i pengar återvänt till avd. I som det variabla kapitalets penningform.
4) Avd. II köper produktionsmedel för 500 £ från avd. I; alltså vara = 500 £.
5) För samma 500 £ köper avd. I konsumtionsvaror från avd. II; alltså vara = 500 £.
6) Avd. II köper för samma 500 £ produktionsmedel från avd. I; alltså vara = 500 £.
7) Avd. I köper för samma 500 £ konsumtionsvaror från avd. II; alltså vara = 500 £.
Summa omsatt varuvärde = 5.000 £.
De 500 £, som avd. II har använt till inköp, har återvänt dit.
Resultatet är:
1) Kapitalisten i I äger variabelt kapital i penningform till ett belopp av 1.000 £, som han ursprungligen satsat i cirkulationen. Han har dessutom för sin individuella konsumtion använt 1.000 £ - av sin egen varuprodukt, d.v.s. han har förbrukat de pengar, som han vid försäljning av produktionsmedel fått in till ett belopp av 1.000 £.
Å andra sidan är det variabla kapitalet - arbetskraften - bevarad genom konsumtionen, reproducerad och återigen tillgänglig för sin ägare, som måste sälja den, om han vill leva. Därmed är också förhållandet lönarbetare - kapitalist reproducerat.
2) Avd. II:s konstanta kapital är förnyat in natura, och de 500 £, som avd. II ursprungligen placerade i cirkulationen, har återvänt. För arbetarna är cirkulationen enkel varuomsättning W-G-W, arbetskraft - pengar - nödvändiga existensmedel. Arbetslönen förvandlar här avd. II:s konstanta kapital från existensmedel till pengar.
För kapitalisterna i avd. II är processen W-G, förvandling av en del av deras varuprodukt i penningform, ur vilken den blir återförvandlad till beståndsdelar av det produktiva kapitalet - nämligen en del av de för dem nödvändiga produktionsmedlen.
När kapitalisterna i avd. II satsar 500 £ för att köpa återstoden av sina produktionsmedel, förutsätter de, att ett motsvarande värde, som ännu existerar i varuform, blir sålt och förvandlat till pengar. När avd. II köper och avd. I säljer, förvandlas II:s pengar till produktivt kapital, medan I:s varor förvandlas till pengar. Dessa pengar utgör ingen del av I:s kapitalvärde, utan realiserat mervärde, som endast användes till inköp av konsumtionsvaror.
I cirkulationen G-W ... P ... W'-G' är första ledet kapitalistens inköp av produktionsmedel. Huruvida dessa produktionsmedel från säljarens synpunkt representerar konstant kapital, variabelt kapital eller mervärde, saknar helt betydelse för själva cirkulationen.
Vid försäljningen av v + m av varuproduktens värde drar avd. I ut mer pengar ur cirkulationen, än den har satsat däri. För det första får den tillbaka de 1.000 v, för det andra säljer den produktionsmedel för 500 (se ovan omsättn. nr 4) och förvandlar därmed hälften av mervärdet till pengar. Sedan säljer den återigen produktionsmedel för 500, vilket motsvarar den andra hälften av mervärdet, som därmed i sin helhet har dragits ut ur cirkulationen i penningform (se omsättn. nr 6). Den successiva ordningsföljden är alltså: 1) Det variabla kapitalet på 1.000 förvandlas till pengar. 2) Hälften - 500 - av mervärdet säljes. 3) Den andra hälften av mervärdet säljes. Sammanlagt alltså förvandlat till pengar: 1.000 v + 1.000 m = 2.000. Bortsett från förhållanden, som vi senare skall undersöka, och som förmedlar det konstanta kapitalets reproduktion, har avd. I dragit ut dubbelt så mycket pengar ur cirkulationen, som den har satsat däri. Naturligtvis försvinner det till G förvandlade m genast på nytt i en annans ägo (avd. II) genom att dessa pengar realiserats i konsumtionsvaror. Kapitalisterna i avd. I har endast dragit ut så mycket i pengar, som de har satsat i värde som vara. Att detta varuvärde är mervärde, som inte har kostat kapitalisten något, har ingen betydelse för varuvärdet som sådant och är alltså fullständigt likgiltigt i samband med värdeomsättningen i varucirkulationen. Mervärdet antar givetvis endast för tillfället penningform, liksom alla det satsade kapitalets värdeformer under cirkulationen är tillfälliga och avlöses av andra. Det behåller sin form endast under tidsintervallet mellan vara I:s förvandling till pengar och den därpå följande förvandlingen av pengar I till vara II.
Om omslagstiden vore kortare eller pengarnas omlopp - från den enkla varucirkulationens ståndpunkt - snabbare, så skulle det behövas mindre mängd pengar för att omsätta varuvärdena. Om pengarnas omloppshastighet är given, blir penningmängden alltid bestämd av de omsatta varornas prissumma resp. värdesumma. I vilken proportion de omsatta varuvärdena består av mervärde och kapitalvärde, är i detta sammanhang helt likgiltigt.
Om i vårt exempel arbetslönen i avd. I skulle utbetalas 4 gånger om året, så blir det 4 × 250 = 1.000 £. Dessa 250 £ i pengar skulle alltså vara tillräckliga för att förmedla omsättningen mellan det variabla kapitalet i avd I och hälften av avd. II:s konstanta kapital och dessutom omsättningen av avd. I:s variabla kapital i arbetskraft. Om också I m och den andra hälften av II c omsättes i fyra omslag, så kräves också här endast 250 £ i pengar, eller sammanlagt ett penningkapital på 500 £ för omsättningen av varuvärden till ett belopp av 5.000 £. Mervärdet skulle då i stället för att realiseras två gånger med hälften vardera gången bli realiserat fyra gånger med 1/4 varje gång.
Om avd. I i stället för avd. II uppträder som köpare i 4:e omsättningen, så användes 500 £ till inköp av konsumtionsvaror, medan avd. II i 5:e omsättningen köper produktionsmedel för dessa samma 500 £. I omsättning 6 köper avd. I konsumtionsvaror för 500 £. Omsättning 7: avd. II köper produktionsmedel för 500 £, och pengarna har alltså slutligen återvänt till avd. I, liksom de i vårt förra exempel återvände till avd. II. Mervärdet realiseras här genom att de kapitalistiska producenterna placerar pengar i cirkulationen till täckning av sina personliga utgifter, i förvissning om att de senare skall lyckas sälja sina varor och därigenom realisera sitt mervärde. Mervärdet realiseras däremot inte genom att de 500 £ i pengar återvänder, ty avd. I har förutom de 1.000 £ i varuvärden därtill i omsättning 4 satsat 500 £ i pengar, som i detta sammanhang inte är resultatet av en tidigare varuförsäljning. Om dessa pengar återvänder till avd. I, så har denna avd. fått tillbaka sina satsade pengar, men mervärdet är inte därigenom förvandlat till pengar. Avd. I:s mervärde kan endast anta penningform vid försäljningen av de varor, som motsvarar mervärdet, och penningformen varar varje gång endast, tills pengarna åter nyttjas till inköp av konsumtionsvaror.
Avd. I köper konsumtionsvaror från avd. II för ett tillskottbelopp på 500 £. Pengarna återvänder, när avd. II köper varor från avd. I för 500 £. Men dessa varor har inte kostat avd. I något. Varornas värde är mervärde. Det är de pengar, som avd. I ursprungligen själv satsade i cirkulationen, som nu förvandlar avdelningens eget mervärde till pengar. Vid nästa köp får avd. I konsumtionsvaror från avd. II för pengarna (omsättning 6). Låt oss nu anta, att avd. II inte köper produktionsmedel från avd. I för dessa pengar, d.v.s. att omsättning 7 inte äger rum. Avd. I har då betalat 1.000 £ för konsumtionsvaror och har förbrukat hela mervärdet som reveny, nämligen 500 £, som har influtit vid försäljning av varor, och 500 £, som är satsade i form av pengar. I avd. I:s lager ligger nu osålda varor till ett värde av 500 £, samtidigt som avd. I har blivit av med 500 £ pengar. Däremot har avd. II förvandlat 3/4 av sitt konstanta kapital från varor till produktivt kapital, medan 1/4 har formen av penningkapital, i själva verket pengar, som ligger outnyttjade och vilkas verksamhet är avbruten. Om denna situation fortsätter någon längre tid, måste avd. II inskränka produktionen med 1/4. De 500 £ i produktionsmedel, som avd. I har liggande i lager, är inte mervärde i varuform utan motsvarar de 500 £ i pengar, som avd. I ursprungligen hade vid sidan av det värde på 1.000 £, som existerade i form av varor. Som pengar kan detta värde på 500 £ alltid utnyttjas, men som vara är det för ögonblicket osäljbart. Så mycket står klart, att enkel reproduktion, där varje enskild del av det produktiva kapitalet i både avd. I och avd. II måste förnyas, här endast är möjlig, om de 500 £ i pengar återvänder till avd. I, som från började satsade dem.
Om en sådan industrikapitalist - som vi låter representera alla slags kapitalister - utbetalar pengar till inköp av konsumtionsvaror, så har pengarna gått all världens väg. Om han vill ha dem tillbaka, så måste han fiska upp dem ur cirkulationen med hjälp av nya varor. Liksom hela den årliga varuproduktens värde kan också varje enskild vara från hans synpunkt uppdelas i konstant kapitalvärde, variabelt kapitalvärde och mervärde. Försäljningen av varje enskild vara innebär därför samtidigt, att en del av mervärdet förvandlas till pengar. Det är därför i vårt exempel bokstavligen riktigt, att kapitalisten själv - vid inköpet av konsumtionsvaror - satsade de pengar i cirkulationen, som senare kom att realisera hans eget mervärde. Det rör sig självfallet inte om identiska penningstycken utan om samma kontantbelopp i klingande mynt, som han har använt för att betala sin personliga konsumtion.
I praktiken sker detta på två sätt. När ett företag först etableras, dröjer det en tid, innan kapitalisten kan ta ut pengar därifrån till täckning av sin personliga konsumtion. Hans privata konsumtion upphör dock inte fördenskull, men han använder de pengar han behöver i förhoppning om att senare kunna inhösta profit. Men därmed sätter han också i cirkulation de pengar, som behövs för att realisera hans eget mervärde. Det är i detta sammanhang likgiltigt, om han själv har tillgång till en penningreserv, eller om han har skaffat sig kredit i någon bank eller på annat sätt. Om företaget har varit i verksamhet under någon längre tid, så fördelas utbetalningar och inkomster på olika tidpunkter under året. En sak fortgår emellertid kontinuerligt, nämligen kapitalistens privata konsumtion, som baseras på erfarenhetsmässigt beräknade genomsnittliga nettoinkomster.
Varje gång en vara säljes, förvandlas också en del av det årliga mervärdet till pengar. Men om det händer, att under årets lopp endast så stor del av de producerade varorna säljes, som behövs för förnyelsen av det konstanta och det variabla kapitalet, eller om varupriserna faller så mycket, att de endast ersätter det satsade kapitalvärdet, så framgår det klart, att ett beräknat mervärde har förbrukats i förskott. Om vår kapitalist nu går i konkurs, så undersöker kreditorerna och domstolen, om hans privata utgifter har stått i rimlig proportion till företagets storlek och dess vanliga eller normala mervärdeavkastning.
När det gäller kapitalistklassen som helhet, är det ingen paradox utan endast en nödvändig betingelse för cirkulationens normala förlopp, att kapitalisterna själva måste satsa de pengar, som erfordras för att förmedla omsättningen av både mervärde och kapitalvärde. Här finns endast två klasser: arbetarklassen, som endast förfogar över sin arbetskraft, och kapitalistklassen, som har monopol på både de samhälleliga produktionsmedlen och pengarna. Det skulle däremot vara paradoxalt, om det vore arbetarklassen, som från början satsade de pengar, som behövs för att realisera det mervärde, som varorna innehåller. Den enskilde kapitalisten lägger emellertid ut detta förskott endast på så sätt, att han uppträder som köpare, ger ut pengar för inköp av konsumtionsvaror eller satsar pengar för inköp av produktivt kapital i form av arbetskraft eller produktionsmedel. Han får alltid ett motsvarande värde som ersättning. Han placerar pengar i cirkulationen på samma sätt som han placerar varor i den. I bägge fallen är han cirkulationens utgångspunkt.
Det verkliga förloppet kamoufleras av två omständigheter:
1) Handelskapitalets framträdande (vars första form alltid är pengar, eftersom köpmannen som sådan inte framställer någon "produkt" eller "vara") och penningkapitalet som föremål för manipulationer från ett speciellt slags kapitalister i industrikapitalets cirkulationsprocess.
2) Klyvningen av mervärdet - som alltid i första hand måste befinna sig i industrikapitalistens ägo - mellan olika kategorier av kapitalister: utom industrikapitalisterna själva, dessutom penningkapitalister, jordägare (i fråga om jordräntan), ockrare etc., samt slutligen regeringen och dess tjänstemän, rentierer etc. Alla dessa uppträder som köpare i förhållande till industrikapitalisten och realiserar såtillvida hans varor genom att placera sina "pengar" i cirkulationen. Men härvid glömmer man alltid, ur vilken källa de ursprungligen hämtade dessa pengar och ständigt på nytt hämtar dem.
Det återstår ännu att undersöka det konstanta kapitalet i avdelning I (= 4.000 I c). Detta värde är likamed värdet av de förbrukade produktionsmedel, som under produktionen har överförts till varorna. Det frambragtes inte under denna produktionsprocess utan trädde in i den vid årets början som ett givet värde i form av produktionsmedel. Det motsvarar värdet av hela den varukvantitet, som inte har sålts till avd. II, och utgör 2/3 av hela årsproduktens värde. Beträffande den enskilde kapitalist, som producerar produktionsmedel av ett bestämt slag, kan man säga, att han säljer sin varuprodukt och förvandlar den till pengar. I det han förvandlar den till pengar, antar också produktvärdets konstanta del penningform. Med denna värdedel, som förvandlats till pengar, köper han sedan nya produktionsmedel från andra varuförsäljare, och därmed får produktvärdets konstanta del en form, vari den på nytt kan fungera som produktivt konstant kapital. Nu är däremot denna förutsättning otänkbar, eftersom avdelning I omfattar samtliga kapitalister, som producerar produktionsmedel. Dessutom kan den varuprodukt på 4.000, som de har liggande i lager, inte utbytas mot någon annan del av årsprodukten, ty någon sådan del existerar inte mer. En del har ingått i den samhälleliga konsumtionsfonden, och återstoden förnyar det konstanta kapitalet i avd. II, som redan har sålt alla de varor, som den kan använda i varubyte med avd. I.
Svårigheten löses mycket enkelt, när man betänker, att hela varuprodukten i avd. I består av produktionsmedel, och att den alltså enligt sin natur är konstant kapital. Vi möter här ett liknande förhållande som förut i avd. II, där hela varuprodukten bestod av konsumtionsvaror, som därför delvis kunde förbrukas av producenterna själva i utbyte mot arbetslön och mervärde. Här i avd. I består hela varuprodukten av produktionsmedel, byggnader, maskiner, emballage, råvaror och hjälpämnen etc. En del därav, den som ersätter det i avd. I använda konstanta kapitalet, kan därför genast träda i funktion som en beståndsdel av det produktiva kapitalet. I den mån den träder i cirkulation, cirkulerar den inom avd. I. I avd. II blir en del av varuprodukten in natura individuellt konsumerad av sina egna producenter, i avd. I däremot blir en del av produkten in natura produktivt konsumerad av sina kapitalistiska producenter.
Det konstanta kapitalvärdet på 4.000, som avd. I har förbrukat, föreligger på nytt som en del av denna avdelnings egen varuprodukt i en sådan form, att det omedelbart åter kan fungera som produktivt konstant kapital. I avd. II blir en del av varuprodukten 3.000, vars värde motsvarar arbetslön och mervärde (= 1.000), omedelbart förbrukad av avdelningens egna arbetare och kapitalister, medan däremot varuproduktens konstanta kapitalvärde (= 2.000) inte kan förbrukas produktivt i avd. II utan måste bytas mot produkter från avd. I.
I avd. I däremot ingår den del av produkten 6.000, som motsvarar arbetslön och mervärde (= 2.000), inte i producenternas individuella konsumtion och kan det inte heller på grund av sin materiella form. Dessa produkter måste först bytas mot produkter från avd. II. Däremot föreligger deras konstanta värdedel i en sådan form, att de omedelbart kan tjänstgöra som konstant kapital för avd. I:s kapitalistklass, som helhet betraktad. Hela produkten i avd. I består med andra ord av bruksvärden i en sådan form, att de under kapitalistiska produktionsförhållanden endast kan fungera som konstant kapital. Av hela produkten ersätter 1/3 det konstanta kapitalet i avd. II och 2/3 det konstanta kapitalet i avd. I.
Det konstanta kapitalet i avd. I fördelas på ett stort antal kapitalgrupperingar, som är anlagda i de vitt skilda industrigrenar, som tillverkar produktionsmedel, såsom järnverk, kolgruvor etc. Var och en av dessa kapitalgrupperingar består i sin tur av ett större eller mindre antal självständigt fungerande enskilda kapital. Det samhälleliga kapital, som är nedlagt i varje enskild produktionsgren, består materiellt av de produktionsmedel, som denna bransch använder, och av den kvalificerade arbetskraft, som företaget behöver, i större eller mindre utsträckning anpassad efter arbetsdelningen, allt efter de produkter varje enskild bransch tillverkar. Det samhälleliga kapitalet i varje enskild produktionsgren består i sin tur av de självständiga enskilda kapitalens summa. Detta gäller självfallet för bägge avdelningarna.
Det konstanta kapitalvärdet i avd. I ingår delvis direkt i samma industribransch eller t.o.m. i samma företag, som har producerat det, som t.ex. spannmål i spannmålsproduktionen, kol i kolproduktionen, järn i form av maskiner i järnproduktionen o.s.v.
När de produkter, varav det konstanta kapitalet i avd. I består, inte direkt användes i det företag eller i den bransch, som har producerat dem, byter de i stället plats med produktionsmedel från andra industrigrenar eller andra företag inom samma avdelning. Detta varubyte mellan de enskilda kapitalisterna inom avd. I är egentligen endast utbyte av konstant kapital av ett slag mot konstant kapital av ett annat slag, produktionsmedel av en sort mot produktionsmedel av en annan sort. Det är ett inbördes utbyte av de olika individuella konstanta kapitaldelarna i avd. I. Om inte produkterna direkt fungerar som produktionsmedel i sina egna produktionsgrenar, förflyttas de från sin produktionsplats till en annan och ersätter sålunda varandra ömsesidigt. Med andra ord (på samma sätt som i avd. II beträffande mervärdet): Varje kapitalist i avd. I får de produktionsmedel han behöver från den totala varumängden, i samma proportion som han är delägare i hela det konstanta kapital, 4.000, som avdelningen har producerat. Om produktionen vore samhällelig i stället för kapitalistisk, är det klart, att dessa produkter från avd. I i lika stor utsträckning skulle fördelas som produktionsmedel mellan respektive produktionsgrenar inom avdelningen, allt efter reproduktionens behov. En del skulle bli kvar i det företag eller den bransch, där den hade producerats, medan återstoden skulle fördelas mellan andra industrigrenar, och en ständig utväxling av produktionsmedel skulle äga rum mellan de olika företagen inom avdelningen.
Totalvärdet av de årligen producerade konsumtionsvarorna är alltså likamed det variabla kapital, som reproduceras, och det mervärde, som produceras i bägge avdelningarna sammanlagt, eller med andra ord likamed det nya värde, som produceras under årets lopp.
Om man förutsätter enkel reproduktion, är alltså totalvärdet av de konsumtionsvaror, som produceras under året, likamed den årliga värdeprodukten eller likamed hela det värde, som det samhälleliga arbetet skapar under årets lopp - och måste vara det, eftersom vid enkel reproduktion hela detta värde förbrukas.
Den totala samhälleliga arbetstiden sönderfaller i två delar: 1) nödvändigt arbete, som under årets lopp skapar ett värde på 1.500 v; 2) merarbete, som skapar ett tillskottsvärde eller mervärde på 1.500 m. Summan av dessa värden = 3.000 är likamed värdet av de årligen producerade konsumtionsvarorna, 3.000. Totalvärdet av de konsumtionsvaror, som produceras under året, är alltså likamed summan av de värden, som det totala samhälleliga arbetet frambringar under årets lopp. Det är likamed värdet av det samhälleliga variabla kapitalet plus det samhälleliga mervärdet, eller den värdeprodukt, som årets arbete har frambragt.
Vi vet emellertid, att oaktat dessa två värdestorheter täcker varandra, innebär det inte, att totalvärdet av de varor, som producerats i avd. II - alltså konsumtionsvarornas värde - också har frambragts i denna avdelning av den samhälleliga produktionen. De två värdena täcker varandra, emedan det förbrukade konstanta kapitalet i avd. II är likamed det nya värde, som producerats i avd. I - I (v + m) - och därför kan köpa den del av avd. II:s produkter, som från producenternas synpunkt motsvarar det konstanta kapitalet. Detta är orsaken till att även om värdet av avd. II:s produkter från kapitalisternas synpunkt upplöses i c + v + m, så uppdelas det ur samhällelig synpunkt i v + m. Detta är nämligen fallet, endast emedan II c här är = I (v + m), samtidigt som dessa två delar av den samhälleliga produkten bytes mot varandra, med den påföljd att II c efter omsättningen åter har antagit formen av produktionsmedel, medan
I (v + m) däremot existerar i form av konsumtionsvaror.
Det är denna omständighet, som ligger till grund för Adam Smiths påstående, att årsproduktens värde upplöses i v + m. Detta gäller för det första endast för den del av årsprodukten, som består av konsumtionsvaror; för det andra betyder det inte, att hela detta värde produceras i avd. II och att dess produktvärde därför är likamed det i avd. II satsade variabla kapitalet plus mervärdet. Det gäller endast i den meningen att:
II (c + v + m) = II (v + m) + I (v + m), eller kort och gott: II c = I (v + m).
Vidare följer:
Det samhälleliga årsarbetet, d.v.s. det arbete, som utföres under årets lopp av hela arbetarklassen, uppdelas liksom varje enskild arbetsdag endast i två delar: nödvändigt arbete och merarbete; och därför uppdelas också värdeprodukten endast i två motsvarande delar, nämligen variabelt kapital - den del av värdet, varmed arbetarna köper sina existensmedel - och mervärdet, som kapitalisten kan använda för att betala sin egen individuella konsumtion. Samhälleligt betraktat blir inte desto mindre en del av det samhälleliga årsarbetet uteslutande använt till produktion av nytt konstant kapital, nämligen produkter, som uteslutande är avsedda att tjänstgöra i arbetsprocessen som produktionsmedel och i den värdeskapande processen som konstant kapital. Enligt vår förutsättning utnyttjas alltså 2/3 av den samhälleliga arbetstiden för produktion av nytt konstant kapital. Från den enskilde kapitalistens och arbetarens synpunkt användes dessa 2/3 av den samhälleliga arbetstiden i avd. I endast till produktion av variabelt kapitalvärde och mervärde, alldeles som den sista tredjedelen av den samhälleliga arbetstiden i avd. II. Men ur samhällelig synpunkt, och även med hänsyn tagen till produktens bruksvärde, producerar dessa 2/3 av den samhälleliga arbetstiden endast ersättning för det konstanta kapital, som förbrukas under produktionsprocessen. Från individuell synpunkt producerar visserligen dessa 2/3 av den samhälleliga arbetstiden ett värde, som motsvarar arbetslönen och mervärdet tillsammans, men inga bruksvärden av ett sådant slag, att arbetslön eller mervärde kan användas för att köpa dem. Produkten är i sin helhet produktionsmedel.
Man bör lägga märke till att ingen del av den samhälleliga arbetstiden i de bägge avdelningarna tjänar till att frambringa värdet av det konstanta kapital, som användes i dessa två stora produktionsområden och är i verksamhet där. De producerar endast tillskottsvärde, 2.000 I (v + m) + 1.000 II (v + m), som tillägg till det konstanta kapitalvärdet = 4.000 I c + 2.000 II c. Det nyvärde, som frambringas i form av produktionsmedel, är ännu inte konstant kapital. Det har endast till uppgift att framdeles fungera som sådant.
Totalprodukten i avd. II - konsumtionsvarorna - är som bruksvärde betraktad och i sin materiella form producerad av den tredjedel av den samhälleliga arbetstiden, som förbrukas i avd. II. Dessa varor är produkter av det konkreta arbete, väveriarbete, bageriarbete o.s.v., som utförts i denna avdelning - detta arbete betraktat som arbetsprocessens subjektiva faktor. Vad däremot beträffar den konstanta delen av produktvärdet i avd. II, så framträder den nu endast som ett nytt bruksvärde, i en ny materiell form, nämligen som konsumtionsvaror, medan den förut bestod av produktionsmedel. Genom arbetsprocessen har detta värde fått en ny materiell form. Men själva värdet har inte producerats under det löpande årets värdeökningsprocess i avd. II.[XCVIII*]
Från arbetsprocessens synpunkt är avd. II:s produkter resultatet av nytt, verksamt, levande arbete och av de produktionsmedel, som de åsyftade resultaten kräver och som utgör produkternas materiella betingelser. På motsvarande sätt är produktvärdet i avd. II sammansatt av det nya värde på 1.000 (500 v + 500 m), som 1/3 av det samhälleliga årsarbetet har frambragt, och av ett konstant värde på 2.000 - 2/3 av det totala produktvärdet - skapat av arbete, som var utfört, redan innan detta års arbete påbörjades. Denna del av avd. II:s produktvärde föreligger som en del av själva produkten - som konsumtionsvaror till ett värde av 2.000, motsvarande 2/3 av samhällets årliga arbetstid. Det förbrukade konstanta kapitalets värde har antagit denna nya form, och utbytet av denna del av konsumtionsvarorna mot produktionsmedel av samma värde från avd. I är alltså i verkligheten ett utbyte av arbetsresultat från gångna års arbete mot nya värden av motsvarande storlek, frambragta av detta års arbete i avd. I. Det skulle inte vara möjligt att använda 2/3 av årets samhälleliga arbetstid till produktion av konstant kapital, medan samma arbete samtidigt skulle förse producenterna med arbetslön och mervärde, om inte produkterna kunde bytas mot konsumtionsvaror, vilkas värde till 2/3 var producerat, inte under detta år utan genom gångna års arbete. 2/3 av årets arbete bytes mot en motsvarande mängd arbetsprodukter som har producerats under tidigare år - det är ett utbyte mellan detta års och tidigare års arbetstid som äger rum. Där har vi också förklaringen till det gåtfulla förhållandet, att hela årets samhälleliga värdeprodukt kan upplösas i variabelt kapitalvärde och mervärde, trots att 2/3 av årsarbetet inte har använts till produktion av produkter i vilka variabelt kapital och mervärde kan realiseras, utan till produktion av produktionsmedel som ersätter det konstanta kapital som förbrukats under årets lopp. Förklaringen är helt enkelt att 2/3 av produktvärdet i avd. II, i vilket kapitalister och arbetare från avd. I realiserar arbetslön och mervärde, som värdeprodukt betraktat är resultatet av 2/3 års samhälleligt arbete som hade utförts under tidigare år.
Summan av den samhälleliga produkten i bägge avdelningarna, produktionsmedel såväl som konsumtionsvaror, är visserligen som bruksvärde betraktat resultatet av detta års arbete, men bara när detta arbete själv betraktas som nyttigt konkret arbete, inte när det bedömes abstrakt, som förbrukning av arbetskraft, som värdeskapande arbete. Detta också bara i den betydelsen, att det är detta levande arbete som har tillförts produktionsmedlen och omvandlat dem till nya produkter, till detta års produktion. Däremot hade å andra sidan detta arbete inte varit istånd till att framställa produkten utan arbetsmedel och råmaterial, utan produktionsmedel som fanns tillgängliga oberoende av årsarbetet själv.
Analysen av det samlade produktvärdet på 9.000 och de kategorier som är dess delar bereder inte större svårighet än analysen av ett enda kapitals produktvärde utan är identisk med den.
Samhällets hela årsproduktion har här ett värde av tre samhälleliga arbetsår. Värdeuttrycket för vart och ett av dessa arbetsår är 3.000. För den samlade produkten är därför värdeuttrycket 3 × 3.000 = 9.000.
Ännu tidigare, före den ettåriga produktionsprocess vars produkt vi här undersöker, har förbrukats: I avdelning I 4/3 årsarbete (värdeprodukt 4.000) och i avdelning II 2/3 årsarbete (värdeprodukt 2.000). Sammanlagt 2 års samhälleligt arbete, med en samlad värdeprodukt på 6.000, svarande mot summan av hela den del av värdet av årets produkter som härrör från produktionsmedlen.
Av det nya värde som årets arbete har frambringat, är 1/3 nödvändigt arbete i avd. I. eller arbete som ersätter värdet av det variabla kapitalet på 1.000 I v, och täcker arbetslönen i avd. I. På liknande sätt är 1/6 nödvändigt arbete i avd. II med ett värde på 500. Alltså, 1.000 I v + 500 II v = 1.500 v, hälften av årsarbetet ersätter värdet av den utbetalade arbetslönen på 1.500.
Slutligen består 1/3 av årsarbetet av merarbete utfört i avd. I med en värdeprodukt på 1.000, 1/6 är merarbete i avd. II med en värdeprodukt på 500. Sammanlagt utgör detta den andra hälften av det sammanlagda årsarbetet, som har frambragt ett mervärde på 1.500.
Alltså:
Den konstanta kapitaldelen av det samhälleliga produktvärdet (c): motsvarar 2 samhälleliga arbetsår. Dess värdeuttryck = 6.000. Den nödvändiga arbetstiden förbrukad under året (v): motsvarar 1/2 samhälleligt arbetsår. Dess värdeuttryck = 1.500.
Under året utfört merarbete (m): motsvarar 1/2 samhälleligt arbetsår. Dess värdeuttryck = 1.500.
Värdeprodukten av ett års arbete (v + m) = 3.000. Det samlade produktvärdet (c + v + m) = 9.000.
Svårigheten består alltså inte i analysen av själva det samhälleliga produktvärdet. Den uppstår först när man jämför värdebeståndsdelarna, i den samhälleliga produkten med dess materiella beståndsdelar.
Det konstanta värde, som förnyas under produktionen, är lika med värdet av den del av denna produkt, som består av produktionsmedel, och är materialiserad i denna del.
Den nya värdeprodukten under året = v + m är lika med värdet av den del av produkten, som består av konsumtionsvaror och är materialiserad i denna.
Emellertid är produktionsmedel och konsumtionsvaror - med vissa undantag som här är utan betydelse - helt olika varuslag, produkter av helt annan natur och med skiftande användning, alltså också produkter av helt olika konkreta arbetsformer. Det arbete, som använder maskiner till produktion av livsmedel, är helt annorlunda än det arbete som frambringar maskinerna. Hela årets arbete, vars värdeuttryck är 3.000, synes vara utfört i produktionen av konsumtionsvaror till ett värde av 3.000, i vilket det inte finns något konstant värde, eftersom dessa 3.000 är detsamma som 1.500 v + 1.500 m och alltså upplöser sig uteslutande i variabelt kapitalvärde + mervärde.
