Skrivet: I januari 1844.
Publicerat: I "Deutsch-Französischen Jahrbüchern",
Paris 1844.
Källa: Marx Engels Werke bd I, s. 499-524; "Umrisse zu
einer Kritik der Nationalökonomie".
Översättning: ?
Digitalisering: Jonas Holmgren
Följande artikel skrevs vintern 1843-44 i Manchester och utgjorde resultatet av Engels studier av engelsk nationalekonomi, tyska och franska kommunister (Engels arbetade samtidigt med studiet av den franska kommunismens historia och hade i detta skede en avsevärt mera positiv inställning till kommunismen än Marx), och engelska socialister. Utkastet skulle komma att spela en icke obetydlig roll såsom ett genombrottsverk för en vetenskaplig kritik av den borgerliga ekonomin och det borgerliga samhället. Dess stora och avgörande förtjänst, som får Marx att ännu 1859 i sitt förord till "Till kritiken av den politiska ekonomin" omnämna det som "Engels' geniala skiss", är att Engels förmår visa de dolda förutsättningarna bakom den klassiska ekonomins "naturmässiga" produktion -- dvs för första gången visa den ideologiska karaktären av vad man tidigare värderat som "ren" vetenskap. Det var inte svårt för Engels att demonstrera, hur just privategendomen såsom dold implikation i den moderna nationalekonomin invecklade densamma i en rad icke-produktiva motsägelser -- konkurrens-monopol, produktion-konsumtion osv, vars upplösning han nu utifrån sin nya helhetssyn förmådde ge en skiss av. Han kunde också visa, hur privategendomen i rörelse ständigt kom att hamna i motsättning till de sociala och etiska ideal den gjorde anspråk att vila på och kunde på så sätt ge en "jordisk" lösning på den borgerliga ideologins teodicé-problem: hur fattigdom och rikedom kunde ackumulera varandra ömsesidigt i ett samfund som vilar på principen om allas likaberättigande såsom varuägare.
Ehuru Engels' arbete tydligt visar att han kommit långt på vägen mot en materialistisk världsåskådning är han ännu delvis fixerad till vissa abstrakta föreställningar om en över klasserna stående moral och "humanitet", som hela tiden tycks utgöra drivkraften i hans kritik -- han visar övertygande endast hur bourgeoisin ideologiskt och teoretiskt ständigt måste inveckla sig i motsägelser och hur därför hyckleriet och dubbelmoralen hos denna samhällsklass på intet sätt är något löst påklistrat, utan låder vid själva dess väsen.
Nationalekonomin uppstod som en naturlig följd av handelns utveckling och med den framträdde i stället för det enkla ovetenskapliga schackrandet ett utbildat system av legalt bedrägeri, en komplett berikningsvetenskap.
Denna nationalekonomi eller berikningsvetenskap som uppstått ur köpmannakastens ömsesidiga avund och habegär bär på sin panna stämpeln av den mest vedervärdiga egoism. Man levde ännu i den naiva föreställningen att guld och silver utgjorde rikedomen, och kunde alltså inte nog skynda sig att överallt förbjuda utförseln av de "ädla" metallerna. Nationerna ställdes mot varandra som girigbukar, som var och en greppade om sin kära penningpåse med båda armarna och med avund och misstänksamhet blickade på sin granne. Alla medel uppbjöds för att avlocka de folk man stod i handelsförbindelse med så mycket kontanta penningar som möjligt och för att behålla de således lyckligt inbringade medlen innanför sina råmärken.
Det konsekventa genomförandet av denna princip skulle ha dödat handeln. Man började alltså att överskrida detta första stadium. Man insåg att kapitalet på kistbotten ligger dött, medan det ständigt förmerar sig då det befinner sig i cirkulation. Man blev alltså människovänligare, man sände ut sina dukater som lockfåglar för att de skulle dra andra med sig tillbaka, och insåg att det inte är farligt om man betalar A för mycket för hans vara, så länge man bara kan avyttra den till B för ett ännu högre pris.
På denna grundval byggde merkantilsystemet. Handelns inskränkt egoistiska karaktär undanskymdes snart. Nationerna kom varandra något närmare, de slöt handels- och vänskapsfördrag, de gjorde affärer med varandra och gjorde varandra allt möjligt gott för att uppnå större vinst. Men i grunden var det ändå det gamla penningbegäret och egoismen, och denna bröt då och då igenom i form av krig, vilka under detta skede alltid berodde på handelskonkurrensen. I dessa krig visade det sig också att handeln, liksom röveriet, vilade på nävrätten. Man drog sig alls inte för att genom våld eller list frampressa sådana fördrag som man betraktade som de bästa.
Huvudpunkten i hela merkantilsystemet är teorin om handelsbalansen. Då man nämligen ännu höll fast vid satsen att guld och silver utgör rikedomen, så betraktade man blott de affärer som fördelaktiga, som i sista hand inbringade landet kontanta penningar. För att avgöra detta jämförde man utförseln med införseln. Hade man större ut- än införsel så trodde man att differensen kommit in i landet i form av kontanta pengar, och trodde att ens rikedom ökat med denna differens. Ekonomernas konst bestod alltså i att sörja för att utförseln vid slutet av varje år uppvisade en förmånlig balans gentemot införseln, och på grundval av denna löjeväckande illusion har tusentals människor slaktats! Handeln har också sina korståg och sin inkvisition att erbjuda.
Sjuttonhundratalet, revolutionens århundrade, revolutionerade också ekonomin, men liksom alla revolutioner under detta århundrade var ensidiga och fastnade i en ren motsatsställning, liksom den abstrakta materialismen ställdes gentemot den abstrakta spiritualismen, liksom republiken mot monarkin, liksom det sociala kontraktet mot den gudomliga rätten, så nådde den ekonomiska revolutionen ej heller utöver den rena motsatsen. Förutsättningarna förblev överallt bestående. Materialismen angrep inte det kristliga föraktet mot och förnedrandet av människorna och ställde blott i stället för den kristliga guden naturen såsom något absolut gentemot människan. Politiken kom aldrig på att pröva statens förutsättningar i och för sig, ekonomin kom heller aldrig på idén att fråga efter privategendomens berättigande. Därför var den nya ekonomin blott ett halvt framsteg. Den tvingades att förråda och förneka sina egna förutsättningar, att ta sofisteri och hyckleri till hjälp för att dölja de motsägelser den invecklade sig i, för att komma till de slutsatser som den drevs till, inte genom sina förutsättningar utan genom århundradets humana anda. Så antog ekonomin en människovänlig karaktär; den undandrog producenterna sin gunst och vände sig till konsumenterna. Den föregav en helig avsky gentemot merkantilsystemets blodiga skräckvälde och förklarade handeln för ett vänskaps- och enhetsband mellan nationer liksom mellan individer. Allt var idel prakt och härlighet - men förutsättningarna gjorde sig snart nog åter gällande och framkallade i motsats till denna falskt skimrande filantropi den malthusianska befolkningsteorin, det råaste och mest barbariska system som någonsin existerat, ett system av förtvivlan, som slog allt vackert tal om människokärlek och världsmedborgarskap till marken. De framkallade och utvecklade fabrikssystemet och det moderna slaveriet som inte står det gamla efter i omänsklighet och grymhet. Den nya ekonomin, det på Adam Smiths "Wealth of Nations"[1] grundade systemet av handelsfrihet, visar sig som samma hyckleri, inkonsekvens och osedlighet som nu drabbar den fria mänskligheten på alla områden.
Var då det smithska systemet inget framsteg? Naturligtvis var det det, och därtill ett nödvändigt framsteg. Det var nödvändigt, emedan merkantilsystemet med sina monopol och inskränkningar måste störtas för att privategendomens sanna konsekvenser skulle träda i dagen. Det var nödvändigt att alla dessa småaktiga lokala och nationella hänsyn fick träda tillbaka, för att kampen i vår tid skulle bli förallmänneligad, mänsklig. Det var nödvändigt att privategendomens teori lämnade den rent empiriska, blott objektivt undersökande vägen och antog en vetenskaplig karaktär, som också gjorde den ansvarig för konsekvenserna och därigenom överförde saken till ett allmänt mänskligt plan, det var nödvändigt att den osedlighet som rymdes inom den gamla ekonomin stegrades till sitt maximum genom försöken att ljuga bort den och genom det hyckleri som var en nödvändig konsekvens av dessa försök. Allt detta låg i sakens natur. Vi erkänner gärna att vi först genom handelsfrihetens grundande och genomförande blivit i stånd att överskrida privategendomens ekonomi, men vi måste samtidigt också ha rätt att framställa denna handelsfrihet i hela dess teoretiska och praktiska intighet.
