Källa: Marx Engels Werke bd XXIII, s. 11-802; "Das
Kapital. Band I. Kritik der politischen Ökonomie".
Översättning: Ivan Bohman
Digitalisering: Jonas Holmgren
Korrektur: -
Varucirkulationen är kapitalets utgångspunkt. Varuproduktion och utvecklad varucirkulation, handel, utgör de historiska förutsättningarna för dess uppkomst. Världshandel och världsmarknad inleder i 16:e århundradet kapitalets moderna livshistoria.
Om vi bortser från varucirkulationens materiella innehåll, från bytet av olika bruksvärden, och endast betraktar de ekonomiska former, som denna process skapar, så finner vi som dess sista produkt penningen. Denna sista produkt av varucirkulationen är kapitalets första manifestationsform.
Historiskt uppträder kapitalet överallt gentemot jordegendomen närmast i form av pengar, såsom penningförmögenhet, köpmanskapital och ockerkapital.[122*] Det krävs dock ingen återblick på kapitalets uppkomsthistoria för att känna igen penningen som dess första uppenbarelseform. Samma historia utspelas dagligen inför våra ögon. Varje nytt kapital framträder i första akten på scenen, d.v.s. marknaden, varumarknaden, arbetsmarknaden eller penningmarknaden, såsom pengar, pengar som genom bestämda processer skall förvandlas till kapital.
Pengar som pengar och pengar som kapital skiljer sig från varandra endast genom sin olikartade cirkulationsform.
Varucirkulationens omedelbara form är V-P-V, varans förvandling till pengar och pengarnas återförvandling till vara, sälja för att köpa. Men jämsides med denna form finner vi en annan, specifikt annorlunda form, P-V-P, pengars förvandling till vara och varans återförvandling till pengar, köpa för att sälja. Pengar, som i sin rörelse utför detta kretslopp, förvandlas till kapital, blir kapital och är redan enligt sin bestämmelse kapital.
Låt oss närmare betrakta cirkulationen P-V-P. Liksom den enkla varucirkulationen genomlöper den två motsatta faser. I den första fasen, P-V, köpet, förvandlas penningen till vara. I den andra fasen, V-P, försäljningen, återförvandlas varan till pengar. Men tillsammans utgör de bägge faserna den totalrörelse, som utbyter pengar mot vara och åter samma vara mot pengar eller - om vi bortser från den formella skillnaden mellan köp och försäljning - som köper vara för pengar och pengar för vara.[123*] Det resultat, som hela processen utmynnar i, är byte av pengar mot pengar, P-P. Om jag köper 2.000 pund bomull för 100 p.st. och åter säljer denna bomull för 110 p.st., så har jag sist och slutligen bytt 100 p.st. mot 110 p.st., pengar mot pengar.
Det är visserligen självklart, att cirkulationsprocessen P-V-P vore bisarr och meningslös, om man på denna omväg ville byta ut lika stora penningvärden, alltså t.ex. 100 p.st. mot 100 p.st. Ojämförligt enklare och säkrare skulle ju skattsamlarens metod vara: att hålla på sina 100 p.st. i stället för att utlämna dem åt cirkulationens faror. Men om å andra sidan köpmannen köper bomull för 100 p.st. och därpå säljer den för 110 p.st., eller om han låter den gå för 100 p.st. eller t.o.m. för 50 p.st., så har hans pengar under alla omständigheter beskrivit en säregen och originell rörelse av helt annan art än i den enkla varucirkulationen, som t.ex. när bonden säljer spannmål och för de erhållna pengarna köper kläder. Det gäller alltså närmast att karakterisera formskillnaden mellan kretsloppen P-V-P och V-P-V. Därav skall samtidigt den skillnad i innehåll framgå, som döljer sig bakom de formella olikheterna.
Låt oss först se efter, vad som är gemensamt för de bägge formerna.
Båda kretsloppen innehåller samma två motsatta faser, V-P, försäljning, och P-V, köp. I bägge momenten står mot varandra samma två konkreta element, vara och pengar, - och två personer i samma ekonomiska karaktärsroller, en köpare och en säljare. Vartdera kretsloppet är en enhet av samma motsatta faser, och i bägge fallen förmedlas denna enhet genom att tre kontrahenter uppträder, av vilka den ene endast säljer, den andre endast köpen, medan den tredje omväxlande köper och säljer.
Det som dock från första början skiljer de bägge kretsloppen V-P-V och P-V-P, är den omvända ordningsföljden av samma motsatta cirkulationsfaser. Den enkla varucirkulationen börjar med försäljning och slutar med köp, medan penningens cirkulation som kapital börjar med köp och slutar med försäljning. I det förra fallet är det varan, i det senare fallet penningen, som bildar rörelsens utgångs- och slutpunkt. I den första formen förmedlas totalförloppet av penningen, i den senare av varan.
I cirkulationen V-P-V förvandlas penningen till sist till en vara, som tjänar som bruksvärde. Penningen är alltså definitivt ute ur leken. I den omvända formen P-V-P ger köparen däremot ut pengar för att som säljare åter ta in pengar. Vid varuköpet kastar han in pengar i cirkulationen för att sedan vid samma varas försäljning kunna dra ut pengar därifrån. Han lämnar ifrån sig penningen endast med den baksluga avsikten att åter ta den tillbaka. Pengarna är alltså helt enkelt förskotterade.[124*]
I formen V-P-V byter samma penningstycke plats två gånger. Säljaren tar emot det av köparen och betalar ut det till en annan säljare. Totalprocessen, som börjar med penninginkomst för en vara, slutar med penningutgift för en vara. Tvärtom i formen P-V-P. Här är det inte samma penningstycke utan samma vara, som två gånger byter plats. Köparen erhåller varan av säljaren och låter den gå vidare till en annan köpare. Här byter varan plats två gånger, vilket medför att pengarna vänder tillbaka till sin utgångspunkt. I den enkla varucirkulationen däremot byter samma penningstycke plats två gånger, vilket medför att det övergår från en ägare till en annan.
Penningens återvändande till sin utgångspunkt är inte beroende av om varan säljes dyrare än den blivit köpt. Denna omständighet inverkar endast på storleken av den penningsumma som återvänder. Pengarna återvänder, så snart den köpta varan åter blir såld, alltså då kretsloppet P-V-P är helt avslutat. Här finner vi alltså en påtaglig skillnad mellan pengarnas kretslopp som kapital och deras kretslopp som enbart pengar.
Kretsloppet V-P-V är fullständigt tillryggalagt, så snart försäljningen av en vara inbringat pengar, vilka i sin tur utbetalas vid köp av en annan vara. Om pengarna ändå kommer tillbaka till sin utgångspunkt, så sker det endast genom en upprepning av hela proceduren. Om jag säljer ett quarter spannmål för 3 p.st. och köper kläder för pengarna, så har jag definitivt gett ut mina 3 p.st. Jag har ingenting mer med dem att göra. De tillhör nu klädeshandlaren. Om jag nu säljer ytterligare ett quarter spannmål, så kommer pengar tillbaka till mig, men inte i följd av den första transaktionen utan på grund av dess upprepning. De lämnar mig på nytt, så snart jag fullföljer den andra transaktionen och återigen köper. I cirkulationen V-P-V har pengarnas utbetalande ingenting att göra med deras återvändande. I P-V-P vänder pengarna tillbaka på grund av det sätt, varpå de utbetalades. Om de inte återvänder, har handeln misslyckats eller processen avbrutits i ofullständigt skick, emedan dess andra fas, den försäljning som kompletterar och avslutar köpet, saknas.
Kretsloppet V-P-V börjar med en vara och slutar med en annan vara, som utgår ur cirkulationen och förbrukas. Konsumtion, tillfredsställande av behov, kort sagt bruksvärde, är därför dess slutmål. Kretsloppet P-V-P däremot börjar med pengar och återvänder slutligen till samma utgångspunkt. Dess drivande motiv och avgörande syfte är alltså själva bytesvärdet.
I den enkla varucirkulationen har kretsloppets början och avslutning samma ekonomiska form. De är bägge varor. De är också varor av samma värdestorlek. Men de är kvalitativt olika som bruksvärden, t.ex. spannmål och kläder. Produktutbytet, de olika ämnenas omsättning, vari det samhälleliga arbetet manifesteras, utgör här rörelsens innehåll. Helt annorlunda är det i cirkulationen P-V-P. Den verkar vid första anblicken vara tavtologisk och alltså innehållslös. Början och avslutningen har samma ekonomiska form. Bägge är pengar, alltså inga kvalitativt olika bruksvärden, ty penningen är ju just varornas förvandlade gestalt, i vilken deras speciella bruksvärden försvinner. Att först byta ut 100 p.st. mot bomull och sedan byta bort samma bomull mot 100 p.st., alltså på en omväg byta en penningsumma mot samma penningsumma, verkar vara en lika meningslös som dum operation.[125*] En penningsumma kan överhuvud endast skiljas från en annan penningsumma genom sin storlek. Innehållet i kretsloppet P-V-P innebär därför inte någon kvalitativ olikhet mellan de bägge termerna, eftersom bägge är pengar, utan endast en kvantitativ olikhet mellan dem. Vid slutet får man ut mer pengar ur cirkulationen, än man i början placerade i den. Den bomull, som köpts för 100 p.st., säljes t.ex. på nytt för 100 + 10 p.st. eller 110 p.st. Den fullständiga formen för denna process är därför P-V-P' där P' = P + ΔP, d.v.s. likamed den ursprungligen tillskjutna penningsumman plus ett inkrement. Detta inkrement eller överskott utöver det ursprungliga värdet kallar jag mervärde (på engelska surplus value). Det ursprungligen tillskjutna värdet blir alltså inte endast bevarat i cirkulationen, utan däri förändras dess värdestorlek, ett mervärde tillkommer eller tillgodogöres. Och därmed förvandlas värdet till kapital.
Det är visserligen också möjligt, att i V-P-V de bägge V-termerna, t.ex. spannmål och kläder, kan vara kvantitativt olika värdestorheter. Bonden kan sälja sin spannmål över värdet och köpa kläderna under deras värde. Han kan för sin del bli lurad av klädeshandlaren. Dylika värdeskillnader är dock av rent tillfällig natur i denna cirkulationsform som sådan. Den är dock inte helt utan mening och förnuft, såsom processen P-V-P, om de bägge termerna, t.ex. spannmål och kläder, är ekvivalenter. Deras lika värden är här snarare en betingelse för processens normala förlopp.