Å andra sidan uppträder det konstanta kapitalet på nytt i ett slags produkter, som är fullständigt annorlunda än konsumtionsvarorna, i produktionsmedel, medan det samtidigt synes som om ingen del av det samhälleliga årsarbetet hade använts till produktionen av dessa nya produkter. Hela årets arbete tycks tvärtom åstadkomma konsumtionsvaror, inte produktionsmedel. Problemet är redan löst. Årets värdeprodukt är densamma som produktvärdet i avd. II, eller det samlade värdet av de nya konsumtionsvaror som har producerats. Men detta produktvärde är 2/3 större än det årsarbete som förbrukats inom avd. II, som framställer konsumtionsvaror. Bara 1/3 av årsarbetet är nedlagt i denna produktion. 2/3 har använts till produktion av produktionsmedel i avd. I. Den värdeprodukt, som under loppet av året har framställts i avd. I, är lika med summan av det variabla kapitalvärdet plus mervärdet i denna avdelning och lika med det konstanta kapitalvärde som förbrukades i avd. II under produktionen av konsumtionsvaror och som nu återfinnes i dessa konsumtionsvarors värde. Därför kan de också ömsesidigt bytas mot varandra och materiellt ersätta varandra. Det totala värdet av konsumtionsvarorna i avd. II är därför lika med summan av det nya värdeprodukten i bägge avdelningarna, eller II (c + v + m) = I (v + m) + II (v + m), alltså lika med summan av det nya värde som har åstadkommits under året i form av variabelt kapital och mervärde.
Å andra sidan är totalvärdet av de producerade produktionsmedlen i avd. I lika med summan av det förbrukade konstanta kapitalvärdet, som i avd. I återfinnes som beståndsdelar av produktionsmedlens värde, och i avd. II som beståndsdelar av konsumtionsvarornas, alltså lika med det samlade konstanta kapitalvärde, som överföres till samhällets årsprodukt. Detta totalvärde är lika med 4/3 arbetsår förbrukat tidigare, före detta års produktionsprocess i avd. I, och 2/3 arbetsår förbrukat före detta års produktionsprocess i avd. II, alltså tillsammans 2 samhälleliga arbetsår.
I fråga om den samhälleliga årsproduktionen kommer sig svårigheten av att den konstanta värdedelen framträder som produktionsmedel - produkter av ett helt annat slag än det nya värde (v + m), som tillföres detta konstanta kapital, och som framträder i form av konsumtionsmedel. Det kan då se ut som om 2/3 av värdet av de förbrukade produkterna återuppstår i en ny form som en ny produkt, utan att förbruka något arbete från samhällets sida. Man får inte detta intryck då man betraktar ett enskilt kapital för sig. Varje individuell kapitalist använder en bestämd, konkret typ av arbete, som förvandlar sina speciella produktionsmedel till produkter. Låt oss anta, att kapitalisten är en maskinfabrikant, som under året förbrukar ett konstant kapital = 6.000 c, ett variabelt kapital = 1.500 v och frambringar ett mervärde = 1.500 m. Produktens värde = 9.000 och består, låt oss anta, av 18 maskiner, var och en till ett värde = 500. Hela produktionen har samma form, den består av maskiner. (Producerar han flera sorter, så behandlas dessa var för sig.) Produkten i sin helhet är resultat av det arbete som under året förbrukats i maskinfabrikationen, en kombination av samma slags konkret arbete och samma sorts produktionsmedel. De olika delarna av produktvärdet har samma materiella form: 12 maskiner motsvarande 6.000 konstant kapital, 3 maskiner motsvarande 1.500 i variabelt kapital och tre maskiner motsvarande 1.500 i mervärde. Det är tydligt att värdet av de 12 maskinerna är = 6.000 c, inte på grund av att dessa 12 maskiner förkroppsligar endast det arbete som förbrukades innan de fabricerades och utesluter det som förbrukades under fabrikationen. Värdet av de produktionsmedel, som användes till att producera 18 maskiner blev inte av sig själv förvandlat till 12 nya maskiner, utan värdet av dessa tolv maskiner (som själv består av 4.000 c + 1.000 v + 1.000 m) är lika med det samlade värdet av det konstanta kapital, som förbrukades under produktionen av alla 18 maskinerna. Maskinfabrikanten måste därför sälja 12 av de 18 maskinerna, om han ska ersätta det konstanta kapital, som han behöver för att kunna producera 18 nya maskiner. Däremot skulle förhållandet vara helt oförklarligt om detta arbete, som uteslutande förbrukades för att bygga maskiner, gav till resultat: dels 6 maskiner = 1.500 v + 1.500 m, dels järn, koppar, skruvar, remmar o.s.v. till ett värde av 6.000 c motsvarande det konstanta kapitalet. Med andra ord, om produktionsmedlen, som maskinfabrikanten naturligtvis inte själv framställer utan köper in, återuppstod i sin ursprungliga materiella form i stället för att ersättas genom cirkulationsprocessen. Ändå kan man vid första ögonkastet få ett intryck av att den samhälleliga årsproduktionens reproduktion försiggår på detta meningslösa sätt.
Produkten av det individuella kapitalet, av varje självständigt fungerande del av det samhälleliga kapitalet, kan ha vilken materiell form som helst. Den enda betingelsen är, att den har en form som är brukbar, ett bruksvärde, som stämplar den som en cirkulationsduglig medlem av varuvärlden. Det är likgiltigt och tillfälligt om den på nytt kan ingå som ett led i samma produktionsprocess, som den lämnade som produkt, alltså om den del av dess produktvärde, som motsvarar det konstanta kapitalet, har en sådan materiell form, att den verkligen ånyo kan göra tjänst som konstant kapital. Om inte, så återgår denna del av produktvärdet genom försäljning och köp till sin ursprungliga materiella form, och det konstanta kapitalet kan åter träda i funktion.
Annorlunda förhåller det sig med det samhälleliga totalkapitalets produkt. Här måste alla materiella faktorer i reproduktionsprocessen föreligga som delar av den samlade produkten. Det förbrukade konstanta kapitalet kan bara ersättas genom den samlade produktionen under den förutsättningen, att nya materiella produktionsmedel av samma slag föreligger som en del av produkten och verkligen kan fungera som konstant kapital. Förutsätter man enkel reproduktion, måste därför värdet av den del av produkten, som består av produktionsmedel, vara lika med den konstanta värdedelen av det samhälleliga kapitalet.
Individuellt betraktat producerar kapitalisten bara den del av produktvärdet, som har åstadkommits av det nya arbete som han tillsatt och som omfattar variabelt kapital och medvärde, medan den konstanta värdedelen överföres till produkten genom det nya arbetets konkreta karaktär.
Den del av det samhälleliga årsarbetet, som producerar produktionsmedel och som därför både tillför dessa produktionsmedel nytt värde och överför till dem värdet av de gamla produktionsmedel som förbrukats under produktionen, frambringar, från samhällets synpunkt sett, intet annat än konstant kapital, som ska ersätta det konstanta kapital, vilket förbrukades i form av de gamla produktionsmedlen i både avdelning I och avdelning II. Hela denna nya produkt är beräknad för produktiv förbrukning. Hela produktvärdet är alltså enbart värden, som på nytt ska fungera som konstant kapital. Värden, som enbart kan ersättas med nytt konstant kapital i materiell form - med produktionsmedel - och som därför ur samhällets synpunkt varken upplöser sig i variabelt kapital eller i mervärde. Den del av det samhälleliga arbete, som framställer konsumtionsvaror, frambringar däremot ingenting som kan ersätta de förbrukade produktionsmedlen. Den framställer enbart produkter, som är avsedda för individuell förbrukning i enlighet med sin materiella form, till att omsätta värdena av det variabla kapitalet och mervärdet i båda avdelningarna.
När man talar om ett samhälleligt betraktelsesätt, alltså betraktar den samhälleliga totalprodukten, som innefattar såväl reproduktionen av det samhälleliga kapitalet som den individuella konsumtionen, så får man inte på samma sätt som Proudhon härma den borgerliga ekonomins beteende och utgå från, att när ett samhälle med ett kapitalistiskt produktionssätt betraktas som en helhet, så förlorar det sin säregna, historiskt utvecklade, ekonomiska karaktär. Tvärtom. Man har då att göra med totalkapitalisten. Totalkapitalet framträder som alla enskilda kapitalisters sammanlagda aktiekapital. Detta aktiebolag har det gemensamt med många andra, att var och en vet vad han satsar men inte vad han får ut.
Det samlade värdet av den samhälleliga produktionen är 9.000 = 6.000 c + 1.500 v + 1.500 m, med andra ord: 6.000 reproducerar värdet av produktionsmedlen och 3.000 värdet av konsumtionsmedlen. Samhällets reveny (v + m) är alltså bara en tredjedel av det totala produktvärdet. Alla förbrukare tillsammans, arbetare som kapitalister, kan därför bara använda 1/3 av det sammanlagda produktvärdet till sin personliga förbrukning av varor och produkter. Däremot är 6.000 eller 2/3 av produktvärdet konstant kapital och måste förnyas i form av produktionsmedel som på nytt ingår i produktionsfonden. Det är detta som Storch förstår är nödvändigt utan att kunna bevisa det när han säger:
« Il est clair que la valeur du produit annuel se distribue partie en capitaux et partie en profits, et que chacune de ces parties de la valeur du produit annuel va régulièrement acheter les produits dont la nation a besoin, tant pour entretenir son capital que pour remplacer son fonds consommable ... les produits qui constituent le capital d'une nation, ne sont point consommables. »[XCIX*] (Storch, « Considérations sur la nature du revenu national », Paris 1824, sid. 134/35, 150.)
Adam Smith har uppställt den märkvärdiga tesen, som sedan blev allmänt erkänd inte bara i den redan omnämnda formen, att hela det samhälleliga produktvärdet upplöser sig i reveny, alltså arbetslön och mervärde, eller, som han uttrycker det: i arbetslön, profit (ränta) och grundränta, utan också i den ännu mer populära formen, att konsumenterna till slut (ultimately) måste betala producenterna hela produktvärdet. Detta är ännu i dag en av de mest gångbara banaliteterna i den politiska ekonomins s.k. vetenskap. Detta åskådliggöres nöjaktigt på följande sätt: Låt oss ta en vara vilken som helst, exempelvis linneskjortor. Först måste spinnaren betala linodlaren hela värdet av råmaterialet, alltså linfrö, gödsel, kreatursfoder o.s.v. förutom värdet av det förbrukade fasta kapitalet, som underhåll av byggnader och verktyg etc., dessutom den utbetalade arbetslönen och det mervärde som linet innehåller, slutligen måste också transporten till spinneriet betalas. Sedan måste vävaren betala hela detta värde till spinneriet och dessutom arbetslön, mervärde, hjälpämnen och fast kapital, som förbrukats under arbetsprocessen i spinneriet. Så går det vidare till blekeriet och transporten av det färdiga tyget och slutar med skjortfabrikanten, som betalar summan av dessa priser till de producenter som levererar hans råmaterial. Han tillför detta råmaterial nytt värde genom arbetsmedlen och hjälpämnen och det arbete som utföres. Om vi antar, att förbrukarna slutligen betalar 100 £ för dessa skjortor, och att detta är den andel av hela produktvärdet, som samhället använder till skjortor, har de därmed betalat värdet av alla de produktionsmedel, som har förbrukats under produktionen samt arbetslön och mervärde till linodlare, spinnare, vävare, blekare, skjortfabrikant och samtliga transporter. Detta är riktigt, det är i själva verket vad vem som helst kan se. Men sedan heter det: "Så förhåller det sig med värdet av alla varor." Det borde heta: Så förhåller det sig med alla konsumtionsvaror, med värdet av den del av den samhälleliga produkten, som ingår i konsumtionsfonden, alltså med den del av det samhälleliga produktvärdet, som kan ges ut som reveny. Värdet av alla dessa varor är lika med värdet av de förbrukade produktionsmedlen (konstanta kapitaldelar) med tillägg av det värde som arbetet i den sista produktionsprocessen har skapat (arbetslön och mervärde). Trots att varje enskild vara består av c + v + m kan förbrukarna tillsammans betala hela denna värdesumma, eftersom det samlade värdet av alla de varor som ingår i konsumtionsfonden inte kan överstiga den del av det samhälleliga produktvärdet som motsvarar arbetslön och mervärde (v + m), eller det värde, som årets arbete har tillfört de existerande produktionsmedlen - det konstanta kapitalvärdet. Vi har redan påvisat, att det konstanta kapitalvärdet ersättes genom samhällelig produktion på två olika sätt. För det första genom byte mellan kapitalisterna i avd. II, som producerar konsumtionsvaror och kapitalisterna i avd. I, som producerar produktionsmedel för dessa. Här finner man källan till frasen, att det som är kapital för den ene är reveny för den andre. Men det förhåller sig inte på det sättet. De 2.000 konstant kapital i avd. II (II c), som har tagit formen av konsumtionsvaror, är konstant kapitalvärde för kapitalistklassen i avd. II. Den kan inte själv förbruka dessa varor oaktat produkten föreligger i en sådan form, att den måste förbrukas individuellt. Å andra sidan är ett värde på 2.000 (v + m) använt som arbetslön och mervärde av kapitalist- och arbetarklassen i avd. I. Dessa värden föreligger i form av produktionsmedel, ting, som på grund av sin art inte kan förbrukas individuellt. Vi har alltså här en värdesumma på 4.000, av vilken hälften - både före och efter varubytet - på grund av sin art bara ersätter konstant kapital och hälften bildar reveny. Dessutom blir det konstanta kapitalet i avd. I dels gottgjort in natura vid byte mellan kapitalisterna i avd. I inbördes och dels genom ersättning in natura i varje enskild affär.
Frasen, att hela det årliga produktvärdet till slut måste betalas av konsumenterna, innehåller en sanning endast om man tänker sig två helt olika slag av konsumenter, nämligen både individuella och produktiva. Men att en del av produkten förbrukas produktivt, betyder ju i verkligheten inte annat än att den måste fungera som kapital och inte kan konsumeras som reveny.
När vi delar upp den samlade produkten 9.000 = 6.000 c + 1.5000 v + 1.500 m och betraktar både arbetslön och mervärde, 3.000 (v + m), bara i sin egenskap av reveny, tycks å andra sidan det variabla kapitalet försvinna, medan kapitalet från samhällets synpunkt bara består av konstant kapital. Det, som från början framträdde som variabelt kapital (1.500 v), har blivit en del av samhällets reveny; är arbetslön, d.v.s. arbetarklassens reveny, och har därmed upphört att vara kapital. Ramsay drar också denna slutsats. Han anser, att det samhälleliga kapitalet bara består av fast kapital, men därmed förstår han allt konstant kapital, hela det värde som har form av produktionsmedel, antingen det är arbetsmedel, råmaterial eller sådant material, som är hjälpmedel för framställningen. Det variabla kapitalet kallar han cirkulerande kapital:
"Circulating capital consists only of subsistence and other necessaries advanced to the workmen, previous to the completion of the produce of their labour ... Fixed capital alone, not circulating, is properly speaking a source of national wealth ... Circulating capital is not an immediate agent in production, nor essential to it at all, but merely a convenience rendered necessary by the deplorable poverty of the mass of the people ... Fixed capital alone constitutes an element of cost of production in a national point of view."[C*] (Ramsay. An Essay on the Distribution of Wealth. Sid. 23 to 26.)
Ramsay förklarar närmare vad han menar med fast kapital, som hos honom betyder det vi här kallar konstant kapital, på följande sätt:
"The length of time during which any portion of the product of that labour" (labour bestowed on any commodity) "has existed as fixed capital, i. e. in a form in which, though assisting to raise the future commodity, it does not maintain labourers"[CI*] (sid. 59).
Här ser man åter den förvirring, som Adam Smith åstadkommit, genom att skillnaden mellan konstant och variabelt kapital hos honom förblandats med skillnaden mellan fast och rörligt kapital. Hos Ramsay består det konstanta kapitalet av arbetsmedel, det rörliga av livsmedel. Bägge består av varor av ett givet värde, den ena gruppen kan lika litet som den andra producera något mervärde.
Hela den årliga reproduktionen, alla de produkter, som frambringats under årets lopp, har skapats av det nyttiga arbete som utförts under just detta år. Men värdet av denna samlade produktion är större än det värde som årets arbete har skapat. Årets värdeprodukt, det nya värdet, som skapats i varuform, är mindre än produktvärdet, eller värdet av den totala varumängden som frambringats under året. Differensen mellan totalvärdet av årets produkter och det värde som årets arbete har skapat, är inte verkligt reproducerat värde, utan gamla värden i en ny form. Dessa redan föreliggande värden överföres till produktionen från det konstanta kapital, som ingår i den samhälleliga arbetsprocessen, de kan alltefter det konstanta kapitalets varaktighet vara av tidigare eller senare datum, från ett produktionsmedel som togs i bruk förra året eller många år tidigare. Det är under alla förhållanden värden, som överföres till det löpande årets produkter från produktionsmedel frambragta i tidigare år.
Tar vi vårt tidigare schema finner vi följande omsättning mellan avd. I och avd. II och inom avd. II:
I) 4.000 c + 1.000 v + 1.000 m (sistnämnda 2.000 användes till inköp av konsumtionsvaror från avd. II) = 6.000.
II) 2.000 c (användes till inköp av produktionsmedel från avd. I (v + m) + 500 v + 500 m = 3.000.
Värdesumma = 9.000.
Det nya värde, som har producerats under året, finns endast i v och m. Summan av detta års värdeproduktion är alltså: v + m = 2.000 I (v + m) + 1.000 II (v + m) = 3.000. Alla de övriga delarna av detta års produktvärde har överförts från produktionsmedel som frambringades under tidigare år. Det löpande årets arbete har inte frambringat annat värde än de 3.000, som är årets hela värdeprodukt.
Som vi tidigare sett, har emellertid 2.000 variabelt kapital och mervärde från avdelning I, 2.000 I (v + m), formen av produktionsmedel, som ersätter det konstanta kapitalet i avdelning II (2.000 II c). Avd. I har utfört 2/3 av årsarbetet, och det har använts till att producera nya produktionsmedel, som både materiellt och med hänsyn till värdet ersätter det konstanta kapitalet, som förbrukats i avd. II. Betraktat ur samhällets synpunkt har alltså största delen av årsarbetet, två tredjedelar, använts till produktionen av nytt konstant kapital - alltså produktionsmedel - som ersättning för det kapitalvärde, som förbrukades under produktionen av konsumtionsvaror i avd. II. Senior[53*] menar, att det är den primitiva människans privilegium och egenhet att förbruka sitt arbete när han så önskar, som gör att han inte får reveny, d.v.s. en behållning som kan upplösas (omsättas) i konsumtionsvaror. Men det som skiljer den primitiva hushållningen från det kapitalistiska samhället är inte detta utan:
a) Det kapitalistiska samhället använder en större del av sitt årsarbete till att producera produktionsmedel, som inte omedelbart kan förbrukas varken av arbetare eller kapitalister, utan bara kan tjänstgöra som kapital.
b) När naturfolken framställer pil och båge, redskap av sten, korgar o.s.v. är de helt medvetna om att tiden inte använts till att framställa konsumtionsvaror, att de har täckt sitt behov av produktionsmedel och ingenting annat. Dessutom begår den primitiva människan en svår ekonomisk synd genom sin fullständiga likgiltighet för den tid hon satsar, som Tyler[54*] berättar, kan en hel månad användas för att förfärdiga en pil.
En del av de politiska ekonomerna försöker rädda sig ur de teoretiska svårigheter, som står i vägen för en förståelse av det verkliga sammanhanget, genom att säga, att vad som är kapital för den ene är reveny för den andre och tvärtom. Detta är delvis riktigt men blir helt och hållet fel, när det sägs som en allmängiltig sats. Det innebär då en fullständig missuppfattning av hela den omsättningsprocess som sker i den årliga reproduktionen och är då också en missuppfattning av den verkliga grunden till det som kan anses var delvis riktigt i föreställningen.
Vi ska här sammanställa de verkliga förhållanden, på vilka det delvis riktiga i föreställningen vilar. Samtidigt kommer det att visa sig i vilken utsträckning uppfattningen av dessa förhållanden är oriktiga:
1. Det variabla kapitalet tjänstgör som kapital för kapitalisten och som reveny för lönearbetaren.
Först fungerar det som penningkapital, då kapitalisten använder det för att betala arbetslön. Så länge han ännu har kapitalet i form av pengar, är det intet annat än ett givet värde i penningform, alltså en konstant, inte variabel storhet. Det är potentiellt variabelt kapital - just genom att det kan brukas till att köpa arbetskraft. Verkligt variabelt kapital blir det först efter att ha lämnat sin penningform, sedan arbetskraften har köpts och fungerar i den kapitalistiska produktionen som en del av det produktiva kapitalet.
De pengar, som först var variabelt kapital för kapitalisten, blir för arbetaren hans lön, som han använder för att köpa livsmedel. Alltså den reveny i form av pengar, som han skaffar sig genom den ständigt upprepade försäljningen av sin arbetskraft.
Här möter vi det enkla faktum att pengarna överföres från köparen, i detta fall kapitalisten, till säljaren, i detta fall arbetaren. Det är inte det variabla kapitalet som gör dubbel tjänst som kapital för kapitalisten och som reveny för arbetaren. Det är samma pengar, som först är variabelt kapital i penningform från kapitalistens synpunkt, som därpå, så snart kapitalisten har betalat ut arbetslönen - finns hos arbetaren som den reveny hans arbetskraft har inbringat. Att samma pengar användes på olika sätt av säljare och köpare är ett vanligt fenomen, som gäller för alla typer av köp och försäljning av varor.
Apologetiska ekonomer ger en oriktig framställning av dessa förhållanden, vilket bäst framgår när vi undersöker G-A (= G-W) kapitalistens köp av arbetskraft, och A-G (= W-G) arbetarens försäljning av arbetskraft utan att för tillfället bekymra oss om vad som sker på ett senare stadium. Dessa ekonomer säger: Samma pengar realiserar här två kapital. Köparen, kapitalisten, omsätter sitt penningkapital till levande arbetskraft, som han införlivar med sitt produktiva kapital. Säljaren, arbetaren, omsätter sin vara, arbetskraften, i pengar, som han använder som sin reveny, vilken sätter honom i stånd att upprätthålla sin arbetskraft och på nytt sälja den. Hans arbetskraft är alltså ett kapital i varuform, som oavbrutet skaffar honom ny reveny. - I verkligheten är arbetskraften hans förmögenhet, som ständigt förnyas och reproduceras, men inte hans kapital. Arbetskraft är den enda vara som han alltid kan sälja och som han också säljer för att kunna leva, men som först blir kapital då den kommer i köparens, kapitalistens, hand. Att en man är tvungen att ständigt sälja sin arbetskraft, d.v.s. sig själv, till en annan, bevisar enligt dessa ekonomer, att han är kapitalist, eftersom han hela tiden har en "vara" att sälja, nämligen sig själv. I denna betydelse är också slaven kapitalist, även om han blir såld som vara en gång för alla, eftersom arten av denna vara innebär inte bara att köparen låter arbetet fortgå dag efter dag utan också att han för varje dag måste ge slaven de livsmedel som sätter honom i stånd att arbeta. (Om detta, jämför Sismondi och Say i breven till Malthus.)
2) Genom omsättningen av 1.000 I v + 1.000 I m mot 2.000 II c blir det som var konstant kapital för den ena parten (2.000 II c) variabelt kapital och mervärde, alltså reveny för den andra, och det som var variabelt kapital och mervärde (2.000 I v + m), alltså överhuvudtaget reveny för den ena parten, blir konstant kapital för den andra.
Vi undersöker först omsättningen av I v mot II c från arbetarens synpunkt.
Arbetarna i avd. I har sålt sin arbetskraft till kapitalisterna för 1.000. De får detta värde utbetalt i pengar som arbetslön. Med dessa pengar köper de konsumtionsvaror till samma värde från avd. II. Kapitalisterna i avd. I är här i förhållande till arbetarna varusäljare och ingenting annat, och det skulle de vara även om arbetarna köpte varorna direkt från sina egna kapitalister, som de gjorde i det tidigare exemplet i omsättningen av 500 II v.[CII*] Varan arbetskraft ingår här i den enkla varuomsättningen, vars föremål är tillfredsställande av behov och förbrukning W (arbetskraft) - G-W (konsumtionsvaror, avd. II). Resultatet är att arbetaren förnyat sin arbetskraft för kapitalisterna i avd. I och för att kunna leva måste han oupphörligt sälja den igen, processen A(W)-G-W återupprepas. Arbetslönen användes till inköp av konsumtionsvaror och måste ständigt användas till detta av arbetarklassen som helhet.
Sedan undersöker vi samma omsättning I v mot II c från kapitalistens synpunkt. Hela varuprodukten i avd. II består av konsumtionsvaror, som är avsedda att ingå i den årliga förbrukningen, alltså till att realisera en eller annan reveny, i detta fall arbetslönen i avd. I. Men från kapitalistens synpunkt i avd. II är 2.000 av varuprodukten konstant kapitalvärde, som tillfälligt har formen av konsumtionsvaror, och som måste återfå en sådan form, att det på nytt kan ingå som en konstant del av det produktiva kapitalet. Kapitalisterna i avd. II har nu uppnått, att hälften av det konstanta kapitalvärde (= 1.000), som var reproducerat i form av konsumtionsvaror, har övergått till pengar genom försäljning till arbetarna i avd. I. Här är det inte det variabla kapitalet från avd. I, som har övergått till konstant kapital i avd. II. Pengarna fungerade först som penningkapital för avd. I, då arbetskraften köptes. Därvid kom pengarna i arbetarnas händer, och för dem är dessa pengar inte kapital utan en penninginkomst, som användes för att köpa konsumtionsvaror. Kapitalisterna i avd. II kan å andra sidan inte använda dessa pengar, som tillförts dem genom arbetarna i avd. I, som produktivt kapital. Pengarna är ännu bara varukapital i penningform, som ska användas till inköp av fasta eller rörliga beståndsdelar av det konstanta kapitalet. Med pengarna köper kapitalisterna II produktionsmedel till ett värde av 1.000 från avd. I. Därmed är hälften av det konstanta kapitalvärdet i avd. II materiellt förnyat och kan åter tjänstgöra som produktivt kapital. Kretsloppet var W-G-W: konsumtionsvaror till ett värde av 1.000 omsättes mot pengar till ett värde av 1.000, som därpå användes till att köpa produktionsmedel av samma värde.
Men W-G-W är en kapitalrörelse. Varan säljes till arbetarna, förvandlas till pengar, och pengarna omsättes igen till produktionsmedel. Det betyder att varan åter förvandlas till de materiella faktorer av vilka den är uppbyggd. Här uppträder kapitalisterna i avd. I bara som säljare av varor, kapitalisterna i avd. II bara som köpare. Avd. I har från början köpt arbetskraft till ett värde av 1.000 med de pengar, som var bestämda att tjänstgöra som variabelt kapital. Den har alltså mottagit ersättning för de 1.000 v som den utbetalade i form av pengar. Pengarna tillhör nu arbetarna, som använder den till inköp i avd. II. Avd. I kan bara få dessa pengar tillbaka genom att försöka sälja varor av samma värde till avd. II.
Först hade avd. I en penningsumma på 1.000 bestämd att fungera som variabelt kapital, och pengarna har denna funktion, när de användes till att köpa arbetskraft. Som resultat av produktionsprocessen har arbetarna levererat en varumängd bestående av produktionsmedel till ett värde av 6.000, varav 1/6 eller 1.000 svarar mot arbetslönen. Denna varumängd kan emellertid lika litet som pengarna fungera som variabelt kapital. Denna funktion uppnås först när pengarna omsättes i levande arbetskraft, och bara så länge arbetskraften fungerar i produktionsprocessen. Som pengar var det variabla kapitalvärdet bara potentiellt variabelt kapital. Men det förelåg i en sådan form, att det omedelbart kunde användas till inköp av arbetskraft. Som vara är just detta kapitalvärde ännu bara potentiellt penningvärde, som först återvinner sin ursprungliga penningform när varan blir såld, vid detta tillfälle genom att avd. II köper varor till ett värde av 1.000 från avd. I. Kretsloppet är här: 1.000 v i form av pengar - arbetskraft till ett värde av 1.000 - 1.000 i varor - 1.000 i form av pengar, alltså G-W ... W-G (= G-A ... W-G). Den produktionsprocess, som infaller mellan W ... W tillhör inte cirkulationssfären, den framträder inte i omsättningen inom den årliga reproduktionens olika element ställda mot varandra, oaktat denna omsättning är betingad av att såväl det konstanta som det variabla kapitalet, arbetskraften, reproduceras. Alla, som deltar i denna omsättning uppträder som köpare eller som säljare, ibland omväxlande i båda egenskaperna. Arbetarna uppträder bara som varuköpare, kapitalisterna omväxlande som köpare och säljare, och innanför bestämda gränser enbart som varuköpare eller varusäljare.
Resultatet är, att avd. I har fått tillbaka sitt variabla kapital i form av pengar, som omedelbart kan användas för inköp av arbetskraft. Det har återtagit den enda form, som gör det möjligt att tillföra det som variabel del av det produktiva kapitalet. Å andra sidan måste arbetarna, för att på nytt kunna uppträda som varuköpare, på nytt sälja sin arbetskraft.
Med avseende på det variabla kapitalet i avd. II (500 II v) framträder cirkulationsprocessen mellan kapitalister och arbetare inom samma avdelning direkt, om vi betraktar den såsom försiggående mellan alla kapitalister och alla arbetare i avd. II.
Kapitalisterna i avd. II satsar 500 v för inköp av arbetskraft; de uppträder här som köpare, arbetarna som säljare. Därefter använder arbetarna pengarna till att köpa en del av de varor, som de själva har producerat. Här uppträder kapitalisterna som säljare. Arbetarna har ersatt de pengar de fick som arbetslön, med en motsvarande del av de producerade varorna i avd. I. Kapitalisterna äger nu samma värde i form av varor (v), som de hade i form av pengar innan arbetslönen hade betalats ut. Å andra sidan har arbetarna sålt arbetskraft för en penningsumma av samma värde och använder nu dessa pengar till inköp av en del av de konsumtionsvaror, som de själva har producerat. På detta sätt går pengarna tillbaka till kapitalisterna i avd. II som variabelt kapital i penningform (500 v). Ekvivalent revenyvärde i penningform ersätter här variabelt kapitalvärde i varuform.