Vår dom måste bli desto hårdare ju mer de ekonomer vi har att uttala oss om tillhör vår egen tid. Ty under det att Smith och Malthus blott hade att utgå från enskilda brottstycken, hade de nyare ekonomerna framför sig hela det fulländade systemet. Alla konsekvenser var dragna, motsägelserna framgick tydligt nog, och ändå kom det aldrig till en prövning av premisserna, ändå tog de fortfarande på sig ansvaret för hela systemet. Ju närmare ekonomerna träder nutiden, desto längre avlägsnar de sig från ärligheten. Med varje tidens framsteg ökas med nödvändighet det sofisteri som krävs för att hålla ekonomin i takt med tidens krav. Därför är till exempel Ricardo skyldigare än Adam Smith och McCulloch och Mill skyldigare än Ricardo.
Den nyare ekonomin kan inte ens bedöma merkantilsystemet korrekt, eftersom den själv är ensidig och eftersom den ännu är behäftad med det förras förutsättningar. Först den ståndpunkt som höjer sig över motsättningen mellan de båda systemen, som kritiserar de bådas gemensamma förutsättningar och utgår från en rent mänsklig, allmän grundval, kommer att kunna anvisa båda deras riktiga ställning. Det kommer att visa sig att handelsfrihetens försvarare är värre monopolister än själva de gamla merkantilisterna. Det kommer att visa sig att under de nyas hycklande humanitet ett barbari lurar, som de gamla inte hade en aning om, att de gamlas begreppsförvirring ännu var enkel och konsekvent gentemot den tvetungade logiken hos deras angripare och att inget av de båda partierna skulle kunna anklaga det andra för någonting som inte skulle slå tillbaka på det självt. Därför kan inte heller den nyare liberala ekonomin förstå merkantilsystemets restauration genom List, medan saken för oss ter sig ganska enkel. Den liberala ekonomins inkonsekvens och dubbelsidighet måste med nödvändighet åter upplösas i sina beståndsdelar. Liksom teologin antingen måste gå tillbaka till den blinda tron eller gå framåt mot den fria filosofin, så måste handelsfriheten å ena sidan producera monopolens restauration och å andra sidan privategendomens upphävande.
Det enda positiva framsteg, som den liberala ekonomin gjort, är utvecklandet av privategendomens lagar. Dessa finns givetvis däri, om också inte utvecklade till sin yttersta konsekvens eller klart uttalade. Härav följer att försvararna av handelsfriheten har rätten på sin sida i alla de punkter, då striden står om det snabbaste sättet att bli rik, alltså i alla strikt ekonomiska kontroverser. Självfallet gäller detta i kontroverser med monopolisterna, inte med privategendomens motståndare, ty att dessa är i stånd att uttala sig riktigare i ekonomiska frågor har de engelska socialisterna för länge sedan praktiskt och teoretiskt bevisat.
Vi kommer alltså vid kritiken av nationalekonomin att undersöka de grundkategorier som blottlägger den motsägelse som handelsfrihetens system medfört och dra konsekvenserna för båda sidorna av denna motsägelse.
*
Uttrycket nationalrikedom har uppkommit först genom de liberala ekonomernas generaliseringsmani. Så länge privategendomen består har detta uttryck ingen mening. Engelsmännens "nationalrikedom" är mycket stor, och ändå är de det fattigaste folket under solen. Man måste antingen låta uttrycket helt falla, eller anta de förutsättningar som ger det en mening. Likaså uttrycken nationalekonomi, politisk, offentlig ekonomi. Denna vetenskap borde under nuvarande förhållanden heta privatekonomi, ty dess offentliga relationer finns där blott för privategendomens skull.
*
Privategendomens första konsekvens är handeln, utbytet av ömsesidiga behov, köp och försäljning. Denna handel måste under privategendomens herravälde, liksom varje aktivitet, bli till en omedelbar förvärvskälla för dem som driver handel, d.v.s. var och en måste sträva efter att sälja så dyrt som möjligt och köpa så billigt som möjligt. Vid varje köp och försäljning konfronteras alltså två människor med absolut motsatta intressen. Konflikten är avgjort fientlig, ty var och en känner den andres intentioner, vet att de står i motsats till hans egna. Den första följden är alltså å ena sidan en ömsesidig misstro, å andra sidan ett rättfärdigande av denna misstro, användandet av osedliga medel för genomförandet av ett osedligt syfte. Sålunda är exempelvis handelns första grundsats förtegenheten, hemlighållandet av allt som skulle kunna nedsätta värdet på den ifrågavarande artikeln. Konsekvensen härav: det är inom handeln tillåtet att dra nytta av okunnigheten, av motpartens förtroende och detta i största möjliga utsträckning, likaså att tillskriva sin vara lovvärda egenskaper som den inte besitter. Med ett ord, handeln är det legala bedrägeriet. Att praktiken står i överensstämmelse med denna teori kan varje köpman som fäster avseende på sanningen intyga åt mig.
Merkantilsystemet besatt ännu en viss friboren, katolsk rättframhet, och dolde inte det minsta handelns osedliga väsen. Vi har sett, hur det öppet förde sin egen gemena girighet till torgs. Nationernas ömsesidigt fientliga ställning under sjuttonhundratalet, handelskonkurrensens vedervärdiga avundsamhet var själva handelns naturliga konsekvenser. Den offentliga opinionen var ännu inte humaniserad, varför skulle man alltså dölja ting, som var enkla följder av handelns omänskligt fientliga väsen.
När emellertid den ekonomiske Luther, Adam Smith, kritiserade den dittillsvarande ekonomin, hade sakerna redan ändrat sig. Århundradet hade humaniserats, förnuftet hade gjort sig gällande, sedligheten hade börjat göra anspråk på sin eviga rätt. De frampressade handelsfördragen, handelskrigen, den kärva isoleringen hos nationerna kolliderade alltför mycket med det progressiva medvetandet. I stället för den katolska rätlinjigheten trädde det protestantiska hyckleriet. Smith bevisade att också humaniteten hade sin grund i handelns väsen, att handeln i stället för att vara "den yppigaste källa för tvedräkt och fiendskap" skulle kunna vara, måste bli, ett "band av enighet och vänskap mellan nationer liksom mellan individer" (jämför "Wealth of Nations"[2] bd IV, kap 3, § 2), ty det låg ju i sakens natur att handeln i stort sett vore fördelaktig för alla deltagande parter.
Smith hade rätt när han prisade handeln som human. Det finns inget absolut osedligt i världen; också handeln har en sida som hyllar sedlighet och mänsklighet. Men vilken hyllning. Nävrätten, medeltidens rena stråtröveri humaniserades då det övergick i handeln, handeln humaniserades då dess första stadium, som karakteriseras av förbud mot penningutförsel, övergick i merkantilsystemet. Nu humaniserades också detta. Naturligtvis ligger det i den handlandes intresse att ha ett gott förhållande till den som han köper billigt ifrån, liksom till den som han säljer dyrt till. Det är alltså mycket oklokt handlat av en nation om den uppammar en fientlig stämning hos sina leverantörer och kunder. Ju mera vänskapligt desto fördelaktigare. Detta är handelns humanitet, och denna hycklande metod att missbruka sedligheten för osedliga syften är handelsfrihetens stolthet. Har vi inte störtat monopolens barbari, utropar hycklarna, har vi inte spritt civilisationen till de mest avlägsna världsdelar, har vi inte förbrödrat folken och minskat krigens antal? Ja, allt detta har ni gjort, men hur har ni gjort det! Ni har förintat de små monopolen för att låta det enda stora grundläggande monopolet, egendomen, verka desto friare och hämningslösare. Ni har civiliserat jordens alla hörn för att vinna ny terräng för utvecklandet av ert låga habegär, ni har förbrödrat folken, men till ett brödraskap av tjuvar, och minskat krigens antal, för att kunna tjäna desto mer på freden, för att kunna driva de enskildas fientlighet, konkurrensens ärolösa krig till dess högsta spets! Var har ni någonsin gjort någonting av ren humanitet, i medvetande om intigheten i motsatsen mellan det allmänna och individuella intresset? Var har ni varit sedliga utan att ha vinning därav, utan att hysa osedliga egoistiska motiv i bakgrunden?