Upprepad eller förnyad försäljning i avsikt att köpa finner, liksom själva denna process, sina gränser i ett slutändamål, som ligger utanför processen, nämligen konsumtionen, tillfredsställandet av bestämda behov. När man däremot köper för att sälja, är början och slut desamma, ty bägge är pengar, bytesvärden, och redan av denna orsak är rörelsen ändlös. Visserligen har av P blivit P + ΔP, av 100 p.st. 100 + 10. Men kvalitativt sett är 110 p.st. detsamma som 100 p.st., nämligen pengar. Och kvantitativt sett är 110 p.st. en begränsad värdemängd liksom 100 p.st. Om de 110 p.st. skulle ges ut som pengar i det enkla varubytet, skulle de falla ur rollen. De upphörde att vara kapital. Om de å andra sidan toges ut ur cirkulationen, skulle de stelna till skatt och inte växa med ett enda öre, om man så gömde dem till tidens ände. Om det nu alltså gäller att höja värdet, så föreligger samma behov att öka de 110 p.st. som att utnyttja de 100 p.st., eftersom bägge är begränsade uttryck för bytesvärde och bägge alltså har samma uppgift, nämligen att söka uppnå rikedom helt enkelt genom storleksökning.
Visserligen kan de ursprungliga 100 p.st. för ett ögonblick särskiljas från det mervärde 10 p.st., som har tillkommit under cirkulationen, men denna åtskillnad försvinner omedelbart. Vid processens avslutning blir inte resultatet på den ena sidan originalvärdet på 100 p.st. och på den andra sidan mervärdet på 10 p.st. Det som framkommer är ett värde på 110 p.st., av samma form som de ursprungliga 100 p.st. och redo att på nytt börja expansionsprocessen. Rörelsen avslutas med pengar, som åter påbörjar en rörelse av samma slag.[126*] Slutet av varje enskilt kretslopp, där köp för försäljning fullbordas, utgör därför i sig självt början till ett nytt kretslopp. Den enkla varucirkulationen - försäljning för köp - tjänar som medel för ett ändamål, som ligger utanför cirkulationen, nämligen att frambringa bruksvärden, tillfredsställa behov. Penningens cirkulation som kapital är däremot ett självändamål, ty endast inom denna ständigt förnyade rörelse existerar värdeökningen. Kapitalets rörelse har därför inga gränser.[127*]
Som medveten representant för denna rörelse blir penningägaren kapitalist. Hans person, eller snarare hans ficka, är penningens utgångs- och slutpunkt. Det objektiva innehållet i denna cirkulation - värdeökningen - är hans subjektiva avsikt, och blott i den mån hans enda motiv är att ständigt öka rikedomen, uppträder han som kapitalist eller som personifierat kapital, begåvat med vilja och medvetande. Bruksvärdet kan därför aldrig betraktas som kapitalistens omedelbara mål,[128*] inte heller den enstaka vinsten, utan endast den oavbrutet inströmmande profiten.[129*] Denna absoluta drift att berika sig, denna lidelsefulla jakt efter värde[130*] har kapitalisten gemensamt med skattsamlaren. Men medan skattsamlaren endast är en förryckt kapitalist, är kapitalisten den förnuftige skattsamlaren. Den oavbrutna värdeökning, som skattsamlaren söker uppnå genom att rädda pengarna undan cirkulationen,[131*] uppnår den klokare kapitalisten genom att ständigt på nytt utlämna pengarna åt cirkulationen.[131a*]
De självständiga former, de penningformer, som varornas värde antar i den enkla cirkulationen, förmedlar endast varuutbytet och försvinner i rörelsens slutresultat. I kretsloppet P-V-P fungerar däremot både varor och pengar endast som olika existensformer för själva värdet. Penningen är dess allmänna, varan dess speciella så att säga endast förklädda existensform.[132*] Värdet går ständigt över från den ena formen till den andra utan att villa bort sig i denna rörelse och förvandlas så till ett självständigt subjekt. Om man betraktar de speciella uppenbarelseformer, vari det expanderande värdet omväxlande framträder under sitt kretslopp, så kommer man fram till två tolkningar: kapitalet är pengar, kapital är vara.[133*] I verkligheten blir värdet här subjekt i en process, där det själv ändrar sin storlek, i det att det ständigt förändras från pengar till vara och från vara till pengar. Dess ursprungliga värde avkastar mervärde, det blir värdeskapande. Den rörelse, som tillför värdet mervärde, är nämligen dess egen rörelse, dess förökelse är alltså självförökelse. Värdet har fått den magiska förmågan att skapa värde, emedan det själv är värde. Det föder levande ungar eller lägger i varje fall guldägg. Värdet är den dominerande faktorn i denna process. Det antar ibland och avlägger ibland penningformen och varuformen. Medan det under denna förvandling bevaras och tillväxer, behöver värdet framförallt en självständig form, med vars hjälp dess egen identitet kan fastställas. Och denna form äger det endast i penningen. Pengarna utgör därför utgångspunkt och slutpunkt i varje kapitalökande process. Värdet var 100 p.st. och är nu 110 p.st. o.s.v. Men penningen själv gäller här endast som värdets ena form, ty det har två. Utan att anta varuform kan penningen inte bli kapital. Penningen uppträder här alltså inte aggressivt mot varan som vid skattanhopningen. Kapitalisten vet, att alla varor, hur simpla de än ser ut och hur illa de än luktar, i anda och sanning är pengar och därtill undergörande medel för att av pengar göra mera pengar.
Medan varornas värde i den enkla varucirkulationen på sin höjd uppnår penningens självständiga form i förhållande till bruksvärdet, så uppträder det här plötsligt som en aktiv, självständig kraft, för vilken varor och pengar endast framträder som olika värdeformer. Men inte nog därmed. I stället för att ge uttryck för ett förhållande mellan varor träder värdet nu så att säga i ett privatförhållande till sig själv. Det skiljer sig som ursprungligt värde från sig själv som mervärde, som Gud Fader skiljer sig från sig själv som Guds Son. Bägge är av samma ålder och utgör i själva verket bara en person, ty endast genom mervärdet 10 p.st. blir de ursprungliga 100 p.st. kapital, och så snart så har skett, så snart Sonen - och genom Sonen också Fadern - blivit kapital, försvinner olikheten mellan dem, och de bägge blir ett i de 110 p.st.
Värdet blir alltså aktivt värde, aktiva pengar och på så sätt kapital. Det kommer från cirkulationen, går åter in i den, bevaras och mångfaldigas, vänder förstorat tillbaka och börjar ständigt på nytt samma kretslopp.[134*] P-P', pengar som ynglar pengar - money which begets money - så beskrivs kapitalet av dess förste tolk, merkantilisten.
Köpa för att sälja, eller fullständigare köpa för att sälja dyrare, P-V-P', kan visserligen synas vara en säregen form endast för ett slags kapital, nämligen köpmanskapitalet. Men även industrikapitalet är pengar, som förvandlas till varor och genom deras försäljning återförvandlas till mera pengar. Transaktioner, som försiggår mellan köpet och försäljningen, utanför cirkulationens område, ändrar ingenting i kretsloppets form. I det räntebärande kapitalet framträder slutligen cirkulationen P-V-P' i avkortad form, dess resultat utan förmedlande mellanled, kort och gott som P-P', pengar som är lika med mer pengar, värde som är större än det själv är.
I verkligheten är alltså P-V-P' den allmänna formeln för kapitalet, så som det framträder i cirkulationen.
Den cirkulationsform, vari penningen antar formen av kapital, strider mot alla de lagar för varans och värdets natur, för penningen och cirkulationen, vilka vi tidigare har utvecklat. Den skiljer sig från den enkla varucirkulationen därigenom, att de bägge motsatta processerna, försäljning och köp, förekommer i omvänd ordningsföljd. Men hur skulle en sådan rent formell olikhet kunna framtrolla en förvandling av processens natur?
Vad mer är: denna omvändning existerar endast för en av de tre affärsvänner, som handlar med varandra. Som kapitalist köper jag en vara av A och säljer den vidare till B, medan jag som enkel varuägare säljer en vara till B och sedan köper en vara av A. För affärsvännerna A och B existerar inte denna skillnad. De uppträder endast som köpare eller säljare av varor. Själv möter jag dem alltid som enkel penningägare eller som enkel varuägare, som köper eller säljer, och i bägge kretsloppen uppträder jag gentemot den ene endast som köpare och gentemot den andre endast som säljare. I det ena fallet är jag endast representant för pengar, i det andra endast för varor, men jag uppträder inte i något av fallen som kapital eller kapitalist eller som representant för något som helst utöver pengar eller varor eller något som kan åstadkomma någon verkan utöver den verkan, som penningen respektive varan kan utöva. För mig utgör köpet från A och försäljningen till B en sammanhängande ordningsföljd, men sammanhanget mellan dessa båda transaktioner existerar endast för mig. A intresserar sig inte för min affär med B och B inte för min affär med A. Om jag försöker klargöra för dem, att jag vinner en speciell fördel genom att vända om ordningsföljden, så skulle de bevisa, att det är jag som tar fel med hänsyn till ordningsföljden, och att hela transaktionen inte började med ett köp och slutade med en försäljning utan tvärtom började med en försäljning och slutade med ett köp. I själva verket var min första handling, köpet, från A:s ståndpunkt en försäljning och min andra handling, försäljningen, från B:s ståndpunkt ett köp. Inte nöjda med detta, kommer A och B att förklara hela ordningsföljden som överflödig och ett hokus-pokus. A kan sälja varan direkt till B, och B kan köpa den direkt av A. Därmed krymper hela transaktionen ihop till en ensidig förrättning i den vanliga varucirkulationen, från A:s ståndpunkt endast en försäljning, från B:s ståndpunkt endast ett köp. Genom att vända om ordningsföljden har vi alltså inte kommit utöver den enkla varucirkulationens område, och vi måste i stället undersöka om den enkla varucirkulationen på grund av sin natur möjliggör, att de värden, som ingår i den, kan förökas och mervärde skapas.