Kapitalisten berikar sig inte genom att de pengar han utbetalat som arbetslön kommer tillbaka till honom, då han säljer en motsvarande mängd varor åt arbetarna. Han skulle ju i verkligheten betala två gånger, om han först betalade 500 för att köpa arbetskraften och därefter lämnade varor ur arbetarnas produktion till samma värde. Men om arbetaren inte producerade mer än ett värde på 500, som täckte arbetslönen, så skulle kapitalisten inte ha vunnit något på hela transaktionen. Nu har arbetarna emellertid frambringat en produkt på 3.000. De har bevarat värdet av de förbrukade produktionsmedlen, som var 2.000, när de förvandlade dem till nya produkter, och dessutom tillfogat detta givna värde ett nytt värde på 1.000 (v + m). (Föreställningen att kapitalisten skulle berika sig genom att han vinner mervärde, då de 500 i arbetslön flyter tillbaka till honom utvecklas av Destutt de Tracy. Detta ska utförligare behandlas i avdelning 13 av detta kapitel.)
Genom köpet av konsumtionsvaror till ett värde av 500 av arbetarna i avd. II återvände till kapitalisten i avd. II värdet av 500 II v, som han nyss ägt såsom vara, tillbaka i pengar, i den form han ursprungligen satsade dem. Det omedelbara resultatet av transaktionen är som vid varje annan varuförsäljning en omsättning av givet värde ur varuform i penningform. Inte heller detta tillbakaflöde av penningen till dess utgångspunkt är någonting säreget. Om kapitalisten II för 500 i pengar köpt varor av kapitalisten I och sedan i sin tur sålt varor till ett belopp av 500 till I, så skulle på samma sätt 500 i pengar ha flutit tillbaka. De 500 pengar hade då tjänat till omsättning av en varumängd på 1.000 och enligt den tidigare påvisade allmänna lagen skulle de återvända till den som först satsat dem i cirkulationen, för omsättning av denna varumängd.
Men de 500 i pengar, som flutit tillbaka till kapitalisten II, är samtidigt förnyat potentiellt variabelt kapital. Varför det? Pengar, därför också penningkapital, är potentiellt variabelt kapital endast på grund och om dessa pengar kan användas till inköp av arbetskraft. Samtidigt som de 500 i pengar går tillbaka till kapitalisterna i avd. II vänder också arbetskraften i avd. II tillbaka till arbetsmarknaden. Det faktum att bägge dessa motsatta faktorer samtidigt, från motsatta poler vänder tillbaka till arbetsmarknaden - alltså inte bara som pengar utan också som variabelt kapital i penningform - är betingat av samma procedur. Pengarna går tillbaka till kapitalisterna i avd. II, därför att arbetarna i avd. II har köpt konsumtionsvaror till ett belopp av 500, alltså för att arbetarna har använt arbetslönen för att upprätthålla sin egen arbetskraft. För att fortsätta att leva och på nytt kunna uppträda som varuköpare måste de på nytt sälja sin arbetskraft. Det faktum att de 500 i pengar går tillbaka till kapitalisten i avd. II, innebär att arbetskraften samtidigt går tillbaka till arbetsmarknaden som en säljbar vara, och att de 500 i pengar på nytt antar formen av potentiellt variabelt kapital.
Den grupp inom avd. II som producerar lyxvaror (II b), förnyar sitt variabla kapital på samma sätt som avd. I. De pengar som förnyar det variabla kapitalet för kapitalisterna i II b kommer tillbaka till dem efter en omväg genom kapitalisterna i II a. Men det har ändå en viss betydelse om arbetarna köper sina livsmedel direkt från de kapitalistiska producenterna som de säljer sin arbetskraft till, eller från en annan grupp kapitalister, alltså att pengarna tar en omväg tillbaka till utgångspunkten. Då arbetarna lever ur hand i mun, köper de så länge de kan köpa. Det är annorlunda med kapitalisterna, t.ex. vid omsättningen av 1.000 II c mot 1.000 I v. Kapitalisterna lever inte ur hand i mun. Det största möjliga utbyte av kapitalet är deras drivande motiv. Inträder förändringar av något slag, så att kapitalisterna i avd. II får den uppfattningen, att det skulle vara fördelaktigare att delvis behålla pengarna för någon tid i stället för att omedelbart förnya det konstanta kapitalet, så försenas avd. I:s möjlighet att sälja sina varor, alltså återflödet av 1.000 II c i pengar till avd. I och då även återställandet av 1.000 v i penningform. Kapitalisterna i avd. II kan fortsätta att producera lika mycket som tidigare endast om de har en penningreserv till förfogande. Reservkapital är överhuvudtaget nödvändigt om produktionen ska kunna fortgå oavbrutet utan hänsyn till det snabbare eller[CIII*] långsammare tillbakaflödet av det variabla kapitalvärdet i pengar.
Lika väl som det är nödvändigt att undersöka omsättningen av de olika faktorerna i den fortlöpande årliga produktionen, så måste man också undersöka resultatet av föregående årsarbete. Den produktionsprocess, som har frambragt detta års produkter, ligger bakom oss, den har uppgått i produkten själv, desto mer då också den cirkulationsprocess som föregick produktionsprocessen eller löper parallellt med den; omsättningen av potentiellt till verkligt variabelt kapital, d.v.s. köp och försäljning av arbetskraft. Arbetsmarknaden bildar inte mera någon del av varumarknaden, som man nu har framför sig. Arbetaren har inte bara sålt sin arbetskraft, han har förutom mervärde också levererat ett varuvärde som svarar mot arbetslönen. Å andra sidan har han arbetslönen i fickan, och under omsättningen uppträder han bara som köpare av konsumtionsvaror. Samtidigt måste emellertid den årliga produktionen innehålla alla faktorer i reproduktionen, förnya alla beståndsdelar av det produktiva kapitalet, och framför allt dess viktigaste beståndsdel, det variabla kapitalet. Vi har redan tidigare påvisat resultatet av omsättningen av det variabla kapitalet: arbetaren upprätthåller och förnyar sin arbetskraft - det enda han har till salu - då han använder arbetslönen för att köpa de varor han behöver. Vi har påvisat, att dessa varuköp leder till att de pengar, som kapitalisten betalat som arbetslön, går tillbaka till honom samtidigt som arbetskraften återvänder till arbetsmarknaden som en vara till salu. I vårt speciella fall blir resultatet att kapitalisten i avd. I har 1.000 i variabelt kapital i form av pengar, under det att arbetarna i avd. I på nytt kan sälja sin arbetskraft, som också har ett värde på 1.000, så att hela produktionsprocessen i avd. I kan börja på nytt. Detta är det ena resultatet av omsättningsprocessen.
Å andra sidan har arbetarna i avd. I köpt konsumtionsvaror till ett belopp av 1.000 c från avd. II, och därmed omvandlat detta varuvärde till pengar. Pengarna användes av II till inköp av konstant kapital från I, som därmed omvandlar sitt variabla kapital till pengar.
Det variabla kapitalet i avd. I genomgår tre förvandlingar, som inte alls framträder eller endast skymtar under omsättningen av den årliga produkten.
1. Den första formen, 1.000 I v i pengar, som i arbetskraft omsättes till samma värde. Denna omsättning är en del av varuomsättningen mellan avd. I och II, men resultatet visar sig genom att arbetarna i I köper varor till ett belopp på 1.000 från II, liksom arbetarna i II köper varor för 500, motsvarande 500 II v, för sin arbetslön.
2. Den andra formen tillhör uteslutande den produktionsprocess som ligger bakom oss. Det är den enda under vilken det variabla kapitalet verkligen varierar, fungerar som variabelt kapital, där den värdeskapande kraften själv uppträder i stället för ett tillbytt redan givet värde.
3. Den tredje formen där det variabla kapitalet visar sin egenart är den årliga värdeprodukten, alltså i avd. I = 1.000 v + 1.000 m = 2.000 I (v + m), produktionsprocessens resultat. I stället för det ursprungliga värdet på 1.000 i pengar, finns nu ett dubbelt så stort värde på 2.000 i varor. Det variabla kapitalvärdet på 1.000 utgör därför också bara hälften av den värdeprodukt, som det variabla kapitalet i egenskap av ett element av det produktiva kapitalet, har skapat. De 1.000 variabelt kapital i varuform (1.000 I v) har exakt samma värde som de 1.000 v i pengar som avd. I från början satsade, och som till följd av sin bestämmelse bildade kapitalets variabla beståndsdel. Som varor är detta värde bara potentiella pengar, som blir faktiska pengar först genom att varorna säljas. Genom att varorna 1.000 I v säljas till avd. II c blir detta värde åter variabelt kapital, då arbetskraften samtidigt på nytt uppträder som en vara, som ett material i vilket 1.000 v kan bli omsatt.
Under alla dessa förvandlingar har kapitalisten i avd. I ständigt det variabla kapitalvärdet i sin besittning: 1. från början som penningkapital, 2. senare som en del av det produktiva kapitalet, 3. ännu senare som en del av varukapitalet, alltså som varuvärde, 4. slutligen åter i form av pengar, som ska användas för att på nytt köpa arbetskraft. Under arbetsprocessen behärskar kapitalisten det variabla kapitalet som verkande, värdeskapande arbetskraft, men inte som ett värde av given storlek. Då emellertid arbetarna får sin lön först sedan arbetskraften har gjort sin tjänst under längre eller kortare tid, har kapitalisten en ersättning för arbetslönen och dessutom mervärde redan innan pengarna betalas ut.
Då det variabla kapitalet alltid förblir i kapitalistens besittning i en eller annan form, kan man inte säga att det omsättes till reveny, varken för honom själv eller någon annan. 1.000 I v i varor omsättes däremot till pengar genom försäljning till avd. II, som därmed in natura förnyar hälften av sitt konstanta kapital.
Det som till slut blir reveny, är inte det variabla kapitalet, 1.000 I v. Pengarna upphör att fungera som det variabla kapitalets penningform så snart de har utbetalats som arbetslön, på samma sätt som vilken annan varuförsäljares pengar upphör att representera något som tillhör honom, så snart han använt dem till varuinköp. Den omsättning, som senare förmedlas av de pengar som arbetarna har mottagit såsom arbetslön, är inte omsättning av variabelt kapital, utan av arbetskraftens värde, efter det att den är omsatt till pengar, precis som omsättningen av den värdeprodukt som arbetarna har skapat = 2.000 I (v + m), är köp och försäljning av en vara som tillhör kapitalisten och inte angår arbetarna. Men kapitalisten - och ännu mer hans teoretiska tolk, den politiske ekonomen - har mycket svårt för att frigöra sig från föreställningen att de pengar, som har betalats ut till arbetaren, fortfarande är hans pengar. Om kapitalisten är en guldproducent, så antar den variabla värdedelen, alltså dess motsvarighet i varor, som ersätter honom för arbetskraftens inköpspris, omedelbart formen av pengar och kan alltså på nytt göra tjänst som variabelt kapital utan att först ingå i omsättningen. Om vi bortser från lyxproduktionen, föreligger det variabla kapitalet i avd. II i form av varor, 500 v, som är bestämda för arbetarnas egen förbrukning, och som de, när man betraktar dem som en enhet, köper direkt från samma kapitalistgrupp till vilken de tidigare sålt sin arbetskraft. Det variabla kapitalet i avd. II består materiellt av konsumtionsvaror till huvudsaklig del avsedda för arbetarnas egen förbrukning, men det är inte det variabla kapitalet som arbetarna använder för att köpa dessa varor. Det är arbetslönen, arbetarnas pengar, som just genom detta inköp av konsumtionsvaror på nytt ger kapitalisternas variabla kapital (500 I v) i penningform. Det variabla kapitalvärdet II v reproduceras i form av konsumtionsvaror, liksom också det konstanta kapitalet 2.000 II c. Varken det ena eller det andra upplöser sig i reveny. Det som upplöser sig i reveny är arbetslönen. För omsättningen av den årliga produkten är det emellertid ett viktigt faktum att användningen av arbetslönen som reveny direkt eller indirekt leder till att 1.000 II c, 500 II v och 1.000 I v - alltså såväl konstant som variabelt kapital - återvinner sin form som penningkapital.
En stor svårighet vid framställningen av den årliga reproduktionens omsättning ska behandlas i det följande. Den enklaste form i vilken saken kan framställas är denna:
( I) 4.000 c + 1.000 v + 1.000 m +
(II) 2.000 c + 500 v + 500 m = 9.000,
som slutligen upplöses i:
4.000 I c + 2.000 II c + 1.000 I v + 500 II v + 1.000 I m + 500 II m =
6.000 c + 1500 v + 1500 m = 9.000.
Den del av värdet av det konstanta kapitalet som består av egentliga arbetsmedel (som en särskild del av produktionsmedel) överföres gradvis till arbetsprodukten. Samtidigt fortsätter arbetsmedlen att göra tjänst som produktivt kapital just i sin ursprungliga konkreta form. Det är förslitningen, den värdeförlust som arbetsmedlet utsättes för under produktionen, som överföres till arbetsprodukten och återfinnes som en del av de producerade varornas värde. Undersöker man den årliga reproduktionen kan det enligt sakens natur bara röra sig om de delar av det fasta kapitalet som varar längre än ett år. Det som förbrukas helt och hållet under året måste också helt förnyas under årets lopp och kommer därför inte ifråga i detta sammanhang. När det gäller maskiner och annat varaktigt kapital, förekommer det ofta att enstaka delar måste förnyas under året, medan maskinen som helhet varar många år. Dessa maskindelar hör hemma under den grupp av det fasta kapitalet, som blir utslitet och måste förnyas under årets lopp.
Den del av varuvärdet, som överföres från det fasta kapitalet, ska inte förväxlas med reparationskostnaderna. Säljes varan, förändras också det värde som härrör från det fasta kapitalet till pengar, men från den tidpunkten visar det sig att den förhåller sig annorlunda än den övriga delen av varuvärdet. De råmaterial och hjälpmaterial som förbrukas under produktionen, måste genast förnyas in natura om produktionsprocessen ska kunna fortsätta, liksom också arbetskraften oavbrutet måste förnyas. De pengar som frigöres genom försäljning av varor måste alltså ständigt brukas till att köpa produktivt kapital, pengarna måste omsättas till varor. Det är i denna förbindelse utan betydelse, att t.ex. råmaterial och hjälpmaterial ofta köpes i större mängder och lagras som produktivt förråd, så att det för kortare eller längre tid inte är nödvändigt att göra nya inköp av dessa produktionsmedel, medan samtidigt en motsvarande del av de pengar som ingår i varuförsäljningen samlas upp, så att denna del av det konstanta kapitalet tidvis utgår ur den aktiva verksamheten och blir liggande obrukad som latent penningkapital. Detta är inte revenykapital; det är produktivt kapital, som för kortare tid hålles i reserv i form av pengar. Produktionsmedlen måste ständigt förnyas, ehuru formerna med hänsyn till omsättningen kan vara olika. De kan köpas i större mängder och kretsloppet kan därför också ta längre tid. Det utbetalas då en större penningsumma, som kompenseras av ett motsvarande större produktionsförråd. Eller inköpen kan ske i korta terminer, med motsvarande mindre penningutlägg och mindre produktionsförråd. Detta ändrar ingenting i själva sakförhållandet. På motsvarande sätt förhåller det sig med arbetskraften. Fortsätter produktionen kontinuerligt på samma nivå hela året så måste arbetskraften förnyas. Vid säsongarbete, som t.ex. i jordbruket, där mycket arbetskraft behövs under vissa perioder, inköpes motsvarande än större än mindre mängder arbetskraft.
Den del av varuvärdet, som svarar mot förslitningen av det fasta kapitalet, förnyas däremot inte omedelbart som produktivt kapital, men uppsamlas i form av pengar. Denna uppsamling av pengar fortsätter till dess det fasta kapitalet är helt nedslitet och inte längre kan användas i produktionsprocessen. När byggnader, maskiner o.s.v. inte längre är brukbara finns en uppsamlad penningssumma, som svarar mot det värde som gradvis har överförts från det fasta kapitalet till varorna, och som har antagit penningform vid varornas försäljning. Då användes dessa pengar till inköp av fast kapital (eller delar av detta, eftersom dess olika element har olika livslängd), och blir därigenom en förnyad beståndsdel av det produktiva kapitalet. Dessa pengar är alltså en del av det konstanta kapitalvärdet, fast kapital i penningform. Denna skattbildning är därför ett led i den kapitalistiska produktionsprocessen, som innebär reproduktion och uppsamling av det fasta kapitalets värde i form av pengar, till dess detta fasta kapital materiellt är förbrukat; har avgivit hela sitt värde till de producerade varorna, för att då förnya det genom inköp av fast kapital av samma slag. Men dessa pengar förlorar sin skattbildningsform och deltar aktivt i produktionsprocessen, först när de har återgått till fast kapital såsom ett element i omsättningen genom att ersätta det förbrukade.
Lika litet, som den enkla varuomcirkulationen är identisk med blott och bart produktbyte, kan omsättningen av årets varuproduktion upplösas i ett oförmedlat ömsesidigt byte av de olika varor, som har producerats. I denna omsättning spelar pengarna en bestämd roll, som speciellt får sitt uttryck i reproduktionen av det fasta kapitalvärdet. (Vi ska senare undersöka hur det skulle ställa sig om produktionen stod under samhällets ledning och inte hade formen av varuproduktion.)
Går vi nu tillbaka till grundschemat så hade vi för avd. II: 2.000 + 500 v + 500 m. Samtliga under årets lopp producerade konsumtionsvaror är här lika med värdet 3.000; och vart och ett av de olika varuelement, varav varusumman består, sönderfaller till sitt värde i 2/3 c + 1/6 v + 1/6 m eller i procent 662/3 c + 162/3 v + 162/3 m. De olika varusorterna av avd. II kan innehålla konstant kapital i olika proportioner; likaså kan den fasta delen av det konstanta kapitalet hos dessa vara olika; livslängden för de fasta kapitaldelarna, alltså även den årliga förslitningen eller den värdedel som de proportionellt överföra på varorna, i vilkas produktion de är delaktiga, kan också vara olika. Detta är här utan betydelse. Med avseende på den samhälleliga reproduktionsprocessen gäller det blott omsättningen mellan avdelningarna II och I. II och I står här emot varandra blott med avseende på deras inbördes totala kvantitativa förhållanden; den proportionella storleken av värdedelen c i varuprodukt II (i den just nu behandlade frågan den enda av betydelse) ger därför den genomsnittliga proportionen, om alla produktionsgrenar som tillhör avd. II sammanfattas.
Var och en av varusorterna (och det är till stor del samma varusorter), vilkas totalvärde är rubricerat under: 2.000 c + 500 v + 500 m, överstämmer sålunda med värdet = 662/3% c + 162/3% v + 162/3% m. Detta gäller såväl om vart hundratal utav de under c, som under v, och m figurerande varorna. Värdet av de varor, som de 2.000 c, har materialiserat kan åter sönderdelas i:
1) 13331/3 c + 3331/3 v + 3331/3 m = 2.000 c, likaså 500 vi:
2) 3331/3 c + 831/3 v + 831/3 m = 500 v.
slutligen 500 m i:
3) 3331/3 c + 831/3 v + 831/3 m= 500 m.
Adderar vi 1, 2 och 3 c tillsammans, så har vi: 13331/3 c + 3331/3 c + 3331/3 c = 2.000. Likaså 3331/3 v + 831/3 v + 831/3 v = 500. Och på samma sätt under m: totaladditionen ger totalvärdet 3.000 liksom ovan.
Hela det i varumassan II till ett värde av 3.000 innehållna konstanta kapitalvärdet är alltså inneslutet i 2.000 c, och varken 500 v eller 500 m innehålla en atom av detta. Detsamma gäller för v och m på sitt håll.
Med andra ord: hela kvoten av varumassan II, som utgör konstant kapitalvärde och därför åter kan omsättas antingen i dess natura - eller dess penningform - existerar i 2.000 c. Allt som hänför sig till omsättningen av det konstanta värdet av varorna II är alltså begränsat till rörelsen hos 2.000 II c; och denna omsättning kan bara försiggå med I (1.000 v + 1.000 m).
Likaså är för avd. I allt som hänför sig till omsättningen av dess konstanta kapitalvärdet inskränkt till 4.000 I c.
Tar vi nu närmast:
I. 4.000 c + 1.000 v + 1.000 m
II. ... 2.000 c + 500 v + 500 m.
så blir här de 2.000 konstant kapital från avd. II utbytta mot samma värde från avd. I (1.000 v + 1.000 m). Förutsättningen är att de 2.000 från avd. II i sin helhet in natura bytes mot produkter från avd. I, som förnyar II:s konstanta kapital. Men det varuvärde på 2.000 i vilket detta kapital existerar innehåller också ett värde, som svarar mot förslitningen av det fasta kapitalet. Detta värde kan inte ersättas in natura utan måste förvandas till pengar, som inte omedelbart användas till inköp av produktionsmedel. De måste sparas till dess det fasta kapitalet är utslitet och ska förnyas. Varje år är ett dödsår för fast kapital, som måste ersättas i större eller mindre utsträckning i de enskilda företagen och i olika industrigrenar; i varje individuellt kapital måste en eller annan del av det fasta kapitalet ersättas, då dessa delar har olika livslängd. Även om vi bortser från varje ackumulation och förutsätter att produktionen håller sig på samma nivå, kan vi inte börja vår undersökning förutsättningslöst. Det år vi har framför oss är ett bland många, det är inte den kapitalistiska produktionens födelseår. De skilda kapital, som är sammanförda i de mångfaldiga produktionsgrenarna i avd. II, är av olika ålder. Lika väl som människorna, som fungerar inom dessa produktionsgrenar dör en efter annan, så når också årligen många fasta kapital sitt slut och måste förnyas in natura med hjälp av de sparade pengarna. Därför innebär omsättningen av 2.000 I (v + m), att dessa 2.000 konstant kapital, som finns i form av konsumtionsvaror, bytes inte bara mot råvaror och hjälpmaterial utan också mot fast kapital, sådant som maskiner, verktyg, byggnader o.s.v. Den förslitning av fast kapital, som ska ersättas med en del av de 2.000 II c i pengar, svarar emellertid inte alls emot storleken av det fasta kapital som är i verksamhet, eftersom endast en del av detta fasta kapital ska förnyas in natura varje år. Men det förutsätter dock att pengarna under föregående år har sparats av kapitalisterna i avd. II och att de också samlas under det löpande året.
Med hänsyn till omsättningen I (1.000 v + 1.000 m) mot 2.000 II c, måste man först lägga märke till att värdesumman I (v + m) inte innehåller något konstant värdeelement alltså inte heller något värde som ska ersätta förslitningen av det fasta kapitalet, d.v.s. värden som från det konstanta kapitalets fasta beståndsdelar överförts på varorna. De 2.000 II c innehåller däremot ett värde som ska ersätta fast kapital och som inte omedelbart kan omsättas till sin ursprungliga form utan för en tid måste behållas som pengar. Vid omsättningen av I (1.000 v + 1.000 m) mot 2.000 c föreligger därför den svårigheten att produktionsmedel från avd. I, vars värde svarar mot 2.000 (v + m), i sin helhet ska bytas mot konsumtionsvaror till samma värde från avd. II, men att dessa konsumtionsvaror, II 2.000 c, inte fullständigt kan utbytas mot de 1.000 v + 1.000 m, från avd. I, då en bråkdel (alikvot del) av detta värde, svarande mot förslitningen av det fasta kapitalet (eller värdeförlusten på det fasta kapitalet), måste sparas i form av pengar och då det under loppet av den enda löpande årliga produktionsperiod, som vi här betraktar för sig, inte på nytt kan fungera som cirkulationsmedel. Men de pengar, som ska ersätta värdeförslitningen inom 2.000 II c, kan bara komma från avd. I, då II inte kan betala åt sig själv utan får betalt just genom att sälja sin vara. Förutsättningen är att hela varupartiet säljes till avd. I, som betalar med I (v + m). Avd. I måste alltså genom detta köp ersätta förslitningen för avd. II. Men enligt den tidigare utvecklade lagen vänder de pengar som sättes in i produktionen tillbaka till den kapitalistiska producent, som efteråt kan föra ut samma kvantum varor i cirkulationen. I kan uppenbarligen inte betala 2.000 för dessa varor och dessutom ge avd. II en penningsumma (utom om denna genom olika affärstransaktioner skulle gå tillbaka). I så fall köper den varorna II c över dess värde. När avd. II faktiskt har lämnat sina 2.000 c i utbyte mot I (1.000 v + 1.000 m) så har den inte längre något att fordra från avd. I och de pengar som cirkulerat i omsättningen går tillbaka till I eller II, beroende på vilken av dem som först satsade pengarna, d.v.s. som först uppträdde som köpare. Men då måste avd. II omvandla hela värdet av sitt varukapital till nya produktionsmedel, medan förutsättningen här just var att en bråkdel därav, sedan det sålts, inte återbildas till fast kapital under detta år. II skulle kunna få en penningreserv endast genom att köpa mindre än det säljer, d.v.s. sälja för 2.000 men bara köpa varor från I för mindre än 2.000 t.ex. för 1.800. Avd. I måste då betala 200 i pengar och dessa skulle inte längre ingå i cirkulationen, så att de återvände till I, eftersom varor för 200 hade tagits ur cirkulationen. I detta fall fick II en penningreserv, som täckte förslitningen av det fasta kapitalet. Men å andra sidan skulle det föreligga en överproduktion på 200 i avd. I och därmed är vår förutsättning, basen för vårt schema; reproduktion i oförändrad skala med fullständig jämvikt mellan de båda produktionsavdelningarna, borta. En svårighet har övervunnits genom att man infört en ännu värre.
Då detta problem erbjuder särskilda svårigheter och hittills inte alls behandlats av de politiska ekonomerna, vill jag här undersöka möjliga (åtminstone skenbart möjliga) problemställningar.
Vi har förutsatt att avd. II säljer 2.000 till avd. I men bara köper 1.800. Varuvärdet omfattar en förslitning på 200, som ska uppsamlas i form av pengar. Värdet av de 2.000 II c delas därför i 1.800, som bytes mot produktionsmedel från avd. I, och 200, som blir penningreserv. Med avseende på sitt värde är 2.000 c = 1.800 c + 200 c (d), där d = déchet (förslitning). Vi ska undersöka omsättningen:
I. 1.000 v + 1.000 m
II. 1.800 c + 200 c (d)
Avd. I köper med 1.000 £, som arbetarna får utbetalat som lön för sin arbetskraft, 1.000 II c konsumtionsvaror; avd. II köper med samma 1.000 £ för 1.000 I v produktionsmedel. Därmed har det variabla kapitalet återvänt till avd. I och kapitalisterna i denna avdelning kan nästa år köpa arbetskraft för samma värdebelopp, d.v.s. ersätta den variabla delen av sitt kapital in natura. - II lägger till ytterligare 400 £ och köper produktionsmedel I m, och I m använder samma 400 £ till inköp av konsumtionsvaror II c. De av II i cirkulationen insatta 400 £ har så återvänt till kapitalisterna II som betalning för såld vara. I satsar 400 £ och köper konsumtionsvaror; II köper av I för 400 £ produktionsmedel, därmed återvänder dessa 400 £ till I. Så långt är räkningen nu följande:
I inför i cirkulationen 1.000 v + 800 m i vara; tillför ytterligare i pengar: 1.000 £ i arbetslön och 400 £ till omsättningen med II. Efter fullbordad omsättning har I: 1.000 v i pengar, 800 m omsatta i 800 II c (konsumtionsvaror) och 400 £. II inför i cirkulationen 1.800 c (konsumtionsvaror) och 400 £; efter fullbordad omsättning har den 1.800 i vara I (produktionsmedel) och 400 £.
Men ännu återstår för I 200 m (som produktionsmedel) och för II 200 c (d) (som konsumtionsvaror).
Enligt förutsättningarna köper avd. I dessa produktionsmedel för 200 £ från avd. II, som emellertid behåller pengarna i reserv för att täcka förslitningen på sitt fasta kapital. 200 I m blir alltså kvar som osäljbara produktionsmedel och 1/5[CIV*] av mervärdet I, som ska omsättas från produktionsmedel till konsumtionsvaror.
Detta motsäger inte bara förutsättningen om reproduktion i enkel skala. Det är i och för sig ingen hypotes för att förklara hur de 200 c omsättes till pengar utan visar tvärtom, att det är oförklarligt. Då vi inte kan påvisa hur de 200 c (d) omsättes till pengar, förutsätter vi i verkligheten att avd. I har älskvärdheten att skaffa pengar på något sätt, just på grund av att den inte är i stånd till att omsätta sin egen varurest på 200 m till pengar. Att förutsätta detta som ett normalt led i omsättningens mekanik, är detsamma som att förut sätta att det årligen regnar ned 200 £ från himmelen för att göra omsättningen av dessa 200 £ möjlig.
Hypotesens absurditet blir emellertid inte så iögonenfallande, om I m i sin ursprungliga form - som en del av produktionsmedlens värde, alltså som en del av det varuvärde som de kapitalistiska producenterna måste sälja för att omsätta det till pengar - låter det framstå som andra andelsägares pengar, exempelvis som jordägarnas grundränta eller penningutlånarnas ränta. Men om inte denna del av mervärdet, som den industrielle kapitalisten ska utbetala som jordränta eller penningränta, i sista hand kan skaffas fram genom försäljning av själva varorna, så blir det snart slut på all räntebetalning, och jordägarna och penningkapitalisterna kan därför inte med någon framgång tjäna som dei ex machina [22] för att godtyckligt omsätta vissa delar av den årliga reproduktionen till pengar. På samma sätt förhåller det sig också med alla s.k. improduktiva arbetare, som statstjänstemän, läkare, jurister o.s.v., och alla andra, som i egenskap av "den offentliga meningen" gör de politiska ekonomerna den tjänsten, att de förklarar det som de förra inte varit i stånd till att ge någon förklaring på.
Det hjälper inte heller om man, som en förmedlare mellan de två stora avdelningarna i den kapitalistiska produktionen sätter in köpmannen, som med sina pengar övervinner alla svårigheter. I det föreliggande fallet måste de 200 I m till slut säljas till industrikapitalisterna i avd. II. Varorna kan omsättas genom en rad mellanhänder, men dessa mellanhänder kommer till slut - enligt hypotesen - själva i samma ställning som tidigare de kapitalistiska producenterna i avd. I. De kan inte sälja de 200 I m till avd. II; och den fastlåsta köpesumman kan inte förmedla omsättningen mellan de två avdelningarna.
Bortsett från vårt egentliga mål, undersökningen av reproduktionsprocessen i sin grundläggande form - där alla mellanled skalats bort - ser vi här hur nödvändigt det är att bli fri från alla falska undanflykter, som användes för att ge sken av "vetenskaplig analys", så snart den samhälleliga reproduktionsprocessen göres till föremål för en direkt undersökning i den invecklade form som den har i verkliga livet.
Enligt den lag, som påvisar att om reproduktionen fortlöper normalt, antingen den försiggår i enkel eller utvidgad skala, måste de pengar, som de kapitalistiska producenterna satsar i omsättningen, komma tillbaka till sin utgångspunkt, oavsett dessa pengar är deras egna eller lånade, kan den förklaringen en gång för alla avvisas, att de 200 II c (d) omsättes genom pengar som avd. I satsar.
Sedan vi avfärdat den hypotes som behandlats, har vi bara sådana möjligheter kvar, som förutom ersättningen för förslitningen i form av penningar också tar den materiella förnyelsen av hela det förbrukade fasta kapitalet med i räkningen.
