Källa: Marx Engels Werke bd XXIII, s. 11-802; "Das
Kapital. Band I. Kritik der politischen Ökonomie".
Översättning: Ivan Bohman
Digitalisering: Jonas Holmgren
Korrektur: -
Arbete är förbrukning av arbetskraft. Köparen av arbetskraft konsumerar den, i det han låter dess säljare arbeta. Den sistnämnde blir härigenom faktiskt verkande arbetskraft, vilket han förut endast var potentiellt. För att de produkter, som hans arbete frambringar, skall bli varor, är första villkoret, att de är bruksvärden, ting som kan tillfredsställa behov av ett eller annat slag. Det är alltså ett speciellt bruksvärde, en bestämd vara, som kapitalisten låter arbetaren förfärdiga. Produktionen av bruksvärden eller nyttigheter förändras inte till sin allmänna natur genom att produktionen försiggår för kapitalistens räkning och under hans kontroll. Arbetsprocessen kan därför till en början betraktas oberoende av varje bestämd samhällsform.
Arbetet är först och främst ett samspel mellan människan och naturen, en process vari människan genom sin egen verksamhet förmedlar, reglerar och kontrollerar sitt förhållande till naturen. Människan uppträder själv som en naturmakt gentemot naturmaterialet. Hon sätter de naturkrafter i rörelse, som hennes kropp är utrustad med, armar och ben, hand och hjärna, för att tillägna sig naturmaterialet i en för henne själv användbar form. Genom denna rörelse påverkar hon den yttre naturen och förändrar densamma men förändrar samtidigt sin egen natur. Hon utvecklar sina slumrande möjligheter och tvingar sina krafters spel under sitt eget herravälde. Vi har här ingenting att göra med arbetets tidigaste, primitiva och instinktiva former. Det ligger oändliga tidsrymder mellan det samhälle, där arbetaren uppträder på varumarknaden som säljare av sin egen arbetskraft, och den forntid, då det mänskliga arbetet ännu inte hade kastat av sig sin första instinktiva form. Vi förutsätter arbetet i en form, som är uteslutande mänsklig. En spindel utför arbetsmoment som liknar vävarens, och ett bi bygger vaxceller med en skicklighet som gör mången mänsklig byggmästare skamsen. Men det som i grunden skiljer den sämste byggmästare från det duktigaste bi, är att han har byggt cellen i huvudet, innan han bygger den i vax. Vid arbetsprocessens slut framkommer ett resultat, som redan från början fanns i arbetarens medvetande, alltså redan existerade ideellt. Han åstadkommer inte bara en formförändring i naturen, utan samtidigt förverkligar han i naturen ett ändamål som han känner, och arten av hans verksamhet bestämmes lagbundet av detta ändamål, som han måste underordna sin vilja. Och detta underordnande är ingen enstaka handling. Förutom ansträngningen av de organ som arbetar, kräves under hela arbetets gång en målmedveten vilja som yttrar sig i uppmärksamhet, desto mera nödvändig, ju mindre arbetet genom sitt eget innehåll och sättet för utförandet förmår stimulera arbetaren, ju mindre han alltså kan använda arbetet som utlösning för sina egna andliga och lekamliga krafter.
Arbetsprocessens enkla beståndsdelar är: 1) den ändamålsenliga verksamheten eller själva arbetet, 2) det föremål som den påverkar och 3) det medel varmed den verkar.[173*]
Jorden (som i ekonomiskt avseende även innefattar vattnet) har från begynnelsen försett människan med proviant, d.v.s. färdiga livsmedel,[173a*] och den är alltjämt utan människans åtgörande tillgänglig som det allmänna föremålet för mänskligt arbete. Alla de ting, som arbetet endast rycker loss ur deras omedelbara sammanhang med jorden, finns redan i naturen som arbetsobjekt. Så är det med fisken, som skiljes från sitt livselement vattnet genom att fångas, så med timret, som fälles i urskogen, och med malmen, som brytes lös ur sin åder. Om själva arbetsföremålet däremot redan har förändrats genom tidigare arbete, kallar vi det råmaterial. Så t.ex. den redan brutna malmen, som nu skall förädlas. Allt råmaterial är arbetsföremål, men varje arbetsföremål är inte råmaterial. Råmaterial blir arbetsföremålet, endast när det förändrats genom arbete.
Arbetsmedlet är ett ting eller en samling av ting, som arbetaren placerar mellan sig själv och arbetsföremålet, och som skall överföra hans verksamhet på detta föremål. Han utnyttjar tingens mekaniska, fysikaliska och kemiska egenskaper och låter dem verka som maktmedel på andra ting i enlighet med hans syften.[174*] Om man bortser från de livsmedel, som finns färdiga i naturen, som t.ex. frukter, och för vilkas åtkomst han endast behöver använda sina egna händer som arbetsmedel, är det föremål, som arbetaren direkt kommer i beröring med och behärskar, inte arbetsföremålet utan arbetsmedlet. Därvid blir tingen omkring honom själva organ för hans verksamhet, organ som fogas till hans egna kroppsliga organ, så att hans naturliga gestalt blir förlängd - trots bibelns ord.[LIII*] Liksom naturen är hans ursprungliga proviantmagasin, så är den också hans ursprungliga förråd av arbetsmedel. Den ger honom t.ex. stenen, som han använder till vapen, och som han hugger och skär och slår eld med. Jorden själv är ett arbetsmedel, men dess användning i jordbruket förutsätter å andra sidan en hel rad andra arbetsmedel och en redan relativt högt utvecklad arbetskraft.[175*] Så snart arbetsprocessen överhuvud har börjat utvecklas, kräver den arbetsmedel, som redan i förväg är bearbetade. I de äldsta grottboningarna finner vi verktyg och vapen av sten. Vid sidan av bearbetade material, sten, trä, ben och musselskal, spelar i människans tidigare historia det tama djuret, alltså det genom arbete redan förvandlade, uppfödda djuret, huvudrollen som arbetsmedel.[176*] Framställning och bruk av arbetsmedel karakteriserar den mänskliga arbetsprocessen, även om ansatser till en dylik utveckling kan spåras hos vissa djurarter, och Franklin definierar därför människan som "a toolmaking animal", ett verktygsfabricerande djur. Lika viktig som undersökningen av skelettrester är för kännedomen om utdöda djurarter, är det att studera resterna av arbetsmedel för att få kännedom om förgångna ekonomiska samhällsformer. Det som skiljer de ekonomiska epokerna, är inte vad som tillverkas, utan hur, med vilka arbetsmedel.[177*] Arbetsmedlen är inte bara måttstock för den mänskliga arbetskraftens utvecklingsgrad utan karakteriserar också de samhällsförhållanden, under vilka arbetet utföres. Bland arbetsmedlen själva ger de mekaniska arbetsmedlen, som sammanfattningsvis kan kallas produktionens skelett och muskelsystem, ett betydligt säkrare underlag för värderingen av en samhällelig produktionsepok än sådana arbetsmedel, som endast tjänar som behållare för arbetsföremålen och som tillsammans kan betraktas som produktionens kärlsystem, t.ex. rör, fat, korgar, krukor o.s.v. Endast i den kemiska industrin spelar dessa någon väsentlig roll.[177a*]
I vidare mening omfattar arbetsmedlen, förutom de ting som förmedlar arbetets verkan på dess föremål och därför på något sätt tjänar som medel för själva verksamheten, även de yttre betingelser som bildar förutsättningen för att arbetet skall kunna utföras. De ingår inte direkt i arbetsprocessen, men utan dem kan den inte alls eller endast ofullständigt äga rum. Jorden själv är det allmänna arbetsmedlet av denna art, ty den ger arbetaren hans locus standi[LIV*] och hans arbetsprocess dess verksamhetsfält (field of employment). Arbetsmedel av detta slag, framställda genom tidigare arbete, är fabriksbyggnader, kanaler, gator o.s.v.
Människor uppnår genom arbetet och med hjälp av arbetsmedlen en i förväg planerad förändring av arbetsföremålen. Produkten utgör processens avslutning. Denna produkt är ett bruksvärde, ett naturmaterial, som genom formförändring anpassats efter mänskliga behov. Arbetet har knutits till sitt föremål. Det har materialiserats, och föremålen har bearbetats. Det som på arbetarens sida uppträdde i form av rörelse, uppträder nu i produkten som en egenskap i vila. Arbetaren har spunnit, och produkten är garn.
Om hela processen betraktas från resultatets, produktens ståndpunkt, så framträder både arbetsmedel och arbetsföremål som produktionsmedel[178*] och arbetet självt som produktivt arbete.[179*]
När ett bruksvärde lämnar arbetsprocessen som produkt, träder andra bruksvärden in i den som produktionsmedel, och dessa bruksvärden är i sin tur produkter av tidigare arbetsprocesser. Samma bruksvärde, som är produkt av det ena arbetet, blir produktionsmedel för det andra arbetet. Produkter är därför inte endast resultat av utan samtidigt betingelser för arbetsprocessen.
Med undantag för den extraktiva industrin, som har sina arbetsföremål färdiga i naturen, t.ex. bergsbruk, jakt, fiske o.s.v. (åkerbruket endast när orörd mark bearbetas första gången), arbetar alla industrigrenar med råmaterial, d.v.s. arbetsföremål som redan tidigare har bearbetats, som själva redan är arbetsprodukter. Så t.ex. utsädet i jordbruket. Djur och växter, som man brukar betrakta som naturprodukter, behöver inte vara produkter endast av förra årets arbete utan kan i sina nuvarande former vara resultat av en förvandling, som under mänsklig kontroll och med hjälp av mänskligt arbete har pågått under generationer. Vad speciellt arbetsmedlen beträffar, så företer de flesta av dem även vid ett ytligt betraktande spår av tidigare arbete.
Råmaterialet kan utgöra huvudbeståndsdelen i en produkt eller endast ingå som ett biämne vid framställningen. Biämnet förbrukas av arbetsmedlet, t.ex. kolet av ångmaskinen, oljan av hjulaxeln, höet av dragdjuret. Eller också kan det tillföras råmaterialet för att åstadkomma en ämnesförändring, som när oblekt linneväv behandlas med klor, eller när kol tillsättes järnet, eller när ullen färgas. Eller också kan biämnet understödja arbetsprocessen, vilket t.ex. gäller de ämnen som nyttjas för arbetslokalens upplysning och uppvärmning. I den kemiska industrin försvinner skillnaden mellan egentliga råvaror och biämnen, emedan inget råmaterial där framträder på nytt som arbetsproduktens materiella substans.[180*]
Då varje ting har många olika egenskaper och därför nyttjas på många olika sätt, kan samma produkt vara råmaterial i helt olika arbetsprocesser. Korn är t.ex. råmaterial för mjölnaren, stärkelsefabrikanten, destillatören, boskapsuppfödaren o.s.v. På samma sätt går kolet ut ur gruvindustrin som produkt och vänder tillbaka dit som produktionsmedel.
Samma produkt kan i samma arbetsprocess tjäna både som arbetsmedel och råmaterial. Vid boskapsuppfödning t.ex. är slaktdjuret det bearbetade råmaterialet och samtidigt ett arbetsmedel i gödselproduktionen.
En produkt, som är färdig för konsumtion, kan på nytt bli råmaterial för en annan produkt, som när t.ex. druvan blir råmaterial för vinet. Eller också kan arbetet avlämna produkten i en form, där den endast kan tjäna som råvara. Dessa slags råmaterial kallas halvfabrikat men borde hellre betraktas som stadier i produktionsprocessen, som t.ex. bomull, tråd, garn o.s.v. Ehuru det ursprungliga råmaterialet självt redan är en arbetsprodukt, kan det genomlöpa en hel rad olika processer, där det hela tiden i ständigt förändrat skick tjänar som råmaterial, tills det lämnar den sista arbetsprocessen som färdigt livsmedel eller färdigt arbetsmedel.
Vi ser alltså: Om ett bruksvärde uppträder som råmaterial, arbetsmedel eller arbetsprodukt, beror helt och hållet på vilken funktion det har eller vilken ställning det intar i arbetsprocessen. Om denna ställning förändras, så förändras även dess bestämmelse i processen.
När produkterna ingår i nya arbetsprocesser som produktionsmedel, förlorar de därför karaktären av arbetsprodukter. De fungerar endast som materiella faktorer för det levande arbetet. Den som spinner behandlar spinnrocken endast som ett medel, varmed han spinner, linet endast som det föremål som skall spinnas till garn. Emellertid kan man inte spinna utan material och spinnrock. Dessa produkter måste därför finnas till hands, för att arbetet skall kunna påbörjas. Men i själva denna process är det lika likgiltigt, att linet och spinnrocken är resultat av tidigare arbete, som det är för matsmältningsprocessen, att brödet är resultatet av bondens, mjölnarens och bagarens arbete. Om under arbetets gång produktionsmedlen uppmärksammas som produkter av tidigare arbete, så beror det tvärtom på deras eventuella brister. En kniv som inte biter, garn som ständigt går av, påminner livligt om den knivsmed och den garnfabrikant, som bär ansvaret för felen. I en lyckad produkt är varje spår försvunnet av det arbete, som har framställt dess bruksegenskaper.
En maskin, som inte gör tjänst i arbetsprocessen, är onyttig. Den utsättes dessutom för den naturliga ämnesomsättningens förstörande krafter. Järnet rostar, träet ruttnar. Garn, som inte väves eller stickas, är värdelös bomull. Det levande arbetet måste gripa dessa ting, väcka liv i dem och förvandla dem från ämnen med endast möjlighet att bli bruksvärden till verkliga och verksamma bruksvärden. De blir värmda av arbetets eld, de blir ett med arbetet, besjälas av dess anda att fylla sina funktioner i processen, och så blir de visserligen förbrukade men för att tjäna ett ändamål. De blir medel att skapa nya bruksvärden, nya arbetsprodukter, lämpliga att tjäna som existensmedel i den personliga förbrukningen eller ingå som produktionsmedel i en ny arbetsprocess.
Medan dessa produkter inte endast är resultat av arbetsprocessen utan också betingelser för att den kan ske, så kan å andra sidan dessa produkter av tidigare arbete endast bli bruksvärden, om de kommer in i arbetsprocessen och träder i kontakt med levande arbete.
Arbetet förbrukar de ämnen, som det bearbetar, arbetsföremålen och arbetsmedlen, förtär dem, och arbetet är alltså en konsumtionsprocess. Denna produktiva konsumtion förtär arbetsprodukterna som existensmedel för själva arbetet och skiljer sig därigenom från den personliga konsumtionen, som använder arbetsprodukterna som existensmedel för människorna. Resultatet av den individuella konsumtionen är konsumenten själv, medan resultatet av den produktiva konsumtionen är en från konsumenten fristående produkt.
Försåvitt arbetsmedlet och arbetsföremålet redan är arbetsprodukter, förtär arbetet produkter för att skapa nya, eller det använder arbetsprodukter som produktionsmedel för att frambringa nya produkter. Men alldeles som arbetsprocessen ursprungligen endast försiggick som en växelverkan mellan människan och jorden, just som den var, utan människans åtgörande, tjänar jorden alltjämt som produktionsmedel i samtliga fall, där produktionsmedlet finns i naturen och inte är framställt genom mänskligt arbete.
Arbetsprocessen, sådan vi har framställt den i dess enkla och allmänna beståndsdelar, är en ändamålsenlig verksamhet, som syftar till att frambringa bruksvärden, att omdana naturrikedomarna för att göra dem lämpade att tillfredsställa mänskliga behov. Arbetsprocessen förmedlar ämnesomsättningen mellan människan och naturen, den är livsprocessens eviga förutsättning och därför oberoende av det mänskliga livets utformning, den är snarast gemensam för alla mänskliga samhällsformer. Det var därför inte nödvändigt att studera arbetaren i hans relation till andra arbetare. Det var tillräckligt att behandla människan och hennes arbete å ena sidan, naturen och dess råämnen å den andra. Man kan inte på smaken av vetet sluta sig till vem som odlat det, och lika litet kan man se på arbetsprocessen, under vilka betingelser den försiggår, om den sker under slavfogdens brutala piska eller inför kapitalistens bekymrade blickar, om det är Cincinnatus som odlar sina få jugera, eller om det är vilden som nedlägger sitt villebråd med en sten.[181*]
Vi återvänder till vår kapitalist in spe. Vi lämnade honom, sedan han på varumarknaden hade köpt alla de ting, som är nödvändiga för arbetsprocessen, de materiella faktorerna eller produktionsmedlen och den personliga faktorn eller arbetskraften. Med slug beräkning har han utvalt de produktionsmedel och den arbetskraft, som passar för hans speciella geschäft, spinneri, skotillverkning o.s.v. Vår kapitalist skrider alltså till verket att konsumera den köpta varan arbetskraft, d.v.s. han låter arbetskraftens innehavare, arbetaren, konsumera produktionsmedlen genom sitt arbete. Arbetsprocessens allmänna natur förändras naturligtvis inte därav, att arbetaren arbetar åt kapitalisten i stället för åt sig själv. Men inte heller den bestämda metod, som användes när man gör skor eller spinner garn, behöver till att börja med förändras genom kapitalistens mellankomst. Han måste ta arbetskraften, sådan han finner den på marknaden, alltså även arbetet, såsom det har utvecklats under en period, då det ännu inte fanns några kapitalister. Först på ett senare utvecklingsstadium förvandlas produktionssättet, på grund av att arbetet underordnas kapitalet, och denna förvandling blir alltså först senare föremål för vår undersökning.
När arbetskraften förbrukas av kapitalisten, uppvisar arbetsprocessen två säregna fenomen.
Arbetaren arbetar under kontroll av den kapitalist, som äger hans arbetskraft. Kapitalisten övervakar, att arbetet utföres på rätt sätt, och att produktionsmedlen blir ändamålsenligt utnyttjade, alltså på ett sådant sätt att inget råmaterial går tillspillo, samt att arbetsverktygen skonas eller med andra ord endast förbrukas i den utsträckning arbetet kräver.
För det andra: produkten är kapitalistens egendom, inte den omedelbara producentens, arbetarens. Kapitalisten betalar t.ex. arbetskraftens dagsvärde. Bruket av arbetskraften tillhör honom alltså för en dag, på samma sätt som bruket av varje annan vara, t.ex. en häst, som han hyrt för en dag. Bruket av varan tillhör varans köpare, och arbetskraftens innehavare ger i själva verket bara ut det bruksvärde han har sålt, när han utför sitt arbete. Från det ögonblick, då han inträdde i kapitalistens verkstad, blev kapitalisten ägare av hans arbetskrafts bruksvärde, alltså ägare av rätten till att använda den, av själva arbetet. Kapitalisten har genom köpet av arbetskraft tillsatt arbete som ett levande jäsämne i produktens döda beståndsdelar, vilka också tillhör honom. Från hans ståndpunkt är arbetsprocessen endast en förbrukning av den vara han har köpt, arbetskraften, som han emellertid endast kan använda genom att förse den med produktionsmedel. Arbetsprocessen är en process mellan ting, som kapitalisten har köpt, mellan ting som tillhör honom. Produkten av denna process tillhör honom därför fullt ut lika mycket som produkten av jäsningsprocessen i hans vinkällare.[182*]
Produkten - som är kapitalistens egendom - är ett bruksvärde, garn, skor o.s.v. Men även om skor på sätt och vis kan sägas bidra till sociala framsteg, och även om vår kapitalist avgjort är en framstegsman, så tillverkar han inte skor för skornas egen skull. I varuproduktionen är bruksvärdet överhuvud inte något "qu'on aime pour lui-même".[LVI*] Bruksvärden produceras endast försåvitt och i den utsträckning de utgör underlaget för eller innehåller bytesvärde. Och vår kapitalist har två syften. För det första vill han producera ett bruksvärde som har bytesvärde, en artikel som är avsedd för försäljning, en vara. För det andra vill han producera en vara, vars värde är större än det sammanlagda värdet av de varor som förbrukas under produktionen, mera värd än produktionsmedlen och arbetskraften, för vilka han har förskotterat sina goda pengar på varumarknaden. Han vill inte bara producera ett bruksvärde, utan en vara; inte bara bruksvärde, utan också värde; inte bara värde, utan också mervärde.
Då det här är fråga om varuproduktion, har vi hittills i själva verket endast betraktat en sida av processen. Liksom varan själv är en enhet av bruksvärde och värde, måste dess produktionsprocess vara en enhet av arbetsprocess och värdeskapande process.
Vi skall nu studera produktionsprocessen även såsom värdeskapande process.
Vi vet, att värdet av varje vara bestämmes av den mängd arbete, som är nedlagt i dess bruksvärde, alltså av den arbetstid som är samhälleligt nödvändig för dess produktion. Detta gäller då också för den produkt, som vår kapitalist erhöll som resultat av arbetsprocessen. Därför måste vi först beräkna det arbete, som är nedlagt i denna produkt. Vi antar, att det är fråga om garn.
För att framställa garn behövs först och främst råmaterial, t.ex. 10 pund bomull. Vi behöver inte först undersöka bomullens värde, ty kapitalisten har redan köpt den på marknaden till dess värde, låt oss säga 10 shilling. I bomullens pris framträder redan den arbetstid, som är nödvändig för att framställa den, såsom allmänt samhälleligt arbete. Vi antar vidare, att slitaget på det maskineri, som användes vid bomullens bearbetning, och som vi låter representera alla andra utnyttjade arbetsmedel, har ett värde av 2 shilling. Om det behövs i genomsnitt 24 arbetstimmar eller 2 arbetsdagar för att framställa en guldmängd på 12 shilling, så följer därav, att garnet närmast representerar 2 dagars arbete.
Man bör inte låta sig vilseledas av den omständigheten, att bomullen har förändrat form, och att de förslitna maskindelarna har försvunnit. Om värdet av 40 pund garn är lika med värdet av 40 pund bomull plus värdet av en hel spindel,[LVII*] d.v.s. om samma arbetstid åtgår för att framställa dessa bägge här likställda värden, så är, till följd av den allmänna värdelagen, värdet av 10 pund garn lika med värdet av 10 pund bomull plus värdet av 1/4 spindel.
I detta fall har samma arbetstid nedlagts i bruksvärdet garn som i bruksvärdena bomull och spindel. Värdet blir därför detsamma, vare sig det visar sig i garn eller i spindel och bomull. Att spindeln och bomullen, i stället för att ligga overksamma bredvid varandra samarbetar i spinnprocessen, vilken förändrar deras bruksformer och förvandlar dem till garn, det har lika liten betydelse för deras värde, som om de genom vanligt varubyte hade utbytts mot garn av samma värde.
Den arbetstid, som behövs för att producera bomullen, är en del av den arbetstid, som är nödvändig för att producera garnet, vars råmaterial bomullen är. På samma sätt förhåller det sig med den arbetstid, som har använts för produktionen av spindelmassan, utan vars förslitning eller konsumtion bomullen inte kan spinnas till garn.[183*]
De respektive i tid och rum åtskilda arbetsprocesser, som producerade bomullen och den förbrukade spindelmassan, och som slutligen framställde garn av bomull och spindel, kan betraktas som olika, på varandra följande avsnitt av en och samma arbetsprocess, försåvitt det som skall undersökas är garnets värde eller den arbetstid, som behövs för att framställa det. Allt arbete, som garnet innehåller, tillhör den förflutna tiden. Det är en helt ovidkommande sak, att det arbete som behövdes för att producera arbetsmedlen, ligger längre tillbaka i tiden, under det att det arbete som användes omedelbart under spinningen, ligger närmare i tiden. Om en bestämd mängd arbete, t.ex. 30 dagar, behövs för att bygga ett hus, så är det utan betydelse för mängden av den arbetstid som är nedlagt i huset, att den 30:e arbetsdagen användes 29 dagar senare än den första arbetsdagen. På samma sätt kan den arbetstid, som råmaterial och arbetsmedel innehåller, betraktas alldeles som om denna arbetstid hade använts på ett tidigare stadium av spinnprocessen, innan det sista arbetet tillfördes garnet under själva spinningen.
Värdena av produktionsmedlen, bomullen och spindeln, uttryckta i ett pris på 12 shilling, utgör alltså beståndsdelar i garnets eller produktens värde.
Två betingelser måste emellertid vara uppfyllda. För det första måste bomullen och spindeln ha tjänat till att producera ett bruksvärde. I vårt exempel måste det ha blivit garn av dem. Värdet måste frambringas av ett bruksvärde, men det saknar betydelse vilket bruksvärde som spelar denna roll. Den andra förutsättningen är, att endast så mycken arbetstid utnyttjades, som var nödvändig under de givna samhälleliga produktionsbetingelserna. Om det alltså endast behövs 1 pund bomull för att spinna 1 pund garn, så får endast 1 pund bomull åtgå för framställningen av 1 pund garn. På samma sätt förhåller det sig med spindeln. Om kapitalisten får i sitt huvud att använda spindlar av guld i stället för järnspindlar, så räknas i garnvärdet endast det samhälleligt nödvändiga arbetet, d.v.s. den arbetstid som behövs för att tillverka järnspindlar.
Vi känner nu den del av garnets värde, som utgöres av produktionsmedlen, av bomullen och spindeln. Den är lika med 12 shilling eller två använda arbetsdagar. Det återstår nu att undersöka den del av värdet, som spinnarens eget arbete tillför bomullen.
Vi måste nu betrakta detta arbete från en helt annan synpunkt än under arbetsprocessen. Den gången rörde det sig om den ändamålsenliga verksamheten att förvandla bomull till garn. Ju ändamålsenligare arbete, desto bättre garn, förutsatt att alla andra omständigheter förblir oförändrade. Spinnarens arbete var specifikt olika andra produktiva arbeten, och denna skillnad visade sig både subjektivt och objektivt i spinnarens speciella syfte, i hans speciella arbetssätt, i hans produktionsmedels speciella art och i produktens speciella bruksvärde. Bomull och spindel tjänar som material för spinneriarbetet, men man kan inte göra kanoner av detta material. Om vi däremot betraktar spinnarens arbete som värdeskapande eller som värdekälla, visar det sig att det inte alls är olika kanonborrarens arbete eller, för att ta något mera näraliggande, det arbete som bomullsodlaren och spindelmakaren har utfört, och som är förverkligat i garnets produktionsmedel. Endast på grund av denna likhet kan bomullsodlingen, spindelfabrikationen och spinneriarbetet utgöra beståndsdelar av samma totalvärde, garnets värde. Här är det inte längre fråga om arbetets kvalitet, dess beskaffenhet och innehåll, utan endast om dess kvantitet. Och den är en enkel sak att beräkna. Vi antar, att spinneriarbete är enkelt arbete, samhälleligt genomsnittsarbete, och längre fram skall vi konstatera, att det motsatta antagandet ingenting ändrar i saken.
Under arbetsprocessen förvandlas arbetet oupphörligt från verksamhet till färdigt resultat. Efter en timmes förlopp har spinneriarbetet förvandlats till en viss mängd garn; en bestämd mängd arbete, en arbetstimme, har nedlagts i bomullen. Vi använder termen arbetstimme, förbrukning av spinnarens arbetskraft under en timme, emedan vi här endast betraktar spinneriarbetet som förbrukning av arbetskraft, utan hänsyn till arbetets speciella egenskaper som spinneriarbete.
Det är av avgörande betydelse, att under processens förlopp, under bomullens förvandling till garn, endast den samhälleligt nödvändiga arbetstiden förbrukas. Om a pund bomull förvandlas till b pund garn på en arbetstimme under normala, d.v.s. genomsnittliga samhälleliga betingelser, så gäller som en 12 timmars arbetsdag endast en sådan arbetsdag, då 12 × a pund bomull förvandlas till 12 × b pund garn. Ty endast den samhälleligt nödvändiga arbetstiden räknas som värdeskapande.
Liksom själva arbetet framträder här även råmaterialet och produkten i ett helt annat ljus än i den egentliga arbetsprocessen. Råmaterialet gör sig här gällande endast som mottagare av en bestämd mängd arbete. Medan råmaterialet tar emot arbetet, förvandlas det till garn, därför att arbetet förbrukas och tillföres i form av spinneriarbete. Men produkten, garnet, är nu endast måttstocken på det arbete, som nedlagts i bomullen. Om 12/3 pund bomull spinnes eller förvandlas till 12/3 pund garn under loppet av en timme, så har 6 arbetstimmar nedlagts i 10 pund garn. Bestämda och erfarenhetsmässigt fastställda mängder av produkten representerar nu ingenting annat än bestämda mängder arbete, bestämda mängder kristalliserad arbetstid. Produkten är nu t.ex. 1 timmes, 2 timmars, en dags materialiserat samhälleligt arbete.
Att arbetet just är spinneriarbete, materialet bomull och produkten garn, är i detta sammanhang lika ovidkommande, som att själva arbetsföremålet redan är en produkt, alltså råmaterial. Om arbetaren vore sysselsatt i en kolgruva i stället för i ett spinneri, så skulle arbetsföremålet, kolet, tillhandahållas av naturen. Likafullt skulle en bestämd mängd lösbrutna kol, t.ex. en centner, representera en bestämd mängd förbrukat arbete.
Då arbetskraften såldes, förutsatte vi att dess dagsvärde var lika med 3 shilling, och att dessa 3 shilling representerade 6 arbetstimmar, alltså att denna arbetsmängd behövs för att framställa den genomsnittliga mängden av arbetarens dagliga livsförnödenheter. Om nu vår spinnare på 1 arbetstimme förvandlar 12/3 pund bomull till 12/3 pund garn,[184*] så förvandlar han på 6 timmar 10 pund bomull till 10 pund garn. Under spinnprocessen absorberar alltså bomullen 6 arbetstimmar. Samma arbetstid är nedlagd i en guldmängd på 3 shilling. Genom spinneriarbetet tar alltså bomullen själv emot ett värde på 3 shilling.
Låt oss nu se på totalvärdet av produkten, de 10 punden garn. I detta garn är 2½ arbetsdagar nedlagda, varav 2 dagar i bomull och spindelmassa och 1/2 dag i spinningen. Samma arbetsmängd är nedlagd i en guldmängd på 15 shilling. Det pris, som motsvarar värdet av de 10 punden garn, belöper sig alltså till 15 shilling, och priset på 1 pund garn blir 1 shilling 6 pence.
Vår kapitalist häpnar. Produktens värde är lika med värdet av det satsade kapitalet. Det tillskjutna värdet har inte förstorats, inte frambragt något mervärde, och pengarna har alltså inte förvandlats till kapital. Priset på 10 pund garn är 15 shilling, och 15 shilling betalades på varumarknaden för produktens beståndsdelar eller - vilket är samma sak - för arbetsprocessens faktorer: 10 shilling för bomullen, 2 shilling för förbrukad spindelmassa och 3 shilling för arbetskraften. Det hjälper inte, att garnets värde nu har ökats, ty dess värde är endast summan av de värden, som förut fördelade sig på bomullen, spindeln och arbetskraften. Och ur en sådan ren addition av befintliga värden kan aldrig i evighet något mervärde uppkomma.[185*] Dessa värden är nu samlade i ett föremål, men det var de även förut, nämligen i penningsumman 15 shilling, innan denna uppdelades genom tre varuköp.
I och för sig är detta resultat inte förvånande. Värdet av 1 pund garn är 1 shilling 6 pence, och för 10 pund garn måste vår kapitalist alltså betala 15 shilling på varumarknaden. Han kan köpa ett hus färdigt på marknaden, eller han kan låta bygga det för egen räkning, men vilket sätt han än väljer, så förökas inte den penningsumma, som han betalar för huset.
Kapitalisten, som vet besked i vulgärekonomin, säger kanske att han har lagt ut sina pengar i den avsikten att göra mera pengar av dem. Men vägen till helvetet är ju också stenlagd med goda föresatser, och han kunde lika gärna haft för avsikt att göra pengar utan att producera.[186*] Han svär, att man inte skall ertappa honom en gång till. För framtiden skall han köpa varan färdig på marknaden i stället för att fabricera den själv. Men om alla hans bröder kapitalisterna gör på samma sätt, hur skall han då finna någon vara på marknaden? Och pengar kan han inte äta. Han blir sentimental. Man bör betänka hans avhållsamhet. Han kunde ju ha festat upp sina 15 shilling. I stället har han förbrukat dem produktivt och tillverkat garn av dem. Men i gengäld är han ju nu i besittning av garn i stället för kopparslagare. Han får till varje pris inte återfalla i skattsamlarens roll, som visade oss, vad askesen kan leda till. Och dessutom: där ingenting finns att ta, har t.o.m. kejsaren förlorat sin rätt. Vilka meriter han än kan skaffa sig genom sin försakelse, så finns det ingenting att betala dem extra med, eftersom värdet av den framställda produkten endast är lika med summan av de varuvärden, som har förbrukats. Han borde alltså lugna sig med att dygden är sin egen belöning. Men i stället blir han påträngande. Garnet är honom till ingen nytta. Han har tillverkat det för försäljning. Så får han väl sälja det men för framtiden se till att bara tillverka ting för sitt eget behov - ett recept som redan hans husläkare MacCulloch ordinerat honom som ett beprövat medel mot överproduktionens epidemi. Han ilsknar till. Skulle arbetaren med egna händer kunna skapa arbetsresultat, producera varor ur tomma luften? Gav han inte arbetaren det material, som behövdes för att utföra ett nyttigt arbete? Då nu samhället till största delen består av sådana fattiglappar, har han kanske inte gjort samhället en ovärderlig tjänst genom sina produktionsmedel, sin bomull och sin spinnmaskin? Och arbetaren själv, som han till på köpet har försett med livsmedel? Skall han inte få tillgodoräkna sig något för den tjänsten? Men har inte arbetaren i gengäld gjort honom den tjänsten att förvandla bomull och spindel till garn? För övrigt är det här inte fråga om tjänster.[187*] En tjänst är ingenting annat än den nyttiga verkan av ett bruksvärde, det må gälla en vara eller ett arbete.[188*] Men här är det fråga om bytesvärdet. Han betalade arbetaren ett värde på 3 shilling. Arbetaren gav honom exakt lika mycket tillbaka genom det värde på 3 shilling, som han tillförde bomullen. Vår vän, som nyss var så högmodig just på grund av sitt kapital, ikläder sig plötsligt sin egen arbetares anspråkslösa gestalt. Har han inte själv arbetat? Har han inte skött övervakningen, kontrollen av arbetet? Skapar inte detta hans arbete också värde? Hans egna förmän och hans direktör[LVIII*] rycker på axlarna. Men han har redan med ett förnöjt leende återtagit sitt gamla ansiktsuttryck. Han drog oss vid näsan med sin jämmerlåt. Själv ger han inte en vitten för den. Han överlåter dessa och liknande billiga undanflykter och ihåliga fraser till professorerna i politisk ekonomi, som han själv avlönar för detta ändamål. Han är själv en praktisk man, som visserligen inte alltid tänker över, vad han säger utanför företaget, men som alltid vet vad han gör inom företaget.
Låt oss närmare undersöka saken. Arbetskraftens dagsvärde utgjorde 3 shilling, ty en halv arbetsdag var nedlagd däri, d.v.s. de livsmedel som arbetaren dagligen behöver kostar en halv arbetsdag. Men det tidigare arbete, som döljes i arbetskraften, och det levande arbete, som den kan prestera, de dagliga omkostnaderna för arbetskraftens vidmakthållande, och dess dagliga förbrukning, är två helt olika storheter. Det första bestämmer arbetskraftens bytesvärde, det andra utgör dess bruksvärde. Att en halv dags arbete behövs för att hålla arbetaren vid liv i 24 timmar, hindrar honom inte alls från att arbeta en hel dag. Arbetskraftens värde och det värde den skapar under arbetsprocessen, är alltså två skilda saker. Det var denna värdedifferens kapitalisten hade i sikte, när han köpte arbetskraften. Dess nyttiga egenskap, att tillverka garn eller skor, var endast en conditio sine qua non,[LIX*] eftersom arbetet måste utföras på ett nyttigt sätt för att kunna skapa värde. Men det avgörande var denna varas, arbetskraftens, säregna bruksvärde, att vara en källa till nytt värde och mera värde än den själv innehåller. Detta är den specifika tjänst, som kapitalisten väntar sig av den. Och den handlar därvid i överensstämmelse med varubytets eviga lagar. Strängt taget förverkligar säljaren av arbetskraften dess bytesvärde, alldeles som säljaren av varje annan vara, och avyttrar dess bruksvärde. Han kan inte få det ena utan att lämna ifrån sig det andra. Arbetskraftens bruksvärde, arbetet självt, tillhör lika litet dess försäljare, som den sålda oljans bruksvärde tillhör oljehandlaren. Penningägaren har betalat arbetskraftens dagsvärde, och därför äger han dess förbrukning under en dag, en hel dags arbete. Den omständigheten, att arbetskraftens dagliga underhåll endast kostar en halv arbetsdag, fast arbetskraften kan verka, arbeta en hel dag, alltså det förhållandet, att det värde den skapar, när den användes en hel dag, är dubbelt så stort som dess eget dagsvärde, är en speciell fördel för köparen men alls ingen orätt mot säljaren.
Vår kapitalist har förutsett det kasus, som kommer honom att le [58]. Arbetaren finner därför i verkstaden de nödvändiga produktionsmedlen, inte bara för en 6 timmars arbetsdag utan för en 12 timmars. Om 10 pund bomull förbrukade 6 arbetstimmar och förvandlades till 10 pund garn, så bör 20 pund bomull förbruka 12 arbetstimmar och förvandlas till 20 pund garn. Låt oss betrakta produkten av denna förlängda arbetsprocess. I de 20 punden garn är nu 5 arbetsdagar nedlagda, 4 i den förbrukade bomullen och spindelmassan och 1 arbetsdag i själva spinningen. Men värdet av 5 arbetsdagar, uttryckt i pengar, är 30 shilling eller 1 p.st. 10 sh. Detta är alltså priset för de 20 punden garn. Ett pund garn kostar liksom förut 1 shilling 6 pence. Men de varor, som användes i processen, hade ett sammanlagt värde av 27 shilling. Garnets värde utgör 30 shilling. Värdet av produkten har ökats med 1/9 utöver värdet av de förbrukade varorna. 27 shilling har alltså förvandlats till 30 shilling. De har alstrat ett mervärde på 3 shilling. Konststycket har äntligen lyckats. Pengar har förvandlats till kapital.
Alla problemets betingelser är uppfyllda och varubytets lagar inte på något sätt kränkta. Lika värden har bytts mot varandra. Kapitalisten betalade som köpare varje vara till dess värde, bomull, spindelmassa, arbetskraft. Därpå gjorde han, vad alla varuköpare gör: han förbrukade varans bruksvärde. Arbetskraftens konsumtion, som samtidigt var varans produktion, gav till resultat 20 pund garn till ett värde av 30 shilling. Kapitalisten återvänder nu till marknaden och säljer varor, sedan han förut har köpt varor. Han säljer varje pund garn för 1 shilling 6 pence, varken över eller under dess värde. Och dock får han ut 3 shilling mer ur cirkulationen, än han hade satsat. Hela denna utveckling, hans pengars förvandling till kapital, sker innanför cirkulationen och sker inte innanför den. Den sker genom cirkulationens förmedling, emedan den som en förutsättning har inköp av arbetskraft på varumarknaden. Och den sker utanför cirkulationen, eftersom denna endast inleder den värdeskapande process, som äger rum under produktionen. Och sålunda är "tout pour le mieux dans le meilleur des mondes possibles"[LX*][59].
När kapitalisten förvandlar pengar till varor, som tjänar som material för en ny produkt eller som faktorer i arbetsprocessen, när han förbinder levande arbetskraft med detta döda stoff, förvandlar han värde, förgånget dött arbete, till kapital, till självförökande värde, ett besjälat monstrum som börjar "arbeta", als hätt' es Lieb' im Leibe[LXI*][60].
Om vi nu jämför värdebildningsprocessen med den värdeökande processen, så finner vi, att den senare inte är något annat än en värdebildningsprocess som fortgår utöver en viss punkt. Om värdebildningsprocessen varar endast till den punkt, då det värde som kapitalet betalade för arbetskraften är ersatt, så är den en enkel värdebildningsprocess. Men om den fortgår utöver denna punkt, blir den värdeökande.
Om vi vidare jämför värdebildningsprocessen med arbetsprocessen, finner vi, att den sistnämnda består i det nyttiga arbete som producerar bruksvärden. Rörelsen bedömes här efter sin kvalitet, efter sin speciella metod, efter ändamål och innehåll. I värdebildningsprocessen bedömes samma arbetsprocess endast efter den värdemängd den skapar. Det handlar nu bara om den tid, som arbetet använder, eller om den tidsrymd då arbetskraften får nyttig användning. Här värdesättes inte heller de varor, som ingår i arbetsprocessen, efter deras praktiska nytta eller som materiellt underlag för den ändamålsenligt använda arbetskraften. De medräknas nu endast som bestämda mängder materialiserat arbete. Antingen arbetet tidigare är nedlagt i produktionsmedlen eller har tillkommit genom arbetskraften, räknas det nu endast efter sitt tidsmått. Det belöper sig till så och så många timmar, dagar o.s.v.
Arbetet medräknas emellertid, endast om den för bruksvärdets produktion nödvändiga arbetstiden är samhälleligt nödvändig. Detta är beroende av åtskilliga saker. Arbetskraften måste användas under normala förhållanden. Om spinnmaskinen är det dominerande arbetsmedlet i spinneriet, så får man inte ge arbetaren en spinnrock att arbeta med. Han skall arbeta med bomull av normal kvalitet, inte med skräp som varje ögonblick går sönder. I bägge fallen skulle han komma att använda mer än den samhälleligt nödvändiga arbetstiden för att producera ett pund garn, men denna överskjutande arbetstid skulle inte skapa vare sig värde eller pengar. De materiella faktorernas normala beskaffenhet beror emellertid inte på arbetaren utan på kapitalisten. En annan betingelse är, att arbetskraften har normal arbetsförmåga. Den måste ha en duglighet, färdighet och snabbhet som motsvarar det vanliga genomsnittet i det fack, där den användes. Men vår kapitalist köpte arbetskraft av normal kvalitet på marknaden. Denna arbetskraft måste användas med det vanliga genomsnittsmåttet av ansträngning och intensitet. Kapitalisten övervakar detta lika ängsligt, som han kontrollerar att ingen arbetstid i onödan går tillspillo. Han har köpt arbetskraften för en bestämd tidsperiod, och han håller på det som är hans. Han vill inte bli bestulen. Slutligen - och härvidlag tillämpar vår kapitalist sin egen code pénal[LXII*] - får varken råmaterial eller arbetsmedel förbrukas till ingen nytta, ty bortslösade råmaterial eller arbetsmedel representerar arbete, som är använt utan nytta och som därför inte ingår i det nya värde, som produceras.[189*]
Vi ser nu, att den skillnad, som den tidigare analysen påvisade, mellan arbetet när det skapar bruksvärde och samma arbete när det skapar värde, nu framstår som olika sidor av produktionsprocessen.
Som enhet av arbetsprocess och värdebildningsprocess är produktionen varuproduktion. Som enhet av arbetsprocess och värdeökande process är den kapitalistisk produktion, den kapitalistiska formen av varuproduktion.
Vi har tidigare nämnt, att det för värdeökningsprocessen är alldeles likgiltigt, huruvida det arbete, som kapitalisten har tillägnat sig, är enkelt samhälleligt genomsnittsarbete eller mera komplicerat arbete, kvalitetsarbete. Det arbete, som betraktas som högre, mera komplicerat arbete i motsats till samhälleligt genomsnittsarbete, är användningen av arbetskraft, vars utbildning har kostat mer än genomsnittet, vars produktion kräver mer arbetstid och som därför har högre värde än den enkla arbetskraften. Då värdet av denna arbetskraft är högre, visar sig detta också i mera värdefullt arbete och omsättes därför under samma tidsperiod i förhållandevis högre värden. Hur stor gradskillnaden än må vara mellan spinneriarbete och guldsmedsarbete, så är dock den del av guldsmedens arbete, som åtgår för att ersätta värdet av hans egen arbetskraft, inte på något sätt kvalitativt åtskild från det tilläggsarbete varmed han skapar mervärde. I det ena som i det andra fallet uppkommer mervärdet endast som följd av ett tillskott av arbetstid, genom förlängd arbetsprocess, i det ena fallet produktionen av garn, i det andra fallet produktionen av guldsmedsartiklar.[190*]
Å andra sidan måste i varje värdebildningsprocess det komplicerade arbetet alltid reduceras till samhälleligt genomsnittsarbete, t.ex. en dags komplicerat arbete = x dagar enkelt arbete.[191*] Man besparar sig en onödig räkneoperation och förenklar analysen genom att anta, att den arbetare som kapitalet använder utför enkelt samhälleligt genomsnittsarbete.
Arbetsprocessens olika faktorer har olika andel i produktens värdebildning.
Arbetaren tillför arbetsföremålet nytt värde genom att tillsätta en bestämd mängd arbete. I detta sammanhang är hans arbetes bestämda innehåll, ändamål och tekniska karaktär utan betydelse. Å andra sidan återfinner vi värdet av de förbrukade produktionsmedlen som beståndsdelar av produktens värde. Vi återfinner värdet av bomullen och spindelmassan i garnets värde. Produktionsmedlens värde bevaras alltså genom att överföras till produkten. Detta överförande sker under produktionsmedlens förvandling till en produkt, under arbetsprocessen, och överföringen förmedlas genom arbete. Men på vad sätt?
Arbetaren utför inte ett dubbelt arbete. Han arbetar inte först för att tillföra bomullen nytt värde och sedan för att bevara dess gamla värde eller, vilket är samma sak, för att överföra värdet av den bomull han bearbetar och den spindelmassa han arbetar med, till produkten, garnet. Endast genom att tillsätta nytt värde bevarar han det gamla värdet. Men arbetaren frambringar samtidigt två helt olika resultat, trots att han endast arbetar på ett sätt under loppet av samma tid: han tillför arbetsföremålet nytt värde, samtidigt som han bevarar det gamla värdet. Detta dubbelsidiga resultat kan endast förklaras med att hans arbete har två olika egenskaper. Hans arbete måste samtidigt ha egenskapen att skapa värde och en annan egenskap att bevara och överföra värde.
