Källa: Marx Engels Werke bd XXIV, s. 7-518; "Das
Kapital. Band II. Kritik der politischen Ökonomie".
Översättning: Ivan Bohman
Digitalisering: Jonas Holmgren
Korrektur: -
Vi har redan tidigare sett, att ett givet kapitals totala kretslopp är likamed summan av dess omloppstid och dess produktionstid. Kretsloppet omfattar den tid som förflyter från det ögonblick, då kapitalvärdet satsas i en bestämd form, och till dess det återvänder i samma form.
Den kapitalistiska produktionens egentliga syfte är alltid att föröka det värde, som investeras i produktionsprocessen, oavsett om kapitalet ursprungligen har satsats i form av pengar eller i form av varor, vilkas värde då uttryckes i pengar på grundval av varornas pris. I bägge fallen antar det satsade kapitalvärdet nya existensformer under kretsloppet. Medan dessa förändringar pågår, blir kapitalet - oavsett vilken form det för tillfället har antagit - alltid bokfört som pengar i kapitalistens räkenskapsböcker.
Antingen vi beskriver kapitalets kretslopp med formeln G ... G' (penningkapitalets kretslopp) eller formeln P ... P (det produktiva kapitalets kretslopp), så innebär bägge: 1) att det satsade värdet har fungerat som kapital, och att värdet har ökat; 2) att det vid kretsloppets avslutning på nytt har antagit sin ursprungliga form. Det investerade kapitalets värdeökning och dess återvändande till sin ursprungliga penningform framgår direkt av formeln G ... G'. Men samma sak gäller också för den andra formeln. Ty utgångspunkten för formeln P ... P är produktionselementens tillvaro, varor med ett givet värde. Formeln innesluter ökningen av detta värde (W' och G') och dess återvändande till sin ursprungliga form, ty vid kretsloppets slut har det satsade värdet åter antagit samma form av produktivt kapital, som det hade vid kretsloppets början.[XXXIV*]
Vi har tidigare konstaterat: "Om produktionen har kapitalistisk form, så har reproduktionen det också. Liksom arbetsprocessen i det kapitalistiska produktionssättet endast framstår som ett medel för mervärdeprocessen, så tjänar reproduktionen endast som ett medel att reproducera det tillskjutna värdet såsom kapital, d.v.s. såsom ett värde som alstrar mervärde." (Bok I, kap. XXI, s. 497).
De tre formlerna för kapitalets kretslopp: I) G ... G', II) P ... P och III) W' ... W', skiljer sig från varandra i flera hänseenden. I formeln P ... P är reproduktionsprocessen, kretsloppets upprepning, redan ett faktum, medan G ... G', penningkapitalets kretslopp, endast innebär en potentiell möjlighet för kretsloppets fortsättning. Men bägge dessa formler skiljer sig från varukapitalets kretslopp, W' ... W', därigenom, att det satsade värdet, i ena fallet i penningform, i andra fallet i form av arbetskraft och produktionsmedel, bildar kretsloppets utgångspunkt och avslutning. I formeln G ... G' är återgången G' = G + g, d.v.s. kretsloppet avslutas med en penningsumma som motsvarar det ursprungligen satsade beloppet plus ett mervärde. Om processen förnyas i samma skala, så öppnar G på nytt kretsloppet, medan mervärdet g inte ingår däri utan endast visar oss, att kapitalet har förökat sitt värde, har frambragt ett mervärde som lämnar kretsloppet. Även i P ... P, det produktiva kapitalets kretslopp, är det det investerade kapitalvärdet P, som bildar utgångspunkten, här i form av produktionsmedel och arbetskraft. Formeln innebär, att kapitalvärdet ökar. Vid enkel reproduktion börjar kretsloppet på nytt med produktionsmedel och arbetskraft av samma värde som förut. Om i stället mervärdet ackumuleras, så öppnas processen på nytt med P', alltså med ett förökat kapitalvärde. Men detta förökade kapitalvärde har samma form som tidigare. I formeln W ... W däremot öppnas inte kretsloppet med ett investerat kapitalvärde utan med varor, som har utgått ur produktionsprocessen och vilkas värde inte endast omfattar det satsade kapitalvärdet utan också mervärdet. Denna form har stor betydelse för framställningen i denna boks tredje avdelning, där de enskilda kapitalens rörelser skall studeras i samband med det samhälleliga totalkapitalets kretslopp. Den är däremot inte användbar vid undersökningen av det enskilda kapitalets omslag, som alltid börjar med en kapitalinsats, antingen i form av pengar eller i varuform, och som alltid förutsätter att kapitalvärdet återvänder till sin ursprungliga form vid kretsloppets avslutning. I fortsättningen kommer vi att använda formel I (penningkapitalets kretslopp), när vi huvudsakligen undersöker omslagets betydelse för mervärdebildningen, medan vi däremot kommer att använda formel II (det produktiva kapitalets kretslopp), när vi undersöker omslagets inflytande på produktionen.
Lika svårt som ekonomerna har att hålla kretsloppens olika former isär, lika litet har de undersökt dessa former med särskild hänsyn till kapitalets omslag. I allmänhet föredrar man G ... G', formeln för penningkapitalets kretslopp, emedan den ligger närmast den enskilde kapitalistens föreställningsvärld och närmast motsvarar hans bokföring, t.o.m. när pengarna endast formellt bildar utgångspunkten i form av räknepengar. Andra ekonomer utgår från det produktiva kapitalet utan att närmare göra klart för sig, huruvida kapitalet då återvänder i varuform eller penningform:
"Det ekonomiska kretsloppet, ... d.v.s. hela produktionsförloppet, från den tidpunkt, då utlägget sker, till den dag då resultatet kommer. I jordbruket är sådden kretsloppets begynnelse och skörden dess avslutning." (S. P. Newman: "Elements of Pol. Econ.", Andover och New York, s. 81.)
Andra börjar med w' (formel III):
"Hela näringslivet kan betraktas som en cirkelgång, som vi kan kalla ett ekonomiskt kretslopp, där ett omlopp är fullbordat varje gång verksamheten, så snart de successiva transaktionerna genomförts, har återvänt till sin utgångspunkt. Begynnelsen kan dateras till den tidpunkt, då kapitalisten tar emot de tillgångar, med vilkas hjälp hans kapital återvänder. Han kan sedan på nytt värva arbetare och ge dem deras underhåll - eller rättare sagt möjlighet att skaffa sig det. Från dem tar han sedan emot de färdiga varorna som han kan göra affärer med. Dessa varor sänder han ut på varumarknaden, där de skall avsluta kretsloppet, genom att han säljer dem och får igen hela sitt kapitalutlägg." (Th. Chalmers: "On Political Economy", 2:a ed., Glasgow 1832, s. 85.)
Så snart hela det kapitalvärde, som en enskild kapitalist har satsat i en eller annan verksamhet, har genomlöpt sitt kretslopp, har det också på nytt antagit sin ursprungliga form och kan nu åter öppna kretsloppet. Processen måste upprepas, om värdet i fortsättningen skall fungera som kapital och även framdeles avkasta mervärde. I kapitalets tillvaro utgör det enskilda kretsloppet endast ett avsnitt, som oavbrutet upprepas, alltså en period. När penningkapitalet har genomlöpt sitt kretslopp (G ... G'), föreligger det återigen i penningform och skall på nytt genomlöpa hela serien av formförändringar, reproduceras och förökas. När det produktiva kapitalets kretslopp (P ... P) är fullbordat, har kapitalet på nytt antagit formen av produktionsmedel och arbetskraft, som utgör betingelserna för ett nytt kretslopp. Kapitalets kretslopp, inte betraktat som en enstaka företeelse utan som en ständigt upprepad process, kallas dess omslag. Tiden för detta omslag är likamed summan av dess produktionstid och dess omloppstid. Omslagstiden är den tid, som förflyter från den tidpunkt, då det samlade kapitalvärdet öppnar ett kretslopp, till den tidpunkt, då det kan öppna nästa kretslopp. Omslagstiden betecknar den periodiska rörelsen i kapitalets livsprocess eller, om man så vill, den tid som åtgår, då ett kapital förnyas, upprepar sin värdeökning och sin produktionsprocess.
Bortsett från individuella tillfälligheter, som kan förkorta eller förlänga omslagstiden för det enskilda kapitalet, så är kapitalets omslagstid olika allt efter de olikartade produktionsgrenar, i vilka det är satsat.
Liksom arbetsdagen är den naturliga måttsenheten för arbetskraftens funktion, så utgör kalenderåret den naturliga måttsenheten för kapitalets omslagstid. Denna måttsenhet har sin naturliga grundval däri, att de viktigaste jordbruksprodukterna skördas en gång om året i den tempererade zonen, som är den kapitalistiska produktionens ursprungsområde.
Om vi betecknar året som måttsenhet för omslagstiden med U, ett visst kapitals omslagstid med u, antalet omslag under ett år med n, så är n = U/u. Om alltså omslagstiden u är 3 månader, så är n = 12/3 = 4, d.v.s. kapitalet slår om 4 gånger om året. Om omslagstiden u är 18 månader, blir omslagstalet 12/18 = 2/3, d.v.s. kapitalet har under ett år tillryggalagt endast 2/3 av sin omslagstid. Om omslagstiden tar flera år, får man multiplicera nämnaren med antalet år.
Från kapitalistens synpunkt är omslagstiden den tidsrymd, under vilken han måste ha sitt kapital investerat, för att värdet skall förökas och kapitalet återvända i sin ursprungliga gestalt.
Innan vi närmare undersöker omslagets inflytande på produktions- och värdeökningsprocessen, måste vi först analysera två nya begrepp, som härledes ur kretsloppet och inverkar på omslagets former.
I Bok I, kap. VI (s. 175-176) konstaterades följande: En del av det konstanta kapitalet ingår inte direkt i de produkter, som det bidrar till att framställa, men behåller däremot samma form, som det hade då det först ingick i produktionsprocessen. Det utför alltså under en längre eller kortare tidsperiod i ständigt upprepade arbetsprocesser åter och åter samma funktioner. Detta gäller t.ex. fabriksbyggnader, maskiner etc., kort sagt allt vad vi sammanfattar under beteckningen arbetsmedel. Arbetsmedlen avger värde till produkten i samma förhållande som deras eget bruksvärde och därmed också bytesvärde minskar. Det värde, som sålunda överföres till den enskilda produkten, kan beräknas på grundval av arbetsmedlens genomsnittliga livslängd, från det ögonblick de inträder i produktionsprocessen och till dess de är utslitna och måste ersättas av nya.
Det karakteristiska för denna del av det konstanta kapitalet - de egentliga arbetsmedlen - är alltså följande:
En del av kapitalet har satsats i form av konstant kapital, d.v.s. som produktionsmedel, och dessa fungerar nu som faktorer i arbetsprocessen, så länge den självständiga bruksgestalt varar, som de hade vid inträdet i processen. Dessa produktionsmedel ingår i den färdiga produkten, lämnar produktionsprocessen och ingår i varucirkulationen som en del av produkten. Arbetsmedlen däremot lämnar aldrig produktionsprocessen, sedan de en gång har inträtt däri. Deras funktion binder dem vid produktionen. Därför sitter också en motsvarande del av det investerade kapitalvärdet fast i produktionsprocessen. När arbetsmedlen brukas och därmed också blir nedslitna, överföres en del av deras värde till produkten, medan återstoden av värdet alltjämt är bunden till arbetsmedlet och därmed också till produktionsprocessen. Detta värde avtar emellertid från den ena arbetsprocessen till den andra, till dess arbetsmedlet är helt utslitet och hela dess ursprungliga värde har fördelats på en stor mängd produkter, framställda under en längre eller kortare tid. Så länge arbetsmedlen är funktionsdugliga och i verksamhet, är de också bärare av konstant kapitalvärde, medan en del av deras ursprungliga värde har överförts till arbetsprodukter, som nu cirkulerar på varumarknaden. Ju längre tid det tar, innan arbetsmedlen är utslitna, ju längre tid de alltså varar, desto längre tid förblir det konstanta kapitalvärdet kvar i denna bruksform. Men oavsett om arbetsmedlet varar längre eller kortare tid, så står alltid det värde, som överföres till den enskilda produkten, i omvänd proportion till arbetsmedlens totala funktionstid. Om man har två maskiner av samma värde, varav den ena blir utsliten efter fem år, medan den andra stoppar i tio, så avger den förstnämnda under samma tid dubbelt så mycket värde som den senare.
Den del av kapitalet, som är nedlagd i arbetsmedel, cirkulerar på varumarknaden alldeles som allt annat kapital. När allt kommer omkring, befinner sig hela kapitalvärdet i oavbruten cirkulation, och i denna mening är alltså allt kapital rörligt kapital. Men arbetsmedlens cirkulation, som det här gäller, är egenartad. För det första cirkulerar inte arbetsmedlen i sin bruksform, utan det är endast deras värde som cirkulerar, och för det andra införes detta värde endast gradvis, successivt, i cirkulationen, i samma mån som det överföres till de produkter, som cirkulerar som varor. Så länge arbetsmedlet fungerar, fortsätter dess ursprungliga värde att delvis vara knutet till detsamma, självständigt vis-à-vis det värde som har överförts till de varor som det har bidragit till att producera. Det är denna säregenhet, som ger denna del av det konstanta kapitalet karaktären av fast kapital. Alla andra materiella beståndsdelar av det kapital, som har satsats i produktionsprocessen, bildar i motsats härtill cirkulerande eller rörligt kapital.
Hjälpämnen, som förbrukas av arbetsmedlen (som t.ex. kol av ångmaskinen), eller som förbättrar produktionens yttre betingelser (som t.ex. gas för arbetslokalernas belysning), ingår inte materiellt i produkten. Endast värdet överföres till den färdiga produkten och cirkulerar på marknaden. I detta hänseende förhåller sig hjälpämnena som fast kapital. Å andra sidan förbrukas de i sin helhet under arbetsprocessen och måste ersättas med nya hjälpämnen, om arbetsprocessen skall upprepas. De behåller inte sin självständiga bruksform under och efter användningen, och alltså blir inte heller någon del av kapitalvärdet fixerad i den ursprungliga, materiella formen. Den omständigheten, att dessa hjälpämnen inte ingår materiellt i produkten, utan att endast värdet ingår som en del av produktvärdet, och det därmed sammanhängande förhållandet att dessa ämnens hela funktion är bunden till produktionsprocessen, har förlett enskilda ekonomer som t.ex. Ramsay, samtidigt som även fast och konstant kapital förväxlas, att hänföra hjälpämnena till det fasta kapitalets kategori.
En del av de produktionsmedel, som materiellt ingår i produkten, alltså råmaterial etc., antar därigenom former som tillåter dem att ingå i den individuella konsumtionen. De egentliga arbetsmedlen, det fasta kapitalets materiella bärare, är däremot endast föremål för produktiv konsumtion och kan inte förbrukas individuellt, emedan de inte ingår i den produkt eller det bruksvärde, som de bidrar till att framställa, utan tvärtom bevarar sin självständiga form i förhållande till produkten, så länge de tjänstgör i produktionsprocessen. Transportmedlen utgör ett undantag. Den nyttoeffekt som de frambringar, när de deltar i produktionsprocessen - själva platsförändringen - kan samtidigt ingå t.ex. i en resandes individuella konsumtion. Han betalar då också för konsumtionen, alldeles på samma sätt som han betalar för varje annan konsumtionsvara. Vi har tidigare påvisat, att gränsen mellan råmaterial och hjälpämnen kan vara oklar, som t.ex. i den kemiska produktionen.[XXXV*] Förhållandet är delvis detsamma, när det gäller gränsen mellan å ena sidan arbetsmedlen, å andra sidan hjälpämnen och råmaterial. I jordbruket t.ex. går gödnings- och andra jordförbättringsämnen delvis in i växtprodukten och blir en del av denna. Å andra sidan är verkningarna utspridda över en längre tidsperiod, t.ex. 4-5 år. En del av gödningsämnena ingår därför direkt i produkten och överför därmed sitt värde till den, medan en annan del ligger kvar i jorden i samma form som förut och behåller sitt värde. Denna andra del fortsätter att fungera som produktionsmedel och antar därvid formen av fast kapital. En oxe är fast kapital, så länge han tjänstgör som dragdjur, men om han slaktas och uppätes, fungerar han inte längre som arbetsmedel och alltså inte heller som fast kapital.
Vår indelning av de produktiva värdena i fast och rörligt kapital grundas uteslutande på det säregna sätt, varpå dessa värden cirkulerar. Detta speciella cirkulationssätt beror i sin tur på det särskilda sätt, på vilket arbetsmedlet avger sitt värde till produkten, eller det sätt varpå det förhåller sig som värdebildande faktor i produktionsprocessen. Och denna process i sin tur härrör ur arbetsmedlens speciella sätt att fungera i arbetsprocessen.
Vi vet, att ett bruksvärde, som framkommer som produkt ur en arbetsprocess, senare kan ingå som produktionsmedel i en annan. Huruvida bruksvärdet då antar karaktären av fast kapital, beror uteslutande på dess funktion i den arbetsprocess, där det användes. Däremot blir det inte fast kapital i samma ögonblick det lämnar sin egen produktionsprocess som produkt. Som produkt är t.ex. en maskin en del av maskinfabrikantens varukapital. Fast kapital blir den först för den köpare, som använder den produktivt.
Under i övrigt likartade förhållanden blir arbetsmedlets karaktär av fast kapital mer utpräglad, ju varaktigare arbetsmedlet är. Av dess varaktighet beror nämligen skillnaden mellan dess samlade värde och den del av värdet som det avger till produkten under de upprepade arbetsprocesserna. Ju långsammare denna värdeöverföring försiggår - och arbetsmedlen avger värde vid varje upprepning av samma arbetsprocess - desto större blir det fasta kapitalet, och desto större blir skillnaden mellan det kapital som användes och det som konsumeras i produktionsprocessen. När denna differens har försvunnit, är också arbetsmedlet förbrukat och har förlorat sitt värde samtidigt med sitt bruksvärde. Det har upphört att vara värdebärare. Då arbetsmedlet, i likhet med varje annan bärare av konstant kapital, endast avger värde till produkten i samma utsträckning som det självt förlorar både bruksvärde och värde, så är det klart, att ju långsammare ett bruksvärde går förlorat, ju längre det kan användas i produktionsprocessen, desto längre blir också den tidsperiod under vilken det fungerar som en del av det konstanta kapitalet.
Hjälpämnen, råmaterial, halvfabrikat etc. kan överföra sitt värde till produkten på samma sätt som ett vanligt arbetsmedel och även cirkulera som ett sådant. De fungerar då som fast kapital, trots att det här inte rör sig om arbetsmedel i egentlig mening. Detta är t.ex. fallet med de nyssnämnda jordförbättringsmedlen, vilka tillför jorden kemiska beståndsdelar, vars verkan sträcker sig över flera produktionsperioder eller år. Här blir en del av värdet kvar i jorden som fast kapital, medan en annan del överföres till produkten och följer med i dess cirkulation. I detta fall överföres inte endast en del av det fasta kapitalets värde till produkten, utan också bruksvärdet, den substans som är bärare av denna värdedel, ingår däri.
Bortsett från den grundläggande villfarelsen - förväxlingen av kategorierna fast och rörligt kapital med kategorierna konstant och variabelt kapital - har ekonomernas hittillsvarande begreppsförvirring närmast följande orsaker:
Man uppfattar bestämda materiella egenskaper hos arbetsmedlen som egenskaper hos det fasta kapitalet självt, som t.ex. en byggnads fysiska orörlighet. Det är då en lätt sak att påvisa, att andra arbetsmedel, som också fungerar som fast kapital, har rakt motsatta egenskaper, som t.ex. ett fartyg, som ju i första hand kännetecknas av fysisk rörlighet.
Eller man förväxlar de ekonomiska former, som värdet antar under cirkulationen, med sakliga egenskaper. Man resonerar, som om det redan låge i sakens natur, att ett föremål är kapital i en eller annan form, fast eller rörligt, medan det i själva verket endast blir kapital under vissa samhälleliga betingelser. Vi påvisade i Bok I (kap. V, s. 153-157), att produktionsmedlen i varje arbetsprocess - oavsett under vilka samhälleliga betingelser den försiggår - uppdelas i arbetsmedel och arbetsföremål. Först i den kapitalistiska produktionen blir bägge delarna kapital, nämligen "produktivt kapital", just som detta karakteriserades i förra avdelningen. Därmed återspeglas skillnaden mellan arbetsmedel och arbetsföremål, som har sin grund i arbetsprocessens natur, i den nya skillnaden i form mellan fast och rörligt kapital. Först härigenom [genom produktionens kapitalistiska form] kan ett föremål, som fungerar som arbetsmedel, bli fast kapital. Om det, på grund av sina materiella egenskaper, också kan fungera på annat sätt än som arbetsmedel, så är det eller är det inte fast kapital, beroende på användningssättet. Ett dragdjur är fast kapital, medan det som slaktdjur blir råmaterial, alltså inte fast utan rörligt kapital.
Det som avgör, om ett produktionsmedel är fast kapital, är inte arbetsprocessens tidslängd. Även om råvaran bearbetas i upprepade, sammanhängande arbetsprocesser, som är nödvändiga för framställning av den färdiga produkten, antar produktionsmedlet ändå inte formen av fast kapital, inte ens om kapitalinsatsen blir lika långvarig som för många slags arbetsmedel. Utsäde t.ex. är inte något fast kapital utan ett råmaterial, som kan vara bundet till produktionsprocessen ungefär ett år. Allt kapital är bundet till produktionsprocessen, så länge det fungerar som produktivt kapital, och det gäller alla delar av det produktiva kapitalet, utan hänsyn till dess materiella form, dess funktion eller det sätt varpå värdet ingår i cirkulationen. Om produktionsprocessen varar kortare eller längre tid, och om de använda produktionsmedlen alltså blir bundna till produktionsprocessen under motsvarande kortare eller längre tid, har ingenting att göra med skillnaden mellan fast och rörligt kapital.[23*]
Vissa arbetsmedel, såsom t.ex. de flesta maskiner, blir fastlåsta på det ställe, där de skall tjänstgöra, så snart de ingår i produktionsprocessen som arbetsmedel eller göres i ordning för sin produktiva funktion. Andra är på grund av sin materiella beskaffenhet bundna till en bestämd plats. Så är fallet med sådana produktionsmedel som t.ex. gödningsämnen och odlad jord, fabriksbyggnader, masugnar, kanaler, järnvägar o.s.v. Arbetsmedlets permanenta bundenhet vid den produktionsprocess, inom vilken den skall fungera, är här samtidigt betingad av dess materiella existenssätt. Å andra sidan kan vissa arbetsmedel inte fullgöra sin funktion i produktionsprocessen utan att ständigt ändra plats, förflytta sig, som t.ex. ett lok, ett fartyg, att dragdjur etc. Det är inte arbetsmedlets orörlighet, som i ena fallet ger det karaktären av fast kapital, och det upphör inte heller i andra fallet att vara fast kapital, för att det rör sig, förflyttar sig. Men den omständigheten, att ett arbetsmedel är fast knutet till en viss plats, att det har slagit rötter i själva jorden, ger denna del av det fasta kapitalet en säregen ställning i nationernas ekonomi. Det kan inte exporteras till utlandet, inte uppträda som varor på världsmarknaden. Äganderätten till detta fasta kapital kan växla, det kan köpas och säljas och på så sätt cirkulera ideellt, och denna äganderätt kan t.o.m. cirkulera på utländska marknader, t.ex. i form av aktier. Men dessa skiften av ägare till det fasta kapitalet ändrar ingenting i förhållandet mellan den materiellt bundna och den rörliga delen av ett lands rikedom.[24*]
Det fasta kapitalets säregna cirkulation åstadkommer också, att dess omslag blir säreget. Det värde, som det förlorar genom förslitning, ingår i kretsloppet som en del av produktvärdet. Produkten förvandlas under cirkulationen från vara till pengar. Därmed förvandlas också den del av produktens värde, som härstammar från arbetsmedlet, till pengar, och hela arbetsmedlets värde övergår successivt i penningform, i samma utsträckning som det självt upphör att vara värdebärare. Arbetsmedlets värde får på detta sätt en dubbelexistens. En del förblir bunden vid produktionsprocessen i sin ursprungliga bruksform, medan en annan del lösgör sig därifrån och antar penningform. Efter hand som arbetsmedlet nyttjas, avtar ständigt den del av värdet, som existerar i själva arbetsmedlet, medan den del, som existerar i penningform, ständigt ökar, tills arbetsmedlet slutligen är helt utslitet och dess värde i sin helhet har förvandlats till pengar. Det är dessa förhållanden, som ger det fasta kapitalets omslag dess säregna karaktär. Visserligen förvandlas dess värde till pengar i takt med varornas försäljning, men dessa pengars förvandling till nytt produktivt kapital försiggår på ett helt annat sätt än för de övriga produktionsfaktorerna. Denna del av cirkulationen bestämmes inte endast av varornas försäljning utan först och främst av arbetsmedlets egen reproduktionsperiod, d.v.s. den tid som förflyter, till dess arbetsmedlet är utslitet och måste förnyas. Om en maskins funktionstid är t.ex. 10 år, så är omslagstiden för det kapital, som är nedlagt i maskinen, också 10 år. Innan denna tid har förflutit, skall maskinen inte utbytas utan fortsätter att fungera i sin ursprungliga form. Maskinens värde omsättes under denna tidsperiod successivt som delar av de varuvärden, som den bidrar till att framställa. Därvid förvandlas den gradvis till pengar, till dess den efter 10 års förlopp helt har förvandlats till en penningsumma, som då användes för inköp av en ny maskin av motsvarande slag. Då är maskinens omslag avslutat. Innan denna reproduktionstid börjar, ackumuleras arbetsmedlets värde successivt, närmast i form av en investeringsfond.
Det produktiva kapitalets övriga delar består dels av konstant kapital i form av hjälpämnen och råmaterial, dels av variabelt kapital i form av arbetskraft.
Under analysen av arbetsprocessen och den värdeskapande processen (bok I, kap. V) fann vi, att det produktiva kapitalets olika beståndsdelar förhåller sig helt olika som produktbildare och värdeskapare. Värdet av den konstanta kapitaldel, som består av hjälpämnen och råmaterial, bevaras oförändrat - alldeles som värdet av den del som består av arbetsmedel - i och med att det överföres till produkten. Arbetskraften däremot överför förutom sitt eget värde dessutom en värdeökning till produkten. En del av hjälpämnena förbrukas under arbetsprocessen utan att materiellt ingå i produkten, medan en del andra ingår i det material, varav produkten består. Alla dessa olikheter är emellertid utan betydelse för cirkulationen och därmed även för omslagssättet. Om hjälpämnena och råvarorna helt förbrukas under framställningen av produkten, överföres också hela deras värde till produkten. Detta värde följer därför i sin helhet med i produktens cirkulation, förvandlas till pengar och från pengar återigen tillbaka till produktivt kapital. Omslaget blir inte avbrutet, som fallet är med det fasta kapitalet, utan genomlöper ständigt alla kretsloppets former, så att dessa delar av det produktiva kapitalet ständigt på nytt antar sin ursprungliga produktiva form.
Vad beträffar den variabla beståndsdelen av det produktiva kapitalet, som är satsad i arbetskraft, gäller: Arbetskraften köpes för en bestämd tidsperiod. Så snart kapitalisten har köpt arbetskraften och införlivat den med produktionsprocessen, bildar den hans kapitals variabla beståndsdel. Under denna tid är den dagligen i verksamhet och överför till produkten inte endast sitt eget dagsvärde utan dessutom ett mervärde, som vi dock tillsvidare bortser ifrån. Om arbetskraften köpes för t.ex. en vecka i taget, måste den vid varje veckoslut köpas på nytt. Arbetskraftens värde, som överföres till produkten och förvandlas till pengar genom varornas försäljning, måste ständigt på nytt återförvandlas till arbetskraft. Kretsloppet måste oavbrutet genomlöpas i sin helhet, d.v.s. göra omslag, för att den kontinuerliga produktionen inte skall bli avbruten.
Den del av det produktiva kapitalet, som är investerad i arbetskraft, går alltså i sin helhet över på produkten (vi bortser här fortfarande från mervärdet), genomlöper varucirkulationens bägge formförändringar och förblir genom denna ständiga förnyelse oavbrutet införlivad med produktionsprocessen. Trots att arbetskraften för övrigt fullständigt skiljer sig från råmaterial och hjälpämnen, när det gäller värdebildningen, så sker dess värdeomslag på samma sätt. Därigenom får denna del av det produktiva kapitalet - den del som är nedlagd i arbetskraft, råmaterial och hjälpämnen, och som vi sammanfattar under beteckningen rörligt kapital - ett gemensamt kännetecken, som skiljer den från det fasta kapitalet.
Som vi tidigare påvisat,[XXXVI*] är de pengar, som kapitalisten betalar arbetaren för förbrukningen av dennes arbetskraft, i verkligheten endast ett medel, som sätter arbetaren i stånd att köpa sina nödvändiga existensmedel. I så måtto består det variabla kapitalet materiellt av existensmedel. Men här, då vi undersöker omslaget, rör det sig om formen. Det som kapitalisten köper, är inte arbetarens existensmedel utan själva arbetskraften. Det som utgör hans variabla kapital, är inte arbetarens existensmedel utan hans verksamma arbetskraft. Det som kapitalisten produktivt konsumerar i arbetsprocessen, är själva arbetskraften och inte arbetarens existensmedel. Det är arbetaren själv, som använder de pengar, som han får för sin arbetskraft, till inköp av existensmedel för att leva och för att förnya sin egen arbetskraft. På samma sätt gör kapitalisten, när han omsätter en del av sitt mervärde i existensmedel för eget bruk, utan att man fördenskull påstår, att han får existensmedel som betalning för de varor han säljer. T.o.m. i de fall, då arbetaren får en del av sin lön utbetald in natura, i form av existensmedel, så är detta under kapitalistiska förhållanden en helt ny transaktion. Han säljer sin arbetskraft för ett bestämt pris, och man träffar en överenskommelse, att en del av detta pris skall betalas i form av existensmedel. Detta ändrar blott betalningens form men inte det faktum, att det som han verkligen säljer, är arbetskraften. Avtalet om att en del av lönen skall utgå i form av existensmedel är inte ett avtal mellan arbetare och kapitalist utan ett avtal mellan arbetaren som köpare av en vara och kapitalisten som säljare av samma vara, medan själva försäljningen av arbetskraft, som skedde i första hand, är en transaktion mellan arbetaren som säljare av en vara. (arbetskraften) och kapitalisten som köpare av samma vara. Förhållandet är detsamma, som om t.ex. en maskinfabrikant sålde maskiner till ett järnbruk och toge en leverans smidesjärn som likvid. Det är alltså inte arbetarnas existensmedel, som får karaktären av rörligt kapital i motsats till det fasta kapitalet, inte heller deras arbetskraft, utan den del av det produktiva kapitalets värde, som har använts till inköp av arbetskraft. Det är denna värdedel hos det produktiva kapitalet, som genom formen för sitt omslag får en karaktär, som är gemensam med några och står i motsättning till andra beståndsdelar av den konstanta kapitaldelen.
Värdet av det rörliga kapital, som är nedlagt i arbetskraft och produktionsmedel, förskotteras endast för den tidsperiod som åtgår för att framställa den färdiga produkten, alltefter produktionens skala, som i sin tur är beroende av det fasta kapitalets storlek. Det rörliga kapitalets värde överföres i sin helhet på produkten, återvänder därefter ur cirkulationen genom produktens försäljning och kan på nytt ingå i produktionen. Arbetskraften och produktionsmedlen, vari den rörliga kapitaldelen existerar, blir undandragna cirkulationen i den omfattning, som är nödvändig för framställning och försäljning av den färdiga produkten, men de måste oavbrutet ersättas och förnyas genom återköp, genom återförvandling från penningform till produktivt kapital. Det rörliga kapitalet köpes på marknaden i mindre poster än det fasta kapitalet, men i stället måste det köpas så mycket oftare, ty det måste förnyas på kortare tid. Denna ständiga förnyelse möjliggöres genom produktens ständiga försäljning, som förmedlar hela det rörliga kapitalets cirkulation. Det är inte endast dess värde utan även dess materiella form, som oavbrutet genomlöper hela kretsloppet och genomgår dess formförändringar. Värdet blir ständigt återbildat från varor till samma varors produktionsfaktorer.
Samtidigt med sitt eget värde överför arbetskraften oupphörligt mervärde till produkten, ett mervärde som är materialiserat obetalt arbete. Mervärdet cirkulerar också på marknaden på samma sätt som produktvärdets övriga beståndsdelar, och vid försäljningen förvandlas det till pengar. Då det här närmast är fråga om kapitalvärdets omslag, bortser vi därför tillsvidare från mervärdets omslag, som försiggår samtidigt.
Av det hittills anförda framgår följande:
1. Det fasta och rörliga kapitalets formgivning beror endast på det olikartade omslaget hos det kapitalvärde eller produktiva kapital, som fungerar i produktionsprocessen. Denna olikhet i omslaget beror å sin sida på de olika sätt, varpå det produktiva kapitalets olika beståndsdelar överför sitt värde på produkten. Dessa beståndsdelars andel i produktionen av produktvärdet eller deras roll i värdeökningsprocessen har däremot ingen betydelse i detta sammanhang. I produktionen ingår en rad faktorer, som i materiellt hänseende är mycket olikartade, och denna olikhet medför bland annat, att vissa produktionsfaktorer i sin helhet förbrukas under en enda produktionsprocess, medan andras förslitning sker gradvis under en längre tid och under framställningen av ett större antal produkter. Resultatet blir en motsvarande olikhet i värdets kretslopp och i omslaget.
Det är alltså endast det produktiva kapitalet, som kan uppdelas i fast och rörligt. Däremot existerar inte denna motsättning för industrikapitalets bägge övriga existensformer, varukapitalet och penningkapitalet, och inte heller för dem båda i förhållande till det produktiva kapitalet. Den äger giltighet endast för och inom det produktiva kapitalet. Hur mycket penningkapital och varukapital än må fungera som kapital och cirkulera i rörlig form, så kan de inte bli rörligt kapital i motsats till fast, förrän de har omvandlats till rörliga beståndsdelar av det produktiva kapitalet. Men emedan bägge dessa kapitalformer förekommer i cirkulationen, har - som vi skall finna - den ekonomiska vetenskapen sedan Adam Smiths tid låtit förleda sig att sammanblanda dem med den rörliga delen av det produktiva kapitalet under beteckningen "cirkulerande kapital". Dessa två kapitalformer är också i själva verket cirkulationskapital i motsats till det produktiva kapitalet, men de är inte rörligt kapital i motsats till fast.
2. Den fasta kapitalbeståndsdelens omslag omfattar flera omslag av de rörliga kapitalbeståndsdelarna. Under samma tid, som det fasta kapitalet behöver för ett omslag, slår det rörliga kapitalet om flera gånger. Den ena värdebeståndsdelen av det produktiva kapitalet får formen av fast kapital endast under förutsättning att det produktionsmedel, vari det existerar, inte förslites under den tid, som åtgår för produktens framställning och utlämning ur produktionsprocessen i varuform. En del av det fasta kapitalets värde måste alltid förbli bundet i den gamla bruksformen, medan en annan del överföres till den färdiga produkten, som samtidigt omsätter totalvärdet av det rörliga kapital, som har använts under produktionen.
3. Det fasta kapitalet satsas i produktionsprocessen för hela den tid, som förflyter, tills det produktionsmedel, vari värdet är nedlagt, har blivit helt förbrukat. Detta värde blir i penningform på en gång insatt i cirkulationen, medan samma pengar endast successivt återkommer ur cirkulationen genom försäljningen av de varor, som det fasta kapitalet bidragit till att framställa. Å andra sidan blir också de produktionsmedel det rör sig om uttagna ur cirkulationen och införlivade med produktionsprocessen för hela sin funktionstid. Men under hela denna tid behöver de inte ersättas med nya exemplar av samma slag, och inte heller behöver de reproduceras. De fortsätter under längre eller kortare tid att bidra till produktionen av de varor, som går ut på marknaden, utan att motsvarande värden samtidigt tas tillbaka därifrån. Under hela denna tid är det därför inte heller nödvändigt, att kapitalisten förnyar sin investering. Slutligen: Det produktionsmedel, vari det fasta kapitalvärdet är nedlagt, deltar inte materiellt i kretsloppet, utan det är endast dess värde, som genomlöper kretsloppet, gradvis och efter hand. D.v.s. en del av det fasta kapitalets värde blir ständigt omsatt i varuform och förvandlad till pengar, utan att värdet återförvandlas från pengar till sin ursprungliga form. Denna återförvandling av pengarna till nya produktionsmedel äger rum, först sedan de gamla produktionsmedlen är helt förbrukade.
4. Om produktionsprocessen skall fortsätta kontinuerligt, måste det rörliga kapitalets beståndsdelar ständigt vara tillgängliga, alldeles som det fasta kapitalets. Men det rörliga kapitalets beståndsdelar blir ständigt förnyade in natura (produktionsmedlen genom inköp av nya exemplar, arbetskraften genom oupphörligt förnyade inköp), medan däremot det fasta kapitalets beståndsdelar under sin tillvaro inte kan förnyas, så länge de ännu fungerar. Råmaterial och hjälpämnen finns ständigt i produktionsprocessen, men nya exemplar av samma slag ersätter oupphörligt de gamla, som har förbrukats under framställningen av produkterna. Arbetskraften finns också ständigt i produktionsprocessen, men endast på grund av ständigt förnyade inköp, varvid personskifte ofta förekommer. Däremot fortsätter samma byggnader, maskiner etc. att göra tjänst i samma produktionsprocess, samtidigt som det rörliga kapitalet har sina upprepade omslag.
I varje särskild kapitalplacering har det fasta kapitalets olika element olika varaktighet och därför också olika omslagstider. I en järnvägsanläggning t.ex. har räls, syllar, schaktningsarbeten, stationsbyggnader, broar, tunnlar, lok och vagnar olika livslängd och olika reproduktionstid. Som följd därav har också det investerade kapitalet olika omslagstider. Byggnader, perronger, vattentorn, viadukter, tunnlar, skärningar och banvallar, kort sagt: allt som i engelskt järnvägsväsen betecknas som works of art, kan fungera utan underhåll en lång följd av år. Det som är mest utsatt för förslitning är rälsen och den rullande materielen (rolling stock).
Då man först började bygga moderna järnvägar, rådde den uppfattningen, även bland de dugligaste och praktiskt mest erfarna ingenjörerna, att en järnvägsanläggning skulle ha en sekellång varaktighet, och att slitaget på rälsen skulle vara så obetydligt, att det ur praktisk-ekonomisk synpunkt helt kunde lämnas ur räkningen. Skenor av god kvalitet ansågs böra hålla i 100-150 år. Ganska snart upptäckte man emellertid, att en skenas livslängd - som naturligtvis är beroende av flera faktorer: tågens hastighet och vikt, trafikfrekvensen, skenornas dimensioner och en mängd andra biomständigheter - i genomsnitt inte översteg 20 år. På vissa delsträckor med speciellt hög trafikfrekvens slits skenorna t.o.m. ut på ett år. I mitten på 60-talet började man använda stålskenor, som kostar ungefär dubbelt så mycket som järnskenor men i stället har mer än dubbelt så lång varaktighet. Träsyllar beräknas hålla 12-15 år. Beträffande den rullande materielen har det visat sig, att godsvagnar är utsatta för betydligt snabbare förslitning än personvagnar. Ett loks livslängd beräknades år 1867 till 10 à 12 år.
Den huvudsakliga förslitningen beror på själva användningen. Slitaget på rälsen står i regel i direkt proportion till antalet tåg. (R. C., nr 17.645).[25*] Vid högre hastigheter ökade slitaget i snabbare proportion än kvadraten på hastigheten; d.v.s. vid fördubblad tåghastighet ökade slitaget mer än fyrdubbelt. (R. C, nr 17.046).
En annan form av förslitning sker genom naturkrafternas inverkan. Så är t.ex. syllarna inte endast utsatta för slitage på grund av tågtrafiken, utan dessutom medför luftfuktighet och nederbörd, att de ruttnar. "Underhållskostnaderna för en bansträcka beror inte så mycket på förslitningen genom tågtrafiken som på kvaliteten hos det trä, järn och murbruk, som utsättes för luftens inverkan. En enda sträng vintermånad kan åstadkomma större skada på banan än ett helt års tågtrafik." (R. P. Williams, On the Maintenance of Permanent Way. Föredrag i Institute of Civil Engineers, hösten 1867. [12]).
Slutligen spelar här liksom överallt i storindustrin den moraliska förslitningen sin stora roll. "Efter tio års förlopp kan man vanligen köpa samma antal vagnar och lok för 30.000 £, som förut kostade 40.000 £. Man måste sålunda beträffande denna materiel räkna med en nedskrivning av 25% på marknadspriset, även om ingen nedskrivning av bruksvärdet skett." (Lardner, "Railway Economy" [s. 120]).
"Rörbroar förnyas inte i sin nuvarande form, och att reparera dem lönar sig inte". (Emedan man nu använder ändamålsenligare brokonstruktioner.) (W. P. Adams, "Roads and Rails", London 1862 [s. 136]).
Genom industrins framsteg blir arbetsmedlen i stor utsträckning oavbrutet revolutionerade. När de måste förnyas, ersättes de därför inte av nya exemplar av den nuvarande utan av den revolutionerade formen. Å ena sidan utgör det redan investerade fasta kapitalet ett hinder för ett snabbt och allmänt införande av förbättrade arbetsmedel. Kapitalet är nu en gång placerat i en bestämd form och har en viss genomsnittlig varaktighet, ett förhållande som motiverar ett gradvis införande av nya maskiner etc. Å andra sidan framtvingar konkurrensen, i synnerhet när avgörande tekniska framsteg har gjorts, ett utbyte av gamla arbetsmedel mot nya, redan innan de gamla är utslitna. Det är framförallt de stora ekonomiska kriserna som framtvingar en sådan forcerad förnyelse av gammal materiel i samhällelig skala.
Den egentliga förslitningen - bortsett från den moraliska - är det värde, som det fasta kapitalet successivt avger till produkten, i genomsnitt i samma proportion som bruksvärdet minskar genom användningen.
Delvis har det fasta kapitalet en viss genomsnittlig varaktighet. Det måste då i sin helhet förskotteras för denna tidsperiod, och när det är förbrukat, måste det ersättas i sin helhet. För levande arbetsmedel, som t.ex. hästar, har naturen själv bestämt reproduktionstiden. När den genomsnittliga livstiden är tillända, måste de förbrukade exemplaren ersättas med nya. En häst kan inte ersättas med en bit i taget utan endast med en annan häst.
Andra element av det fasta kapitalet kan förnyas periodiskt eller successivt. Denna periodiska eller successiva kapitalförnyelse bör noga skiljas från den successiva utvidgningen av en affärsrörelse.
Det fasta kapitalets enskilda beståndsdelar kan delvis vara av samma slag, samtidigt som varje enskild del har olika varaktighet, varför det fasta kapitalet måste förnyas successivt och styckvis. Rälsen på järnvägsstationerna måste t.ex. utbytas oftare än rälsen ute på linjen. Liknande är förhållandet med syllarna. Enligt Lardner utbyttes på de belgiska järnvägarna under 50-talet årligen 8% av syllarna, d.v.s. samtliga utbyttes under en 12-årsperiod. [13] Förhållandet är här alltså, att ett visst belopp förskotteras i form av ett bestämt slags fast kapital. Detta utlägg sker på en gång. Men en viss del av detta fasta kapital, vars värde har ingått i produktens värde och förvandlats till pengar, blir varje år ersatt in natura, medan den andra delen fortsätter att existera i den ursprungliga naturaformen. Det är engångsutlägget och den endast styckvisa reproduktionen, som ger detta kapital dess prägel av fast kapital i motsats till det rörliga kapitalet.
Andra delar av det fasta kapitalet består av olika beståndsdelar av olika varaktighet, vilka därför också måste förnyas på olika tidpunkter. Detta gäller i synnerhet beträffande maskiner. Vad här nyss anförts om den olika livslängden hos ett fast kapitals olika beståndsdelar, gäller här om livslängden hos olika beståndsdelar i samma maskin, som figurerar som en beståndsdel av detta fasta kapital.
Ett företag kan utvidgas successivt som följd av maskineriets förnyelse. Samtidigt som det fasta kapitalet fortsätter att göra tjänst i produktionsprocessen, kommer en del av dess värde att överföras till produkten och förvandlas till pengar. Dessa pengar hopsamlas därpå i en reservfond, som senare skall användas till förnyelse av det utslitna maskineriet. Pengarna kan emellertid också användas till utvidgning av företaget eller till införande av förbättringar, som ökar maskineriets effektivitet. På denna grundval är reproduktion i utvidgad skala möjlig under kortare eller längre tid. Denna reproduktion i utvidgad skala beror inte på ackumulationen - mervärdets förvandling till kapital - utan på att den del av det fasta kapitalet, som har överförts till produkten, användes till inköp av nya produktionsmedel, redan innan de gamla maskinerna är utslitna. Det beror naturligtvis på affärsföretagets speciella art, hur långt och i vilken utsträckning en dylik successiv expansion är möjlig, alldeles som det beror på maskineriets art, hur stor reservfonden måste vara för att kunna användas till inköp av nya maskiner. I vilken utsträckning detaljförbättringar av de gamla maskinerna är genomförbara, beror givetvis också på förbättringarnas art och maskinernas egen konstruktion.[XXXVII*]
På vad sätt sådana utvidgningar genomföres, beror på omständigheterna. Bildlikt uttryckt: Ibland kan man utöka en byggnad genom att bygga på flera våningar. I andra fall måste utökningen ske i sidled, varvid större tomtyta blir erforderlig. I den kapitalistiska produktionen förslösas mycket kapital genom dylika ryckvisa utvidgningar av det enskilda företaget, emedan expansionen inte sker i överensstämmelse med någon samhällelig plan utan bestämmes av de oerhört växlande förhållanden, under vilka den enskilde kapitalisten verkar. Följden blir ett enormt slöseri med produktivkrafterna.
