Källa: Marx Engels Werke bd XXIII, s. 11-802; "Das
Kapital. Band I. Kritik der politischen Ökonomie".
Översättning: Ivan Bohman
Digitalisering: Jonas Holmgren
Korrektur: -
I de samhällen, där det kapitalistiska produktionssättet härskar, uppträder rikedomen som en "oerhörd varuanhopning",[8*] den enskilda varan som dess elementarform. Vår undersökning börjar därför med en analys av varan.
Varan är först och främst ett yttre föremål, ett ting, som genom sina egenskaper tillfredsställer mänskliga behov av något slag. Karaktären av dessa behov, om de t.ex. har sitt upphov i magen eller fantasin, ändrar ingenting i sak.[9*] Det är här inte heller fråga om hur saken tillfredsställer det mänskliga behovet, om omedelbart som livsmedel, d.v.s. som förbrukningsartikel, eller på en omväg, som produktionsmedel.
Varje nyttigt ting, såsom järn, papper o.s.v., är att betrakta ur två synpunkter, med hänsyn till kvalitet och till kvantitet. Varje sådant ting är en helhet av många egenskaper och kan därför göra nytta på olika sätt. Upptäckten av dessa olika sätt och därmed tingens mångsidiga användbarhet är en produkt av det historiska skeendet.[10*] Så även, när man uppfann samhälleliga mått för de nyttiga tingens kvantitet. Varumåttens olikhet har sitt ursprung dels i den olika naturen hos de föremål, som skall mätas, dels i konventionella omständigheter.
Ett tings användbarhet gör det till ett bruksvärde.[11*] Men denna användbarhet svävar inte i luften. Betingad av varukroppens egenskaper existerar den inte utan densamma. Varukroppen själv, såsom järn, vete, diamant o.s.v., är därför ett bruksvärde eller en nyttighet. Denna dess karaktär är inte beroende av om det kostar människan mycket eller litet arbete att utnyttja dess bruksegenskaper. När det gäller bruksvärden, förutsättes alltid en bestämd kvantitet, såsom dussin ur, alnar linne, ton järn o.s.v. Varornas bruksvärden lämnar material till en självständig forskningsgren, varukunskapen.[12*] Bruksvärdet förverkligas endast i användningen eller konsumtionen. Bruksvärden bildar rikedomens materiella innehåll, vilken dess samhälleliga form än må vara. I den samhällsform, som vi har att undersöka, utgör de samtidigt de materiella bärarna av - bytesvärdet.
Bytesvärdet uppträder framförallt som det kvantitativa förhållande, den proportion, vari ett slags bruksvärden utbyts mot ett annat slags bruksvärden,[13*] ett förhållande, som ständigt växlar med tid och plats. Bytesvärdet förefaller därför som något tillfälligt och helt och hållet relativt, ett inre, immanent bytesvärde (valeur intrinsèque) hos varan, alltså som en contradictio in adjecto[14*]. Vi skall betrakta saken närmare.
En viss vara, t.ex. ett quarter vete, utbyts mot x pund läderfett eller y alnar siden eller z uns guld o.s.v., kort sagt, mot andra varor i de mest olika proportioner. Vetet har alltså inte bara ett, utan en mångfald bytesvärden. Men då x pund läderfett liksom y alnar siden och z uns guld utgör bytesvärdet för ett quarter vete, måste x pund läderfett, y alnar siden, z uns guld o.s.v. kunna ersättas med varandra eller med lika stora bytesvärden. Därav följer för det första: Gällande bytesvärden för en och samma vara uttrycker en likhet. För det andra: Bytesvärdet kan över huvud taget endast vara uttryckssättet, "uppenbarelseformen" för ett däri urskiljbart inre värde.
Vi tar ytterligare två varor, t.ex. vete och järn. Vilket deras utbytesförhållande än är, kan det alltid framställas i en ekvation, i vilken ett givet kvantum vete sättes lika med ett visst kvantum järn, t.ex. ett quarter vete = a centner[XI*] järn. Vad innebär denna ekvation? Att något gemensamt och av samma storlek existerar i två olika ting, i 1 quarter vete och likaledes i a centner järn. Bägge är alltså lika något tredje, som i och för sig varken är det ena eller det andra. Vart och ett av dem bägge måste, såvitt de är bytesvärden, kunna reduceras till detta tredje.
Ett enkelt geometriskt exempel åskådliggör detta. För att bestämma och jämföra rätlinjiga figurers ytinnehåll upplöser man dem i trianglar. Triangeln själv reducerar man till ett uttryck, som är alldeles olika dess synbara figur - halva produkten av bas och höjd. På samma sätt reducerar man varornas bytesvärden till något gemensamt, varav de representerar ett mer eller ett mindre.
Detta gemensamma kan inte vara en geometrisk, fysikalisk, kemisk eller annan naturegenskap hos varorna. Deras kroppsliga egenskaper kommer över huvud taget i betraktande, endast i den mån de gör dem nyttiga, alltså till bruksvärden. Men å andra sidan är det just abstraktionen från deras nyttokaraktär, som skenbarligen karakteriserar varornas utbytesförhållande. I detta gäller det ena bruksvärdet precis lika mycket som det andra, om det blott föreligger i rätt proportion. Eller, som den gamle Barbon säger:
"Den ena varusorten är lika god som den andra, om deras bytesvärden är lika stora. Det existerar ingen differens eller distinktion mellan ting med lika stora bytesvärden."[15*]
Som bruksvärden är varorna framförallt av olika kvalitet, som bytesvärden kan de endast vara av olika kvantitet och innehåller alltså då inte en enda atom bruksvärde.
Bortser man nu från varukropparnas bruksvärde, så återstår dem endast en egenskap, nämligen att vara arbetsprodukter. Emellertid har även arbetsprodukten redan förvandlats under våra händer. Bortser vi från dess bruksvärde, då bortser vi också från de kroppsliga beståndsdelar, som gör den till ett bruksvärde. Det är inte längre fråga om bord eller hus eller garn eller något annat nyttigt ting. Arbetsproduktens hela struktur är utplånad. Nu är det inte heller fråga om en produkt av snickararbete eller byggnadsarbete eller spinneriarbete eller eljest av något bestämt produktivt arbete. Med arbetsproduktens nyttokaraktär försvinner också nyttokaraktären av de däri representerade arbetena, och samtidigt försvinner de olika konkreta formerna av dessa arbeten, vilka nu inte längre går att skilja från varandra utan alla är reducerade till ett och samma mänskliga arbete, till abstrakt mänskligt arbete.
Låt oss betrakta arbetsprodukternas residuum. Ingenting annat återstår av dem än en och samma spöklika verklighet: en utkristallisering av odifferentierat mänskligt arbete, d.v.s. förbrukning av mänsklig arbetskraft utan hänsyn till formen för dess förbrukande. Dessa ting uttrycker nu endast ett: att vid dess produktion mänskligt arbete förbrukats och mänskligt arbete anhopats. Såsom kristaller av denna för dem alla gemensamma, samhälleliga substans utgör de värden - varuvärden.
I själva utbytesförhållandet mellan varorna syntes oss deras bytesvärde vara alldeles oavhängigt av deras bruksvärden. Bortser man nu verkligen från arbetsprodukternas bruksvärde, så erhåller man deras värde, såsom det just nu bestämdes. Det gemensamma, som framträder i utbytesförhållandet eller i varans bytesvärde, är alltså dess värde. Undersökningens fortgång skall föra oss tillbaka till bytesvärdet såsom värdets nödvändiga uttryckssätt eller manifestationsform; men först och främst är dock värdet att betrakta oberoende av denna form.
Ett bruksvärde eller en nyttighet har alltså ett värde, endast därför att abstrakt mänskligt arbete däri har blivit förkroppsligat, materialiserat. Hur mäter man då storleken av dess värde? Genom den mängd "värdebildande substans", som däri innehålles, av arbetet. Arbetskvantiteten själv mätes med dess utsträckning i tiden, och arbetstiden åter har sitt mått i bestämda tidsenheter, timmar, dagar o.s.v.
Om värdet av en vara bestämmes av den under produktionen förbrukade arbetsmängden, kan det synas, som om en vara skulle bli desto värdefullare, ju latare och oskickligare dess tillverkare är, enär han har behövt så mycket mer tid för dess förfärdigande. Men det arbete, som bildar värdenas substans, är samma mänskliga arbete, förbrukandet av en och samma mänskliga arbetskraft. Samhällets sammanlagda arbetskraft, som yttrar sig i varumarknadens värden, gäller här som en och samma mänskliga arbetskraft, ehuru den består av otaliga individuella arbetskrafter. Var och en av dessa individuella arbetskrafter är samma mänskliga arbetskraft som varje annan, såvitt den äger karaktären av en samhällelig genomsnittsarbetskraft och alltså vid produktionen av en vara endast behöver använda den i genomsnitt nödvändiga eller samhälleligt nödvändiga arbetstiden. Samhälleligt nödvändig arbetstid är den arbetstid, som behövs för att framställa ett bruksvärde under föreliggande, samhälleligt normala produktionsbetingelser och med samhällelig genomsnittsgrad av skicklighet och intensitet i arbetet. Efter ångvävstolens införande i England t.ex. blev kanske hälften så mycket arbete tillräckligt för att förvandla ett givet kvantum garn till väv. Den engelske handvävaren behövde i själva verket för denna förvandling samma arbetstid som förr. Men produkten av hans individuella arbetstimme utgjorde nu inte mer än en halv samhällelig arbetstimme och gav därför endast hälften av det tidigare värdet.
Det är alltså endast den samhälleligt nödvändiga arbetskvantiteten eller den för framställning av ett bruksvärde samhälleligt nödvändiga arbetstiden, som bestämmer dess värdestorlek.[16*] Den enskilda varan är här i det hela taget att betrakta som genomsnittsexemplar av sin art.[17*] Varor, som innehåller lika stora arbetskvanta, eller som kan framställas under lika lång arbetstid, har därför samma värdestorlek. Värdet av en vara förhåller sig till värdet av varje annan vara, som den för den ena varans produktion nödvändiga arbetstiden förhåller sig till den för den andras produktion nödvändiga arbetstiden. "Som värden är alla varor endast bestämda mått på kristalliserad arbetstid."[18*]
En varas värde skulle därför bli konstant, om den för produktionen nödvändiga arbetstiden vore konstant. Men den sistnämnda växlar med varje växling i arbetets produktivkraft. Arbetets produktivkraft bestämmes av mångahanda omständigheter, bl.a. av arbetarens genomsnittliga skicklighet, vetenskapens utveckling och tekniska användbarhet, produktionsprocessens samhälleliga kombination, produktionsmedlens omfattning och effektivitet samt av naturförhållandena. Samma kvantum arbete åstadkommer t.ex. under en gynnsam årstid 8 bushel[XII*] vete, under en ogynnsam endast 4. Samma kvantum arbete levererar mer metall ur en högprocentig än ur en lågprocentig gruva o.s.v. Diamanter är sällsynta i jordskorpan, och att finna en kostar därför i genomsnitt mycken arbetstid. Följaktligen representerar de mycket arbete inom en liten volym. Jacob betvivlar, att guld någonsin har betalt sitt fulla värde. [20] Ännu mer gäller detta om diamanter. Enligt Eschwege hade det totala 80-åriga utbytet av de brasilianska diamantgruvorna ännu år 1823 inte uppnått samma pris som den 1½-åriga genomsnittsprodukten av de brasilianska socker- eller kaffeplantagerna, ehuru det representerade mycket mer arbete, alltså mer värde. Om gruvorna vore mer givande, skulle samma arbetskvantum resultera i fler diamanter, och deras värde skulle sjunka. Om det lyckas att med ringa arbete förvandla kol till diamant, så kan diamantens värde bli lägre än tegelstenens. I allmänhet: ju större arbetets produktivkraft är, desto mindre den för en artikels tillverkning behövliga arbetstiden, desto mindre den däri kristalliserade arbetsmängden, desto mindre dess värde. Omvänt: ju mindre arbetets produktivkraft, desto större den för en artikels framställning nödvändiga arbetstiden, desto större dess värde. En varas värdestorlek växlar alltså direkt med kvantiteten och omvänt mot produktiviteten av det arbete, som tar gestalt i varan.[XIII*]
Ett ting kan vara bruksvärde utan att vara värde. Detta är fallet, om dess nytta för människan inte förmedlas av arbete. Så t.ex. luft, orörd mark, naturlig äng, vildväxande skog o.s.v. Ett ting kan vara nyttigt och en produkt av mänskligt arbete utan att därigenom bli en vara. Den som med sin produkt tillfredsställer sitt eget behov, skapar visserligen bruksvärde men ingen vara. För att producera varor är det inte nog att producera bruksvärde; man måste producera bruksvärde för andra, samhälleligt bruksvärde. [Och inte bara rätt och slätt för andra. Medeltidsbonden producerade skattespannmål för feodalherren, tiondespannmål för prästen. Men varken skattespannmål eller tiondespannmål blev varor, fastän de var producerade för andra. För att bli vara måste produkten genom utbytet överföras till den, som skall nyttja den som bruksföremål.][18a*] Sist och slutligen kan inget ting ha värde utan att vara bruksföremål. Är det utan nytta, så är också arbetet däruti förbrukat utan nytta, räknas inte som arbete och bildar därför inget värde.
Ursprungligen framträder varan för oss som ett slags tvillingväsen: bruksvärde och bytesvärde. Senare visade det sig, att inte heller arbetet äger samma karaktär, då det är uttryckt i värdet, som då det frambringar bruksvärden. Denna tvillingnatur hos det i varorna nedlagda arbetet har först av mig blivit kritiskt påvisad.[19*] Denna punkt är själva kärnpunkten, då det gäller att förstå den politiska ekonomin, och skall därför närmare belysas här.
Vi tar två varor, t.ex. en rock och 10 alnar linneväv. Vi antar, att rocken har dubbelt så stort värde som 10 alnar linneväv, alltså: om 10 alnar linneväv = W, så är rocken = 2 W.
Rocken är ett bruksvärde, som tillfredsställer ett speciellt behov. För att framställa den krävs ett bestämt slag av produktiv verksamhet, som bestämmes av ändamål, förfaringssätt, föremål, medel och resultat. Det arbete, vars nytta ter sig som ett produktens bruksvärde eller vars produkt är ett bruksvärde, kallar vi kort och gott nyttigt arbete. Ur denna synpunkt betraktas det alltid med avseende på sin nyttoeffekt.
Liksom rock och linneväv är kvalitativt olika bruksvärden, så är också de arbeten, som gett upphov till dem, kvalitativt olika - skrädderi och väveri. Om dessa ting inte vore kvalitativt olika bruksvärden och därmed produkter av kvalitativt olika nyttiga arbeten, så kunde de överhuvud inte komma i beröring med varandra som varor. Rock bytes inte mot rock, ett bruksvärde inte mot samma bruksvärde.
Sammanfattningen av de olikartade bruksvärdena eller varukropparna svarar mot en sammanfattning av lika mångfaldigt varierande, till släkte, art, familj, underart, varietet olika nyttoarbeten - en samhällelig arbetsdelning. Den är ett varuproduktionens existensvillkor, ehuru varuproduktion vice versa inte är något villkor för den samhälleliga arbetsdelningen. I den gammalindiska bygemenskapen är arbetet samhälleligt uppdelat, utan att produkterna fördenskull blir varor. Eller, för att ta ett mera närliggande exempel, i varje fabrik är arbetet systematiskt uppdelat, men denna delning har inte sin grund i något arbetarnas utbyte av deras individuella produkter. Det är endast produkterna av självständiga, inbördes oberoende privatarbeten, som gentemot varandra kan fungera som varor.
Vi har alltså sett, att i varje varas bruksvärde ligger en bestämd, ändamålsenligt produktiv verksamhet eller ett visst nyttigt arbete. Bruksvärden kan inte komma i beröring med varandra som varor, om de inte innesluter kvalitativt olika, nyttiga arbeten. I ett samhälle, vars produkter allmänt antar formen av varor, d.v.s. i ett samhälle av varuproducenter, utvecklas denna kvalitativa skillnad mellan nyttiga arbeten, vilka - inbördes oavhängiga - bedrivs som privatföretag av självständiga producenter, till ett vittförgrenat system, till en samhällelig arbetsdelning.
Det är för övrigt likgiltigt, om rocken bäres av skräddaren eller av skräddarens kund. I bägge fallen fungerar den som bruksvärde. Lika litet förändras förhållandet mellan rocken och det i densamma nedlagda arbetet i och för sig därigenom, att skrädderiet blir ett särskilt yrke, en självständig länk i den samhälleliga arbetsdelningen. Behovet av kläder har i årtusenden tvingat människan att sy och sömma, långt innan en enda människa blev skräddare. Men tillkomsten av en rock, en linneväv, av varje element i den materiella mångfalden, som inte finns i naturen, måste alltid vara resultatet av en speciell, målmedvetet produktiv verksamhet, som utnyttjar särskilda naturtillgångar för särskilda mänskliga behov. Arbetet är alltså såsom upphov till bruksvärden, som nyttigt arbete, ett av alla samhällsformer oberoende existensvillkor för människan, den eviga naturnödvändigheten att sörja för ämnesomsättningen mellan naturen och människan, alltså den mänskliga tillvaron.
Bruksvärdena rock, linneväv o.s.v. kort sagt alla varukroppar, utgör föreningar av två element, råmaterial och arbete. Subtraherar man totalsumman av alla olika, nyttiga arbeten, som är bundna i dem, så återstår alltid ett materiellt substrat,[XIV*] som finns där av naturen utan människans åtgörande. Människan kan i sin produktion inte förfara annorlunda än naturen själv, d.v.s. blott förändra naturens former.[20*] Och än mer. I arbetet med själva omformningen understödes hon oavbrutet av naturkrafter. Arbete är alltså inte den enda källan till de genom arbete producerade bruksvärdena, till den materiella rikedomen. Som William Petty säger: Arbetet är dess fader och jorden dess moder. [21]
Vi övergår nu från varan som bruksföremål till varuvärdet.
Enligt vårt antagande har rocken dubbelt så stort värde som linneväven. Detta är emellertid endast en kvantitativ skillnad, som inte i första hand intresserar oss. Vi erinrar därför om att, ifall rocken har ett dubbelt så stort värde som 10 alnar linneväv, så har 20 alnar linneväv samma värde som en rock. Som värden är rock och linneväv ting av samma substans, objektiva uttryck för likartat arbete. Men skrädderi och väveri är kvalitativt olika arbeten. Det finns dock samhällsskick, där samma människa omväxlande syr och väver, och där dessa bägge olika arbetssätt alltså endast är modifikationer av samma individs arbete men ännu inte särskilda fasta funktioner hos olika individer, alldeles som den rock skräddaren gör idag och de byxor han gör imorgon endast förutsätter variationer av samma individuella arbete. Vid närmare påseende förstår man vidare, att i vårt kapitalistiska samhälle en given mängd mänskligt arbete, alltefter arbetsefterfrågans växlande inriktning, omväxlande tillföres i form av skrädderi eller i form av väveri. Denna arbetets formväxling försiggår måhända inte utan friktion, men den måste försiggå. Det produktiva arbetet utgör egentligen, om man bortser från dess bestämda nyttokaraktär, endast förbrukning av mänsklig arbetskraft. Skrädderi och väveri är, ehuru kvalitativt olika produktiva verksamheter, dock bägge produktivt utnyttjande av mänsklig hjärna, muskler, nerver, händer o.s.v., och i denna mening är bådadera mänskligt arbete. De är endast två olika former för utnyttjande av mänskligt arbete. Visserligen måste den mänskliga arbetskraften själv vara mer eller mindre utvecklad för att kunna utnyttjas i den ena eller andra formen. Varans värde representerar emellertid helt enkelt mänskligt arbete, förbrukning av mänskligt arbete över huvud taget. I det borgerliga samhället spelar en general eller en bankir en stor roll,[21*] en vanlig enkel människa däremot en struntroll. På samma sätt är det också med det mänskliga arbetet. Detta innebär förbrukning av den enkla arbetskraft, som varje normal människa utan särskild utbildning äger i sin kropps organism. Det enkla genomsnittsarbetet självt växlar karaktär i olika länder och under olika kulturepoker men är dock i varje existerande samhälle något givet. Komplicerat arbete betecknar endast potentierat eller snarare multiplicerat enkelt arbete, sålunda att ett mindre kvantum komplicerat arbete är lika med ett större kvantum enkelt arbete. Att denna reduktion beständigt försiggår, visar erfarenheten. Även om en vara är produkten av det mest komplicerade arbete, så är dock dess värde likvärdigt med produkten av enkelt arbete och representerar därför självt endast ett bestämt kvantum enkelt arbete.[22*] De olika proportioner, i vilka olika slags arbete reduceras till enkelt arbete som måttsenhet, fastställs genom en konventionell process bakom producenternas rygg och förefaller dem därför bestämda av sedvänja. För enkelhetens skull gäller för oss i det följande varje art av arbetskraft direkt som enkel arbetskraft, varigenom vi besparar oss besväret att reducera. På samma sätt som man alltså i värdena rock och linneväv har abstraherat skillnaden i deras bruksvärden, så abstraherar man också i de arbeten, som är nedlagda i dessa värden, skillnaden i deras nyttoformer, skrädderiet och väveriet. Liksom bruksvärdena rock och linneväv är föreningar av ändamålsenligt produktiva verksamheter och tyg och garn, medan värdena rock och linneväv däremot endast är likartad arbetssubstans, så har också de i dessa värden ingående arbetena sin betydelse inte genom sitt produktiva förhållande till tyg och garn utan blott som förbrukning av mänsklig arbetskraft. Just genom sina olika kvaliteter utgör skrädderi och väveri produktionselementen i bruksvärdena rock och linneväv. Men substans för rockvärde och linnevävsvärde är de endast, såvitt från dem abstraheras speciell kvalitet och bägge gemensamt äger kvalitet såsom mänskligt arbete.
Men rock och linneväv är inte bara värden överhuvud utan värden av bestämd storlek, och enligt vårt antagande är rocken värd dubbelt så mycket som 10 alnar linneväv. Varav denna skillnad i värdestorlek? Jo, i linneväven är nedlagt endast hälften så mycket arbete som i rocken, så att vid den senares produktion arbetskraften måste utnyttjas under dubbelt så lång tid som vid produktionen av den förstnämnda.
Om alltså det i varan nedlagda arbetet med avseende på bruksvärdet endast har kvalitativ betydelse, gäller det med avseende på värdestorleken endast kvantitativt, sedan det först reducerats till mänskligt arbete utan särskild kvalitet. I förra fallet är det fråga om ett huru och vad i arbetet, i det senare om ett huru mycket, om dess tidslängd. Då en varas värdestorlek endast representerar det däri nedlagda arbetets kvantum, måste varorna i en viss proportion alltid vara lika stora värden.
Om produktivkraften av alla för produktion av en rock behövliga nyttiga arbeten förblir oförändrad, så ökar rockarnas värdestorlek med deras egen kvantitet. Om en rock representerar x arbetsdagar, så representerar 2 rockar 2 x arbetsdagar o.s.v. Men anta, att det för produktion av en rock nödvändiga arbetet stiger till det dubbla eller minskas med hälften. I förra fallet får då en rock så mycket värde som tidigare två rockar, i senare fallet har två rockar endast så mycket värde som tidigare en, ehuru i bägge fallen en rock gör samma tjänst nu som förut och det däri nedlagda arbetet är av samma kvalité som förut. Men den vid produktionen utnyttjade arbetskvantiteten har förändrats.
Ett större kvantum bruksvärde utgör i och för sig större materiell rikedom: två rockar är mer än en. Med två rockar kan man klä två människor, med en rock endast en o.s.v. Men likväl kan den ökande mängden av materiell rikedom motsvaras av en samtidig minskning av dess värdestorlek. Denna motsatta rörelse är en följd av arbetets dubbelkaraktär. Produktivkraft är givetvis alltid en det nyttiga, konkreta arbetets produktivkraft, och den bestämmer i verkligheten endast effekten av en ändamålsenlig produktiv verksamhet under en given tidsperiod. Det nyttiga arbetet blir därför en rikare eller fattigare produktkälla i direkt relation till sin produktivkrafts stigande eller fallande. Däremot berör en förändring i produktivkraften inte alls det i värdet nedlagda arbetet i och för sig. Då produktivkraften tillhör arbetets konkreta, nyttiga form, kan den naturligtvis inte beröra arbetet, så snart dettas konkreta, nyttiga form abstraherats. Ett och samma arbete resulterar därför alltid under samma tidrymd i samma värdemängd, hur än produktivkraften förändras. Men det lämnar under samma tidrymd olika mängder bruksvärden - mera, om produktivkraften stiger, mindre, om den sjunker. Samma förändring i produktivkraften, som ökar arbetets produktivitet och därmed mängden av levererade bruksvärden, minskar alltså värdestorleken av denna ökade totalmassa, om den minskar summan av den för produktionen därav nödvändiga arbetstiden. Likaså omvänt.
[Av det föregående framgår, att även om varan inte innehåller två slags arbete i egentlig mening, ligger dock i detta samma arbete en motsats, allteftersom man hänför arbetet till varans bruksvärde såsom varande arbetets produkt eller till varans värde såsom varande dess rent objektiva uttryck.][XVI*] Allt arbete är å ena sidan förbrukning av mänsklig arbetskraft i fysiologisk mening, och i denna sin egenskap av samma mänskliga eller abstrakt mänskliga arbete bildar det varuvärdet. Allt arbete är å andra sidan förbrukning av mänsklig arbetskraft i en speciell, planmässig form, och i denna sin egenskap av konkret, nyttigt arbete producerar det bruksvärden.[23*] Liksom varan framförallt måste vara en nyttighet för att vara ett värde, så måste arbetet också framförallt vara nyttigt för att gälla som förbrukning av mänsklig kraft, mänskligt arbete, i ordets abstrakta mening.[XVII*]
Värdets substans och värdestorleken är nu bestämda. Återstår att analysera värdeformen.[XVII*]
Varorna kommer till i form av bruksvärden eller varukroppar, såsom järn, linneväv, vete o.s.v. Detta är deras miljöbundna naturalform. De är dock varor endast på grund av sin dubbla roll av på en gång bruksföremål och värdebärare. De uppträder därför såsom varor eller har formen av varor, endast då de äger en dubbelform: naturalform och värdeform.
Varornas värdebeständighet skiljer sig däri från Falstaffs väninna Wittib Hurtig,[XVIII*] att man inte vet, var man skall finna den. [22] I diametral motsats till varukropparnas påtagligt robusta verklighet ingår inte en atom naturstoff i deras värdetillvaro. Hur man än skärskådar en vara, förblir den ofattbar som värdeföremål. Må vi dock komma ihåg, att varorna existerar som värden, endast i den mån de är uttryck för samma sociala enhet, det mänskliga arbetet, och att deras värdetillvaro alltså är en rent social företeelse. Då blir det också självklart, att deras värdeexistens endast kan framträda i det sociala förhållandet mellan olika varor. Vi utgick i själva verket från varornas bytesvärde eller utbytesförhållande för att komma det däri dolda värdet på spåren. Vi måste nu återvända till denna uttrycksform för värdet.
Var och en vet, även om han inte vet något annat, att varorna äger en gemensam värdeform, som bildar en högst påtaglig kontrast till deras bruksvärdens omväxlande naturalformer - penningformen. Här gäller det nu att prestera något, som den borgerliga ekonomin inte ens har försökt, nämligen att påvisa denna penningforms uppkomst. Alltså att följa utvecklingen av det i varornas värdeförhållanden befintliga värdeuttrycket, från dess enklaste, oansenligaste gestalt ända till den storartade penningformen. Samtidigt därmed försvinner penningens gåta.
Det enklaste värdeförhållandet är uppenbarligen värdeförhållandet mellan en vara och en enda annan vara, likgiltigt vilken. Värdeförhållandet mellan två varor ger därför det enklaste värdeuttrycket för en vara.
x enheter av varan A = y enheter av varan B, eller: x enheter av varan A är värda y enheter av varan B. (20 alnar linneväv = 1 rock, eller: 20 alnar linneväv är värda 1 rock).
Hemligheten med alla värdeformer ligger i denna enkla värdeform. Analysen därav erbjuder därför den egentliga svårigheten.
Här spelar två olikartade varor, A och B, i vårt exempel linneväv och rock, tydligen två olika roller. Linnevävens värde uttryckes i rocken, och rocken tjänar som material för detta värdeuttryck. Den första varan spelar en aktiv, den senare en passiv roll. Den första varans värde är framställt som relativt värde, eller varan befinner sig i relativ värdeform. Den andra varan fungerar som ekvivalent eller befinner sig i ekvivalentform.
Relativ värdeform och ekvivalentform är sammanhörande, ömsesidigt varandra betingade, oskiljbara moment men samtidigt varandra uteslutande eller motsatta ytterligheter, d.v.s. poler för ett och samma värdeuttryck; de delar alltid upp sig på de varor, som värdeuttrycket sätter i förhållande till varandra. Jag kan t.ex. inte uttrycka linnevävens värde i linneväv. 20 alnar linneväv = 20 alnar linneväv är inte något värdeuttryck. Ekvationen säger snarare tvärtom: 20 alnar linneväv är ingenting annat än 20 alnar linneväv, ett bestämt kvantum av bruksföremålet linneväv. Linnevävens värde kan alltså endast uttryckas relativt, d.v.s. i en annan vara. Linnevävens relativa värdeform förutsätter därför, att över huvud taget någon annan vara befinner sig visavi den i ekvivalentform. Å andra sidan kan denna andra vara, som tjänstgör som ekvivalent, inte samtidigt befinna sig i relativ värdeform. Den uttrycker inte sitt eget värde. Den lämnar endast materialet för en annan varas värdeuttryck.
Visserligen innesluter uttrycket: 20 alnar linneväv = 1 rock, eller 20 alnar linneväv är värda 1 rock, även det motsatta förhållandet: 1 rock = 20 alnar linneväv, eller 1 rock är värd 20 alnar linneväv. Men så måste jag dock vända om ekvationen för att relativt uttrycka rockens värde, och så snart jag gör det, blir linneväven ekvivalent i stället för rocken. Samma vara kan alltså inte i samma värdeuttryck samtidigt uppträda i bägge formerna. Dessa utesluter tvärtom varandra diametralt.
Huruvida en vara befinner sig i relativ värdeform eller i den motsatta ekvivalentformen, beror uteslutande på dess tillfälliga funktion i värdeuttrycket, d.v.s. därpå, om den är den vara, vars eget värde uttryckes, eller den vara, genom vilken värde uttryckes.[XIX*]
För att uppdaga, hur en varas enkla värdeuttryck ligger dolt i värdeförhållandet mellan två varor, har man närmast att betrakta denna relation alldeles oberoende av dess kvantitativa sida. I allmänhet förfar man alldeles tvärtom och ser i värderelationen endast den proportion, i vilken bestämda mängder av två varusorter gäller lika. Man förbiser, att olika tings storlek kan kvantitativt jämföras, först sedan de reducerats till samma enhet. Endast som uttryck för en och samma enhet ar de liknämniga, kommensurabla storheter.[24*]
Vare sig 20 alnar linneväv = 1 rock eller = 20 eller = x rockar, d.v.s. vare sig ett givet kvantum linneväv är värt många eller få rockar, så innebär varje sådan proportion, att linneväv och rockar som värdestorheter är uttryck för samma enhet, ting av samma natur. Linneväv = rock är ekvationens grundval.
Men dessa två kvalitativt jämbördiga varor spelar inte samma roll. Det är endast linnevävens värde, som blir uttryckt. Och huru? Genom relationen till rocken såsom dess "ekvivalent" eller det mot väven "utbytbara". I detta förhållande spelar rocken sin roll som värdets existensform, som ett värdeting, ty endast som sådant är den jämförbar med linneväven. Å andra sidan kommer linnevävens egen värdeexistens i dagen eller får ett självständigt uttryck, ty endast som värde har den relation till rocken som något likvärdigt eller utbytbart. På samma sätt är smörsyra och profylformat olika kroppar. Bägge består dock av samma kemiska substanser - kol (C), väte (H) och syre (O) och det i samma procentuella sammansättning, nämligen C4H8O2. Om man nu satte propylformat lika med smörsyra, så gällde i detta förhållande för det första propylformatet blott som en existensform av C4H8O2, och för det andra hade man sagt, att även smörsyran består av C4H8O2. Genom att sätta likhetstecken mellan propylformat och smörsyra hade man alltså uttryckt deras kemiska substans till skillnad från deras materiella form.
Om vi säger: som värden är varorna blott och bart substanser av mänskligt arbete, så reducerar vår analys dem till abstraktionen värde men ger dem ingen från deras naturalformer skiljaktig värdeform. Annorlunda i värdeförhållandet mellan en vara och en annan. Dess värdekaraktär framträder här genom dess egen relation till den andra varan.
I och med att t.ex. rocken som värdeting sättes lika med linneväven, blir det i rocken nedlagda arbetet satt lika med det i linneväven nedlagda. Nu är visserligen skrädderiet, som frambringar rocken, och väveriet, som producerar linneväven, olikartade konkreta arbeten. Men likvärdigheten med väveriet reducerar faktiskt skrädderiet till det i bägge arbetena verkligt lika, till deras gemensamma karaktär av mänskligt arbete. På denna omväg är därmed också sagt, att inte heller väveriet, såvida det producerar värde, har några från skrädderiet avvikande kännemärken utan alltså är abstrakt mänskligt arbete. Endast uttrycket för ekvivalens mellan olika varor bringar det värdebildande arbetets specifika karaktär i dagen, därigenom att det verkligen reducerar de i olika varor nedlagda olikartade arbetena till det för dem gemensamma, till mänskligt arbete överhuvud.[24a*]
Det är emellertid inte tillräckligt att uttrycka den specifika karaktären hos det arbete, varav linnevävens värde består. Mänsklig arbetskraft i rörligt tillstånd eller mänskligt arbete bildar värde men är inte värde. I kristalliserat tillstånd, i materialiserad form blir det värde. För att uttrycka linnevävens värde såsom substans av mänskligt arbete måste man uttrycka det som något "objektivt", som är sakligt skilt från själva linneväven och samtidigt gemensamt för densamma och andra varor. Uppgiften är därmed löst.
I linnevävens värdeförhållande gäller rocken som dess kvalitativa like, som ett ting av samma natur, emedan den är ett värde. Den gäller därför här som ett ting, vari värde framträder, eller som i sin konkreta naturalform representerar värde. Nu är visserligen rocken, rockvarans element, blott och bart ett bruksvärde. En rock uttrycker lika litet ett värde som första bästa stycke linneväv. Detta bevisar endast, att den betyder mera inom värdeförhållandet till linneväven än därutanför, liksom så mången människa betyder mer i en galonerad rock än utan en sådan.
Vid tillverkningen av rocken har mänskligt arbete, i form av skrädderi, faktiskt förbrukats. I densamma finns alltså mänskligt arbete koncentrerat. Från denna synpunkt är rocken "bärare av värde", ehuru denna dess egenskap inte skiner igenom ens den mest trådslitna. Och i linnevävens värdeförhållande bedöms den endast från denna sida, som förkroppsligat värde, som värdekropp. Trots hans tillknäppta uppträdande har linneväven i honom känt igen den närbesläktade sköna värdesjälen. Rocken kan emellertid inte gentemot väven representera värde, utan att värdet samtidigt visavi väven antar formen av en rock. Likaså kan individen A inte förhålla sig till individen B som till ett majestät, utan att majestätet för A antar B:s fysiska gestalt och därför växlar anletsdrag, hår och ännu mycket annat med den aktuelle landsfadern.