Hur tillsätter varje arbetare arbetstid och därmed värde till arbetsföremålet? Det sker alltid endast genom hans egenartade produktiva arbetssätt. Spinnaren tillsätter arbetstid, endast när han spinner, vävaren när han väver, smeden när han smider. Produktionsmedlen, bomull och spindel, garn och vävstol, järn och städ, blir beståndsdelar av en produkt, av ett nytt bruksvärde, på grund av det ändamålsenliga sätt varpå arbetet överhuvud verkar, tillsätter värde och därvid också skapar nytt värde.[192*] Bruksvärdets gamla form försvinner, men endast för att uppgå i ett nytt bruksvärde. Vid undersökningen av värdebildningen visade det sig emellertid, att när ett bruksvärde användes på ett ändamålsenligt sätt för att framställa ett nytt bruksvärde, så är den arbetstid som behövs för att framställa det förbrukade bruksvärdet en del av den arbetstid som är nödvändig för att framställa det nya bruksvärdet. Den arbetstid, som behövs för att framställa produktionsmedlet, överförs från detta till produkten. Arbetaren bevarar alltså de förbrukade produktionsmedlens värden eller överför dem som värdebeståndsdelar till produkten, inte genom att överhuvud tillsätta arbete utan genom dettas speciella nyttiga karaktär, genom detta arbetes specifikt produktiva form. Som ändamålsenlig produktiv verksamhet, genom att spinna, väva, smida, väcker arbetet liv i produktionsmedlen, engagerar dem som faktorer i arbetsprocessen och kombineras med dem till produkter.
Om arbetarens specifika, produktiva arbete inte vore spinneri, så skulle han inte förvandla bomull till garn, alltså inte heller överföra bomullens och spindelmassans värde till garnet. Om däremot samme arbetare byter yrke och blir snickare, så kommer han att fortsätta att som förr sätta värde till sitt råmaterial. Genom sitt arbete tillför han alltså produkten värde, inte i form av spinneri- eller snickeriarbete, utan såsom abstrakt samhälleligt arbete överhuvud, och han tillför produkten en bestämd värdemängd, inte emedan hans arbete har ett speciellt, nyttigt innehåll, utan emedan det varar en viss tid. Det är alltså som uttryck för allmän mänsklig arbetskraft eller i egenskap av abstrakt mänskligt arbete, som spinnarens arbete sätter nytt värde till bomullens och spindelmassans värde. Samma arbete överför produktionsmedlens värde till produkten, emedan det är ett konkret, speciellt, nyttigt arbete, spinneriarbete. Det är därför, som arbetsresultatet har ett dubbelt innehåll.
Genom att bestämda kvantiteter arbete tillsättes arbetsföremålen, skapas nytt värde, och genom det tillsatta arbetets kvalitet bevaras produktionsmedlens gamla värden i produkten. Dessa två olikartade verkningar av samma arbete på grund av dess dubbelsidiga karaktär framträder på ett påtagligt sätt i åtskilliga företeelser.
Vi antar, att en eller annan uppfinning gör det möjligt för spinnaren att på 6 timmar spinna lika mycket bomull som förut på 36 timmar. Såsom ändamålsenligt nyttig, produktiv verksamhet har hans arbetskraft sexdubblats. Produkten är sexdubblad, 36 i stället för 6 pund garn. Men de 36 punden bomull absorberar nu bara så mycken arbetstid som tidigare 6 pund. Varje pund bomull tillföres nu endast sjättedelen så mycket arbete som med den gamla metoden, därför också endast sjättedelen av det gamla värdet. Å andra sidan finns nu bomull till det sexdubbla värdet i produkten, de 36 punden garn. Under de sex spinntimmarna bevaras och överföres råmaterial av sex gånger större värde till produkten, trots att varje pund råmaterial endast tillföres sjättedelen så mycket värde som förut. Detta visar, att den egenskap hos arbetet, som bevarar värde, är väsentligt olika den egenskap hos arbetet, som skapar värde under loppet av samma odelbara process. Ju mera nödvändig arbetstid som ingår i samma mängd garn under spinningen, desto större är det nya värde som tillföres bomullen, men ju flera pund bomull som spinnes under samma arbetstid, desto större är det gamla värde som överföres till produkten.
Omvänt antar vi, att spinneriarbetets produktivitet förblir oförändrad. Spinnaren behöver alltså samma tid som förut för att förvandla ett pund bomull till garn. Vidare, att bomullens eget bytesvärde växlar, ökar till det sexdubbla eller minskar till sjättedelen. I bägge fallen fortsätter spinnaren att tillsätta samma mängd arbetstid, alltså samma värde, till samma mängd bomull, och i bägge fallen producerar han på samma tid lika mycket garn. Ändå är det värde, som han överför från bomullen till garnet, i ena fallet sex gånger större än förut, i andra fallet bara sjättedelen så stort som förut. På samma sätt förhåller det sig, när arbetsmedlen blir dyrare eller billigare men fortsätter att göra samma tjänst som tidigare i arbetsprocessen.
Om spinnprocessens tekniska betingelser förblir oförändrade, och om inte heller produktionsmedlens värde förändras, så använder spinnaren alltjämt samma arbetstid på lika stora mängder råmaterial och maskiner av oförändrade värden. Det värde, som han bevarar i produkten, står då i direkt proportion till det nyvärde, som han tillför produkten. På två veckor tillsätter han dubbelt så mycket arbete som på en vecka, alltså dubbelt så mycket värde, och samtidigt använder han dubbelt så mycket material av dubbelt så stort värde och sliter dubbelt så mycket maskineri av dubbelt så stort värde. Han bevarar alltså i produkten av två veckors arbete dubbelt så mycket värde som i produkten av en veckas arbete. Under givna oförändrade produktionsbetingelser bevarar arbetaren mer värde, ju mer värde han tillför produkten, men storleken av det bevarade värdet ökar inte, därför att han skapar nytt värde, utan därför att han tillsätter det under konstanta och av hans eget arbete oberoende betingelser.
I relativ bemärkelse kan det visserligen sägas, att arbetaren alltid bevarar gamla värden i samma proportion som han tillsätter nya. Om bomullen stiger från 1 till 2 shilling eller faller till 6 pence, så bevarar han alltid under dessa skiftande förhållanden under en timme endast hälften så stort bomullsvärde som under två timmar, oavsett hur bomullens värde växlar. Om för det andra hans eget arbetes produktivitet växlar, om den ökar eller minskar, så kommer han att t.ex. under en arbetstimme bearbeta mer eller mindre bomull än förut och följaktligen bevara mer eller mindre bomullsvärde i en arbetstimmes produkt. Under alla förhållanden kommer han att bevara mer värde på två arbetstimmar än på en.
Bortsett från dess rent symboliska uppträdande i värdetecken, existerar värde endast i ett bruksvärde, ett ting. (Människan själv, betraktad endast som konkret arbetskraft, är ett naturföremål, ett ting, och arbetet självt är en materiell yttring av denna kraft.) Går alltså bruksvärdet förlorat, så går även värdet förlorat. Produktionsmedlets värde däremot går inte förlorat, samtidigt som dess bruksvärde försvinner, emedan det i själva verket endast är bruksvärdets yttre form som upplöses under den bearbetning som omformar det till ett nytt bruksvärde. Värdet kan endast existera i ett bruksvärde, men det är totalt likgiltigt i vilket bruksvärde det existerar, såsom framgår av varornas förvandling. Härav följer, att i arbetsprocessen produktionsmedlens värde övergår till produkten, endast i den mån produktionsmedlen förlorar sitt bytesvärde, i och med att dess självständiga bruksvärde förbrukas. Produktionsmedlet ger produkten endast det värde, som det förlorar som produktionsmedel. Arbetsprocessens materiella faktorer förhåller sig emellertid i detta hänseende olika.
Kolet, som man eldar maskinen med, försvinner spårlöst, likaså oljan, som man smörjer hjulaxeln med, o.s.v. Färger och andra biämnen försvinner också men kommer tillbaka i form av egenskaper hos produkterna. Råmaterialet bildar produktens substans men har ändrat form. Råmaterialet och biämnena förlorar alltså den självständiga gestalt, som de hade då de inträdde i arbetsprocessen som bruksvärden. Annorlunda är det med de egentliga arbetsmedlen. Ett instrument, en maskin, en fabriksbyggnad, ett kärl o.s.v. tjänstgör i arbetsprocessen, endast så länge de bevarar sin ursprungliga gestalt och imorgon åter kan fortsätta i arbetsprocessen i precis samma form som igår. Liksom de under sitt livslopp, arbetsprocessen, bevarar sin självständiga gestalt gentemot produkten, så bevarar de den också, sedan de tjänat ut. Kvarlevorna av maskiner, verktyg, fabriksbyggnader o.s.v. existerar alltjämt åtskilda från de produkter, som de bidrog till att framställa. Under hela den tid, då arbetsmedlet gjorde tjänst i produktionen, från den dag det trädde in i verkstaden till den dag det kastades på skräphögen, har dess bruksvärde helt och hållet förtärts av arbetet, och dess bytesvärde har därmed helt överförts till produkten. Om en spinnmaskin är utsliten efter 10 år, så har också hela dess värde överförts till de produkter, som den bidrog till att framställa under dessa 10 år. Ett arbetsmedels livslängd omfattar alltså ett större eller mindre antal arbetsprocesser, som ständigt upprepas. Och på samma sätt går det med människan. Varje människa kommer dagligen döden 24 timmar närmare, men man kan inte se på varje människa, hur långt hon har kvar. Detta hindrar dock inte livförsäkringsbolagen från att dra mycket säkra och, vad mer är, mycket profitgivande slutsatser om människornas medellivslängd. På samma sätt med arbetsmedlen. Man vet av erfarenhet, hur länge ett arbetsmedel, t.ex. ett visst slags maskin, i genomsnitt varar. Om vi antar, att dess bruksvärde i arbetsprocessen varar endast 6 dagar, så förlorar den varje dag i genomsnitt 1/6 av sitt bruksvärde och avger alltså 1/6 av sitt värde till den dagliga produkten. På detta sätt beräknas alla arbetsmedels förslitning, alltså t.ex. deras dagliga förlust av bruksvärde och motsvarande dagliga överförande av värde till produkterna.
Här visar det sig på ett påtagligt sätt, att ett produktionsmedel aldrig avger mer värde till produkten, än det förlorar i arbetsprocessen genom att dess eget bruksvärde förintas. Om det inte hade något värde att förlora, d.v.s. om det inte vore en produkt av mänskligt arbete, så skulle det inte avge något värde till produkten. Det skulle då bidra till att framställa bruksvärden utan att medverka till att bilda bytesvärden. Detta är fallet med alla produktionsmedel, som utan mänskligt åtgörande finns i naturen, såsom jord, vind, vatten, järnet i malmådern, timret i urskogen o.s.v.
Ett annat intressant fenomen möter oss här. En maskin är t.ex. värd 1.000 p.st. och blir utsliten på 1.000 dagar. I detta fall överföres dagligen 1/1000 av maskinens värde till dess dagliga produkt. Samtidigt, om också med avtagande frekvens, fortsätter maskinen i sin helhet att delta i arbetsprocessen. Det visar sig alltså, att en faktor i arbetsprocessen, ett produktionsmedel, helt och hållet ingår i arbetsprocessen men endast till en del i värdebildningsprocessen. Arbetsmedlen avspeglar skillnaden mellan arbetsprocessen och den värdeskapande processen, genom att samma arbetsmedel i sin helhet ingår i arbetsprocessen, medan det endast delvis ingår i värdebildningen.[193*]
Omvänt kan ett produktionsmedel helt och hållet ingå i värdebildningsprocessen, även om det endast delvis ingår i arbetsprocessen. Låt oss anta, att 15 pund bomull dagligen går tillspillo under spinningen av 115 pund och förvandlas, inte till garn utan till vad engelsmännen kallar devil's dust.[LXVII*] Om normalt 15% går tillspillo som ett oundvikligt svinn i bomullens genomsnittliga bearbetning, så ingår värdet av dessa 15 pund bomull, vilka inte har uppgått i garnet, ändå i garnets värde i likhet med de 100 pund, varav det materiellt består. Bruksvärdet av dessa 15 pund bomull måste gå tillspillo vid tillverkningen av 100 pund garn, och förstöringen av denna bomull är därför en produktionsbetingelse för garnet. Just därför avger den sitt värde till garnet. Detta gäller om arbetsprocessens alla exkrementer,[LXVIII*] åtminstone i den mån de inte på nytt bildar nya produktionsmedel och därmed nya självständiga bruksvärden. Så ser man i de stora maskinfabrikerna i Manchester, hur hela berg av järnavfall, avhyvlat som hyvelspån genom jättelika maskiner, på kvällen fraktas på stora vagnar från fabriken till smältverket för att nästa dag fraktas tillbaka som massivt järn.
Produktionsmedlen överför värde till den nya produkten, endast i samma utsträckning som de förlorar värde i sin roll som produktionsmedel. Det värde som de hade, då de inträdde i arbetsprocessen, eller den arbetstid som krävs för att framställa dem, bildar uppenbarligen gränsen för det värde, som de kan förlora under arbetsprocessen. Produktionsmedlen kan därför aldrig tillföra produkten mer värde än de äger, oberoende av vilken arbetsprocess de tjänar. Hur nyttigt ett arbetsmaterial, ett maskineri, ett produktionsmedel än är: om det kostar 150 p.st., motsvarande låt oss säga 500 arbetsdagar, kan det inte tillföra summan av de arbetsprodukter, vilkas framställning det tjänar, mera värde än 150 p.st. Dess värde bestämmes inte av den arbetsprocess, vari det ingår såsom produktionsmedel, utan av den arbetsprocess, som det utgår från såsom produkt. I arbetsprocessen tjänstgör det endast som bruksvärde, som ett ting med nyttiga egenskaper, och skulle därför inte kunna avge något värde till produkten, om det inte självt hade värde, då det inträdde i arbetsprocessen.[194*]
Då det produktiva arbetet förvandlar produktionsmedlen till beståndsdelar av en ny produkt, kommer dess värde in i ett slags själavandring. Det övergår från den förtärda kroppen till den nygestaltade. Men denna själavandring försiggår liksom bakom ryggen på det verkliga arbetet. Arbetaren kan inte tillsätta nytt arbete, alltså inte skapa nytt värde, utan att bevara gamla värden, ty han måste alltid utföra sitt arbete i en bestämd, nyttig form, och han kan inte utföra det i en bestämd, nyttig form utan att samtidigt använda de gamla produkterna som produktionsmedel för nya produkter och därigenom överföra deras värde till den nya produkten. Det är alltså en naturtillgång hos den verksamma arbetskraften, det levande arbetet, att det bevarar värde, medan det skapar värde, en naturtillgång som inte kostar arbetaren något, men som inbringar kapitalisten mycket, nämligen bevarandet av det kapitalvärde som redan finns.[194a*] Så länge företaget går bra, är kapitalisten så strängt upptagen av sin profitjakt, att han inte ser denna gratistillgång som arbetet ger. Det våldsamma avbrottet i arbetsprocessen, krisen, gör honom på ett hårdhänt sätt uppmärksam på den.[195*]
Det är produktionsmedlens bruksvärde som förtäres, när arbetet genom att förbruka dem framställer nya produkter. Deras värde blir i själva verket inte konsumerat[196*] och kan alltså inte heller reproduceras. Det bevaras, men inte därför att något sker med själva värdet i arbetsprocessen, utan därför att bruksvärdet, vari det ursprungligen ingick, visserligen försvinner men endast för att uppgå i ett annat bruksvärde. Produktionsmedlens värde framträder därför på nytt men blir inte i egentlig mening reproducerat. Det som produceras är det nya bruksvärdet, vari det gamla bytesvärdet åter framträder.[197*]
Helt annorlunda är det med arbetsprocessens subjektiva faktor, den verksamma arbetskraften. Medan arbetet genom sin ändamålsenliga form bevarar och till produkten överför produktionsmedlens värde, bildar varje moment i dess rörelse tillskottsvärde, nytt värde. Vi antar, att produktionsprocessen avbrytes vid den tidpunkt, då arbetaren har framställt ett värde, som motsvarar värdet av hans egen arbetskraft, t.ex. när han efter 6 timmars förlopp har framställt ett värde på 3 shilling. Detta värde utgör produktvärdets överskott utöver värdet av de förbrukade produktionsmedlen. Det är det enda originalvärde, som uppstått inom denna process, den enda del av produktens värde, som har uppkommit under själva processen. Visserligen ersätter det endast de pengar, som kapitalisten har betalat för arbetskraften, eller de pengar som arbetaren har betalat för sina existensmedel. I förhållande till de 3 shilling, som redan är utbetalda, framträder det nya värdet på 3 shilling endast som reproduktion. Men detta värde är verkligen reproducerat, inte endast skenbart som produktionsmedlens värde. Det ena värdets ersättning genom det andra förmedlas här genom ett nyskapande av värde.
Vi vet dock redan, att arbetsprocessen fortsätter utöver den tidpunkt, då ett värde, som motsvarar arbetskraftens värde, har blivit reproducerat och tillförts arbetsföremålet. I stället för de 6 timmar, som vore tillräckliga för detta ändamål, varar arbetsprocessen t.ex. 12 timmar. Genom arbetskraftens verksamhet reproduceras alltså inte endast dess eget värde, utan det produceras också ett överskottsvärde. Detta mervärde motsvarar överskottet av produkternas värde utöver värdet av de beståndsdelar, som har ingått i dem, alltså värdet av produktionsmedlen och arbetskraften.
I det vi visade, vilken roll varje enskild faktor i arbetsprocessen spelade, när produktens värde bildades, karakteriserade vi i själva verket de funktioner, som kapitalets olika beståndsdelar utövar under sin egen värdeökning. Överskottet av produkternas totalvärde, jämfört med värdet av de förbrukade tingen, är det värdeökade kapitalets överskott utöver det kapital som ursprungligen satsades. Produktionsmedel å ena sidan, arbetskraft å den andra, det är endast de olika former som det ursprungliga kapitalvärdet antog, då det kastade av sin penningform och förvandlades till olika faktorer i arbetsprocessen.
Värdestorleken i den del av kapitalet, som omsättes i produktionsmedel, d.v.s. i råmaterial, biämnen och arbetsmedel, förändras alltså inte i produktionsprocessen. Jag kallar den därför konstant kapitaldel, eller kortare: konstant kapital.
Värdet av den del av kapitalet, som omsatts i arbetskraft, förändras däremot i produktionsprocessen. Dess eget värde reproduceras, och dessutom produceras ett överskott utöver dess eget värde, ett mervärde, som varierar, kan vara större eller mindre. Denna del av kapitalet förvandlas oavbrutet från en konstant storhet till en variabel. Jag kallar den därför variabel kapitaldel, eller kortare: variabelt kapital. Samma beståndsdelar av kapitalet, som från arbetsprocessens synpunkt kan särskiljas som objektiva och subjektiva faktorer, som produktionsmedel och arbetskraft, kan från värdeökningens synpunkt särskiljas som konstant kapital och variabelt kapital.
Det konstanta kapitalets begrepp utesluter inte alls en värderevolution hos beståndsdelarna. Vi antar, att ett pund bomull idag kostar 1 shilling och imorgon stiger till 2 shilling på grund av felslagen bomullsskörd. Den gamla bomullen, som fortfarande bearbetas, är köpt till ett värde av 1 shilling men tillför nu produkten ett värde av 2 shilling. Och den bomull som redan är spunnen, som kanske redan cirkulerar på marknaden som garn, tillför också produkten det dubbla av sitt ursprungliga värde. Men det är uppenbart, att dylika värdesvängningar är oberoende av bomullens värdeökning under spinningen. Om den gamla bomullen ännu inte hade gått in i arbetsprocessen, kunde den nu åter säljas för 2 shilling pr pund i stället för 1 shilling. Ju färre arbetsprocesser bomullen har genomgått, desto säkrare är detta resultat. Vid sådana värderevolutioner är det därför en regel för all spekulation, att man skall spekulera i råmaterialet i dess minst förarbetade form, alltså hellre i garn än i tyg, hellre i själva bomullen än i garnet. Värdeförändringen uppkommer här i den process som producerar bomull, inte i den process där bomullen tjänar som produktionsmedel och därför fungerar som konstant kapital. En varas värde är visserligen bestämt av den arbetsmängd den innehåller, men denna arbetsmängd är själv samhälleligt bestämd. Om den arbetstid, som är samhälleligt nödvändig för dess produktion, förändras - och samma bomullsmängd t.ex. representerar ett större kvantum arbete vid ogynnsam skörd - så sker en återverkan på den gamla varan, vilken ju alltid gäller som genomsnittsexemplar av sin art.[198*] Dess värde mätes alltid med hänsyn till det samhälleligt nödvändiga arbetet under de aktuella samhällsförhållandena.
Liksom råmaterialets värde kan växla, kan värdet växla även på de arbetsmedel, som tjänstgör i produktionsprocessen, maskineri o.s.v., alltså även den del av värdet som de avger till produkten. Om t.ex. som följd av en ny uppfinning ett visst slags maskineri kan framställas med mindre arbete än tidigare, så minskar värdet av det gamla maskineriet mer eller mindre och överför därför förhållandevis mindre värde till produkten. Men även här sker värdeförändringen utanför den produktionsprocess, där maskinen fungerar som produktionsmedel. I denna process avger den aldrig mer värde, än den själv äger.
En förändring av förhållandet mellan konstant och variabelt kapital ändrar ingenting i olikheten mellan de funktioner, som dessa två beståndsdelar av kapitalet utför, lika litet som en förändring av produktionsmedlens värde ändrar deras karaktär av konstant kapital, trots att den återverkar på produktionsmedlens värde, sedan de inträtt i arbetsprocessen. Arbetsprocessens tekniska betingelser kan t.ex. förändras på så sätt, att där tidigare 10 arbetare förarbetade en relativt liten mängd råmateriel med 10 verktyg av ringa värde, där förarbetar nu 1 arbetare med en dyrbar maskin 100 gånger så mycket råmaterial. I detta fall har det konstanta kapitalet, d.v.s. produktionsmedlens värde, ökat kraftigt, medan den variabla delen av kapitalet, den del som är nedlagd i arbetskraft, kraftigt minskat. Dylika växlingar förändrar dock endast storleksförhållandet mellan konstant och variabelt kapital eller den proportion, vari hela kapitalet delas i konstanta och variabla beståndsdelar, men berör däremot inte funktionsskillnaden mellan konstant och variabelt kapital.
Det mervärde, som det satsade kapitalet - här kallat C - har frambragt under produktionen, eller värdeökningen av det satsade kapitalvärdet C, framstår närmast som ett överskott, enär produktens värde är större än summan av de värden, som har förbrukats under dess produktion.
Kapitalet C består av två delar: en penningsumma c, som utbetalas för produktionsmedel, och en annan penningsumma v, som utbetalas för arbetskraft; c betecknar den värdedel, som förvandlats till konstant kapital, v den till variabelt kapital förvandlade delen. Ursprungligen är alltså C = c + v. Det satsade kapitalet är t.ex. 500 p.st., varav 410 p.st. utgör konstant kapital (c) och 90 p.st., variabelt kapital (v). Som slutresultat av produktionsprocessen framkommer en vara, vars värde är (c + v) + m, där m betecknar mervärdet; t.ex. 410 p.st. (c) + 90 p.st. (v) + 90 p.st. (m). Det ursprungliga kapitalet C har förvandlats till C', från 500 p.st. till 590 p.st. Skillnaden mellan dem är = m, ett mervärde på 90. Då summan av de värden, som förbrukats, är lika med värdet av det satsade kapitalet, är det i själva verket en tavtologi, att skillnaden mellan produktens värde och summan av de värden, som förbrukats under produktionen, är lika med ökningen av det satsade kapitalets värde eller lika med det skapande mervärdet.
Emellertid kan det vara skäl att undersöka denna tavtologi lite närmare. Det som jämföres med produktvärdet, är värdet av de ting, som förbrukades vid produktens framställning. Men vi har sett, att den del av det konstanta kapitalet, som består av arbetsmedel, endast avger en del av sitt värde till produkten, medan återstoden fortfarande är kvar i sin gamla existensform. Då den senare inte spelar någon roll vid värdebildningen, kan vi här helt bortse från den. Att ta med den i räkningen skulle inte ändra resultatet. Anta, att c = 410 p.st. består av råmaterial för 312 p.st., biämnen för 44 p.st. och maskinslitage i processen för 54 p.st., men att värdet av det verkligen använda maskineriet är 1.054 p.st. Vi tar bara med de 54 p.st., som maskineriet förlorar i värde under arbetet och därmed avger till produkten. Om vi tar med de 1.000 p.st., som alltjämt finns kvar i sin gamla form som ångmaskin o.s.v., så måste vi ta med samma belopp både som en del av det tillskjutna värdet och som en del av produktens värde[198a*] och skulle då få 1.500 respektive 1.590 p.st. Skillnaden eller mervärdet skulle liksom förut vara 90 p.st. Med konstant kapital, satsat i värdeproduktionen, avser vi därför alltid endast värdet av de produktionsmedel, som förbrukas under produktionen, där inte motsatsen klart framgår av sammanhanget.
Med denna förutsättning återvänder vi till formeln C = c + v, som förvandlas till C' = (c + v) + m och just därigenom förvandlas från C till C'. Vi vet, att värdet av det konstanta kapitalet endast återuppstår i produkten. Det verkliga nya värde, som alstras under arbetsprocessen, är alltså något helt annat än värdet av den framställda produkten. Det är därför inte, som det vid ett hastigt påseende ser ut, (c + v) + m eller 410c + 90v + 90m utan v + m eller 90 v + 90 m. Den nyskapade värdeprodukten är alltså inte 590 p.st. utan 180 p.st. Om c, det konstanta kapitalet, vore = 0, om det med andra ord funnes industrigrenar, där kapitalisten endast behövde använda material, som finns färdigt i naturen, samt arbetskraft, men inga producerade produktionsmedel, varken råmaterial, biämnen eller verktyg, så funnes ingen konstant värdedel att överföra till produkten. Denna beståndsdel av produktvärdet, i vårt exempel 410 p.st., skulle falla bort, men värdeprodukten av 180 p.st., som innehåller 90 p.st. mervärde, skulle förbli lika stor, vilken värdesumma c än föreställde. Vi finge då C = 0 + v = v och C', det förökade kapitalet, = 0 + v + m. Alltså vore C' - C nu liksom förut = m. Om tvärtom m vore = 0, om med andra ord arbetskraften, vars värde satsas i det variabla kapitalet, endast producerade sin egen ekvivalent, så bleve C = c + v och C' (produktvärdet) = (c + v) + 0, alltså C = C'. Det satsade kapitalet hade inte förökats.
Vi vet i själva verket redan, att mervärdet endast är en följd av den värdeförändring, som försiggår med v, den kapitaldel, som omsatts i arbetskraft, att alltså v + m = v + Δv (v + ett inkrement av v). Men värdets verkliga och relativa förändring fördunklas därigenom, att det variabla kapitalets tillväxt även medför en ökning av totalkapitalet. Det var från början 500 och har växt till 590. Den rena analysen av processen kräver alltså, att man fullständigt bortser från den del av produktens värde, som endast är det konstanta kapitalet i ny gestalt. Man sätter alltså det konstanta kapitalet = 0 i överensstämmelse med en lag inom matematiken, som användes när man opererar med konstanta och variabla storheter och den konstanta storheten endast är förbunden med den variabla genom addition eller subtraktion.
En annan svårighet uppkommer ur det variabla kapitalets ursprungliga form. Så är i föregående exempel C' = 410 p.st. konstant kapital+ 90 p.st. variabelt kapital + 90 p.st. mervärde. Men 90 p.st. är en given, alltså konstant storhet, och det verkar därför orimligt att behandla den som en variabel storhet. Men v, eller 90 p.st. variabelt kapital, är här i själva verket endast symbol för den process, som detta värde genomlöper. Det kapital, som satsas vid inköpet av arbetskraft, är en bestämd mängd materialiserat arbete, alltså en konstant värdestorhet liksom värdet av den inköpta arbetskraften. Men i själva produktionsprocessen inträder verksam arbetskraft i stället för de tillskjutna 90 p.st., dött arbete avlöses av levande arbete, en stillastående storhet av en storhet i rörelse, en konstant storhet av en variabel. Resultatet är en reproduktion av v plus ett inkrement av v. Från den kapitalistiska produktionens ståndpunkt är hela detta förlopp ingenting annat än en vidare utveckling av det ursprungligen konstanta värde, som omsattes i arbetskraft. Detta värde tillgodoräknas både själva processen och dess resultat. Om uttrycket 90 p.st. variabelt kapital eller självförökande värde förefaller innehålla motsägelser, så är dessa endast uttryck för en i den kapitalistiska produktionen inneboende motsägelse.
Att sätta det konstanta kapitalet = 0 förefaller vid första ögonkastet egendomligt. I praktiken gör man det emellertid jämt och ständigt. Skall man t.ex. beräkna Englands vinst på bomullsindustrin, så bortser man helt från värdet av den bomull, som importerats från Förenta Staterna, Indien, Egypten o.s.v.; d.v.s. det kapitalvärde, som återuppstår i produkten, sättes = 0.
Visserligen är det så, att inte endast mervärdets förhållande till den del av kapitalet, ur vilken det direkt uppkommer och vars värdeförändring det återspeglar, utan också dess förhållande till det satsade totalkapitalet har stor ekonomisk betydelse. Vi kommer därför att utförligt behandla detta förhållande i tredje boken. För att det skall bli möjligt att föröka en del av kapitalet genom att omsätta det i arbetskraft, måste en annan del av kapitalet förvandlas till produktionsmedel. För att det variabla kapitalet skall fungera, måste man tillskjuta konstant kapital i en proportion, som är beroende av arbetsprocessens tekniska karaktär. Men den omständigheten, att man i en kemisk process använder retorter och andra utensilier, hindrar inte att man vid analysen bortser från själva retorten. Om värdeskapande och värdeförändring betraktas i renodlad form, ser man, att produktionsmedlen, det konstanta kapitalets materiella gestalter, endast levererar det material, i vilket det aktiva, värdeskapande arbetet skall kristalliseras. Det är därför likgiltigt, av vilket slag detta material är, om det är bomull eller järn. Det är också likgiltigt, vilket värde detta material har. Det behövs bara, att det finns i tillräcklig mängd för att kunna absorbera den arbetsmängd, som förbrukas under produktionsprocessen. Om denna mängd finns, så kan dess värde stiga eller falla, eller den kan vara värdelös som jord och hav, utan att värdeskapandets och värdeförändringens process beröres därav.[199*]
Vi sätter alltså närmast den konstanta kapitaldelen lika med noll. Det satsade kapitalet reduceras därför från c + v till v och produktvärdet (c + v) + m till värdeprodukten v + m. Om värdeprodukten, resultatet av det arbete som förbrukas under hela produktionsprocessen, är 180 p.st., så måste vi dra ifrån värdet av det variabla kapitalet, 90 p.st., för att få mervärdet, som är = 90 p.st. Dessa 90 p.st. är här uttrycket för det producerade mervärdets absoluta storlek. Men mervärdets relativa storlek, det förhållande vari det variabla kapitalet har ökats, bestämmes uppenbarligen av förhållandet mellan mervärde och variabelt kapital eller kan uttryckas i kvoten m/v, i vårt exempel alltså 90/90 = 100%. Detta förhållande mellan mervärdets storlek och det variabla kapitalets storlek eller den relativa ökningen av det variabla kapitalet kallar jag mervärdekvot.[200*]
Vi har sett, att arbetaren under en del av arbetsprocessen endast producerar värdet av sin egen arbetskraft, d.v.s. värdet av sina nödvändiga existensmedel. Då han producerar under förhållanden, som baseras på samhällelig arbetsdelning, producerar han inte själv sina existensmedel direkt, utan han tillför i stället en bestämd vara, t.ex. garn, ett värde som motsvarar värdet av hans existensmedel eller de pengar varmed han köper dem. Den del av arbetsdagen, som går åt härtill, är större eller mindre, allteftersom värdet av de existensmedel, som han i genomsnitt behöver pr dag, är större eller mindre, alltså i överensstämmelse med den genomsnittliga dagliga arbetstid, som är nödvändig för att producera dem. Om värdet av hans dagliga existensmedel i genomsnitt motsvarar 6 använda arbetstimmar, så måste arbetaren dagligen arbeta i genomsnitt 6 timmar för att producera ett motsvarande värde. Om han inte arbetade för kapitalisten utan oberoende, för egen räkning, så måste han i alla fall, under i övrigt lika förhållanden, arbeta lika stor del av dagen för att reproducera värdet av sin arbetskraft eller för att skaffa sig de existensmedel, som är nödvändiga för att hålla honom vid liv och oavbrutet förnya hans kropps funktioner. Under den del av arbetsdagen, som han använder för att producera arbetskraftens dagsvärde, låt oss säga 3 shilling, frambringar han emellertid endast ersättning för det värde som kapitalisten redan har betalat.[200a*] Genom det nya värde som skapas ersätter han endast det satsade variabla kapitalvärdet, och denna produktion av värde framträder därför som ren reproduktion. Den del av arbetsdagen, under vilken denna reproduktion försiggår, kallar jag nödvändig arbetstid och det därvid utförda arbetet nödvändigt arbete.[201*] Det är nödvändigt för arbetaren, emedan det är oberoende av hans arbetes samhälleliga form. Det är nödvändigt för kapitalet och dess värld, emedan dess grundval är arbetarens oavbrutna existens.
Arbetsprocessens andra period, då arbetaren knogar utöver det nödvändiga arbetets gränser, kostar honom visserligen arbete, förbrukning av arbetskraft, men skapar inget värde åt honom själv. Den skapar mervärde, vilket för kapitalisten har samma tjusning som en skapelse ur tomma intet. Denna del av arbetsdagen kallar jag surplus-arbetstid och det därvid förbrukade arbetet merarbete (surplus labour). Likaväl som insikten, att värdet är kristalliserad arbetstid, materialiserat arbete, utgör grundvillkoret för undersökning av värdet överhuvud, kan man inte heller få något grepp om mervärdet, förrän man gjort klart för sig, att det är kristalliserad merarbetstid, materialiserat merarbete. Det enda som skiljer de ekonomiska samhällssystemen från varandra, t.ex. slaveriets samhälle från lönarbetets, är de former under vilka detta merarbete avpressas den omedelbare producenten, arbetaren.[202*]
Då värdet av det variabla kapitalet är lika med värdet av den inköpta arbetskraften, och då värdet av denna arbetskraft bestämmer arbetsdagens nödvändiga del, medan mervärdet å sin sida bestämmes av arbetsdagens överskjutande del, så följer härav: Mervärdet förhåller sig till det variabla kapitalet som merarbetet till det nödvändiga arbetet, eller mervärdekvoten
| m | merarbete | ||
| = | . | ||
| v | nödvändigt arbete |
Bägge proportionerna uttrycker samma förhållande i olika form, den ena i materialiserat arbete, den andra i levande, aktivt arbete.
Mervärdekvoten är därför det exakta uttrycket för graden av kapitalets exploatering av arbetskraften eller kapitalistens exploatering av arbetaren.[202a*]
I vårt exempel var produktens värde = 410 p.st. c + 90 p.st. v + 90 p.st. m, det satsade kapitalet = 500 p.st. Då mervärdet är = 90 och det satsade kapitalet = 500, skulle man med den vanliga beräkningsmetoden få ut, att mervärdekvoten (som man förväxlar med profitkvoten) är = 18%, ett så lågt relationstal, att det borde djupt röra Carey och andra herrar, som söker inbilla oss, att arbetarnas och kapitalisternas intressen sammanfaller. Men i själva verket är mervärdekvoten inte m/c eller m/(c + v) utan m/v, alltså inte 90/500 utan 90/90 = 100%, mer än fem gånger den skenbara exploateringsgraden. Ehuru vi i det använda exemplet inte känner arbetsdagens absoluta längd, inte heller arbetsprocessens period (dag, vecka o.s.v.) och slutligen inte antalet arbetare, som det variabla kapitalet på 90 p.st. samtidigt sätter i verksamhet, visar dock mervärdekvoten m/v, som kan utbytas mot mervärde/nödvändigt arbete det exakta förhållandet mellan arbetsdagens två beståndsdelar. Det är 100%. Arbetaren har alltså arbetat åt sig själv den ena hälften av dagen och åt kapitalisten den andra hälften.
Metoden för beräkning av mervärdekvoten är alltså i korthet denna: Vi tar produkternas totalvärde och sätter de konstanta kapitalvärden, som återuppträder i produkten, = 0. Det värde som återstår är det enda värde, som verkligen har uppkommit under produktionen av varan. Om mervärdet är givet, så drar vi det från värdeprodukten för att få fram det variabla kapitalet. Förfarandet blir det omvända, om vi känner det variabla kapitalet och söker mervärdet. Om bägge är givna, behöver vi endast utföra slutoperationen, beräkna mervärdets förhållande till det variabla kapitalet, m/v.
Hur enkel metoden än är, anser vi dock lämpligt att genom några exempel träna upp läsaren i det grundläggande men för honom ovana åskådningssättet.
Vi tar som första exempel ett spinneri med 10.000 spindlar, som spinner garn nr 32 av amerikansk bomull och i medeltal producerar 1 pund garn pr spindel och vecka. Avfallet är 6%. Alltså omvandlas varje vecka 10.600 pund bomull till 10.000 pund garn och 600 pund avfall. I april 1871 kostar denna bomull 7% pence[LXXIII*] pr pund, alltså för 10.600 pund i runt tal 342 p.st. De 10.000 spindlarna kostar, inklusive spinnmaskineri och ångmaskin, 1 p.st. pr spindel, alltså 10.000 p.st. Slitaget utgör 10 % = 1.000 p.st. eller pr vecka 20 p.st. Hyran för fabrikslokalerna är 300 p.st. eller 6 p.st. pr vecka. Kol (4 pund pr timme och hästkraft, för 100 indikerade hästkrafter och 60 timmar pr vecka, inklusive lokalernas uppvärmning): 11 ton pr vecka till 8 shilling 6 pence pr ton, alltså i runt tal 4½ p.st. pr vecka; gas 1 p.st. pr vecka, olja 4½ p.st. pr vecka; alltså för samtliga biämnen summa 10 p.st. pr vecka. Således är den konstanta värdedelen 378 p.st. pr vecka. Arbetslönen utgör 52 p.st. pr vecka. Konstant och variabelt kapital blir alltså tillsammans 378 + 52 = 430 p.st. pr vecka.
Garnpriset är 121/4 pence pr pund, för 10.000 pund alltså 510 p.st. För att finna mervärdet måste vi minska totalproduktens värde, 510 p.st., med det förbrukade konstanta och variabla kapitalet, 430 p.st., alltså 510 - 430 = 80 p.st. i mervärde. Vi sätter den konstanta värdedelen, 378 p.st., = 0, då den inte spelar någon roll i värdebildningen för veckan. Då återstår en värdeprodukt för veckan av 132 = 52 v + 80 m. Mervärdekvoten är alltså 80/52 = 15311/13%. Om arbetsdagen är i genomsnitt 10 timmar, får vi resultatet: nödvändigt arbete 311/33 timmar, merarbete 62/33 timmar.[203*]
Jacob ger ett annat exempel från år 1815, som visserligen är mycket bristfälligt, enär flera uppgifter saknas, men som dock är användbart för vårt ändamål. Han antar ett vetepris på 80 shilling pr quarter och en genomsnittsavkastning av 22 bushels pr acre, så att varje acre inbringar 11 p.st. [64]
| Värdeproduktion pr acre | ||||||||||||
|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|
| Utsäde (vete) | 1 | p.st. | 9 | sh. | Tionden o. skatter | 1 | p.st. | 1 | sh. | |||
| Gödning | 2 | ,, | 10 | ,, | Jordränta | 1 | ,, | 8 | ,, | |||
| Arbetslön | 3 | ,, | 10 | ,, | Arrendatorns profit och ränta |
1 | ,, | 2 | ,, | |||
| Summa | 7 | p.st. | 9 | sh. | Summa | 3 | p.st. | 11 | sh. | |||
Under förutsättning att produktens pris är = dess värde, fördelas här mervärdet på de olika rubrikerna profit, ränta, tionden o.s.v. Själva rubrikerna intresserar oss inte. Vi lägger ihop posterna och får ett mervärde på 3 p.st. 11 shilling. De 3 p.st. 19 shilling för utsäde och gödningsmedel sätter vi som konstant kapital = 0. Då återstår det satsade variabla kapitalet, 3 p.st. 10 shilling, och i dess ställe har ett nyvärde på 3 p.st. 10 sh. + 3 p.st. 11 sh.
producerats. Alltså utgör m/v = (3 p.st. 11 sh.)/(3 p.st. 10 sh.) mer än 100 %. Arbetaren använder mer än hälften av sin arbetsdag för att producera ett mervärde, som olika personer under diverse förevändningar delar sinsemellan.[203a*]
Vi återvänder nu till det exempel, som visade hur kapitalisten förvandlar pengar till kapital. Hans spinneriarbetares nödvändiga arbete utgjorde 6 timmar, merarbetet var lika stort, och arbetskraftens exploateringsgrad var alltså 100%.
Produkten av en 12 timmars arbetsdag är 20 pund garn till ett värde av 30 shilling. Inte mindre än 8/10 av detta garnvärde (24 shilling) motsvarar värdet av de förbrukade produktionsmedlen (20 pund bomull för 20 shilling, spindel o.s.v. för 4 shilling) eller består av konstant kapital. De övriga 2/10 av garnets värde är det nya värde på 6 shilling, som har uppstått under spinningen, varav hälften ersätter arbetskraftens värde eller det variabla kapitalet och den andra hälften skapar ett mervärde på 3 shilling. Totalvärdet av dessa 20 pund garn är alltså sammansatt på följande sätt: garnvärde 30 shilling = 24 c + 3 v + 3 m.
Då detta totalvärde är nedlagt i en produkt på 20 pund garn, måste de olika delarna av detta totalvärde kunna betraktas som proportionella delar av produkten.
När ett värde på 30 shilling är nedlagt i 20 pund garn, så är 8/10 av detta värde eller det konstanta kapitalet på 24 shilling nedlagt i 8/10 av produkten eller i 16 pund garn. Därav motsvarar 131/3 pund värdet av råmaterialet eller den förbrukade bomullen, vars värde är 20 shilling, 22/3 pund motsvarar värdet av de förbrukade biämnena och arbetsmedlen, spindlar o.s.v., vilkas värde är 4 shilling.
131/3 pund garn motsvarar alltså den bomull, som har förbrukats vid framställningen av 20 pund garn, råmaterialet för hela produkten, men inte heller mer. Visserligen innehåller dessa 131/3 pund garn endast 131/3 pund bomull till ett värde av 131/3 shilling, men det nya värdet på 62/3 shilling bildar en ersättning för den bomull, som har förbrukats under framställningen av de övriga 62/3 pund garn. Resultatet är detsamma, som om bomull hade tagits från de 62/3 pund garn och stoppats in i de 131/3 pund garn. Dessa innehåller nu å andra sidan inte det minsta grand av de förbrukade biämnenas och arbetsmedlens värde eller av det nyvärde, som bildats under spinnprocessen.
På samma sätt föreställer återstående 22/3 pund garn, vari resten av det konstanta kapitalet (= 4 shilling) ligger, ingenting annat än värdet av de biämnen och arbetsmedel, som förbrukats i totalprodukten, de 20 pund garn.
Dessa 8/10 av produkten eller 16 pund garn innehåller därför i detta sammanhang inget spinnarbete och har inte absorberat något arbete under spinnprocessen, trots att de som bruksvärde betraktade, som garn, är producerade av spinnarbetet i lika hög grad som de övriga delarna av produkten. Det är som om de hade förvandlats till garn utan att spinnas, som om deras garngestalt endast vore lögn och bedrägeri. När kapitalisten säljer dem för 24 shilling, som han använder för att köpa tillbaka sina produktionsmedel, visar det sig i själva verket, att 16 pund garn endast är bomull, spindel, kol o.s.v. - i förklädnad.
Omvänt föreställer de övriga 2/10 av produkten, 4 pund garn, nu ingenting annat än det nya värde på 6 shilling, som har skapats under 12 timmars spinnprocess. Det som fanns i dem av de förbrukade råmaterialens och arbetsmedlens värde, har redan uttagits och överflyttats till de första 16 pund garn. Det spinnarbete, som är materialiserat i 20 pund garn, har nu koncentrerats i 2/10 av produkten. Det är, som om spinnaren hade framställt 4 pund garn ur tomma luften eller med hjälp av bomull och spindlar, som fanns i naturen utan människors åtgörande, och som därför inte tillförde produkten något värde.
Av de 4 pund garn, vari alltså hela värdeprodukten av den dagliga spinnprocessen existerar, representerar den ena hälften endast ersättningsvärdet för den förbrukade arbetskraften, alltså det variabla kapitalet 3 shilling, de andra 2 punden garn endast mervärdet 3 shilling.
Då spinnarens 12 arbetstimmar frambringar ett värde på 6 shilling, motsvarar ett garnvärde på 30 shilling 60 arbetstimmar. Detta värde är nedlagt i 20 pund garn, varav 8/10 eller 16 pund är resultatet av 48 arbetstimmar, som förbrukades före spinnprocessen och som frambragte garnets produktionsmedel; 2/10 eller 4 pund är däremot resultatet av de 12 arbetstimmar, som förbrukades under spinnprocessen.
Tidigare har vi sett, att garnets värde är lika med summan av det nya värde, som skapades under dess produktion, plus det värde som redan i förväg förelåg i produktionsmedlen. Nu har det visat sig, hur de funktions- eller begreppsmässigt olika beståndsdelarna i produktvärdet kan uttryckas i proportionella delar av själva produkten.
Att resultatet av arbetsprocessen, produkten, på detta sätt uppdelas i olika mängder, varav den ena endast representerar det konstanta kapitalet eller det arbete, som är nedlagt i produktionsmedlen, den andra endast det variabla kapitalet eller det nödvändiga arbete, som är nedlagt under produktionsprocessen, medan en tredje del endast representerar merarbetet eller mervärdet - allt detta är lika enkelt som betydelsefullt, vilket kommer att visa sig under dess senare tillämpning på invecklade och ännu olösta problem.
Vi har just betraktat totalprodukten som det färdiga resultatet av arbetsdagens 12 timmar. Men vi kan också följa den under uppkomstprocessen och ändå framställa produktens enskilda delar som representanter för funktionellt olika delar av produktionsprocessen.