Den gradvisa nyinvesteringen av penningreserverna är lättast att genomföra i jordbruket. Både den odlingsbara jorden och det ökande boskapsbeståndet kan i allmänhet utan svårighet gradvis absorbera nytt kapital.
Det fasta kapitalet kräver särskilda underhållskostnader. En del av underhållet åstadkommes under själva arbetsprocessen; det fasta kapitalet fördärvas, om det inte tjänstgör i arbetsprocessen. (Se Bok I, kap. VI o. XIII). Den engelska lagstiftningen betraktar det därför också som vanhävd (waste), om en utarrenderad jordlott inte odlas på sedvanligt sätt. (W. A. Holdsworth, Barrister at Law, "The Law of Landlord and Tenant", London 1857, s. 96). Detta underhåll, som åstadkommes under arbetsprocessen, är en gratis naturgåva av det levande arbetet. Och denna arbetets bevarande karaktär är av dubbel art. Å ena sidan bevaras de förbrukade produktionsmedlens värde genom att överföras till produkten. Å andra sidan bevarar arbetet den del av arbetsmedlens värde, som inte överföres på produkten, genom att arbetsmedlets bruksvärde bibehålles medelst den produktiva verksamheten.
Det fasta kapitalets underhåll kräver emellertid också positiva åtgärder. Maskineriet måste då och då rengöras. Det är här fråga om ett tilläggsarbete, utan vilket maskineriet inte skulle kunna fungera, ett beskydd mot skadliga påverkningar, som är oundvikliga i produktionsprocessen, alltså maskineriets bevarande i arbetsdugligt skick i ordets bokstavliga bemärkelse. Det fasta kapitalets normala livslängd beräknas givetvis alltid med hänsyn till att denna betingelse blir uppfylld, alldeles som man förutsätter, att en människa, som i genomsnitt lever i 30 år, också tvättar sig regelbundet. Det är här inte heller fråga om ersättning för värdeminskning genom förslitning, utan om ett ständigt återkommande tilläggsarbete, som maskinens användning nödvändiggör. Under denna arbetsprocess fungerar den inte som arbetsmedel utan som råmaterial. Det kapital, som användes i detta underhållsarbete, är rörligt kapital, trots att det inte användes i den allmänna arbetsprocess, som framställer produkterna. Detta arbete utföres emellertid i samband med produktionen, och dess värde måste därför också ersättas genom produkternas försäljning, liksom de utgifter som tillkommer endast tillhör den del av det rörliga kapitalet, som användes för täckning av de allmänna improduktiva utgifterna, och som fördelas på produkternas värde enligt en årlig genomsnittskalkyl. Vi har tidigare sett, att detta rengöringsarbete i den egentliga industrin utföres gratis av arbetarna, antingen under vilopauserna eller under själva produktionsprocessen, där det är upphovet till de flesta olycksfallen. Detta arbete inräknas inte i produktens pris. Konsumenten erhåller det alltså gratis, medan kapitalisten samtidigt slipper ifrån att betala denna del av sina maskiners underhåll. Arbetaren betalar personligen detta underhåll, och detta är ett av de mysterier, som är förknippade med kapitalets självunderhåll. I verkligheten skapas här ett arbetarens juridiska anspråk på maskineriet, och enligt vanlig borgerlig rättspraxis skulle det göra honom till meddelägare i produktionsmedlen. I vissa produktionsgrenar räknas dock detta underhållsarbete till de löpande omkostnaderna, alltså som delar av det rörliga kapitalet, nämligen i sådana företag där maskineriet vid rengöringen måste tas ut ur produktionsprocessen och rengöringen inte kan ske under pågående drift. Detta gäller t.ex. järnvägarnas rullande materiel, lok och vagnar. Ett lok exempelvis måste var tredje dag köras till lokstallet för att där rengöras, och därvid måste ångpannan först avkylas för att inte skadas under rengöringen. (R. C, nr 17.823).
De egentliga reparationerna kräver utlägg av kapital och arbete, som inte inräknats i det ursprungligen investerade kapitalet och alltså inte heller alltid kan ersättas och täckas genom det fasta kapitalets successiva värdeersättning. Om det fasta kapitalets värde är t.ex. = 10.000 £ och dess totala livstid = 10 år, så ersätter dessa 10.000 £, efter 10 år helt förvandlade till pengar, endast värdet av det ursprungliga anläggningskapitalet, men de ersätter inte det kapital och arbete, som under tiden lagts ut för reparationer. Detta är en överskjutande värdebeståndsdel, som inte förskotteras på en gång utan vid behov, och vars olika förskottsperioder helt naturligt måste bli tillfälliga. Dylika kapitalutlägg i arbetsmedel och arbetskraft, som senare satsas i småposter, kräver allesammans fast kapital.
Alla skador, som maskineriets enskilda delar blir utsatta för, är enligt sakens natur tillfälliga, och tillfälliga blir därför också de därigenom behövliga reparationerna. Men man kan ur denna massa utskilja två slags reparationsarbeten, som har en mer eller mindre fast karaktär och infaller under bestämda perioder av det fasta kapitalets livstid; och det är dels maskineriets barnsjukdomar, dels de betydligt talrikare åkommor, som drabbar åldersperioden över medellivslängden. Även om en maskin har en aldrig så fulländad konstruktion vid inträdet i produktionsprocessen, så framträder snart under de dagliga påfrestningarna diverse brister, som måste korrigeras efteråt. Å andra sidan: Ju längre tid en maskin fungerat utöver den normalt genomsnittliga livstiden, ju mera normalt slitage som alltså har hopat sig i den, varigenom materialet blivit nött och ålderdomsskröpligt, desto talrikare och kostsammare blir de reparationer, som är nödvändiga, för att den skall kunna tjänstgöra, tills den är helt utsliten. Det är på samma sätt, som när en gammal man för att inte dö i förtid åsamkas större utgifter för läkarvård och medicin än en man, som står i sin mannaålders fulla kraft. Trots sin tillfälliga karaktär fördelas alltså reparationskostnaderna i ojämna mängder på det fasta kapitalets olika funktionsperioder.
Av detta liksom av reparationernas i övrigt tillfälliga karaktär kan följande slutsatser dras:
Å ena sidan är de verkliga reparationskostnaderna av tillfällig natur liksom själva de omständigheter, som åstadkommer dessa reparationer, och de nödvändiga reparationernas omfång är olika fördelat på det fasta kapitalets olika funktionsperioder. Å andra sidan förutsätter man, när man uppskattar det fasta kapitalets genomsnittliga livslängd, att det ständigt skall hållas i arbetsdugligt skick, dels genom rengöring (varvid även lokalernas renhållning medräknas), dels genom reparationer, så ofta som dylika erfordras. Värdeöverföringen genom det fasta kapitalets förslitning är beräknad efter dess genomsnittliga livslängd, men denna genomsnittsperiod är själv beräknad på att man oavbrutet satsar det tillsatskapital, som erfordras för att hålla det i fullgott skick.
Emellertid är det också ganska klart, att det värde som tillsättes produkten genom dessa reparationer inte kan tas ut i varupriset, samtidigt med att reparationskostnaderna betalas. En spinneriägare kan t.ex. inte sätta ett högre pris på garnet denna vecka, för att en spinnmaskin gick sönder härom dagen och måste repareras. Företagets genomsnittliga kostnader har inte på något sätt förändrats genom detta missöde med en maskin. I detta fall, liksom vid all värdebestämning, är det genomsnittet som är avgörande. Erfarenheten visar storleken av de utgifter som i genomsnitt tillkommer på grund av dylika missöden och till följd av de nödvändiga reparationerna av det fasta kapital, som har investerats i en viss industrigren. Dessa genomsnittliga utgifter fördelas på det fasta kapitalets hela funktionsperiod, slås ut på produkternas pris och ersättes genom varornas försäljning.
Det kapital, vars värde ersättes på detta sätt, utgör en del av det rörliga kapitalet, även om utläggets art varierar. Då det är av största vikt, att alla maskinfel snabbt blir avhjälpta, har varje större fabrik vid sidan av den egentliga fabrikspersonalen en grupp tekniker, ingenjörer, mekaniker, snickare, murare etc. Deras lön utgör en del av det variabla kapitalet, och värdet av deras arbete slås ut på produkterna. Men utgifterna för produktionsmedel bestämmes enligt en genomsnittsberäkning och utgör enligt denna beräkning oavbrutet en värdedel i produkten, trots att utgifterna i verkligheten utbetalas i oregelbundna perioder och därför också ingår i det fasta kapitalet i oregelbundna perioder. Det kapital, som nedlägges i egentliga reparationer, utgör i flera avseenden ett kapital av speciellt slag, som inte kan hänföras vare sig till det rörliga eller det fasta kapitalet men i stort sett måste betraktas som en del av det rörliga kapitalet.
Bokföringens art påverkar naturligtvis inte det verkliga sammanhanget mellan tingen, varöver man för bok. Men det är intressant att lägga märke till att det i många affärsbranscher är vanligt att räkna ihop reparationskostnaderna med det fasta kapitalets verkliga förslitning på följande sätt. Vi antar, att det satsade fasta kapitalet är 10.000 £ och dess genomsnittliga livslängd 15 år. Den årliga förslitningen är då 6662/3 £. Om emellertid livslängden beräknas till endast 10 år, så lägges årligen 1.000 £ för det fasta kapitalets förslitning i stället för 6663/2 £; d.v.s. man reserverar 3331/3 £ för reparationsarbeten etc. (Talen 10 och 15 är endast på måfå valda exempel). Dessa beräkningar hindrar naturligtvis inte, att det fasta kapitalet och reparationskostnaderna tillhör skilda kategorier. Enligt denna beräkningsmetod har man t.ex. antagit, att den lägsta kostnadsnivån för underhåll och reparationer av ångfartyg skulle vara 15%, alltså en reproduktionstid på 62/3 år. På 60-talet subventionerade den engelska regeringen det stora rederiföretaget Peninsular and Oriental Steam Navigation Co (P. & O.) med 16% pr år, vilket alltså motsvarar en reproduktionstid av 61/3 år. Vad beträffar järnvägar, så är medellivslängden för ett lok 10 år, men om reparationerna inräknas, antas förslitningen till 121/2%, vilket reducerar livslängden till 8 år. För gods- och personvagnar beräknas förslitningen till 9%, alltså en medellivslängd på 111/9 år.
Beträffande hyreskontrakt för hus och andra ting, som för ägarna utgör fast kapital, har lagstiftningen överallt erkänt skillnaden mellan å ena sidan det normala slitaget, som åstadkommes av tidens tand, naturkrafternas inflytande och själva den normala förslitningen och å andra sidan de tillfälliga reparationer, som erfordras för att hålla huset i stånd under dess normala livslängd och normala användning. De förstnämnda kostnaderna faller i regel på ägaren, de senare på hyresgästen. Reparationerna kan i sin tur indelas i vanliga småreparationer och reparationer av större omfattning. De sistnämnda innebär delvis en förnyelse av det fasta kapitalet och faller också på ägaren, såvida inte kontraktet uttryckligen säger motsatsen. Ett exempel enligt engelsk rättspraxis:
"En hyresgäst, som hyr år efter år, är endast skyldig att hålla huset vind och vattentätt, så länge detta kan ske utan mera omfattande reparationer, och överhuvud endast svara för sådana reparationer som kan betecknas som vanliga. Och även i detta fall måste man ta hänsyn till husets ålder och allmänna beskaffenhet vid den tidpunkt då hyresgästen övertog det, ty han är inte skyldig vare sig att ersätta gammal och utsliten materiel eller att gottgöra den värdeminskning, som oundvikligen uppkommit på grund av husets ålder och regelbundna användning." (Holdsworth: "Law of Landlord and Tenant", s. 90, 91).
Något helt annat än ersättningen för förslitningen och underhålls- och reparationskostnaderna är försäkringen, som gäller förstörelse genom exceptionella naturföreteelser, eldsvåda, översvämning etc. Denna förstörelse måste gottgöras ur mervärdet och förorsakar ett avdrag från detta. Eller, om saken betraktas från samhällelig ståndpunkt: Alldeles bortsett från befolkningstillväxten måste samhället som helhet producera mera, än vad som behövs för att ersätta den normala förslitningen och konsumtionen. Produktionen måste dessutom vara tillräcklig för att ersätta den förstörelse, som uppkommer genom naturkatastrofer och andra oförutsedda händelser. I själva verket är det endast en mycket liten del av det kapital, som skall användas till ersättning för förslitningen av det fasta kapitalet, som föreligger i form av penningreserver. Huvuddelen av detta kapital är redan placerad i själva produktionsapparaten, dels i form av successiva utvidgningar av det enskilda produktionsföretaget under själva reproduktionsperioden, dels i form av självständiga anläggningar, som producerar fast kapital. Så är t.ex. en maskinfabrik inriktad på det syftemålet, att kundkretsens fabriker årligen utvidgas, och att en del därav ständigt behöver mer eller mindre omfattande reparationer.
När förslitningen och reparationskostnaderna beräknas på grundval av ett samhälleligt genomsnitt, kan det inte undvikas, att stora olikheter uppkommer, t.o.m. för kapitalanläggningar av samma storleksordning eller som även i övrigt arbetar under samma förhållanden och i samma bransch. I praktiken varar maskineriet längre än genomsnittsperioden för den ene kapitalisten men kortare tid än den genomsnittliga för den andre. Den enes reparationskostnader ligger över genomsnittet, den andres under o.s.v. Det pristillägg på varan, som skall täcka förslitning och reparationer, är däremot lika för dem alla och bestämmes av genomsnittet. Den ene får alltså igen mera, än han lagt ut, den andre mindre. Detta liksom en rad andra omständigheter, som vid lika exploatering av arbetskraften ger olika kapitalister i samma bransch olika stor vinst, bidrar till att försvåra förståelsen av mervärdets verkliga natur.
Gränsen mellan egentliga reparationer och ersättning för slitage, mellan underhålls- och förnyelsekostnader, är mer eller mindre flytande. Detta är orsaken till den ständiga tvisten t.ex. i järnvägsbolagen, huruvida vissa utgifter skall bokföras på underhålls- eller förnyelsekontot, om de skall bestridas av de löpande utgifterna eller av grundkapitalet (driftskostnader eller kapitalutgifter). Överförandet av reparationskostnaderna på kapitalkontot i stället för vinst- och förlustkontot är en välkänd metod, som järnvägsdirektionerna använder för att på konstlad väg öka bolagsvinsterna. Erfarenheten har emellertid redan gett den första vinken om hur dessa utgifter skall bokföras. Efterarbetena under järnvägens första verksamhetsperiod är t.ex. "inga reparationer utan måste betraktas som en integrerande del av banbygget och bör alltså bokföras på kapitalkontot, eftersom de inte beror på förslitningen eller trafikens normala inverkan utan hänger samman med anläggningens ursprungliga och oundvikligen ofullbordade skick." (Lardner: a.a. s. 40). "Däremot är det den enda riktiga metoden att belasta varje års inkomst med den värdeminskning, som är en nödvändig förutsättning för denna inkomst, oavsett om beloppet har utbetalats eller inte." (Captain Fitzmaurice: "Committee of Inquiry on Caledonian Railway", avtryckt i "Money Market Review", 1868).
I praktiken blir det omöjligt och meningslöst att skilja mellan ersättning och underhåll av det fasta kapitalet i jordbruket, i varje fall när det ännu inte arbetar med ångkraft. "På en lantgård med ett komplett, dock inte onödigt stort förråd av jordbruksredskap (arbets- och hushållningsredskap av alla slag) brukar man, grovt räknat, göra årliga avskrivningar med i genomsnitt 15-25% av anskaffningsvärdet." (Kirchhof: "Handbuch der landwirtschaftlichen Betriebslehre", Dessau 1852, s. 137).
När det gäller en järnvägs rullande materiel, är det alldeles omöjligt att skilja på reparationer och ersättning. "Vi håller vår rullande materiel konstant till antalet. Hur många lok vi än har, så uppehåller vi detta antal. Om ett lok blir utslitet under årens lopp och måste ersättas med ett nytt, så bygger vi ett nytt och bokför kostnaden på utgiftskontot, medan vi givetvis samtidigt krediterar kontot för inkomsten av den materiel, som blivit över från det gamla loket. Det blir alltid en hel del över ... Hjul, axlar, ångpanna etc., kort sagt en stor del av det gamla loket blir över." (T. Gooch, Chairman of Great Western Railway Co.[XXXVIII*], R. C. nr 17.327-29). - "Att reparera betyder att förnya; för mig existerar inte ordet ersättning; ... om ett järnvägsbolag har köpt en vagn eller ett lok, så borde man underhålla dem så väl, att de kan fortsätta att rulla i evighet." (17.784) "Vi räknar med 8½ pence pr engelsk mil i lokomotivkostnader. Med dessa 8½ pence underhåller vi loken permanent - Vi förnyar dem. Om ni köper en ny maskin, så ger ni utpengar i onödan ... På den gamla maskinen finns alltid ett par hjul, en axel eller någon annan del, som alltjämt är användbar, och med sådana delar kan man sätta ihop en maskin billigare, en som är lika bra som en ny." (17.790) "Jag producerar nu varje vecka ett nytt lok, d.v.s. ett nästan nytt, ty pannan, cylindrarna och chassiet är nya, medan resten utgöres av delar från det gamla loket." (17.823. Archibald Sturrock, Locomotive Superintendent of Great Northern Railway[XXXIX*], i R. C. år 1867). På samma sätt med vagnarna: "Under årens lopp blir lok- och vagnparken oavbrutet förnyad; den ena gången byter man ut hjulen, den andra gången blir det nya chassier. De delar, som mest är i rörelse, är mest utsatta för slitning, och de blir undan för undan utbytta; lok och vagnar genomgår då en sådan rad av reparationer, att det efteråt inte finns ett spår kvar av det gamla materialet ... Men t.o.m. om det är alldeles omöjligt att reparera dessa gamla vagn- och lokdelar, kan de efter nedskrotning åter ingå i processen som råvara till nya delar och försvinner därför aldrig helt och hållet från järnvägen. Det rörliga kapitalet befinner sig alltså i ständig reproduktion; vad som måste ske med hela bansträckan på en gång, om hela anläggningen förnyas, det sker med den rullande materielen undan för undan, år från år. Denna materiel har en flerårig existens, och den befinner sig i en oavbruten föryngringsprocess." (Lardner, a.a. s. 116).
Denna process, som den här är framställd av Lardner, när det gäller järnvägar, passar inte som mönster för en enskild fabrik men utgör en god bild av den ständiga, partiella, tillsammans med reparationerna löpande reproduktionen av det fasta kapitalet inom en hel industribransch eller överhuvud inom den totala produktionen, som den ter sig i samhällelig skala.
Det finns siffror, som bevisar hur finurliga direktioner kan manipulera med begreppen reparationer och ersättning för att höja företagsvinsterna. I det ovan citerade föredraget av R. B. Williams lämnades uppgifter om en del engelska järnvägsbolags genomsnittliga avskrivningar under flera år för reparationer och underhåll av bansträckor och byggnader. Följande siffror nämndes, och de avser avskrivningar på vinst- och förlustkontot (årligen pr engelsk mil av resp. bansträckor):
| London & North Western | 370 | £ | |
| Midland | 225 | £ | |
| London & South Western | 257 | £ | |
| Great Northern | 360 | £ | |
| Lancashire & Yorkshire | 377 | £ | |
| South Eastern | 263 | £ | |
| Brighton | 266 | £ | |
| Manchester & Sheffield | 200 | £ |
Differenserna mellan dessa siffror beror till mycket liten del på motsvarande olikheter i de verkliga utgifterna. De beror nästan uteslutande på de olika beräkningsmetoderna, allt eftersom utgifterna har debiterats kapitalkontot eller vinst- och förlustkontot. Williams säger rent ut:
"De mindre beloppen bokföres, när detta erfordras för en högre utdelning, medan beloppen ökas, när inkomsterna tillåter detta."[12]
I enskilda fall är det fasta kapitalets förslitning - och därmed också dess ersättning - utan varje praktisk betydelse, så att endast reparationskostnaderna tas med i beräkningen. Vad Lardner säger om "works of art" ifråga om järnvägar, gäller generellt för alla sådana anläggningar av varaktig natur, kanaler, dockor, järn- och stenbroar etc.:
"Den förslitning, som mera solida anläggningar utsättes för genom tidens tand, försiggår nästan omärkligt under kortare tidsperioder, men efter långa tidsrymder, såsom hela sekler, måste t.o.m. de mest solida konstruktioner helt eller delvis förnyas. Vid beräkningen av de årliga reparationskostnaderna måste man emellertid också räkna med de tillfälliga skador, som då och då kan drabba även de solidaste och varaktigaste anläggningar. Denna omärkliga förslitning kan, i jämförelse med det mera påtagliga slitaget hos andra delar av banan, jämföras med de sekulära och periodiska variationerna i himlakropparnas rörelser. Tidens inverkan på en järnvägs mera massiva konstruktioner, såsom broar, tunnlar, viadukter etc., ger exempel på vad man kan kalla en sekulär förslitning. Den snabbare och mera påtagliga värdeminskning, som kompenseras på kortare tider genom reparationer eller ersättning, är en motsvarighet till de periodiska variationerna. Även oberoende av dessa regelbundet återkommande reparationer går inte åren spårlöst förbi, och hur länge det än må dröja, så måste ovillkorligen den dagen komma, då anläggningen är utsliten och en nybyggnad blir nödvändig. I ekonomiskt hänseende kan emellertid denna tidpunkt vara så avlägsen, att man i praktiken inte behöver räkna med den." (Lardner: a.a. s. 38, 39).
Detta gäller alla sådana anläggningar av sekulär varaktighet, där det förskotterade kapitalet alltså inte ersättes undan för undan i takt med förslitningen, utan man endast överför de årliga genomsnittskostnaderna för underhåll och reparationer på produktpriset.
Som vi har sett, användes huvuddelen av de pengar, som motsvarar det fasta kapitalets värdeminskning, till nyanskaffningar under året eller t.o.m. under kortare intervaller. Ändå behöver varje kapitalist en amorteringsfond för den del av det fasta kapitalet, som först efter flera års förlopp på en gång inträder i reproduktionen och då måste ersättas i sin helhet. En stor del av det fasta kapitalet är av sådan beskaffenhet, att det inte kan reproduceras successivt. Även när reproduktionen sker successivt, kan det vara nödvändigt att hopsamla en större eller mindre penningreserv, innan en nyanskaffning blir möjlig. Därvid räcker inte vilken godtycklig penningsumma som helst, utan det fordras ett belopp av bestämd storlek.
Om vi undersöker dessa förhållanden under förutsättning av enkel penningcirkulation och utan att ta hänsyn till kreditsystemet (vilket vi senare skall analysera), så finner vi denna rörelsens mekanism: I första boken (kap. III, 3a) visades, att om en del av de pengar, som finns i ett samhälle, ständigt ligger outnyttjade i form av skatt, medan en annan del tjänstgör som cirkulationsmedel eller som reservfond för de pengar, som direkt deltar i cirkulationen, så växlar beständigt den proportion, vari den totala penningmängden fördelas på skatt och cirkulationsmedel. När en större kapitalist använder sin hopsamlade reserv till inköp av nytt maskineri eller annat fast kapital, kastas pengarna in i cirkulationen på en gång för att sedan så småningom fördelas som cirkulationsmedel och reserver i andra kapitalisters händer. Genom amorteringsfonden, vari i förhållande till det fasta kapitalets förslitning dess värde återvänder till utgångspunkten, bildar en del av de cirkulerande pengarna återigen en skatt - för längre eller kortare tid - i händerna på samma kapitalist, vars skatt hade förvandlats till cirkulationsmedel och avlägsnats från honom. De reserver, som har hopsamlats i ett samhälle, är samtidigt i oavbruten rörelse genom att omväxlande tjänstgöra som cirkulationsmedel för att sedan på nytt avlägsnas ur penningcirkulationen som reserver. Efter hand som kreditsystemet utvecklas - och dess utveckling löper med nödvändighet parallellt med storindustrins och den kapitalistiska produktionens utveckling - upplöses dessa penningreserver och fungerar i stället som kapital, dock inte i händerna på ägarna utan på andra kapitalister, som får förfoganderätten över dem.
Vi har tidigare påvisat, att det produktiva kapitalets fasta och rörliga beståndsdelar är olikartade och slår om på olika tidpunkter, likaså att det fasta kapitalets olika beståndsdelar i samma företag också har olika omslagsperioder alltefter deras olika varaktighet och reproduktionstid. (Beträffande den verkliga eller skenbara olikheten i omslaget för olika beståndsdelar av det rörliga kapitalet i samma företag, se avsnitt 6 i slutet av detta kapital.)
1) Det förskotterade kapitalets totala omslag är genomsnittsomslaget för dess olika beståndsdelar; angående beräkningssättet se vidare här nedan. Om det endast rör sig om olika tidsperioder, är det naturligtvis enklast att beräkna genomsnittet, men:
2) här föreligger inte endast en kvantitativ utan också en kvalitativ skillnad.
Det rörliga kapital, som ingår i produktionsprocessen, överför hela sitt värde på produkten och måste därför oavbrutet ersättas in natura genom produktens försäljning, om produktionsprocessen skall kunna försiggå utan avbrott. Det fasta kapital, som ingår i produktionsprocessen, överför endast en del av sitt värde (förslitningen) på produkten och fortsätter trots slitaget att fungera i produktionsprocessen; det behöver därför endast ersättas in natura med kortare eller längre intervaller och i varje fall inte så ofta som det rörliga kapitalet. Denna nödvändighet av ersättning, reproduktionsterminen, är inte endast kvantitativt olika för det fasta kapitalets olika beståndsdelar, utan som vi har sett kan en del av det varaktigare, fleråriga fasta kapitalet ersättas årligen eller med kortare intervaller och införlivas med det gamla fasta kapitalet in natura. När det gäller fast kapital av annan beskaffenhet, kan ersättningen endast ske på en gång, när det är helt utslitet. Det är därför nödvändigt att reducera det fasta kapitalets olika delars speciella omslag till en likartad form av omslag, så att de endast blir åtskilda kvantitativt, till omslagstiden.
Denna kvalitativa samhörighet förekommer inte, om vi till utgångspunkt tar P ... P - den kontinuerliga produktionsprocessens form. Vissa element av P måste nämligen oavbrutet ersättas in natura, andra inte. I penningkapitalets kretslopp, G ... G' framträder däremot denna samhörighet i omslaget. Vi tar t.ex. en maskin till ett värde av 10.000 £, som varar i 10 år, och varav alltså årligen 1/10 = 1.000 £ återförvandlas till pengar vid produkternas försäljning. Dessa 1.000 £ har under loppet av ett år återförvandlats från penningkapital till produktivt kapital och varukapital och därifrån till penningkapital, på samma sätt som det rörliga kapitalet. Om vi lägger penningkapitalet till grund, är det alldeles likgiltigt, huruvida dessa 1.000 £ efter ytterligare ett år användes till inköp av nytt maskineri. När vi skall beräkna det produktivt kapitalets totala omslag, tar vi därför alltid penningformen till utgångspunkt, så att penningformen också avslutar omslaget. Vi betraktar alltid värdet, som om det var satsat i penningform, även när det rör sig om en oavbruten produktionsprocess, där värdets penningform endast är räknepengar. På detta sätt kan vi alltid beräkna det genomsnittliga omslaget.
3) Härav följer, att även om fast kapital, vars reproduktion och omslagstid omspänner flera år, utgör den övervägande delen av det satsade produktiva kapitalet, så kan det rörliga kapitalets upprepade omslag under loppet av ett enda år betydligt överstiga det satsade kapitalets" totalvärde.
Vi antar, att det fasta kapitalet = 80.000 £, dess reproduktionstid = 10 år, d.v.s. att 8.000 £ pr år återgår till sin penningform, eller 1/10 av dess omslag genomföres årligen. Vi antar vidare, att det rörliga kapitalet = 20.000 £ och slår om 5 gånger om året. Det totala kapitalet är då = 100.000 £. Det omslagna fasta kapitalet är = 8.000 £, det omslagna rörliga kapitalet = 5 × 20.000 = 100.000 £. Det under året omslagna kapitalet är alltså = 108.000 £, d.v.s. 8.000 £ mera än det satsade kapitalet. 1 + 2/25 av kapitalet har slagit om.
4) Det satsade kapitalets värdeomslag skiljer sig alltså från dess verkliga reproduktionstid eller den reella omslagstiden för dess beståndsdelar. Ett kapital på 4.000 £ slår t.ex. om fem gånger pr år. Det omslagna kapitalet är då 5 × 4.000 = 20.000 £. Men det som vid slutet av varje omslag återvänder för att på nytt satsade, är det ursprungligen satsade kapitalet på 4.000 £. Dess storlek förändras inte genom antalet omslagsperioder, under vilka det på nytt fungerar som kapital (bortsett från mervärdet).
I vårt exempel i punkt 3 har alltså enligt förutsättningen vid årets slut till kapitalistens hand återvänt a) ett värdebelopp på 20.000 £, som han på nytt satsar i kapitalets rörliga beståndsdelar, och b) ett belopp på 8.000 £, som lösgjorts genom förslitningen av det satsade fasta kapitalets värde. Dessutom fortsätter som förut samma fasta kapital sin existens i produktionsprocessen, men nu med ett värde, som minskat från 80.000 till 72.000 £. Det skulle alltså behövas ytterligare en nioårig period av produktionsprocessen, innan det satsade fasta kapitalet har levat ut sin tid och både som produktbildare och som värdeskapare blivit utslitet och måste ersättas. Det satsade kapitalvärdet måste alltså genomgå en cykel av omslag, i ovannämnda fall t.ex. en cykel av 10 årliga omslag - och då är denna cykel bestämd genom det använda fasta kapitalets livstid, därmed också dess reproduktions - eller omslagstid.
Det kapitalistiska produktionssättets utveckling medför, att det fasta kapitalets värde och varaktighet ständigt ökar, och samtidigt förlänges det fasta kapitalets omslagstid, så att den nu kan uppskattas till omkring tio år. Medan å ena sidan det fasta kapitalets utveckling förlänger omslagstiden, så blir den å andra sidan förkortad genom den ständiga omvälvning av produktionsmedlen, som ävenledes oavbrutet tilltar i takt med det kapitalistiska produktionssättets utveckling. Därav följer också växlingen i produktionsmedel och nödvändigheten att ständigt ersätta dem till följd av deras moraliska förslitning, långt innan de är fysiskt utslitna. Man kan förmoda, att en period på i genomsnitt 10 år är vanlig i storindustrins viktigaste branscher. Det väsentliga härvidlag är dock inte en bestämd siffra. Så mycket står klart: Genom denna cykel av sammanhängande omslag, som omfattar en tidsrymd av flera år, då kapitalet är bundet genom sin fasta beståndsdel, bildas ett materiellt underlag för de periodiska kriserna, varvid näringslivet genomgår en serie, som börjar med avspänning, fortsätter med normal livaktighet och högkonjunktur samt slutar i en kris. Visserligen satsas det fasta kapitalet vid mycket varierande tidpunkter. Emellertid är krisen alltid utgångspunkten för stora nyinvesteringar och bildar också i större eller mindre utsträckning den materiella grundvalen för nästa omslagsperiod i samhällelig omfattning.[25a*]
5) Beträffande de metoder, som tillämpas vid beräkningen av omslaget, ger vi här ordet åt en amerikansk ekonom:
"I vissa industrigrenar slår hela kapitalet om flera gånger under ett år, i andra branscher slår en del av kapitalet om mer än en gång om året, medan en annan del har en längre omslagstid. Kapitalisten måste emellertid beräkna sin profit efter den genomsnittstid, som hela hans kapital behöver för att slå om en gång. Vi antar, att en kapitalist har hälften av sitt kapital satsat i byggnader och maskiner, som skall förnyas efter tio år, en fjärdedel i verktyg etc., som skall förnyas efter två år, och den sista fjärdedelen placerad i arbetslöner och råvaror, som skall slå om två gånger om året. Vi säger, att hans kapital är 50.000 dollars. Då kommer hans ärliga utlägg att se ut så här:
| 50.000 | = 25.000 dollars | på | 10 | år = | 2.500 | dollars | pr år |
| 2 | |||||||
| 50.000 | = 12.500 dollars | på | 2 | år = | 6.250 | dollars | pr år |
| 4 | |||||||
| 50.000 | = 12.500 dollars | på | 1/2 | år = | 25.000 | dollars | pr år |
| 4 | |||||||
| på | 1 | år = | 33.750 | dollars | |||
Den genomsnittliga omslagstiden för hela hans kapital är alltså 50.000 / 33.750 = 11/3 år eller 16 månader." [14] ... "Vi antar ett annat fall: En fjärdedel av totalkapitalet på 50.000 dollars cirkulerar i tio år, en fjärdedel på ett år, den återstående hälften 2 gånger på ett år. Då blir det årliga utlägget:
| 12.500 | = | 1.250 | dollars | ||
| 10 | |||||
| 12.500 | = | 12.500 | dollars | ||
| 25.500 | X 2 | = | 50.000 | dollars | |
| omslag | på 1 år | = | 63.750 | dollars | " |
(Scrope: "Pol. Economy", ed. Alonzo Potter, New York 1841, s. 141, 142). [15]
6) Verkliga och skenbara olikheter i de olika kapitaldelarnas omslag. - Samme Scrope säger på samma ställe [s. 141]:
"Det kapital, som en fabrikant, jordbrukare eller köpman lägger ut i form av arbetslöner, cirkulerar fortast, då det kanske slår om en gång i veckan, om hans personal har veckolön, genom veckoinkomsterna av hans försäljningar eller inlöpande fakturalikvider. Det kapital, som satsats i råvaror eller färdiga produkter, cirkulerar långsammare; låt oss säga, att det slår om två eller fyra gånger om året, beroende på den tid som förflyter mellan inköpet av det ena och försäljningen av det andra, förutsatt att hans inköp och försäljningar sker på samma betalningsvillkor. Det kapital, som bundits i verktyg och maskiner, cirkulerar ännu långsammare, då det i genomsnitt slår om, d.v.s. konsumeras och förnyas, kanske endast en gång vart femte eller tionde år. Vissa verktyg kan dock slitas ut på betydligt kortare tid. Det kapital, som investerats i byggnader, t.ex. fabrikslokaler, butiker, lagerhus och magasin, samt i vägar, bevattningsanläggningar etc., ser överhuvud knappt ut att cirkulera. Men även dylika anläggningar blir i själva verket, likaväl som de förut nämnda, fullständigt förbrukade, medan de bidrar till produktionen, och måste reproduceras, för att produktionen skall kunna fortsätta. Enda skillnaden är, att de konsumeras och reproduceras långsammare än de övriga ... Det i detta fall aktuella kapitalet slår om kanske först efter 20 eller 50 år."
Scrope förväxlar här den skillnad i rörelsen hos bestämda delar av det rörliga kapitalet, som betingas av betalningsterminer och kreditförhållanden för den enskilde kapitalisten, med de omslag som beror på kapitalets egen natur. För det första måste man observera, att beträffande själva arbetslönen uppstår olikheter beroende på betalningsterminens längd, d.v.s. den tid under vilken arbetaren ger kapitalisten kredit, alltså beroende på förut påvisade lagen:
"För alla periodiska betalningar, oavsett deras ursprung, står betalningsmedlets nödvändiga mängd i direkt proportion till om lönen utbetalas pr vecka, månad, kvartal, halvår o.s.v. Här gäller den betalningsperiodens längd." (Bok I, kap. III: b, s. 122.)
För det andra: I veckoprodukten ingår inte endast hela det nyvärde, som tillkommit vid dess produktion genom veckoarbetet, utan även hela värdet av de råvaror och hjälpämnen, som förbrukats i veckoprodukten. Med produkten cirkulerar detta värde, som nedlagts i den. Genom försäljningen erhåller produkten penningform och måste på nytt omsättas i samma produktionselement. Detta gäller lika mycket arbetskraften som råvarorna och hjälpämnena. Men vi har redan sett (kap. VI: 2a), att produktionens kontinuitet kräver ett förråd av produktionsmedel, olika för olika affärsgrenar, och i samma bransch återigen olika för olika beståndsdelar av detta element i det rörliga kapitalet, t.ex. för kol och bomull. Trots att dessa ämnen oupphörligt måste ersättas in natura, behöver man inte beständigt göra nyinköp av dem. Hur ofta nyinköp måste ske, beror på det upplagda förrådets storlek, hur länge det dröjer innan det är förbrukat. När det gäller arbetskraften, förekommer ingen sådan förrådsbildning. Återförvandlingen till pengar sker för den kapitaldel, som investerats i arbete, parallellt med samma återförvandling för den kapitaldel, som nedlagts i råvaror och hjälpämnen. Men dessa återförvandlingar av pengarna, å ena sidan till arbetskraft, å andra sidan till råvaror, försiggår skilda från varandra på grund av de bägge beståndsdelarnas olika köp- och betalningsterminer: den ena köpes som produktivt förråd för längre tidsperioder, den andra som arbetskraft för kortare perioder, t.ex. en vecka. Å andra sidan måste kapitalisten jämte förrådet av produktionsmedel även hålla ett förråd av färdiga varor. Bortsett från försäljningssvårigheter etc. skall t.ex. en viss mängd produceras på beställning. Medan den sista delen därav produceras, ligger den färdiga delen på lagret och inväntar den tidpunkt, då hela beställningen är klar för leverans. Andra differenser i det rörliga kapitalets omslag uppkommer, så snart enskilda element därav måste bli kvar längre än andra i ett preliminärt stadium av produktionsprocessen (exempelvis torkning av virke).
Kreditväsendet, som Scrope här tar hänsyn till, liksom även till handelskapitalet, modifiera omslaget för den enskilde kapitalisten. I samhällelig skala modifieras omslaget av kreditväsendet, endast i den mån det påskyndar inte bara produktionen utan även konsumtionen.
Hos Quesnay framträder skillnaden mellan fast och rörligt kapital som avances primitives[XL*] och avances annuelles[XLI*]. Han framställer helt korrekt denna skillnad som en differens inom det produktiva kapital, som införlivats med den omedelbara produktionsprocessen. Då det kapital, som användes i jordbruket, för Quesnay gäller såsom det enda verkligt produktiva, så framträder dessa skillnader endast beträffande jordbrukskapitalet. För det rörliga kapitalet blir därför omslagstiden 1 år, medan den blir längre (t.ex. 10 år) för det fasta kapitalet. Inom parentes sagt kom fysiokraterna under utvecklingens förlopp att överföra dessa skillnader även på andra slag av kapital, på industrikapitalet överhuvud. Ur samhällelig synpunkt förblir skillnaden mellan årliga och fleråriga insatsen så viktig, att många ekonomer, t.o.m. efter Adam Smith, återgår till denna bestämning.
Skillnaden mellan dessa två delar av kapitalet visar sig först, sedan de insatta pengarna har omsatts i produktivt kapital, eftersom skillnaden endast och allenast berör det sistnämnda. Quesnay har därför ingen som helst tanke på att hänföra penningen vare sig till de ursprungliga eller till de årliga insatserna. Som produktionsinsats - d.v.s. som produktivt kapital - har kapitalets bägge delar antagit en form, som skiljer dem både från pengarna och från de varor, som föreligger på marknaden. Quesnay skiljer då också alldeles riktigt mellan det produktiva kapitalets bägge delar med hänsyn till det sätt, varpå värdet överföres till den färdiga produkten, det sätt varpå det cirkulerar som en del av produktvärdet och därmed också med hänsyn till de förhållanden, under vilka kapitalets olika delar förnyas, i det att värdet av den årliga insatsen förnyas i sin helhet varje år, medan värdet av det övriga kapitalet ersättas successivt under längre perioder.[26*]
Adam Smiths enda framsteg är, att han generaliserar begreppen och tillämpar dem på alla former av produktivt kapital, inte som Quesnay endast på jordbrukskapitalet. Därav följer utan vidare, att de allmängiltiga begreppen fast och rörligt kapital träder i stället för de ursprungliga och årliga insatserna, som är hämtade från jordbrukets speciella förhållanden, så att ett omslag av det fasta kapitalet alltid omfattar mer än ett omslag av det rörliga kapitalet, oavsett dettas varaktighet. Därmed har Adam Smith förvandlat de årliga insatserna till rörligt kapital och de ursprungliga insatserna till fast kapital. Men till denna generalisering av begreppen inskränker sig också hans framsteg. Hans framställning är för övrigt betydligt underlägsen Quesnays.
Det grovt empiriska sätt, på vilket Smith inleder undersökningen, avslöjar omedelbart oklarheten:
"There are two different ways in which an capital may be employed so as to yield a revenue or profit to its employer."[XLII*] ("Wealth of Nations", bok II, kap. I, s. 185, ed. Aberdeen 1848.)
De olika sätt, varpå ett värde kan utnyttjas för att fungera som kapital och avkasta ett mervärde, är lika mångskiftande som investeringsmöjligheterna överhuvud. Det handlar om de olika produktionsgrenar, vari kapital kan placeras. I denna formulering sträcker sig frågan ännu längre. Den inkluderar frågan, huruvida värde, även om det inte utnyttjas som produktivt kapital, kan för sin ägare fungera som kapital, t.ex. som räntebärande kapital, köpmanskapital etc. Men här har vi redan fullständigt avlägsnat oss från undersökningens verkliga syfte, nämligen frågan, hur det produktiva kapitalets uppdelning i sina olika element, bortsett från deras olika användningsområden, inverkar på deras omslag.
Adam Smith fortsätter omedelbart: "First, it may be employed in raising, manufacturing, or purchasing goods, and selling them again with a profit."[XLIII*] Det enda, som Smith här har att säga oss, är att kapitalet kan användas i både jordbruket, manufakturen och handeln. Han talar alltså endast om kapitalets olika användningsområden, även om sådana, där - såsom i handeln - kapitalet inte medverkar i den omedelbara produktionsprocessen och alltså inte fungerar som produktivt kapital. Därmed överger han helt den grundval, varpå fysiokraterna bygger, när de framställer skillnaden mellan det produktiva kapitalets olika delar och deras inflytande på omslaget. Ja, han använder t.o.m. handelskapitalet som exempel i en fråga, där det uteslutande handlar om de olika sätt, varpå det produktiva kapitalets enskilda delar ingår i produktionsprocessen och den värdeskapande processen, och den inverkan, som skillnaden mellan dessa enskilda delar utöver på kapitalets omslag och reproduktion.
Smith fortsätter: "The capital employed in this manner yields no revenue or profit to its employer, while it either remains in his possenssion or continues in the same shape."[XLIV*] - The capital employed in this manner! Men Smith talar om kapital, som är satsat i jordbruket eller i industrin, och han omtalar sedan, att detta kapital sönderfaller i fast och rörligt! Kapitalets användning på detta sätt kan alltså inte göra det till vare sig fast eller rörligt.
Eller menar han måhända, att när ett kapital användes för produktion av varor, som skall säljas med profit, måste värdet, sedan det har förvandlats till varor, också säljas för att genom denna försäljning för det första övergå från säljarens till köparens ägo och för det andra förvandlas från varor till pengar, och att det därför är till ingen nytta för producenten, så länge det - från hans synpunkt sett - behåller sin gamla form? Men då ställer sig saken på följande sätt: Samma kapital, som var produktivt, så länge det deltog i produktionsprocessen, har nu gått in i cirkulationen och fungerar där som varukapital och penningkapital; det är därför inte längre vare sig fast eller rörligt kapital. Och detta gäller i lika hög grad de beståndsdelar av produktvärdet, som kommer från råvaror och hjälpämnen, alltså från rörligt kapital, som det värde som tillföres genom arbetsmedlens förslitning, alltså genom fast kapital. Inte heller genom detta resonemang kommer vi alltså ett steg närmare skillnaden mellan fast och rörligt kapital.