Tidigare har vi förutsatt:
a) att 1.000 £ blir utbetalat i arbetslön till arbetarna i avd. I och användes till inköp av konsumtionsvaror från avd. II c. Att dessa 1000 £ satsas av I i form av pengar är bara att konstatera ett känt faktum, då de kapitalistiska producenterna måste utbetala arbetslönen i pengar. Arbetarna köper livsmedel för pengarna, som därpå användes till att omsätta säljarnas konstanta kapital från varukapital till produktivt kapital. Pengarna flyter tillbaka genom många kanaler (köpmän, husägare, skatter, improduktiva arbetare, som läkare o.dyl., vilka arbetarna själva behöver) och bara till en del direkt från arbetarna i avd. I till kapitalisterna i avd. II. Penningomsättningen kan därför blockeras i större eller mindre utsträckning och göra det nödvändigt med ökade penningreserver hos kapitalisterna. Allt detta är emellertid utan betydelse vid undersökningen av denna grundläggande form.
b) Vi har förutsatt att så väl I som II ytterligare satsar 400 £ för inköp, och att dessa pengar kommer tillbaka vid de ömsesidiga försäljningarna. Detta är en nödvändig förutsättning, då man annars måste anta att antingen kapitalisterna i avd. I eller kapitalisterna i avd. II förskotterar alla de pengar som varuomsättningen kräver. I förra avsnittet har vi påvisat att det skulle vara meningslöst att förutsätta att avd. I skulle satsa ytterligare pengar för att omsätta 200 II c (d). Då återstår tydligen bara den skenbart ännu mera absurda hypotesen, att avd. II själv satsar dessa pengar i cirkulationen, eftersom de är nödvändiga för att realisera den del av varuvärdet, som ersätter förslitningen av det fasta kapitalet. Vi kan exempelvis antaga, att det värde som en spinnmaskin, som herr X äger, förlorar under produktionsprocessen efteråt framträder som en del av garnets värde. Det värde, som hans spinnmaskin förlorar genom förslitning, ska samlas upp som en penningreserv. X kan nu t.ex. köpa bomull för 200 £ hos Y och därmed satsa 200 £ i cirkulationen; Y köper därpå garn för dessa 200 £, och X lägger undan pengarna som en amorteringsfond för spinnmaskinen. Detta betyder bara att X, helt bortsett från produktionen och försäljningen av produkterna, lägger undan en penningreserv för att betala sig själv för spinnmaskinens förslitning, d.v.s. att han utom värdeförlusten på spinnmaskinen (200 £) också måste lägga till 200 £ ur sin egen ficka årligen för att till slut kunna köpa sig en ny spinnmaskin.
Detta är emellertid endast skenbart en absurditet. Avd. II består av kapitalister vars fasta kapital reproduceras vid olika tidpunkter. För den ene är tiden inne att helt förnya det materiellt, medan andra befinner sig mer eller mindre långt från detta stadium. Gemensamt för alla företag inom denna avdelning är, att de inte själva producerar sitt fasta kapital d.v.s. tillverkar det som nya exemplar av samma slag eller förnyar det in natura, utan i stället gradvis samlar dess värde som en penningreserv. En del av dem är helt eller delvis i samma ställning, som då företaget först startades, då det anmälde sig på varumarknaden med ett penningkapital, som skulle ombildas till konstant kapital (fast och rörligt) och variabelt kapital (arbetskraft). Liksom den gången måste de nu satsa pengar i cirkulationen för värdet av det konstanta fasta kapitalet likaväl som för det rörliga och det variabla.
Om vi alltså förutsätter, att hälften av de 400 £, som kapitalisterna i avd. II satsar för att förmedla omsättningen med avd. I, kommer från sådana kapitalister i avd. II, som inte bara genom sina varor ska ersätta de produktionsmedel, som hör till det rörliga kapitalet, utan också måste med sina pengar förnya det fasta kapitalet in natura, medan den andra hälften kommer från sådana kapitalister i avd. II som bara förnyar sitt rörliga kapital. Då ligger det inte någon självmotsägelse i antagandet, att dessa 400 £ fördelas ojämnt mellan de två grupperna, när avd. I köper sina konsumtionsvaror. Pengarna flyter tillbaka till II, men inte till samma kapitalister, som först satsade dem. De fördelar sig på ett helt annat sätt inom avdelningen och går i verkligheten över från en grupp kapitalister till en annan.
En grupp i avd. II har köpt nytt fast kapital till ett värde av 200 £ utöver den kostnad för produktionsmedel som täckes av årets varuförsäljning. Liksom då företaget först startades kommer de pengar, som användes på detta sätt, först så småningom tillbaka ur cirkulationen som ersättning för den värdebeståndsdel, som förslitningen utgör i varorna som producerats med hjälp av detta fasta kapital.
De övriga kapitalisterna i avd. II har däremot inte köpt varor av något slag från avd. I för sina 200 £. Avd. I betalar dem i stället med de pengar, som de andra kapitalisterna i avd. II använde för sitt inköp av fast kapital. Den delen av kapitalisterna i avd. II har nu sitt fasta kapital förnyat in natura, de andra samlar ännu penningreserver, som senare ska användas för detta ändamål.
Vi har utgått från förutsättningen att det finns en osåld varurest på 400 m i avd. I och 400 c i avd. II[55*]. Vi antar att II satsar en penningsumma på 400 för att omsätta dessa varor till ett belopp av 800. Hälften av dessa 400 måste då utbetalas av den del av II c, som har haft 200 som penningreserv för förslitning och nu ska återförvandla detta till fast kapital.
Alldeles som konstant kapitalvärde, variabelt kapitalvärde och mervärde (i vilka värdet av varukapitalet II liksom värdet av I kan sönderdelas) kan framställas som motsvarande varumängder, kvoter av varorna II respektive I, kan vi också låta en del av varorna representera det konstanta kapitalvärdet, som ännu inte ska förnyas utan för en tid gradvis hopsamlas i form av penningreserv. En bestämd mängd varor i avd. II (i vårt exempel hälften av den osålda varuresten = 200) är här endast bärare av den förslitning, som ska uppsamlas i form av pengar. Vi förutsätter, att de kapitalister i avd. II som förnyat sitt fasta kapital redan har använt 200 till detta ändamål. Här har vi då bara att göra med de återstående 200.
Den andra hälften (= 200) av de 400 £, som II satsar för att omsätta resten av varorna, användes till att köpa rörliga beståndsdelar av det konstanta kapitalet från avd. I. Dessa 200 £ kan satsas i omsättningen av båda grupperna inom avd. II eller också av den grupp enbart, som inte har förnyat sitt fasta kapital in natura.
Med dessa 400 £ köper alltså II från I: 1) Varor för 200 £, som består av fasta kapitalelement. 2) Varor för 200 £, som består av ämnen som ska ersätta den rörliga kapitaldelen i avd. II. Avd. I har nu sålt hela den del av den årliga produkten som kan säljas till avd. II. 1/5 av varuvärdet, 400 £, finnes nu i form av pengar. Dessa pengar är mervärde och måste som reveny användas till inköp av konsumtionsvaror. I köper därför hela varuresten från II = 400. Pengarna kommer alltså tillbaka till II, genom att dess varor säljes.
Vi ska nu undersöka tre olika fall: Därvid kallas de kapitalister i avd. II, som förnyar sitt fasta kapital, "grupp 1", de som samlar förslitningsvärdet som fast kapital i penningform kallas "grupp 2". De tre fallen är följande: a) 400 av det återstående varuvärdet i avd. II ska ersätta förbrukat, rörligt konstant kapital för de båda grupperna, vi kan säga med hälften. b) grupp 1 har redan sålt alla sina varor medan grupp 2 ännu har ett osålt varuvärde på 400; c) grupp 2 har sålt alla sina varor, med undantag av de 200 som täcker förslitningen av det fasta kapitalet.
Vi får då följande fördelning:
a) Av det osålda varuvärdet = 400 c inom avd. II har grupp 1 100 och grupp 2 300; av dessa 300 täcker 200 förslitningen av det fasta kapitalet. I detta fall har grupp 1 ursprungligen utbetalat 300 av de 400 £, som avd. I nu betalar tillbaka för att köpa varor från avd. II, 200 användes till att köpa rörligt kapitalelement in natura från I, och 100 hade satsats för att förmedla varubyte med I; däremot har grupp 2 bara satsat 100 av sina 400 för att förmedla sitt varubyte med I.
Av dessa 400 £ har grupp 1 satsat 300 och grupp 2 satsat 100. När pengarna flyter tillbaka fördelas de på följande sätt mellan de två grupperna:
Grupp 1 får 100 eller bara en tredjedel av de pengar som gruppen ursprungligen satsade. För de återstående 200 har den förnyat sitt fasta kapital, som den har köpt och betalat för utan att senare sälja några varor. Gruppen uppträder i detta sammanhang gentemot avd. I endast som köpare och inte senare som säljare. Dessa pengar kan därför inte flyta tillbaka, då gruppen annars skulle ha fått sitt fasta kapital från avd. I som gåva. - Vad angår den sista tredjedelen av de satsade pengarna uppträdde grupp 1 först som köpare av rörligt kapital, medan avd. I sedan använde samma pengar till att köpa konsumtionsvaror från denna grupp. Dessa pengar flyter tillbaka eftersom gruppen vid detta tillfälle uppträdde som säljare omedelbart efter att den uppträtt som köpare. Om pengarna inte flöt tillbaka skulle avd. II grupp 1 först ha betalat för de varor den köpte från avd. I för att därpå betala ännu en gång med varor till ett värde av 100, den skulle med andra ord ha gett avd. I dessa varor som gåva.
Däremot får grupp 2 II 300 av dessa pengar trots att den bara satsat 100. Den får 100 som säljare, därför att den tidigare har satsat 100 i omsättningen som varuköpare men sedan inte sålde dessa varor. 200 däremot för att den säljer varor utan att senare köpa varor för pengarna. Dessa pengar kan därför inte flyta tillbaka till avd. I. Förslitningen på det fasta kapitalet salderas alltså med hjälp av de pengar som grupp 1 II satsar i omsättningen vid inköp av fast kapital. Grupp 2 mottar emellertid inte dessa pengar från grupp 1 men däremot från avd. I.
b) Resten av II c fördelar sig under dessa förutsättningar så att grupp 1 får 200 i pengar, medan grupp 2 får 400 i varor.
Grupp 1 har sålt alla sina varor, men 200 är penningvärdet av fasta element i dess konstanta kapital som måste förnyas in natura. I denna förbindelse uppträder gruppen bara som köpare, och för pengarna får den fast kapital från avd. I. Grupp 2 satsar bara 200 £ i omsättningen (om för varuomsättningen mellan I och II inga pengar har satsats av I), då den för så vitt det angår hälften av det återstående varuvärdet bara är säljare till avd. I, men inte köpare.
Den får också tillbaka 400 £ ur cirkulationen; 200, som den har satsat som köpare och får tillbaka som säljare av varor för 200 och 200 för att den sålt ett varuvärde på 200 till avd. I utan att senare använda pengarna till varuinköp.
Grupp 1 har 200 £ och 200 c i varor. Grupp 2 har 200 c (d) i varor.
Grupp 2 satsar under dessa förutsättningar inga pengar, eftersom den bara uppträder som säljare och överhuvudtaget inte längre som köpare i sitt förhållande till avd. I, den måste alltså vänta tills den får sälja.
Grupp 1 satsar 400 £, 200 till täckning av den ömsesidiga varuomsättningen med I, 200 som köpare från avd. I. Med dessa 200 £ köper den fasta kapitalelement.
Med 200 £ köper avd. I 200 i varor från grupp 1, som därmed får sina satsade 200 tillbaka. De övriga 200 £ som avd. I tidigare har mottagit från grupp 1 användes till inköp av varor från grupp 2, som därmed får sin penningreserv för förslitningen av det fasta kapitalet.
Förhållandet ändras inte i något avseende om man förutsätter att avd. I istället för avd. II (grupp 1) satsar de pengar som förmedlar omsättningen. Köper avd. I då först varor för 200 från grupp 2 II - och vi förutsätter att detta är hela den rest av varor som gruppen har att sälja - så vänder dessa 200 £ inte tillbaka till avd. I, då II (grupp 2) inte senare uppträder som köpare. Grupp 1 har däremot 200 £ som ska användas till inköp av varor och dessutom 200 i varor som ska säljas, alltså sammanlagt ett värde på 400 som ska bytas med avd. I. 200 £ går därför tillbaka till avd. I från grupp 1. Använder därpå avd. I pengarna till att köpa varor från avd. II (grupp 1) så går pengarna tillbaka, så snart denna grupp köper den andra hälften av de 400 i varor från avd. I. Grupp 1 har nu använt 200 £ som enbart köpare av fast kapital. Pengarna går därför inte tillbaka till grupp 2, men användes till inköp av resten av varorna i grupp 2. Samtidigt har avd. I fått sina satsade 200 £ tillbaka, inte från grupp 2 men från grupp 1. Ett varuvärde på 400 ersättes här med ett varuvärde på samma belopp. De 200 £ som satsades för att omsätta ett varuvärde på 800 har kommit tillbaka till sin utgångspunkt och så är allt i sin ordning.
*
Den svårighet, som visade sig vid omsättningen:
| I. | 1.000 v + 1.000 m | |
| , reducerades till svårigheten vid omsättningen av resten: | ||
| II. | 2.000 c |
| I. | 400 m |
| II. | (1) 200 pengar + 200 c vara + (2) 200 c vara eller för att göra saken ännu klarare: |
| I. | 200 m + 200 m. |
| II. | (1) 200 pengar + 200 c vara + (2) 200 c vara. |
Då 200 c från grupp 1 i avd. II omsättes mot 200 m från avd. I, och då alla de pengar som flyter fram och tillbaka mellan de två avdelningarna vid omsättningen av varorna till slut hamnar hos den som har satsat pengarna, hos I eller II, är dessa pengar inte en del av det problem som sysselsätter oss här utan bara en förmedlare av omsättningen. Låt oss anta att pengarna gör tjänst som betalningsmedel och inte som köpmedel i omsättningen mellan 200 m (vara) och 200 II c (vara, grupp 1) och alltså inte som cirkulationsmedel i ordets egentliga mening. Då de två varumängderna är av samma värde, eftersom produktionsmedel till ett värde av 200 bytes mot konsumtionsvaror till ett värde av 200, fungerar pengarna här bara ideellt, som räknepengar. Ingen av parterna satsar i verkligheten pengar i omsättningen. Problemet framträder först i sin renhet, när vi på båda sidorna stryker varan 200 I m och varan 200 II c.
Sedan vi har ställt åt sidan dessa varuvärden som ömsesidigt upphäver varandra, återstår en rest där problemet klart framträder, nämligen:
| I. | 200 m vara |
| II. | (1) 200 c pengar + (2) 200 c vara. |
Det är här tydligt att avd. II, grupp 1, använder de 200 i pengar till inköp av det fasta kapital som svarar mot 200 I m. Därmed är det fasta kapitalet i grupp 1 förnyat in natura och avd. I:s mervärde (200 m) är omsatt från vara (produktionsmedel och element av fast kapital) till pengar. Med dessa pengar köper avd. I konsumtionsvaror från grupp 2. Resultatet är för avd. II, att grupp 1 har förnyat sitt konstanta kapital och att grupp 2 har samlat en penningreserv som svarar mot förslitningen av det fasta kapitalet. Detsamma upprepas varje år till dess också detta fasta kapital ska förnyas.
Betingelserna är tydligen, att denna fasta beståndsdel av det konstanta kapitalet i avd. II, vars hela värde är återbildat till pengar och som därför måste förnyas varje år, är av samma värde som den årliga förslitningen på resten av det fasta kapital som fortsätter att göra tjänst och vars värdeförlust omsättes till pengar genom försäljning av varorna. En sådan jämvikt framträder då som en lag för reproduktion i oförändrad skala. Det vill med andra ord säga, att den proportionella fördelningen av arbetet i avd. I, när den producerar produktionsmedel, måste förbli oförändrad. Den måste å ena sidan leverera rörliga och å andra sidan fasta beståndsdelar av konstant kapital till avd. II.
Innan vi undersöker detta närmare, ska vi först se, hur saken ställer sig när restbeloppet av II c i grupp 1 inte är av samma storlek som restbeloppet i grupp 2. Det kan vara större eller mindre. Vi ska undersöka de två möjligheterna:
Första fallet.
| I. | 200 m. |
| II. | (1) 220 c i pengar + (2) 200 c i varor. |
Här köper II c (1) för 200 £ varorna 200 I m, och I köper med samma pengar varorna 200 II c (2), alltså den del av det fasta kapitalvärde som ska samlas till en penningreserv. Men 20 II c (1) i pengar kan här inte ombildas till fast kapital in natura.
Det kan synas som om detta missförhållande kunde rättas till genom att resten av I m sättes till 220 i stället för 200, så att endast 1780 av de 2.000 I är omsatt tidigare i stället för 1800 som vi hittills har förutsatt. I detta fall alltså:
| I. | 200 m. |
| II. | (1) 220 c i pengar + (2) 200 c i varor. |
II c, grupp 1 köper då med 200 £ de 220 1 m, varpå I med samma pengar köper 200 II c från grupp 2. Men då kvarstår 20 £ i avd. I, ett mervärde som blir liggande som pengar och som inte kan användas vid köp av konsumtionsvaror. Svårigheten har därmed bara förflyttats från II c grupp 1, till I m.
Om vi nu å andra sidan antaga att II c, grupp 1, är mindre än II c, grupp 2, får vi alltså:
Andra fallet.
| I. | 220 m i varor. |
| II. | (1) 180 c i pengar + (2) 200 c i varor. |
II, grupp 1, köper med sina 180 £ varorna 180 I m. Med samma pengar köper I varor från grupp 2, alltså 180 II c (2). Det återstår 20 I m osäljbart på ena sidan och likaså 20 II c (2) på den andra; varor till ett värde av 40 omöjliga att förvandla i pengar.
Det hjälper inte att förutsätta att resten i avd. I är 180 i stället för 200. Man blir då kvitt överskottet i avd. I, men som förut är 20 II c (2) osäljbar.
I första fallet, där II (1) är större än II (2), återstår på II c (1) ett penningöverskott som inte kan återbildas till fast kapital. Sätter man resten av I m lika med II c (1), så blir samma överskott i pengar kvar i avd. I och kan inte omsättas till konsumtionsvaror.
I andra fallet, då II c (1), är mindre än II c (2), återstår ett överskott av varor både i I och II (2) och ett motsvarande penningunderskott, eller - om man sätter resten I m lika med II c (1)[CV*] - ett överskott av varor och underskott av pengar i II c (2).
Vi kan förutsätta att resten av I m alltid är lika med II c (1), eftersom beställningarna är avgörande för produktionen, och det inte ändrar något i reproduktionen, om det ena året mer fasta och det andra året mer rörliga beståndsdelar av konstant kapital produceras för avd. II av avd. I.[CVI*] I vårt första exempel skulle I m bara kunna ombildas till konsumtionsvaror under förutsättning att I köper en del av mervärdet från II, detta skulle då avd. II[CVII*] kunna bevara som pengar i stället för att förbruka. I vårt andra exempel kunde man hjälpa upp saken om I själv satsade pengarna, men detta är den hypotes, som vi redan har förkastat.
Är II c (1) större än II c (2), så är import tillförsel av främmande vara nödvändiga för att penningöverskottet i I m ska förbrukas. Är II c (1) mindre än II c (2), så är tvärtom (export) utförsel av konsumtionsvaror från II c (2) nödvändiga för att den del av II c, som svarar mot förslitningen av det fasta kapitalet, ska kunna säljas. I båda fallen är alltså utrikeshandel nödvändig.
Låt oss, vid undersökningen av reproduktionen i oförändrad skala, anta att produktiviteten i alla industrigrenar och därmed också det inbördes värdeförhållandet mellan de producerade varorna förblir oförändrat, de förhållanden, som vi här har undersökt, där II c (1) är större eller mindre än II c (2), skulle dock alltid vara av intresse för en undersökning av produktionen i större skala, eftersom de även där kan inträda.
Med avseende på hur det fasta kapitalet förnyas kan allmänt sägas: När alla andra förhållanden, alltså inte bara produktionens skala utan också arbetets produktivitet förblir oförändrade; när det ena året en större del av de fasta kapitalelementen i II c än föregående år är helt utslitna och måste förnyas in natura, så måste också den del av det fasta kapital, som samlats i form av penningreserv, minskas i motsvarande grad, eftersom summan (också värdesumman) av den i avd. II fungerande fasta kapitaldelen enligt vår förutsättning förblir oförändrad. Detta medför emellertid följande konsekvenser. För det första: Producerar I det ena året mer varukapital bestående av fasta kapitalelement för II c än tidigare, så måste en motsvarande mindre del av produkterna bestå av rörliga kapitalelement än föregående år, då den samlade produktionen för I och II c förblir oförändrad. Växer produktionen av fast kapital, så måste produktionen av rörligt kapital minska och tvärtom. Samtidigt skulle produktionen i avd. II inte minska. Men hur ska det kunna vara möjligt, när försörjningen med råmaterial, halvfabrikat, hjälpämnen (d.v.s. de rörliga elementen av det konstanta kapitalet i avd. II) avtar? För det andra: En större del av penningreserven i avd. II, avsedd till förnyelse av dess fasta kapital, flyter nu till avd. I, pengar som inte förmedlar den ömsesidiga varuomsättningen utan ensidigt användes som köpmedel. Samtidigt börjar den varumängd i II c som är bärare av förslitningen att proportionellt avtaga; alltså den varumängd från II, som inte kan bytas med varor från I utan måste omsättas med pengar från denna avdelning. Mera pengar än som motsvarar rena köpmedel skulle då strömma från avd. II till I, och det skulle finnas färre varor i avd. II som kunde fungera som köpmedel gentemot avd. I. Då I v redan har använts till att köpa varor från II, skulle inte en större del av I m kunna användas till att köpa varor från II, utan måste i stället sparas som pengar.
Det motsatta förhållandet, då förnyelsen av det fasta kapitalet II är mindre än förslitningen under året, är det inte nödvändigt att närmare undersöka i detta sammanhang.
Och så vore krisen där - produktionskrisen - trots reproduktion i konstant skala.
Kort uttryckt: Om man vid enkel reproduktion och eljest oförändrade förhållanden - alltså framför allt oförändrad produktivitet, intensitet och arbetsmängd - inte samtidigt förutsätter ett oförändrat förhållande mellan det fasta kapital som varje år ska förnyas, och det kapital som fortsätter att verka i produktionsprocessen blott som ersättning för sin förslitning, blir följden, att medan mängden av det rörliga kapital som förnyas förblir oförändrat, ökar förnyelsen av det fasta kapitalet. Då måste också den samlade produktionen i avd. I öka, om reproduktionen inte, även om man ser bort från penningförhållandena, ska visa ett underskott.
I andra fallet: Om det fasta kapitalet i avd. II, som ska förnyas in natura, relativt avtar medan penningreserven ökar i motsvarande grad, köper II visserligen en oförändrad mängd av de rörliga delar konstant kapital, som avd. I reproducerar, men mängden av fast kapital, som också reproduceras av I och som II måste förnya, avtar. Den samlade produktionen i avd. I måste då antingen minskas eller ett överskott (liksom tidigare ett underskott) uppstå, som inte kan säljas.
I första fallet kan visserligen underskottet täckas genom ökning av arbetets produktivitet, intensitet eller mängd. Men en sådan förändring skulle inte kunna genomföras utan förflyttning av arbete och kapital från en produktionsgren till en annan inom avd. I, och varje sådan förflyttning skulle genast framkalla tillfälliga störningar. Dessutom skulle I (om arbetets produktivitet och intensitet tilltar) ha mer värde att byta mot mindre värde från II. Det skulle innebära prisfall på dess produkter.
I det andra fallet, måste I begränsa sin produktion, vilket innebär att en kris uppstår för kapitalisterna och arbetarna, som sysselsättes inom denna, annars uppstår ett produktionsöverskott, vilket också framkallar en kris. I och för sig skulle ett överskott inte vara av ondo, utan en fördel; men under kapitalistiska förhållanden är det av ondo.
Utrikeshandeln kan i båda fallen betyda en lättnad, i första fallet genom att pengarna från avd. I användes för att importera konsumtionsvaror, i det andra fallet genom att varuöverskottet exporteras. Men utrikeshandeln (såvida den inte enbart ersätter olika föremål efter deras värde) flyttar bara motsättningarna till ett större område, ger dem större spelrum, men övervinner dem inte.
När den kapitalistiska produktionsformen en gång har undanröjts så kommer helt enkelt den del av det fasta kapitalet, som är utslitet och ska förnyas in natura (här i första hand det som framställer konsumtionsvaror) att variera från år till år. Är den ett år särskilt stor kommer den nästa år att vara i motsvarande grad mindre. Under annars oförändrade förhållanden kommer mängden av råmaterial, halvfabrikat och hjälpämnen, som den årliga produktionen av konsumtionsvaror kräver, inte att avta av det skälet, men den samlade produktionen av produktionsmedel måste avta de år, när den del som ska förnyas är särskilt stor. Detta kan bara avhjälpas genom en ständig relativ överproduktion. Det måste produceras en bestämd mängd fast kapital utöver det som är omedelbart nödvändigt, och det måste finnas större förråd av råmaterial o.s.v. än den omedelbara årliga förbrukningen kräver - och detta gäller särskilt livsmedel. En sådan överproduktion kommer att vara en nödvändig följd av att samhället får kontroll över produktionens materiella villkor. Inom det kapitalistiska samhället kan överproduktionen bara göra sig gällande som ett anarkiskt element.
Detta exempel, som visar det fasta kapitalet under reproduktion i oförändrad skala, är slående. Ekonomerna förklarar med förkärlek kriserna som ett resultat av missförhållanden[CVIII*] i produktionen av fast och rörligt kapital. Att detta missförhållande kan och måste uppstå även om man endast vidmakthåller det fasta kapitalet, är nytt för dem. De har inte förstått, att detta missförhållande skulle föreligga också under idealiska normala produktionsförhållanden vid enkel reproduktion av det samhälleliga kapital som redan är i verksamhet.
Hittills har ett moment lämnats helt ut sikte, nämligen den årliga reproduktionen av guld och silver. Som material för lyxartiklar o.dyl. ger de inte anledning till speciellt omnämnande mer än andra produkter, däremot spelar de en viktig roll som penningmaterial och därmed potentiellt som pengar. För enkelhetens skull nöjer vi oss här med att behandla guld.
Den sammanlagda årliga guldproduktionen utgjorde enligt äldre uppgifter 350.000-400.000 kg = omkring 1.100 eller 1.250 miljoner mark. Enligt Soetbeer[56*] däremot blott 170.675 kg till ett värde av i runt tal 476 miljoner mark i genomsnitt för åren 1871-1875. Därav levererade: Australien i runt tal 167, Förenta staterna 166, Ryssland 93 miljoner mark. Resten fördelar sig på olika länder i belopp om mindre än 10 miljoner mark för varje. Den årliga silverproduktionen under samma period utgjorde något under 2 miljoner kg till ett värde av 354½ miljoner mark; därav levererade i runt tal Mexiko 108, Förenta staterna 102, Sydamerika 67, Tyskland 26 miljoner o.s.v.
Av länder med förhärskande kapitalistisk produktion är blott Förenta staterna guld- och silverproducent. De europeiska kapitalistiska länderna erhålla nästan allt sitt guld och den ojämförligt största delen av sitt silver från Australien, Förenta staterna, Mexiko, Sydamerika och Ryssland.
Här räknar vi emellertid med att guldgruvorna finns i det land med kapitalistisk produktion vars årliga reproduktion vi analyserar och detta av följande skäl:
Kapitalistisk produktion existerar överhuvud taget inte utan utrikeshandel. Men om normal reproduktion i given skala förutsättes, så är därmed också förutsatt, att utrikeshandeln bara ersätter inhemska artiklar genom artiklar av annan bruks- eller naturaform utan att påverka värdeförhållandena, alltså inte heller det ömsesidiga värdeförhållandet mellan produktionsmedel och konsumtionsmedel, och inte heller förhållandet mellan konstant kapital, variabelt kapital och mervärde. Det är därför bara ägnat att förvirra, om man drar in utrikeshandeln i en analys av det årliga produktvärdet, utan att det införes något nytt som har betydelse för problemställningen eller för lösningen av problemet. Vi ser därför helt bort från utrikeshandeln och betraktar också guldproduktionen som ett omedelbart led i den årliga reproduktionen, inte som något genom utbyte infört varuelement.
Produktionen av guld hör som den övriga metallproduktionen till avd. I, som omfattar produktionen av produktionsmedel. Vi vill här anta att den årliga guldproduktionen är = 30 (ett tal som vi väljer för enkelhetens skull, men som i verkligheten är alltför högt i jämförelse med de övriga talen i vårt exempel), och att värdet upplöser sig i 20 c + 5 v + 5 m. 20 c ska då utbytas mot produktionsmedel från andra industrigrenar i avd. I, detta förhållande ska vi senare undersöka.[CIX*] 5 v + 5 m ska däremot bytas mot konsumtionsvaror från avd. II c.
Vad beträffande dessa 5 v så börjar varje guldproducerande företag med att köpa arbetskraft, inte med guld som den själv har producerat utan med en del av det penningförråd som redan finns i landet. Arbetarna använder pengarna till att köpa konsumtionsvaror från avd. II, som i sin tur köper produktionsmedel från avd. I. Låt oss anta, att II köper guld till ett värde av 2 som råmaterial i varuproduktionen (beståndsdel av dess konstanta kapital). Därmed flyter 2 v tillbaka till guldproducenterna I i form av pengar, som redan tidigare tillhörde cirkulationen. Även om avd. II inte köper mera guld som råmaterial från avd. I, så köper I från II, när guldproducenterna sätter in sitt guld in i cirkulationen som pengar, då guld kan köpa varje vara. Skillnaden är bara, att I då inte uppträder som säljare utan enbart som köpare. Guldgrävarna i avd. I kan alltid finna avsättning för sin vara, den föreligger alltid i omedelbart utbytbar form.
Låt oss anta, att en garnspinnare har betalat 5 v till sina arbetare. Dessa levererar honom för detta - bortsett från mervärdet - en värdeprodukt på 5. Arbetarna köper en motsvarande mängd konsumtionsvaror från II c, som använder pengarna till att köpa garn av I, och därmed flyter pengarna till slut tillbaka till garnspinnaren. I vårt exempel däremot utbetalar I g (som vi beteckna guldproducenterna) 5 v i pengar (som redan fanns i cirkulationen) till sina arbetare, som använder pengarna till inköp av livsmedel; men bara 2 av dessa 5 återgår från II till I g. Men I g kan lika bra som garnspinnaren börja reproduktionsprocessen på nytt, för hans arbetare har redan levererat honom 5 i guld, som han bara behöver skicka till myntverket[57*] eller byta till banksedlar för att hela hans variabla kapital direkt utan vidare förmedling av II åter ska befinna sig i penningform till hans disposition.