Spinnaren producerar på 12 timmar 20 pund garn, alltså på 1 timme 12/3 pund och på 8 timmar 131/3 pund, således en produkt av samma värde som den bomull, som förbrukades under hela arbetsdagen. På samma sätt producerar han under nästa timme + 36 minuter 22/3 pund garn, vilket motsvarar värdet av de arbetsmedel som förbrukades under de 12 arbetstimmarna. Under följande timme +12 minuter producerar han 2 pund garn = 3 shilling, ett produktvärde som är lika med hela den värdeprodukt, som han skapar under 6 timmars nödvändigt arbete. Slutligen producerar han under den sista 11/5 timmen 2 pund garn, vars värde är lika med det mervärde som hans arbete frambringar på 6 timmar. Detta slags beräkning utnyttjas dagligen av den engelske industriidkaren, då han t.ex. säger, att han under de första 8 timmarna eller 2/3 av arbetsdagen tjänar in sitt utlägg för bomullen o.s.v. Som man ser, är formeln riktig. I själva verket är det endast den första formeln, överförd från rummet, där produktens delar ligger färdiga bredvid varandra, till tiden, där de följer efter varandra. Formeln kan emellertid också åtföljas av ytterst barbariska idéer, i synnerhet i hjärnorna hos dem som har lika stort praktiskt intresse av själva värdeökningen som intresse av att teoretiskt misstolka den. Man kan t.ex. inbilla sig, att vår spinnare under de första 8 timmarna producerar eller ersätter värdet av bomullen, under den följande timmen + 36 minuter värdet av de förbrukade arbetsmedlen, under följande timme +12 minuter värdet av arbetslönen, medan endast den berömda "sista timmen" ägnas fabrikanten och användes till att producera mervärde. Så påstår man, att spinnaren klarar av det dubbla underverket att producera bomull, spindel, ångmaskin, kol, olja o.s.v., samtidigt som han spinner med dem, och att göra om en arbetsdag med given arbetsintensitet till fem sådana dagar. I vårt exempel kräver nämligen produktionen av råmaterial och arbetsmedel 24/6 arbetsdagar eller 4 arbetsdagar à 12 timmar, medan förvandlingen till garn kräver ytterligare en 12 timmars arbetsdag. Vi skall nu med hjälp av ett berömt historiskt exempel visa, att rovgirigheten tror på dylika underverk, och att den aldrig behöver sakna de doktrinära sykofanter, som åtar sig att bevisa att undret sker.
En vacker morgon år 1836 blev den både för sin ekonomiska vetenskap och sin eleganta penna ryktbare Nassau W. Senior - som man kunde kalla skönanden bland de engelska ekonomerna - kallad till Manchester för att där lära sig politisk ekonomi i stället för att lära ut den i Oxford. Fabrikanterna hade utsett honom till ledare i kampen mot den nyligen utfärdade Factory act [65] och den mera långtgående agitationen för tiotimmarsdagen. Med sitt vanliga praktiska skarpsinne hade de insett, att herr professorn "wanted a good deal of finishing".[LXXIV*] De införskrev honom därför till Manchester. Herr professorn å sin sida har stilistiskt utformat den lektion, som fabrikanterna i Manchester gav honom, i pamfletten "Letters on the Factory Act, as it affects the cotton manufacture", London 1837. Här kan man bl.a. finna följande uppbyggliga läsning:
"Under den nuvarande lagen kan ingen fabrik, som sysselsätter personer under 18 år, arbeta mer än 11½ timme pr dag, d.v.s. 12 timmar under de första 5 veckodagarna och 9 timmar på lördagen. Den följande analysen (!) visar nu, att i en sådan fabrik hela nettovinsten uppkommer under den sista arbetstimmen. En fabrikant satsar 100.000 p.st. - 80.000 p.st. i fabriksbyggnader och maskiner, 20.000 i råmaterial och arbetslön. Förutsatt att kapitalet omsättes en gång årligen och att bruttovinsten utgör 15%, måste fabriken årligen omsätta varor till ett värde av 115.000 p.st. ... Av dessa 115.000 p.st. producerar var och en av de 23 halva arbetstimmarna dagligen 5/115 eller 1/23. Av de 23/23, som frambringar hela beloppet 115.000 p.st. (constituting the whole 115.000 p.st.), ersätter 20/23, d.v.s. 100.000 av de 115.000, endast kapitalet; 1/23 eller 5.000 p.st. av de 15.000 i bruttovinst (!) ersätter slitaget på byggnader och maskiner. De återstående 2/23, d.v.s. varje dags båda sista halvtimmar, frambringar nettovinsten på 10%. Om därför fabriken med oförändrade priser finge arbeta 13 timmar pr dag i stället för 11½, så skulle nettovinsten mer än fördubblas, ifall det cirkulerande kapitalet ökades med ungefär 2.600 p.st. Om å andra sidan arbetsdagen förkortades med en timme, skulle nettovinsten försvinna, med 1½ timmes förkortning även bruttovinsten."[204*]
Och detta kallar herr professorn en "analys!" Om han trodde på fabrikanternas jämmer, att arbetaren slösar bort dagens bästa tid med att producera eller ersätta värdet av byggnader, bomull, kol o.s.v., så vore varje analys överflödig. Han skulle då helt enkelt svara:
Mina herrar! Om ni låter arbetet fortgå i 10 timmar i stället för 11½, så kommer under för övrigt oförändrade förhållanden den dagliga förbrukningen av bomull, maskineri o.s.v. att minska med 1½ timme. Ni vinner alltså precis lika mycket som ni förlorar. Era arbetare kommer i framtiden att slösa bort 1½ timme mindre för reproduktion eller ersättning av det satsade kapitalvärdet. Om han däremot inte trodde dem på deras ord utan som sakkunnig ansåge en analys vara behövlig, så måste han, när det gäller en fråga, som uteslutande angår nettovinstens förhållande till arbetsdagens längd, framförallt hemställa till herrar fabrikanter att inte blanda ihop maskiner, fabriksbyggnader, råmaterial och arbete huller om buller utan godhetsfullt hålla isär från varandra å ena sidan det konstanta kapital, som ligger i fabriksbyggnader, maskineri, råmaterial o.s.v., och å andra sidan det kapital, som har utbetalats i arbetslön. Visar det sig då, att arbetaren, enligt fabrikantens sätt att räkna, på 2 halva eller 1 arbetstimme reproducerar eller ersätter arbetslönen, så borde analytikern fortsätta sålunda:
Enligt er uppgift producerar arbetaren under näst sista timmen sin arbetslön och under den sista timmen ert mervärde eller nettovinsten. Då han under samma tidslängd producerar lika stora värden, har produkten av näst sista timmen samma värde som den sista timmens produkt. Vidare producerar han värde, endast när han presterar arbete, och arbetsmängden mätes genom arbetstiden. Denna utgör enligt er uppgift 11½ timmar pr dag. En del av denna tid använder han till produktion eller ersättning av sin arbetslön, resten till produktion av er nettovinst. Något annat gör han inte under arbetsdagen. Men då, enligt uppgift, hans lön och det mervärde han åstadkommer är lika stora värden, så producerar han tydligen sin arbetslön på 53/4 timmar och er nettovinst under de övriga 53/4 timmarna. Då vidare värdet av det garn, som är resultatet av 2 timmars arbete, är lika med värdet av hans arbetslön plus er nettovinst, så måste detta garnvärde motsvara 11½ arbetstimmar. Värdet av det garn, som framställes under den näst sista timmen, motsvarar 53/4 arbetstimmar och värdet av det garn, som produceras under den sista timmen, lika mycket.
Vi kommer nu till en ömtålig punkt. Alltså, pass på! Den näst sista arbetstimmen är en vanlig arbetstimme liksom den första. Varken mer eller mindre. Hur kan då en spinnare på en timme producera ett garnvärde, som motsvarar 53/4 arbetstimmar? Han utför i verkligheten inget sådant underverk. Vad han producerar i bruksvärde på en timme, är en bestämd mängd garn. Värdet av detta garn motsvarar 53/4 arbetstimmar, varav 43/4 utan hans åtgörande redan finns i de produktionsmedel, som förbrukas under en timme, i bomull, maskineri o.s.v., medan 4/4 eller 1 timme framställes av honom själv. Då alltså hans arbetslön produceras på 53/4 timmar och det garn som produceras på 1 timme också innehåller 53/4 arbetstimmar, är det alls inte något trolleri, att det värde, som han frambringar under 53/4 arbetstimmar, är lika med värdet av den produkt som han åstadkommer under 1 arbetstimme. Ni är emellertid alldeles på villospår, om ni tror att arbetaren använder en enda sekund av sin arbetsdag för att reproducera eller "ersätta" värdet av bomullen, maskineriet o.s.v. Genom att han tillverkar garn av bomull och spindel, att han spinner, går värdet av bomull och spindel av sig självt över till garnet. Detta beror på hans arbetes egenart, inte på dess mängd. Visserligen överför han större värden från bomullen till garnet på 1 timme än på Vi timme, men endast av den orsaken att han bearbetar mera bomull på 1 timme än på Vi timme. Nu förstår ni alltså: Ert resonemang, att arbetaren producerar värdet av sin arbetslön under näst sista timmen och nettovinsten under den sista, det betyder ingenting annat än att i värdet av det garn, som arbetaren framställer på 2 timmar, antingen det sker i början eller i slutet av arbetsdagen, är 11½ arbetstimmar nedlagda, precis så många som hela hans arbetsdag innehåller. Och ert uttryck, att han under de första 53/4 timmarna producerar sin arbetslön och under de 53/4 sista timmarna er nettovinst, innebär endast, att ni betalar honom för de första 53/4 timmarna men inte för de sista 53/4 timmarna. För att använda er egen jargong talar jag om betalning för arbete, inte om betalning för arbetskraft.
Om ni, mina herrar, nu jämför den arbetstid, som ni betalar, med den arbetstid, som ni inte betalar, så finner ni att bägge är 1/2 dag, att relationen mellan dem alltså är 100 %, vilket faktiskt är en rätt vacker procentsats. Det råder inte heller minsta tvivel om att om ni låter arbetarna träla i 13 timmar i stället för 11½, så skall det förefalla er som en självklar sak att utnyttja den överskjutande 1½ timmen uteslutande som merarbete, och detta skulle alltså öka från 53/4 timmar till 71/4 timmar, medan mervärdekvoten skulle öka från 100 till 1262/23 %. Däremot är ni alltför blåögda optimister, om ni tror att tillskottet på 1½ timme skulle höja kvoten från 100 till 200 % eller t.o.m. mera, d.v.s. "mer än fördubbla" den. Å andra sidan - människans hjärta är ett underligt ting, i synnerhet om man bär det i penningpungen - är ni alldeles förryckta pessimister, om ni fruktar att hela er nettovinst skulle gå i stöpet, om arbetsdagen reducerades från 11½ till 10 timmar. Absolut inte. Om alla andra faktorer är oförändrade, skulle merarbetet minska från 53/4 till 43/4 timmar, vilket alltjämt ger en ganska betydande mervärdekvot, nämligen 8214/23 %.
Men den ödesdigra "sista timmen", som ni fablat mer om än kiliasterna [66] om världens undergång, den är "all bosh".[LXXV*] Förlusten av den skall inte kosta er hela er nettovinst, och inte heller skall de barn av bägge könen, som ni nu exploaterar, förlora "sin själs renhet" av den orsaken.[204a*]
Men när en gång er "sista timme" verkligen slår, tänk då på professorn från Oxford. Och nu: i en bättre värld skulle jag önska mig mer av ert värderade umgänge. Addio![205*] ... Signalen om "den sista timmen", som Senior upptäckt 1836, blåstes på nytt den 15 april 1848 i "London Economist", i en polemisk artikel mot 10-timmarslagen, skriven av James Wilson, en av de ekonomiska övermandarinerna.
Den del av produkten (1/10 av 20 pund garn eller 2 pund garn i exemplet under punkt 2 ovan, som representerar mervärdet, kallar vi merprodukt (surplus produce, produit net). Liksom mervärdekvoten uttrycker mervärdets förhållande till det variabla kapitalet och inte till kapitalets totalsumma, bestämmes också merproduktens relativa storlek genom dess förhållande till den del av produkten, som motsvarar det nödvändiga arbetet, inte genom förhållandet till totalprodukten. Eftersom produktionen av mervärde är den kapitalistiska produktionens avgörande syfte, mätes inte rikedomens utvecklingsgrad i produktens absoluta storlek utan i merproduktens relativa storlek.[206*]
Summan av det nödvändiga arbetet och merarbetet, summan av den tid, då arbetaren producerar ett värde som ersätter värdet av hans arbetskraft, och den tid, då han producerar mervärde, utgör hans arbetstids absoluta längd - arbetsdagen (working day).
Vi utgick ifrån att arbetskraften köpes och säljes till sitt värde. Detta värde bestämmes liksom varje annan varas värde av den arbetstid som är nödvändig för dess produktion. Om alltså produktionen av arbetarens dagliga existensmedel i genomsnitt kräver 6 timmar, så måste han arbeta i medeltal 6 timmar pr dag för att producera sin arbetskraft eller för att ersätta det värde, som han tar emot vid dess försäljning. Den nödvändiga delen av hans arbetsdag utgör då 6 timmar och är därför under i övrigt oförändrade förhållanden en given storhet. Men därmed är inte själva arbetsdagens storlek given.
| Låt oss anta, att linjen | a | __ | __ | __ | __ | __ | __ | b | föreställer längden av |
| | | 1 | 2 | 3 | 4 | 5 | 6 | | |
den nödvändiga arbetstiden, låt oss säga 6 timmar. Allteftersom arbetet förlänges utöver ab med 1, 3 eller 6 timmar o.s.v., får vi dessa tre olika linjer:
| arbetsdag I | arbetsdag II | arbetsdag III | ||||||||||||||||||||||||||||||||||||
|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|
| a | __ | __ | __ | __ | __ | __ | b | __ | c | a | __ | __ | __ | __ | __ | __ | b | __ | __ | __ | c | a | __ | __ | __ | __ | __ | __ | b | __ | __ | __ | __ | __ | __ | c | ||
| | | 1 | 2 | 3 | 4 | 5 | 6 | | | 7 | | | | | 1 | 2 | 3 | 4 | 5 | 6 | | | 7 | 8 | 9 | | | | | 1 | 2 | 3 | 4 | 5 | 6 | | | 7 | 8 | 9 | 10 | 11 | 12 | | | ||
som föreställer tre olika arbetsdagar på 7, 9 och 12 timmar. Förlängningslinjen bc betecknar merarbetets längd. Då arbetsdagen är = ab + bc eller ac, varierar den med den variabla storheten bc. Eftersom ab är given, kan förhållandet mellan bc och ab alltid mätas. Det utgör i arbetsdag I 1/6, i arbetsdag II 3/6 och i arbetsdag III 6/6 av ab. Då vidare proportionen merarbetstid/nödvändig arbetstid bestämmer mervärdekvoten, är denna given genom detta förhållande. Mervärdekvoten utgör för de tre olika arbetsdagarna resp. 162/3 %, 50 % och 100 %. Men arbetsdagens längd framgår inte omvänt av mervärdekvoten. Om kvoten vore t.ex. 100 %, så kunde arbetsdagen vara 8, 10, 12 timmar o.s.v. Kvoten skulle endast ange, att arbetsdagens två beståndsdelar, nödvändigt arbete och merarbete, är lika stora, men inte delarnas storlek.
Arbetsdagen är alltså inte en konstant utan en variabel storhet. En av dess delar bestämmes visserligen av den arbetstid, som är nödvändig för den ständiga reproduktionen av själva arbetskraften, men dess totala längd varierar med merarbetets längd. Arbetsdagen kan därför bestämmas men är i och för sig obestämd.[207*]
Ehuru arbetsdagen alltså inte är en fast utan en rörlig storhet, kan den å andra sidan endast variera inom vissa gränser. Det kan synas, som om gränsen nedåt bestämmes av den arbetstid, som är nödvändig för arbetarens eget underhåll, men om arbetsdagen förkortades till denna gräns, skulle merarbetet helt försvinna, och detta är oförenligt med den kapitalistiska produktionsordningen. Däremot har arbetsdagen en maximigräns, som inte kan överskridas. Denna maximigräns bestämmes av två olika förhållanden. För det första har vi arbetskraftens fysiska begränsning. En människa kan endast prestera en viss mängd livskraft under ett tjugufyratimmarsdygn. Inte ens en häst kan dag ut och dag in arbeta mer än 8 timmar. Under en del av dygnet måste arbetskraften vila, sova, och under en annan del av dygnet måste människan tillfredsställa andra fysiska behov, äta, tvätta sig, klä sig o.s.v. Förutom dessa rent fysiska gränser stöter förlängningen av arbetsdagen även på moraliska skrankor. Arbetaren behöver tid för att tillgodose andliga och sociala behov, vilkas omfattning och antal bestämmes av det allmänna kulturtillståndet. Arbetsdagens längd växlar därför inom fysiska och sociala gränser. Men bägge dessa gränser är mycket elastiska och medger det största spelrum. Därför finner vi arbetsdagar på, 8[LXXVI*], 10, 12, 14, 16, 18 timmar, alltså av den mest varierande längd.
Kapitalisten har köpt arbetskraften till dess dagsvärde. Han äger därför dess bruksvärde under en arbetsdag, och han har alltså erhållit rätten att låta arbetaren arbeta för honom under en dag. Men vad är en arbetsdag?[208*] I varje fall mindre än ett dygn. Hur mycket mindre? Kapitalisten har sin egen åsikt om denna yttersta gräns[LXXVII*] för arbetsdagen. Som kapitalist är han endast personifierat kapital. Hans själ är kapitalsjälen. Men kapitalet har bara en enda livsdrift, driften att förökas, att skapa mervärde, att absorbera mesta möjliga merarbete med hjälp av sin konstanta del, produktionsmedlen.[209*] Kapitalet är dött arbete. Liksom vampyren kan det endast upplivas genom att insuga levande arbete och lever desto intensivare, ju mera det insuger. Den tid arbetaren arbetar, är också den tid då kapitalisten förbrukar den arbetskraft han har köpt.[210*] Om arbetaren förbrukar sin disponibla tid för egen räkning, så bestjäl han kapitalisten.[211*]
Kapitalisten åberopar sig alltså på varubytets lag. Liksom varje annan köpare söker han få ut största möjliga nytta ur sin varas bruksvärde. Men plötsligt höjer arbetaren sin stämma, som förut var förstummad i produktionsprocessens larm:[LXXVIII*]
Den vara, som jag har sålt till dig, skiljer sig från den övriga varumassan på så sätt, att dess förbrukning skapar värde och större värde än den själv har kostat. Detta var orsaken till att du köpte den. Det som från din synpunkt är kapitalökning, är från min synpunkt en överskjutande mängd arbetskraft. Du och jag känner bara till en lag om marknaden, varubytets lag. Och förbrukningen av varan tillkommer inte säljaren, som avyttrar den, utan köparen, som förvärvar den. Användningen av min dagliga arbetskraft tillhör därför dig. Men med hjälp av dess dagliga försäljningspris måste jag dagligen reproducera den för att kunna sälja den på nytt. Bortsett från den naturliga slitningen genom ålder o.s.v. måste jag vara i stånd att imorgon arbeta med samma normala krafter och hälsa som idag. Du predikar ständigt för mig "sparsamhetens och avhållsamhetens" evangelium. Nåväl, jag vill som en förnuftig, sparsam ekonom hushålla med min enda förmögenhet, arbetskraften, och avhålla mig från allt dåraktigt slöseri med den. Jag vill dagligen endast sätta så mycket av den i rörelse, i arbete, som dess normala varaktighet och sunda utveckling kan stå ut med. Genom hänsynslös förlängning av arbetsdagen kan du på en dag ta ut en större mängd av min arbetskraft, än jag kan ersätta på tre dagar. Vad du på så sätt vinner i arbete, det förlorar jag i arbetssubstans. Att använda min arbetskraft och att utplundra den är två skilda saker. Om den genomsnittliga tid, som en genomsnittsarbetare med förnuftig arbetsbörda kan leva, är 30 år, så är värdet av den arbetskraft, som du dagligen betalar mig = 1/(365 × 30) eller 1/10.950 av dess totalvärde. Men om du förbrukar den på 10 år, så betalar du mig dagligen 110.950 i stället för 1/3.650 av dess totalvärde, alltså endast 1/3 av dess dagsvärde, och bestjäl mig således dagligen på 2/3 av min varas värde. Du betalar mig för en dags arbetskraft, då du förbrukar tre dagars. Detta strider mot vårt avtal och mot varubytets lag. Jag fordrar alltså en arbetsdag av normal längd, och jag kräver den utan att vädja till ditt hjärta, ty när det gäller penningsaker, får inte känslan råda. Du kan vara en mönstermedborgare, kanske medlem i föreningen för djurplågeriets avskaffande, du tillhör kanske t.o.m. de frälsta, men det som du representerar gentemot mig, har inget hjärta i bröstet. Vad man tycker sig höra där, är mitt eget hjärtas slag. Jag kräver normalarbetsdagen, emedan jag liksom varje annan försäljare fordrar att få ut värdet av min vara.[212*]
Om man bortser från rent elastiska begränsningar, så visar det sig alltså, att själva varubytets natur inte sätter någon gräns för arbetsdagen, alltså ingen gräns för merarbetet. Kapitalisten tillvaratar sin rätt som köpare, då han söker göra arbetsdagen så lång som möjligt och försöker få ut två arbetsdagar av en. Å andra sidan sätter den försålda varans säregna natur en gräns för köparens användning av den, och arbetaren hävdar sin rätt som säljare, när han vill begränsa arbetsdagen till en viss normallängd. Här föreligger alltså två motsatta principer, rätt mot rätt, bägge i lika hög grad stödda på varubytets lag. Men mellan lika rätt avgör makten. Därför uppkommer i den kapitalistiska produktionens historia en kamp om normalarbetsdagen, om arbetsdagens gränser - en kamp mellan kapitalet eller kapitalistklassen och arbetaren eller arbetarklassen.
Kapitalet har inte uppfunnit merarbetet. Överallt, där en del av samhället äger monopol på produktionsmedlen, måste arbetaren, fri eller ofri, utöver den för hans eget uppehälle nödvändiga arbetstiden sätta till ett överskott av arbetstid för att producera existensmedel åt produktionsmedlens ägare,[213*] antingen denne ägare är en atensk aristokrat, en etruskisk teokrat, en civis romanus,[LXXIX*] en normandisk baron, en amerikansk slavägare, en valakisk bojar, en modern storgodsägare eller en kapitalist.[214*] Emellertid är det klart, att när produkterna under givna samhällsförhållanden inte produceras som bytesvärden utan direkt som bruksvärden, så begränsar den trängre eller vidare kretsen av behov kravet på merarbete. Ett obegränsat behov av merarbete uppkommer inte ur själva produktionen.
Redan under forntiden finner vi överarbete i förfärande former, då det gällde att utvinna bytesvärde i dess mest specifika form, i produktionen av guld och silver. Tvångsarbete till döds är här den officiella formen av överarbete. Man behöver bara läsa Diodorus Siculus.[215*] Detta är dock undantag i Gamla världen. Men så snart nationer, vilkas produktion ännu befinner sig på ett lågt utvecklingsstadium som slavarbete, tvångsarbete o.s.v., dras in i en världsmarknad, som behärskas av det kapitalistiska produktionssättet, vilket medför, att produkternas försäljning till utlandet får avgörande betydelse, så utökas slaveriets och livegenskapens elände med det civiliserade överarbetets elände. Därför bevarade negerarbetet i de amerikanska sydstaterna en moderat och patriarkalisk karaktär, så länge produktionen huvudsakligen hade till ändamål att täcka egna behov. Men i och med att bomullsexporten blev ett livsintresse för sydstaterna, blev utplundringen av negrernas arbetskraft - som i vissa fall ledde till full utslitning efter sju år - en faktor i ett beräknat och beräknande system. Det gällde inte längre att plåga ur negern en viss mängt nyttiga produkter. Det gällde nu produktion av själva mervärdet. På liknande sätt blev det med dagsverksarbetet t.ex. i Donaufurstendömena.
Det är av speciellt intresse att jämföra begäret efter merarbete i Donaufurstendömena med samma företeelse i de engelska fabrikerna, emedan merarbetet på herrgårdarna får en självständig form, som omedelbart kan iakttas.
Låt oss anta, att arbetsdagen består av 6 timmars nödvändigt arbete och 6 timmars merarbete. Då levererar den frie arbetaren varje vecka 6 × 6 eller 36 timmars merarbete till kapitalisten. Det är detsamma, som om han arbetade 3 dagar i veckan för egen räkning och 3 dagar i veckan gratis för kapitalisten. Men detta märks inte, ty merarbete och nödvändigt arbete flyter ihop med varandra. Jag kan därför lika gärna säga, att arbetaren varje minut arbetar 30 sekunder åt sig själv och 30 sekunder åt kapitalisten. Helt annorlunda är det med herrgårdsarbetet. Det nödvändiga arbete, som t.ex. den valakiske bonden utför för sitt eget underhåll, är nämligen åtskilt från hans merarbete för bojaren. Det ena arbetet utför han på sin egen åker, det andra på herregodset. Arbetstidens bägge delar existerar alltså självständigt vid sidan av varandra. I herrgårdsarbetets form är merarbetet noga avskilt från det nödvändiga arbetet. Denna annorlunda organisationsform ändrar tydligen ingenting i det kvantitativa förhållandet mellan merarbete och nödvändigt arbete. Tre dagars merarbete i veckan är och förblir tre dagars arbete, som inte ger ersättning åt arbetaren, det må sedan kallas dagsverksarbete eller lönarbete. Men begäret efter merarbete avspeglas hos kapitalisten som ett krav på omåttlig förlängning av arbetsdagen, hos bojaren däremot rätt och slätt som en direkt jakt efter dagsverken.[216*]
Herrgårdsarbetet var i Donaufurstendömena förknippat med naturaräntor och andra tillbehör till livegenskapen men utgjorde samtidigt den viktigaste tributen till den härskande klassen. Där detta var fallet, uppkom sällan dagsverksarbetet ur livegenskapen, snarare tvärtom livegenskapen ur dagsverksarbetet.[216a*] Så även i de rumänska provinserna. Deras ursprungliga produktionssätt var grundat på samegendom, men inte samegendom i slavisk eller än mindre i indisk form. En del av jorden brukades för egen räkning av samfällighetens medlemmar som fri privategendom, medan en annan del - ager publicus - brukades gemensamt. Produkterna av detta gemensamma arbete tjänade dels som reservfond för missväxt och andra påkommande behov, dels som statsskatt för att täcka kostnaderna för krig, religion och andra samhällsutgifter. Under tidernas lopp tillägnade sig innehavarna av de krigiska och kyrkliga ämbetena både samegendomen och de arbetsprestationer som medföljde den. De fria böndernas arbete på statsjorden förvandlades till dagsverksarbete åt dem som stulit statsjorden. Samtidigt uppstod livegenskapen, dock endast i praktiken, inte lagfäst. Det blev det världsbefriande Ryssland, som under förevändning att avskaffa livegenskapen kom att lagfästa den. Lagen om dagsverksarbetet, som proklamerades av den ryske generalen Kisselev år 1831, var naturligtvis dikterad av bojarerna själva. Därmed erövrade Ryssland med ett slag både Donaufurstendömenas magnater och en bifallsstorm från de liberala kretinerna i hela Europa.
Enligt "Règlement organique" [69] - så lyder titeln på denna dagsverksarbetets kodex - är varje valakisk bonde skyldig att, förutom en mängd detaljerande naturaprestationer, tillhandahålla den s.k. jordägaren: 1. 12 ospecificerade arbetsdagar, 2. en dags arbete på fältet och 3. en dags skogskörslor. Summa summarum 14 dagar pr år. Med djup insikt i den politiska ekonomin uppfattas dock inte arbetsdagen i sin vanliga betydelse utan som den arbetstid, som är nödvändig för att framställa en daglig genomsnittsprodukt, men denna dagliga genomsnittsprodukt är så knepigt fastställd, att inte ens en jätte kunde bli färdig med den på 24 timmar. I torra ord och med äkta rysk ironi förklarar därför själva "reglementet", att med 12 arbetsdagar menas produkten av 36 dagars arbete, med en dags fältarbete tre dagar och med en dags skogskörslor likaså det tredubbla. Summa 42 dagsverken. Men härtill kommer de s.k. jobagie, tjänsteprestationer som jordägaren har rätt till för extraordinära produktionsbehov. I förhållande till befolkningens storlek skall varje by årligen tillhandahålla en viss arbetsmängd till dessa jobagie. Detta tillägg till dagsverksarbetet uppskattas till 14 dagar för varje valakisk bonde. Det föreskrivna dagsverksarbetet uppgår sålunda till 56 dagar pr år. Men på grund av det dåliga klimatet omfattar jordbruksåret i Valakiet endast 210 dagar, varav 40 går bort för sön- och helgdagar och i medeltal 30 på grund av oväder, inalles 70 dagar. Återstår alltså 140 arbetsdagar. Dagsverksarbetets förhållande till det nödvändiga arbetet, 56/84 eller 662/3 %, uttrycker en betydligt lägre mervärdekvot än den som bestämmer den engelske jordbruks- eller fabriksarbetarens arbete. Detta är emellertid endast det lagligen föreskrivna dagsverksarbetet. "Règlement organique" är formulerat i ännu mer "liberal" anda än den engelska fabrikslagstiftningen och därför ännu lättare att kringgå. Sedan lagen har förvandlat 12 dagar till 56, har det nominella dagsverket för var och en av de 56 arbetsdagarna fastställts på ett sådant sätt, att en brist måste täckas de följande dagarna. Ett jordstycke skall t.ex. harvas på en dag, ett arbete som kräver dubbelt så lång tid, i synnerhet på majsfälten. För speciella jordbruksarbeten är det lagliga dagsverket så tänjbart, att "dagen" börjar i maj och slutar i oktober. För Moldau är bestämmelserna ännu hårdare.
"Règlement organique's tolv dagsverksdagar", utropade en övermodig bojar, "belöper sig till 365 dagar om året!"[217*]
Om Réglement organique för Donaufurstendömena var ett positivt uttryck för begäret efter merarbete, vilket varje paragraf lagligen bekräftar, så är de engelska Factory-acts negativa uttryck för samma begär. Genom statlig tvångsbegränsning av arbetsdagen tyglar dessa lagar kapitalets begär efter arbetskraftens omåttliga utsugning, och detta sker i en stat som behärskas av kapitalister och storgodsägare. Bortsett från att arbetarrörelsen med varje dag uppvisade en alltmer hotande tillväxt, dikterades fabriksarbetets begränsning av samma nödvändighet, som ledde till att man spred guano över de engelska åkrarna. Samma blinda rovlystnad, som i det ena fallet hade utarmat jorden, hade i det andra fallet angripit rötterna till nationens livskraft. Periodiska epidemier talade här samma tydliga språk som soldaternas avtagande längd i Tyskland och Frankrike.[218*]
Nu (1867) gällande Factory-act av 1850 tillåter i genomsnitt 10 arbetstimmar pr veckodag, nämligen 12 timmar under veckans 5 första dagar, från kl. 6 f.m. till kl. 6 e.m., varav enligt lag bortgår 1/2 timme för frukost och 1 timme för middag, rest alltså 10½ arbetstimmar, samt 8 timmar på lördagen, från kl. 6 f.m. till kl. 2 e.m., varav 1/2 timme bortgår för frukost. Det gör 60 arbetstimmar, 10½ under de fem första veckodagarna, 7½ på lördagen.[219*] Fabriksinspektörer är tillsatta, som är direkt underställda inrikesministeriet, och som skall övervaka lagens efterlevnad. Deras rapporter publiceras halvårsvis genom parlamentets försorg. Dessa rapporter lämnar en fortlöpande, officiell statistik över kapitalets begär efter merarbete. Vi skall lyssna ett ögonblick till fabriksinspektörerna.[220*]
"Den bedräglige fabrikanten börjar arbetet en kvart före 6 på morgonen, ibland tidigare, ibland senare, och slutar det en kvart över 6 på kvällen, ibland tidigare, ibland senare. Han tar bort 5 minuter i början och slutet av frukosthalvtimmen och minskar middagstimmen med 10 minuter i början och lika mycket i slutet. På lördagen har han arbetet igång till en kvart över 2 på middagen, ibland mer, ibland mindre. Alltså utgör hans vinst:
| Före kl. 6 f.m. | 15 | minuter | Lördagar | |||
| Efter kl. 6 e.m. | 15 | ,, | Före kl. 6 f.m. | 15 | minuter | |
| Under frukostrasten | 10 | ,, | Under frukostrasten | 10 | ,, | |
| Under middagsrasten | 20 | ,, | Efter kl. 2 e.m. | 15 | ,, | |
| 60 | minuter | 40 | minuter | |||
| Summa på 5 dagar | 300 | minuter | Totalvinst pr vecka | 340 | minuter | |
Eller 5 timmar 40 minuter pr vecka, vilket, multiplicerat med 50 arbetsveckor efter avdrag med 2 veckor för helgdagar och tillfälliga avbrott, gör 27 arbetsdagar."[221*]
"Om arbetsdagen förlänges över sin normallängd med 5 minuter pr dag, så blir det 2½ arbetsdagar om året."[222*] "En tillskottstimme dagligen, vunnen genom att knycka lite tid här, lite där, förvandlar årets 12 månader till 13."[223*]
Under kriser, då produktionen avbrytes och man endast arbetar "kort tid", endast några dagar i veckan, ändras naturligtvis ingenting i strävan att förlänga arbetsdagen. Ju mindre antal arbeten som utföres, desto större skall profiten vara på varje utfört arbete. Ju kortare tid det kan arbetas, desto större mängd merarbete måste presteras. Sålunda berättar fabriksinspektörerna om krisperioden 1857-58:
"Man måste betrakta det som en orimlighet, att något som helst övertidsarbete förekommer under en tid, då affärerna går så dåligt, men det dåliga affärsläget driver hänsynslösa personer till överträdelser, varigenom de skaffar sig en extraprofit ..." "Samtidigt", säger Leonard Horner, "som 122 fabriker i mitt distrikt blivit helt nedlagda, 143 står stilla och alla andra arbetar kort tid, fortsätter överarbetet över den i lag fastställda tiden."[224*]
Och Mr Howell säger:
"Ehuru de flesta fabriker på grund av det dåliga affärsläget endast arbetar halv tid, får jag nu som förr samma antal klagomål, att 1/2 eller 3/4 timme om dagen blivit bortsnappade (snatched) för arbetarna genom ingrepp i de raster för måltid och vila, som tillförsäkras dem i lag."[225*]
Samma sak upprepas i mindre skala under den förfärliga bomullskrisen 1861-65.[226*]
"Det påstås ibland, när vi påträffar arbetare i arbete under måltidsraster eller i övrigt å olaga tid, att de inte alls vill lämna fabriken, och att man måste tvinga dem att avbryta arbetet (rengöring av maskiner o.dyl.), särskilt lördag eftermiddag. Men om arbetarna stannar i fabriken, sedan maskinerna stoppats, så sker det endast av den orsaken, att de inte under tiden 6 f.m.- 6 e.m., alltså under den lagligen bestämda arbetstiden, fått någon möjlighet att utföra sådana arbeten."[227*]
"Den extraprofit, som man kan utvinna genom att överskrida den lagliga arbetstiden, synes vara en frestelse, som de flesta fabrikanter inte kan motstå. De räknar med chansen att inte bli tagna på bar gärning och beräknar, att de, även om de blir upptäckta, skall tjäna på affären, då böterna och rättegångskostnaderna är obetydliga."[228*] "Där tillskottstiden tas ut genom multiplikation av småstölder ('a multiplication of small thefts')[229*] under dagens lopp, har inspektörerna nästan oövervinnliga svårigheter med bevisföringen." Dessa kapitalets "småstölder" från arbetarens mat- och vilotid betecknar fabriksinspektörerna också som "petty pilferings of minutes", små munsbitar av minuter,[230*] "snatching a few minutes", bortsnappande av minuter[231*] eller, för att använda arbetarnas fackuttryck, "nibbling and cribbling at meal times".[LXXX*][232*]
Man ser, att i denna miljö är mervärdets skapande genom merarbetet ingen hemlighet.
"Om ni ger mig tillstånd att dagligen förlänga arbetstiden med 10 minuter", sade en mycket respektabel fabriksägare till mig, "så stoppar ni 1.000 pund om året i mina fickor."[233*] "Sekunderna är profitens element."[234*]
Det mest karakteristiska i detta hänseende är, att arbetare som arbetar full tid, betecknas som "full times", och barn under 13 år som endast får arbeta 6 timmar, som "half times".[235*] Arbetaren är här ingenting annat än personifierad arbetstid. Alla individuella olikheter upplöses i dessa "fulltidare" och "halvtidare".
På de områden, som vi hittills har behandlat, har kapitalets åstundan att förlänga arbetsdagen, dess varulvsjakt efter merarbete, som också en borgerlig engelsk ekonom säger, lett till så omåttliga utsvävningar, att de inte ens överträffas av spanjorernas grymheter mot Amerikas rödskinn,[236*] och till slut har lagstiftningen tvingats att ingripa. Vi skall nu kasta en blick på några produktionsgrenar, där arbetskraftens utsugning än idag är fri från bojor och band eller i varje fall var det igår.
"Mr Broughton, en grevskapets ämbetsman, förklarade som president för ett möte i Nottinghams stadshus den 14 januari 1860, att den del av stadens befolkning, som sysslar med tillverkning av spetsar, lever i ett tillstånd av lidanden och umbäranden, som är okänt i den övriga civiliserade världen ... Vid 2-3-4-tiden på morgonen jagas 9-10-åriga barn upp ur sina smutsiga bäddar och tvingas att arbeta till 10-12 på natten för den blotta existensen, medan deras lemmar vissnar bort, deras gestalt krymper ihop, deras anletsdrag förgrovas och deras mänskliga väsen så fullständigt förstenas, att det är fruktansvärt att se dem. Det överraskar oss inte, att Mr Mallet och andra fabrikanter har uppträtt och protesterat mot varje diskussion ... Systemet, så som pastor Montague Valpu beskriver det, är ett system av obegränsat slaveri, ett slaveri i social, fysisk, moralisk och intellektuell bemärkelse ... Vad skall man tänka om en stad, som anordnar ett offentligt möte för att besluta om en petition, vari man begär att den dagliga arbetstiden för män skall begränsas till 18 timmar!... Vi fördömer plantageägarna i Virginia och Carolina. Men är då deras negermarknad med slavpiskans skräck och handeln med människokött mer avskyvärd än detta långsamma människoslaktande, som pågår, för att slöjor och kragar skall fabriceras till fördel för kapitalisterna."[237*]
Krukmakeriet (pottery) i Staffordshire har under de sista 22 åren varit föremål för tre parlamentariska undersökningar. Resultaten är samlade i Mr Scriven's rapport år 1841 till "Children's Employment Commissioners", i dr Greenhows rapport år 1860, publicerad på initiativ av Privy Councils [71] medicinska tjänstemän ("Public Health", 3rd Report, I, 102-113), samt i Mr Longes rapport från 1863 i "First Report of the Children's Employment Commission" av den 13 juni 1863. För mitt ändamål är det tillräckligt att återge några vittnesutsagor från de exploaterade barnen själva. Vittnesmålen är hämtade ur rapporterna av 1860 och 1863. Av dessa utsagor kan man sluta sig till hur arbetsförhållandena kan ha varit för de vuxna arbetarna, i synnerhet kvinnor och unga flickor, i en industrigren av sådan art, att i jämförelse därmed bomullsspinneri o.dyl. ter sig som ett angenämt och hälsosamt yrke.[238*]
Wilhelm Wood, en nioåring, "var 7 år och 10 månader gammal, då han började arbeta". Han "ran moulds" (bar den färdigformade varan till torkhuset och den tomma formen tillbaka). Varje veckodag börjar han sitt arbete kl. 6 på morgonen och slutar kl. 9 på kvällen. "Jag arbetar till kl. 9 på kvällen varje dag i veckan. Så t.ex. under de sista 7-8 veckorna." Alltså 15 timmars arbetsdag för ett 7-årigt barn! J. Murray, en 12-årig pojke, vittnar: "I run moulds and turn jigger (vrider hjulet). Jag kommer till fabriken kl. 6 på morgonen, många gånger kl. 4. Jag har arbetat hela den senaste natten till kl. 8 på morgonen och har inte varit i säng på hela natten. Ytterligare 8 eller 9 andra pojkar arbetar hela natten. Alla utom en kom tillbaka idag på morgonen. Jag får varje vecka 3 shilling 6 pence, och jag får inte mera, även om jag arbetar hela natten. Den sista veckan har jag arbetat två hela nätter." Fernyhough, en 10-års pojke: "Jag får inte alltid en hel timmes middagsrast, ofta bara en halvtimme på torsdagar, fredagar och lördagar."[239*]
Dr Greenhow förklarar, att livslängden är exceptionellt låg i Stoke-upon-Trents och Wolstantons krukmakeridistrikt. I Stoke-distriktet är 30,6 %, i Wolstanton 30,4 % av den manliga befolkningen sysselsatt i krukmakarindustrin, men i Stoke inträffar mer än hälften och i Wolstanton omkring 2/5 av dödsfallen i bröstsjukdomar bland krukmakarna. Dr Boothroyd, praktiserande läkare i Hanley, intygar: "Varje generation av krukmakare är mera dvärglik och svagare byggd än den föregående." Likaså en annan läkare, Mr McBean: "Sedan jag för 25 år sedan började min praktik bland krukmakarna, har den påfallande degenerationen av denna klass visat sig i en ständig nedgång av kroppsstorlek och vikt." Dessa uttalanden är hämtade ur dr Greenshows rapport av år 1860.[240*]
Ur kommissionens rapport av år 1863 må följande återges: Dr J. T. Arledge, överläkare vid sjukhuset i North Staffordshire, säger:
"Som klass representerar krukmakarna - både män och kvinnor - en fysiskt och moraliskt degenererad befolkning. I regel är de dvärglika, klent byggda och har missbildad bröstkorg. De åldras i förtid och dör tidigt. De är apatiska och blodfattiga, och deras svaga konstitution visar sig i envisa anfall av dyspepsi, lever- och njursjukdomar samt reumatism. Men framförallt är de utsatta för bröstsjukdomar, penumoni, phthisis, bronchitis och astma. En sorts astma är egendomlig för dem och är känd under namnet krukmakarastma eller krukmakarlungsot. Skrofler, som angriper mandlar och andra kroppsdelar, är en sjukdom som drabbar mer än 2/3 av krukmakarna. Att befolkningens degeneration i detta distrikt inte har gått ännu längre, beror uteslutande på rekryteringen från den kringliggande landsbygden och giftermål med friskare folkgrupper."
Mr Charles Pearson, som till helt nyligen var lasarettsläkare vid samma sjukhus, skriver i ett brev till kommissionsmedlemmen Longe bl.a.:
"Jag kan bara tala på grundvalen av personliga erfarenheter och utan statistiska bevis, men jag tvekar inte att försäkra, att jag gång på gång har kokat av vrede, när jag sett dessa stackars barn, vilkas hälsa offrades för att tillfredsställa föräldrarnas och arbetsgivarnas girighet."
Han räknar upp krukmakarsjukdomarnas orsaker och avslutar uppräkningen med "long hours" (lång arbetstid) som den väsentligaste. Kommissionsrapporten uttalar en förhoppning om att "en industri med en så framstående ställning i världens ögon inte längre skall ha den skamfläcken kvar, att dess stora framgångar är förknippade med arbetarbefolkningens fysiska degeneration, mångahanda kroppsliga lidanden och tidiga död, den arbetarbefolkning genom vars arbete och skicklighet så stora resultat uppnåtts."[241*] Det som gäller de engelska krukmakerierna gäller också dem i Skottland.[242*]
Tändstickstillverkningen daterar sig från år 1833, från uppfinningen att anbringa fosforn på själva tändstickan. Efter 1845 har den snabbt utvecklats i England och utbrett sig från det tättbefolkade Londonområdet särskilt till Manchester, Birmingham, Liverpool, Bristol, Norwich och Glasgow. Samtidigt utbreddes också denna käksjukdom, som en Wienläkare redan år 1845 upptäckte som en för tändsticksarbetarna egendomlig sjukdom. Hälften av arbetarna är barn under 13 och ungdom under 18 år. Yrket är så illa beryktat för sin osundhet och vidrighet, att endast den mest förslummade delen av arbetarklassen, halvt utsvultna änkor och liknande, lämnar ut sina barn dit, "trasiga, halvt uthungrade, totalt vanvårdade och försummade barn".[243*] Av de vittnen, som kommissionsmedlemmen White hörde, var 270 under 18 år, 50 under 10 år, 10 endast 8 och 5 endast 6 år gamla. Arbetsdagen växlade mellan 12 och 14-15 timmar, det förekom nattarbete, och måltiderna var oregelbundna och intogs i regel i själva arbetslokalen, som var förpestad av fosforn. Dante skulle finna sina rysligaste helvetesfantasier överträffade i denna industri.
I tapetfabrikerna tryckes de enklare tapetkvalitéerna med maskiner, de finare för hand (block printing). Det råder högsäsong från början av oktober till slutet av april. Under denna period varar arbetet ofta och nästan utan avbrott från 6 på morgonen till 10 på kvällen och ännu längre in på natten.
J. Leach vittnar:
"Förra vintern" (1862) "måste 6 av 19 flickor sluta på grund av sjukdomar, som de hade ådragit sig genom överarbete. För att hålla dem vakna måste jag skrika till dem." W. Duffy: "Barnen kunde ofta på grund av trötthet inte hålla ögonen öppna, och faktiskt kan vi det ofta knappast själva." J. Lightbourne: "Jag är 13 år gammal ... I vintras arbetade vi till kl. 9 på kvällarna och vintern före till kl. 10. I vintras brukade jag skrika nästan var kväll, för det gjorde så ont i mina såriga fötter." G. Apsden: "När min pojke var 7 år, brukade jag bära honom på ryggen fram och tillbaka över snön, och han arbetade i allmänhet 16 timmar! ... Ofta har jag stått på knä och matat honom, medan han stod vid maskinen, för han fick inte lämna den eller stanna den." Smith, verkställande direktör för en Manchesterfabrik: "Vi" (han menar arbetarna, som arbetar för "oss") "arbetar utan avbrott för måltider, så att de 10½ timmarnas dagsarbete är färdigt kl. ½ 5 på eftermiddagen, och allt senare arbete är övertid."[244*] (Mr Smith får väl inte heller någon mat under dessa 10½ timmar?) "Vi" (samme Smith) "slutar sällan före kl. 6 på eftermiddagen" (han menar med förbrukningen av "våra" arbetskraftmaskiner), "så att vi" (iterum Crispinus [72]) "i själva verket arbetar övertid hela året ... Både barn och vuxna" (152 barn och ungdomar under 18 år samt 140 vuxna) "har under de senaste 18 månaderna arbetat 7 hela arbetsdagar och 5 timmar eller 78½ timmar i veckan. För den 6-veckorsperiod, som slutade den 2 maj i år" (1863), "var dock genomsnittet högre - 8 dagar eller 84 timmar i veckan!"