Vidare hos Smith:
"The goods of the merchant yield him no revenue or profit till he sells them for money, and the mony yields him as little till it is again exchanged for goods. His capital is continually going from him in one shape, and returning to him in another, and it is only by means of such cirkulation, or successive exchanges, that it can yield him any profit. Such capitals, therefore, may very properly be called cirkulating capitals."[XLV*]
Det som Smith här karakteriserar som rörligt kapital, vill jag kalla cirkulationskapital, kapital i de former det antar under cirkulationen, där det genomlöper varubytets formförändringar, dess ämnesomsättning och ägareskiften - med andra ord varukapital och penningkapital i motsats till det produktiva kapitalet, som tillhör produktionsprocessen. Men detta har inget att göra med frågan, hur industrikapitalisten uppdelar sitt kapital, när han placerar det i ett produktivt företag, utan det rör sig om de olika former, som samma industrikapital i sitt livslopp oupphörligen antar och avlägger. Adam Smiths idéer beskriver här en kräftgång i jämförelse med fysiokraterna, och den består däri, att han blandar ihop värdets formförändringar under cirkulationen med de formförändringar, som kapitalvärdet undergår, medan det ännu har formen av produktivt kapital, och där kretsloppets säregna karaktär beror på det sätt, varpå det produktiva kapitalets olika faktorer deltar i den värdeskapande processen och överför sitt värde till produkten. Vi skall längre fram närmare undersöka följderna av denna grundläggande sammanblandning av å ena sidan skillnaden mellan produktivt kapital och cirkulationskapital och å andra sidan skillnaden mellan fast och rörligt kapital. Den del av det investerade kapitalet, som placerats i fast kapital, omsätts med produkten på samma sätt som det rörliga kapitalet, och bägge blir på samma sätt förvandlade till pengar vid varornas försäljning. Skillnaden består endast däri, att det fasta kapitalets värde omsättes successivt, vilket medför att det ävenså successivt återvänder till industrikapitalet i penningform och inte kan reproduceras i sin naturaform förrän efter kortare eller längre tids förlopp.
Att Adam Smith med rörligt kapital här inte menar något annat än cirkulationskapital, d.v.s. kapitalvärde i den form det antar under cirkulationen (varukapital och penningkapital), det framgår med all önskvärd tydlighet av det synnerligen olämpliga exempel, som han har valt. Han tar som exempel en kapitalform, som inte har något att göra med produktionsprocessen utan hör hemma i cirkulationen, alltså endast består av cirkulationskapital, nämligen handelskapitalet.
Hur absurt det är att börja med ett exempel, där kapitalet överhuvud inte figurerar som produktivt kapital, det får vi strax därpå veta av honom själv: "The capital of the merchant is altogether a circulating capital."[XLVI*] Men skillnaden mellan rörligt och fast kapital skall ju, som han själv senare uttryckligen säger, härledas ur väsensskillnader inom det produktiva kapitalet självt. Å ena sidan har Smith den fysiokratiska definitionen i huvudet, å andra sidan de formförändringar som kapitalvärdet genomlöper under sitt kretslopp, och bägge begreppen blandas ihop huller om buller.
Det är emellertid alldeles omöjligt att inse, hur profit skulle kunna uppkomma, endast genom att värdet ändrar form från pengar till varor och från varor till pengar. Varje förklaring blir här omöjlig, emedan han som utgångspunkt tar handelskapitalet, som uteslutande fungerar inom cirkulationen. Vi skall senare återkomma till detta. Men låt oss innan dess höra, vad han har att säga om det fasta kapitalet:
"Secondly, it (capital) may be employed in the improvement of land, in the purchase of useful machines and instruments of trade, or in such like things as yield a revenue or profit without changing masters, or circulating any further. Such capitals, therefore, may very properly be called fixed capitals. Different occupations require very different proportions between the fixed and circulating capital employed in them ... Some part of the capital of every master artificer or manufacturer must be fixed in the instruments of his trade. This part, however, is very small in some, and very great in others ... The far greater part of the capital of all such master artificers" ()[XLVII*] "however is circulated, either in the wages of the workmen, or in the price of the materials, and to be repaid with a profit by the price of the work."[XLVIII*]
Bortsett från de barnsliga idéerna om profitens källa är det också i övrigt påtagligt, hur oklart och förvirrat hela resonemanget är: Från maskinfabrikantens synpunkt är t.ex. maskinen en produkt, som cirkulerar som varukapital, och (för att tala med Smith) "is parted with, changes masters, circulates further".[XLIX*] Enligt hans egen definition skulle maskinen alltså inte vara fast utan rörligt kapital. Denna förvirring beror i sin tur på att han förväxlar skillnaden mellan fast och rörligt kapital, som hör hemma i produktionsprocessen, med de former, som samma kapitalvärde antar under cirkulationen - med varukapital och penningkapital. Alltefter sin roll i kapitalets livsprocess kan samma ting alltså hos Adam Smith fungera som fast kapital, när det är bundet till produktionsprocessen, och som "rörligt" kapital, varukapital, när det har överflyttats till cirkulationen.
Men Smith förändrar på en gång hela indelningsgrunden och kullkastar, vad han några rader tidigare har inlett hela undersökningen med. Först säger han: "Det finns två olika sätt, på vilka ett kapital kan användas för att avkasta inkomster eller profit för ägaren", nämligen som fast eller som rörligt kapital. Detta skulle alltså vara olika sätt att använda olika, av varandra oberoende kapital, som kapital t.ex. kan användas antingen i industrin eller i jordbruket. - Men nu heter det: "Different occupation require very different proportions between the fixed and ciculating capitals employed in them."[L*] Fast och rörligt kapital är nu inte längre olika, självständiga kapitalplaceringar utan betecknas som olika delar av samma produktiva kapital, vilka i olika investeringsområden utgör olika andelar av kapitalets totalvärde. Det är alltså olikheter, som har sitt ursprung i själva det produktiva kapitalets faktiska uppdelning, och som därför endast gäller med avseende på detta. Men detta visar, att handelskapitalet inte kan betraktas som rörligt kapital in motsats till det fasta kapitalet, som Adam Smith framställer saken med orden: "En köpmans kapital är helt och hållet rörligt kapital." Det är i själva verket ett kapital, som endast fungerar inom cirkulationen och därför står i motsättning till det produktiva kapitalet - det kapital, som är bundet i produktionsprocessen - i dess helhet. Det kan därför inte heller kombineras med den rörliga delen av det produktiva kapitalet och ställas i motsättning till det produktiva kapitalets fasta beståndsdel.
I de exempel, som Smith anför, räknas arbetsmedlen till det fasta kapitalet, medan han som rörligt kapital karakteriserar arbetslöner och råvaror - hjälpämnen inberäknade (repaid with a profit by the price of the work).
Här utgår han alltså närmast från arbetsprocessens olika beståndsdelar, å ena sidan arbetskraft (arbete) och råvaror, å andra sidan arbetsmedlen. Men alla dessa är beståndsdelar av det produktiva kapitalet, emedan ett värde, som skall tjänstgöra som kapital, är investerat i dem. På så sätt utgör de de materiella beståndsdelarna, existensformerna för det produktiva kapitalet, d.v.s. det kapital som fungerar i produktionsprocessen. Varför kallas nu den ena delen fast? Emedan "some parts of the capital must be fixed in the instruments of trade".[LI*] Men även den andra delen är bunden, i arbetslön och råvaror. Emellertid, maskiner och "instruments trade ... such like things ... yield a revenue or profit without changing masters, or circulating any further. Such capitals, therefore, may very properly be called fixed capitals."[LII*]
Vi kan t.ex. ta bergsbruket. Här användes inte alls någon råvara, eftersom arbetsobjektet, t.ex. kopparmalm, är en naturprodukt, som först måste utvinnas genom arbete. Den koppar, som skall framställas, processens materiella produkt, som senare går ut på marknaden som en vara, bilder ingen beståndsdel av det produktiva kapitalet, eftersom ingen del av kapitalvärdet har investerats i kopparmalm. Medan kopparmalmen materiellt ingår i produkten utan att tillföra den något värde, ingår å andra sidan produktionsprocessens övriga beståndsdelar - arbetskraften, hjälpämnena, såsom kol, vatten o.s.v., - överhuvud inte materiellt i den färdiga produkten men tillför den hela sitt värde. Kolen förbränns helt och hållet, och maskinerna blir slitna, men endast värdet överföres till produkten. Slutligen står arbetaren lika självständig som maskinen i förhållande till produkten, kopparn. Endast det värde, som han producerar genom sitt arbete, utgör nu en beståndsdel av kopparvärdet. I detta exempel byter alltså ingen enda av det produktiva kapitalets beståndsdelar ägare, och inte heller fortsätter någon av dem i cirkulationen, emedan ingen av dem ingår materiellt i produkten. Vart tog då det rörliga kapitalet vägen? Enligt Adam Smiths definition skulle hela det kapital, som användes i en koppargruva, bestå av fast kapital.
Sen kan vi ta ett exempel från en industri, i vilken redan bearbetade råvaror och även hjälpämnen materiellt ingår i produkten. Vi väljer ett bomullsspinneri. När produkten (garnet) säljes, byter också råvaran (bomullen) ägare, lämnar produktionsprocessen och inträder i konsumtionsprocessen. Men så länge bomullen utgör en del av det produktiva kapitalet, säljer ägaren den inte, utan han bearbetar den och förvandlar den till garn. Han släpper den inte ur sina händer. Eller, för att använda Smiths grovt missvisande och banala uttryckssätt, han inhöster ingen profit "by parting with it, by its changing masters, or by circulating it."[LIII*] Lika orimligt som det skulle vara, att han läte sina maskiner ingå i cirkulationen, lika otänkbart är det för honom att låta råmaterialet göra det. Det är bundet till produktionsprocessen i lika hög grad som spinnmaskinerna och fabriksbyggnaderna. Ja, en del av det produktiva kapitlet måste vara investerad i kol, bomull etc. lika beständigt som i arbetsmedel. Skillnaden är endast den, att den kvantitet bomull och kol, som behövs för t.ex. en veckas produktion, alltid förbrukas i sin helhet under produktionen av veckoprodukten och därför varje vecka måste ersättas av en ny sats bomull och kol. Trots att denna del av det produktiva kapitalet förblir oförändrat till sin art, förnyas förrådet oavbrutet, medan samma spinnmaskin och samma fabriksbyggnad fortsätter att göra tjänst under många veckors produktion utan att behöva förnyas. Som element av det produktiva kapitalet är alla dess beståndsdelar oavbrutet införlivade med produktionsprocessen, som inte skulle kunna försiggå utan dem. Och alla det produktiva kapitalets beståndsdelar, fasta såväl som rörliga, skiljer sig i lika hög grad från cirkulationskapitalet, d.v.s. varukapitalet och penningkapitalet.
På samma sätt förhåller det sig med arbetskraften. En del av det produktiva kapitalet måste ständigt vara bunden i denna form, och överallt använder samme kapitalist inte endast samma maskiner utan också samma arbetare under en längre tid. Skillnaden mellan arbetarna och maskinerna består inte i att de sistnämnda i motsats till arbetskraften köpes en gång för alla. Detta är f.ö. inte alltid fallet beträffande maskinerna, ty de kan ju köpas på avbetalning. Skillnaden består i stället däri, att arbetskraftens värde i sin helhet ingår i produkten, medan endast en del av maskinvärdet överföres till den enskilda produkten.
Adam Smith blandar ihop olika begrepp, då han säger om det rörliga kapitalet i motsats till det fasta: "The capital employed in this manner yields no revenue or profit to its employer, while it either remains in his possession or continues in the same shape."[LIV*] Han jämställer här varans rent formella formförändringar vid köp och försäljning med den materiella formförändring, som sker under själva produktionsprocessen. Han blandar utan vidare ihop varans förvandling till pengar och pengarnas förvandling till vara, alltså köp och försäljning, med den förvandling, som produktionselementen måste genomgå för att kunna framträda som färdig produkt. Hans exempel på rörligt kapital är köpmanskapitalet, där varorna förvandlas till pengar och pengarna till varor - formförändringen W-G-W, som tillhör varucirkulationen. För det fungerande industrikapitalet har emellertid denna formförändring inom cirkulationen den betydelsen, att de producerade varorna och de pengar, som försäljningen inbringar, på nytt förvandlas till produktionsfaktorer - produktionsmedel och arbetskraft - och därigenom möjliggör den oavbrutna reproduktionsprocessen. Hela denna formförändring äger rum i cirkulationen, och det är den, som förmedlar varornas övergång från en ägare till en annan. Inom produktionsprocessen och arbetsprocessen försiggår däremot de formförändringar, som är nödvändiga för att förvandla produktionselementen till den åsyftade produkten. Adam Smith håller fast vid att en del av produktionsmedlen (de egentliga arbetsmedlen) tjänstgör i arbetsprocessen (vilket han felaktigt uttrycker: yield a profit to their master[LV*]) utan att förändra sin ursprungliga form och blir endast gradvis utslitna, medan en annan del (råvarorna och hjälpämnena) ändrar form och just genom denna formförändring fyller sin funktion som produktionsmedel. Men de olikartade sätt, varpå dessa enskilda delar av det produktiva kapitalet förhåller sig under arbetsprocessen, bildar endast den materiella grundvalen för skillnaden mellan fast och rörligt kapital - inte skillnaden själv. Detta framgår redan därav, att denna materiella grundval är lika för alla produktionssystem, både kapitalistiska och inte kapitalistiska. Denna materiella olikhet mellan det produktiva kapitalets enskilda delar ligger emellertid till grund för de olika sätt, varpå värdeöverföringen till produkten sker, och därmed även för värdets återvändande till den kapitalistiske producenten genom produktens försäljning - och först här finner vi skillnaden mellan fast och rörligt kapital. Kapitalet är alltså inte fast, för att kapitalvärdet är bundet vid arbetsmedlet, utan för att en del av det värde, som är placerat i arbetsmedel, förblir bunden till dessa, samtidigt som en annan del cirkulerar som en beståndsdel av produktens värde.
"If it" (the stock) "is employed in procuring future profit, it must procure this profit by staying with him" (the employer), "or by going from him. In the one case it is a fixed, in the other it is a circulating capital."[LVI*] (s. 189).
Man blir överraskad av att i detta uttalande möta den vanlige kapitalistens grovt empiriska föreställning om vad profit egentligen är, en åsikt som står i skarp motsättning till Adam Smiths djupare vetenskapliga insikter. I produktens pris har här medtagits värdet av både råvaror och arbetskraft, liksom också ersättning för värdet av arbetsmedlens förslitning. Men härigenom uppkommer ingen profit. Huruvida det värde, som har satsats i produktionsprocessen, ersättes i sin helhet eller successivt, på en gång eller gradvis genom produkternas försäljning, kan endast spela någon roll för den tidpunkt, då värdet återvänder till den kapitalistiske producenten i penningform. Men mervärdet kan uppenbarligen inte uppkomma på detta sätt. Underlaget för Smiths resonemang är den vanliga inbillningen, att mervärdet uppkommer under cirkulationen, emedan det får penningform först vid produktens försäljning. I verkligheten är uppräkningen av de olika sätt, varpå profiten uppkommer, endast ett felaktigt uttryck för att det produktiva kapitalets olika beståndsdelar fungerar på olika sätt under produktionsprocessen. Slutligen härledes hela resonemanget inte ur det produktiva kapitalets egen funktion, av arbetsprocessen eller den värdeskapande processen, utan har endast subjektiv giltighet för den enskilde kapitalisten, som utnyttjar den ena kapitaldelen på ett sätt, den andra på ett annat sätt.
Quesnay däremot härleder dessa olikheter ur arbetsprocessens egen natur. För att denna process skall kunna pågå oavbrutet, måste hela värdet av det årliga tillskottet ersättas genom årsproduktens värde, medan däremot den ursprungliga insatsen endast behöver ersättas successivt, varav följer att den är återbetald och reproducerad först efter en längre tid, exempelvis en 10-årsperiod. Adam Smiths resonemang är alltså betydligt svagare än Quesnays.
Smith ger överhuvud ingen annan definition på det fasta kapitalet, än att det består av arbetsmedel, som inte ändrar form under produktionsprocessens förlopp, och som fortsätter att göra tjänst, tills de är helt utslitna, samtidigt som de bevarar sin självständighet gentemot produkten. Han förbiser, att det produktiva kapitalets alla beståndsdelar bevarar sin självständiga form (som arbetsmedel, råmaterial och arbetskraft) gentemot den produkt, som cirkulerar som vara, och att skillnaden mellan å ena sidan arbetsmedlen och å andra sidan råmaterial och arbetskraft endast består däri, att arbetskraften i motsats till arbetsmedlen ständigt inköpes på nytt i stället för att köpas för arbetarnas hela livstid, och att råvarorna ständigt består av nytt material i motsats till arbetsmedlen, där samma föremål oupphörligt fortsätter att fungera. Samtidigt skapas den falska föreställningen, att det fasta kapitalets värde inte deltar i cirkulationen, detta trots att Adam Smith givetvis tidigare har påvisat, att det fasta kapitalets förslitning ingår som en del av produktens pris.
Beträffande det fasta och det rörliga kapitalet framhäver han inte heller, att skillnaden mellan dem endast består däri, att det rörliga kapitalet helt och hållet ersättes genom produktens värde och därför också genomgår exakt samma formförändringar som produkten själv, vilket däremot inte är fallet med det fasta kapitalet. Han blandar i stället ihop det rörliga kapitalet med de former, som kapitalet ikläder sig, när det lämnar produktionsprocessen och inträder i cirkulationen som varukapital och penningkapital. Men bägge formerna, varukapital och penningkapital, är i lika hög grad bärare av värdet hos både de fasta och de rörliga beståndsdelarna av det produktiva kapitalet. Bägge är omsättningskapital i motsats till det produktiva kapitalet men inte cirkulerande kapital i motsats till det fasta.
Slutligen döljes själva kärnan i det kapitalistiska produktionssättet genom den felaktiga framställningen av profitens uppkomst. Smith framställer saken så, att profiten uppkommer ur det fasta kapitalet, genom att detta stannar kvar i produktionsprocessen, och ur det rörliga kapitalet, genom att detta lämnar produktionsprocessen och fortsätter cirkulationen. På detta sätt döljer identiteten i omslaget den väsentliga skillnaden mellan det variabla kapitalets och den rörliga delens av det konstanta kapitalet andel i den värdeskapande processen och i produktionen av mervärde. Härigenom fördunklas i ännu högre grad den kapitalistiska produktionens hemlighet. Den gemensamma beteckningen cirkulerande kapital upphäver nyssnämnda skillnad, vilket den politiska ekonomin på senare tid har fört ännu vidare genom att betona skillnaden mellan fast och rörligt kapital i stället för skillnaden mellan variabelt och konstant kapital såsom det väsentliga och avgörande.
Sedan Adam Smith först har betecknat fast och rörligt kapital som två skilda slag av kapitalinvestering, vilka var för sig kan avkasta profit, säger han:
"Inget fast kapital kan ge någon avkastning utan med tillhjälp av rörligt kapital. De effektivaste maskiner och arbetsverktyg kan ingenting producera utan medverkan av rörligt kapital, som skaffar fram de råvaror som skall bearbetas och svarar för underhållet av de arbetare som skall använda arbetsmedlen." (a.a. s. 188).
Här kommer det fram, vad de föregående termerna: yield a revenue, make a profit[LVII*] etc. betyder, nämligen att bägge kapitaldelarna medverkar vid produktbildningen.
Smith ger nu följande exempel:
"That part of the capital of the farmer which is employed in the implements of agriculture is a fixed, that which is employed in the wages and maintenance of his labouring servants is a circulating capital."[LVIII*]
(Här betecknas alltså skillnaden mellan fast och rörligt kapital helt korrekt som en följd av olikartad cirkulation, det produktiva kapitalets olika beståndsdelars omslag.)
"He makes a profit of the one by keeping it in his own possession, and of the other by parting with it. The price or value of his labouring cattle is a fixed capital"
(här återkommer den korrekta åsikten, att skillnaden hänför sig till värdet, inte till det materiella elementet),
"in the same manner as that of the instruments of husbandry; their maintenance" (dragdjurens) "is a circulating capital, in the same may as that of the labouring servants. The farmer makes his profit by keeping the labouring cattle, and by parting with their maintenance.[LIX*]
(Arrendatorn behåller kreaturfodret, säljer det inte. Han konsumerar det som kreatursfoder, medan han förbrukar boskapen själv som arbetsinstrument. Skillnaden är endast den, att det kreatursfoder, som ingår i arbetsdjurets uppehälle, helt och hållet förbrukas och ständigt måste ersättas med nytt kreatursfoder ur jordbrukets produktion eller genom inköp. Kreaturen själva blir ersatta, endast i den mån de i tur och ordning blir arbetsodugliga.)
"Both the price and the maintenance of the cattle which are bought in and fattened, not for labour but for sale, are a circulating capital. The farmer makes his profit by parting with them."[LX*]
(Varje varuproducent, alltså även den kapitalistiske, säljer sin produkt, resultatet av hans produktionsprocess, men fördenskull bildar denna produkt varken någon fast eller rörlig beståndsdel av hans produktiva kapital. Detta befinner sig nu snarare i en form, vari det har utstötts ur produktionsprocessen, och måste fungera som varukapital. Slaktdjuren fungerar i produktionsprocessen som råmaterial, detta till skillnad från dragdjuren som är arbetsinstrument. De förstnämnda ingår därför som en substans i produkten, och hela deras värde ingår i densamma liksom även hjälpämnenas [fodermedlen]. Därför utgör de en rörlig del av det produktiva kapitalet, inte för att den försålda produkten - slaktdjuren - här har samma naturaform som råmaterialet, den ännu inte gödda boskapen. Detta är en tillfällighet. Men samtidigt hade Smith av detta exempel kunnat lära, att det inte är produktionselementets materiella gestalt, som avgör om dess inneboende värde skall benämnas fast eller rörligt, utan detta bestämmes av dess funktion i produktionsprocessen.)
"The whole value of the seed too is a fixed capital. Though it goes backwards and forwards between the ground and the granary, it never changes masters, and therefore it does not properly circulate. The farmer makes his profit not by its sale, but by its increase."[LXI*]
I detta uttalande om utsädet framträder hela inkonsekvensen i Smiths tankegång. Enligt Smith skulle utsädet vara fast kapital, om det inte förekomme någon change of masters[LXII*], d.v.s. om utsädet ersattes direkt ur årets skörd och droges från denna. Det skulle däremot vara rörligt kapital, om man först sålde hela årsprodukten och sedan för en del av de influtna pengarna köpte utsäde av någon annan jordbrukare. I ena fallet skulle change of masters föreligga, i det andra fallet inte. Smith förväxlar här än en gång rörligt kapital och varukapital. Produkten är varukapitalets materiella bärare. Men det gäller givetvis endast den del av produkten, som verkligen ingår i cirkulationen och inte direkt återvänder in i produktionsprocessen, varifrån den just kommit som produkt.
Antingen bonden tar utsädet från sin egen skörd eller först säljer hela skörden och sedan använder en del av pengarna för inköp av utsäde, så ersätter han i bägge fallen endast det utsäde, som bildade grunden till hans förra skörd, och genom denna ersättning inhöstar han ingen profit. I det ena fallet inträder utsädet tillsammans med resten av produkten i cirkulationen såsom vara, och i det andra fallet figurerar det endast i bokföringen som en värdebeståndsdel av det investerade kapitalet. Men i bägge fallen förblir det en rörlig beståndsdel av det produktiva kapitalet. Det förbrukas helt och hållet för att frambringa den färdiga produkten, och det måste i sin helhet ersättas ur denna för att möjliggöra reproduktionen.
"Råmaterialet och biämnena förlorar alltså den självständiga gestalt, som de hade då de inträdde i arbetsprocessen som bruksvärden. Annorlunda är det med de egentliga arbetsmedlen. Ett instrument, en maskin, en fabriksbyggnad, ett kärl o.s.v. tjänstgör i arbetsprocessen, endast så länge de bevarar sin ursprungliga gestalt och imorgon åter kan fortsätta i arbetsprocessen i precis samma form som igår. Liksom de under sitt livslopp, arbetsprocessen, bevarar sin självständiga gestalt gentemot produkten, så bevarar de den också, sedan de tjänat ut. Kvarlevorna av maskiner, verktyg, fabriksbyggnader o.s.v. existerar alltjämt åtskilda från de produkter, som de bidrog till att framställa." (Bok I, kap. VI, s. 175.)
Produktionsmedlen användes alltså på olika sätt under framställningen av produkterna. Vissa av dem bevarar sin självständiga form i förhållande till produkterna, medan vissa andra förändrar sin form eller t.o.m. förlorar den helt och hållet. Denna skillnad beror på arbetsprocessens egen natur och gäller därför också de arbetsprocesser, vilka endast går ut på att tillfredsställa producentens egna behov utan produktbyte eller varuproduktion, som t.ex. i forna tiders patriarkaliska gårdsbruk. Adam Smith förfalskar dessa förhållanden genom att 1) införa den här alls inte tillämpliga bestämningen av profiten, att vissa förhållanden ger ägarna profit genom att bibehålla sin gestalt, andra genom att förlora den; 2) blanda ihop de materiella förändringar, som en del av produktionsmedlen undergår i arbetsprocessen, med de formförändringar som har att göra med varubytet, formförändringar som samtidigt innebär förändringar i äganderätten till de cirkulerande varorna.
Kapitalets omslag förutsätter, att reproduktionen förmedlas genom cirkulationen, alltså genom produktens försäljning och förvandling till pengar, vilka i sin tur förvandlas till produktionselement (produktionsmedel och arbetskraft). Men i den mån den kapitalistiske producenten använder en del av sin produkt som produktionsmedel i sitt eget företag, säljer han i själva verket produkten till sig själv, och på detta sätt figurerar transaktionen i hans bokföring. Denna del av reproduktionen är då inte förmedlad genom cirkulationen utan sker omedelbart, inom hans eget företag. Den del av produkten, som sålunda åter fungerar som produktionsmedel, ersätter emellertid rörligt kapital, inte fast, om 1) dess värde i sin helhet ingår i produkten och 2) om den själv in natura helt har blivit ersatt genom ett nytt exemplar ur den nya produkten.
Adam Smith låter oss nu veta, vad rörligt och fast kapital består av. Han räknar upp de materiella ting, som är fast kapital, och de som är rörligt, precis som om begreppen fast och rörligt kapital vore materiella naturegenskaper hos tingen och inte berodde på deras funktion i den kapitalistiska produktionsprocessen. Och ändå gör han i samma kapitel (vol. II, kap. 1) den anmärkningen, att, ehuru ett visst ting, t.ex. ett boningshus, som är avsett för omedelbar konsumtion,
"may yield a revenue to its proprietor, and thereby serve in the function of a capital to him, it cannot yield any to the public, nor serve in the function of a capital to it, and the revenue of the whole body of the people can never be in the smallest degree increased by it"[LXIII*] (a.a. s. 186).
Här säger alltså Adam Smith rentut, att kapitalegenskapen inte är knuten till tingen under alla förhållanden utan är en funktion, som de allt efter omständigheterna kan utöva eller inte. Men vad som gäller för kapitalet i allmänhet, det måste också gälla för dess enskilda delar.
Samma ting kan utgöra en beståndsdel av det rörliga eller av det fasta kapitalet, beroende på vilken funktion det fyller i arbetsprocessen. En oxe, som tjänstgör som dragare (arbetsmedel), utgör t.ex. en materiell existensform för det fasta kapitalet, medan samma oxe såsom slaktdjur (råvara) är en beståndsdel av bondens rörliga kapital. Å andra sidan kan samma ting dels fungera som en beståndsdel av det produktiva kapitalet, dels tillhöra den omedelbara konsumtionsfonden. Ett hus är t.ex., om det tjänstgör som arbetslokal, en fast beståndsdel av det produktiva kapitalet, men om det användes som boningshus, är det i denna egenskap överhuvud inte alls någon form av kapital. I många fall kan samma arbetsmedel fungera än som produktionsmedel, än som konsumtionsmedel.
Det ena av de misstag, som följer av Smiths uppfattning, är att han karakteriserar det fasta och det rörliga kapitalet som egenskaper hos tingen. Redan analysen av arbetsprocessen (Bok I, kap. V) visar, att ett ting än kan vara arbetsmedel, än arbetsmaterial, än produkt, beroende på vilken roll samma ting spelar i processen. Begreppen fast och rörligt kapital beror i sin tur på vilken roll dessa olika faktorer spelar i arbetsprocessen och därmed också i den värdeskapande processen.
För det andra visar Smith vid uppräkningen av de ting, varav fast och rörligt kapital består, att han blandar ihop dessa två begrepp, som endast äger giltighet för det produktiva kapitalet, med skillnaden mellan det produktiva kapitalet som helhet och de kapitalformer som hör hemma i cirkulationen, nämligen varukapitalet och penningkapitalet. Han säger på samma ställe (s. 188):
"The circulating capital consists ... of the provisions, materials, and finished work of all kinds that are in the hands of their respective dealers, and of the money that is necessary for circulating and distributing them etc."[LXIV*]
Här har han återigen likställt rörligt kapital med varukapital och penningkapital, alltså med två kapitalformer, som överhuvud inte har någonting med produktionsprocessen att skaffa, och som inte är rörligt kapital i motsats till fast utan cirkulationskapital i motsats till produktivt kapital. Råvaror och annat material, som verkligen tillskjutits i produktionsprocessen, betraktar han endast som delar av det rörliga kapitalet vid sidan av varukapitalet och penningkapitalet. Han säger:
"... The third and last of the three portions into which the general stock of the society naturally divides itself, is the circulating capital, of which the characteristic is, that it affords a revenue only by circulating or changing masters. This is composed likewise of four parts: first, of the money ..."[LXV*]
(Men pengar är aldrig en form av produktivt, i produktionsprocessen fungerande kapital. De är aldrig annat än en av de former, som kapitalet antar i cirkulationsprocessen.) -
"secondly, of the stock of provisions which are in the possession of the butcher, the grazier, the farmer ... and from the sale of which they expect to derive a profit ... Fourthly and lastly, of the work which is made up and completed, but which is still in the handsof the merchant and manufacturer." - Och: "thirdly, of the materials, whether altogether rude or more or less manufactured, of clothes, furniture, and building, which are not yet made up into any of those three shapes but which remain in the hands of the growers, the manufacturers, the mercers and drapers, the timbermerchants, the carpenters and joiners, the brickmakers etc."[LXVI*]
Grupperna 2 och 4 innehåller ingenting annat än produkter, vilka som sådana har lämnat produktionsprocessen och måste säljas - kort sagt: de fungerar nu som varor eller varukapital, och de har alltså en sådan form och intar en sådan ställning i processen, att de inte kan utgöra någon del av det produktiva kapitalet. Detta oavsett deras slutliga bestämmelse, d.v.s. antingen de enligt sitt ändamål (bruksvärde) kommer att hamna i den individuella eller den produktiva konsumtionen. Dessa produkter i grupp 2 är näringsmedel, i grupp 4 alla andra färdiga produkter, som alltså själva i sin tur endast består av färdiga arbetsmedel eller färdiga njutningsmedel (d.v.s. näringsmedel, inte inräknade i grupp 2).
Att Smith i samband härmed också talar om köpmannen, visar hans förvirring. Så snart producenten har sålt sin produkt till en köpman, utgör den inte längre någon del av hans kapital. Ur samhällelig synpunkt är produkten visserligen alltjämt ett varukapital, även om den nu har en annan ägare än producenten, men eftersom den är ett varukapital, är den varken fast eller rörligt kapital.
I varje produktion, som inte är inriktad på omedelbar egenkonsumtion, måste produkten cirkulera som vara, d.v.s. bli försåld, inte nödvändigtvis för att frambringa profit, utan för att producenten överhuvud skall kunna leva. Beträffande den kapitalistiska produktionen tillkommer det i produkten dolda mervärdet, som också realiseras vid varans försäljning. Produkten lämnar produktionsprocessen som vara och är alltså varken någon fast eller rörlig del därav.
F.ö. talar Smith här emot sig själv. Vilken än de färdiga produkternas materiella gestalt eller deras bruksvärde - nyttoeffekt - må vara, så fungerar de här allesammans som varukapital, alltså kapital i en form, som tillhör cirkulationsprocessen. När de befinner sig i denna form, utgör de inga beståndsdelar av sin ägares eventuella produktiva kapital. Detta hindrar dock inte alls, att de, så snart de har sålts, i sin köpares hand blir beståndsdelar av produktivt kapital, antingen rörligt eller fast. Det visar sig här, att samma ting, som vid en viss tidpunkt är varukapital i motsats till produktivt kapital, kan ingå som en del av det produktiva kapitalet - antingen fast eller rörligt - så snart de lämnar varumarknaden.
Bomullsspinnarens produkt - garnet - är varuformen för hans kapital, det är hans varukapital. Denna produkt kan inte på nytt fungera som beståndsdel av hans produktiva kapital, varken som arbetsmaterial eller som arbetsmedel. Men sedan vävaren har köpt garnet, ingår det som en rörlig beståndsdel i hans produktiva kapital. För spinneriägaren är garnet emellertid bärare av värdet för en del av både hans fasta och hans rörliga kapital (bortsett från mervärdet). På motsvarande sätt är en maskin varukapital i fabrikantens hand, och innan han har sålt den, är den varken rörligt eller fast kapital. Om maskinen säljes till en annan fabrikant, som skall använda den, kommer den att utgöra en del av köparens fasta kapital. T.o.m. om en produkt, i enlighet med sin bruksform, delvis åter kan ingå som produktionsmedel i den process, varifrån den själv kom - såsom t.ex. kol i kolproduktionen - så representerar just den för försäljning avsedda delen av produktionen varken fast eller rörligt kapital utan är varukapital.
Å andra sidan kan en produkt på grund av sin art vara helt olämplig att ingå som beståndsdel i ett produktivt kapital, vare sig som arbetsmaterial eller som arbetsmedel. Så är t.ex. fallet med alla slags livsmedel. Inte desto mindre är produkten varukapital för sin producent och innehåller värde, som härrör från både fast och rörligt kapital, allteftersom det kapital, som blev använt i produktionsprocessen, överförde sitt värde helt eller delvis till produkten.
Hos Smith figurerar i grupp 3 råmaterialet (råämne, halvfabrikat, hjälpämnen) å ena sidan inte som om de redan hade införlivats med det produktiva kapitalet utan i själva verket endast som en bestämd del av de bruksvärden, varav den totala samhälleliga produkten består, ett slags varumassa vid sidan av de under punkterna 2 och 4 uppräknade övriga materiella beståndsdelarna, livsmedel etc. Å andra sidan blir de visserligen upptagna såsom införlivade med det produktiva kapitalet och därmed också som delar därav i producentens hand. Förvirringen visar sig däri, att de dels uppfattas som fungerande i producentens händer (in the hands of the growers, manufacturers etc.),[LXVII*] dels som fungerande i köpmännens händer (mercers, drapers, timbermerchants),[LXVIII*] där de är rent varukapital, inte beståndsdelar av det produktiva kapitalet.
När Adam Smith räknar upp det cirkulerande kapitalets olika delar, glömmer han i själva verket totalt bort skillnaden mellan fast och rörligt kapital, som ju endast äger giltighet för det produktiva kapitalet. Han ställer tvärtom varukapital och penningkapital - d.v.s. de bägge kapitalformer, som tillhör cirkulationen - i motsats till det produktiva kapitalet, men uppenbarligen även detta utan att vara medveten därom.
Slutligen är det anmärkningsvärt, att Smith under sin uppräkning av det rörliga kapitalets olika beståndsdelar alldeles glömmer bort arbetskraften. Denna glömska har två orsaker.
Bortsett från penningkapitalet, som Smith endast nämner i förbigående, visar hans framställning, som vi har sett, att rörligt kapital hos honom endast är ett annat namn på varukapital. Men den arbetskraft, som säljes på marknaden, är inte något kapital och alltså inte heller någon form av varukapital. Arbetaren är inte någon kapitalist, trots att han har en vara att sälja, nämligen sitt eget skinn. Först när arbetskraften är såld och har ingått i produktionsprocessen - alltså sedan den upphört att cirkulera som vara - blir den en beståndsdel av det produktiva kapitalet: variabelt kapital som källa till mervärde, rörlig beståndsdel av det produktiva kapitalet med hänsyn till kapitalvärdets omslag. Då Smith här förväxlar det rörliga kapitalet med varukapital, kan han inte få in arbetskraften under sin rubrik cirkulerande kapital. I stället framträder det variabla kapitalet hos honom i form av de varor, som arbetaren köper för sin lön, av arbetarnas livsmedel, och i denna form bör det kapitalvärde, som investerats i arbetslöner, tillhöra det cirkulerande kapitalet. Men det är arbetskraften, arbetaren själv, som införlivas med produktionsprocessen - inte de existensmedel, av vilka arbetaren får sitt uppehälle. Visserligen har vi tidigare (Bok I, kap. XXI) påvisat, att reproduktionen av arbetaren själv genom hans individuella konsumtion är ett led i det samhälleliga kapitalets reproduktionsprocess. Men detta äger ingen giltighet för den enskilda, isolerade produktionsprocess, som vi här behandlar. De acquired and useful abilities[LXIX*] (a.a. s. 187), som Smith placerar under rubriken fast kapital, ingår tvärtom som beståndsdelar av det rörliga kapitalet, så snart de är lönarbetarens abilities och denne har sålt sin arbetskraft, inklusive sina abilities.
Smith gör sig skyldig till ett grovt fel, när han indelar den samhälleliga rikedomen i 1) en omedelbar konsumtionsfond, 2) fast kapital, 3) rörligt kapital. Enligt detta skulle samhällets rikedom kunna indelas i: å ena sidan konsumtionsfonden, som inte utgör någon del av det fungerande samhälleliga kapitalet, ehuru delar av den ständigt kan fungera som kapital, och å andra sidan kapital. En del av rikedomen skulle alltså fungera som kapital, en annan del som icke-kapital eller konsumtionsfond. Och här ser det ut, som om det vore en oundgänglig nödvändighet för allt kapital att vara antingen fast eller rörligt, ungefär som det för ett däggdjur är en naturnödvändighet att vara antingen hanne eller hona. Vi har emellertid sett, att motsatsen fast-rörligt endast är tillämplig på det produktiva kapitalets element, att det alltså vid sidan därav existerar en betydande mängd kapital, som befinner sig i en form - varukapital och penningkapital, som varken kan vara fast eller rörligt.
Under det kapitalistiska systemet omsätts hela den samhälleliga produktionen som varor på marknaden - bortsett från de produkter, som producenten direkt använder som produktionsmedel i sitt eget företag. Det är då självklart, att både den fasta och den rörliga delen av det produktiva kapitalet, liksom även hela konsumtionsfonden - måste komma från varukapitalet. Det betyder i verkligheten ingenting annat, än att både produktions- och konsumtionsmedel på basis av den kapitalistiska produktionen närmast uppträder som varukapital, även om de har till uppgift att senare fungera som konsumtions- eller produktionsmedel - liksom arbetskraften själv omsättes på marknaden, visserligen inte som varukapital utan som vara.
Därav uppstår ytterligare en förvirring hos Adam Smith. Han säger:
"Of these four parts"
(av circulating capital, d.v.s. kapitalets former av varukapital och penningkapital, som tillhör cirkulationsprocessen - två delar, som förvandlas till fyra, emedan Smith återigen skiljer på varukapitalets beståndsdelar)
"three - provisions, materials, and finished work, are either annually or in a longer or shorter period, regularly withdrawn from it, and placed either in a fixed capital, or in the stock, reserved for immediate consumption. Every fixed capital is both originally derived from, and requires to be continually supported by, a circulating capital. All useful machines and instruments of trade are originally derived from the circulating capital, which furnishes the materials of which they are made and the maintenance of the workmen who make them. They require, too, a capital of the same kind to keep them in constant repair" (a.a. s. 188).[LXX*]
Bortsett från de produkter, som producenten själv förbrukar i sitt eget företag, gäller följande allmänna lag för all kapitalistisk produktion: Alla produkter cirkulerar som varukapital på marknaden, oavsett om produkterna efter sin art är avsedda att ingå i en ny produktionsprocess som fast eller rörligt produktivt kapital, eller om de är avsedda för individuell konsumtion och är olämpliga att tjänstgöra som produktivt kapital. Eftersom alla produkter hamnar på marknaden som varor, måste alla produktions- och konsumtionsmedel, alla den produktiva och individuella konsumtionens beståndsdelar inköpas på marknaden i form av varor. Detta låter banalt, som en truism, men är naturligtvis riktigt. Det gäller det fasta kapitalets beståndsdelar i lika hög grad som det rörliga kapitalets element, arbetsmedlen i lika hög grad som råvarorna. (Därvid får man inte förbise, att det produktiva kapitalet innehåller element, som finns i naturen, och som alltså inte är några produkter.) Spinnmaskinen inköpes på marknaden liksom bomullen. Men därav följer ingalunda, att varje fast kapital ursprungligen härstammar från ett rörligt. Denna slutsats beror endast på att Adam Smith blandar ihop cirkulationskapital med rörligt kapital. Och till på köpet motsäger han sig själv. Enligt hans egen uppräkning utgör maskinerna som varor en del av grupp 4 i det rörliga kapitalet. Att de härstammar från det rörliga kapitalet, betyder alltså endast, att de fungerade som varukapital, innan de fungerade som maskiner, men att de materiellt härstammar från sig själva, på samma sätt som bomullen som ett rörligt element av spinnerikapitalet härstammar från bomullen på marknaden. När Smith senare härleder det fasta kapitalet ur det rörliga, med den motiveringen att det behövs arbete och råmaterial för att framställa maskiner, så är det tillräckligt att replikera, att också fast kapital i form av arbetsmedel är nödvändigt för att framställa både maskiner och råmaterial, eftersom det produktiva kapitalet alltid inkluderar arbetsmedel men inte alltid arbetsmaterial. Smith säger själv strax därefter:
"Lands, mines, and fisheries, require all both i fixed and circulating capital to cultivate them;"
(han medger alltså, att det behövs inte endast rörligt utan också fast kapital för produktion av råmaterial)
"and" (här en ny tokighet) "their produce replaces with a profit, not only those capitals, but all the others in society."[LXXI*](a.a. s. 188).
Detta är alldeles galet. Dessa verksamhetsgrenar levererar visserligen råvaror, hjälpämnen etc. för alla andra industrigrenar. Men produkternas värde ersätter inte värdet av allt annat samhälleligt kapital; det ersätter endast deras eget kapitalvärde (plus mervärdet). Här är det återigen fysiokraterna, som spökar hos Adam Smith.
Ur samhällelig synpunkt är det riktigt, att den del av varukapitalet, som består av produkter, vilka endast kan fungera som arbetsmedel, förr eller senare - om de inte överhuvud skall produceras som onyttiga, osäljbara - också fungerar som arbetsmedel, d.v.s. på den kapitalistiska produktionens basis, och, så snart de inte längre fungerar som varor, måste bilda verkliga, redan innan dess förutsedda element av det samhälleliga produktiva kapitalets fasta del.
Här måste man emellertid skilja på två olika typer av fast kapital, där skillnaden beror på produktens naturaform.
En spinnmaskin t.ex. har inget bruksvärde, om den inte utnyttjas för sitt ändamål, alltså inte fungerar som produktionselement, d.v.s. från kapitalistisk ståndpunkt som fast beståndsdel av ett produktivt kapital. Men spinnmaskinen är flyttbar. Den kan exporteras från tillverkningslandet och direkt eller indirekt säljas i ett annat land i utbyte mot t.ex. råvaror eller champagne. I tillverkningslandet har den då endast fungerat som varukapital men aldrig, inte ens efter försäljningen, som fast kapital.
Däremot kan produkter, som genom inkorporering med marken är bundna vid en viss plats - och som därför också endast kan utnyttjas lokalt -, som t.ex. fabriksbyggnader, järnvägar, broar, tunnlar, fartygsdockor m.m., liksom också jordförbättringar o.dyl., inte exporteras i sin materiella form, eftersom de inte är transportabla. Antingen är de till ingen nytta, eller också måste de, så snart de är försålda, fungera som fast kapital i tillverkningslandet. För den kapitalistiske producent, som t.ex. i spekulationssyfte bygger fabriker eller förbättrar markområden för att sedan sälja dem, är dessa ting former av hans varukapital, alltså enligt Adam Smith former av det rörliga kapitalet. Men ur samhällelig synpunkt måste dylika värden förr eller senare ingå i en produktionsprocess i det egna landet - i annat fall är de till ingen nytta. Därav följer ingalunda, att oflyttbara ting utan vidare utgör fast kapital. De kan (som t.ex. boningshus etc.) tillhöra konsumtionsfonden och är då överhuvud inte något kapital, ehuru de självfallet utgör en beståndsdel av den samhälleliga rikedomen, varav kapitalet endast är en del. Producenten av dessa ting - för att nu använda Smiths vokabulär - skaffar sig profit genom deras försäljning. Alltså rörligt kapital! Köparen kan endast dra nytta av dem genom att använda dem i produktionsprocessen. Alltså fast kapital!
Äganderätt, t.ex. till en järnväg, kan när som helst byta ägare, och dess innehavare kan göra sig en profit genom att sälja denna rätt, t.o.m. till utlandet - äganderätten kan ju exporteras, däremot inte själva järnvägen. Men i varje fall måste dessa ting i det land, där de är belägna, antingen ligga outnyttjade eller fungera som fasta beståndsdel av ett produktivt kapital. På samma sätt kan fabrikanten A inhösta profit genom att sälja sin fabrik till fabrikanten B, vilket emellertid inte hindrar att fabriken efteråt liksom förut fungerar som fast kapital.