Låt oss undersöka cirkulationsprocessen i en form, där den framträder som rent varubyte. Detta är alltid fallet, när bägge varuägarna köper varor av varandra och deras ömsesidiga fordringar utjämnas på betalningsdagen. Pengarna tjänstgör här som räknepengar för att uttrycka varornas värden som priser, men pengarna möter inte materiellt varorna. I den mån det gäller bruksvärden, är det klart att bägge parter kan ha fördel av bytet. Bägge säljer varor, som saknar nytta för dem som bruksvärden, och bägge får i utbyte sådana varor som de har användning för. Och denna nytta behöver inte vara den enda. A, som säljer vin och köper spannmål, producerar kanske mer vin, än spannmålsodlaren B skulle kunna åstadkomma på samma arbetstid, och spannmålsodlaren B mer spannmål, än vinproducenten A skulle kunna frambringa på samma arbetstid. För samma bytesvärde får således A mer spannmål och B mer vin, än om var och en av dem, utan byte, skulle producera vin och spannmål. När det gäller bruksvärdet, kan man alltså säga, att "bytet är en transaktion, där bägge parterna vinner".[135*] Annorlunda är det med bytesvärdet.
"En man, som äger mycket vin och ingen spannmål, handlar med en man, som äger mycken spannmål men inget vin, och mellan dem utbytes vete till ett värde av 50 mot ett värde av 50 i vin. Detta byte ökar inte bytesvärdet, varken för den ene eller den andre, ty redan före varubytet ägde ju var och en av dem ett värde, lika stort som det de har skaffat sig genom denna transaktion."[136*]
Det ändrar ingenting i saken, om penningen träder in som cirkulationsmedel och att köp och försäljning materiellt skiljs från varandra.[137*] Varornas värde är fastställt i deras pris, innan de träder in i cirkulationen, som en förutsättning för, inte ett resultat av den.[138*]
Teoretiskt sett, d.v.s. bortsett från förhållanden som inte beror på den enkla varucirkulationens inneboende lagar, försiggår där, förutom utbytet av ett bruksvärde mot ett annat, ingenting annat än att varuvärden ändrar form. Samma värde, d.v.s. samma mängd materialiserat samhälleligt arbete, kvarstannar i samma varuägares hand, först i hans varas gestalt, sedan som de pengar vartill varans värde förvandlas, och slutligen som den vara till vilken pengarnas värde åter förvandlas. Denna formförändring innebär ingen förändring av värdestorleken, och den förändring, som själva varuvärdet genomgår under processen, är begränsad till en förändring av dess penningform. Värdet uppträder först som den utbjudna varans pris, sedan som en penningsumma, vilken emellertid redan var uttryckt i priset, och slutligen som priset på en vara med samma värde. Denna formförändring inbegriper i och för sig lika litet någon ändring av värdestorleken som utväxlingen av en fempundssedel mot sovereigns, halva sovereigns och shillings. Såvitt en varas cirkulation alltså endast medför en formförändring av dess värde, innebär den, när processen försiggår i sin renhet, byte av lika stora värden. Om varucirkulationen skall betraktas i sin renhet, förutsätter därför t.o.m. vulgärekonomin, hur litet den än fattar vad värde är, att efterfrågan och tillgång täcker varandra, d.v.s. att deras verkan överhuvud upphör. Medan bägge varuägarna alltså kan vinna med hänsyn till bruksvärde, kan inte bägge vinna med avseende på bytesvärde. Här gäller det snarare: "Där likhet är, är ingen vinst."[139*] Varor kan visserligen säljas till priser, som avviker från deras värden, men dessa avvikelser ter sig som brott mot varubytets lagar.[140*] I sin rena gestalt är varubytet ett byte av lika stora värden, alltså inte ett medel för berikande.[141*]
Bakom försöken att framställa varucirkulationen som mervärdets källa döljer sig därför i regel ett quidproquo, en förväxling av bytesvärde och bruksvärde. Så t.ex. hos Condillac:
"Det är oriktigt att säga, att man i varubytet byter lika värden. Tvärtom. Var och en av kontrahenterna ger alltid ett mindre värde för ett större ... Om man i verkligheten alltid bytte lika värden med varandra, så bleve det ingen vinst för någon av parterna. Men bägge vinner eller borde i varje fall göra det. Varför? Tingens värde består endast i deras relation till våra behov. Vad som är mera för den ene, är mindre för den andre, och omvänt ... Man räknar inte med att vi till försäljning bjuder ut saker, som är oumbärliga för vår egen konsumtion ... Vi gör oss av med ett ting, som är onyttigt, för att få ett, som är nödvändigt för oss, och vi vill ge mindre för att få mera ... Det är naturligt att tro, att man i varubytet ger lika för lika, så länge de ting som bytes bägge är lika med samma penningmängd ... Men en annan synpunkt måste också tas med i beräkningen, och det är frågan, huruvida vi bägge byter ut något överflödigt mot något nödvändigt."[142*]
Man ser, hur Condillac inte bara blandar ihop bruksvärde och bytesvärde utan också på ett i sanning naivt sätt låter ett samhälle med utvecklad varuproduktion vila på ett tillstånd, där producenten själv frambringar sina existensmedel och endast kastar överskottet utöver det egna behovet in i cirkulationen.[143*] Likväl upprepas Condillacs argument ofta av moderna ekonomer, i synnerhet då det gäller att framställa handeln, varubytets utvecklade form, som en källa till mervärde.
"Handeln", heter det t.ex., "tillför produkterna värde, ty samma produkter har större värde i konsumentens än i producentens hand, och handeln måste därför betraktas som produktiv handling i bokstavlig (strictly) mening."[144*]
Men man betalar inte två gånger för varorna, ena gången för deras bruksvärde och andra gången för deras värde. Och även om varans bruksvärde är nyttigare för köparen än för säljaren, så är dess penningform nyttigare för säljaren än för köparen. Skulle han annars sälja den? Därför kunde man lika gärna påstå, att köparen utför en "produktiv handling" i egentlig (strictly) mening, om han t.ex. förvandlar köpmannens strumpor till pengar. Bytes varor eller vara och pengar av samma värde, alltså ekvivalenter, så kan tydligen ingen få ut mera värde ur cirkulationen, än han kastar in i den. Det skapas inget mervärde. Men i sin rena form medför varucirkulationen byte av ekvivalenter. I verkligheten försiggår emellertid processen inte i sin renhet, och därför förutsätter vi, att de ting som bytes har olika värde.
I varje fall står på varumarknaden endast varuägare mot varuägare, och den makt dessa personer har över varandra är endast den makt, som finns i deras varor. Den materiella olikheten mellan varorna är varubytets praktiska motiv och orsaken till varuägarnas ömsesidiga beroende av varandra, ty ingen av dem äger objektet för sitt eget behov, medan var och en av dem äger objektet för den andres behov. Förutom denna materiella olikhet mellan bruksvärdena finns det endast ytterligare en olikhet mellan varorna, skillnaden mellan deras naturalform och deras förvandlade form, mellan varor och pengar. Därför skiljer sig varuägarna endast från varandra som säljare, varuägare, och som köpare, penningägare.
Vi antar nu, att något mystiskt privilegium ger säljaren tillåtelse att sälja sin vara över värdet, för 110, när den är värd 100, alltså med ett nominellt pristillägg på 10%. Säljaren inhöstar alltså ett mervärde på 10. Men sedan han har varit säljare, blir han köpare. Han möter en tredje varuägare, en säljare, och denne åtnjuter nu i sin tur privilegiet att sälja varan 10% fördyrad. Vår man har som säljare vunnit 10 för att som köpare förlora 10.[145*] Det hela går i verkligheten ut på att alla varuägare säljer sina varor till varandra 10% över värdet, vilket betyder precis detsamma som om de sålde varorna till deras värden. Ett dylikt allmänt, nominellt pristillägg åstadkommer samma verkan, som om varuvärdena mättes t.ex. i silver i stället för i guld. Varornas penningnamn, d.v.s. deras priser, skulle gå i höjden, men deras inbördes värdeförhållanden skulle bli oförändrade.
Låt oss omvänt anta, att det är köparens privilegium att köpa varorna under deras värde. Här är det inte ens nödvändigt att fästa uppmärksamheten på att köparen återigen blir säljare. Han var säljare, innan han blev köpare. Han har redan förlorat 10% som säljare, innan han tjänade 10% som köpare. Allt förblir vid det gamla.[146*]
Tillkomsten av mervärde och därmed penningens förvandling till kapital kan alltså varken förklaras med att säljarna säljer varorna över deras värde eller med att köparna köper dem under deras värde.[147*]
Problemet blir på inget sätt förenklat genom att man smugglar in främmande relationer och t.ex. med överste Torrens säger:
"Den effektiva efterfrågan består i konsumenternas förmåga och benägenhet (!) att betala en större del av kapitalets element för varorna, än produktionen har kostat, oavsett om varubytet sker omedelbart eller medelst pengar."[148*]
I cirkulationen ställes producenter och konsumenter mot varandra endast som köpare och säljare. Påståendet, att producenternas mervärde beror på att konsumenterna betalar varan över dess värde, är bara ett försök att maskera det enkla faktum, att varuägaren som säljare har privilegiet att sälja för dyrt. Säljaren har själv framställt varan, eller också representerar han dess producent, men köparen har i lika hög grad antingen själv framställt den vara, vars värde framträder i hans pengar, eller också representerar han dess producent. Det är alltså producent som står mot producent. Skillnaden är, att den ene köper och den andre säljer. Det hjälper oss inte ett steg på vägen, att varuägaren under namn av producent säljer varan för dyrt och under namn av konsument betalar den för dyrt.[149*]
De konsekventa representanterna för illusionen, att mervärdet beror på ett nominellt pristillägg eller på säljarens privilegium att sälja varan för dyrt, förutsätter därför att det finns en klass, som bara köper utan att sälja, alltså också konsumerar utan att producera. Tillvaron av en sådan klass är på vår framställnings hittillsvarande ståndpunkt, alltså den enkla varucirkulationen, ännu oförklarlig. Men låt oss föregripa framställningen. De pengar, medelst vilka en sådan klass köper varorna, måste komma från varuägarna själva, utan varubyte, gratis, på grund av godtyckliga rätts- och våldsanspråk. Att sälja varor över deras värde till en sådan klass innebär endast att delvis lura tillbaka åt sig de pengar, som tidigare blivit gratis bortskänkta.[150*] Så betalade Mindre Asiens städer en årlig penningtribut till antikens Rom. För dessa pengar köpte Rom varor av dem och betalade dem för dyrt. Mindre Asiens folk pungslog romarna genom att med handelns hjälp lura av erövrarna en del av tributen. Men det var likväl människor i Mindre Asien, som pungslogs, ty deras varor blev nu liksom förut betalda med deras egna pengar. Detta är ingen metod att berika sig eller att skapa mervärde.