Redan vid denna första process i den årliga reproduktionen har emellertid penningmängden ökat. Vi har antagit att avd. II har köpt 2 v (I g) i guld som råmaterial, medan ett guldvärde på 3 från I g ännu föreligger i form av pengar inom avd. II som penningform av det variabla kapitalet. Alltså har penningmängd 3, som levererades ur den nya guldproduktionen[CX*], stannat inom II och inte strömmat tillbaka till I. Enligt förutsättningen har II redan täckt sitt behov av guld som råmaterial. De 3 sparas därför som penningreserv. Dessa pengar har ingen funktion inom II c bortsett från ett sådant tillfälle då förslitningen av det fasta kapitalet skulle vara större i II c (2) än i II c (1) och en penningreserv därför kunde behövas, detta skulle emellertid bara vara tillfälligt. Bortsett från förslitningen av det fasta kapitalet ska hela varuprodukten II c bytas mot produktionsmedel I (v + m). Dessa pengar måste i sin helhet överföras från II c till II m, oavsett huruvida II m föreligger i form av nödvändiga livsmedel eller som lyxvaror. Resultatet är att en del av mervärdet uppsamlas som pengar. Samtidigt måste en motsvarande del av varuvärdet överföras från II m till II c.
Om samma proportion av årligen producerat guld i fortsättningen utnyttjas som material, kommer det andra reproduktionsåret 2 att flyta tillbaka till I g och 3 att ersättas in natura, d.v.s. åter frigöras inom II som penningreserv.
Med avseende på det variabla kapitalet: Kapitalisten I g måste, som varje annan kapitalist, ständigt satsa dessa pengar för inköp av arbete. Endast hans arbetare kan använda dessa pengar för inköp från II v. Men om II köper material av honom, d.v.s. måste omsätta sitt konstanta kapital II c i guldmaterial, kommer en viss del av (I g) v tillbaka till honom från II på samma sätt som till de andra kapitalisterna inom I. Såvida detta inte inträffar, ersätter han sitt v i guld direkt ur sin produktion. Men det i pengar satsade v, som inte flyter tillbaka till honom från II, blir penningreserv för kapitalisterna i II (pengar ur den redan förefintliga cirkulationen, som kommit från I och inte returnerats dit) och då blir i stället en del av deras mervärde inte förbrukat i konsumtionsvaror. Då det ständigt öppnas nya guldgruvor och tidigare nedlagda brukas på nytt så kommer en del av de pengar som guldproducenterna utbetalar som arbetslön, alltid från den penningmängd som redan fanns innan den nya guldproduktionen påbörjades. Finner dessa pengar inte vägen tillbaka till guldproducenterna (I g) uppsamlas de som penningreserv i avd. II.
Med avseende på mervärdet så kan guldproducenterna (I g) här alltid uppträda som köpare med sin merprodukt. De sätter in sitt m som guld i cirkulationen och byter det direkt mot konsumtionsvaror från avd. II c. Här användes guldet delvis som råmaterial och fungerar som den konstanta beståndsdelens (c) verkliga element av det produktiva kapitalet i avd. II. Såvitt detta inte är fallet blir det åter ett element i skattbildningen såsom penningreserv, och binder då en motsvarande del av mervärdet i avd. II. Även om i bortser från I c, som vi kommer att behandla senare,[58*] visar det sig här, att penningupplagring eller skattbildning kan vara ett nödvändigt led i den enkla reproduktionen också när ackumulation i ordets egentliga mening, d.v.s. reproduktion i utvidgad skala, är utesluten. Då detta årligen upprepas, så förklaras därmed den förutsättning från vilken' vi utgått vid betraktande av den kapitalistiska produktionen: att vid reproduktionens början fanns en penningmängd hos kapitalisterna i avd. I och II, som motsvarade den varuomsättning som skulle förmedlas. Sådan upplagring förekommer t.o.m. efter avdrag av det guld som förloras genom förslitning av de cirkulerande pengarna.
Det är självklart, att ju äldre den kapitalistiska produktionen blir, desto större blir den uppsamlade penningmängden, desto mindre blir då också den årliga guldproduktionen sedd i proportion till den redan förefintliga penningmängden, även om guldproduktionen i sig själv kan vara betydande. Helt allmänt ska vi nu ännu en gång återkomma till de invändningar, som har riktats mot Tooke.[CXI*] Hur kan det vara möjligt att varje kapitalist tillägnar sig ett mervärde i form av pengar ur den årliga produktionen, eller att han, annorlunda uttryckt, drar ut mer pengar ur cirkulationen än han satsar, då det ju i sista hand är kapitalistklassen själv, som måste betraktas som källan till alla de pengar som överhuvudtaget satsas i produktionen?
Vi sammanfattar här vad som tidigare har framställts utförligare i Kap. 17.
1. Den enda förutsättning som här är nödvändig, nämligen att det måste finnas tillräckligt med pengar tillgängliga för att omsätta hela årets varuproduktion, beröres inte av att en del av varuvärdet består av mervärde. Låt oss anta, att hela varuproduktionen tillhör arbetarna själva. Deras merarbete skulle då vara merarbete till förmån för dem själva, inte för kapitalisterna, men varuvärdet skulle fortfarande vara oförändrat, och skulle under för övrigt samma förhållanden också kräva samma penningmängd för sin cirkulation. Frågan är alltså i båda fallen endast: Varifrån kommer de pengar som omsätter hela detta totala varuvärde? - och kan inte vara: Varifrån kommer de pengar som användes till att realisera mervärdet?
Visserligen består värdet av varje enskild vara av c + v + m. För att omsätta den samlade varumängden behövs därför å ena sidan pengar till cirkulationen av kapitalet c + v, och å andra sidan en penningsumma för cirkulation av kapitalisternas reveny, mervärdet m. För hela kapitalistklassen, liksom för den enskilde kapitalisten, är de pengar som satsas som kapital något annat än de pengar han förbrukar som reveny. Varifrån kommer de sistnämnda pengarna? Förklaringen är enkel, en del av samhällets samlade penningmängd, som behärskas av kapitalistklassen, cirkulerar som dess reveny. Vi har redan visat, att varje kapitalist som startar ett nytt företag och under anläggningsperioden måste skjuta till pengar för sin personliga förbrukning, får dem tillbaka genom att dessa pengar tjänar till att realisera hans eget mervärde så snart företaget är i gång. Men allmänt sett har dessa svårigheter två orsaker:
För det första. Betraktar vi endast cirkulationen och kapitalets omslag, alltså kapitalisten bara som en personifikation av kapitalet och inte som kapitalistisk konsument och goddagspilt, ser vi visserligen att han ständigt sätter in mervärde i cirkulationen som beståndsdel av sitt varukapital, men vi ser aldrig att han använder pengarna som personlig reveny, eller att han satsar dem i cirkulationen för att förbruka mervärde.
För det andra. När kapitalistklassen sätter in en viss summa pengar av sin personliga reveny i cirkulationen, så ser det ut som om den betalar för en motsvarande del av den årliga produkten, som därmed upphör att representera mervärde. Men i verkligheten kostar merprodukten inte kapitalisten någonting. Som klass betraktat äger och förbrukar den merprodukten gratis, och penningcirkulationen ändrar ingenting i detta förhållande. Den förändring, som penningcirkulationen framkallar, består i att varje enskild kapitalist, i stället för att förbruka sin merprodukt in natura, vilket för det mesta inte skulle vara möjligt, sättes i stånd till att byta den mot ett lika stort värde av andra varor av alla slag från den samlade samhälleliga merprodukten. Vår undersökning av cirkulationens mekanik har visat, att om kapitalistklassen sätter in en del av sin reveny i cirkulationen kommer pengarna senare tillbaka, så att samma process kan börja på nytt. Som klass betraktat är kapitalisterna därför alltid i besittning av de pengar som behövs för att omsätta mervärdet. Då de inte bara drar ut mervärde från cirkulationen i form av varor utan också för tillbaka de pengar med vilka varorna köpes, är det uppenbart att varorna i verkligheten drages ut ur cirkulationen utan något vederlag. De kostar inte kapitalisten någonting, trots att han betalat dem med pengar. Om jag skulle köpa varor för 1 £ och försäljaren ger mig pundet tillbaka för en merprodukt, som inte har kostat mig något, så har jag uppenbarligen fått varorna gratis. Att samma process ständigt upprepas ändrar ingenting, eftersom det är ett faktum att jag ständigt får varor och ändå alltid har kvar mina pengar, även om jag tillfälligt lämnar dem ifrån mig för att köpa nya varor. Kapitalisten får ständigt pengar tillbaka för en merprodukt, som inte har kostat honom något.
Vi har tidigare sett, att hos A. Smith upplöser sig det samlade samhälleliga produktvärdet i reveny, v + m, att alltså det konstanta kapitalvärdet sättes lika med noll. Därav följer med nödvändighet, att de pengar som behövs för cirkulationen av den årliga revenyn också räcker till för cirkulationen av hela årsprodukten, och att därför de 3.000 i pengar, som i vårt exempel behövs för att ersätta konsumtionsvaror till ett värde av 3.000 också är tillräckligt för att omsätta den samlade årsprodukten till ett värde av 9.000. Detta är i verkligheten också A. Smiths uppfattning och den upprepas av Th. Tooke. Denna felaktiga föreställning om förhållandet mellan den penningmängd, som behövs för att omsätta revenyn till pengar och den penningmängd som behövs för att få den totala samhälleliga produkten att cirkulera, är ett oundvikligt resultat av att man inte har förstått hur de olika faktorerna av årsproduktens värde reproduceras och materiellt förnyas. Den är därför redan tidigare vederlagd.
Här citerar vi Smith och Tooke direkt:
Smith säger, Bok II, kap. 2:
"Cirkulationen i varje land kan delas i två avdelningar. Köpmännens cirkulation sinsemellan och cirkulationen mellan köpmän och konsumenter. Även om samma penningstycken, metall eller papper, användas än i den ena än i den andra cirkulationen, så försiggår dock båda samtidigt bredvid varandra och var och en av dem behöver därför en bestämd penningmängd av det ena eller andra slaget för att fungera. Värdet av de mellan de olika köpmännen cirkulerande varorna kan aldrig överstiga värdet av de mellan köpmän och konsumenter cirkulerande varorna, då alla de varor som köpmännen köper till slut måste försäljas till konsumenterna. Då cirkulationen mellan köpmännen sker i stora partier, fordras det i allmänhet en tämligen stor summa för varje enskild omsättning. Cirkulationen mellan köpmän och konsumenter sker däremot i små mängder och fordrar ofta mycket små penningbelopp; en shilling eller t.o.m. en halv penny räcker många gånger. Men små summor cirkulerar mycket hastigare än stora ... Ehuru alla konsumenters årliga köp är åtminstone" (detta "åtminstone" är väl härligt!) "lika med alla köpmäns i värde, så kunna de därför ändå i regel klaras med en betydligt mindre penningsumma o.s.v."
Till detta ställe hos A. Smith anmärker Th. Tooke (an Inquiry into the Currency Principle. London 1844, sid. 34-36:
"Det kan inte råda något tvivel om, att den här definierade skillnaden är sakligt riktig ... Utbyte mellan köpmän och konsumenter innesluter också betalning av arbetslönen, som utgör konsumenternas huvudinkomst (the principle means) ... Alla omsättningar köpmännen emellan, d.v.s. alla försäljningar från producenter eller importörer genom alla mellanled fram till detaljhandeln eller exportören är överföring av kapital. Men sådan kapitalöverföring förutsätter inte nödvändigtvis, och medför heller inte alltid, en verklig utbetalning av banksedlar eller mynt - jag menar en materiell inte fingerad utbetalning - vid tiden för överförandet ... Totalbeloppet av omsättningen mellan köparna inbördes måste i sista instans bestämmas och begränsas av omsättningen mellan köpmän och konsumenter."
Om den sista satsen stod ensam, kunde man tro att Tooke bara konstaterar, att det föreligger ett beroendeförhållande mellan köpmännens inbördes omsättning och omsättningen mellan köpmän och konsumenter, med andra ord mellan värdet av den samlade årliga totalrevenyn och värdet av det kapital med vilket det producerats. Detta är dock inte fallet. Han godkänner uttryckligen A. Smiths uppfattning. En särskild kritik av hans cirkulationsteori är därför överflödig.
2. Varje industrikapitalist satsar, då han grundlägger sitt företag, en penningsumma till inköp av fast kapital, som han först gradvis under årens lopp får tillbaka genom försäljning av de producerade varorna. Till en början satsar han alltså mera pengar i cirkulationen än han får ut därifrån. Detta upprepas varje gång det fasta kapitalet förnyas in natura. Det upprepas varje år i en rad företag vars fasta kapital förnyas, och det upprepar sig i mindre skala vid varje reparation, vid varje delvis förnyelse av det fasta kapitalet. Om det alltså å ena sidan drages ut ur cirkulationen mer pengar än vad som sättes in, sker samtidigt också det motsatta.
I alla industrigrenar, vilkas produktionsperiod (åtskild från arbetsperioden) omfattar en längre tid, satsar de kapitalistiska producenterna ständigt pengar in i cirkulationen, dels för att betala den använda arbetskraften, dels för inköp av de produktionsmedel som förbrukas. Utan att varumarknaden får någon ersättning i form av nya varor drar dessa företag direkta produktionsmedel ur omsättningen, dessutom dels indirekt också konsumtionsvaror genom arbetarna som förbrukar sin arbetslön och dels direkt genom kapitalisterna själva, som inte har några hämningar när det gäller sin konsumtion. Under denna period tjänar de pengar, som de har satsat i cirkulationen, till att omsätta varuvärdet inklusive det däri inneslutna mervärdet till pengar. Mycket betydande blir detta moment i utvecklad kapitalistisk produktion vid långfristiga anläggningsarbeten utförda av aktiebolag etc. som järnvägar, kanaler, varv, stora byggnader i städerna skeppsbyggen, dräneringsarbeten i större omfattning o.s.v.
3. Medan de övriga kapitalisterna, bortsett från de pengar som uppsamlas till förnyelse av det fasta kapitalet, drar ut mer pengar ur omsättningen än de sätter in i den vid sina inköp av arbetskraft och rörligt kapital, satsar de guldproducerande kapitalisterna ständigt pengar i omsättningen, under det att de - om man bortser från det guld, som tjänar som råvara - bara drar ut varor från den. Det konstanta kapitalet, med undantag för förslitningsdelen, den större delen av det variabla och hela mervärdet med undantag av den penningreserv de kan ha samlat, satsas som pengar i cirkulationen.
4. Å ena sidan cirkulera de mest skiftande slag av varor som inte har producerats under årets lopp, som jordegendomar, hus o.s.v., vidare produkter vilkas produktionsperiod sträcker sig över längre tid än ett år, som kreatur, trä, vin o.s.v. Förutom de pengar som den vanliga omsättningen kräver, måste det därför alltid finnas latenta penningkapital som inte är i verksamhet, men som under givna omständigheter kan träda i funktion. Värdet av sådana produkter cirkulerar också ofta gradvis, exempelvis värdet av hus som är uthyrda under många år.
Å andra sidan förmedlas inte hela reproduktionen genom penningcirkulation. Den gäller i första hand den totala produktionsprocessen sedan produktionsmedlen är inköpta, dessutom alla de produkter, som producenten själv förbrukar, antingen individuellt eller produktivt, bl.a. lantarbetarnas förplägning och annan ersättning in natura.
Den penningmängd alltså, som omsätter den årliga produkten, och finnes att tillgå i samhället, har undan för undan ackumulerats. Den tillhör inte detta års värdeprodukt, med undantag möjligen för ersättningsguldet för förslitna mynt.
Vi förutsätter här, att cirkulationen uteslutande förmedlas med ädelmetallpengar, och i den enklaste formen, köp och försäljning mot kontanter, oaktat själva guldmetallen mycket väl också kan fungera som betalningsmedel och historiskt också verkligen har gjort det, medan ett kreditväsen och bestämda sidor av penningomsättningens mekanik har utvecklat sig på denna grundval.
Denna förutsättning göres inte bara av metodiska hänsyn, trots att dess betydelse visar sig redan däri, att såväl Tooke och hans skola som dess motståndare i sina kontroverser ständigt måste gripa tillbaka på hypotesen om rent metallisk cirkulation, när de behandlade banksedelcirkulationen. De var tvungna att göra detta i efterhand, men de gjorde det då mycket ytligt och detta var nödvändigt eftersom utgångspunkten bara spelar rollen av incidenspunkt i analysen.
Men den enklaste analys av penningcirkulationen i sin ursprungliga form - och den är här ett oupplösligt led i den årliga reproduktionen - visar:
a) Under utvecklade kapitalistiska produktionsförhållanden, alltså när lönarbetssystemet är förhärskande, spelar penningkapitalet uppenbarligen en huvudroll, då det variabla kapitalet måste tillföras i denna form. I samma mån som lönarbetssystemet utvecklar sig förvandlas alla produkter till varor och måste därför också, med enstaka viktiga undantag, genomgå förvandling i pengar som ett led i sitt kretslopp. Det måste finnas en tillräcklig penningmängd för att omsätta dessa varor och största delen av dessa pengar utbetalas som arbetslön. Pengarna satsas av den industrielle kapitalisten som variabelt kapital genom att han utbetalar arbetslönen, och arbetarna använder praktiskt taget alla dessa pengar som cirkulationsmedel (köpmedel). Detta står helt i motsats till naturahushållningen, sådan den framträder på grundval av varje personligt beroendeförhållande (livegenskapen inberäknad), och än mer på det mer eller mindre primitiva samhällets, antingen detta är förbundet med personligt beroendeförhållande respektive slaveri eller inte.
Under slaverisystemet antar det penningkapital, som användes till köp av arbetskraft, form av fast kapital som gradvis ersättes genom slavens arbete under hans aktiva livsperiod. Hos atenarna blev därför den vinst som en slavägare skaffade sig genom direkt industriell användning av sina slavar, eller indirekt genom att hyra ut dem till andra industriidkare (t.ex. för gruvarbete), uppfattat som ränta och amortering av det satsade kapitalet, alldeles som den industrielle kapitalisten uppfattar en del av mervärdet och ersättningen för förslitningen på det fasta kapitalet som ränta och ersättning för det fasta kapitalet. Detsamma gäller också de kapitalister som hyr ut fast kapital (hus, maskiner etc.). Husslavar, antingen de användes för hushållsarbete eller lyx, räknas inte i detta sammanhang, de motsvarar vårt tjänstefolk. Men även slavsystemet såsom den förhärskande formen för produktivt jordbruk, manufaktur, skeppsfart o.s.v. behåller ett inslag av naturahushållning. Detta var t.ex. förhållandet i Greklands högt utvecklade stater och i Rom. Slavmarknaden fick ständigt ny tillförsel av varan arbetskraft genom krig, sjöröveri o. s. v. Detta röveri var inte förmedlat genom någon cirkulationsprocess utan ett tillägnande in natura av främmande arbetskraft genom direkt fysiskt tvång. I Förenta staterna utvecklades ett område mellan lönarbetarstaterna i norr och slavstaterna i söder, där man bedrev uppfödning av slavar för sydstaterna. De slavar som såldes på slavmarknaden var då själva en del av den årliga reproduktionen. Detta räckte emellertid inte till för längre tid, och för att fylla marknaden fortsatte man därför med den afrikanska slavhandeln så länge det var möjligt.
b) På den kapitalistiska produktionens bas försiggår organiskt från- och tillströmningar av pengar vid omsättning av den årliga produkten. Det fasta kapitalet satsas på en gång, medan dess värde gradvis under loppet av flera år drages tillbaka från cirkulationen. Det ombildas därmed så småningom till pengar genom årlig skattbildning. Den penningreserv, som därmed skapas är till sitt väsen totalt olik den parallellt pågående skattbildning som beror på den årliga nya guldproduktionen. Pengarna satsas i produktionsprocessen för högst olika tidslängd, allt efter produktionsperiodens varaktighet. De måste därför också redan på förhand ha varit hopsamlade som reserv innan de kan användas till inköp av fast kapital och innan de på nytt kan dragas ut från cirkulationen genom försäljning av varorna. Investeringstidens längd är också beroende av produktionsortens avstånd från varumarknaden och av olikheten i återflödets storlek och period, som är avhängigt av produktionsförrådens nivå, respektive den relativa storleken på produktionsförråden inom olika företag och hos de olika enskilda kapitalister inom samma affärsgren, alltså terminerna för inköp av det konstanta kapitalets element - allt detta gäller reproduktionsåret. Alla dessa olika sidor av kapitalets kretslopp behöver bara ha visat sig genom erfarenheten för att kreditsystemet skulle tagas till hjälp för att organisera utlåning av de lediga kapitalen.
Därtill kommer olikheten mellan de företag där produktionen under normala förhållanden pågår oavbrutet och i samma skala och de företag som under olika årstider använder olika mängd arbetskraft, som t.ex. jordbruket.
Som ett exempel på den förvirrade och samtidigt skrytsamma tanklösheten som politiska ekonomer kan visa, när de ska undersöka den samhälleliga reproduktionen kan den store logikern Destutt de Tracy tjäna (jämför bok I, s. 141, not 30), som t.o.m. Ricardo tog på allvar och kallar "a vary distinguished writer"[CXII*]. (Principles, s. 333.)
Denne framstående författare ger följande upplysningar angående den totala samhälleliga reproduktions- och cirkulationsprocessen:
"Man kommer att fråga mig, hur dessa industriföretagare kan tjäna så stora profiter och var de får dem ifrån. Jag svarar, att de kunna göra detta genom att de säljer allt vad de producerar dyrare än vad det kostar dem
1. till varandra alla de produkter, som är avsedda att tillfredsställa deras egna behov, och som de betalar med en del av sin profit.
2. till lönarbetarna, både till dem som de själva har i sin tjänst och de overksamma kapitalisternas tjänare; på detta sätt får de hela arbetslönen tillbaka bortsett från en del små besparingar.
3. till de overksamma kapitalisterna, som de betalar med den del av sin reveny, som inte redan har gått åt till de lönarbetare som de direkt sysselsätter, så att hela den ränta, som årligen betalas ut till dessa overksamma kapitalister, på den ena eller andra av dessa vägar flyter tillbaka till dem." (Destutt de Tracy, Traité de la volonté et de ses effets. Paris 1821, s. 239.)
Kapitalisterna berikar sig alltså för det första genom att de, vid omsättningen av den del av mervärdet som de använder till sin privatkonsumtion eller förbrukar som reveny, alla ömsesidigt profiterar på varandra. Är denna del av mervärdet, respektive deras profit = 400 £, så blir dessa till 500 £ genom att var och en av dem säljer sin del av de 400 med en fördyring av 25%. Då alla gör på samma sätt, blir emellertid resultatet detsamma som om de alla hade sålt sina varor i överensstämmelse med värdet. Skillnaden är bara att det behövs en penningmängd på 500 £ i stället för 400 £ för att cirkulera ett varuvärde på 400 £, och detta synes snarare vara en metod att göra sig utfattig än att göra sig rik, då de måste improduktivt bevara en stor del av sin totalförmögenhet i den onyttiga formen av cirkulationsmedel. Resultatet blir att kapitalisterna, trots den allsidiga nominella prishöjningen på alla varor, bara har fördelat varor till ett värde av 400 £ emellan sig för sin privatkonsumtion, medan den samtidigt alla har haft nöjet att låta 400 £ varuvärde cirkulera med hjälp av en penningmängd på 500 £.
Förutsättningen är emellertid att dessa varor innehåller en profit, och Destutt skulle just förklara varifrån denna profit kommer. De pengar, som behövs för att cirkulera dem är en helt underordnad fråga. De varor, i vilka profiten framställes, synes uppkomma genom att kapitalisterna inte bara säljer dessa varor till varandra, vilket redan är vackert och djupt tänkt, utan också säljer dem för dyrt. Nu känner vi alltså en av källorna till kapitalistens berikande. Den motsvarar precis "Onkel Bräsigs" [23] hemlighet, att stor fattigdom kommer av stor pauvreté[CXIII*].
2) Kapitalisterna säljer dessutom
"till lönarbetarna, både till dem som de själva har i sin tjänst och de overksamma kapitalisternas tjänare; på detta sätt får de hela arbetslönen tillbaka bortsett från en del små besparingar".
Det faktum att de pengar, som kapitalisterna utbetalar som arbetslön, senare flyter tillbaka till dem, är enligt Destutt dessa kapitalisters andra källa till berikande.
Om alltså kapitalistklassen t.ex. betalar arbetarklassen 100 £ i lön och därefter samma arbetare köpa av samma kapitalister till samma värde 100 £ och därefter summan 100 £, vilken kapitalisterna som köpare av arbetskraft har satsat, flyter tillbaka till dem vid försäljning av varor om 100 £ till arbetarna, så berikar sig kapitalisterna. För vanligt människoförstånd ser det ut som om kapitalisterna efter denna procedur åter var i besittning av 100 £, som de ägde innan proceduren började. Först hade de ju 100 £ pengar och köpte för dessa 100 £ arbetskraft. För dessa 100 £ pengar producerar det köpta arbetet varor till ett värde av, så vitt vi hittills veta, 100 £. Genom försäljning av dessa 100 £ varor till arbetarna får kapitalisterna 100 £ pengar tillbaka. Kapitalisterna äga alltså åter 100 £ pengar men arbetarna för 100 £ vara, som de ha producerat själva. Hur kapitalisterna ska kunna få någon vinst på detta kan man inte inse. Om de 100 £ pengar inte flöt tillbaka till dem, så hade de att betala arbetarna för det första 100 £ pengar i arbetslön och skulle för det andra bli tvungna att ge dem gratis produkten av deras arbete; för 100 £ konsumtionsvaror. Tillbakaflödet kunde på sin höjd förklara, varför kapitalisterna genom operationen inte blivit fattigare, men ingalunda varför de därigenom blivit rikare.
En annan fråga är visserligen hur det kommer sig, att kapitalisterna äger de 100 £ pengar, och varför arbetarna är tvungna att i stället för att producera varor för egen räkning byta ut sin arbetskraft mot dessa 100 £. Men detta förhållande fordrar ingen förklaring för tänkare av Destutts kaliber.
Destutt är emellertid inte själv helt tillfreds med denna lösning. Han har inte direkt sagt att man berikar sig genom att utbetala en penningsumma på 100 £ för att sedan få pengarna tillbaka igen. Det visar ju bara att pengarna inte har gått förlorade. Han har sagt att kapitalisterna berikar sig,
"genom att de säljer allt vad de producerar dyrare än det kostat dem att köpa".
Kapitalisterna berikar sig alltså genom att ta överpriser när de säljer varor till arbetarna. Utmärkt!
"De betala arbetslön ... och allt detta flyter tillbaka till dem genom alla dessa människors utgifter, som betalar dem [produkterna] dyrare än det kostat dem [kapitalisterna] på grundval av denna arbetslön" (s. 240).
Kapitalisterna betalar alltså 100 £ i lön till arbetarna och därefter säljer de åt dem deras egen produkt för 120 £, så att inte bara de 100 £ flyter tillbaka utan ytterligare ett överskott på 20 £? Detta är omöjligt. Arbetarna har bara de pengar att betala med, som de har mottagit som arbetslön. Har de fått 100 £ från kapitalisten, så kan de också bara köpa för 100 £ och inte för 120 £. Så kan det inte gå till. Det finns emellertid en annan utväg. Arbetarna köper av kapitalisterna för 100 £, men får i verkligheten varor som bara är värda 80 £. De har då utan tvivel blivit lurade på 20 £, och kapitalisterna har berikat sig med lika mycket, emedan de faktiskt betalat arbetskraften 20% under dess värde eller på en omväg har gjort ett avdrag på den nominella arbetslönen med 20%.
Kapitalistklassen skulle uppnå detsamma om den från början betalade arbetarna blott 80 £ lön och efteråt levererade för dessa 80 £ varor till samma värde. Detta förefaller som den normala vägen - om man räknar med klassen som helhet - då enligt herr Destutt själv arbetarklassen måste få "tillräcklig lön" (s. 219) och den då åtminstone måste räcka till för att uppehålla deras existens och arbetsduglighet, "att förskaffa sig den knappaste existens" (s. 180). Får arbetarna mindre lön, så skulle detta enligt Destutt medföra "industrins död" (s. 208) något som inte förefaller att vara ett medel till berikande av kapitalisterna. Men, oavsett hur hög lönen är, utbetalar kapitalistklassen åt arbetarklassen en lön, som har ett bestämt värde, t.ex. 80 £, och med dessa pengar kan den köpa ett varuvärde på 80 £. Kapitalisterna blir inte rikare genom att dessa pengar flyter tillbaka, när varorna säljas. Utbetalar de däremot 100 £ i lön och säljer för dessa 100 £ ett varuvärde på 80 £, så betalar de 25% mer än den normala lönen och levererar i stället 25% mindre i varor.
Med andra ord: den fond, från vilken kapitalisterna drar sin profit, skulle bildas genom avdrag från den normala arbetslönen, då man betalar arbetskraften under dess värde d.v.s. under värdet av de livsmedel, som är nödvändiga för dess normala reproduktion som lönarbetare. Om alltså en normal arbetslön betalas ut, vilket ska ske enligt Destutt, så finns ingen profitfond varken för de industriella eller de overksamma kapitalisterna.
Herr Destutt hade alltså tvingats reducera hela hemligheten med kapitalistklassens berikande till detta: de gör avdrag på arbetslönen. De andra källor till mervärde, som han talar om under 1 och 3, skulle därmed falla bort.
I alla de länder där arbetarnas penninglön bara nätt och jämt räcker till för att köpa de livsmedel som är nödvändiga för att arbetarklassen ska kunna bestå, skulle det alltså inte finnas någon konsumtionsfond och ingen ackumulationsfond, alltså inte heller någon existensfond för kapitalistklassen, alltså inte heller någon kapitalistklass. Enligt Destutt förhåller det sig också på detta sätt i alla rika och högt utvecklade länder med gammal civilisation ty här;
"i våra traditionella samhällen är den fond, ur vilken lönen bestrides ... en nära nog konstant storhet" (s. 202).
När kapitalisterna gör avdrag på lönen skaffar de sig inte sin profit genom att först betala arbetarna 100 £ och efteråt leverera honom 80 £ i varor för dessa pengar - alltså i själva verket föra i cirkulation 80 £ vara genom den 25% för stora penningsumman 100 £. Detta sker i stället genom att kapitalisten förutom mervärdet (den del av produkten vari mervärdet framträder), tillägnar sig 25% av den del av produkten, som annars skulle tillfalla arbetarna som arbetslön. På det enfaldiga sätt, som Destutt uppfattar förhållandet, skulle kapitalistklassen absolut inte vinna något. Den betalar 100 £ i arbetslön och ger arbetaren 80 £ i varuvärde av hans egen produkt. Men på nästa avlöningsdag betalar de åter 100 £ för samma procedur. De roar sig med att satsa 100 £ pengar och leverera 80 £ vara i st. f. att betala 80 £ i lön och leverera varor för 80 £ i utbyte mot pengarna. De satsar med andra ord ständigt 25% mer pengar i cirkulationen än som är nödvändigt, vilket är ett ganska egendomligt sätt att berika sig.