De arbetsmedel, som är oskiljbara från den mark de vilar på kan från producentens synpunkt vara varukapital, och de utgör då ingen del av hans fasta kapital, men de är inte desto mindre avsedda att ingå som ett led i samhällets fasta kapital. Därav följer emellertid ingalunda, att fast kapital nödvändigtvis måste bestå av orörliga ting. Ett fartyg eller ett lok gör nytta just genom att röra sig, men de fungerar dock som fast kapital, inte för producenten men för den kapitalist som använder dem. Å andra sidan kan ting, som i verklig mening är fixerade i produktionsprocessen och aldrig lämnar den, sedan de inträtt däri, vara rörliga beståndsdelar av det produktiva kapitalet. Så är t.ex. fallet med det kol, som förbrukas för att driva ångmaskinen i produktionsprocessen, den gas som användes för fabrikslokalernas belysning o.s.v. Dessa utgör rörliga kapital, inte för att de materiellt ingår i produkten, utan emedan deras värde i sin helhet överföres till produkten och därför också i sin helhet måste ersättas genom varans försäljning.
I det senast anförda Smithcitatet bör följande fras observeras:
"A circulating capital which furnishes ... the maintenance of the workmen who make them"[LXXII*] (maskiner etc.).
Hos fysiokraterna figurerar den kapitaldel, som förskotterats i arbetslöner, alldeles riktigt som avances annuelles[LXXIII*] i motsats till avances primitives[LXXIV*]. Å andra sidan är det arbetarnas existensmedel (the maintenance of the workmen, som Smith säger), som fysiokraterna uppfattar som en del av bondens produktiva kapital. Detta är en ofrånkomlig följd av deras säregna teori. Det värde, som arbetet tillför produkten, är för dem endast likamed värdet av arbetslönen eller värdet av de existensmedel, som är nödvändiga för att hålla arbetskraften vid liv. Denna doktrin gör det omöjligt för dem att upptäcka skillnaden mellan konstant och variabelt kapital. Om det är arbetet, som förutom att reproducera sitt eget pris också producerar mervärde, så producerar det mervärde i industrin likaväl som i jordbruket. Men då kärnan i det fysiokratiska systemet är, att mervärde endast uppkommer i jordbruket, så kan detta mervärde inte härstamma från arbetskraften utan måste bero på naturens egen medverkan. Och just därför betraktar de jordbruksarbetet som produktivt arbete i motsats till alla andra slag av arbete.
Adam Smith uppfattar arbetarnas existensmedel som rörligt kapital i motsats till det fasta,
1) emedan det rörliga kapitalet i motsats till det fasta av honom förväxlas med de kapitalformer, som tillhör cirkulationen - en förväxling som hans efterföljare kritiklöst tagit i arv. När varukapitalet uppfattas som rörligt kapital, så måste självfallet också arbetarnas existensmedel anses som rörligt kapital i ett samhälle, där hela den samhälleliga produkten antar varuform.
2) Men i Smiths framställning finns också en underström av fysiokratiska föreställningar, fastän dessa inte stämmer med den esoteriska - verkligt vetenskapliga - delen av hans egen analys.
Det satsade kapitalet omsättes överhuvud i produktivt kapital, d.v.s. det antar formen av produktionsmedel, som själva är produkter av tidigare arbete. (Detta gäller även arbetskraften.) Endast i denna form kan kapitalet fungera i produktionsprocessen. Om man nu sätter arbetarnas existensmedel i stället för arbetskraften, så kommer givetvis dessa existensmedel att stå i samma relation till den värdeskapande processen som t.ex. råvarorna eller fodret till dragdjuren, som Smith enligt fysiokratiskt mönster jämställer dem med. Existensmedlen kan inte själva öka sitt värde eller frambringa ett mervärde. De överför endast sitt eget värde till produkten, på samma sätt som övriga beståndsdelar av det produktiva kapitalet, och de kan inte tillföra mera värde än de själva äger. Från det fasta kapitalet, som består av arbetsmedel, skiljer de sig, liksom råvaror, halvfabrikat etc., endast såtillvida, att de (åtminstone för kapitalisten, som betalar dem) helt och hållet förbrukas i produkten, i vars bildande de ingår, och att deras värde alltså helt måste ersättas, vilket beträffande det fasta kapitalet endast sker successivt. Den del av det produktiva kapitalet, som satsats i arbetskraft (resp. arbetarnas existensmedel) skiljer sig nu alltså endast materiellt, inte med avseende på arbets- och värdeökningsprocessen, från det produktiva kapitalets övriga materiella beståndsdelar. Skillnaden består endast däri, att den med en del av de objektiva produktbildarna (material, säger Smith helt allmänt) tillhör det rörliga kapitalets kategori, i motsats till en annan del av de objektiva produktbildarna, som tillhör det fasta kapitalets kategori.
Att arbetslönen är rörligt kapital i motsats till fast och i detta hänseende hör ihop med råvaror, hjälpämnen o.s.v., har inget att göra med de olika roller, som det variabla och det konstanta kapitalet spelar i den värdeskapande processen. Det hänger endast ihop med de omständigheter, under vilka denna del av det satsade kapitalvärdet har måst ersättas, alltså reproduceras ur produktens värde med hjälp av cirkulationen. Inköp och försäljning av arbetskraft tillhör cirkulationsprocessen. Men först inom produktionsprocessen förvandlas arbetskraftens värde (inte för arbetaren utan för kapitalisten) från en bestämd konstant storhet till en variabel storhet, och först därigenom blir det satsade värdet ett kapital, ett självförökande värde. Men genom att Smith betraktar, inte arbetslönen utan arbetarnas existensmedel, som en del av det produktiva kapitalet, gör han det omöjligt att förstå skillnaden mellan variabelt och konstant kapital, alltså att överhuvud förstå den kapitalistiska produktionsprocessen. Arbetskraftens karaktär av variabelt kapital i motsats till det konstanta kapitalet, som satsats i konkreta produktbildare, döljes under den bestämningen, att den kapitaldel, som satsats i arbetskraft, i fråga om omslaget tillhör det produktiva kapitalets rörliga del. Hela problemet blir fullständigt obegripligt, när man, i stället för arbetskraften, räknar arbetarnas existensmedel till det produktiva kapitalet. Om arbetskraftens värde betalas i pengar eller in natura i form av existensmedel, är i detta sammanhang likgiltigt. Men givetvis är det sistnämnda alternativet ett undantag inom den kapitalistiska produktionen.[27*]
Genom att framhäva som det avgörande kännetecknet för det kapitalvärde, som är investerat i arbetskraft, att det utgör en del av det rörliga kapitalet, har Adam Smith fullständigt lyckats förhindra sina efterföljare från att uppfatta arbetskraftens värde som variabelt kapital. Denna tankegång härstammar från fysiokraterna men bygger inte på fysiokraternas förutsättning. De riktiga och mera djuplodande analyser, som Smith utförde i andra sammanhang, slog inte igenom, men det gjorde detta hans misstag. Ja, senare ekonomiska skriftställare har gått ännu längre. De har inte endast betonat som ett avgörande kännetecken för den kapitaldel, som är satsad i arbetskraft, att den är rörligt kapital, utan de har t.o.m. sagt, att det rörliga kapitalets viktigaste kännetecken är, att det användes för inköp av arbetarnas existensmedel. Härtill anslöts helt naturligt läran om att de nödvändiga existensmedlen bildar en konsumtions- eller lönefond[LXXV*] av en given storlek, vilken å ena sidan begränsar arbetarnas andel i den samhälleliga produkten men å andra sidan också i sin helhet måste förbrukas för uppköp av arbetskraft.
Ricardo tar upp skillnaden mellan fast och rörligt kapital endast för att kunna framställa undantagen från värderegeln, nämligen sådana fall, då arbetslönens höjd påverkar priserna. Den saken kommer vi att behandla först i bok III.
Men hans ursprungliga oklarhet visar sig redan från början genom det godtyckliga sätt, varpå han i början av sin analys behandlar kapitalbegreppet:
"This difference in the degree of durability of fixed capital and this variety in the proportions in which the two sorts of capital may be combined." - Principles s. 25.[28*]
Om vi nu frågar, vilka dessa bägge kapitalsorter är, så får vi höra:
"The proportions, too, in which the capital that is to support labour, and the capital that is invested in tools, machinery, and buildings, may be variously combined." - a.a.[29*]
Alltså: fast kapital = arbetsmedel och cirkulerande kapital = kapital som är investerat i arbete. Redan uttrycket "kapital, som skall underhålla arbetet", är en plattityd, hämtad från Adam Smith. Å ena sidan blir här det cirkulerande kapitalet sammanblandat med det variabla kapitalet, d.v.s. med den del av det produktiva kapitalet, som satsats i arbetslöner. Men å andra sidan blir definitionen här dubbelt oriktig, emedan motsatsen inte är hämtad från den värdeskapande processen - konstant och variabelt kapital - utan från cirkulationsprocessen. Det är Smiths tidigare förvirring som spökar.
För det första: differenserna i varaktighetsgraden hos det fasta kapitalet och olikheterna i det konstanta och det variabla kapitalets sammansättning uppfattas som likvärdiga. Men denna sistnämnda olikhet är bestämmande för produktionen av mervärdet, medan däremot den förstnämnda - såvida det gäller den värdeskapande processen - endast har samband med det sätt, varpå värdet överföres från produktionsmedlen till produkten. När det gäller cirkulationsprocessen, har den endast betydelse för det satsade kapitalets förnyelseperiod eller, annorlunda uttryckt, den tid för vilken detta har blivit satsat. Om man nöjer sig med att studera problemet från de färdiga fenomenens ståndpunkt i stället för att söka genomskåda den kapitalistiska produktionsprocessens inre förlopp, så sammanfaller i själva verket dessa olikheter. Vid fördelningen av det samhälleliga mervärdet mellan de kapital, som är placerade i olika industrigrenar, har skillnaden mellan de fasta kapitalens varaktighet och kapitalets organiska sammansättning alldeles samma verkan som vid utjämnandet av den allmänna profitkvoten och vid värdenas förvandling till produktionspriser.
För det andra: om man utgår från cirkulationsprocessen, så uppdelas kapitalet i fast kapital, som består av arbetsmedel, och rörligt kapital, som består av arbetslöner, råvaror o.s.v. Om man däremot utgår från arbets- och värdeökningsprocessen, så får man å ena sidan produktionsmedel (arbetsmedel och arbetsmaterial) = konstant kapital, å andra sidan arbetskraften = variabelt kapital. För kapitalets organiska sammansättning (Bok I, kap. XXIII, s. 540) spelar det ingen som helst roll, om samma mängd konstant kapital består av en större del arbetsmedel och en mindre del arbetsmaterial eller tvärtom, utan här är alltsammans beroende på förhållandet mellan det kapital, som är satsat i produktionsmedel, och det kapital, som är nedlagt i arbetskraft. Omvänt: från cirkulationsprocessens ståndpunkt är det fullständigt likgiltigt, hur en given värdemängd rörligt kapital uppdelas i arbetsmaterial och arbetslön. I ena fallet tillhör arbetsmaterialet samma kategori som arbetsmedlen, i motsats till det kapitalvärde, som nedlagts i arbetskraft. I andra fallet tillhör den kapitaldel, som satsats i arbetskraft, samma kategori som den del, som nedlagts i arbetsmaterial, i motsats till den i arbetsmedel investerade kapitaldelen.
Hos Ricardo framträder därför den värdedel av kapitalet, som satsats i arbetsmaterial (råvaror och hjälpämnen) inte på någondera sidan. Den försvinner helt och hållet. Den passar nämligen inte på det fasta kapitalets sida, emedan den i sitt cirkulationssätt sammanfaller med den kapitaldel, som nedlagts i arbetskraft. Och den kan inte heller placeras på det rörliga kapitalets sida, ty då skulle likställandet av fast och rörligt kapital med konstant och variabelt kapital, som kritiklöst övertagits från Adam Smith, komma att upphäva sig själv. Ricardo är alldeles för logisk för att inte inse detta, och då föredrar han att låta denna kapitaldel försvinna helt och hållet i analysen.
Här måste påpekas, att kapitalisten enligt den politiska ekonomins språkbruk förskotterar det kapital, som satsas i arbetslöner, i olika terminer, allteftersom han utbetalar lönen pr vecka, månad eller kvartal. I själva verket förhåller det sig ju alldeles tvärtom. Det är arbetaren, som förskotterar kapitalisten sin arbetskraft för en vecka, en månad eller ett kvartal. (Se Bok I, s. 150). Om kapitalisten köpte arbetskraften, i stället för att betala den, om han alltså i förväg betalade arbetaren hans arbetslön pr dag, vecka, månad eller kvartal, då kunde man tala om ett förskott för dessa arbetsterminer. Men eftersom han betalar, först sedan arbetet har varat i dagar, veckor, månader, i stället för att köpa och betala den för den termin, som den skall vara, så blir det hela att kapitalistiskt hokus pokus, och det förskott, som arbetaren ger kapitalisten i form av arbete, förvandlas till ett förskott, som kapitalisten ger arbetaren i form av pengar. Det ändrar ingenting i sak, att kapitalisten i allmänhet först efter längre eller kortare tid får tillfälle att sälja produkten. Vad köparen företar sig med den vara han har köpt, är något som inte angår säljaren. Kapitalisten får inte en maskin billigare, för att han måste satsa hela dess värde på en gång, medan samma värde återvänder till honom endast successivt ur cirkulationen. Men han behöver inte heller betala bomullen dyrare, därför att dess värde helt ingår i den förfärdigade produkten och därför i sin helhet och på en gång blir ersatt genom produktens försäljning. Men vi återvänder till Ricardo.
1) Det karakteristiska för det variabla kapitalet är, att en bestämd, given (alltså som sådan konstant) kapitaldel, en given värdesumma (som vi antar lika med arbetskraftens värde, fastän det här är likgiltigt, om arbetslönen är lika, större eller mindre än arbetskraftens värde) utbytes mot en värdeskapande kraft - arbetskraften - som inte endast reproducerar sitt eget värde utan dessutom frambringar ett mervärde, ett värde som inte fanns förut och som inte kostat något i utbyte. Denna karakteristiska egenskap hos den i arbetslön satsade kapitaldelen, vilken toto coelo[LXXVI*] skiljer den såsom variabelt kapital från det konstanta kapitalet, försvinner, så snart den kapitaldel, som nedlagts i arbetslön, endast betraktas från cirkulationsprocessens ståndpunkt och alltså framträder som rörligt kapital gentemot det fasta kapital, som satsats i arbetsmedel. Detta framgår redan därav, att det så sammanföres med den del av det konstanta kapitalet som är satsad i arbetsmaterial under rubriken rörligt kapital, och samtidigt ställes i motsats till den del av det konstanta kapitalet, som har satsats i arbetsmedel. Man bortser då helt och hållet från mervärdet, alltså just från den faktor, som förvandlar den investerade värdesumman till kapital. Likaså bortser man från att det värde, som motsvarar arbetslönen, frambringas under själva arbetsprocessen, som ett nyproducerat värde, medan det värde, som överföres från råvaran till produkten, inte nyproduceras utan redan på förhand föreligger i produktvärdet, där det konserveras och därför endast på nytt framträder som en värdebeståndsdel hos produkten. Skillnaden mellan fast och rörligt kapital är däremot av ett helt annat slag: Värdet av de arbetsmedel, som användes vid en varas produktion, ingår endast delvis i varans värde och ersättes därför också devis och successivt genom varans försäljning. Arbetskraften, råvarorna och hjälpämnena ingår däremot i sin helhet i varuvärdet och ersättes därför också i sin helhet vid varans försäljning. Såtillvida framstår med hänsyn till cirkulationsprocessen den ena delen av kapitalet som fast, den andra som rörlig eller cirkulerande. I bägge fallen gäller det en överföring till produkten av givna, investerade värden och om dessas återvinnande vid produktens försäljning. Skillnaden består nu endast däri, huruvida värdeöverföringen och därmed också värdeersättningen sker successivt eller på en gång. Därmed försvinner den helt avgörande skillnaden mellan variabelt och konstant kapital, och mervärdebildningens och den kapitalistiska produktionens hela hemlighet utsuddas tillsammans med de omständigheter, som förvandlar vissa värden och de ting, i vilka de framträder, till kapital. Alla kapitalets beståndsdelar skiljer sig endast genom cirkulationssättet (och varans cirkulation har naturligtvis endast att göra med redan existerande, givna värden); och ett särskilt cirkulationssätt är gemensamt för det kapital, som nedlagts i arbetslöner, och den kapitaldel, som investerats i råvaror, halvfabrikat och hjälpämnen, i motsats till den del, som satsats i arbetsmedel.
Man förstår därför, varför den borgerliga politiska ekonomin under ett helt århundrade, från generation till generation, instinktivt kunde hålla fast vid Adam Smiths förväxling av begreppen konstant och variabelt kapital med begreppen fast och rörligt kapital. Den kapitaldel, som satsats i arbetslön, skiljer sig hos dessa ekonomer inte alls från den del, som nedlagts i råvaror, och den skiljer sig endast formellt - antingen den cirkulerar styckevis eller helt genom produkten - från det konstanta kapitalet. Därmed är grundvalen för förståelsen av den kapitalistiska produktionens verkliga rörelse, och därmed också av den kapitalistiska exploateringen, i ett slag kullkastad. Det hela rör sig ju endast om återfåendet av förskotterade värden.
Det verkar betydligt mera störande, att Ricardo kritiklöst accepterar denna begreppsförvirring, än att Adam Smith gör sig skyldig till den, ty Ricardo har mera konsekvent än Smith analyserat värde och mervärde, och han har i själva verket vidareutvecklat den vetenskaplige Adam Smith i motsats till den vulgäre. Vad beträffar Smiths apologeter, kan man snarare konstatera, att den konsekventa begreppsförvirringen är det enda, som gör ett harmoniskt intryck i deras verk.
Hos fysiokraterna finner man inget av denna förvirring. Skillnaden mellan avances annuelles[LXXVII*] och avances primitives[LXXVIII*] rör endast de olika reproduktionsperioderna för kapitalets olika beståndsdelar, speciellt beträffande jordbrukskapitalet, och har inget samband med deras uppfattning av mervärdet men utgör en självständig del av deras teori. Enligt denna uppkommer inte mervärdet från kapitalet i allmänhet utan helt och hållet från det kapital, som är nedlagt i jordbruket, och detta är själva kärnan i den fysiokratiska teorin.
2) Det väsentliga kännetecknat på det variabla kapitalet - och därmed även på förvandlingen av ett godtyckligt värde till kapital - är, att kapitalisten byter ut en bestämd, given (och i den meningen konstant) värdestorhet mot en värdeskapande kraft, alltså byter ut en värdestorhet mot värdeproduktion, värdesjälvförökning. Om kapitalisten betalar ut arbetslönen i reda pengar eller in natura i form av existensmedel, spelar i detta sammanhang ingen som helst roll. Det gäller endast själva formen för det investerade värdet: i ena fallet pengar, varmed arbetaren själv köper sina existensmedel, i andra fallet existensmedel, som han direkt konsumerar. I själva verket förutsätter den utvecklade kapitalistiska produktionen, att arbetslönen utbetalas i pengar, eftersom den överhuvud bygger på penninghushållningen. Men det är inte det värde, som investeras i arbetslöner, och ännu mindre arbetslönens form av pengar eller existensmedel, som förvandlar värdena till kapital och skapar mervärde. Dess grundval är utbytet av värde mot en värdeskapande kraft, förvandlingen av en konstant storhet till en variabel. -
Arbetsmedlens karaktär av fast kapital beror på deras varaktighet, alltså på en materiell egenskap. Alltefter graden av varaktighet kommer de att under i övrigt lika förhållanden förslitas snabbare eller långsammare, alltså fungera längre eller kortare tid som fast kapital. Men denna materiella egenskap, varaktigheten, är inte alls tillräcklig för att ge ett arbetsmedel karaktären av fast kapital. Råvarorna i metallindustrin är lika varaktiga som maskinerna, ja, t.o.m. varaktigare än vissa beståndsdelar i dessa maskiner, läder, trä etc. Inte desto mindre bildar den metall, som tjänar som råvara, en del av det rörliga kapitalet, medan det arbetsmedel, som kanske är tillverkat av samma slags metall, utgör en del av det fasta kapitalet. Det är alltså inte de rent materiella egenskaperna, inte den större eller mindre förgängligheten, som avgör, om samma metall i ena fallet bildar fast, i andra fallet rörligt kapital. Skillnaden mellan dessa två slags kapital beror på den roll, som metallen spelar i produktionsprocessen - i ena fallet som arbetsföremål, i andra fallet som arbetsmedel.
Arbetsmedlens funktion i produktionsprocessen kräver i regel, att de under längre eller kortare perioder alltid på nytt tjänstgör i nya arbetsprocesser. Denna funktion förutsätter därför en längre eller kortare varaktighet hos det material, varav arbetsmedlen tillverkats. Men materialets varaktighet gör det inte i och för sig till fast kapital. Samma material är som råvara rörligt kapital, och de politiska ekonomer, som förväxlar skillnaden mellan varukapital och produktivt kapital med skillnaden mellan fast och rörligt kapital, betecknar en maskin som rörligt kapital, när den betraktas som en produkt, men som fast kapital, när den betraktas som arbetsmedel.
Även om det inte är varaktigheten hos det material, varav arbetsmedlet är tillverkat, som gör det till fast kapital, så kräver dock dess funktion som arbetsmedel, att det består av ett relativt varaktigt material. Materialets varaktighet är alltså en betingelse för dess funktion som arbetsmedel och därmed också den materiella grundvalen för det säregna cirkulationssätt, som gör det till fast kapital. Under i övrigt likvärdiga förhållanden karakteriserar den längre eller kortare varaktigheten arbetsmedlet i högre eller lägre grad som fast kapital, och dessa två egenskaper är därför nära förbundna med varandra.
Om den kapitaldel, som nedlagts i arbetskraft, uteslutande betraktas som rörligt kapital, alltså i motsats till det fasta kapitalet, och om därvid också skillnaden mellan konstant och variabelt kapital förväxlas med skillnaden mellan fast och rörligt kapital, så är det naturligt - eftersom arbetsmedlets karaktär av fast kapital till väsentlig del beror på dess materiella egenskaper - att man också söker härleda arbetslönens karaktär av rörligt kapital ur existensmedlens materiella egenskaper för att sedan göra dessa egenskaper till karakteristiska kännetecken på rörligt kapital överhuvud.
Det som kapitalisten verkligen köper för arbetslönen är själva arbetet, den verksamma, värdeskapande arbetskraften, levande arbete, som kapitalisten byter mot dött, förgånget arbete och därpå införlivar med sitt kapital, som först därigenom förvandlas till ett självförökande värde. Men denna värdeförökande kraft säljer kapitalisten inte. Den utgör ständigt endast en beståndsdel av hans produktiva kapital, på samma sätt som hans arbetsmedel, och den är aldrig en del av hans varukapital som t.ex. den färdiga produkten, som han säljer. Inom produktionsprocessen, som beståndsdelar av det produktiva kapitalet, står inte arbetsmedlen gentemot arbetskraften som fast kapital, lika litet som arbetsmaterial och hjälpämnen sammanfaller därmed som rörligt kapital. Gentemot bägge står arbetskraften som en personlig faktor, medan de övriga utgör de materiella faktorerna - detta sett från arbetsprocessens ståndpunkt. Bägge står som konstant kapital gentemot arbetskraften, det variabla kapitalet - detta sett från värdeökningsprocessens ståndpunkt. Eftersom värde inte är något annat än redan utfört arbete, som har antagit materiell form, och då den verksamma arbetskraften inte är något annat än arbete, som håller på att anta materiell form, så följer därav, att arbetskraften, så länge den är verksam, ständigt skapar värde och mervärde, och att det som hos den framträder som rörelse - som värdeskapande - hos produkten framträder i vila, ett redan frambragt värde. När arbetskraften har verkat, består kapitalet inte längre av å ena sidan arbetskraft, å andra sidan produktionsmedel. Det kapitalvärde, som var nedlagt i arbetskraft, är nu ett värde, som (plus mervärdet) har tillförts produkten. För att upprepa processen måste man sälja produkten och för de därvid influtna pengarna ständigt köpa ny arbetskraft och införliva den med det produktiva kapitalet. Detta ger den del av kapitalet, som nedlagts i arbetskraft, karaktären av rörligt kapital liksom arbetsmaterialet, i motsats till det fasta kapital, som alltjämt är placerat i arbetsmedel.
Helt annorlunda ställer sig saken, om huvudvikten lägges på det variabla kapitalets sekundära sida, nämligen att det i likhet med en del av det konstanta kapitalet har karaktären av rörligt kapital. Det väsentliga blir då, att det kapital, som nedlagts i arbetslöner, i sin helhet överföres till produkten och ersättes genom dennas försäljning, medan det fasta kapitalvärdet successivt överföres till produkten. Det kapital, som är satsat i arbetslöner, betraktas då inte som bestående av arbetskraft utan av de existensmedel, som arbetaren köper för sin lön. Det fasta kapitalet består då av de mera varaktiga arbetsmedlen, vilka också blir ersatta efter längre tidsintervaller, medan det kapital, som är nedlagt i arbetskraft, består av existensmedel, som oftare måste ersättas med nya.
Gränsen mellan längre och kortare varaktighet är emellertid flytande.
"The food and clothing consumed by the labourer, the buildings in which he works, the implements with which his labour is assisted, are all of a perishable nature. There is, however, a vast difference in the time for which these different capitals will endure: a steamengine will last longer than a ship, a ship than the clothing of the labourer, and the clothing of the labourer longer than the food which he consumes." - (Ricardo, a.a. s. 26.)[30*]
Här glömmer Ricardo, att huset som arbetaren bor i, hans möbler, hans husgeråd etc. alla har samma karaktär av varaktighet som arbetsmedlen. Samma slags ting användes i ena fallet som konsumtionsmedel, i andra fallet som arbetsmedel.
Skillnaden är denna, enligt Ricardos sätt att uttrycka saken:
"According as capital is rapidly perishable and requires to be frequently reproduced, or is of slow consumption, it is classed under the heads of circulating, or fixed capital."[31*]
Härtill fogar han en not:
"A division not essential, and in which the line of demarcation cannot be accurately drawn."[32*]
Så har vi då lyckligt och väl återvänt till fysiokraterna, där skillnaden mellan årliga och ursprungliga investeringar var en skillnad i kapitalets varaktighet och därför också en skillnad i reproduktionstiden. Men det som hos dem är uttryck för ett viktigt fenomen i den samhälleliga produktionen och i "Tableau économique" också framställes i samband med cirkulationsprocessen, blir här en subjektiv och, som Ricardo själv säger, överflödig åtskillnad.
När det kapital, som är nedlagt i arbete, endast genom sin varaktighet och därmed genom sin reproduktionsperiod skiljer sig från det kapital, som satsats i arbetsmedel, när den ena delen av kapitalet består av existensmedel, liksom den andra består av arbetsmedel, medan de bägge endast skiljer sig från varandra genom sin längre eller kortare varaktighet - liksom ju arbetsmedlen själva har olika lång varaktighet - då är naturligtvis alla differentia specifica mellan i arbetskraft och i produktionsmedel investerat kapital utsuddade.
Denna framställning strider totalt både mot Ricardos värdelära och mot hans teori om profiten, som faktiskt är en mervärdeteori. Hans undersöker överhuvud skillnaden mellan fast och rörligt kapital, endast i den mån värdelagen påverkas av att de kapital, som är investerade i olika industrigrenar, är sammansatta av fast och rörligt kapital i olika proportioner, och i synnerhet för att utröna, i vilken utsträckning en höjning eller en sänkning av arbetslönerna under dessa omständigheter påverkar priserna. Men t.o.m. inom detta begränsade område begår han de grövsta fel, emedan själva grundvalen för hans analys är ohållbar, genom att han förväxlar fast och rörligt kapital med konstant och variabelt.
Följden blir: 1) Emedan han uppfattar arbetskraften som rörligt kapital, ger han en felaktig definition av det rörliga kapitalet självt, och i synnerhet missförstår han de förhållanden, som motiverar att arbetskraften subsumeras under denna del av kapitalet. 2) Han förväxlar samtidigt de orsaker, som gör att arbetslönen betecknas som variabelt kapital, med de orsaker, som gör att den räknas till det rörliga kapitalet i motsats till det fasta.
Det står från början klart, att definitionen av arbetslönen som rörligt kapital är av underordnad betydelse och inte lämnar rum för förståelsen av dess säregna funktion i arbetsprocessen. Det kapital som är nedlagt i arbete och det som satsats i råvaror etc. blir likvärdiga. En definition, som blandar ihop en del av det konstanta kapitalet med det variabla, kan enligt sakens egen natur inte ge uttryck för det som skiljer konstant och variabelt kapital från varandra. Å andra sidan blir visserligen de kapital, som har nedlagts i arbetskraft resp. arbetsmedel, ställda i motsats till varandra, men inte emedan de på olikartat sätt ingår i värdeproduktionen, utan därför att de överför sitt värde till produkten på olika tidpunkter.
Det rör sig hela tiden om huru ett givet värde - vare sig det är satsat i arbetslön, råvaror eller arbetsmedel - överföres till produkten för att sedan genom dennas försäljning återvända till utgångspunkten. Den enda skillnaden består här i det speciella sätt, varpå värdet överföres och cirkulerar.
Arbetskraftens kontraktsenliga pris förblir ett bestämt givet pris, vare sig arbetslönen utbetalas i pengar eller in natura i existensmedel. I förra fallet är det emellertid uppenbart, att pengarna själva inte ingår i produktionsprocessen på samma sätt som det material, varav produktionsmedlen består. Om däremot de existensmedel, som arbetaren köper för sin lön, slås ihop med råvarorna etc. som rörligt kapital i motsats till arbetsmedlen, får saken ett helt annat utseende. Då verkar det, som om värdet av dessa ting - arbetarnas existensmedel - överfördes till produkten genom den arbetskraft, som förtär dem, på samma sätt som produktionsmedlens värde. I bägge fallen är det då endast fråga om att de värden, som nedlagts i produktionsprocessen, på nytt uppträder som produktvärden. (Fysiokraterna tog detta på allvar och förnekade därför, att industriarbetet kan skapa mervärde.) I det tidigare återgivna citatet från Wayland[LXXIX*] heter det:
"Det är likgiltigt, i vilka former kapitalet uppträder ... De olika slags mat, kläder och husrum, som är nödvändiga för människornas liv och bekvämlighet, förändras också. De förbrukas, allteftersom tiden går, och deras värde framträder på nytt etc." ("Elements of Pol. Econ.", s. 31, 32.)
De kapitalvärden, som satsats i produktionen i form av produktionsmedel och existensmedel, återfinnes här på samma sätt i produktens värde. Därmed är den kapitalistiska produktionsprocessens förvandling till ett fullständigt mysterium lyckligt och väl genomförd, och ursprunget för det mervärde, som föreligger i produkten, har effektivt smusslats bort.
Därmed fullföljes den fetischism, som är karakteristisk för den borgerliga politiska ekonomin, som förvandlar tingens samhälleliga och ekonomiska ställning i den samhälleliga produktionsprocessen till naturegenskaper hos tingen själva. T.ex.: arbetsmedel är fast kapital - en skolastisk definition, som leder till motsägelser och förvirring. I analysen av arbetsprocessen (Bok I, kap. V) har vi tidigare påvisat, att det helt och hållet beror på den roll, som de olika tingen spelar i arbetsprocessen, alltså deras funktion, om de skall betraktas som arbetsmedel, arbetsmaterial eller produkt. På precis samma sätt är arbetsmedlen fast kapital, endast när produktionsprocessen är kapitalistisk och produktionsmedlen därmed fungerar som kapital och har kapitalets samhälleliga karaktär. För det andra är arbetsmedlen fast kapital, endast i den mån deras värden överföres till produkten på ett speciellt sätt. I annat fall förblir de arbetsmedel utan att vara fast kapital. Likaså kan hjälpämnen, som t.ex. gödsel, bli fast kapital, när värdet överföres till produkten på samma sätt som arbetsmedlens värde, men därav följer inte, att gödseln är något arbetsmedel. Här handlar det i själva verket inte om definitioner eller begreppsbestämningar, utan det gäller bestämda funktioner, som uttryckes i bestämda kategorier.
Om det är så, att existensmedlen under alla förhållanden har den egenskapen att vara kapital, som är nedlagt i arbetslön, så får också detta rörliga kapital den egenskapen "att underhålla arbetet" (to support labour, enligt Ricardos vokabulär; a.a. s. 25). Om existensmedlen inte vore "kapital", så skulle de alltså inte "underhålla arbetet". I själva verket är det deras karaktär av kapital, som ger dem just egenskapen att underhålla kapitalet genom andras arbete.
Om existensmedlen i och för sig är rörligt kapital, och om arbetslön och rörligt kapital endast är två beteckningar för samma begrepp, så följer därav, att arbetslönens storlek är beroende av förhållandet mellan arbetarantalet och den tillgängliga mängden rörligt kapital - en oerhört populär föreställning hos vulgärekonomerna. I verkligheten är emellertid den mängd existensmedel, som arbetaren kan köpa på marknaden, och den mängd existensmedel, som kapitalisten kan tillägna sig för sin personliga konsumtion, beroende av förhållandet mellan mervärdet och arbetslönen.
Ricardo förväxlar - i likhet med Barton[32a*] - överallt det variabla kapitalets förhållande till det konstanta med det rörliga kapitalets förhållande till det fasta. Vi skall senare (i Bok III, kap. I-III) erfara, hur detta fördärvar hans analys av profitkvoten.
Ricardo likställer också de olikheter i omslagstiden, som beror på helt andra orsaker, med skillnaden mellan fast och rörligt kapital:
"It is also to be observed that the circulating capital may circulate, or be returned to its employer, in very unequal times. The wheat bought by a farmer to sow is comparatively a fixed capital to the wheat purchased by a baker to make into leaves. The one leaves it in the ground, and can obtain no return for a year the other can get it ground into flour, sell it as bread to his customers, and have his capital free, to renew the same, or commence any other employment in a week" (a.a. s. 26, 27).[33*]
Det är karakteristiskt, att vetet, trots att det i och för sig är ett livsmedel, men här fungerar som råvara, för det första är rörligt kapital, emedan det i och för sig är ett livsmedel, och för det andra är fast kapital, emedan reproduktionsperioden är ett helt år. Men det är inte den längre eller kortare reproduktionsperioden, som avgör om ett produktionsmedel är fast kapital eller ej, utan det sätt varpå det överför sitt värde till produkten.
Den av Adam Smith förorsakade förvirringen har lett till följande resultat:
1) Skillnaden mellan fast och rörligt kapital förväxlas med skillnaden mellan produktivt kapital och varukapital. Därvid kan man absolut inte inse, varför ett visst slags kapital skall vara mera fast eller rörligt än ett annat.
2) Allt rörligt kapital identifieras med det kapital, som investeras i arbetslöner. Detta fel förekommer hos J. St. Mill [16] och andra.
3) Skillnaden mellan variabelt och konstant kapital, som redan hos Barton, Ricardo m.fl. förväxlas med skillnaden mellan rörligt och fast kapital, reduceras slutligen helt och hållet till denna sistnämnda, såsom t.ex. hos Ramsay [17], som betecknar alla produktionsmedel, råvaror etc. såväl som arbetsmedel såsom fast kapital och endast det i arbetslöner nedlagda kapitalet såsom rörligt. Men då reduktionen sker i denna form, uppfattar man inte den verkliga skillnaden mellan konstant och variabelt kapital.
4) Hos de nyaste engelska - och i synnerhet skotska - ekonomerna, som betraktar allting från bankknoddarnas obeskrivligt bornerade ståndpunkt - såsom Macleod [18], Patterson [19] m.fl. - förvandlas skillnaden mellan fast och rörligt kapital till skillnaden mellan money at call och money not at call (deponerade medel, som man kan ta ut utan uppsägning resp. sådana, som endast kan tas ut efter föregående uppsägning).
Vi tar två olika företag, t.ex. ett bomullsspinneri och en lokomotivfabrik. Bägge har lika lång arbetsdag, låt oss säga tio timmar. I det ena företaget levereras varje dag och varje vecka en bestämd kvantitet färdig produkt, nämligen bomullsgarn. I det andra företaget måste arbetsprocessen pågå kanske under flera månader för att åstadkomma en färdig produkt, ett lok. I ena fallet är arbetsprocessen repetitiv, och samma arbetsmoment börjar ständigt på nytt, varje dag eller varje vecka. I andra fallet är arbetsprocessen kontinuerlig, omfattar ett större antal dagliga arbetsprocesser, vilka kombineras med varandra och genom denna samverkan först efter en längre tid kan frambringa en färdig produkt. Trots att den dagliga arbetsprocessen i bägge fallen tar lika lång tid, är det en betydande skillnad i fråga om produktionstidens längd, d.v.s. den tid som de kombinerade arbetsprocesserna kräver för att framställa en färdig produkt och sända ut den på marknaden som en vara, alltså för att förvandla den från produktivt kapital till varukapital. Skillnaden mellan fast och rörligt kapital har ingenting att göra med detta förhållande. Den skillnad, som det här rör sig om, skulle föreligga, även om man i dessa två industrigrenar använde fast och rörligt kapital i exakt samma proportioner.
Dessa olikheter i produktionsprocessens tidslängd föreligger inte endast mellan olika produktionsområden utan kan också förekomma inom ett och samma produktionsområde, beroende på storleken av den produkt som skall levereras. Ett vanligt boningshus bygges på kortare tid än en större fabriksbyggnad och kräver därför ett mindre antal kontinuerliga arbetsprocesser. Om det tar tre månader att bygga ett lok, kan det ta ett eller flera år att bygga ett pansarskepp. För att producera spannmål behöver man nästan ett år, att producera nötkreatur tar flera år, skogsproduktion kan kräva 12 till 100 år. En landsväg kan kanske byggas på några månader, medan en järnväg kräver flera års arbete. En vanlig matta gör man kanske på en vecka, medan en finare gobeläng kan ta år i anspråk etc. Produktionstiden är olika för varje enskild produkt.
Skillnaden i produktionstid måste uppenbarligen medföra en motsvarande olikhet i omslagshastigheten - även vid lika stort kapitalutlägg - alltså en skillnad i de tidsperioder, för vilka ett givet kapital har satsats. Vi antar, att ett bomullsspinneri och en lokomotivfabrik använder lika stort kapital, att fördelningen mellan konstant och variabelt kapital och mellan fast och rörligt kapital är lika, och slutligen, att arbetsdagen är lika lång och delas i samma proportioner nödvändigt arbete och merarbete. För att dessutom avlägsna alla ovidkommande yttre omständigheter, som härrör ur cirkulationsprocessen, antar vi, att bäggedera, både garnet och loket, tillverkas på beställning och betalas vid leveransen. Varje vecka får garnfabrikanten tillbaka sitt rörliga kapital, när han levererar garnet (vi bortser här från mervärdet), och samtidigt får han också ersättning för det fasta kapitalets förslitning. Han kan alltså starta kretsloppet på nytt med samma kapital som förut. Dess omslag är fullbordat. Lokomotivfabrikanten däremot måste under tre månaders tid vecka efter vecka satsa nytt kapital i arbetslön och råvaror, och först efter tre månader, då loket levererats, antar det rörliga kapitalet, som successivt investerats under framställningen av denna enda produkt, en sådan form, att kretsloppet kan börja på nytt. Nu som först får han också ersättning för maskineriets förslitning. Utlägget sker i första fallet för en vecka, medan i andra fallet veckoutlägget måste multipliceras med 12. Under förutsättning att alla andra förhållanden är lika, måste lokfabrikanten ha satsat tolv gånger så mycket rörligt kapital som garnfabrikanten.
I detta sammanhang är det emellertid likgiltigt, om det pr vecka satsade kapitalet i de två företagen är av samma storlek. Oavsett kapitalets storlek måste i ena fallet insättas rörligt kapital för en vecka, i det andra fallet för tolv veckor, innan kapitalet återvänder i penningform för att på nytt kunna investeras som rörligt kapital.
Skillnaden i omslagshastighet eller den tid, som måste förflyta, innan kapitalvärdet på nytt kan ingå i en ny arbetsprocess eller värdeförökande process, är beroende av förhållanden, som vi här nedan närmare skall redogöra för.
Vi antar, att byggandet av ett lok eller någon annan maskin tar 100 arbetsdagar i anspråk. Från de arbetares synpunkt, som är sysselsatta i spinneriet eller lokomotivfabriken, bildar de hundra arbetsdagarna en ojämn rad skilda arbetsprocesser, tio timmar pr dag. Men med hänsyn till produkten - loket eller maskinen - bildar de hundra arbetsdagarna en sammanhängande storhet, en arbetsdag om tusen arbetstimmar, en enda oavbruten produktionsprocess. En sådan arbetsdag, som består av ett större eller mindre antal arbetsdagar i följd efter varandra, kallar jag en arbetsperiod. Om vi talar om en arbetsdag, så menar vi den arbetstid, under vilken arbetaren på en dag måste ge ut sin arbetskraft. Om vi däremot talar om en arbetsperiod, så menar vi det antal sammanhängande arbetsdagar, som åtgår i en viss industrigren för att leverera en färdig produkt. Produkten av varje enskild arbetsdag är här endast en delprodukt, som föres vidare dag för dag, och som först vid slutet av en längre eller kortare arbetsperiod antar formen av ett färdigt bruksvärde.
Avbrott och störningar i den samhälleliga produktionsprocessen, t.ex. på grund av kriser, inverkar därför helt annorlunda på ensartade produkter, som kan levereras pr dag eller vecka, än på sådana, som kräver en längre sammanhängande period för att färdigställas. När det gäller sådana produkter som garn, kol etc., innebär en kris endast, att produktionen inskränkes från den ena dagen till den andra. Det ställer sig helt annorlunda med fartyg, byggnader, järnvägar o.dyl. Där är det inte endast själva arbetet, som avbrytes, utan en sammanhängande arbetsprocess blir avbruten, och om arbetet inte fullföljes, är de produktionsmedel och det arbete, som redan nedlagts i produktionen, till ingen nytta. T.o.m. om arbetet senare återupptas, så har en värdeminskning skett under mellantiden.
Under hela arbetsperioden anhopas i skikt på skikt det värde, som det fasta kapitalet dagligen avger till produkten, tills denna är färdig. Och här framträder samtidigt den praktiska betydelsen av skillnaden mellan fast och rörligt kapital. Det fasta kapitalet är placerat i produktionsprocessen för en längre tid, och det behöver inte förnyas förrän kanske efter flera års förlopp. Om en ångmaskin dagligen avger ett stycke av sitt värde till garnet, som kan levereras pr dag eller vecka, eller till ett lok, som kan säljas först efter tre månader, har ingen som helst betydelse för storleken av det kapital, som behövs för inköpet av ångmaskinen. I ena fallet strömmar kapitalvärdet tillbaka i mindre poster, t.ex. veckovis, i andra fallet i större mängd, t.ex. kvartalsvis. Men i bägge fallen förnyas ångmaskinen först efter tjugu år. Så länge den tid, som åtgår för att framställa och sälja produkten, är kortare än ångmaskinens egen funktionstid, fortsätter samma ångmaskin att fungera under flera arbetsperioder i produktionsprocessen.
Helt annorlunda förhåller det sig med det investerade kapitalets rörliga beståndsdelar. Värdet av den arbetskraft, som är köpt för en vecka, överföres under veckans lopp till produkten, och vid veckans slut måste arbetslönen utbetalas. Och detta kapitalutlägg upprepas varje vecka under loppet av dessa tre månader, utan att kapitalisten kan täcka utgifterna genom att sälja produkten. Varje vecka måste nytt tillskottskapital användas för betalning av arbetskraft, och - om vi bortser från alla kreditförhållanden - måste kapitalisten vara i stånd att under tre månader lägga ut arbetslön, fastän han endast betalar ut den i veckoransoner. På samma sätt är det med den andra delen av det rörliga kapitalet, nämligen råvaror och hjälpämnen. Skikt efter skikt av arbete tillföres produkten och ökar dess värde. Men inte endast den förbrukade arbetskraftens värde utan också mervärdet överföres ständigt till produkten, denna än så länge ofärdiga produkt, som ännu inte fått den färdiga varans gestalt och alltså inte ännu är klar att ingå i cirkulationen. På samma sätt tillföres produkten värdet av råvaror och hjälpämnen.
Alltefter arbetsperiodens längd, som är beroende av produktens art eller dess avsedda nyttoeffekt, kräves ett ständigt förnyat tillskott av rörligt kapital (arbetslön, råvaror och hjälpämnen), varav ingen del antar en cirkulationsduglig form, och som därför inte heller kan tjäna till att förnya processen utan tvärtom inkorporeras i produktionsprocessen i form av produktivt kapital. Men omslagstiden är likamed summan av produktionstiden och kapitalets cirkulationstid. En förlängning av produktionstiden minskar därför omslagshastigheten i lika hög grad som en förlängning av cirkulationstiden. I föreliggande fall måste vi emellertid beakta två saker.
För det första: kapitalet blir under en längre tid bundet i produktionen. Det kapital, som t.ex. under den första veckan satsas i arbete, råvaror etc., blir i lika hög grad som det fasta kapitalet bundet till själva produktionen i hela tre månader, och då kapitalet är bundet till en ännu inte färdig produkt, kan det inte i varugestalt inträda i cirkulationen.
För det andra: då den arbetsperiod, som kräves för produktionsprocessen, varar i tre månader men i själva verket endast bildar en sammanhängande arbetsprocess, så måste oavbrutet, vecka efter vecka, en ny portion rörligt kapital tillsättas. Mängden av det gradvis satsade kapitalet ökar alltså med arbetsperiodens längd.