Vi får alltså hålla oss inom varubytets gränser, där säljare är köpare och köpare är säljare. Vår förlägenhet beror kanske på att vi inte har fattat personerna individuellt utan endast som personifierade kategorier.
Varuägaren A är kanske så smart, att han kan dra sina kolleger B och C vid näsan, utan att de med bästa vilja i världen kan ta revansch. A säljer vin till ett värde av 40 p.st. till B och får i utbyte spannmål till ett värde av 50 p.st. A har förvandlat sina 40 p.st. till 50 p.st., av mindre pengar gjort mer pengar och förvandlat sin vara till kapital. Låt oss se närmare på saken! Före varubytet fanns 40 p.st. i vin hos A och 50 p.st. i spannmål hos B, ett totalvärde på 90 p.st. Efter varubytet har vi samma totalvärde, 90 p.st. Det cirkulerande värdet har inte ökats med en enda penny; det som har förändrats är fördelningen mellan A och B. På den ena sidan framträder som mervärde, vad som på den andra sidan är mindrevärde, på ena sidan som plus, vad som på andra sidan är minus. Samma förändring hade skett, om A utan att använda varubytet som kamouflage hade direkt stulit 10 p.st. av B. De cirkulerande värdenas summa kan uppenbarligen inte ökas genom en förändring i deras fördelning, lika litet som en jude kan öka ett lands tillgång på ädel metall genom att sälja en farthing från drottning Annas tid för en guinea. Den samlade kapitalistklassen i ett land kan inte uppskörta sig själv.[151*]
Alltså kan man vrida och vända på saken, hur man vill: resultatet blir detsamma. Om lika stora värden bytes med varandra, uppkommer inget mervärde, och om värden som inte är lika stora bytes, uppstår inte heller något mervärde.[152*] Cirkulationen eller varubytet skapar inget värde.[153*]
Man förstår nu, varför vi i vår analys av kapitalets grundform, den form som bestämmer det moderna samhällets ekonomiska organisation, helt kan bortse från dess populära och så att säga urmodiga former, handelskapital och ockerkapital.
Renast framträder formen P-V-P', köpa för att sälja dyrare, i det egentliga handelskapitalet. Å andra sidan försiggår hela dess rörelse inom cirkulationsområdet. Men då det är omöjligt att förklara penningens förvandling till kapital och mervärdets uppkomst endast med hjälp av själva cirkulationen, förefaller handelskapitalet vara en omöjlighet, så snart lika stora värden utbytes,[154*] och endast kan härledas från en dubbel uppskörtning av den köpande och säljande varuproducenten genom den parasitiske köpmannens mellankomst. I den meningen säger Franklin: "Krig är rov, handel är bedrägeri."[155*] Om handelskapitalets värdeökning inte skall förklaras som direkt uppskörtning av varuproducenterna, är det nödvändigt att införa en lång rad mellanled, som här, där varucirkulationen och dess enkla moment är vår enda förutsättning, ännu totalt saknas.[XLVIII*]
Det som gäller handelskapitalet, gäller i ännu högre grad ockerkapitalet. I handelskapitalet är yttertermerna, de pengar som kastas ut i marknaden och den utökade penningsumma som tas tillbaka därifrån, åtminstone förmedlade genom köp och försäljning, genom varucirkulation. I ockerkapitalet är formen P-V-P' förkortad till de oförmedlade yttertermerna P-P', pengar som bytes mot mer pengar, en form som strider mot penningens natur och därför är oförklarlig från varubytets ståndpunkt. Därför säger Aristoteles:
"Chrematistiken har två sidor, av vilka den ena berör handeln, den andra ekonomin. Den senare är nödvändig och prisvärd, medan den förra har sitt ursprung i cirkulationen och med rätta klandras (ty den beror inte på naturliga orsaker utan på ömsesidigt bedrägeri), och därför är ocker med full rätt hatat, emedan penningen själv här är förvärvskällan och inte nyttjas i enlighet med sin bestämmelse. Penningen uppfanns för att tjäna varubytet, men räntan gör mera pengar av pengarna själva. Därav kommer också dess namn (τόκος, ränta och avkomma). Ty avkomman liknar sina dagars upphov. Ränta är pengar, födda av pengar, och av alla förvärvsgrenar är denna den naturvidrigaste."[156*]
Under vår undersöknings förlopp skall vi finna, att det räntebärande kapitalet liksom handelskapitalet är härledda former, och samtidigt finna förklaringen till att de historiskt uppträder före kapitalets moderna grundform.
Det har visat sig, att mervärdet inte kan ha sitt ursprung i cirkulationen, att det alltså måste försiggå något utanför omsättningen, något som inte kommer till synes i den.[157*] Men kan mervärdet komma från något annat håll än från cirkulationen? Cirkulationen är summan av varuägarnas alla ömsesidiga relationer.[XLIX*] Utanför den står varuägaren endast i relation till sin egen vara. Vad dess värde angår, inskränkes relationen till att varan innehåller en viss mängd av hans eget arbete, uppmätt efter bestämda samhälleliga lagar. Denna arbetsmängd får sitt uttryck i varans värdestorlek, och då denna framställes i räknepengar, blir den uttryckt i ett pris av t.ex. 10 p.st. Men hans arbete förverkligas inte i varans värde plus ett överskott utöver dess eget värde, inte i ett pris på 10 som samtidigt är ett pris på 11, inte i ett värde som är större än sig själv. Genom sitt arbete kan varuägaren skapa värde, men inte självförökande värde. Han kan öka en varas värde, om han till det redan befintliga värdet lägger nytt värde genom nytt arbete, t.ex. av läder gör stövlar. Samma ämne har nu mera värde, emedan det innehåller en större arbetsmängd. Stöveln har därför mera värde än lädret, men lädrets värde är detsamma som förut. Dess värde har inte ökats, inte erhållit något mervärde under stöveltillverkningen. Det är alltså omöjligt för varuproducenten att utanför cirkulationsområdet, utan att träda i kontakt med andra varuägare, exploatera värde och sålunda förvandla pengar eller varor till kapital.
Kapital kan alltså inte ha sitt ursprung i varucirkulationen, och det kan inte heller uppstå utanför den. Det måste samtidigt uppstå innanför och utanför varucirkulationen.
Här föreligger alltså ett dubbelt resultat.
Penningens förvandling till kapital måste förklaras utifrån varubytets inneboende lagar, så att utbyte av lika stora värden gäller som utgångspunkt.[158*] Vår penningägare, som ännu bara står på tröskeln till att bli kapitalist, måste köpa varorna till deras värde och sälja dem till deras värde, och ändå måste han vid processens avslutning få ut mera värde ur cirkulationen, än han kastat in i den. Hans utveckling till verklig kapitalist måste äga rum innanför cirkulationen och ändå inte innanför den. Detta är problemets betingelser. Hic Rhodus, hic salta! [54]
Den värdeökning, varigenom pengarna förvandlas till kapital, kan inte försiggå med pengarna själva, ty som köpmedel och betalningsmedel förverkligar de endast priset på varorna, som man köper och betalar med dem. Om de förblir kvar i sin egen form, förstenas de till en fast och oföränderlig värdestorlek.[159*] Lika litet kan förändringen hänföras till cirkulationens andra avsnitt, varans försäljning på nytt, ty detta avsnitt förvandlar endast varan från naturalf ormen tillbaka till penningformen. Förändringen måste alltså ske med den vara, som köptes i cirkulationens första fas, P-V, men inte med dess värde, eftersom det är lika stora värden som bytes mot varandra och varan betalas till sitt värde. Förändringen kan alltså endast bero på varans bruksvärde som sådant, d.v.s. genom att varan förbrukas. För att få ut bytesvärde av en varas förbrukning måste vår penningägare vara så lycklig, att han inom varucirkulationens område, på marknaden, upptäcker en vara, vars själva bruksvärde har den egendomliga beskaffenheten att vara en källa till värde, vars verkliga förbrukning alltså själv är materialisering av arbete och därmed värdeskapande. Och penningägaren påträffar på marknaden en sådan egenartad vara - arbetsförmågan eller arbetskraften.
Med arbetskraft eller arbetsförmåga menar vi sammanfattningen av alla de fysiska och andliga färdigheter, som finns i en levande människas personlighet, och som hon sätter i rörelse, så ofta hon producerar bruksvärden av ett eller annat slag.
För att penningägaren skall finna arbetskraften som vara på marknaden, måste dock åtskilliga betingelser vara uppfyllda. Varubytet innebär i och för sig inga andra beroendeförhållanden än de som har sitt ursprung i dess egen natur. Under denna förutsättning kan arbetskraften uppträda på marknaden som vara, endast om och emedan dess ägare, den person vars arbetskraft det rör sig om, utbjuder eller säljer den. För att ägaren skall kunna sälja den som vara, måste han kunna förfoga över den, alltså vara fri ägare av sin arbetskraft, herre över sin egen person.[160*] Arbetskraftens ägare möter penningägaren på marknaden, och de träder i förhållande till varandra som jämlika varuägare, endast olika i det hänseendet, att den ene är säljare, den andre köpare, men bägge juridiskt likställda personer. Om detta förhållande skall fortbestå, kräves, att arbetskraftens ägare alltid säljer den endast för en bestämd tid. Om han säljer den en gång för alla, så säljer han sig själv, förvandlar sig från en fri man till en slav, från en varuägare till en vara. Han måste alltid förhålla sig till sin arbetskraft som till en egendom, till sin egen vara, och det kan han göra, under förutsättning att han endast övergående, för en bestämd tidsperiod, ställer sin arbetskraft till köparens förfogande, alltså vid dess avyttrande inte avstår från sin äganderätt till den.[161*]
Den andra väsentliga betingelsen för att penningägaren skall finna arbetskraften till salu som vara på marknaden, är att dess ägare i stället för att själv kunna sälja varor, i vilka hans arbete är nedlagt, tvärtom är tvungen att utbjuda som vara sin egen arbetskraft, som endast existerar i hans egen levande kropp.