Dock tillfogar Mr Smith, som gärna använder pluralis majestatis, godmodigt småleende: "Maskinarbete är lätt." Samtidigt säger de, som använder block printing: "Handarbete är hälsosammare än maskinarbete." I stort sett uttalar sig herrar fabrikanter med indignation mot förslaget "att stoppa maskinerna åtminstone under måltiderna".
"En lag", säger Mr Otley, direktör för en tapetfabrik i Borough (i London), "som tillåter arbete mellan 6 f.m. och 9 e.m., skulle passa oss (!) mycket bra, men Factory act's arbetstid mellan 6 f.m. och 6 e.m. passar oss (!) inte ... Vi stoppar maskinerna under middagsrasten" (vilket ädelmod!). "Stillaståendet förorsakar ingen nämnvärd förlust i papper och färg." "Men", tillfogar han kollegialt, "jag kan förstå, att den därmed förenade förlusten inte är populär."
Kommissionsrapporten menar naivt, att några "ledande firmors" fruktan att förlora tid, d.v.s. tid att tillägna sig främmande arbete och därmed också profit, inte kan vara "tillräcklig orsak" att låta barn under 13 och ungdomar under 18 år vara utan mat i 12-16 timmar eller att tillföra dem maten på samma sätt som man tillför ångmaskinen kol och vatten, hjulet olja o.s.v. - under själva produktionsprocessen som ett biämne till arbetsmedlet.[245*]
Ingen industrigren i England (jag bortser från den industriella brödbakningen, som först nu har börjat bli vanlig) har bibehållit så gammalmodiga produktionsmetoder som bagerierna, ja, rentav antika metoder, som man kan läsa om hos den romerska kejsartidens författare. Men, som vi tidigare påpekat, kapitalet är i och för sig totalt likgiltigt för den tekniska utvecklingsnivå, som arbetsprocessen befinner sig på, när kapitalet lägger sig till med den. I början tar man den, precis som den är.
Den otroliga brödförfalskningen, särskilt i London, avslöjades först av underhusets kommitté "angående förfalskningen av näringsmedel" (1855-56) och dr Hassals skrift "Adulterations detected".[LXXXI*][246*] Som en följd av dessa avslöjanden kom lagen av den 6 aug. 1860 "for preventing the adulteration of articles of food and drink",[LXXXII*] en lag utan verkan, då den naturligtvis iakttar den största finkänslighet gentemot de frihandlare, som sysslar med att sälja förfalskade varor "för att tjäna en ärlig slant".[247*] Kommittén själv formulerade mer eller mindre naivt sin övertygelse, att frihandel väsentligen är handel med förfalskade varor eller, som engelsmännen vitsigt kallar dem, "sofistikerade ämnen". Detta slags "sofisteri" förstår i själva verket bättre än Protagoras att göra svart till vitt och vitt till svart och bättre än eleaterna [73] att bevisa, att all verklighet bara är ett sken.[248*]
I varje fall hade kommittén riktat allmänhetens uppmärksamhet på "det dagliga brödet" och därmed också på bagerierna. Samtidigt hördes Londons bagargesällers klagomål om överarbete m.m. på offentliga möten och i petitioner till parlamentet. Ropen blev så högljudda, att Mr H. S. Tremenheere, även medlem av den flera gånger omnämnda kommissionen av år 1863, blev utnämnd till kunglig undersökningskommissarie. Hans rapport[249*] med tillhörande vittnesutsagor upprörde publiken - inte i hjärtat men i magen. Den bibelsprängde engelsmannen visste på förhand, att människan, när hon inte genom guds nåd är kapitalist eller godsägare eller goddagspilt, är bestämd att äta sitt bröd i sitt anletes svett, men han visste inte, att han i sitt bröd dagligen måste äta en viss mängd människosvett, blandad med var ur bölder, spindelväv, döda kackerlackor och rutten tysk jäst, bortsett från alun, sandsten och andra aptitliga mineraliska ingredienser.[LXXXIII*] Utan någon hänsyn till Hans Helighet Frihandeln ställdes därför de hittills "fria" bagerierna under uppsikt av statsinspektörer (vid slutet av parlamentssessionen 1863), och i samma parlamentsakt förbjöds arbete under tiden 9 e.m.-5 f.m. för bagargesäller under 18 år. Denna sistnämnda klausul berättar mer än tjocka volymer om överarbetet i denna yrkesgren, som förefaller oss så gammaldags hemtrevlig.
"I London börjar bagargesällens arbete i allmänhet kl. 11 på kvällen. Då lagar han först till degen, ett mycket mödosamt arbete, som tar 1/2 till 3/4 timme, beroende på degens storlek och finhet. Därefter lägger han sig på knådbrädet, vilket samtidigt tjänstgör som lock på degtråget, och sover ett par timmar med en mjölsäck under huvudet och en annan över sig. Sedan börjar ett oavbrutet och jäktigt arbete i 4 timmar, då degen knådas, väges, formas till bröd, som sättes in i ugnen och tas ut igen o.s.v. Temperaturen i ett bageri uppgår till 75-90 grader,[LXXXIV*] i de små bagerierna oftast högre. När arbetet med tillverkningen av bröd, vetebullar o.s.v. är klart, börjar utbärningen av brödet, och en stor del av gesällerna måste, sedan de arbetat hårt under natten, använda dagen till att bära ut brödet i korgar eller frakta det på kärror från hus till hus och dessutom under mellanstunderna arbeta i bageriet. Allt efter årstiden och omsättningens storlek slutar arbetet mellan kl. 1 och 6 på eftermiddagen. Andra gesäller arbetar i bageriet hela dagen till långt fram på eftermiddagen."[250*] "Under Londonsäsongen börjar gesällerna i 'fullprisbagerierna' i Westend regelbundet kl. 11 på kvällen och arbetar med ett par korta avbrott till kl. 8 på morgonen. Därefter utnyttjas de till kl. 4, 5, 6, ja t.o.m. 7, för utbärning eller för att baka kex och skorpor i bageriet. Efter fullgjort dagsverke får de sova i 6 timmar, ofta bara 5 eller 4. På fredagarna börjar arbetet alltid tidigare, i regel kl. 10 på kvällen, och pågår då utan avbrott, dels med tillredning, dels med utbärning av bröd, till påföljande lördagskväll kl. 8 men oftast till kl. 4 eller 5 på söndagsnatten. Även i de förnäma 'fullprisbagerierna' måste man på söndagen utföra 4 eller 5 timmars förberedande arbete för nästa dag ... De gesäller, som arbetar hos 'underselling masters' (de bagare, som säljer brödet under fulla priset), vilka utgör mer än 3/4 av Londons bagare, har ännu längre arbetstid. Men deras arbete är nästan helt förlagt till bageriet, eftersom deras mästare endast säljer i den egna butiken, bortsett från leveranser till små diversehandlare. Mot veckans slut ... d.v.s. på torsdagarna, börjar arbetet här kl. 10 på kvällen och fortsätter med korta avbrott till långt in på söndagsnatten."[251*]
När det gäller "underselling masters", begriper t.o.m. de borgerliga, att "gesällernas obetalda arbete (the unpaid labour of the men) utgör förutsättningen för deras konkurrenskraft".[252*] Och "fullprisbagarna" anklagar sina "underselling"-konkurrenter inför undersökningskommissionen som arbetstjuvar och förfalskare. "De klarar sig bara genom att bedra allmänheten och genom att avpressa gesällerna 18 timmars arbete för en 12-timmarslön."[253*]
Då yrkets skråkaraktär i början av 18:e århundradet försvunnit och kapitalisten i mjölnarens och mjölgrossistens gestalt trätt bakom den nominelle bagarmästaren, började brödförfalskningen, och det uppkom en kategori bagare, som sålde brödet under det fulla priset.[254*] Därmed var grunden lagd för kapitalistisk produktion, för omåttlig förlängning av arbetsdagen och för nattarbete, ehuru det senare inte blev vanligt ens i London förrän 1824.[255*]
Av det föregående förstår man, att kommissionsrapporten räknar bagargesällerna till de kortlivade arbetarna. Även om de lyckligt och väl har klarat sig igenom barnaåren med dess för alla arbetargrupper höga dödlighet, uppnår de sällan det 42 levnadsåret. Ändå är tillströmningen av arbetssökande stor inom bagerifacket. För Londons del strömmar dessa "arbetskrafter" till från Skottland, Englands västra jordbruksdistrikt och - Tyskland.
Under åren 1858-60 organiserade de irländska bagargesällerna på egen bekostnad stora agitationsmöten mot natt- och söndagsarbetet. Allmänheten tog parti för dem med irisk värme, t.ex. på majmötet i Dublin 1860. Med hjälp av denna rörelse blev i själva verket nattarbetet avskaffat i Wexford, Kilkenny, Clonmel, Waterford o.s.v.
"I Limerick, där dessa lönarbetares elände som bekant överskred alla gränser, misslyckades rörelsen på grund av motståndet från bagarmästarna och mjölnarna. Exemplet från Limerick medförde ett bakslag i Ennis och Tipperary. I Cork, där allmänhetens ovilja tog sig de livligaste uttrycken, slog mästarna ned rörelsen genom att använda sin makt att kasta ut gesällerna på gatan. I Dublin gjorde mästarna det kraftigaste motståndet, och genom att förfölja de gesäller, som stod i spetsen för rörelsen, tvingade man de övriga att ge efter och foga sig i natt- och söndagsarbetet."[256*]
Den till tänderna beväpnade engelska regeringens kommission på Irland beklagar sig bittert i sin protest mot de obevekliga bagarmästarna i Dublin, Limerick, Cork o.s.v.:
"Kommissionen tror, att arbetstiden begränsas av naturlagar, som man inte ostraffat kan sätta sig över. När mästarna genom att hota med avskedanden tvingar arbetarna att göra våld på sin religiösa övertygelse, att bryta mot landets lagar och att förakta den allmänna opinionen" (allt detta syftar på söndagsarbetet), "väcker de fiendskap mellan kapital och arbete och ger ett exempel, som är farligt för religion, moral och allmän ordning ... Kommittén tror, att en förlängning av arbetsdagen utöver 12 timmar är ett kränkande ingrepp i arbetarnas hem- och privatliv och medför olyckliga moraliska konsekvenser genom att ingripa i en mans hemliv och hans möjligheter att fylla sina familjeplikter som son, broder, make och fader. Arbete i mer än 12 timmar pr dag har en tendens att undergräva arbetarens hälsa, leder till för tidigt åldrande och tidig död och därmed till olycka för de arbetarfamiljer, som berövas familjefaderns omsorger och stöd just vid den tidpunkt, då de som bäst behöves."[257*]
Vi var nyss på Irland. På kanalens[LXXXV*] andra sida, i Skottland, förbannar jordbruksarbetaren, mannen vid plogen, sin 13-14 timmars arbetsdag i det hårdaste klimat, med 4 timmars extraarbete på söndagen (i detta land av sabbatsheliga!),[258*] medan samtidigt tre järnvägsmän - en konduktör, en lokförare och en ställverksman - står inför en grand jury[258a*] i London. En svår järnvägsolycka har förpassat hundratals passagerare till en annan värld. Orsaken till olyckan är järnvägsmännens försumlighet. De förklarar samstämmigt inför de edsvurna, att för 10-12 år sedan hade de endast 8 timmars arbetsdag. Under de senaste 5-6 åren har arbetsdagen pressats upp till 14, 18 och 20 timmar, och vid särskilt livlig resandeström, som t.ex. under ferieresornas period, kunde de ofta få arbeta 40-50 timmar i sträck. De är vanliga människor och inga jättar. Vid en viss tidpunkt är deras arbetskraft slut. Tröttheten övermannar dem. Hjärnan upphör att tänka, ögonen att se. Den verkligt "respectable british juryman" svarar med att avkunna ett utslag, som på grund av "manslaughter" (vållande till annans död) hänskjuter målet till brottmålsdomstolen. I ett beskedligt tillägg uttalar juryn en from önskan, att järnvägens herrar kapitalmagnater framdeles måtte bli generösare vid inköpet av det nödvändiga antalet "arbetskrafter" och visa mer "avhållsamhet" eller "försakelse" eller "sparsamhet" vid utsugningen av den betalda arbetskraften.[259*]
En brokig skara arbetare av alla yrken, åldrar och kön tränger sig på oss, ivrigare än de dödas skuggor trängdes omkring Odyssevs. Även utan blåböckerna i deras händer står överarbetet att läsa i deras yttre redan vid första ögonkastet. Ur denna skara tar vi fram ytterligare två gestalter, vilkas påfallande kontrast bevisar, att inför kapitalet är alla människor lika - en modist och en grovsmed.
I slutet av juni 1863 hade alla Londons dagstidningar en nyhet med den "sensationella" rubriken: "Death from simple Overwork" (Död av vanligt överarbete). Det handlade om modisten Mary Anne Walkley, som dött, 20-årig, sysselsatt i en mycket respektabel hovmodeateljé, vars innehavare är en dam med det förtjusande namnet Elise. Den gamla kända historien upprullades nu på nytt,[260*] historien om dessa flickor, som i genomsnitt arbetar 16½ timmar om dagen men under högsäsongen ofta 30 timmar utan avbrott, varvid deras "arbetskraft" hålles uppe med hjälp av en slurk sherry, portvin eller kaffe. Och just nu stod säsongen på sin höjdpunkt. Det gällde lyxkläder, som skulle trollas fram åt ädla ladies och användas på hyllningsbalen för den nyss importerade prinsessan av Wales. Mary Anne Walkley hade arbetat 26½ timmar utan avbrott tillsammans med 60 andra flickor, 30 i varje rum, en arbetslokal som knappast rymde 1/3 av den behövliga luftkubiken. Under natten delade de bädd två och två i ett kyffe, som hade avbalkats med diverse bräder till sovrum.[261*] Och detta var en av de bättre modeaffärerna i London. Mary Anne Walkley blev sjuk en fredag och dog på söndagen, och till fru Elises häpnad hade hon inte ens först gjort det sista arbetet färdigt. Mr Keys, den läkare som för sent kallades till sjukbädden, vittnade inför "Coroner's Jury"[LXXXVII*] i torra ord:
"Mary Anne Walkley har dött av för lång arbetstid i ett överfyllt arbetsrum och av att sova i ett alltför trångt, dåligt ventilerat sovrum."
För att ge läkaren en lektion i god ton förklarade däremot "Coroner's Jury":
"Den avlidna har dött av slaganfall, men det finns anledning befara, att hennes död påskyndats genom överarbete i en överfylld verkstad o.s.v."
Våra "vita slavar", utropade Morning Star, organ för frihandelsherrarna Cobden och Bright, "våra vita slavar arbetas ner i graven och fördärvas och dör utan sång och musik."[262*]
"Att arbeta ihjäl sig är ordningen för dagen, inte bara i modeateljéerna utan på tusen andra ställen, ja överallt, där affärerna är i full gång ... Vi kan ta grovsmeden som exempel. Om man får tro diktarna, så finns det ingen livskraftigare, muntrare man än grovsmeden. Han stiger upp tidigt och slår gnistor före solen, och han äter och dricker och sover som ingen annan människa. När han har en arbetstid av måttlig längd, är hans yrke också i själva verket ett av de sundaste som finns. Men låt oss följa honom till staden för att se, vilken arbetsbörda som vältras över denne starke man, och undersöka hans placering i landets dödlighetsstatistik. I Marylebone (ett av Londons största kvarter) är dödligheten bland grovsmederna årligen 31 på 1.000 eller 11 mer än genomsnittet för vuxna män i England. Verksamhetslusten, något nästan instinktivt hos människan och i och för sig berömvärd, kan verka ödeläggande, om den drivs till övermått. Mannen kan slå så och så många hammarslag, gå så och så många steg, dra så och så många andedrag, utföra så och så många dagsverken och leva i genomsnitt t.ex. 50 år. Man tvingar honom att slå så och så många flera slag, att gå så och så många flera steg, att andas så och så många gånger oftare, alltsammans för att öka det dagliga arbetsresultatet med en fjärdedel. Mannen gör försöket, och resultatet blir, att han under en begränsad period utför en fjärdedel mera arbete och dör vid 37 års ålder i stället för att bli 50 år gammal."[263*]
Det konstanta kapitalet, produktionsmedlen, har såsom ett led i den värdeökande processen endast till uppgift att absorbera arbete och med varje droppe arbete också en motsvarande mängd merarbete. Försåvitt produktionsmedlen inte gör detta, utgör deras blotta existens en negativ förlust för kapitalisten, ty under den tid de ligger obrukade representerar de ett onyttigt kapitalförskott, och denna förlust blir positiv, så snart avbrottet nödvändiggör ytterligare utlägg för arbetets återupptagande. Förlängning av arbetsdagen utöver den naturliga dagens gränser inpå natten verkar endast som en tillfällig lindring, stillar endast för ögonblicket törsten efter levande arbete. Den kapitalistiska produktionen har därför en inneboende drift att tillägna sig arbete under dygnets alla 24 timmar. Då detta emellertid är fysiskt omöjligt, om samma arbetskrafter oavbrutet skulle utsugas dygnet runt, så kräves för de fysiska hindrens övervinnande, att de under dagen och natten utnyttjade arbetskrafterna växlar. Denna omväxling kan ske efter olika metoder, t.ex. så, att en del av arbetspersonalen den ena veckan har dagtjänst och den andra veckan nattjänst. Vi har sett, att detta skiftsystem, denna växeldrift, var förhärskande i den engelska bomullsindustrins blomstrande ungdom, och för närvarande är det vanligt bl.a. i bomullsspinnerierna i Moskvaguvernementet. Denna 24 timmars produktionsprocess användes systematiskt i många hittills "fria" industrigrenar i Storbritannien, bl.a. i smältverk, smedjor, valsverk och andra metallindustrier i England, Skottland och Wales. Arbetsprocessen pågår här förutom under de vanliga 6 arbetsdagarna mestadels även under söndagsdygnets 24 timmar. Arbetarna är män och kvinnor, vuxna och barn av bägge könen. Barnen och ungdomarna tillhör alla åldersgrupper från 8 (i vissa fall från 6) till 18 år.[264*] I några branscher arbetar också flickor och unga kvinnor under natten tillsammans med den manliga personalen.[265*]
Bortsett från nattarbetets allmänna, skadliga verkningar[266*] erbjuder den oavbrutna 24-timmarsproduktionen högst välkomna anledningar att överskrida gränserna för den nominella arbetsdagen. Den officiella arbetsdagen i de förut nämnda, mycket ansträngande industrigrenarna är i allmänhet 12 timmars dag- eller nattarbete för alla arbetare. Men överarbetet utöver denna gräns är i många fall, för att använda den officiella engelska rapportens uttryck, "i sanning fruktansvärt" ("truly fearful").[267*]
"Ingen människa", heter det, "kan begrunda den arbetsmängd, som enligt vittnesutsagor utföres av pojkar i åldern 9-12 år, utan att ovillkorligen dra den slutsatsen, att detta maktmissbruk från föräldrarnas och arbetsgivarnas sida inte längre får tillåtas."[268*]
"Systemet att överhuvud låta pojkar arbeta omväxlande dag och natt leder till en skamlös förlängning av arbetsdagen under såväl högsäsong som lugnare arbetsperioder. Detta överarbete är i många fall inte bara grymt utan helt enkelt otroligt. Det kan givetvis inträffa, att någon eller några av de pojkar, som skall avlösa, av en eller annan orsak uteblir. Då måste en eller flera av de pojkar, som redan fullgjort sitt skift, rycka in i deras ställe. Detta system är så allmänt bekant, att en valsverkschef, när jag frågade, hur man i dylika fall fyller vakanserna, svarade: Jag tror nog, att ni vet det lika bra som jag, och han tvekade inte att erkänna faktum."[269*]
"I ett valsverk, där den nominella arbetsdagen varade från kl. 6 på morgonen till ½ 6 på kvällen, arbetade en pojke 4 nätter varje vecka, allra minst till ½ 9 nästa kväll ... och detta under 6 månader." "En annan pojke i 9-årsåldern arbetade många gånger tre 12-timmarsskift i följd och i 10-årsåldern 2 dygn i sträck." "En tredje pojke, nu 10 år, arbetade från kl. 6 f.m. till 12 på natten 3 dagar i följd och till kl. 9 på kvällen de övriga skiften." "En fjärde pojke, nu 13 år, arbetade från kl. 6 e.m. till 12 på middagen nästa dag, under en hel vecka, och många gånger 3 skift i följd, t.ex. från måndag morgon till tisdag natt." "En femte, nu 12 år, arbetade i ett järngjuteri i Stavely från kl. 6 på morgonen till kl. 12 på natten i 14 dagars tid, och nu orkar han inte klara det längre." George Allinsworth, 9 år: "Jag kom hit förra fredagen. Nästa dag fick vi börja kl. 3 på morgonen. Därför stannade jag här hela natten, eftersom jag bor 5 mil härifrån, och sov ute på gården med ett förskinn under mig och en liten jacka över mig. De andra två dagarna var jag här kl. 6 på morgonen. Ja, det här är en farlig plats! Innan jag kom hit, arbetade jag ett helt år vid en masugn. Det var ett mycket stort smältverk på landet. Där började jag också arbetet kl. 3 på lördagsnatten, men jag kunde åtminstone gå hem och sova, för jag bodde nära intill. Andra dagar började jag kl. 6 på morgonen och slutade 6 eller 7 på kvällen." O.s.v.[270*]
Låt oss nu höra, hur kapitalisterna själva uppfattar detta 24-timmarssystem. Systemets överdrifter, dess missbruk till "grym och otrolig" förlängning av arbetsdagen, förbigår de naturligtvis med tystnad. De talar bara om systemet i dess "normala" form.
Herrar Naylor och Vickers, stålfabrikanter, som använder mellan 600 och 700 personer, varav endast 10 % under 18 år och av dessa endast 20 pojkar i nattarbete, yttrar sig på följande sätt:
"Pojkarna lider inte alls av hettan. Temperaturen är sannolikt 30-32° Celsius ... I smides- och valsverken arbetar man dag och natt i skift, men allt annat arbete är dagarbete, från kl. 6 på morgonen till kl. 6 på kvällen. I smedjan pågår arbetet från kl. 12 till kl. 12. Några har ständigt nattarbete utan att skifta mellan dag- och nattarbete ... Vi kan inte finna, att dag- eller nattarbete spelar någon roll för hälsan (herrar Naylors och Vickers hälsa?), och sannolikt sover folk bättre, om de får samma viloperioder, än om dessa växlar ... Ungefär 20 pojkar under 18 år har nattarbete. Vi skulle inte kunna klara oss riktigt (not well do), om inte dessa ungdomar under 18 år gjorde nattskift. Vår invändning är - ökning av produktionskostnaderna. Skickliga arbetare och förmän är det ont om, men ungdomar kan man få, så många man vill ... Men i betraktande av det ringa antal ungdomar vi sysselsätter, skulle inskränkningar i nattarbetet vara av föga vikt eller intresse för oss."[271*]
Mr J. Ellis i firma John Brown & Co, stål- och järnverk, som sysselsätter 3.000 män och pojkar, delvis i tungt järn- och stålarbete, "dag och natt, i skift", förklarar att i den tunga stålindustrin går det en eller två pojkar på två vuxna män. I deras företag arbetar 500 pojkar under 18 år, varav ungefär 1/3 eller 170 under 13 år. Om den föreslagna lagändringen anser Mr Ellis:
"Jag tror inte, att det finns så mycket att invända emot (very objectionable) att ingen under 18 år skall tillåtas arbeta mer än 12 timmar av dygnets 24. Men jag tror inte, att man kan dra upp någon gräns för behovet av minderåriga över 12 år i nattarbetet. Vi skulle t.o.m. hellre acceptera en lag, som förbjöde oss att överhuvud använda ungdomar under 13 eller t.o.m. under 15 år, än ett förbud att använda våra anställda ungdomar i nattarbete. De pojkar, som har dagskift, måste växelvis också arbeta på natten, ty männen kan inte kontinuerligt ha nattarbete; det skulle ruinera deras hälsa. Vi tror dock inte, att nattarbetet medför någon skada, om det utföres växelvis under olika veckor."
(Herrar Naylor och Vickers trodde i likhet med de bästa i sin bransch tvärtom, att inte det permanenta utan just det periodiskt växlande nattarbetet eventuellt kan vara skadligt.)
"Vi har funnit, att de människor, som växelvis utför nattarbete, är precis lika friska som de som bara arbetar på dagen. Våra invändningar mot förbudet att använda ungdomar under 18 år i nattarbete motiveras med ökade omkostnader, men detta är också det enda skälet." (Hur cyniskt naivt!) "Vi tror, att denna kostnadsökning skulle bli större, än företaget kunde bära, om rimliga hänsyn tas till lönsamheten. (As the trade with due regard to its being successfully carried out could fairly bear.") (Vilken storordig fraseologi!) "Det är ont om arbetskraft här, och den kunde bli otillräcklig genom en sådan reglering." (D.v.s. Ellis, Brown & Co skulle råka i den fatala situationen att nödgas betala arbetskraften till dess fulla värde.)[272*]
"Cyklops stål- och järnverk", som tillhör herrarna Cammell & Co, är ett storföretag i samma skala som John Brown & Co. Företagsledaren hade tillställt regeringskommissarien White ett skriftligt vittnesmål men fann sedermera lämpligt att smussla undan manuskriptet, när det returnerades till honom för revidering. Mr White har emellertid ett utmärkt minne. Han erinrar sig mycket väl, att ett förbud mot barns och ungdoms nattarbete för dessa herrar Cykloper skulle te sig som "en omöjlig sak; det vore detsamma som att stoppa deras företag", och dock utgöres deras arbetsstyrka endast till något mer än 6 % av pojkar under 18 år och bara 1 % under 13 år![273*]
I samma ämne uttalar sig Mr E. F. Sanderson i firma Sanderson, Bros. & Co, stål-, vals- och smidesverk i Attercliffe:
"Ett förbud mot att använda pojkar under 18 år i nattarbete skulle medföra stora svårigheter. Först och främst de ökade omkostnaderna, eftersom man måste ersätta pojkarna med män. Hur mycket det skulle belöpa sig till, kan jag inte säga. Men troligtvis bleve det inte så mycket, att fabrikanterna kunde höja stålpriset, och följaktligen skulle förlusten drabba dem, då arbetarna naturligtvis skulle vägra" (vilka tjurskallar!) "att bära den."
Mr Sanderson vet inte, hur mycket han betalar barnen, men
"kanske går det till 4 à 5 shilling i veckan ... Pojkarnas arbete är av sådan art, att deras krafter i allmänhet ('generally', naturligtvis inte alltid 'i speciella fall') nätt och jämnt räcker till, och alltså skulle männens större styrka inte ge någon fördel, som kunde kompensera förlusten, undantagandes de få fall då metallen är mycket tung. Männen skulle inte heller vara till freds med att inte ha pojkar under sig, eftersom vuxna är mindre benägna att lyda order. Dessutom måste man ju börja som ung för att lära sig yrket. Om de ungas arbete inskränkes till endast dagtid, skulle detta syfte inte nås."
Och varför inte? Varför kan pojkarna inte lära sig hantverket under dagen? Vad har du för skäl?
"Därför att männen, som växelvis arbetar dag- och nattskift, då måste undvara pojkarna halva tiden och därför skulle förlora hälften av den profit de får ut av dem. Den handledning, som de ger pojkarna, beräknas nämligen som en del av pojkarnas arbetslön och berättigar därför männen att få pojkarnas arbete billigare. Varje man skulle förlora hälften av sin profit."
(Med andra ord: herrarna Sanderson skulle bli tvungna att betala denna del av de vuxnas arbetslön ur sin egen ficka i stället för med pojkarnas nattarbete. Herrarna Sandersons profit skulle i så fall minska något, och detta är det goda sandersonska skälet, varför pojkarna inte kan lära sig yrket under dagarbete.)[274*] Dessutom skulle förändringen medföra, att det nattarbete som nu faller på pojkarna måste utföras av de vuxna männen, och dessa skulle inte härda ut med det. Kort och gott, svårigheterna skulle bli så stora, att de synbarligen skulle leda till nattarbetets fullständiga utrotande. "Vad beträffar själva stålproduktionen", säger E. F. Sanderson, "skulle det inte göra den ringaste skillnad, men ..." Men herrarna Sanderson har annat och mera att göra än att tillverka stål. Stålproduktionen är bara en förevändning för att inhösta profit. Smältugnar, valsverk, byggnader, maskineri, järn, kol o.s.v. har mera att uträtta än att förvandlas till stål. De är till för att absorbera merarbete, och de absorberar naturligtvis mera på 24 timmar än på 12. De ger i själva verket med guds och lagens hjälp Sandersons en anvisning på ett visst antal arbetares arbetstid i fulla 24 timmar pr dygn. De förlorar sin karaktär av kapital och är därför rena förlusten för Sandersons, så snart de upphör att absorbera arbete.
"Men det skulle betyda en förlust att låta så mycket dyrbart maskineri stå oanvänt halva tiden, och för att få lika mycket arbete utfört, som vi klarar av med nuvarande system, måste vi fördubbla fabrikslokalerna och maskineriet, vilket skulle fördubbla våra utgifter."
Men varför gör just dessa Sandersons anspråk på ett privilegium framför andra kapitalister, som endast har tillstånd att arbeta på dagtid, och vilkas byggnader, maskiner och råmaterial således ligger oanvända under natten?
"Det är sant", svarar E. F. Sanderson i alla Sandersöners namn, "det är sant att denna förlust drabbar alla industrier, som endast arbetar under dagen. Men smältugnarna skulle i vårt fall förorsaka en extra förlust. Om man håller dem i gång, så bortslösas bränsle" (i stället för arbetarnas livskraft), "och håller man dem inte i gång, så betyder det tidsförlust, när de skall värmas upp igen till den nödvändiga temperaturen" (medan t.o.m. åttaåringarnas förlust av sömn betyder vinst i arbetstid för Sandersonsföljet), "och dessutom skulle ugnarna skadas av temperaturväxlingarna" (medan samma ugnar ju inte tar skada av arbetets dag- och nattväxling).[275*]
"Vad är en arbetsdag?" Hur lång är den tid, under vilken kapitalet äger rätt att förbruka arbetskraften, vars dagsvärde det betalar? Hur långt kan arbetsdagen förlängas utöver den arbetstid, som är nödvändig för att reproducera arbetskraften? På dessa frågor svarar kapitalet, som vi sett: Arbetsdagen omfattar dagligen 24 hela timmar med avdrag för de få vilostunder, utan vilka arbetskraften inte är i stånd att fortsätta sin funktion. Det är självklart, att arbetaren under hela sin livstid inte är något annat än arbetskraft, att all hans disponibla tid alltså enligt naturens och samhällets lagar är arbetstid och således tillhör kapitalet. Tid till mänsklig bildning, till andlig utveckling, till att fylla sociala funktioner, till socialt umgänge, till de fysiska och andliga livskrafternas fria lek, ja t.o.m. helgdagarnas firande - och detta i de sabbatsheligas land[276*] - bara struntprat! Men i sin omättliga glupskhet, sin varulvsjakt efter merarbete, överskrider kapitalet inte bara de moraliska gränserna utan också arbetsdagens rent fysiska maximalgräns. Det roffar åt sig tiden för kroppens tillväxt, utveckling och återhämtning. Det stjäl den tid, som behövs för umgänge med frisk luft och solljus. Det snålar in på matrasterna och söker införliva dem med själva produktionsprocessen, så att arbetaren matas som ett produktionsmedel, liksom ångmaskinen får kol och maskineriet olja. Den sunda sömn, som samlar, förnyar och uppfriskar livskraften, reduceras till så många timmars medvetslöshet, som är oundgängligen nödvändig, för att en helt utmattad organism skall återfå krafterna. I stället för att det normala vidmakthållandet av arbetskraften skulle bestämma gränserna för arbetsdagen, bestämmer här tvärtom den största möjliga dagliga utsugningen av arbetskraften, oavsett vilken sjuklighet och pina som vållas, gränserna för arbetarens vilotid. Kapitalet frågar inte efter arbetskraftens livslängd. Det som intresserar kapitalet, är bara det maximum av arbetskraft, som det kan tillägna sig under loppet av en arbetsdag. Det uppnår detta syfte genom att förkorta arbetskraftens livslängd, på samma sätt som en girig jordbrukare uppnår ökad avkastning genom att utsuga åkerjorden.
Den kapitalistiska produktionen är först och främst en produktion av mervärde, uppsugning av merarbete. Därför förlänges arbetsdagen i en sådan grad, att arbetaren berövas de normala betingelserna för moralisk och fysisk utveckling; arbetskraften avtynar, uttömmes och dör i förtid.[277*] Den kapitalistiska produktionen förlänger arbetarens produktionstid under en given tidsperiod genom att förkorta hans livstid.
Arbetskraftens värde omfattar emellertid också värdet av de varor, som erfordras för att reproducera arbetaren eller för arbetarklassens fortplantning. Omkostnaderna för att ersätta slitage, som är ett nödvändigt led i reproduktionen av arbetskraften, ökar därför till följd av den naturvidriga förlängning av arbetsdagen, som kapitalet eftersträvar på grund av sin omåttliga drift till självförökning. Därmed förkortas den enskilde arbetarens livslängd och därmed också hans arbetskrafts varaktighet. En snabbare ersättning av det förbrukade blir nödvändig, alldeles som den del av en maskins värde, som dagligen måste ersättas, blir större, ju fortare maskinen slites. Kapitalet synes därför i eget intresse böra acceptera normalarbetsdagen.
Slavägaren köper sin arbetare, som han köper sin häst. Med slaven förlorar han ett kapital, som måste ersättas genom nya utlägg på slavmarknaden. Men
"Georgias risfält och Mississippis sumpmarker må vara aldrig så Ödesdigra för det mänskliga hälsotillståndet, så är detta slöseri med människoliv dock inte så stort, att det inte kan ersättas från Virginias och Kentuckys tättbefolkade områden. Ekonomiska hänsyn skulle kunna erbjuda ett slags säkerhet för mänsklig behandling av slavarna, i den mån deras herrars intressen sammanfaller med slavarnas underhåll. Men efter slavhandelns införande blir dessa hänsyn i stället en orsak till slavarnas fullständiga fördärvande, ty så snart slavens plats kan fyllas genom införsel från främmande negermarknader, blir hans livslängd mindre viktig än hans produktivitet, medan han är i livet. I länder med slavimport är det därför en grundregel för slavhushållningen, att den bästa ekonomin består i att avpressa människoboskapen (human cattle) största möjliga prestationsmängd på kortast möjliga tid. Särskilt i den tropiska plantagedriften, där den årliga profiten ofta är lika stor som plantagernas hela kapital, offras negrernas liv fullständigt hänsynslöst. I Västindiens jordbruksdistrikt, som i århundraden varit källan till otroliga rikedomar, har miljoner afrikaner gått under. I våra dagar är det på Kuba - där inkomsterna räknas i miljoner, och där plantageägarna är furstar - som vi finner, att slavklassen, bortsett från en oerhörd undernäring, till stor del blir direkt tillintetgjord genom ett förfärligt och oavlåtligt plågeri och genom långsam tortyr på grund av överarbete och brist på sömn och vila."[278*]
Mutato nomine de te fabula narratur![XCII*][78] Läs arbetsmarknad i stället för slavhandel, Irland och jordbruksdistrikten i England, Skottland och Wales i stället för Kentucky och Virginia, Tyskland i stället för Afrika. Vi har hört, hur överarbetet far fram med bagarna i London, och ändå är Londons arbetsmarknad alltid överfylld av tyska och andra dödskandidater för bagerierna. Krukmakeriet är, som vi sett, en industrigren med kort medellivslängd. Men är det fördenskull brist på krukmakare? Josiah Wedgwood, det moderna krukmakeriets uppfinnare, själv från början en vanlig arbetare, förklarade år 1785 inför underhuset, att denna industri sysselsatte 15.000 à 20.000 personer.[279*] År 1861 utgjorde befolkningen enbart i denna industrigrens stadscentra i England 101.302 personer.
"Bomullsindustrin är 90 år gammal ... Under loppet av tre generationer har den förbrukat nio generationer bomullsarbetare."[280*]
Visserligen har arbetsmarknaden uppvisat en oroväckande knapphet på arbetskraft under enstaka perioder av febrilt uppsving, som t.ex. 1834. Men herrar fabrikanter föreslog då Poor Law Commissioners[XCIII*] att sända jordbruksdistriktens "överbefolkning" norrut och förklarade, att "fabrikanterna skulle absorbera och konsumera dem".[281*] Detta var deras egna ord.
"Agenter anställdes i Manchester med Poor Law Commissioners' samtycke. Listor över jordbruksarbetare upprättades och utlämnades till dessa agenter. Fabrikanterna gick till deras kontor och valde ut, vad som passade dem, och sedan fraktades familjerna från södra England. Dessa människopaket levererades med adresslappar som fraktgods på kanaler och lastvagnar. Somliga traskade efter till fots, och många gick vilse och irrade halvt ihjälsvultna omkring i industridistrikten. Detta utvecklades till en veritabel handelsgren. Underhuset skall knappast tro det, och dock är det sant, att denna välorganiserade handel, detta schackrande med människokött fortfor, och dessa människor köptes och såldes av Manchesteragenterna till Manchesterfabrikanterna lika regelbundet som negrerna till sydstaternas bomullsplantager ... Året 1860 betecknar bomullsindustrins kulmen ... Det fattades åter arbetskraft. Fabrikanterna vände sig på nytt till köttagenterna ... och dessa snokade igenom Dorsets dyner, Devons kullar och Wilts slätter, men överbefolkningen var redan konsumerad."
"Bury Guardian" jämrade sig och påstod, att ytterligare 10.000 arbetare skulle kunna sysselsättas, sedan den fransk-engelska handelstraktaten hade avslutats, och att man snart skulle behöva ytterligare 30.000 eller 40.000. Sedan människohandelns agenter och underagenter år 1860 tämligen resultatlöst hade letat igenom jordbruksdistrikten,
"vände sig en deputation av fabrikanter till presidenten för Poor Law Board,[XCIV*] Mr Villiers, med en anhållan, att fattiga och föräldralösa barn åter skulle få rekvireras från the workhouses[XCV*] och barnhemmen."[282*]
Erfarenheten visar i allmänhet kapitalisten en permanent överbefolkning, d.v.s. överbefolkning i förhållande till kapitalets omedelbara värdeökningsbehov, ehuru denna människoström utgöres av förkomna, snabbt bortdöende och försvinnande generationer, vilka så att säga har skördats före mognaden.[283*] Den intelligente iakttagaren ser i varje fall, hur hastigt och djupgående den kapitalistiska produktionen, som historiskt sett kan dateras från gårdagen, har angripit folkets krafter vid livsrötterna, hur industribefolkningens degeneration endast fördröjes genom den ständiga tillgången på livskraftiga arbetare från landsbygden, och huru t.o.m. dessa lantliga arbetares livskraft redan börjar försvagas, trots den friska luften och den principle of natural selection,[XCVI*] som allmänt gör sig gällande bland dem, och som endast gör det möjligt för de livskraftigaste individerna att överleva.[284*] Kapitalet, som har så "goda skäl" att ljuga bort eländet hos den nu levande arbetargenerationen, påverkas i sitt praktiska handlingssätt lika litet av framtidsperspektivet med mänsklighetens förstörelse och en oundviklig avfolkning som av risken för att jorden skulle störta in i solen. Vid varje aktiesvindel vet alla, att ovädret en gång måste bryta lös, men man hoppas att det skall drabba någon annans huvud, sedan man själv uppfångat guldregnet och bragt det i säkerhet. Aprés nous le déluge![XCVII*][79] det är valspråket för varje kapitalist och varje kapitalistnation. Kapitalet är därför fullständigt skoningslöst gentemot arbetarens hälsa och livslängd, när det inte tvingas till hänsyn genom samhällets åtgärder.[285*] På klagomålen över fysisk och andlig förkrympning, för tidig död, tortyr genom överarbete svarar kapitalet: Skulle detta lidande bekymra oss, då det ökar vår lust (profiten)? [80] Men i det stora hela är allt detta inte heller beroende av den enskilde kapitalistens goda eller onda vilja. Den fria konkurrensen gör den kapitalistiska produktionens inneboende lagar gällande som yttre tvångslagar gentemot den enskilde kapitalisten.[286*]
Fastställandet av en normalarbetsdag är resultatet av flera hundra års kamp mellan kapitalist och arbetare. Dock uppvisar historien om denna kamp två motsatta strömningar. Man kan t.ex. jämföra vår tids engelska fabrikslagstiftning med de engelska arbetslagarna från 14:e till långt in på mitten av 18:e århundradet.[287*] Medan de moderna fabrikslagarna tvångsvis avkortar arbetsdagen, söker de gamla arbetslagarna att tvångsvis förlänga den. Visserligen verkar kapitalets krav vara mycket blygsamma i den allra första början - då det ännu inte är i stånd att tillförsäkra sig rätten att uppsuga tillräckligt merarbete endast genom de ekonomiska förhållandenas makt utan även måste påkalla statsmaktens hjälp - när man jämför dessa krav med de eftergifter, som kapitalet i sin mannaålder knorrande och motsträvigt måste gå med på. Det dröjer århundraden, innan den "frie" arbetaren frivilligt går med på, d.v.s. blir samhälleligt tvingad, att sälja hela sin aktiva arbetstid, ja hela sin arbetsförmåga, till priset av sina nödtorftiga existensmedel, att sälja sin förstfödslorätt för en grynvälling. Det är därför naturligt, att den förlängning av arbetsdagen, som kapitalet med statens hjälp söker påtvinga den vuxne arbetaren från mitten av 14:e till slutet av 17:e århundradet, ungefär sammanfaller med den gräns, som staten under andra hälften av 19:e århundradet här och där drar upp för rätten att förvandla barnens livskraft till kapital. Vad som idag, t.ex. i Massachusetts - till helt nyligen den friaste staten i nordamerikanska republiken - är i lag fastställd arbetstidsbegränsning för barn under 12 år, var i England ännu i mitten av 17:e århundradet den normala arbetsdagen för fullvuxna hantverkare, robusta lantarbetare och jättelika grovsmeder.[288*]
Den första arbetarlagstiftningen, "Statue of labour" (23, Edward III, 1349)[288a*] hade sin direkta förevändning (inte sin orsak, ty lagstiftning av detta slag fortsätter genom seklerna utan denna förevändning) i den stora pesten, digerdöden [81], som decimerade befolkningen i en sådan grad, att - som toryförfattare säger - "svårigheten att få arbetare till rimliga priser" (d.v.s. priser, som gav arbetsköparna en rimlig mängd mervärde) "i själva verket blev outhärdlig".[289*] "Rimliga" arbetslöner fastställdes därför genom tvångslagar liksom arbetsdagens längd. Den sistnämnda punkten, den enda som här intresserar oss, upprepades i 1496 års lag (under Henrik VII). Arbetstiden skulle då - något som dock aldrig kunde genomföras - vara för alla hantverkare (artificers) och jordbruksarbetare under perioden mars-september från kl. 5 f.m. till mellan 7 och 8 e.m., men måltidsrasterna utgjorde 1 timme för frukost, 1½ timme för middag och 1/2 timme för kvällsmat, alltså precis dubbelt så mycket som enligt nu gällande fabrikslag.[290*] Under vintern skulle arbetet pågå från kl. 5 f.m. till mörkrets inbrott med samma raster. En lag från Elisabeths tid, år 1552, gällande alla arbetare, "lejda för dags- eller veckolön", ändrar inte på arbetsdagens längd men söker skära ner rasterna till 2½ timmar under sommaren och 2 timmar på vintern. Middagsrasten skall endast vara 1 timme, och "eftermiddagssömnen en halv timme" skall endast vara tillåten från mitten av maj till mitten av augusti. För varje timmes frånvaro skall 1 penny avräknas från lönen. I praktiken var dock arbetarnas förhållanden betydligt gynnsammare än i lagtexten. Den politiska ekonomins fader och på sätt och vis statistikens uppfinnare, William Petty, säger i en skrift, som publicerades under sista tredjedelen av 17:e århundradet:
"Arbetarna" (labouring men, på den tiden egentligen jordbruksarbetare) "arbetar 10 timmar pr dag och intar 20 måltider pr vecka, nämligen under arbetsdagarna 3 om dagen och på söndagarna 2, varav man klart ser, att om de ville fasta på fredagsmiddagarna och inskränka middagsrasten till 1½ timme, medan de nu behöver 2 timmar, från kl. 11 till 1, om de alltså arbetade 1/20 mer och förtärde 1/20 mindre, så skulle 1/10 av den förut nämnda skatten kunna uppdrivas."[291*]
Hade inte dr Andrew Ure rätt, då han brännmärkte 12-timmarslagen av år 1833 som en återgång till den mörka tiden? Visserligen gäller de bestämmelser i lagen, som Petty citerar, även för lärlingar. Men hur det förhöll sig med barnarbetet ännu vid slutet av 17:e århundradet, förstår man av följande klagan:
"Vår ungdom här i England uträttar rakt ingenting före den tid, då de blir lärlingar, och sedan behöver de förstås lång tid - sju år - för att utbildas till fullärda hantverkare."