Sedan den liberala ekonomin gjort sitt bästa för att genom nationaliteternas upplösning förallmänneliga fiendskapen, att förvandla mänskligheten till en hord av blodtörstiga djur - och vad är konkurrenterna annat än det? - som slukar varandra av just den anledningen att var och en har samma intresse som de andra, återstår för dem, efter detta förarbete, blott ett steg till målet, familjens upplösning. För att genomföra denna kom deras egna vackra uppfinning, fabrikssystemet, till hjälp. Den sista resten av gemensamma intressen, familjens egendomsgemenskap, har undergrävts genom fabrikssystemet och - åtminstone här i England - redan bragts i upplösning. Det är någonting helt alldagligt att barnen, så snart de är i stånd att arbeta, det vill säga nio år gamla, använder sin lön för egen räkning, betraktar föräldrahemmet blott som ett matställe och betalar föräldrarna en viss summa för kost och logi. Hur kan det vara annorlunda? Vad annat kan följa ur intressenas isolering, som ju ligger till grund för handelsfrihetens system? Har en princip en gång satts i rörelse, arbetar den sig av egen kraft genom alla sina konsekvenser, ekonomerna må tycka vad de vill därom.
Men ekonomen vet själv inte vilken sak han tjänar. Han vet inte att han med alla sina egoistiska resonemang ändå bara utgör en länk i kedjan för mänsklighetens allmänna framåtskridande. Han vet inte att han med sitt upplösande av alla särintressen blott banar väg för den stora omvälvning som vårt århundrade står inför: mänsklighetens försonande med naturen och med sig själv.
*
Nästa kategori som sammanhänger med handeln är värdet. Om denna, liksom om alla andra kategorier existerar det ingen strid mellan äldre och nyare ekonomer, eftersom monopolisterna i sin iver att snabbast möjligt berika sig inte hade någon tid över att sysselsätta sig med kategorier. Alla stridsfrågor över sådana punkter utgår från de nyare.
Ekonomen, som lever på motsatser, har naturligtvis också ett dubbelt värde: det abstrakta eller reala värdet och bytesvärdet. Om realvärdets väsen rasade en längre strid mellan engelsmännen, som bestämde produktionskostnaderna såsom uttrycket för realvärdet, och fransmannen Say, som föregav att detta värde borde mätas efter tingets brukbarhet. Striden har hållit sig svävande sedan början av detta århundrade och har somnat in, inte avgjorts. Ekonomerna kan inte avgöra någonting.
Engelsmännen - McCulloch och Ricardo i synnerhet - påstår alltså att det abstrakta värdet av ett ting bestämmes genom produktionskostnaderna. Väl att märka det abstrakta värdet, icke bytesvärdet, exchangeable value, värdet i handeln - det vore någonting helt annat. Varför är produktionskostnaderna värdets mått? Emedan - hör nu på! - ingen under normala omständigheter skulle sälja en sak för mindre än vad dess produktion kostat honom - konkurrensförhållandena lämnade åt sidan. Men vad har vi här, då det inte rör sig om handelsvärdet, att göra med "försäljning"? Där har vi ju på nytt handeln med i spelet, som vi ju just skulle ha lämnat utanför - och vilken handel! En handel, där huvudsaken, konkurrensförhållandet, inte skall tas med i beräkningen! Först ett abstrakt värde, nu också en abstrakt handel, en handel utan konkurrens, d.v.s. en människa utan kropp, en tanke utan hjärna till att producera tankar. Och tänker ekonomen då inte på att det i den mån konkurrensen lämnas åt sidan inte finns någon garanti för att producenten just säljer sin vara till produktionskostnaderna? Vilken förvirring!
Vidare! Låt oss för ett ögonblick medge att allting är så som ekonomen säger. Om vi antar att någon med oerhörd möda och enorma kostnader tillverkade någonting helt onyttigt, någonting som ingen människa efterfrågade, är då också detta värt sina produktionskostnader? Alls inte, säger ekonomen, vem skulle köpa det? Där har vi alltså på en gång icke blott den ökända sayska brukbarheten, utan - i och med "köpandet" - därtill ett konkurrensförhållande. Det är inte möjligt för ekonomen att ens för ett ögonblick hålla fast vid sin abstraktion. Icke blott det som han med möda vill avlägsna, konkurrensen, utan också det som han angriper, brukbarheten, ställer sig i varje ögonblick i vägen för honom. Det abstrakta värdet och dess bestämning genom produktionskostnaderna är just blotta abstraktioner, oting.
Men låt oss nu ännu en gång för ett ögonblick ge ekonomen rätt - hur vill han då bestämma produktionskostnaderna åt oss, utan att ta konkurrensen med i beräkningen? Vi skall vid undersökningen av produktionskostnaderna se att också denna kategori är baserad på konkurrensen, och det visar sig här åter hur litet ekonomen kan genomföra vad han hävdar.
Om vi nu går över till Say, så finner vi samma abstraktion. Brukbarheten hos ett ting är någonting rent subjektivt, någonting som icke låter sig absolut avgöras - åtminstone så länge man driver omkring i sina motsatser. Enligt denna teori borde nödvändiga behovsartiklar besitta mera värde än lyxartiklar. Det enda möjliga sättet att nå ett någorlunda objektivt, skenbart generellt avgörande beträffande den större eller mindre brukbarheten hos ett ting, är under privategendomens herravälde att ta hänsyn till konkurrensförhållandet, och just detta skall ju lämnas åt sidan. Om man emellertid inför konkurrensförhållandet, så kommer också produktionskostnaderna in, ty ingen kommer att sälja för mindre än vad han själv lagt ut på produktionen. Också här övergår motsatsens ena sida ofrivilligt i den andra.
Låt oss försöka bringa klarhet i denna förvirring. Värdet hos ett ting innesluter båda de faktorer som av de stridande parterna åtskilts med våld och, som vi har sett, utan framgång. Värdet är produktionskostnadernas förhållande till brukbarheten. Den närmaste användningen av värdet är avgörandet om en sak överhuvudtaget skall produceras, d.v.s. om brukbarheten uppväger produktionskostnaderna. Först därpå kan det bli tal om att använda värdet för byte. Produktionskostnaderna för två ting satta lika, så kommer brukbarheten att vara det avgörande momentet vid bestämmandet av deras relativa värden.
Denna grundval är den enda rättmätiga grundvalen för utbytet. Om man emellertid utgår från denna, vem skall då avgöra brukbarheten hos tinget? De inblandades blotta åsikter? På så sätt kommer i varje fall endera att bli bedragen. Eller någon bestämning som vilar på tingets inneboende användbarhet, oavhängig av berörda parter och omöjlig att för dem till fullo inse? På så sätt kan utbytet blott komma till stånd genom tvång, och båda parter anser sig bedragna. Man kan inte upphäva denna motsats mellan tingets verkliga inneboende brukbarhet och bestämmandet av denna brukbarhet, mellan bestämmandet av brukbarheten och de bytande parternas frihet, utan att upphäva privategendomen, och så snart denna är upphävd kan det inte längre vara tal om något utbyte som det nu existerar. Värdebegreppets praktiska tillämpning kommer då att inskränka sig till avgöranden rörande produktionen och detta är dess egentliga sfär.
Hur står sakerna för närvarande? Vi har sett, hur värdebegreppet våldsamt söndertrasats, och hur dess olika sidor var och en utropats som dess hela sanning. Produktionskostnaderna som i förväg förvanskats genom konkurrensen, skall gälla för själva värdet, likaså den blott subjektiva brukbarheten - ty någon annan kan det för närvarande inte finnas. För att hjälpa dessa lama definitioner på benen, måste i båda fallen konkurrensen tas i anspråk, och det bästa är att hos engelsmännen konkurrensen får företräda brukbarheten gentemot produktionskostnaderna, medan den omvänt hos Say gentemot brukbarheten vill införa produktionskostnaderna. Men vilket slags brukbarhet, vilket slags produktionskostnader inför den! Dess brukbarhet beror på tillfälligheterna, på modet, på de rikas lynne, dess produktionskostnader går upp och ner med det tillfälliga förhållandet av tillgång och efterfrågan.
Skillnaden mellan realvärde och bytesvärde vilar på ett faktum - nämligen att värdet hos ett ting skiljer sig från den så kallade ekvivalent som gives för det i handeln, d.v.s. att denna ekvivalent inte är någon ekvivalent. Denna så kallade ekvivalent är tingets pris, och om ekonomen vore hederlig, så skulle han använda detta ord i stället för "handelsvärde". Men han måste alltfort bibehålla skenet, att priset på något sätt sammanhänger med värdet, på det att handelns osedlighet inte klart skall bringas i dagen. Att emellertid priset bestämmes genom växelverkan mellan produktionskostnader och konkurrens, är helt riktigt och en av privategendomens grundläggande lagar. Detta var det första som ekonomen fann, denna rent empiriska lag, och härifrån abstraherade han så fram sitt realvärde, d.v.s. priset vid en tidpunkt när konkurrensförhållandet är i balans, när efterfrågan och tillgång täcker varandra. Då återstår naturligtvis produktionskostnaderna, och detta kallar då ekonomen realvärde under det att det blott är en av prisets bestämdheter. Så står emellertid allting inom ekonomin på huvudet. Värdet, som är det ursprungliga, prisets källa, görs avhängigt detta, sin egen produkt. Som bekant är denna uppochnedvändning abstraktionens väsen, vilket man finner hos Feuerbach.