För att en man skall kunna sälja andra varor än sin egen arbetskraft, måste han självfallet äga produktionsmedel, t.ex. råvaror, arbetsverktyg o.s.v. Han kan inte tillverka stövlar utan läder. Han behöver dessutom livsmedel. Ingen, inte ens en framtidsdrömmare, kan förtära framtidens produkter, alltså inte heller bruksvärden, vilkas produktion ännu inte är fullbordad. Och alldeles som från första dagen, då människan gjorde sin entré på världsscenen, måste hon alltjämt dagligen konsumera, både innan och medan hon producerar. Om produkterna produceras som varor, måste de säljas, sedan de har producerats, och först efter försäljningen kan de tillfredsställa producentens behov. Till produktionstiden måste läggas den tid, som är nödvändig för försäljningen.
För att förvandla pengar till kapital måste penningägaren alltså finna den frie arbetaren på marknaden, fri i dubbel mening, dels på så sätt att han som fri man råder över sin arbetskraft som sin vara, dels i så måtto att han inte har andra varor att sälja, utan är lös och ledig, fri från alla de ting som kan hindra honom att nyttiggöra sin arbetskraft.
Orsaken till att denne frie arbetare möter honom på varumarknaden, intresserar inte penningägaren, ty för honom är arbetsmarknaden endast en särskild avdelning av varumarknaden. Och tillsvidare intresserar den oss lika litet. Vi håller teoretiskt fast vid faktum, liksom penningägaren gör det praktiskt. En sak är dock klar. Naturen frambringar inte å ena sidan penningägare eller varuägare och å andra sidan människor, som endast äger sin egen arbetskraft. Detta förhållande är inget naturhistoriskt förhållande och inte heller ett samhällsförhållande, gemensamt för historiens alla epoker. Uppenbarligen är det själv resultatet av en föregående historisk utveckling, resultatet av många ekonomiska omvälvningar, av en hel rad äldre produktionsformers undergång.
Även de ekonomiska kategorier, som vi tidigare har studerat, bär sin historiska stämpel. I produktens existens som vara döljer sig bestämda historiska förutsättningar. Om produkten skall bli en vara, får den inte tillverkas som ett direkt existensmedel för producenten själv. Om vi vidare hade undersökt, under vilka omständigheter alla eller flertalet arbetsprodukter antar varuform, så hade det visat sig, att detta endast sker på grundvalen av ett alldeles speciellt produktionssätt, det kapitalistiska. En dylik undersökning låg dock fjärran från vår analys av varan. Varuproduktion och varucirkulation kan förekomma, även om den övervägande delen av produktmassan är avsedd för omedelbar egenförbrukning och inte förvandlas till vara, om den samhälleliga produktionsprocessen alltså inte på långt när i hela sin omfattning behärskas av bytesvärdet. Om produkten skall uppträda som vara, måste man förutsätta en så långt driven arbetsdelning i samhället, att skilsmässan mellan bruksvärde och bytesvärde, som först börjar i den direkta byteshandeln, redan är fullbordad. Men ett sådant utvecklingsstadium är gemensamt för historiskt vitt skilda ekonomiska samhällsformer.
Eller beträffande pengarna, så förutsätter dessa en viss utveckling av varubytet. De speciella penningfunktionerna: den rena varuekvivalenten, cirkulations- eller betalningsmedlet, världspengar och pengar lagrade som skatter, alla tyder, allt efter den ena eller den andra funktionens omfång och relativa övervikt, på högst olika utvecklingsstadier i den samhälleliga produktionsprocessen. Ändock visar erfarenheten, att en relativt svagt utvecklad varucirkulation är tillräcklig för att frambringa alla dessa former. Annorlunda är det med kapitalet. Dess historiska existensvillkor föreligger ingalunda i och med varu- och penningcirkulationen. Det uppkommer endast, där ägaren av produktions- och livsmedel finner den frie arbetaren på marknaden som säljare av sin arbetskraft, och denna enda historiska förutsättning innehåller ett stycke världshistoria. Kapitalet bebådar därför redan från början en epok i den samhälleliga produktionsprocessen.[162*]
Denna egendomliga vara, arbetskraften, skall vi undersöka närmare. Den har som alla andra varor ett värde.[163*] Hur bestämmes detta värde?
I likhet med alla andra varuvärden bestämmes arbetskraftens värde av den arbetstid, som är nödvändig för produktionen och reproduktionen av denna speciella vara. Som värde representerar arbetskraften själv endast den bestämda mängd samhälleligt genomsnittsarbete, som nedlagts i den. Arbetskraften existerar endast som anlag hos den levande individen. Dess produktion förutsätter alltså dennes existens. När individens existens är given, består produktionen av arbetskraft i att individen reproduceras och hålles vid liv. För sitt uppehälle behöver den levande individen en viss mängd livsmedel. Den arbetstid, som är nödvändig för arbetskraftens produktion, är liktydig med den arbetstid som åtgår för att producera dessa livsmedel. Eller: arbetskraftens värde är just värdet av de livsmedel, som är nödvändiga för dess ägares uppehälle.
Arbetskraften förverkligas emellertid blott genom sin yttre funktion, den blir verksam endast genom arbetet. Men i denna funktion, arbetet, förbrukas en viss mängd mänskliga muskler, nerver, hjärna o.s.v., som oavbrutet måste ersättas. Denna ökade utgift nödvändiggör en ökad inkomst.[164*] Om arbetskraftens ägare har arbetat idag, måste han kunna upprepa samma process imorgon med samma krafter och hälsa. Summan av livsmedel måste alltså vara tillräcklig för att underhålla den arbetande individen såsom arbetande individ i hans normala livstillstånd.
Själva de naturliga behoven, såsom näring, kläder, värme, bostad o.s.v., är olika alltefter landets klimatiska och andra speciella förhållanden. Å andra sidan är omfattningen av de s.k. nödvändiga behoven, liksom det sätt varpå de tillfredsställes, resultatet av en historisk utveckling och betingas därför till stor del av ett lands kulturnivå, ävensom i väsentlig grad av de förhållanden, under vilka den fria arbetarklassen har uppstått, och därför också av dess vanor och krav på livet.[165*] I motsats till andra varor innehåller alltså arbetskraftens värdebestämning en historisk och moralisk faktor. För ett bestämt land under en bestämd period är dock genomsnittsmängden av nödvändiga livsmedel given.
Arbetskraftens ägare är dödlig. Om alltså hans uppträdande på marknaden skall vara kontinuerligt, såsom penningens kontinuerliga förvandling till kapital förutsätter, så måste arbetskraftens säljare föreviga sig, "så som varje levande individ förevigar sig, genom fortplantning."[166*] Den arbetskraft, som genom utslitning och dödsfall undandras marknaden, måste allraminst i samma utsträckning ersättas med ny arbetskraft. Summan av de livsmedel, som är nödvändiga för arbetskraftens produktion, innefattar alltså även livsmedlen för ersättarna, d.v.s. arbetarnas barn, för att denna ras av egenartade varuägare måtte föreviga sig på varumarknaden.[167*]
För att omforma den allmänna mänskliga naturen, så att den uppnår skicklighet och färdighet i en bestämd arbetsgren och blir utvecklad eller specifik arbetskraft, fordras en viss grad av utbildning eller uppfostran, som å sin sida medför en större eller mindre förbrukning av värden. Dessa utbildningskostnader är olika, alltefter arbetskraftens mer eller mindre utvecklade karaktär. De är försvinnande små för den vanliga arbetskraften och ingår i sammanfattningen av de värden, som förbrukas för dess produktion.
Arbetskraftens värde uppgår till värdet av en bestämd mängd livsmedel. Det växlar därför också med värdet på dessa livsmedel, d.v.s. med den arbetstid, som behövs för deras produktion.
En del av existensmedlen, t.ex. näringsmedel, bränsle o.s.v., förbrukas dagligen och måste oavbrutet ersättas. Andra förnödenheter, som kläder, möbler o.s.v., förbrukas under längre tidsperioder och behöver inte ersättas förrän efter en längre tid. Vissa varor måste dagligen köpas och betalas, andra betalas pr vecka, kvartal o.s.v. Men hur än summan av dessa utgifter fördelas under loppet av ett år, så måste den täckas av genomsnittsinkomsten dag för dag. Om mängden av de varor, som dagligen behövs för arbetskraftens produktion, = A, av dem som behövs pr vecka = B, av dem som behövs pr kvartal = C o.s.v., så skulle det dagliga genomsnittet av dessa varor bli
| 365 A + 52 B + 4 C + o.s.v. | ||
| = | . | |
| 365 |
Om vi antar, att det i denna för genomsnittsdagen nödvändiga varumängd ligger 6 timmars samhälleligt arbete, så representerar arbetskraften dagligen en halv dags samhälleligt genomsnittsarbete, eller med andra ord: en halv arbetsdag går åt för den dagliga produktionen av arbetskraften. Den arbetstid, som dagligen krävs för att framställa arbetskraften, utgör arbetskraftens dagsvärde eller värdet av den dagligen reproducerade arbetskraften. Om en halv dags samhälleligt genomsnittsarbete representeras av en guldmängd på 3 shilling eller en taler, så är en taler det pris som motsvarar arbetskraftens dagsvärde. Om arbetskraftens ägare bjuder ut den för en taler, så är försäljningspriset lika med värdet, och enligt vår förutsättning betalar penningägaren - som är ivrig att förvandla sin taler till kapital - detta värde.