Tyskland däremot får beröm, emedan barnen där redan från vaggan åtminstone "uppfostras till en liten smula sysselsättning".[292*]
Ännu under nästan hela 18:e århundradet fram till storindustrins genombrott hade det inte lyckats för kapitalet i England att tillägna sig arbetarens hela vecka genom att betala arbetskraftens veckovärde. Lantarbetarna utgör dock ett undantag. Den omständigheten, att de kunde leva en hel vecka på fyra dagars lön, ansåg inte arbetarna såsom tillräcklig orsak till att de skulle arbeta för kapitalisten även de två andra dagarna. En del engelska ekonomer fördömde å kapitalets vägnar detta egensinne i ursinniga ordalag. En del andra försvarade arbetarna. Låt oss t.ex. höra polemiken mellan Postlethwayt, vars handelslexikon på den tiden åtnjöt samma anseende som nu för tiden liknande skrifter av MacCulloch och MacGregor, samt författaren till "Essay on Trade and Commerce", som vi tidigare har citerat.[293*]
Postlethwayt säger bl.a.:
"Jag kan inte avsluta dessa få anmärkningar utan att beröra de banala uttalanden, som gjorts av alltför många, att om arbetaren (industrious poor) på fem dagar kan tjäna ihop tillräckligt för att leva, så vill han inte arbeta i fulla sex dagar. Därav drar de den slutsatsen, att det är nödvändigt att fördyra t.o.m. de nödvändiga existensmedlen genom skatter eller på andra sätt för att tvinga hantverkaren och industriarbetaren att oavbrutet arbeta sex dagar i veckan. Jag tillåter mig att vara av en annan mening än dessa stora politiker, vilka bryter en lans för arbetarnas beständiga slaveri i detta kungarike (the perpetual slavery of the working people). De glömmer ordspråket, att 'all work and no play' (bara arbete och ingen lek) verkar fördummande. Skryter inte engelsmännen över sina hantverkares och arbetares geni och händighet, som hittills har skaffat de brittiska varorna kredit och gott anseende? Vilken omständighet kan man tacka för detta? Troligtvis ingen annan, än att vår arbetarbefolkning använder sin fritid efter sitt eget huvud. Om arbetarna vore tvungna att arbeta hela året igenom, alla sex dagarna i veckan, och ständigt återupprepa samma arbete, skulle inte detta avtrubba deras intelligens och göra dem dumma och tröga i stället för pigga och händiga, och skulle inte våra arbetare som följd av ett dylikt ständigt slaveri förlora sitt goda anseende i stället för att bevara det? ... Vad slags arbetsduglighet kunde vi vänta av sådana hårt pressade djur (hard driven animals)? ... Många av dem utför på 4 dagar lika mycket arbete som en fransman på 5 eller 6. Men om engelsmännen skall vara eviga tvångsarbetare, kan man frukta, att de skall urarta (degenerate) till en nivå under fransmännens. När våra män berömmes för sin tapperhet i krig, säger vi då inte, att det dels beror på att de har god engelsk rostbiff och pudding i magen, och dels på deras medfödda frihetsanda? Och är det inte rimligt att anta, att våra hantverkares och industriarbetares uppfinningsförmåga och duglighet beror på den frihet de har att använda fritiden på sitt eget sätt? Jag hoppas, att de aldrig skall förlora dessa fördelar eller de goda livsvillkor, ur vilka deras arbetsduglighet och levnadsmod i lika hög grad härstammar."[294*]
På detta svarar författaren till "Essay on Trade and Commerce":
"Om högtidlighållandet av veckans sjunde dag gäller som en gudomlig inrättning, så innebär detta, att de övriga veckodagarna tillhör arbetet" (han menar kapitalet, som vi strax skall se), "och man kan inte klandra den för grymhet, som vill genomdriva detta Guds bud ... Att människorna i stort sett är av naturen benägna för bekvämlighet och lättja, det har vi otrevliga erfarenheter av i vår industripöbels beteende, då dessa människor i genomsnitt endast arbetar 4 dagar i veckan, utom i de fall då existensmedlen fördyras ... Vi antar, att en bushel vete representerar en arbetares alla existensmedel och kostar 5 shilling, samt att arbetaren förtjänar 1 shilling om dagen genom sitt arbete. Han behöver då endast arbeta 5 dagar i veckan, endast 4, om en bushel kostar 4 shilling ... Men då arbetslönen här i kungariket är hög i jämförelse med livsmedelspriserna, så har industriarbetaren efter 4 dagars arbete ett penningöverskott, som han lever på i lättja under återstoden av veckan ... Jag hoppas, att jag har sagt nog för att klargöra att måttligt arbete 5 dagar i veckan inte är något slaveri. Våra jordbruksarbetare har det på det sättet, och av allt att döma är de lyckligast bland arbetarna (labouring poor),[295*] men holländarna har det ordnat på samma sätt i industrin, och de verkar vara ett mycket lyckligt folk. Även fransmännen gör på detta sätt, i den utsträckning de många helgdagarna inte lägger hinder i vägen.[296*] ... Men vår pöbel har fått den fixa idén i huvudet, att de som engelsmän har en medfödd rättighet till mer frihet och oberoende än arbetarna i något annat land i Europa. Nå, denna idé kan ju vara till någon nytta, såvida den inverkar på våra soldaters tapperhet; men ju mindre våra industriarbetare har av den, desto bättre för dem själva och för staten. Arbetare borde aldrig få känna sig oberoende av sina förmän (independent of theirs superiors) ... Det är utomordentligt riskabelt att uppmuntra mobben i en kommersiell stat som vår, där kanske 7/8 av hela befolkningen har liten eller ingen egendom ... [297*] Kuren blir inte avslutad, förrän våra fattiga industriarbetare finner sig i att arbeta 6 dagar för samma lön, som de nu tjänar på 4 dagar."[298*]
I denna avsikt, liksom även för att "utrota lättja, utsvävningar och romantiskt frihetssvärmeri", för att "minska fattigskatten, befrämja den industriella andan och sänka industrins arbetskostnader" föreslår denne kapitalets trogne Eckart[CI*] det beprövade medlet att inspärra sådana arbetare, som ligger den offentliga välgörenheten till last, med ett ord fattighjonen, i ett "idealt arbetshus (an ideal workhouse). "Ett sådant hus måste göras till ett skräckens hus" (house of terror).[299*] I detta "skräckens hus", detta "ideala arbetshus" skall det arbetas "14 timmar om dagen, lämpliga matraster inräknade, så att fulla 12 arbetstimmar blir över".[300*]
Tolv arbetstimmar om dagen i detta "ideal workhouse", i skräckens hus av år 1770! 63 år senare, 1833, då det engelska parlamentet minskade arbetstiden i fyra industrigrenar för minderåriga i åldern 13-18 år till 12 arbetstimmar, föreföll det som om domedagen hade inbrutit för den engelska industrin! År 1852, då Louis Bonaparte sökte ställa sig in hos bourgeoisin genom att rubba den lagstadgade arbetsdagen, ropade det franska arbetarfolket[CII*] med en mun: "Den lag, som förkortar arbetsdagen till 12 timmar, är det enda goda vi har kvar av republikens lagstiftning!"[301*] I Zürich är arbetsdagen för barn över 10 år begränsad till 12 timmar; i Aargau blev år 1862 arbetstiden för barn i åldern 13-16 år reducerad från 12½ till 12 timmar, och i Österrike blev år 1860 arbetsdagen avkortad till 12 timmar för barn mellan 14 och 16 år.[302*] Vilket "framsteg sedan 1770", skulle Macaulay utbrista "med exultation"!
Det "skräckens hus" för fattiga, som kapitalisten endast drömde om 1770, reste sig få år senare som ett jättelikt "arbetshus" för industriarbetarna själva. Det kallas fabrik. Och denna gång förbleknade idealet i jämförelse med verkligheten.
Sedan kapitalet hade behövt århundraden för att utsträcka arbetsdagen till dess normala maximigräns och sedan därutöver till gränsen för den naturliga 12-timmarsdagen,[303*] följde nu, sedan storindustrin uppstått under sista tredjedelen av 18:e århundradet, en lavinartad, våldsam och måttlös stegring. Varje gräns, uppdragen av natur eller sedvänja, ålder och kön, dag och natt, överskreds. T.o.m. begreppen dag och natt, uppfattade på bondens enkla sätt i de gamla lagarna, utsuddades till den grad, att en engelsk domare ännu år 1860 måste tillgripa ett verkligt talmudiskt[CIII*] skarpsinne för att "med rättsligt bindande kraft" fastställa, vad som är dag och vad som är natt.[304*] Kapitalet firade verkliga orgier.
Så snart den av produktionsståhejet förvirrade arbetarklassen någorlunda kommit till besinning igen, började den göra motstånd, till att börja med i storindustrins hemland, England. Men under tre decennier blev dock de fördelar man lyckades tillkämpa sig endast skenbara. Parlamentet utfärdade fem arbetslagar under åren 1802-1833 men underlät listigt nog att anslå ett enda öre för deras tvångsmässiga genomförande, för att avlöna erforderlig administrationspersonal o.s.v.[305*] Lagarna stannade alltså på papperet.
"Faktum är, att före lagen av 1833 fick barn och ungdomar arbeta hela natten, hela dagen eller hela dygnet ad libitum."[306*]
Först fr.o.m. fabrikslagen av 1833 - omfattande bomulls-, ylle-, linne- och sidenfabrikerna - daterar sig en normalarbetsdag för den moderna industrin. Det finns ingenting, som karakteriserar kapitalets anda bättre än den engelska fabrikslagstiftningens historia åren 1833-1864!
Lagen av 1833 stadgar, att den vanliga arbetsdagen i fabrikerna skall börja kl. ½ 6 på morgonen och sluta kl. ½ 9 på kvällen, och inom dessa marginaler, en period på 15 timmar, var det tillåtet att använda ungdomar i åldern 13-18 år under vilken tid som helst på dagen, under förutsättning att ingen arbetade mer än 12 timmar samma dag, bortsett från vissa speciellt angivna undantagsfall. Lagens 6:e avsnitt bestämmer, "att under loppet av varje dag skall varje sådan person med inskränkt arbetstid ha rätt till åtminstone 1½ timmes måltidsraster." Det blev - med vissa undantag, som vi återkommer till - förbjudet att använda barn under 9 år i industrin, och för barn i åldern 9-13 år blev arbetstiden begränsad till 8 timmar pr dag. Nattarbete, varmed denna lag menade arbete under tiden ½ 9 e.m.-½ 6 f.m., förbjöds för alla personer i åldern 9-18 år.
Det var så fjärran från lagstiftarnas tanke att vilja antasta kapitalets frihet att utsuga de vuxna arbetarnas arbetskraft eller att angripa, vad de kallade "arbetets frihet", att de kläckte fram ett eget system för att förhindra, att fabrikslagen skulle få sådana hårresande konsekvenser.
"Den stora olyckan med fabrikssystemet, som det för närvarande är inrättat", heter det i den första rapporten från centralrådet för kommissionen av den 25 juni 1833, "består däri, att det gör det nödvändigt att utsträcka barnarbetet till den yttersta gränsen för de vuxnas arbetsdag. Det enda botemedlet mot detta onda - bortsett från begränsning av de vuxnas arbete, varav skulle uppstå ett ont, värre än det som skall förebyggas - synes vara planen att låta barnen arbeta tvåskift." [82]
Under namnet relaissystem ("system of relays"; relay betyder på engelska liksom på franska ombyte av posthästar på olika stationer) blev alltså denna "plan" genomförd på så sätt, att t.ex. ett lag barn i åldern 9-13 år arbetade kl. ½ 6 f.m.-½ 2 e.m., varefter ett annat skift spändes för från ½ 2 till ½ 9 e.m., o.s.v.
Till belöning för att herrar fabrikanter på det fräckaste ignorerat alla under de senaste 22 åren utgivna lagarna om barnarbete, fick de nu också pillerna sockrade. Parlamentet bestämde, att efter 1 mars 1834 inget barn under 11 år, efter 1 mars 1835 inget bara under 12 år och efter 1 mars 1836 inget barn under 13 år skulle få arbeta över 8 timmar i en fabrik. Denna för "kapitalet" så skonsamma "liberalism" var så mycket mer berömvärd, som dr Farre, sir A. Carlisle, sir B. Brodie, sir C. Bell, mr Guthrie m.fl., kort sagt Londons mest betydande medicinare och kirurger i sina vittnesmål inför underhuset hade förklarat: Periculum in mora![CIV*][83] Dr Farre uttryckte sig ännu något grövre:
"Lagstiftning är lika nödvändig för att förebygga för tidig död i alla former, och säkert måste denna form" (fabriken) "betraktas som en av de grymmaste metoderna härvidlag."[307*]
Samma "reformerade" parlament, som av ömsinthet för herrar fabrikanter ännu i flera år fastkedjade barn under 13 år i det helvete, som 72 timmars fabriksarbete pr vecka utgör, samma parlament förbjöd däremot i emancipationsakten, som också portionerade ut friheten droppvis, från början plantageägarna att hålla någon negerslav i arbete mer än 45 timmar pr vecka!
Men det ingalunda försonade kapitalet satte nu igång en mångårig och bullersam agitation. Denna rörde sig huvudsakligen om åldern på de kategorier, som under benämningen barn hade fått sin arbetsdag begränsad till 8 timmar och blivit underkastade ett visst skoltvång. Enligt de kapitalistiska antropologerna upphörde barnaåldern med det 10:e eller på sin höjd 11:e levnadsåret. Ju mera den tidpunkt nalkades, då fabrikslagen skulle genomföras i sin helhet, det ödesdigra året 1836, desto våldsammare rasade fabrikantpacket. Fabriksägarna lyckades faktiskt skrämma regeringen så pass, att den år 1835 föreslog en sänkning av gränsen för barnaåldern från 13 till 12 år. Emellertid ökade trycket utifrån (the pressure from without) på ett oroväckande sätt, och underhuset tappade kuraget. Det blev stopp för att kasta 13-åringar under kapitalets jaggernautvagn [85] 8 timmar om dagen, och 1833 års lag trädde i full kraft. Den gällde i oförändrad form fram till juni 1844. Under det decennium, då fabrikslagen först delvis, sedan helt reglerade fabriksarbetet, är fabriksinspektörernas officiella rapporter överfyllda av klagomål över omöjligheten att genomföra den. Lagen av 1833 lämnade ju frihet åt kapitalets herre att under 15 timmar - från ½ 6 f.m. till ½ 9 e.m. - låta varje "ung person" och varje "barn" vid vilken tid som helst påbörja, avbryta och sluta sitt 12- eller 8-timmarsskift, likaså att tilldela olika personer olika måltidsraster. Herrarna uppfann därför snart ett nytt "relaissystem", så konstruerat, att arbetshästarna inte avlöstes vid bestämda stationer utan ständigt spändes för på nytt vid växlande stationer. Vi skall inte nu uppehålla oss längre vid detta prydliga system, eftersom vi senare måste återkomma till det. Men så mycket står utan vidare klart, som att det upphävde hela fabrikslagen, inte bara efter andan utan också efter bokstaven. Hur skulle fabriksinspektörerna kunna kontrollera denna invecklade bokföring av varje barn och minderårig och genomdriva, att den lagligen fastställda arbetstiden och de lagliga matrasterna respekterades? I en stor del av fabrikerna återuppblomstrade snart ostraffat det gamla hänsynslösa oskicket. Vid en konferens med inrikesministern (1844) påvisade fabriksinspektörerna, hur omöjligt det var att i något avseende kontrollera det nykläckta relaissystemet.[308*] Under tiden hade emellertid förhållandena ändrats i hög grad. Fabriksarbetarna hade, i synnerhet sedan 1838, gjort kravet på 10-timmarsdag till sitt ekonomiska och the Charter [86] till sitt politiska valmanifest. T.o.m. en del av fabrikanterna, som hade ordnat sin fabriksrörelse i överensstämmelse med 1833 års lag, överhopade parlamentet med inlagor om den otillbörliga "konkurrensen" från de "falska bröderna", vilkas större fräckhet eller tursammare lokala förhållanden gett dem möjlighet att överträda lagen. Därtill kom, att fabrikantklassens talesmän och politiska ledare intog en förändrad hållning och förde ett annat språk än tidigare gentemot arbetarna, hur mycket än den enskilde fabrikanten gav sin rovgirighet fria tyglar. Fabrikanterna hade startat sitt fälttåg mot spannmålslagarna och behövde arbetarnas hjälp för att segra! De utlovade därför inte endast att brödvikten skulle fördubblas [87] utan också att 10-timmarslagen skulle gälla i frihandelns tusenåriga rike.[309*] Och de hade så mycket mindre orsak att bekämpa en åtgärd, som endast skulle förverkliga lagen av 1833. Hotade i sitt heligaste intresse, jordräntan, domderade slutligen även tories, upprörda i sina filantropiska känslor, över sina fienders "infama praktik".[310*]
Så tillkom tilläggslagen av 7 juni 1844, som trädde i kraft 10 september samma år. Den ställer en ny kategori arbetare under lagens beskydd, nämligen kvinnorna över 18 år. De likställdes nu i varje hänseende med minderåriga: deras arbetstid begränsades till 12 timmar, nattarbetet förbjöds o.s.v. För första gången såg sig alltså lagstiftarna tvingade att direkt och officiellt kontrollera även de vuxnas arbete. I fabriksrapporten 1844/45 heter det ironiskt:
"Det har inte kommit något enda fall till vår kännedom, då vuxna kvinnor beklagat sig över detta ingrepp i deras rättigheter."[311*]
För barn under 13 år reducerades arbetet till 6½ och, under vissa förutsättningar, 7 timmar om dagen.[312*]
För att undanröja möjligheterna att missbruka "relaissystemet" hade man i lagen infört bl.a. följande viktiga detaljbestämmelser:
"Arbetsdagen för barn och ungdom skall räknas från den tid på morgonen, då något barn eller någon ung person börjar arbeta i fabriken."
Om alltså A t.ex. börjar arbetet kl. 8 f.m. och B kl. 10, så slutar arbetsdagen även för B:s vidkommande samtidigt som den slutar för A. Arbetsdagens början skall bestämmas av ett offentligt ur, t.ex. närmaste järnvägsur, efter vilket fabriksklockan skall ställas. Fabrikanten skall i fabriken hänga upp ett anslag, tryckt med stor stil, där arbetsdagens början, slut och raster är angivna. Barn, som börjar sitt arbete på förmiddagen före kl. 12, får inte användas på nytt efter kl. 1 e.m. Eftermiddagsskiftet måste alltså bestå av andra barn än förmiddagsskiftet. Måltidsrasterna, 1½ timme, måste för alla skyddade arbetare läggas under samma period av dagen, varav åtminstone en timme före kl. 3 e.m. Barn och ungdomar får inte användas mer än 5 timmar före kl. 1 e.m. utan att ha minst en halvtimmes måltidsrast. Barn, ungdomar och kvinnor får inte under någon måltid stanna kvar i en fabrikslokal, där någon arbetsprocess pågår o.s.v.
Vi har sett, att dessa detaljerade bestämmelser, som reglerade arbetets längd, gränser och pauser på ett så militäriskt och likformigt sätt efter klockslag, ingalunda var produkter av parlamentarisk tankeverksamhet. De växte så småningom fram ur förhållandena såsom naturlagar för det moderna produktionssättet. Deras utformning, officiella erkännande och statliga offentliggörande var resultatet av långvariga klasstrider. En av de närmaste följderna var, att även de vuxna manliga arbetarnas arbetsdag i praktiken begränsades på samma sätt, eftersom samarbete mellan dem, barn, ungdomar och kvinnor var ofrånkomligt i de flesta produktionsprocesser. I det stora hela gällde därför under perioden 1844-47 tolvtimmarsdagen som allmän regel i alla industrigrenar som var underkastade fabrikslagstiftningen.
Fabrikanterna kunde dock inte tolerera detta "framsteg" utan ett kompenserande "baksteg". På deras initiativ sänkte underhuset minimiåldern för barnarbetare från 9 till 8 år, detta för att garantera kapitalet det "tillskott av fabriksbarn",[313*] som enligt gud och rättsordningen är behövligt.
Åren 1846-47 bildar epok i Englands ekonomiska historia. Spannmålslagarna upphävdes, införseltullarna på bomull och andra råvaror avskaffades, frihandeln upphöjdes till lagstiftningens ledstjärna! Kort sagt: det tusenåriga riket inbröt. Å andra sidan nådde under samma tid chartiströrelsen och 10-timmarsagitationen sin höjdpunkt. De fick bundsförvanter bland de hämndlystna tories. Trots fanatiskt motstånd från de löftesbrytande frihandlarna, med Bright och Cobden i spetsen, gick den så länge eftersträvade 10-timmarslagen igenom i parlamentet.
Den nya fabrikslagen av 8 juni 1847 stadgade, att arbetsdagen för "unga personer" (åldern 13-18 år) och för alla kvinnliga arbetare provisoriskt skulle förkortas till 11 timmar från 1 juli 1847, och att den definitiva nedskärningen till 10 timmar skulle träda i kraft 1 maj 1848. Lagen innehöll för övrigt endast ändringar i 1833 och 1844 års lagar.
Kapitalet inledde ett förberedande fälttåg för att förhindra lagens fullständiga genomförande 1 maj 1848. Och härvidlag skulle arbetarna själva, vilka påstods ha lärt av erfarenheten, hjälpa till med att förstöra sitt eget verk. Tidpunkten var skickligt vald.
"Man måste komma ihåg, att på grund av den förfärliga krisen åren 1846-47 rådde stor nöd bland fabriksarbetarna, emedan många fabriker endast hade arbetat kort tid och andra alldeles stått stilla. Ett betydande antal arbetare befann sig därför i en mycket svår situation, och många hade skulder. Man kunde därför tämligen säkert anta, att de skulle föredra den längre arbetstiden för att reparera de gjorda förlusterna, kanske avbetala skulder eller lösa ut möblerna från pantbanken eller ersätta försålda ägodelar eller skaffa sig själva och sina familjer nya kläder."[314*]
Herrar fabrikanter sökte tillspetsa situationen genom en allmän lönesänkning på 10 %. Detta blev så att säga den nya frihandelsepokens invigningsfest. Sedan kom ytterligare en lönesänkning med 81/3 %, då arbetstiden förkortades till 11 timmar, och med det dubbla, när den definitivt reducerades till 10 timmar. Där det överhuvud yppade sig någon möjlighet, genomfördes alltså en lönesänkning på åtminstone 25 % .[315*] Under så gynnsamma förutsättningar började man agitationen bland arbetarna för upphävande av 1847 års lag. Inget medel i fråga om bedrägerier, lock och pock och hotelser försmåddes därvid, men allt var förgäves. När det gällde det halvdussin petitioner vari arbetare hade klagat över "sitt förtryck genom lagen", förklarade petitionärerna själva vid muntligt förhör, att de hade blivit tvingade att skriva under. "Nog var de förtryckta, men av någon annan än fabrikslagen."[316*] Men när det inte lyckades fabrikanterna att få arbetarna att uttala sig enligt deras önskan, tog de själva så mycket mera högljutt till orda i press och parlament i arbetarnas namn. De anklagade fabriksinspektörerna för att vara ett slags konventskommissarier, [88] som hänsynslöst uppoffrade de stackars arbetarna för sina världsförbättrargriller. Även denna manöver misslyckades. Fabriksinspektör Leonard Horner anställde personligen och genom sina underinspektörer talrika vittnesförhör i fabrikerna i Lancashire. Ungefär 70 % av de tillfrågade arbetarna uttalade sig för 10-timmarsdagen, en betydligt mindre procent för 11-timmarsdagen och en ytterst obetydlig minoritet för den gamla 12-timmarsdagen.[317*]
En annan "smaklig" manöver var att låta de vuxna manliga arbetarna arbeta 12 à 15 timmar och sedan framställa detta faktum såsom det bästa uttrycket för proletärernas innersta önskningar. Men den "obarmhärtige" fabriksinspektör Leonard Horner dök upp igen. De flesta "övertidarna" förklarade, att
"de skulle helst föredra att arbeta 10 timmar för en lägre lön, men de hade inget val. Det var så många av dem som var arbetslösa, så många spinnare som var tvungna att arbeta bara som hopsättare (piecers), att om de sade nej till den längre arbetstiden, så skulle andra genast inta deras platser. I detta läge hade de alltså att välja mellan att arbeta den längre tiden eller bli utkastade på gatan."[318*]
Kapitalets förberedande fälttåg hade misslyckats, och 10-timmarslagen trädde i kraft 1 maj 1848. Under tiden hade emellertid chartistpartiet gjort fiasko, dess ledare hade fängslats och organisationen sprängts, och allt detta hade undergrävt den engelska arbetarklassens självförtroende. En kort tid därefter förenade juniupproret i Paris och dess blodiga undertryckande alla fraktioner inom de härskande klasserna på kontinenten liksom i England, godsägare och kapitalister, börshajar och krämare, protektionister och frihandlare, regering och opposition, svartrockar och fritänkare, unga horor och gamla nunnor, under den gemensamma parollen: rädda egendomen, religionen, familjen, samhället! Arbetarklassen blev överallt bannlyst, ställd under "la loi des suspects"[CV*][89]. Herrar fabrikanter behövde alltså inte genera sig. De gjorde öppen revolt, inte bara mot 10-timmarslagen utan mot hela den lagstiftning, som sedan 1833 i någon mån hade sökt tygla arbetskraftens "fria" utsugning. Det var ett proslavery rebellion [15] i miniatyr, som pågick i två år med cynisk hänsynslöshet och terroristisk energi, bägge delarna utan omkostnader, eftersom den rebelliske kapitalisten ingenting riskerade utom sin arbetares skinn.
För att förstå det följande måste man komma ihåg, att fabrikslagarna av år 1833, 1844 och 1847 alla tre ägde laga kraft, i den mån den ena inte ändrade den andra, att ingen av dem begränsade arbetsdagen för manliga arbetare över 18 år, och att 15-timmarsperioden ½ 6 f.m.-½ 9 e.m. alltsedan 1833 hade förblivit den lagliga "dagen", inom vars ram de minderårigas och kvinnornas arbete först på 12, sedan på 10 timmar skulle utföras under föreskrivna betingelser.
Fabrikanterna började med att här och där avskeda en del, ofta hälften, av de minderåriga och kvinnliga arbetarna och återinförde i stället det nästan helt försvunna nattarbetet för de vuxna manliga arbetarna. De påstod, att 10-timmarsdagen inte medgav något annat alternativ.[319*]
Nästa steg gällde de lagliga måltidsrasterna. Låt oss lyssna på fabriksinspektörerna.
"Efter arbetsdagens begränsning till 10 timmar påstår fabrikanterna, även om de inte ämnar praktisera sin åsikt till dess yttersta konsekvens, att om det t.ex. arbetas från 9 f.m. till 7 e.m., så uppfyller de lagens föreskrifter, i det de medger en timmes måltidsrast före kl. 9 f.m. och en halvtimme efter kl. 7 e.m., alltså 1½ timme pr dag för måltider. I enstaka fall tillåter de nu en halv eller en hel timme för middagsrast, men de vidhåller samtidigt att de inte alls är skyldiga att gå med på att låta någon del av de 1½ timmarna falla inom ramen för 10-timmarsarbetsdagen."[320*]
Herrar fabrikanter påstod alltså, att de pedantiskt noggranna bestämmelserna om matraster i 1844 års lag endast skulle ge arbetarna tillåtelse att äta och dricka före sin ankomst till fabriken och sedan de lämnat den, alltså hemma hos sig. Och varför skulle inte arbetarna äta sin middag före kl. 9 på morgonen? Kronjuristerna fällde dock det utslaget, att de föreskrivna matrasterna "måste inläggas som raster under den verkliga arbetsdagen, och att det vore olagligt att arbeta 10 timmar i följd från 9 f.m. till 7 e.m."[321*]
Efter dessa gemytliga förpostfäktningar inledde kapitalet sin revolt med ett steg, som överensstämde med bokstaven i 1844 års lag, alltså var legalt.
Enligt lagen av 1844 var det visserligen förbjudet att efter kl. 1 e.m. åter använda barn i åldern 8-13 år, som varit i arbete före kl. 12 midd., men lagen reglerade inte alls 6½-timmarsarbetet för de barn, som började sitt arbete kl. 12 eller senare! 8-åriga barn kunde därför, om de började arbetet kl. 12, användas från 12 till 1 - 1 timme -, från 2 till 4 - 2 timmar - och från 5 till Vi 9 - 3½ timmar, inalles 6½ lagliga timmar! Eller ännu bättre. För att samordna barnens arbete med de vuxna manliga arbetarnas arbetstid fram till kl. ½ 9 e.m. behövde fabriksägarna endast låta bli att ge barnen något arbete före kl. 2 e.m., varpå de kunde hålla dem i arbete till ½ 9 på kvällen utan avbrott!
"Och det erkännes nu öppet, att till följd av fabrikanternas begär att ha maskinerna igång mer än 10 timmar har det blivit praxis i England att låta 8-13-åriga barn av bägge könen ensamma arbeta tillsammans med de vuxna männen till kl. ½ 9 på kvällen, sedan ungdom och kvinnor har slutat sitt arbete."[322*]
Arbetare och fabriksinspektörer protesterade på hygieniska och moraliska grunder. Men kapitalet svarade:
"Min gärning falle på mitt huvud! Rätt
begär jag blott: mitt vite, mitt
kontrakt!" [90][CVI*]
I själva verket var, enligt statistiska uppgifter som förelades underhuset 26 juli 1850, trots alla protester 3.742 barn i 275 fabriker den 15 juli 1850 underkastade denna "praxis".[323*] Men det var ändå inte nog. Kapitalets falköga upptäckte, att lagen av 1844 inte tillät fem timmars arbete före kl. 12 utan en paus på minst 30 minuter till förfriskningar, medan ingenting föreskrevs härom för eftermiddagsarbetet. Det krävde och tilltvang sig därför förmånen att låta 8-åriga arbetarbarn oavbrutet från kl. 2 till ½ 9 inte bara träla utan också hungra.
"Bröstet, ja.
Närmst hjärtat, det är själva sedelns uttryck."[324*][90][CVII*]
Detta shylockska fasthållande vid lagens bokstav, såvitt den reglerade barnarbetet, skulle endast utgöra inledningen till en öppen revolt mot de bestämmelser i lagen, som reglerade "unga personers och kvinnors" arbete.
Man må komma ihåg, att avskaffandet av det "falska relaissystemet" utgör denna lags huvudsyfte och huvudinnehåll. Fabrikanterna började sin revolt med den förklaringen, att de paragrafer i 1844 års lag, som berövade dem rätten att låta ungdomar och kvinnor arbeta de timmar under 15-timmarsdagen, som fabrikanterna själva ansåg lämpliga, hade förblivit relativt oskyldiga (comparatively harmless), så länge arbetsdagen var 12 timmar. Men under 10-timmarslagen vore det en olidlig påfrestning (hardship).[325*] De lät därför inspektörerna helt kallt förstå, att de tänkte sätta sig över lagens bokstav och på egen hand återinföra det gamla systemet.[326*] Det skulle ske i de vilseförda arbetarnas eget intresse "för att kunna betala dem högre löner".
"Det är den enda utvägen för att under 10-timmarslagen bevara Storbritanniens industriella supremati."[327*] "Det kunde kanske bli lite besvärligt att upptäcka oegentligheter under relaissystemet, men vad betydde det (what of that)? Skall detta lands stora industriintressen behandlas som sekundära ting, för att fabriksinspektörerna och deras underinspektörer må besparas en smula arbete (some little trouble)?[328*]
Alla dessa krumbukter hjälpte naturligtvis inte. Fabriksinspektörerna tillgrep rättsliga åtgärder. Men snart blev inrikesministern sir George Grey formligen dränkt i en störtflod av fabrikantpetitioner, varför han i ett cirkulär den 5 augusti 1848 beordrade inspektörerna "att i allmänhet inte inskrida på grund av kränkning av lagens bokstav, om relaissystemet inte bevisligen hade missbrukats för att låta ungdomar och kvinnor arbeta mer än 10 timmar pr dag." Resultatet blev, att fabriksinspektör J. Stuart sanktionerade det s.k. avlösningssystemet under arbetsdagens 15-timmarsperiod i hela Skottland, där systemet snart uppblomstrade på nytt. De engelska fabriksinspektörerna däremot förklarade, att ministern inte ägde någon diktatorisk myndighet att sätta lagen ur funktion, och de fortsatte sin rättsliga kamp mot pro-slavery-rebellerna.
Men vartill tjänade allt processande, då domstolen, County magistrate,[329*] frikände? I dessa domstolar satt herrar fabrikanter till doms över sig själva. Ett exempel. En fabrikant Eskrigge, firma Kershaw, Leese & Co:s bomullsspinneri, hade underställt fabriksinspektören i sitt distrikt ett förslag till relaissystem, avsett för Eskrigges fabrik. Sedan han fått avslag på sin framställning, förhöll han sig först passiv. Några månader senare blev en individ vid namn Robinson, även han spinnerifabrikör, ställd inför Borough Justices[CVIII*] i Stockport, åtalad för att ha infört exakt samma relaissystem, som Eskrigge hade hittat på. Rätten bestod av 4 domare, varav 3 spinnerifabrikörer, och i spetsen för dem samme oundviklige Eskrigge. Denne frikände Robinson och förklarade, att vad som är rätt för Robinson, är tillåtet även för Eskrigge. Stödd på sitt egenhändiga prejudikat införde han genast systemet i sin egen fabrik.[330*] Givetvis utgjorde redan dessa domstolars sammansättning en öppen kränkning av lagen.[331*]
"Dessa juridiska gyckelspel", utbrister inspektör Howell, "ropar efter en förändring ... antingen ändra lagen, så att den stämmer överens med dessa utslag, eller också låt lagen förvaltas av en opartisk domstol, som dömer i överensstämmelse med lagen ... När sådana rättsfall skall avgöras, skulle jag önska en avlönad domare!"[332*]
Kronjuristerna förklarade fabrikanternas tolkning av 1848 års lag vara orimlig, men samhällsbevararna lät inte vilseleda sig.
"Sedan jag genom 10 åtal i 7 olika domsagor försökt att tvinga igenom lagen men endast i ett fall fått understöd av domarna", berättar Leonard Horner, "anser jag det vara lönlöst att åtala dem som kringgår lagen. Den del av lagen, som åsyftade att skapa likformighet i arbetstiden ... är inte längre i kraft i Lancashire. Och varken jag eller mina medhjälpare har något medel till vårt förfogande, som ger oss möjlighet att kontrollera, huruvida ungdom och kvinnor arbetar mer än 10 timmar om dagen i de fabriker, där det s.k. relaissystemet tillämpas ... I slutet av april 1849 arbetade redan 114 fabriker i mitt distrikt efter detta system, och antalet har ökat kraftigt under den senaste tiden. I allmänhet arbetar de nu 13½ timmar, från kl. 6 f.m. till ½ 8 e.m.; i några fall 15 timmar, från ½ 6 f.m. till ½ 9 e.m."[333*]
Redan i december 1848 hade Leonard Horner en lista på 65 fabrikanter och 29 förmän, vilka enstämmigt förklarade att inget kontrollsystem kunde förhindra ett omfattande överarbete under relaissystemet.[334*] Under en 15-timmarsdag blev samma barn och ungdomar förflyttade (shifted) än från spinnsalen till väveriet o.s.v., än från en fabrik till en annan.[335*] Hur skall man kunna kontrollera ett system,
"som missbrukar ordet avlösning för att blanda arbetarna, som man blandar spelkort, i oändlig mångfald och dagligen förskjuter de olika individernas arbets- och rasttimmar i en sådan grad, att samma grupp av arbetare aldrig samarbetar på samma plats och vid samma tid."[336*]
Men alldeles bortsett från det verkliga överarbetet var detta s.k. relaissystem ett foster av kapitalets fantasi, som Fourier aldrig har överträffat i sina humoristiska skisser [94] om "courtes séances",[CIX*] endast med den skillnaden att arbetets attraktion hade förvandlats till kapitalets attraktion. Låt oss ta en titt på dessa fabrikantmetoder, vilka den välsinnade pressen berömde som mönster "av vad en förnuftig kombination av noggrannhet och metod kan uträtta" ("what a reasonable degree of care and method can accomplish"). Arbetspersonalen indelades ofta i 12 till 15 grupper, vilkas sammansättning återigen ständigt växlade. Under loppet av fabriksdagens 15 timmar använde kapitalet en arbetare än i 30 minuter, än i en hel timme, sköt honom åter åt sidan för att på nytt dra in honom i fabriken och återigen stöta ut honom därifrån, hetsa honom fram och tillbaka i korta, spridda tidsenheter men utan att någonsin släppa greppet om honom, tills 10-timmarsarbetet var utfört.
Liksom i ett skådespel måste samma personer omväxlande uppträda i de olika akternas olika scener. Men liksom en skådespelare tillhör scenen, så länge föreställningen varar, tillhörde arbetaren fabriken under de 15 timmarna, bortsett från den tid han använde för att förflytta sig till och från fabriken. Raststunderna förvandlades på så sätt till perioder av påtvingad sysslolöshet, som drev den unge arbetaren till krogen och den unga arbeterskan till bordellen. För varje ny idé, som kapitalisten dagligen kläckte fram för att hålla maskineriet igång 12 eller 15 timmar utan att behöva öka arbetsstyrkan, fick arbetaren kasta i sig maten under någon kort rast, som kunde infalla när som helst. På den tiden, då 10-timmarsagitationen pågick, påstod fabrikanterna att arbetarpacket begärde 12 timmars lön för 10 timmars arbete. Nu hade de vänt på steken. De betalade 10 timmars arbetslön för att förfoga över arbetskraften i 12 eller 15 timmar.[337*] Detta blev alltså resultatet, detta var fabrikantupplagan av 10-timmarslagen! Det var samma salvelsefulla, av människokärlek drypande frihandlare, som under 10 års tid, under anticornlaw-agitationen, hade räknat ut på öret för arbetarna, att vid fri spannmålsimport skulle 10 timmars arbetsdag med de medel, som den engelska industrin förfogade över, vara alldeles tillräcklig för att berika kapitalisterna.[338*]
Efter två års revolt säkrades kapitalets seger genom ett utslag från en av Englands fyra högsta domstolar, The Court of Exchequer, som i en dom den 8 febr. 1850 dekreterade, att fabrikanterna visserligen hade handlat mot andemeningen i 1844 års lag, men att lagen själv innehöll vissa ord, som gjorde den meningslös. "Genom detta utslag var 10-timmarslagen avskaffad."[339*] En mängd fabrikanter, som hittills hade avstått från att använda relaissystemet för ungdomar och kvinnor, hade nu inte längre någon orsak till återhållsamhet.[340*]
Denna skenbart definitiva seger för kapitalet medförde emellertid en hastig omsvängning. Arbetarna, som hittills endast hade presterat ett passivt, ehuru envist och dagligen förnyat motstånd, protesterade nu högljutt på imponerande massmöten i Lancashire och Yorkshire. Den så kallade 10-timmarslagen var alltså ren humbug, politiskt lurendrejeri, den hade aldrig existerat! Fabriksinspektörerna varnade enträget regeringen och påpekade, att klassmotsättningarna hade stegrats i högsta grad. T.o.m. en del av fabrikanterna knorrade:
"På grund av domstolarnas godtyckliga utslag härskar ett rent abnormt och anarkiskt tillstånd. En lag gäller i Yorkshire, en annan i Lancashire, en lag gäller i ett pastorat i Lancashire, en annan i grannförsamlingen. Fabrikanten i storstaden kan kringgå lagen, medan fabrikanten i landsorten inte har den personal som behövs för relaissystemet och än mindre för att förflytta arbetare från den ena fabriken till den andra o.s.v."
Och lika möjligheter att exploatera arbetskraften är kapitalets främsta mänskliga rättighet.
Under dessa omständigheter blev det en kompromiss mellan fabrikanterna och arbetarna, en kompromiss som fick sin parlamentariska bekräftelse i den nya tilläggslagen av den 5 aug. 1850. För "ungdomar och kvinnor" förlängdes arbetsdagen för de fem första veckodagarna från 10 till 10½ timmar men begränsades till 7½ timmar på lördagarna. Arbetet måste utföras under perioden 6 f.m.-6 e.m.[341*] med 1½ timmes måltidsraster, vilka skulle äga rum samtidigt och i enlighet med 1844 års bestämmelser. Därmed var det en gång för alla slut på relaissystemet.[342*] För barnarbetet förblev 1844 års lag i kraft.
En grupp fabrikanter skaffade sig denna gång liksom tidigare speciella rättigheter att utnyttja proletärbarnen. Det var sidenfabrikanterna. År 1833 hade de jämrat sig och hotat med att "om man berövade dem friheten att dagligen utnyttja barn i alla åldrar 10 timmar, så skulle deras fabriker tvingas att stoppa" (if the liberty of working children of any age for 10 hours a day was taken away, it would stop their works"). Det var omöjligt för dem att köpa ett tillräckligt antal barn över 12 år. De tilltvingade sig alltså det åtrådda privilegiet. Deras jämmerlåt visade sig vid senare undersökning som ren lögn,[343*] vilket dock inte hindrade dem att under ett decennium 10 timmar om dagen spinna siden genom att exploatera barn, som var så små, att de måste stå på stolar under arbetet.[344*] 1844 års lag "berövade" visserligen fabrikanterna "friheten" att använda barn under 11 år mer än 6½ timmar om dagen men tillförsäkrade dem i stället privilegiet att utnyttja barn i åldern 11-13 år 10 timmar pr dag, varjämte lagen upphävde det för andra fabriksbarn gällande skoltvånget. Motiveringen var denna gång, att "vävningen är en så komplicerad procedur, att den kräver en fingerfärdighet, som endast kan uppnås genom ett tidigt inträde i yrket."[345*] For sina känsliga fingrars skull blev barnen förbrukade, på samma sätt som när man i Sydryssland slaktade boskap bara för hudens och fettets skull. År 1850 blev slutligen 1844 års privilegium begränsat till sidenfabrikernas avdelningar för tvinning och haspling, men som kompensation åt kapitalet, som fått sin "frihet" beskuren, utsträcktes här arbetstiden för barn i åldern 11-13 år från 10 till 10Vi timmar om dagen. Som förevändning påstods, att "arbetet är lättare i sidenindustrin än i andra fabriker och inte så skadligt för hälsan."[346*] Officiella läkarundersökningar bevisade senare tvärtom, att "den genomsnittliga dödlighetsprocenten är exceptionellt hög i sidendistrikten och bland den kvinnliga befolkningen t.o.m. högre än i Lancashires bomullsdistrikt."[347*] Trots fabriksinspektörernas varje halvår upprepade protester råder dessa missförhållanden än i dag.[348*][CX*] Lagen av 1850, som utbyter 15-timmarsperioden ½ 6 f.m.-½ 9 e.m. mot 12-timmarsperioden 6 f.m.-6 e.m., gäller endast "ungdom och kvinnor", alltså inte för barn, som alltjämt kunde utnyttjas ½ timme före och 2½ timmar efter denna period, även om deras sammanlagda arbetstid inte fick överskrida 6½ timmar pr dag. Under diskussionen om lagen inlämnade fabriksinspektörerna till parlamentet en statistik över de skamliga missbruk, som denna orimlighet förorsakat. Men förgäves. I bakgrunden lurade avsikten att under nästa högkonjunktur med barnens hjälp åter förlänga de vuxnas arbetsdag till 15 timmar. De följande tre årens erfarenheter visade, att ett dylikt försök skulle misslyckas på grund av de vuxna arbetarnas motstånd.[349*] Lagen av 1850 blev därför äntligen kompletterad år 1853 genom förbudet mot "att använda barn på morgonen före och på kvällen efter ungdomarna och kvinnorna." Från och med nu reglerade 1850 års fabrikslag med få undantag arbetstiden för alla arbetare i de industrier, som sorterade under den.[350*] Ett halvt sekel hade nu förflutit sedan den första fabrikslagen utfärdades.[351*]
Fabrikslagstiftningen gick för första gången utöver sin ursprungliga ram i och med "Printworks' Act" (lagen om kattuntryckerierna o.s.v.) av 1845. Den motvilja, varmed kapitalet fann sig i denna nya "extravagans", återspeglas i varenda rad i lagen. Den bestämmer arbetsdagen för barn i 8-13-årsåldern och för kvinnor till 16 timmar, kl. 6 f.m.-10 e.m., utan någon laglig rätt till måltidsraster. Den tillåter, att manliga arbetare över 13 år användes dag och natt utan begränsning.[352*] Lagen är ett parlamentariskt missfoster.[353*]
Ändock hade principen slagit igenom med sin seger i de stora industrigrenarna, det moderna produktionssättets egentliga representanter. Industrins fantastiska utveckling från 1853 till 1860, parallellt med arbetarklassens moraliska och fysiska pånyttfödelse, måste slå även den ytligaste iakttagare med häpnad. Fabrikanterna själva, som efter ett halvt sekels kamp hade tvingats att acceptera arbetsdagens lagliga begränsning och reglering, pekade skrytsamt på kontrasten med de exploateringsområden som ännu var "fria".[354*] "Den politiska ekonomins" fariséer förklarade nu, att insikten om den lagligen reglerade arbetsdagens nödvändighet var en för denna "vetenskap" karakteristisk landvinning.[355*] Man inser lätt, att sedan fabriksmagnaterna hade fogat sig i och försonat sig med det oundvikliga, mattades kapitalets motståndskraft gradvis, medan samtidigt arbetarklassens angreppskraft ökade med antalet bundsförvanter från de samhällslager, som inte var direkt engagerade i kampen. Detta är orsaken till den jämförelsevis snabba framgången efter år 1860.