*
Enligt ekonomen består produktionskostnaderna för en vara av trenne element: jordräntan för den nödvändiga jordbiten för att producera råvaran, kapitalet med en vinst, och lönen för det arbete som krävs för produktionen och bearbetandet. Det visar sig emellertid genast att kapital och arbete är identiska, eftersom ekonomerna själva medger att kapital är "upplagrat arbete". Sålunda återstår för oss blott tvenne sidor, den naturliga, objektiva, marken, och den mänskliga, subjektiva, arbetet som innesluter kapitalet - och förutom kapitalet därtill ett tredje som inte ekonomen tänker på, jag avser det intellektuella element som rymmes i uppfinningen, i tänkandet, vid sidan av det blotta arbetets fysiska. Vad har ekonomen med uppfinningsförmågan att göra? Kommer då inte alla uppfinningar flygandes utan hans medverkan? Har någon av dem kostat honom något? Varför skall han alltså bekymra sig därom vid beräkningen av sina produktionskostnader? För honom är jord, kapital, arbete rikedomens betingelser, och något övrigt behöver han inte. Vetenskapen angår honom inte. Om den genom Berthollet, Davy, Liebig, Watt, Cartwright o.s.v. berett honom gåvor, som i oändlig grad gynnat honom och hans produktion - vad rör det honom? Något sådant förstår han inte att värdera, vetenskapens framsteg går utöver hans siffror. Men för ett förnuftigt tillstånd, som nått utöver den klyvning av intressen som äger rum hos ekonomen, tillhör det andliga elementet naturligtvis produktionens element och kommer också inom ekonomin att finna sin plats bland produktionskostnaderna. Och då är det naturligtvis tillfredsställande att veta hur vårdandet om vetenskapen också i materiellt avseende ger utbyte, att veta att en enda vetenskaplig upptäckt, som James Watts ångmaskin, under de första femtio åren av sin existens inbringat världen mer än den från sin begynnelse lagt ut på vetenskapens främjande.
Vi har alltså två produktionselement i verksamhet: naturen och människan, och den senare ånyo i fysiskt och andligt avseende. Vi kan nu återvända till ekonomen och hans produktionskostnader.
*
Allt som inte kan monopoliseras saknar värde, säger ekonomen. Detta är en sats som vi senare närmare skall undersöka. Om vi säger saknar pris, så är satsen riktig för det tillstånd som vilar på privategendomen. Om marken vore lika lätt att erhålla som luften, så skulle ingen människa betala jordränta. Då det inte förhåller sig så, utan då utsträckningen av den i varje speciellt fall tillgängliga marken är inskränkt, betalar man en jordränta för den jord som tagits i anspråk, d.v.s. monopoliserats, eller erlägger en köpesumma för den. Det är emellertid mycket förvånande att, efter att ha fått sig denna lärdom om jordvärdets uppkomst till livs, från ekonomerna behöva höra att jordräntan utgör skillnaden mellan räntebeloppen på den lönsamma och den sämsta jord som lönar sig att odla. Detta är som bekant den definition av jordräntan som först fullständigt utvecklats av Ricardo. Denna definition är visserligen i praktiken riktig, om man förutsätter att ett fall i efterfrågan ögonblickligen verkar på jordräntan och omedelbart avför en motsvarande kvantitet av den sämsta odlade jorden från odling. Detta är emellertid inte fallet, definitionen är därför otillräcklig. Därtill omfattar den inte jordräntans orsak och måste redan av denna anledning falla. Överste T P Thompson, medlemmen i ligan mot spannmålslagarna, förnyade i motsats till denna definition Adam Smiths och lade en grundval för den. Enligt honom utgör jordräntan förhållandet mellan dem som konkurrerar om att få bruka jorden och den begränsade kvantiteten av disponibel jord. Här finns åtminstone en återgång till jordräntans uppkomst, men denna förklaring utesluter jordens varierande fruktbarhet, på samma sätt som den ovanstående utesluter konkurrensen. Vi har alltså på nytt två ensidiga och därför halva definitioner på ett objekt. Vi kommer liksom vid värdebegreppet att vara tvungna att åter sammanfatta dessa båda bestämningar för att finna den riktiga bestämningen som följer ur själva tingets utveckling och därför omfattar all praxis. Jordräntan är förhållandet mellan jordens avkastningsförmåga, den naturliga sidan (som återigen består i de naturliga anlagen och den mänskliga odling, som tillhandahåller arbete för förbättringar) och den mänskliga sidan, konkurrensen. Ekonomerna kan skaka på huvudet åt denna "definition", men de kommer till sin förskräckelse att se att den innefattar allt som har med saken att göra.
Jordägaren har ingenting att anklaga köpmannen för. Han bedriver röveri, genom att monopolisera jorden. Han rövar, genom att för egen räkning exploatera den befolkningsökning som stegrar konkurrensen och därmed värdet på hans jord, genom att han såsom en källa till personliga fördelar utnyttjar vad som icke kommit till stånd genom hans personliga göranden utan genom en ren tillfällighet. Han driver rov när han utarrenderar, i det att han snor åt sig de förbättringsanläggningar som hans arrendator gjort. Detta är hemligheten bakom den ökande rikedomen hos de stora jordägarna.
De axiom som kvalificerar jordägarens förvärvssätt som röveri, nämligen att var och en har rätt till produkten av sitt arbete, eller att ingen skall skörda det han inte har sått, är inte våra. Det första utesluter plikten att försörja sina barn, det andra utesluter varje generation från rätten att existera, eftersom varje generation tillträder den föregående generationens kvarlåtenskap. Dessa axiom är fastmera konsekvenser av privategendomen. Antingen följer man dess konsekvenser till slutet eller uppger man den som premiss.
Ja, själva den ursprungliga appropriationen rättfärdigas genom påståendet om den tidigare gemensamma egendomsrätten. Vart vi än vänder oss leder oss alltså privategendomen till motsägelser.
Att schackra bort jorden var det sista steget till självbortschackrandet, ty jorden är vårt allt i allo, den första betingelsen för vår existens. Det var och är intill denna dag en osedlighet som blott överträffas av självföryttrandets osedlighet. Och den ursprungliga appropriationen, monopoliseringen av jorden av ett litet antal människor, uteslutandet av de övriga från deras livsbetingelser, står det senare bortschackrandet av jorden inte efter vad det gäller osedlighet.
Om vi här på nytt låter privategendomen falla, reduceras jordräntan till sitt sanna innehåll, till den förnuftiga åskådning som väsentligen ligger till grund därför. Det värde som såsom jordränta åtskilts från jorden återvänder först då till själva jorden. Detta värde som bör mätas genom produktionsförmågan hos lika ytor vid lika kvantiteter nedlagt arbete, går visserligen in såsom en del av produktionskostnaderna vid produktens värdebestämning. Det är liksom jordräntan förhållandet mellan produktionsförmåga och konkurrens, men den sanna konkurrensen, såsom den i sinom tid skall utvecklas.
*
Vi har sett hur kapital och arbete ursprungligen var identiska. Vidare ser vi ur ekonomens egna framställningar hur kapitalet, arbetets resultat i produktionsprocessen, genast åter blir till substrat, till material för arbetet, hur alltså den åtskillnad mellan kapital och arbete som för ett ögonblick uppkommit ånyo omedelbart upphäves i de bådas enhet. Och ändå skiljer ekonomen kapitalet från arbetet, ändå håller han fast vid denna kluvenhet, utan att vid sidan av den erkänna enheten annat än såsom en definition av kapitalet: "upplagrat arbete". Den klyvning mellan kapital och arbete som följer ur privategendomen är ingenting annat än arbetets egen tveklyvning som motsvarar detta kluvna tillstånd och framgår därur. Och sedan detta åtskiljande fullbordats, delar sig kapitalet ännu en gång i det ursprungliga kapitalet och den vinst, det tillskott till kapitalet, som det emottagit under produktionsprocessen, ehuru själva praktiken genast åter lägger denna vinst till kapitalet och på så sätt åter sätter den i rörelse. Ja, själva vinsten spaltas åter upp i räntor och egentlig vinst. I räntorna har oförnuftigheten hos denna uppsplittring drivits till spetsen. Räntans osedlighet, belöningen utan arbete, för det blotta långivandet, är dock så uppenbar och av det fördomsfria folkmedvetandet, som i sådana här ting för det mesta har rätt, sedan länge genomskådad ehuru den ligger i själva privategendomens natur. Alla dessa fina uppspaltningar och divisioner uppstår ur kapitalets ursprungliga åtskiljande från arbetet och genom fulländandet av denna åtskillnad i mänsklighetens uppspaltning i kapitalister och arbetare, en uppspaltning, som för varje dag blir allt skarpare utvecklad och vilken, som vi skall se, alltid måste skärpas. Detta åtskiljande, liksom det redan betraktade åtskiljandet av jorden från kapital och arbete, är emellertid i sista instans en omöjlighet. Det är helt omöjligt att avgöra, hur stor andel jorden, kapitalet och arbetet har i en bestämd produkt. De tre storheterna är inkommensurabla. Jorden fram bringar råmaterialet, men inte utan kapital och arbete, kapitalet förutsätter jord och arbete, och arbetet förutsätter åtminstone jord, för det mesta också kapital. De tre faktorernas förrättningar är helt väsensskilda och omöjliga att mäta med ett fjärde gemensamt mått. Om det alltså under nuvarande förhållanden råder en fördelning av produktionsresultatet mellan de tre elementen, så finns det inget i dem inneboende mått, utan ett helt främmande, godtyckligt mått avgör: konkurrensen eller den raffinerade rätten hos den starkare. Jordräntan förutsätter konkurrensen, kapitalvinsten bestämmes enbart genom konkurrensen, och hur det förhåller sig med arbetslönen skall vi snart se.