Värdet av den varumängd, som arbetskraftens bärare, människan, dagligen måste förbruka för att kunna förnya sin livsprocess, alltså värdet av de fysiologiskt oumbärliga existensmedlen, bildar den yttersta gränsen eller minimigränsen för arbetskraftens värde. Om priset på arbetskraften sjunker till detta minimum, så sjunker det under sitt värde, ty under sådana förhållanden kan arbetskraften bevaras och utvecklas endast i förkrympt form. Men värdet av varje vara bestämmes av den arbetstid, som behövs för att leverera den i normal kvalitet.
Det är en otroligt billig sentimentalitet att anse denna värdebestämning av arbetskraften, som följer av sakens natur, för att vara cynisk och t.ex. jämra sig med Rossi:
"Att söka uppfatta arbetsförmågan (puissance de travail), medan man bortser från arbetets existensmedel under produktionsprocessen, det är att söka uppfatta ett hjärnspöke (ętre de raison). Den som talar om arbete, om arbetsförmåga, talar tillika om arbetare och existensmedel, arbetare och arbetslön."[168*]
Den som talar om arbetsförmåga, talar därmed inte om arbete, lika litet som man talar om matsmältning, för att man talar om matsmältningsförmåga. För den förstnämnda processen fordras som bekant något mera än god mage. Den som talar om arbetsförmåga, bortser inte från de för dess underhåll nödvändiga livsmedlen. Arbetsförmågans värde är snarare uttryckt i dessa livsmedels värde. Om inte arbetsförmågan blir såld, är den till ingen nytta för arbetaren, och då uppfattar han det närmast som en grym nödvändighet, att hans arbetsförmåga har krävt en bestämd mängd livsmedel för att aktiveras och ständigt på nytt kräver livsmedel till sin förnyelse. Han upptäcker då med Sismondi: "Arbetsförmågan ... är ingenting, om den inte blir såld."[169*]
Denna säregna varas, arbetskraftens, egendomliga natur medför, att dess bruksvärde i verkligheten inte övergår till köparen, i och med att avtalet mellan köpare och säljare avslutas. Dess värde var, liksom värdet av varje annan vara, bestämt redan innan den inträdde i cirkulationen, ty en bestämd mängd samhälleligt arbete hade redan förut använts för att framställa den, medan dess bruksvärde visar sig först i den efterföljande prestationen. Arbetskraftens försäljning och arbetets utförande, d.v.s. dess användning som bruksvärde, sammanfaller därför inte till tiden. Men ifråga om sådana varor, där den formella försäljningen av bruksvärdet och den verkliga överlåtelsen till köparen inte infaller samtidigt, fungerar köparens pengar oftast som betalningsmedel.[170*] I alla länder med kapitalistiskt produktionssätt betalas arbetskraften, först sedan den har varit i verksamhet under den i köpekontraktet fastställda tiden, t.ex. vid slutet av varje vecka. Överallt förskotterar arbetaren åt kapitalisten arbetskraftens bruksvärde. Han låter köparen förbruka den, innan han får betalt, d.v.s. överallt ger arbetaren kapitalisten kredit. Att denna kreditgivning inte är någon inbillning visar inte bara tillfälliga förluster av innestående löner vid kapitalisternas konkurser[171*] utan också en rad mera långvariga verkningar.[172*] Emellertid ändrar det ingenting i själva varubytets natur, om penningen fungerar som köpmedel eller betalningsmedel. Liksom hyrespriset för ett hus är priset på arbetskraften kontraktsmässigt fastställt, ehuru det först efteråt förverkligas.[L*] Arbetskraften är såld, fastän den betalas först efteråt. För att klart uppfatta förhållandet är det dock nyttigt att tillsvidare utgå ifrån att arbetskraftens ägare erhåller det avtalade priset samtidigt som försäljningen sker.
Vi känner nu det sätt, varpå det värde bestämmes, som penningägaren utbetalar till ägaren av denna egendomliga vara, arbetskraften. Det bruksvärde, som köparen å sin sida får i utbyte, framträder först vid den verkliga förbrukningen, då arbetskraften konsumeras. Alla förnödenheter, som är nödvändiga för denna process, såsom råmaterial o.d., köper penningägaren på varumarknaden och betalar till fulla priset. Arbetskraftens förbrukning är samtidigt produktionen av varan och mervärdet. Förbrukningen av arbetskraften äger rum utanför varumarknaden eller cirkulationen på samma sätt som förbrukningen av alla andra varor. Vi lämnar därför denna larmande och ytliga miljö, som var och en kan överblicka, och som står öppen för alla, och följer i stället penningägaren och arbetskraftens ägare till produktionens hemliga verkstad, över vars port står skrivet: No admittance except on business.[LI*] Här skall det visa sig, inte bara hur kapitalet producerar, utan också hur det själv produceras. Profitens hemlighet skall äntligen avslöjas.
Cirkulationen eller varubytet, innanför vars gränser köp och försäljning av arbetskraften äger rum, var i själva verket ett sannskyldigt Eden för de nedärvda mänskliga rättigheterna. Det som här endast och allenast härskar, är frihet, jämlikhet, egendom och Bentham.[172a*] Frihet! ty köpare och säljare av en vara, t.ex. arbetskraft, handlar endast i enlighet med sin egen fria vilja. De ingår avtal såsom fria, juridiskt jämbördiga personer. Kontraktet är det slutresultat, vari deras viljor får ett gemensamt rättsuttryck. Jämlikhet! ty de träder i relation till varandra endast som varuägare och byter lika värden. Egendom! ty var och en bestämmer bara över sitt. Bentham! ty var och en av dem bägge har endast att ta vara på sig själv. Den enda makt, som sammanför de två parterna och ställer dem i relation till varandra, är deras egennytta, deras särskilda fördel, deras privatintresse. Och just emedan var och en bara tänker på sig själv och ingen på den andre, fullbordar de till följd av en tingens förutbestämda harmoni[LII*] eller under en alltigenom slipad försyns beskärm endast ett verk till ömsesidig fördel, ett verk av samhällsnytta och samhällsintresse.
När de lämnar den enkla varucirkulationens eller varubytets område, varifrån den vulgäre frihandlaren hämtar sina åsikter, sina begrepp och sin måttstock för sitt omdöme om kapitalets och lönearbetets samhälle, verkar våra uppträdande personer ha fått sitt utseende i någon mån förändrat. Den förutvarande penningägaren tågar i spetsen som kapitalist, och arbetskraftens ägare följer efter som hans arbetare - den ene beskäftigt smilande och vinningslysten, den andre skygg, motsträvig, en man som har sålt sitt eget skinn på marknaden och nu inte har annat att vänta än - att få det garvat.
[122*] Motsatsen mellan den på personligt dräng- och herreförhållande baserade jordegendomsmakten och penningens opersonliga makt är klart formulerad i två franska ordstäv: "Nulle terre sans seigneur"[XLIV*] och "L'argent n'a pas de maître"[XLV*].
[123*] "Med pengar köper man vara, och med vara köper man pengar." (Mercier de la Rivičre: "L'ordre naturel et essentiel des sociétés politiques." Physiocrates, ed. Daire II, s. 543.)
[124*] "En summa som användes för att köpa varor i syfte att åter sälja dem, kallas förskotterad, men om den användes till köp utan återförsäljningssyfte, kan man säga att den är utgiven." (James Steuart. "Works etc., ed. by General Sir James Steuart, his son", London 1801, vol. I, s. 274.)
[125*] "Man byter inte pengar mot pengar", förmanar Mercier de la Rivičre merkantilisterna. (a.a., s. 486.) I ett verk, som uttryckligen anges handla om "handel" och "spekulation", läser man: "All handel består i utbyte av olika slags ting; och fördelen" (för köpmannen?) "beror just på denna olikhet. Att byta ut ett pund bröd mot ett pund bröd vore utan varje fördel ... därav den fördelaktiga kontrasten mellan handel och spel, vilket består i att bara byta pengar mot pengar." (Th. Corbet: "An Inquiry into the Causes and Modes of the Wealth of Individuals; or the Principles of Trade and Speculation explained", London 1841, s. 5.) Ehuru Corbet inte ser, att P-P, byta pengar mot pengar, är den karakteristiska cirkulationsformen, inte bara för handelskapitalet utan för allt kapital, medger han åtminstone, att denna form av handel, spekulationen, är gemensam med spelets. Men sedan kommer MacCulloch och finner, att köpa för att sälja, det är att spekulera, och skillnaden mellan spekulation och handel faller alltså bort. "Varje affär, då någon köper en produkt för att åter sälja den, är i verkligheten en spekulation." (MacCulloch: "A Dictionary, practical etc. of Commerce", London 1847, s. 1009.) Betydligt naivare säger Pinto, Amsterdambörsens Pindaros: "Handeln är ett spel" (satsen lånad från Locke) "och på tiggare vinner man ingenting. Om man så småningom vinner allt från alla, måste man frivilligt återlämna större delen av vinsten, ifall man vill börja spelet på nytt." (Pinto: Traité de la Circulation et du Crédit", Amsterdam 1771, s. 231.)
[126*] "Kapitalet delar sig ... i det ursprungliga kapitalet och profiten, kapitalets tillväxt ... även om denna profit i praktiken genast slås ihop med kapitalet och deltar i dess rörelse." (F. Engels. "Umrisse zu einer Kritik der Nationalökonomie" i "Deutsch-Französische Jahrbücher, herausgegeben von Arnold Ruge und Karl Marx", Paris 1844, s. 99.)