3) Slutligen säljer kapitalistklassen
"till de overksamma kapitalisterna, som de betalar med den del av sin reveny, som inte redan har gått till de lönarbetare, som de direkt sysselsätter, så att hela den ränta som årligen betalas ut till dessa overksamma kapitalister, på den ena eller andra av dessa vägar flyter tillbaka till dem".
Vi har redan tidigare sett att de industriella kapitalisterna
"med en del av sina profiter betalar hela den del av sin konsumtion, som är bestämd att tillgodose deras behov".
Om vi antaga att deras profiter är = 200 £. 100 £ t.ex. använda de för sin individuella konsumtion. Men den andra hälften = 100 £ tillhör inte dem utan de overksamma kapitalisterna, d.v.s. jordräntetagare och de kapitalister som lever på penningräntor. De ska alltså betala 100 £ pengar till dessa herrar. Vi tänker oss, att av dessa pengar behöva de sistnämnda 80 £ för sin egen konsumtion och 20 £ för att köpa tjänster etc. De köpa alltså med de 80 £ konsumtionsvaror av de industriella kapitalisterna. Därmed avgår från dessa en produkt för 80 £ medan de får 80 £ pengar tillbaka eller 4/5 av de 100 £, som de har betalat till de overksamma kapitalisterna i form av jordränta, penningränta etc. Vidare har betjäntklassen, de overksamma kapitalisternas direkta lönarbetare, fått av sitt herrskap 20 £. De köpa också för dessa pengar av de industriella kapitalisterna för 20 £ konsumtionsvaror. Därmed avgår från dessa ytterligare 20 £ produkt, 20 £ pengar flyter tillbaka och därmed den sista femtedelen av de 100 £ pengar, som de har betalt till de overksamma kapitalisterna såsom jordränta, penningränta etc.
Vid slutet av transaktionen har de 100 £ pengar strömmat tillbaka, som de industriella kapitalisterna avstått till de overksamma kapitalisterna för betalning av jordränta, penningränta etc., medan hälften av deras merprodukt = 100 £ flyttats över från dem till de overksamma kapitalisternas konsumtionsfond.
Därmed har tillbakaflödet av de 100 £ pengar, som de industriella kapitalisterna betalade till de overksamma kapitalisterna avslutats. Har Destutt rätt i att de industriella kapitalisterna tjänar på detta? De hade från början en värdesumma på 200 £, därav 100 £ i pengar och 100 £ i konsumtionsvaror. Efter transaktionen har de bara hälften. De har fått tillbaka de 100 £ i pengar men förlorat 100 £ i konsumtionsvaror. Dessa finns nu i de overksamma kapitalisternas händer. De har alltså blivit 100 £ fattigare i stället för rikare. Om de i stället direkt hade betalat jordränta, penningränta etc. med själva produkten skulle de visserligen inte ha fått de 100 £ i pengar tillbaka, men då hade de inte heller betalat ut dessa pengar. Under naturahushållningen hade saken helt enkelt ordnats genom att de själv behållit hälften av merprodukten, medan den andra hälften lämnades till de overksamma kapitalisterna. Inte ens Destutt hade kunnat känna sig frestad att förklara detta som ett medel att berika sig.
Det lönar sig naturligtvis för de industriella kapitalisterna, att låna jord och pengar från de overksamma kapitalisterna mot att betala en del av mervärdet som ränta. Det är ju ett villkor för all produktion att den är profitabel. Denna profit utvinnes genom att jord och kapital användes, men inte från den ränta som betalas. Räntan är tvärtom ett avdrag från profiten. Annars måste man göra gällande, att de industriella kapitalisterna inte skulle bli rikare utan fattigare, om de kunde behålla också den andra hälften av mervärdet i stället för att ge bort den. Men till en sådan förvirring för det, om man sammanblandar cirkulationens yttre former, som penningrörelserna, med fördelningen av själva produkten, vilken cirkulationen bara förmedlar.
Ändå är samma Destutt så knepig att han anmärker:
"Varifrån kommer dessa overksamma människors revenyer? Tages inte dessa revenyer från deras profit, som sätter kapitalet i verksamhet, från dem som lånar pengar för att betala det arbete som frambringar mera än det kostar, med andra ord de industriella kapitalisterna? Man måste alltid gå tillbaka till dem för att finna källan till all rikedom. Det är i verkligheten de, som underhåller de overksammas lönarbetare."
Här är alltså betalningen av denna ränta ett avdrag från de industriellas profit. Tidigare var det ett medel för dem att berika sig.
Men en tröst har vår Destutt ändå kvar. Dessa goda industriella driver samma trafik med de overksamma kapitalisterna som sinsemellan och med arbetarna. De säljer alla varor för dyrt till dem, exempelvis med 20% förhöjning. Nu är två ting möjliga. Antingen har de overksamma andra penningmedel än de 100 £, som de årligen får av de industriella, eller inte. I första fallet säljer de industriella varor och värde för 100 £ till ett pris av, vi kan säga, 120 £. De får då inte bara tillbaka de 100 £, som de har betalt ut till de overksamma, utan också 20 £ som verkligen är nytt värde för dem. Hur ser nu räkningen ut? De har lämnat 100 £ vara gratis, eftersom de 100 £ som ingick i betalningen var deras egna pengar. Alltså 100 £ i förlust. Men de fick också 20 £ utöver varuvärdet. Vinst på 20 £. Men 100 £ i förlust och 20 £ i vinst kan aldrig bli ett plus, det förblir alltid ett minus. Bedrägeriet har minskat de industriellas förlust men inte förvandlat den till en möjlighet att berika sig. Detta kan heller inte fortgå i längden. De overksamma kan inte fortsätta att betala 120 £, när de bara får in 100 £.
I det senare fallet säljer de industriella varor till ett värde av 80 £ för de 100 £, som de har betalt till de overksamma. Som förut ger de gratis bort 80 £ i form av jordränta, penningränta o.s.v. Bedrägeriet har förminskat tributen till de overksamma, men den existerar som förut, och enligt teorin att priset är beroende av säljarens goda vilja, kommer de overksamma att för framtiden vänta sig 120 £ i räntor för sin jord och sitt kapital i stället för 100 £.
Denna glänsande framställning är helt värdig den djuplodande tänkare, som å ena sidan skriver av Adam Smiths sats att
"arbete är källan till all rikedom" (s. 242),
och att de industriella kapitalisterna
"använda sitt kapital för att betala arbete, som reproducerar det med profit" (s. 246),
å andra sidan drar slutsatsen att dessa industriella kapitalister
"försörjer alla andra människor, är de enda som ökar samhällets rikedom och skaffar oss alla våra njutningsmedel" (s. 242),
och att arbetarna inte underhåller kapitalisterna utan kapitalisterna arbetarna. Denna slutsats grundar han helt snillrikt på det förhållandet att pengarna, som arbetarna betalas med, inte stannar i deras ägo utan ständigt återvänder till kapitalisterna som betalning för de varor som arbetarna producerat.
"De tar emot med ena handen och ger tillbaka med den andra. Deras konsumtion måste alltså anses vara frambringad av dem som betalar arbetslönen" (s. 235).
Efter denna uttömmande framställning av den samhälleliga reproduktionen och konsumtionen, sådan den är förmedlad genom penningcirkulationen, fortsätter Destutt:
"Det är detta, som gör rikedomens ständigt arbetande maskineri fullständigt, en rörelse som ehuru illa förstådd (mal connu[CXIV*] - säkerligen:) med rätta kallats cirkulation; ty den är i själva verket ett kretslopp och kommer alltid tillbaka till sin utgångspunkt. Denna punkt är den, där produktionen fullbordas" (s. 139, 140).
Destutt, that very distinguished writer, membre de l'Institut de France [24] et de la Société Philosophique de Philadelphie[CXV*] och faktiskt på sätt och vis ett ljus bland vulgärekonomerna anmodar slutligen läsaren att beundra den utomordentliga klarhet, varmed han framställer den samhälleliga processens förlopp, det ljus han sprider över ämnet, och nedlåter sig till att meddela läsaren varifrån allt detta ljus kommer. Detta måste återges i original:
« On remarquera, j'espère, combien cette manière de considérer la consommation de nos richesses est corcordante avec tout ce qeu nous avons dit à propos de leur production et de leur distribution, et en même temps quelle clarté elle répand sur toute la marche de la société. D'où viennent cet accord et lucidité? De ce que nous avons recontré la vérité. Cela rappelle l'effet de ces miroirs où les objets se peignent nettement et dans leurs justes proportions, quand on est placé dans leur vrai point-de-vue, et où tout paraît confus et désuni, quand on est trop près ou trop loin. »[CXVI*] (S. 242, 243.)
Voilà le crétinisme bourgeois dans toute sa béatitude![CXVII*]
I första boken visades hur ackumulationen förlöper för den enskilde kapitalisten. Tillsammans med varukapitalet säljes också den merprodukt som är bärare av mervärdet. Detta mervärde, som ombildats till pengar, använder kapitalisten till att ytterligare utöka sitt produktiva kapital. I produktionens nästa kretslopp levererar det utökade kapitalet en ökad produkt. Det som sker med varje enskilt kapital gäller också för den årliga totala reproduktionen, alldeles som vi vid undersökningen av den enkla reproduktionen har sett att den gradvisa ombildningen - hos enskilda kapital - av det förbrukade fasta kapitalet till penningreserv, skattbildning, också kommer till uttryck i den årliga samhälleliga reproduktionen. Om ett individuellt kapital är = 400 c + 100 v, det årliga mervärdet = 100, så är varuprodukten = 400 c + 100 v + 100 m. Dessa 600 ombildas till pengar, och av pengarna avsättas åter 400 c till inköp av konstant kapital, 100 till inköp av arbetskraft. Ifall det samlade mervärdet ackumuleras blir dessutom de 100 m ombildat till nytt konstant kapital genom att förvandlas till materiella beståndsdelar i det produktiva kapitalet. Vi förutsätter då: 1) att denna summa under de givna tekniska betingelserna är tillräckliga för att utvidga det konstanta kapitalet eller för att anlägga ett nytt industriellt företag. Men det kan också vara så att förvandlingen av mervärde till pengar, skattbildning måste försiggå mycket längre tid, innan denna process kan påbörjas, alltså verklig ackumulation, utvidgning av produktionen. 2) att produktionen i utvidgad skala redan har börjat, då pengar bara kan ombildas till produktivt kapital under förutsättning att produktionsmedlen kan köpas på marknaden. Det är då likgiltigt om dessa varor kan köpas färdiga eller om de måste förfärdigas på beställning. De betalas först efter det att de är producerade eller åtminstone efter att den verkliga reproduktionen i utvidgad skala, utvidgningen av den dittills normala produktionen, som planerats för deras insats, har börjat. De måste finnas där potentiellt d.v.s. i sina grundbeståndsdelar, då behövs bara impulsen av beställningen, d.v.s. köp av varan innan den producerats och dess förväntade försäljning, för att produktionen verkligen ska äga rum. Pengarna framkallar utvidgad reproduktion bara därför att möjligheterna redan finns där utan dem. Pengarna själva bildar inget led i den verkliga reproduktionen.
När kapitalist A t.ex. under ett eller flera år säljer de varor han producerar, så förvandlar han också den del av varuvärdet, som är bärare av mervärdet - merprodukten - så småningom till pengar. Han upplagrar dessa pengar undan för undan som potentiellt penningkapital; potentiellt därför att det kan och är bestämt att ersätta beståndsdelar av produktivt kapital. Men faktiskt är detta endast en enkel skattbildning, han samlar en penningreserv som inte är ett led i den verkliga reproduktionen. Hans verksamhet består då närmast i att successivt dra cirkulerande pengar ut ur cirkulationen. Detta utesluter naturligtvis inte att de cirkulerande pengar som han låser fast, själva - innan de kom in i cirkulationen - just varit en del av en annan skatt. Denna skatt, som A har, är visserligen potentiellt ett nytt penningkapital, men den bildar inget tillskott till den samhälleliga rikedomen, lika litet som om den gavs ut på konsumtionsvaror. Men pengar, som dras ut ur omloppet efter att tidigare ha cirkulerat, kan redan förut ha varit lagrade som penningreserv eller varit penningform av arbetslön, använts till inköp av produktionsvaror eller andra varor eller cirkulerat konstanta kapitaldelar eller en kapitalists reveny. Lika litet som pengarna under enkel varuproduktion kan få tiodubbelt värde för att de slår om tio gånger om dagen och realiseras i tio olika varuvärden kan dessa pengar vara ny rikedom. Varorna finns där utan dem, och själva förblir de vad de är (eller förminskas genom förslitning) antingen de slår om en gång eller tio. Bara i guldproduktionen - såvida guldprodukten innehåller merprodukt, bärare av mervärde - har ny rikedom skapats (potentiella pengar), och endast om hela den nya guldprodukten[CXVIII*] inträder i cirkulationen, ökar den penningmaterialet för potentiella nya penningkapital.
Det mervärde, som uppsamlas i form av pengar, är visserligen inte någon ny del av den samhälleliga rikedomen, men den representerar ändå nytt potentiellt penningkapital på grund av den funktion för vilken det upplagras. (Vi ska senare se, att nytt penningkapital kan uppstå på annat sätt än genom att småningom uppsamlas i form av pengar.)
När varorna säljas utan efterföljande varuköp, drages pengarna ut ur cirkulationen och uppsamlas som penningreserv, skatt. Om denna operation uppfattas som allmänt försiggående, är det svårt att förstå varifrån köparna ska komma, då alla vill sälja för att upplagra pengar, och ingen vill köpa. Men det måste inte desto mindre uppfattas som en allmän process, då vi förutsätter, att varje individuellt kapital kan befinna sig i en ackumulationsperiod. Tänker man sig, att cirkulationsprocessen mellan den årliga reproduktionens olika delar försiggår i rät linje - vilket är felaktigt, då cirkulationen med få undantag består av mot varandra riktade och återgående rörelser - så borde man ta guld- (resp. silver-) producenterna som utgångspunkt, de köper utan att sälja, och förutsätta att alla andra säljer till dem. Då skulle hela den samhälleliga merprodukten (bärare av det samlade mervärdet) gå till guldproducenterna, medan alla andra kapitalister skulle fördela proportionellt mellan sig guldproducenternas mervärde, som av naturen redan finns i penningform. Den del av guldproducentens produkt, som ska förnya hans fungerande kapital, kommer redan att vara använd för detta ändamål. Guldproducenternas i guld producerade mervärde skulle då vara den enda fond, som kunde användas för att ombilda alla de övriga kapitalisterna årliga merprodukt till pengar. Den måste ha samma värde som hela det övriga samhälleliga årliga mervärdet, som då måste uppsamlas som penningreserv, skatt. Så orimlig som denna förutsättning är, skulle den inte tjäna till något annat än att förklara möjligheten för en allmän samtidig skattbildning, och man skulle inte ha kommit ett steg längre med hänsyn till själva reproduktionen, bortsett från guldproducenternas.
Innan vi löser denna skenbara svårighet, måste vi skilja mellan ackumulationen i avd. I (produktion av produktionsmedel) och i avd. II (produktion av konsumtionsvaror). Vi börjar med avd. I.
Det är klart, att både det kapital som nedlagts i de talrika industrigrenar som avd. I består av och de olika individuella företagen inom var och en av dessa industrigrenar befinner sig på olika utvecklingsstadier under den gradvisa ombildningen av mervärdet till potentiellt penningkapital, antingen detta penningkapital ska användas till att utöka det produktiva kapital, som redan är i verksamhet, eller till anläggning av nya industriföretag - de två formerna för utvidgning av produktionen. Varje kapitals utvecklingsstadium är här beroende av dess ålder, av den tid det varit i verksamhet helt bortsett från dess omfång, tekniska betingelser, marknadsförhållanden o.s.v. En del av kapitalisterna förvandlar ständigt sitt potentiella penningkapital (varje gång det uppnått passande storlek) till produktivt kapital, d.v.s. de använder sina penningreserver till att köpa produktionsmedel, tillskottselement av konstant kapital; medan andra kapitalister ännu endast uppsamlar sitt mervärde som potentiellt penningkapital. Dessa två grupper av kapitalister mötas därför, den ena som köpare, den andra som säljare, och var och en enbart i den ena av rollerna.
A säljer t.ex. 600 (= 400 c + 100 v + 100 m) till B (som kan representera mer än en köpare). Han har sålt för 600 varor mot 600 i pengar, varav 100 är det mervärde, som han drar ut ur cirkulationen och uppsamlar som pengar; men dessa 100 pengar är ingenting annat än penningformen av den merprodukt som tidigare var bärare av detta värde. Skattbildning är icke produktion, alltså inte i sig själv något tillskott till produktionen. Kapitalistens verksamhet består här inte av något annat än att han drar ut ur cirkulationen, lägger beslag på och håller fast den penningsumma 100, som han fick genom merproduktens försäljning. Det är inte bara kapitalisten A, som gör detta, också många andra kapitalister är lika ivrigt sysselsatta med liknande operationer på talrika punkter av cirkulationen. Dessa talrika punkter där pengar undandras cirkulationen och uppsamlas som ett stort antal individuella penningreserver, respektive potentiella penningkapital, synes skapa lika många hinder för cirkulationen, då pengarna förlorar sin rörlighet för kortare eller längre tid. Man måste då emellertid komma ihåg att penningreserver samlades också under enkel varucirkulation och långt före den kapitalistiska varuproduktionens uppkomst. Det finns alltid mera pengar i samhället än den del som befinner sig i aktiv cirkulation, även om denna efter omständigheterna ökar eller avtar. Samma skatter och skattbildning finner vi alltså i det moderna samhället, men här som ett oumbärligt led i den kapitalistiska produktionsprocessen.
Det är lätt att inse fördelarna av att alla dessa potentiella penningkapital genom kreditväsendet samlas i bankerna som disponibelt kapital, "loanable capital"[CXIX*], penningkapital. Det är då inte längre passivt, endast som ett framtidslöfte, utan aktivt, ockrande (här ocker i betydelsen växande).
A kan emellertid bara genomföra denna skattbildning om han ensidigt uppträder som säljare av merprodukten utan att använda pengarna till nya varuköp. Den successiva produktionen av merprodukt - bärare av det mervärde som ska bli pengar - är alltså förutsättningen för hans skattbildning. I det givna fallet, då vi endast undersöker cirkulationen inom avd. I, består merprodukten liksom den övriga delen av produktionen av produktionsmedel (naturaform för en del av det konstanta kapitalet i avd. I), som ska ingå som konstant kapital i samma avdelning. Vi ska snart se vad som händer med denna produkt, och vad köparna använder den till.
I detta sammanhang är det viktigt att hålla klart för sig, att A drar pengar ur cirkulationen som betalning för sitt mervärde, men samtidigt går hans varor in i cirkulationen utan att han tar ut andra varor, därigenom blir kapitalisten B i stånd att föra in pengar i cirkulationen genom att köpa varor utan motsvarande varuförsäljning. I det givna fallet går dessa varor in i B:s företag som fast eller rörlig del av det konstanta kapitalet. Mera om det senare förhållandet, när vi snart ska behandla merproduktens köpare B.
*
Alldeles som vid undersökningen av enkel reproduktion, visar det sig också här, att omsättningen av de olika delarna av den årliga produkten på intet sätt förutsätter att varje varuförsäljning alltid följes av ett köp eller att ett köp alltid följes av en varuförsäljning, så att omsättningen faktiskt bara försigginge som ett ensidigt byte vara mot vara, som den politiska ekonomin, och särskilt frihandelsanhängarna efter fysiokraterna och Adam Smith antar. Varuomsättningen måste också omfatta reproduktion av kapitalet, återupprättande av dess olika beståndsdelar; konstant kapital, variabelt kapital, fast och rörligt kapital, penningkapital och varukapital. Vi vet att det fasta kapitalet under hela den tid det är i verksamhet efter att det en gång är inköpt inte förnyas men fortsätter att göra tjänst i sin gamla form, medan dess värde gradvis uppsamlas som pengar. Den periodiska förnyelsen av det fasta kapitalet II c (vilket totala kapitalvärde omsättes i element till ett värde av I [v + m]) förutsätter å ena sidan enbart köp av fast kapital avd. II c, i det att det värde som avd. II gradvis har uppsamlat som penningreserv återfår sin ursprungliga form, detta motsvaras av enbart försäljning av I m. Å andra sidan förutsätter detta varuköp en rad tidigare försiggående enbart försäljningar av avd. II c, då den del av varupriset som motsvarar förslitningen av det fasta kapitalet uppsamlades som pengar. Dessa försäljningar motsvaras av enbart köp av I m. För att omsättningen ska förlöpa normalt måste förutsättningen vara, att II c ensidiga köp är av samma värdestorlek som den ensidiga försäljningen av II c, och att den ensidiga försäljningen av I m till II c, del 1, är lika med dess ensidiga köp från II c, del 2 (s. 404). Annars blir den enkla reproduktionen störd; enbart köp på den ena sidan måste täckas av enbart försäljning på den andra. Likaså måste man förutsätta, att den ensidiga försäljningen av den skattbildande delen A, av I m, är i jämvikt med det ensidiga inköpet av delen B, av I m, som använder sina reserver till att förnya delar av sitt produktiva kapital.
Återupprättas jämvikten genom att köparna senare uppträder som säljare av varuvärde till samma belopp och säljarna som köpare, kommer pengarna alltid tillbaka till den som först införde dem i cirkulationen vid sitt ensidiga varuköp. Den verkliga jämvikten med avseende på själva varuomsättningen, omsättningen av den årliga produktens olika delar, är emellertid betingad av att de varor som omsättes med varandra är av samma värde.
Under normala kapitalistiska förhållanden försiggår inom omsättningen en rad ensidiga varuförvandlingar; ensidigt köp å ena sidan och ensidiga försäljningar å den andra. Jämvikt i omsättningen är därför betingad av att det samlade värdet av de ensidiga köpen och de ensidiga försäljningarna täcker varandra. Då den kapitalistiska produktionen medför att produkterna omsättas som varor, innebär det också att pengarna inte bara användes som cirkulationsmedel utan också som penningkapital inom varuproduktionen. Därvid uppstår vissa för detta produktionssätt säregna betingelser för den normala omsättningen, och därmed också för penningproduktionens normala förlopp i både enkel och utvidgad skala. Dessa betingelser kan emellertid lika gärna medföra ett onormalt förlopp, som slår om i kriser, då jämvikten själv är en tillfällighet, vid den spontana utvecklingen av produktionen.
Vi har också sett, att när arbetslönen i avd. I v användes till köp av varor till samma värde från II c, blir resultatet till slut, att det konstanta kapitalet i avd. II förnyas med varor från avd. I, att alltså beträffande totalkapitalisten II försäljningen av den egna varan kompletteras med köp av varor från I, som motsvarar det värde som sålts. Dessa köp och försäljningar äger alltså rum, men inte som ett ömsesidigt utbyte mellan kapitalisterna i I och II. Utan II c säljer sina varor till arbetarklassen i I, som bara uppträder som köpare, under det att kapitalisterna i II ensidigt uppträder som säljare. Med dessa pengar uppträder därefter II c ensidigt som varuköpare mot kapitalisten I, som å sin sida bara är säljare av beloppet I v. Endast genom denna varuförsäljning kan I till slut reproducera sitt variabla kapital i form av penningkapital. Medan kapitalisterna från I ensidigt uppträder som varusäljare till ett belopp av I v, till motsvarande kapital inom II, uppträder de å andra sidan ensidigt som varuköpare mot sina egna arbetare genom att köpa deras arbetskraft. Samtidigt uppträder arbetarklassen från I ensidigt som varuköpare mot kapitalisten II (som köpare av livsmedel), och ensidigt som varuförsäljare mot kapitalisterna I, nämligen som försäljare av sin arbetskraft.
Det ständigt pågående utbudet av arbetskraft från arbetarklassen i avd. I, återbildningen av en del av varukapitalet I i det variabla kapitalets penningform, ersättningen av en del av varukapitalet II genom naturaelement av det konstanta kapitalet II c - alla dessa nödvändiga förutsättningar betingar varandra ömsesidigt, men förmedlas samtidigt genom en mycket komplicerad process, som innesluter tre olika cirkulationsprocesser, visserligen vart och ett med ett självständigt förlopp men dock hopflätade. Processens komplicerade beskaffenhet erbjuder i sig själv lika många möjligheter till ett icke normalt förlopp.
Merprodukten, mervärdets bärare, kostar inte kapitalisterna i avd. I, som tillägnar sig den, någonting. De satsar varken pengar eller varor för att få den. Förskott (avance) är redan hos fysiokraterna den allmänna beteckningen för värden, som har antagit formen av produktivt kapital. Det som satsas är ingenting annat än konstant och variabelt kapital. Genom sitt arbete bevarar arbetaren inte bara det konstanta kapitalet, han ersätter inte bara det variabla kapitalet med ett motsvarande nytt värde i varuform, genom sitt merarbete levererar han dessutom ett mervärde i form av en merprodukt. Vid den successiva försäljningen av denna merprodukt uppsamlar kapitalisterna en penningreserv, skatt, som bildar ett tillskott av potentiellt penningkapital. I det här behandlade fallet består merprodukten själv av produktionsmedel, avsedda för produktion av nya produktionsmedel. Först i köparens hand (B etc. i avd. I) fungerar denna merprodukt som tillskott av konstant kapital, men potentiellt är den konstant kapital (i händerna på spararen A etc. i avd. I) redan innan den säljes. Så länge vi bara undersöker värdet av reproduktionen i avd. I befinner vi oss inom gränserna för enkel reproduktion. Inget tillskottskapital har satts i rörelse för att skapa detta konstanta kapital, som föreligger som en möjlighet i tillskottet (merprodukten), och inte heller en större mängd merarbete än det som ges ut under enkel reproduktion. Skillnaden ligger här bara i det använda merarbetets art, i det konkret nyttiga sätt på vilket det användes. Det användes till att framställa produktionsmedel för I c i stället för II c; produktionsmedel för produktionsmedel i stället för produktionsmedel för konsumtionsvaror. Vid den enkla reproduktionen förutsattes att hela mervärdet I användes för konsumtion, som reveny, alltså för inköp av varor från avd. II. Merprodukten bestod därför bara av sådana produktionsmedel som förnyar det konstanta kapitalet II i dess naturaform. För att övergången från enkel reproduktion till reproduktion i utvidgad skala ska bli möjlig, måste produktionen i avd. I vara i stånd att framställa mindre konstant kapital för avd. II och en motsvarande större mängd för I. Denna omläggning, som inte alltid kan genomföras utan svårigheter, underlättas genom det faktum, att en del av produkterna i avd. I kan användas som produktionsmedel i båda avdelningarna.
Härav följer, att - om man endast betraktar värdets storlek - redan inom den enkla reproduktionen det materiella underlaget produceras för en reproduktion i utvidgad skala. Det är helt enkelt merarbete av arbetarklassen I, som här brukas direkt till produktion av produktionsmedel, som avd. I själv kan använda, alltså potentiellt nytt kapital. Det potentiella kapital, som uppsamlas av A (I), genom successiv försäljning av merprodukten, (som här i verkligheten har bildats utan någon som helst kapitalistisk penningutgift) är här i verkligheten endast penningformen av tillskottet till produktionen av produktionsmedel i avd. I själv.
Produktionen av ökat potentiellt kapital är i detta fall inte något annat än ett omedelbart resultat av produktionsprocessen själv, produktion i en bestämd form av det produktiva kapitalets element. Vi kommer senare att visa att det också kan bildas på ett helt annat sätt.
Produktionen i stor skala av nytt potentiellt penningkapital - på talrika punkter av cirkulationsperiferin - är alltså inte annat än ett resultat av, och ett uttryck för, mångsidig produktion av ökat potentiellt produktivt kapital, utan att denna produktion själv kräver nya penningutlägg från den industrielle kapitalistens sida.
Den gradvisa förvandlingen av detta potentiella tillskott av produktivt kapital i form av penningkapital (skatt) som samlats av A etc. i avd. I, är betingad av att merprodukten gradvis säljes utan att pengarna senare användes till köp av varor. Resultat är att pengarna ständigt drages ut ur cirkulationen och uppsamlas som penningreserv. Bortsett från de fall då guldproducenterna är köpare, är det ingen förutsättning för uppsamlandet av dessa penningreserver att penningmängden ökar, utan bara att de pengar, som hittills varit i omlopp, får en annan användning. Förr fungerade de som cirkulationsmedel, nu samlas de som penningreserver, som nytt potentiellt penningkapital. Det är inget orsakssammanhang mellan uppsamlandet av ökat penningkapital och mängden av ädla metaller i ett land.
Därav följer vidare: ju större det redan i ett land verksamma produktiva kapitalet är, medräknat arbetskraften, merproduktens skapare, ju högre utvecklad arbetets produktivitet är och därmed också de tekniska hjälpmedel som behövs för en snabb utvidgning av produktionen av produktionsmedel, ju större merprodukten och dess värde liksom mängden av de bruksvärden i vilka den framställes är, desto större är också:
1. Det potentiella tillskottet av produktivt kapital i form av merprodukter hos producenterna.
2. Det potentiella tillskottet av penningkapital i dessa producenters ägo, efter det att merprodukten har sålts.
När därför t.ex. Fullarton inte vill veta av någon överproduktion i vanlig mening, men erkänner att överproduktion av penningkapital kan uppstå, så visar det hur litet även de bästa borgerliga ekonomer förstår av sitt eget systems mekanism. Merprodukten är den reella basen för kapitalackumulationen, d.v.s. den utvidgade reproduktionen, oaktat en grupp (A etc. i avd. I) direkt producerar och tillägnar sig mervärdet, medan merprodukten först blir produktivt kapital i en annan grupp (B etc. i avd. I), d.v.s. i köparens hand. De pengar, som försäljningen av denna merprodukt inbringar och som uppsamlas som penningreserv eller potentiellt penningkapital av merproduktens producenter är däremot helt improduktivt. Dessa reserver anhopas visserligen parallellt med produktionsprocessen i denna form, men ligger utanför den. Det är en död vikt (dead weight) i den kapitalistiska produktionen. Strävandet att utnyttja detta mervärde, som håller på att samlas som potentiellt kapital, som en källa för profit och reveny, finner sitt uttryck i kreditsystemet. Penningkapitalet antar därvid former som ger det ett enormt inflytande på det kapitalistiska produktionssystemets förlopp och väldiga utveckling.
Ju större totalsumman av det redan fungerande kapitalet är, ju större kommer också den merprodukt att vara, vars värde uppsamlas som potentiellt penningkapital. Men ju större det potentiella penningkapital är som varje år reproduceras, ju lättare blir det att ge dess segment, särskilda delar, en självständig användning, så att de snabbare kan brukas till att starta ett nytt företag, vare sig i händerna på en särskild kapitalist eller i en annans (t.ex. familjemedlemmar vid arvsskifte etc.). Segmentation av penningkapital betyder här, att det helt lösgöres från stamkapitalet för att som nytt penningkapital anläggas i ett nytt självständigt företag.