Om vi låter privategendomen falla så faller alla dessa onaturliga uppspaltningar. Skillnaden mellan räntor och vinst faller, kapital är ett intet utan arbete, utan rörelse. Vinsten reducerar sin betydelse till den vikt, som vid bestämningen av produktionskostnaderna kapitalet har att lägga i vågskålen, och blir så något kapitalet tillhörande, liksom detta självt går tillbaka i sin ursprungliga enhet med arbetet.
*
Arbetet, huvudfaktorn i produktionen, "rikedomens källa", den fria mänskliga aktiviteten, råkar illa ut hos ekonomen. Liksom kapitalet redan åtskilts från arbetet, så klyves nu arbetet åter och för andra gången. Arbetets produkt konfronterar det såsom lön, är åtskild från detsamma och kommer likaledes, som vanligt, att bestämmas genom konkurrensen, då det för arbetets andel i produktionen, som vi har sett, inte finns något fast mått. Om vi upphäver privategendomen så faller också denna onaturliga åtskillnad; arbetet är sin egen lön, och den sanna innebörden hos den tidigare utgivna arbetslönen kommer i dagen: arbetets betydelse vid bestämningen av produktionskostnaderna för ett ting.
*
Vi har sett att till slut allting strålar samman i konkurrensen, så länge privategendomen består. Den är ekonomens huvudkategori, hans älsklingsdotter som man ständigt daltar och kelar med - och se nu på, vilket medusahuvud som kommer att växa fram.
Privategendomens första konsekvens var klyvningen av produktionen i två motsatta sidor, den naturliga och den mänskliga. Jorden, som utan människans fruktbringande insats är död och steril, och den mänskliga aktiviteten vars första betingelse är just jorden. Vi såg vidare hur den mänskliga aktiviteten åter upplöstes i arbete och kapital och hur dessa sidor ånyo fientligt konfronterade varandra. Vi hade alltså redan kampen mellan de tre elementen, i stället för deras ömsesidiga samverkan. Nu kommer därtill att privategendomen drar med sig uppsplittringen av vart och ett av dessa element. Ett jordstycke ställs mot det andra, ett kapital mot det andra, en arbetskraft mot den andra. Med andra ord: eftersom privategendomen isolerar var och en inom hans råa enskildhet och emedan var och en ändå har samma intresse som sin nästa, så kommer varje jordägare, kapitalist och arbetare att såsom fiende konfrontera sina likar. Genom detta antagoniserande av likartade intressen just på grund av deras likhet har osedligheten hos mänsklighetens nuvarande tillstånd fulländats, och denna fulländning är just konkurrensen.
*
Konkurrensens motsats är monopolet. Monopolet var merkantilisternas fältrop, konkurrensen de liberala ekonomernas. Det är lätt att inse att denna motsats återigen är helt och hållet innehållslös. Varje konkurrerande part måste önska att inneha monopol, vare sig han är arbetare, kapitalist eller jordägare. Varje mindre sammanslutning av konkurrenter måste önska att ha monopol gentemot alla andra. Konkurrensen beror av intresset, och intresset skapar i sin tur monopolet. I korthet: konkurrensen övergår i monopolet. Å andra sidan så kan monopolet inte hejda konkurrensens ström, ja det skapar självt konkurrensen, liksom exempelvis ett importförbud eller höga tullar just frambringar smugglandets konkurrens. Konkurrensens motsägelse är helt identisk med själva privategendomens. Det ligger i varje enskilds intresse att besitta allt, men i det gemensammas intresse ligger att alla besitter lika mycket. Sålunda är det allmänna och individuella intresset varandra helt motsatta. Konkurrensens motsägelse innebär att var och en måste önska sig monopol, under det att gemenskapen såsom sådan förlorar genom monopolet och alltså måste avlägsna det. Ja, konkurrensen förutsätter redan monopolet, nämligen egendomens monopol - och här framträder ånyo liberalernas hyckleri - och så länge egendomens monopol består, så länge är monopolets egendom likaberättigad. Ty också det en gång givna monopolet är egendom. Vilken jämmerlig halvhet är det alltså att angripa de små monopolen och låta det grundläggande monopolet bestå. Och om vi härtill lägger den tidigare nämnda satsen hos ekonomen att ingenting har värde som inte kan monopoliseras, att alltså ingenting som inte medger denna monopolisering kan inträda i denna konkurrenskamp, så ter sig vårt påstående, att konkurrensen förutsätter monopolet, fullständigt berättigad.
*
Konkurrenslagen innebär att efterfrågan och tillgång alltid och just därför aldrig kompletterar varandra. De båda sidorna har åter slitits isär och förvandlats till varandras bjärta motsatser. Tillgången befinner sig alltid strax bakom efterfrågan, men kommer aldrig helt att täcka den. Den är antingen för stor eller för liten, motsvarar aldrig efterfrågan eftersom under nuvarande aningslösa tillstånd hos mänskligheten ingen vet, hur stor den ena eller den andra är. Om efterfrågan är större än tillgången så stiger priset, och därigenom stimuleras tillgången. Då den senare uppträder på marknaden faller priserna och då den blir för stor, så kommer prisfallet att bli så stort att efterfrågan därigenom åter stimuleras. Så håller det på, aldrig råder det ett sunt tillstånd, utan en ständig växling mellan överretning och förslappning, som utesluter allt framåtskridande, ett evigt vinglande utan att någonsin komma till målet. Denna lag med sin ständiga utjämning, där det som på ena stället förlorats återvinnes på det andra, finner ekonomen underbar. Den är hans stolthet, han kan inte se sig mätt på den och beskådar den under alla möjliga och omöjliga förhållanden. Och ändå är det uppenbart att denna lag är en ren naturlag, ingen andlig lag. En lag som frambringar revolutionen. Ekonomen kommer dragandes med sin vackra teori om efterfrågan och tillgång, bevisar för er att "man aldrig kan producera för mycket", och praktiken svarar med handelskriser, som återvänder lika regelbundet som kometerna och som nu i genomsnitt drabbar oss vart femte till vart sjunde år. Handelskriserna har under de senaste åttio åren kommit lika regelbundet som tidigare de stora farsoterna, och har medfört större elände, större osedlighet än dessa (jämför Wade, "History of the Middle and Working Classes", London 1835, sid 211)[3]. Naturligtvis bekräftar dessa handelsrevolutioner lagen, de bekräftar den till fullo, men på ett annat sätt än ekonomen vill få oss att tro. Vad skall man anse om en lag som blot t kan göra sig gällande genom periodiska revolutioner? Det är just en naturlag som beror på de berördas bristande medvetenhet. Om producenterna såsom sådana visste hur mycket konsumenterna behövde, skulle de organisera produktionen, skulle de fördela den mellan sig. Då vore konkurrensens svängningar och dess tendens till kriser omöjliga. Producera medvetet som människor, inte såsom uppsplittrade atomer utan artmedvetande och ni har övervunnit alla dessa artificiella och ohejdbara motsättningar. Så länge ni fortsätter att producera på nuvarande omedvetna, tanklösa sätt som är underkastat slumpens välde, så länge kommer ni att ha handelskriser. Dessa måste successivt bli alltmera universella, d.v.s. allt värre än de föregående, måste utarma en allt större mängd småkapitalister och påtagligt öka massan av den klass som lever blott av sitt arbete, d.v.s. mängden arbete som måste sysselsättas, våra ekonomers huvudproblem. Till slut kommer den att framkalla en social revolution av ett slag som ekonomernas skolmästarvisdom aldrig kunnat drömma om.