I det värdeförhållande, vari rocken bildar linnevävens ekvivalent, har formen rock alltså rollen av värdeform. Värdet av varan linneväv uttrycks alltså i varan rocks kropp, värdet av en vara i en annan varas bruksvärde. Som bruksvärde är linneväven ett jämfört med rocken materiellt olikartat ting, som värde är den "rocklik" och ser därför ut som en rock. På så sätt får den en från dess naturalform avvikande värdeform. Dess värdeexistens framträder i likheten med rocken på samma sätt som den kristnes fårnatur i hans likhet med Guds lamm.
Man ser, att allt vad analysen av varuvärdet förut lärt oss, det säger oss linneväven själv, så snart den träder i relation till en annan vara, rocken. Det är blott så, att den avslöjar sina tankar på sitt eget invanda språk, varuspråket. För att säga, att arbete i den abstrakta egenskapen av mänskligt arbete bildar dess eget värde, säger den, att rocken, såvitt den är likställd, alltså är värde, består av samma arbete som linneväven. För att säga, att dess sublima värdetillvaro är skild från dess styvstärkta linnekropp, säger den, att värde ser ut som en rock, och att den därför själv i sin egenskap av värdeting är lik rocken, såsom det ena ägget liknar det andra. I förbigående sagt, så har varuspråket, förutom den hebreiska, även många andra mer eller mindre korrekta dialekter. Det tyska "wertsein" (vara värd) uttrycker t.ex. mindre träffande än det romanska verbet valere, valer, valoir, att varan B:s likställande med varan A är varan A:s eget värdeuttryck. Paris vaut bien une messe! [23]
Medelst värdeförhållandet förvandlas alltså varan B:s naturalform till varan A:s värdeform, eller varan B:s kropp blir en värdespegel åt varan A.[25*] I det varan A hänför sig till varan B såsom värdekropp, som materialiserat mänskligt arbete, gör den bruksvärdet B till material för sitt eget värdeuttryck. Värdet av varan A, sålunda uttryckt i varan B:s bruksvärde, äger det relativa värdets form.
Varje vara, vars värde skall uttryckas, är ett bruksföremål av givet kvantum, 15 skäppor vete, 100 pund kaffe o.s.v. Detta givna varukvantum innehåller en bestämd mängd mänskligt arbete. Värdeformen har alltså inte endast att uttrycka värde överhuvud utan ett kvantitativt bestämt värde eller en värdestorhet. I värderelationen mellan varorna A och B, mellan linneväv och rock, sättes därför varuarten rock inte endast som värdekropp överhuvud kvalitativt lika med linneväven, utan ett bestämt kvantum av värdekroppen, ekvivalenten, t.ex. 1 rock, likställes med ett bestämt kvantum linneväv, t.ex. 20 alnar linneväv.
Ekvationen: "20 alnar linneväv = 1 rock eller: 20 alnar linneväv är värda 1 rock" förutsätter, att 1 rock innehåller precis lika mycket värdesubstans som 20 alnar linneväv, att bägge varukvantiteterna alltså kostar alldeles lika mycket arbete eller lika lång arbetstid. Men den för produktionen av 20 alnar linneväv eller 1 rock nödvändiga arbetstiden växlar med varje förändring i väveriets eller skrädderiets produktivkraft. Hur en sådan förändring inverkar på det relativa uttrycket för värdestorleken, skall nu närmare undersökas.
I. Vi antar, att linnevävens värde varierar,[26*] medan rockvärdet förblir konstant. Om den för linnevävsproduktionen nödvändiga arbetstiden fördubblas, t.ex. på grund av tilltagande ofruktbarhet hos den linbesådda jorden, så fördubblas linnevävens värde. I stället för 20 alnar linneväv = 1 rock skulle vi få 20 alnar linneväv = 2 rockar, då 1 rock nu endast innehåller hälften så lång arbetstid som 20 alnar linneväv. Minskas däremot den för linnevävsproduktionen nödvändiga arbetstiden med hälften, t.ex. på grund av förbättrade vävstolar, så sjunker linnevävsvärdet med hälften. I överensstämmelse därmed får vi nu: 20 alnar linneväv = 1/2 rock. Relativa värdet av varan A, d.v.s. dess värde uttryckt i varan B, stiger och faller alltså direkt med värdet av varan A, vid konstant värde hos varan B.
II. Vi antar, att linnevävens värde förblir konstant, medan rockvärdet varierar. Om den under dessa omständigheter för rockproduktion nödvändiga arbetstiden fördubblas, t.ex. på grund av ogynnsammare arbetsförhållanden vid fårklippningen, så får vi i stället för 20 alnar linneväv = 1 rock: 20 alnar linneväv = 1/2 rock. Om däremot rockens värde faller med hälften, så blir 20 alnar linneväv = 2 rockar. Vid konstant värde hos varan A faller och stiger sålunda dess relativa, i varan B uttryckta värde omvänt med värdeförändringen hos B.
Om man jämför de olika fallen under I och II, så ser man, att en och samma storleksförändring för det relativa värdet kan härledas ur alldeles motsatta orsaker. Så uppstår ur ekvationen 20 alnar linneväv = 1 rock 1) ekvationen 20 alnar linneväv = 2 rockar, antingen emedan linnevävens värde fördubblats eller emedan rockens värde fallit med hälften; och 2) ekvationen 20 alnar linneväv = 1/2 rock, antingen emedan linnevävens värde sjunkit med hälften eller emedan rockens värde stigit till det dubbla.
III. Vi antar, att de för produktion av linneväv och rock nödvändiga arbetsmängderna samtidigt växlar i samma riktning och samma proportion. I detta fall förblir 20 alnar linneväv = 1 rock, hur än deras värden varierar. Man upptäcker deras värdeändring, så snart man jämför dem med en tredje vara, vars värde förblivit konstant. Om alla varors värden skulle stiga eller falla samtidigt och i samma proportion, så skulle deras relativa värden förbli oförändrade. Deras verkliga värdeändring kunde man då märka därpå, att under en och samma arbetstid nu i allmänhet levereras ett större eller mindre varukvantum än förut.
IV. Vi antar, att den för produktion av linneväv och rock nödvändiga arbetstiden, och därmed deras värden, undergår förändring samtidigt i samma riktning men i olika intensitet eller också i motsatt riktning o.s.v. På vad sätt alla tänkbara sådana kombinationer inverkar på en varas relativa värde, konstateras enkelt genom användning av fallen I, II och III.
Den verkliga växlingen i värdestorleken återspeglas sålunda varken otvetydigt eller uttömmande i dess relativa uttryck eller i det relativa värdets storlek. En varas relativa värde kan växla, även om dess värde förblir konstant. Dess relativa värde kan förbli konstant, ehuru dess värde växlar, och slutligen behöver samtidiga förändringar i dess värdestorlek och i det relativa uttrycket för denna värdestorlek ingalunda täcka varandra.[27*]
Vi har sett: I det en vara A (linneväven) uttrycker sitt värde i en olikartad varas (B, rocken) bruksvärde, ger den även den sistnämnda en egendomlig värdeform, ekvivalensens. Linnevävsvaran låter sin egen värdeexistens komma i dagen därigenom, att rocken likställes med densamma, utan att den antar någon från dess kroppsliga form skild värdeform. Linneväven uttrycker alltså i verkligheten sin egen värdeexistens därigenom, att rocken är direkt utbytbar mot densamma. En varas ekvivalentform är följaktligen formen för dess omedelbara utbytbarhet mot en annan vara.
Om ett varuslag, såsom rockar, tjänar ett varuslag, såsom linneväv, till ekvivalent och rockarna därigenom erhåller den karakteristiska egenskapen att bli omedelbart utbytbara mot linneväven, så är därmed inte på något sätt den proportion given, i vilken rockar och linneväv är utbytbara. Den beror på rockarnas värdestorlek, när linnevävens är given. Antingen rocken är uttryckt som ekvivalent och linneväven som relativt värde eller omvänt linneväven som ekvivalent och rocken som relativt värde, så förblir värdestorleken liksom förut bestämd av den för produktionen nödvändiga arbetstiden, alltså oberoende av värdeformen. Men så snart varuslaget rock i värdeuttrycket intar ekvivalentens plats, erhåller dess värde inget kvantitativt uttryck. Den figurerar snarare i värdeekvationen endast som ett bestämt kvantum av en viss sak.
Till exempel: 40 alnar linneväv är "värda" - vad? 2 rockar. Emedan varuslaget rock här spelar ekvivalentens roll och bruksvärdet rock visavi linneväven uppträder som värdekropp, så räcker också ett bestämt kvantum rockar för att uttrycka ett bestämt kvantum linneväv. Två rockar kan därför uttrycka värdestorleken av 40 alnar linneväv, men de kan aldrig uttrycka sin egen värdestorlek, rockarnas värdestorlek. Den ytliga tolkningen av detta faktum, att ekvivalenten i en värdeekvation alltid blott har formen av ett kvantum helt enkelt av en sak, ett bruksvärde, har förlett Bailey liksom många av hans föregångare och efterföljare att i värdeuttrycket se ett endast kvantitativt förhållande. En varas ekvivalentform innehåller tvärtom ingen kvantitativ värdebestämning.
Den första egendomligheten hos ekvivalentformen, som frapperar betraktaren, är denna: bruksvärde förvandlas till uppenbarelseform för sin motsats, värdet.
Varans naturalform förvandlas till värdeform. Men observera, att detta quidproquo[XX*] äger rum för en vara B (rock eller vete eller järn o.s.v.) endast inom det värdeförhållande, vari en annan vara A vilken som helst (linneväv etc.) möter den, endast inom denna relation. Då ingen vara kan stå i relation till sig själv som ekvivalent, alltså inte heller kan göra sin egen yttre skepnad till uttryck för sitt eget värde, måste den förhålla sig till en annan vara som ekvivalent eller göra en annan varas yttre skepnad till sin egen värdeform.
Detta kan vi åskådliggöra genom att som exempel ta ett mått, som tillkommer varukropparna som sådana. En sockertopp är, som kropp, tung och har därför vikt, men man kan inte se eller känna på sockertoppen, vad den väger. Vi tar nu olika stycken järn, vilkas vikt i förväg är bestämd. Järnets kroppsliga form i och för sig betraktad är lika litet som sockertoppens någon företeelseform för tyngden. För att uttrycka sockertoppen som tyngd sätter vi den ändock i viktförhållande till järnet. I detta förhållande har järnet rollen av en kropp, som inte representerar något annat än tyngd. Järnkvantiteter tjänar därför som viktmått för sockret och representerar visavi sockertoppen uteslutande tyngdens gestalt, en företeelseform för tyngd. Denna roll spelar järnet endast i detta förhållande, vari socker eller någon annan kropp, vars vikt skall bestämmas, sammanföres med järn. Om inte bägge tingen vore tunga, så kunde de inte träda i detta förhållande och det ena därför inte tjäna som uttryck för det andras tyngd. Kastar vi bägge på vågskålen, så ser vi i själva verket, att de som tyngd är ett och samma och därför i viss proportion också är av samma vikt. Såsom järnkroppen som viktmått visavi sockertoppen endast företräder tyngd, så representerar i vårt värdeuttryck rockkroppen visavi linneväven endast värde.
Här slutar dock analogin. Järnet representerar i sockertoppens viktuttryck en för bägge kropparna gemensam naturegenskap, deras tyngd -, medan rocken i linnevävens värdeuttryck företräder en egenskap utanför naturen hos bägge tingen: deras värde, något rent samhälleligt.
I det den relativa värdeformen av en vara, t.ex. linneväv, uttrycker dess värdeexistens som något från dess kropp och dess egenskaper helt skiljaktigt, t.ex. som rocklikhet, antyder själva detta uttryck, att det döljer ett samhälleligt förhållande. Omvänt med ekvivalentformen. Den består just däri, att en varukropp, såsom rocken, detta ting, just som det är, uttrycker värde, alltså genom sin natur äger värdeform. Visserligen gäller detta endast inom det värdeförhållande, i vilket linnevävsvaran är satt i relation till rockvaran som ekvivalent.[28*] Men då ett tings egenskaper inte uppstår ur dess förhållande till andra ting utan fastmer är verksamma i ett sådant förhållande, förefaller även rocken äga sin ekvivalentform, sin egenskap av omedelbar utbytbarhet, lika mycket av naturen som sin egenskap att vara tung eller skydda mot köld. Därav det gåtfulla i ekvivalentformen, som drabbar den politiske ekonomens borgerligt krassa sinne, så snart denna form definitivt möter honom i penningen. Då söker han bortförklara guldets och silvrets mystiska karaktär, i det han smugglar in mindre påfallande varor och med ständigt samma förtjusning rabblar katalogen över allsköns varubråte, som på sin tid har spelat rollen av varuekvivalent. Han anar inte, att redan ett så enkelt värdeuttryck som 20 alnar linneväv = 1 rock ger lösningen på ekvivalentformens gåta.
Den varukropp, som fungerar som ekvivalent, gäller alltid som förkroppsligande av abstrakt mänskligt arbete och är alltid produkten av ett bestämt nyttigt, konkret arbete. Detta konkreta arbete blir alltså ett uttryck för abstrakt mänskligt arbete. Om rocken t.ex. gäller som ren konkretisering, så blir även skrädderiet, som faktiskt förverkligas i rocken, en konkret form av abstrakt mänskligt arbete. I linnevävens värdeuttryck består skrädderiets nyttighet inte däri, att det formar kläder, alltså även människor, utan att det producerar en kropp, som man kan uppfatta som värde, alltså arbetssubstans, som inte alls skiljer sig från det i linnevävsvärdet realiserade arbetet. För att åstadkomma en sådan värdespegel får skrädderiet självt inte återspegla något annat än sin abstrakta egenskap av mänskligt arbete.
I skrädderiets liksom i väveriets form förbrukas mänsklig arbetskraft. Bägge har likaså den allmänna egenskapen av mänskligt arbete och kan därför i bestämda fall, t.ex. vid värdeproduktionen, endast betraktas från denna synpunkt. Allt detta är inget mysterium. Men i varans värdeuttryck blir saken förvirrad. För att t.ex. uttrycka, att det är vävandet, inte i dess konkreta form som vävande utan i dess allmänna egenskap av mänskligt arbete, som bildar linnevävsvärdet, ställes emot detsamma skrädderiet, det konkreta arbete, som producerar linnevävsekvivalenten, såsom den gripbara, konkreta formen för abstrakt mänskligt arbete.
Det är alltså en andra egendomlighet för ekvivalentformen, att konkret arbete omvandlas till en företeelseform för sin motsats, abstrakt mänskligt arbete.
Men då detta konkreta arbete, skrädderiet, gäller endast som uttryck för odifferentierat mänskligt arbete, uppträder det under lika form som annat arbete, det i linneväven dolda arbetet, och är sålunda, ehuru privatarbete som allt annat varuproducerande arbete, ändock arbete i direkt samhällelig form. Just fördenskull uppträder det i en produkt, som är direkt utbytbar mot en annan vara. Det är alltså en tredje egendomlighet för ekvivalentformen, att privatarbete förvandlas till sin motsatsform, till arbete i omedelbart samhällelig form.
De bägge sist påpekade egenheterna i ekvivalentformen blir ännu mer begripliga, om vi går tillbaka till den store forskare, som först har analyserat värdeformen och dessutom så många tankeformer, samhällsformer och naturformer. Det är Aristoteles.
Att börja med uttalar Aristoteles klart, att varans penningform endast är en vidareutvecklad gestalt av den enkla värdeformen, d.v.s. en varas värde uttryckt i en godtyckligt vald annan vara, ty han säger:
"5 sängar = 1 hus" ("Κλίναι πέντε αντί οίκίας")
"skiljer sig inte" från
"5 sängar = så och så mycket pengar" ("Κλίναι πέντε αντί οίκίας ... όσου αί πέντε κλίναι")
Han inser vidare, att det värdeförhållande, vari detta värdeuttryck förekommer, å sin sida betingar, att huset sättes kvalitativt lika med sängen, och att dessa materiellt skilda ting utan en sådan väsenslikhet inte skulle kunna hänföras till varandra som kommensurabla storheter. "Utbyte", säger han, "kan inte existera utan likhet, men likhet inte utan kommensurabilitet" ("ούτ' ίσότης μή ούσης συμμετρίας"). Men här studsar han och uppger den vidare analysen av värdeformen. "Men det är i sanning omöjligt" ("τή μέν ούν άληθείά άδύνατον"). "att så olikartade ting kan vara kommensurabla", d.v.s. kvalitativt lika. Detta likställande kan endast vara något för tingens verkliga natur främmande, alltså endast "en nödhjälp för det praktiska behovet". [24]
Aristoteles säger oss alltså själv, varpå hans vidare analys strandar, nämligen på avsaknaden av ett värdebegrepp. Vad är detta "lika", d.v.s. den gemensamma substans, som låter huset föreställa sängen i dennas värdeuttryck? Något sådant kan "i sanning inte existera", säger Aristoteles. Varför? Huset föreställer gentemot sängen ett lika, såvitt det föreställer något i bägge verkligt lika. Och detta är - mänskligt arbete.
Men att i varuvärdets form alla arbeten är uttryckta som samma mänskliga arbete och därmed som likagällande, det kunde inte Aristoteles läsa ut ur själva värdeformen, emedan det grekiska samhället var baserat på slavarbete och därmed hade olikheten mellan människorna och deras arbetskrafter till naturlig grund. Värdeuttryckets hemlighet, alla arbetens likhet och likagällande, emedan och i den mån de är mänskligt arbete överhuvud, kan inte uttydas, förrän den mänskliga jämlikhetens begrepp redan äger en folkfördoms fasthet. Men detta är bara möjligt i ett samhälle, där varuformen är arbetsproduktens allmänna form och människornas förhållande till varandra som varuägare alltså är det rådande samhälleliga förhållandet. Aristoteles' geni glänser just däri, att han i varornas värdeuttryck upptäcker ett likhetsförhållande. Endast den historiskt betingade begränsningen av det samhälle, vari han levde, förhindrar honom att upptäcka, vari då "i sanning" detta likhetsförhållande består.
En varas enkla värdeform är innesluten i dess värdeförhållande till en olikartad vara eller i bytesförhållandet till densamma. Värdet av varan A uttryckes kvalitativt genom varan B:s omedelbara bytbarhet med varan A. Det uttryckes kvantitativt genom bytbarheten av ett bestämt kvantum av varan B mot ett givet kvantum av varan A. Med andra ord: en varas värde uttryckes självständigt genom dess uppträdande som "bytesvärde". När det i början av detta kapitel efter gängse manér hette: varan är ett bruksvärde och ett bytesvärde, så var detta strängt taget falskt. Varan är bruksvärde eller bruksföremål och "värde". Den gestaltar sig såsom detta dubbla, som den är, så snart dess värde får en egen, från dess naturalform skild form, bytesvärdets, och den har aldrig denna form isolerad utan alltid endast i värde- eller bytesförhållande till en andra, olikartad vara. Om man har detta klart för sig, behöver språkbruket inte förarga utan kan tjäna till förkortning.
Vår analys bevisade, att värdeformen eller varans värdeuttryck härrör ur varuvärdets natur, inte omvänt värde och värdestorlek ur deras uttryckssätt som bytesvärde. Detta är dock villfarelsen både hos merkantilisterna och deras moderna efterapare, såsom Ferrier, Ganilh o.s.v.,[29*] och hos deras antipoder, de moderna frihandelsprovryttarna, såsom Bastiat et consortes. Merkantilisterna lägger huvudvikten på värdeuttryckets kvalitativa sida, därmed på varans ekvivalentform, vars slutgiltiga gestalt är penningen - de moderna frihandelsnasarna däremot, som till varje pris måste bli av med sin vara, betonar den relativa värdeformens kvantitativa sida. För dem existerar följaktligen varken värde eller värdestorlek för varan utom i uttrycket för dess bytesförhållande, alltså en märklapp i dagens priskurant. Skotten Macleod formar, i sin strävan att med all möjlig lärdom snygga upp de förvirrade föreställningarna vid Lombard Street, [25] den lyckade syntesen mellan vidskepliga merkantilister och fördomsfria frihandelsdörrknackare.
Ett närmare betraktande av varan A:s värdeuttryck, som innehålles i värdeförhållandet till varan B, har visat, att inom detsamma varan A:s naturalform endast gäller som bruksvärdets gestalt, varan B:s naturalform endast som värdeform eller värdegestalt. Den i varan dolda inre motsatsen mellan bruksvärde och värde kommer alltså fram genom en yttre motsats, d.v.s. genom förhållandet mellan två varor, i vilket den ena varan, vars värde skall uttryckas, direkt endast gäller som bruksvärde, den andra varan, vari värdet uttryckes, direkt endast som bytesvärde. En varas enkla värdeform är alltså den enkla företeelseformen för den i varan inneboende motsatsen mellan bruksvärde och värde.
Arbetsprodukten är i alla samhälleliga tillstånd bruksföremål, men endast en historiskt bestämd utvecklingsepok, som uttrycker det för produktionen av ett bruksföremål förbrukade arbetet såsom dess objektiva, konkreta egenskap, d.v.s. såsom dess värde, förvandlar arbetsprodukten till en vara. Därav följer, att varans enkla värdeform tillika är arbetsproduktens enkla varuform, att alltså även varuformens utveckling sammanfaller med värdeformens.
Redan ett flyktigt ögonkast visar den enkla värdeformens otillräcklighet, denna groddform, som först efter en serie metamorfoser mognar till prisform.
Genom att uttrycka värdet av varan A i någon vara B skiljer man endast varan A:s värde från dess eget bruksvärde och sätter den därmed också i bytesförhållande till någon enstaka, från den själv skild varuart i stället för att belysa dess kvalitativa likhet och kvantitativa proportionalitet med alla andra varor. Den enkla relativa värdeformen av en vara svarar mot den enda ekvivalentformen av en annan vara. Så äger rocken, i linnevävens relativa värdeuttryck, ekvivalentform eller omedelbar bytbarhetsform endast i avseende på denna enda varuart linneväv.
Emellertid övergår den enskilda värdeformen av sig själv i en fullständigare form. Genom denna blir visserligen värdet av en vara A uttryckt i endast en vara av annan art. Men av vilken art denna andra vara är, om den är rock, järn, vete etc., det är absolut likgiltigt. Allteftersom den alltså träder i värdeförhållande till det ena eller andra varuslaget, uppkommer åtskilliga enkla värdeuttryck för en och samma vara.[29a*] Antalet möjliga värdeuttryck för varan begränsas endast av antalet från densamma skilda varuarter. Dess enstaka värdeuttryck övergår därmed i en obegränsad serie av olika, enkla värdeuttryck.
z vara A = u vara B eller = v vara C eller = w vara D eller = x vara E eller = etc.
(20 alnar linneväv = 1 rock eller = 10 pd te eller = 40 pd kaffe eller = 1 quarter vete eller = 2 uns guld eller = 1/2 ton järn eller = etc.)
Värdet av en vara, t.ex. linneväv, är nu uttryckt i otaliga andra element inom varuvärlden. Varje annan varukropp blir en spegel av linnevävsvärdet.[30*] Först därmed framstår detta värde självt i sanning som substans av odifferentierat mänskligt arbete. Ty det arbete, som skapar nämnda värde, är nu uttryckligen framställt som ett arbete, likställt med varje annat mänskligt arbete, vilken naturalform det än har och oavsett om det uppenbarar sig i rock eller vete eller järn eller guld o.s.v. Genom sin värdeform står linneväven nu inte heller i samhälleligt förhållande till endast en enstaka annan varuart utan till hela varuvärlden. Som vara är den medborgare i den världen. Samtidigt innebär den ändlösa raden av dess uttryck, att varuvärdet är likgiltigt visavi den speciella form av bruksvärde, vari det kommer till synes.
I den första formen: 20 alnar linneväv = 1 rock, kan det vara en tillfällig omständighet, att dessa två varor är bytbara i ett bestämt kvantitativt förhållande. I den senare formen skymtar däremot genast en utgångspunkt, som är väsentligen skild från den tillfälliga företeelsen och bestämmer denna. Linnevävens värde förblir lika stort, oavsett om det uttryckes i rock eller kaffe eller järn, i otaliga olika varor, tillhöriga de mest skilda ägare. Det tillfälliga förhållandet mellan två individuella varuägare bortfaller. Det blir uppenbart, att det inte är utbytandet, som reglerar varornas värdestorlek, utan tvärtom varornas värdestorlek, som reglerar deras bytesförhållanden.
Varje vara, rock, te, vete, järn o.s.v., gäller i linnevävens värdeuttryck som ekvivalent och därmed som värdekropp. Den bestämda naturalformen för var och en av dessa varor är nu en särskild ekvivalentform vid sidan av många andra. Likaså gäller nu de mångfaldiga, i de olika varukropparna nedlagda bestämda, konkreta, nyttiga arbetsinsatserna såsom lika många särskilda förverkligande- eller manifestationsformer av mänskligt arbete i och för sig.
För det första är varans relativa värdeuttryck ofullständigt, emedan den serie, som representerar det, aldrig tar slut. Kedjan, vari den ena värdeekvationen fogas till den andra, kan ständigt förlängas genom varje nytillkommet varuslag, som lämnar material till ett nytt värdeuttryck. För det andra skapar den en brokig mosaik av osammanhängande och olikartade värdeuttryck. Om slutligen varje värde uttryckes i denna utvecklade form, så blir varje varas relativa värdeform en från varje annan varas relativa värdeform skiljaktig, oändlig serie värdeuttryck. - Bristerna i den utvecklade relativa värdeformen återspeglas i den motsvarande ekvivalentformens. Då varje enskild varuarts naturalform här är en särskild ekvivalentform jämsides med otaliga andra särskilda ekvivalentformer, så existerar överhuvud endast fragmentariska ekvivalentformer, av vilka var och en utesluter de andra. Likaså är den i varje särskild varuekvivalent nedlagda bestämda, konkreta, nyttiga arbetsinsatsen endast en speciell, alltså inte uttömmande manifestation av mänskligt arbete. Detta har visserligen sin fullständiga eller totala manifestation i summan av dessa speciella former. Men det brister i fråga om formens och uttryckets enhetlighet.
Den utvecklade relativa värdeformen består dock endast av ett antal enkla, relativa värdeuttryck eller ekvationer av den första formen, såsom:
| 20 | alnar | linneväv | = 1 rock |
| 20 | ,, | ,, | = 10 pd te o.s.v. |
Var och en av dessa ekvationer innehåller emellertid omvänt även den identiska ekvationen:
| 1 rock = | 20 | alnar | linneväv | |
| 10 pd te = | 20 | ,, | ,, | o.s.v. |
Konkret uttryckt: Om en man utbyter sin linneväv mot ett flertal andra varor och därmed uttrycker dess värde i en rad andra varor, så måste självfallet även alla de andra varuägarna utbyta sina varor mot linneväv och därmed uttrycka sina olika varors värden i en och samma tredje vara, i linneväv. - Om vi alltså vänder på serien: 20 alnar linneväv = 1 rock eller = 10 pd te eller = o.s.v., d.v.s. om vi uttrycker det motsatta förhållande, som enligt sakens natur redan finns i serien, så får vi:
| 1 rock | = | } | |
| 10 pd te | = | ||
| 40 pd kaffe | = | ||
| 1 quarter vete | = | ||
| 2 uns guld | = | 20 alnar linneväv | |
| 1/2 ton järn | = | ||
| x vara A | = | ||
| o.s.v. | = |
Varorna uttrycker nu sina värden 1) enkelt, i en enda vara, 2) enhetligt, i en och samma vara. Deras värdeform är enkel och gemensam, därför allmän.
Formerna A (enkel) och B (utvecklad värdeform) kom inte längre, än att de uttryckte en varas värde såsom något skiljaktigt från dess eget bruksvärde eller dess egen varukropp.
Den första formen gav ekvationer av typen: 1 rock = 20 alnar linneväv, 10 pd te = 1/2 ton järn o.s.v. Rockvärdet uttryckes i linnevävsgestalt, tevärdet i järngestalt, men linnevävsgestalten och järngestalten, dessa värdeuttryck för rock och te, är så helt olika som linneväv och järn. I praktiken förekommer uppenbarligen denna form endast i den första begynnelsen, då arbetsprodukter genom ett och annat tillfälligt utbyte förvandlas till varor.
Den andra formen skiljer fullständigare än den första en varas värde från dess bruksvärde, ty värdet av rocken möter nu dess naturalform i alla möjliga gestalter, som linnevävsgestalt, järngestalt, tegestalt o.s.v., allt annat än just rockgestalt. Å andra sidan är här varje gemensamt värdeuttryck för varorna direkt uteslutande, ty i värdeuttrycket för varje annan vara uppträder nu alla andra varor endast i form av ekvivalenter. Den utvecklade värdeformen förekommer faktiskt, först då en arbetsprodukt, t.ex. boskap, inte längre undantagsvis utan regelbundet bytes mot diverse andra varor.
Den nyvunna formen uttrycker varumarknadens värden i en och samma särskilda varuart, t.ex. i linneväv, och framställer sålunda alla varors värden genom deras likhet med linneväv. I linnevävsgestalt är värdet av varje vara nu inte bara skilt från sitt eget bruksvärde utan från allt bruksvärde, och just därigenom får det för alla varor gemensamma sitt uttryck. Först denna form ställer därför verkligen varorna i relation till varandra såsom värden eller låter dem agera gentemot varandra som bytesvärden.
De båda förra formerna uttrycker en varas värde antingen i en enda olikartad vara eller i en rad av flera olikartade varor. I bägge fallen är det så att säga den enskilda varans privata företag att erhålla värdeform, en sak som ordnas utan de andra varornas medverkan. Dessa spelar härvidlag endast ekvivalentens passiva roll. Den allmänna värdeformen däremot uppkommer endast som ett varuvärldens gemensamma verk. En vara får allmänt värdeuttryck endast därigenom, att alla andra varor samtidigt uttrycker sitt värde i samma ekvivalent, och varje nytillkommen varuart måste följa exemplet. Därigenom uppdagas, att varornas värdekaraktär, deras rent "samhälleliga existens", endast kan uttryckas genom sitt generella samhälleliga förhållande, och att deras värdeform därför måste vara samhälleligt gällande form.
Naturalformen för den vara, linneväven, som blir allmän ekvivalent, är nu värdenas officiella form.[XXI*] I linnevävsgestalt framträder nu alla varor inte bara som kvalitativt lika, som värden överhuvud, utan samtidigt som kvantitativt jämförbara värdestorheter. Emedan deras värdestorlek avspeglas i ett och samma material, linneväven, återspeglar dessa värdestorheter ömsesidigt varandra. T.ex.: 10 pd te = 20 alnar linneväv, och 40 pd kaffe = 20 alnar linneväv. Alltså 10 pd te = 40 pd kaffe. D.v.s. att 1 pd kaffe innehåller endast en fjärdedel så stor värdesubstans, arbete, som 1 pd te.
Varuvärldens allmänna relativa värdeform förlänar den därur uteslutna ekvivalentvaran, linneväven, karaktären av allmän ekvivalent. Dess egen naturalform är varuvärldens gemensamma värdegestalt, och linneväven blir därmed direkt bytbar mot alla andra varor. Dess naturalform gäller som den synliga inkarnationen, det allmänna samhälleliga inbegreppet av allt mänskligt arbete. Väveriet, det privatarbete, som producerar linneväv, befinner sig samtidigt i allmänt samhällelig form, i en form av likställdhet med alla andra arbeten. De otaliga ekvationer, varav den allmänna värdeformen består, likställer i tur och ordning det arbete, som realiserats i linneväven, med varje arbete, som nedlagts i någon annan vara, och gör därmed väveriet till den allmänna manifestationsformen för mänskligt arbete överhuvud. Så är det arbete, som konkretiserats i varuvärdet, inte endast negativt framställt som ett arbete, från vilket man har abstraherat det verkliga arbetets alla konkreta former och nyttiga egenskaper. Dess egen positiva natur framträder otvetydigt. Den innebär, att allt verkligt arbete reduceras till den gemensamma karaktären av mänskligt arbete, till förbrukningen av mänsklig arbetskraft. Den allmänna värdeformen, som framställer arbetsprodukterna endast som substanser av odifferentierat mänskligt arbete, visar genom sin egen konstruktion, att den är varuvärldens samhälleliga uttryck. Så uppenbarar den, att i denna värld arbetets allmänt mänskliga karaktär utformar dess specifikt samhälleliga karaktär.
Mot den relativa värdeformens utvecklingsgrad svarar ekvivalentformens. Men - och det bör observeras - ekvivalentformens utveckling är endast uttrycket för och resultatet av den relativa värdeformens utveckling. Det är från denna initiativet utgår.[XXII*]
En varas enkla eller isolerade relativa värdeform gör en annan vara till speciell ekvivalent. Det relativa värdets utvecklade form, detta uttryck av en varas värde i alla andra varor, ger dem olikartade speciella ekvivalentformer. Slutligen blir en särskild varuart allmän ekvivalent, emedan alla andra varor använder den som material för sin enhetliga, allmänna värdeform.
Men i samma takt som värdeformen överhuvud utvecklas, mognar även motsatsförhållandet mellan dessa båda poler, den relativa värdeformen och ekvivalentformen.
Redan den första formen - 20 alnar linneväv = 1 rock - innehåller denna motsats men preciserar den inte. Allteftersom ekvationen läses fram- eller baklänges, kommer var och en av de bägge varutermerna linneväv och rock att befinna sig än i relativ värdeform, än i ekvivalentform. Här kostar det ännu möda att hålla fast den polära motsatsen.
I formen II kan alltid endast en varuart i sänder fullt utveckla sitt relativa värde eller själv befinna sig i den fullt utvecklade relativa värdeformen, emedan och såvitt alla andra varor befinner sig i ekvivalentform i relation till den. Här kan man inte flytta om termerna i värdeekvationen - 20 alnar linneväv = 1 rock eller = 10 pd te eller = 1 quarter vete etc. - utan att förändra hela dess karaktär och förvandla den från total till allmän värdeform.
Form III slutligen ger hela varuvärlden allmänt-samhällelig relativ värdeform, emedan och i den mån alla berörda varor, med ett enda undantag, är uteslutna från den allmänna ekvivalentformen. En vara, linneväven, är därmed i ett tillstånd av omedelbar bytbarhet med alla andra varor eller i omedelbart samhällelig form, försåvitt inga andra varor befinner sig i detta tillstånd.[31*]
Omvänt är den vara, som tjänstgör som allmän ekvivalent, utesluten från varuvärldens enhetliga och därmed allmänna relativa värdeform. Skulle även linneväven eller vilken som helst i allmän ekvivalentform befintlig vara samtidigt ta del i den allmänna värdeformen, så måste den tjänstgöra som sin egen ekvivalent. Vi skulle då få: 20 alnar linneväv = 20 alnar linneväv, en tavtologi, som varken uttrycker värde eller värdestorlek. För att uttrycka den allmänna ekvivalentens relativa värde måste vi snarare kasta om form C. Ekvivalenten har ingen med de andra varorna gemensam värdeform, utan dess värde uttryckes relativt i den ändlösa raden av alla andra varukroppar. Sålunda uppträder nu den utvecklade relativa värdeformen, form B, som ekvivalentvarans specifika relativa värdeform.
Den allmänna ekvivalentformen är en värdeform överhuvud. Den kan alltså tillkomma varje vara. Å andra sidan befinner sig en vara i allmän ekvivalentform, endast emedan och såvida den av alla andra varor är utesluten såsom ekvivalent. Och först från det ögonblick, då denna uteslutning definitivt har begränsats till en specifik varuart, har varuvärldens enhetliga relativa värdeform vunnit objektiv fasthet och allmän samhällelig giltighet.