[127*] Aristoteles ställer chrematistik gentemot ekonomi. Han utgår från ekonomin. I den mån den är förvärvskonst, inskränker den sig till att anskaffa de ting, som är nödvändiga för livet eller nyttiga för hushållet och staten. "Den sanna rikedomen (ό άληθινός πλούτος) består av sådana bruksvärden; ty den mängd av detta slags ägodelar, som behövs för ett gott liv, är inte obegränsad. Men det finns ett annat slags förvärvskonst, som vanligen och med rätta kallas chrematistik, för vilken inga gränser för rikedom och ägande tycks existera. Varuhandeln ("ή καπηλική" betyder ordagrant kramhandel, och Aristoteles väljer denna form, emedan bruksvärdet är det huvudsakliga däri) tillhör av naturen inte chrematistiken, ty varuhandeln befattar sig endast med vad som är nödvändigt för köparen och säljaren." Därför, säger han vidare, var också varuhandelns ursprungliga form byteshandeln, men när den utvidgades, uppkom nödvändigtvis penningen. Med penningens uppfinning måste byteshandeln nödvändigt utvecklas till καπηλική, till varuhandel, och i motsats till sin ursprungliga tendens utvecklade sig denna till konsten att göra pengar, till chrematistik. Denna skiljer sig från ekonomin därigenom, att "för den är cirkulationen källan till rikedom (ποιητική χρημάτων ... διά χρημάτων μεταβολής). Och den tycks handla om pengar, ty penningen är början och slut i detta slags utbyte (τό γάρ νόμιδμα δτοιχείον καί πέρας της άλλαής έδτίν). Därför är också rikedomen, som chrematistiken eftersträvar den, obegränsad. Varje konst, som i sitt mål inte ser ett medel utan betraktar det som ett slutmål, är obegränsad i sin strävan, ty den söker alltid komma närmare detta slutmål, medan andra konster, vilkas omedelbara mål endast är medel som skall tjäna andra mål, inte är obegränsade, eftersom själva slutmålet sätter gränser för dem. Därför känner chrematistiken inga gränser för sitt mål, utan målet är det absoluta berikandet. Ekonomin men inte chrematistiken har en gräns ... den förra syftar till något som är skilt från penningen, den senare till dess tillväxt ... Förväxlingen av dessa båda former, som övergår i varandra, föranleder några att som ekonomins slutmål betrakta penningens förvärvande och tillväxt i det oändliga." (Aristoteles: "De Republica", ed. Bekker, lib. I, c. 8, 9 f.)
[128*] "Varor" (här i betydelsen bruksvärden) "är för den affärsdrivande kapitalisten inte slutmålet ... hans slutmål är pengar." (Th. Chalmers: "On Political Economy etc." 2:a ed. London 1832, s. 165, 166.)
[129*] "Även om köpmannen inte ringaktar den redan erhållna vinsten, så är hans blick dock alltid riktad mot framtiden." (A. Genovesi: "Lezioni di Economia Civile", 1765. Italienska ekonomer, Custodi, Parte moderna, vol. VIII, s. 139.)
[130*] "Den outsläckliga lidelsen efter profiten, die auri sacra fames,[XLVI*] behärskar alltid kapitalisten." (MacCulloch: "The Principles of Political Economy", London 1830, s. 179.) Denna insikt hindrar naturligtvis inte, att samme MacCulloch et consortes, när de råkar i teoretiska svårigheter, t.ex. beträffande överproduktionen, förvandlar samme kapitalist till en god borgare, för vilken det bara handlar om bruksvärdet, och som lider av en veritabel vargahunger efter stövlar, hattar, ägg och bomullstyg och andra högst vardagliga slag av bruksvärden.
[131*] "Σώζω" (ordagrant "rädda") är ett av grekernas karakteristiska uttryck för skattbildningen. Det engelska to save betyder både "rädda" och "spara".
[131a*] "Det oändliga, som inte finns i tingens framåtskridande, finns i deras kretslopp." (Galiani.)
[132*] "Det är inte föremålen utan föremålens värde, som utgör kapitalet." (J. B. Say: "Traité d'Economie Politique", 3:e ed. vol. I, s. 428.)
[133*] "Pengar i omlopp (currency!), som används till produktiva ändamål, är kapital." (Macleod: "The Theory and Practice of Banking", London 1855, vol. I, kap. 1, s. 55.) "Kapital är detsamma som varor." (James Mill: "Elements of Political Economy", London 1821, s. 74.)
[134*]"Kapital ... värde som bevaras och mångfaldigas." (Sismondi: "Nouveaux Principes d'Économie Politique", vol. I, s. 89.)
[135*] "L'échange est une transaction admirable dans laquelle les deux contractants gagnent - toujours (!)."[XLVII*] (Destutt de Tracy: "Traité de la Volonté et de ses effets", Paris 1826, s. 68.) Samma arbete utkom senare under titeln "Traité d'Economie Politique".
[136*] Mercier de la Rivičre: a.a., s. 544.
[137*] "Det är i och för sig fullkomligt likgiltigt, om ett av dessa värden består av pengar, eller om bägge är vanliga varor." (ibid. s. 543.)
[138*] "Det är inte kontrahenterna som bestämmer värdet; detta är bestämt före avtalets ingående." (Le Trosne: a.a., s. 906.)
[139*] "Dove č egualitā non é lucro." (Galiani: "Della Moneta", i Custodi: Parte Moderna, vol. IV, s. 244.)
[140*] "Varubytet blir ofördelaktigt för en av parterna, om obehöriga omständigheter sänker eller höjer priset. Då är likheten rubbad, men rubbningen beror då på dessa omständigheter och ligger inte i själva utbytet." (Le Trosne: a.a., s. 904.)
[141*] "Efter sin natur är varubytet ett avtal på lika villkor och sker mellan lika värden. Det är därför inget medel att bli rik, ty man ger lika mycket som man erhåller." (ibid. s. 903.)
[142*] Condillac: "Le Commerce et le Gouvernement" (1776), ed. Daire & Molinari i "Mélanges d'Économie Politique", Paris 1847, s. 267.
[143*] Le Trosne svarar därför sin vän Condillac mycket riktigt: "I det utvecklade samhället finns överhuvud inte något överflödigt." Dessutom tillägger han retsamt, att "om båda parterna får lika mycket mer för lika mycket mindre, så får ju bägge lika mycket." Eftersom Condillac ännu inte har den ringaste aning om bytesvärdets natur, så passar det bra för prof. Wilhelm Roscher att åberopa honom till stöd för sina egna naiva åsikter. Se hans "Die Grundlagen der Nationalökonomie", 3:e uppl., 1858. [Så citerar han t.ex. med förtjusning i § 147 följande visdomsord av Condillac: "Ett ting har inte värde, därför att det kostar något, utan det kostar (arbete eller pengar) emedan det har värde." - K.]
[144*] S. P. Newman: "Elements of Political Economy", Andover o. Newyork 1835, s. 175.
[145*] "Ökningen av produktens nominella värde ... gör inte säljarna rikare ... ty vad de vinner som säljare, förlorar de i sin egenskap av köpare." ("The Essential Principles of the Wealth of Nations etc.", London 1797, s. 66.)
[146*] "Om man är tvungen att sälja en varumängd, som är värd 24 livres, för 18 livres, så får man, när man senare skall använda samma pengar för inköp, köpa varor för 18 livres, som är värda 24 livres." (Le Trosne: a.a., s. 897.)
[147*] "Ingen säljare kan ständigt fördyra sina varor utan att på samma sätt få lov att betala andra säljares varor dyrare, och av samma orsak kan ingen konsument ständigt köpa billigare utan att också ständigt få lämna ifrån sig de varor han säljer billigare." (Mercier de la Rivičre: a.a., s. 555.)
[148*] R. Torrens: "An Essay on the Production of Wealth", London 1821, s. 349.
[149*] "Föreställningen, att konsumenterna betalar profiterna, är säkerligen alldeles oriktig. Vilka är då konsumenterna?" (G. Ramsay: "An Essay on the Distribution of Wealth", Edinburgh 1836, s. 184.)
[150*] "Om någon inte finner avsättning för sina varor, råder Malthus honom då att ge en annan person pengar, för att denne skall kunna köpa varorna av honom?" tillfrågas Malthus av en upprörd ricardian, när Malthus liksom sin lärjunge prästen Chalmers förhärligar köparna eller konsumenterna som en klass för sig. Se "An Inquiry into those principles respecting the Nature of Demand and the Necessity of Consumption, lately advocated by Mr Malthus etc.", London 1821, s. 55.
[151*] Destutt de Tracy var av motsatt åsikt, ehuru - eller kanske emedan - han var medlem av institutet [53]. De industriella kapitalisterna, säger han, får sin profit genom att "de säljer allting dyrare än det kostat att producera det. Och vem säljer de till? I främsta rummet till varandra." (de Tracy: a.a., s. 239.)
[152*] "Byte av två lika värden varken ökar eller minskar summan av de värden som finns i ett samhälle. Byte av två olika värden ... förändrar inte heller summan av de samhälleliga värdena, även om den enes egendom därvid ökar lika mycket som den andres egendom minskar." (J. B. Say: a.a., vol. II, s. 443, 444.) Say, som naturligtvis är helt obekymrad inför konsekvenserna av denna förkunnelse, lånar satsen tämligen ordagrant från fysiokraterna. Det sätt, varpå han har utnyttjat deras på den tiden glömda skrifter för att öka sitt eget "värde", visar följande exempel. Monsieur Say's mest "berömda" sats: "Man kan blott med produkter köpa produkter" (a.a., vol. II, s. 438) lyder i fysiokratiskt original: "Produkterna kan endast betalas med produkter." (Le Trosne: a.a., s. 899.)
[153*] "Varubytet överför inga som helst värden till produkterna." (F. Wayland: "The Elements of Political Economy", Boston 1853, s. 168.)
[154*] "Under ett herravälde av oföränderliga ekvivalenter vore handeln omöjlig." (G. Opdyke: "A Treatise on Political Economy", Newyork 1851, s. 66-69.) "Skillnaden mellan realvärde och bytesvärde grundas på ett faktum - nämligen att värdet av en sak är något annat än den s.k. ekvivalenten, som ges i handeln, d.v.s. att denna ekvivalent inte är någon ekvivalent." (F. Engels, a.a., s. 95, 96.)
[155*] Benjamin Franklin: "Works", vol. II, ed. Sparks i "Positions to be examined concerning National Wealth".
[156*] Aristoteles: "De Republica", lib. I, c. 10.
[157*] "Under vanliga marknadsförhållanden skapas inte profit genom varubyte. Om den inte funnes redan på förhand, kunde den inte heller finnas efteråt." (Ramsay: a.a., s. 184.)