Vi har förutsatt, att lika stora kapital investerats i spinneriet och maskinfabriken, att dessa kapital är i samma proportioner uppdelade i konstant och variabelt kapital, likaså i fast och rörligt, och att bägge dessa industrigrenar har lika lång arbetsdag - kort sagt, att alla förhållanden är identiska, alla utom arbetsperiodens längd. Under första veckan har bägge företagen lika stora utlägg, men spinneriprodukten kan omedelbart säljas och betalningen användas för inköp av ny arbetskraft och nya råvaror, varpå produktionen kan fortsätta i samma skala. Maskinfabrikanten däremot kan först efter tre månader, då produkten blivit färdig, återförvandla i penningform det rörliga kapital, som han satsat den första veckan, och använda det på nytt. För det första återvänder alltså det satsade kapitalet på olika tidpunkter. Men för det andra har lika stort produktivt kapital använts i spinneriet och maskinfabriken, men kapitalutläggets storlek är ändå helt olika för spinneriägaren och maskinfabrikanten, emedan den förstnämndes kapital fort förnyas och en ny arbetsperiod genast kan påbörjas, under det att maskinfabrikantens kapital förnyas relativt långsamt och arbetsprocessen ständigt kräver nya kapitaltillskott. Alltså är de tidslängder olika varunder bestämda delar av kapitalet förnyas (d.v.s. investeringstidens längd), liksom även den kapitalmängd, som i mån av arbetsprocessens längd måste satsas (detta trots att det pr dag eller vecka använda kapitalet är lika stort). Denna omständighet måste därför observeras, emedan investeringens tidslängd kan växa (liksom i de fall, som behandlas i följande kapitel), utan att fördenskull den kapitalmängd, som måste satsas, ökar i proportion till denna tidslängd. Kapitalet måste satsas under längre tid, och en större kapitalmängd blir bunden i form av produktivt kapital.
På den kapitalistiska produktionens tidigaste utvecklingsstadier drives företag av stora dimensioner, som kräver långa arbetsperioder och därmed också stora kapitalinsatser under längre tid, antingen inte alls på kapitalistisk grundval, såsom t.ex. gator, kanaler etc., som anlägges på kommunens eller statens bekostnad (och i äldre tider mest tillkom genom tvångsarbete). Eller också, när det gäller produkter, som kräver en längre arbetsperiod, då endast en mindre del finansieras av kapitalisten själv. Vid bostadsbygge t.ex. betalar den privatperson, för vars räkning huset bygges, portionsvis förskott till byggnadsentreprenören. I själva verket amorterar han därför huset, vartefter dess produktionsprocess fortskrider. I den utvecklade kapitalismens tidsålder däremot, där stora kapitalmängder är samlade i enskildas händer, och där flera kapitalister sluter sig samman i aktiebolag, samtidigt som kreditväsendet är högt utvecklat, bygger en kapitalistisk entreprenör endast undantagsvis på beställning för privatpersoners räkning. Han gör affärer med att bygga hela rader av hus och stadskvarter för bostadsmarknaden, på samma sätt som enskilda kapitalister gör affärer som kontraktörer för järnvägsbyggen.
En byggnadsentreprenörs uttalande inför 1857 års bankkommitté ger oss en föreställning om hur den kapitalistiska produktionen har revolutionerat byggnadsindustrin i London. I hans ungdom, sade han, byggdes husen i regel på beställning, och byggkostnaderna betalades under byggnadstiden i kvotdelar till byggmästaren, vartefter vissa stadier av bygget fullbordades. På spekulation byggdes endast föga. Entreprenörerna kunde göra det ibland, huvudsakligen för att ge sina arbetare regelbunden sysselsättning och på så sätt hålla ihop byggarlagen. Under de senaste 40 åren har allt detta grundligt förändrats. Numera bygges endast en ringa del på beställning. Den som ämnar köpa ett hus söker ut ett bland dem, som byggts på spekulation eller som är under byggnad. Entreprenören arbetar nu inte för kunderna utan för byggnadsmarknaden. På precis samma sätt som alla andra industriidkare måste han föra ut färdiga varor i marknaden. Medan en byggmästare tidigare hade tre eller kanske fyra hus under byggnad samtidigt i spekulationssyfte, måste han nu köpa ett stort tomtområde (d.v.s. enligt kontinentals språkbruk arrendera det på i regel 99 år), sätta upp ett par hundra hus på området och sålunda ge sig in på ett företag, som överstiger hans tillgångar med det 20-50-dubbla. De erforderliga penningmedlen anskaffas medelst hypotek, och pengarna ställes till entreprenörens förfogande, allteftersom byggnadsarbetet fortskrider. Om då en kris inträffar, som stoppar upp förskottsbetalningarna, så kan hela företaget gå över styr. I bästa fall får husen stå ofullbordade, tills det blir bättre tider; i värsta fall går de under klubban och slumpas bort till halva priset. Utan spekulationsbygge i stor skala kan nu för tiden ingen entreprenör vara med i konkurrensen. Profiten på själva byggena är ytterst obetydlig; huvudvinsten kommer av jordräntans stegring och ett skickligt utväljande och utnyttjande av byggnadstomterna. Enligt detta spekulationssystem, som grundas på framtida efterfrågan, är nästan hela Belgravia och Tyburnia liksom även de många tusen villorna kring London byggda. (I förkortad form återgivet ur "Report from the Select Committee on Bank Acts", del I, 1857, utdrag: frågorna 5413-18, 5535-36.)
Utförandet av anläggningar i stor skala och med mycket lång arbetsperiod råkar fullständigt i händerna på den kapitalistiska produktionen, först då kapitalets koncentration redan har gått mycket långt och å andra sidan kreditsystemets utveckling ger kapitalisten möjlighet att satsa främmande kapital i stället för sitt eget och därmed också låta andra överta riskerna. Det är självklart, att förhållandet, huruvida det kapital, som satsats i produktionen, tillhör företagaren eller inte, helt saknar inflytande på omslagshastigheten och omslagstiden.
Alla förhållanden, som ökar den enskilda arbetsdagens produkt (d.v.s. som ökar arbetets produktivitet), såsom samverkan, arbetsdelning, användning av maskineri o.s.v., förkortar samtidigt arbetsperioden vid sammanhängande produktionsprocesser. Så förkortar maskineriet byggnadstiden för hus, broar etc. Slåttermaskiner och tröskverk förkortar den arbetsperiod, som krävs för förvandlingen av den mogna säden till spannmål. De tekniska framstegen inom varvsindustrin förkortar i allt hastigare takt omslagstiden för det kapital, som investerats i rederinäringen. Dessa förbättringar, vilka förkortar arbetsperioden och därmed också den tid, under vilken rörligt kapital måste satsas, är dock oftast förknippade med ökade insatser av fast kapital. I vissa näringsgrenar kan arbetsperioden å andra sidan förkortas redan medelst en utvidgad samverkan. Anläggningstiden för en järnväg kan t.ex. förkortas på så sätt, att stora skaror arbetare sättes in och samtidigt påbörjar arbetet på flera punkter utmed den planerade bansträckan. Omslagstiden förkortas i detta fall genom ökning av det investerade kapitalet. En större mängd produktionsmedel och arbetskraft måste förenas under kapitalistens bestämmanderätt.
Varje förkortning av arbetsperioden är därför i regel förknippad med en ökning av det kapital, som måste satsas för kortare tid, så att kapitaltillskottet ökar i takt med omslagshastigheten. Men man måste komma ihåg, att hela denna utveckling är beroende av att herraväldet över produktionsmedel och existensmedel i ständigt ökande grad samlas i enskildas händer, alltså av kapitalkoncentrationen. I den utsträckning som kreditväsendet förmedlar kapitalkoncentrationen, bidrar det samtidigt till att förkorta arbetsperioden och därmed även omslagstiden.
I de produktionsgrenar, där arbetsperioden - vare sig den är kontinuerlig eller avbruten - bestämmes av naturförhållandena, kan ingen förkortning ske med hjälp av ovan angivna medel.
"Uttrycket snabbare omslag kan inte tillämpas på spannmålsskördar, eftersom endast ett omslag pr år är möjligt. Vad beträffar boskapen, vill vi helt enkelt fråga: hur skall man påskynda omslaget av två- och treåriga får och fyra- och femåriga oxar?" (W. Walter Good: "Political, Agricultural, and Commercial Fallacies", London 1866, s. 325.)
Behovet att ha kontanter disponibla (t.ex. för att täcka fasta utgifter, såsom skatter, jordränta etc.) medför ofta, att bonden t.ex. säljer och slaktar boskap, som ännu inte uppnått den ekonomiskt lämpligaste åldern, vilket är till skada för boskapsuppfödningen. Men på längre sikt kan också en stegring av köttpriserna bli följden.
"De människor, vilka tidigare huvudsakligen uppfödde boskap, som under sommaren levde på betesmarkerna i Midland counties[LXXX*] och på vintern stallfodrades i de östliga grevskapen ... har på grund av de vacklande och sjunkande spannmålspriserna råkat i ett sådant läge, att de får vara nöjda med att dra fördel av de höga priserna på smör och ost. Smöret saluför de varje vecka på marknaden för att få in pengar till de löpande utgifterna. För osten kan de få ut förskott av en återförsäljare, som hämtar den, så snart den är färdig, och som naturligtvis själv bestämmer priset. Av dessa orsaker och då jordbruket behärskas av den politiska ekonomins grundsatser, blir kalvarna, som tidigare från de mjölkproducerande områdena såldes till södern för uppfödning, massvis offrade, ofta då de är endast är 8-10 dagar gamla, i slakthusen i Birmingham, Manchester, Liverpool och andra storstäder i grannskapet. Om vi inte hade maltskatten, så skulle bonden inte endast ha tjänat mera och kunnat behålla nötkreaturen, tills de blev äldre och tyngre, utan han hade också kunnat använda malt i stället för mjölk för uppfödning av kalvar, och då skulle den nuvarande katastrofala bristen på ungnöt ha kunnat undvikas. Om man nu råder dessa småbrukare att uppföda kalvar, så svarar de: Vi vet mycket väl, att kalvuppfödning med mjölk skulle löna sig, men dels måste vi lägga ut pengar, och det kan vi inte, och dels måste vi vänta länge, innan vi får tillbaka pengarna, medan vi, när vi producerar och säljer mjölk, genast får igen dem." (Good: a.a., s. 12, 13.)
När omslagstidens förlängning har sådana följder för engelska småbrukare, är det lätt att inse, vilka störningar den måste åstadkomma hos småbönderna på kontinenten.
När arbetsperioden förlänges, växer det värde, som det fasta kapitalet successivt avger till produkten, och denna värdedels återförvandling till pengar fördröjes. Men detta dröjsmål förorsakar inte något förnyat utlägg av fast kapital. Maskinen fortsätter att fungera i produktionsprocessen, vare sig ersättningen i penningform för dess förslitning återvänder långsammare eller snabbare. Annorlunda förhåller det sig med det rörliga kapitalet. Vid arbetsperiodens förlängning blir inte endast kapitalet bundet under en motsvarande längre tid, utan man måste också ständigt satsa nytt kapital i form av arbetslön, råvaror och hjälpämnen. En förlängning av arbetsperioden inverkar därför helt olika på det fasta och det rörliga kapitalet. Det fasta kapitalet fortsätter att fungera, vare sig arbetsperioden är lång eller kort. Om det däremot tar längre tid än beräknat, innan det rörliga kapitalet återvänder i penningform, om det blir bundet i form av en osåld eller ofärdig produkt och inget tillskottskapital finns att tillgå, avstannar produktionsprocessen.
"Medan bonden svälter, lägger hans kreatur på hullet. Det hade fallit rikligt med regn, och gräset stod frodigt. Den indiske bonden svälter ihjäl bredvid en fet oxe. Religionens vidskepliga föreskrifter förefaller vara grymma mot den enskilda människan, men de tjänar till att vidmakthålla samhället. Boskapsstammens bevarande säkrar jordbrukets fortbestånd och därmed källorna till framtida livsuppehälle och välstånd. Det låter måhända cyniskt och bedrövligt, men det är så: I Indien är det lättare att ersätta en människa än en oxe." ("Return, East India. Madras and Orissa Famine", nr 4, s. 4.)
Jämför med följande sats ur "Manava-Dharma-Sastra" [20], kap. X, § 62:
"Att offra livet utan belöning för att rädda livet på en präst eller en ko ... kan tillförsäkra dessa lågt stående kaster saligheten."
Det är naturligtvis omöjligt att leverera ett femårigt djur, innan fem år har gått. Men inom vissa gränser är det möjligt att genom förändrade uppfödningsmetoder göra slaktdjur leveransfärdiga på kortare tid. Detta praktiserades i synnerhet av Bakewell. Fram till år 1855 var engelska får i likhet med franska inte slaktfärdiga före det fjärde eller femte året. Enligt Bakewells system kan redan ett årsgammalt får vara färdiggött och i varje fall före det andra årets slut fullständigt utvuxet. Genom sorgfälligt urval reducerade Bakewell - som arrenderade Dishley Grange - fårens benstomme till det minimum, som krävdes för deras existens. Hans fårras kallades New Leicesters.
"Fåruppfödaren kan nu leverera tre får till marknaden på samma tid, som det förut tog att få ett enda leveransfärdigt, och dessa får uppvisar en kraftigare utveckling av de kroppsdelar, som ger mest kött. Nästan hela deras vikt består av kött." (Lavergne: "The rural Economy of England etc.", 1855, s. 22.)
De metoder, som förkortar arbetsperioden, är i olika industribranscher användbara i högst olika utsträckning och utjämnar inte olikheterna i respektive arbetsperioders längd. För att hålla oss till vårt tidigare exempel, så kan användningen av nya verktygsmaskiner förkorta arbetsperioden för tillverkningen av ett lok, absolut taget. Men om förbättrade arbetsmetoder samtidigt ökar dags- och veckoprodukten i bomullsspinneriet i ännu högre grad, så har i alla fall arbetsperiodens längd i maskinfabriken ökat relativt i jämförelse med spinneriet.
Arbetstid är alltid produktionstid, en tid på kapitalet är bundet i produktionsprocessen. Men hela den tid, då kapitalet är bundet i produktionsprocessen, är fördenskull inte nödvändigtvis arbetstid.
Det är här inte fråga om sådana avbrott i arbetsprocessen, som betingas av arbetskraftens naturliga begränsning, fastän vi tidigare har visat, i hur hög grad det faktum, att fast kapital - fabriksbyggnader, maskineri o.s.v. - ligger oanvänt under avbrott i arbetsprocessen, har utgjort ett motiv för en onaturlig förlängning av arbetsprocessen och för införande av skiftgång och nattarbete.[LXXXI*] Det gäller här sådana avbrott, som betingas av produktens egen natur och är oberoende av arbetsprocessens längd, avbrott, under vilka arbetsföremålet måste genomgå kortvarigare eller längre naturprocesser, fysikaliska, kemiska eller fysiologiska förändringar, under vilkas fortgång arbetsprocessen är helt eller delvis vilande.
Så måste t.ex. vinet ligga en längre tid i källaren för jäsning och därpå ytterligare en tid för att "mogna". I vissa industrigrenar måste produkten undergå en torkningsprocedur, så t.ex. i krukmakeriet, eller utsättas för kemisk påverkan, som t.ex. i blekeriet. Höstsäden behöver kanske nio månader för att mogna, och mellan sådden och skörden är arbetsprocessen nästan helt avbruten. I skogsbruket förflyter många år, kanske ett helt sekel, från frösådden till den dag, då man kan skörda en färdig produkt, och under alla dessa år erfordras ytterst ringa arbetsinsatser för den växande skogens skötsel.
I alla dessa fall nedlägges tillskottsarbete endast tidtals under en stor del av produktionstiden. Det förhållande, som beskrevs i förra kapitlet, då det kapital, som redan är bundet i produktionsprocessen, måste tillföras mera kapital och arbete, förekommer här endast med längre eller kortare tidsintervaller.
I samtliga dessa fall består alltså det investerade kapitalets produktionstid av två perioder: en period, då kapitalet befinner sig i arbetsprocessen; en andra period, då den ofärdiga produkten överlämnas åt naturprocessernas påverkan utan att befinna sig i arbetsprocessen. Även om dessa perioder delvis kan korsa varandra och glida över i varandra, så ändrar detta ingenting i själva sakförhållandet, nämligen att arbets- och produktionsperiod här inte sammanfaller. Produktionsperioden är längre än arbetsperioden. Men först då hela produktionsperioden gått till ända, är produkten färdig och kan förvandlas från produktivt kapital till varukapital. I proportion till den produktionstid, som inte består av arbetstid, blir alltså även omslagstiden förlängd. Så snart den överskjutande produktionstiden inte är bestämd av obevekliga naturlagar - såsom vid spannmålens mognad, skogsträdens tillväxt o.s.v. - kan omslagstiden ofta mer eller mindre förkortas genom artificiell förkortning av produktionstiden. Några exempel: Kemisk blekning i stället för ängsblekning medelst solljuset. Effektivare torkningsapparater för torkningsprocesserna. I garveriet, där garvsyrans inträngande i hudarna tog 6-18 månader med den gamla metoden, avverkas numera denna process med tillhjälp av luftpump på 1½-2 månader. (J. G. Courcelle-Seneuil: "Traité théorique et pratique des entreprises industrielies etc.", Paris 1857, 2:a uppl. [s. 49].) Det mest storstilade exemplet på konstlad förkortning av den del av produktionstiden, som betingas av naturprocesser, finner man i järn- och stålproduktionens historia under de senaste 100 åren. Det gäller särskilt råjärnets förvandling till stål från den omkring 1780 upptäckta puddlingmetoden fram till bessemerprocessen och de senare tillämpade modernaste metoderna. Produktionstiden har blivit enormt förkortad, men i motsvarande grad har också behovet av fast kapital ökat.
Den amerikanska produktionen av skoläster levererar ett märkligt exempel på skillnaden mellan produktionstid och arbetstid. Här beror en väsentlig del av produktionskostnaderna på att råvaran, virket, måste lagras ända upp till 18 månader för torkning, för att inte den färdiga lästen skall krympa och ändra form. Under hela denna tid är inte träet föremål för någon direkt arbetsprocess. Omslagstiden för det satsade kapitalet bestämmes därför inte endast av den tid, som själva tillverkningen kräver, utan också av den tid, då virket ligger på tork. Det är bundet i produktionsprocessen i 18 månader, innan det kan inträda i den egentliga arbetsprocessen. Detta exempel visar också, hur omslagstiderna för olika delar av det rörliga totalkapitalet kan variera till följd av omständigheter, som inte har något att göra med cirkulationen utan har sitt ursprung i produktionsprocessen.
Särskilt tydligt framträder skillnaden mellan produktionstid och arbetstid i jordbruket. På våra breddgrader får man endast en spannmålsskörd om året. Förkortning eller förlängning av produktionstiden (vilken för höstsäd är i genomsnitt 9 månader) är i sin tur beroende av växlingen mellan goda och dåliga år och kan inte i förväg bestämmas och kontrolleras såsom i den egentliga industrin. Endast biprodukter, såsom mjölk, ost etc., kan fortlöpande produceras och säljas under kortare perioder. Med arbetstiden förhåller det sig däremot på följande sätt:
"Antalet arbetsdagar för jordbruket i Tysklands olika delar kan man med hänsyn till klimatet och övriga aktuella omständigheter för jordbrukets tre huvudsäsonger beräkna sålunda: För vårsäsongen från mitten av mars eller början av april till mitten av maj 50-60 arbetsdagar; för sommarsäsongen från början av juni till slutet av augusti 65-80 arbetsdagar; och för höstsäsongen från början av september till slutet av oktober eller ett stycke in i november 55-75 arbetsdagar. Under vintern förekommer endast enklare arbeten, såsom gödselspridning, snickeri- och reparationsarbeten, torgkörslor o.s.v." (F. Kirchhof: "Handbuch der landwirtschaftlichen Betriebslehre", Dessau 1852, s. 160.)
Ju ogynnsammare klimatet är, desto mer sammanträngd blir arbetsperioden och den tid, då kapitalet kan användas i jordbruket. Se t.ex. på Ryssland. I dess nordliga delar kan jordbruksarbete utföras endast 130-150 dagar om året. Man förstår, vilken förlust det skulle bli för landet, om 50 miljoner människor av de 65 miljoner, som bor i landets europeiska del, skulle bli utan sysselsättning under de 6 eller 8 vintermånader, då jordbruksarbetet ligger nere. 200.000 bönder arbetar i Rysslands 10.500 fabriker, men dessutom har man överallt ute i byarna skapat en egen hemindustri. Det finns byar, där alla bönder sedan generationer tillbaka är vävare, garvare, skomakare, lås- och knivsmeder etc. Så är det i synnerhet i guvernementen Moskva, Vladimir, Kaluga, Kostroma och Petersburg. Inom parentes sagt, så blir denna hemindustri mer och mer infogad i den kapitalistiska produktionen: så får t.ex. vävarna sitt arbetsmaterial levererat direkt från köpmän eller genom förmedling av agenter. (Återgivet i förkortad form efter: "Reports by H. M. Secretaries of Embassy and Legation, on the Manufactures, Commerce etc.", nr 8, 1865, s. 86, 87.) Man ser här, hur skillnaden mellan den långa produktionstiden och den kortare arbetstiden har skapat en naturlig grundval för kombination av jordbruk och hantverksmässiga bisysslor, och att dessa sistnämnda blir en stödjepunkt för de kapitalister, som till en början tränger sig in som mellanhänder. Efter hand som den kapitalistiska utvecklingen fullbordar skilsmässan mellan manufaktur och jordbruk, blir lantarbetaren i ständigt högre grad beroende av tillfälliga bisysslor, varigenom hans läge försämras. Som vi senare skall påvisa, utjämnas alla olikheter i omslaget - för kapitalistens del, däremot inte för arbetarens.
I den egentliga industrin, i bergsbruket, transportväsendet o.s.v., är driften kontinuerlig, det arbetas regelbundet år ut och år in, och, bortsett från prisfluktuationer och kriser, som kan betraktas som onormala företeelser, fördelas kapitalinvesteringarna jämnt över hela året, medan kapitalet samtidigt under i övrigt oförändrade marknadsförhållanden i jämn ström flyter tillbaka från cirkulationen. I de branscher däremot, där arbetstiden endast utgör en del av produktionstiden, är kapitalinsatserna mycket olika under olika årstider, medan intäkterna samtidigt inflyter periodvis på tidpunkter, som är beroende av naturförhållandena. I dylika företag måste man därför satsa stora mängder rörligt kapital för längre tid än i vanliga industriföretag av samma storlek. Det fasta kapitalets livslängd skiljer sig också här betydligt från den tid, då det verkligen fungerar produktivt. Differensen mellan arbetstid och produktionstid medför naturligtvis också, att det fasta kapitalets användningstid oupphörligt blir avbruten under längre eller kortare tid, såsom t.ex. i jordbruket i fråga om dragare, redskap och maskiner. Om detta fasta kapital består av arbetsdjur, kräver det i stort sett lika stora utgifter för foder etc., vare sig djuren arbetar eller inte. I fråga om döda arbetsmedel så sker en viss värdeminskning, även då de inte är i bruk. Det sker alltså överhuvud en fördyring av produkten, emedan värdeöverföringen till produkten måste beräknas, inte efter den tid, under vilken det fasta kapitalet fungerar, utan efter den tid, under vilken det förlorar i värde. Att det fasta kapitalet ligger oanvänt under kortare eller längre tid, vare sig detta medför löpande utgifter eller inte, är i dessa produktionsgrenar i lika hög grad en förutsättning för dess normala användning, som att t.ex. en viss mängd bomull går till spillo i spinneriet. Likaså gäller i varje arbetsprocess den under normala tekniska förhållanden ofrånkomliga, improduktivt utgivna arbetskraften precis lika mycket som den produktiva. Varje förbättring, som minskar den improduktiva förbrukningen av arbetsmedel, råvaror och arbetskraft, minskar också produktens värde.
I jordbruket kombineras dessa bägge faktorer: den längre arbetsperioden och den stora differensen mellan arbetstid och produktionstid. Hodgskin säger härom alldeles korrekt:
"Jag anser, att skillnaden i tid" (men han skiljer här inte på arbetstid och produktionstid) "som erfordras för färdigställandet av jordbruksprodukterna, och den tid, som åtgår i andra näringsgrenar, är huvudorsaken till jordbrukarnas beroendeställning. De kan inte få ut sina varor på marknaden förrän efter ett år. Under hela året måste de skuldsätta sig hos skomakare, snickare, smed, vagnmakare och andra yrkesutövare, som de behöver anlita, och vilkas produkter blir färdiga på några dagar eller veckor. På grund av denna naturliga omständighet och till följd av den snabbare rikedomsökningen i de övriga näringsgrenarna är jordägarna, trots att de har monopol på hela rikets jord och dessutom tillägnat sig monopol på lagstiftningen, ändå inte i stånd att rädda sig och sina tjänare, arrendatorerna, undan ödet att bli landets mest beroende människor." (Thomas Hodgskin: "Popular Political Economy", London 1827, s. 147, not.)
Alla metoder, som inriktas dels på att fördela utgifterna för arbetslöner och arbetsmedel i jordbruket jämnare över hela året, dels på att förkorta omslagstiden genom odling av flera slags produkter för att möjliggöra flera olika skördar pr år, medför samtliga ett ökat behov av rörligt kapital i form av arbetslöner, gödningsämnen, utsäde o.s.v. Så vid övergången från treskifte med träda till växelbruk utan träda. På samma sätt vid cultures dérobées i Flandern.
"Om man tar rotfrukterna i culture dérobée: samma fält bär först spannmål, lin, raps för människornas behov, och efter skörden odlar men rotfrukter för kreaturens utfodring. Detta system, som gör det möjligt att permanent utfodra nötboskapen i ladugården, ger god gödselavkastning och blir därigenom en hörnsten för växelbruket. I områden med sandjord användes mer än en tredjedel av arealen till cultures dérobées; det innebär i själva verket, att man har ökat den odlade arealen med en tredjedel."
Förutom rotfrukter odlas också klöver och andra fodermedel på detta sätt.
"Jordbruk, som enligt detta system är drivet till en punkt, där det övergår i trädgårdsskötsel, kräver givetvis ett relativt stort anläggningskapital. I England räknar man med 250 francs pr hektar. I Flandern skulle bönderna sannolikt finna en kalkyl om 500 francs pr hektar alltför lågt beräknad." (« Essais sur l'Économie Rurale de la Belgique » av Emile de Laveleye, Bruxelles 1863, s. 59, 60, 63.)
Låt oss slutligen se på skogsbruket.
"Virkesproduktionen skiljer sig från huvuddelen av den övriga produktionen väsentligen därigenom, att naturkraften här verkar självständigt, och att den naturliga förnyelsen inte kräver några insatser av arbete och kapital. T.o.m. när skogarna förnyas genom sådd och plantering, erfordras f.ö. en ringa mängd människo- och kapitalkraft vid sidan av naturkrafternas verkan. Dessutom kan skog växa och trivas även på magra jordar, där det inte lönar sig att odla spannmål. Men ett lönsamt skogsbruk kräver å andra sidan betydligt större arealer än spannmålsodlingen, ty inget rationellt, vetenskapligt bedrivet skogsbruk är möjligt på små skiften, där biprodukterna i regel går till spillo och en effektiv skogsvård är svår att genomföra. Dessutom är produktionsprocessen bunden till så långa tidsperioder, att den spränger gränserna för ett privatföretags affärsmässiga planläggning, som ibland t.o.m. går utöver tiden för ett människoliv. Det kapital, som utlagts för markförvärvet,"
(vid samhällelig produktion bortfaller detta kapitalutlägg, och där gäller frågan endast, hur mycket mark man kan disponera för skogsbruk i stället för att använda den för spannmålsodling och som betesmark)
"ger nämligen återbäring först efter mycket lång tid, och omslagstiden är för vissa trädslag ända upp till 150 år. Dessutom erfordras för ett effektivt skogsbruk ett levande trädbestånd, som omfattar 10-40 gånger så många som den årliga avverkningen. Ingen kan därför bedriva regelbundet skogsbruk, som inte äger en betydande skogsareal och dessutom har andra intäkter till sitt förfogande." (Kirchhof: a.a. s. 58.)
Den långa produktionstiden (som består av arbetstid i relativt ringa omfattning) med därav följande långa omslagstid medför, att skogsbruket är olämpligt som kapitalistiskt privatföretag, och detta gäller i lika hög grad, om ett bolag träder i stället för den enskilde kapitalisten. Kulturens och industrins utveckling överhuvud har i alla tider åstadkommit en så intensiv skogskövling, att alla åtgärder, som företagits till skogarnas skydd, i jämförelse därmed ter sig ytterst obetydliga.
I Kirchhofs ovan citerade uttalande är följande mening särskilt värd att observera: "Dessutom erfordras för ett effektivt skogsbruk ett levande trädbestånd, som omfattar 10-40 gånger så många som den årliga avverkningen." Alltså en omslagstid på 10-40 år.
Liknande förhållanden gäller boskapsskötseln. En del av hjorden (kreatursstocken) stannar i produktionsprocessen, medan en annan del säljes som årlig produkt. Endast en del av kapitalet slår här om varje år, på samma sätt som det fasta kapitalet, maskineri, arbetsdjur etc. Fastän detta kapital är bundet i produktionsprocessen för en längre tid och därmed förlänger totalkapitalets omslagstid, så utgör det dock inte fast kapital i ordets egentliga mening.
Det som här kallas bestånd eller stock - en bestämd mängd levande träd eller kreatur - intar en mellanställning mellan arbetsmedel och arbetsmaterial, och vid rationell drift måste, allt efter de naturliga reproduktionsbetingelserna, en betydande del alltid föreligga i denna form.
Ett annat slags förråd, som endast potentiellt bildar produktivt kapital, men som ändå måste finnas lagrat i större eller mindre kvantiteter, allt efter verksamhetens natur, och som därför också måste satsas för en längre tid, trots att det endast successivt ingår i produktionsprocessen, har en liknande inverkan på omslaget. Hit hör t.ex. den gödsel, som ännu inte har spritts ut över åkrarna, likaså hö och andra fodermedel, som ingår i boskapsuppfödningen.
"En avsevärd del av driftkapitalet ligger bunden i lantbrukets förråd. Men sådana förråd kan mer eller mindre förlora sitt värde, om man inte vidtar nödvändiga försiktighetsmått för att bevara dem. Bristande tillsyn kan t.o.m. medföra, att de blir totalt förstörda. Det är först och främst nödvändigt att ha noggrann uppsikt över lador, källare, foder- och spannmålsbodar, att alltid hålla dem ordentligt stängda, att rengöra och vädra dem o.s.v. Spannmål och vissa andra produkter måste då och då röras om för att inte "brinna ihop", och potatis och rovor måste skyddas mot frost, vatten och för hög värme." (Kirchhof, s. 292.)
"Vid beräkning av det egna behovet, speciellt för boskapsuppfödningen, varvid en avvägning måste ske mellan tillgången och behovet, måste man tillse, att man utöver det dagliga behovet även har en reserv för oförutsedda behov. Om man då märker, att behovet inte kan helt täckas medelst egna produkter, får man ta i övervägande att genom andra produkter (ersättningsmedel) söka täcka bristen, eventuellt också anskaffa andra, billigare produkter. Brist på hö kan t.ex. täckas med rotfrukter, tillsatta med halm. Överhuvud måste man alltid ha för ögonen både realvärdet och marknadspriset på de olika produkterna och med ledning därav bestämma konsumtionen. Om t.ex. havren ligger högt i pris, medan ärter och råg är relativt billiga, så kan man med fördel ersätta en del av hästarnas foderhavre med ärter eller råg och i stället sälja den havre, som då blir över" (ibid. s. 300).
Vi har tidigare påvisat vid undersökningen av förrådsbildningen, att en bestämd, större eller mindre kvantitet potentiellt produktivt kapital alltid måste vara tillgänglig för att successivt kunna ingå i produktionsprocessen som produktionsmedel. Vi har också nämnt, att storleken av dessa kapitalförråd i ett företag av en viss storlek i en bestämd bransch är beroende av svårigheterna att förnya produktionsförrådet, avståndet till närmaste avsättningsområde, kommunikationsmedlens utveckling o.s.v. Alla dessa omständigheter har betydelse för storleken av det kapital, som måste finnas till hands i form av produktivt förråd, och därmed också för storleken av det totalt satsade kapitalet och för omslagstiden. Vissa av dessa omständigheter har sitt ursprung i produktionsprocessen, andra i cirkulationen.
"Vidare måste alla sådana inventariedelar eller tillbehör som hantverksredskap, såll, korgar, rep, vagnssmörja, spik o.s.v. finnas till hands för omedelbar ersättning ur förrådet, desto mera, ju mindre möjligheterna är att anskaffa sådan ersättning. Dessutom måste hela verktygsförrådet varje vinter få en noggrann översyn och vid behov kompletteras och iståndsättas. Om inga hantverkare eller handelsbodar finns i närheten, måste man ha ett större förråd, än om sådana finns i grannskapet. Om man väljer den riktiga tidpunkten, kan man å andra sidan göra billigare inköp, om man köper ett större parti på en gång. Men samtidigt bindes då en större del av driftkapitalet, vilket inte alla företag orkar med." (Kirchhof, s. 301.)
Som vi har sett, kan alltså skillnaden mellan produktionstid och arbetstid få högst olika följder. Det rörliga kapitalet kan befinna sig i produktionen, innan det ingår i den egentliga arbetsprocessen (ex. lästfabrikationen); eller det kan befinna sig i produktionen efter att ha genomgått den egentliga arbetsprocessen (ex. vin, utsädesspannmål); eller produktionstiden kan då och då genombrytas av arbetstiden (ex. jordbruk, skogsbruk). En större del av produkten kan förbli bunden i produktionsprocessen, medan en betydligt mindre del ingår i cirkulationen (ex. skogsbruk, boskapsskötsel). För hur lång tid det rörliga kapitalet bindes som potentiellt produktivt kapital, beror dels på produktionsprocessens natur, dels på marknadsförhållandena etc., kort sagt på förhållanden, som tillhör cirkulationen.
Vi skall senare (i bok III) se, vilka orimliga teorier MacCulloch, James Mill och andra har åstadkommit under sitt försök att identifiera arbetstiden med produktionstiden, ett försök som beror på en felaktig tillämpning av värdeteorin.
*
De sammanhängande omslagsperioder, som vi tidigare behandlat, är betingade av varaktigheten hos det fasta kapital, som investerats i produktionsprocessen. Då denna omfattar en längre eller kortare serie av år, så blir det också en rad av årliga eller under året upprepade omslag av det fasta kapitalet.
I jordbruket uppstår en sådan omslagsperiod ur systemet med växelbruk.
"Arrendetiden bör i varje fall inte vara kortare än omloppstiden för det tillämpade växelbruket. Vid treskifte bör man alltså räkna med 3, 6 eller 9 år. Vid treskifte med ett års träda blir åkern emellertid odlad endast 4 gånger på 6 år. Om man då växlar med höst- och vårsäd, och om jordens beskaffenhet kräver, att man också växlar med vete och råg, ärter och havre, så måste man räkna med att det ena sädesslaget är fördelaktigare att odla än det andra. Därför blir skördens värde olika från det ena året till det andra, annorlunda i arrendeperiodens första hälft än i den andra. Inte ens det genomsnittliga skördeutbytet under en hel växelbruksperiod blir alltid detsamma, eftersom utbytet inte endast beror på jordens bördighet utan också är beroende av väderleksförhållanden, marknadspriser och en mängd andra faktorer. Om man nu beräknar skördeutbytet efter ett medelgott skördeår under hela omloppstiden och efter genomsnittspriser, så kommer man fram till ett skördeutbyte, som gäller som genomsnitt för varje omloppstid. Detta blir dock inte fallet, om avkastningen beräknas för endast halva omloppstiden, alltså för 3 år, eftersom totalavkastningen då skulle utfalla olika. Härav framgår, att arrendetiden vid treskifte måste vara minst 6 år. Men det är fördelaktigare för både ägaren och arrendatorn, att arrendetiden utgör en flerdubbling av arrendetiden (sic!) och alltså vid treskifte i stället för 6 år sättes till 12, 18 eller ännu flera år, vid 7-skifte till 14 eller 28 i stället för 7 år." (Kirchhof, s. 117, 118.)
[Här står i manuskriptet: "Det engelska växelbruket. Not att införa här."]
Alla hittills betraktade faktorer, som påverkar omloppsperioderna för de olika kapital, som satsats i skilda näringsgrenar, och därmed också de tider, under vilka kapital måste investeras, har sitt ursprung i produktionsprocessen, liksom även skillnaden mellan fast och rörligt kapital, skillnaden i arbetsperioder o.s.v. Kapitalets omslagstid är emellertid likamed summan av dess produktionstid och dess omlopps- eller cirkulationstid. Det är därför självklart, att en skillnad i omsättningstiden medför en motsvarande skillnad i omslagstiden. Mest påtagligt framträder detta, om man antingen jämför två olika kapitalinvesteringar, vari alla faktorer av betydelse för omslagstiden är lika och endast omloppstiderna olika, eller om man undersöker ett givet kapital med given sammansättning av fast och rörligt kapital, given arbetsperiod etc. oförändrade, medan omloppstiderna hypotetiskt varierar.
Den viktigaste delen av omloppstiden är den tid, som går åt till försäljningen av de färdiga produkterna, alltså den tid då kapitalet ligger lagrat som varukapital. Omloppstiden och därmed också omslagstiden varierar med försäljningstiden. En fördröjning av försäljningen kan också medföra ökade lagringskostnader, d.v.s. nya kapitalutlägg. Det är från början klart, att den tid, som åtgår för att sälja de färdiga produkterna, kan vara mycket olika för enskilda kapitalister i samma bransch, alltså inte endast för de kapital, som investerats i olika produktionsgrenar, utan också för de olika, självständiga kapital, som är placerade i en viss affärsgren. Vi skall här nöja oss med att konstatera detta enkla faktum: Alla de omständigheter, som medför, att omslagstiden blir olika i olika industrigrenar, medför också, när de gör sig gällande individuellt, att omslagstiden kan bli olika för enskilda företag inom samma bransch, som t.ex. när en kapitalist har möjlighet att sälja sina varor fortare än konkurrenten, när den ene i högre grad än den andre använder metoder, som förkortar arbetsperioden o.s.v.
En av orsakerna till differenser i försäljningstiden och därmed också i omslagstiden är olika avstånd till den marknad, där varan skall säljas. Under hela transporttiden från produktionsorten till varumarknaden är kapitalet bundet som varukapital, om produkten är tillverkad på beställning. I annat fall tillkommer den tid, som åtgår för att finna en köpare. Kommunikationsmedlens utveckling förkortar transporttiden men upphäver inte den relativa skillnaden i omloppstid mellan de olika kapitalen eller mellan de olika delar av samma varukapital, som går till olika marknader. Snabbgående ångare t.ex. förkortar transporttiden till både nära och fjärran belägna hamnar. Den relativa skillnaden kvarstår, ehuru dess betydelse minskats. Men de relativa differenserna kan på grund av transportväsendets utveckling förskjutas på ett sätt, som inte motsvarar de verkliga avstånden. En järnväg, som anlägges från ett industricentrum till en stor stad, kan medföra, att det kommersiella avståndet mellan dessa orter blir kortare än till en geografiskt mera närbelägen ort, dit ingen järnväg leder. På motsvarande sätt kan det relativa avståndet mellan de stora befolkningscentra och industrianläggningarna förskjutas, med den påföljd att gamla industriområden avfolkas och ersättes av nya. (Härtill kommer, att längre transporter alltid blir relativt billigare än kortare dito.)
Transportväsendets utveckling medför en förkortning av tidsavstånden. Samtidigt ökar inte endast mängden av transportmedel, så att t.ex. flera fartyg samtidigt avgår till samma hamn och flera järnvägståg samtidigt kan vara på väg mellan två städer, utan det går t.ex. lastfartyg mellan Liverpool och New York flera gånger i veckan och dagligen flera stycken godståg mellan Manchester och London. Därmed minskas visserligen inte tidsavståndet, och omloppstiden påverkas inte heller direkt, men varorna kan avsändas med kortare mellanrum och nå fram till marknaden successivt, utan att man behöver anhopa större mängder i form av varukapital. Försäljningen fördelas därför också över kortare perioder, så att en del av varorna ständigt förvandlas till pengar, medan en annan del cirkulerar som varukapital. Genom denna fördelning av återflödet blir den totala omloppstiden och därmed även omslagstiden förkortad. Transportmedlen utvecklas i första hand i syfte att förbinda de stora industricentra med de stora befolkningscentra. Å andra sidan leder denna utveckling av transportväsendet till en ännu snabbare tillväxt av både de stora befolkningscentra och industriområdena, samtidigt som herraväldet över kapitalet koncentreras på ständigt färre händer. Denna utveckling medför även en förskjutning av det relativa förhållandet mellan respektive produktionscentra och avsättningsmarknader. En produktionsort, som tidigare hade ett fördelaktigt läge vid en landsväg eller en kanal, ligger nu vid en bibana långt från stambanan, medan en annan ort, som förut låg vid sidan av de större samfärdslederna, numera blivit en knutpunkt i trafiken, där flera järnvägslinjer korsar varann. Denna ort blomstrar, medan den förstnämnda går tillbaka. Transportväsendets utveckling medför alltså förändringar i marknadsförhållandena och i varornas omloppstid, alltefter de produktiva anläggningarnas geografiska läge. Dessa faktorers betydelse för kapitalets omslag visar sig bl.a. i de ständiga stridigheterna mellan järnvägsdirektionerna och representanterna för industrin och köpmanskåren på de olika orterna. (Se t.ex. den förut citerade blåboken från Railway Committee.)
Alla produktionsgrenar, som på grund av produktens natur huvudsakligen är hänvisade till lokala avsättningsmarknader - t.ex. bryggerierna - utvecklas i första hand i större befolkningscentra. Kapitalets snabbare omslag utjämnar här delvis de högre lokalkostnaderna och andra ökade utgifter.
Den kapitalistiska produktionens framsteg och den snabba utvecklingen av transport- och kommunikationsmedlen förkortar å ena sidan omloppstiden för den enskilda varan med medför samtidigt, att det blir nödvändigt att arbeta för ständigt mera avlägsna marknader, d.v.s. för världsmarknaden. Mängden av de varor, som befinner sig under transport till fjärran belägna bestämmelseorter växer enormt, och därmed ökar också absolut och relativt den del av det samhälleliga kapitalet, som ständigt under längre tidsperioder är bunden i form av varukapital. Samtidigt ökar också den del av den samhälleliga rikedomen, som i stället för att direkt göra tjänst i produktionen blir bunden till transport- och kommunikationsväsendet och där i form av fast eller rörligt kapital tjänstgör i varucirkulationen.
Avståndet från produktionsorten till varumarknaden förlänger inte endast den första delen av omloppstiden, försäljningstiden, utan också den andra delen, den tid som åtgår för att på nytt förvandla pengarna till produktivt kapital. Vi antar, att varorna skickas till Indien, och att transporten tar t.ex. fyra månader. Vi sätter försäljningstiden = 0, d.v.s. varorna levereras på beställning och betalas till producentens agent omedelbart vid leveransen. Det tar ytterligare fyra månader, innan dessa pengar når fram till England. Sammanlagt dröjer det alltså hela åtta månader, innan detta kapital åter kan fungera som produktivt kapital och påbörja ett nytt kretslopp. Den inverkan, som dessa förhållanden har på omslagstiden, skapar det praktiska underlaget för de olika kreditterminerna, liksom den transoceana handeln i t.ex. Venedig och Genua utgör en av källorna till det egentliga kreditväsendet.
"Krisen år 1847 möjliggjorde för den tidens bank- och handelsväsen att reducera växlarnas löptid mellan Fjärran Östern och Europa från 10 månader å dato till 6 månader vid anfordran, och de senaste 20 årens utveckling av kommunikationerna med anläggning av telegraflinjer o.s.v. har medfört en reduktion av denna tid till 4 månader såsom första steg till 4 månader vid anfordran. Resan för ett segelfartyg från Calcutta till London runt Goda Hoppsudden tar i genomsnitt 90 dagar. En löptid på 4 månader efter anfordran skulle då motsvara en kredit på omkring 150 dagar. Det nuvarande systemet med en löptid på 6 månader efter anfordran motsvarar en kredittid på cirka 210 dagar." ("London Economist", 16 juni 1866.) -
Däremot:
"Den brasilianska handelns sedvänja är fortfarande 2 eller 3 månader efter anfordran, och växlar från Antwerpen" (på London) "dras i regel på 3 månader å dato, och t.o.m. Manchester och Bradford drar växlar på London på 3 månader och ännu längre tid. Genom en tyst överenskommelse får köpmannen sålunda en betryggande möjlighet att realisera sin vara, visserligen inte före men ändå till den tid, då växeln förfaller till betalning. Därför är den indiska sedvänjan beträffande växlar inte orimlig. Indiska produkter, som i London i regel säljes på 3 månaders kredit, kan inte realiseras på kortare tid än 5 månader, medan det i genomsnitt tar ytterligare 5 månader från inköpet i Indien, tills varan är levererad i det engelska varuhuset. Försäljningstiden blir här 10 månader, medan växlarna löper endast 7 månader." (Ibid. 30 juni 1866.) "Den 2 juli 1866 kungjorde 5 stora londonbanker, som huvudsakligen gör affärer på Indien och Kina, liksom även pariserbanken Comptoire d'Escompte, att från den 1 januari 1867 deras filialer och agenturer i Orienten endast skulle köpa och sälja sådana växlar, som inte var dragna på längre tid än 4 månader efter anfordran." (Ibid. 7 juli 1866.)