Säljaren av merprodukten (A etc. avd. I) har fått den som ett direkt resultat av produktionsprocessen, som inte förutsätter annan cirkulation än det satsning av konstant och variabelt kapital som också är nödvändig vid enkel reproduktion. Genom denna merprodukt tillägnar han sig den materiella grundvalen för reproduktion i utvidgad skala, och frambringar i verkligheten potentiellt tillskott av kapital. Annorlunda förhåller det sig för köparna av denna merprodukt (B etc. avd. I). Först i deras hand blir det aktivt tillskott av konstant kapital. (Det andra elementet i det produktiva kapitalet, arbetskraften, det utökade variabla kapitalet lämnar vi tillsvidare ur räkningen.) Men för att den ska komma i deras händer är en cirkulationsakt nödvändig, de måste köpa merprodukten.
En stor del av denna merprodukt når inte fram till köparna samma år som den produceras och kan därför först senare fungera som industriellt kapital. Men oavsett när den blir såld, måste frågan ställas, varifrån kommer de för cirkulationen nödvändiga pengarna?
Om de kapitalister, som utvidgar sina företag eller anlägger nya, själva producerar sina produktionsmedel, är det klart att deras merprodukter utan hjälp av cirkulationen kan användas som produktivt kapital. De köper då inte heller merprodukter från andra företag inom avd. I. Men bortsett från sådana tillfällen - varifrån kommer pengarna, när de köper produktionsmedel på marknaden? Vi vet att de (som A etc.) har uppsamlat penningreserver, när de sålt sina egna merprodukter, och att de nu har nått fram till målet, då dessa reserver ska användas som verkligt utökat penningkapital. Men här rör vi oss bara i en cirkel. Frågan kvarstår alltjämt, men nu: varifrån kommer de pengar, som tidigare drogs ut ur cirkulationen och uppsamlades?
Vår tidigare undersökning av enkel reproduktion har visat, att en viss penningmängd måste finnas både i avd. I och avd. II för att omsätta deras merprodukt. De pengar, som användes för inköp av konsumtionsvaror, vänder tillbaka till de kapitalister som från början satsade dem för omsättning av sina varor. Här uppträder pengarna på nytt, men i en annan funktion. De olika kapitalisterna i avd. I levererar varandra omväxlande pengarna för att förvandla merprodukt till utökat potentiellt kapital och satsar dem som nybildat kapital i cirkulationen som köpmedel.
Det enda, som vi härvid måste förutsätta är, att det i landet finns pengar (omloppshastighet etc. antagen densamma), som räcker för både aktiv cirkulation och för uppsamlande av penningreserver, alltså samma förutsättning som måste vara uppfylld också vid enkel varucirkulation. Skillnaden är bara att de uppsamlade pengarna har en annan funktion och att reserverna måste vara större. Den befintliga penningmassan måste också vara större därför att under kapitalistiska produktionsförhållanden antar alla produkter (bortsett från det nyproducerade guldet, och de produkter som producenten själv använder) form av varor som måste säljas på marknaden, samtidigt som varukapitalet inte bara är större än under mer primitiva produktionsförhållanden utan också växer med ojämförligt mycket större hastighet. Dessutom måste ett ständigt större variabelt kapital ständigt omsättas i penningkapital. Av dessa skäl måste skapandet av nya penningkapital hålla jämna steg med utvidgningen av produktionen, alltså även det nödvändiga materialet för detta finnas. - Detta gäller för den första fasen av den kapitalistiska produktionen, där kreditsystemet företrädesvis åtföljes av metallisk cirkulation. Men det gäller också under kreditsystemets mest utvecklade fas, vars bas fortfarande är den metalliska cirkulationen. Å ena sidan kan tillskottsproduktionen av ädla metaller, om den ibland är stor, ibland liten, ha ett störande inflytande på varupriserna, inte bara utsträckt över längre tid utan också inom mycket korta perioder. Å andra sidan söker hela kreditmekanismen ständigt begränsa den verkliga metallcirkulationen till ett stadigt avtagande minimum genom olika slags tekniska och finansiella operationer. Därmed ökar det artificiella i hela det invecklade maskineriet och chanserna för störningar i dess normala gång tilltar.
De olika kapitalisterna B i avd. I, som önskar utvidga sina fabriker, d.v.s. låta sitt nya potentiella penningkapital bli aktivt verkande, kan ömsesidigt köpa sina produkter (delar av deras merprodukt) av varandra och sälja till varandra. Då går de pengar som har satsats för merproduktens cirkulation under normala förhållanden proportionellt tillbaka till den kapitalist B som var utgångspunkten. Användes pengar bara som betalningsmedel, så täckes bara de balanser som återstår sedan de ömsesidiga köpen och försäljningarna har avräknats. Men det är viktigt, att överallt som här sker närmast förutsätta metallcirkulationen i dess enklaste ursprungligaste form, då därmed penningrörelserna, utjämningen av balanser, kort sagt alla moment vilka framträda i penningsystemet som medvetet reglerade förlopp, därmed framträder som oavhängigt av kreditsystemet, i sin spontant ursprungliga form i stället för den senare tillsynes planmässiga, reflekterade.
Medan det hittills bara varit fråga om tillskott av konstant kapital, övergår vi nu till en undersökning av tillskott av det variabla kapitalet.
Första boken ger en utförlig framställning av hur arbetskraften under kapitalistiska produktionsförhållanden alltid ger ett reservförråd, och hur det alltid är möjligt att när det behövs få mer arbete utfört utan att öka det sysselsatta antalet arbetare eller arbetskraftens mängd. Därför är det inte nödvändigt att gå in på detta. Här antaga vi att den i variabelt kapital omvandlingsbara delen av det nybildade variabla kapitalet alltid finner den arbetskraft, som omvandlar det. I första boken har vi också påvisat, varför ett kapital av given storlek inom vissa gränser kan öka produktionen också utan ackumulation. Här rör det sig emellertid om kapitalackumulation i ordets egentliga betydelse, där utvidgningen av produktionen är betingas av att mervärdet ombildas till tillskottskapital, alltså av att produktionens bas utvidgas.
Guldproducenten kan uppsamla en del av sitt mervärde som potentiellt penningkapital. Så snart hans kapital har nått den nödvändiga storleken kan det omedelbart ombildas till nytt variabelt kapital eller nytt konstant kapital, utan föregående försäljning av merprodukten. Produktionsmedlen måste då emellertid finnas i materiella delar på marknaden, antingen genom att deras producent arbetar för den allmänna marknaden eller på beställning. I bägge fallen förutsättes en verklig utvidgning av produktionen, d.v.s. av merprodukten, i första fallet en faktiskt förefintlig i det senare en möjlig.
Vi har hittills förutsatt att kapitalisterna A i avd. I säljer sina merprodukter till kapitalisterna B i samma avdelning. Låt oss emellertid anta att A (I) istället uppsamlar sitt mervärde som pengar genom att sälja till kapitalisten B i avd. II. Detta kan bara ske genom att kapitalisterna A (I) sedan de sålt produktionsmedel till B (II) inte köper konsumtionsvaror. Låt oss anta att II c bara kan ombildas från varukapital till produktivt konstant kapital genom att inte bara I v, utan också åtminstone en del av I m bytes mot II c, som föreligger som konsumtionsvaror. Nu vill vi emellertid förutsätta att kapitalisterna A (I) underlåter att genomföra sin del av detta varubyte, för att i stället uppsamla sitt mervärde I m som pengar. Följden är då att kapitalisterna A visserligen uppsamlar tillskott av potentiellt penningkapital, men samtidigt blir ett motsvarande konstant kapital i avd. II bundet i form av varor, utan att kunna ombildas till produktivt konstant kapital. Med andra ord: en del av varorna hos kapitalisterna B i avd. II - och enligt vår förutsättning varor som måste säljas om det produktiva konstanta kapitalet helt ska kunna förnyas - har blivit osäljbart. I samma mån föreligger överproduktion, vilket hämmar reproduktionen, även i oförändrad skala.
I detta fall är alltså tillskottet av potentiellt penningkapital hos A (I) visserligen ett resultat av merproduktens (mervärdets) försäljning. Men vi har att göra med enkel reproduktion, inte reproduktion i utvidgad skala. I (v + m), i varje fall en del av m, måste omsättas mot II c för att enkel reproduktion ändå ska kunna fortsätta i II c. Genom försäljningen av sin merprodukt till B (II) har A (I) levererat konstant kapital i naturaform, men samtidigt har en motsvarande värdedel i B (II) blivit osäljbar, därför att I underlåter att köpa konsumtionsvaror för pengarna. Sett i sammanhang med hela den totala samhälleliga reproduktionen - som omfattar både I och II - så föreligger inte potentiell produktion i utvidgad skala, utan tvärtom en hämning av den enkla reproduktionen, alltså deficit i den enkla reproduktionen. Då både produktion och försäljning av merprodukten är normala led i den enkla reproduktionen, finner vi att just sådana produktionsförhållanden skapar en grundval för följande utveckling: Avd. I uppsamlar nytt potentiellt penningkapital (underkonsumtion från II:s ståndpunkt). Osålda varulager i avd. I som inte låter sig ombildas till produktivt kapital (alltså relativ överproduktion i avd. II), som betyder överskott av penningkapital i avd. I och deficit i reproduktionen i avd. II.
Utan att uppehålla oss vid denna punkt ska vi här begränsa oss till följande anmärkningar: Vid framställningen av enkel reproduktion förutsatte vi att hela mervärdet i I och II användes i kapitalisternas privata konsumtion. I verkligheten användes endast en del av mervärdet för privat konsumtion, en annan del uppsamlas som kapital. Verklig ackumulation kan bara äga rum under denna förutsättning. Den föreställningen att ackumulationen sker på bekostnad av konsumtionen är - om den uppfattas i denna allmänna form - en illusion, som strider mot den kapitalistiska produktionens väsen, då den förutsätter att produktionens mål och drivande motiv är konsumtion, och inte uppsamlande och kapitalisering av mervärde, d.v.s. ackumulation.
*
Låt oss nu se närmare på reproduktionen i avd. II.
Den första svårigheten med hänsyn till återförvandlingen av II c från varukapital till konstant kapital i konkret form gäller den enkla reproduktionen. Låt oss ta det tidigare schemat som utgångspunkt:
(1.000 v + 1.000 m) I omsättes mot: 2.000 II c.
Blir nu t.ex. hälften av merprodukten i avd. I eller 500 I m använd som konstant kapital i I själv, så kan denna del av merprodukten inte användas till att förnya det konstanta kapitalet i II. I stället för att omsättas i konsumtionsvaror (denna avdelning av cirkulationen mellan I och II är till skillnad från den genom arbetarna I förmedlade omsättningen av 1.000 II c genom 1.000 I v, ett verkligt ömsesidigt utbyte) ska denna merprodukt nu göra tjänst som produktionsmedel i avd. I själv. Den kan inte samtidigt användas i både I och II. Kapitalisterna i I kan inte använda värdet av sin merprodukt till inköp av konsumtionsvaror och samtidigt själv förbruka det produktivt, d.v.s. inlemma det i sitt produktiva kapital. I stället för 2.000 I (v + m) är alltså bara 1.500 nämligen (1.000 v + 500 m) I omsättnings bara i 2.000 II c. 500 II c kan därför inte ombildas ur sin varuform till produktivt (konstant) kapital. II skulle då ha en överproduktion, som till omfånget motsvarande utvidgningen av produktionen inom I. Överproduktionen i II skulle kanske ha så starka återverkningar på I, att även de 1.000, som arbetarna i I använder till inköp av konsumtionsvaror i II, bara delvis skulle flyta tillbaka, med den följden att dessa 1.000 inte i sin helhet antar formen av variabelt penningkapital hos kapitalisterna i I. Försöket att utvidga produktionen skulle då leda till att I får svårigheter med att fortsätta sin reproduktion i konstant skala. Hittills har i verkligheten också endast en enkel reproduktion förekommit i avd. I, det nya var bara, att de produktionsfaktorer som redan fanns har omgrupperats med hänsyn till en framtida utveckling av produktionen.
Man kunde försöka att undvika dessa svårigheter så: de 500 II c, som finns i kapitalisternas lager och som inte omedelbart kan omsättas i produktivt kapital, så långt ifrån representerar överproduktion att de tvärtom är ett nödvändigt led av reproduktionen, som vi hittills har försummat.
Vi har sett, att penningreserven ständigt måste dragas ut ur omsättningen ock uppsamlas, dels för att möjliggöra skapandet av nytt penningkapital inom avd. I, dels för att transformera värdet av det fasta kapital, som så småningom förslites. Då vi i vårt schema har förutsatt, att alla pengar och varor uteslutande befinner sig i händerna på kapitalisterna i I och II, medan det inte existerar köpmän, penningutlånare, bankirer eller andra klasser, som bara förbrukar och inte deltar direkt i produktionen, så är det nödvändigt, att det ständigt bildas varulager hos producenten själv, för att hela reproduktionen ska hållas igång. De 500 II c, som ligger lagrade hos kapitalisterna II, är därför ett förråd av konsumtionsvaror som förmedlar den i reproduktionen ingående konsumtionsprocessen, här alltså vid övergången från ett år till nästa. Den konsumtionsfond, som ännu finns osåld i producenternas lager, kan inte undvaras. Det ena året kan inte avslutas och det andra inte börja utan varulager, lika litet som man kan undvara det vid övergången från en dag till nästa. Då sådana varulager ständigt måste förnyas, mer eller mindre, måste de kapitalistiska producenterna i II också ha en penningreserv, som sätter dem i stånd till att fortsätta produktionen, även om en del av deras produktiva kapital tillfälligtvis bindes i form av varor. Enligt vår förutsättning är de ju inte bara producenter utan också köpmän. De måste därför också förfoga över det utökade penningkapital, som, då de enskilda kapitalisternas olika funktioner i reproduktionsprocessen är fördelade mellan olika sorters kapitalister, befinner sig i köpmännens händer.
Till detta kan anmärkas: 1. sådana lager är nödvändiga för alla kapitalister både i I och II. Som rena varuförsäljare betraktat skiljer de sig från varandra bara genom att de säljer varor av olika slag. Varulagren i II förutsätter att det redan tidigare hade funnits varulager i I. Om vi bortser från dessa lager i den ena avdelningen så måste vi också se bort ifrån dem i den andra. Ser vi bort från båda beröres problemet inte av detta. 2. Liksom avd. II avslutar året med ett varulager för nästa år, har den också börjat året med ett varulager från året före. Vid en abstrakt analys av den årliga reproduktionen kan vi därför se bort från båda. Räknar vi till detta år hela dess produktion, alltså även den som det avlämnar till nästa år som varuförråd, räknar vi också bort det varuförråd som det fått från förra året, och har därmed i verkligheten totalprodukten för ett genomsnittsår som föremål för vår analys. - 3. Den omständigheten, att den svårighet, som vi skulle undvika, inte har visat sig vid undersökningen av den enkla reproduktionen, bevisar att det är fråga om ett specifikt fenomen, som beror på den ändrade gruppering som reproduktion i utvidgad skala nödvändiggör.
Vi betrakta nu reproduktionen enligt följande schema:
| I. | 4.000 c | + | 1.000 v | + | 1.000 m | = | 6.000 | ||
| II. | 1.500 c | + | 376 v | + | 376 m | = | 2.252 | Schema A. | |
| Summa | = | 8.252 | |||||||
Totalvärdet av den samhälleliga årsprodukten är mindre än i det förra schemat där den var 9.000. Beloppets storlek har här ingen betydelse. En mindre summa har valts, just för att göra det tydligt, att reproduktion i utvidgad skala (här uppfattad som en med större anläggning av kapital bedriven produktion) inte i och för sig har något samband med produktionsmängdens absoluta storlek, men bara förutsätter att de olika produktionsfaktorerna grupperas på ett annat sätt eller har en annan funktion än tidigare, till värdeomfånget alltså närmast är enkel reproduktion. Det är inte mängden, men användningen av faktorerna i denna enkla reproduktion, som blivit en annan, och dessa förändringar skapar de materiella förutsättningarna för den efterföljande reproduktionen i utvidgad skala.[61*]
Schemat kunde också ge ett annat förhållande mellan variabelt och konstant kapital, som t.ex.:
| I. | 4.000 c | + | 875 v | + | 875 m | = | 5.750 | ||
| II. | 1.750 c | + | 376 v | + | 376 m | = | 2.502 | Schema B. | |
| Summa | = | 8.252 | |||||||
Detta schema är arrangerat för enkel reproduktion, så att mervärdet helt förbrukas och inte ackumuleras. Årsprodukten är i båda fallen av samma värde bara med den skillnaden att i B grupperas produktionsfaktorerna på ett sådant sätt att reproduktionen börjar på nytt i samma skala, medan den under A bildar den materiella basen för reproduktion i utvidgad skala. I schema B kan (875 v + 875 m) I omsättas mot 1.750 II c, utan att det återstår någon rest. I schema A ger däremot omsättningen av (1.000 v + 1.000 m) I mot 1.500 II c ett överskott på 500 I m, som måste ackumuleras i avd. I.
Låt oss undersöka schema A närmare. Vi förutsätter att hälften av mervärdet ackumuleras som nytt kapital både i I och II, i stället för att förbrukas av kapitalisterna personligen. 500 I blir då ackumulerat i en eller annan form, uppsamlat som penningkapital för att därpå ombildas till tillskott av produktivt kapital, medan bara (1.000 v + 500 m) I förbrukas individuellt. II c skulle då normalt vara 1.500. Vi ska inte närmare undersöka omsättningen av 1.500 I ( v + m) och 1.500 II c då denna process redan har beskrivits i den enkla reproduktionen. Inte heller undersöker vi 4.000 I c, då dess omgrupperingar för den reproduktion som börjar på nytt (denna gång i utvidgad skala), likaledes behandlats som process av enkel reproduktion.
Det som återstår att undersöka är: 500 I m och (376 v + 376 m) II, såväl med hänsyn till de inre förhållandena i de båda avdelningarna som omsättningen mellan dem. Då förutsättningen är att hälften av mervärdet ackumuleras också i avd. II, ska 188 här ombildas till kapital, därav en fjärdedel i variabelt = 47, (avrundat till 48) återstår att förvandla till konstant kapital 140.
Här stöter vi på ett problem, som måste verka överraskande då det motsäger den allmänt godtagna uppfattningen att varor av ett slag vanligen bytes mot varor av ett annat slag, eller att varor bytes mot pengar och dessa pengar åter mot varor av ett annat slag. De 140 II kan bara ombildas till produktivt kapital genom att de till slut bytes mot varor av samma värde från I m. Det säger sig självt, att varorna från I m måste bestå av produktionsmedel, som antingen kan användas i båda avdelningarna eller uteslutande i avd. II. Men II kan bara skaffa sig dessa produktionsmedel genom ett ensidigt köp från I, då hela resten av merprodukten, 500 I m, ska användas till ackumulation inom den egna avdelningen. Den kan därför inte utbytas mot varor från II. Avd. I kan inte samtidigt ackumulera och förbruka merprodukten. II måste alltså köpa de 140 I m kontant, utan att dessa pengar flyter tillbaka genom en efterföljande försäljning av varor till I. Märk väl, detta måste upprepas varje år om reproduktionen ska fortsätta i utvidgas skala, d.v.s. vid en årlig nyproduktion. Varifrån får då II sina pengar?
Avdelning II synes vara ett tämligen ofruktbart fält, när det gäller möjligheter att uppsamla det nya penningkapital, som åtföljer och betingar verklig ackumulation under kapitalistiska förhållanden.
Visserligen flyter de 376 II v, de pengar som utbetalas i form av arbetslön, ständigt tillbaka till kapitalisterna II, när de säljer sina varor. Men detta kretslopp, som pengarna genomlöper då de beständigt avlägsnar sig från och återvänder till utgångspunkten - kapitalistens ficka - ökar inte penningmängden. Detta är alltså inte någon källa till penningackumulation. Dessa pengar kan inte heller dragas ut ur omsättningen för att uppsamlas som penningreserv.
Ett ögonblick! Är det ändå möjligt att få någon profit här?
Vi får inte glömma, att avd. II har det företrädet framför avd. I, att arbetarna använder arbetslönen till att köpa varor, som de själva har producerat inom avdelningen. Avd. II är köpare av arbetskraften och samtidigt säljare av varor till ägarna av den arbetskraft den använder. Avd. II kan alltså:
1. Helt enkelt pressa ned lönen under dess genomsnittsnivå - vilket förövrigt också I kan göra. Därvid frigöres en del av de pengar, som tidigare var bundna som variabelt kapital. Om denna lönesänkning fortsatte skulle II på detta sätt ständigt öka sina penningreserver, alltså sitt potentiella tillskott av penningkapital. Då vi emellertid undersöker normal kapitalbildning, har vi inte anledning att sysselsätta oss med tillfälliga svindelprofiter. Vi får heller inte glömma, att den normala arbetslönen, som verkligen betalas, inte är styrd av kapitalisternas goda vilja utan det som under givna förhållanden måste betalas. Därmed är vi färdiga med denna förklaring. När vi förutsätter, att II har ett variabelt kapital på 376 v, så får vi inte för att förklara en ny svårighet plötsligt införa den hypotesen, att den nu klarar sig med t.ex. 350 i stället för 376 variabelt kapital.
2. Ändå har II, som helhet betraktad, den fördelen framför avd. I, att den säljer varor till sina egna arbetare. I alla industriländer har vi de mest påtagliga exempel på hur detta förhållande utnyttjas, hur den normala arbetslönen nominellt betalas, medan den sedan delvis tages tillbaka genom trucksystemet,[CXX*] eller med hjälp av direkta bedrägerier (om än lagligt oantastliga). England och Förenta staterna kan uppvisa många exempel.[CXXI*] I verkligheten är detta samma manipulation, som behandlades förut, men utförd på en omväg. Den kan tillbakavisas på samma sätt; här gäller det den verkliga arbetslönen, inte den nominella.
Vid en objektiv analys av det kapitalistiska samhället har vi ingen rätt att utnyttja dess ytterligtgående skamlösheter för att undgå de teoretiska svårigheter som vi möter. Men egendomligt nog skriker det stora flertalet av mina borgerliga kritiker, som om jag hade gjort kapitalisterna stor orätt, när jag, t.ex. i Första boken av Kapitalet, förutsätter att kapitalisterna betalar arbetskraftens verkliga värde, som de till stor del inte gör![CXXII*]
Med 376 II v kan alltså ingen profit åstadkommas.
Men ännu betänkligare synes det vara med de 376 II m. Här är det bara kapitalisterna från samma avdelning som ömsesidigt säljer åt och köper av varandra. De pengar, som förmedlar denna cirkulation, kommer om allt förlöper normalt tillbaka till dem som har satsat pengarna, för att åter börja samma kretslopp.
Bara på två vägar tycks det vara möjligt att dra ut dessa pengar ut cirkulationen för att uppsamla nya reserver. Antingen narrar en del av kapitalisterna i avd. II de andra, och rövar på så sätt åt sig pengar. För att uppsamla nytt penningkapital är det, som vi vet, tillräckligt att pengarna dragas ut ur cirkulationen och samlas som penningreserv. Det är däremot inte nödvändigt att öka själva penningmängden. Att pengarna kan vara stulna, och att uppsamling av nytt penningkapital hos några kapitalister i II kanske är förenat med penningförlust för andra, har inget med saken att göra. De lurade kapitalisterna blir kanske tvungna att inskränka sin privata konsumtion, men det blir också allt.
Eller också måste en del av II m, som föreligger i form av nödvändiga livsmedel, direkt användas som nytt variabelt kapital i avd. II. Hur detta sker ska vi senare undersöka närmare.
A. Schema för enkel reproduktion
| I. | 4.000 c | + | 1.000 v | + | 1.000 m | = | 6.000 | } | |
| Summa = 9.000 | |||||||||
| II. | 2.000 c | + | 500 v | + | 500 m | = | 3.000 |
B. Utgångsschema för reproduktion i utvidgad skala[CXXIII*]
| I. | 4.000 c | + | 1.000 v | + | 1.000 m | = | 6.000 | } | |
| Summa = 9.000 | |||||||||
| II. | 1.500 c | + | 750 v | + | 750 m | = | 3.000 |
Vi antar, att hälften av mervärdet = 500 m avd. I i schema B ackumuleras. Då ska (1.000 v + 500 m) I bytas mot 1.500 II c. Då återstår i I: 4.000 c + 500 m, vilka ska ackumuleras. Bytet av (1.000 v + 500 m) I mot 1.500 II c är en process, som vi redan har behandlat under enkel reproduktion.
Vi antar, att av de 500 I m ska 400 ombildas till konstant kapital och 100 till variabelt. Omsättningen inom avd. I av de 400 m som ska kapitaliseras har redan behandlats, de kunna därför utan vidare tagas i anspråk som konstant kapital inom I c. Vi får då: 4.400 c + 1.00 v + 100 m. De 100 m ska ombildas till variabelt kapital.
Avd. II köper nu produktionsmedel till ett belopp av 100 från avd. I för att utvidga produktionen, medan de 100 i pengar, som betalats för varorna, ombildas till nytt variabelt kapital i I. Vi får då för I ett kapital av 4.400 c + 1.100 v (det senare i pengar) = 5.500.
Avd. II har nu 1.600 c konstant kapital. Det måste skaffa ytterligare 50 v i pengar till inköp av ny arbetskraft för att kunna utnyttja detta konstanta kapital. Det variabla kapitalet växer från 750 till 800. Denna utvidgning av det konstanta och det variabla kapitalet i II, tillsammans 150, tas från mervärdet. Av de 750 II m blir alltså bara 600 kvar för kapitalisternas konsumtionsfond inom II, vars årsproduktion nu fördelar sig som följer:
II. 1.600 c + 800 v + 600 m (konsumtionsfond) = 3.000
De 150 m, som förelåg i form av konsumtionsvaror, och som avd. II omsatte mot 100 konstant kapital från I och 50 i arbetskraft, förbrukas i sin helhet av arbetarna. 100 förbrukas av arbetarna i I (100 I v) och 50 av arbetarna i II (50 II v), som vi har visat. I själva verket måste II, vars totalprodukt anpassas till en för ackumulationen nödvändig form, reproducera en med 100 större del av mervärdet i form av nödvändiga konsumtionsvaror. Börjar verkligen reproduktionen i utvidgad skala, så flyter de 100 variabelt penningkapital i avd. I, genom inköp som görs av dess arbetarklass, tillbaka till II, som däremot överför 100 m i varuförråd till I och 50 m i varuförråd till sin egen arbetarklass.
Ackumulationen har nu åstadkommit följande nya gruppering av värdena:
| I. | 4.400 c | + | 1.100 v | + | 500 konsumtionsfond | = | 6.000 | |
| II. | 1.600 c | + | 800 v | + | 600 konsumtionsfond | = | 3.000 | |
| summa | 9.000 | som ovan. | ||||||
Därav är kapital:
| I. | 4.400 c | + | 1.100 v (pengar) | = | 5.500 | } | |
| = 7.900, | |||||||
| II. | 1.600 c | + | 800 v (pengar) | = | 2.400 |
medan produktionen började med:
| I. | 4.000 c | + | 1.000 v | = | 5.000 | } | |
| = 7.250. | |||||||
| II. | 1.500 c | + | 750 v | = | 2.250 |
Försiggår den verkliga ackumulationen nu på denna basis, d.v.s. om det verkligen produceras med detta ökade kapital, så har vi vid årets slut:
| I. | 4.400 c | + | 1.100 v | + | 1.100 m | = | 6.600 | } | |
| = 9.800. | |||||||||
| II. | 1.600 c | + | 800 v | + | 800 m | = | 3.200 |
I avd. I fortsätter nu ackumulationen i samma förhållande, alltså 550 m konsumeras, 550 ackumuleras. Först blir då 1.100 I v utbytt mot 1.100 II c[CXXIV*], vidare ska 500 I m bytas mot ett motsvarande varuvärde från II, alltså tillsammans 1.650 I (v + m). Men det konstanta kapital, som ska förnyas i II är bara = 1.600, de övriga 50 måste därför tas från de 800 II m. När vi här till att börja med bortser från pengarna, så får vi följande resultat av transaktionen:
I. 4.400 c + 550 m (som ska kapitaliseras). Dessutom i arbetarnas och kapitalisternas konsumtionsfond 1.650 (v + m) omsatt i varor från II c.
II. 1.650 c (varav 50 enligt ovanstående från II m) + 800 v + 750 m (konsumtionsfond för kapitalisterna).
Men om det gamla förhållandet mellan v och c ska förbli oförändrat i avd. II, måste v ökas med 25, som måste tas från de 750 m. Vi får då:
II. 1.650 c + 825 v + 725 m.
I avd. I ska 550 m kapitaliseras. Upprätthålles det tidigare förhållandet, så är 440 konstant kapital och 110 variabelt kapital. Dessa 110 kan tillfälligtvis tas från de 725 II m, i det konsumtionsvaror till ett värde av 110 förbrukas av arbetarna i I i stället för av kapitalisterna i II, som alltså måste kapitalisera dessa 110 m, i stället för att förbruka dem. Det återstår då 615 II m av de 725 II m. Men om II ska ombilda de 110 m till nytt konstant kapital, så behövs ytterligare 55 variabelt kapital. Detta belopp tages också från mervärdet. Från 615 m drages 55, återstår 560 för personlig förbrukning av kapitalisterna i avd. II. Efter alla dessa aktuella och potentiella överföringar av kapitalvärde får vi:
| I. | (4.400 c + 440 c) + (1.100 v + 110 v) = 4.840 c + 1.210 v | = 6.050 |
| II. | (1.600 c + 50 c + 110 c) + (800 v + 25 v + 55 v)
= 1.760 c + 880 v |
= 2.640 |
| 8.690 |
Fortsätter reproduktionen normalt, så måste ackumulationen i II fullbordas snabbare än i I, eftersom den del av I (v + m), som ska bytas mot varorna II c, annars växer snabbare än II c, som är de enda som kan omsätta den.
Om reproduktionen fortsätter på denna grundval och under för övrigt lika förhållanden, så får vi i slutet av följande år:
| I. | 4.840 c | + | 1.210 v | + | 1.210 m | = | 7.260 | } | |
| = 10.780. | |||||||||
| II. | 1.760 c | + | 880 v | + | 880 m | = | 3.520 |
Fördelas mervärdet i oförändrat förhållande mellan förbrukning och kapitaluppsamlande så blir revenyn inom avd. I: 1.210 v och hälften av mervärdet = 605, tillsammans = 1.815. Denna konsumtionsfond är åter 55 större än II c. Dessa 55 måste tas från de 880 m, som minskar till 825, när 55 II m ombildas till konstant kapital, II c, måste också det variabla kapitalet ökas med 27½. Till personlig konsumtion återstår 797½. II m.
I avd. I ska 605 m kapitaliseras, därav 484 konstant och 121 variabelt kapital, det senare drages från merprodukten i avd. II, som därmed faller till 676½ m. Det konstanta kapitalet i avd. II ökar med 121, som följd därav måste också det variabla kapitalet ökas med 60½, som också drages från merprodukten, då återstår 616 till personlig konsumtion.