[158*] Efter denna utförliga förklaring förstår läsaren, att detta endast betyder: Kapitalbildning måste vara möjlig, även när varupriset är lika med varuvärdet. Den kan inte förklaras med att varupriserna avviker från varuvärdena. Om så verkligen sker, måste man reducera priserna till värdena, d.v.s. man måste bortse från avvikelserna som tillfälligheter för att kunna ställa frågan om kapitalbildning med hjälp av varubyte i sin renhet och utan att förvirras av störande och för det egentliga förloppet främmande biomständigheter. Man vet för övrigt, att denna reduktion av priserna till värdena inte alls är någon rent vetenskaplig abstraktion. Marknadsprisernas ständiga växlingar, deras stigande och fallande, kompenserar varandra och reduceras till genomsnittspriset såsom deras inre regel. Detta utgör ledstjärnan for köpmannen och industriidkaren i varje företag som omfattar en längre tidsrymd. Han vet alltså, att under en längre period, betraktad som helhet, säljes varorna varken under eller över genomsnittspriset, men just till genomsnittspriset. Hade han överhuvud intresse för onyttigt tänkande, måste han ställa kapitalbildningens problem sålunda: Hur kan kapital uppstå genom att priserna regleras efter genomsnittspriserna, d.v.s. i sista instans av varans värde? Jag säger "i sista instans", emedan genomsnittspriserna inte direkt sammanfaller med varornas värdestorlek, vilket A. Smith, Ricardo m.fl. tror.
[159*] "I penningens gestalt ... producerar kapitalet ingen profit." (Ricardo: "Principles of Political Economy", s. 267.)
[160*] I uppslagsböcker om den klassiska forntiden kan man få läsa sådana tokigheter, som att i den antika världen kapitalet var fullt utvecklat, "utom att den frie arbetaren och kreditväsendet fattades". Även Herr Mommsen råkar i sin "Römische Geschichte" ut för den ena förväxlingen efter den andra.
[161*] Lagstiftningen i olika länder fastställer därför en maximitid för arbetsavtalen. I alla samhällen med fria arbetare finns bestämda regler för uppsägning av arbetskontrakten. I åtskilliga länder, särskilt Mexico (före det amerikanska inbördeskriget även i de från Mexico erövrade territorierna, och enligt sakens natur ända till Kusas omvälvning [55] i Donauprovinserna), döljes slaveriet under formen av peonage. Genom förskott, som skall återbetalas med arbete, och som nedärves från generation till generation, blir inte bara den enskilde arbetaren utan också hans familj i verkligheten andra personers och deras familjers egendom. Juarez avskaffade peonaget. Den s.k. kejsar Maximilian återinförde det genom ett dekret, som av representanthuset i Washington träffande brännmärktes som ett dekret om slaveriets återinförande i Mexico. "För en begränsad tid kan jag sälja till andra mina olika lekamliga och andliga färdigheter och mina möjligheter till verksamhet, ty tack vare denna begränsning i tid fortsätter de att vara ett yttre förhållande till min personlighet. Genom att sälja hela den tid jag kan arbeta och summan av min produktion skulle jag göra det som finns bakom allt detta, min allmänna verksamhet och verklighet, min personlighet, till en annans egendom." (Hegel: "Philosophie des Rechts", Berlin 1840, s. 104, § 67.)
[162*] Det som alltså karakteriserar den kapitalistiska epoken är, att arbetskraften för arbetaren själv antar formen av en vara som tillhör honom, och att hans arbete därför blir lönarbete. Å andra sidan generaliseras först från denna tidpunkt arbetsprodukternas varuform.
[163*] "En mans värde är, i likhet med alla andra ting, hans pris, d.v.s. så mycket som betalas för bruket av hans arbetskraft." (Th. Hobbes: "Leviathan", i "Works", ed. Molesworth, London 1839-1844, vol. III, s. 76.)
[164*] Den gammalromerske Villicus, förman för jordbruksslavarna, fick därför "en mindre ranson än dessa, emedan han hade ett lättare arbete." (Th. Mommsen: "Römische Geschichte", 1856, s. 810.)
[165*] W. Th. Thornton ger intressanta belägg härför i sin skrift: "Over-Population and its Remedy", London 1846.
[166*] Petty.
[167*] "Dess" (arbetets) "naturliga pris ... består av ett kvantum livs- och njutningsmedel, som efter landets klimat och levnadsvanor är nödvändigt för att underhålla arbetaren och göra det möjligt för honom att försörja en familj, som ställer ett oförändrat utbud av arbete till förfogande på marknaden." (R. Torrens: "An Essay on the external Corn Trade", London 1815, s. 62.) Ordet arbete står här felaktigt i stället för arbetskraft.
[168*] Rossi: "Cours d'Économie Politique", Bruxelles 1843, s. 370, 371.
[169*] Sismondi: "Nouveaux Principes d'Économie Politique", vol. I, s. 113.
[170*] "Varje arbete betalas först sedan det är avslutat." ("An Inquiry into those Principles respecting the Nature of Demand etc.", London 1821, s. 104.) "Handelskrediten börjar i det ögonblick då arbetaren, produktionens första upphovsman, tack vare sina besparingar är i stånd att vänta på avlöningen en vecka, 14 dagar, en månad, ett kvartal." (Ch Ganilh: "Des Systčmes de l'Économie Politique", 2 ed. Paris 1821, vol. II, s. 150.)
[171*] "Arbetaren lånar ut sin flit", men, tillfogar Storch slugt, han "riskerar ingenting" utom "att förlora sin lön ... arbetaren släpper inte till något materiellt." (Storch: "Cours d'Économie Politique", Petersburg 1815, vol. II, s. 37.)
[172*] Ett exempel. I London finns två slags bagare, "fullpriced", som säljer brödet till dess fulla värde, och "undersellers", som säljer det under värdet. Den senare gruppen utgör mer än tre fjärdedelar av hela bagarkåren. (s. XXXII i "Report" av regeringskommissarien H. S. Tremenheere om "Grievances complained of by the journeymen bakers etc.", London 1862.) Dessa undersellers säljer nästan undantagslöst bröd, som är förfalskat genom tillsats av alun, såpa, pottaska, kalk, stenmjöl från Derbyshire och dylika angenäma, närande och hälsosamma ingredienser. (Se den ovan citerade blåboken, ävenså rapporten från "Committee of 1855 on the Adulteration of Bread" och dr Hassalls "Adulterations Detected", 2 ed. London 1862.) Sir John Gordon förklarade inför kommittén av 1855, att "på grund av dessa förfalskningar den fattige, som lever på två pund bröd om dagen, i verkligheten inte erhåller fjärdedelen av näringsmängden, bortsett från de skadliga verkningarna på hans hälsa." Såsom orsak till att "en mycket stor del av arbetarklassen", ehuru väl medveten om dessa förfalskningar, ändå tar alun, stenmjöl etc. med på köpet, anför Tremenheere (i den förut nämnda rapporten, s. XLVIII), att det "är nödvändigt för dem att ta brödet från bagaren eller butiken i det skick man behagar tillhandahålla det." Enär arbetarna får sin lön först i slutet av veckan, kan de "först mot slutet av veckan betala det bröd familjen förbrukar"; och, tillägger Tremenheere med stöd av vittnesutsagor: "det är allmänt bekant, att bröd, blandat med dessa mixturer, tillverkas speciellt för denna kundkrets." "I många engelska jordbruksdistrikt" (men ännu mer i skotska) "utbetalas arbetslönen var fjortonde dag eller t.o.m. pr månad. Med så långa löneterminer måste jordbruksarbetaren handla på kredit ... Han får betala högre priser och är faktiskt bunden vid den butik som pungslår honom. Så kostar t.ex. i Horningsham i Wilts, där lönen betalas pr månad, samma mjöl 2 sh. 4 pence pr stone [14 pund] som på andra platser kostar 1 sh. 10 pence." ("Sixth Report" on "Public Health" by "The Medical Officer of the Privy Council etc.", 1864, s. 264.) "Kattunhandtryckarna i Paisley och Kilmarnock (Västskottland) genomdrev 1853 genom strejk förkortning av löneterminen från en månad till 14 dagar." ("Reports of the Inspectors of Factories for 31st October 1853", s. 34.) Som en annan småtrevlig utveckling av den kredit, som arbetaren ger kapitalisten, kan man betrakta den metod som praktiseras av många engelska kolgruveägare, nämligen att utbetala lönen först vid månadens slut och under tiden lämna förskott, ofta i varor, som måste betalas högre än marknadspriset (trucksystem). "Det är vanligt hos kolgruvornas arbetsgivare att betala ut lönen pr månad. Under mellanperioden lämnar de förskott i slutet av varje vecka. Detta förskott utbetalas i butiken" (den tommy-shop, som tillhör gruvägaren), "och folket tar emot pengarna vid en disk och ger ut dem vid en annan." ("Children's Employment Commission, III Report", London 1864, s. 38, n. 192.)
[172a*] Jeremy Bentham (1748-1832), engelsk filosof, företrädde den s.k. nyttighetsfilosofin (utilitarismen). Det personliga intresset är för honom drivkraften till allt handlande. Men alla intressen står i en inre harmoni, om de uppfattas rätt. Den enskildes lättbegripliga intresse är också samhällets. Den engelska liberalismen behärskades av denna lära i lika hög grad som av den "vulgära", d.v.s. efter den borgerliga pöbelns behov förflackade frihandeln. - K.
[XLIV*] Ingen mark utan jordägare.
[XLV*] Penningen har ingen herre.
[XLVI*] "Den förbannade hungern efter guld."
[XLVII*] "Bytet är en underbar företeelse, där bägge parterna alltid vinner (!)."
[XLVIII*] Den sista meningen saknas i franska upplagan. - RS.
[XLIX*] Här: Wechselbeziehungen (växelverkan, ömsesidiga relationer). I 3:e o. 4:e uppl. däremot: Warenbeziehungen (varurelationer).
[L*] Efter franska uppl. I den tyska, även folkupplagan, står: "ehuru det först efteråt realiseras såsom hyrespriset för ett hus" - en felaktig analogi. - RS. (Analogin blir givetvis fullt riktig, om hyran betalas i efterskott, vilket faktiskt kunde förekomma på Marx' tid. - IB.)
[LI*] Obehöriga äga ej tillträde.
[LII*] En term, hämtad från den idealistiske filosofen G. W. Leibniz' monadlära. - IB.