Den specifika varuart, med vars naturalform ekvivalentformen samhälleligt växer samman, blir penningvara eller fungerar som pengar. Det blir dess specifikt samhälleliga funktion och därmed dess samhälleliga monopol att inom varuvärlden spela den allmänna ekvivalentens roll. Bland de varor, som i form B figurerar som linnevävens speciella ekvivalenter och som i form C gemensamt uttrycker sitt värde i linneväv, är det en bestämd vara, som historiskt erövrat detta privilegium. Det är guldet. Om vi därför i form C sätter varan guld i stället för varan linneväv, så får vi:
| 20 alnar linneväv | = | } | |
| 1 rock | = | ||
| 10 pd te | = | ||
| 40 pd kaffe | = | 2 uns guld | |
| 1 quarter vete | = | ||
| 1/2 ton järn | = | ||
| x vara A | = |
Det är väsentliga förändringar, som försiggår vid övergången från form A till form B och från form B till form C. Däremot är skillnaden mellan form C och form D endast den, att guld i stället för linneväv har den allmänna ekvivalentformen. Guld är i form D, vad linneväven var i form C - allmän ekvivalent. Framsteget består endast däri, att formen av omedelbar allmän bytbarhet eller den allmänna ekvivalentformen nu genom samhällelig sedvänja slutgiltigt införlivats med den specifika naturalformen av varan guld.
Guld kan träda de andra varorna till mötes som pengar, endast om det redan förut mött dem som vara. Liksom alla andra varor fungerade det som ekvivalent, som enstaka ekvivalent i sporadiska bytesaffärer, som speciell ekvivalent vid sidan av andra varuekvivalenter. Så småningom kom det att i trängre eller vidare kretsar fungera som allmän ekvivalent. Så snart det erövrat denna monopolställning bland varuvärldens värdeuttryck, blir det penningvara, och först från det ögonblick, då det redan blivit penningvara, skiljer sig form D från form C, d.v.s. den allmänna värdeformen har förvandlats till penningform.
Det enkla relativa värdeuttrycket för en vara, t.ex. linneväv, i den redan som penningvara fungerande varan, t.ex. guldet, är dess prisform. Linnevävens "prisform" sålunda:
20 alnar linneväv = 2 uns guld, eller, om 2 pund sterling är myntnamnet för 2 uns guld, 20 alnar linneväv = 2 pund sterling.
Svårigheten i penningformens begrepp inskränker sig till förståendet av den allmänna ekvivalentformen, alltså den allmänna värdeformen överhuvud, form C. Denna form upplöses tillbaka i form B, den utvecklade värdeformen, vars konstituerande element är form A: 20 alnar linneväv = 1 rock eller x vara A = y vara B. Den enkla varuformen är sålunda grodden till penningformen.
En vara ser vid första ögonkastet ut att vara en självklar, trivial sak. En analys av den visar, att den är ett mycket invecklat ting, fullt av metafysisk spetsfundighet och teologiska griller. Såsom bruksvärde är det ingenting gåtfullt med den, om jag betraktar den antingen under synpunkten, att den genom sina egenskaper tillfredsställer mänskliga behov, eller att den erhåller dessa egenskaper först som produkt av mänskligt arbete. Det är solklart, att människan genom sin verksamhet förändrar naturmaterialets form i en för henne själv nyttig riktning. Så förändras ju t.ex. träets form, då man gör ett bord därav. Inte desto mindre förblir bordet trä, ett vanligt sinnligt ting. Men så snart det uppträder som vara, förvandlas det till ett ting med övernaturliga egenskaper. Det står inte bara med sina fötter på marken, utan det ställer sig på huvudet i förhållande till alla andra varor och utvecklar ur sitt trähuvud fantasier, som är mycket besynnerligare, än om det av sig själv skulle börja dansa.[32*]
Varans mystiska karaktär har alltså inte sin upprinnelse i dess bruksvärde, och den härleder sig inte heller från värdebestämningarnas innehåll. Det är för det första en fysiologisk sanning, att allt nyttigt arbete och alla produktiva verksamheter, hur olika de än må vara, alltid är funktioner av den mänskliga organismen, och att varje sådan funktion, vilket innehåll och vilken form den än må ha, väsentligen är en förbrukning av mänsklig hjärna, mänskliga nerver, muskler, sinnesorgan o.s.v. För det andra måste arbetets kvalitet tydligt skiljas från dess kvantitet, arbetstidens längd, och det är kvantiteten som bildar underlaget för värdestorleken. Under alla förhållanden måste den arbetstid, som livsmedelsproduktionen kräver, intressera människan, om också inte i lika hög grad på olika utvecklingsstadier.[33*] Och slutligen, så snart människorna på ett eller annat sätt arbetar för varandra, får deras arbete samhällelig form.
Vad är alltså orsaken till den gåtfulla karaktär, som arbetsprodukten får, så snart den antar varuform? Uppenbarligen är det just själva denna form. De mänskliga arbetenas likhet får sitt objektiva uttryck i arbetsprodukternas likartade värdetillvaro; måttstocken på förbrukning av mänsklig arbetskraft, tidslängden, får formen av arbetsprodukternas värdestorlek; och slutligen får förhållandet mellan producenterna, vilket avspeglar deras arbetes samhälleliga karaktär, formen av ett samhälleligt förhållande mellan arbetsprodukterna.
Det hemlighetsfulla i varuformen består alltså helt enkelt däri, att varorna för människorna återspeglar deras eget arbetes samhälleliga karaktär som en objektiv egenskap hos själva arbetsprodukterna, som dessa tings samhälleliga naturegenskaper. Därmed återspeglas också producenternas samhälleliga förhållande till totalarbetet som ett samhälleligt förhållande mellan ting, som existerar utanför dem själva. Genom detta quidproquo blir arbetsprodukterna varor, d.v.s. ting med övernaturliga eller samhälleliga egenskaper. På liknande sätt uppfattas i ljusintrycket från ett föremål av synnerven inte som en subjektiv retning på synnerven själv utan som ett objektivt föremål utanför ögat. Men vid seendet kastas verkligen ljus från ett ting, det yttre föremålet, på ett annat ting, ögat. Det är ett fysiskt förhållande mellan fysiska ting. Däremot har varuformen och det värdeförhållande mellan arbetsprodukterna, vari den framträder, absolut ingenting att göra med deras fysiska natur och de därur härrörande materiella förhållandena. Det är endast ett bestämt samhälleligt förhållande mellan människorna själva, vilket här för dem antar fantasmaformen av ett förhållande mellan tingen. För att finna en analogi måste vi därför ta vår tillflykt till den religiösa världens dimmiga regioner. Här framträder den mänskliga hjärnans egna produkter såsom självständiga gestalter, som begåvats med eget liv och står i relation till varandra och till människorna. På samma sätt är det i varuvärlden med den mänskliga handens produkter. Detta kallar jag den fetischdyrkan, som vidlåder arbetsprodukterna, så snart de blir producerade som varor, och som därför är oupplösligt förenad med varuproduktionen.
Denna varuvärldens fetischkaraktär beror, som den föregående analysen redan visat, på det varuproducerande arbetets säregna samhälleliga karaktär.
Bruksföremål kan överhuvud inte bli varor, annat än då de är produkter av inbördes självständiga privatarbeten. Sammanfattade utgör dessa privatarbeten det samhälleliga totalarbetet. Producenterna träder i samhällelig kontakt med varandra först genom utbytet av arbetsprodukter, och därför framgår det först genom varuutbytet, att deras privata arbeten har samhällelig karaktär. Eller: först genom de relationer, som uppkommer mellan producenterna inbördes, då de byter sina arbetsprodukter, visar det sig, att privatarbetena utgör länkar i det samhälleliga totalarbetet. För producenterna framstår därför deras privatarbetens samhälleliga inbördesförhållanden just så som de är, d.v.s. inte som direkt samhälleliga förhållanden mellan personerna i själva deras arbeten utan snarare som sakliga relationer mellan personerna och sociala relationer mellan tingen.
Först genom utbytet får arbetsprodukterna en samhälleligt likartad värdeexistens, som är skild från deras materiellt olikartade existens som bruksföremål. Denna uppspaltning av arbetsprodukten i nyttigt ting och värdeting träder praktiskt i funktion, först då utbytet redan vunnit tillräcklig omfattning och betydelse, då nyttigheter produceras för utbyte och tingens värdekaraktär blir aktuell redan vid själva tillverkningen. Från detta ögonblick får producenternas privatarbeten faktiskt en dubbel samhällelig karaktär. Å ena sidan måste de som bestämda nyttiga arbeten tillfredsställa ett bestämt samhälleligt behov och sålunda hävda sin ställning som länkar i totalarbetet, i den samhälleliga arbetsdelningens naturliga system. Å andra sidan tillfredsställer de sina egna producenters skiftande behov, endast i den mån varje nyttigt privatarbete kan bytas mot varje annat nyttigt privatarbete, alltså gäller som likvärdigt med varje annat arbete. Likheten mellan dessa toto caelo skilda arbeten kan endast komma fram, om man bortser från deras verkliga olikhet och reducerar dem till den gemensamma karaktär de äger som förbrukning av mänsklig arbetskraft, som abstrakt mänskligt arbete. Privatproducenternas hjärna uppfattar denna dubbla samhälleliga karaktär av deras privatarbeten endast i de former, som gäller i det praktiska umgänget, i produktbytet. Den samhälleligt nyttiga karaktären av deras privatarbeten reflekteras alltså i den formen, att arbetsprodukten måste vara nyttig, nämligen för andra. Det samhälleliga förhållandet, att de olika slagen av arbete är inbördes lika, uppfattar de på det sättet, att materiellt olikartade ting, arbetsprodukterna, har en gemensam värdekaraktär.
Då människorna jämför sina arbetsprodukter såsom värden, är det alltså inte därför, att varorna för dem endast spelar rollen av yttre skal kring likartat mänskligt arbete. Tvärtom. Då de byter sina olikartade produkter och likställer dem som värden, jämställer de också sina olikartade arbeten som mänskligt arbete. De vet inte om det, men de gör det.[34*] Därför står det inte alls skrivet utanpå värdet, vad det är. Värdet förvandlar snarare varje arbetsprodukt till en samhällelig hieroglyf. Senare söker människorna tyda hieroglyferna och avslöja hemligheten med deras egen samhälleliga produkt, ty bruksföremålens värdebestämning är människans samhälleliga produkt, lika mycket som språket är det. Den sena vetenskapliga upptäckten, att arbetsprodukterna i egenskap av värden endast är objektiva uttryck för i deras produktion förbrukat mänskligt arbete, bildar epok i mänsklighetens utvecklingshistoria men förjagar ingalunda intrycket av arbetets samhälleliga karaktär. Den specifikt samhälleliga karaktären av de inbördes oberoende privatarbetena, som består i deras likställighet som mänskligt arbete och uppträder i formen av arbetsprodukternas värdekaraktär, äger giltighet endast för en bestämd produktionsform, varuproduktionen. Men för den, som själv är engagerad i varuproduktionen, förefaller detta vara lika allmängiltigt, som att luften fortbestår som fysikalisk kroppsform, även sedan vetenskapen lyckats sönderdela den i dess element.
Den som sysslar med att utbyta produkter har först och främst praktiskt intresse för frågan, hur mycket främmande produkter han erhåller för den egna produkten, alltså i vilka proportioner produkterna utbytes. Så snart dessa proportioner vunnit en viss konventionell stadga, tycks de härröra ur arbetsprodukternas natur, så att t.ex. ett ton järn och 2 uns guld är likvärdiga, liksom ett pund guld och ett pund järn trots olikartade fysikaliska och kemiska egenskaper är lika tunga. I själva verket fastslås arbetsprodukternas värdekaraktär först genom deras funktion som värdestorheter. Dessa senare växlar oavbrutet, oberoende av den bytandes vilja, förutseende och åtgörande. Hans egen samhälleliga rörelse ter sig för honom som en rörelse hos ting, under vilkas herravälde han själv står i stället för att råda över dem. Först när varuproduktionen är fullt utvecklad, växer en vetenskaplig förståelse av dessa förhållanden fram ur erfarenheten. Då upptäcker man, att de privatarbeten, som visserligen utföres oberoende av varandra, men som å andra sidan står i ett allsidigt beroendeförhållande såsom länkar i den samhälleliga arbetsdelningen, oupphörligt reduceras till sitt samhälleligt proportionella mått. Samtidigt gör sig den för produktionen nödvändiga arbetstiden gällande som en reglerande naturlag i de tillfälliga och alltid varierande bytesförhållandena, ungefär som tyngdlagen verkar, när huset störtar samman över ens huvud.[35*] Värdestorlekens bestämmande genom arbetstiden är därför en hemlighet, dold under de relativa varuvärdenas synliga rörelser. Lösningen av denna hemlighet avlägsnar villfarelsen, att arbetsprodukternas värdestorlek bestämmes av tillfälligheter, men upphäver ingalunda dess sakliga form.
Tänkandet över det mänskliga livets former, alltså även den vetenskapliga analysen av dem, slår över huvud taget in på en väg, som är motsatt den verkliga utvecklingens. Det börjar post festum, alltså med utvecklingsprocessens färdiga resultat. De samhällsformer, som gör arbetsprodukterna till varor och alltså är varucirkulationens förutsättningar, har redan fått en ställning som samhällslivets naturformer, innan människorna söker klargöra för sig, inte dessa formers historiska karaktär, ty den gäller redan som orubblig, utan deras innehåll. Så var det endast analysen av varupriserna, som förde till bestämmandet av värdestorleken, och endast varornas gemensamma penninguttryck, som ledde till fixerandet av deras värdekaraktär. Men det är just denna varuvärldens definitiva form - penningformen - som i sak beslöjar i stället för att avslöja privatarbetenas samhälleliga karaktär och därmed privatproducenternas samhälleliga förhållanden. Om jag säger, att rockar, stövlar o.s.v. förhåller sig till linneväv som den allmängiltiga materialiseringen av abstrakt mänskligt arbete, så är ju tokigheten i ett sådant uttryck iögonenfallande. Men när producenterna av rockar, stövlar o.s.v. sätter dessa varor i relation till linneväv - eller till guld och silver, vilket inte förändrar saken - som allmängiltig ekvivalent, så ter sig för dem deras privatarbetens förhållande till det samhälleliga totalarbetet exakt i denna tokiga form.
Men dylika former utgör just den borgerliga ekonomins kategorier. De är samhälleligt giltiga, alltså objektiva tankeformer för produktionsförhållandena i detta historiskt bestämda samhälleliga produktionssätt, varuproduktionen. Varuvärldens hela mystik, allt trolleri och spökeri, som till följd av varuproduktionen omger arbetsprodukterna, försvinner därför så snart vi tar vår tillflykt till andra produktionsformer.
Eftersom den politiska ekonomin älskar robinsonader,[36*] så låt oss först besöka Robinson på hans ö. Förnöjsam som han är av naturen, har han dock åtskilliga behov att tillfredsställa och måste därför utföra nyttiga arbeten av olika slag, göra verktyg, tillverka möbler, tämja lamadjur, fiska, jaga o.s.v. Vi talar här inte om böner och dylikt, eftersom vår Robinson finner ett nöje i sådant och betraktar dylik sysselsättning som avkoppling. Trots olikheten i hans produktiva funktioner vet han, att de alla endast är olika verksamhetsformer för en och samme Robinson, alltså endast olika former av mänskligt arbete. Nöden själv tvingar honom att noga uppdela sin tid mellan de olika sysslorna. Om den ena upptar ett större, den andra ett mindre rum i hans totala verksamhet, det beror på den större eller mindre svårighet, som han måste övervinna för att nå den åsyftade nyttoeffekten. Detta har erfarenheten lärt honom, och vår Robinson, som har räddat klocka, dagbok, bläck och penna från skeppsbrottet, börjar som äkta engelsman snart att föra bok över sig själv. Hans inventarium innehåller en förteckning över de föremål som han äger, över de olika sysslor som behövs för deras tillverkning, och slutligen över den arbetstid som bestämda mängder av dessa olika produkter i genomsnitt kostar honom. Alla förhållanden mellan Robinson och de ting, som utgör hans självförvärvade rikedom, är här så enkla och lättfattliga, att till och med professor Ohlin borde kunna förstå dem utan särskild tankeansträngning. Och ändå innehåller de alla väsentliga värdebestämningar.
Låt oss nu förflytta oss från Robinsons ljusa ö till den mörka europeiska medeltiden. I stället för den oberoende mannen finner vi av varandra beroende - livegna och godsägare, vasaller och länsherrar, lekmän och prästerskap. Personligt beroende karakteriserar i lika hög grad den materiella produktionens samhälleliga villkor som de därpå grundade livsvillkoren. Men just emedan personligt beroendeförhållande är samhällets givna grundval, behöver arbeten och produkter inte anta någon fantastisk gestalt, skild från deras verklighet. De ingår som naturatjänster och naturaprestationer i samhällets hushållning. Arbetets naturaform, dess egenart, inte som under varuproduktionen dess allmängiltighet, är här dess omedelbara samhälleliga form. De livegnas slavarbete är lika noggrant mätt med tidsmått som det varuproducerande arbetet, men varje livegen vet, att det är ett bestämt kvantum av sin personliga arbetskraft som han förbrukar i sin herres tjänst. Och tiondet till prästen är påtagligare än prästens välsignelse. Hur man än alltså må bedöma de karaktärsmasker, i vilka människorna här möter varandra, så framträder i varje fall personernas samhälleliga förhållanden i deras arbeten som deras egna personliga förhållanden och är inte förklädda i samhälleliga förhållanden mellan tingen, arbetsprodukterna.
För att studera gemensamt arbete, d.v.s. omedelbart samhälleligt sådant, behöver vi inte gå tillbaka till den ursprungliga form, som möter oss hos alla kulturfolk i historiens gryning.[37*] Ett mera närliggande exempel utgör den lantligt patriarkaliska verksamheten hos en bondefamilj, som producerar spannmål, boskap, garn, linneväv, kläder o.s.v. för eget behov. Dessa olika ting framstår för familjen som olika produkter av dess familjearbete men uppträder inte inbördes såsom varor. De olika arbeten, som frambringar dessa produkter, åkerbruk, boskapsskötsel, spånad, vävning, sömnad o.s.v., är i sin naturalform samhälleliga arbeten, ty alltsammans är familjearbete, och familjen har sin egen naturliga arbetsdelning lika väl som varuproduktionen. Köns- och åldersskillnader jämte arbetets naturbetingelser, som växlar med årstiderna, reglerar dess fördelning inom familjen och de enskilda familjemedlemmarnas arbetstid. Den med tidsmått uppskattade förbrukningen av de individuella arbetskrafterna framträder emellertid här redan från början som ett direkt samhälleligt bestämmande av själva arbetena, emedan de individuella arbetskrafterna endast fungerar som organ för familjens gemensamma arbetsprestation.
Låt oss slutligen för omväxlings skull föreställa oss ett förbund av fria människor, som arbetar med gemensamma produktionsmedel och fullt medvetet förbrukar sina många individuella arbetskrafter såsom en samhällelig arbetskraft. Alla de förhållanden, som bestämmer Robinsons arbete, upprepas här, men i samhällelig måttstock i stället för individuell. Alla Robinsons produkter var uteslutande hans personliga produkter och därmed omedelbart bruksföremål för hans egen räkning. Förbundets totalprodukt är en samhällelig produkt. En del av denna produkt användes på nytt som produktionsmedel och förblir samhällelig, medan en annan del förbrukas som livsmedel av förbundets medlemmar. Den måste därför fördelas mellan dem. Arten av denna fördelning kommer att växla med själva den samhälleliga produktionsorganismens speciella art och producenternas motsvarande historiska utvecklingsnivå. Endast som en parallell till varuproduktionen går vi ut ifrån att varje producents andel i livsmedlen bestämmes genom hans arbetstid. Arbetstiden skulle alltså spela en dubbel roll. Den samhälleligt planmässiga fördelningen av arbetstiden reglerar den riktiga proportionen mellan de olika arbetsfunktionerna och de olika behoven. Å andra sidan tjänar arbetstiden också som mått för varje enskild producents andel i totalarbetet och därmed också som mått för den andel av totalprodukten, som han har rätt att förbruka. De samhälleliga förhållandena mellan människorna, deras arbete och deras arbetsprodukter, blir här enkla och lättfattliga i både produktionen och distributionen.
Den religiösa världen är endast en återspegling av den verkliga.[XXIV*] Kristendomen med sin abstrakta människokult, i synnerhet dess borgerliga utvecklingsformer, protestantism, deism o.s.v., är den religionsform som passar bäst för ett samhälle av varuproducenter, vilkas allmänna samhälleliga produktionsförhållanden medför, att producenterna uppfattar sina produkter som varor, alltså som värden, och i denna sakliga form ställer sina privatarbeten i relation till varandra som likartat mänskligt arbete. I de gammalasiatiska, antika o.s.v. produktionssätten spelar produktens förvandling till vara, och därmed människans tillvaro som varuproducent, en underordnad roll, som dock ökar i betydelse, i samma mån som samhällsformerna närmar sig undergångsstadiet. Egentliga handelsfolk existerar endast i den gamla världens intermundier, såsom Epikurs gudar [30] eller som judarna i det polska samhället. Dessa gamla samhälleliga produktionsorganismer är ojämförligt mycket enklare och lättare att genomskåda än den borgerliga, men de beror antingen på omognad hos den enskilda människan, som ännu inte lösgjort sig från sitt naturliga artsammanhang, eller på direkta maktförhållanden i form av despotism och slaveri. De betingas av en låg utvecklingsgrad i arbetets produktivkrafter och motsvarande snäva förhållanden i människornas hela materiella livsföring, mellan människorna inbördes och i deras förhållande till naturen. Denna konkreta trånghet i människornas relationer återspeglas ideellt i de gamla natur- och folkreligionerna. Det religiösa återskenet av verkligheten kan över huvud taget endast försvinna, när villkoren i människornas praktiska vardagsliv dagligen återspeglar klara, förnuftiga förhållanden mellan människorna inbördes och mellan människorna och naturen. Den samhälleliga livsprocessens, d.v.s. den materiella produktionsprocessens gestalt kan inte kasta av sig sin mystiska dimslöja, förrän den som produkt av människor i ett fritt samhällsliv står under deras medvetna, planmässiga kontroll. Men därtill krävs en materiell grundval för samhället eller en rad materiella existensbetingelser, vilka själva är den naturliga produkten av en lång och smärtfylld utvecklingshistoria.
Den politiska ekonomin har visserligen, om också ofullständigt,[38*] analyserat värde och värdestorlek och upptäckt det innehåll som är dolt i dessa former. Men den har aldrig ens uppställt frågan, varför detta innehåll antar denna form, varför alltså arbetet framträder i värdet och arbetets tidsmängd visar sig i arbetsproduktens värdestorlek.[39*] Formler som bär kännetecknet, att de tillhör en samhällsordning, där det är produktionsprocessen som behärskar människan, men människan ännu inte behärskar produktionsprocessen, gäller för det borgerliga medvetandet som en lika självklar naturnödvändighet som det produktiva arbetet självt. Förborgerligade former av den samhälleliga produktionsorganismen behandlas därför på ungefär samma sätt, som förkristna religioner behandlas av kyrkofäderna.[40*] Hur mycket en del av ekonomerna låtit vilseleda sig av den fetischism, som vidlåder varuvärlden, eller av det materiella skenet hos arbetets sociala kännetecken, det bevisas bl.a. av den långtrådiga och meningslösa trätan om naturens roll, när bytesvärdet bildas. Eftersom bytesvärde är ett visst samhälleligt sätt att uttrycka det arbete som använts på ett föremål, kan det inte innehålla mer naturstoff än exempelvis växelkursen.
Då varuformen är den allmännaste och minst utvecklade borgerliga produktionsformen, uppträdde den redan tidigt, om också inte på samma förhärskande, alltså karakteristiska sätt som nu för tiden, och dess fetischkaraktär är ännu jämförelsevis lätt genomskådad. I konkretare former försvinner t.o.m. detta sken av enkelhet. Varifrån kommer monetärsystemets illusioner? Denna teori förstod inte, att guldet och silvret förvandlat till pengar representerar samhälleliga produktionsförhållanden, men trodde att dessa ting av naturen hade begåvats med speciella samhälleliga egenskaper. Och den moderna ekonomin, som förnämt hångrinar åt monetärsystemet, blir inte dess fetischdyrkan påtaglig, så snart den behandlar kapitalet? Och sedan hur lång tid är fysiokraternas illusion försvunnen, att jordräntan växer upp ur jorden, inte ur samhället?
Men för att inte gå framställningen i förväg må det här vara tillräckligt med ännu ett exempel beträffande själva varuformen. Om varorna kunde tala, skulle de säga: Vårt bruksvärde må intressera människan. Oss tillkommer det inte som ting. Vad som däremot sakligt tillkommer oss, är vårt värde. Vårt eget umgänge som varuföremål bevisar det. Det är endast som bytesvärden vi umgås med varandra. Låt oss nu höra, hur ekonomen talar ur varusjälens djup:
"Värde" (bytesvärde) "är något som tingen äger, rikedom" (bruksvärde) "något som människan äger. Värde i denna mening förutsätter med nödvändighet utbyte, rikedom däremot inte."[41*] "Rikedom" (bruksvärde) "är ett mänskligt attribut, värde ett varuattribut. En människa eller en samfällighet är rik; en pärla eller en diamant är värdefull ... En pärla eller en diamant har värde såsom pärla eller diamant."[42*]
Hittills har ingen kemist upptäckt bytesvärde i pärlan eller diamanten. Men de ekonomiska upptäckarna av denna substans, vilka gör särskilda anspråk på kritiskt djupsinne, de finner att föremålens bruksvärde är oberoende av deras sakliga egenskaper, medan värde däremot tillkommer dem som ting. Till grund för denna uppfattning ligger det besynnerliga förhållandet, att tingens bruksvärde förverkligas för människan utan varubyte, alltså i det direkta förhållandet mellan ting och människa, värdet däremot endast i varubyte, d.v.s. i en samhällelig process. Man erinrar sig härvid den gode Dogberry, som undervisar nattvakten Seacoal [31]:
"Goda anlag har man att tacka lyckan för, men skriva och läsa är naturgåvor."[XXVII*][43*]
Varorna kan inte själva gå till marknaden eller själva ombesörja varubytet. Vi måste alltså se oss om efter deras handhavare, varuägarna. Varorna är ting och därför motståndslösa gentemot människan. Om de inte är medgörliga, kan hon bruka våld, med andra ord ta dem.[44*] För att sätta tingen i relation till varandra som varor måste varuägarna förhålla sig till varandra som personer, vilkas viljor bor i dessa ting. Var och en av dem tillägnar sig den andres vara endast med hans samtycke, i det han samtidigt avyttrar sin egen vara, allt i överensstämmelse med en viljeakt som är gemensam för dem bägge. Därför måste de ömsesidigt erkänna varandra som privatägare. Detta rättsförhållande i form av ett avtal, juridiskt utformat eller inte, är ett viljeförhållande, vari det ekonomiska mellanhavandet återspeglas. Innehållet i detta rätts- eller viljeförhållande är givet genom själva det ekonomiska sammanhanget.[45*] Personerna existerar här för varandra endast som representanter för varor, alltså som varuägare. Under den fortsatta utvecklingen skall vi i huvudsak finna, att personernas ekonomiska karaktärsmasker endast är personifikationer av de ekonomiska förhållandena, i det att personerna endast möter varandra som bärare av dessa förhållanden.
I motsats till varuägaren uppfattar varan varje annan varukropp endast som uttrycksform för sitt eget värde. Såsom född leveller och cyniker är den därför alltid på språng för att byta inte bara själ utan också lekamen med varje annan vara, även om denna vore mer frånstötande än själva Maritorne. Varornas bristande sinne för varukropparnas materiella egenskaper kompletterar varuägaren genom sina egna fem eller flera sinnen. Hans vara äger för honom själv inte något omedelbart bruksvärde. Eljest skulle han inte släppa ut den i marknaden. Den har bruksvärde för andra. För honom har den direkt bruksvärde, endast emedan den är bärare av bytesvärde, är ett bytesmedel.[46*] Därför vill han avyttra den mot varor som motsvarar hans behov. Alla varor saknar bruksvärde för sina ägare men utgör bruksvärden för dem som inte är ägare. De måste alltså gå från hand till hand. Men de går från hand till hand med hjälp av varubytet, och varubytet ställer dem i relation till varandra som värden samt gestaltar dem som värden. Varorna måste alltså förvandlas till värden, innan de kan förvandlas till bruksvärden.
Å andra sidan måste de hävda sig som bruksvärden, innan de kan gestaltas som värden. Det mänskliga arbete som förbrukats på dem kan nämligen endast tas med i beräkningen, i den mån det är förbrukat i en för andra nyttig form. Endast utbytet kan utvisa, om arbetet är nyttigt för andra, och om dess produkter alltså tillfredsställer främmande behov.
Varje varuägare vill avyttra sin vara just i utbyte mot en annan vara, vars bruksvärde tillfredsställer hans behov. I detta fall är utbytet för hans del endast en individuell process. Å andra sidan vill han gestalta sin vara som värde, antingen den nu har bruksvärde för den andra varans ägare eller inte. I det fallet är utbytet för honom en allmänt samhällelig process. Men samma process kan inte samtidigt för alla varuägare vara endast individuell och tillika allmänt samhällelig.
Om vi ser närmare efter, finner vi, att för varje varuägare gäller varje främmande vara såsom hans varas speciella ekvivalent. Hans egen vara blir därmed alla de andra varornas allmänna ekvivalent. Men då alla varuägare uppträder på samma sätt, så är ingen vara allmän ekvivalent, och varorna har därför inte heller någon allmän relativ värdeform, som likställer dem som värden och jämför dem som värdestorheter. De står alltså på det hela taget mot varandra inte såsom varor utan som produkter och bruksvärden.
I sin förlägenhet tänker våra varuägare som Faust: "I begynnelsen var handlingen." De har därför redan handlat, innan de har tänkt. Varunaturens lagar samverkar med varuägarnas naturinstinkt. De kan jämföra sina varor som värden, och därmed som varor, endast genom att sätta dem i motsatsförhållande till någon annan vara som allmän ekvivalent. Detta framgick av varuanalysen. Men endast en samhällelig åtgärd kan göra en vara till allmän ekvivalent. Alla andra varor isolerar därför en bestämd vara genom ett samhälleligt agerande och uttrycker sina värden i den. Därigenom blir denna varas naturalform den samhälleligt giltiga ekvivalentformen. Genom den samhälleliga processen får denna speciella vara sin särskilda samhälleliga funktion som allmän ekvivalent. Den blir - pengar.
"Illi unum consilium habent et virtutem et potestatem suam bestiae tradunt. Et ne quis possit emere aut vendere, nisi qui habet characterem aut nomen bestiae, aut numerum nominis ejus." (Uppenbarelseboken). [33][XXIX*]
Penningen är en nödvändig produkt av bytesprocessen, i vilken olikartade arbetsprodukter faktiskt blir likställda och därmed i själva verket förvandlas till varor. Det historiska utvidgandet och fördjupandet av utbytet utvecklar den motsättning mellan bruksvärde och värde, som finns latent i varans natur. Varuutbytets eget behov framtvingar ett förkroppsligande av denna motsats, framdriver en självständig form av varuvärdet och vilar inte, förrän målet är slutgiltigt uppnått genom varans fördubbling i vara och pengar. I samma utsträckning som arbetsprodukterna förvandlas till varor, fullbordas därför omvandlingen från vara till pengar.[47*]
Det omedelbara utbytet av arbetsprodukter har å ena sidan det enkla värdeuttryckets form men har det å andra sidan ännu inte. Dess form var x vara A = y vara B. Formen för det omedelbara produktbytet är x bruksföremål A = y bruksföremål B.[48*] Föremålen A och B är här inte varor före utbytet utan blir det i och med detta. Det första villkoret för att ett bruksvärde skall ha möjlighet att bli ett bytesvärde är, att det inte har funnit användning som bruksvärde, att det är en överskjutande mängd bruksvärde utöver ägarens behov. Ting är i och för sig något åtskilt från människorna, och dessa kan därför skilja sig från dem. För att människorna ömsesidigt skall kunna skilja sig från tingen, behöver de endast stillatigande erkänna varandra som privatägare av tingen. Just därvidlag förhåller de sig till varandra som av varandra oberoende personer. Ett sådant tillstånd av ömsesidigt främlingskap råder dock inte bland medlemmarna i ett primitivt samhälle, det må ha formen av en patriarkalisk familj, en gammalindisk by, en inka-stat etc. [34] Varubytet börjar, där det primitiva samhället slutar, vid den punkt, då kontakterna med främmande samhällen eller medlemmar av främmande samhällen börjar. Men så snart föremålen väl blivit varor i samhällets relationer utåt, blir de det också genom återverkan i det inre samhällslivet. Deras kvantitativa bytesförhållande är till en början helt tillfälligt. Bytesvaror blir de genom sina ägares vilja att ömsesidigt avyttra dem. Behovet av främmande bruksföremål blir emellertid så småningom permanent, och bytets ideliga återupprepning gör det till en regelbunden samhällelig process. Med tiden måste därför åtminstone en del av arbetsprodukterna komma att avsiktligt produceras för bytesändamål. Från detta ögonblick markeras å ena sidan skillnaden mellan tingens användbarhet för det omedelbara behovet och deras bytesvärde. Å andra sidan blir deras kvantitativa bytesförhållande beroende av själva deras produktion. Vanan fixerar dem som värdestorheter.
I det direkta produktbytet är varje vara ett omedelbart bytesmedel för ägaren och ekvivalent för den som inte är ägare, dock endast i den mån den är bruksvärde för honom. Bytesartikeln erhåller alltså inte någon värdeform, som är oberoende av dess eget bruksvärde eller av överlåtarens individuella behov. Nödvändigheten av en oberoende värdeform ökar med mångfalden och det ökande antalet av de varor, som ingår i bytesprocessen. Problemet och medlen att lösa det uppkommer samtidigt. En transaktion, vari varuägare utbyter och jämför sina egna artiklar med ett flertal andra, kan aldrig komma till stånd, utan att varuägarna använder en tredje vara som bytes- och jämförelseobjekt. I det denna tredje vara blir ekvivalent för åtskilliga andra varor, får den, om också inom snäva gränser, allmän eller samhällelig ekvivalentform. Denna allmänna ekvivalentform uppstår och förgår med den tillfälliga samhälleliga kontakt som skapade den. Oregelbundet och sporadiskt får den ena eller den andra varan ekvivalentform. Men med varubytets utveckling bindes den uteslutande vid speciella varuslag eller utkristalliseras som penningform. Till en början kan det vara slumpen som avgör, vid vilken vara den fästes. I det stora hela blir dock två omständigheter avgörande. Penningformen förbindes antingen med de viktigaste importvarorna, vilka i själva verket är naturliga uttrycksformer för de inhemska produkternas bytesvärde, eller också med det bruksföremål som är huvudbeståndsdelen i den säljbara inhemska egendomen, t.ex. boskap. Penningformen utvecklas först hos nomadfolk, emedan alla deras ägodelar befinner sig i rörligt och alltså direkt säljbart tillstånd, och emedan deras livsföring ständigt skapar kontakter med främmande samhällen, vilket stimulerar produktbytet. Människan själv har ofta i slavgestalt gjorts till naturligt penningmaterial, vilket däremot aldrig skett med jord och mark. En dylik idé kunde endast uppstå i ett redan utbildat borgerligt samhälle. Den daterar sig från sista tredjedelen av 17:e århundradet, och först ett århundrade senare blev den prövad i nationell skala under den borgerliga franska revolutionen.