Prisernas eviga svängningar, som uppstått genom konkurrensförhållandet, berövar fullkomligt handeln det sista spåret av sedlighet. Om värde talas det inte längre. Samma system som förefaller att lägga sådan vikt vid värdet, som ger värdets abstraktion i penningen äran av en särskild existens - samma system förstör genom konkurrensen allt inneboende värde och förändrar för alla ting deras inbördes värdeförhållanden dagligen och stundligen. Vad blir det i denna röra av möjligheten av ett på sedlig grundval vilande utbyte? I denna ständiga rörelse upp och ner måste var och en söka efter det fördelaktigaste ögonblicket för köp och försäljning. Var och en måste bli spekulant, d.v.s. skörda där han inte sått, berika sig genom andras förluster, spekulera i andras olycka eller utnyttja tillfället för egen vinning. Spekulanten räknar alltid med katastrofer, i synnerhet missväxter, han använder sig av allt, som exempelvis på sin tid branden i New York, och höjdpunkten av osedligheten är börsspekulationen i aktier, vari historien och därmed mänskligheten degraderas till ett medel för att tillfredsställa habegäret hos de spekulerande och hasarderande. Den ärlige "solide" köpmannen må icke fariseiskt förhäva sig över börsspelet - jag tackar dig Gud o.s.v. Han är lika dålig som börsspekulanterna, han spekulerar lika mycket som de, han måste det, eftersom konkurrensen tvingar honom till det. Hans handel rymmer alltså samma osedlighet som deras. Konkurrensförhållandets sanning är konsumtionsförmågans förhållande till produktionsförmågan. I ett människovärdigt tillstånd kommer det inte att finnas någon annan konkurrens än denna. Samhället kommer att räkna ut, vad det kan åstadkomma med hjälp av de medel som står till dess förfogande, och alltefter det förhållande som råder mellan denna produktionsförmåga och massan av konsumenter att bestämma i vad mån man måste stegra eller minska produktionen, i vad mån man måste tillåta eller inskränka lyxen. För att emellertid riktigt kunna bedöma detta förhållande och den stegring av produktionsförmågan som man kan vänta sig av ett förnuftigt samhällstillstånd må mina läsare studera de engelska socialisternas skrifter och delvis också Fouriers.
Den subjektiva konkurrensen, tävlan mellan olika kapital, mellan olika arbeten o.s.v. kommer under dessa förhållanden att inskränka sig till en tävlingsanda som är grundad i den mänskliga naturen och som hittills blott av Fourier någorlunda tillfredsställande utvecklats. Efter upphävandet av de motsatta intressena kommer den att inskränkas till sin egen och förnuftiga sfär.
*
Kampen kapital mot kapital, arbete mot arbete, jord mot jord driver in produktionen i ett feberaktigt tillstånd, där alla naturliga och förnuftiga förhållanden ställes på huvudet. Inget kapital kan klara konkurrensen från de andra, om det inte utvecklar den allra högsta grad av aktivitet. Inget stycke jord kan odlas med något utbyte, om det inte ständigt stegrar sin produktionsförmåga. Ingen arbetare kan klara sig gentemot sina konkurrenter, om han inte ägnar all sin kraft åt arbetet. Överhuvudtaget kan ingen som ger sig in i konkurrenskampen hålla ut annat än med den högsta anspänning av sina krafter, utan att uppge alla sant mänskliga syften. Följden av denna överspänning å ena sidan är med nödvändighet förslappning å den andra. När svängningarna i konkurrensen är ringa, när efterfrågan och tillgång, konsumtion och produktion är nästan lika, så måste det i produktionsutvecklingen inträda ett stadium, där så mycket övertalig produktionskraft finns för handen, att nationens stora massa inte har något att leva av, att folket svälter ihjäl på grund av överflödet. I detta vansinniga läge, i denna levande absurditet befinner sig England redan sedan avsevärd tid. Om produktionen visar starkare svängningar, vilket den till följd av ett sådant tillstånd med nödvändighet måste göra, så inträder det en växling mellan blomstring och kris, mellan överproduktion och stagnation. Ekonomen har aldrig kunnat förklara dessa vansinniga förhållanden. I ett försök att förklara dem uppfann han befolkningsteorin, som är lika vansinnig, ja ännu vansinnigare än denna motsättning mellan rikedom och elände som råder sida vid sida. Ekonomen fick inte inse sanningen. Han fick inte inse att denna motsättning var en enkel följd av konkurrensen, eftersom i sådant fall hela hans system skulle falla samman.
För oss är saken lätt att förklara. Den produktionsförmåga som står mänskligheten till buds är omätbar, något oändligt. Jordens fruktbarhet låter sig genom användande av kapital, arbete och vetenskap stegras i det oändliga. Det "överbefolkade" Storbritannien kan enligt våra duktigaste ekonomers och statistikers beräkningar (jfr Alisons "Principle of population", band 1 kap 1-2)[4] på tio år nå dithän, att där kan produceras tillräckligt med spannmål för sex gånger den nuvarande befolkningen. Kapitalet tillväxer dagligen, arbetskraften växer med befolkningen, och vetenskapen hjälper människorna att mer och mer tämja naturkrafterna. Denna omätliga produktionsförmåga skulle, om den behandlades medvetet och i allas intresse, snart minska det arbete mänskligheten hade att utföra till ett minimum. I konkurrensens händer sker samma sak, men med motsatt innebörd. En del av landet kommer att odlas på bästa sätt, medan en annan - i Storbritannien och på Irland 30 miljoner acres god jord - ligger öde. En del av kapitalet cirkulerar med oerhörd hastighet, en annan ligger på kistbotten. En del av arbetarna arbetar fjorton, sexton timmar om dagen, medan en annan står passiv och overksam och svälter. Vi kan också få samma ojämnhet i tiden: idag går handeln bra, efterfrågan är högst betydande, alla arbetar, kapitalet omsättes med underbar hastighet, jordbruket blomstrar, arbetarna arbetar sig sjuka - i morgon inträder en stagnation, jordbruket lönar inte mödan, stora jordområden ligger oodlade, kapitalet slutar att flöda, arbetarna har ingen sysselsättning och hela landet dras med överflödig rikedom och överflödig befolkning.
Denna sakernas utveckling får ekonomen inte erkänna såsom normal ty då måste han, som sagt, uppge hela sitt konkurrenssystem. Han måste inse ihåligheten i sin motsats mellan produktion och konsumtion, mellan överflödig befolkning och överflödig rikedom. Men eftersom faktum nu en gång inte lät sig ljugas bort, måste man uppfinna befolkningsteorin för att bringa fakta i samklang med teorin.
Malthus, upphovet till denna lära, påstår att befolkningen ständigt trycker på livsförnödenheterna, att den ökas i samma förhållande som produktionen och att tendensen hos befolkningen att öka utöver vad de tillgängliga livsförnödenheterna tillåter är orsaken till allt elände, alla laster. Ty då det finns alltför många människor måste de på ena eller andra sättet röjas undan, antingen våldsamt dö eller svälta ihjäl. När emellertid detta skett uppstår åter en lucka, vilken genast fylles igen genom befolkningens tillskyndan, och så börjar det gamla eländet på nytt. Ja, detta förhållande råder alltid, inte blott i civiliserat utan också i naturtillstånd. Vildarna på Nya Holland, av vilka det går en på varje kvadratmile, lider lika mycket av överbefolkning som England. Om vi kort sagt vill vara konsekventa, så måste vi medge att jorden redan var överbefolkad när det blott existerade en enda människa. Följden av denna utläggning är nu att, då just de fattiga är de övertaliga, skall man inte göra något annat för dem än att så lindrigt som möjligt låta dem svälta ihjäl, övertyga dem om att man inte kan ändra på förhållandena och att det för hela deras klass inte finns någon annan räddning än en ringast möjliga fortplantning. Eller om detta inte går att genomföra så är det bäst att en statlig inrättning för ett smärtfritt avlivande av de fattigas barn, som "Marcus"[5] föreslagit, inrättas, varefter varje arbetarfamilj får inneha två och ett halvt barn, och överskjutande barn smärtfritt skall dödas. Att ge allmosor vore en förbrytelse eftersom det skulle befrämja tillväxten av den övertaliga befolkningen, men det är mycket bra om man gör fattigdomen till en förbrytelse och fattighusen till straffanstalter, vilket redan skett i England genom den "liberala" nya fattiglagen.[6] Det är visserligen sant att denna teori mycket illa stämmer med Bibelns lära med Guds och hans skapelses fullkomlighet, men "det är en dålig vederläg gning att anföra Bibeln emot fakta"!