Färgerierna och blekerierna[356*] underställdes 1850 års fabrikslag 1860, spets- och strumpfabrikerna 1861. Till följd av den första rapporten från "kommissionen angående barnarbetet" utsträcktes lagens giltighet[356a*] även till hela lervaruindustrin (inte bara krukmakerierna), tillverkningen av tändstickor, tändsticksaskar och patroner, tapetfabriker, bomullsrenserier (fustian cutting) och till många andra arbetsprocesser, som kan sammanfattas under benämningen "finishing" (avslutande behandling). År 1863 ställdes "blekerierna i fria luften"[357*] och bagerierna under särskilda lagar, av vilka den första bl.a. förbjuder nattarbete för barn, ungdom och kvinnor (från kl. 8 på kvällen till kl. 6 på morgonen), medan den andra förbjuder användning av bagargesäller under 18 år från kl. 9 på kvällen till kl. 5 på morgonen. Vi skall återkomma till den nämnda kommissionens senare förslag, vilka hotar "friheten" för alla engelska näringsgrenar med undantag av jordbruket, gruvorna och transportväsendet.[357a*]
Som läsaren erinrar sig, är produktion av mervärde eller utvinning av merarbete den kapitalistiska produktionens specifika innehåll och ändamål, oavsett varje omgestaltning av produktionssättet, som arbetets underordnande under kapitalet eventuellt kan medföra. Vi har hittills förutsatt, att endast den självständige och alltså juridiskt myndige arbetaren säljer sin arbetskraft till kapitalisten på varumarknaden. När vi i vår historiska framställning ändock har skildrat arbetet som fysiskt och rättsligt omyndigt i förhållande till storindustrin, som vi har lagt huvudvikten på, så följer därav att vi endast har uppfattat storindustrin som ett speciellt utsugningsområde, som levererar ett särskilt slående exempel på arbetsutsugning. Utan att föregripa den senare utvecklingen kan vi redan av sammanhanget mellan de historiska fakta dra vissa slutsatser:
För det första: Kapitalets krav på omåttlig och hänsynslös förlängning av arbetsdagen blev först tillfredsställd i de industrigrenar, som har revolutionerats genom användningen av vattenkraft, ånga och maskiner, de verksamhetsområden, som först har omdanats av de moderna produktionsmetoderna, nämligen bomulls-, ylle-, linne-, sidenspinnerierna och -väverierna. Det förändrade materiella produktionssättet och producenternas motsvarande förändrade sociala förhållanden[358*] åstadkom först omåttliga överdrifter och därefter som sin motsats den samhällskontroll, som lagligen inskränker, reglerar och normaliserar arbetsdagen och dess pauser. Under första hälften av 19:e århundradet framträder därför denna kontroll endast som undantagslagstiftning.[359*] Så snart den nya lagstiftningen hade erövrat det nya produktionssättets egentliga område, befanns det emellertid, att inte endast många andra produktionsgrenar hade blivit industrialiserade, utan även manufakturer med mer eller mindre föråldrade produktionsmetoder, såsom krukmakerier, glasbruk o.s.v. liksom gammalmodiga hantverk som bagerierna och t.o.m. det utspridda s.k. hemarbetet - spiksmide m.m.[360*] - sedan länge hade drabbats av kapitalistisk exploatering i lika hög grad som fabrikerna. Lagstiftningen tvingades därigenom efter hand att lägga bort sin undantagskaraktär eller, där den som i England tillämpar romersk kasuistik, att godtyckligt beteckna varje hus, där det arbetas, som en fabrik (factory).[361*]
För det andra: Historien om arbetsdagens reglering inom några produktionsområden, den ännu pågående kampen om denna reglering i andra bevisar påtagligt, att den enskilde arbetaren som "fri" försäljare av sin arbetskraft hjälplöst ligger under i förhållande till kapitalet, när den kapitalistiska produktionen har nått en viss mognad. Normalarbetsdagen är därför resultatet av en långvarig, mer eller mindre dold klasskamp mellan kapitalister och arbetare. Liksom kampen började inom den moderna industrin, så utspelas den först i dennas hemland, England.[362*] De engelska fabriksarbetarna var förkämpar inte endast för den engelska utan för den moderna arbetarrörelsen överhuvud, liksom deras teoretiker var de som började striden mot kapitalets teori.[363*] Fabriksfilosofen Ure betecknar det därför som den engelska arbetarrörelsens outplånliga skam, att den skrev "fabrikslagarnas slaveri" på sin fana i kampen mot kapitalet, som manligen stred för "arbetets fullständiga frihet".[364*]
Frankrike kommer långsamt traskande bakefter England. Fransmännen behövde februarirevolutionen för att få igenom 12-timmarslagen,[365*] som är betydligt mera bristfällig än den engelska förebilden. Men i alla fall vinner också den franska revolutionära metoden respekt för sina egenartade företräden. Revolutionen påtvingar med ett slag alla verkstäder och fabriker utan åtskillnad samma begränsning av arbetsdagen, medan den engelska lagstiftningen motvilligt ger efter för omständigheternas tryck än på en punkt, än på en annan, och är på god väg att skapa ett nytt juridiskt virrvarr.[366*] Å andra sidan stadgar den franska lagen principiellt, vad som i England har genomförts endast för barnens, ungdomarnas och kvinnornas del och som först helt nyligen har börjat krävas såsom allmän rätt.[367*]
I Förenta Staterna lamslogs varje självständig arbetarrörelse, så länge slaveriet härskade i en del av republiken. Arbetare med vitt skinn kan inte frigöra sig, där arbetare med svart skinn blir brännmärkta. Men på slaveriets grav sköt genast ett nytt liv upp. Strax efter inbördeskrigets slut kom 8-timmarsagitationen, som med Pacificjärnvägen spred sig från Atlanten till Stilla Oceanen, från Nya England till Kalifornien. Den allmänna arbetarkongressen i Baltimore [95] (augusti 1866) förklarar:
"Det första och största kravet i vår tid för att befria arbetet här i landet från det kapitalistiska slaveriet är genomförandet av en lag, som fastställer 8 timmar som normalarbetsdag i den amerikanska unionens alla stater. Vi har beslutat att uppbjuda all vår kraft för att uppnå detta hedersamma resultat."[368*]
Samtidigt (början av sept. 1866) gjorde "Internationella arbetarassociationens" kongress i Genève på förslag av generalrådet i London följande uttalande:
"Vi förklarar arbetsdagens begränsning som en förberedande betingelse, utan vilken alla andra strävanden efter frigörelse är dömda att misslyckas. Vi föreslår 8 arbetstimmar som arbetsdagens legala gräns." [96]
På så sätt bekräftar den arbetarrörelse, som instinktivt hade vuxit fram ur produktionsförhållandena själva på bägge sidor av Atlanten, ett uttalande av den engelske fabriksinspektören R. J. Saunders:
"Ytterligare åtgärder för att reformera samhället kan aldrig genomföras med någon som helst utsikt till framgång, om inte arbetsdagen först begränsas och den föreskrivna begränsningen strängt övervakas."[369*]
Man måste konstatera, att vår arbetare ser annorlunda ut, när han lämnar produktionsprocessen, än då han trädde in i den. På marknaden förhandlade han såsom ägare av varan arbetskraft med andra varuägare, den ene varuägaren gentemot den andre. Det avtal, som han ingick med kapitalisten om försäljning av sin arbetskraft, gav så att säga svart på vitt på att han är sin egen herre. Sedan handeln har avslutats, visar det sig att han i verkligheten inte var en fri man, att den tid för vilken det står honom fritt att sälja sin arbetskraft, är den tid för vilken han är tvungen att sälja den,[370*] att hans utsugare i själva verket inte släpper honom fri, "så länge det ännu finns en muskel, en sena, en droppe blod att exploatera".[371*] Till skydd mot "sina kvals orm" [97] måste arbetarna sluta sig samman och som klass framtvinga en statlig lag, en samhällelig barriär, som hindrar dem själva att genom frivilligt kontrakt med kapitalet sälja sig och sitt släkte till död och slaveri.[372*] I stället för den fina listan över "omistliga människorättigheter" kommer den lagliga begränsade arbetsdagens anspråkslösa Magna charta [98], som "äntligen klargör när den tid som arbetaren säljer är slut, och när den tid som tillhör honom själv börjar".[373*] Quantum mutatus ab illo! [99][CXIII*]
Liksom hittills skall vi i detta kapitel betrakta arbetskraftens värde, alltså den för arbetskraftens reproduktion eller underhåll nödvändiga delen av arbetsdagen, som en given, konstant storhet.
Under denna förutsättning kan man alltid, när man känner mervärdekvoten, också beräkna storleken av det mervärde som varje enskild arbetare levererar kapitalisten under en bestämd tid. Om t.ex. det nödvändiga arbetet är 6 timmar pr dag, motsvarande en guldmängd på 3 shillings eller 1 taler, så är 1 taler en arbetskrafts dagsvärde eller det värde som kapitalet utbetalar för att köpa en arbetskraft för en dag. Om vidare mervärdekvoten är 100 %, så frambringar detta variabla kapital på 1 taler ett mervärde på 1 taler, eller arbetaren levererar dagligen ett merarbete på 6 timmar.
Men det variabla kapitalet är totalvärdet av alla arbetskrafter som kapitalet samtidigt använder, uttryckt i pengar. Värdet av det tillskjutna variabla kapitalet är alltså likamed genomsnittsvärdet av en arbetskraft, multiplicerat med antalet använda arbetskrafter. Om arbetskraftens värde är givet, står alltså det variabla kapitalets storlek i direkt proportion till antalet samtidigt sysselsatta arbetare. Om dagsvärdet av en arbetskraft är = 1 taler, så måste man alltså satsa ett kapital på 100 taler för att dagligen exploatera 100 arbetskrafter, ett kapital på n taler för att dagligen utnyttja n arbetskrafter.
Likaså: producerar ett variabelt kapital på 1 taler, som är arbetskraftens dagsvärde, ett dagligt mervärde på 1 taler, så frambringar ett variabelt kapital på 100 taler ett dagligt mervärde på 100 taler, och ett variabelt kapital på n taler producerar då ett dagligt mervärde på 1 taler multiplicerat med n. Mängden av det producerade mervärdet är alltså likamed det mervärde, som den enskilde arbetarens arbetsdag producerar, multiplicerat med antalet använda arbetare. Men då den mervärdemängd, som den enskilde arbetaren frambringar, bestämmes av mervärdekvoten, när arbetskraftens värde är givet, så följer härav denna första lag: Mängden av det producerade mervärdet är likamed det tillskjutna variabla kapitalet, multiplicerat med mervärdekvoten. Mervärdemängden bestämmes alltså av det antal arbetskrafter, som samma kapitalist samtidigt exploaterar, och den enskilda arbetskraftens exploateringsgrad.[CXIV*]
Om vi alltså kallar mervärdemängden M, det av den enskilde arbetaren pr dag i genomsnitt levererade mervärdet m, det för inköp av den enskilda arbetskraften dagligen satsade variabla kapitalet v, totalsumman variabelt kapital V, värdet av en genomsnittsarbetskraft k, dess exploateringsgrad
| a' | ( | merarbete | ) | |
| och antalet använda arbetare n, så får vi: | ||||
| a | nödvändigt arbete |
| { | m/v × V | |
| M = | ||
| k × a'/a × n [373a*] |
Vi förutsätter alltjämt, inte bara att värdet av en genomsnittsarbetskraft är konstant, utan också att de arbetare, som en kapitalist använder, omräknas till genomsnittsarbetare. Det finns undantagsfall, då det producerade mervärdet inte växer i proportion till antalet exploaterade arbetare, men då är inte heller arbetskraftens värde konstant.
Vid produktionen av en bestämd mängd mervärde kan därför en faktors minskning ersättas genom en annan faktors tillväxt. Om det variabla kapitalet minskar, medan mervärdekvoten samtidigt ökar i samma proportion, så förblir det producerade mervärdet oförändrat. Om kapitalisten enligt våra tidigare antaganden måste utbetala 100 taler för att dagligen exploatera 100 arbetare, och om mervärdekvoten är 50 %, så frambringar detta variabla kapital på 100 taler ett mervärde på 50 taler eller 100 × 3 arbetstimmar. Om mervärdekvoten fördubblas eller arbetsdagen förlänges från 6 till 12 timmar i stället för från 6 till 9 timmar, så producerar ett hälften så stort variabelt kapital, eller 50 taler, också ett mervärde på 50 taler eller 50 × 6 arbetstimmar. Minskningen av det variabla kapitalet kompenseras alltså genom en motsvarande ökning av arbetskraftens exploateringsgrad, eller minskningen av antalet sysselsatta arbetare kompenseras genom en motsvarande förlängning av arbetsdagen. Inom vissa gränser är därför det mervärde, som kapitalet kan avpressa arbetaren, oberoende av antalet arbetare.[374*] Å andra sidan förblir mervärdemängden oförändrad, även om mervärdekvoten minskar, när det variabla kapitalet eller antalet sysselsatta arbetare ökar i motsvarande grad. Det finns emellertid bestämda gränser för möjligheten att kompensera en minskning av arbetarantalet eller det variabla kapitalets storlek genom att öka mervärdekvoten eller förlänga arbetsdagen. Vilket värde arbetskraften än har, om den för arbetarens underhåll nödvändiga arbetstiden utgör 2 eller 10 timmar, så måste det totalvärde, som en arbetare dag för dag kan producera, alltid vara mindre än det värde, som motsvarar 24 arbetstimmar, alltid mindre än 12 sh. eller 4 taler, när 4 taler är 24 i pengar uttryckta arbetstimmar. Om vi alltjämt antar, att 6 arbetstimmar är nödvändiga för att underhålla arbetskraften eller för att ersätta det värde, som utbetalades vid inköpet av arbetskraften, så producerar ett variabelt kapital på 500 taler, som använder 500 arbetare med en mervärdekvot på 100 % eller med 12 timmars arbetsdag, dagligen ett mervärde på 500 taler eller 6 × 500 arbetstimmar. Ett kapital på 100 taler, som dagligen använder 100 arbetare med en mervärdekvot på 200 % eller med 18 timmars arbetsdag, frambringar ett mervärde på endast 200 taler eller 12 × 100 arbetstimmar. Och det samlade värde som det producerar och som är likamed det variabla kapitalet plus mervärdet, kan dag för dag aldrig komma upp till en summa på 400 taler eller 24 × 100 arbetstimmar. Den absoluta gränsen för den genomsnittliga arbetsdagen, som av naturliga skäl alltid är mindre än 24 timmar, sätter en absolut gräns för möjligheten att ersätta minskande variabelt kapital med högre mervärdekvot eller att kompensera en minskning av antalet exploaterade arbetare genom ökning av arbetskraftens exploateringsgrad. Denna självklara andra lag är viktig som förklaring till många förhållanden, som beror på tendenser hos kapitalet som vi senare skall undersöka: dess tendens att så långt som möjligt inskränka antalet arbetare eller den variabla beståndsdel av kapitalet, som användes för inköp av arbetskraft, i motsats till dess andra tendens att producera så mycket mervärde som möjligt. Ökar däremot antalet använda arbetskrafter eller det variabla kapitalets storlek, men inte i samma grad som mervärdekvoten sjunker, så minskar mängden producerat mervärde.
En tredje lag uppkommer därav, att mängden av det mervärde som produceras bestämmes av mervärdekvoten och det variabla kapitalets storlek. Om mervärdekvoten eller arbetskraftens exploateringsgrad och arbetskraftens värde eller den nödvändiga arbetstidens längd är givna storheter, så är det självklart, att ju större det variabla kapitalet är, desto större mängd värde och mervärde kommer att produceras. Om både gränsen för arbetsdagen och gränsen för den nödvändiga arbetstiden är givna, är det uppenbart, att den mängd värde och mervärde som den enskilde kapitalisten producerar uteslutande är beroende av den mängd arbete, som han sätter i rörelse. Men under de givna förutsättningarna beror detta på arbetskraftens mängd eller det antal arbetare, som blir exploaterade, och detta antal bestämmes i sin tur av hur mycket variabelt kapital som han satsat. Om mervärdekvoten och arbetskraftens värde är givna, förändras mängden av det producerade mervärdet i direkt proportion till storleken av det satsade variabla kapitalet. Nu vet vi emellertid, att kapitalisten delar sitt kapital i två delar. En del lägger han ned i produktionsmedel. Detta är den konstanta delen av hans kapital. Den andra delen omsätter han i levande arbetskraft. Den delen utgör hans variabla kapital. På basis av samma produktionssätt förekommer i olika produktionsgrenar olika fördelning av kapitalet i konstanta och variabla beståndsdelar. Inom samma produktionsgren växlar detta förhållande med produktionsprocessens växlande tekniska grundval och samhälleliga kombination. Men den nyss uppställda lagen beröres inte av det förhållande, vari ett givet kapital delas i konstant och variabel del; det är likgiltigt om dessa bägge delar förhåller sig till varandra som 1:2, 1:10 eller 1:x, då värdet av det konstanta kapitalet enligt den tidigare analysen visserligen återuppträder i produktvärdet men inte ingår i den nybildade värdeprodukten. För att använda 1.000 spinneriarbetare behövs naturligtvis mera råvaror, flera spindlar o.s.v. än för att använda 100 arbetare. Men värdet av dessa produktionsmedel må; minska, öka eller förbli konstant, vara stort eller litet, så förblir det ändå utan inflytande på den värdeskapande process, som de verksamma arbetskrafterna utför. Den lag, som vi här ovan har påvisat, får alltså denna form: Vid givet värde och lika exploateringsgrad av arbetskraften förhåller sig de av olika kapital producerade mängderna värde och mervärde direkt som storleken av dessa kapitals variabla beståndsdelar, d.v.s. deras i levande arbetskraft omsatta delar.
Denna lag motsäger uppenbarligen all erfarenhet, som grundas på omedelbar iakttagelse. Var och en vet, att en bomullsfabrikant, som beräknar sin profit i procent av totalkapitalet, använder relativt mycket konstant och litet variabelt kapital, och att han dock inte får mindre profit eller mindre mervärde än en bagarmästare, som använder relativt mycket variabelt och litet konstant kapital. För att förklara denna skenbara motsägelse behöver man många mellanled, liksom man i den elementära algebran måste införa många mellanled för att visa, att 0/0 kan representera en verklig storhet. Utan att någonsin klart formulera den hänger dock den klassiska ekonomin instinktivt fast vid denna lag, emedan den är en nödvändig konsekvens av värdelagen. Den försöker komma ifrån den skenbara motsättningen mellan lagen och de yttre företeelserna genom överdrivna abstraktioner. Vi skall senare se,[375*] hur Ricardos skola har snavat på denna stötesten. Vulgärekonomin, som "verkligen inte heller har lärt något" [100], håller här liksom alltid fast vid företeelsens sken i stället för dess lag. I motsats till Spinoza tror man, att "okunnighet är tillräcklig grund" [101].
Det arbete, som ett samhälles totalkapital dagligen sätter i rörelse, kan betraktas som en enda arbetsdag. Om t.ex. antalet arbetare är 1 miljon och varje arbetares genomsnittliga arbetsdag 10 timmar, så består den samhälleliga arbetsdagen av 10 miljoner timmar. Är denna arbetsdags längd given, dess gränser må sedan vara dragna enligt fysiska eller sociala grunder, så kan mervärdemängden ökas endast genom ökning av arbetarantalet, d.v.s. arbetarbefolkningen. Befolkningens tillväxt bildar här den matematiska gränsen för det mervärde, som samhällets totalkapital kan frambringa. Om å andra sidan befolkningens storlek är given, bildas denna gräns av den yttersta möjligheten att förlänga arbetsdagen.[376*] Följande kapitel skall visa, att denna lag endast gäller för den hittills behandlade formen av mervärde.
Vår undersökning hittills av mervärdets produktion har visat, att inte vilken penningsumma eller värdesumma som helst kan förvandlas till kapital. För att denna förvandling skall äga rum, måste den enskilde penning- eller varuägaren ha ett bestämt minimum pengar eller bytesvärden till sitt förfogande. Minimum av variabelt kapital är kostnaden för en enstaka arbetskraft, som året runt dagligen användes för att producera mervärde. Om denne arbetare vore i besittning av egna produktionsmedel och nöjde sig med att leva som arbetare, så behövde han endast arbeta den tid, som vore nödvändig för att reproducera hans arbetskraft, låt oss säga 8 timmar pr dag. Han skulle då endast behöva produktionsmedel för 8 arbetstimmar. Kapitalisten däremot, som låter honom utföra exempelvis 4 timmars merarbete utom dessa 8 timmar, behöver en större penningsumma för att anskaffa ytterligare produktionsmedel. Enligt vårt antagande måste han emellertid använda två arbetare redan för att kunna leva av det dagligen erhållna mervärdet på samma nivå som en arbetare, d.v.s. kunna tillfredsställa sina nödvändiga behov. I detta fall vore syftet med hans produktion endast att skaffa sig sitt uppehälle, inte att öka sin rikedom, och detta sistnämnda är förutsättningen för den kapitalistiska produktionen. Endast för att kunna leva dubbelt så gott som en vanlig arbetare och samtidigt förvandla hälften av det producerade mervärdet till kapital måste han 8-dubbla antalet arbetare liksom även minimum av det satsade kapitalet. Visserligen kan han själv direkt lägga hand vid produktionsprocessen på samma sätt som arbetarna, men då är han bara ett mellanting mellan kapitalist och arbetare, en "småföretagare". Så snart den kapitalistiska produktionen nått en viss utvecklingsgrad, är det nödvändigt, att kapitalisten kan använda hela den tid han fungerar som kapitalist, d.v.s. som personifierat kapital, för att tillägna sig och därmed också kontrollera främmande arbete samt försälja detta arbetes produkter.[377*] Hantverksmästarens förvandling till kapitalist sökte medeltidens skråväsen förhindra genom drastiska inskränkningar i det arbetarantal, som en enskild mästare fick sysselsätta. Penning- och varuägaren förvandlas verkligen till kapitalist, först då den i produktionen satsade minimisumman ligger högt över det medeltida maximum. Här, liksom i naturvetenskapen, hävdar den av Hegel i hans "Logik" upptäckta lagen sin riktighet, att rent kvantitativa förändringar på en viss punkt slår om i kvalitativa olikheter.[377a*]
Storleken av den värdesumma, som den enskilde penning- eller varuägaren måste förfoga över för att kunna framträda som kapitalist, växlar på olika utvecklingsstadier av den kapitalistiska produktionen, och i ett givet utvecklingsstadium växlar den även inom olika produktionsområden, beroende på deras speciella tekniska betingelser. Vissa produktionsgrenar kräver redan i begynnelsen av den kapitalistiska produktionen ett minimum av kapital, som ingen enskild person är i besittning av. Detta medför, dels att statliga subsidier beviljas enskilda, såsom i Frankrike på Colberts tid och i många tyska stater in i vår tid, dels att handelskompanier bildas med lagligt monopol inom vissa industri- och handelsgrenar[378*] - de moderna aktiebolagens förelöpare.
*
Vi skall inte uppehålla oss vid detaljerna i de förändringar, som har berört förhållandet mellan kapitalist och lönarbetare under produktionsprocessens förlopp, alltså inte heller vid själva kapitalets vidare utveckling. Här må endast några få huvudpunkter betonas.
Inom produktionsprocessen utvecklades kapitalet till härskare över arbetet, d.v.s. över den verksamma arbetskraften eller arbetaren själv. Det personifierade kapitalet, kapitalisten, kontrollerar att arbetaren utför sitt arbete ordentligt och med vederbörlig grad av energi.
Kapitalet utvecklades vidare till ett tvångsförhållande, som tvingar arbetarklassen att utföra mera arbete, än dess egna anspråkslösa livsbehov nödvändiggör. Som förlagsman av andras arbetsamhet, som utsugare av merarbete och exploatör av arbetskraft överträffar det ifråga om energi, hänsynslöshet och driftighet alla tidigare produktionssystem, som baserats på direkt tvångsförhållande.
Kapitalet börjar med att lägga under sig arbetet med de tekniska betingelser, som historiskt föreligger. Produktionssättet förändras därför inte omedelbart. Produktionen av mervärde i den hittills behandlade formen, genom enkel förlängning av arbetsdagen, framträdde därför oberoende av varje förändring i själva produktionssättet. Den var inte mindre verksam i det gammalmodiga bageriet än i det moderna bomullsspinneriet.
När produktionsprocessen ses som en arbetsprocess, betraktar inte arbetaren produktionsmedlen som kapital utan som medel och material för sin egen ändamålsenliga, produktiva verksamhet. I ett garveri behandlar han t.ex. hudarna endast som sina arbetsföremål. Det är inte för kapitalisten han garvar dem. Saken blir helt annorlunda, så snart vi betraktar produktionsprocessen som en värdeskapande process. Produktionsmedlen förvandlas då genast till medel att insuga främmande arbete. Det är inte längre arbetaren, som använder produktionsmedlen, utan det är tvärtom produktionsmedlen, som använder arbetaren. I stället för att förbrukas av honom som materiella beståndsdelar i hans produktiva verksamhet förbrukar de honom som ett jäsämne i sin egen livsprocess, och kapitalets livsprocess består endast i dess verksamhet som självförökande värde. Smältugnar och fabrikslokaler, som vilar under natten och inte insuger något levande arbete, är "ren förlust" ("mere loss") för kapitalisten. Därför innebär smältugnar och fabrikslokaler ett "anspråk på nattarbete" av arbetskrafterna. Förvandlingen av pengarna till objektiva faktorer i produktionsprocessen, till produktionsmedel, förvandlar dessa till rättsanspråk och tvångskrav på främmande arbete och merarbete. Hur denna omkastning av förhållandet mellan dött och levande arbete, som är så typiskt för den kapitalistiska produktionen, förvrängningen av förhållandet mellan värde och värdeskapande kraft, avspeglas i kapitalistens medvetande, det får ännu ett exempel visa. Under den engelska fabrikantrevolten 1848-50 skrev "chefen för linne- och bomullsspinneriet i Paisley, firma Carlisle, Sons & Co., en av de äldsta och mest respektabla firmorna i västra Skottland, som grundades 1752 och i generation efter generation har stått under samma familjs ledning" - denne ytterst intelligente gentleman skrev alltså ett brev[379*] i "Glasgow Daily Mail" den 25 april 1849 under rubriken "Relaissystemet", där bl.a. följande groteskt naiva avsnitt återfinnes:
"Låt oss nu betrakta de olägenheter, som följer av att arbetstiden reduceras från 12 till 10 timmar ... De leder till de allra allvarligaste skador på fabrikanternas framtidsutsikter och egendom. Om han" (d.v.s. hans arbetare) "förut arbetade 12 timmar och arbetstiden nu begränsas till 10 timmar, så krymper varje 12-tal maskiner eller spindlar i hans företag ihop till 10 (then every 12 machines or spindles, in his establishment, shrink to 10), och om han ville sälja sin fabrik, så skulle de endast bli värderade som 10, så att alltså en sjättedel av varje fabriks värde i hela landet skulle gå förlorad."[380*]
I denna fäderneärvda kapitalhjärna från västra Skottland flyter värdet av produktionsmedel, spindlar o.s.v. till den grad ihop med deras egenskap som kapital, deras värdeförökande funktion eller deras uppgift att dagligen sluka en bestämd mängd främmande gratisarbete - att chefen för huset Carlisle & Co. i själva verket menar, att han, om han sålde sin fabrik, skulle ha betalt inte bara för spindlarnas värde utan också för deras utnyttjande till värdeökning, inte bara för det arbete som är nedlagt i dem och som är nödvändigt för produktion av samma slags spindlar, utan också för det merarbete som de hjälper till att dagligen pumpa ur de goda västskottarna i Paisley. Och just därför, menar han, skulle, om arbetsdagen förkortades två timmar, försäljningspriset på 12 spinnmaskiner krympa samman till priset på 10!
[173*] Not till franska upplagan: Ordet "process", som betecknar en utveckling, sedd i totalomfattningen av sina reella betingelser, har länge tillhört det vetenskapliga språket i hela Europa. I Frankrike infördes det först helt försiktigt i sin latinska form, processus. Sedan har det befriats från denna pedantiska förklädnad och införts i kemisk, fysiologisk och liknande litteratur samt i åtskilliga metafysiska arbeten. Det kommer till sist att bli helt naturaliserat. I dagligt tal användes ordet i sin juridiska betydelse av både fransmän och tyskar.
[173a*] "Jordens naturliga produkter, som förekommer i ringa mängder och helt oberoende av människans arbete, tycks oss vara givna av naturen i samma syfte, som då man ger en ung man ett litet kapital för att hjälpa honom in på flitens och framgångens väg." (James Steuart: "Principles of Political Economy", ed. Dublin 1770, vol. I, s. 116.)
[174*] "Förnuftet är lika listigt som mäktigt. Listen består överhuvud i den förmedlande verksamhet som låter tingen bearbeta varandra och påverka varandra enligt deras egen natur utan någon direkt inblandning i processen, medan den samtidigt endast fullbordar sitt eget ändamål." (Hegel: "Enzyklopädie, Erster Teil, Die Logik." Berlin 1840, s. 382.)
[175*] I den för övrigt undermåliga skriften "Théorie de l'Économie Politique" (Paris 1815) räknar Ganilh i polemik mot fysiokraterna fyndigt upp den långa raden av arbetsprocesser, som utgör förutsättning för det egentliga jordbruket.
[176*] I "Réflexions sur la Formation et la Distribution des Richesses" (1766, Oeuvres, ed. Daire, vol. I) redogör Turgot utmärkt för husdjurens betydelse för de äldsta kulturformerna.
[177*] Av alla varor har de egentliga lyxvarorna den minsta betydelsen för den teknologiska jämförelsen mellan olika produktionsepoker.
[177a*] Not till 2:a upplagan: Även om historieskrivningen hittills föga känner den materiella produktionens utveckling, alltså grundvalen för allt samhällsliv och därmed för all verklig historia, så har man åtminstone delat upp den förhistoriska tiden på grundval av naturvetenskapliga, inte s.k. historiska forskningar, efter verktygens och vapnens material i stenålder, bronsålder och järnålder.
[178*] Det verkar paradoxalt att kalla den fisk, som ännu inte är fångad, för ett produktionsmedel för fisket. Men ännu har ingen uppfunnit konsten att fånga fisk, där ingen fisk finns.
[179*] Denna definition av produktivt arbete har sin utgångspunkt i den enkla arbetsprocessen men är alldeles otillräcklig för den kapitalistiska produktionsprocessen.
[180*] Storch skiljer på egentligt råmaterial, "matière", och biämnen, "matériaux": [56] Cherbuliez betecknar biämnena som "matières instrumentales". [57]
[181*] Det är väl på denna högst logiska grund, som överste Torrens i vildens stenredskap upptäcker - ursprunget till kapitalet. "I den första sten vilden kastar på villebrådet, som han förföljer, i den första käpp han griper för att få ner frukt, som han inte når med händerna, ser vi hur ett föremål användes för tillägnande av ett annat, och vi upptäcker så - ursprunget till kapitalet." (R. Torrens: "An Essay on the Production of Wealth etc.", Edinburgh 1836, s. 70, 71.) Denna första käpp [på tyska Stock] är sannolikt också förklaringen till att stock på engelska betyder kapital.
[182*] "Produkterna är approprierade,[LV*] innan de förvandlas till kapital; denna förvandling utesluter inte appropriationen." (Cherbuliez: "Richesse ou Pauvreté", ed. Paris 1841, s. 54.) "Då proletären säljer sitt arbete för ett visst kvantum livsmedel (approvisionnement), avstår han helt från varje anspråk på produkten. Produktens appropriation förändras inte på något sätt av denna överenskommelse. Produkten tillhör uteslutande kapitalisten, som har tillhandahållit råvara och livsmedel. Detta är en sträng följd av appropriationens lag, vars grundprincip var raka motsatsen, nämligen varje arbetares uteslutande äganderätt till sin produkt." (Ibid., s. 58.) "Om arbetarna arbetar för lön, är kapitalisten ägare inte bara av kapitalet" (här menas produktionsmedlen) "utan även av arbetet. Om man, som är brukligt, innefattar arbetslönen i begreppet kapital, är det absurt att tala om arbetet skilt från kapitalet. Ordet kapital i denna mening innefattar både kapital och arbete." (James Mill: "Elements of Political Economy etc.", London 1821, s. 70, 71.)
[183*] "Inte endast det arbete, som omedelbart nedlägges på en vara, är av betydelse för dess värde, utan även det arbete som har nedlagts på redskap, verktyg och byggnader, som arbetet betjänar sig av." (Ricardo: a.a., s. 16.)
[184*] Siffrorna är här helt godtyckliga.
[185*] Detta är den grundläggande sats, varpå fysiokraternas lära vilar, att allt arbete med undantag av jordbruk är improduktivt, och denna sats kan inte rubbas av ekonomer - av facket. "Denna metod att till en vara överföra värdet av diverse andra varor (som t.ex. att i linneväven inräkna värdet av vävarens livsmedel) alltså så att säga hopa olika värden skikt på skikt på en varas värde, bringar detta att växa i motsvarande grad ... Uttrycket addition anger mycket träffande, hur arbetsprodukternas pris bildas; detta pris är endast summan av de förbrukade och sammanräknade värdena. Men att addera är inte att multiplicera." (Mercier de la Rivière: a.a., s. 599.)
[186*] Åren 1844-47 drog kapitalisterna bort en del av sitt kapital från produktiv verksamhet för att spekulera bort det i järnvägsaktier. Under det amerikanska inbördeskriget stängde de fabrikerna, kastade ut arbetarna på gatan och började spekulera på Liverpools bomullsbörs.
[187*] "Låt dig berömma, smycka och pynta ... Men den som mer eller bättre tar" (än han ger) "det är ocker och kallas icke tjänst utan skada mot sin nästa som när man stjäl eller rövar. Allt är icke tjänst och välgärning mot nästan, som kallas tjänst och välgärning. Ty en äktenskapsbrytare och äktenskapsbryterska göra varandra stor tjänst och välbehag. En ryttare gör en mordbrännare stor tjänst, som hjälper honom att röva på vägarna och bekriga land och folk. Papisterna göra de våra stor tjänst, som icke dränka, bränna, mörda, låta ruttna i fängelserna allihopa utan dock låta några leva och förjaga dem eller taga ifrån dem det de hava. Djävulen gör de sina stor omätlig tjänst ... Summa, världen är full av stor, förträfflig tjänst och välgärningar." (Martin Luther: "An die Pfarrherrn, wider den Wucher zu predigen etc.", Wittenberg 1540.) [49]
[188*] Jag anmärker härom i "Till kritiken av den politiska ekonomin" bl.a.: "Man förstår, vilken 'tjänst' begreppet 'tjänst' (service) måste göra ekonomer av typen J. B. Say och F. Bastiat."
[189*] Detta är en av de omständigheter, som fördyrar den produktion som grundas på slaveri. Arbetaren skiljer sig då, enligt de gamles träffande uttryck, bara som ett instrumentum vocale[LXIII*] från djuret som ett instrumentum semivocale[LXIV*] och det döda arbetsverktyget som instrumentum mutum.[LXV*] Men själv låter han både djur och arbetsverktyg märka, att han inte är deras like utan en människa. Han skaffar sig den självkänsla som skillnaden ger honom, genom att misshandla och förstora dem av hjärtans lust. Vid detta produktionssätt är det därför en ekonomisk princip att endast använda de grövsta och tyngsta arbetsverktyg, vilka just på grund av den ohanterliga klumpigheten är svåra att förstöra. Ända till inbördeskrigets utbrott fann man därför i slavstaterna vid Mexikanska viken plogar av gammalkinesisk konstruktion, som bökar upp jorden som svin eller mullvadar men inte klyver och vänder den. Jfr J. E. Cairnes: "The Slave Power", London 1862, s. 46 ff. I sin "Sea Board Slave States" berättar Olmsted bl.a.: "Man visade mig här redskap, som ingen förnuftig människa hos oss skulle plåga en lönarbetare med. Jag skulle tro, att redskapens klumpighet och tyngd försvårar arbetet med minst 10% mot vad som är vanligt hos oss. Men man har försäkrat mig, att slavarna använder redskapen på ett så vårdslöst och klumpigt sätt, att det inte skulle löna sig att skaffa dem lättare och smidigare verktyg, och att sådana redskap som vi alltid håller våra arbetare med och som vi finner att det lönar sig att använda, inte skulle hålla en enda dag i ett majsfält i Virginia - och detta trots att jorden här är lättare att bearbeta och mera fri från sten än vår. Då jag frågade, varför man i allmänhet använde mulåsnor i stället för hästar på farmerna, fick jag till svar, att den väsentligaste orsaken var, att hästarna inte tål den behandling som negrerna utsätter dem för. Negrerna hetsar dem eller slår dem fördärvade. Mulorna däremot tål prygel och oregelbunden utfodring utan att lida någon väsentlig skada, och de blir inte heller förkylda och sjuka, även om de vanvårdas eller överanstränges. Jag behöver för resten bara gå till fönstret i mitt rum för att få se kreaturen behandlas på ett sätt, som i nordstaterna skulle medföra, att nästan varenda farmare skulle jaga bort dylika arbetare på fläcken."
[190*] Skillnaden mellan kvalificerat och okvalificerat arbete, mellan "skilled" och "unskilled labour", beror delvis på rent självbedrägeri eller i varje fall på olikheter som för längesen upphört att ha någon verklig betydelse och endast lever kvar på grund av traditionell konvention, delvis också på den hjälplösa ställning vissa arbetsgrupper befinner sig i och som hindrar dem att tilltvinga sig värdet av sin arbetskraft. Tillfälliga omständigheter spelar därvid så stor roll, att samma slags arbete kan ha olika placering. Där t.ex. arbetarklassens fysiska kraft är försvagad och relativt uttömd, som i alla länder med utvecklad kapitalistisk produktion, intar i allmänhet tungt arbete, som kräver stor muskelkraft, en högre ställning än långt finare arbete, som sjunker ned till enkelt arbete. Så står t.ex. i England en bricklayers (murares) arbete högre än en damastarbetares. Å andra sidan räknas en fustian cutters (bomullssammetsskärares) som "enkelt arbete", fastän det kräver stor fysisk ansträngning och dessutom är mycket ohälsosamt. För övrigt skall man inte inbilla sig, att s.k. "skilled labour" utgör någon mera betydande del av nationalarbetet. Laing beräknar, att i England (och Wales) över 11 miljoner människor lever av enkelt arbete. Sedan han räknat bort 1 miljon aristokrater och 1½ miljon fattighjon, landstrykare, förbrytare, prostituerade o.s.v. från invånareantalet, som på hans tid utgjorde 18 miljoner, återstår en medelklass på 4.650.000, där mindre rentierer, tjänstemän, skriftställare, konstnärer, lärare o.s.v. är inräknade. För att få ihop dessa 42/3 miljoner räknar han till medelklassens arbetande del, utom bankirer och dylika, alla bättre betalda "fabriksarbetare"! Inte heller murarna saknas bland dessa "potentierade arbetare". Så får han då kvar de nämnda 11 miljonerna. (S. Laing: "National Distress etc.", London 1844.) "Den stora klass, som ingenting annat har att bjuda ut för sitt livsuppehälle än vanligt arbete, utgör den stora massan av folket." (James Mill i art. "Colony", "Supplement to the Encyclopedia Britannica", 1831.)
[191*] "När man talar om arbetet som värdemätare, menar man nödvändigtvis arbete av ett bestämt slag ... förhållandet mellan detta och andra arbeten är sedan lätt att bestämma." ("Outlines of Political Economy", London 1832, s. 22, 23.)
[192*] "Arbetet ger nyskapade ting i stället för de förintade." ("An Essay on the Political Economy of Nations", London 1821, s. 13.)
[193*] Det är här inte fråga om reparationer av arbetsmedel, maskiner, byggnader o.s.v. En maskin som repareras fungerar inte som arbetsmedel utan som arbetsmaterial. Det arbetas inte med hjälp av den, utan den blir själv bearbetad för att få bruksvärdet återställt. Sådana reparationsarbeten kan man i studiesyfte alltid tänka sig inneslutna i det arbete, som behövs för produktion av arbetsmedel. I texten handlar det om den förslitning som ingen doktor kan kurera och som småningom leder till döden, om "det slags utnötning som inte tid efter annan kan repareras och som slutligen gör t.ex. en kniv sådan, att skärsliparen inte längre finner den värd att slipas". I texten har vi sett, att en maskin helt ingår i varje enskild arbetsprocess men endast delvis i den samtidiga värdeökningsprocessen (Verwertung). Därav kan följande begreppsförvirring bedömas: "Ricardo talar om den arbetsmängd, som förbrukas vid byggande av en strumpstickningsmaskin", som innesluten i värdet av ett par strumpor. "Men hela det arbete, som har framställt varje par strumpor ... inbegriper maskinarbetarens hela arbete, inte bara en del; ty en maskin producerar många par, men inte ett enda par hade kunnat produceras utan hela maskinen." ("Observations on certain verbal disputes in Political Economy, particularly relating to Value, and to Demand and Supply", London 1821, s. 54.) Författaren, en ogement självbelåten "wiseacre",[LXVI*] har i sin förvirring och därmed också i sin polemik endast rätt i så måtto, att varken Ricardo eller någon annan ekonom, före eller efter honom, noga har skilt på arbetets båda sidor, ännu mindre analyserat deras olika roll i värdebildningen.
[194*] Man förstår därav, hur klumpig och banal J. B. Say är, när han vill härleda mervärdet (ränta, profit, jordränta) ur de "services productifs",[LXIX*] som produktionsmedlen, jord, verktyg, material etc., presterar genom sina bruksvärden i arbetsprocessen. Herr Wilhelm Roscher, som sällan avstår från att fästa sina apologetiska snilleblixtar på papperet, utbrister: "Mycket riktigt anmärker J. B. Say ('Traité', vol. I, kap. 4), att det i en oljekvarn efter avdrag för alla kostnader frambragta värdet dock är något nytt, väsentligen skilt från det arbete, som skapat själva oljeslageriet." (a.a., s. 82, not.) Mycket riktigt! Den i oljeslageriet producerade oljan är något mycket annorlunda än det arbete byggandet av oljeslageriet kostat. Och med "värde" menar herr Roscher sådant som "olja", då "olja" har värde, medan "i naturen" finns bergolja, om också relativt inte "så mycket", varpå väl hans andra anmärkning hänsyftar: "Bytesvärden frambringar den" (naturen!) "nästan inte alls." Herr Roschers natur erinrar om den dåraktiga jungfrun, som erkände, att hon hade ett barn, men att det "var så litet." Samme "lärde" ("savant sérieux")[LXX*] anmärker också vid nyssnämnda tillfälle: "Ricardos skola plägar också subsumera kapitalet under begreppet arbete som 'uppsparat arbete'. Detta är oskickligt (!) emedan (!) ju (!) kapitalägaren (!) dock (!) gjort mer (!) än blotta (?!) frambringandet (?) och (??) uppehållandet av densamma (av vad?); just (?!?) avhållsamheten från egen förbrukning, för vilket han till exempel (!!) fordrar ränta." (ibid.) Hur "skicklig"! är inte denna "anatomisk-fysiologiska metod" för den politiska ekonomin, som av blotta "fordrandet" ändå utvecklar "värde".
[194a*] "Av alla hjälpmedel i jordbruket ... är bonden mest hänvisad till den mänskliga arbetskraften för att få tillbaka sitt kapital. De båda andra - dragdjur och ... kärror, plogar, spadar o.s.v. - är värdelösa utan en viss mängd av den förra." (Edmund Burke: "Thoughts and Details on Scarcity, originally presented to the Right Hon. W. Pitt in the Month of November 1795". ed. London 1800, s. 10.)
[195*] En fabrikant, vars spinneri sysselsätter 800 arbetare och pr vecka i medeltal förbrukar 150 balar ostindiskt eller omkring 130 balar amerikansk bomull, skriver i "Times" den 26 nov. 1862 och jämrar sig inför allmänheten över de årliga omkostnader som drabbar honom, när hans fabrik står stilla. Han beräknar dem till 6.000 p.st. Bland dessa omkostnader finns många, som här inte angår oss, såsom jordränta, skatter, försäkringspremier, löner till årsanställda, direktör, bokhållare, ingenjör o.s.v. Men dessutom beräknar han för 150 p.st. kol för att hålla fabriken uppvärmd och vid behov sätta igång ångmaskinen, dessutom löner till arbetare, som genom tillfälligt arbete håller maskineriet i stånd. Slutligen 1.200 p.st. för värdeminskning på maskineriet, då "väder och vind och förstörelsens naturlagar inte inställer sina verkningar, för att ångmaskinen inställer sin rörelse". Han betonar särskilt, att denna summa är så lågt tilltagen, emedan maskineriet redan befinner sig i ett mycket slitet skick.
[196*] "Produktiv konsumtion: då konsumtionen av en vara utgör en del av produktionsprocessen ... I dessa fall konsumeras inget värde." (S. P, Newman: a.a., s. 296.)
[197*] I en nordamerikansk lärobok, som kanske har utgått i 20 upplagor, läser man: "Det är likgiltigt, i vilka former kapitalet uppträder." Efter en pratsjuk uppräkning av alla möjliga beståndsdelar i produktionen heter det till slut: "De olika slags mat, kläder och husrum, som är nödvändiga för människornas liv och bekvämlighet, förändras också. De förbrukas, allteftersom tiden går, och deras värde framträder på nytt i den kraft som de ger kropp och själ och frambringar så nytt kapital till ny användning i produktionsprocessen." (F. Wayland: a.a., s. 31, 32.) Bortsett från alla andra underligheter, så är det t.ex. inte brödets pris som återuppstår i den förnyade kraften, utan i stället dess näringsvärde. Det som däremot återuppstår som denna krafts värde, är inte näringsmedlen utan näringsmedlens värde. Samma livsmedel producerar lika mycket muskler, ben o.s.v., även om priset sjunker till hälften, alltså samma arbetskraft men inte arbetskraft av samma värde. Förvandlingen av "värde" till "kraft" och hela den fariseiska oklarheten i framställningen döljer det visserligen fåfänga försöket att bevisa, att mervärde kan uppkomma genom att tillskjutna värden återuppstår i produktens värde.
[198*] "Alla produkter av ett bestämt slag bildar egentligen endast en massa, vars pris bestämmes i allmänhet och utan hänsyn till de närmare omständigheterna i varje enskilt fall." (Le Trosne: a.a., s. 893.)
[198a*] "Om vi räknar värdet av det fasta kapitalet som en del av det satsade kapitalet, så måste vi räkna värdet av den del av det fasta kapitalet, som återstår vid årets slut, som en del av årsinkomsten." (Malthus: "Principles of Political Economy", 2 ed., London 1836, s. 269.)
[199*] Not till 2:a upplagan: Det är självklart, som Lucretius säger: "nil posse creari de nihilo." Av intet blir intet. [61] "Värdeskapande" är att omsätta arbetskraft i arbete. Arbetskraften å sin sida är framförallt natursubstans, som blivit omsatt i den mänskliga organismen.
[200*] På samma sätt som engelsmännen begagnar "rate of profits", "rate of interest" o.s.v. I tredje boken skall visas, att profitkvoten är lätt att förstå, då man känner lagarna för mervärdet. På den motsatta vägen begriper man ni l'un, ni l'autre.[LXXI*]
[200a*] [Not till 3:e upplagan: Författaren använder här det gängse ekonomiska språket. Man bör komma ihåg, att det å sid. 137[LXXII*] påvisats, att det inte är kapitalisten som ger arbetaren förskott, utan tvärtom arbetaren som ger kapitalisten förskott. - FE]
[201*] Vi har hittills i denna skrift använt "nödvändig arbetstid" som beteckning för den arbetstid, som överhuvud är samhälleligt nödvändig för en varas produktion. I fortsättningen använder vi termen även för den arbetstid, som är nödvändig för den specifika varan arbetskraft. Att använda samma facktermer i olika betydelser är vanskligt men kan inte helt undvikas i någon vetenskap. Man kan t.ex. jämföra den högre och den lägre matematiken.