I samma mån som varubytet spränger sina lokala gränser och varuvärdet därmed utvidgas till att representera mänskligt arbete i allmänhet, går penningformen över till de varor som på grund av sina naturliga egenskaper lämpar sig att fungera som allmän ekvivalent, nämligen de ädla metallerna.
Att "guld och silver av naturen inte är pengar, men pengar av naturen är guld och silver",[49*] visar nu kongruensen mellan deras naturegenskaper och deras funktioner.[50*] Men hittills känner vi endast en av penningens funktioner, den att tjäna som representant för varuvärdet eller som det material, i vilket varornas värdestorlek får sitt samhälleliga uttryck. Endast ett ämne, vars samtliga exemplar har samma likformiga kvalitet, kan vara en exakt manifestation av värdet eller av materialiserat, abstrakt och därför likartat mänskligt arbete. Å andra sidan, då skillnaden mellan värdestorheterna är rent kvantitativ, måste penningvaran kunna återge rent kvantitativa olikheter, och den måste alltså godtyckligt kunna delas och delarna åter godtyckligt kunna sammanfogas. Guld och silver har emellertid dessa egenskaper av naturen.
Penningvaran får ett dubbelt bruksvärde. Vid sidan av sitt speciella bruksvärde som vara - guldets användning till tandplomber, som råvara för lyxartiklar o.s.v. - får den ett formellt bruksvärde, som är en följd av dess specifika samhälleliga funktioner.
Då alla andra varor endast är penningens speciella ekvivalenter, penningen däremot alla andra varors allmänna ekvivalent, förhåller de sig till penningen som speciella varor till den allmänna varan.[51*]
Vi har sett, att penningformen endast är en reflexverkan av en varas förhållande till alla andra varor. Att penningen är en vara,[52*] är därför en upptäckt endast för den som utgår från dess färdiga gestalt för att analysera den efteråt. Bytesprocessen ger åt den vara, som den förvandlar i pengar, inte dess värde utan dess speciella värdeform. Förväxlingen av dessa bägge bestämningar ledde till att man ansåg guldets och silvrets värden som imaginära.[53*] Emedan pengar i vissa funktioner kan ersättas med symboler för pengar, uppkom den andra villfarelsen, att pengar är rätt och slätt symboler. Å andra sidan låg däri en misstanke, att föremålets penningform är något ytligt, endast en uppenbarelseform för där bakom dolda sociala förhållanden. I denna mening bleve varje vara en symbol, emedan den som värde endast är det materiella höljet kring det däri nedlagda mänskliga arbetet.[54*] Men förklarar man, att den samhälleliga karaktär, som tingen antar, eller den materiella karaktär, som det samhälleliga arbetet antar under bestämda produktionsförhållanden, endast är symboler, så har man samtidigt sagt, att de är godtyckliga mänskliga tankeprodukter. Detta var ett omhuldat upplysningsmanér under 18:e århundradet, då man åtminstone tillsvidare sökte avlägsna skenet av något främmande från de mänskliga förhållandenas gåtfulla former, vilkas uppkomstprocess man ännu inte förmådde uttyda.
Det har tidigare anmärkts, att en varas ekvivalentform inte omfattar den kvantitativa bestämningen av dess värdestorlek. Även om man vet, att guld är pengar och alltså direkt bytbart mot alla andra varor, så vet man ändå inte hur mycket t.ex. 10 pund guld är värda. Som varje annan vara kan penningens värdestorlek endast uttryckas i relation till andra varor. Dess eget värde är bestämt genom den för produktionen nödvändiga arbetstiden och uttryckes i det kvantum av varje annan vara, vars framställning kräver lika lång arbetstid.[55*] Detta fastställande av guldets värdestorlek sker på produktionsplatsen genom direkt byteshandel. Då det inträder i cirkulationen som pengar, är dess värde redan givet. Redan under 17:e århundradets sista decennier hade man hunnit över penninganalysens första steg: man insåg att penningen är en vara. Men detta var endast en början. Svårigheten ligger inte i att begripa, att penningen är en vara, utan i att förstå, hur, varför och på vad sätt en vara blir pengar.[56*]
Redan i det enklaste värdeuttrycket: x vara A = y vara B, visade det sig, att den vara, med vars hjälp en annan varas värdestorlek uttryckes, synes ha sin ekvivalentform oberoende av detta förhållande, som en samhällelig naturegenskap. Vi följde den utveckling som befäste detta oriktiga intryck. Utvecklingen är avslutad, när den allmänna ekvivalentformen växer samman med en speciell varas naturalform eller utkristalliseras som penningform. En vara synes inte bli pengar först därigenom, att andra varor uttrycker sina värden med dess hjälp, utan dessa andra varor synes omvänt uttrycka sina värden genom den, emedan den är pengar. Den förmedlande rörelsen försvinner i sitt eget resultat utan att lämna något spår efter sig. Utan egen medverkan finner varorna sin egen värdegestalt föreligga färdig såsom en utanför dem själva existerande varukropp. Dessa ting, guld och silver, så som de kommer fram ur jordens innandöme, är tillika den omedelbara inkarnationen av allt mänskligt arbete. Därav penningens magi.[XXX*] Människorna liknar atomer i förhållande till sin egen samhälleliga produktionsprocess. Detta beteende och de därav följande sakliga produktionsförhållandena, som är oberoende av människornas kontroll och av deras medvetna, individuella handlingar, visar sig först och främst därigenom, att arbetsprodukterna i allmänhet antar varuform. Penningfetischens gåta är därför endast varufetischens gåta, som blivit synlig och bländar ögonen.
För enkelhetens skull förutsätter jag överallt i denna bok guldet som penningvara.
Guldets första funktion består i att lämna varuvärlden material för dess värdeuttryck eller att framställa varuvärdena som liknämniga storheter, kvalitativt lika och kvantitativt jämförbara. Så fungerar det som allmän värdemätare, och endast genom denna funktion blir guldet, den specifika ekvivalentvaran, i främsta rummet pengar.
Det är inte penningen som gör varorna kommensurabla. Tvärtom. Emedan alla varor såsom värden är förkroppsligat mänskligt arbete och därmed i och för sig kommensurabla, kan deras värden gemensamt mätas i samma specifika vara, varigenom denna förvandlas till gemensam värdemätare eller till pengar. Penningen som värdemätare är den nödvändiga uttrycksformen för varornas immanenta värdemått, arbetstiden.[57*]
En varas värdeuttryck i guld - x vara A = y penningvara - är dess penningform eller dess pris. En enstaka ekvation, t.ex. 1 ton järn = 2 uns guld, är nu tillräcklig för att på ett samhälleligt giltigt sätt framställa järnvärdet. Ekvationen behöver inte längre marschera upp i de andra värdeekvationernas led, emedan ekvivalentvaran guld redan äger karaktären av pengar. Varornas allmänna relativa värdeform har nu alltså återfått det utseende den förut hade som enkel eller enstaka relativ värdeform. Den utvecklade relativa värdeformen eller den ändlösa serien av relativa värdeuttryck blir å andra sidan penningvarans specifika relativa värdeform. Men denna serie föreligger redan samhälleligt i varupriserna. Om man läser en priskurants noteringar baklänges, finner man penningens värdestorlek framställd i alla möjliga varor. Pengar har däremot inget pris. För att ta del i de andra varornas enhetliga relativa värdeform måste pengarna sättas i relation till sig själva som sin egen ekvivalent.
Priset eller varornas penningform är, liksom deras värdeform överhuvud, skilt från varornas påtagliga, reella kroppsform. Den är alltså endast en ideell eller tänkt form. Värdet av järn, linneväv, vete o.s.v. existerar, ehuru osynligt, i dessa ting själva. Man föreställer sig det genom att likställa det med guld, en relation till guld som så att säga bara spökar i deras huvud. Varuägaren måste därför låna dem sin tunga eller hänga papperslappar på dem för att meddela deras pris till yttervärlden.[58*] Då varuvärdenas uttryck i guld är ideellt, är också tänkt eller ideellt guld tillräckligt i denna procedur. Varje varuägare vet, att han inte på långt när har omsatt sina varor i guld, när han ger deras värde prisform eller tänkt guldform, och att han inte behöver en gnutta verkligt guld för att uppskatta miljoner varuvärden i guld. I sin funktion som värdemätare tjänstgör pengarna därför endast som tänkta eller ideella pengar. Denna omständighet har gett upphov till de mest befängda teorier.[59*] Ehuru den endast tänkta penningen fungerar som värdemätare, berör priset helt och hållet på det reella penningmaterialet. Värdet, d.v.s. det kvantum mänskligt arbete, som t.ex. innehålles i ett ton järn, uttryckes i en tänkt mängd av penningvaran, som innehåller lika mycket arbete. Allteftersom guld, silver eller koppar tjänar som värdemätare, får värdet av ett ton järn helt olika prisuttryck eller är uttryckt i helt olika kvantiteter guld, silver eller koppar.
Om alltså två olika varor, t.ex. guld och silver, samtidigt tjänstgör som värdemätare, så får alla varor två olika prisuttryck, guldpris och silverpris, som ostört löper vid sidan av varandra, så länge värdeförhållandet mellan guld och silver förblir oförändrat, t.ex. = 1:15. Men varje förändring i detta värdeförhållande medför en störning i förhållandet mellan varornas guldpris och silverpris, vilket i själva verket bevisar, att värdemätarens fördubbling motsäger dess funktion.[60*]
Alla prisbestämda varor uttryckes nu i samma form: a vara A = x guld; b vara B = z guld; c vara C = y guld o.s.v., varvid a, b, c föreställer bestämda mängder av varuslagen A, B, C och x, z, y bestämda mängder guld. Varuvärdena förvandlas därvid till fingerade guldmängder, alltså trots varukropparnas förvirrande mångfald till liknämniga storheter, guldstorheter. De mätes och jämföres med varandra, som om de var olika guldmängder, och då uppstår en teknisk nödvändighet att jämföra dem med ett fixerat kvantum guld som måttsenhet. Denna måttsenhet utvecklas genom ytterligare indelning i alikvota delar till en måttskala. Guld, silver och koppar har redan sådana måttskalor i sina metallvikter, så att t.ex. ett pund gäller som måttsenhet, uppdelat å ena sidan i uns o.s.v., å andra sidan mångfaldigat till centner o.s.v.[61*] Där metallpengar används, är därför också viktbenämningarna samtidigt de ursprungliga namnen på mynten eller prisernas måttskala.
Som värdemätare och prismåttstock har penningen två helt olika funktioner. Värdemätare är den såsom samhälleligt förkroppsligande av mänskligt arbete, prismåttstock däremot såsom fastställd metallvikt. Som värdemätare tjänar den till att förvandla de mångskiftande varornas värden i priser. Som prismåttstock mäter penningen dessa guldmängder. I värdemätaren mätes varorna såsom värden; prismåttstocken däremot mäter guldmängder med hjälp av en bestämd guldmängd, inte en guldmängds värde med en annan guldmängds vikt. För prismåttstocken måste en bestämd guldvikt fixeras som måttsenhet. Här som i alla måttsbestämningar av liknämniga storheter blir måttsförhållandenas fasthet absolut utslagsgivande. Prismåttstocken fyller därför sin funktion desto bättre, ju mindre måttsenheten är underkastad förändringar. Som värdemätare däremot kan guldet fungera, endast emedan det självt är en arbetsprodukt och alltså latent ett föränderligt värde.[62*]
Det är till en början klart, att en värdeförändring av guldet inte på något sätt inkräktar på dess funktion om prismåttstock. Hur än guldvärdet växlar, står ju de olika guldmängderna alltjämt i samma värdeförhållanden till varandra. Om guldvärdet sjönke till en tiondel, skulle som förut 12 uns guld ha 12 gånger så stort värde som ett uns guld, och i priserna är det ju bara fråga om relationen mellan olika guldmängder. Enär å andra sidan ett uns guld ingalunda förändrar sin vikt vid stigande eller fallande värde, så ändras inte heller vikten hos de mindre enheter, varav ett uns består, och alltså gör guldet ständigt samma tjänst som fast prismåttstock, oavsett, hur dess eget värde växlar.
Guldets värdeförändring hindrar inte heller, att det fungerar som värdemätare. Ändringen träffar alla varor samtidigt och lämnar alltså, ceteris paribus, deras ömsesidiga relativa värden oförändrade, fastän de nu alla uttryckes i högre eller lägre guldpriser än förut.[62a*]
Förutsättningen för att varorna skall kunna värdesättas i guld är, att produktionen av en bestämd mängd guld under en viss given tid kostar en bestämd mängd arbete, alldeles som framställningen av en varas värde i varje annan varas bruksvärde vilar på en motsvarande förutsättning. För varuprisernas rörelse gäller på det hela taget de förut förklarade lagarna för det enkla relativa värdeuttrycket.
En allmän stegring av varupriserna kan endast ske vid konstant penningvärde, om varuvärdena stiger, och vid konstanta varuvärden, om penningvärdet faller. Tvärtom kan en allmän sänkning av varupriserna endast inträffa vid konstant penningvärde, om varuvärdena faller, och vid konstanta varuvärden, om penningvärdet stiger. Således är det inte alls säkert, att stigande penningvärde medför en proportionell sänkning av varupriserna och fallande penningvärde proportionellt stigande varupriser. Detta gäller endast för varor med oförändrat värde. Sådana varor t.ex., vilkas värde stiger samtidigt med och i samma grad som penningvärdet, behåller samma priser. Om deras värde stiger långsammare eller snabbare än penningvärdet, så bestämmes prisernas fall eller stigande genom kvoten mellan deras egen och pengarnas värdeförändring o.s.v.
Vi återgår nu till att betrakta prisformen.
Metallvikternas penningnamn skiljer sig så småningom från deras ursprungliga viktnamn. De historiskt betydelsefullaste orsakerna härtill är: 1. Införande av främmande pengar hos mindre utvecklade folk. I det gamla Rom t.ex. kom silver- och guldmynt först i omlopp som utländska varor. Namnen på dessa främmande pengar avviker från de inhemska viktnamnen. 2. Med rikedomens utveckling undantränges den mindre ädla metallen av den ädlare som värdemätare, koppar av silver, silver av guld, hur mycket denna ordningsföljd än må strida mot den poetiska kronologin. [37][63*] Pund t.ex. var från början penningnamnet på ett verkligt pund silver. Så snart guld uttränger silver som värdemätare, fastnar kanske samma namn vid 1/15 pund guld e. dyl., allt efter värdeförhållandet mellan guld och silver. Pund som penningnamn och som vanligt viktnamn för guld är därmed skilda.[64*] -. 3. Den penningförfalskning, som furstarna praktiserat genom århundraden och som i själva verket inte lämnade mer än namnet kvar av guldmyntens ursprungliga vikt.[65*]
Under den historiska utvecklingens förlopp blir skilsmässan mellan metallvikternas penningnamn och deras vanliga viktnamn småningom en vanesak. Då penningmåttstocken å ena sidan är rent schablonmässig men å andra sidan kräver allmän giltighet, blir den till sist reglerad genom lag. En bestämd viktsdel av den ädla metallen, t.ex. ett uns guld, uppdelas officiellt i alikvota delar, som får legala dopnamn, såsom pund, taler o.s.v.[66*] En sådan alikvot del, som sedan gäller som pengarnas egentliga måttsenhet, indelas ytterligare i andra delar med lagliga dopnamn, såsom shilling, penny etc. Som måttstock för metallpengarna fungerar alltjämt vissa bestämda metallvikter. Vad som ändrats är indelning och benämning.
Priserna, eller de guldmängder vartill varornas värden abstrakt har förvandlats, uttryckes nu alltså i penningnamnen eller guldmyntfotens lagliga räknenamn. I stället för att säga, att ett quarter vete är lika med ett uns guld, skulle man alltså i England säga, att det är lika med 3 £ 17 sh. 10½ d. Varorna omtalar på så sätt med hjälp av sina penningnamn vad de är värda, och när ett tings värde skall bestämmas och därför uttryckes i pengar, tjänar pengarna som räknepengar.[67*]
Namnet på en sak är ju något, som endast berör dess yttre. Jag vet ingenting om en person, bara därför att jag vet att han heter Jakob. Likaså försvinner i penningnamnen pund, daler, franc, dukat o.s.v. varje spår av värdeförhållandet. Förvirringen i fråga om dessa kabbalistiska teckens hemliga betydelse är så mycket större, som penningnamnen samtidigt uttrycker både varornas värde och alikvota delar av en metallvikt, penningmåttstocken.[68*] Å andra sidan är det nödvändigt, att värdet till skillnad från varuvärldens brokiga mångfald utvecklas till denna sakligt intetsägande men också enkelt samhälleliga form.[69*]
Priset är penningnamnet på det i varan nedlagda arbetet. Det följer därför av sig självt, att varan och den penningmängd, vars namn är varans pris, har samma värde,[70*] liksom över huvud en varas relativa värdeuttryck alltid är ett uttryck för att två varor har samma värde. Men omvänt följer dock härav inte, att det uttryck som priset utgör för detta bytesförhållande nödvändigtvis sammanfaller med varans värdestorlek. Vi antar, att lika mycket samhälleligt nödvändigt arbete är nedlagt i 1 quarter vete och i 2 pund sterling (ca 1/2 uns guld). De två punden är penninguttrycket för 1 quarter vetes värdestorlek och utgör dess pris. Om nu omständigheterna gör det möjligt att notera vetet till 3 p.st. eller tvingas noteringen ner till 1 p.st., så är 1 p.st. eller 3 p.st. för litet eller för mycket som uttryck för vetets värdestorlek men är dock dess pris, då de för det första är vetets värdeform, pengar, och för det andra är uttryck för dess bytesförhållande till pengar. Om produktionsbetingelserna eller arbetets produktivitet är oförändrade, måste lika mycket samhällelig arbetstid som förut användas för att frambringa vetet. Detta förhållande är inte beroende av varken veteproducentens eller de andra varuägarnas vilja. Varans värdestorlek ger alltså uttryck för en nödvändig, i dess framställning inneboende relation till den samhälleliga arbetstiden. Med värdestorlekens förvandling till pris visar sig denna nödvändiga relation som bytesförhållandet mellan en vara och den utanför densamma existerande penningvaran. Men i denna relation kan inte endast varans värdestorlek uttryckas utan även det högre eller lägre pris, för vilket den under givna betingelser kan avyttras. Sannolikheten för att pris och värdestorlek inte skall överensstämma, d.v.s. prisets avvikande från värdestorleken, ligger alltså i själva prisformen. Detta är inte någon brist hos prisformen utan gör den tvärtom till en tillfredsställande form för ett produktionssätt, där regeln endast gör sig gällande som regellöshetens blint verkande genomsnittslag.
Prisformen medger dock inte endast möjlighet till kvantitativ oöverensstämmelse mellan värdestorlek och pris, d.v.s. mellan värdestorleken och dess eget penninguttryck, utan kan även inrymma en kvalitativ motsägelse, så att priset överhuvud upphör att vara ett värdeuttryck, ehuru penningen endast är varans värdeform. Ting som i och för sig inte är några varor, t.ex. samvete, ära o.s.v., kan av ägarna säljas för pengar och sålunda genom sitt pris erhålla formen av varor. Ett ting kan alltså formellt ha ett pris utan att äga något värde. Prisuttrycket blir här imaginärt såsom vissa matematiska storheter. Å andra sidan kan även den imaginära prisformen inrymma ett verkligt värdeförhållande eller någon därur framsprungen relation. Det kan t.ex. gälla priset på okultiverad mark, som inte har något värde, då inget mänskligt arbete har nedlagts däri.
Såsom den relativa värdeformen överhuvud gör, uttrycker priset värdet på en vara, t.ex. ett ton järn, därigenom att ett bestämt kvantum av ekvivalenten, t.ex. ett uns guld, är direkt bytbart mot järnet, men ingalunda tvärtom, så att järnet å sin sida är direkt bytbart mot guldet. För att praktiskt kunna utöva ett bytesvärdes verksamhet måste varan kasta bort sin naturliga lekamen, förvandlas från fingerat guld till verkligt guld, även om denna förvandling kan "komma surare efter" för den än övergången från nödvändighet till frihet för det hegelska "begreppet" eller sprängningen av skalet för en hummer eller avläggandet av den gamle Adam för kyrkofadern Hieronymus.[71*] Vid sidan av sin verkliga gestalt, t.ex. järnets, kan varan i priset äga en ideell värdegestalt eller fingerad guldgestalt, men den kan inte samtidigt vara verkligt järn och verkligt guld. För dess prisform är det tillräckligt att jämställa den med fingerat guld. Den måste ersättas med guld för att kunna tjäna sin ägare som allmän ekvivalent. Om ägaren till järnet skulle möta ägaren till ett extravagant lyxföremål och hänvisade denne till järnpriset såsom penningform, så kunde han få samma svar, som den helige Petrus gav Dante i himmelen, då denne hade rabblat upp trosbekännelsen: [40]
Assai bene è trascorsa
D'esta moneta già la lega e'l peso.
Ma dimmi se tu l'hai nella tua borsa.[XXXI*]
Prisformen innebär, att varorna kan avyttras mot pengar, liksom även att denna transaktion är nödvändig. Å andra sidan fungerar guld som ideell värdemätare, endast för att det redan cirkulerar i marknaden som penningvara. I den ideella värdemätaren lurar därför den obevekliga penningen.
Vi har sett, att varornas bytesprocess innehåller motsättningar och förhållanden som ömsesidigt utesluter varandra. Varans utveckling upphäver inte dessa motsägelser men skapar den form, i vilken de kan röra sig. Detta är överhuvud den metod, varigenom verkliga motsägelser löses. Det är t.ex. en motsägelse, att en kropp ständigt faller mot en annan men också oavbrutet flyr bort från den. Ellipsen är en av de rörelseformer, vari denna motsägelse både framträder och löses.
Om varubytet överför varan från en ägare, för vilken den inte är bruksvärde, till en ägare, för vilken den är bruksvärde, innebär bytet en samhällelig ämnesomsättning. Produkten av ett nyttigt arbetssätt ersätter produkten av ett annat. Sedan varan en gång anlänt till det ställe, där den skall tjäna som bruksvärde, bortfaller den ur varubytets krets och går in i konsumtionens. Endast det förra intresserar oss här. Vi skall därför studera hela processen från formens sida, alltså endast den varornas formväxling eller metamorfos, som förmedlar den samhälleliga ämnesomsättningen.
Den genomgående bristfälliga uppfattningen av denna formväxling kan man, bortsett från oklarheten om själva värdebegreppet, tillskriva den omständigheten, att varje formförändring av en vara fullbordas i utbytet av två varor, en vanlig vara och penningvaran. Om man endast uppmärksammar den materiella sidan av saken, utbytet av vara mot guld, så förbiser man just det man skall se, nämligen vad som sker med formen. Man blundar för att guldet som vara betraktat inte är pengar, och att de andra varorna, när deras priser uttryckes i guld, blir satta i relation till guldet såsom deras egen penninggestalt.
Till en början går varorna in i bytesprocessen i sin naturliga form, precis som de är. Processen spaltar upp varan i vara och pengar, en yttre motsättning som uttrycker varans inre motsättning mellan bruksvärde och värde. Genom denna motsättning sättes varan som bruksvärde i relation till penningen som bytesvärde. Å andra sidan är bägge dessa motsatser varor, bägge alltså enheter av bruksvärde och värde. Men denna enhet av motsatser uppträder i omvänt förhållande hos värdeuttryckets två poler och framställer samtidigt deras växelverkan. Varan är ett konkret bruksvärde, och dess värdeexistens framträder endast ideellt i priset, som sätter den i samband med guldet som dess verkliga värdegestalt. Omvänt gäller guldet endast som materialiserat värde, som pengar, och är därför reellt bytesvärde. Dess bruksvärde visar sig nu endast ideellt i raden av de relativa värdeuttryck, som ställer det i relation till alla varor som omger det såsom dess verkliga bruksvärden. Dessa varornas motsatta former är bytesprocessens verkliga rörelseformer.
Vi tar nu med oss någon varuägare, t.ex. vår gamle bekanting linnevävaren, till bytesprocessens scen, varumarknaden. Hans vara, 20 meter linneväv, är prisbestämd. Dess pris är 2 p.st. Han byter nu ut den mot 2 p.st., och som en man av gamla stammen byter han ut sina 2 p.st. mot en familjebibel till samma pris. Linneväven, som för honom var enbart vara, värdebärare, utbytes mot sin värdegestalt, guld, och avyttras i denna gestalt åter mot en annan vara, bibeln, som skall vandra in i vävarhemmet som bruksföremål och där tillfredsställa uppbyggelsebehov. Varubytet fullbordas alltså i två motsatta förvandlingar, som kompletterar varandra - varans förvandling till pengar och dess återförvandling från pengar till vara.[72*] Varuförvandlingens olika avsnitt är samtidigt varuägarens handelsmoment - försäljning, utbyte av vara mot pengar; köp, utbyte av pengar mot vara, och bägge momentens enhet: sälja för att köpa.
Om nu linnevävaren betraktar slutresultatet av sin handel, så äger han en bibel i stället för sin linneväv, i stället för sin ursprungliga vara en vara av samma värde men med annan användbarhet. På samma sätt skaffar han sig andra livs- och produktionsmedel. Ur hans egen synpunkt förmedlar hela processen endast utbytet av hans arbetsprodukt mot främmande arbetsprodukter, produktbytet.
Varans bytesprocess fullbordas alltså i följande formväxling:
| vara | - | pengar | - | vara |
| V | - | P | - | V |
Till sitt materiella innehåll är rörelsen V - V, utbyte av vara mot vara, det samhälleliga arbetets ämnesomsättning, i vars resultat själva processen avslutas.
V-P. Varans första metamorfos eller försäljningen. Varuvärdets språng från varugestalt till guldgestalt är, som jag på annat ställe betecknat det, varans saltomortal. Om språnget misslyckas, så drabbar det visserligen inte varan men väl varuägaren. Arbetets samhälleliga delning gör hans arbete lika ensidigt som hans behov mångsidiga. Just därför tjänar hans produkt honom bara som bytesvärde. Men endast som pengar får den allmängiltig, samhällelig ekvivalentform, och pengarna befinner sig i främmande fickor. För att locka pengarna till sig måste varan framförallt vara ett bruksvärde för penningägaren, och det arbete som är nedlagt i den måste alltså vara samhälleligt nyttigt arbete eller fylla sin plats som ett led i den samhälleliga arbetsdelningen. Men arbetsdelningen är en historiskt utvecklad produktionsorganism, vars trådar spunnits och fortfarande spinnes bakom varuproducentens rygg. Kanske varan är produkt av en ny arbetsmetod, som påstår sig vilja tillfredsställa ett nytillkommet behov eller som på egen hand först vill framkalla ett behov. Ett arbete, som ännu igår endast var ett led bland många andra i en varuproducents verksamhet, lösgör sig kanske idag från detta sammanhang, blir självständigt och sänder därför ut sin produkt i marknaden som en självständig vara. Tiden må vara mogen eller inte för denna differentiering.
Produkten tillfredsställer idag ett samhälleligt behov. Imorgon är den kanske helt eller delvis undanträngd från sin plats av ett liknande varuslag. Även om arbetet, t.ex. vår linnevävares, utgör en auktoriserad gren av den samhälleliga arbetsdelningen, så är detta ingalunda någon garanti för bruksvärdet hos just hans 20 alnar linneväv. Om det samhälleliga behovet av linneväv - och även det har sitt mått som allt annat - redan har mättats av konkurrerande linnevävare, så blir vår väns produkt övertalig, överflödig och därmed utan nytta. Given häst skådar man inte i munnen, men linnevävaren framträder ju inte på marknaden för att dela ut presenter. Vi antar emellertid, att hans produkt behåller sitt bruksvärde och att hans vara därför drar till sig pengar. Men då uppstår frågan: hur mycket pengar? Svaret är visserligen redan i förväg givet i varans pris, exponenten för dess värdestorlek. Vi bortser från varuägarens eventuella, rent subjektiva räknefel, vilka genast objektivt korrigeras på marknaden. Han har, förutsätter vi, för sin produkt använt endast den samhälleligt nödvändiga, genomsnittliga arbetstiden. Varans pris är alltså bara penningnamnet för den i varan nedlagda mängden av mänskligt arbete. Men utan vår linnevävares tillåtelse och bakom hans rygg råkar linnevävningens gamla inrotade produktionsbetingelser i jäsning. Vad som igår utan tvivel var samhälleligt nödvändig arbetstid för produktion av en aln linneväv, upphör idag att vara det, vilket penningägaren ivrigt bevisar med hjälp av prisnoteringarna hos vår väns olika konkurrenter. Till hans olycka finns det flera vävare i världen. Vi antar slutligen, att varje stycke linneväv som finns i marknaden endast innehåller samhälleligt nödvändig arbetstid. Likafullt kan totalsumman av dessa stycken innehålla överflödigt förbrukad arbetstid. Om marknaden inte förmår omsätta hela mängden linneväv till normalpriset 2 shilling pr aln, så bevisar det, att en alltför stor del av den samhälleliga totalarbetstiden har förbrukats till linnevävning. Verkan är densamma, som om varje enskild linnevävare hade använt mer än den samhälleligt nödvändiga arbetstiden på sin individuella produkt. Här gäller det: mitgefangen, mitgehangen.[XXXII*] All linneväv på marknaden gäller endast som en handelsvara, varje stycke linneväv bara som en alikvot del därav. Och värdet av varje aln är ju i själva verket inget annat än materialisering av samma samhälleligt bestämda mängd likartat mänskligt arbete.
Man ser, att varan älskar penningen, men "the course of true love runs never smooth" [41]. Lika organiskt tillfällig som den kvalitativa är också den kvantitativa förgreningen av den samhälleliga produktionsorganismen, vars membra disjecta framträder i arbetsdelningens system. Våra varuägare upptäcker därför, att samma arbetsdelning, som gör dem till oberoende privatproducenter, å andra sidan också medför, att den samhälleliga produktionsprocessen och deras egna förhållanden i denna process blir oberoende av producenterna själva. Personernas inbördes oberoende kompletteras genom ett system, vari alla är beroende av sakförhållandena.
Arbetsdelningen förvandlar arbetsprodukten till en vara och nödvändiggör därmed dess förvandling till pengar. Den medför samtidigt, att det blir en tillfällighet, om denna förvandling lyckas. Här skall vi emellertid studera fenomenet i dess rena form och alltså förutsätta dess normala förlopp. När förvandlingen överhuvud försiggår, när varan alltså är säljbar, kommer dess formförändring alltid till stånd, ehuru därvid substans - värdestorlek - undantagsvis kan förloras eller vinnas.
Den ene varuägaren får guld för sin vara, den andre får en vara för sitt guld. Det yttre synliga skeendet är, att guld och vara byter plats, 20 alnar linneväv t.ex. byter plats med 2 p.st., d.v.s. de utbytes mot varandra. Men vad bytes varan mot? Mot sin egen allmänna värdegestalt. Och vad bytes guldet mot? Mot en speciell form av sitt bruksvärde. Varför uppträder guldet som pengar i förhållande till linneväven? Emedan linnevävens pris, 2 p.st., eller dess penningnamn redan har ställt det i relation till guld som pengar. Den ursprungliga varuformen avlägsnas, i det varan säljes, d.v.s. i det ögonblick då dess bruksvärde verkligen drar till sig de pengar, som priset bara är en symbol för. Förvandlingen av priset eller varans rent ideella värdeform är därför också omvänt förvandlingen av penningens rent ideella bruksvärde. Förvandlingen av vara till pengar är samtidigt förvandlingen av pengar till vara. Processen är dubbelsidig: från varuägarens synpunkt försäljning, från penningägarens synpunkt köp. Eller: försäljning är köp, V-P är samtidigt P-V.[73*]
I vår framställning har vi hittills inte lärt känna några andra ekonomiska relationer mellan människorna än deras förhållande som varuägare, en ställning i vilken de endast kan förvärva främmande arbetsprodukter genom att släppa ifrån sig sina egna. Den ene varuägaren kan därför endast möta den andre som penningägare, antingen emedan hans arbetsprodukt av naturen har penningform, alltså är penningmaterial, guld o.s.v., eller för att hans egen vara redan har skiftat gestalt och kastat av sig sin ursprungliga bruksform. För att fungera som pengar måste guldet givetvis på något stadium göra entré på varumarknaden. Detta sker på guldets produktionsort, där det som omedelbar arbetsprodukt utbytes mot andra arbetsprodukter av samma värde. Men från detta ögonblick representerar det oavbrutet förverkligade varupriser.[74*] Bortsett från guldets utbyte mot andra varor vid produktionskällan, utgör guldet i varje varuägares hand hans försålda varas värdegestalt, resultatet av försäljningen eller den första varumetamorfosen V-P.[75*] Guldet blev ideella pengar eller värdemätare, emedan alla varuvärden mättes i guld och guldet därmed förvandlades till bruksvärdenas fingerade motsats, till deras värdegestalt. Guldet blir verkliga pengar, när alla varor genom allmän försäljning verkligen utbytes mot guld och guldet därvid blir deras verkliga värdegestalt. I varans värdegestalt försvinner varje spår av dess ursprungliga bruksvärde och av det speciella nyttiga arbete som producerat den, och den omvandlas till likformig samhällelig materialisering av odifferentierat mänskligt arbete. Penningen utvisar därför inte, av vilket slag den förvandlade produkten var. Den ena varan har i sin penningform precis samma utseende som den andra. Pengar kan därför vara smuts, fast smuts inte är pengar. Vi antar, att de två guldmynt, som vävaren fick för sin linneväv, är ett quarter vete i förvandlad form. Försäljningen av linneväv, V-P, är samtidigt köp av linneväv, P-V. Men som försäljning av linneväv börjar denna process med en rörelse, som slutar med sin motsats, med köp av en bibel. Som köp av linneväv avslutar den en rörelse, som började med sin motsats, med försäljning av vete. V-P (linneväv-pengar), denna första fas av V-P-V (linneväv-pengar-bibel), är samtidigt P-V (pengar-linneväv), den sista fasen i en annan rörelse V-P-V (vete-pengar-linneväv). En varas första förvandling, från varuform till pengar, är alltid samtidigt en annan varas motsatta förvandling, dess återförvandling från penningform till vara.[76*]
P-V. Varans andra och sista förvandling: köpet. - Emedan pengar är alla andra varor i försåld gestalt eller resultatet av deras allmänna försäljning, är penningen den obetingat säljbara varan. Den läser alla priser baklänges och avspeglas därvid i alla varor som material för sin egen förvandling till vara. Samtidigt drar varupriserna upp gränsen för denna förvandlingsförmåga, nämligen pengarnas egen mängd. Enär varan försvinner, då den blir pengar, kan man inte se på pengarna, hur de har kommit i ägarens händer, inte heller vilka varuvärden de representerar. Non olet [43], av vilket ursprung de än är. De representerar dels sålda varor, dels varor som kan köpas.[77*]
P-V, köpet, är samtidigt försäljning. V-P, den ena varans sista förvandling, är därför samtidigt den andra varans första förvandling. För vår linnevävare avslutas hans varas levnadslopp med bibeln, vartill han har återförvandlat sina 2 p.st. Men bibelförsäljaren omsätter de 2 p.st., som han fick av vävaren, i brännvin. P-V, slutfasen av V-P-V (linneväv-pengar-vara), är samtidigt V-P, den första fasen av V-P-V (bibel-pengar-brännvin). Då varuproducenten endast levererar ett enda slags produkt, säljer han den ofta i större mängder, medan hans mångsidiga behov tvingar honom att dela upp det realiserade priset eller de disponibla pengarna på talrika inköp. En försäljning resulterar därför i många köp av olika varor. En varas slutförvandling bildar sålunda en summa av andra varors förstaförvandlingar.