Skall jag längre utveckla konsekvenserna av denna infama, skändliga lära, denna avskyvärda hädelse mot naturen och mänskligheten? Här har vi äntligen ekonomens osedlighet driven till sin yttersta spets. Vad är alla krig och fasor inom monopolsystemet gentemot denna teori? Och just denna är hörnstenen i det liberala systemet av handelsfrihet, vilken drar hela byggnaden med sig i fallet. Ty om konkurrensen här kan påvisas såsom orsaken till eländet, fattigdomen, förbrytelserna, vem vill sedan föra dess talan?
Alison har i sitt ovan citerade verk skakat den malthusska teorin genom att anföra jordens produktionsförmåga. Han satte mot den malthusska principen det faktum att varje vuxen människa kan producera mera än hon själv förbrukar, ett faktum utan vilket mänskligheten inte skulle kunna förökas, ja, inte ens bestå, ty varav skulle annars de uppväxande leva? Alison går inte till sakens kärna, och kommer därför till slut till samma resultat som Malthus. Han bevisar visserligen att Malthus' princip är oriktig men kan inte förneka de fakta som lett fram till denna princip.
Om Malthus inte hade betraktat saken så ensidigt så skulle han ha sett att den övertaliga befolkningen eller arbetskraften alltid är förknippad med ett övermått av rikedom, kapital och jordegendom. Befolkningen är alltför stor blott där produktionskraften är för stor. Tillståndet i varje överbefolkat land, särskilt i England, vid den tid då Malthus skrev och framledes, visar detta på det allra tydligaste. Detta var de fakta, som Malthus hade att betrakta i deras helhet; hade han betraktat dem, så skulle han ha kommit till ett riktigt resultat. I stället tog han fasta på ett av dem, lämnade de andra utan avseende och kom därför till ett vansinnigt resultat. Det andra felet han begick var att förväxla livsförnödenheter med sysselsättning. Att befolkningen ständigt trycker på betingelserna för sysselsättningen, att det kan sysselsättas lika många människor som det produceras, i korthet att produktionen av arbetskraft hittills reglerats genom konkurrenslagen och därför också varit utsatt för de periodiska kriserna och svängningarna, är ett faktum som det är Malthus' förtjänst att ha fastslagit. Men betingelserna för sysselsättningen är inte detsamma som livsförnödenheterna. De förmeras blott som ett slutresultat av utökningen av maskinkraften och kapitalet medan livsförnödenheterna förmeras så snart produktionsförmågan överhuvudtaget i någon mån ökas. Här träder en ny motsättning inom ekonomin i dagen. Ekonomens efterfrågan är inte den verkliga efterfrågan, hans konsumtion är en artificiell sådan. För ekonomen är blott den en verklig efterfrågare, en verklig konsument, som har en ekvivalent att erbjuda i gengäld för det som han emottar. Då det emellertid är ett faktum att varje vuxen människa producerar mera än han själv kan förbruka, att barn är som träd, vilka i övermått återgäldar de utlägg man haft för dem - och detta är väl fakta? - så borde man tycka att varje arbetare måste kunna producera mycket mera än han behöver, och att samhället därför gärna skulle vilja förse honom med allt han behövde. Man skulle tycka att en stor familj vore en mycket eftertraktad skänk för samhället. Men ekonomen med sitt primitiva synsätt vet inte av någon annan ekvivalent än den som betalas honom i handfasta konkreta penningar. Han sitter så fast i sina motsättningar, att de mest slående fakta bekymrar honom lika litet som de mest vetenskapliga principerna.
*
Vi förintar helt enkelt motsägelsen genom att upphäva den. Med sammansmältandet av hittills motsatta intressen försvinner motsättningen mellan överbefolkning å ena sidan och överflödande rikedom å den andra, försvinner det underbara faktum, underbarare än alla religionens under tillsammantagna, att en nation måste svälta ihjäl mitt i sin rikedom och sitt överflöd, försvinner det vansinniga påståendet att jorden inte har förmågan att föda människorna. Detta påstående är den kristliga ekonomins yttersta konsekvens - och att vår ekonomi väsentligen är kristen skulle jag ha kunnat bevisa i varje sats, hos varje kategori, och jag skall också i sinom tid göra det. Den malthusska teorin är blott det ekonomiska uttrycket för den religiösa dogmen om motsättningen mellan ande och natur och den därur följande syndfullheten hos båda. Denna motsättning, som för religionens vidkommande tillsammans med den själv sedan länge upplösts, hoppas jag också på det ekonomiska området ha kunnat påvisa intigheten av. Jag kommer för övrigt inte att acceptera något försvar av den malthusska teorin som inte först utifrån sina egna principer förklarar hur ett folk av idel överflöd kan svälta ihjäl, och samtidigt bringa detta i samklang med förnuft och fakta.
Den malthusska teorin är för övrigt ett helt och hållet nödvändigt stadium som fört oss oändligt långt. Vi har genom den, liksom överhuvudtaget genom ekonomin blivit uppmärksamma på jordens och mänsklighetens produktionsförmåga och efter övervinnandet av denna ekonomiska förtvivlan är vi för alltid försäkrade mot fruktan för överbefolkningen. Vi har ur den vunnit de allra starkaste ekonomiska argumenten för en social omvandling, ty också om Malthus helt och hållet hade rätt måste man genast företa denna omvälvning eftersom blott denna, blott den ökade bildning bland massorna som skulle bli följden därav, skulle kunna möjliggöra den moraliska inskränkning av fortplantningsdriften som själve Malthus framställer som det verksammaste och enklaste motmedlet mot överbefolkning. Vi har genom den lärt känna mänsklighetens djupaste förnedring, dess beroende av konkurrensförhållandena. Den har visat oss hur privategendomen i sista hand gjort människan till en vara, vars produktion och förintelse också i sista hand hänger på efterfrågan, liksom hur konkurrenssystemet därigenom slaktat miljoner människor och dagligen fortsätter att göra det. Allt detta har vi sett, och allt detta manar oss att upphäva denna mänsklighetens förnedring genom att upphäva privategendomen, konkurrensen och de antagonistiska intressena.
Låt oss nu, för att beröva den allmänna fruktan för överbefolkning all grund, ännu en gång återvända till förhållandet mellan produktionskraft och befolkning. Malthus gör en beräkning, som han baserar hela sitt system på. Befolkningen tillväxer i geometrisk progression: 1 + 2 + 4 + 8 + 16 + 32 o.s.v., jordens produktionskraft i aritmetisk: 1 + 2 + 3 + 4 + 5 + 6. Differensen är uppenbar, skräckinjagande, men är den riktig? Var är det bevisat att jordens fruktbarhet ökas i aritmetisk progression? Jordens utsträckning är begränsad, låt gå för det. Den arbetskraft som man kan använda på denna yta stiger med befolkningen. Låt oss till och med anta att produktionens ökning genom arbetets ökning inte alltid står i förhållande till arbetet, så återstår ändå ett tredje element som naturligtvis aldrig räknas för ekonomerna, vetenskapen, och dess framåtskridande är lika oändligt och åtminstone lika snabbt som befolkningens. Vilka framgångar har inte jordbruket i detta århundrade blott kemin att tacka för, ja, enbart två män - Sir Humphrey Davy och Justus Liebig? Vetenskapen förmeras emellertid åtminstone i samma utsträckning som befolkningen. Denna tillväxer i förhållande till föregående generations storlek, medan vetenskapen tillväxer i förhållande till den kunskapsmängd som överlämnats från föregående generation, således under normala förhållanden också i geometrisk progression - och vad är omöjligt för vetenskapen? Det är emellertid löjligt att tala om överbefolkning så länge "Mississippidalen har tillräckligt med obrukad jord för att kunna hysa hela Europas befolkning"[7], så länge överhuvudtaget blott en tredjedel av jorden kan betraktas såsom uppodlad och produktionen på denna tredjedel i sin tur kan stegras sexfalt eller mer genom användandet av redan nu kända förbättringsmetoder.