Vi har då i kapital:
| I. | Konstant | 4.840 | + | 484 | = | 5.324 | . | |
| Variabelt | 1.210 | + | 121 | = | 1.331 | . | ||
| II. | Konstant | 1.760 | + | 55 | + | 121 | = | 1.936. |
| Variabelt | 880 | + | 27½ | + | 60½ | = | 968. |
Tillsammans:
| I. | 5.324 c | + | 1.331 v | = | 6.655 | } | |
| = 9.559, | |||||||
| II. | 1.936 c | + | 968 v | = | 2.904 |
och vid slutet av året i produkt:
| I. | 5.324 c | + | 1.331 v | + | 1.331 m | = | 7.986 | } | |
| = 11.858. | |||||||||
| II. | 1.936 c | + | 968 v | + | 968 m | = | 3.872 |
Upprepar vi samma uträkning får vi vid slutet av det följande året, med avrundning av bråken, följande produkt:
| I. | 5.856 c | + | 1.464 v | + | 1.464 m | = | 8.784 | } | |
| = 13.043. | |||||||||
| II. | 2.129 c | + | 1.065 v | + | 1.065 m | = | 4.259 |
Och vid slutet av följande år:
| I. | 6.442 c | + | 1.610 v | + | 1.610 m | = | 9.662 | } | |
| = 14.348. | |||||||||
| II. | 2.342 c | + | 1.172 v | + | 1.172 m | = | 4.686 |
Efter fem års produktion i utvidgad skala har det samlade kapitalet i avd. I och II stigit från 5.500 c + 1.750 v = 7.250 till 8.784 c + 2.782 v = 11.566, alltså i förhållandet 100 : 160. Det samlade mervärdet var ursprungligen 1.750, det är nu 2.782. Det förbrukade mervärdet var ursprungligen 500 för I och 600 för II, tillsammans 1.100. Sista året var det 732 för I och 745 för II, sammanlagt 1.477. Det har alltså vuxit i proportionen 100 : 131. [25]
Låt oss anta att årsprodukten är 9.000, att det i sin helhet föreligger som varukapital hos de industriella kapitalisterna och att det genomsnittliga förhållandet mellan variabelt och konstant kapital är 1 : 5. Detta förutsätter redan en betydande utveckling av den kapitalistiska produktionen och av det samhälleliga arbetets produktivitet, en redan genomförd betydande utvidgning av produktionsskalan och slutligen en utveckling av alla de förhållanden som skapar en relativ överbefolkning i arbetarklassen. Årsprodukten kommer då att fördela sig på detta sätt (bråken avrundade):
| I. | 5.000 c | + | 1.000 v | + | 1.000 m | = | 7.000 | } | |
| = 9.000. | |||||||||
| II. | 1.430 c | + | 285 v | + | 285 m | = | 2.000 |
Vi antar att kapitalisterna i I konsumerar den ena hälften av mervärdet = 500 och ackumulerar den andra. 1.000 v + 500 m måste då omsättas mot 1.500 II c. Då II c bara är = 1.430 måste 70 tas från merprodukten, som därmed minskas från 285 II m till 215 II m. Vi får då:
I. 5.000 c + 500 m (som ska kapitaliseras) + 1.500 (v + m) som ska förbrukas av kapitalister och arbetare.
II. 1.430 c + 70 m (som ska kapitaliseras) + 285 v + 215 m.
Då 70 II m omedelbart överföres till II c, måste det variabla kapitalet förökas med 70/5 eller 14, som också dragas från merprodukten 215 II m, återstår 201 II m, och vi har:
II. (1.430 c + 70 c) + (285 v + 14 v) + 201 m.
Omsättningen av 1.500 I (v + 1/2 m) mot 1.500 II c är en process av enkel reproduktion[CXXV*] och såtillvida avslutad. Men man finner här vissa egendomligheter, som uppstår genom att i den ackumulerande reproduktionen I (v + 1/2 m) inte ersättes genom II c enbart utan genom II c plus en del av II m.
Förutsätter man ackumulation, säger det sig självt att I (v + m) måste vara större än II c, och inte lika stor som II c, som den är under enkel reproduktion. Avd. I använder en del av sin merprodukt som produktivt kapital, därav 5/6 som konstant kapital, som då inte samtidigt kan bytas mot konsumtionsvaror från II. Dessutom måste I av sin merprodukt leverera II de produktionsmedel som ackumulationen kräver, liksom II måste leverera I de konsumtionsvaror, som förökningen av det variabla kapitalet nödvändiggör. Det verkliga variabla kapitalet består av arbetskraft, detta gäller alltså även det utökade variabla kapitalet. Det är inte kapitalisten, som köper de nödvändiga livsmedlen för arbetaren eller lagrar dem i förråd för sin tillskottsarbetskraft, som slavägaren måste göra. Det är arbetarna själva som handlar med II. Men detta hindrar emellertid inte att den ökade mängden konsumtionsvaror från kapitalistens synpunkt bara är produktions- och underhållsmedel för den ökade arbetskraften, alltså variabelt kapital i materiell form. Hans närmaste operation, här inom avd. I, blir att upplagra det nya penningkapital, som behövs för att köpa den utökade arbetskraften. Så snart detta är gjort, utbetalas pengarna till arbetarna som arbetslön, och arbetarnas konsumtionsvaror måste då också finnas i avd. II.
Apropå det. Kapitalisterna och deras tidningar är ofta missnöjda med arbetskraftens sätt att ge ut sina pengar och de varor II, som den köper. De filosoferar, kulturpratar och filantropiserar över detta, som t.ex. herr Drummond, den engelske legationssekreteraren i Washington. Han skrev en intressant artikel i "The Nation" (oktober 1879) där det bl.a. heter:
"Arbetarna har i kulturellt avseende inte hållit jämna steg med utvecklingen, massor av ting har blivit tillgängliga för dem, som de inte vet hur de ska använda och som de därför inte heller skapar någon marknad för." [Varje kapitalist önskar naturligtvis att arbetaren ska köpa hans vara.] "Det finns ingen rimlig grund till att en arbetare inte skulle önska sig lika mycket komfort, som de präster, advokater och läkare, som har samma inkomst som han." [Denna sorts advokater präster och läkare måste i själva verket i fråga om komfort låta mycket stanna vid en from önskan!] "Men han gör det inte. Frågan är fortfarande hur han som konsument ska kunna förmås att genom ett rationellt och sunt förfarande uppnå en högre nivå. Det är ingen lätt fråga, då hela hans ärelystnad inte sträcker sig längre än till en förkortning av arbetsdagen, och demagogen mera uppeggar honom i detta avseende än till att höja sitt läge genom att förbättra sina andliga och moraliska kvalifikationer." (Reports of H. M.'s Secretaries of Embassy and Legation on the Manufactures, Commerce etc., of the Countries in which they reside. London 1879, s. 404.)
Lång arbetstid är tydligen det rationella och sunda förfarande som ska höja arbetaren andligt och moraliskt och göra honom till en rationell konsument. För att bli en rationell konsument av kapitalisternas varor måste han framför allt - men demagogen hindrar honom! - börja med att låta konsumera sin egen arbetskraft irrationellt och hälsovidrigt av den kapitalist som anställt honom. Vad kapitalisten menar med rationell konsumtion visar sig, när han är så nedlåtande, att han inlåter sig på att sälja konsumtionsmedel till sina arbetare - trucksystemet där också uthyrning av bostäder till arbetarna ingår är en gren bland många.
Samme Drummond, vars sköna själ svärmar för de kapitalistiska försöken att höja arbetarklassen, berättar i sin rapport bland annat om bomullsfabrikerna Lowell och Lawrence Mills. Aktiebolaget, som driver fabriken, äger husen där fabriksflickorna bor inackorderade. Föreståndarinnorna för dessa hus är anställda av bolaget, som också föreskriver förhållningsreglerna: ingen flicka får komma hem efter kl. 10 på kvällen. Men nu kommer poängen: bolagets specialpolis patrullerar området för att förhindra överträdelse av dessa regler. Ingen flicka släpps in eller ut efter kl. 10. Ingen flicka får bo någon annanstans än på bolagets mark, varje hus inbringar ungefär 10 dollars i veckan i hyresinkomst. Nu ser vi den rationelle konsumenten i hela sin glans:
"Då det finns pianon i många av de bästa logihusen, spelar musik, sång och dans en betydande roll, åtminstone för dem som efter tio timmars arbete vid vävstolen har mera behov av omväxling efter det monotona arbetet än verklig vila" (s. 412).
Men den innersta hemligheten, hur man skapar en rationell konsument av arbetaren, kommer först nu. Herr Drummond besökte en fabrik för tillverkning av knivar i Turner's Falls (Connecticut River). En direktör, Herr Oakman, berättar, att de amerikanska knivarna, speciellt bordsknivar, är bättre än de engelska när det gäller kvalitet, och fortsätter:
"Även prismässigt ska vi slå England; vår kvalitet är redan nu bättre, det är välkänt, men vi måste ha lägre priser. Vi kommer att uppnå detta genom billigare stål och billigare arbete" (s. 427).
Låg arbetslön och lång arbetstid är kärnan i det rationella och hälsobringande förfarande, som skulle höja arbetaren till värdighet av en rationell konsument, så att han kan skapa en marknad för alla de ting, som kulturen och de tekniska framstegen har gjort tillgängliga för honom.
*
Liksom avd. I levererar en del av sin merprodukt till avd. II som ökat konstant kapital, levererar II för samma ändamål utökat variabelt kapital till I. Avd. II ackumulerar variabelt kapital både för I och för sig själv, då den reproducerar en större del av sin samlade produktion och särskilt sin merprodukt i formen av nödvändiga konsumtionsvaror.
När produktionen utvidgas på växande kapitalbas, måste I (v + m) vara = II c plus den del av merprodukten, som användes till att öka det konstanta kapitalet i båda avdelningarna. Denna ökning av kapitalet kan inte vara mindre än det minimum, som är nödvändigt för att genomföra en verklig ackumulation, d.v.s. en produktionsutvidgning i avd. I själv.
I det exempel som gavs här ovanför, var II mindre än I (v + 1/2), alltså mindre än den del av produkten, som I konsumerar som reveny, så att en del av merprodukten i II (70) måste säljas för att omsätta de 1.500 I (v + m). Under eljest oförändrade förhållanden måste 1.430 II c bytas mot varor till samma värde från I (v + m) för att enkel reproduktion ska kunna fortsätta i II. Detta behöver inte vidare behandlas här. Annorlunda förhåller det sig med de återstående 70 II m. Det, som för I här bara är utbyte av reveny mot konsumtionsvaror, ett enbart på konsumtion inriktat varuutbyte, är sett från avd. II inte bara - som vid enkel reproduktion - helt enkelt en återbildning av varukapital till sin ursprungliga naturform som konstant kapital. Det är en ackumulationsprocess, en ombildning av en del av merprodukten till konstant kapital. Köper I med 70 £ (penningreserv för omsättning av mervärdet) dessa 70 II m, medan II i sin tur lägger pengarna i reserv som penningkapital i stället för att köpa 70 I m, så skulle dessa 70 I m visserligen vara ett uttryck för att produktionen i I har ökat, men produkten kan inte på nytt ingå i produktionsprocessen. Det innebär, att denna penninguppsamling i II (just merprodukten av II, varav den är en alikvot del) samtidigt också är ett uttryck för att det i I föreligger osäljbara produktionsmedel till ett värde av 70. Relativ överproduktion i I skulle då vara resultatet av att II inte utvidgade reproduktionen.
Men bortsett från detta: Så länge de 70 i pengar, som kom från avd. I, ännu inte eller bara delvis, har blivit använda för inköp av nya produktionsmedel från I, föreligger de också helt eller delvis som ökat potentiellt penningkapital i II. Detta gäller för varje omsättning mellan de två avdelningarna, till dess pengarna har vänt tillbaka till sin utgångspunkt vid ömsesidigt köp och försäljning. Men så länge omsättningen förlöper normalt spelar pengarna bara övergående denna roll. Under kreditsystemet, där pengar som momentant frigöres som tillskottskapital strax ska användas som aktivt penningkapital, kan sådana penningkapital som endast tillfälligtvis ligger i reserv, exempelvis göra tjänst i nya företag i avd. I, samtidigt som pengarna omsätter de ökade varulagren i andra företag. Användningen av de 70 I m som konstant kapital i avd. II nödvändiggör dessutom att det variabla kapitalet ökas med 14. Detta förutsätter, alldeles som när merprodukten inom I omedelbart användes som konstant kapital i avdelningen själv, att reproduktionen i II redan visar en tendens till ökad kapitalisering, alltså en ökning av den del av merprodukten som består av nödvändiga livsmedel.
*
Ska de 500 I m kapitaliseras måste produkten på 9.000 i vårt andra exempel, som vi redan har sett, fördelas enligt nedanstående uppställning. Vi tar då bara hänsyn till varorna och bortser från penningcirkulationen.
I. 5.000 c + 500 m (att kapitalisera) + 1.500 (v + m) konsumtionsfond = 7.000 i varor.
II. 1.500 c + 299 v + 201 m = 2.000 i varor. Totalsumma 9.000 i varuprodukt.
Kapitaliseringen försiggår nu som följer:
I avd. I fördelas de 500 m, som ska kapitaliseras, i 5/6 = 417 c + 1/6 = 83 v. Dessa 83 v, arbetslön, användes till att köpa varor från II m, som sedan köper produktionsmedel för pengarna. II c ökas med 83 och II v måste då öka med 1/5 av 83 = 17. Efter omsättningen har vi:
| I. | (5.000 c + 417 m) c + (1.000 v + 83 m) v = 5.417 c + 1.083 v | = 6.500 |
| II. | (1.500 c + 83m) c + ( 299 v + 17 m) v = 1.583c + 316 v | = 1.899 |
| tillsammans: | ||
| 8.399 |
Kapitalet inom I har växt från 6.000 till 6.500, alltså med 1/12. Inom II från 1.715 till 1.899, alltså med inte fullt 1/9.
Reproduktionen på denna grundval ger vid årets slut i kapital:
I. (5.417 c + 452 m) c + (1.083 + 90 m) v = 5.869 c + 1.173 v = 7.042.
II. (1.583 c + 42 m + 90 m) c + (316 v + 8 m + 18 m) v = 1.715 c + 342 v = 2.057.
Och vid slutet av tredje året i produkt:
I. 5.869 c + 1.173 v + 1.173 m.
II. 1.715 c + 342 v + 342 m.
Ackumuleras i avd. I hälften av mervärdet som tidigare, får vi: I (v + 1/2 m) = 1.173 v + 587 (1/2 m) = 1.760, alltså 45 mer än det samlade 1.715 II c. Detta måste åter utjämnas genom att det överföres ett motsvarande värde i produktionsmedel till II c; som därmed växer med 45 och betingar att II v ökar med 1/5 eller 9. De kapitaliserade 587 I m fördelas med 5/6 eller 489 c och 1/6 eller 98 v. Dessa 98 v betingar i II ett motsvarande tillägg av konstant kapital och ännu en ökning av det variabla kapitalet II med 1/5 eller 20. Vi får då:
| I. | (5.869 c + 489 m) c + (1173 v + 98 m) v = 6.358 c + 1.271 v | = 7.629 |
| II. | (1.715 c + 45 m + 98 m) c + (342 v + 9 m - 20 m) v = 1.858
c + 371 v |
= 2.229 |
| Total kapital | ||
| = 9.858 |
Under loppet av tre år med ökande reproduktion har alltså det samlade kapitalet i I växt från 6.000 till 7.629, i II från 1.715 till 2.229, det samhälleliga totalkapitalet från 7.715 till 9.858.
Vid utbytet mellan I (v + m) och II c kan olika fall inträffa.
Vid den enkla reproduktionen måste både vara lika och ersätta varandra, då eljest, som vi ovan sett, den enkla reproduktionen inte kan försiggå utan störningar.
Vid ackumulationen är framför allt ackumulationskvoten av betydelse. I föregående exempel har vi förutsatt att ackumulationen i I var = 1/2 m I och att den under de olika åren förblev konstant. Vi lät blott de proportioner växla, enligt vilka detta ackumulerade kapital delade sig i variabelt och konstant. Därvid framträdde tre fall.
1. I (v + 1/2 m) = II c, vilket alltså är mindre än I (v + m). Det måste alltid vara så, annars ackumulerar inte I.
2. I (v + 1/2 m) är större än II c. I detta fall förmedlas omsättningen genom att underskottet i II c täckes från II m. Här är omsättningen för II inte enkel reproduktion av dess konstanta kapital utan redan ackumulation, en ökning av det konstanta kapitalet med en del av mervärdet, som bytes mot produktionsmedel från I. Denna ökning av det konstanta kapitalet innebär att II också ökar det variabla kapitalet i motsvarande grad med hjälp av sin egen merprodukt.
3. I (v + 1/2 m) är mindre än II c. I detta fall har II inte fullständigt reproducerat sitt konstanta kapital genom omsättningen utan måste ersätta underskottet genom köp från I. Detta gör emellertid inte någon ytterligare ackumulation av variabelt kapital II nödvändig, då dess konstanta kapital först genom detta varuköp fullständigt reproducerar sin storlek. Å andra sidan har den del av kapitalisterna i I, som bara uppsamlar nytt penningkapital, redan genomfört en del av den ackumulation de åsyftade med denna omsättning.
Förutsättningen för enkel reproduktion, att I (v + m) = II c, är inte bara oförenlig med kapitalistisk produktion. Detta utesluter å andra sidan inte att under förloppet av en industriell cykel av 10-11 år kan produktionen för enstaka år vara mindre än föregående år, alltså inte ens enkel reproduktion i förhållande till föregående år. Dessutom kan enkel reproduktion bara försiggå med en naturlig befolkningstillväxt under förutsättning att av de 1.500 som representerar det totala mervärdet ett motsvarande större antal improduktiva tjänare deltog i förbrukningen av merprodukten. Ackumulation av kapital, alltså verklig kapitalistisk produktion skulle under dessa förhållanden vara omöjlig. Kapitalistisk produktion utesluter därför att II c = I (v + m). Likväl kan det, även under kapitalistisk ackumulation inträffa att II c tillfälligtvis är större än I (v + m) till följd av den ackumulation som har ägt rum under tidigare produktionsperioder. Detta skulle betyda en överproduktion i II, som bara kunde utjämnas genom en kris, som överför kapital från II till I.
Det ändrar för övrigt inte förhållandet mellan I (v + m) och II c om en del av det konstanta kapitalet II reproducerar sig själv, som när jordbruket t.ex. använder utsäde som det självt har producerat. Denna del av II c är utan betydelse för omsättningen mellan I och II, alldeles som det konstanta kapitalet i I som i sin helhet producerades av denna avdelning själv. Dessa förhållanden ändras heller inte om en del av produkterna i avd. II kan användas som produktionsmedel i avd. I. De bytes då mot andra produktionsmedel, som I levererar, och dessa värden måste vi i båda avdelningarna helt bortse ifrån, om vi vill i en ren och överskådlig form undersöka utbytet mellan de båda stora avdelningarna i den samhälleliga produktionen; producenten av produktionsmedel och producenten av konsumtionsvaror.
Vid kapitalistisk produktion kan alltså I (v + m) inte vara lika med II c, eller de båda kan inte täcka varandra i ömsesidig omsättning. Däremot kan det variabla kapitalet i I, med tillägg av den del av mervärdet, som avdelningens kapitalister använder för personlig förbrukning, (reveny, här lika med I m/x) vara lika med, större eller mindre än II c. Men I (v + m/x) måste alltid vara mindre än II (c + m) och ännu mycket mindre än den del av II m, som kapitalistklassen under alla förhållanden är tvungen att förbruka.
Lägg märke till att denna framställning av det konstanta kapitalvärdets ackumulation inte är exakt, såvida detta värde självt är en del av det varukapital till vars produktion det medverkar. Värdet av det nyackumulerade fasta kapitalet ingår bara småningom och periodiskt i varukapitalet, allt efter detta fasta kapitals natur. När råmaterial och halvfabrikat i stora mängder ingår i produktionen, består en större del av varukapitalet därför av ersättning för rörliga beståndsdelar av det konstanta kapitalet och för det variabla kapitalet. (Beträffande omslaget för dessa rörliga beståndsdelar kan man anta, att de under året tillsammans med den del av det konstanta kapitalet som ingår i produkten slår om så ofta, att totalsumman av de levererade varorna är lika med värdet av det totala i den årliga produktionen ingående kapitalet.) Men där det endast ingår hjälpämnen för maskindriften och inget råmaterial, måste det variabla kapitalet, arbetskraften, åter framträda som en större beståndsdel i varukapitalet. Medan i profitkvoten mervärdet beräknas på totalkapitalet, oberoende av om det fasta kapitalet under perioden avger mycket eller litet värde till produkten, ingår bara den genomsnittliga förslitningen av det konstanta kapitalet under beräkningsperioden i värdet av de producerade varorna.
Den ursprungliga penningkällan för avd. II är v + m i guldproduktionen inom avd. I, som bytes mot en del av II c. Endast om guldproducenten sparar sitt mervärde eller ombildar det till produktionsmedel inom I och alltså utvidgar produktionen går hans v + m inte till avd. II. Men om guldproducentens sparade penningreserv slutligen användes till att utvidga produktionen blir en del av det hopsparade mervärdet utbetalt som variabelt tillskottskapital, i löner till den utökade arbetskraften, och inflyter tillslut i avd. II, där pengarna befordrar ny uppsamling av penningreserver eller ger nya medel att köpa från I utan att direkt åter sälja dit. Från de pengar, som härstamma direkt ur denna I (v + m) i guldproduktionen avgår den del av guldet, som vissa produktionsgrenar i II behöver som råmaterial o.dyl., kort sagt som ersättningsmedel för sitt konstanta kapital. Omsättningen mellan avdelning I och II kan förmedla uppsamling av penningreserver för framtida utökning av produktionen: för I endast när en del av I m säljes till II utan ett efterföljande varuköp och då gör tjänst som konstant tilläggskapital i II, för II i motsvarande situation, när en del av dess mervärde gör tjänst som konstant tilläggskapital inom I. Men också när en del av det mervärde, som I ger ut i form av reveny, inte täckes genom II c; alltså med I m en del av II m köpes och förvandlas till pengar.
Om I (v + m/x) är större än II c, så behöver II c inte genom varuköp från I ersätta det som I har konsumerat av II m. Frågan är nu, hur långt kan varuutbytet mellan kapitalisterna i II inbördes - ett utbyte som bara kan bestå i ömsesidig utväxling av II m - förmedla en uppsamling av penningreserver. Vi har redan sett att direkt ackumulation kan äga rum inom avd. II genom att en del av II m omedelbart användes som variabelt kapital, alldeles som när en del av I m direkt användes som konstant kapital inom denna avdelning själv. Liksom i avd. I är förklaringen till detta, att ackumulationen befinner sig på olika utvecklingsnivåer i olika industrigrenar och varje enskilt företag. Den ena håller ännu på med att samla en penningreserver, säljer utan att köpa, den andra utvidgar reproduktionen, köper utan att sälja. Det ökade variabla kapitalet användes först till inköp av mera arbetskraft, varpå arbetarna köper konsumtionsvaror för pengarna, som därpå för en tid drages ut ur cirkulationen av de kapitalister som samlar penningreserver. Från dessa går pengarna i samma utsträckning inte tillbaka till sin utgångspunkt, utan anhopas.
[37*] Ur manuskript II.
[38*] Här börjar manuskript VIII.
[39*] "Kapitalet", bok I, s. 519, not 32.
[40*] Också här hade några fysiokrater, främst Turgot, visat vägen. Redan denne använder oftare än Quesnay och övriga fysiokrater ordet capital (kapital) i stället för avances (insats) och identifierar i högre grad dessa insatser med industrikapitalet.
[41*] För att läsaren inte skall missförstå frasen: "priset för den ojämförligt största delen av varorna", citeras följande, som visar hur Smith själv förklarar denna beteckning. I priset på havsfisk ingår ingen ränta utan endast arbetslön och profit; i priset på Scotch pebbles ingår endast arbetslön, ty: "I vissa delar av Skottland skaffar sig fattigt folk en inkomst genom att vid havsstranden samla och sedan sälja de brokiga små stenar, som kallas skotska kiselstenar ('scotch pebbles'). Priset, som stensnidarna betalar, består endast av arbetslön, eftersom varken jordränta eller profit ingår däri."
[42*] Jag återger denna sats ordagrant efter manuskriptet, trots att den i detta sammanhang tycks motsäga både det föregående och det närmast efterföljande. Denna skenbara motsägelse upplöses längre fram under punkt d) Kapital och reveny hos Adam Smith. - FE.
[43*] Vi bortser här helt ifrån att Smith hade en speciell otur i sitt val av exempel. Spannmålens värde kan upplösas i arbetslön, profit och ränta, endast om de av arbetsdjuren konsumerande näringsmedlen framställes som arbetsdjurets lön och arbetsdjuret därmed som lönarbetare, varvid även lönarbetaren blir framställd som arbetsdjur. (Tillägg ur manuskript II.)
[44*] Härifrån till kapitlets slut tillägg ur manuskript II.
[45*] Ur manuskript II.
[46*] Ur manuskript VIII.
[47*] Huvudsakligen ur manuskript II. Schemat ur manuskript VIII.
[48*] Härifrån åter manuskript VIII.
[49*] Att observeras av eventuella anhängare av Rodbertus' kristeori. - FE.
[50*] Framställningen avviker här något från den tidigare här ovan givna. Där placerade även avd. I ett fristående belopp på 500 i cirkulationen. Här levererar avd. II ensam tillskottspengarna till cirkulationen. Detta förändrar dock inte slutresultatet. - FE.
[51*] Härifrån manuskript II.
[52*] Härifrån manuskript VIII.
[53*] "Om vilden tillverkar bågar, utövar han industriell verksamhet men han praktiserar inte abstinens." (Senior: Principes fondamentaux de l'Econ. Pol. trad. Arrivabene, Paris 1836, s. 308.) "Ju mer samhället fortskrider, desto mer abstinens kräver det." (Sammastädes, s. 342.) Jämför Kapitalet, första boken, kap. 22, s. 525.
[54*] E. B. Tyler, Forschungen über die Urgeschichte der Menschheit, übersetzt von H. Müller. Leipzig, odaterad, s. 240.
[55*] Talen stämmer även denna gång inte med det tidigare antagandet. Detta är emellertid likgiltigt, då endast proportionerna ha någon betydelse. - FE.
[56*] Ad. Soetbeer, Edelmetall-Produktion. Gotha 1879. [s. 112]
[57*] "En avsevärd mängd naturguld (gold bullion) ... föres av guldgrävarna direkt till myntverket i San Francisco." - Reports of H. M. Secretaries of Embassy and Legation. 1879. Del III, s. 337.
[58*] Undersökningen av utbytet av nyproducerat guld inom det konstanta kapitalet i avd. I förekommer inte i manuskriptet. - FE.
[59*] Ur manuskript II.
[60*] Härifrån till slutet, manuskript VIII.
[61*] Detta gör en gång för alla slut på tvisten mellan James Mill och S. Bailey om kapitalets ackumulation. Denna tvist, som behandlades från en annan utgångspunkt i bok I (kapitel 22, avd. 5, not 64), nämligen tvisten om möjligheten att utvidga det industriella kapitalets verkningsförmåga vid konstant storlek. Till detta återkommer vi senare.
[XCII*] "ursprungliga utlägg"
[XCIII*] "årliga utlägg"
[XCIV*] av det franska verbet revenir = återvända
[XCV*] "de yrkesverksammas profit"
[XCVI*] "Nya principer"
[XCVII*] Här närmast = fattiga understödstagares konsumtionsform. - IB.
[XCVIII*] Härifrån översatt av Ruth Bohman.
[XCIX*] Det är klart, att värdet av den årliga produkten delar sig i kapital och profit, och att var och en av dessa delar av årsprodukten regelbundet användes för att köpa de produkter som nationen måste ha för att kunna upprätthålla sitt kapital och täcka sin förbrukning ... De produkter, som utgör en nations kapital, kan inte förbrukas."
[C*] Det cirkulerande kapitalet består uteslutande av livsmedel och andra livsnödvändiga ting, som förskotteras åt arbetarna innan produkten är färdig ... Endast det fasta kapitalet, inte det cirkulerande, är i verklig mening rikedomens källa ... Det cirkulerande kapitalet verkar inte omedelbart i produktionen, det är inte ens väsentligt utan bara ett hjälpmedel, som blivit nödvändigt på grund av folkmassornas bedrövliga armod ... Från nationens ståndpunkt är bara det fasta kapitalet en del av produktionsomkostnaderna."
[CI*] Under den tid då någon del av produkten av detta arbete (arbete nedlagt i någon vara) existerar som fast kapital d.v.s. i en form där den hjälper till att skapa framtida varor, underhåller den inte arbetare.
[CII*] Se i detta band sid. 356.
[CIII*] Första och andra upplagan har och som sedan ändrats till 'eller' av Engels.
[CIV*] Första och andra upplagan: 1/10.
[CV*] Första och andra upplagan: II c (2).
[CVI*] Dito: 'och' i st. f. 'av'.
[CVII*] Dito: avd. I. Ändringarna av Engels.
[CVIII*] Andra upplagan: hade ordet 'missförstånd', ändrat i enlighet med första upplagan.
[CIX*] Se detta band sid. 412. Fotnot 55.
[CX*] 1. och 2. uppl. 'penningproduktionen' ändrat efter Engels manuskript.
[CXI*] Se denna bok sidan 290.
[CXII*] en mycket framstående författare.
[CXIII*] fattigdom
[CXIV*] illa förstådd
[CXV*] denne utomordentlige författare, medlem av Intitut de France och Filosofiska sällskapet i Filadelfia
[CXVI*] Jag hoppas, att man lägger märke till hur fullständigt denna metod för undersökning av konsumtionen av våra rikedomar överensstämmer med allt som vi har sagt beträffande rikedomens produktion och distribution, och samtidigt vilket ljus det kastar över hela samhälls utvecklingen. Varifrån kommer denna överensstämmelse och denna klarhet? Från det förhållandet att vi har träffat sanningen. Det påminner om verkningen av en spegel, i vilken föremålen avtecknar sig klart och i riktiga proportioner, när man har ställt sig på den rätta punkten för iakttagelsen, men där allt tycks förvirrat och vanställt, när man står för nära eller för långt ifrån.
[CXVII*] Här ser man den borgerliga kretinismen i hela sin skönhet!
[CXVIII*] Upplaga 1. och 2.; penningprodukt; ändrat efter Engels manuskript.
[CXIX*] Kapital som kan lånas ut.
[CXX*] Trucksystemet behandlas i Kapitalet, första boken, se sid. 151 (n. 50), 410, 588.
[CXXI*] Här har Marx i manuskriptet tillfogat: I detta sammanhang bör detta utvecklas med goda exempel.
[CXXII*] Marx tillfogar: Här kan Schäffle, som påstår att jag är högmodig, citeras.
[CXXIII*] Första och andra upplagan har ackumulation i st. f. reproduktion.
[CXXIV*] Första och andra uppl. 1.100 I c; ändrat efter Engels manuskript.
[CXXV*] Första och andra uppl. ackumulation.