Detta försök att förkorta kredittiden misslyckades dock och måste senare uppges. (Sedermera har Suezkanalens tillkomst revolutionerat allt detta.)
Det säger sig självt, att en förlängd omloppstid ökar risken för prisvariationer på marknaden, då den period förlänges, inom vilken prisförändringar kan förekomma.
Olikheterna i betalningsvillkor vid köp och försäljning kan dels medföra individuella olikheter för olika företag inom samma bransch, dels åstadkomma olika omslagtider för olika branscher, beroende på vilka betalningsvillkor som tillämpas. Vi skall inte just nu ytterligare uppehålla oss vid detta för kreditväsendet viktiga problem.
Leveranskontraktens omfattning, vilken ökar med den kapitalistiska produktionens utveckling, åstadkommer också olikheter i omslagstiden. Leverenskontraktet är en transaktion mellan köparen och säljaren och tillhör alltså varumarknaden, cirkulationen. Försäljningen är ett led i cirkulationen, men differenserna i fråga om omslagstiden slår omedelbart tillbaka på produktionen, och om de ökade beställningarna inte åtföljes av ökade kreditmöjligheter, så kommer omslagstiden att förlängas i motsvarande grad. I bomullsspinneriet t.ex. produceras varje dag en viss mängd garn. Men om spinneriet får ett leveranskontrakt på en garnmängd, som motsvarar 6 veckors produktion, så krävs en kapitalinsats av samma storleksordning, som om det gällde att leverera t.ex. en maskin, vars tillverkning tar lika lång tid. Förutsättningen är givetvis, att hela beställningen skall effektueras på en gång, och att betalning sker, först då hela partiet är levererat. Varje dag produceras visserligen en bestämd del av den färdiga produkten. Men dagsproduktionen utgör endast en del av den totala leverans, som kontraktet stipulerar, och under tiden anhopas de färdiga varorna som potentiellt kapital.
Vi kommer nu till omloppstidens andra period: köptiden eller den period, då kapitalet återförvandlas från penningform till produktivt kapital. Under denna period måste kapitalet längre eller kortare tid förbli i penningform, och en viss del av det investerade totalkapitalet kommer alltså att permanent fungera som penningkapital, ehuru denna del består av ständigt växlande element. Ett företag måste alltid ha ett visst belopp tillgängligt i form av pengar, och fastän dessa pengar ständigt förvandlas till produktivt kapital, förblir beloppet oförändrat, emedan nya likvider ständigt strömmar in vid försäljningen av de producerade varorna. En viss del av det investerade kapitalet befinner sig alltså ständigt i penningform, alltså i en form, som inte hör hemma i produktionen utan tillhör cirkulationen.
Vi har redan påvisat, att försäljning på fjärran belägna marknader, då kapitalet bindes för längre tid i form av varukapital, inte endast fördröjer dess återförvandling till pengar utan även dess förvandling från penningkapital till produktivt kapital.
Vidare har vi påvisat (kap. VI), att ett stort avstånd från råvarukällan till produktionsplatsen gör det nödvändigt att inköpa råvaror i större mängder och för längre tid och sålunda binda ett större kapital i form av produktivt förråd. Därmed ökas mängden av investerat kapital, och samtidigt förlänges investeringstiden.
I vissa branscher kan också investeringstiden förlängas, på grund av att råvarorna under bestämda säsonger utbjudes på marknaden i särskilt stora kvantiteter. Så arrangeras t.ex. i London var tredje månad stora ullauktioner, som behärskar ullmarknaden, medan däremot bomullsmarknaden i stort sett kontinuerligt förnyas från skörd till skörd, även om tillförseln kan variera i någon mån. Dylika perioder, som bestämmer inköpstiderna, påverkar också spekulationsköpen av dessa råvaror, på samma sätt som de producerade varornas natur kan leda till att fabrikanten håller dem borta från marknaden i spekulationssyfte.
"Även lantbrukaren måste alltså i viss mån vara spekulant och därför, beroende på konjunkturerna, hålla sina produkter borta från marknaden ..."
Så följer några allmänna regler.
"Emellertid är produktens försäljning beroende dels av producenten personligen, dels av själva produkten och dels av de lokala förhållandena. Den som på grund av skicklighet och tur (!) är i besittning av tillräckligt rörelsekapital kan inte klandras, om han någon gång låter sin spannmålsskörd ligga inne ett år, då priset är ovanligt lågt. Den som däremot saknar rörelsekapital eller överhuvud (!) spekulationssinne, han låter sig nöja med de löpande genomsnittspriserna och måste alltså sälja, så snart och så ofta han har möjlighet därtill. Om ull får ligga längre än ett år, blir den i regel skadad, medan däremot spannmål och liknande produkter kan lagras ett par år, utan att kvaliteten försämras. Sådana produkter, som ständigt drabbas av kraftiga prisvariationer, lagrar man med full rätt sådana år, då försäljningspriserna ligger under produktionspriserna. Men det kan vara riskabelt att dröja med försäljningen av sådana produkter, som antingen medför dagliga utgifter, som t.ex. slaktdjur, eller kan kvalitativt försämras, som t.ex. frukt, potatis m.m. I många trakter har en produkt sitt högsta genomsnittspris en viss årstid och sitt lägsta pris en annan årstid. Spannmål har t.ex. på många platser ett lägre pris vid mikaelitiden än vid tiden mellan jul och påsk. På många orter kan dessutom vissa produkter endast säljas med fördel på bestämda tider, så t.ex. ull på ullmarknaderna i sådana trakter, där ullhandeln vanligen ligger nere o.s.v." (Kirchhof, s. 302.)
Beträffande omloppstidens andra hälft, då penningen återförvandlas till produktivt kapital, gäller det inte endast denna förvandling i och för sig, inte endast den tid, under vilken penningen återförvandlas (beroende på avståndet till marknaden, där produkten säljes), utan framförallt gäller det den omfattning, vari en del av det investerade kapitalet alltid måste befinna sig i penningform.
Bortsett från all spekulation så är de produktiva förrådens storlek beroende av marknadsförhållandena och är därför olika för olika slags råvaror. För dessa inköp måste man satsa stora penningsummor, som endast gradvis återvänder, snabbare eller långsammare, beroende på omslagstiden. En del av de pengar, som återvänt, utbetalas ständigt på nytt för kortare terminer såsom arbetslöner. Men en annan del måste behållas under längre tid som en reservfond för inköp av råvaror etc. Denna reservfond existerar i form av penningkapital, ehuru dess omfattning varierar.
I nästa kapital skall vi visa, hur andra omständigheter, som har sitt ursprung dels i produktions-, dels i cirkulationsprocessen, nödvändiggör, att en viss del av det investerade kapitalet alltid finns tillgängligt i penningform. Men i allmänhet märker man, att ekonomerna har en viss benägenhet att glömma, att en del av det nödvändiga kapitalet ständigt växelvis genomlöper de tre formerna: penningkapital, produktivt kapital och varukapital, men att en viss del av kapitalet alltid måste vara bunden i var och en av dessa tre former, även om den relativa storleken av dessa delar ständigt växlar. Ekonomerna har särskilt lätt att glömma den del, som ständigt fungerar som penningkapital, ehuru just detta förhållande ständigt gör sig starkt gällande i det praktiska affärslivet och utgör en förutsättning för förståelsen av den borgerliga ekonomin.
I detta och nästföljande kapitel skall vi undersöka omslagstidens inflytande på kapitalets värdeökning.
Låt oss ta ett varukapital, som är produkten av en arbetsperiod om t.ex. 9 veckor. Om vi för tillfället bortser från den värdedel i produkten, som har tillkommit genom det fasta kapitalets genomsnittsförslitning, liksom även från det mervärde, som blivit tillsatt under produktionsprocessen, så är produktens värde likamed värdet av det rörliga kapital, som satsats för dess produktion, d.v.s. arbetslönen och de råvaror och hjälpämnen, som förbrukats under produktionen. Om vi antar, att detta värde är = 900 £, så blir utlägget 100 £ pr vecka. Den periodiska produktionstiden, som här sammanfaller med arbetsperioden, utgör alltså 9 veckor. Det spelar härvidlag ingen roll, om man antar, att det handlar om en arbetsperiod för en kontinuerlig produkt eller om en kontinuerlig arbetsperiod för en snabbt framställd produkt, detta under förutsättning att den kvantitet av den snabbt framställda produkten, som på en gång går ut på marknaden, kostar 9 veckors arbete. Vi antar, att omloppstiden varar tre veckor, hela omslagsperioden alltså 12 veckor. Efter 9 veckor är det satsade produktiva kapitalet förvandlat till varukapital, men det hamnar nu tre veckor i cirkulationsperioden. Den nya produktionsperioden kan inte starta förrän i början av trettonde veckan, och produktionen finge då stå stilla i tre veckor, d.v.s. under en fjärdedel av hela omslagsperioden. Det spelar inte heller någon roll, om man förutsätter, att det i genomsnitt dröjer, tills varan är såld, eller att denna tid skulle vara betingad av avståndet till marknaden eller av betalningsterminen för den sålda varan. Under varje 3-månadersperiod skulle produktionen stå stilla i 3 veckor, alltså under hela året 4 × 3 = 12 veckor = 3 månader = 1/4 av den årliga omslagsperioden. Om produktionen alltså skall vara kontinuerlig och utan avbrott pågå vecka efter vecka i samma omfattning, så föreligger endast två alternativa möjligheter.
Antingen måste produktionens skala inskränkas, så att de 900 £ räcker till för att hålla arbetet igång både under arbetsperioden och under det första omslagets omloppstid. Med den tionde veckan börjar så en andra arbets- och omslagsperiod, innan den första omslagsperioden är slut, ty omslagsperioden är 12 veckor, arbetsperioden 9 veckor. 900 £ fördelade på 12 veckor blir 75 £ pr vecka. Först och främst är det klart, att en sådan inskränkt skala för företaget förutsätter, att det fasta kapitalets dimensioner förändras, alltså överhuvud en minskning av företaget. För det andra är det tveksamt, om denna nedskärning överhuvud är tänkbar, då det i enlighet med produktionsutvecklingen vid de olika företagen existerar ett minimum av kapitalinsats, som inte kan underskridas, om företaget skall kunna fortsätta att vara konkurrensdugligt. Detta minimum växer oavbrutet i takt med produktionens kapitalistiska utveckling och är alltså inte konstant. Mellan det alltid givna normalminimum och det normalmaximum, som alltid håller på att utvidgas, föreligger emellertid flera mellanstadier, som tillåter många variationer ifråga om kapitalinsatserna storlek. Inom dessa gränser kan därför också inskränkningen ske, och dess nedre gräns är det vid varje tidpunkt aktuella normalminimum. - När produktionen hämmas, när marknaderna blir överfyllda, när råvarorna fördyras etc., inskränkes den normala investeringen av rörligt kapital på grundval av en viss mängd fast kapital genom arbetstidsförkortning (t.ex. halvtidsarbete), medan under perioder av högkonjunktur en abnorm ökning av det rörliga kapitalet på en given grundval av fast kapital försiggår dels genom förlängning av arbetstiden, dels genom högt uppdriven arbetsproduktivitet. I företag, där man redan från början kalkylerat med dylika svängningar, övervinner man svårigheterna dels med hjälp av de ovannämnda medlen, dels genom att samtidigt använda ett större arbetarantal, detta i kombination med användningen av fast reservkapital, t.ex. reservlok vid en järnväg etc. Sådana abnorma variationer tar vi emellertid inte upp här, där vi utgår från normala förhållanden.
För att göra produktionen kontinuerlig har man här alltså fördelat samma mängd rörligt kapital över en längre tidrymd, över 12 veckor i stället för 9. Under varje givet tidsavsnitt fungerar alltså ett reducerat produktivt kapital; den rörliga delen av det produktiva kapitalet är minskad från 100 till 75 eller med 1/4. Det totalbelopp, varmed det under 9 veckors arbetsperiod fungerande produktiva kapitalet minskas, är = 9 × 25 = 225 £, eller 1/4 av 900 £. Men omloppstidens förhållande till omslagsperioden är 3 : 12 = 1 : 4. Därav följer: Om produktionen inte skall avbrytas under omloppstiden för det produktiva kapital, som förvandlats till varukapital, måste den tvärtom fortsätta samtidigt och kontinuerligt vecka efter vecka, och om inte något särskilt rörligt kapital är tillgängligt för ändamålet, så får man lösa problemet genom inskränkning i driften, genom att minska den rörliga beståndsdelen av det fungerande produktiva kapitalet. Den rörliga kapitaldel, som sålunda frigjorts för produktion under omloppstiden, förhåller sig till det rörliga totalkapitalet som omloppstiden till omslagsperioden. Såsom redan påpekats, gäller detta endast för sådana produktionsgrenar, där arbetsprocessen vecka efter vecka utföres i samma skala, där det alltså inte är fråga om att för olika arbetsperioder investera växlande kapitalbelopp, såsom t.ex. i jordbruket.
Men om vi tvärtom antar, att företaget förkastar en inskränkning av produktionens omfattning och därmed också en minskning av det rörliga kapital, som skall satsas varje vecka, så kan kontinuitet i produktionen endast åstadkommas genom ett rörligt tillskottskapital, i vårt ovanstående exempel 300 £. Under en 12 veckors omslagsperiod blir 1.200 £ successivt satsade, varav 300 £ är fjärdedelen, liksom 3 veckor är 1/4 av 12. Efter 9 veckors arbetsperiod är kapitalvärdet - 900 £ - förvandlat från produktivt kapital till varukapital. Arbetsperioden är slut, men den kan inte förnyas med samma kapital. Under de 3 veckor, då det befinner sig i cirkulationen, alltså fungerar som varukapital, intar det i förhållande till produktionsprocessen en ställning, som om det överhuvud inte existerade. Vi bortser här från alla kreditförhållanden och förutsätter, att kapitalisten opererar endast med eget kapital. Men medan det kapital, som satsats för den första arbetsperioden, efter fullbordad produktionsprocess under en tid av tre veckor hamnar i cirkulationsprocessen, så fungerar det tillskjutna tillsatskapitalet, 300 £, på ett sådant sätt, att produktionens kontinuitet inte blir rubbad.
Här måste vi nu observera följande:
För det första: Arbetsperioden för det först investerade kapitalet, 900 £, är slut efter 9 veckor, och det återvänder inte förrän 3 veckor senare, alltså först vid början av den 13:e veckan. Men en ny arbetsperiod startar genast med 300 £ i tillskottskapital. På så sätt blir produktionens kontinuitet säkrad.
För det andra: Funktionerna för det ursprungliga kapitalet, 900 £, och för det vid slutet av den första arbetsperioden om 9 veckor nyinsatta kapitalet, 300 £, som startar den andra arbetsperioden omedelbart efter den förstas slut - dessa funktioner är under den första omslagsperioden skarpt åtskilda eller kan i varje fall vara det, medan de däremot under den andra omslagsperioden blandas med varandra.
Vi försöker konkretisera saken.
Första omslagsperiod 12 veckor. Första arbetsperiod 9 veckor. Omslaget av det satsade kapitalet fullbordas i början av den 13:e veckan. Under de sista 3 veckorna fungerar ett tillskottskapital på 300 £ och startar den andra 9 veckors arbetsperioden.
Andra omslagsperioden. I början av den 13:e veckan har 900 £ återvänt och kan börja ett nytt omslag. Men den andra arbetsperioden har redan startat med de 300 £, som tillkom under den 10:e veckan. Vid den 13:e veckans början är därför redan 1/3 av arbetsperioden avverkad och 330 £ förvandlade från produktivt kapital till produkt. Då ytterligare endast 6 veckor erfordras för avslutande av den andra arbetsperioden, kan endast 2/3 av det återkomna kapitalet om 900 £, alltså 600 £, ingå i den andra arbetsperiodens produktionsprocess. 300 £ är frigjorda från de ursprungliga 900 £ för att spela samma roll, som de tillskjutna 300 £ spelade under den första arbetsperioden. Vid slutet av den andra omslagsperiodens 6:e vecka är den andra arbetsperioden fullbordad. Det däri satsade kapitalet, 900 £, återvänder efter 3 veckor, alltså mot slutet av den 9:e veckan i den andra 12 veckors omslagsperioden. Under de tre sista veckorna av dess omloppstid inträder det frigjorda kapitalet om 300 £. Därmed börjar den tredje arbetsperioden för ett kapital om 900 £ i den andra omslagsperiodens 7:e vecka eller den 19:e årsveckan.
Tredje omslagsperioden. Vid slutet av den andra omslagsperiodens 9:e vecka återvänder ytterligare 900 £. Men den tredje arbetsperioden började redan under den förra omslagsperiodens 7:e vecka, och 6 veckor är redan avverkade. Den har alltså endast tre veckor kvar. Av de återkomna 900 £ ingår alltså endast 300 £ i produktionsprocessen. Den fjärde arbetsperioden fyller ut de återstående 9 veckorna i denna omslagsperiod, och alltså börjar under årets 37:e vecka samtidigt både den fjärde omslagsperioden och den femte arbetsperioden.
För att förenkla beräkningarna antar vi följande: Arbetsperiod 5 veckor, omloppstid 5 veckor, omslagsperiod alltså 10 veckor; året beräknas omfatta 50 veckor, kapitalutlägg pr vecka 100 £. Arbetsperioden kräver alltså ett rörligt kapital om 500 £ och omloppstiden ett tillskottskapital om ytterligare 500 £. Arbetsperioder och omslagstider kommer då att se ut på följande sätt:
| Återvänder | Veckor | £ i varor | Arbetsperiod | ||
|---|---|---|---|---|---|
| 1. | 1:a | - | 5:e | 500 | slutet av 10:e veckan |
| 2. | 6:e | - | 10:e | 500 | slutet av 15:e veckan |
| 3. | 11:e | - | 15:e | 500 | slutet av 20:e veckan |
| 4. | 16:e | - | 20:e | 500 | slutet av 25:e veckan |
| 5. | 21:e | - | 25:e | 500 | slutet av 30:e veckan |
Ifall omloppstiden är = 0 och omslagsperioden alltså är likamed arbetsperioden, så blir antalet omslag likamed antalet arbetsperioder under året. Vid 5-veckors arbetsperioder alltså 50/5 veckor = 10, och värdet av det omslagna kapitalet skulle då bli = 500 × 10 = 5.000. I tabellen, där vi antar en omloppstid av 5 veckor, produceras likaså årligen varor till ett värde av 5.000 £, varav emellertid 1/10 eller 500 £ alltid existerar i form av varukapital och återvänder först efter 5 veckor. Vid årets slut har den 10:e arbetsperiodens produkt (46:e-50:e arbetsveckan) fullbordat endast hälften av sin omslagstid, eftersom dess omloppstid infaller under de första 5 veckorna påföljande år.
Vi tar ytterligare ett tredje exempel: Arbetsperiod 6 veckor, omloppstid 3 veckor, veckoinsats i arbetsprocessen 100 £.
1:a arbetsperioden: 1:a-6:e veckan. Vid 6:e veckans slut ett varukapital om 600 £, återvänder vid slutet av 9:e veckan.
2:a arbetsperioden: 7:e-12 veckan. Under 7:e-9:e veckan investeras 300 £ i tillskottskapital. Vid 9:e veckans slut återvänder 600 £. Därav under 10:e-12:e veckan ett kapitaltillskott om 300 £. Vid slutet av 12:e veckan alltså 300 £ rörligt kapital, i varukapital bundet 600 £, retur vid 15:e veckans slut.
3:e arbetsperioden: 13:e-18:e veckan. 13:e-15:e veckan tillskott om 300 £, sedan återvänder 600 £, varav 300 £ utgjorde tillskottet för 16:e-18:e veckan. Vid 18:e veckans slut 300 £ rörligt kapital i penningform; 600 £ i varukapital, som återvänder vid slutet av 21:a veckan. (Se den mera detaljerade framställningen av detta exempel under II härnedan.)
Under 9 arbetsperioder (= 54 veckor) produceras alltså 9 × 600 = 5.400 £ varor. Vid den 9:e arbetsperiodens slut har kapitalisten 300 £ i pengar och 600 £ i varor, som ännu inte fullbordat sin omloppstid.
Om vi jämför dessa tre exempel, finner vi för det första, att det endast är i andra exemplet som en successiv inlösen sker av både kapital I (500 £) och kapital II (likaså 500 £), varför dessa bägge kapitaldelar fungerar oberoende av varandra, och att detta kan ske, emedan vi här undantagsvis utgår från förutsättningen, att arbetsperiod och omloppstid bildar var sin hälft av omslagsperioden. I alla andra fall skär de båda kapitalens rörelser varann - oavsett eventuella olikheter mellan omslagstidens bägge perioder - vilket i exempel I och III sker redan fr.o.m. den andra omslagsperioden. Därvid bildar tillskottskapital II tillsammans med en del av kapital I det kapital, som fungerar under andra omslagsperioden, medan återstoden av kapital I frigöres för kapital II:s ursprungliga funktion. Det kapital, som är verksamt under varukapitalets omloppstid, är här inte identiskt med det för detta ändamål ursprungligen satsade kapital II, men det har samma värde och utgör lika stor bråkdel av det investerade totalkapitalet.
För det andra så ligger det kapital, som fungerat under arbetsperioden, outnyttjat under omloppstiden. I det andra exemplet fungerar kapitalet under 5 veckor av arbetsperioden och ligger outnyttjat under 5 veckors omloppstid. Alltså ligger kapital I outnyttjat under hälften av året. Men det tillskottskapital, som är nödvändigt för att säkra produktionens kontinuitet under omloppstiden, bestämmes inte av totalomfånget och inte heller av antalet omloppstider under året, utan endast av omloppstidens förhållande till omslagsperioden. (Här förutsätter vi givetvis, att alla omslag sker under samma betingelser.) I exempel II erfordras därför 500 £ i tillskottskapital, inte 2.500 £. Detta beror helt enkelt därpå, att tillsatskapitalet inträder i omslaget likaväl som det ursprungligen satsade kapitalet och alltså på samma sätt som detta ersätter sin massa genom antalet omslag.
För det tredje: Om produktionstiden är längre än arbetstiden, ändrar ingenting i de här undersökta förhållandena. Därigenom förlänges visserligen de totala omslagsperioderna, men detta förlängda omslag medför inte något behov av tillskottskapital för arbetsprocessen. Tillskottskapitalets ändamål är endast att utfylla de under omloppstiden uppkomma luckorna i arbetsprocessen, och det skall alltså endast skydda produktionen från störningar, som har sin upprinnelse i omloppstiden. Störningar, som beror på produktionens egna betingelser, får utjämnas på annat sätt, en sak som vi här inte skall gå in på. Däremot finns det företag, där man endast arbetar periodvis, på beställning, och där avbrott alltså kan inträffa mellan arbetsperioderna. I sådana företag bortfaller behovet av så och så mycket tillskottskapital. Å andra sidan har säsongarbetet i de flesta fall en viss gräns för kapitalets återflöde. Samma arbete kan inte åter påbörjas nästa år med samma kapital, om inte detta kapitals cirkulationstid har utlöpt under tiden. Däremot kan omloppstiden vara kortare än avståndet från den ena produktionsperioden till den andra. I detta fall ligger kapitalet outnyttjat, om det inte under mellantiden användes på annat håll.
För det fjärde: Det kapital, som satsats för en arbetsperiod, t.ex. de 600 £ i exempel III, placeras dels i råvaror och hjälpämnen, produktivt förråd för arbetsperioden, i konstant, rörligt kapital, dels också i variabelt, rörligt kapital, i betalning av själva arbetet. Den del, som placerats i konstant, rörligt kapital, fungerar eventuellt inte under samma tidslängd såsom produktivt förråd: råvaran t.ex. behöver kanske inte ligga lagrad för hela arbetsperioden, och kolen kan anskaffas för två veckor i taget. Då vi här ännu inte räknar med kredit, måste emellertid denna del av kapitalet, om den inte är disponibel i form av produktivt förråd, vara disponibel i penningform för att i mån av behov förvandlas till produktivt förråd. Detta påverkar inte storleken av det för 6 veckor satsade konstanta, rörliga kapitalvärdet. Däremot - bortsett från penningförrådet för oförutsedda utgifter, alltså den egentliga reservfonden för utjämning av störningar - utbetalas arbetslönen med kortare intervaller, vanligen pr vecka. Om kapitalisten alltså inte tvingar arbetaren att lämna längre förskott i form av arbetskraft, måste det kapital, som behövs för arbetslöner, finnas till hands i penningform. Vid kapitalets återvändande måste alltså en del behållas kvar i penningform för betalning av arbetskraften, medan återstoden kan förvandlas till produktivt förråd.
Tillskottskapitalet indelas på samma sätt som det ursprungligen investerade. Det som emellertid skiljer det från kapital I är, att det för att vara disponibelt för sin egen arbetsperiod måste (vi bortser alltjämt från kreditväsendet) vara satsat redan under kapital I:s hela första arbetsperiod, vari det inte ingår. Redan under denna tid kan det åtminstone delvis förvandlas till konstant, rörligt kapital, som är investerat för hela omslagsperioden. I vilken utsträckning det antar denna form, eller hur länge det behåller formen av tillskottspenningkapital, till den tidpunkt då denna förvandling blir nödvändig, det kommer att bero dels av branschens speciella produktionsbetingelser, dels av lokala omständigheter, dels av råvarornas prisvariationer etc. Om vi undersöker det samhälleliga totalkapitalet, finner vi, att alltid en större eller mindre del av detta tillskottskapital för längre eller kortare tid kommer att existera i form av penningkapital. Vad däremot beträffar den del av kapital II, som placeras i arbetslöner, så förvandlas den alltid först småningom till arbetskraft, vartefter kortare arbetsperioder fullbordas och betalas. Denna del av kapital II föreligger alltså i form av penningkapital under arbetsperiodens hela förlopp, tills den i och med sin förvandling till arbetskraft ingår i det produktiva kapitalets funktion.
Att detta tillskottskapital, som är nödvändigt för omloppstidens förvandling för kapital I till produktionstid, nu gör sitt inträde, ökar alltså inte endast det satsade kapitalets storlek och den tidslängd, under vilken totalkapitalet nödvändigt måste vara satsat, utan det ökar också i synnerhet den del av det investerade kapitalet, som existerar i form av penningförråd, alltså befinner sig i penningkapitalets tillstånd och har formen av potentiellt penningkapital.
Detta förekommer likaså - vad beträffar investeringen både i form av produktivt förråd och i form av penningförråd - om den genom omloppstiden framtvingade klyvningen av kapitalet i två delar - kapital för den första arbetsperioden och ersättningskapital för omloppstiden - inte frambringas genom ökning av det utlagda kapitalet utan genom minskning av produktionsskalan. I förhållande till produktionens skala ökar här snarare tillväxten av det i penningform bundna kapitalet.
Vad som överhuvud uppnås genom denna fördelning av kapitalet i ursprungligt produktivt kapital och tillskottskapital, är den oavbrutna serien av arbetsperioder, den ständiga funktionen av en lika stor del tillskjutet som produktivt kapital. Vi kan se på exempel II. Det kapital, som ständigt befinner sig i produktionen, är här 500 £. Då arbetsperioden är = 5 veckor, arbetar det under 50 veckor (som vi här räknat som ett år) 10 gånger. Produkten uppgår därför också, bortsett från mervärdet, till 10 × 500 = 5.000 £. Om saken betraktas från synpunkten av det omedelbart och oavbrutet i produktionsprocessen verksamma kapitalet - ett kapitalvärde av 500 £ - verkar alltså omloppstiden alldeles utsuddad. Omslagsperioden sammanfaller med arbetsperioden; omloppstiden blir = 0.
Om kapitalet på 500 £ däremot vore regelbundet hämmat i sin produktiva verksamhet genom omloppstiden 5 veckor, så att det inte vore produktionsdugligt förrän efter 10 veckors omslagsperiod, så bleve det på de 50 årsveckorna 5 omslag å 10 veckor och däri 5 produktionsperioder å 5 veckor, alltså sammanlagt 25 produktionsveckor med en totalprodukt av 5 × 500 = 2.500 £; 5 omloppstider å 5 veckor, alltså total omloppstid likaså 25 veckor. Om vi här säger, att detta kapital om 500 £ har slagit om 5 gånger under året, så är det tydligt och klart, att det under hälften av varje omslagsperiod inte alls har fungerat som produktivt kapital, och summan av det hela blir alltså, att kapitalet ifråga endast har fungerat under den ena hälften av året men inte alls under den andra.
I vårt exempel tillkommer för dessa 5 omloppstiders bestånd ett ersättningskapital om 500 £, och därigenom höjes omslaget från 2.500 till 5.000 £. Men det investerade kapitalet är nu 1.000 £ i stället för 500 £. 5.000 : 1.000 = 5. Det blir alltså 5 omslag i stället för 10. Så räknar man också i praktiken. Men då det sedan heter, att kapitalet om 1.000 £ har slagit om 5 gånger under året, så glömmer de korttänkta kapitalisterna bort omloppstiden, och i deras tomma skallar bildas en virrig föreställning, att detta kapital under de successiva 5 omslagen oavbrutet fungerat i produktionsprocessen. Men när vi säger, att detta kapital om 1.000 £ har slagit om 5 gånger, så har vi räknat in både omloppstid och produktionstid. I själva verket är det så, att om 1.000 £ verkligen vore permanent verksamma i produktionsprocessen, så måste produkten under våra förutsättningar bli 10.000 £ i stället för 5.000. Men om man skall ha 1.000 £ permanent placerade i produktionsprocessen, måste man överhuvud ha satsat 2.000 £. Ekonomerna, som överhuvud inte har något klart begrepp om omslagets mekanism, förbiser oupphörligt detta huvudmoment, att alltid endast en del av industrikapitalet kan vara faktiskt engagerad i produktionsprocessen, om produktionen skall fortgå utan avbrott. Medan den ena delen befinner sig i produktionsperioden, måste samtidigt en annan del fungera i cirkulationsperioden. Eller med andra ord: den ena delen kan fungera som produktivt kapital endast under den förutsättningen, att en annan del i form av varu- eller penningkapital befinner sig utanför den egentliga produktionen. Om man förbiser detta, förbiser man överhuvud penningkapitalets betydelse och roll.
Vi skall nu undersöka, vilken olikhet i omslaget som uppkommer, i den mån omslagsperiodens bägge avsnitt - arbetsperioden och cirkulationsperioden - är lika eller arbetsperioden är längre, resp. kortare än cirkulationsperioden, och vidare hur detta inverkar på kapitalets bindande i form av penningkapital.
Vi antar, att det kapital, som i varje fall skall satsas, är 100 £ pr vecka och att omslagsperioden är 9 veckor. Alltså är det kapital, som skall satsas under varje omslagsperiod, = 900 £.
Detta fall måste, trots att det i verkligheten endast förekommer undantagsvis, tjäna som utgångspunkt för undersökningen, emedan förhållandena här ter sig enklast och mest påtagliga.
De två kapitalen (kapital I, som har satsats för första arbetsperioden, och tillsatskapital II, som fungerar under kapital I:s cirkulationsperiod) avlöser varandra i sina rörelser utan att skära varandras banor. Med undantag för den första perioden är därför också vart och ett av de bägge kapitalen satsade endast för sin egen omslagsperiod. Denna kan, som i de följande exemplen, vara 9 veckor, arbetsperiod och omloppsperiod alltså vardera 4½ vecka. Vi får då följande årsschema:
| Tabell I. | |||||||||||||||||||||||
| Kapital I. | |||||||||||||||||||||||
| Omslagsperioder | Arbetsperioder | Förskott | Cirkulationsperioder | ||||||||||||||||||||
|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|
| I. | 1 | - | 9 | veckan | 1 | - | 4 | ½ | veckan | 450 | £ | 4 | ½ | - | 9 | veckan | |||||||
| II. | 10 | - | 18 | veckan | 10 | - | 13 | ½ | veckan | 450 | £ | 13 | ½ | - | 18 | veckan | |||||||
| III. | 19 | - | 27 | veckan | 19 | - | 22 | ½ | veckan | 450 | £ | 22 | ½ | - | 27 | veckan | |||||||
| IV. | 28 | - | 36 | veckan | 28 | - | 31 | ½ | veckan | 450 | £ | 31 | ½ | - | 36 | veckan | |||||||
| V. | 37 | - | 45 | veckan | 37 | - | 40 | ½ | veckan | 450 | £ | 40 | ½ | - | 45 | veckan | |||||||
| VI. | 40 | - | (54 | ) | veckan | 46 | - | 49 | ½ | veckan | 450 | £ | 49 | ½ | - | (54 | ) | veckan | [34*] | ||||
| Kapital II. | |||||||||||||||||||||||
| Omslagsperioder | Arbetsperioder | Förskott | Cirkulationsperioder | ||||||||||||||||||||
| I. | 4 | ½ | - | 13 | ½ | veckan | 4 | ½ | - | 9 | veckan | 450 | £ | 10 | - | 13 | ½ | veckan | |||||
| II. | 13 | ½ | - | 22 | ½ | veckan | 13 | ½ | - | 18 | veckan | 450 | £ | 19 | - | 22 | ½ | veckan | |||||
| III. | 22 | ½ | - | 31 | ½ | veckan | 22 | ½ | - | 27 | veckan | 450 | £ | 28 | - | 31 | ½ | veckan | |||||
| IV. | 31 | ½ | - | 40 | ½ | veckan | 31 | ½ | - | 36 | veckan | 450 | £ | 37 | - | 40 | ½ | veckan | |||||
| V. | 40 | ½ | - | 49 | ½ | veckan | 40 | ½ | - | 45 | veckan | 450 | £ | 46 | - | 49 | ½ | veckan | |||||
| VI. | 49 | ½ | - | (58 | ½) | veckan | 49 | ½ | - | (54) | veckan | 450 | £ | (55 | - | 58 | ½) | veckan | |||||
Under loppet av de 51 veckor, som vi här har antagit som ett år, har kapital I fullbordat 6 hela arbetsperioder, alltså 6 × 450 = 2.700 £, och kapital II under 5 hela arbetsperioder producerat varor för 5 × 450 = 2.250 £. Dessutom har kapital II under de sista 1½ veckorna av året (från mitten av den 50:e till slutet av den 51:a veckan) producerat för ytterligare 150 £ - 51 veckors totalprodukt alltså 5.100 £. Beträffande den omedelbara produktionen av mervärde, som nu produceras under arbetsperioden, skulle totalkapitalet om 900 £ alltså ha slagit om 52/3 gånger (52/3 × 900 = 5.100 £). Men om vi undersöker det verkliga omslaget, så finner vi, att kapital I har slagit om 52/3 gånger, då det vid slutet av den 51:a veckan ännu har 3 veckor kvar av sin 6:e omslagsperiod; 52/3 × 450 = 2.555 £; och kapital II 51/6 gånger, då det först genomfört 1½ vecka av sin 6:e omslagsperiod, och alltså ytterligare 7½ veckor därav kommer på nästa år. 51/6 × 450 = 2.325 £; det verkliga totalomslaget är alltså = 4.875 £.
Vi kan betrakta kapital I och kapital II som två i förhållande till varandra helt självständiga kapital. I sina rörelser är de helt och hållet självständiga, och dessa rörelser kompletterar varandra, endast emedan deras arbets- och cirkulationsperioder direkt avlöser varandra. De kan betraktas som två helt oavhängiga kapital, som tillhör olika kapitalister.
Kapital I har fullbordat 5 fullständiga omslagsperioder och 2/3 av den 6:e. Vid årets slut befinner det sig i varukapitalform, och ytterligare 3 veckor behövs för dess normala realiserande. Under denna tid kan det inte ingå i produktionsprocessen. Det fungerar som varukapital - det cirkulerar. Av sin senaste omslagsperiod har det endast genomfört 2/3. Detta uttrycker vi sålunda: det har slagit om endast 2/3 gånger, endast 2/3 av dess totalvärde har fullbordat ett fullständigt omslag. Vi säger: 450 £ genomför sitt omslag på 9 veckor, alltså 300 £ på 6 veckor. Detta uttryckssätt tar inte hänsyn till de organiska förhållandena mellan omslagstidens bägge specifikt olika beståndsdelar. Den exakta meningen i påståendet, att det satsade kapitalet om 450 £ har gjort 52/3 omslag, är endast att det har fullbordat 5 hela omslag och endast 2/3 av det 6:e. Om vi däremot säger, att det omslagna kapitalet är 52/3 gånger det satsade kapitalet, alltså i exemplet härovan = 52/3 × 450 £ = 2.550 £, så är påståendet såtillvida korrekt, att om detta kapital om 450 £ inte vore kompletterat med ett annat kapital om 450 £, så måste i själva verket en del därav befinna sig i produktionsprocessen, en annan del i cirkulationsprocessen. Om omslagstiden skall uttryckas i mängden av det omslagna kapitalet, så kan den aldrig uttryckas annat än i en viss mängd befintligt värde (i verkligheten av färdig produkt). Det faktum, att det satsade kapitalet inte befinner sig i ett tillstånd, vari det på nytt kan öppna produktionsprocessen, får sitt uttryck däri, att endast en del därav befinner sig i produktionsdugligt tillstånd. Eller, annorlunda uttryckt: att kapitalet för att befinna sig i ett tillstånd av kontinuerlig produktion skulle delas i en del, som ständigt befunne sig i produktionsperioden, och en annan del, som ständigt befunne sig i cirkulationsperioden, alltefter dessa perioders inbördes proportioner. Det är samma lag, som bestämmer mängden av ständigt fungerande produktivt kapital genom omloppstidens förhållande till omslagstiden.
Av kapital II är vid slutet av den 51:a årsveckan, som vi här räknar som årets sista, 150 £ satsade i produktionen av en ännu inte färdig produkt. En annan del befinner sig i form av rörligt konstant kapital - råvaror etc. - d.v.s. i en form, i vilken det kan fungera som produktivt kapital i produktionsprocessen. Men en tredje del befinner sig i penningform, nämligen åtminstone det belopp, som beräknas åtgå till arbetslöner för återstoden av arbetsperioden (tre veckor). Dessa pengar utbetalas emellertid först vid slutet av varje vecka. Trots att nu denna del av kapitalet vid det nya årets början, alltså vid början av en ny omslagscykel, inte befinner sig i formen av produktivt kapital utan i penningkapitalets gestalt, i vilken den inte kan ingå i produktionsprocessen, så är ändå, när det nya omslaget öppnas, rörligt variabelt kapital, d.v.s. levande arbetskraft, verksamt i produktionsprocessen. Detta fenomen beror därpå, att arbetskraften visserligen vid arbetsperiodens början - vi kan säga pr vecka - köpes och förbrukas men inte betalas förrän vid veckans slut. Penningen fungerar här som betalningsmedel. Å ena sidan befinner den sig därför ännu som pengar i kapitalistens hand, medan å andra sidan arbetskraften - varan, i vilken den omsättes - redan är i verksamhet i produktionsprocessen, varför samma kapitalvärde här alltså framträder dubbelt.
Om vi endast studerar arbetsperioderna, så ser vi, att
| Kapital | I har producerat | 6 | X | 450 | = | 2.700 | £ |
| Kapital | II har producerat | 51/3 | X | 450 | = | 2.400 | £ |
| alltså tillsammans | 52/3 | X | 900 | = | 5.100 | £ | |
Det investerade totalkapitalet om 900 £ har alltså fungerat som produktivt kapital 52/3 gånger under året. Huruvida omväxlande 450 £ fungerar i produktionsprocessen och 450 £ i cirkulationsprocessen, eller om 900 £ under 4½ veckor fungerar i produktionsprocessen och 4½ veckor i cirkulationsprocessen, har ingen betydelse för mervärdeproduktionen.
Om vi däremot betraktar omslagsperioderna, så ser vi följande omslag:
| Kapital | I | 52/3 | X | 450 | = | 2.550 | £ | |
| Kapital | II | 51/6 | X | 450 | = | 2.325 | £ | |
| alltså total- kapitalet |
55/12 | X | 900 | = | 4.875 | £ | ||
Ty totalkapitalets omslag är likamed summan av de genom I och II omslagna beloppen, dividerad med summan av I och II.
Det bör observeras, att kapital I och II, även om de vore självständiga i förhållande till varandra, dock endast skulle bilda olika, självständiga delar av det samhälleliga kapital, som investerats i samma produktionsområde. Om alltså det samhälleliga kapitalet inom detta produktionsområde endast bestode av I och II, så skulle samma beräkning gälla för det samhälleliga kapitalets omslag i detta produktionsområde, som här gäller för de båda beståndsdelarna I och II av samma privatkapital. I utvidgad skala kan varje del av det totala samhällskapital, som investerats i ett speciellt produktionsområde, beräknas på samma sätt. Slutligen är emellertid omslagstalet för det totala samhälleliga kapitalet likamed summan av det i de olika produktionsområdena omslagna kapitalet, dividerad med summan av det kapital, som investerats i dessa produktionsområden.
Vidare bör observeras, att, liksom här i ett och samma privatföretag kapitalen I och II strängt taget har olika omslagsår (genom att omslagsperioden för kapital II börjar 4½ veckor senare än perioden för kapital I och året för I därför utlöper 4½ veckor tidigare än för II), så börjar också de olika privatkapitalen inom samma produktionsområde sina affärer vid helt olika tidpunkter och fullbordar därför också sina årsomslag på olika tider under året. Samma genomsnittsräkning, som vi här ovan använde för I och II, är också här tillräcklig för att reducera omslagsåren för det samhälleliga kapitalets olika, självständiga delar till ett enhetligt omslagsår.
Arbets- och omslagsperioderna för kapitalen I och II genomkorsar varandra i stället för att alternera. Samtidigt sker här ett frigörande av kapital, vilket inte förekom i det förut undersökta fallet.
Detta ändrar emellertid ingenting i följande förhållanden: 1) liksom förut är antalet arbetsperioder för det satsade totalkapitalet likamed värdesumman av de bägge satsade kapitaldelarnas årsprodukt, dividerad med det investerade totalkapitalet; 2) totalkapitalets omslagstal är likamed summan av de bägge omslagna beloppen, dividerad med summan av de både satsade kapitalen. Vi måste även här betrakta de bägge kapitaldelarna, som om de genomförde av varandra fullständigt oberoende omslagsrörelser.
*
Vi antar alltså återigen, att man satsar 100 £ pr vecka i arbetsprocessen. Vi tänker oss, att arbetsperioden varar 6 veckor, och den kräver alltså varje gång 600 £ i satsat kapital (kapital I). Cirkulationsperiod 3 veckor, alltså liksom förut 9 veckors omslagsperiod. Vi förutsätter, att ett kapital II om 300 £ inträder under kapital I:s tre veckor långa cirkulationsperiod. Om vi betraktar de bägge kapitalen som oberoende av varandra, får vi följande schema för årsomslaget:
| Tabell II. | |||||||||||||||||||
| Kapital I. 600 £ | |||||||||||||||||||
| Omslagsperioder | Arbetsperioder | Förskott | Cirkulations- perioder |
||||||||||||||||
|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|
| I. | 1 | - | 9 | veckan | 1 | - | 6 | veckan | 600 | £ | 7 | - | 9 | veckan | |||||
| II. | 10 | - | 18 | veckan | 10 | - | 15 | veckan | 600 | £ | 16 | - | 18 | veckan | |||||
| III. | 19 | - | 27 | veckan | 19 | - | 24 | veckan | 600 | £ | 25 | - | 27 | veckan | |||||
| IV. | 28 | - | 36 | veckan | 28 | - | 33 | veckan | 600 | £ | 34 | - | 36 | veckan | |||||
| V. | 37 | - | 45 | veckan | 37 | - | 42 | veckan | 600 | £ | 43 | - | 45 | veckan | |||||
| VI. | 46 | - | (54 | ) | veckan | 46 | - | 51 | veckan | 600 | £ | (52 | - | 54 | ) | veckan | |||
| Tillskottskapital II, 300 £ | |||||||||||||||||||
| Omslagsperioder | Arbetsperioder | Förskott | Cirkulations- perioder |
||||||||||||||||
| I. | 7 | - | 15 | veckan | 7 | - | 9 | veckan | 300 | £ | 10 | - | 15 | veckan | |||||
| II. | 16 | - | 24 | veckan | 16 | - | 18 | veckan | 300 | £ | 19 | - | 24 | veckan | |||||
| III. | 25 | - | 33 | veckan | 25 | - | 27 | veckan | 300 | £ | 28 | - | 33 | veckan | |||||
| IV. | 34 | - | 42 | veckan | 34 | - | 36 | veckan | 300 | £ | 37 | - | 42 | veckan | |||||
| V. | 43 | - | 51 | veckan | 43 | - | 45 | veckan | 300 | £ | 46 | - | 51 | veckan | |||||
Produktionsprocessen pågår oavbrutet i samma skala hela året om. De bägge kapitalen I och II förblir fullständigt åtskilda. Men för att framställa dem åtskilda måste vi upplösa deras verkliga korsningar och sammanflätningar och därvid också ändra omslagstalet. Enligt tabellen härovan skedde nämligen omslaget för.
| Kapital | I | 52/3 | X | 600 | = | 3.400 | £ och för | |
| Kapital | II | 5 | X | 300 | = | 1.500 | £ | |
| alltså total- kapitalet |
54/9 | X | 900 | = | 4.900 | £ | ||
Men detta stämmer inte, emedan, som vi skall få se, de verkliga produktions- och cirkulationsperioderna inte absolut sammanfaller med perioderna i ovanstående schema, där det huvudsakligen gällde att låta de bägge kapitalen I och II framstå som oavhängiga av varandra.