[202*] Med en Gottscheds verkliga skarpsinne [62] upptäcker herr Wilhelm Thukydides Roscher [63], att mervärde eller merprodukt och den därmed förbundna ackumulationen nu för tiden uppkommer på grund av kapitalistens "sparsamhet", som denne i gengäld "begär t.ex. ränta" för, medan däremot "på de lägsta kulturstadierna ... de svagare tvingades till sparsamhet av de starkare". ("Die Grundlagen der Nationalökonomie", 3 uppl. 1858, s. 82, 78.) Tvingades de svagare att spara på arbete? Eller på ännu inte framställda produkter? Vid sidan av verklig okunnighet tvingas också Roscher et consortes av fruktan för följderna av en samvetsgrann vetenskaplig analys av värde och mervärde och av risken för resultat, som kunde reta överheten, att förvränga kapitalisternas mer eller mindre plausibla rättfärdigande av att de tillägnar sig det redan skapade mervärdet, till en av grunderna för mervärdets uppkomst.
[202a*] Not till 2:a upplagan: Ehuru ett exakt uttryck för arbetskraftens exploateringsgrad, är mervärdekvoten inget uttryck för exploateringens absoluta storlek. Om t.ex. nödvändigt arbete är = 5 timmar och merarbete = 5 timmar, är exploateringsgraden = 100%. Men om det nödvändiga arbetet är = 6 timmar och merarbetet = 6 timmar, så förblir exploateringsgraden oförändrat 100%, medan exploateringens storlek ökar med 20%, från 5 till 6 timmar.
[203*] Not till 2:a upplagan: Det i första upplagan återgivna exemplet från ett spinneri för år 1860 innehöll en del felaktiga uppgifter. De exakta data, som var angivna i texten, hade lämnats mig av en fabrikant i Manchester. - Det är att märka, att i England beräknades den gamla hästkraften efter cylinderns diameter, medan den nya beräknas efter den verkliga kraft som indikatorn utvisar.
[203a*] Beräkningarna är endast avsedda som illustration. Det förutsättes nämligen, att priserna är lika med värdena. I bok III skall vi se, att ett sådant likhetsförhållande inte kan uppställas på detta enkla sätt, inte ens när det gäller genomsnittspriserna.
[204*] Senior i ovan anförda skrift, s. 12, 13. Vi går inte in på de många kuriositeter, som saknar betydelse för vårt ändamål, som t.ex. påståendet att fabrikanterna räknar ersättningen för maskineriets slitage, alltså en kapitalbeståndsdel, till vinsten, brutto eller netto, smutsig eller ren. Inte heller på sifferuppgifternas riktighet eller falskhet. Att de inte är mer värda än den s.k. "analysen", bevisade Leonard Horner i "A Letter to Mr Senior etc.", London 1837. Horner, en av medlemmarna i kommissionen för undersökning av fabriksförhållandena 1833 och fabriksinspektör, i själva verket fabrikscensor, till 1859, har gjort den engelska arbetarklassen ovärderliga tjänster. Han förde en livslång kamp, inte endast mot de förbittrade fabrikanterna utan även mot regeringen, som ansåg det vara betydligt viktigare att räkna fabriksherrarnas röster i underhuset än arbetarnas arbetstimmar i fabriken.
Tillägg till not 32. Seniors framställning är virrig, alldeles bortsett från innehållets falskhet. Vad han egentligen ville säga, är detta: Fabrikanten sysselsätter arbetarna dagligen 11½ eller 23/2 timmar. Liksom varje arbetsdag består även årsarbetet av 11½ eller 23/2 timmar (gånger antalet arbetsdagar under året). Under denna förutsättning producerar de 23/2 arbetstimmarna årsprodukten av 115.000 p.st., 1/2 arbetstimme producerar 1/23 × 115.000 p.st., 20/2 arbetstimmar producerar 20/23 × 115.000 p.st. = 100.000 p.st., d.v.s. de ersätter endast det satsade kapitalet. Återstår 3/2 arbetstimmar, som producerar 3/23 × 115.000= 15.000 p.st., d.v.s. bruttovinsten. Av dessa 3/2 arbetstimmar producerar 1/2 arbetstimme 1/23 × 115.000 p.st. = 5.000 p.st., d.v.s. den producerar endast ersättning för slitage av fabrik och maskineri. De sista två halva arbetstimmarna, d.v.s. den sista arbetstimmen, producerar 2/23 × 115.000 p.st., d.v.s. nettoprofiten. I texten förvandlar Senior de sista 2/23 av produkten till delar av själva arbetsdagen.
[204a*] Senior bevisade, att fabrikanternas nettovinst, den engelska bomullsindustrins existens och Englands ställning på världsmarknaden hängde på "den sista arbetstimmen". Dr Andrew Ure [67] bevisade till på köpet, att fabriksbarn och ungdomar under 18 år riskerar sin själs salighet genom lättja och laster, om man inte dagligen under 12 timmar stänger in dem i fabrikslokalernas varma och rena moralluft utan släpper ut dem en timme tidigare i den förhärdade och lättsinniga yttervärlden. Från år 1848 är fabriksinspektörerna outtröttliga att i sina halvårsrapporter gyckla med fabrikanterna för "den sista timmen", "ödestimmen". Så säger Mr Howell i sin fabriksrapport den 31 maj 1855: "Om följande skarpsinniga beräkning" (han citerar Senior) "vore riktig, så skulle varenda bomullsfabrik i hela riket ha gått med förlust sedan 1850." ("Reports of the Inspection of Factories for the half year ending 30th April 1855", s. 19, 20.) Då lagen om 10-timmarsdag år 1848 behandlades i parlamentet, tvingade fabrikanterna några enkla arbetare i de linspinnerier, som ligger spridda på landsbygden mellan grevskapen Dorset och Somerset, att sända in en motpetition, i vilken det bl.a. heter: "Petitionärerna anser som föräldrar, att ytterligare en ledig timme inte kan leda till något annat än att demoralisera deras barn, ty sysslolöshet är alla lasters moder." Härtill anmärker fabriksrapporten av den 31 okt. 1848: "Luften i linspinnerierna, där barnen till dessa dygdiga och kärleksfulla föräldrar arbetar, är så bemängd med otaliga stoft- och fiberpartiklar från råmaterialet, att det är ytterst obehagligt att tillbringa ens 10 minuter i spinnsalarna. Man har en pinsam förnimmelse av att ögon, öron, näsa och mun genast fylles med moln av lindamm, som det är omöjligt att undslippa. Själva arbetet kräver rastlös energi och påpasslighet och en aldrig slappnande uppmärksamhet på grund av maskinernas höga hastighet, och det verkar ganska hårt, när föräldrarna använder uttryck som 'lättjefullhet' om sina egna barn, vilka i 10 hela timmar, måltider frånräknade, är fastkedjade vid ett dylikt arbete i en sådan luft ... Dessa barn har längre arbetsdag än bonddrängarna i grannbyarna ... Sådant hjärtlöst vrövel om 'lättja och laster' måste brännmärkas som rent struntprat och skamlöst hyckleri ... Allmänheten, som för ungefär tolv år sedan häpnade över den säkerhet, med vilken man offentligt, på fullaste allvar och med den högsta auktoritetens sanktion proklamerade, att fabrikantens hela nettovinst skapas under den 'sista arbetstimmen', och att hela nettovinsten alltså skulle försvinna, om arbetsdagen förkortades med en timme - denna allmänhet, säger vi, skall knappast tro sina egna ögon, när den nu ser, att upptäckten av "den sista timmens" förträffliga egenskaper numera har förbättrats, så att denna sista timme nu innefattar inte bara 'profiten' utan också 'moralen'; alltså, om barnens arbetsdag förkortas till 10 timmar, så går deras moral tillspillo samtidigt med fabrikanternas profit, eftersom bägge delarna är beroende av denna sista ödestimme." ("Reports of Insp. of Fact. for 31st Oct. 1848", s. 101.) Samma fabriksrapport ger sedan exempel på dessa herrar fabrikanters "moral" och "dygd", om de smygvägar, knep, lockelser, hotelser och falska uppgifter, som de använde för att få dessa petitioner undertecknade av några förkomna arbetare och sedan låta dem gälla inför parlamentet som petitioner från en hel industrigren eller från ett helt grevskap. - Det är synnerligen karakteristiskt för den s.k. ekonomiska vetenskapens nivå, att varken Senior själv, som senare till sin heder energiskt understödde fabrikslagarna, eller hans tidigare eller senare vedersakare förstod att påvisa det felaktiga i det resonemang, som ledde till denna "originella upptäckt". De hänvisade till den praktiska erfarenheten. Men varför och huru förblev ett mysterium.
[205*] Emellertid hade herr professorn dock haft något utbyte av sitt besök i Manchester! I "Letters on the Factory Act" hänger hela nettovinsten, "profit" och "ränta" och t.o.m. "något mer" på en obetalad arbetstimme! Ett år tidigare hade han skrivit "Outlines of Political Economy", avsedd för Oxfordstudenterna och de bildade filistrarna, och i denna skrift hade han i polemik mot Ricardos värdebestämning genom arbetstiden "upptäckt", att profiten härstammar från kapitalistens arbete och räntan från hans asketiska livsföring, hans "abstinens". Själva klyschan var gammal men glosan "abstinens" ny. Herr Roscher förtyskade den fullt riktigt till "Enthaltung" (avhållsamhet). Hans med latinet mindre förtrogna landsmän, Wirtar, Schulzar och andra micklar, har förvanskat den till "Entsagung" (försakelse).
[206*] "För en man med ett kapital på 20.000 p.st., vars profit årligen uppgår till 2.000 p.st., skulle det vara fullkomligt likgiltigt om hans kapital sysselsätter 100 eller 1.000 arbetare, om de producerade varorna säljes för 10.000 eller 20.000 p.st., förutsatt att hans profit inte understiger 2.000 p.st. Är inte en nations verkliga intresse precis detsamma? Under förutsättning att dess verkliga nettoinkomster, dess räntor och profiter förblir desamma, så spelar det inte den minsta roll, om nationen består av 10 eller 12 miljoner invånare." (Ricardo: a.a., s. 416.) Långt före Ricardo gjorde merproduktens fanatiske försvarare Arthur Young, f.ö. en pratsjuk och kritiklös skriftställare, vars rykte står i omvänd proportion till hans förtjänst, bl.a. detta uttalande: "Till vilken nytta vore i ett modernt kungarike en hel provins av små självständiga bönder, som på gammalromerskt sätt odlade sin jord, om än aldrig så väl? Vilket ändamål skulle tjänas, utom det att producera människor (the mere purpose of breeding men), vilket i och för sig inte är något ändamål (is a most useless purpose). (Arthur Young: "Political Arithmetic etc.", London 1774, s. 47.)
Tillägg till not 34. Hopkins gör den riktiga anmärkningen: "Märklig är den starka böjelsen att framställa nettovinsten (net wealth) som fördelaktig för arbetarklassen. Därvid är det dock uppenbart, att denna inte är fördelaktig, emedan den är netto." (Th. Hopkins: "On rent of Land etc.", London 1823, s. 126.)
[207*] "En arbetsdag är en obestämd storhet, den kan vara kort eller lång." ("An Essay on Trade and Commerce, containing Observations on Taxation etc.", London 1770, s. 73.)
[208*] Detta spörsmål är oändligt viktigare än Sir Robert Peels berömda fråga till Birminghams handelskammare: "Vad är ett pund (sterling)?" - en fråga som endast kunde ställas emedan Peel var lika oklar över penningens väsen som "the little shilling men" [68] i Birmingham.
[209*] "Det är kapitalistens uppgift att med det satsade kapitalet ta ut största möjliga mängd arbete." (J. G. Courcelle-Seneuil: "Traité théorique et pratique des entreprises industrielies", 2 ed. Paris 1857, s. 62.)
[210*] "Förlusten av en arbetstimme pr dag är till oerhörd skada för en handelsstat." "Bland de arbetande fattiga i detta kungarike är konsumtionen av lyxartiklar mycket stor, i synnerhet bland fabrikspöbeln. Därvid förbrukar de också sin tid - det mest ödesdigra av allt slöseri." ("An Essay on Trade and Commerce etc.", London 1770, s. 47, 153.)
[211*] "Om den frie arbetaren vilar sig ett ögonblick, påstår den girige ekonomen, som följer honom med oroliga ögon, att det är stöld." (N. Linguet: "Théorie des Loix Civiles etc.", London 1767, del II, s. 466.)
[212*] Under den stora byggnadsarbetarstrejken i London 1860-61 för förkortning av arbetsdagen till 9 timmar offentliggjorde deras kommitté en förklaring, som delvis innehåller vår arbetares argument. Förklaringen anspelar inte utan ironi på att den mest profithungrige byggmästaren - en viss Sir M. Peto - hade rykte om sig att vara en from man. (Tillägg till 2:a upplagan: Samme Peto blev sedermera känd genom sin jättekonkurs.)
[213*] "De som arbetar ... underhåller i verkligheten både de pensionärer, som kallas de rika, och sig själva." (Edmund Burke: a.a., s. 2, 3.)
[214*] Niebuhr anmärker mycket naivt i sin "Römische Geschichte": "Man kan inte fördölja, att sådana verk som de etruskiska, vilka ännu i sina ruiner imponerar på oss, i små (!) stater förutsätter länsherrar och livegna." Med betydligt djupare insikt säger Sismondi, att Brysselspetsar förutsätter lönherrar och lönslavar.
[215*] "Man kan inte se dessa olyckliga (i guldgruvorna i Egypten, Etiopien och Arabien), "som inte ens håller sig rena eller kan täcka sin nakenhet, utan att beklaga deras jämmerliga öde. Ty där finns ingen vård och ingen skonsamhet för sjuka, bräckliga och gamla eller för kvinnlig svaghet. Alla måste fortsätta att arbeta, drivna av hugg och slag, tills döden gör slut på deras kval och elände." (Diodorus Siculus: "Historische Bibliothek", bok 3, kap. 13.)
[216*] Det efterföljande äger tillämpning på förhållandena i de rumänska provinserna, såsom de gestaltat sig före omvälvningen [55] efter Krimkriget.
[216a*] [Not till 3:e upplagan: Detta gäller även för Tyskland, speciellt för Preussen öster om Elbe. Under 15:e århundradet var den tyske bonden underkastad vissa prestationer i produkter och arbete men i övrigt nästan överallt, åtminstone i praktiken, en fri man. De tyska kolonisterna i Brandenburg, Pommern, Schlesien och Ostpreussen hade t.o.m. lagfäst frihet. Adelns seger i bondekriget gjorde slut på detta förhållande. Inte bara de besegrade sydtyska bönderna blev åter livegna. Redan från mitten av 16:e århundradet blev de ostpreussiska, brandenburgska, pommerska och schlesiska, snart därefter även de schleswig-holsteinska fria bönderna livegna. (Maurer: "Geschichte der Fronhöfe, der Bauernhöfe und der Hofverfassung in Deutschland", Erlangen 1862-63, bd IV. - Meitzen: "Der Boden und die landwirtschaftlichen Verhältnisse des preussischen Staates nach dem Gebietsumfange von 1866", Berlin 1873. - Hanssen: "Leibeigenschaft in Schleswig-Holstein.") - FE.] - Med den sistnämnda skriften menar väl Engels G. Hanssen: "Die Aufhebung der Leibeigenschaft und die Umgestaltung der gutsherlich bäuerlichen Verhältnisse überhaupt in den Herzogtümern Schleswig und Holstein", Petersburg 1861. - K.
[217*] Vidare detaljer finner man i É. Regnault: "Histoire politique et sociale des Principautés Danubiennes", Paris 1855.
[218*] "I allmänhet är det inom vissa gränser ett tecken på välbefinnande, när levande organismer överskrider sin arts medelmått. För människans vidkommande minskar kroppslängden, om hennes livsvillkor försämras av fysiska eller sociala orsaker. I alla europeiska länder, som har allmän värnplikt, har de vuxna männens genomsnittliga kroppslängd minskat och i övrigt deras duglighet för krigstjänst avtagit, sedan värnplikten infördes. Före revolutionen (1786) var minimilängden för infanterister i Frankrike 165 centimeter, 1818 (lag av d. 10 mars) 157, enligt lag av d. 21 mars 1832 156 centimeter; i genomsnitt blir i Frankrike mer än hälften kasserade på grund av otillräcklig kroppslängd eller andra fel. Militärmåttet var i Sachsen 1780 178 centimeter men är nu 155. I Preussen är det 157. Enligt uppgift i Bayerische Zeitung den 9 maj 1862 av dr Meyer framgår av ett nioårsgenomsnitt, att i Preussen av 1.000 inskrivna 716 är odugliga till militärtjänst, 317 på grund av otillräcklig kroppslängd och 399 på grund av någon skavank ... Berlin kunde år 1858 inte ställa upp sin kontingent reservmanskap, det fattades 156 man." (J. v. Liebig: "Die Chemie in ihrer Anwendung auf Agrikultur und Physiologie", 7 uppl. 1862, bd I, s. 117, 118.)
[219*] Historien om fabrikslagen av 1850 följer längre fram i detta kapitel.
[220*] Perioden från storindustrins början i England och fram till 1845 behandlar jag endast här och där och hänvisar i övrigt läsaren till "Die Lage der arbeitenden Klasse in England, von Friedrich Engels", Leipzig 1845. Hur grundligt Engels hade förstått det kapitalistiska produktionssättets anda, visar de rapporter från fabriks- och gruvinspektörer m.fl., som utkommit sedan 1845, och hur beundransvärt noga han i detalj skildrade tillståndet, visar redan en ytlig jämförelse mellan hans skrift och de officiella rapporter från kommissionen för undersökning av barnarbetet ("Children's Employment Commission"), som utkom 18-20 år senare. Dessa handlar nämligen om industrigrenar, i vilka fabrikslagstiftningen ännu år 1862 inte var införd och delvis inte ännu är införd. I de av Engels skildrade förhållandena har alltså inga större eller mindre ändringar framtvingats utifrån. Mina exempel hämtar jag huvudsakligen från frihandelsperioden efter 1848, denna paradisiska tid, om vilken våra lika storordiga som vetenskapligt luggslitna frihandelskrämare brukar skrodera så mycket inför tyskar. - För övrigt ställes England här i förgrunden, endast emedan det är den klassiska representanten för kapitalistisk produktion och är det enda land som äger en fortlöpande officiell statistik över de förhållanden, som behandlas.
[221*] "Suggestions etc. by Mr L. Horner, Inspector of Factories", i "Factories Regulation Act. Ordered by the House of Commons to be printed 9 August 1859", s. 4, 5.
[222*] "Reports of the Insp. of Fact, for the half year ending October 1856", s. 9.
[223*] "Reports etc. 30th April 1858", s. 9.
[224*] ibid. s. 43.
[225*] ibid. s. 25.
[226*] "Reports etc. for the half year ending 30th April 1861." Se Appendix nr 2; "Reports etc. 31st October 1862", s. 7, 52, 53. Överskridandena ökar åter under sista halvåret 1863. Jfr "Reports etc. ending 31st October 1863", s. 7.
[227*] "Reports etc. 31st October 1860", s. 23. Med vilken fanatism, enligt fabrikanternas vittnesutsagor, de anställda motsätter sig varje avbrott i fabriksarbetet, visar följande kuriosum. I början av juni 1836 ingick anmälningar till magistraten i Dewsbury (Yorkshire), att ägarna till åtta stora fabriker i närheten av Batley hade överträtt fabrikslagen. Några av dessa herrar anklagades för att ha låtit fem pojkar i åldern 12-15 år arbeta från kl. 6 på fredagsmorgonen till kl. 4 e.m. följande lördag utan andra avbrott än för måltider och en timmes sömn vid midnatt. Och dessa minderåriga fick utföra sitt rastlösa 30-timmarsarbete i "shoddy-hole", som dessa hålor kallas, där yllelump rispas upp, och där ett moln av damm och avfall tvingar vuxna arbetare att binda näsdukar för munnen till skydd för lungorna! Herrar anklagade försäkrade på heder och samvete - såsom skrupulöst religiösa kväkare var de förhindrade att avlägga ed - att de i sin stora barmhärtighet hade tillåtit de stackars barnen fyra timmars sömn, men de tjurskalliga ungarna ville absolut inte gå till sängs! Dessa herrar kväkare dömdes att böta 20 p.st. Dryden hade sina misstankar om dessa kväkare:
"Fox full fraught in seeming sanctity,
That feared an oath, but like the devil would lie,
That look'd like Lent, and had the holy leer,
And durst not sin! before he said his prayer!" [70]
(En räv av skenhelighet full
som ej går ed men som djävulen ljuger,
som visar
from uppsyn men åt sidan skelar och ej törs synda,
förrän efter böndags). -
RS.
[228*] "Reports etc. for 31st October 1856", s. 34.
[229*] ibid. s. 35.
[230*] ibid. s. 48.
[231*] ibid.
[232*] ibid.
[233*] ibid.
[234*] "Moments are the elements of profit." ("Reports of the Insp. etc. 30th April 1860", s. 56.)
[235*] Uttrycket har officiell hemortsrätt både i fabriksrapporterna och i fabrikerna.
[236*] "Fabriksägarnas girighet och grymhet under jakten efter vinst överträffas knappast av spanjorernas framfart i jakten efter guld under erövringen av Amerika." (John Wade: "History of the Middle and Working Classes", 3 ed. London 1835, s. 114.) Den teoretiska delen av denna bok, ett slags grundlinjer i politisk ekonomi, innehåller åtskilligt för sin tid originellt, t.ex. om handelskriserna. Den historiska delen vanprydes av ett fräckt plagierande ur Sir M. Edens "The State of the Poor", London 1797.
[237*] London "Daily Telegraph" 17 januari 1860.
[238*] Jfr Engels: "Lage der arbeitenden Klasse in England", Leipzig 1845, s. 249-251.
[239*] "Children's Employment Commission, 1st Report etc.", 1863, Appendix s. 16, 19, 18.
[240*] "Public Health, 3rd Report etc.", s. 102, 104, 105.
[241*] "Children's Employment Commission", s. 24, 22, XI.
[242*] ibid. s. XLVII
[243*] ibid. s. LIV
[244*] Detta är inte överskottsarbete i vår mening. Dessa herrar betraktar 10½ timmars arbetsdag som en normalarbetsdag, som alltså innefattar det normala merarbetet. Sedan kommer övertiden, som betalas något bättre. Men längre fram skall vi se, att arbetskraftens användning under den s.k. normaldagen betalas under sitt värde, varför "övertiden" är ett rent kapitalistpåfund för att pressa ut mera "merarbete", vilket f.ö. sker, även om den under "normaldagen" utnyttjade arbetskraften verkligen betalades fullt.
[245*] "Children's Employment Commission", 1863, Appendix s. 123, 124, 125, 140, LXIV.
[246*] Fint malen alun eller alun, blandad med salt, är en vanlig handelsvara, som har det betecknande namnet "baker's stuff" - bagarmaterial.
[247*] Sot är som bekant kolstoff i mycket kraftig form och utgör ett gödningsämne, som kapitalistiska skorstensfejare säljer till engelska arrendatorer. Under en process år 1862 skulle en brittisk jury avgöra, huruvida sot, som utan köparens vetskap till 90 % blandats med stoft och sand, är "verkligt" sot i "kommersiell" betydelse eller "förfalskat" sot i "juridisk" mening. I sitt utslag avgjorde "handelns vänner", att det är "verkligt" kommersiellt sot, och avvisade den klagande arrendatorn, som till på köpet måste betala rättegångskostnaderna.
[248*] I en avhandling om "sophistications" (förfalskningar) av varor uppräknar den franske kemisten Chevalier 10, 20, 30 olika sätt, varpå många av de 600 varor, som han låter passera revy, förfalskas. Han tillfogar, att han inte känner alla metoder och inte nämner alla han känner. För socker finns 6 förfalskningsmetoder, för olivolja 9, för smör 10, för salt 12, för mjölk 19, för bröd 20, för brännvin 23, för mjöl 24, för choklad 28, för vin 30, för kaffe 32 etc. Inte ens Vår herre undgår detta öde. Se Ronard de Card: "De la falsification des substances sacramentelles", Paris 1856.
[249*] "Report etc. relating to the Grievances complained of by the Journeyman Bakers etc.", London 1862 och "2nd Report etc.", London 1863.
[250*] ibid. "1st Report etc." s. VI.
[251*] ibid. s. LXXI.
[252*] George Read: "History of Baking", London 1848, s. 16.
[253*] "First Report etc." Evidence. Vittnesmål av "full priced baker", Cheesman, s. 108.
[254*] George Read, a.a.: I slutet av 17:e och början av 18:e århundradet blev de agenter, som trängde sig in i alla möjliga yrken, ännu officiellt betecknade som anstiftare av ofog ("Public Nuisances"). Så gjorde t.ex. "Grand Jury" [74] vid fredsdomarnas kvartalsmöte i grevskapet Somerset en framställning, "presentment", till underhuset, vari det bl.a. heter: "... att dessa agenter från Blackwell Hall är till allmän förargelse och till skada för textilyrket och såsom skadliga borde avlägsnas." ("The Case of our English Wool etc.", London 1865, s. 6, 7.)
[255*] "First Report etc.", s. VIII.
[256*] "Report of Committee on the Baking Trade in Ireland for 1861."
[257*] ibid.
[258*] Offentligt möte med lantarbetare i Lasswade nära Glasgow den 5 jan. 1866. (Se "Workman's Advocate" 13 jan. 1866.) Bildandet av en fackförening bland lantarbetarna i Skottland från slutet av 1865 är en historisk händelse. I Buckinghamshire, ett av de mest förslavade jordbruksdistrikten i England, organiserade lönarbetarna i mars 1867 en stor strejk för att få veckolönen höjd från 9 à 10 till 12 shilling - (Av ovanstående kan man se, att rörelsen bland det engelska jordbruksproletariatet alldeles bröt samman efter det våldsamma undertryckandet av demonstrationerna 1830 och särskilt efter den nya fattiglagens införande, för att åter komma igång på 60-talet, tills den äntligen slog igenom år 1872. I andra bandet återkommer jag till denna fråga och till de blåböcker om den engelske lantarbetarens läge, som utkommit sedan 1867. - Tillägg till 2:a upplagan.)
[258a*] "Stora juryn", en domstol av 24 edsvurna, som skall avgöra om en anklagelse är befogad, och om den anklagade skall ställas inför rätta (i detta fall inför brottmålsdomstolen). - K/IB.
[259*] "Reynolds' Paper", 21 jan. 1866. Vecka efter vecka publicerar samma veckoblad notiser under sensationsrubriker: "Fruktansvärda dödsolyckor", "Hemska tragedier" o.s.v. en hel lista över nya järnvägskatastrofer. Därpå svarar en arbetare från North Staffordlinjen: "Var och en inser följderna av att lokförarens eller eldarens vaksamhet för ett ögonblick slappas. Och hur skulle något annat vara möjligt med denna omåttliga förlängning av arbetstiden, i det sämsta väder,[LXXXVI*] utan raster och vila? Ta som ett dagligen förekommande exempel följande fall. Förra måndagen började en eldare sitt dagsverke mycket tidigt och arbetade 14 timmar 50 minuter. Innan han ens hade hunnit dricka sitt te, kallades han åter till arbete ... Denna gång varade arbetet 14 timmar 25 minuter. Han hade alltså utan avbrott måst arbeta 29 timmar 15 minuter. Veckans övriga dagar arbetade han: onsdag 15 timmar, torsdag 15 timmar 35 minuter, fredag 14½ timmar, lördag 14 timmar 10 minuter, sammanlagt för hela veckan 88 timmar 40 minuter. Och ni kan föreställa er hans häpnad, när han bara fick betalt för 6 arbetsdagar. Mannen var nyanställd och frågade, vad man menar med ett dagsverke. Svaret blev: 13 timmar, alltså 78 timmar i veckan. Men betalningen för de överskjutande 10 timmar 40 minuter? Efter mycket gräl fick han en gottgörelse på 10 pence." ("Reynolds' Paper" 4 febr. 1866.)
[260*] Jfr Engels: "Die Lage der arbeitenden Klasse in England."
[261*] Dr Letheby, tjänstgörande läkare vid hälsovårdsministeriet, förklarade då: "I sovrum för vuxna borde minimum vara 300 kubikfot och i boningsrum 500 kubikfot luft." Och dr Richardson, överläkare vid ett Londonsjukhus: "Sömmerskor av alla kategorier, modister, klänningssömmerskor och vanliga sömmerskor, lider av ett tredubbelt elände: överarbete, brist på luft och näringsbrist eller matsmältningsbesvär. I det stora hela passar detta arbete under alla förhållanden bättre för kvinnor än för män. Men olyckan med denna bransch är, att den, i synnerhet i huvudstaden, är monopoliserad av 26 förenade kapitalister, vilka genom maktmedel, som grundas på kapitalet (that spring from capital), framtvingar profit ur arbetet (force economy out of labour; han menar: sparar utgifter genom att slösa med arbetskraft). Deras makt är märkbar inom hela denna kategori av arbeterskor. Om en klänningssömmerska kan vinna en liten krets av kunder, så tvingas hon av konkurrensen att arbeta ihjäl sig för att behålla den, och med samma överarbete måste hon också driva på sina anställda. Om affären går omkull eller om hon inte kan etablera sig som egen företagare, så vänder hon sig till ett etablissemang, där arbetet inte är mindre men inkomsten säker. Så blir hon rätt och slätt en slavinna, som slungas hit och dit av samhällets vågrörelser, än sittande hemma i ett litet rum och nära att svälta ihjäl, än på en arbetsplats med 15, 16 och t.o.m. 18 av dygnets timmar i en luft som knappt kan uthärdas, och med en näring som, även när den är god, inte kan tillgodogöras på grund av bristen på frisk luft. Bland dessa offer frodas lungsoten, som inte är något annat än en sjukdom på grund av dålig luft." (Dr Richardson: "Work and Overwork" i "Social Science Review", 18 juli 1863.)
[262*] "Morning Star", 23 juni 1863. "Times" begagnade händelsen till försvar för de amerikanska slavägarna gentemot Bright m.fl. "Många av oss menar", skrev tidningen, "att så länge vi arbetar ihjäl våra egna unga kvinnor och använder hungerns gissel i stället för piskan, har vi knappast någon rätt att predika korståg mot familjer, som är födda som slavägare och som åtminstone ger sina slavar mat och låter dem arbeta måttligt." (Times 2 juli 1863.) På samma sätt läste torybladet Standard" lagen för pastor Newman Hall: "Han bannlyser slavägarna men läser böner med de förträffliga män, som låter Londons kuskar och omnibusförare arbeta 16 timmar om dagen för en hundlön." Slutligen talade oraklet, Thomas Carlyle, om vilken jag redan 1850 skrev: [75] "Geniet har gått åt helvete, men kulten är kvar." I en kort liknelse reducerar han tidens enda stora händelse, det amerikanska inbördeskriget, till att Nordstats-Petter vill slå in skallen på Sydstats-Pål, för att Petter vill leja sina arbetare "för dag", medan Pål vill leja dem "på livstid" ("Macmillan's Magazine", Ilias Americana in Nuce, aug.-häftet 1863). Så brast då till sist denna såpbubbla, torys sympatier för städernas arbetare - men förvisso inte för landsbygdens! Innehållet visade sig vara - slaveri!
[263*] Dr Richardson: a.a.
[264*] "Children's Employment Commission. 3rd Report", London 1864, s. IV, V, VI.
[265*] "I både Staffordshire och Sydwales arbetar unga flickor och kvinnor i kolgruvorna och på kokshögarna, inte bara på dagen utan även på natten. I rapporterna till parlamentet påpekas ofta de stora och uppenbara missförhållanden, som detta medför. Dessa kvinnor, som arbetar tillsammans med männen, kan knappast skiljas från dem ifråga om klädedräkten, och nersmutsade och nedrökta, som kvinnorna blir, mister de sin självaktning och demoraliseras, en nästan ofrånkomlig följd av detta okvinnliga arbete." (ibid. 194, s. XXVI. Jfr "4th Report", 1865, 61, s. XIII.) Samma förhållanden i glasbruken.
[266*] En stålfabrikant, som själv använder barn i nattarbete, yttrade: "Det förefaller naturligt, att de pojkar som arbetar på natten inte sover på dagen och inte får någon ordentlig vila utan i stället löper omkring nästa dag." (ibid. 63, s. XIII.) Om solljusets betydelse för hälsan och den fysiska utvecklingen påpekar en läkare bl.a.: "Ljus verkar också direkt på kroppens vävnader, vilka det ger fasthet och spänst. Musklerna på djur, som hindras från att få normal ljusmängd, blir lösa och svampiga, nerverna förlorar sin spänstighet genom brist på retning, och allt växande hämmas i sin utveckling ... För barn är riklig tillgång på dagsljus och direkt solstrålning, åtminstone under en del av dagen, helt avgörande för hälsan. Ljuset bidrar till att bereda näringsämnen till friskt blod och härdar muskelfibrerna. Det verkar även som retningsmedel på synorganen och framkallar härigenom livligare verksamhet i åtskilliga hjärnfunktioner." Mr W. Strange, överläkare vid Worchester General Hospital, ur vars skrift om "Hälsan" (1864) [76] detta citat är hämtat, skriver i ett brev till en av undersökningskommissarierna, Mr White: "Jag har tidigare i Lancashire haft tillfälle att studera nattarbetets verkningar på fabriksbarn, och i motsats till vad somliga arbetsgivare försäkrar, förklarar jag bestämt, att barnens hälsa börjar lida därav." ("Children's Employment Commission, 4th Report", 284, s. 55.) Att sådana saker överhuvud kan bli föremål för allvarliga kontroverser, visar bäst, hur den kapitalistiska produktionen påverkar kapitalisternas och deras lakejers "hjärnfunktioner".
[267*] ibid. 57, s. XII.
[268*] ibid. ("4th Report", 1865) 58, s. XII.
[269*] ibid.
[270*] ibid. s. XIII. Bildningsnivån hos dessa "arbetskrafter" måste givetvis bli sådan, som den avspeglas i följande samtal med en av undersökningskommissarierna. Jeremiah Haynes, 12 år gammal: "... Fyra gånger fyra är åtta, men fyra fyror (4 fours) är 16 ... En kung är en sån som äger allt guld och alla pengar. Vi har en kung, dom säjer det är en drottning, dom kallar henne prinsessan Alexandra. Dom säjer att hon har gift sej med drottningens son. En prinsessa är en karl." Wm. Turner, 12 år: "Bor inte i England. Tänker att det finns ett sånt land, men visste inget om det förut." John Morris, 14 år: "Har hört dom säja att Gud gjorde världen, och att alla folk har drunknat, utom en. Har hört att det var en liten fågel." William Smith, 15 år: "Gud gjorde mannen, och mannen gjorde kvinnan." Edward Taylor, 15 år: "Vet inget om London." Henry Matthewman, 17 år: "Går i kyrkan ibland ... Ett namn som dom predikar om, är nån som heter Jesus Kristus, men jag vet inga andra namn, och jag kan inte berätta nåt om honom. Han vart inte mördad utan dog som andra folk. Han var på sätt och vis inte som andra folk, för han var på sätt och vis relischös, och det är inte dom andra. (He was not the same as other people in some ways, because he was religious in some ways, and others isn't.") (Ibid. 74, s. XV.) "Djävulen är en bra karl. Jag vet inte var han bor. Kristus var en dålig karl." ("The devil is a good person. I don't know where he lives. Christ was a wicked man.") "Denna flicka (10 år) stavade God (Gud) Dog och kände inte drottningens namn." ("Children's Employment Commission, 5th Report", 1866, s. 55, n. 278.) Samma system som i de nämnda metallfabrikerna tillämpas också i glas- och pappersbruken. I de pappersbruk, där tillverkningen sker med maskiner, är nattarbete praxis för alla arbeten utom lumpsorteringen. I vissa fall fortsätter nattarbetet i skift hela veckan igenom, vanligen från söndagsnatten till kl. 12 på natten följande lördag. Dagskiftet arbetar 12 timmar 5 dagar och 18 timmar en dag, nattskiftet 12 timmar 5 nätter och 6 timmar en natt. I andra fall arbetar varje skift 24 timmar i sträck och skiftar från dygn till dygn. Ett skift arbetar 6 timmar på måndagen och 18 timmar på lördagen för att fylla ut de 24 timmarna. I ytterligare andra fall användes ett blandat system, varvid alla som arbetar vid pappersmaskinerna arbetar varje veckodag 15-16 timmar. Detta system, säger undersökningskommissarie Lord, synes förena alla 12-timmarsavlösningens och 24-timmarsavlösningens olägenheter. Barn under 13 år, ungdomar under 18 år och kvinnor arbetar under detta nattsystem. Ofta måste de som har 12-timmarsskift göra dubbelskift, alltså 24 timmar, emedan avlösningen uteblir. Vittnesmålen bevisar, att pojkar och flickor ofta måste arbeta på övertid, som inte sällan medför upp till 24, ja t.o.m. 36 timmars oavbrutet arbete. I glasbrukens "kontinuerliga och konstanta" arbetsprocess finner man flickor på 12 år, som hela månaden igenom arbetar 14 timmar om dagen "utan någon regelbunden vila eller rast utom 2 eller högst 3 halvtimmesraster för måltider". I några fabriker, där man helt gått ifrån det reguljära nattarbetet, arbetas i stället oerhört mycket på övertid och detta "ofta i de smutsigaste, hetaste och enformigaste arbetsprocesserna". ("Children's Employment Commission, 4th Report", 1865, s. XXXVIII och XXXIX).
[271*] "Fourth Report etc.", 1865, 79, s. XVI.
[272*] a.a., 80, s. XVI.
[273*] a.a., 82, s. XVII.
[274*] "I vår reflekterande och resonerande tid kan ingen komma långt, som inte förmår prestera goda skäl för allting, även för det sämsta och mest bakvända. Allt, som har blivit fördärvat här i världen, har fördärvats på goda grunder." (Hegel: "Encyklopedie. Erster Teil: Die Logik", Berlin 1840, s. 249.)
[275*] "Children's Employment Commission, 4th Report etc.", 1865, 85, s. XVII. I motsats till Ure, Senior o.s.v. och deras småskurna tyska imitatörer, Roscher o. andra, blev undersökningskommissarie White alls inte rörd av kapitalisternas "avhållsamhet", "försakelse" och "sparsamhet" i förbrukningen av pengar och av deras Timur-Tamerlanska[LXXXVIII*] "slöseri" med människoliv, då herrar glasfabrikanter gav uttryck för liknande finkänsliga betänkligheter, i det de fann det omöjligt att ge barnen regelbundna måltidsraster, emedan den värme som utstrålar från ugnarna då skulle bli "ren förlust" eller "gå tillspillo". White svarade: "Det må vara hänt, att regelbundna måltidsraster för arbetarna kanske skulle medföra en viss värmeförbrukning utöver den nuvarande. Men även omräknat i pengar är detta ingenting i jämförelse med det slöseri med livskraft (the waste of animal power) som nu pågår i landet, när de barn i uppväxtåren, som nu arbetar i glashyttorna, inte ens får möjlighet att i lugn och ro inta sina måltider och smälta maten." (a.a., s. XLV.) Och detta sker i "framstegsåret" 1865! Ett barn, som arbetar i en hytta, där man tillverkar flaskor och flintglas, tillryggalägger 15 à 20 engelska mil under 6 timmars oavbrutet arbete, och härtill kommer energiförbrukningen, när glasvarorna skall lyftas och bäras. Och arbetet varar ofta 14 à 15 timmar! I många av dessa hyttor tillämpas samma 6-timmars skiftsystem som i spinnerierna i Moskva. "Under veckans arbetstid är 6 timmar den längsta oavbrutna viloperioden, och därifrån måste borträknas den tid det tar att gå till och från fabriken, att tvätta sig, klä sig och äta, vilket allt ju också kräver sin tid. En ytterst kort tid återstår då för vila. Det blir ingen tid för lek och frisk luft, utom på bekostnad av sömnen, vilken är oumbärlig för barn med ett så ansträngande arbete i en så hög temperatur ... T.o.m. den korta sömnen avbrytes därigenom, att barnen måste väcka sig själva på natten, och under dagen blir de lätt väckta av bullret runt omkring." Mr White nämner fall, då en minderårig arbetat 36 timmar i sträck; andra, då pojkar på 12 år fått träla till kl. 2 på natten och sedan sova i hyttan till kl. 5 på morgonen (3 timmar) för att så på nytt börja sitt dagsverke! "Det är en otrolig mängd arbete, som pojkar, flickor och kvinnor måste utföra under sitt dagliga eller nattliga arbetsskift (spell of labour)", säger Tremenheere och Tufnell, som redigerat den officiella rapporten. (a.a., s. XLIII och XLIV.) Samtidigt raglar kanske en afton den "försakande" glaskapitalisten portvinsberusad hemåt från sin klubb, fånigt gnolande för sig själv: "Britons never, never shall be slaves!"[LXXXIX*]
[276*] I England t.ex. blir alltjämt då och då någon arbetare på landsbygden ådömd fängelsestraff för sabbatsbrott, då han arbetat i täppan utanför stugan. Samma arbetare straffas för avtalsbrott, om han en söndag uteblir från arbetet i verkstaden, Pappersbruket eller glasbruket, även om frånvaron skulle motiveras med religiösa skrupler. Det ortodoxa parlamentet har inget sinne för det vanhelgande av sabbaten, som ingår i kapitalets "värdeökningsprocess". I en inlaga (aug 1863), vari arbetarna i Londons fisk- och viltbutiker kräver avskaffandet av söndagsarbetet, heter det, att de under de första 6 veckodagarna arbetar i medeltal 15 timmar om dagen och på söndagen 8-10 timmar. Av inlagan framgår även, att detta söndagsarbete särskilt får stöd hos de kräsna finsmakarna bland Exeter Halls [77] skenheliga aristokrater. Dessa "heliga", så ivriga "in cute curanda",[XC*] ådagalägger sin kristendom genom att undergivet tolerera andras överarbete, umbäranden och hunger. Obsequium ventris istis perniciosius est.[XCI*]
[277*] "I våra tidigare rapporter har vi återgivit flera erfarna fabrikanters utsagor, vilka bestyrker, att övertidsarbete ... säkerligen medför faran av att arbetarens arbetskraft blir uttömd i förtid." (a.a., 64, s. XIII.)
[278*] J. E. Cairnes: "The Slave Power", London 1862, s. 110, 111.
[279*] John Ward: "History of the Borough of Stoke-upon-Trent", London 1843, s. 42.
[280*] Ferrands tal i underhuset 27 april 1863.
[281*] "That the manufacturers would absorb it and use it up. Those were the very words used by the cotton manufacturers." (a.a.)
[282*] Ibid. - Villiers var, trots bästa vilja, i det läget att han "lagligen" måste avslå fabrikanternas begäran. Herrarna nådde dock sitt syfte genom de lokala fattigvårdsmyndigheternas medgörlighet. Mr A. Redgrave, fabriksinspektör, försäkrar, att systemet att låta fattigt folks änkor och barn "lagligen" gälla som apprentices (lärlingar) denna gång "inte åtföljdes av de tidigare missförhållandena" (angående dessa missförhållanden jfr Engels: "Die Lage etc."), ehuru visserligen i ett fall "missbruk förekommit med systemet, ifråga om flickor och unga kvinnor, som förts till Lancashire och Cheshire från Skottlands jordbruksdistrikt." Enligt detta "system" upprättar fabrikanten ett kontrakt med fattighusmyndigheterna för bestämda perioder. Han ger barnen kost, logi och kläder samt ett litet tillskott i pengar. Året 1860 intar en särställning t.o.m. under den engelska bomullsindustrins högkonjunktur. Arbetslönerna låg högt, ty den stora efterfrågan på arbetskraft sammanföll med avfolkningen på Irland och samtidigt med en exempellös utvandring från engelska och skotska jordbruksdistrikt till Australien och Amerika och med befolkningsminskning i vissa engelska jordbruksdistrikt på grund av en lyckligt och väl genomförd ödeläggelse av befolkningens livskraft och till följd av den tidigare bottenskrapningen genom handeln med människokött. När man betänker allt detta, verkar följande uttalande av Mr Redgrave onekligen något besynnerligt: "Detta slags arbete" (fattighusbarnens) "efterfrågas dock endast, när inget annat står att få, ty detta är dyra arbetare (high-priced labour). Den vanliga arbetslönen för en 13 års pojke är ungefär 4 shilling i veckan; men att föda, kläda och inhysa 50 à 100 sådana pojkar, ge dem läkarvård och lämplig tillsyn och därtill fickpengar, det är ogörligt inom ramen av 4 shilling pr vecka och pojke!" ("Reports of Insp. of Fact. 30th April 1860", s. 27.) Mr Redgrave glömmer att tala om, hur arbetaren skall kunna klara detta för 4 shilling i arbetslön, då fabrikanten inte kan det för 50 à 100 barn, som får kost och logi samt tillsyn kollektivt. För att undvika, att någon drar falska slutsatser ur texten, måste jag här anmärka, att den engelska bomullsindustrin, sedan fabrikslagarna tillkom 1850 med reglering av arbetstiden o.s.v., måste betraktas som den engelska mönsterindustrin. Den engelske bomullsarbetaren står i varje hänseende högre än sin olycksbroder på kontinenten. "Den preussiske fabriksarbetaren arbetar minst 10 timmar mer pr vecka än hans engelska kollega, och när han arbetar vid sin egen vävstol i hemmet, bortfaller även denna gräns för hans arbetstid." ("Rep. of Insp. of Fact. 31st Oct. 1855", s. 103.) Den ovannämnde inspektör Redgrave reste efter utställningen 1851 på kontinenten, speciellt i Frankrike och Preussen, för att studera fabriksförhållandena där. Han säger om den preussiske fabriksarbetaren: "Han får en lön, som räcker till en enkel kost och de få bekvämligheter i livet, som han är van och nöjd med ... Han lever sämre och arbetar hårdare än den engelske arbetaren." ("Rep. of Insp. of Fact. 31st Oct. 1853", s. 85.)
[283*] "De överansträngda dör förvånansvärt tidigt, men de dödas platser fylles genast, och denna ständiga växling av människor ändrar ingenting på scenen." ("England and America", London 1833, vol. I, s. 55. - Författare: E. G. Wakefield.)
[284*] Se "Public Health, 6th Report of the Medical Officer of the Privy Council, 1863". Publicerad i London 1864. Denna rapport behandlar speciellt jordbruksarbetarna. "Man har framställt grevskapet Sutherland som ett särdeles välbeställt grevskap, men en nyligen företagen undersökning visar, att här, i områden som en gång var berömda för sina ståtliga män och tappra soldater, har befolkningen numera degenererats till en klent byggd och förkrympt ras. T.o.m. i de sundaste områdena, på kullarnas sluttningar mot havet, är barnens ansikten så magra och bleka, som endast brukar vara fallet i den förskämda luften på Londons bakgator." (Thornton: "Overpopulation and its Remedy", London 1846, s. 74, 75.) De liknar i själva verket de 30.000 "gallant highlanders"[XCVIII*] som i Glasgows gränder och kyffen inlogeras tillsammans med prostituerade och tjuvar.