Om vi nu betraktar en varas hela förvandlingsprocess, så ser vi, att den består av två motsatta rörelser, som kompletterar varandra, V-P och P-V. Varans två motsatta förvandlingar fullbordas i två motsatta, samhälleliga procedurer från varuägarens sida och avspeglas i två motsatta ekonomiska roller, som han spelar. Som representant för försäljningen blir han säljare, som företrädare för varuköpet blir han köpare. Samma varuägare möter alltid såsom säljare en annan varuägare som köpare, och såsom köpare möter han alltid en annan varuägare som säljare, alldeles som varans två former, varuformen och penningformen, alltid samtidigt existerar, om också som motsatser, varje gång varan genomgår en förvandling. Liksom samma vara successivt genomlöper de två omvända förvandlingarna, från vara till pengar och från pengar till vara, så spelar samma varuägare omväxlande rollen som säljare och köpare. Inom varucirkulationen är dessa alltså inga fasta utan ständigt rollskiftande karaktärer.
En varas totalförvandling kräver i sin enklaste form fyra extremer och tre personae dramatis. Först ställs penningen mot varan såsom dess värdegestalt. Pengarna befinner sig i främmande ficka och är där en hård materiell verklighet. Så möter varuägaren en penningägare. Så snart varan förvandlats till pengar, blir penningen dess tillfälliga ekvivalentform, vars bruksvärde eller innehåll existerar i andra varukroppar. Som slutfas i den första varuförvandlingen är penningen samtidigt begynnelsefas i den andra. Sålunda blir säljaren i första akten köpare i andra akten, där en tredje varuägare möter honom som säljare.[78*]
Varuförvandlingens bägge motsatta rörelsefaser bildar ett kretslopp: varuform, frigörelse från varuformen, återgång till varuformen. Själv uppträder varan här faktiskt under två motsatta aspekter. I begynnelsefasen är den inte bruksvärde, i slutfasen är den bruksvärde för sin ägare. Så uppträder penningen först som den fasta värdekristall, vartill varan förvandlas, för att efteråt upplösas i rent tillfällig ekvivalentform.
De två förvandlingar, som bildar en varas kretslopp, utgör samtidigt de omvända förvandlingsfaserna för två andra varor. En och samma vara (linneväven) påbörjar sin egen förvandlingsserie och avslutar en annan varas (vetets) totalförvandling. Under sin första omvandling, försäljningen, spelar den själv dessa bägge roller. Men i form av kristalliserat guld, vari den själv upplöses, avslutar den samtidigt en tredje varas första förvandling. Det kretslopp, som varje varas förvandlingsserie beskriver, hopflätas alltså oupplösligt med andra varors kretslopp. Totalprocessen yttrar sig som varucirkulation.
Varucirkulationen är inte bara formellt utan i väsentliga hänseenden skild från det omedelbara produktutbytet. Låt oss kasta en blick tillbaka på förloppet. Linnevävaren har faktiskt bytt ut linneväven mot en bibel, sin egen vara mot en främmande. Men detta faktum gäller endast honom själv. Bibelagenten, som föredrar brännvin, hade inte för avsikt att byta bort bibeln mot linneväv, lika litet som vävaren vet något om att vete har blivit utbytt mot hans linneväv o.s.v. B:s vara ersätter A:s vara, men A och B byter inte varor med varandra. Det kan verkligen inträffa, att A och B köper av varandra, men en sådan speciell situation är inte alls typisk för varucirkulationens allmänna förlopp. Å ena sidan ser man här, hur varubytet genombryter de individuella och lokala skrankorna för det omedelbara produktutbytet och utvecklar det mänskliga arbetets ämnesomsättning. Å andra sidan uppstår ett kretslopp av händelser, av samhälleliga natursammanhang, helt utanför de handlande personernas kontroll. Vävaren kan inte sälja linneväv, om inte bonden sålt vete, bibelagenten inte bibeln, om inte vävaren sålt linneväv, och destillatören kan inte sälja sitt eldvatten, om inte den andre redan sålt det eviga livets vatten o.s.v.
Cirkulationsprocessen upphör därför inte heller såsom det omedelbara produktutbytet med att bruksvärdena byter ägare. Penningen försvinner inte, för att den slutligen bortfaller ur en varas förvandlingsserie. Den dyker ständigt på nytt upp på en punkt i cirkulationskedjan, där en vara lämnat plats. Så t.ex. i linnevävens totalförvandling: linneväv - pengar - bibel. Där faller först linneväven bort ur cirkulationen, och pengar träder i dess ställe. Sedan faller bibeln bort ur cirkulationen, och pengar träder i stället. När en vara ersättes med en annan, överlåtes penningvaran på en tredje hand.[79*] Cirkulationen avsöndrar ständigt pengar.
Ingenting kan vara dummare än dogmen, att varucirkulationen skulle betinga en nödvändig jämvikt mellan försäljning och köp, emedan varje försäljning är ett köp och vice versa. Om detta skall betyda, att antalet fullbordade försäljningar är lika med antalet köp, så är det en intetsägande tavtologi. Men det skall bevisa, att säljaren för sin egen köpare till marknaden. Försäljning och köp är samma förrättning, betraktad som ett ömsesidigt förhållande mellan två diametralt motsatta personer, varuägaren och penningägaren. Men såsom handlingar av samma person utgör de två rakt motsatta förrättningar. Att köp och försäljning bildar en enhet, betyder därför att varan blir utan nytta, om den efter att ha kastats i varucirkulationens smältdegel inte kommer ut igen som pengar, inte blir såld av varuägaren, alltså inte blir köpt av penningägaren. Denna identitet mellan köp och försäljning innebär vidare, att processen, då den lyckas, ger varan en vilopaus av längre eller kortare varaktighet. Då varans första förvandling är på en gång försäljning och köp, är denna delprocess samtidigt en självständig process. Köparen har varan, säljaren har penningen, d.v.s. en vara, som behåller sin cirkulationsdugliga form, när den förr eller senare åter uppträder på marknaden. Ingen kan sälja, utan att någon annan köper. Men ingen behöver omedelbart köpa, bara därför att han just har sålt. Varucirkulationen bryter igenom tidsbestämda, lokala och individuella skrankor för produktbytet just därigenom, att den klyver den ursprungliga, omedelbara enheten mellan försäljningen av den egna och köpet av den främmande arbetsprodukten, i motsatsen mellan försäljning och köp. Att dessa två processer, köp och försäljning, som uppträder självständigt gentemot varandra, bildar en inre enhet, innebär i lika hög grad att denna inre enhet rör sig i yttre motsatser. Om denna yttre självständighet utvecklas över en viss gräns, trots den inre osjälvständighet som följer av att de två processerna kompletterar varandra, så gör sig enheten våldsamt gällande genom en - kris. Den inre motsättning mellan bruksvärde och värde, som är olösligt förenad med varuformen, den motsättningen att privatarbete samtidigt måste representera direkt samhälleligt arbete, att speciellt konkret arbete endast gäller som abstrakt allmänt arbete, att tingen personifieras, medan personerna uppträder i sakroller - denna inre motsägelse får sina utvecklade rörelseformer genom varuförvandlingens motsättningar. Dessa former innesluter därför möjligheten, men också endast möjligheten, att kriser skall utbryta. Utvecklingen av denna möjlighet till verklighet förutsätter ett helt kretslopp av förhållanden, som från den enkla varucirkulationens ståndpunkt ännu inte föreligger.[80*]
Som förmedlare av varucirkulationen får penningen sin funktion som cirkulationsmedel.
Den formväxling, V-P-V, som fullbordar arbetsprodukternas ämnesomsättning, förutsätter att samma värde bildar utgångspunkt för processen i form av vara och återvänder till samma punkt som vara. Denna varornas rörelse är därför ett kretslopp, som å andra sidan utesluter penningens kretslopp, och resultatet är ständigt att pengarna avlägsnas från sin utgångspunkt, inte att de återvänder dit. Så länge säljaren håller fast vid sin vara i förvandlad gestalt, penningen, befinner sig varan ännu i sin förvandlings första stadium eller har endast tillryggalagt första hälften av sitt kretslopp. Om processen, sälja för att köpa, är fullbordad, så har pengarna återigen avlägsnats från den ursprunglige ägaren. Om linnevävaren, sedan han köpt bibeln, återigen säljer linneväv, vänder visserligen penningen tillbaka i hans hand. Men den återvänder inte genom cirkulationen av de första 20 alnarna linneväv, som tvärtom har överfört den från linnevävaren till bibelförsäljaren. Den vänder endast tillbaka som följd av en ny varas förnyade eller upprepade cirkulation och slutar med samma resultat. Penningens omedelbara rörelse genom varucirkulationen medför därför, att den ständigt avlägsnas från utgångspunkten, att den ständigt flyttas från en varuägare till en annan, m.a.o. penningens omlopp (currency, cours de la monnaie).
Penningens omlopp visar en ständig, enformig upprepning av samma process. Varan finns alltid hos säljaren, penningen finns alltid hos köparen som köpmedel. Den fungerar som köpmedel, i och med att den förverkligar varans pris. I denna funktion överför den varan från säljaren till köparen, medan den själv övergår från köparen till säljaren för att därefter upprepa samma process med en annan vara. Att penningrörelsens ensidiga form beror på den dubbelsidiga formen för varans rörelse, ligger inte i öppen dag. Varucirkulationens egen natur ger ett motsatt intryck. Varans första förvandling är märkbar inte bara som en penningrörelse utan även som varans egen rörelse, men dess andra förvandling är endast märkbar som penningrörelse. I den första halvan av cirkulationen byter varan plats med penningen, och därmed faller dess bruksvärde bort ur cirkulationen och går över i konsumtionen.[81*] Dess värdegestalt eller penningskepnad träder i dess ställe. Den andra hälften av kretsloppet passerar den inte längre i sin naturliga gestalt utan i penningskepnad. Penningen representerar därför rörelsens kontinuitet, och samma rörelse, som för varan omfattar två motsatta processer, innehåller som penningens egen rörelse alltid samma process, byte med ständigt nya varor. Varucirkulationens resultat, en varas ersättande med en annan vara, synes därför inte vara förmedlad genom varans egen formförändring utan i stället genom penningens funktion som cirkulationsmedel, i och med att pengarna sätter igång de i och för sig orörliga varorna och överför dem från den ägare för vilken de inte är bruksvärden till den ägare för vilken de är bruksvärden, alltid i motsatt riktning mot pengarnas egen rörelse. Pengarna avlägsnar ständigt varorna ur cirkulationen, samtidigt som de ideligen inträder i varornas ställe och därmed själva avlägsnar sig från sin egen utgångspunkt. Varucirkulationen ser därför ut att vara ett resultat av penningens rörelse, ehuru penningrörelsen i verkligheten bara är ett uttryck för varucirkulationen.[82*]
Å andra sidan kan pengarna fungera som cirkulationsmedel, endast därför att de är varornas självständiga värden. Penningens rörelse som cirkulationsmedel är därför i verkligheten endast varornas egen formförändring. Denna måste fördenskull också i synlig måtto avspeglas i penningens omlopp. Linnevävens varuform t.ex. förvandlas först till sin penningform. Den sista termen i dess första förvandling, V-P, penningformen, blir sedan första termen i dess sista förvandling, P-V, återförvandlingen till bibeln. Men var och en av dessa två formförändringar fullbordas genom byte av varor och pengar, genom deras ömsesidiga platsväxlingar. Samma slantar kommer till säljaren som värdegestalter av den vara han har sålt, och de lämnar honom som varans absolut säljbara gestalt. De byter plats två gånger. Linnevävens första förvandling placerar dessa slantar i vävarens ficka, den andra förvandlingen tar dem tillbaka igen. Samma varas två motsatta formförändringar återspeglas alltså däri, att pengarna byter plats två gånger i motsatt riktning.
Om däremot endast ensidiga varuförmedlingar äger rum, bara försäljningar eller bara köp, vilket man vill, så byter också pengarna plats endast en gång. Penningens andra förflyttning uttrycker alltid varans andra förvandling, dess återförvandling till pengar. När samma myntstycken ofta byter ägare, så återspeglar myntens rörelse inte bara en enskild varas förvandlingsserie utan också sammanflätningen av hela varuvärldens otaliga förvandlingar. Det är för övrigt självklart, att allt detta endast äger giltighet för den enkla form av varucirkulation som vi här betraktar.
Redan vid sitt första steg i varucirkulationen, vid sin första formväxling, faller varje vara bort ur omsättningen, där nya varor ständigt inträder. Penningen som cirkulationsmedel däremot gör sig ständigt bred i cirkulationsområdet, där den är i oavbruten rörelse. Då uppstår frågan, hur mycket pengar detta område oupphörligt absorberar.
I varje land fortgår dagligen talrika, samtidiga, jämsides löpande, ensidiga varuförvandlingar, eller med andra ord rena försäljningar från den ena sidan, rena köp från den andra. I sina priser är varorna redan satta i nivå med bestämda fingerade penningmängder. Då den omedelbara cirkulationen, som vi här studerar, alltid ställer varor och pengar bokstavligen mot varandra, varorna hos säljaren, pengarna hos köparen, är mängden av de cirkulationsmedel som varuomsättningen kräver redan bestämd av varuprisernas summa. I själva verket är pengarna endast det reella uttrycket för den guldmängd, som redan ideellt har fått sitt uttryck i summan av varupriserna. Att dessa summor måste vara lika, är ju självklart. Men vi vet, att priserna ändras i överensstämmelse med guldets (penningmaterialets) värde, när varornas värde förblir oförändrat. Priserna stiger proportionellt, när guldvärdet faller, och faller när detta stiger. Om summan av varupriserna av denna orsak ökar eller minskar, så måste också penningmängden öka eller minska i samma proportion. I detta fall orsakas visserligen växlingen i cirkulationsmedlens mängd från penningen själv, men inte i dess funktion som cirkulationsmedel utan i dess funktion som värdemätare. Varupriserna växlar först med penningvärdet men i omvänd riktning, och sedan växlar mängden av cirkulationsmedel direkt med varupriserna. Precis samma sak skulle inträffa, om t.ex. inte guldets värde sjönke men silvret ersatte guldet som värdemätare, eller om silvrets värde förbleve oförändrat och guldet trängde undan det som värdemätare. I första fallet måste mer silver cirkulera än förut guld, i det andra fallet mindre guld än förut silver. I bägge fallen hade penningmaterialets värde förändrats, d.v.s. värdet av den vara som tjänar som värdemätare. Som följd därav hade varuvärdenas prisuttryck förändrats i motsvarande grad och därmed också mängden av de cirkulerande pengar, som har till uppgift att förverkliga dessa priser.
Vi har sett, att i varuomsättningen finns en öppning, varigenom guldet (silvret, kort sagt penningmaterialet) träder in som vara med ett på förhand bestämt värde. Detta värde förutsattes i penningens funktion som värdemätare, alltså vid prissättningen. Om nu t.ex. själva värdemätarens värde sjunker, så visar det sig först och främst i prisförändringen på de varor, som omedelbart bytes mot den ädla metallen på dennas produktionsplats. I synnerhet där det borgerliga samhället ännu inte är fullt utvecklat, blir en stor del av de övriga varorna alltjämt under en längre tid värdesatta i värdemätarens nu illusoriska, föråldrade värde. Emellertid påverkar den ena varan den andra genom det ömsesidiga värdeförhållandet, och varornas guld- och silverpris utjämnas så småningom i de proportioner, som motsvarar värdena, tills slutligen alla varuvärden uppskattas i överensstämmelse med penningmetallens nya värde. Denna utjämningsprocess åtföljes av en fortgående ökning av ädla metaller, som strömmar in som ersättning för de varor som direkt byttes mot dem. I samma mån som de korrigerade varupriserna gör sig gällande eller värdena blir satta i överensstämmelse med det nya, sänkta och till en viss grad alltjämt fallande metallvärdet, har därför den nödvändiga ökningen av penningmetallens mängd redan skett. Ensidiga iakttagelser av de företeelser, som följde på upptäckten av de nya guld- och silverfyndigheterna, förledde under 17:e och särskilt under 18:e århundradet till den felaktiga slutsatsen, att varupriserna hade stigit, emedan mer guld och silver än förut fungerade som cirkulationsmedel. I det följande antas guldets värde som givet, vilket det i själva verket är i det ögonblick prissättningen sker.
Under denna förutsättning är alltså cirkulationsmedlets mängd bestämd genom summan av de varupriser som skall förverkligas. Om vi nu vidare förutsätter, att priset på varje varuslag är givet, så är varornas prissumma uppenbart beroende av den varumängd, som är i omlopp. Det kräver ingen större tankeansträngning att begripa, att om 1 quarter vete kostar 2 p.st, 100 quarter 200 p.st., 200 quarter 400 p.st., så måste mängden av de pengar, som skall bytas mot vetet, växa i proportion till vetemängden.
Om varumängden antas vara given, så växlar den cirkulerande penningmängden med varornas prisvariationer. Den ökar eller minskar, emedan summan av varupriserna till följd av prisändringarna ökar eller minskar. Härvid är det inte alls nödvändigt, att priserna på alla varor stiger eller faller samtidigt. Prisstegring resp. prissänkning på ett visst antal ledande varor är tillräcklig för att höja eller sänka prissumman för alla cirkulerande varor, alltså även för att sätta mer eller mindre pengar i omlopp. Verkan på cirkulationsmedlens mängd blir densamma, vare sig varornas prisförändringar återspeglar en verklig värdeförändring eller endast variationer i marknadspriserna.
Vi antar, att det samtidigt sker ett antal försäljningar eller delförvandlingar, som inte har något inbördes sammanhang, t.ex. av 1 quarter vete, 20 alnar linneväv, 1 bibel, 4 gallons kornbrännvin. Om priset på varje artikel är 2 p.st. och prissumman alltså 8 p.st., så måste en penningmängd av 8 p.st. ingå i cirkulationen. Om samma varor i stället bildar länkar i den förvandlingskedja, som vi har lärt känna: 1 quarter vete - 2 p.st. - 20 alnar linneväv - 2 p.st. - 1 bibel - 2 p.st. - 4 gallons kornbrännvin - 2 p.st., så omsätter dessa 2 p.st. de olika varorna i tur och ordning, samtidigt som varupriserna förverkligas, alltså även prissumman 8 p.st., för att slutligen slå sig till ro hos destillatören. De fullbordar fyra omlopp. Samma myntstyckes upprepade platsförändringar representerar varans dubbla formförändring, dess rörelse genom två motsatta omloppsstadier, och de olika varuförvandlingarnas sammanflätning.[83*] De motsatta faser, som denna process genomlöper och som kompletterar varandra, kan inte förlöpa vid sidan av varandra utan endast följa på varandra i tiden. Processens varaktighet mätes i tidsavsnitt, eller samma myntstyckens omlopp under en given tidsrymd mäter pengarnas omloppshastighet.
Vi antar, att dessa fyra varors cirkulationsprocess tar en dag. Den prissumma som skall förverkligas är 8 p.st., samma myntstyckens omlopp under dagen är 4, och den cirkulerande penningmängden är 2 p.st. För ett givet tidsavsnitt i cirkulationsprocessen är därför
| varornas prissumma | den penningmängd som fungerar som cirkulationsmedel. | |
| = | ||
| liknämniga myntstyckens omloppstal |
Denna lag äger allmän giltighet. Varucirkulationen i ett land i ett givet tidsavsnitt omfattar visserligen å ena sidan många splittrade, samtidiga och sidoordnade försäljningar eller köp, delförvandlingar vari det enskilda myntstycket endast en gång byter plats och endast fullbordar ett omlopp. Men å andra sidan förekommer också många mer eller mindre sammansatta förvandlingsserier, som dels löper jämsides med varandra, dels flätas in i varandra, och där samma myntstycke tillryggalägger ett större eller mindre antal omlopp. Totalantalet omlopp för alla de liknämniga myntstycken, som cirkulerar, gör det dock möjligt att bestämma det enskilda myntstyckets genomsnittliga omloppstal eller penningcirkulationens medelhastighet. Den penningmängd, som vid början av t.ex. den dagliga cirkulationsprocessen sättes i rörelse, bestämmes naturligtvis av prissumman för de samtidigt och vid sidan av varandra cirkulerande varorna. Men i denna process får det ena myntstycket så att säga ansvara för det andra. Om det ena myntstyckets omloppshastighet ökar, så avtar därmed det andras, eller det försvinner alldeles ur cirkulationen, eftersom denna endast kan absorbera en guldmängd, som, multiplicerad med det genomsnittliga antalet omlopp, som dess enskilda element fullbordar, är lika med den prissumma som skall förverkligas. Om därför myntstyckenas omlopp ökar i antal, så minskar deras cirkulerande mängd. Om antalet omlopp minskar, så ökar deras mängd. Då den penningmängd, som kan fungera som cirkulationsmedel, är givet vid en bestämd medelhastighet, behöver man alltså endast kasta in t.ex. en viss mängd enpundssedlar i cirkulationen för att få ut lika många guldsovereigns, ett konststycke som alla banker är förtrogna med.
Pengarnas cirkulation är ingenting annat än en avspegling av varucirkulationen, av varans kretslopp genom motsatta förvandlingar. På samma sätt är inte heller penningens omloppshastighet något annat än den hastighet varmed denna formförändring, de oavbrutna, sammanflätade förvandlingsserierna, går av stapeln, ämnesomsättningens hastighet, varornas snabba försvinnande ur cirkulationen och deras lika snabba ersättande med nya varor. I penningomloppets hastighet avspeglas alltså den tillfälliga enheten av motsatta faser, som kompletterar varandra, bruksvärdets förvandling i värdegestalt och värdegestaltens återförvandling till bruksvärde, eller de bägge processerna försäljning och köp. Varje minskning av pengarnas omloppshastighet visar omvänt, att denna utveckling spaltas upp, att motsatserna, köp och försäljning, blir självständiga i processen, att formförändringen och därmed den samhälleliga ämnesomsättningen stockar sig. Vad orsaken är till denna stockning, kan man naturligtvis inte se på själva cirkulationen. Den visar bara fenomenet som sådant. För den populära uppfattningen ligger det nära till hands att tolka denna hämning som en följd av att cirkulationsmedlet är på upphällningen, eftersom man till följd av pengarnas minskade omloppshastighet mindre ofta än förr ser dem komma och gå i varuomsättningen.[84*] Totalmängden av de pengar, som i varje tidsavsnitt fungerar som cirkulationsmedel, bestämmes alltså å ena sidan av de cirkulerande varornas totalpris, å andra sidan av den större eller mindre hastighet, varmed varucirkulationen sker, vilket i sin tur bestämmer hur stor del av detta totalpris varje enskilt myntstycke kan förverkliga. Men varornas prissumma är beroende av varje varuslags både mängd och pris. De tre faktorerna: prisrörelsen, den cirkulerande varumängden och slutligen penningens omloppshastighet, kan emellertid växla i olika riktning och olika proportioner. Prissumman, som skall förverkligas, och därmed den mängd cirkulationsmedel som bestämmes härav, kan alltså genomgå ett flertal kombinationer. Vi nämner här endast dem som är viktigast i varuprisernas historia.
Vid oförändrade varupriser kan mängden av cirkulationsmedel öka, emedan mängden av cirkulerande varor ökar eller penningens omloppshastighet avtar eller emedan bägge samverkar. Mängden av cirkulationsmedel kan omvänt minska med minskande varumängd eller tilltagande cirkulationshastighet.
Vid allmän stegring av varupriserna kan mängden av cirkulationsmedel förbli konstant, om mängden av cirkulerande varor minskar i samma proportion som deras pris ökar, eller om penningens omloppshastighet tilltar lika snabbt som prisstegringen, medan den cirkulerande varumängden förblir konstant. Mängden av cirkulationsmedel kan minska, emedan varumängden minskar fortare eller omloppshastigheten ökar snabbare än priserna.
Vid ett allmänt fall i varupriserna kan mängden av cirkulationsmedel förbli konstant, om varumängden ökar i samma proportion som dess pris faller, eller om penningens omloppshastighet avtar i samma förhållande som priserna. Mängden av cirkulationsmedel kan däremot öka, om varumängden ökar hastigare eller om cirkulationshastigheten avtar snabbare än varupriserna faller.
De olika faktorernas variationer kan ömsesidigt kompensera varandra, så att totalsumman av de varupriser som skall förverkligas, alltså även den cirkulerande penningmängden, förblir konstant, trots de enskilda faktorernas bristande stabilitet. Man finner därför, i synnerhet vid studiet av något längre perioder, i varje land en betydligt mera konstant nivå hos den cirkulerande penningmängden och mycket mindre avvikelser från denna genomsnittsnivå, än man kunde vänta, bortsett från starka störningar, som periodiskt följer av produktions- och handelskriser, och som mera sällan uppkommer genom förändringar i själva penningvärdet.
Lagen, att cirkulationsmedlets mängd bestämmes av de cirkulerande varornas prissumma och penningomloppets medelhastighet,[85*] kan också uttryckas så, att om varornas värdesumma är given och medelhastigheten för deras förvandlingar också är given, så beror mängden av de pengar eller det penningmaterial, som är i omlopp, av penningmaterialets eget värde. Föreställningen, att varupriserna omvänt bestämmes genom cirkulationsmedlens mängd och denna i sin tur av penningmaterialets mängd i ett land,[86*] har hos de ursprungliga representanterna för denna teori sina rötter i den absurda hypotesen, att varorna ingår utan pris och pengarna utan värde i cirkulationsprocessen, där så en viss del av varugröten utbytes mot en likvärdig del av metallberget.[87*]
Penningens funktion som cirkulationsmedel är upphovet till dess myntform. Den viktdel guld, som varornas pris eller penningnamn symboliserar, måste möta varorna i cirkulationen som liknämniga guldstycken eller mynt. Liksom staten fastställer prismåttstocken, bestämmer den också myntpräglingen. Skillnaden mellan den inrikes eller nationella varucirkulationen och världsmarknadens varuomsättning markeras i de olika nationella uniformer, som guld och silver bär såsom mynt men som de åter kastar av sig på världsmarknaden.
Guldmynt och guld i tackor är från början endast skilda genom utseendet, och guldet kan ständigt förvandlas från den ena formen till den andra.[88*] Vägen från myntverket är samtidigt vägen till smältdegeln. Under sitt omlopp slites nämligen guldmynten, somliga mer, andra mindre. Guldnamn och guldsubstans, nominalkvalitet och realkvalitet börjar sin differentieringsprocess. Guldmynt med samma namn får olika värde, därför att de har olika vikt. Guldet som cirkulationsmedel avviker från guldet som prismåttstock och upphör därmed även att vara en verklig ekvivalent för de varor, vilkas pris det förverkligar. Historien om detta virrvarr utgör myntens historia under medeltiden, nya tiden och långt in i 18:e århundradet. Cirkulationsprocessens naturliga tendens att förvandla mynten från bestämda guldmängder till symboler för samma guldmängder accepteras t.o.m. av de moderna lagar, som fastslår vilken grad av metallförlust som gör ett guldmynt kursodugligt eller demonetiserar det.
När penningcirkulationen själv skiljer myntens realkvalitet från deras nominalkvalitet, deras tillvaro som metallstycken från deras tillvaro som pengar, så föreligger latent möjligheten att ersätta metallpengarna i deras myntfunktion med märken av annat material eller av symboler. De tekniska svårigheterna att utmynta mycket små viktsdelar guld respektive silver samt den omständigheten, att en simplare metall ursprungligen tjänade som värdemätare i stället för en ädlare - silver i stället för guld, koppar i stället för silver - och alltså cirkulerade som pengar i det ögonblick, då en ädlare metall trängde undan den, förklarar historiskt silver- och kopparmarkernas roll som surrogat för guldmynt. De ersätter guldet i de områden av varucirkulationen, där mynten cirkulerar snabbast och därför nötes fortast, d.v.s. där köp och försäljningar ständigt upprepas i minsta skala. För att hindra dessa satelliter från att etablera sig i guldets ställe fastslår lagen de mycket små proportioner, i vilka man är skyldig att ta emot dessa som betalning i stället för guld. De särskilda områden, där de olika myntsorterna cirkulerar, griper naturligtvis in i varandra. Skiljemynten användes jämsides med guld vid betalning av det minsta guldmyntets bråkdelar. Guld kommer ständigt in i detaljhandeln, men genom utväxling mot skiljemynt kastas det lika regelbundet på nytt ut därifrån.[89*]
Silver- och kopparmarkernas metallhalt är godtyckligt bestämd i lag. Under omloppet slites de ännu fortare än guldmynten. Deras myntfunktion blir därigenom alldeles oberoende av deras vikt, d.v.s. av varje värde. Guldets mynttillvaro skiljer sig fullständigt från dess metallvärde. Relativt värdelösa ting, papperssedlar, kan alltså fungera i dess ställe som mynt. I penningmarkerna av metall är den rent symboliska karaktären ännu någorlunda dold. I papperspengarna framträder den påtagligt. Man ser: "Ce n'est que le premier pas qui coûte."[XXXV*]
Det gäller här endast statspapperspengar med tvångskurs. De framväxer direkt ur metallpengarnas cirkulation. Kreditpengar däremot förutsätter förhållanden, som ännu är oss helt obekanta från den enkla varucirkulationens ståndpunkt. I förbigående må dock anmärkas, att liksom egentliga papperspengar uppkommer ur penningens funktion som cirkulationsmedel, så har kreditpengarna sina naturliga rötter i penningens funktion som betalningsmedel.[90*]
Papperssedlar, på vilka man tryckt penningnamn, såsom 1 pund sterling, 5 pund sterling o.s.v., kastas av staten in i cirkulationsprocessen. I den mån de verkligen cirkulerar i stället för den guldsumma, vars namn de bär, återspeglar deras rörelse endast lagarna för det egentliga penningomloppet. En specifik lag för papperspengarnas cirkulation kan endast härleda sig från papperspengarnas roll som representanter för guldet. Och denna lag är helt enkelt den, att utgivningen av papperspengar måste begränsas till en mängd, som motsvarar det guld (eller silver) som omsättningen kräver och som papperspengarna symboliserar. Nu varierar visserligen den guldmängd, som omsättningen kan absorbera, ständigt över och under en viss genomsnittsnivå. Men mängden av cirkulationsmedel i ett givet land sjunker aldrig under ett visst minimum, som kan fastställas genom erfarenheten. Att beståndsdelarna i denna minimimängd oupphörligt förnyas, d.v.s. alltid består av olika guldstycken, är givetvis utan betydelse för dess omfång och dess konstanta rörelse inom cirkulationen. Den kan därför ersättas av papperssymboler. Men om alla cirkulationskanaler idag fylles med papperspengar intill gränsen för sin absorbtionsförmåga, så kan de till följd av varuomsättningens variationer vara överfyllda imorgon. Hela myntstandarden går förlorad. Men om sedelmängden överskrider gränsen, d.v.s. det antal guldmynt med samma benämning, som kunde cirkulera, så representerar sedlarna ändå - bortsett från faran av allmän diskreditering - endast den guldmängd, som i enlighet med varucirkulationens inneboende lagar skulle vara i omlopp. Om mängden av papperssedlar för ett uns guld i stället representerar två uns, blir faktiskt 1 p.st, penningnamnet för t.ex. 1/4 uns i stället för 1/4 uns. Verkan blir densamma, som om guldet hade förändrats i sin funktion som prismåttstock. Samma värden, som tidigare uttrycktes i ett pris av 1 p.st., uttryckes nu i ett pris av 2 p.st.
Papperspengarna är guldsymboler eller penningsymboler. Deras förhållande till varuvärdena består endast däri, att dessa värden uttryckes ideellt i samma guldmängder som papperspengarna symboliserar. Papperspengarna är värdesymboler, endast i den mån de representerar guldmängder, som också är värdemängder på samma sätt som alla andra varumängder.[91*]
Frågan blir till slut, hur det kommer sig, att guldet kan ersättas av värdelösa symboler. Men som vi redan har sett, kan det ersättas, endast i den mån det isoleras och fungerar som mynt eller cirkulationsmedel. Det enskilda guldmyntet kan visserligen inte uppnå denna funktionella självständighet, ehuru den visar sig i slitna guldmynts fortsatta cirkulation. Rena mynt eller cirkulationsmedel är guldstyckena, bara just så länge som de befinner sig i omlopp. Men det som inte gäller för det enskilda guldmyntet, gäller för den minimimängd guld, som kan ersättas av papperspengar. Den stannar alltid kvar i cirkulationen, fungerar permanent som cirkulationsmedel och existerar därför uteslutande som bärare av denna funktion. Dess rörelse innebär alltså endast, att de bägge motsatta processerna i varuförvandlingen, V-P-V, ständigt följer omedelbart efter varandra, och att varan möter sin värdegestalt endast för att strax försvinna igen. Varans bytesvärde framträder här självständigt endast i förbigående. Varan ersättes genast av en annan vara. I en process, där pengarna oupphörligt går från hand till hand, är deras rent symboliska tillvaro tillräcklig. Deras funktionella tillvaro uppslukar så att säga deras materiella. Som tillfällig avspegling av varupriserna tjänar pengarna här endast som symboler för sig själva och kan därför också ersättas med symboler.[92*] Det krävs endast, att penningsymbolen erhåller sin egen objektivt samhälleliga giltighet, och den får papperssymbolen genom tvångskursen. Detta statstvång gäller endast inom gränserna för samhällets inre cirkulationsområde, men det är också endast här som penningen fullständigt kan isoleras i sin funktion som cirkulationsmedel eller mynt, och därför kan den i papperspengarna få en rent funktionell tillvaro, helt åtskild från penningmetallen.
Den vara, som tjänstgör som värdemätare och därför även, i egen person eller genom ställföreträdare, fungerar som cirkulationsmedel, är penningen. Guld (eller silver) är därför pengar. Det tjänstgör som pengar, å ena sidan där det måste materiellt framträda som guld (resp. silver) och därför som penningvara, alltså varken rent ideellt som värdemätare eller representantmässigt som i penningcirkulationen. Å andra sidan tjänar guldet som pengar, även där dess funktion - antingen den fullgöres av penningvaran själv eller av en ställföreträdare - gör den till den enda värdegestalten eller den enda adekvata existensformen för alla andra varors bytesvärden såsom rena bruksvärden.
De två motsatta varuförvandlingarnas kontinuerliga kretslopp eller den oavbrutna växlingen mellan försäljning och köp visar sig i penningens rastlösa omlopp eller dess roll som cirkulationens perpetuum mobile. Den görs orörlig eller förvandlas, som Boisguillebert säger, från meuble till immeuble [46], från mynt till pengar, så snart förvandlingsserien avbrytes och försäljningen inte kompletteras med ett efterföljande köp.
Så snart varucirkulationen börjar utvecklas, uppstår nödvändigheten och åstundan att fasthålla den första varuförvandlingens resultat, varans förvandlade gestalt, dess guldkaraktär.[93*] Varan säljes, inte för inköp av andra varor utan för att ersätta varuformen med penningformen. Ursprungligen enbart en förmedling av ämnesomsättningen, blir denna formförändring ett självändamål. Varan i försålt skick hindras från att fungera som vara i direkt säljbar form eller tillfällig penningform. Därmed stelnar penningen till skatt, och varusäljaren blir skattsamlare.