*
Konkurrensen ställer alltså kapital mot kapital, arbete mot arbete, jordegendom mot jordegendom, och därtill vart och ett av dessa element mot de båda andra. I kampen segrar den starkare, och vi skall, för att kunna förutsäga utgången av denna kamp, undersöka de kämpandes styrka. Först och främst är jordegendom och kapital vart och ett starkare än arbetet, ty arbetaren måste arbeta för att leva, medan jordägaren kan leva av sin jordränta och kapitalisten av sina räntor, i nödfall av sitt kapital eller av den kapitaliserade jordegendomen. Följden därav är att blott det allra nödvändigaste, de blotta existensmedlen tillfaller arbetet, under det att den största delen av produkten fördelas mellan kapital och jordegendom. Den starkare arbetaren driver också den svagare, det större kapitalet det mindre, den större jordegendomen den mindre ut från marknaden. Praktiken bekräftar denna slutsats. De fördelar som storfabrikanten och dito köpmannen har framför den mindre, storgodsägaren gentemot ägaren av någon enstaka morgen[8] är välbekanta. Följden härav är att storkapitalet och den stora jordegendomen redan under vanliga förhållanden enligt den starkares rätt slukar småkapitalet och den mindre jordegendomen - en centralisering av ägandet. Vid handels- och jordbrukskriser försiggår denna centralisering mycket snabbare. Storegendomen förmeras överhuvudtaget mycket snabbare än den mindre, eftersom en mycket mindre del bortgår i form av utgifter för egendomen. Denna centralisering av ägandet är hos privategendomen en lika nödvändig lag som alla andra. Mellanklasserna måste mer och mer försvinna, tills världen är indelad i miljonärer och fattighjon, i storgodsägare och fattiga daglönare. Alla lagar, all uppdelning av jordegendomen, all eventuell sönderdelning av kapital är fåfäng - detta resultat måste följa och kommer att följa om inte dessförinnan en total omgestaltning av de sociala förhållandena, en sammansmältning av de antagonistiska intressena, ett upphävande av privategendom en inträffar.
Den fria konkurrensen, våra samtida ekonomers honnörsord, är en omöjlighet. Monopolet hade åtminstone avsikten, även om man inte kunde genomföra den, att skydda konsumenterna från bedrägeri. Avskaffandet av monopolet öppnar emellertid dörren på vid gavel för bedrägeriet. Ni säger, att konkurrensen i sig själv har ett motmedel mot bedrägeriet, ty ingen kommer att köpa dåliga saker - d.v.s. var och en måste vara en kännare av alla handelsartiklar, och detta är en omöjlighet - därav nödvändigheten av monopolet, som också visar sig vad gäller många artiklar. Apoteken, exempelvis, måste således ha ett monopol. Och den viktigaste artikeln, penningen, har rentav mest behov av monopol. Det cirkulerande mediet har varje gång, i den mån det upphört att vara ett statsmonopol, medfört en handelskris, och de engelska ekonomerna, bland andra dr Wade, medger också här nödvändigheten av ett monopol. Men monopolet skyddar inte heller mot falska pengar. Man må vända och vrida på frågan som man vill, det ställer sig lika svårt, monopolet ger upphov till den fria konkurrensen och denna åter till monopolet. Därför måste båda falla och denna svårighet övervinnas genom att man upphäver den princip som gett upphov därtill.
*
Konkurrensen har genomsyrat alla våra levnadsförhållanden och fulländat det ömsesidiga slaveri som människorna nu håller varandra i. Konkurrensen är den stora drivfjädern som ständigt sporrar vår gamla och slokande sociala ordning, eller snarare oordning, till aktivitet, men som också vid varje ny ansträngning förtär en del av de sinande krafterna. Konkurrensen behärskar mänsklighetens numerära framåtskridande, den behärskar också dess sedliga. Var och en som är någorlunda bekant med brottsstatistiken måste ha slagits av den egendomliga regelbundenhet med vilken brotten varje år fortskrider, med vilken vissa orsaker ger upphov till vissa förbrytelser. Spridningen av fabrikssystemet har överallt fått till följd en ökning av brottsligheten. Man kan, som man ofta nog gjort i England, med städse exakt noggrannhet varje år förutsäga antalet häktningar, kriminalfall, ja, antalet mord, inbrott, småstölder o.s.v. för en storstad eller en region. Denna regelbundenhet bevisar att också brottsligheten styres av konkurrensen, att samhället producerar en efterfrågan på förbrytelser, som motsvaras av en vederbörlig tillgång, att de luckor som uppstår genom häktningar, deportationer eller avrättningar genast utfylles av andra, liksom varje lucka i befolkningen genast utfylles av nykomlingar, med andra ord att förbrytelserna på samma sätt utövar ett tryck mot straffmedlen som befolkningen utövar mot sysselsättningsmedlen. Hur rättvist det under dessa omständigheter, bortsett från alla andra, är att bestraffa förbrytare överlåter jag att avgöra till mina läsare. För mig gäller det här blott att påvisa utsträckningen av konkurrensen till det moraliska området och att visa vilken djup degradering privategendomen medfört för människorna.
*
I kapitalets och jordens kamp mot arbetet har de båda förra elementen ännu en särskild fördel gentemot arbetet - vetenskapens bistånd, ty också denna är under nuvarande förhållanden riktad mot arbetet. Nästan alla mekaniska uppfinningar är exempelvis föranledda av brist på arbetskraft, så i synnerhet Hargreaves', Cromptons och Arkwrights bomullspinnmaskiner. Aldrig någonsin har arbetet varit föremål för hög efterfrågan utan att en uppfinning härigenom uppstår, som i betydande grad ökar produktionskraften, och således dämpar efterfrågan på mänskligt arbete. Englands historia från 1770 tills nu är et ständigt bevis på detta. Den senaste stora uppfinningen i bomullspinneriet, selfacting mule, föranleddes helt och hållet av efterfrågan på arbete och den stigande lönen, den fördubblade maskinarbetet och inskränkte därigenom handarbetet till hälften, ställde hälften av arbetarna utan sysselsättning och sänkte därigenom lönen för de andra till hälften. Den omintetgjorde sammanhållningen bland arbetarna gentemot fabrikanterna och förstörde den sista gnuttan av kraft med vilken arbetet ännu framhärdat i den ojämna kampen mot kapitalet (jfr dr Ure, "Philosophy of Manufactures", band 2).[9] Ekonomen säger nu visserligen att i sista hand maskineriet i alla fall är fördelaktigt för arbetarna, eftersom det gör produktionen billigare och därigenom skapar en större marknad för dess produkter och således till slut på nytt sätter de från arbetet utestängda arbetarna i sysselsättning. Helt riktigt; men glömmer då ekonomen här att produktionen av arbetskraft regleras genom konkurrensen, att arbetskraften ständigt trycker på medlen för sysselsättningen, att således ånyo konkurrenterna om arbetet blir för många när dessa fördelar skulle inträda och att de därigenom gör denna fördel helt illusorisk, under det att nackdelen, det plötsliga undandragandet av existensmedlen för den ena och lönefallet för den andra hälften av arbetarna inte är illusorisk? Glömmer ekonomen, att uppfin ningarnas framåtskridande aldrig stagnerar, att denna nackdel således förevigas? Glömmer han att en arbetare vid den genom vår civilisation så oändligt stegrade arbetsdelningen blott kan leva, om han kan användas vid denna bestämda maskin för detta bestämda lilla arbete? Att övergången från en sysselsättning till en annan, en nyare, för den vuxne arbetaren nästan alltid är en total omöjlighet?
När jag avhandlar maskineriets verkningar kommer jag till ett annat, avlägsnare tema, fabrikssystemet. Och att här behandla detta har jag varken tid eller lust till. Jag hoppas för övrigt snart få tillfälle att utförligt utveckla den avskyvärda osedligheten hos detta system och skoningslöst uppvisa ekonomens hyckleri som här framträder i all sin glans.[10]
[1] Adam Smith, "An Inquiry into the Nature and Causes of the Wealth of Nations", [5:e uppl. i 3 volymer,] London 1789. [Först utgiven i 2 volymer, London 1776]
[2] En senare upplaga, antagligen London 1835-1839
[3] John Wade, "History of the Middle and Working Classes", 3rd ed, London 1835.
[4] Archibald Alison, "The Principles of Population, and their Connection with Human Happiness", vol 1-2, London 1840.
[5] "Marcus" - Pseudonym för författaren av några broschyrer som på slutet av 1830-talet utkom i England och där den människofientliga malthusska teorin predikades.
[6] Avser den nya "fattiglag" som antogs i England 1834. Denna lag medgav blott en form av hjälp för de fattiga: man spärrade in dem i arbetshus under fängelseregim och tvångsarbete. Dessa arbetshus kallades av folket "fattiglagsbastiljer".
[7] Archibald Alison, a a sid 548 vol 1.
[8] äldre tyskt, något varierande ytmått för jord, c:a 1/4 ā 1/3 hektar
[9] Andrew Ure, "The Philosophy of Manufactures ..." London 1835.
[10] Engels syftar på det arbete över Englands
sociala historia som han samlat material till under sin vistelse där 1842-44.
Engels hade för avsikt att i detta verk ta in ett särskilt kapitel om de
engelska arbetarnas läge. Senare ändrade Engels sin plan och beslöt att ägna ett
särskilt arbete åt det engelska proletariatet, vilket han också gjorde efter sin
återkomst till Tyskland. ("Die
Lage der arbeitenden Klasse in England", Leipzig 1845)