I verkligheten har nämligen kapital II ingen särskild arbets- och cirkulationsperiod, skild från kapital I. Arbetsperioden är 6 veckor, cirkulationsperioden 3 veckor. Då kapital II endast är = 300 £, kan det endast utfylla en del av en arbetsperiod. Förhållandet är detta. Vid slutet av 6:e veckan träder ett produktvärde om 600 £ i cirkulation och återvänder i penningform vid slutet av den 9:e veckan. I början av den 7:e veckan träder kapital II i verksamhet och täcker behoven för den närmaste arbetsperioden, 7:e-9:e veckan. Men enligt vårt antagande är vid 9:e veckans slut endast halva arbetsperioden avverkad. Det nyss återvända kapitalet om 600 £ träder alltså vid den 10:e veckans början åter i verksamhet och utfyller med 300 £ de förskott, som erfordras for 10:e-12:e veckorna. Därmed är den andra arbetsperioden fullbordad. Ett produktvärde på 600 £ befinner sig i cirkulation och kommer att återvända vid den 15:e veckans slut. Samtidigt har 300 £, det ursprungliga kapital II:s belopp, frigjorts och kan fungera under första hälften av den nya arbetsperioden, alltså under 13:e-15:e veckorna. Sedan återvänder de 600 £, varav 300 £ räcker till arbetsperiodens slut och 300 £ frigöres för nästa.
Förloppet ser alltså ut så här:
| I:a omslagsperioden: 1:a-9:e veckan. | |||
| 1:a arbetsperioden: 1:a-6:e veckan. Kapital I, 600 £, fungerar. | |||
| 1:a cirkulationsperioden: 7:e-9:e veckan. Vid den 9:e veckans slut återvänder 600 £. | |||
| II:a omslagsperioden: 7:e-15:e veckan. | |||
| 2:a arbetsperioden: 7:e-12:e veckan. | |||
| första hälften: 7:e-9:e veckan. Kapital II, 300 £, fungerar. Vid 9:e veckans slut återvänder 600 £ i pengar (kapital I). | |||
| andra hälften: 10:e-12:e veckan. 300 £ av kapital I fungerar. De övriga 300 £ av kapital I frigöres. | |||
| 2:a cirkulationsperioden: 13:e-15:e veckan. | |||
| Vid den 15:e veckans slut återvänder 600 £ i pengar (hälften från kapital I, hälften från kapital II). | |||
| III:e omslagsperioden: 13:e-21:a veckan. | |||
| 3:e arbetsperioden: 13:e-18:e veckan. | |||
| första hälften: 13:e-15:e veckan. De frigjorda 300 £ träder i funktion. Vid 15:e veckans slut återvänder 600 £ i pengar. | |||
| andra hälften: 16:e-18:e veckan. Av de återkomna 600 £ fungerar 300 £, de övriga 300 £ frigöres på nytt. | |||
| 3:e cirkulationsperioden: 19:e-21:a veckan, vid vars slut åter 600 £ återvänder i pengar. I dessa 600 £ har nu kapital I och kapital II oskiljaktigt smält samman. | |||
På detta sätt resulterar ett kapital om 600 £ i åtta hela omslagsperioder (I: 1:a-9:e veckan, II: 7:e-15:e; III: 13:e-21:a; IV: 19:e-27:e; V: 25:e-33:e; VI: 31:a-39:e; VII: 37:e-45:e; VIII: 43:e-51:a veckan) fram till slutet av den 51:a veckan. Men eftersom 49:e-51:a veckorna kommer på den åttonde cirkulationsperioden, måste här de 300 £ frigjort kapital rycka in och hålla produktionen i gång. Därmed får omslaget vid årets slut följande utseende: 600 £ har genomfört sitt kretslopp åtta gånger, vilket gör 4.800 £. Därtill kommer produkten av de sista tre veckorna (49:e-51:a), som emellertid inte avverkat mer än en tredjedel av sitt kretslopp om 9 veckor och alltså ingår i omslagssumman med endast 1/3 av sitt belopp, alltså med 100 £. Om alltså årsprodukten av 51 veckor är 5.100 £, så är det omslagna kapitalet endast 4.800 + 100 = 4.900 £. Det investerade totalkapitalet om 900 £ har slagit om 54/9 gånger, alltså obetydligt mera än i exempel I.
I det föreliggande exemplet förutsattes ett fall, där arbetstiden = 2/3 och omloppstiden = 1/3 av omslagsperioden, och arbetstiden alltså är en enkel multipel av omloppstiden. Frågan är nu, om det förut nämnda frigörandet av kapital förekommer, även om de nyssnämnda förutsättningarna inte föreligger.
Vi antar, att arbetsperioden är 5 veckor, omloppstiden 4 veckor, kapitalinsats pr vecka 100 £.
| I:a omslagsperioden: 1:a-9:e veckan. | ||
| 1:a arbetsperioden: 1:a-5:e veckan. Kapital I = 500 £ fungerar. | ||
| 1:a cirkulationsperioden: 6:e-9:e veckan. Vid 9:e veckans slut återvänder 500 £ i pengar. | ||
| II:a omslagsperioden: 6:e-14:e veckan. | ||
| 2:a arbetsperioden: 6:e-10:e veckan. | ||
| första delen: 6:e-9:e veckan. Kapital II = 400 £ fungerar. Vid 9:e veckans slut återvänder kapital I = 500 £ i pengar. | ||
| andra delen: 10:e veckan. Av de återkomna 500 £ fungerar 100 £. De övriga 400 £ är frigjorda, redo att fungera under nästa arbetsperiod. | ||
| 2:a cirkulationsperioden: 11:e-14:e veckan. Vid 14:e veckans slut återvänder 500 £ i pengar. | ||
Ända till den 14:e veckans slut (11:e-14:e) fungerar de förut frigjorda 400 £; 100 £ av de dessförinnan återkomna 500 £ kompletterar behovet för den tredje arbetsperioden (11:e-15:e veckan), så att på nytt 400 £ frigöres för den 4:e arbetsperioden. Samma fenomen upprepas för varje arbetsperiod; vid dess början är 400 £ tillgängliga, som räcker för de första 4 veckorna. Vid den 4:e veckans slut återvänder 500 £ i pengar, varav endast 100 £ erfordras för den sista veckan, medan de övriga 400 £ frigöres för nästa arbetsperiod.
Vi antar vidare en arbetsperiod på 7 veckor med kapital 1 om 700 £ samt en omloppstid på 2 veckor med kapital II om 200 £.
Här omfattar den första omslagsperioden 1:a-9:e veckan, varav en första arbetsperiod 1:a-7:e veckan, med en insats om 700 £, och första cirkulationsperioden 8:e-9:e veckan. Vid 9:e veckans slut återvänder de 700 £ i pengar.
Den andra omslagsperioden, 8:e-16:e veckan, omsluter den andra arbetsperioden, 8:e-14:e veckan. För 8:e och 9:e veckan är behovet täckt genom kapital II. Vid 9:e veckans slut återvänder ovannämnda 700 £, och därav förbrukas till arbetsperiodens slut (10:e-14:e veckan) 500 £. Då återstår 200 £ frigjorda att fungera under nästa arbetsperiod. Den andra omloppsperioden varar 15:e-16:e veckan, och vid 16:e veckans slut återvänder 700 £. Från och med nu upprepas i varje arbetsperiod samma fenomen. Kapitalbehovet för de bägge första veckorna är täckt genom de 200 £, som frigjorts vid slutet av den förra arbetsperioden; vid andra veckans slut återvänder 700 £; men av arbetsperioden återstår nu endast 5 veckor, varför den endast kan förbruka 500 £. 200 £ frigöres alltså ständigt för nästa arbetsperiod.
Härav framgår alltså, att i vårt exempel, där arbetsperioden antogs vara längre än omloppsperioden, under alla omständigheter vid slutet av varje arbetsperiod ett penningkapital har frigjorts, som är av samma storlek som det i cirkulationsperioden satsade kapital II. I våra tre exempel var kapital II i det första = 300 £, i det andra = 400 £ och i det tredje = 200 £. De vid slutet av varje arbetsperiod frigjorda kapitalen var resp. 300, 400 och 200 £.
Vi börjar återigen med en omslagsperiod om 9 veckor, varav en arbetsperiod om 3 veckor, för vilken vi disponerar kapital I = 300 £. Omloppstiden antar vi till 6 veckor. För dessa 6 veckor erfordras ett tillskottskapital om 600 £. Detta belopp kan vi emellertid indela i två kapital å 300 £, vilka utfyller var sin arbetsperiod. Vi får då tre kapital om vartdera 300 £, varav alltid ett, alltså 300 £, är engagerat i produktionen, medan de båda andra, alltså 600 £, är i omlopp.
| Tabell III. | ||||||||||||||||||
| Kapital I. | ||||||||||||||||||
| Omslagsperioder | Arbetsperioder | Omlopps- perioder |
||||||||||||||||
|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|
| I. | 1 | - | 9 | veckan | 1 | - | 3 | veckan | 4 | - | 9 | veckan | ||||||
| II. | 10 | - | 18 | veckan | 10 | - | 12 | veckan | 13 | - | 18 | veckan | ||||||
| III. | 19 | - | 27 | veckan | 19 | - | 21 | veckan | 22 | - | 27 | veckan | ||||||
| IV. | 28 | - | 36 | veckan | 28 | - | 30 | veckan | 31 | - | 36 | veckan | ||||||
| V. | 37 | - | 45 | veckan | 37 | - | 39 | veckan | 40 | - | 45 | veckan | ||||||
| VI. | 40 | - | (54 | ) | veckan | 46 | - | 48 | veckan | 49 | - | (54 | ) | veckan | ||||
| Kapital II. | ||||||||||||||||||
| Omslagsperioder | Arbetsperioder | Omlopps- perioder |
||||||||||||||||
| I. | 4 | - | 12 | veckan | 4 | - | 6 | veckan | 7 | - | 12 | veckan | ||||||
| II. | 13 | - | 21 | veckan | 13 | - | 15 | veckan | 16 | - | 21 | veckan | ||||||
| III. | 22 | - | 30 | veckan | 22 | - | 24 | veckan | 25 | - | 30 | veckan | ||||||
| IV. | 31 | - | 39 | veckan | 31 | - | 33 | veckan | 34 | - | 39 | veckan | ||||||
| V. | 40 | - | 48 | veckan | 40 | - | 42 | veckan | 43 | - | 48 | veckan | ||||||
| VI. | 49 | - | (57 | ) | veckan | 49 | - | 51 | veckan | (52 | - | 57 | ) | veckan | ||||
| Kapital III. | ||||||||||||||||||
| Omslagsperioder | Arbetsperioder | Omlopps- perioder |
||||||||||||||||
| I. | 7 | - | 15 | veckan | 7 | - | 9 | veckan | 10 | - | 15 | veckan | ||||||
| II. | 16 | - | 24 | veckan | 16 | - | 18 | veckan | 19 | - | 24 | veckan | ||||||
| III. | 25 | - | 33 | veckan | 25 | - | 27 | veckan | 28 | - | 33 | veckan | ||||||
| IV. | 34 | - | 42 | veckan | 34 | - | 36 | veckan | 37 | - | 42 | veckan | ||||||
| V. | 43 | - | 51 | veckan | 43 | - | 45 | veckan | 46 | - | 51 | veckan | ||||||
Vi har här en exakt spegelbild av exempel I, endast med den skillnaden, att det nu är tre kapital i stället för två, som avlöser varann. Någon skärning eller sammanflätning av kapitalens vägar förekommer inte, utan varje enskilt kapital kan följas för sig till årets slut. Lika litet som i exempel I blir något kapital frigjort vid slutet av en arbetsperiod. Kapital I är helt och hållet investerat vid slutet av den 3:e veckan, återvänder i sin helhet vid 9:e veckans slut och träder åter i funktion i början av den 10:e veckan. På samma sätt med kapital II och III. Den regelbundna och fullständiga avlösningen omöjliggör varje frigörande av kapital.
Totalomslaget kan beräknas sålunda:
| Kapital | I | 300 | £ | X | 5 | 2/3 | = | 1.700 | £ | |
| Kapital | II | 300 | £ | 5 | 1/3 | = | 1.600 | £ | ||
| Kapital | III | 300 | £ | X | 5 | = | 1.500 | £ | ||
| Totalkapital | 900 | £ | X | 5 | 1/3 | = | 4.800 | £ | ||
Vi skall nu också ta ett exempel, där omloppsperioden inte utgör en jämn multipel av arbetsperioden; t.ex. arbetsperiod 4 veckor, cirkulationsperiod 5 veckor. De motsvarande kapitalbeloppen skulle då bli: kapital I = 400 £, kapital II = 400 £, kapital III = 100 £. Vi återger endast de tre första omslagen.
| Tabell IV. | |||||||||||||||||||||
| Kapital I. | |||||||||||||||||||||
| Omslagsperioder | Arbetsperioder | Omlopps- perioder |
|||||||||||||||||||
|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|
| I. | 1 | - | 9 | veckan | 1 | - | 4 | veckan | 5 | - | 9 | veckan | |||||||||
| II. | 9 | - | 17 | veckan | 9. | 10 | - | 12 | veckan | 13 | - | 17 | veckan | ||||||||
| III. | 17 | - | 25 | veckan | 17. | 18 | - | 20 | veckan | 21 | - | 25 | veckan | ||||||||
| Kapital II. | |||||||||||||||||||||
| Omslagsperioder | Arbetsperioder | Omlopps- perioder |
|||||||||||||||||||
| I. | 5 | - | 13 | veckan | 5 | - | 8 | veckan | 9 | - | 13 | veckan | |||||||||
| II. | 13 | - | 21 | veckan | 13. | 14 | - | 16 | veckan | 17 | - | 21 | veckan | ||||||||
| III. | 21 | - | 29 | veckan | 21. | 22 | - | 29 | veckan | 25 | - | 29 | veckan | ||||||||
| Kapital III. | |||||||||||||||||||||
| Omslagsperioder | Arbetsperioder | Omlopps- perioder |
|||||||||||||||||||
| I. | 9 | - | 17 | veckan | 9 | veckan | 10 | - | 17 | veckan | |||||||||||
| II. | 17 | - | 25 | veckan | 17 | veckan | 18 | - | 24 | veckan | |||||||||||
| III. | 25 | - | 33 | veckan | 25 | veckan | 26 | - | 33 | veckan | |||||||||||
Här förekommer hopflätning av kapitalen i så måtto, att arbetsperioden för kapital III, vilket inte har någon självständig arbetsperiod, emedan det endast räcker för en vecka, sammanfaller med den första arbetsveckan för kapital I. Men så finns också vid arbetsperiodens slut av både kapital I och kapital II ett belopp om 100 £ frigjort, lika stort som hela kapital III. Om nämligen kapital III fyller ut den första veckan för kapital I av alla arbetsperioderna fr.o.m. den andra, och om vid denna första veckas slut hela kapital I, 400 £, återvänder, så har kapital I endast 3 veckor kvar av arbetsperioden och ett däremot svarande kapitalutlägg av 300 £. De sålunda frigjorda 100 £ är då tillräckliga för kapital II under nästa arbetsperiods första vecka. Vid slutet av denna vecka återvänder hela kapital II med 400 £, men då den påbörjade arbetsperioden endast kan absorbera ytterligare 300 £, så blir vid dess slut återigen 100 £ frigjorda, och så vidare. Kapital frigöres alltså vid slutet av arbetsperioden, så snart omloppstiden inte är en enkel multipel av arbetsperioden. Detta frigjorda kapital är då lika stort som den kapitaldel, som skall utfylla cirkulationsperiodens överskott under en arbetsperiod eller under en multipel av arbetsperioder.
I alla dessa exempel har vi antagit, att både arbetsperioden och omloppstiden under hela året förblir oförändrade i vårt godtyckligt valda företag. Denna förutsättning var nödvändig, om vi ville komma underfund med omloppstidens inflytande på omslag och kapitaltillskott. Att den i verkligheten inte gäller i denna obegränsade omfattning, förändrar ingenting i saken.
I hela denna avdelning har vi endast studerat det rörliga kapitalets omslag, inte det fasta kapitalets. Och detta av den enkla orsaken, att den behandlade frågan ingenting har att göra med det fasta kapitalet. De arbetsmedel etc., som användes i produktionsprocessen, bildar fast kapital, endast om deras användningstid varar längre än det rörliga kapitalets omslagsperiod. Vare sig den totaltid, som bildas av det rörliga kapitalets omslagsperioder, är längre eller kortare, så satsar man inte på nytt däri den del av det produktiva kapitalet, som för denna tid placerats inom densamma. Denna kapitaldel fortsätter att fungera i sin gamla bruksform. Skillnaden är endast denna: alltefter de enskilda arbetsperiodernas olika längd i det rörliga kapitalets omslagsperioder avlämnar det fasta kapitalet en större eller mindre del av sitt originalvärde till produkten av resp. arbetsperiod, och alltefter cirkulationstidens längd i varje omslagsperiod återvänder denna av det fasta kapitalet till produkten avgivna värdedel snabbare eller långsammare i penningform. Det föremåls natur, som vi behandlar i denna avdelning - omslaget för det produktiva kapitalets rörliga del - framgår av denna kapitaldels egen natur. Det rörliga kapital, som användes under en arbetsperiod, kan inte användas i en ny arbetsperiod, förrän det har fullbordat sitt omslag, förvandlats till varukapital och därefter till penningkapital samt slutligen åter till produktivt kapital. För att få den första arbetsperioden att omedelbart kontinuerligt följas av en ny sådan måste man därför satsa nytt kapital, som förvandlas till produktivt, rörligt kapital, och detta i tillräcklig mängd för att fylla den lucka, som uppstår genom cirkulationsperioden för det rörliga kapital, som satsats i den första arbetsperioden. Därav beror den inverkan, som längden av det rörliga kapitalets arbetsperiod utövar på arbetsprocessens produktionsskala och på det investerade kapitalets fördelning, liksom också på nya tillskott av kapital. Men det var just detta vi skulle undersöka i denna avdelning.
Av vår hittills utförda undersökning framgår:
A. De olika beståndsdelar, vari kapitalet måste delas, för att en del därav ständigt skall kunna befinna sig i arbetsperioden, medan andra delar befinner sig i cirkulationsperioden, avlöser varandra liksom olika, självständiga privatkapital i två alternativa fall: 1) Om arbetsperioden är likamed cirkulationsperioden, omslagsperioden alltså delad i två lika långa avsnitt. 2) Om cirkulationsperioden är längre än arbetsperioden men samtidigt utgör en enkel multipel av arbetsperioden, så att en cirkulationsperiod är = n arbetsperioder, varvid n måste vara ett helt tal. I dessa bägge fall blir ingen del av det successivt satsade kapitalet frigjord.
B. Däremot blir i samtliga fall, då 1) cirkulationsperioden är längre än arbetsperioden utan att utgöra en enkel multipel av denna, och då 2) arbetsperioden är längre än cirkulationsperioden - ständigt en del av det rörliga totalkapitalet frigjord från och med andra omslaget samt periodiskt vid slutet av varje arbetsperiod. Och om arbetsperioden är längre än cirkulationsperioden, är det frigjorda kapitalet lika stort som den för cirkulationsperioden satsade delen av totalkapitalet; men om cirkulationsperioden är längre än arbetsperioden, är det frigjorda kapitalet lika stort som den kapitaldel, som skall utfylla cirkulationsperiodens överskott utöver en arbetsperiod eller en multipel av arbetsperioder.
C. Härav följer, att om man betraktar det samhälleliga totalkapitalet med huvudvikten lagd på dess rörliga del, så måste frigörande av kapital utgöra regeln, medan däremot avlösningen genom kapitaldelar, som successivt fungerar i produktionsprocessen, tillhör undantagen. Ty arbetsperioder och cirkulationsperioder av samma längd eller en enkel multipel av arbetsperioder, dessa regelbundna proportioner mellan omslagsperiodens bägge beståndsdelar, har ingenting alls att göra med sakens natur och kan därför i stort sett endast förekomma undantagsvis.
En mycket betydande del av det samhälleligt cirkulerande kapitalet, som slår om flera gånger om året, kommer alltså att under den årliga omslagsperioden regelbundet befinna sig i formen av frigjort kapital.
Det är vidare klart, att (under i övrigt oförändrade förhållanden) storleken av detta frigjorda kapital växer med arbetsprocessens omfång eller med produktionens skala, alltså överhuvud med den kapitalistiska produktionens utveckling: i fallet B 2), emedan det investerade totalkapitalet växer; i B 1), emedan den kapitalistiska produktionens utveckling ökar cirkulationsperiodens längd, alltså även omslagsperiodens i de fall, då arbetsperioden förlänges, och detta utan något regelmässigt förhållande mellan de bägge perioderna.
I det första fallet skulle vi t.ex. lägga ut 100 £ pr vecka. För en sexveckors arbetsperiod 600 £, för en treveckors cirkulationsperiod 300 £, tillsammans 900 £. Här frigöres ständigt 300 £. Om vi däremot satsar 300 £ pr vecka, så blir det 1.800 £ för arbetsperioden och 900 £ för cirkulationsperioden, sålunda även 900 £ i stället för 300 £ periodiskt frigjorda.
D. Totalkapitalet om t.ex. 900 £ måste delas i två delar, liksom här ovan 600 £ för arbetsperioden och 300 £ för cirkulationsperioden. Den del, som verkligen satsas i arbetsprocessen, blir därigenom minskad med en tredjedel, från 900 till 600 £, Varvid även produktionsskalan reduceras med en tredjedel. Å andra sidan har de 300 £ endast till uppgift att göra arbetsperioden kontinuerlig, så att 100 £ pr vecka kan satsas i arbetsprocessen året om.
Rent teoretiskt är det samma sak, om 600 £ arbetar under 6 × 8 = 48 veckor (produkt = 4.800 £), eller om hela kapitalet om 900 £ under 6 veckor placeras i arbetsprocessen och sedan under 3 veckors cirkulationsperiod ligger outnyttjat. I det senare fallet skulle det under 48 veckor arbeta 51/3 × 6 = 32 veckor (produkt = 51/3 × 900 = 4.800 £) och ligga outnyttjat i 16 veckor. Men bortsett från den hårdare förslitningen av det fasta kapitalet under dessa 16 veckors dödsäsong och fördyringen av arbetet - som ju måste betalas under hela året, fastän det endast är i verksamhet en del därav - är ett sådant regelbundet avbrytande av produktionsprocessen överhuvud oförenligt med den moderna storindustrin. Kontinuiteten är själv en av arbetets produktivkrafter.
Om vi nu lite närmare studerar det frigjorda, i själva verket i beredskap liggande kapitalet, så upptäcker vi, att en betydande del därav alltid måste ha formen av penningkapital. Vi återgår till exemplet: arbetsperiod 6 veckor, cirkulationsperiod 3 veckor, kapitalinsats pr vecka 100 £. Vid mitten av den andra arbetsperioden, i slutet av 9:e veckan, återvänder 600 £, varav endast 300 £ behöver satsas under resten av arbetsperioden. Vid den andra arbetsperiodens slut blir alltså 300 £ därav frigjorda. I vilket tillstånd befinner sig dessa 300 £? Vi antar, att 1/3 behöver satsas i arbetslöner, 2/3 i råvaror och hjälpämnen. Av de återkomna 600 £ befinner sig alltså 200 £ för arbetslöner i penningform och 400 £ i form av produktivt förråd, i form av element för det konstanta, rörliga produktiva kapitalet. Men då den andra hälften av arbetsperiod II endast kräver hälften av detta produktiva förråd, befinner sig den andra hälften under 3 veckor i form av överskjutande produktivt förråd, tillräckligt för en arbetsperiod. Kapitalisten vet emellertid, att han endast behöver hälften av denna del, d.v.s. 200 £, av det återkomna kapitalet (= 400 £) för den löpande arbetsperioden. Det blir alltså marknadsförhållandena, som får avgöra, om han genast åter skall förvandla dessa 200 £ helt eller delvis till överskjutande produktivt förråd eller i avvaktan på gynnsammare konjunkturer helt eller delvis behålla dem i penningform. Å andra sidan är det självklart, att den del, som skall läggas i arbetslöner, = 200 £, bibehålles i penningform. Kapitalisten kan inte lagra arbetskraften såsom råvarorna i ett varumagasin, sedan han köpt den. Han måste införliva den med produktionsprocessen och betalar den vid veckans slut. Av det frigjorda kapitalet om 300 £ kommer alltså i varje fall dessa 100 £ att ha formen av frigjort penningkapital, d.v.s. kapital som inte är nödvändigt för arbetsperioden. Det i form av penningkapital frigjorda kapitalet måste alltså vara minst lika stort som den kapitaldel, som nedlagts i arbetslöner. Maximalt kan det omfatta hela det frigjorda kapitalet. I praktiken svänger det ständigt mellan dessa ytterligheter.
Det penningkapital, som sålunda frigjorts genom omslagsrörelsens rena mekanism, måste (vid sidan av det successivt återvändande fasta kapitalet och det penningkapital, som i form av variabelt kapital erfordras i varje arbetsprocess) spela en betydande roll, så snart kreditsystemet utvecklas, och måste samtidigt utgöra en av dess grundvalar.
Vi antar, att i vårt exempel cirkulationstiden förkortas från 3 till 2 veckor, inte som en normal företeelse utan t.ex. som följd av goda konjunkturer, förkortade betalningsterminer etc. Det kapital om 600 £, som satsats under arbetsperioden, återvänder en vecka tidigare än behövligt och är alltså för denna vecka frigjort. Liksom förut blir dessutom i mitten av arbetsperioden 300 £ frigjorda (hälften av dessa 600 £), men för 4 veckor i stället för 3. På penningmarknaden befinner sig alltså under en vecka 600 £ och dessutom 300 £ under 4 veckor i stället för 3. Då detta inte gäller endast en utan många kapitalister, och då det inträffar vid olika tidpunkter i olika branscher, så kommer på detta sätt mera disponibelt penningkapital att föreligga på penningmarknaden. Om detta tillstånd varar under en längre tid, kommer produktionen att utvidgas, där detta är möjligt. Kapitalister, som laborerar med lånat kapital, minskar sin efterfrågan på penningmarknaden, vilket lättar denna i lika hög grad som ökade utbud. Och slutligen kan de belopp, som nu är överflödiga för att hålla mekanismen igång, definitivt hamna på penningmarknaden.
På grund av omloppstidens[LXXXII*] förkortning från 3 till 2 veckor och därmed omslagsperiodens från 9 till 8 veckor blir 1/9 av det satsade totalkapitalet överflödigt, och en sexveckors arbetsperiod kan nu hållas igång lika oavbrutet med 800 £ som förut med 900 £. En värdedel av varukapitalet = 100 £, en gång återförvandlad till pengar, förblir därför i denna form av penningkapital utan att vidare fungera som en del av det kapital, som satsats i produktionsprocessen. Medan produktionen fortsätter i oförändrad omfattning och under i övrigt konstanta betingelser, såsom priser etc., minskas det satsade kapitalets värdesumma från 900 till 800 £. Resten - 100 £ - av det ursprungligen investerade värdet utskiljes i form av penningkapital. I denna form inträder det på penningmarknaden och bildar ett tillskott till de där verksamma kapitalen.
Man förstår härigenom, hur ett överflöd av penningkapital kan uppstå, och detta inte endast i den meningen, att tillgången på penningkapital är större än efterfrågan. Detta är alltjämt endast ett relativt överflöd, vilket t.ex. förekommer i "den depressiva perioden", som efter en kris öppnar den nya konjunkturcykeln. Här menas i stället, att en viss del av det satsade kapitalvärdet är överflödig för den totala samhälleliga reproduktionsprocessen (som även inkluderar cirkulationsprocessen) och därför avskiljes i form av penningkapital, alltså ett överflöd som uppkommer vid konstant produktionsskala och oförändrade priser, endast genom omslagsperiodens förkortning. Den större eller mindre mängd pengar, som befinner sig i cirkulation, har inte något som helst inflytande härpå.
Vi antar nu tvärtom, att cirkulationsperioden förlänges, t.ex. från 3 till 5 veckor. Då återvänder redan vid nästa omslag det satsade kapitalet 2 veckor för sent. Den sista delen av produktionsprocessen under denna arbetsperiod kan inte fullbordas genom själva mekanismen i det investerade kapitalets omslag. Om detta tillstånd varar en längre tid, kan här en krympning ske i produktionsprocessens omfång - liksom i förra fallet en utvidgning blev följden. För att fortsätta processen i samma skala måste man öka det satsade kapitalet för hela cirkulationsperiodens förlängning med 2/9 = 200 £. Detta tillsatskapital kan man endast få från penningmarknaden. Om cirkulationsperiodens förlängning gäller en eller flera stora branscher, kan penningmarknaden utsättas för ett tryck, såvida inte denna verkan upphäves genom någon motverkan från annat håll. Även i detta fall är det tydligt och klart, att detta tryck, liksom förut varje kapitalöverflöd, inte har någonting att göra med en ändring vare sig i varupriserna eller i mängden tillgängliga cirkulationsmedel.[34a*]
Vi har hittills räknat med oförändrade priser och oförändrad produktionsskala å ena sidan, förlängd eller förkortad cirkulationstid å den andra. Låt oss nu i stället räkna med oförändrad omslagsperiod och oförändrad produktionsskala å ena sidan men å andra sidan prisförändringar, d.v.s. fallande eller stigande priser på råvaror, hjälpämnen och arbetskraft eller de bägge förstnämnda av dessa faktorer. Vi antar, att priset på råvaror och hjälpämnen, liksom även arbetslönen, minskas med hälften. I vårt exempel skulle då pr vecka behövas 50 £ i stället för 100 och för 9 veckors omslagsperiod 450 £ satsat kapital i stället för 900 £. Till att börja med utskiljes 450 £ av det satsade kapitalvärdet i form av penningkapital, men produktionsprocessen antas fortsatt i samma skala och med samma omslagsperiod och uppdelad på samma sätt som förut. Även den årliga produktkvantiteten förblir oförändrad, men dess värde har sjunkit till hälften. Varken en forcering av omloppet eller en förändring av den cirkulerande penningmängden har åstadkommit denna växling, som även åtföljes av en förändring i tillgång och efterfrågan på penningkapital. Tvärtom. Värde- och prissänkningen med hälften för det produktiva kapitalets beståndsdelar hade för det första den följden, att ett med hälften reducerat kapitalvärde hade satsats för det i oförändrad skala drivna företaget X, och att alltså endast hälften så mycket pengar kommer att släppas ut på marknaden från företaget X, då nämnda företag investerar detta kapitalvärde i första hand i form av pengar, d.v.s. som penningkapital. Den penningmängd, som placerats i cirkulationen, skulle ha minskats, emedan produktionselementens priser sjunkit. Detta skulle bli den första effekten.
Men för det andra: Hälften av det ursprungligen investerade kapitalvärdet om 900 £, = 450 £, som a) omväxlande genomlöpte penningkapitalets, det produktiva kapitalets och varukapitalets former och b) samtidigt alltid befann sig vid varandras sida, delvis i form av penningkapital, delvis i form av produktivt kapital och delvis i form av varukapital, skulle bli avlägsnat ur företaget X:s kretslopp och därför komma att uppträda på penningmarknaden som ett tillskott av penningkapital, alltså fungera som en extra beståndsdel. Dessa frigjorda 450 £ i pengar verkar som penningkapital, inte för att de är pengar, som blivit över i driften av företaget X, utan emedan de utgör beståndsdelar av originalkapitalvärdet, därför fortsätter att fungera som kapital och inte skall användas som rena cirkulationsmedel. Det närmast till hands liggande sättet att låta dem fungera som kapital är att placera ut dem som penningkapital på penningmarknaden. Å andra sidan kunde man också (bortsett från det fasta kapitalet) fördubbla produktionsskalan. Med samma investerade kapital om 900 £ skulle man då kunna bedriva en produktionsprocess av fördubblat omfång.
Om å andra sidan priserna på det produktiva kapitalets rörliga delar ökade med hälften, så skulle man behöva 150 £ pr vecka i stället för 100 £, alltså i stället för 900 £ 1.350 £. Ett tillskottskapital om 450 £ skulle behövas för företagets bedrivande i oförändrad skala, och detta skulle i viss mån alltefter penningmarknadens läge utöva ett större eller mindre tryck på denna. Om allt kapital, som där fanns disponibelt, redan vore efterfrågat, så skulle konkurrensen om det tillgängliga kapitalet skärpas. Om däremot en del av kapitalet låge outnyttjat, så skulle det i viss utsträckning tas i bruk.
Men för det tredje kan också, vid en given produktionsskala, oförändrad omslagshastighet och oförändrade priser på det rörliga produktiva kapitalets beståndsdelar, priset på företaget X:s produkter falla eller stiga. Om priset faller för de varor, som företaget X levererar, så sjunker priset på dess varukapital, från 600 £, som företaget ständigt satte i rörelse, t.ex. till 500 £. En sjättedel av det investerade kapitalets värde återvänder alltså inte från cirkulationsprocessen (det i varukapitalet inneboende mervärdet diskuteras inte här) utan försvinner däri. Men då värdet resp. priset på produktionselementen förblir oförändrade, så räcker dessa återvändande 500 £ endast till att ersätta 5/6 av det kapital om 600 £, som oavbrutet är engagerat i produktionsprocessen. Det behövs alltså ett tillskott av 100 £ penningkapital, för att produktionen skall kunna fortsätta i samma skala.
Omvänt: Om priserna på företaget X:s produkter höjdes, så ökade även varukapitalets pris exempelvis från 600 £ till 700 £. En sjundedel av dess pris = 100 £ härstammar inte från produktionsprocessen, där det inte har satsats, utan kommer från cirkulationsprocessen. Men det behövs endast 600 £ för att ersätta det produktiva kapitalets element; alltså har 100 £ frigjorts.
Orsakerna till att i första fallet omslagsperioden förkortas eller förlänges, i andra fallet priserna på råvaror och arbetskraft och i tredje fallet priserna på de levererade produkterna ökar eller minskar, faller utom ramen för vår hittillsvarande undersökning.
Vad som däremot otvivelaktigt hör hit, är detta:
1:a fallet. Oförändrad produktionsskala, oförändrade priser på produktionselement och produkter, förändringar i cirkulations- och därmed omslagsperioden.
Enligt förutsättningarna i vårt exempel kan man genom cirkulationsperiodens förkortning satsa en niondel mindre totalkapital, vilket betyder en reducering från 900 till 800 £ samt 100 £ penningkapital frånskilt.
Firman X levererar som förut samma 6-veckorsprodukt med samma värde av 600 £, och då man arbetar hela året utan avbrott, levererar företaget på 51 veckor samma produktmängd till ett värde av 5.100 £. Alltså sker ingen förändring beträffande mängden av och priset på de produkter, som företaget släpper ut i cirkulationen, och inte heller någon ändring ifråga om leveranstiderna. Men 100 £ är avskilda, eftersom processen på grund av cirkulationstidens förkortning nu är tillgodosedd med endast 800 £ i stället för tidigare 900 £. Dessa 100 £ existerar i form av penningkapital. De representerar emellertid inte alls den del av det investerade kapitalet, som ständigt måste fungera i form av penningkapital. Vi förutsätter, att av det satsade rörliga kapital I = 600 £ måste ständigt 4/5 = 480 £ utläggas i produktionsmaterial och 1/5 - 120 £ i arbetslöner, alltså pr vecka 80 £ i produktionsämnen och 20 £ i arbetslön. Även kapital II, 300 £, måste alltså delas i 4/5 = 240 £ för produktionsämnen och 1/5 = 60 £ för arbetslöner. Det kapital, som går till arbetslöner, måste alltid föreligga i penningform. Så snart varuprodukter till ett värdebelopp av 600 £ genom försäljning återförvandlats till penningform, kan 480 £ därav förvandlas till produktionsämnen (produktivt förråd), medan 120 £ får behålla sin penningform för att användas till betalning av arbetslöner under 6 veckor. Dessa 120 £ är det minimibelopp av det återvända kapitalet om 600 £, som alltid måste ersättas och förnyas i penningform, och därför alltid vara tillgängligt såsom en i penningform fungerande del av det investerade kapitalet.
Om nu dessa 300 £, som periodiskt frigjorts för 3 veckor och som är delbara i 240 £ produktivt förråd och 60 £ arbetslön, genom omloppstidens förkortning undandras 100 £, som utskiljes i form av penningkapital - och alltså helt försvinner ur omslagets mekanism - varifrån kommer då pengarna för dessa 100 £? Endast till en femtedel består de av penningkapital, som periodiskt frigjorts inom omslagen. Men 4/5 = 80 £ är redan ersatta genom tillskott av produktionsförråd till samma värde. På vilket sätt blir detta tillskjutna produktionsförråd förvandlat till pengar, och varifrån kommer pengarna till denna omsättning?
Om omloppstidens förkortning en gång har påbörjats, så blir av de ovannämnda 600 £ i stället för 480 £ endast 400 £ återförvandlade till produktionsförråd. De övriga 80 £ bibehåller sin penningform och bildar tillsammans med de ovannämnda 20 £ för arbetslöner de 100 £ utskilt kapital. Ehuru dessa 100 £ i och med köpet av 600 £ varukapital härstammar från cirkulationen och nu tas ut därifrån, eftersom de inte på nytt satsas i arbetslöner och produktionselement, så får man inte glömma, att de i penningformen har återfått den form, vari de ursprungligen kom in i cirkulationen. I början blev 900 £ i pengar satsade i produktionsförråd och arbetslöner. För att utföra samma produktionsprocess behöver man numera endast 800 £. De härmed i penningform utskilda 100 £ utgör nu ett nytt penningkapital, som söker ett investeringsobjekt - en ny faktor på penningmarknaden. De befann sig visserligen periodiskt redan tidigare i formen av frigjort penningkapital och tillskjutet produktivkapital, men dessa latenta tillstånd utgjorde själva förutsättningar för produktionsprocessens utförande, eftersom de var betingelser för dess kontinuitet. Nu behövs de inte mer för detta ändamål och bildar därför nytt penningkapital och en beståndsdel av penningmarknaden, och detta trots att de inte alls utgör vare sig något tillskottselement till det befintliga samhälleliga penningförrådet (ty de existerade vid transaktionens början och kom därigenom in i cirkulationen) eller en nyackumulerad skatt.
Dessa 100 £ är nu i själva verket uttagna ur cirkulationen, såvitt de utgör en del av det tillskjutna penningkapitalet, som inte mer användes i samma affärstransaktion. Men att ta ut dessa 100 £ ur cirkulationen är möjligt, endast emedan förvandlingen av varukapital till pengar och av dessa pengar till produktivt kapital, W'-G-W, påskyndats med en vecka, en forcering som alltså även gäller omloppet av de pengar, som är verksamma i processen. De är uttagna därur, eftersom de inte längre behövs för omslaget av kapital X.
Vi har här antagit, att kapitalet tillhör den som använder det. Men om kapitalet vore lånat, skulle detta inte ändra något i saken. På grund av den förkortade omloppstiden hade affärsmannen X inte behövt låna 900 £ utan klarat sig med 800. De 100 £, som återgår till borgenären Y, bildar som förut 100 £ nytt penningkapital, men nu hos Y i stället för hos X. Om kapitalisten X vidare erhåller sina produktionsämnen till ett värde av 480 £ på kredit, så att han nu endast behöver tillskjuta 120 £ i pengar för arbetslöner, så skulle han nu kunna skaffa sig produktionsämnen på kredit för 80 £ mindre, vilka alltså skulle bilda ett överskjutande varukapital för den kreditgivande kapitalisten, medan kapitalisten X hade 20 £ utskilda i pengar.
Det tillskjutna produktionsförrådet är nu reducerat med 1/3. Det var, såsom 4/5 av 300 £, tillskottskapital II = 240 £, men är nu endast = 160 £, d.v.s. tillskottsförråd för två veckor i stället för tre. Det förnyas nu varannan vecka i stället för var tredje, men varje gång endast för två veckor i stället för tre. Inköpen, t.ex. på bomullsmarknaden, upprepas sålunda oftare men i mindre poster. Samma mängd bomull lämnar marknaden, ty produktkvantiteten förblir oförändrad. Men försäljningen fördelas annorlunda i tiden och utsträckes över längre tid. Vi tar två exempel, i ena fallet 3 månader, i andra fallet 2, och vi antar att årskonsumtionen av bomull är 1.200 balar. I första fallet säljes:
| 1 januari | 300 | balar, | kvar i lager | 900 | balar |
| 1 april | 300 | balar, | kvar i lager | 600 | balar |
| 1 juli | 300 | balar, | kvar i lager | 300 | balar |
| 1 oktober | 300 | balar, | kvar i lager | 0 | balar |
I andra fallet däremotsäljes:
| 1 januari | 200 | balar, | kvar i lager | 1.000 | balar |
| 1 mars | 200 | balar, | kvar i lager | 800 | balar |
| 1 maj | 200 | balar, | kvar i lager | 600 | balar |
| 1 juli | 200 | balar, | kvar i lager | 400 | balar |
| 1 sept. | 200 | balar, | kvar i lager | 200 | balar |
| 1 nov. | 200 | balar, | kvar i lager | 0 | balar |
De i bomull satsade pengarna återvänder alltså fullständigt först en månad senare, i november i stället för oktober. Om alltså på grund av omloppstidens och därmed även omslagets förkortning 1/9 av det investerade kapitalet, = 100 £, utskiljes i form av penningkapital, och om dessa 100 £ består av 20 £ periodiskt överskjutande penningkapital för en veckas arbetslöner och 80 £, som existerade som periodiskt överskjutande produktionsförråd för en vecka - så motsvarar ifråga om dessa 80 £ minskningen av fabrikantens överskjutande produktionsförråd ökningen av bomullsförsäljarens varuförråd. Lagringstiden hos försäljaren förlänges lika mycket som lagringstiden i fabrikantens produktionsförråd förkortas.
Hittills har vi antagit, att omloppstidens förkortning i företaget X beror på att X säljer sin vara snabbare eller fortare får betalt eller ger kortare kreditfrist. Denna förkortning beror alltså på en snabbare varuförsäljning, varukapitalets förvandling till penningkapital, W'-G, cirkulationsprocessens första etapp. Förkortningen kunde också ha sitt ursprung i andra fasen G-W och därmed i en samtidig förändring antingen i arbetsperioden eller i omloppstiden för kapitalen Y, Z etc., vilka levererar kapitalisten X hans rörliga kapitals produktionselement.
Om t.ex. bomull, kol etc. under de gamla transportförhållandena behövde tre veckor för transporten från sin produktions- eller stapelplats till kapitalisten X:s produktionsplats, så måste X:s minimum av produktionsförråd räcka, tills han fått in nya förråd för minst 3 veckor. Så länge bomull och kol är under transport, kan de inte fungera som produktionsmedel. De utgör i stället arbetsobjekt för transportindustrin och det däri verksamma kapitalet och samtidigt cirkulerande varukapital för kolproducenten eller bomullsgrossisten. Vid förbättrade transportmöjligheter reduceras transporttiden till exempelvis 2 veckor. Då kan produktionsförrådet förvandlas från ett 3-veckorsförråd till ett 2-veckors. Därmed frigöres det för ändamålet satsade tillskottskapitalet, 80 £, och likaså de 20 £ för arbetslöner, emedan det omslagna kapitalet om 600 £ återvänder en vecka tidigare.
Om å andra sidan t.ex. arbetsperioden för det kapital, som levererar råvara, förkortas (varpå vi lämnat exempel i de föregående kapitalen), kan det produktiva förrådet minskas, eftersom råvarans förnyelseintervaller härigenom förkortas.
Om däremot omloppstiden och därmed omslagsperioden förlänges, så blir det nödvändigt att sätta in tillskottskapital. Det får tas ur kapitalistens egen ficka, om han har tillgång till reservkapital. Men detta måste i en eller annan form existera som en del av penningmarknaden. För att det skall bli disponibelt, måste det tas ut ur sin gamla form: aktier måste t.ex. säljas, deponerade pengar uppsägas, varför även i detta fall penningmarknaden indirekt påverkas. Om kapitalisten inte har tillskottskapital, måste han skaffa fram det. Vad beträffar den del av tillskottskapitalet, som behövs för arbetslöner, så skall den under normala omständigheter alltid tillskjutas i penningform, och därmed åstadkommer kapitalisten X sin andel av direkt tryck på penningmarknaden. För den del, som skall satsas i produktionsämnen, blir detta oundvikligt, endast i den mån han måste betala kontant. Om han kan köpa dem på kredit, så har inköpet inget direkt inflytande på penningmarknaden, emedan tillskottskapitalet då tillskjutes direkt som produktionsförråd och inte i första hand som penningkapital. För den händelse kreditgivaren omedelbart låter diskontera den av X utställda växeln, så kommer detta att ha en indirekt verkan i andra hand på penningmarknaden. Om han däremot använder växeln som likvid för att täcka en egen skuld, så inverkar detta extra investerade kapital varken direkt eller indirekt på penningmarknaden.