Just i varucirkulationens början förvandlas endast bruksvärdenas överskott till pengar. Guld och silver blir sålunda av sig själva de sociala uttrycken för överflöd eller rikedom. Denna naiva form av skattsamling blir bestående hos folk, där det traditionella och för egna behov anpassade produktionssättet motsvaras av en fast avgränsad krets av behov. Så hos asiaterna, särskilt indierna. Vanderlint, som tror att varupriserna bestämmes av den guld- eller silvermängd, som finns i ett land, frågar sig, varför de indiska varorna är så billiga. Svar: emedan indierna gräver ner pengarna. Från 1602 till 1734, säger han, grävde de ner 150 miljoner pund sterling silver som ursprungligen hade kommit från Amerika till Europa.[94*] Från 1856 till 1866, alltså på tio år, exporterade England 120 miljoner pund sterling i silver till Indien och Kina. (Den metall, som exporteras till Kina, går i regel vidare till Indien.) Detta silver hade förut inväxlats mot australiskt guld.
Med mer utvecklad varuproduktion måste varje varuproducent försäkra sig om nervus rerum, den "samhälleliga handpanten".[95*] Hans behov förnyas ständigt och kräver oupphörligt inköp av främmande varor, medan produktionen och försäljningen av hans egen vara kostar tid och beror på tillfälligheter. För att kunna köpa utan att sälja måste han förut ha sålt utan att köpa. Denna transaktion, utförd i allmän skala, synes motsäga sig själv. Men där de ädla metallerna framställes, bytes de dock direkt mot andra varor. Här sker försäljning (på varuägarens sida) utan köp (på guld- eller silverägarens sida),[96*] och senare försäljningar utan efterföljande köp förmedlar endast de ädla metallernas ytterligare fördelning bland alla varuägare. Så uppstår på alla punkter i varubytet guld- och silverskatter av de mest olika omfång. Med möjligheten att fasthålla varan som bytesvärde eller bytesvärdet som vara vaknar penningbegäret. Med varucirkulationens utbredning växer penningens makt, rikedomens alltid stridsberedda, absolut samhälleliga form.
"Guld är ett underbart ting! Den som äger det, är herre över allt som han önskar. Med guld kan man till och med hjälpa in själar i paradiset." (Kolumbus i ett brev från Jamaica 1503.)
Då man inte kan se på penningen, vad som har förvandlats i den, förvandlas allting, varor eller inte, till pengar. Allt kan säljas och köpas. Cirkulationen blir den stora samhälleliga smältdegeln, vari allt strömmar in för att åter komma ut som pengar. Inte ens helgonknotorna kan undslippa denna alkemi, och ännu sämre går det för de finare res sacrosanctae, extra commercium hominum.[97*][XXXVII*] Liksom alla kvalitativa olikheter mellan varorna försvinner i penningen, utslätar penningen å sin sida som radikal leveller alla olikheter.[98*] Men penningen är själv en vara, ett yttre ting, som kan bli var mans privategendom. Den samhälleliga makten förvandlas därvid till privatpersonens privatmakt. Det antika samhället beskyller därför penningen för att ha upplöst den ekonomiska och moraliska ordningen.[99*] Det moderna samhället, som redan i sina barnaår drog ut Pluto i håret ur jordens innandömen,[100*] hälsar i guldgraalen den glänsande sinnebilden av sin egen innersta livsprincip.
Varan som bruksvärde tillfredsställer ett särskilt behov och utgör ett speciellt element i den materiella rikedomen. Men varans värde mäter graden av dess attraktionskraft på alla beståndsdelar av den materiella rikedomen och mäter därför ägarens samhälleliga rikedom. För den barbariskt primitive varuägaren, t.o.m. en västeuropeisk bonde, är värdet oskiljaktigt från värdeformen och ökningen av guld- och silverskatten därför en värdeökning. Pengarnas värde växlar visserligen, dels som följd av pengarnas egna, dels på grund av varornas värdeförändringar. Men detta hindrar å ena sidan inte, att 200 uns guld liksom förr innehåller mer värde än 100, 300 innehåller mer än 200 o.s.v., eller å andra sidan, att metallen guld förblir den allmänna ekvivalenten för alla varor, den direkt samhälleliga sinnebilden av allt mänskligt arbete. Driften att samla skatter har av naturen inga gränser. Kvalitativt eller till sin form saknar penningen gränser, d.v.s. den är allmän representant för materiell rikedom, eftersom den omedelbart kan omsättas i vilken vara som helst. Men samtidigt är varje verklig penningsumma kvantitativt begränsad och därför också av blott begränsad verkan som köpmedel. Denna motsägelse mellan penningens kvantitativa begränsning och dess kvalitativa gränslöshet driver ständigt skattsamlaren tillbaka till ackumulationens sisyfusarbete. Det går för honom som för världserövraren, som med varje nytt land endast erövrar en ny gräns.
För att fasthålla guldet som pengar och därmed som element i skattbildningen måste man hindra det att cirkulera eller att som köpmedel upplösas i konsumtionsartiklar. Skattsamlaren offrar därför sina köttsliga lustar för guldfetischen. Han gör allvar av försakelsens evangelium. Å andra sidan kan han inte få ut mer av omsättningen, än han ger tillbaka i varor. Ju mer han producerar, desto mer kan han sälja. Arbetsamhet, sparsamhet och snålhet är därför hans kardinaldygder; sälja mycket, köpa litet - det är summan av hans politiska ekonomi.[101*]
Jämsides med den direkta skattformen förekommer dess estetiska variant, ägandet av guld- och silvervaror. Den växer med det borgerliga samhällets rikedom. "Soyons riches ou paraissons riches" (Diderot).[XXXVIII*] Så bildas dels en ständigt ökande marknad för guld och silver, oberoende av deras penningfunktioner, dels en latent källåder för penningtillförsel, speciellt betydelsefull under samhällets stormperioder.
Skattbildningen fyller olika uppgifter i den metalliska cirkulationens ekonomi. Den närmast liggande gäller omloppsbetingelserna för guld- och silvermynten. Vi har sett, hur den cirkulerande penningmängden oavbrutet faller och stiger med de ständiga växlingarna i varucirkulationens omfång, med priserna och med pengarnas omloppshastighet. Den måste alltså ha förmåga till kontraktion och expansion. Än måste penningen attraheras som mynt och träda in i cirkulationen, än måste myntet repelleras som pengar och träda ut ur cirkulationen. För att den penningmängd, som verkligen är i omlopp, alltid skall motsvara vad varucirkulationen kräver, måste den guld- och silvermängd som finns i ett land vara större än den mängd som är i omlopp. Dessa betingelser skapas genom skattbildningen. Skattreservoarerna tjänar samtidigt som avlopps- och tillförselkanaler för de cirkulerande pengarna, vilkas omloppskanaler därför aldrig blir överfyllda.[102*]
I den direkta formen för varucirkulation, som vi hittills har behandlat, förelåg samma värdestorlek alltid i dubbel måtto, som vara på den ena sidan, som pengar på den andra. Varuägarna kom därför i kontakt med varandra endast som representanter var och en för den andres varuekvivalent. Med varucirkulationens utveckling uppkommer dock situationer, då försäljningen av varan och betalningen av priset inte sker samtidigt. Det är här tillräckligt att antyda de enklaste av dessa förhållanden. Ett varuslag kräver längre, ett annat kortare tid för produktionen. Produktionen av olika varor är knuten till olika årstider. Den ena varan kommer till på själva marknadsplatsen, medan den andra måste forslas till en avlägsen marknad. Den ene varuägaren kan därför uppträda som säljare, innan den andre uppträder som köpare. Då samma transaktioner ständigt upprepas mellan samma personer, regleras försäljningsvillkoren för varorna i överensstämmelse med deras produktionsvillkor. Å andra sidan säljes nyttjanderätten till vissa varuslag, t.ex. hus, för en bestämd tidsperiod. Först vid denna periods utgång har köparen verkligen erhållit varans bruksvärde. Han köper den alltså, innan han betalar den.[XXXIX*] Den ene varuägaren säljer en leveransfärdig vara, den andre köper den, men endast som representant för pengar eller för framtida pengar. Säljaren blir borgenär, köparen gäldenär. Då varans förvandling eller utvecklingen av dess värdeform härigenom förändras, får även penningen en annan funktion. Den blir betalningsmedel.[103*]
Karaktären av borgenär eller gäldenär har här sitt ursprung ur den enkla varucirkulationen. Dess formförändring ger säljare och köpare dessa nya roller. Till en början spelar samma representanter omväxlande och tillfälligt dessa roller, alldeles som vid köp och försäljning. Dock ter sig motsättningen redan från början mindre gemytlig och visar tendenser att hårdna.[104*] Men samma kännetecken kan också uppträda oberoende av varucirkulationen. Den antika världens klasskamp t.ex. var huvudsakligen en kamp mellan borgenärer och gäldenärer, och i Rom slutade den med de plebejiska gäldenärernas undergång, i det att dessa ersattes med slavar. Under medeltiden slutade kampen med att de feodala gäldenärerna gick under och förlorade både sin politiska makt och dess ekonomiska underlag. Emellertid återspeglar penningformen - och förhållandet mellan borgenär och gäldenär är ett penningförhållande - här endast motsättningar, som har sin grund i djupare liggande ekonomiska livsvillkor.
Vi återvänder till varucirkulationens område. Ekvivalenterna varor och pengar uppträder inte längre samtidigt vid försäljningsprocessens bägge motpoler. Penningen fungerar nu för det första som värdemätare vid den försålda varans prissättning. Varans pris, som är kontraktmässigt fastställd, bestämmer köparens förpliktelse, d.v.s. den penningsumma som han efter en viss avtalad tid är skyldig. Penningen fungerar för det andra som ideellt köpmedel. Trots att den endast existerar i köparens betalningsförbindelse, åstadkommer den dock, att varan byter ägare. Först vid betalningsterminens slut träder betalningsmedlet verkligen in i cirkulationen, d.v.s. övergår från köparens till säljarens hand. Cirkulationsmedlet blev förvandlat till hopsamlad skatt, emedan cirkulationsprocessen avbröts efter första fasen, eller emedan pengarna, som är varor i förvandlad gestalt, drogs ur cirkulationen. Betalningsmedlet inträder visserligen i cirkulationen, men först sedan varan har utträtt ur den. Penningen förmedlar inte längre processen. Den avslutar densamma självständigt såsom bytesvärdets absoluta existensform eller som den allmänna varan. Säljaren förvandlar varan till pengar för att tillfredsställa ett behov genom pengar, skattsamlaren gör det för att konservera varan i penningform, och köparen gör det för att kunna betala. Om han inte betalar, sker tvångsförsäljning av hans egendom. Varans värdegestalt, penningen, blir nu försäljningens självändamål till följd av en samhällelig nödvändighet, som i sin tur beror på förhållanden i själva cirkulationsprocessen.
Vi antar, att bonden av linnevävaren köper 20 alnar linneväv till ett pris av 2 p.st. men inte betalar väven förrän efter en månad. Han äger inte de behövliga 2 p.st., ty han har ännu inte sålt sitt vete. Priset för ett quarter vete antas ävenså vara 2 p.st. Bonden omsätter sitt vete i linneväv, innan han har omsatt det i pengar. Han fullbordar alltså den andra varuförvandlingen före den första. Sedan säljer han vetet för 2 p.st., som han på bestämd tid utbetalar till vävaren. Det är inte de verkliga pengarna, som här förmedlar vetets utbytande mot linneväv, ty detta har redan skett. Pengarna utgör snarare transaktionens avslutning, emedan de bildar den absoluta formen av det värde bonden har att leverera, alltså den allmänna varan. Vad vävaren beträffar, så har hans vara cirkulerat och förverkligat sitt pris, dock bara som ett privaträttsligt anspråk på pengar. Den har inträtt i en annan människas konsumtion och förvandlats till bruksvärde, innan den förvandlades till pengar. Linnevävens första förvandling blev alltså uppskjuten och fullbordad först efteråt, vid den tidpunkt då bondens skuld förföll till betalning.[XLI*][105*]
I varje bestämt tidsavsnitt under cirkulationsprocessen representerar de förfallna förbindelserna prissumman för de varor, vilkas försäljning de förmedlat. Den penningmängd, som behövs för att förverkliga denna prissumma, beror först och främst på betalningsmedlens omloppshastighet. Den betingas av två omständigheter: att relationerna borgenär-gäldenär hoplänkas, så att A, som får pengar av sin gäldenär B, låter dem gå vidare till sin borgenär C o.s.v. - samt av tidsrymden mellan de olika betalningsterminerna. Kedjan av på varandra följande betalningar eller av försenade första-förvandlingar av varan skiljer sig väsentligt från den hopflätning av förvandlingsserier, som vi tidigare har studerat. I cirkulationsmedlets omlopp uttryckes inte bara sammanhanget mellan säljare och köpare. Själva sammanhanget uppstår först i och med penningomloppet. Däremot uttrycker betalningsmedlets rörelse ett socialt sammanhang, som finns redan förut.
Möjligheten att öka penningmängden genom omloppshastigheten begränsas, när försäljningarna sker samtidigt och vid sidan av varandra. Men härigenom uppkommer en annan metod att hushålla med betalningsmedel. Som följd av att betalningarna koncentreras till samma plats, utvecklas spontant en del säregna åtgärder och metoder för att utjämna dem, så t.ex. virementen i medeltidens Lyon.[XLII*] Skuldförbindelserna mellan A och B, B och C, C och A o.s.v. behöver endast sammanföras som positiva eller negativa storheter för att ömsesidigt intill ett visst belopp upphäva varandra. Sedan återstår bara en skuldbalans, ett saldo. Ju starkare koncentrationen av betalningarna är, desto mindre, relativt sett, blir balansen, alltså mängden av cirkulerande betalningsmedel.
Penningens funktion som betalningsmedel innesluter en oväntad motsägelse. I den mån betalningarna ömsesidigt upphäver varandra, fungerar pengarna endast ideellt som räknepengar eller värdemätare. Såvida de används till verklig betalning av skuld, uppträder de inte som cirkulationsmedel, inte heller som en flyktig och förmedlande form av ämnesomsättning, men däremot som individuellt förkroppsligande av samhälleligt arbete, som bytesvärde i självständig gestalt, som absolut vara. Denna motsägelse blir uppenbar i det moment av produktions- och handelskriserna, som kallas penningkrisen.[106*] Den uppkommer endast, där kedjan av betalningsprocesser och ett konstlat system för deras utjämning fullständigt har utvecklats. Om denna mekanism utsättes för betydande störningar, varifrån dessa än må komma, slår penningen plötsligt och oförmedlat om från att vara endast ideella räknepengar till att bli kalla kontanter. Den kan inte ersättas av allmänna varor. Varan blir värdelös som bruksvärde, och dess värde försvinner på grund av dess egen värdeform. Helt nyligen förklarade borgaren i konjunkturberusad inbilskhet, att penningen är en tom illusion. Endast varan är pengar. Endast penningen är vara! förkunnas det nu över hela världsmarknaden. Som hjorten ropar efter friskt vatten, ropar nu borgarsjälen efter pengar, den enda rikedomen.[XLIII*][107*] I krisen stegras motsättningen mellan varan och dess värdegestalt, penningen, till den absoluta motsägelsen. Penningens yttre form är här därför också utan intresse. Penninghungern är densamma, antingen man skall betala i guld eller i kreditpengar, t.ex. banksedlar.[108*]
Betraktar vi nu totalsumman av de pengar, som vid en bestämd tidpunkt är i omlopp, så finner vi, att den, när cirkulations- och betalningsmedlets omloppshastighet är given, är lika med summan av de varupriser, som skall förverkligas, plus summan av de förfallna betalningarna, minus de betalningar som utjämnas, minus slutligen det antal omlopp, vari samma penningstycke omväxlande fungerar, än som cirkulations-, än som betalningsmedel. Bonden säljer t.ex. sitt vete för 2 p.st., som alltså tjänar som cirkulationsmedel. På förfallodagen betalar han därmed linneväven, som han har köpt av vävaren. Samma 2 p.st. fungerar nu som betalningsmedel. Så köper vävaren en bibel kontant - och nu fungerar de på nytt som cirkulationsmedel o.s.v.
Även om priserna, penningomloppets hastighet och betalningarnas hushållning är givna, så täcker inte därför varumängden och den under en period, t.ex. en dag, cirkulerande penningmängden längre varandra. Det finns pengar i omlopp, som representerar varor, vilka för längesedan försvunnit ur cirkulationen. Det finns varor i omlopp, vilkas penningekvivalent först framdeles inträder i omsättningen. Å andra sidan är de betalningar, som varje dag kontrakteras, och de betalningar, som förfaller samma dag, absolut inkommensurabla storheter.[109*]
Kreditpenningen är en direkt följd av penningens funktion som betalningsmedel, genom att skuldsedlar för de sålda varorna själva åter cirkulerar för reglerande av skulder och fordringar. Å andra sidan utvidgas även penningens funktion som betalningsmedel i samma mån som kreditväsendet utvidgas. Som betalningsmedel får pengarna de säregna former, som hör hemma på de stora handelstransaktionernas område, medan guld- och silvermynten huvudsakligen trängs tillbaka till detaljhandeln.[110*]
Då varuproduktionen nått en viss höjd och ett visst omfång, sträcker sig penningens funktion som betalningsmedel utöver varucirkulationens gränser. Den blir den allmänna varan i alla affärsavtal.[111*] Räntor, skatter o.s.v. förvandlas från naturaprestationer till penningbetalningar. I vilken grad denna omvandling betingas av produktionsprocessens totalform, bevisar det två gånger misslyckade försöket i det romerska kejsarriket att uppta alla skatter och avgifter i pengar. Den franska lantbefolkningens ohyggliga elände under Ludvig XIV, vilket Boisguillebert, marskalk Vauban m.fl. så vältaligt brännmärker, berodde inte endast på skatternas storlek utan också på naturaskattens förvandling till penningskatt.[112*] När å ena sidan i Asien jordräntan, som tillika utgör huvuddelen av statsskatten, betalas in natura, så beror detta på produktionsförhållanden, som reproduceras med naturförhållandenas oföränderlighet, medan å andra sidan detta betalningssätt samtidigt bidrar till att upprätthålla de gamla produktionsförhållandena. Det utgör en av hemligheterna med det turkiska rikets vidmakthållande. Om den utrikeshandel, som Europa påtvingar Japan, för med sig övergång från naturaränta till penningränta, så är det ute med landets mönstergilla agrikultur, vars snäva ekonomiska existensbetingelser kommer att upplösas.
I varje land uppkommer vissa fasta, allmänna betalningsterminer. Bortsett från andra kretslopp inom produktionen, beror de delvis på produktionens naturbetingelser, som är bundna vid årstidernas växling. Dessa terminer reglerar även betalningar, som inte direkt har med varucirkulationen att göra, såsom skatter, räntor o.dyl. Dessa betalningar är utspridda över samhällets hela yta vissa dagar på året, och den penningmängd de kräver förorsakar periodiska men rent ytliga störningar i betalningsmedlens ekonomi.[113*] Ur lagen för betalningsmedlens omloppshastighet följer, att för alla periodiska betalningar, oavsett deras ursprung, står betalningsmedlets nödvändiga mängd i direkt proportion till betalningsperiodens längd.[114*]
Penningens utveckling som betalningsmedel framtvingar penningackumulationer för skuldsummornas förfalloterminer. Medan hopsamling av skatter som en självständig form för hopsamling av rikedom försvinner med det borgerliga samhällets utveckling, växer tvärtom de hopsamlade skatterna i form av reservfonder av betalningsmedel.
När pengarna utträder ur den inhemska omsättningen, lägger de av sina lokala former som prismåttstock, mynt, skiljemynt och värdesymboler och återvänder till den ädla metallens ursprungliga form som metalltackor. I världshandeln utvecklas varornas värde i världsmåttstock. Deras självständiga värdegestalt möter dem därför här också som världspengar. Först på världsmarknaden tjänstgör penningen fullt ut som den vara, vars naturaform samtidigt är omedelbart samhälleligt förverkligande av abstrakt mänskligt arbete. Dess tillvaro blir överensstämmande med dess begrepp.
I den inre omsättningen kan endast en vara tjäna som värdemätare och därmed som pengar. På världsmarknaden härskar dubbla värdemätare, guld och silver.[115*]
Världspengarna fungerar som allmänna betalningsmedel, allmänna köpmedel och absolut samhällelig materialisering av rikedomen som sådan (universal wealth). Funktionen som betalningsmedel för utjämnande av internationella balanser är förhärskande. Därav kommer merkantilsystemets lösen - handelsbalans![116*] Som internationellt köpmedel tjänar guld och silver väsentligen, när den traditionella jämvikten mellan olika nationers varuomsättning plötsligt blir störd. Slutligen tjänar det som absolut samhällelig materialisering av rikedom, då det inte är fråga om köp eller försäljning utan om överförande av rikedom från ett land till ett annat, och då detta inte kan uppnås genom varuexport, antingen på grund av varumarknadens konjunkturer eller det ändamål som avses.[117*]
Liksom för den inre omsättningen behöver varje land en reservfond för världsmarknadscirkulationen. Guld- och silverreservens funktioner anknyter alltså dels till penningens funktion som inre cirkulations- och betalningsmedel, dels till dess funktion som världspengar.[117a*] För den sistnämnda rollen fordras alltid verklig penningvara, materiellt guld och silver, varför James Steuart uttryckligen karakteriserar guld och silver, till skillnad från deras blott lokala ställföreträdare, som money of the world.
Guld- och silverströmmens rörelse är dubbel. Å ena sidan strömmar de ädla metallerna från sina källor ut över hela världsmarknaden, där de i olika utsträckning uppfångas av de olika nationella cirkulationsområdena för att ingå i deras inre omloppskanaler, för att ersätta utslitna guld- och silvermynt, för att leverera material till lyxvaror och anhopas hos skattsamlare.[118*] Denna första rörelse förmedlas genom direkt utbyte mellan det arbete, som respektive nationer har nedlagt i varorna, och det arbete, som de guld- och silverproducerande länderna har nedlagt i de ädla metallerna. Å andra sidan strömmar guld och silver ständigt fram och tillbaka mellan de olika nationella cirkulationsområdena, en rörelse som följer växelkursernas oavbrutna växlingar.[119*]
Länder med utvecklad borgerlig produktion begränsar de i bankvalven massvis koncentrerade skatterna till det minimum,[120*] som krävs för deras specifika funktioner. Med vissa undantag visar en påfallande ökning av dessa skattereserver utöver genomsnittet, att en stockning i varucirkulationen eller ett avbrott i varuförvandlingarnas jämna förlopp har uppstått.[121*]
[8*] Karl Marx: Till kritiken av den politiska ekonomin, sv. uppl. Sthlm 1943, s. 13.
[9*] "Begär inbegriper behov; det är den andliga aptiten, lika naturlig som hungern för kroppen ... De flesta tings värde består däri, att de tillfredsställer andliga behov." (Nicholas Barbon: "A Discourse on coining the new money lighter. In answer to Mr Locke's Considerations etc.", London 1696, s. 2, 3).
[10*] "Tingen har ett inneboende intrinsick vertue" (en hos Barbon speciell beteckning för bruksvärde), "som överallt är detsamma liksom magnetens egenskap att dra till sig järnet". (N. Barbon, a.a., s. 16). Magnetens egenskap att attrahera järn blev nyttig, först då man med dess hjälp hade upptäckt den magnetiska polariteten.
[11*] "Det naturliga värdet (worth) av varje ting består i att det är ägnat att tillfredsställa det mänskliga livets nödvändiga behov eller bekvämlighet." (John Locke: "Some Considerations on the Consequences of the Lowering of Interest. 1691" i "Works, ed. London 1777", vol. II, s. 28). På 1600-talet finner man ännu ofta hos engelska skriftställare "worth" för bruksvärde och "value" för bytesvärde, helt i det språks anda, som älskar att beteckna det konkreta tinget germanskt och det abstrakta romanskt.
[12*] I det borgerliga samhället härskar den fictio juris, att varje människa såsom varuköpare besitter en encyklopedisk varukännedom.
[13*] "Värdet består i det förhållande, i vilket ett ting bytes mot ett annat, en bestämd mängd av en produkt mot en bestämd mängd av en annan." (Le Trosne: "De l'Intérêt Social. Physiocrates, ed. Daire, Paris 1846", s. 889).
[14*] "Ingenting kan ha ett inre bytesvärde." (N. Barbon, a.a., s. 16) eller som Butler säger:
"The value of a thing
is just as much as it will bring."
(Ett ting är värt så
mycket som det inbringar.) [19]
[15*] One sort of wares are as good as another, if the value be equal. There is no difference or distinction in things of equal value." - Barbon fortsätter: "Bly eller järn för 100 p.st. har samma bytesvärde som silver eller guld för samma belopp." (a.a., s. 53 o. 7).
[16*] Not till 2:a upplagan: "The value of them (the necessaries of life) when they are exchanged the one for another, is regulated by the quantity of labour required, and commonly taken in producing them." ("Värdet av bruksföremål, då de utbytes mot varann, är bestämt genom mängden av för deras produktion nödvändigt krävt och i allmänhet använt arbete.") - ("Some Thoughts on the Interest of Money in general, and particularly in the Public Funds etc.", London, s. 36, 37). Denna märkliga anonyma skrift från förra århundradet är odaterad. Av innehållet framgår dock, att den utkommit under Georg II, omkring 1739 eller 1740.
[17*] "Alla produkter av samma art bildar egentligen blott en enda massa, vars pris bestäms generellt och utan hänsyn till de speciella omständigheterna." (Le Trosne, a.a., s. 893).
[18*] Karl Marx: Till kritiken av den politiska ekonomin, sv. uppl. s. 17. (Citatet uteslutet ur franska upplagan. I sv. uppl. står bytesvärde. I.B.)
[18a*] Jag skjuter in denna parentes för att undanröja ett ofta förekommande missförstånd, nämligen att varje produkt, som konsumeras av någon annan än producenten, för Marx skulle gälla som vara. F. E.
[19*] Karl Marx: Till kritiken av den politiska ekonomin, sv. uppl. s. 47 ff.
[20*] "Alla världsalltets företeelser, de må vara framkallade av människohand eller av de allmänna naturlagarna, utgör inte en verklig nyskapelse utan enbart ett omformande av stoffet. Sammanfoga och åtskilja är de enda element, som människoanden alltid återfinner, om den analyserar reproduktionens begrepp; och på samma sätt är det med reproduktionen av värde" (bruksvärde, ehuru Verri här i sin polemik mot fysiokraterna själv inte riktigt vet, vilket slags värde han talar om) "och av rikedom, då jord, luft och vatten på fältet förvandlas till säd, eller då under människans hand en insekts avsöndring förvandlas till siden eller några metallstycken sammanfogas till ett repeterur."[XV*] (Pietro Verri: "Meditazioni sulla Economia Politica", först tryckt 1773 i utgåvan av italienska ekonomer av Custodi, Parte Moderna, vol. XV, s. 22).
[21*] Jämför Hegel: "Philosophie des Rechts", Berlin 1840, s. 250, § 190.
[22*] Läsaren måste komma ihåg, att här inte är tal om lön eller om det värde, som arbetaren får t.ex. för en arbetsdag, utan om det varuvärde, vari hans arbetsdag materialiseras. Arbetslönens kategori existerar överhuvud inte på detta stadium av vår framställning.
[23*] Not till 2:a upplagan: För att bevisa, "att arbetet ensamt är det slutgiltiga och reella mått, vari alla varors värde i alla tider kan värderas och jämföras", säger A. Smith: "Lika kvantiteter arbete måste i alla tider och på alla orter ha samma värde för arbetaren själv. I sitt normala tillstånd av hälsa, kraft och aktivitet och med den genomsnittsgrad av skicklighet, som han må äga, måste han alltid offra lika mycket av sin vila, sin frihet och sitt välbefinnande." ("Wealth of Nations", bd I, kap. 5). Å ena sidan förväxlar A. Smith här (inte överallt) värdets bestämmande genom det för varans produktion förbrukade arbetskvantum med bestämmandet av varuvärdet genom arbetets värde och söker därför påvisa, att samma kvantiteter arbete alltid har samma värde. Å andra sidan anar han, att arbetet, såvitt det är representerat i varornas värde, gäller endast som förbrukning av arbetskraft, men uppfattar denna förbrukning endast som ett offer av vila, frihet och välbefinnande, inte därjämte som normal livsfunktion. Han har ändå den moderne lönarbetaren för ögonen. - Mycket mera träffande säger den i not 9 citerade anonyme föregångaren till A. Smith: "En man har använt en vecka till att framställa ett bruksföremål ... och den, som ger honom ett annat i utbyte, kan inte göra uppskattningen av vad som verkligen är likvärdigt efter någon bättre måttstock, än då han beräknar, vilket föremål som kostar honom precis lika mycket arbete (labour) och tid. Detta går i verkligheten ut på att det arbete, som den ene under en viss tid lagt ner i sin produkt, utbytes mot det arbete, som den andre under samma tid använt på ett annat föremål." (Some Thoughts on the Interest of money in general etc.", s. 39).
(Engels anmärker härtill i en fotnot till den engelska upplagan av "Kapitalet", bd I, s. 14: "Det engelska språket har den fördelen att äga två olika termer för dessa två olika sidor av arbetet. Det arbete, som skapar bruksvärde och är kvalitativt bestämt, heter work, i motsats till labour; det arbete, som skapar värde och endast mätes kvantitativt, heter labour, i motsats till work." - Må man härmed jämföra not 4 om det engelska språkets anda. - Kautskys anm.)
[24*] De få ekonomer, som i likhet med Bailey har sysslat med analysen av värdeformen, kunde inte komma till något resultat, dels emedan de förväxlar värdeform och värde, dels emedan de under det primitiva inflytandet av den praktiske borgaren från första början tar sikte på den kvantitativa bestämdheten. "Förfogandet över kvantiteter ... är det som gör värdet." ("Money and its Vicissitudes", London 1837, s. 11. Författare S. Bailey.)
[24a*] Not till 2:a upplagan: En av de första ekonomer, som efter William Petty genomskådat värdets natur, den berömde Franklin, säger: "Då handeln överhuvud inte är något annat än utbytet av ett arbete mot ett annat arbete, taxeras alla tings värde riktigast i arbete." ("The Works of B. Franklin etc.", utg. av Sparks, Boston, 1836, vol. II, s. 267). Franklin är inte medveten om att då han taxerar alla tings värde "i arbete", så abstraherar han olikheten i de utbytta arbetena - och reducerar dem sålunda till lika mänskligt arbete. Vad han inte vet, säger han dock. Han talar först om "det ena arbetet", sedan om "det andra arbetet", slutligen om "arbete" utan vidare beteckning som substans i alla tings värde.
[25*] På visst sätt går det människan som varan. Då hon varken kommer med en spegel till världen eller som en Fichtefilosof: Jag är jag, speglar sig människan först i en annan människa. Först genom relationen till människan Pål, sin like, träder människan Per i relation till sig själv som människa. Men därmed gäller också för honom människan Pål med hull och hår som uppenbarelseformen av släktet människa.
[26*] Uttrycket "värde" användes här, såsom redan tidigare i förbigående skett, för kvantitativt bestämt värde, alltså för värdestorlek.
[27*] Not till 2:a upplagan: Denna inkongruens mellan värdestorleken och dess relativa uttryck har av vulgärekonomin med sedvanligt skarpsinne utnyttjats. Till exempel: "Medge bara, att A faller, emedan B, varmed det utväxlas, stiger, ehuru under tiden inte mindre arbete nedlägges i A, och er allmänna värdeprincip faller till marken ... Om det medges, att, emedan värdet av A relativt till B stiger, värdet av B relativt till A faller, så är grunden ryckt undan fötterna på Ricardos sats, att värdet av en vara alltid är bestämt av mängden däri nedlagt arbete, ty om en förändring i A:s kostnad inte bara förändrar dess eget värde i förhållande till B, som den utbytes mot, utan också värdet av B relativt till A, ehuru ingen förändring skett i den för produktion av B behövliga arbetsmängden, då faller inte bara den tesen till marken, som försäkrar, att den på en artikel förbrukade kvantiteten arbete reglerar dess värde, utan också tesen, att en artikels produktionskostnader reglerar dess värde." (J. Broadhurst: "Political Economy", London 1842, s. 11, 14).
Herr Broadhurst kunde lika gärna säga: Må man betrakta talförhållandena 10/20, 10/50, 10/100 o.s.v. Talet 10 förblir oförändrat, och ändå avtar dess proportionella storlek, dess storlek i relation till nämnarna 20, 50, 100 ständigt. Alltså faller den stora principen till marken, att storleken av ett helt tal, t.ex. 10, "regleras" genom antalet däri innehållna enheter.
[28*] Det är överhuvud något egenartat med sådana reflexionsbestämningar. En människa är till exempel konung, endast emedan andra människor förhåller sig som undersåtar till honom. Omvänt tror de sig vara undersåtar, emedan han är konung.
[29*] Not till 2:a upplagan: F.C. A. Ferrier (underinspektör i tullen): "Du Gouvernement considéré dans ses rapports avec le commerce", Paris 1805, och Charles Ganilh: "Des Systèmes de l'Economie Politique" 2 ed. Paris 1821.
[29a*] Not till 2:a upplagan: Hos Homeros t.ex. uttrycktes ett tings värde i en rad olikartade ting.
[30*] Man talar därför om linnevävens rockvärde, när man uttrycker dess värde i rockar, om dess spannmålsvärde, när man uttrycker det i spannmål o.s.v. Varje sådant uttryck innebär, att det är dess värde, som kommer till synes i bruksvärdet rock, spannmål o.s.v. "Enär värdet av varje vara uttrycker dess förhållande vid utbytet, kan vi tala om den som om dess ... spannmåls- eller tygvärde, alltefter den vara, med vilken den jämföres, och på så sätt får man tusentals olika slags värden, lika många som det finns varor, och alla är lika verkliga och lika teoretiska." ("A Critical Dissertation on the Nature, Measure and Causes of Value; chiefly in reference to the writings of Mr Ricardo and his followers. By the Author of Essays on the Formation etc. of Opinions", London 1825, s. 39). S. Bailey, författaren till denna anonyma skrift, som på sin tid åstadkom mycket ståhej i England, menar sig med denna hänvisning till ett och samma varuvärdes mångskiftande uttryck ha förintat all begreppsbestämning av värdet. Att han för övrigt, trots sin egen inskränkthet, hade träffat ömma punkter i Ricardos teori, visar den stingslighet, varmed Ricardos skola angrep honom, t.ex. i "Westminster Review".
[31*] I själva verket kan man alls inte av formen allmän omedelbar utbytbarhet se, att den är en motsatsfylld varuform, lika oskiljaktig från formen icke omedelbar utbytbarhet som en magnetpols positiva egenskap från den andra polens negativa. Man kan ju inbilla sig, att man kunde förse alla varor med en stämpel av omedelbar utbytbarhet, liksom man kan inbilla sig, att alla katoliker kunde göras till påvar. För småborgaren, som i varuproduktionen ser något nec plus ultra av mänsklig frihet och individuellt oberoende, vore det givetvis högst önskvärt att vara höjd över de missförhållanden, som är förbundna med denna form, särskilt då varornas icke omedelbara utbytbarhet. Denna filisterutopiska skönmålning utgör Proudhons socialism, vilken - som jag visat på annat ställe [26] - inte ens har förtjänsten att vara originell utan långt före honom betydligt bättre hade utvecklats av Gray, Bray och andra. Detta hindrar inte, att sådan visdom nu för tiden grasserar i vissa kretsar under namn av "vetenskap". Aldrig har en skola så som den Proudhonska svängt sig med ordet vetenskap, ty "där tanken sviker, står ett ord på vakt". [27] (V. Rydbergs övers. IB.)