[285*] "Ehuru folkhälsan utgör en så viktig del av det nationella kapitalet, fruktar vi att det måste utsägas, att kapitalisterna inte alls är angelägna att bevara och till fullo värdesätta denna tillgång ... Man har måst tvinga fabrikanterna att ta hänsyn till arbetarnas hälsa." ("Times" 5 nov. 1861.) "Männen från West Riding blev mänsklighetens tygvävare ... arbetarbefolkningens hälsa offrades, och på ett par generationer skulle rasen ha degenerat, men en reaktion inträdde. Barnens arbetstid begränsades o.s.v." ("Twenty-second annual Report of the Registrar-General", 1861.)
[286*] Vi finner därför t.ex., att 26 företag, som äger stora lervarufabriker i Staffordshire, däribland även J. Wedgwood & Söner, i början av år 1863 i en inlaga begär "tvångsingripande från statens sida". "Konkurrensen med andra kapitalister" tillåter dem ingen "frivillig" begränsning av barnens arbetstid o.s.v. "Hur mycket vi än beklagar de nämnda missförhållandena, skulle det vara omöjligt att förhindra dem genom något slags överenskommelse mellan fabrikanterna ... I betraktande av allt detta har vi kommit till den övertygelsen, att en lagstiftning är behövlig." ("Children's Employment Commission, 1st Report 1863", s. 322.)
Tillägg i 2:a upplagan till not 114. Den senaste tiden kan uppvisa ett ännu mera slående exempel. En höjning av bomullspriserna under en period av feberaktig affärsverksamhet ledde till att ägarna av bomullsspinnerierna i Blackburn gemensamt kom överens om att för en viss tid förkorta arbetstiden i sina fabriker, en period som utlöpte i slutet av november (1871). Emellertid utnyttjade de rikare fabrikanterna, som ägde både spinnerier och väverier, den nedgång i produktionen, som denna överenskommelse medförde, till att utvidga sina egna fabriker och inhösta profit på de små företagarnas bekostnad. Dessa vände sig nu i sin nöd till - fabriksarbetarna och uppmanade dem att på allvar agitera för 9-timmarsdagen samt lovade dem penningbidrag för detta ändamål!
[287*] Dessa arbetarlagar, som man vid samma tid också kan finna i Frankrike, Nederländerna m.fl. länder, blev formellt upphävda i England först år 1813, sedan Produktionsförhållandena för länge sedan satt dem ur funktion.
[288*] Inget barn under 12 år får sysselsättas i något fabriksarbete längre än 10 timmar pr dag." ("General Statutes of Massachusetts", kap. 60, § 3. - Dessa lagar utkom åren 1836-1858.) "En arbetstid av 10 timmar dagligen skall räknas som laglig arbetsdag i alla företag inom bomulls-, ylle-, siden-, pappers-, glas- och linneindustrin. Dessutom föreskrives, att framdeles ingen minderårig, som arbetar i någon fabriksanläggning, får hållas i arbete mer än 10 timmar pr dag eller 60 timmar pr vecka, och att ingen minderårig under 10 år hädanefter får anställas som fabriksarbetare i denna stat." ("State of New Jersey. An act to limit the hours of labour etc.", § 1 och 2. Lag av 18 mars 1851.) "Ingen minderårig i åldern 12-15 år får sysselsättas i fabriksarbete längre än 11 timmar pr dag eller före kl. 5 på morgonen eller efter kl. 7½ på kvällen." ("Revised Statutes of the State of Rhode Island etc.", kap. 139, § 23, 1 juli 1857.)
[288a*] En av parlamentet beslutad lag kallas i England Statute eller Act. Ett lagförslag kallas Bill. De lagar, som beslutas under en parlamentssession, numreras fortlöpande samt med regentens namn och regeringsår. "23, Edward III" betyder alltså en lag utkommen under Edward III:s 23 regeringsår. - K/RS.
[289*] "Sophisms of Free Trade" (förf. J. B. Byles), 7 ed., London 1850, s. 205. Samme toryförf. medger f.ö.: "Parlamentslagar, som reglerade arbetslönerna till fördel för arbetsgivarna och nackdel för arbetarna, gällde inte mindre än 464 år. Befolkningen växte, och lagarna blev nu överflödiga och besvärande." (ibid. s. 206.)
[290*] J. Wade anmärker med rätta om denna lag: "Av 1496 års lag framgår, att maten ansågs motsvara en tredjedel av en hantverkares inkomst och hälften av en jordbruksarbetares, och detta visar att arbetarna då var mera oberoende än nu, då maten för både jordbruks- och industriarbetare utgör en mycket större del av lönen." (J. Wade: a.a., s. 24, 25, 577.) Uppfattningen, att denna differens skulle bero på en prisskillnad mellan kläder och föda då och nu, håller inte streck, vilket även en flyktig genomläsning av biskop Fleetwoods "Chronicon Pretiosum etc." visar (1 ed. London 1707, 2 ed. London 1745).
[291*] Petty: "Political Anatomy of Ireland 1672, Verbum Sapienti", ed. 1691, s. 10. [50]
[292*] "A Discourse on the Necessity of Encouraging Mechanic Industry", London 1689, s. 13. Macaulay, som har förfalskat den engelska historien i whigs och bourgeoisins intresse, deklamerar så här: "Att sätta barn i arbete för tidigt var en praxis, som under 17:e århundradet härskade i en för industrins dåvarande tillstånd nästan otrolig grad. I Norwich, ylleindustrins huvudort, ansågs ett barn arbetsdugligt vid 6 års ålder. Åtskilliga skriftställare från den tiden, däribland flera som räknades som mycket varmhjärtade, nämner med 'exultation' (förtjusning) det faktum, att pojkar och flickor i denna stad ensamma skapar en rikedom på 12.000 p.st. årligen, deras eget underhåll oräknat. Ju mera noggrant vi studerar gångna tiders historia, desto större orsak får vi att förkasta deras åsikt, som betraktar vår tid som bärare av nya sociala missförhållanden. Det nya är intelligensen, som avslöjar det onda, och humaniteten, som botar det." ("History of England", vol. I, s. 419.) Macaulay kunde vidare ha berättat, att "mycket varmhjärtade" amis du commerce[XCIX*] under 17:e århundradet med "exultation" omtalar, hur i ett fattighus i Holland ett barn på 4 år användes i arbete, och att detta exempel har gällt som "vertu mise en pratique"[C*] i alla humanitära skrifter i Macaulays stil ända till Adam Smiths tid. Det är riktigt, att då industrin avlöste hantverket, visade sig spår av en barnexploatering, som av ålder i viss utsträckning förekommit inom jordbruket, i större skala, när lantmannen haft ett tyngre ok att bära. Kapitalets tendens kan man inte ta miste på, men själva fakta är ännu lika sällsynta som barn med två huvuden. Av förutseende "amis du commerce" blev de därför med "exultation" upptecknade och rekommenderade till efterföljd för nutid och framtid. Macaulay, denne skotske sykofant och skönmålare, säger: "Man hör nu för tiden endast om tillbakagång och ser endast framsteg." Vilka ögon och i synnerhet vilka öron!
[293*] Den ursinnigaste bland arbetarnas anklagare är den i texten nämnda anonyme författaren till "An Essay on Trade and Commerce, containing Observations on Taxation etc.", London 1770, likaså hans tidigare skrift "Considerations on Taxes", London 1765. Även Polonius Arthur Young, denne obeskrivlige statistiske pratmakare, följer samma linje. Bland arbetarnas försvarare märkes främst: Jacob Vanderlint i "Money answers all things", London 1734, Reverend Nathaniel Forster, D.D., i "An Enquiry into the Causes of the Present Price of Provisions", London 1766, dr Price och i synnerhet även Postlethwayt, både i ett supplement till sin "Universal Dictionary of Trade and Commerce" och i "Great Britains Commercial Interest explained and improved", 2 ed., London 1755. Själva fakta finns redovisade hos många andra samtida skriftställare, bl.a. hos Josiah Tucker.
[294*] Postlethwayt: a.a., "First Preliminary Discourse", s. 14.
[295*] "An Essay etc." Han berättar själv å sid. 96, vari redan år 1770 de engelska lantarbetarnas "lycka" bestod: "Deras arbetsförmåga (their working powers) är alltid spänd till det yttersta (on the stretch); de kan inte leva billigare än de gör (they cannot live cheaper than they do), eller arbeta hårdare (nor work harder)."
[296*] Redan genom att förvandla alla traditionella helgdagar till arbetsdagar spelar protestantismen en viktig roll i kapitalets uppkomst.
[297*] "An Essay etc.", s. 15, 41, 96, 97, 55, 57, 69.
[298*] ibid. s. 69. - Jacob Vanderlint förklarade redan 1734, att orsaken till klagovisorna över arbetarnas lättja helt enkelt vore, att kapitalisterna för samma lön gjorde anspråk på 6 i stället för 4 arbetsdagar.
[299*] ibid. s. 242: "Ett sådant idealt arbetshus måste göras till ett 'skräckens hus' och får inte bli en tillflyktsort, där de fattiga får riklig föda, varma, sköna kläder och bara behöver utföra föga arbete."
[300*] "In this ideal workhouse the poor shall work 14 hours in a day allowing proper time for meals, in such manner that there shall remain 12 hours of net labour." (ibid.) "Fransmännen", säger han, "skrattar åt våra entusiastiska frihetsidéer." (ibid. s. 78.)
[301*] "De motsatte sig att arbeta längre än 12 timmar, framförallt emedan den lag som fastställde denna arbetstid, vore det enda goda de hade i behåll av republikens lagstiftning." ("Reports of Insp. of Fact. 31st Oct. 1856", s. 80.) Den franska 12-timmarslagen av 5 sept. 1850, en förborgerligad upplaga av provisoriska regeringens dekret av 2 mars 1848, gäller alla arbetsställen utan undantag. Innan dess var arbetstiden i Frankrike obegränsad. I fabrikerna utgjorde den 14-15 timmar och mer. Se "Des classes ouvrières en France, pendant l'année 1848, par M. Blanqui". Hr Blanqui, ekonomen, ej revolutionären, hade regeringens uppdrag att utreda arbetsförhållandena.
[302*] Även Belgien hävdar med hänsyn till arbetsdagens reglering sin ställning som borgerlig mönsterstat. Lord Howard de Welden, engelskt sändebud i Brüssel, rapporterar till utrikesministeriet 12 maj 1862: "Minister Rogier förklarade för mig, att varken någon allmän lag eller några lokala föreskrifter inskränker barnarbetet; att regeringen under de tre sista årens parlamentsessioner övervägt lagförslag i ämnet men alltid mött oöverstigliga hinder i den avundsjuka motviljan mot varje lagstiftning, som strede mot principen om arbetets fullständiga frihet!"
[303*] "Det är givetvis mycket beklagligt, att någon samhällsklass skall behöva träla 12 timmar om dagen. Medräknas matrasterna och gångtiden till och från arbetet, så blir det i själva verket 14 timmar av dygnets 24 ... Även om man bortser från frågan om hälsan, hoppas jag ingen skall förneka att ett så fullständigt utnyttjande av arbetarklassens tid, utan avbrott, från 13-årsåldern och i 'fria' industrigrenar ännu tidigare, måste vara oerhört skadligt och fördärvbringande ... I den allmänna moralens intresse, för att uppfostra en präktig befolkning och för att ge folkets flertal ett rimligt mått av livsglädje är det synnerligen önskvärt, att alla näringsgrenar måtte reservera någon del av arbetsdagen för vila och vederkvickelse." (Leonhard Horner i "Rep. of the Insp. of Fact. for 31st Dec. 1841.")
[304*] Se "Judgment of Mr J. H. Otway, Belfast, Hilary Sessions, County Antrim 1860."
[305*] Det är mycket karakteristiskt för borgarkungen Louis Philippes regim, att den enda fabrikslag, av den 22 mars 1841, som utkom under hans regering, aldrig blev genomförd. Och denna lag gäller endast barnarbetet. Den stadgar 8 timmar för barn mellan 8 och 12 år, 12 timmar för barn i åldern 12-16 år o.s.v. med en mängd undantag som tillåter nattarbete t.o.m. för 8-åringar. I detta land, där varenda råtta står under polisuppsikt, överläts åt den goda viljan hos "les amis du commerce" att övervaka och genomföra lagen. Först från år 1853 finns i ett enda departement, Département du Nord, en avlönad regeringsinspektör. Inte mindre karakteristiskt för det franska samhällets utveckling överhuvud är det, att i den franska allting insnärjande lagfloran Louis-Philippes lag fram till revolutionen 1848 framstod såsom något enastående!
[306*] "Reports of Insp. of Fact. for 30th April 1860", s. 51.
[307*] "Legislation is equally necessary for the prevention of death, in any form in which it can be prematurely inflicted, and certainly this must be viewed as a most cruel mode of inflicting it." [84]
[308*] "Reports of Insp. of Fact. for 31st Oct. 1849", s. 6.
[309*] "Reports of Insp. of Fact. for 31st Oct. 1848", s. 98.
[310*] För övrigt använder Leonard Horner officiellt uttrycket "nefarious practices". ("Reports of Insp. of Fact. for 31st Oct. 1859", s. 7.)
[311*] "Reports etc. for 30th Sept. 1844", s. 15.
[312*] Lagen tillåter användning av barn i 10 timmar, om de inte arbetar dag efter dag utan bara varannan dag. I det stora hela blev denna bestämmelse verkningslös.
[313*] "Då en inskränkning av deras arbetstid borde framkalla en stark efterfrågan" (på barn), "antog man att nytillskottet av barn i åldern 8-9 år skulle fylla behovet." ("Reports etc. 30th Sept. 1844", s. 13.)
[314*] "Reports of Insp. of Fact. for 31st Oct. 1848", s. 16.)
[315*] "Jag fann, att man för folk som hade 10 shillings i veckolön, drog av 1 shilling för den allmänna lönesänkningen på 10 % och ytterligare 1 shilling 6 pence för arbetstidsbegränsningen, inalles 2 shillings 6 pence, men likväl höll flertalet fast vid 10-timmarslagen." (ibid.)
[316*] "Då jag undertecknade petitionen, förklarade jag samtidigt att jag gjorde något galet. - Varför skrev ni under då? - För att jag hade blivit kastad på gatan, om jag hade vägrat. - Petitionären kände sig verkligen 'förtryckt' men inte av fabrikslagen." (ibid. s. 102.)
[317*] Ibid. s. 17. I Horners distrikt blev sålunda 10.270 vuxna manliga arbetare i 181 fabriker förhörda. Deras vittnesmål finns i bilagan till fabriksinspektörens berättelse för det halvår som slutar i okt. 1848. Dessa vittnesförhör ger också i andra hänseenden ett värdefullt material.
[318*] Ibid. Se de av Horner själv insamlade vittnesmålen nr 69, 70, 71, 72, 92, 93 och de av underinspektör A insamlade nr 51, 52, 58, 59, 62, 70 i bihanget. En fabrikant gav också klara besked. Se nr 14 och 265 i rapporten.
[319*] "Reports etc. for 31st Oct. 1848", s. 133, 134.
[320*] "Reports etc. for 30th April 1848", s. 47.
[321*] "Reports etc. for 31st Oct. 1848", s. 130.
[322*] Ibid. s. 142.
[323*] "Reports etc. for 31st Oct. 1850", s. 5, 6.
[324*] Kapitalets natur är densamma i dess outvecklade som i dess utvecklade former. I den lagbok, som slavägarna kort före det amerikanska inbördeskrigets utbrott påtvingade territoriet New Mexico, heter det: Arbetaren, vars arbetskraft kapitalisten köpt, "är hans (kapitalistens) pengar". ["The labourer is his (the capitalist's) money."] Samma uppfattning var vanlig bland de romerska patricierna. De pengar, som man lånade ut till den plebejiske gäldenären, förvandlades genom livsmedlen till dennes kött och blod. Detta "kött och blod" var därför "deras pengar". Härav Shylocks lagtavla med de tio buden! [91] Linguets hypotes, [92] att de patriciska kreditorerna då och då anordnade festmåltider på gäldenärstek, må lämnas därhän, liksom även Daumers hypotes om den kristna nattvarden. [93]
[325*] "Reports etc. for 30th April 1848", s. 28.
[326*] Så gjorde bland andra filantropen Asworth i ett kväkaraktigt, vidrigt brev till Leonard Horner. ("Reports etc. April 1849", s. 4.)
[327*] "Reports etc. for 30th April 1848", s. 134.
[328*] Ibid. s. 140.
[329*] Dessa "county magistrates", de "stora obetalda" ("great unpaid"), som W. Cobbett kallar dem, är ett slags oavlönade fredsdomare, rekryterade ur grevskapens överklass. De utgör i själva verket de härskande klassernas patrimonialdomstolar.
[330*] "Reports etc. for 30th April 1849", s. 21, 22. Jfr liknande ex. ibid. s. 4, 5.
[331*] I en lag, känd som Sir John Hobhouse's fabrikslag, stadgas att ingen ägare av bomullsspinneri eller -väveri, ej heller far, son eller bror till ägaren, får fungera som fredsdomare i frågor som rör fabrikslagen.
[332*] "Reports etc. for 30th April 1849", s. 22.
[333*] Ibid. s. 5.
[334*] "Reports etc. for 31st Oct. 1849", s. 6.
[335*] "Reports etc. for 30th April 1849", s. 21.
[336*] "Reports etc. for 1st Dec. 1848", s. 95.
[337*] Se "Reports etc. for 30th April 1849", s. 6, och den utförliga diskussionen om "shifting system" mellan fabriksinspektörerna Howell och Saunders i "Reports etc. for 31st Oct. 1848". Se även klagoskriften till drottningen [Victoria] från prästerskapet i Ashton med omnejd våren 1849 mot detta "shift system".
[338*] Jfr t.ex. R. H. Greg: "The Factory Question and the Ten Hours Bill", London 1837.
[339*] F. Engels: "Die englische Zehnstundenbill" (i den av mig utgivna "Neue Rheinische Zeitung, Politisch-ökonomische Revue", aprilhäftet 1850, s. 13). Samma höga" domstol upptäckte också under det amerikanska inbördeskriget ett sätt att vränga orden, så att lagen mot utrustning av piratskepp vändes i sin motsats.
[340*] "Reports etc. for 30th April 1850."
[341*] Om vintern kan det i stället bli 7 f.m. - 7 e.m.
[342*] "Den nuvarande lagen" (av 1850) "är en kompromiss, i det arbetarna avstod från 10-timmarsdagens fördelar för att uppnå en gemensam tid för arbetets början och slut för dem som hade begränsad arbetstid." ("Reports etc. for 30th April 1852", s. 140.)
[343*] "Reports etc. for 30th Sept. 1844", s. 130.
[344*] Ibid.
[345*] Ibid. s. 20.
[346*] "Reports etc. for 31st Oct. 1860", s. 26.
[347*] Ibid. s. 27. I allmänhet har det fysiska tillståndet förbättrats betydligt för den arbetarbefolkning, som är underställd fabrikslagen. Alla medicinska vittnesbörd är ense härom, och mina personliga iakttagelser vid skilda tidpunkter har övertygat mig om att det är så. Men trots detta och även bortsett från den höga dödlighetsprocenten för barn under första levnadsåret, så visar dr Greenhows officiella rapporter, hur dåligt hälsotillståndet är i industridistrikten jämfört med "jordbruksdistrikt med normalt hälsotillstånd". Som bevis tjänar bl.a. följande tabell ur hans rapport för år 1861:
| Distriktets namn | Procent av i industrin sysselsatta vuxna män |
Dödstal i lungsjuk- domar pr 100.000 män |
Procent av i industrin sys- selsatta vuxna kvinnor |
Dödstal i lungsjukdomar pr 100.000 kvinnor |
Arten av kvinno- arbetet |
||||
| Wigan | 14,9 | 598 | 18,0 | 644 | bomull | ||||
| Blackburn | 42,6 | 708 | 34,9 | 734 | bomull | ||||
| Halifax | 37,3 | 547 | 20,4 | 564 | kamgarn | ||||
| Bradford | 41,9 | 611 | 30,0 | 603 | kamgarn | ||||
| Macclesfield | 31,0 | 691 | 26,0 | 804 | siden | ||||
| Leek | 14,9 | 588 | 17,2 | 705 | siden | ||||
| Stoke-upon-Trent | 36,6 | 721 | 19,3 | 665 | lervaror | ||||
| Woolstaton | 30,4 | 726 | 13,9 | 727 | lervaror | ||||
| 8 sunda jordbruks- distrikt |
- | 305 | - | 340 | - | ||||
[348*] Man vet ju, hur motsträvigt de engelska "frihandlarna" släppte skyddstullen på sidenvaror. I stället för skydd mot import från Frankrike har man nu fått de engelska fabriksbarnens skyddslöshet. [Lagen 37 o. 38 Victorna av 1874, kap. 44, upphävde undantagsbestämmelserna för sidenindustrin med 2 års övergångstid. - K.]
[349*] "Reports etc. for 30th April 1853", s. 31.
[350*] Under den engelska bomullsindustrins högkonjunktur 1859-60 sökte några fabrikanter att med höga övertidslöner som lockbete förmå de vuxna manliga spinnarna att förlänga arbetsdagen. Arbetarna satte p för detta försök genom en skrivelse till arbetsgivarna, i vilken det bl.a. heter: "Rent ut sagt, livet är oss en börda, och så länge vi är bundna vid arbetet nästan två dagar" (20 timmar) "i veckan längre än andra arbetare, känner vi oss nästan som slavar i detta land och förebrår oss själva, för att vi permanentar ett system, som skadar oss själva och våra efterkommande både fysiskt och moraliskt ... Därför meddelar vi härmed vördsamt, att vi från nyåret inte ämnar arbeta en minut längre än 60 timmar i veckan, från kl. 6 till 6, med avdrag för lagliga matraster om 1½ timme." ("Reports etc. for 30th April 1860", s. 30.)
[351*] Om de möjligheter till överträdelse, som lagens avfattning inrymde, se parlamentsrapporten: "Factory Regulations Acts" (6 aug. 1859) och däri Leonard Horner: "Suggestions for Amending the Factory Act to enable the Inspectors to prevent illegal working, now become very prevalent."
[352*] "Barn i 8-årsåldern och däröver har i själva verket utnyttjats från kl. 6 f.m. till 9 e.m. under sista halvåret" (1857) "i mitt distrikt". ("Reports etc. for 31st Oct. 1857", s. 39.)
[353*] "Lagen om kattuntryckerierna måste betecknas som ett felgrepp, med hänsyn till både det skydd och den fostran den skulle ge." ("Reports etc. for 31st Oct. 1862", s. 52.)
[354*] Så t.ex. E. Potter i ett brev till "Times" den 24 mars 1863. "Times" påminner honom om fabrikanternas revolt mot 10-timmarslagen.
[355*] Så bl.a. W. Newmarch, medarbetare i och utgivare av Tookes "History of Prices". Är det ett vetenskapligt framsteg att göra fega eftergifter åt den allmänna opinionen?
[356*] 1860 års lag om blekerier och färgerier stadgar, att arbetsdagen den 1 aug. 1861 provisoriskt reduceras till 12, den 1 aug. 1862 definitivt till 10 timmar, d.v.s. 7½ timmar för lördagen och 10½ timmar för veckans övriga vardagar. Under det dåliga året 1862 upprepades det gamla gyckelspelet. Herrar fabrikanter begärde att parlamentet bara ytterligare ett år skulle tolerera 12-timmarsarbetet för ungdom och kvinnor ... "I näringslivets nuvarande läge" (1862 rådde brist på bomull) "vore det en stor fördel för arbetarna att få arbeta 12 timmar om dagen och få ut så stor arbetslön som möjligt ... Man hade redan lyckats få ett lagförslag i detta syfte framlagt i underhuset. Det föll igenom på grund av de skotska blekeriarbetarnas agitation." ("Reports etc. for 31st Oct. 1862", s. 14, 15.) Sålunda omkullröstat av de arbetare, vilkas talan det påstod sig föra, upptäckte kapitalet nu, med hjälp av juridiska spetsfundigheter, att lagen av 1860 i likhet med alla parlamentsbeslut "till skydd för arbetet" var så oklart formulerad, att man fick en förevändning att från tillämpningen utesluta "calenderers" och "finishers".[CXI*] Det engelska rättsväsendet, som alltid kapitalets trogne tjänare, fastställde genom "Court of Common Pleas"[CXII*] denna spetsfundiga tolkning. "Det har framkallat starkt missnöje bland arbetarna, och det är mycket beklagligt att lagstiftningens klara avsikter förfelas på grund av brister i formuleringen." (ibid s. 18.)
[356a*] Genom lagen av 25 juli 1864 om fabrikslagstiftningens utvidgning. - K.
[357*] "Blekarna i det fria" hade undandragit sig lagen av 1860 om "blekerierna" med den osanningen, att de inte lät kvinnor arbeta på nätterna. Denna lögn avslöjades av fabriksinspektörerna, och genom arbetarpetitioner berövades parlamentet samtidigt sina idylliska föreställningar om "blekning i fria luften". I ett dylikt luftblekeri begagnas torkrum med en temperatur av 32-38°C, och där arbetar huvudsakligen flickor. "Cooling" (avkylning) är facktermen för att tillfälligt smita ut ur torkrummet i det fria. "Femton unga flickor i torkrummen. En hetta på 27-32° för linne, 38° och mera för batist. Tolv flickor stryker och lägger fram (batist o.d.) i ett litet rum ungefär 3 meter i kvadrat, med en tillstängd ugn i mitten. Flickorna står runt om ugnen, som utstrålar en förfärlig hetta och snabbt torkar batisten för strykerskorna. Timantalet för dessa arbeterskor är obegränsat. Om det är mycket att göra, arbetar de till kl. 9 på kvällen eller 12 på natten flera dagar i rad." ("Reports etc. for 31st Oct. 1862", s. 56.) En läkare förklarar: "Det är inte tillåtet att ta rast för att svalka sig, men då temperaturen blir outhärdlig eller flickorna blir smutsiga om händerna av svetten, kan de få gå ut ett par minuter ... Mina erfarenheter vid behandlingen av dessa arbeterskors sjukdomar tvingar mig att konstatera, att deras hälsotillstånd är betydligt sämre än bomullsspinnerskornas" (medan kapitalet i sina petitioner till parlamentet hade utmålat dem som sunda och frodiga i bästa Rubensstil!) "De sjukdomar, som i synnerhet drabbar dem, är phtisis, bronchitis, underlivssjukdomar, hysteri i vedervärdigaste form samt reumatism. Allt detta beror enligt min åsikt direkt eller indirekt på den överhettade luften i deras arbetsrum och bristen på tillräckligt varma kläder som skydd mot den råkalla luften, när de går hem vintertid." (ibid. s. 56, 57.) Beträffande lagen av 1863, som "blekarna i det fria" tvingade igenom, säger fabriksinspektörerna: "Denna lag är förfelad inte bara i fråga om det skydd den skulle ge arbetarna ... den är så illa formulerad, att skyddet först träder i kraft, om man ertappar barn och kvinnor i arbete efter kl. 8 e.m., och t.o.m. då är bevisningen så tillkrånglad, att någon bestraffning knappast kan bli följden." (ibid. s. 52.) "Som en lag med humana och pedagogiska syften är den totalt förfelad. Man kan väl knappast kalla det humant att tillåta eller, vilket strängt taget är samma sak, tvinga kvinnor och barn att arbeta 14 timmar om dagen, med eller utan matraster, allt efter omständigheterna, och kanske ännu längre, utan åldersgräns, utan hänsyn till kön och utan hänsyn till de sociala sedvänjorna hos familjerna i blekeriernas omgivning." ("Reports etc. for 30th April 1863", s. 49.)
[357a*] Not till 2:a upplagan: Sedan 1866, då jag skrev det som står i texten, har åter en reaktion inträtt. (Kapitalisterna i de industrigrenar, som hotades med att underställas lagen, har mobiliserat sitt parlamentariska inflytande för att skydda sin "medborgerliga rätt" att oinskränkt exploatera arbetskraften. Naturligtvis fann de i Gladstones liberala ministär en villig tjänare.)
[Dessa satser inom parentes skrev Marx i den franska upplagan 1873. Men denna reaktion var endast av övergående natur. Redan fabriks- och verkstadslagen 1878 (41 Victoria, kap. 16) uppfyllde ovan uttalade förväntan och "berövade alla viktiga engelska industrigrenar friheten", åtminstone i den mån de använde kvinnor och barn. Detta skedde visserligen inte under Gladstones regering utan under den konservativa regeringen Disraeli, som satt från 1874 till 1880. Sedan dess har de konservativa grundligt förändrats. Om lagen av 1878 ger Engels längre fram en notis i fotnot 322. - K.]
[358*] "Hur var och en av dessa klasser" (kapitalister och arbetare) "har uppfört sig, har varit resultatet av de relationer i vilka de har stått till varandra." ("Reports etc. for 31st Oct. 1848", s. 113.)
[359*] "De hanteringar, som inskränkningarna gällde, drevs med ånga eller vattenkraft och hade förbindelse med fabrikation av textilvaror. En rörelse måste uppfylla två betingelser för att underkastas inspektion: användning av ånga eller vattenkraft och bearbetning av vissa bestämda fibrer." ("Reports etc. for 31st Oct. 1864", s. 8.)
[360*] Om den s.k. hemindustrins tillstånd finns ett mycket rikhaltigt material i de sista rapporterna från "Children's Employment Commission".
[361*] "Lagarna från sista parlamentssessionen" (1864) "... omfattar olika arbetsområden med vitt skilda sedvänjor. Förbrukningen av mekanisk kraft hör inte nu längre till de nödvändiga förutsättningarna för att lagligen beteckna en driftsenhet som fabrik." ("Reports etc. for 31st Oct. 1864", s. 80.)
[362*] Belgien, den kontinentala liberalismens paradis, visar inte heller något spår av denna rörelse. T.o.m. i kol- och malmgruvorna utnyttjas arbetare av bägge könen och alla åldrar med fullständig "frihet" från varje begränsning med hänsyn till tiden och arbetsdagens längd. På varje 1.000-tal arbetare kommer 733 män, 88 kvinnor, 135 pojkar och 44 flickor under 16 år. Vid smältugnarna o.s.v. kommer på varje 1000-tal: 668 män, 149 kvinnor, 98 pojkar och 85 flickor under 16 år. Härtill kommer usla löner och enorm utsugning av både mogen och omogen arbetskraft, i medeltal pr dag 2 sh. 8 d. för män, 1 sh. 8 d. för kvinnor, 1 sh. 2½ d. för pojkar. Men så har också Belgien åren 1850-1863 nästan fördubblat sin export av kol, järn o.s.v.
[363*] När Robert Owen i början av detta århundrade inte bara teoretiskt hävdade nödvändigheten att förkorta arbetsdagen utan också verkligen införde 10-timmarsdagen i sin fabrik i New Lanark, sökte man förlöjliga hans åtgärd som en kommunistisk utopi, på samma sätt som skedde med hans "kombination av produktivt arbete och barnuppfostran" och med de av honom skapade kooperativa företagen. Nu är den första utopin upphöjd till lag, den andra figurerar som officiell fras i alla fabrikslagar, och den tredje fungerar redan som täckmantel för reaktionära svindlerier.
[364*] Ure (fransk övers.): "Philosophie des Manufactures." Paris 1836, vol. II, s. 39, 40, 67, 77 etc.
[365*] I redogörelsen för Internationella statistiska kongressen i Paris 1855 heter det bl.a.: "Den franska lagen, som begränsar det dagliga arbetet i fabriker och verkstäder till 12 timmar, begränsar inte detta arbete till vissa fixerade timmar (tidsperioder), i det att endast för barnarbetet bestämmes att det skall äga rum mellan kl. 5 f.m. och 9 e.m. Därför utnyttjar vissa fabrikanter den rätt, som lagens brister ger dem, till att dag ut och dag in, möjligen med undantag för söndagarna, låta arbetet gå utan avbrott. De använder två olika arbetslag, varav ingetdera tillbringar mer än 12 timmar i verkstaden, medan fabriken är i gång dygnet runt. Lagens bud är uppfyllt, men hur är det med humanitetens?" Förutom "nattarbetets ödesdigra inverkan på den mänskliga organismen" betonas också "det fördärvliga inflytandet av att arbetare av bägge könen nattetid är tillsammans i dåligt upplysta verkstäder."
[366*] "I mitt distrikt t.ex. är i samma fabrikslokal en och samma fabrikant såsom blekare och färgare lydande under "blekeri- och färgerilagen", såsom tryckare under "Printworks Act" och såsom appretör under "fabrikslagen ..." (Rapport av mr Baker i "Reports etc. for 31st Oct. 1861", s. 20.) Efter att ha uppräknat dessa lagars olika bestämmelser och därav följande komplikationer säger mr Baker: "Man kan förstå hur svårt det måste vara att säkra tillämpningen av dessa tre lagar, om fabriksägaren vill kringgå dem." Men vad som alltid säkras åt juristerna därigenom, är processerna.
[367*] Så vågar sig äntligen fabriksinspektörerna på att säga: "Dessa invändningar" (kapitalets emot arbetstidens lagliga begränsning) "måste vika för den viktiga principen om arbetets rätt ... Det finns en tidpunkt, då arbetsgivarens rätt till arbetarens arbete upphör och denne själv blir herre över sin tid, även om han inte är totalt utmattad." ("Reports etc. for 31st Oct. 1862", s. 54.)
[368*] "Vi arbetare i Dunkirk förklarar, att den arbetstid som krävs under nuvarande system är för lång. Den ger inte arbetaren någon tid över för rekreation och utveckling utan trycker i stället ner honom i ett tillstånd av träldom som är föga bättre än slaveri (a condition of servitude but little better than slavery). Därför beslöt vi att 8 timmar skulle vara nog för en arbetsdag och borde i lag erkännas som tillräckligt. Därför kallar vi pressen till hjälp, denna mäktiga hävstång ... och betraktar alla som vägrar hjälpa oss, som fiender till arbetsreformer och arbetarnas rättigheter." (Resolution, utfärdad av arbetarna i Dunkirk, staten New York, 1866.)
[369*] "Reports etc. for 31st Oct. 1848", s. 112.
[370*] "Dessa manipulationer" (kapitalets manövrer t.ex. 1848-1850) "har f.ö. oemotsägligt bevisat, att det är ett falskt påstående, när man så ofta säger att arbetarna inte behöver något skydd utan borde vara fullständigt fria att förfoga över sin enda egendom: händernas arbete och pannornas svett." ("Reports etc. for 30th April 1850", s. 45.) "Fritt arbete, om det nu kan betecknas så, behöver t.o.m. i ett fritt land skyddas av lagens starka arm." ("Reports etc. for 31st Oct. 1864", s. 34.) "Att tillåta, vilket är liktydigt med att tvinga ... någon att arbeta 14 timmar om dagen med eller utan matraster o.s.v." ("Reports etc. for 30th April 1863", s. 40.)
[371*] Friedrich Engels: "Die englische Zehnstundenbill", s. 5.
[372*] Tiotimmarslagen i England har i de industrigrenar som den berör "räddat arbetarna från fullständig degeneration och skyddat deras hälsa." ("Reports etc. for 31st Oct. 1859", s. 47.) "Kapitalet" (i fabrikerna) "kan aldrig hålla maskineriet i gång mer än en viss tid utan att skada de sysselsatta arbetarna fysiskt och moraliskt, och arbetarna är inte i det läget att de kan skydda sig själva." (ibid. s. 8.)
[373*] "En ännu större välgärning består däri, att en klar gräns äntligen är dragen mellan den del av arbetarens tid som tillhör honom själv, och den del som tillhör hans arbetsgivare. Arbetaren vet nu, när den tid tar slut som han säljer, och när den tid börjar som han själv äger, och då han vet detta i förväg kan han i förväg planera hur han skall använda sina egna minuter." (ibid. s. 52.) "Genom att de" (fabrikslagarna) "gör dessa" (arbetarna) "till herrar över sin egen tid, har de gett dem den moraliska styrka, som förbereder dem för ett eventuellt övertagande av den politiska makten." (ibid. s. 47.) Fabriksinspektörerna antyder, med dold ironi och i försiktiga ordalag, att 10-timmarslagen också i någon mån befriar kapitalisten från en del av den naturliga brutalitet, som förkroppsligas av kapitalet, och ger honom möjlighet att tillägna sig en smula "bildning". Tidigare "var arbetsgivarna uteslutande upptagna med penningaffärer, arbetarna uteslutande med arbete." (ibid. s. 48.)
[373a*] Följande exempel kan illustrera dessa formler: Om vi antar, att det mervärde m, som den enskilde arbetaren levererar pr dag, uppgår till 2 shillings, det variabla kapital, som dagligen satsas för inköp av den enskilda arbetskraften, arbetslönen v, utgör 3 sh., totalsumman variabelt kapital pr dag vid 100 arbetare 300 sh., så antar formeln M = (m/v) × V detta utseende: M = 2/3 × 300. Mervärdemängden utgör då pr dag 200 sh. Om vi å andra sidan antar, att k, värdet av den enskilda arbetskraften, är = 3 sh., merarbetet a' (om arbetstiden är 10 tim.) uppgår till 4 timmar, den nödvändiga arbetstiden till 6 timmar, vidare att n, antalet använda arbetare, är 100, så kommer formeln M = k × a'/a = n att se ut så här: M =(3 × 4)/(6 × 100) = 1.200 : 6 = 200. Även här utgör mervärdemängden pr dag 200 shillings - K.
[374*] Denna elementära lag synes vara okänd för de herrar vulgärekonomer, vilka inte som Arkimedes tror sig ha funnit en fast punkt, som sätter dem i stånd att ändra jordklotets läge, utan i stället menar sig kunna få världen att stå stilla med hjälp av upptäckten, att arbetets marknadspris bestämmes genom förhållandet mellan tillgång och efterfrågan.
[375*] Närmare härom i "Fjärde boken". [Jfr tredje bandet av Marx' "Theorien über den Mehrwert". - K.]
[376*] "Arbetet, d.v.s. samhällets ekonomiska tid, är en bestämd tidsenhet, låt oss säga 1 miljon människors arbete 10 timmar dagligen eller 10 miljoner arbetstimmar ... Kapitalet har en gräns för sin tillväxt. Denna gräns ligger för varje period i den faktiska utsträckningen av den ekonomiskt använda tiden." ("An Essay on the Political Economy of Nations", London 1821, s. 47, 49.)
[377*] "Arrendatorn kan inte basera jordbruket på sitt eget arbete, och om han gör det, kommer han enligt min mening att förlora därpå. Hans syssla måste bestå i den allmänna uppsikten över det hela: han måste övervaka tröskaren, om inte dennes lön skall utgå till ingen nytta och spannmålen lämnas otröskad; slåtter- och skördefolket måste tillses etc.; han måste kontrollera inhägnaderna; han måste se till, att ingenting försummas, vilket skulle bli följden om han fastnade för något speciellt." ("An Enquiry into the Connection between the Price of Provisions, and the Size of Farms etc. By a Farmer [J. Arbuthnot]", London 1773, s. 12.) Denna skrift är mycket intressant. Man kan där studera uppkomsten av "capitalist farmer" eller "merchant farmer"[CXV*] som han uttryckligen kallas, och hans högmodiga jämförelse med "small farmer"[CXVI*] som bara håller livhanken uppe. "Kapitalistklassen blir först delvis och slutligen helt fri från kroppsarbetets nödvändighet." (Richard Jones: "Textbook of Lectures on the Political Economy of Nations", Hertford 1852, Lect. III, s. 39.)
[377a*] Den i den moderna kemin använda, först av Laurent och Gerhardt vetenskapligt utvecklade molekylarteorin vilar på just denna lag. [Tillägg till 3:e uppl.] - Vi påpekar som förklaring till denna för icke-kemisten tämligen dunkla anmärkning, att författarna här talar om de av C. Gerhardt 1843 först namngivna "homologa serierna" av kolväten, som har var sin algebraiska formel för sammansättningen. Så paraffinserien: CnH2n+2; alkoholerna: CnH2n+2O; de normala fettsyrorna: CnH2nO2 och många andra. I dessa exempel bildas varje gång endast genom kvantitativ tillsats av CH2 till molekylarformen en kvalitativt helt ny kropp. Beträffande Marx' överskattning av Laurents och Gerhardts del i dessa viktiga faktas fastställande jämför Kopp: "Entwicklung der Chemie", München 1873, s. 709 o. 714, och Schorlemmer: "Rise and Progress of Organic Chemistry", London 1879, s. 54. - F. E.
[378*] Sådana företag kallar Martin Luther "Die Gesellschaft Monopolia".
[379*] "Reports of Insp. of Fact. for 30th April 1849", s. 59.
[380*] ibid. s. 60. Fabriksinspektör Stuart, själv skotte och i motsats till de engelska fabriksinspektörerna helt fången i kapitalistiskt tänkesätt, betonar uttryckligen, att detta brev, som han tar med i sin rapport, "är det nyttigaste meddelande som har kommit från någon fabrikant, som använder relaissystemet, och särskilt avsett att undanröja fördomarna och betänkligheterna mot detta system."
[LIII*] "Vilken av eder kan ... lägga en enda aln till sin livslängd?" (Matt. 6: 27.) - IB.
[LIV*] Huvudort, hemort, central. - IB.
[LV*] förvärvade, åtkomna
[LVI*] som man älskar för dess egen skull
[LVII*] benämning på sländan i en spinnmaskin - IB.
[LVIII*] Originalet har här "overlooker" och "manager". - IB.
[LIX*] lat.: "ett villkor, utan vilket inte ..." (här ungefär = en nödvändig förutsättning). - IB.
[LX*] "allt ordnat till det bästa i den bästa av alla tänkbara världar." - IB.
[LXI*] "som om kärlek krupit i kroppen" (V. Rydbergs övers.) - En vanlig men oegentlig översättning är "som om det hade djävulen i kroppen". - IB.
[LXII*] strafflag - IB.
[LXIII*] språkbegåvat verktyg
[LXIV*] röstbegåvat verktyg
[LXV*] stumt verktyg
[LXVI*] förnumstig person, "viktigpetter"
[LXVII*] bomullsdamm (ordagrant: "djävulsdamm")
[LXVIII*] här i betydelsen avfall, avskräde
[LXIX*] produktiva tjänster
[LXX*] allvarlig vetenskapsman
[LXXI*] varken det ena eller det andra
[LXXII*] I detta band sid. 150-151 (n. 50)
[LXXIII*] I Sandlers övers. står här shilling i st.f. pence.
[LXXIV*] "behövde en rejäl avslipning"
[LXXV*] "rent nonsens"
[LXXVI*] Siffran 8 finns inte i franska upplagan. - RS.
[LXXVII*] i originalet "ultima Thule" - IB.
[LXXVIII*] i originalet "Sturm und Drang" - IB.
[LXXIX*] romersk borgare
[LXXX*] "knapra och snåla med matrasten" - IB.
[LXXXI*] "Avslöjande förfalskningar"
[LXXXII*] "till förhindrande av förfalskning av livsmedel och drycker"
[LXXXIII*] Skildringen kan verka överdriven men är det knappast. Ända in på 1900-talet förekom det, att degen knådades på så sätt, att gesällen barfota och med uppkavlade byxben trampade omkring i degtråget. Undertecknad har själv sett detta. Det var i Norrköping våren 1909, och gesällen var vid tillfället arbetarkämpen, senare Brand-redaktören Gustav Samuelsson ("Sammel"). Denne var själv ytterligt renlig, men metoden verkar ändå allt annat än aptitlig. - IB.
[LXXXIV*] Fahrenheit, vilket motsvarar ca 24-32 grader Celsius.
[LXXXV*] North Channel - IB.
[LXXXVI*] Man bör komma ihåg, att den tidens lok saknade inklädd förarhytt. - IB.
[LXXXVII*] Jury, som skall fastställa dödsorsaken vid vissa dödsfall. - IB.
[LXXXVIII*] Timur-lenk, "Timur den lame", även kallad Tamerlan, var en mongolisk erövrare på 1300-talet, beryktad för sin våldsamma framfart med skövlingar och plundringar i hela Centralasien. - IB.
[LXXXIX*] "Britter aldrig, aldrig skall bli slavar!"
[XC*] "i omsorgen om sitt lekamliga välbefinnande."
[XCI*] "frosseri är för dem (arbetarna) mycket mer fördärvligt."
[XCII*] "Under andra namn berättas här om dig."
[XCIII*] Fattigvårdstjänstemän.
[XCIV*] Fattigvårdsdepartementet.
[XCV*] "arbetshus" = fattighus (i Sverige förr benämnt "arbets- och försörjningsinrättning" - i folkmun bara "inrättningen" - IB.)
[XCVI*] "principen om det naturliga urvalet"
[XCVII*] "Efter oss syndafloden!"
[XCVIII*] "präktiga högländare"
[XCIX*] "handelns vänner"
[C*] "dygden omsatt i praktiken"
[CI*] Eckart, "Mäster Eckehart", tysk munk och mystiker (1260-1327), typisk metafysiker, som ville "frigöra själen från det förgängliga och jordiska". - IB.
[CII*] I 3:e och 4:e uppl.: folket
[CIII*] av Talmud, "lära", judarnas viktigaste lagbok (näst bibeln) och samtidigt ett slags vetenskaplig encyklopedi. - IB.
[CIV*] "Dröjsmål innebär fara!"
[CV*] "lagen om de misstänkta"
[CVI*] "My deeds upon my head. I crave the law, / the penalty and forfeit of my bond." - Shakespeare citeras här, liksom hos Sandler, i C. A. Hagbergs övers. - IB.
[CVII*] "Ay, bis breast / so says the bond."
[CVIII*] kommunal fredsdomare
[CIX*] "korta sammanträden"
[CX*] Detta skrevs år 1866. - K.
[CXI*] tygpressare och appretörer
[CXII*] appellationsdomstol
[CXIII*] "Vilken förändring från denna tidpunkt!"
[CXIV*] I den auktoriserade franska upplagan återgavs andra delen av denna mening sålunda: "eller också är den likamed värdet av en arbetskraft multiplicerat med graden av dess exploatering och multiplicerat med antalet samtidigt exploaterade arbetskrafter."
[CXV*] "kapitalistiska bönder" eller "köpmansbönder"
[CXVI*] "småbrukare"