[32*] Man erinrar sig, att Kina och borden började dansa, då den övriga världen tycktes stå stilla - pour encourager les autres [28].
[33*] Not till 2:a upplagan: Hos de gamla germanerna beräknades storleken av en morgen jord efter en dags arbete, och en morgen kallades därför också dagsverke (Tagwerk, Tagwanne, jurnale eller jurnalis, terra jurnalis, jornalis eller diornalis), Mannwerk, Mannskraft, Mannsmaad, Mannshauet o.s.v. Se Georg Ludwig v. Maurer: "Einleitung zur Geschichte der Mark-, Hof- usw. Verfassung", München 1854, s. 129 f.
Beteckningen "journal" för en ytenhet jord, ungef. en morgen, förekommer alltjämt i vissa delar av Frankrike. K/RS.
[34*] Not till 2:a upplagan: Om därför Galiani säger: Värdet är ett förhållande mellan två personer - "La Richessa è una ragione tra due persone" - så borde han ha tillagt: ett förhållande, dolt under ett hölje av ting. (Galiani: "Della Moneta", s. 220, vol. III i Custodis samling "Scrittori Classici Italiani di Economia Politica". Parte Moderna, Milano 1803).
[35*] "Vad skall man tänka om en lag, som endast kan genomdrivas medelst periodiska revolutioner? Den är inget annat än en naturlag, som grundar sig på bristande medvetande hos de berörda." (Friedrich Engels: "Umrisse zu einer Kritik der Nationalökonomie" i "Deutsch-Französische Jahrbücher", utg. av Arnold Ruge o. Karl Marx, Paris 1844).
[36*] Not till 2:a upplagan: Inte heller Ricardo är utan sin robinsonad. "Urtidens fiskare och jägare låter han genast som varuägare utbyta fisk och villebråd i proportion till den i dessa bytesvärden förkroppsligade arbetstiden. I detta sammanhang förfaller han till den anakronismen att antaga, att urtidens fiskare och jägare för att värdera sina arbetsinstrument rådfrågar de annuitetstabeller som gällde på Londonbörsen år 1817. 'Herr Owens parallellogrammer' [29] tycks vara den enda samhällsform, som han känt utom den borgerliga." (Karl Marx: Till kritiken av den politiska ekonomin, sv. uppl. s. 53).
[37*] Not till 2:a upplagan: "Det är en löjlig fördom, som funnit spridning under sista tiden, att den ursprungliga gemensamhetsegendomens form skulle vara en specifikt slavisk eller rentav uteslutande rysk form. Den är den urform, som vi kan påvisa hos romare, germaner, kelter, men av vilken man fortfarande finner en hel provkarta med rikhaltiga prover hos indierna, om också delvis endast som stympade kvarlevor. Ett noggrannare studium av de asiatiska, speciellt de indiska formerna av gemensamhetsegendom skulle visa, hur ur de olika formerna av den ursprungliga gemensamhetsegendomen framgår olika former av dennas upplösning. Sålunda låter t.ex. de olika originaltyperna av romersk och germansk privategendom härleda sig ur olika former av indisk samegendom." (Karl Marx: Till kritiken av den politiska ekonomin, sv. uppl., fotnot s. 21).
[38*] Som redan anmärkts (s. 45), säger Benjamin Franklin: "Då handeln inte är något annat än utbyte av ett arbete mot ett annat, uppskattas alla tings värde riktigast i arbete." ("The Works of Benj. Franklin, etc., ed. by Sparks", Boston 1836, vol. II, s. 267). Franklin finner det lika naturligt, att tingen har värde som att kroppar har tyngd. Från hans ståndpunkt gäller det helt enkelt att fundera ut, hur detta värde skall kunna mätas så noga som möjligt. Han märker inte ens, att han med tesen, att man riktigast uppskattar alla tings värde i arbete, abstraherar de utbytta arbetenas olikhet och reducerar dem till likartat mänskligt arbete. Annars borde han ha sagt: Då utbytet av skor och stövlar mot bord inte är något annat än utbyte av skomakeriarbete mot snickeriarbete mäter man genom snickeriarbete noggrannast värdet av stövlar! I det han begagnar ordet "arbete" i allmänhet, abstraherar han nyttighetskaraktären och den konkreta formen hos de olika arbetena.[XXV*] Det otillräckliga i Ricardos analys av värdestorleken - och den är den bästa - skall man se av denna skrifts tredje och fjärde bok. Vad beträffar värdet överhuvud, så skiljer den klassiska politiska ekonomin ingenstans uttryckligen och klart medvetet mellan det arbete, som framträder i produktens värde, och samma arbete, när det framträder i produktens bruksvärde. Naturligtvis gör den en faktisk åtskillnad, då den betraktar arbetet ena gången kvantitativt, andra gången kvalitativt. Men dessa ekonomer kan inte tänka sig, att en rent kvantitativ skillnad mellan arbetena förutsätter deras kvalitativa enhet eller likhet, alltså deras reduktion till abstrakt mänskligt arbete. Ricardo t.ex. förklarar sig ense med Destutt de Tracy, när denne säger: "Då det är fullt klart, att våra fysiska och psykiska färdigheter är vår enda ursprungliga rikedom, så är användningen av dessa färdigheter, arbete av något slag, vår ursprungliga skatt, och genom denna användning tillkommer alla de ting som vi kallar rikedom ... Dessutom är det säkert, att alla dessa ting endast representerar det arbete som skapat dem, och om de har ett värde eller kanske t.o.m. två olika värden, så kan dessa värden endast härleda sig från det arbete som skapat dem." (Destutt de Tracy: "Éléments d'idéologie", del 4 o. 5, Paris 1826, s. 35, 36, citerat hos Ricardo: "The Principles of Political Economy", 3:e uppl. London 1821, s. 334). Vi antyder bara, att Ricardo i Destutt's åsikt lägger in sin egen djupare mening. Destutt säger i själva verket visserligen å ena sidan, att alla ting som bildar rikedomen "representerar arbetet som har skapat dem", men å andra sidan att de får sina "två olika värden" (bruksvärde och bytesvärde) från "arbetets värde". Därmed faller han offer för vulgärekonomins plattityder, som förutsätter värdet av en vara (här arbetet) för att därigenom i efterhand bestämma värdet av andra varor. Ricardo tolkar honom så, att arbete (inte arbetets värde) förverkligas i såväl bruksvärde som bytesvärde. Själv särskiljer han dock så föga arbetets dubbeltydiga karaktär, att han i hela kapitlet "Värde och rikedom, deras olika egenskaper" knogar på med banaliteterna hos en J. B. Say. Till slut blir han också häpen över att Destutt visserligen är ense med honom själv om arbetet som värdekälla men å andra sidan likafullt är ense med Say beträffande värdebegreppet.
[39*] Det är ett kardinalfel hos de klassiska politiska ekonomerna, att de aldrig har lyckats att ur sin analys av varan och speciellt ur varans värde härleda den form, under vilken varan blir bytesvärde. Det är just deras bästa representanter, såsom Adam Smith och Ricardo, vilka behandlar värdeformen som någonting helt likgiltigt eller som främmande för varans egen natur. Orsaken ligger inte endast däri, att analysen av värdestorleken helt har absorberat deras uppmärksamhet. Den ligger djupare. Arbetsproduktens värdeform är den mest abstrakta men också den mest allmängiltiga formen för det borgerliga produktionssättet, vilket härigenom erhåller sin historiska karaktär som ett speciellt slags samhällelig produktion. Om man betraktar varuformen som den samhälleliga produktionens eviga naturform, så förbiser man med nödvändighet värdeformens, alltså även varuformens säregenheter och på en högre utvecklingsnivå också det säregna hos penningformen, kapitalformen o.s.v. Man finner därför de mest skiftande och motsägelsefulla idéer om pengar, d.v.s. den allmänna ekvivalenten i slutgiltig form, och detta hos ekonomer som är helt överens om att mäta värdemängden genom arbetstidens längd. Detta visar sig på ett slående sätt vid behandlingen av bankväsendet, då de vanliga schablonmässiga penningdefinitionerna inte längre är tillräckliga. I motsättning härtill uppkom därför ett uppfräschat merkantilsystem (Ganilh o. andra), vilket i värdet endast ser den samhälleliga formen eller snarare endast dess tomma skal. - Jag vill en gång för alla påpeka, att jag med klassisk politisk ekonomi menar all ekonomi efter William Petty, vilken utforskar de borgerliga produktionsförhållandenas inre sammanhang, detta i motsats till vulgärekonomin, som endast rör sig på företeelsernas yta för att söka en plausibel förklaring på de så att säga grövsta fenomenen, samtidigt som man ideligen tuggar om det material som den vetenskapliga ekonomin för länge sedan har levererat färdigt, och serverar det för borgerligt husbehov. I övrigt begränsar sig vulgärekonomin till att pedantiskt sätta i system och som eviga sanningar proklamera de illusioner, varmed borgaren älskar att befolka sin egen lilla värld, den bästa av alla.
[40*] "Ekonomerna beter sig på ett besynnerligt sätt. För dem finns det bara två slags institutioner, konstlade och naturliga. Feodalismens institutioner är konstlade, bourgeoisins naturliga. De liknar i detta avseende teologerna, som också skiljer på två slags religioner. Varje religion, som inte är deras egen, är en uppfinning av människorna, medan deras egen religion är en uppenbarelse av Gud ... På så sätt har det funnits en historia, men det finns inte längre någon." (Karl Marx: Filosofins elände. Svar på Proudhons "Eländets filosofi", sv. uppl., Sthlm 1949, s. 128). Verkligt komisk är herr Bastiat, som inbillar sig att de gamla grekerna och romarna levde endast av röveri. Om man emellertid flera sekler igenom lever på röveri, måste dock något att röva beständigt finnas eller oupphörligt på nytt produceras. Det förefaller därför, som om både greker och romare hade en produktionsprocess, alltså en ekonomi, som bildade det materiella underlaget för deras värld, alldeles som den borgerliga ekonomin för våra dagars värld. Eller menar Bastiat måhända, att ett produktionssätt som baseras på slavarbete vilar på ett rovsystem? Då råkar han i en farlig situation. Om Aristoteles, en jätte i tankens värld, tog fel i sin värdesättning av slavarbetet, varför skulle en dvärgekonom som Bastiat vara på rätt spår i sin värdesättning av lönarbetet? - Jag begagnar detta tillfälle att kort avvisa en invändning som riktats mot mig av ett tysk-amerikanskt blad, då min skrift "Till kritiken av den politiska ekonomin" år 1859 utkom. Tidningen skrev, att min åsikt, att det bestämda produktionssättet och de produktionsförhållanden, som vid varje tidpunkt motsvarade detsamma, korteligen "samhällets ekonomiska struktur" vore "den reella bas, på vilken en juridisk och politisk överbyggnad reser sig och vilken motsvaras av bestämda former av det samhälleliga medvetandet", att "det materiella livets produktionssätt är bestämmande för den sociala, politiska och andliga livsprocessen överhuvudtaget"[XXVI*] - att allt detta visserligen är riktigt i vår tid, där de materiella intressena härskar, men varken för medeltiden, då katolicismen dominerade, eller för Aten och Rom, där politiken härskade. Till att börja med är det förvånande, att någon behagar förutsätta att dessa världsbekanta talesätt om medeltiden och antiken hade förblivit obekanta för någon. Så mycket är klart, att medeltiden inte kunde leva av katolicism och den antika världen inte av politik. De sätt varpå de fick sitt livsuppehälle förklarar omvänt, varför i ena fallet politiken, i andra fallet katolicismen spelade huvudrollen. Det tarvas f.ö. inte mycken kunskap i t.ex. den romerska republikens historia för att inse, att jordegendomens historia utgör dess osynliga historia. Å andra sidan har redan Don Quixote fått sona den villfarelsen, att den farande riddaren hade lika lätt att komma överens med alla ekonomiska samhällsformer.
[41*] "Value is a property of things, riches of man. Value, in this sense, necessarily implies exchanges, riches do not." ("Observations on some verbal disputes in Political Economy, particularly relating to value and to supply and demand", London 1821, s. 16).
[42*] "Riches are the attribute of man, value is the attribute of commodities. A man or a community is rich, a pearl or a diamond is valuable ... A pearl or a diamond is valuable as a pearl or diamond." (S. Bailey: a.a., s. 165).
[43*] Författaren till "Observations" och S. Bailey beskyller Ricardo för att ha förvandlat bytesvärdet från något endast relativt till något absolut. Tvärtom. Han har reducerat den skenbara relativitet som dessa ting, diamanter och pärlor t.ex., äger som bytesvärden, till det bakom skenet dolda sanna förhållandet, till deras relativitet som rena uttryck för mänskligt arbete. Om Ricardos anhängare svarar Bailey med grovheter men utan slående argument, så beror det endast på att de hos Ricardo själv inte fann någon förklaring på det inre sammanhanget mellan värde och värdeform eller bytesvärde.
[44*] Under 12:e århundradet, så berömt för sin fromhet, förekommer bland dessa varor ofta mycket delikata ting. Sålunda uppräknar en fransk diktare från denna tid bland de varor som fanns på marknaden i Landit [32] vid sidan av tyger, skor, läder, jordbruksredskap, hudar o.s.v. även "femmes folies de leur corps".[XXVIII*]
[45*] Proudhon hämtar sitt ideal av justice éternelle närmast ur de rättsförhållanden som motsvarar varuproduktionen, varigenom, i förbigående anmärkt, också det för alla brackor så trösterika beviset levereras, att varuproduktionens form är lika evig som rättvisan. Omvänt vill han sedan omvandla den verkliga varuproduktionen och den motsvarande verkliga rättsordningen enligt detta ideal. Vad skulle man tänka om en kemist, som i stället för att studera de kemiska reaktionernas verkliga lagar och på basis därav lösa bestämda uppgifter ville omvandla de kemiska förloppen genom de "eviga idéerna", "naturalité" och "affinité"? Vet man kanske mer om "ockret",, om man säger att det strider mot "justice éternelle", "equité éternelle", "mutualité éternelle" och andra "vérités éternelles", än kyrkofäderna visste när de sade, att det strider mot "grâce éternelle", mot "foi éternelle", mot "volonté éternelle de dieu"?
[46*] "Ty tvåfaldigt är bruket av varje nyttighet. - Det ena är karakteristiskt för tinget som sådant, det andra inte, liksom en sandal dels är fotbeklädnad, dels är utbytbar. I bägge fallen gäller det bruksvärden hos sandalen, ty även den som byter ut sandalen mot något som fattas honom, t.ex. föda, använder sandalen som sandal. Men inte i dess naturliga användningssätt. Ty den är inte till för utbytes skull." (Aristoteles: "De Republica", I: 9).
[47*] Därefter må man bedöma den småborgerliga socialismens fiffighet, då den vill föreviga varuproduktionen och tillika "motsatsen mellan pengar och vara", alltså penningen själv, ty den existerar endast i denna motsats. Man kunde lika gärna avskaffa påven och låta katolicismen bestå. Närmare härom i min skrift "Till kritiken av den politiska ekonomin". (Sv. uppl. s. 169 ff).
[48*] Så länge ännu inte två bruksföremål bytes mot varandra utan en kaotisk blandning av ting bjuds som ekvivalent för ett tredje, som ofta är fallet hos vildar, har man endast hunnit till det omedelbara produktutbytets förstadium.
[49*] Karl Marx: Till kritiken av den politiska ekonomin, sv. uppl. s. 166. "De värdefulla metallerna ... är av naturen pengar." (Galiani: "Della Moneta" i Custodis samling. Parte moderna, vol. III, s. 72.)
[50*] Närmare därom i min nyss citerade skrift, avd. "De ädla metallerna". (Sv. upp. s. 163 ff).
[51*] "Penningen är den allmänna varan." (Verri: a.a. s. 16.)
[52*] "Silver och guld i och för sig, vilka vi kan beteckna med det allmänna namnet ädelmetall, är ... varor ... som stiger och faller i värde. Man kan tillerkänna ädelmetallen ett högre värde, då en mindre viktmängd därav utbytes mot en större mängd produkter eller varor i ett land o.s.v." ("Discourse of the General Notions of Money, Trade, and Exchange, as they stand in relations to each other. By a Merchant", London 1695, s. 7). "Om också guld och silver, myntat eller omyntat, brukas till måttstock för alla andra ting, är de dock inte mindre varor än vin, olja, tobak, kläder eller tyg." ("A Discourse concerning Trade, and that in particular of the East-Indies etc.", London 1689, s. 2). "Strängt taget kan inte endast pengarna anses som konungarikets (Englands) rikedom och förmögenhet, och inte heller kan man förneka guldets och silvrets varukaraktär." ("The East India Trade a most Profitable Trade", London 1677, s. 4).
[53*] "Guld och silver har sitt värde som metaller, innan de ännu blivit pengar." (Galiani: a.a. s. 72). Locke säger: "Genom människornas allmänna överenskommelse fick silvret ett imaginärt värde, emedan dess egenskaper gjorde det lämpligt till pengar." Däremot Law: "Hur kunde olika nationer tillmäta någon sak ett imaginärt värde ... eller hur hade detta imaginära värde kunnat vidmakthållas?" Så här föga förstod han dock själv av saken: "Silvret utbyttes efter det bruksvärde som det hade, alltså efter sitt verkliga värde; genom sin roll som pengar fick det ett tillskottsvärde (une valeur additionelle)." (Jean Law: "Considérations sur le numéraire et le commerce" i E. Daires ed. "Economistes Financiers du XVIII siècle", s. 470.)
[54*] "Penningen är symbolen därför (för varor)." (V. de Forbonnais: "Éléments du Commerce", Nouv. Édit. Leyde 1766, vol. II, s. 143). "Som symbol attraheras den av varorna" (a.a. s. 155). "Penningen är symbol för en sak och företräder den." (Montesquieu: "Esprit de Lois", Oeuvres, London 1767, vol. II, s. 2). "Penningen är inte bara en symbol, ty den är själv rikedom; den representerar inte värdena, den är själv värde." (Le Trosne: a.a. s. 910). "Betraktar man värdets begrepp, så blir saken själv ansedd endast som en symbol, och den gäller inte som sig själv utan som vad den är värd." (Hegel: a.a. s. 100). Långt före ekonomerna spred juristerna föreställningen om penningen som endast symbol, i lakejtjänst hos den kungliga makten, vars myntförfalskningsrätt de under hela medeltiden stödde på traditionerna från romerska kejsarriket och penningbegreppet i pandekterna [35]. "Ingen kan och får betvivla", säger deras läraktige elev Philipp av Valois (fransk konung under namnet Filip VI) i ett dekret av 1346, "att det tillkommer oss och vårt kungliga majestät allena ... att göra affärer med, prägla, bestämma över tillstånd, förråd och varje förordning rörande mynten, att sätta dem i omlopp och bestämma deras värde, som det oss synes och behagar." Det var en romersk rättsdogm, att kejsaren skulle dekretera penningvärdet, och det var uttryckligen förbjudet att behandla penningen som en vara. "Att handla med pengar skall inte vara tillåtet för någon; ty vad som är avsett för offentligt bruk får inte bli vara." En god tolkning härav har G. F. Pagnini: "Saggio sopra il giusto pregio delle cose", 1751, hos Custodi, Parte Moderna, vol. II. Särskilt i andra delen av sin skrift polemiserar Pagnini mot herrar jurister.
[55*] "Om någon kunde föra ett uns silver från bergverken i Peru till London på samma tid, som han skulle behöva för att producera en bushel spannmål, då är det ena det andras naturliga pris; om nu nya, mer givande bergverk tas i bruk och till följd därav två uns silver erhålles med samma möda som förut ett, kommer spannmålen att vid ett pris av 10 shilling pr bushel vara lika billig som förut vid ett pris av 5 shilling, om övriga omständigheter förblivit oförändrade." (William Petty: "A Treatise on Taxes and Contributions." London 1667, s .31).
[56*] Sedan professor Roscher undervisat oss: "De falska definitionerna på pengar kan uppdelas på två huvudgrupper: de som håller penningen för mer och de som håller den för mindre än en vara", följer en brokig katalog på skrifter över penningväsendet, i vilka inte ens den avlägsnaste insikt i teorins verkliga historia skiner igenom, och så kommer moralen: "Det går för övrigt inte att bestrida, att de flesta nyare nationalekonomer inte har tillräckligt klart för sig, vilka säregenheter som skiljer penningen från andra varor" (alltså i alla fall mer eller mindre som vara?) ... "Såtillvida är Ganilhs halvmerkantilistiska reaktion inte alldeles ogrundad." (William Roscher: "Die Grundlagen der Nationalökonomie", 3:e uppl., 1858, s. 207-210). Mer - mindre - inte tillräckligt - såtillvida - inte alldeles! Vilka begreppsbestämningar! Och ett dylikt eklektiskt professorstrams döper herr Roscher anspråkslöst till den politiska ekonomins "anatomisk-fysiologiska metod"! En upptäckt har man dock att tacka honom för, nämligen att penningen är "en angenäm vara".
[57*] Frågan, varför penningen inte omedelbart representerar själva arbetstiden, så att t.ex. en penningsedel föreställer x arbetstimmar, sammanhänger med frågan, varför på grundval av varuproduktionen arbetsprodukterna måste uppträda som varor, ty rollen som vara inbegriper dess fördubbling i vara och penningvara. Eller frågan, varför inte privatarbetet kan behandlas som allmänt samhälleligt arbete, alltså som sin egen motsats. På annat ställe har jag dryftat den ytliga utopismen i "arbetspenningen" på grundval av varuproduktionen. ("Till kritiken av den politiska ekonomin", sv. uppl. s. 83 f). Här må tillfogas, att t.ex. Owens "arbetspengar" lika litet är pengar som exempelvis en teaterbiljetts kontramärke. Owen utgår från omedelbart samhälleligt arbete, en produktionsform diametralt motsatt varuproduktionens. En arbetssedel endast konstaterar producentens individuella andel i det gemensamma arbetet och hans individuella anspråk på den del av den gemensamma produkten, som bestämts för konsumtion. Men det faller inte Owen in att förutsätta varuproduktionen och försöka kringgå dess nödvändiga betingelser genom något penningfusk.
[58*] Vilden eller halvvilden begagnar tungan annorlunda. Kapten Parry anmärker t.ex. om folket på Baffin Bays västkust: "I detta fall (vid produktbytet)... slickade de det (bytesobjektet) två gånger med tungan, varmed de syntes betrakta affären som tillfredsställande avslutad." [36] Bland osteskimåerna slickade likaså mottagaren vid ett byte alltid artikeln, när han tog emot den. Om tungan alltså i norr tjänar som ett organ för tillägnande, så är det inte underligt att i söder magen tjänstgör som organ för den hopsamlade egendomen, och att kaffern uppskattar en mans rikedom efter hans isterbuk. Kaffrerna är knipsluga karlar, ty medan den officiella brittiska hälsovårdsrapporten av år 1864 beklagar, att en stor del av arbetarklassen lider brist på fettbildande ämnen, gjorde en viss doktor Harvey, som dock inte upptäckt blodomloppet, samma år stor lycka med ett kvacksalvarrecept, som lovade befria borgarna och adeln från deras överflödiga fetma.
[59*] Se Karl Marx: Till kritiken av den politiska ekonomin, "Teorier om cirkulationsmedel och pengar", sv. uppl. s. 169 f.
[60*] Not till 2:a upplagan: "Där silver och guld därför lagligt består vid sidan av varandra som pengar, d.v.s. som värdemätare, har man ständigt förgäves försökt att behandla dem som en och samma materia. Om man antar, att samma arbetstid oföränderligt förkroppsligas i lika proportioner av silver och guld, så antar man faktiskt, att silver och guld är samma materia, och att silver, den mindre värdefulla metallen, är en oföränderlig bråkdel av guld. Från Edward III:s regering och fram till Georg II:s tid förlöper det engelska penningväsendets historia i en oavbruten rad av störningar, framkallade av kollisionen mellan det lagliga fastställandet av värdeförhållandet mellan guld och silver och deras verkliga värdevariationer. Än värderades guldet för högt, än silvret. Den för lågt värderade metallen drogs ur cirkulationen, smältes om och exporterades. De båda metallernas värdeförhållanden förändrades så på nytt genom lagar, men det nya nominalvärdet kom snart i samma konflikt med det verkliga värdeförhållandet som det gamla. I våra dagar har det synnerligen svagt och övergående fallande värdet på guld i förhållande till silver, till följd av den indisk-kinesiska efterfrågan på silver, åstadkommit samma fenomen i största skala i Frankrike, export av silver och dess fördrivande ur cirkulationen genom guld. Under åren 1855, 1856, 1857 översteg guldimporten till Frankrike guldexporten från Frankrike med 41.580.000 pund sterling, under det att silverexporten översteg silverimporten med 14.704.000 pund sterling. I länder som Frankrike - där båda metallerna är laglig värdemätare och båda måste tas emot som betalning, men där var och en kan betala som han vill i den ena eller andra metallen - har faktiskt den i värde stigande metallen ett agio och mäter liksom varje annan vara sitt pris i den övervägande metallen, under det att den sistnämnda metallen ensam tjänar som värdemätare. All historisk erfarenhet på detta område reducerar sig helt enkelt till att där, varest lagligt två varor sköter funktionen som värdemätare, behåller faktiskt alltid blott en av dem rollen som värdemätare." (Karl Marx: "Till kritiken av den politiska ekonomin", sv. uppl. s. 70-71.)
[61*] Not till 2:a upplagan: Det säregna, att ett uns guld, som är penningmåttstockens enhet i England, inte är indelat i alikvota delar, förklaras sålunda: "Vårt myntsystem var ursprungligen avpassat uteslutande för användning av silver, och därför kan ett uns silver alltid präglas i ett bestämt motsvarande antal myntstycken; men då guldet först i senare tid infördes i myntsystemet, medan myntfoten var anpassad till silvret, kan ett uns guld inte präglas i ett motsvarande antal myntstycken." (Maclaren: "History of the Currency", London 1858, s. 16.)
[62*] Not till 2:a upplagan: I engelska skrifter är förvirringen i fråga om värdemått (measure of value) och prismåttstock (standard of value) obeskrivlig. Funktionerna och därmed deras namn förväxlas ständigt.
[62a*] "Penningen kan permanent variera i värde och ändå fungera som värdemätare, som om den förbleve fullständigt oförändrad." (Bailey: "Money and its Vicissitudes". London 1837, s. 11.) K.
[63*] Den har f.ö. inte heller allmän historisk giltighet.
[64*] Not till 2:a upplagan: "Dessa myntsorter, vilkas namn idag endast är abstrakta, är de äldsta hos alla folk. Alla var en gång av reell natur, och just därför tjänade de som räknepengar." (Galiani: a.a., s .153.)
[65*] Not till 2:a upplagan: Så betecknar det engelska pundet mindre än 1/3 av sin ursprungliga vikt, det skotska pundet före unionen [38] endast 1/36, den franska livren 1/74, den spanska maravedin mindre än 1/1000, den portugisiska reien en ännu mindre proportion.
[66*] Not till 2:a upplagan: Herr David Urquhart anmärker i sina "Familiar Words" på det ohyggliga (!), att nu för tiden ett pund (p.st.), enheten för Englands penningmåttstock, är lika med ungefär 1/4 uns guld: "Det är ju att förfalska en måttstock, inte att uppställa en måttstock." Han finner i denna "falska benämning" liksom överallt civilisationens förfalskande hand.
[67*] "Då man frågade Anacharsis, vartill hellenerna behövde pengar, svarade han: För att räkna." (Athenaeus: "Deipnosophistai", 1.IV. 49 v. 2:a ed. Schweighäuser 1802.)
[68*] Not till 2:a upplagan: "Emedan guldet som måttstock för priserna framträder i samma räknenamn som varupriserna - alltså t.ex. ett uns guld likaväl som ett ton järn uttryckes i 3 pund sterling 17 shilling 10½ pence - har man kallat dessa guldets räknenamn för guldets myntpris. Därav uppkom den underliga föreställningen, att guld uppskattades i sitt eget material och till skillnad från alla andra varar erhöll ett fixt pris av staten. Fixerandet av räknenamn blandade man ihop med fixerandet av värdet på dessa viktmängder. (Karl Marx: "Till kritiken av den Politiska ekonomin", sv. uppl., s. 69.)
[69*] Jämför "Teorier om pengarnas måttenhet" i "Till kritiken etc." sv. uppl. s. 71 ff. De fantasier om höjning eller sänkning av "myntpriset", som består däri att man genom statsingripanden använder de lagliga penningnamnen för lagligt fixerade viktdelar guld eller silver på större eller mindre viktdelar än tidigare och sålunda framdeles kanske utmyntar 1/4 uns guld till 40 shilling i stället för som nu 20 shilling - dessa fantasier har Petty, försåvitt de syftar på ekonomiska "underkurer" och inte klumpiga finanskupper mot stats- eller privatborgenärer, behandlat så uttömmande, att redan hans omedelbara efterföljare, Sir Dudley North och John Locke, för att inte tala om de senare, endast förmådde banalisera honom. "Om en nations rikedom", säger han bland annat, "kan fördubblas genom en kunglig förordning, är det besynnerligt, att inte sådana förordningar för länge sen utfärdats av våra regeringar." (Petty: "Quantulumcunque concerning Money. To the Lord Marquis of Halifax", 1682, s .36).
[70*] "Eller man måste besluta sig för att säga, att en miljon i pengar är värd mera än samma värde i varor", (Le Trosne: a.a., s. 922), alltså "att ett värde är mera värt än ett annat lika värde."
[71*] Om Hieronymus i sin ungdom hade en svår kamp att utstå med det fysiska köttet, såsom hans kamp i öknen med sköna kvinnobilder visar, så hade han på sin ålderdom en hård brottning med sin andliga människa. "Jag trodde", säger han t.ex., "att jag stod framför världsdomaren." "Vem är du?" frågade en röst. "Jag är en kristen." "Du ljuger!" dånade världsdomarens stämma. "Du är bara en ciceronian!" [39]
[72*] "Enligt Heraklit uppstår allt genom omvandling ur ... elden och elden ur allt, såsom guld förvandlas till varor och varorna åter till guld." (F. Lassalle: "Die Philosophie Herakleitos des Dunkeln", Berlin 1858, vol. I, s. 222). Lassalles not till detta ställe, s. 224, n. 3, karakteriserar oriktigt guldet som blott och bart ett värdetecken.
[73*] "All försäljning är köp." (Dr Quesnay: "Dialogues sur le Commerce et les Travaux des Artisans." "Physiocrates", ed. Daire, I. part., Paris 1846, s. 170), eller som Quesnay säger i sina 'Maximes Générales": "Sälja är köpa." [42]
[74*] "Priset för en vara kan endast betalas med priset för en annan vara." (Mercier de la Rivière: "L'Ordre naturel et essentiel des sociétés politiques", "Physiocrates", ed. Daire, II. part., s. 554.)
[75*] "För att få dessa pengar måste man ha sålt (något)." (M de la Rivière: a.a., s. 543.)
[76*] "Undantag bildar, som förut påpekats, guld- resp. silverproducenten, som utbyter sin produkt utan att förut ha sålt den."
[77*] "Om pengarna i våra händer föreställer de ting, som vi vill köpa, så föreställer de samtidigt också de ting, som vi har sålt för dessa pengar." (Bägge noterna: M. de la Rivière, a.a., s. 586.)
[78*] "Det finns följaktligen fyra ändpunkter och tre kontrahenter, av vilka den ene uppträder två gånger." (Le Trosne: a.a., s. 908.)
[79*] Not till 2:a upplagan: Hur påtaglig denna företeelse än är, så förbises den i allmänhet av politiska ekonomer, i synnerhet av typen vulgära frihandlare. (Noten finns inte i franska upplagan. RS.)
[80*] Jämför mina anmärkningar till James Mill i "Till kritiken av den politiska ekonomin", (sv. uppl. s. 195-199). Två punkter är här karakteristiska för den ekonomistiska apologetikens metod. För det första identifieringen av varucirkulation och direkt produktbyte genom enkel abstraktion av det skiljaktiga. För det andra försöket att eliminera den kapitalistiska produktionsprocessens motsägelser genom att upplösa förhållandet mellan dess produktionsagenter i de enkla relationer som varucirkulationen medför. Men varuproduktion och varucirkulation är fenomen, som tillhör de mest olika produktionssätt, om också i olika omfång och räckvidd. Man vet alltså ingenting om dessa produktionssätts differentia specifica och kan därför inte bedöma dem, om man bara känner de abstrakta kategorier i varucirkulationen, som de har gemensamt. I ingen annan vetenskap än den politiska ekonomin förekommer ett sådant snobberi med elementära banaliteter. Så tillåter sig t.ex. J. B. Say att uttala sig om kriserna, emedan han vet att varan är en produkt.
[81*] Även om varan om och om igen blir såld, ett skeende som här ännu inte är aktuellt för oss, faller den i och med den sista definitiva försäljningen bort ur cirkulationens krets och går in i konsumtionens för att där tjäna som livsmedel eller produktionsmedel. (Noten saknas i franska upplagan. RS).
[82*] "Den" (penningen) "har ingen annan rörelse än den som den lånar av produkterna." (Le Trosne: a.a., s. 885.)
[83*] "Det är produkterna, som sätter den" (penningen) "i rörelse och bringar den att cirkulera ... Pengarnas omloppshastighet ersätter deras mängd. Vid behov flyttar de sig från hand till hand utan att ett ögonblick vara stilla." (Le Trosne: a.a., s. 915, 916.)
[84*] "Då penningen ... är det vanliga måttet vid köp och försäljning, tror envar, som har något att sälja men inte finner köpare, att brist på pengar i landet eller trakten är orsaken till att varorna blir liggande osålda, och så blir 'penningbristen' den allmänna klagan; men den beror på en stor villfarelse. Vad är det de människor i verkligheten behöver, som ropar efter mer pengar? ... Arrendatorn klagar ... han tror att han skulle kunna sälja sina produkter till goda priser, bara det funnes mer pengar i landet ... Vad han tydligen behöver, är inte pengar utan ett bra pris för sin spannmål och sina kreatur, som han ville men inte kan sälja ... Varför får han då inte ett sådant pris? Antingen finns det 1) för mycket spannmål och kreatur i landet, så att de flesta på marknaden liksom han själv vill sälja och bara några få köpa, eller 2) har det blivit stockning i marknadens vanliga avlastning genom export ... eller 3) går konsumtionen tillbaka, om befolkningen t.ex. på grund av fattigdom inte ger ut så mycket som förut för hushållet. Alltså är det inte en ökning av pengarna, som kunde hjälpa arrendatorn att få sälja sina produkter, utan avlägsnandet av någon av de nämnda tre orsakerna, vilka i själva verket trycker marknaden ... Köpmannen och krämaren behöver pengar på samma sätt, d.v.s. vad de saknar är avsättning för de varor de driver handel med, men marknaden har råkat i stockning ... En nation mår aldrig bättre, än när rikedomarna så snabbt som möjligt byter ägare." (Sir Dudley North: "Discourses upon Trade", London 1691, s. 11-15 f.). Herrenschwands humbugsmakerier går alla ut på att de motsägelser, som härrör ur varans natur och därför framträder i varucirkulationen, skulle kunna avlägsnas genom ökning av cirkulationsmedlen. Visst är det en illusion, när folk i allmänhet tror, att varje stockning i produktionen och omsättningen beror på brist på cirkulationsmedel, men därav följer ingalunda omvänt, att verklig brist på cirkulationsmedel, t.ex. som följd av officiellt fusk med "regulation of currency", inte å sin sida kan framkalla dylika stockningar.
[85*] "Det behövs ett bestämt mått av pengar för att hålla en nations handel i gång. En större eller mindre mängd skulle vålla avbräck. Det är precis på samma sätt som i en detaljhandel, där en viss mängd kopparmynt behövs för att växla silvermynt och utföra sådana betalningar, som inte kan ske med de minsta silvermynten ... Liksom antalet i butiken nödvändiga kopparmynt är beroende av antalet köpare och deras köpfrekvens, liksom också väsentligen av det minsta silvermyntets värde, så är på liknande sätt mängden av metalliska pengar (myntat guld och silver) som handeln behöver, beroende av bytenas antal och de enskilda beloppens storlek." (William Petty: "A Treatise on Taxes and Contributions", London 1667, s. 17). - Den Humeska teorin, att priserna beror på penningmängden, försvarades mot J. Steuart o. a. av A. Young i hans "Political Aritmetic", London 1774, där det finns ett särskilt kapitel: "Prices depend on quantity of money", s. 122 o. följ. Jag anmärker i "Till kritiken av den politiska ekonomin", (sv. uppl. s. 182): "Frågan om de cirkulerande myntens kvantitet skjuter han" (A. Smith) "stillatigande åt sidan, i det han helt felaktigt behandlar pengarna som enbart vara." Detta gäller endast, när A. Smith ex officio behandlar penningen. Emellanåt, t.ex. i kritiken av tidigare system av politisk ekonomi, uttalar han det riktiga: "Mängden av myntade Pengar rättar sig i varje land efter värdet av de varor, som därmed sättes i omlopp ... Värdet av de i ett land årligen köpta och sålda varorna fordrar en viss mängd pengar, som sätter varorna i omlopp och fördelar dem bland de egentliga förbrukarna; men mer är inte användbart. Omloppskanalen drar till sig en summa, tillräcklig för att fylla den, och släpper aldrig fram mer." ("Wealth of Nations", bd IV, kap. 1). På liknande sätt inleder A. Smith ex officio sitt verk med ett förhärligande av arbetsfördelningen. Efteråt, i sista boken om källorna till statsinkomsten, återger han i förbigående sin lärare A. Fergusons kritik över arbetsdelningen.
[86*] "Varornas priser kommer säkerligen att stiga i varje land, i samma grad som mängden av guld och silver ökar hos folket; där tvärtom mängden av guld och silver minskar, måste följaktligen priserna sjunka i relation till denna minskning." (Jacob Vanderlint: "Money answers all Things", London 1734, s. 5). En närmare jämförelse mellan Vanderlint och Humes "Essays" lämnar mig inte i minsta tvivel om att Hume kände till Vanderlints för övrigt betydande skrift och begagnade den. Åsikten att cirkulationsmedlens mängd bestämmer priserna, finns även hos Barbon och ännu äldre skriftställare. "Obehindrad handel", säger Vanderlint, "kan inte bringa skada utan endast stor fördel ... Ty om en nations kontantförråd därigenom minskar, vilket skyddstullar och importförbud skall förhindra, så kommer de nationer, som får kontanterna, snart att erfara att alla priser stiger ... Och våra manufakturprodukter och alla andra varor kommer att sjunka så mycket i pris, att handelsbalansen åter vändes till vår fördel, så att vi därigenom kan hämta tillbaka pengarna igen." (a.a., s. 44.)
[87*] Att varje enskilt varuslag är ett element i alla cirkulerande varors prissumma, är självklart. Men huru sinsemellan ojämförbara bruksvärden totalt skulle kunna utbytas mot ett lands guld- och silvermängd, är fullständigt obegripligt. Trollar man in hela varuvärlden i en enda totalvara, där varje vara utgör endast en bestämd del, får man fram detta sköna räkneexempel: Totalvaran = x ton guld. Vara A = en bestämd del av totalvaran = samma bestämda del av x ton guld. Montesquieu säger detta öppet: "Om man jämför den guld- och silvermängd, som finns i världen, med summan av de varor som finns, så är det säkert, att varje enskild produkt eller vara kan sättas lika med en bestämd del av ädelmetallens massa.[XXXIII*] Om vi nu antar, att det bara finns en enda vara i världen, eller att bara en enda är till salu, och att denna är delbar på samma sätt som pengar, så skulle en bestämd del av varan motsvara en lika stor del av penningförrådet, hälften av totalvaran hälften av penningförrådet o.s.v. ... Varupriserna bestämmes i själva verket alltid av förhållandet mellan varornas totalmängd och mynttecknens totalsumma." (Montesquieu: a.a., vol. III, s. 12, 13). Om den vidare utvecklingen av denna teori hos Ricardo, hans lärjunge James Mill, Lord Overstone o.s.v. se "Till kritiken av den politiska ekonomin" (sv. uppl. s. 177 ff.) Herr J. St. Mill lyckas med sin vanliga eklektiska logik att samtidigt förfäkta sin faders åsikt och den motsatta. Om man jämför texten i hans lärobok, "Principles of Political Economy", med företalet (i första upplagan), där han presenterar sig som nutidens Adam Smith, så vet man inte vad man skall beundra mest: naiviteten hos mannen eller hos publiken, som i god tro tog honom på köpet som en Adam Smith, till vilken han förhåller sig ungefär som general William Kars av Kars till hertigen av Wellington. Herr J. St. Mills varken omfångs- eller innehållsrika originalforskningar på den politiska ekonomins område finns alla uppställda i ordnade led i hans år 1844 utkomna lilla skrift: "Some unsettled Questions of Political Economy." - Locke påvisar direkt sammanhanget mellan guldets och silvrets värdelöshet och deras värdebestämning genom kvantiteten. "Då man har kommit överens om att förläna guld och silver ett fingerat värde ... så är det inre värde, som man kan finna i dessa metaller, ingenting annat än deras kvantitet." ("Some Considerations etc.", i "Works", ed. 1777, vol. II, s. 15).
[88*] Det ligger naturligtvis vid sidan av mitt ämne att behandla sådana detaljer som slagskatten.[XXXIV*] Men gentemot den romantiske sykofanten Adam Muller, som beundrar "den storartade liberalitet, varmed den engelska regeringen präglar mynt avgiftsfritt", [44] må följande omdöme av Sir Dudley North anföras: "Silver och guld har liksom andra varor sin ebb och flod. Då fartygslaster därav kommer från Spanien, förs de till Towern och myntas. Strax därefter behöver man guld eller silver i tackor för exportändamål. Om nu inga tackor finns, utan alltsammans är utmyntat, vad sker då? Man måste smälta ned. Detta innebär ingen förlust för ägaren, ty präglingen kostar honom ingenting. Men nationen får betala kalaset och binda kransar till åsneföda. Om köpmannen" (North var själv en av de största köpmännen på Karl II:s tid) "måste betala slagskatt, så skickade han inte utan särskilda skäl sitt silver till Towern, och myntade pengar skulle alltid ha ett högre värde än omyntat silver." (North: a.a., s. 18.)
[89*] "Om mängden av silvermynt aldrig överstiger vad som behövs för mindre betalningar, kan de inte hopas i sådana mängder, att de räcker till för större betalningar ... Användningen av guld vid större betalningar leder med nödvändighet även till dess användning i detaljhandeln. De som har guldmynt använder dem vid mindre inköp och får då silvermynt tillbaka som växelpengar. På detta sätt dras det överskott av silvermynt, som eljest skulle belasta detaljhandlaren, bort från honom och går ut i den allmänna cirkulationen. Men om det finns så mycket silver, att de små betalningarna sker utan tillskott av guld, kommer detaljisten att få in silver vid sina småförsäljningar, och då måste silver nödvändigtvis anhopas hos honom." (David Buchanan: "Inquiry into the Taxation and Commercial Policy of Great Britain", Edinburgh 1844, s. 248, 249.)
[90*] Finansmandarinen Wan Mao-in fick en dag idén att underställa Himmelens son ett projekt, vilket i hemlighet gick ut på att förvandla de kinesiska riksassignaterna till konvertibla banksedlar. I assignatkommitténs berättelse av april 1854 blir han grundligt tilltvålad. Huruvida han även fick den obligatoriska trakteringen med bambukäppar, omförmäles inte. "Kommittén", heter det i slutet av berättelsen, "har uppmärksamt övervägt hans projekt och finner, att det hela går ut på köpmännens fördel, och att ingenting är fördelaktigt för kronan." ("Arbeiten der Kaiserlich Russischen Gesandtschaft zu Peking über China. Aus dem Russischen von Dr K. Abel und F. A. Mecklenburg", Berlin 1858, bd I, s. 47 f.) Om guldmyntens ständiga metallförlust i cirkulationen säger, en "governor" för Bank of England såsom vittne inför House of Lords' Committee (om "Bankacts"): "Varje år blir en ny grupp av suveräner" (ordet ej taget i politisk mening: ett pund sterling heter sovereign [45]) "för lätt. Den grupp, som ena året passerar fullviktig, förlorar genom slitningen tillräckligt för att nästa år få vågskålens utslag mot sig." (House of Lords' Committee 1848, nr 429.)
[91*] Not till 2:a upplagan: Hur oklart även de bästa skriftställare, som behandlar penningväsendet, uppfattar penningens olika funktioner, visar t.ex. följande citat från Fullarton: "Vad beträffar vårt inhemska varuutbyte, så kan alla penningfunktioner, som vanligen ombesörjes av guld- och silvermynt, med samma verkan utföras av oinlösbara sedlar, som inte äger annat värde än det konstlade och konventionella som lagen ger dem. Detta är ett faktum, som enligt min mening ingen kan ifrågasätta. Ett värde av detta slag kunde tillgodose alla behov, som nu fylles av fullvärdiga mynt, ja, det kunde t.o.m. överta funktionen som måttstock för värde och pris, under förutsättning att sedelutgivningen hålles inom rimliga gränser." (Fullarton: "Regulation of Currencies", 2:a ed., London 1845, s. 21.) Alltså: eftersom penningvaran kan ersättas av värdesymboler i cirkulationen, är den överflödig som värdemätare och måttstock för priset!
[92*] Ur det faktum, att guld och silver såsom mynt eller i sin funktion uteslutande som cirkulationsmedel blir symboler för sig själva, härleder Nicholas Barbon regeringarnas rätt "to raise money",[XXXVI*] d.v.s. att t.ex. ge ett kvantum silver, benämnt groschen, namnet för ett större silverkvantum, såsom taler, och på så sätt betala borgenärerna groschen i stället för taler. "Penningen nöts och blir lättare, då den går genom flera händer ... Det är benämningen och präglingen och inte halten, som man tar hänsyn till vid handeln ... Det är regeringens auktoritet, som gör ett stycke metall till pengar." (N. Barbon: a.a., s. 29, 30, 45.)
[93*] "Rikedom på pengar är ingenting annat än ... rikedom på produkter, som förvandlats i pengar." (Mercier de la Rivière: a.a., s. 557). "Ett värde, som har uttryckts i produkter, har endast växlat form." (ibid. s. 486.)
[94*] "Genom detta förfarande håller de priserna på alla sina förnödenheter och varor så låga." (Vanderlint: a.a., s. 95, 96).
[95*] "Penningen är ... en pant." (John Bellers: "Essays about the Poor, Manufactures, Trade, Plantations, and Immortality", London 1699, s. 13.)
[96*] Köp i egentlig mening förutsätter nämligen, att varorna betalas med guld eller silver, som redan är varor i förvandlat skick eller resultat av försäljning.
[97*] Henrik III, aller kristligaste konung av Frankrike, rövade relikerna från klostren för att smälta ner silvret i dem. Man vet, vilken roll rovet av de delfiska tempelskatterna genom fokerna spelade i den grekiska historien. Hos de gamle tjänade som bekant templen som hemvist för varornas gud. De var "heliga banker". För fenicierna, ett handelsfolk par excellence, gällde penningen som alla tings förvandlade gestalt. Det var därför helt naturligt, att jungfrurna, som vid festerna för kärleksgudinnan låg med främlingar, offrade den som lön erhållna slanten åt gudinnan.
[98*] Guld? Röda, dyra guldet? Nej, I gudar! Jag bad på allvar. Rötter, klara himlar! Ej mer än så gör svart till vitt, fult fagert, ont gott, dum klok, feg tapper, lågsint ädel. Ha, gudar! Varför detta? Varför? Sådant bortlockar prästerna ur edra tempel, drar bolstret undan döende, som kry sig. Ja, denna röda slaven sliter lätt de helga band han knutit; signar satar, gör spetälsk man till Gud, befordrar tjuvar och ger dem knäfall, rang och värdighet med stadens senatorer; det är sådant som skaffar högtbedrövad änka man och kryddar henne, åt vars leda sällskap ett kurhus skulle kräkas, med sin balsam till majfrisk ros igen. - Fördömda slagg, du mänskosläktets gatunymf, som väcker bland folken uppror, ned i jorden med dig, där är din plats. - (Shakespeare: Timon av Aten, III: 3. Hagbergs övers.)
[99*] Ty ingen så fördärvlig sak har kommit upp bland människor som guldet; det slår städer kull; det jagar innebyggarna från hus och hem, det undervisar mästerligt och stämmer om ett dygdigt sinne till att öva snöda dåd, det öppnat människornas väg till allsköns brott och lett dem in på idel samvetslöshets värv. (Sophokles: Antigone, v. 295-301. Bernh. Risbergs övers.)
[100*] "Girigheten hoppas kunna dra fram själve Pluto ur jordens inre." (Athenaeus: "Deipnosophistai.")
[101*] "Att såvitt möjligt öka antalet säljare av varje vara, att så långt möjligt minska antalet köpare, det är kärnpunkterna, kring vilka den politiska ekonomins alla åtgöranden rör sig." (Verri: a.a., s. 52, 53.)
[102*] "För att driva handel behöver varje nation en viss summa kontanter, som fluktuerar och ibland är större, ibland mindre alltefter omständigheterna ... Dess svängningar, denna penningens ebb och flod, anpassar sig utan politikernas inblandning till de växlande situationerna ... De bägge skoporna arbetar växelvis: är det ont om pengar, utmyntas tackor; är det ont om tackor, smälter man ner mynt." (Sir D. North: a.a., efterskr. s. 3.) John Stuart Mill, en längre tid tjänsteman i Ostindiska kompaniet [47], bekräftar att i Indien silversmycken direkt nyttjas som skatt. "Silversmyckena tas ut till nedsmältning, när räntefoten är hög, och de vandrar tillbaka, när räntefoten sjunker." (J. St. Mill: "Evidence Reports on Bankacts", 1857, n. 2084, 2101.) Enligt en parlamentsrapport av 1864 angående den indiska importen och exporten av guld och silver [48] översteg år 1863 importen av guld och silver exporten med 19.367.764 p.st. Under de sista åtta åren före 1864 var importöverskottet av ädla metaller 109.652.917 p.st. Under detta sekel utmyntades i Indien mer än 200.000.000 p.st.
[103*] Luther skiljer på pengar som köpmedel och pengar som betalningsmedel. "Gör mig en tvilling[XL*] från Schadewacht, så att jag här inte kan betala och där inte köpa." (Martin Luther: "An die Pfarrherrn, wider den Wucher zu predigen", Wittenberg 1540.) [49]
[104*] Angående förhållandet mellan gäldenär och borgenär bland engelska handelsmän i början av 18:e årh.: "Här i England härskar bland köpmännen en anda av grymhet, som i inget annat samhällsskikt och i inget annat land i världen är att finna." ("An Essay on Credit and the Bankrupt Act", London 1707, s. 2.)
[105*] Not till 2:a upplagan: Av följande citat, hämtat ur min 1859 utkomna skrift, kan man se, varför jag i texten inte tar hänsyn till den motsatta formen: "Omvänt kan i processen P - V pengarna som verkligt köpemedel avyttras och varupriset sålunda realiseras, innan pengarnas bruksvärde realiseras eller varan avyttras. Detta äger t.ex. rum i prenumerationens alldagliga form. Eller i den form, i vilken den engelska regeringen köper opium av ryoterna i Indien ... På så sätt verkar emellertid pengarna blott i den redan bekanta formen av köpemedel ... Kapital avanceras (satsas) naturligtvis också i form av pengar ... men denna synpunkt faller inte inom den enkla cirkulationens horisont." (Marx: Till kritiken av den politiska ekonomin, sv. uppl., s. 147-148.)
[106*] Den penningkris, som omtalas i texten, och som är en speciell sida av varje produktions- och handelskris, måste noga skiljas från det speciella slag av kris, som också kallas penningkris, men som kan uppträda självständigt och som endast indirekt påverkar handel och industri. Penningkapitalet är rörelsecentrum för dessa kriser, och bankerna, börsen och finansvärlden är deras naturliga miljö. (Marx' not till 3:e upplagan.)
[107*] "Att kreditsystemet plötsligt slår över i monetärsystemet fogar den teoretiska förskräckelsen till den praktiska paniken, och cirkulationsagenterna ryser inför sina egna förhållandens ogenomträngliga hemlighet." (Karl Marx: "Till kritiken av den politiska ekonomin", sv. uppl., s. 155.) "De fattiga är arbetslösa, emedan de rika inte har de pengar som behövs för att ge dem arbete, trots att de är i besittning av samma jord och samma arbetskraft som förut för att producera livsmedel och kläder, detta som dock utgör en nations verkliga rikedom, inte pengarna." (John Bellers: "Proposals for raising a College of Industri", London 1696, s. 3.)
[108*] Exempel på hur sådana moment utnyttjas av "amis du commerce" ("handelns vänner"): "Vid ett visst tillfälle" (1839) "lyfte en gammal sniken bankir" (i City) "på pulpetlocket i sitt privatkontor och visade en vän rullar av banksedlar samt nämnde innerligt förnöjd, att det var 600.000 p.st. i sedlar, som han höll inne med för att framkalla penningknapphet. Efter kl. 3 på e.m. ämnade han släppa ut dem i marknaden." (The Theory of Exchanges. The Bank Charter Act of 1844", London 1864, s. 81.) Det halvofficiella organet "The Observer" anmärker den 24 april 1864: 'En del mycket underliga rykten är i omlopp om de medel som användes för att framkalla penningknapphet ... Hur tvivelaktigt det än må verka, att sådana knep kommit till användning, så är ryktena härom så utbredda, att de förtjänar ett omnämnande."
[109*] "Storleken av de försäljningar eller avtal, som avslutas under loppet av en dag, har inget inflytande på den penningmängd, som är i omlopp samma dag, men kommer i övervägande grad till uttryck i de mest olikartade växlar å penningsummor, som skall komma i omlopp i en mer eller mindre avlägsen framtid ... Växlar, som utställes idag, eller krediter, som öppnas idag, behöver inte ha någon likhet varken ifråga om antal, belopp eller löptid med de växlar som utställes eller krediter som öppnas imorgon eller nästa dag. Många av dagens växlar och krediter utjämnas snarare av en mängd förbindelser, vars ursprung fördelar sig på en hel rad tidigare terminer. Ofta sammanträffar växlar på 12, 6, 3 eller 1 månader just en viss dag och höjer på så sätt mängden av de förbindelser, som förfaller denna dag." (The Currency Question Reviewed; a letter to the Scotch people. By a Banker in England", Edinburgh 1845, s. 29, 30 f.)
[110*] Som exempel på hur föga verkliga pengar ingår i egentliga handelsoperationer, följer här en uppställning över ett av de största handelshusens i London (Morrison, Dillon Co.) penninginkomster och betalningar under ett år. Dess transaktioner år 1856, som omfattade flera miljoner p.st., är här reducerade till en miljon.
| Inkomster | p.st. | Utgifter | p.st. | |
|---|---|---|---|---|
| Växlar från banker och köp- män, betalbara a dato |
533.596 | Växlar, betalbara a dato | 302.674 | |
| Checker fr. d:o a vista | 357.715 | Checker på Londonbankirer | 663.672 | |
| Bank of Englands sedlar | 68.554 | Bank of Englands sedlar | 22.743 | |
| Andra banksedlar | 9.627 | Guld | 9.427 | |
| Guld | 28.089 | Silver och koppar | 1.484 | |
| Silver och koppar | 1.486 | |||
| Postanvisningar | 933 | Totalsumma | 1.000.000 | |
| Totalsumma | 1.000.000 | |||
| ("Report from the Select Committee on the Bankacts", juli 1858, s. LXXI.) | ||||
[111*] "Affärsrörelsens karaktär har ändrats sålunda, att i stället för utbyte av varor mot varor eller i stället för leverans och mottagande har kommit försäljning och köp och alla affärstransaktioner framstår nu som rena penningaffärer." (D. Defoe i "An Essay upon Public Credit", 3:e ed. London 1710, s. 8.)
[112*] "Penningen har blivit alla tings bödel." Finanskonsten är den "retort, i vilken en fruktansvärd mängd gods och varor bringas att avdunsta för att åstadkomma denna ödesdigra fällning." "Penningen förklarar krig mot mänskligheten." (Boisguillebert: "Dissertation sur la nature des richesses, de l'argent et des tributs", ed. Daire, "Économistes financiers", Paris 1843, vol. I, s. 413, 419, 417, 418.)
[113*] "Annandag pingst 1824", meddelar herr Craig den parlamentariska undersökningskommittén av 1826, "rådde en så oerhörd efterfrågan på banksedlar i Edinburgh, att bankerna kl. 11 inte hade en enda sedel kvar. Man skickade bud till olika banker för att köpa men kunde inte erhålla några, och många transaktioner kunde endast ordnas genom papperslappar. Men redan kl. 3 hade alla sedlar återvänt till bankerna, som de hade utgått ifrån. De hade bara gått ur hand i hand." Ehuru den sedelmängd, som genomsnittligt är i omlopp i Skottland, uppgår till mindre än 3 milj. p.st., blir ändå varje sedel som finns i bankerna, inalles ca 7 milj. p.st., satta i omlopp under vissa betalningsterminer. Vid dessa tillfällen har sedlarna en enda speciell uppgift att fylla, och så snart den är uppfylld, strömmar sedlarna tillbaka till de olika banker, som de kommer ifrån. (John Fullarton: "Regulation of Currencies", 2:a ed. London 1845, s. 86, not.) Som förklaring må tillfogas, att på Fullartons tid i Skottland sedlar och inte checker användes för depositioner.
[114*] På frågan, "om samma 6 miljoner skulle räcka till för cirkulationen, ifall 40 miljoner årligen omsattes i affärsrörelsen", svarar Petty med sitt vanliga mästerskap: "Jag svarar ja, ty om omsättningen sker i så korta terminer, vecka för vecka, som i affärer mellan fattiga hantverkare och lönarbetare, som får avlöning varje lördag, då skulle ju redan 40/52 miljoner täcka behovet av kontanter för en omsättning på 40 miljoner. Om däremot omsättningen sker kvartalsvis som hos oss ifråga om arrenden och skatter, så är 10 miljoner erforderliga. Om vi alltså antar, att omloppstiden ligger mellan 1 och 13 veckor, så får man ta ett medeltal och addera 10 med 40/52 miljoner, varav hälften utgör cirka 5½ miljoner. Detta belopp borde alltså vara tillräckligt." (William Petty: "Political Anatomy of Ireland 1672", ed. London 1691, s. 13, 14. [50].)
[115*] Därför är varje lagstiftning meningslös, som ålägger nationalbankerna att bilda reserver endast av den ädelmetall, som inom landet fungerar som pengar. Dylika "kära besvär" har t.ex. Bank of England många erfarenheter av. Angående de stora historiska epokerna ifråga om den relativa värdeförändringen mellan guld och silver se Karl Marx: Till kritiken av den politiska ekonomin, sv. uppl., s. 166 f.
Tillägg till 2:a upplagan. Sir Robert Peel sökte i sin bankakt av år 1844 avlägsna olägenheten på så sätt, att han tillät Bank of England att ge ut sedlar på basis av silvertackor, dock under förbehåll att silverreserven inte fick överskrida 1/4 av guldreserven. Silvrets värde fastställdes i enlighet med dess värde i guld på Londonbörsen.
Engels' anmärkning till 4:e upplagan: "Vi befinner oss åter i en period av stark värdeförändring mellan guld och silver. För ungefär 25 år sen var relationen mellan guld och silver 15½: 1. Nu (1890) är det ungefär 22:1, och silvret fortsätter alltjämt att falla. Detta är väsentligen en följd av förändringar i de bägge metallernas produktionssätt. Tidigare utvann man guld nästan uteslutande genom vaskning av guldhaltiga alluvialskikt, förvittringsprodukter av guldförande bergarter. Nu är denna metod otillräcklig och har trängts i bakgrunden till förmån för bearbetandet av själva de guldförande kvartsgångarna, en metod som tidigare endast bedrevs i andra hand, även om den är gammal och välkänd (Diodor, III 12-14). Å andra sidan gjordes nya, väldiga silverfynd i Klippiga bergen, och för både dessa och de mexikanska gruvorna ökade järnvägarna möjligheterna för tillförseln av moderna maskiner och bränsle och därmed för silverproduktion i större skala och med mindre omkostnader än förut. Men de bägge metallerna förekommer på mycket olika sätt i berget. Guldet är mest gediget men insprängt i försvinnande små mängder i kvartsen, varför hela gångbergarten måste krossas och guldet spolas ut eller dras ut med kvicksilver. På 1 miljon gram kvarts kommer då ofta knappt 1 till 3, mycket sällan 30 till 60 gram guld. Silver förekommer sällan gediget men i stället i särskilda malmer, som lätt kan skiljas från gångbergarten, och dessa malmer håller oftast från 40 till 90% silver. Eller också förekommer det i mindre mängder i koppar- och blymalm, som i och för sig är lönande att bearbeta. Redan härav framgår, att guldets produktionsarbete snarast har ökats, medan silvrets avgjort har minskats, varför det senares värdefall är helt naturligt. Detta värdefall skulle resultera i ännu större prisfall, om inte silverpriset ännu hölles uppe med konstlade medel. De amerikanska silverfyndigheterna har emellertid hittills endast till en mindre del gjorts tillgängliga, varför silvervärdet ännu en längre tid kommer att fortsätta att falla. Härtill måste än mer bidra den relativa minskningen av silverbehovet för bruks- och lyxändamål, där silvret ersättes av pläterade varor, aluminium etc. Härav får man ett begrepp om det utopiska i den bimetallistiska föreställningen, att man medelst en internationell tvångskurs skulle kunna skruva upp silvervärdet till den gamla proportionen 1:15½. Snarare kommer silvret att också på världsmarknaden alltmer förlora sin penningkvalitet."
[Denna förmodan, som Engels uttalade 1890, har sen dess alltmer gått i uppfyllelse, ehuru under tiden även guldproduktionen revolutionerats genom cyanidprocessen och man nu inte längre kan tala om att "guldets produktionsarbete snarast ökats". Värdeproportionen mellan silver och guld, som Engels ännu kunde ange till 1:22½, utgjorde redan 1902 1:39½, sjönk fram till 1906 till 30,1 för att 1909 åter stiga till 39,7. - K.]
[116*] Motståndarna till merkantilsystemet, vilket betraktade handelsbalansens utjämning genom guld och silver såsom världshandelns syfte, felbedömde å sin sida fullständigt världspengarnas funktion. Med utgångspunkt från Ricardo har jag utförligt påvisat, att den felaktiga uppfattningen angående de ädla metallernas internationella rörelse endast återspeglar den felaktiga uppfattningen av de lagar, som avgör cirkulationsmedlets mängd. ("Till kritiken av den politiska ekonomin", sv. uppl., s. 183 f.) Hans falska lärosats: "En ogynnsam handelsbalans är alltid endast följden av penningöverflöd ... Utförseln av metalliska pengar förorsakas av deras värdeminskning och är inte följden av utan orsaken till en ogynnsam handelsbalans", [51] finner man därför redan hos Barbon. "Handelsbalansen, om en sådan överhuvud förekommer, är inte orsaken till att pengar exporteras ur landet. Denna export är snarare följden av ädelmetallernas olika värde i de olika länderna." (N. Barbon. "A Discourse etc.", London 1696, s. 59, 60.) MacCulloch berömmer Barbon för denna antecipation, i "The Litterature of Political Economy, a classified catalogue", London 1845, men aktar sig visligen för att ens omnämna de naiva former, i vilka hos B. de absurda förutsättningarna för "currency principle" [52] ännu framträder. Kritiklösheten, ja oärligheten i denna katalog kulminerar i avsnitten om penningteorins historia, där MacCulloch svansviftar som en sykofant för Lord Overstone (exbankir Lloyd), som han kallar "facile princeps argentariorum" (bankirernas furste).
[117*] Så till exempel kan värdet krävas just i penningform vid subsidier, penninglån till krigföring eller till återupptagande av bankernas kontantbetalningar o.s.v.
[117a*] Not till 2:a upplagan: "Jag kunde verkligen inte önska ett mera övertygande bevis för att anhopningen av mynt i ett land med metallmyntfot är tillräcklig för att ombesörja varje internationell penningreglering, utan märkbart understöd från den allmänna omsättningen, än den lätthet varmed Frankrike, samtidigt som det led under följderna av en ödeläggande fientlig invasion, under loppet av knappt 27 månader betalade nästan 20 miljoner (p.st.) i krigsskadestånd, en avsevärd del därav därtill i metallmynt, till de allierade, utan märkbar minskning av den inhemska penningcirkulationen och utan oroväckande svängningar i växelkursen." (Fullarton: a.a., s. 141.) - Till 4:e upplagan tillfogade Engels: "Ett än mer slående bevis har vi i den lätthet, varmed samma Frankrike åren 1871-1873 på 30 månader var i stånd att erlägga en mer än tio gånger större krigsskadeersättning, likaledes till betydande del i metallpengar."
[118*] "Pengarna fördelar sig på nationerna i förhållande till deras behov ... i och med att de alltid attraheras av varorna." (Le Trosne: a.a., s. 916.) "Gruvorna, som ständigt skaffar fram guld och silver, levererar tillräckligt för att varje nation skall få den nödvändiga mängden." (Vanderlint: a.a., s. 40.)
[119*] "Växelkurserna stiger och faller varje vecka; vid en viss tid på året är de ogynnsamma för en viss nation, vid en annan tidpunkt under samma år är förhållandet omvänt." (N. Barbon: a.a., s. 39.)
[120*] Dessa olika funktioner kan råka i en farlig inbördes konflikt, så snart guld- och silverreserverna skall tjäna till inlösning av penningsedlar.
[121*] "Det guld som finns utöver vad den inhemska rörelsen behöver, utgör ett dött förråd och bringar ingen vinst för det land som äger det, utom om det självt exporteras eller importeras." (John Bellers: "Essays etc.", s. 13.) "Vad är att göra, om vi har för mycket myntade pengar? Vi kan smälta ned de bästa och göra om dem till praktfulla bordsserviser, fat och husgeråd av guld eller silver, eller vi kan exportera dem som varor till orter, där behov och efterfrågan finns, eller vi kan låna ut dem mot ränta på platser med hög räntefot." (Petty: "Quantulumcunque", s. 39.) "Penningen är endast statskroppens fett. Ett överflöd därav hindrar lika ofta dess rörelse, som en brist gör den sjuk ... Liksom fett underlättar musklernas spel, ger kroppen näring, om inga livsmedel finns tillhands, fyller ut ojämnheter och förskönar hela kroppen, så underlättar penningen statens rörelseförmåga, skaffar livsmedel från utlandet, om landet lider brist därpå, den utjämnar skuldfordringar ... och förskönar det hela; visserligen", avslutar han ironiskt, "mest dem, som redan har ganska mycket därav." (Petty: "Political Anatomy of Ireland", 1672, s. 14, 15 [50]).
[XI*] centner, förk. ctr, förr allmänt använd handelsvikt.
[XII*] bushel, engelskt rymdmått för torra varor = 1/8 quarter.
[XIII*] I 1:a upplagan följer här: Vi känner nu värdets substans. Det är arbetet. Vi känner dess storleksmått. Det är arbetstiden. Dess form, som karakteriserar värdet just som bytesvärde, återstår att analysera. Dessförinnan måste dock de redan funna bestämningarna något närmare klargöras.
[XIV*] substrat, underlag, grundval (jfr näringssubstrat).
[XV*] repeterur, ur som kunde fås att upprepa senaste klockslag, numera föråldrade.
[XVI*] Denna mening är ur franska upplagan. R. S.
[XVII*] Denna mening ur franska upplagan.
[XVIII*] I Hagbergs sv. Shakespeareöversättning kallas hon Madam Rapp.
[XIX*] Detta stycke finns inte i den franska upplagan.
[XX*] quidproquo: ordagrant "något för något", förväxling, förvandling.
[XXI*] Denna mening ur franska upplagan.
[XXII*] Denna mening ur franska upplagan.
[XXIII*] I not till franska upplagan upplyses, att däri alternativt nyttjas termerna "forme monnaie" och "forme argent" för originalets "Geldform". RS.
[XXIV*] Denna mening ur Kautskys folkupplaga.
[XXV*] Detta stycke ur Kautskys folkupplaga.
[XXVI*] Se Marx: Till kritiken av den politiska ekonomin, sv. uppl. s. 7.
[XXVII*] Här citerat efter Hagbergs Shakespeareövers.
[XXVIII*] glädjeflickor, prostituerade
[XXIX*] Marx anger inte närmare, var detta citat återfinnes. Det är sammansatt ur två olika ställen. Det ena finns i 17:13, det andra i 13:17. K. I 1917 års sv. övers. av NT lyder citatet sålunda: "Dessa hava ett och samma sinne, och de giva sin makt och myndighet åt vilddjuret." "- så att ingen får vare sig köpa eller sälja något, utom den som är märkt med vilddjurets namn eller dess namns tal. - IB.
[XXX*] Fortsättningen av detta stycke är utesluten i franska upplagan. RS.
[XXXI*] "Ytterst noggrant
är myntets skrot och korn nu prövat,
men säg mig, om du har det i din börs?" - IB.
[XXXII*] "medfången, medhängd", talesätt, ungefär = Den som sig i leken ger, får leken tåla. - IB.
[XXXIII*] Kautsky har här "Edelmetallmasse", medan 4:e upplagan har "Menge des Geldes". - IB.
[XXXIV*] slagskatt, även myntaccis, avgift för licensen att ombesörja myntpräglingen. - IB.
[XXXV*] "Det är bara första steget som kostar", ett gammalt ordspråk med vilket Madame du Deffand lär ha svarat kardinal Polignac, när han berättade om martyren Dionysius, som enligt legenden bar sitt avhuggna huvud från Montmartre till klostret S. Denis. - IB.
[XXXVI*] att höja myntvärdet
[XXXVII*] heliga ting, utanför den mänskliga handeln. - IB.
[XXXVIII*] "Låt oss vara rika eller låtsas rika."
[XXXIX*] I Sverige är väl, i synnerhet i våra dagar, förskottshyra vanligast. - IB.
[XL*] ett dåtida tyskt mynt, "Doppelthaler". - IB.
[XLI*] Detta stycke, som både här och hos Sandler följer Kautskys folkupplaga, är betydligt kortare i 4:e tyska upplagan. - IB.
[XLII*] Virement innebar, att skuldförbindelserna mellan bankernas kunder utjämnades inbördes mellan bankerna. - IB.
[XLIII*] Här har Marx antingen en liknelse, hämtad ur Bibeln (Ps. 42: 2): "Såsom hjorten trängtar till vattenbäckar, så trängtar min själ efter dig, o Gud", eller också är det en dold ordlek, varvid "hjorten" skulle syfta på den tyska finansdynastin Hirsch (Hjort). - IB.