2:a fallet. Prisförändring för produktionsämnena, alla övriga omständigheter oförändrade.
Vi har nyss antagit, att totalkapitalet om 900 £ är investerat till 4/5 = 720 £ i produktionsämnen och till 1/5 = 180 £ i arbetslöner.
Om produktionsämnenas pris minskas med hälften, så behöver de för en 6 veckors arbetsperiod endast 240 £ i stället för 480 och för tillsatskapital II endast 120 £ i stället för 240. Kapital I reduceras alltså från 600 £ till 240 + 120 = 360 £ och kapital II från 300 £ till 120 + 60 = 180 £, d.v.s. totalkapitalet reduceras från 900 £ till 360 + 180 = 540 £. Alltså utskiljes 360 £.
Detta utskilda penningkapital, som nu är overksamt och därför söker investeringsobjekt på penningmarknaden, är ingenting annat än ett stycke av det ursprungligen som penningkapital satsade kapitalet 900 £, ett stycke, som genom prissänkningen på de produktionselement, vari det periodiskt återförvandlas, har blivit överflödigt, såvida företaget inte skall utvidgas utan fortsätta i den hittillsvarande skalan. Om denna prissänkning inte berodde på tillfälliga omständigheter (särskilt rikt skördeutfall, riklig tillförsel etc.) utan på ökad produktivkraft i den bransch, som levererar råvaran, så skulle detta penningkapital utgöra ett absolut tillskott till penningmarknaden, överhuvud till det i penningform disponibla kapitalet, emedan det inte längre fungerar som någon integrerande beståndsdel av det redan använda kapitalet.
3:e fallet. Förändringar i produktens eget marknadspris.
Vid prisfall går här en del av kapitalet förlorat, varför det måste ersättas genom nytt tillskott av penningkapital. Denna säljarens förlust kan återvinnas genom köparen - direkt, om produktens marknadspris endast fallit på grund av tillfälliga konjunkturväxlingar och sedan återgår till sitt normala läge; indirekt, om prisfallet orsakas av en värdeförändring, som påverkar den gamla produkten, och om denna produkt åter ingår som produktionselement i en annan produktionsserie och här frigör en viss mängd kapital. I bägge fallen kan det kapital, som X förlorat, och för vars ersättande han utövar tryck på penningmarknaden, tillföras av hans affärsvänner som nytt tillskottskapital. Det blir då en ren bokföringsfråga.
Om däremot produktpriset stiger, så tillägnar sig kapitalisten ur cirkulationen en kapitaldel, som han aldrig hade satsat. Den är inte någon organisk del av det i produktionsprocessen investerade kapitalet, och om produktionen inte utvidgas, bildar denna kapitaldel ett utskilt penningkapital. Då vi här har antagit, att produktionselementens priser var givna före produktens framträdande som varukapital på marknaden, så kunde här en verklig värdeförändring ha förorsakat prishöjningen, om förändringen ifråga verkade retroaktivt, t.ex. om råvarorna efteråt hade stigit i pris. I detta fall skulle kapitalisten X profitera på sin såsom varukapital cirkulerande produkt och på sitt inneliggande lager. Denna vinst skulle ge honom ett kapitaltillskott, som han för sitt företags fortsatta drift behövde som kompensation för de nya, högre priserna på produktionselementen.
Eller också är prishöjningen endast av övergående natur. Vad kapitalisten X då behöver som tillskottskapital, faller å andra sidan ut som frigjort, såvida hans produkt bildar ett produktionselement för andra affärsbranscher. Vad den ene har förlorat, har den andre vunnit.
Vi tar som exempel ett rörligt kapital om 2.500 £, varav 4/5 = 2.000 £ utgör konstant kapital (produktionsämnen) och 1/5 = 500 £ variabelt, i arbetslöner satsat kapital.
Omslagsperioden är 5 veckor, arbetsperioden 4 veckor, cirkulationsperioden 1 vecka. Då är kapital I = 2.000 £, bestående av 1.600 £ konstant och 400 £ variabelt kapital. Kapital II = 500 £, varav 400 £ konstant och 100 £ variabelt. För varje arbetsvecka satsas ett kapital om 500 £. Under ett år (50 veckor) framställes en produkt av 50 × 500 = 25.000 £. Kapital I om 2.000 £, som oavbrutet användes under en arbetsperiod, slår alltså om 12½ gånger. 12½ × 2.000 = 25.000 £. Av dessa 25.000 £ är 4/5 = 20.000 £ konstant, i produktionsmedel satsat kapital och 1/5 - 5.000 £ variabelt, i arbetslöner nedlagt kapital. Totalkapitalet, 25.000 £, slår däremot om 25.000 / 2.500 = 10 gånger.
Det under produktionen förbrukade variabla, rörliga kapitalet kan fungera på nytt i cirkulationsprocessen, endast om den produkt, vari dess värde är reproducerat, blir såld, förvandlad från varukapital till penningkapital, för att på nytt användas till betalning av arbetskraft. Men på samma sätt förhåller det sig med det i produktionen nedlagda konstanta, rörliga kapitalet (produktionsämnena), vilkas värde åter framträder som en del av produktens värde. Vad dessa bägge delar - den variabla och den konstanta delen av det rörliga kapitalet - har gemensamt, och vad som skiljer dem från det fasta kapitalet, är inte, att deras värde, som överförts till produkten, kommer i cirkulation genom varukapitalet, d.v.s. cirkulerar genom produkternas cirkulation som varor. En värdedel av produkten och därmed den som vara cirkulerande produkten, alltså av varukapitalet, består alltid av det fasta kapitalets förslitning eller den värdedel av det fasta kapitalet, som det under produktionen överfört till produkten. Men skillnaden är denna: Det fasta kapitalet fortsätter att fungera i sin gamla bruksform i produktionsprocessen under en längre eller kortare serie av det rörliga kapitalets omslagsperioder (= rörligt konstant + rörligt variabelt kapital), medan betingelsen för varje enskilt omslag är ersättningen av det totala kapital, som utträtt ur produktionsområdet och i varukapitalets gestalt inträtt i cirkulationen. Den första fasen av cirkulationen W'-G' har rörligt konstant och rörligt variabelt kapital gemensamt. I den andra fasen skils de åt. De pengar, vartill varan har återförvandlats, blir delvis omsatta i produktionsförråd (rörligt konstant kapital). Alltefter de olika beståndsdelarnas köpterminer blir en del tidigare, en annan del senare förvandlad frän pengar till produktionsämnen, men slutligen är hela omvandlingen fullbordad. En annan del av de genom varans försäljning lösgjorda pengarna ligger kvar som penningförråd för att så småningom tas i anspråk vid betalningen av den arbetskraft, som införlivats med produktionsprocessen. Den bildar det rörliga variabla kapitalet. Inte desto mindre kommer hela ersättningen av den ena eller andra delen varje gång från kapitalets omslag, dess förvandling till produkt, från produkt till vara, från vara till pengar. Detta är orsaken till att det rörliga kapitalets - både det konstanta och det variabla - omslag, utan hänsyn till det fasta kapitalet, i det förra kapitalet behandlades särskilt och gemensamt.
För det problem, som vi nu skall ta itu med, måste vi gå ett steg vidare och behandla det rörliga kapitalets variabla del, som om den ensam utgjorde det rörliga kapitalet. D.v.s. vi bortser från det konstanta rörliga kapitalet, som slår om tillsammans med den variabla delen.
2.500 £ är investerade, och årsproduktens värde är 25.000 £. Men då det rörliga kapitalets variabla del är 500 £, så är det variabla kapital, som innehålles i 25.000 £ = 25.000 / 5 = 5.000 £. Om vi dividerar dessa 5.000 £ med 500, så får vi omslagstalet 10, detsamma som för totalkapitalet 2.500 £.
Denna genomsnittsberäkning, där årsproduktens värde divideras med det investerade kapitalets värde och inte med värdet av den kapitaldel, som oavbrutet använts under en arbetsperiod (här alltså inte med 400 utan med 500, inte med kapital I utan med kapital I + kapital II), är i detta fall, då det endast gäller mervärdesproduktionen, absolut exakt. Vi skall senare finna, att den från en annan synpunkt inte är alldeles exakt, liksom denna genomsnittsberäkning överhuvud inte är alldeles exakt. D.v.s. den är tillräcklig för kapitalistens praktiska behov, men den uttrycker inte exakt eller träffande omslagets alla verkliga omständigheter.
Hittills har vi helt och hållet bortsett från den del av varuvärdet, som tillföres produkten i form av mervärde under produktionsprocessen. Vi skall nu ägna vår uppmärksamhet åt denna sida av saken.
Vi antar, att det pr vecka satsade variabla kapitalet om 100 £ frambringar ett mervärde på 100% = 100 £. Under en omslagsperiod på 5 veckor kommer då ett variabelt kapital om 500 £ att skapa ett mervärde om 500 £, vilket betyder, att halva arbetsdagen består av merarbete.
Men om 500 £ variabelt kapital producerar 500 £ mervärde, så frambringar 5.000 £ ett mervärde på 10 × 500 = 5.000 £. Det investerade variabla kapitalet är emellertid = 500 £. Förhållandet mellan den totala mängd mervärde, som frambringas under ett år, och värdet av det satsade variabla kapitalet kallar vi mervärdets årskvot. Denna är alltså i föreliggande fall = 5.000 / 500 = 1.000%. Om vi undersöker saken närmare, visar det sig, att denna kvot är likamed kvoten av det mervärde, som det investerade variabla kapitalet producerar under en omslagsperiod, multiplicerad med antalet omslag för det variabla kapitalet (ett antal, som sammanfaller med antalet omslag för hela det rörliga kapitalet).
Det variabla kapital, som satsas under en omslagsperiod, är i föreliggande fall 500 £, och under omslagsperioden produceras också ett mervärde på 500 £. Mervärdekvoten under en omslagsperiod är därför 100%. Dessa 100% multiplicerade med antalet omslag under året (10) blir = 1.000%.
Detta gäller mervärdets årskvot. Men vad beträffar den mängd mervärde, som produceras under en viss omslagsperiod, så är denna mängd likamed värdet av det under perioden satsade variabla kapitalet multiplicerat med mervärdekvoten, i detta fall alltså (500 × 100) / 100 = 500 £. Om det investerade kapitalet vore 1.500 £ och mervärdekvoten oförändrad, så skulle mervärdemängden bli = (1.500 × 100) / 100 = 1.500 £.
Det härovan behandlade kapitalet om 500 £, som slår om 10 gånger om året och årligen producerar ett mervärde av 5.000 £, för vilket årskvoten alltså är = 1.000%, kan vi här kalla kapital A.
Så förutsätter vi, att ett annat variabelt kapital om 5.000 £, som vi kan kalla B, satsas för ett helt år (d.v.s. här 50 veckor) och slår om endast en gång på året. Vi förutsätter vidare, att produkten vid årets slut säljes och betalas samma dag den blir färdig, att alltså det penningkapital, vartill den förvandlats, återvänder samma dag. Cirkulationsperioden är alltså = 0, omslagsperioden = arbetsperioden = 1 år. I föreliggande fall satsas varje vecka ett variabelt kapital om 100 £ i arbetsprocessen, vilket under 50 veckor blir 5.000 £. Mervärdekvoten antas vara densamma som i föregående exempel, 100%, d.v.s. en arbetsdag av samma längd består till hälften av merarbete. Under loppet av 5 veckor satsas ett variabelt kapital om 500 £, mervärdekvoten är 100%, och den mängd mervärde, som produceras under dessa 5 veckor, är alltså i bägge fallen 500 £. Den mängd arbetskraft, som exploateras, är liksom exploateringsgraden enligt våra förutsättningar densamma som för kapital A.
Varje vecka frambringar det satsade variabla kapitalet om 100 £ ett mervärde om 100 £, på 50 veckor alltså 50 × 100 = 5.000 £. Den årliga mervärdemängden är densamma som i det förra exemplet, men mervärdets årskvot är en helt annan. Den är likamed det under året producerade mervärdet dividerat med det satsade variabla kapitalet: 5.000 m / 5.000 v = 100%, medan den för kapital A var = 1.000%.
För kapital A har liksom för kapital B varje vecka satsats 100 £ variabelt kapital; värdeökningsgraden eller mervärdekvoten är alltså densamma = 100%; det variabla kapitalets storlek är också densamma = 100 £. Samma mängd arbetskraft blir exploaterad, exploateringsgraden är lika i bägge fallen, och arbetsdagen delas på samma sätt i hälften merarbete och hälften nödvändigt arbete. Det under året använda variabla kapitalbeloppet är lika stort = 5.000 £, sätter samma mängd arbetskraft i verksamhet och suger ut samma mängd merarbete ur den. Och ändå är mervärdets årskvot i ena fallet 1.000%, i andra fallet 100%, alltså en differens på 900%.
Detta förhållande kan visserligen ge intryck av att mervärdekvoten inte endast beror på exploateringsgraden och den mängd arbetskraft, som det variabla kapitalet mobiliserar, utan dessutom på mystiska inflytanden, som härrör ur cirkulationsprocessen. I själva verket har fenomenet tolkats på detta sätt - även om det inte sagts rentut utan i mera komplicerade och förstuckna former - och har åstadkommit en fullständig förvirring inom den ricardoska skolan sedan början av 20-talet.
Mystiken försvinner genast, om man inte endast skenbart utan i verkligheten ställer de bägge kapitalen, A och B, under exakt samma förhållanden. Detta kan endast förekomma, om det variabla kapital B under samma tidsrymd helt och hållet förbrukas till betalning av arbetskraft liksom kapital A.
I detta fall skulle B:s variabla kapital om 5.000 £ utbetalas under loppet av 5 veckor, med 1.000 £ pr vecka eller 50.000 £ under loppet av ett år. Enligt våra förutsättningar skulle mervärdet då också vara likamed 50.000 £. Det totala variabla kapitalet om 50.000 £ dividerat med det satsade kapitalet om 5.000 £ ger tio omslag om året. Mervärdekvoten, 5.000 m / 5.000 v = 100%, multiplicerad med antalet omslag = 10 ger en årskvot på 50.000 m / 5.000 v = 1.000%. Alltså är mervärdets årskvot densamma för bägge kapitalen nämligen 1.000%, men mervärdets mängd är 50.000 £ för kapital B och 5.000 £ för kapital A. I bägge fallen råder nu samma relation mellan den producerade mervärdemängden och de investerade kapitalvärdena, alltså 10 : 1. Men då har också kapital B förbrukat 10 gånger så mycket arbetskraft som kapital A under lika lång tid.
Det är endast det kapital, som verkligen användes i arbetsprocessen, som producerar mervärde, och endast för detta kapital gäller mervärdets lagar, alltså även den lagen, att vid en given mervärdekvot bestämmes mervärdets mängd av det variabla kapitalets relativa storlek.[LXXXIII*]
Arbetsprocessen själv mätes i tid. Om arbetsdagens längd är given (som här, där vi jämställer alla förhållanden mellan kapital A och kapital B för att klart belysa differensen i mervärdets årskvot), så består arbetsveckan av ett bestämt antal arbetsdagar. Eller vi kan betrakta en på måfå vald arbetsperiod, t.ex. 5 veckor med 10 timmars daglig arbetstid 6 dagar i veckan, som en enda arbetsdag på 300 timmar. Vi måste då också multiplicera detta tal med det antal arbetare, som dagligen är sysselsatta i arbetsprocessen. Om antalet arbetare är 10, så är veckodagen = 600 timmar och en 5-veckors arbetsperiod = 3.000 timmar. Lika stora variabla kapital är alltså använda vid lika stor mervärdekvot och lika lång arbetsdag, om lika stor mängd arbetskraft (en arbetskraft av samma pris multiplicerad med samma antal) under lika lång tid sättes i rörelse.
Vi återvänder nu till våra ursprungliga exempel. I bägge fallen A och B används lika stora variabla kapital, 100 £ pr vecka, under årets alla veckor. De variabla kapital, som fungerar i produktionsprocessen, är därför lika, men de investerade variabla kapitalen är helt olika. I exempel A satsas för varje 5-veckorsperiod 500 £, varav 100 £ används varje vecka. I exempel B satsas för den första 5-veckorsperioden 5.000 £, varav dock endast 100 £ pr vecka används, vilket gör 500 £ under de 5 veckorna, alltså endast 1/10 av det satsade kapitalet. För den andra 5-veckorsperioden satsas 4.500 £, varav endast 500 £ används, o.s.v. Det variabla kapital, som blivit satsat för en bestämd tidsperiod, förvandlas till använt, d.v.s. verkligen fungerande och verksamt variabelt kapital, endast i den mån det verkligen inträder i de av arbetsprocessen fylla avsnitten av denna tidsperiod, alltså verkligen fungerar i arbetsprocessen. Under mellantiden, då en del därav har blivit satsad för att användas först under en senare tidsperiod, är denna sistnämnda del praktiskt taget obefintlig för arbetsprocessen och har därför inget inflytande varken på värde- eller mervärdeproduktion. Ta t.ex. kapital A om 500 £. Det är satsat för 5 veckor, men varje vecka ingår endast 100 £ därav successivt i arbetsprocessen. Under den första veckan används 1/5 av kapitalet, medan övriga 4/5 ligger oanvända men måste finnas tillgängliga för de påföljande 4 veckornas arbetsprocess.
De omständigheter, som påverkar förhållandet mellan det satsade och det använda variabla kapitalet, har - under förutsättning att mervärdekvoten är given - betydelse för produktionen av mervärde, endast i den mån de inverkar på mängden av det variabla kapital, som verkligen blir använt i produktionsprocessen under en bestämd tidsperiod, t.ex. 1 vecka, 5 veckor etc. Det satsade kapitalet fungerar som variabelt kapital endast under den tid, då det verkligen användes, däremot inte under den tid, då det ligger lagrat som förråd. Men alla omständigheter, som inverkar på förhållandet mellan det satsade och det använda variabla kapitalet, tar sig uttryck i motsvarande olikheter i omslagstiden (som bestämmes genom olikheter i arbetsperioden eller cirkulationsperioden eller i bäggedera). Mervärdeproduktionens lag är, att vid lika mervärdekvot lika stor mängd fungerande variabelt kapital frambringar lika stor mängd mervärde. Om alltså av de två kapitalen A och B under lika lång tid och med samma mervärdekvot lika stor del används som variabelt kapital, kommer de också att frambringa samma mängd mervärde under loppet av denna tidsperiod, oavsett olikheterna mellan det satsade och det använda variabla kapitalet och mellan det producerade mervärdet och - inte det använda utan - det totalt investerade variabla kapitalet. Detta är en nödvändig konsekvens av de lagar, som vi tidigare har uppställt angående mervärdeproduktionen, och står inte på något sätt i strid med dem.
Vi skall nu undersöka det första 5-veckors produktionsavsnittet för kapital B. Vid slutet av den femte veckan är 500 £ använda och förbrukade. Värdeprodukten är 1.000 £ och mervärdekvoten alltså 500 m / 500 v = 100%, densamma som för kapital A. Det faktum, att kapital A nu kan realisera både det satsade kapitalet och mervärdet, medan kapital B inte kan göra det, har ingenting att göra med denna undersökning, som endast befattar sig med mervärdeproduktionen och dess förhållande till det variabla kapitalet. Om vi däremot inte beräknar mervärdets förhållande till det variabla kapital, som användes i produktionsprocessen, utan i stället förhållandet till det totalt investerade variabla kapitalet om 5.000 £, så får vi en mervärdekvot på 500 m / 5.000 v = 1/10 = 10%. Alltså en mervärdekvot för kapital B 10% och för kapital A 100%, d.v.s. 10 gånger högre. Om nu detta uppfattas, som om mervärdekvoten skulle vara olika för kapital, som har satt lika stora mängder arbete i rörelse, och detta till på köpet arbete, som består av lika stora delar betalt och obetalt arbete, och att detta skulle strida mot de lagar för mervärdeproduktionen, som vi tidigare har utvecklat - så ger sig svaret självt, så snart man betraktar de faktiska förhållandena: För kapital A ger beräkningen mervärdets verkliga kvot, d.v.s. förhållandet mellan det variabla kapital, som verkligen användes under de 5 veckorna, och det mervärde som produceras under samma tid. När det gäller kapital B däremot, så har beräkningen inget sammanhang varken med produktionen av mervärde eller med den motsvarande bestämningen av mervärdekvoten. De 500 £ mervärde, som här produceras med ett variabelt kapital om 500 £, ställes nämligen inte i relation till de 500 £, som används i produktionen, utan i stället till ett kapital om 5.000 £, varav 4.500 £ inte har medverkat i produktionen av detta mervärde på 500 £. Tvärtom handlar det om ett variabelt kapital, som endast så småningom skall fungera under de följande 45 veckorna, och som inte har någon andel i den första 5-veckors produktionsprocessen, som vi här har undersökt. Den skenbara differensen mellan A:s och B:s mervärdekvot är därför i verkligheten inte något problem. Vi skall nu jämföra mervärdets årskvoter för de bägge kapitalen B och A. För kapital B har vi 5.000 m / 5.000 V = 100%; för kapital A 5.000 m / 500 V = 1.000 %. Men förhållandet mellan mervärdekvoterna är detsamma som förut. Där hade vi
| mervärdekvoten för kapital B | 10% | |
| = | ||
| mervärdekvoten för kapital A | 100% |
och nu har vi
| mervärdets årskvot för kapital B | 100% | |
| = | ||
| mervärdets årskvot för kapital A | 1.000% |
men 10 % / 100% = 100% / 1.000% alltså samma förhållande som här ovan.
Likväl är problemet nu omvänt. Kapital B:s årskvot på 100% avviker inte - inte ens skenbart - från de kända lagarna för mervärdeproduktionen och den motsvarande mervärdekvoten. Under året har satsats och produktivt konsumerats 5.000 v, och dessa 5.000 v har producerat 5.000 m. Mervärdekvoten uttryckes alltså i det ovanstående bråket 5.000 m / 5.000 v = 100%.
Årskvoten stämmer med den verkliga mervärdekvoten. Det är här inte kapital B utan kapital A, som uppvisar en avvikelse, som måste redas ut.
Mervärdets årskvot är här 1.000%. Förut jämfördes det mervärde, som kapital B frambringade under 5 veckor, med hela årsinvesteringen på 5.000 £, varav endast 1/10 användes i mervärdeproduktionen. Nu blir kapital A:s mervärde för ett år, 5.000 £, jämfört med 500 £ variabelt kapital, d.v.s. med endast 1/10 av det variabla kapital, som verkligen har använts under produktionen av de 5.000 £ mervärde. Detta mervärde är produkten av ett variabelt kapital om 5.000 £, som har förbrukats under loppet av 50 veckor, och inte produkten av ett variabelt kapital om 500 £, som har förbrukats på 5 veckor.
Kapital A satsas aldrig för längre tid än 5 veckor. Vid 5:e veckans slut har det återvänt och kan upprepa samma process 10 gånger under året genom 10 omslag. Detta medför två konsekvenser.
För det första: Det under A satsade kapitalet är endast 5 gånger så stort som den kapitaldel, som användes varje vecka. Kapital B däremot, som endast slår om en gång pr år (var 50:e vecka) är 50 gånger så stort som den kapitaldel som användes varje vecka. Förhållandet mellan det kapital, som satsas i produktionsprocessen under loppet av ett år, och det kapital, som ständigt på nytt används under en bestämd produktionsperiod, t.ex. en vecka, beror på omslagstiden. Detta framgår av förutsättningarna i vårt första exempel, där det mervärde, som producerades under loppet av 5 veckor, inte jämfördes med det kapital, som användes under denna tidsperiod, utan i stället med det 10 gånger större kapital, som användes under loppet av 50 veckor.
För det andra: Kapital A:s omslagsperiod på 5 veckor utgör endast 1/10 av året, varför året omfattar 10 sådana omslagsperioder, där kapital A:s 500 £ ständigt på nytt kommer till användning. Det totalt använda kapitalet är här likamed det kapital, som satsats för 5 veckor, multiplicerat med antalet omslag under ett år. Hela det kapital, som används under loppet av året, är därför 5.000 £, medan det investerade kapitalet endast är tiondelen så stort eller 500 £. Dessa 500 £ används ständigt på nytt, och det satsas aldrig annat än samma 500 £ var femte vecka. Även kapital B använder endast 500 £ under loppet av 5 veckor. Men då omslagsperioden här är = 50 veckor, så motsvarar det under året använda kapitalet inte det kapital, som används under 5 veckor, utan det kapital, som satsats för 50 veckor. Mervärdets mängd bestämmes emellertid av det variabla kapital, som används, och inte av det under årets lopp satsade kapitalet. Med en given mervärdekvot är den därför av samma storlek för ett kapital på 5.000 £, som slår om en gång om året, som för ett kapital på 500 £, som slår om 10 gånger pr år.
Det variabla kapital, som invändes i produktionsprocessen und året - eller, om man så vill, den del av årsprodukten, som motsvarar det variabla kapitalet - är det under året verkligen använda, produktivt konsumerade variabla kapitalet. Därav följer, att när kapital A:s och kapital B:s årliga omslag av variabelt kapital är av samma storlek och mervärdekvoten är densamma, så måste också det årliga mervärdet bli lika för bägge. Eller med andra ord: Oavsett det investerade variabla kapitalets storlek så bestämmes mervärdes årskvot, definierad på detta sätt, av den genomsnittliga mervärdekvoten.
Detta är den enda konsekvens, som följer av lagarna om mervärdets produktion och om bestämmandet av mervärdekvoten. Vi skall nu vidare undersöka förhållandet mellan det årliga kapitalomslaget och det investerade variabla kapitalet. Vi finner då:
| 5.000 | £ | (årligen omslaget kapital) | |
| för kapital A: | |||
| 500 | £ | (årligen satsat kapital) | |
| 5.000 | £ | (årligen omslaget kapital) | |
| för kapital B: | |||
| 5.000 | £ | (årligen satsat kapital) | |
I bägge relationerna uttrycker täljaren det investerade kapitalet multiplicerat med antalet omslag; för A 500 × 10; för B 5.000 × 1. Eller också multiplicerat med den inverterade, på ett år beräknade omslagstiden. A:s omslagstid är 1/10 år; den inverterade omslagstiden är 10/1 år, alltså 500 × 10/1 = 5.000; för B: 5.000 × 1/1 = 5.000. Nämnaren uttrycker det omslagna kapitalet multiplicerat med det inverterade antalet omslag; för A 5.000 × 1/10, för B 5.000 × 1/1.
Den arbetsmängd (det betalda + det obetalda arbetet), som sättes i rörelse av de bägge variabla kapitalen, är här lika stor i båda fallen, emedan det variabla kapital, som användes i produktionsprocessen, i bägge fallen är av samma storlek. Detta gäller även exploateringsgraden.
Av förhållandet mellan det årligen omslagna och det investerade variabla kapitalet framgår också 1) förhållandet mellan det satsade kapitalet och det variabla kapital, som användes under en bestämd arbetsperiod. Om omslagstalet är = 10, som i exempel A, så är omslagstiden = 5 veckor (om man räknar med 50 veckor pr år). För denna tid måste variabelt kapital tillskjutas, och det för 5 veckor tillskjutna kapitalet måste vara 5 gånger så stort som det variabla kapital, som användes under en vecka. D.v.s. endast 1/5 av det tillskjutna kapitalet (här 500 £) kan användas under loppet av en vecka. I exempel B däremot, där omslagstalet är = 1, är omslagstiden = 1 år = 50 veckor. Förhållandet mellan det satsade kapitalet och det som används pr vecka är alltså 50 : 1. Om förhållandet vore detsamma för B som för A, så måste B satsa 1.000 £ i stället för 100. - 2) Härav följer, att B under årets lopp måste tillskjuta ett 10 gånger så stort kapital som A för att under samma tid kunna använda samma mängd variabelt kapital i produktionsprocessen och vid en given mervärdekvot sätta igång samma mängd arbete (betalt och obetalt) och producera lika stor mängd mervärde. Den verkliga mervärdekvoten uttrycker ingenting annat än förhållandet mellan det under en viss tidrymd använda variabla kapitalet och det under samma tidrymd producerade mervärdet - eller den mängd obetalt arbete, som det under denna tidrymd använda variabla kapitalet sätter i rörelse. Mervärdekvoten har absolut ingenting att göra med den del av det variabla kapitalet, som är investerad under den tid, då den inte används i produktionsprocessen.
Av det redan sagda framgår tvärtom, att mervärdets årskvot endast i ett enda fall sammanfaller med den verkliga mervärdekvoten, som uttrycker arbetets exploateringsgrad. Detta specialfall inträffar, när det investerade kapitalet slår om endast en gång om året, varvid alltså detta kapital är likamed det under året omslagna, och förhållandet mellan den under året producerade mervärdemängden och det för denna produktion använda kapitalet sammanfaller med förhållandet mellan den under året producerade mervärdemängden och det under året satsade kapitalet.
A) Mervärdets årskvot är =
| mängden av det under året producerade mervärdet |
| investerat variabelt kapital |
Men den under året producerade mervärdemängden är likamed den verkliga mervärdekvoten, multiplicerad med det variabla kapital, som använts för dess produktion. Detta kapital är likamed det investerade kapitalet, multiplicerat med dess omslagstal, vilket vi kan kalla n. Formeln A) förvandlas därmed till:
B) Mervärdets årskvot är =
| verkliga mervärdekvoten X tillskjutet variabelt kapital X n |
| tillskjutet variabelt kapital |
T.ex. för kapital B = 100 × 5.000 × 1 / 5.000 eller 100%.
Endast om n = 1, d.v.s. om det satsade variabla kapitalet slår om endast en gång om året, alltså är likamed det under året använda kapitalet, är mervärdets årskvot likamed den verkliga mervärdekvoten.
Om vi kallar mervärdets årskvot M', den verkliga mervärdekvoten m', det satsade variabla kapitalet v och omslagstalet n, så är M' = (m' × v × n) / v = m' × n; alltså M' = m' × n; och M' = m', endast om n = 1, alltså M' = m' × 1 = m'.
Vidare följer: den årliga mervärdekvoten är alltid = m' × n, d.v.s. likamed den verkliga kvoten för mervärde, producerat under en omslagsperiod genom det under perioden konsumerade variabla kapitalet, multiplicerad med detta variabla kapitals omslagstal under året eller (vilket är samma sak) multiplicerad med dess under året som helhet beräknade inverterade omslagstid. (Om det variabla kapitalet slår om 10 gånger under året, så är dess omslagstid = 1/10 år; dess inverterade omslagstid alltså = 10/1 = 10.)
Och vidare: M' = m', om n = 1. M' är större än m', om n är större än 1, d.v.s. om det satsade kapitalet slår om mer än en gång under året eller om det omslagna kapitalet är större än det investerade.
Slutligen: M' är mindre än m', om n är mindre än 1, d.v.s. om det under året omslagna kapitalet endast är en del av det investerade och omslagsperioden alltså är längre än 1 år.
Vi dröjer ett ögonblick vid det sistnämnda fallet.
Vi bibehåller alla förutsättningar från vårt tidigare exempel men förlänger omslagsperioden till 55 veckor (kapital C). Arbetsprocessen erfordrar 100 £ pr vecka i variabelt kapital, alltså 5.500 £ för hela omslagsperioder, och producerar 100 m pr vecka; m' är alltså liksom hittills 100%.
Omslagstalet är här = 50/55 = 10/11, emedan omslagstiden är 1 + 1/10 år (året räknat som 50 veckor) = 10/11.
M' = (100% × 5.000 × 10/11) / 5.500 = 100 × 10/11 = 1.000/11 = 9010/11%, alltså mindre än 100%. Om mervärdets årskvot också här vore 100, så skulle 5.500 £ variabelt kapital producera 5.500 £ i mervärde under loppet av 1 år, medan det i det givna exemplet kräver 11/10 år. De 5.500 v producerar under året endast 5.000 m; alltså är mervärdets årskvot = 5.000 m / 5.000 v = 10/11 = 9010/11%.
Mervärdets årskvot, eller jämförelsen mellan det under året producerade mervärdet och det överhuvud satsade variabla kapitalet (till skillnad från det under året omslagna variabla kapitalet), är därför inte något rent subjektivt, utan kapitalets verkliga rörelse åstadkommer själv detta motsatsförhållande. Till ägaren av kapital A har vid årets slut hans satsade variabla kapital 500 £, återvänt och dessutom 5.000 £ mervärde. Det är inte kapitalmängd, som han har använt under året, utan den som periodiskt återvänder till honom, som uttrycker storleken av hans investerade kapital. Om kapitalet vid årets slut delvis existerar som produktionsförråd, delvis som varu- eller penningkapital, har ingen betydelse för saken, inte heller proportionerna mellan dessa olika poster. Till ägaren av kapital B har 5.000 £, hans investerade kapital, återvänt och därtill 5.000 £ mervärde. För ägaren av kapital C är 5.000 £ mervärde producerade under året (5.000 £ satsade och en mervärdekvot på 100%), men hans satsade kapital har ännu inte återvänt och inte heller hans producerade mervärde.
M' = m' × n uttrycker, att den mervärdekvot, som gäller för det under en omslagsperiod använda variabla kapitalet -
| under en omslagsperiod producerad mervärdemängd |
| under en omslagsperiod använt variabelt kapital |
skall multipliceras med antalet omslagsperioder eller reproduktionsperioder hos det investerade variabla kapitalet, det antal perioder, vari dess kretslopp förnyas.
I Bok I, kap. IV (Penningens förvandling till kapital) och kap. XXI (Enkel reproduktion) har vi redan sett, att kapitalvärdet överhuvud är satsat, inte utgivet, eftersom detta värde, sedan det genomgått de olika faserna av sitt kretslopp, återvänder till sin utgångspunkt - nu berikat genom mervärde. Det är detta, som karakteriserar det som satsat kapital. Den tid, som förflyter från dess utgångspunkt till dess slutpunkt, är den tid, för vilken det är investerat. Hela det kretslopp, som kapitalvärdet genomlöper, d.v.s. den tid, som förflyter från dess satsning till dess återvändande, bildar dess omslag, och den tid omslaget varar utgör en omslagsperiod. När denna period är till ända, kretsloppet alltså avslutat, kan samma kapitalvärde börja samma kretslopp på nytt, återigen värdeförökas och producera mervärde. Om det variabla kapitalet, såsom i exempel A, slår om 10 gånger pr år, så frambringas under årets lopp med samma kapitalinsats 10 gånger så mycket mervärde som under en omslagsperiod.
Man måste klargöra för sig kapitalinsatsens natur, som den ter sig från det kapitalistiska samhällets ståndpunkt.
Kapital A, som slår om 10 gånger under året, har satsats 10 gånger under året. Det har satsats på nytt för varje ny omslagsperiod. Men därtill kommer, att A aldrig satsar mer än detta samma kapitalvärde om 500 £ i produktionsprocessen. Så snart dessa 500 £ har fullbordat sitt kretslopp, satsas de i ett nytt kretslopp, ty pengarna kan endast bevara sin karaktär av kapital genom att ständigt på nytt fungera i upprepade produktionsprocesser. Det satsas därför aldrig för längre tid än 5 veckor. Om omslaget varar längre tid, så räcker inte kapitalet. Om omslagstiden förkortas, blir en del kapital överflödigt. Det har inte satsats 10 kapital om vardera 500 £, utan ett kapital på 500 £ satsas ständigt på nytt 10 gånger. Mervärdets årskvot beräknas därför inte på ett 10 gånger satsat kapital om 500 £ eller på 5.000 £ utan på ett en gång satsat kapital om 500 £, på samma sätt som då en enkrona[LXXXIV*] cirkulerar 10 gånger: den föreställer alltid endast en enda cirkulerande enkrona, fastän den utför samma funktion som 10 kronor. Men för den ägare, i vars hand den för tillfället befinner sig, har den liksom förut samma värde om 1 krona.
Kapital A visar också vid varje omslags slut och likaså vid årets slut, att dess ägare endast opererar med ett kapitalvärde på 500 £. Därför får han varje gång endast tillbaka 500 £. Hans investerade kapital är alltså aldrig mera än 500 £. Det investerade kapitalet om 500 £ fungerar därför som nämnare i det bråk, som uttrycker mervärdets årskvot. Vi hade för denna uppställt formeln: M' = m' × v × n = m' × n. Då den verkliga mervärdekvoten m' = m/v = mervärdemängden dividerad med det variabla kapital, som har producerat den, kan vi i m' × n sätta in värdet av m', alltså m/v, och får då fram den andra formeln: M' = (m × n) / v.
Men genom sitt tiofaldiga omslag, och därmed genom den tiofaldiga förnyelsen av insatsen, utför detta kapital om 500 £ samma funktion som ett 10 gånger större kapital, samma funktion som ett kapital om 5.000 £, alldeles som 500 enkronor, vilka fullbordar 10 omlopp on året, fullgör samma funktion som 5.000 enkronor, vilka genomför endast ett omlopp.
"Vilken samhällelig form produktionsprocessen än må ha, så måste den vara kontinuerlig eller periodiskt genomlöpa samma stadier om och om igen ... Betraktad i sitt inre sammanhang och under sin ständiga rörelse och förnyelse är varje samhällelig produktionsprocess samtidigt en reproduktionsprocess ... Som periodiskt tillskott till kapitalvärdet eller som periodisk frukt av det satsade kapitalet får mervärdet formen av en inkomst, som härrör från kapitalet." (Bok I, kap. XXI, sid. 497.)
För kapital A har vi 10 5-veckors omslagsperioder. I den första av dessa satsas 500 £ variabelt kapital - d.v.s. varje vecka omsätter 100 £ i arbetskraft, varför 500 £ har förbrukats i arbetskraft vid den första omslagsperiodens slut. Dessa 500 £, ursprungligen en del av det satsade totalkapitalet, har nu upphört att vara kapital. De har utbetalats i löner till arbetarna, som i sin tur använder pengarna till inköp av existensmedel. De förbrukar under loppet av dessa 5 veckor existensmedel till ett värde av 500 £, och därmed är ett motsvarande varuvärde utplånat. (Om arbetaren möjligen kan spara en slant, kan denna inte heller betraktas som kapital.) De inköpta existensmedlen har arbetaren konsumerat improduktivt - om man bortser från att de har vidmakthållit arbetskraften, som är en oumbärlig produktionsfaktor för kapitalisten. - Men samtidigt har kapitalisten omvandlat dessa 500 £ till arbetskraft av samma värde (resp. pris), och denna arbetskraft konsumerar han produktivt i arbetsprocessen. Vid de fem veckornas slut finns där en värdeprodukt på 1.000 £. Hälften därav, 500 £, är det reproducerade värdet av det för inköp av arbetskraft satsade variabla kapitalet, medan den andra hälften, 500 £, är nyproducerat mervärde. Men 5 veckors arbetskraft har, genom en omsättning, där en del av kapitalet förvandlats till variabelt kapital, likaså konsumerats, om också produktivt. Det arbete, som var verksamt igår, är inte samma arbete, som är i verksamhet idag. Dess värde plus det av arbetet skapade mervärdet existerar nu som värdet av en produkt, ett ting som är skilt från själva arbetskraften. Men vid produktens förvandling till pengar kan den del av dess värde, som motsvarar värdet av det investerade variabla kapitalet, på nytt användas till inköp av arbetskraft och därpå återigen fungera som variabelt kapital. Den omständigheten, att samma arbetare, d.v.s. samma bärare av arbetskraften, sysselsättes med det inte endast reproducerade utan även till penningform återförvandlade kapitalvärdet, har ingen betydelse. Det är också möjligt, att kapitalisten under den nya omslagsperioden använder nya arbetare i stället för de gamla.
I själva verket förbrukas alltså under de 10 5-veckors omslagsperioderna i arbetslöner successivt ett kapital om 5.000 £, inte 500, och dessa arbetslöner förbrukas i sin tur av arbetarna för inköp av existensmedel. Det sålunda satsade kapitalet om 5.000 £ är förbrukat och existerar inte mer. Å andra sidan blir arbetskraft till ett värde, inte av 500 utan av 5.000 £ successivt införlivad med produktionsprocessen och reproducerar inte endast sitt eget värde = 5.000 £ utan producerar även ett överskott, ett mervärde på 5.000 £. Det variabla kapital om 500 £, som satsas i den andra omslagsperioden, är inte identiskt med de 500 £, som satsades i den första omslagsperioden och redan är förbrukade i form av arbetslöner. Men dessa 500 £ är ersatta av ett nytt variabelt kapital om 500 £, som under den första omslagsperioden producerades i varuform och återförvandlades till penningform. Detta nya penningkapital är alltså penningformen för den varumängd, som nyproducerades under den första omslagsperioden. Den omständigheten, att kapitalisten åter förfogar över en lika stor penningsumma om 500 £, d.v.s. bortsett från mervärdet precis lika stort penningkapital, som han ursprungligen satsade, döljer det faktum, att han opererar med ett nyproducerat kapital. Den del av varuvärdet, som ersätter det konstanta kapitalet, är däremot inte nyproducerat utan har endast förändrat form. - När vi undersöker den tredje omslagsperioden, så är det uppenbart, att det variabla kapital, som satsas, inte är ett gammalt utan ett nyproducerat kapital, ty det är ett varuvärde, som producerades under den andra omslagsperioden och nu har förvandlats till pengar. Den varumängd, som producerades under den första omslagsperioden, är försåld. Dess värdedel, som är likamed det satsade kapitalets variabla värdedel, omsattes i ny arbetskraft för den andra omslagsperioden och producerade en ny varukvantitet, som i sin tur såldes och varav en värdedel är ett variabelt kapital, som satsas i den tredje omslagsperioden. Och så vidare genom alla 10 omslagsperioderna.
Under dessa går var femte vecka nyproducerade varumängder (vilkas värde, såvitt det ersätter variabelt kapital, också är nyproducerat, inte endast återuppträder som i den konstanta, rörliga kapitaldelen) ut på marknaden för att införliva ständigt ny arbetskraft med produktionsprocessen.
Vad som alltså uppnås med det investerade variabla kapitalets (500 £) 10-faldiga omslag, är inte, att detta kapital om 500 £ kan produktivt konsumeras 10 gånger, utan att ett variabelt kapital, som räcker i 5 veckor, kan användas i 50 veckor. Det används tvärtom 10 × 500 £ variabelt kapital under de 50 veckorna, och kapitalet 500 £ räcker. alltid endast i 5 veckor, varför det efter de 5 veckornas slut måste ersättas med ett nyproducerat kapital om 500 £. Detta äger rum likaväl för kapital A som för kapital B. Men här börjar en olikhet att göra sig gällande.
Vid slutet av den första 5-veckorsperioden har både A och B vardera satsat ett variabelt kapital om 500 £. I bägge fallen är värdet omsatt i arbetskraft och ersatt genom ett nytt värde, som denna arbetskraft har skapat. För B liksom för A har arbetskraften inte endast ersatt det variabla kapitalet om 500 £ med ett nytt värde av samma storlek, utan den har dessutom frambringat ett mervärde på 500 £.
Men när det gäller B, har värdeprodukten ännu inte antagit en sådan form, att den på nytt kan fungera som produktivt kapital. Det är däremot fallet med A. Till årets slut har B hopsamlat ett ständigt ökande värde, som täcker det satsade kapitalet och dessutom innehåller ett mervärde, men detta värde antar inte en sådan form, att det kan tjänstgöra som produktivt kapital förrän efter årets slut. Värdet är visserligen förnyat, men Värdeformen (här den absoluta värdeformen, dess penningform) är inte förnyad.
För den andra 5-veckorsperioden (och på samma sätt successivt för varje 5-veckorsperiod under året) måste alltså ytterligare 500 £ vara tillgängliga liksom för den första perioden. Bortsett från alla kreditförhållanden måste alltså vid årets början finnas ett latent, satsat penningkapitel om 5.000 £, som successivt under årets lopp förbrukas till inköp av arbetskraft.
När det gäller A, är däremot kretsloppet, det satsade kapitalets omslag, fullbordat redan efter de 5 första veckornas förlopp, varför värdeersättningen redan då befinner sig i sin ursprungliga penningform och kan sätta ny arbetskraft för 5 veckor i rörelse.
Under den andra 5-veckorsperioden förbrukar både A och B ny arbetskraft och utbetalar ett nytt kapital om 500 £ i arbetslöner. De första 500 £, som arbetarna har använt till inköp av existensmedel, är förbrukade; i varje fall har kapitalisten inte längre någon bestämmanderätt över dem. Under nästa omslagsperiod används ett nytt kapital på 500 £ till inköp av ny arbetskraft, och existensmedel till samma värde tas bort ur marknaden. Kort sagt: man förbrukar ett nytt kapital om 500 £, inte det gamla. För A är detta nya kapital på 500 £ ett värde, som frambringats i produktionsprocessen som ersättning för de 500 £, som satsades i den förra omslagsperioden. För B har detta nya värde däremot antagit en form, vari det ännu inte kan fungera som variabelt kapital. Värdeersättningen finns där men inte i form av variabelt kapital. För att produktionsprocessen skall kunna fortsätta under nästa 5-veckorsperiod, måste därför ett tillskottskapital om 500 £ vara disponibelt och satsas i den i detta fall nödvändiga penningformen. A och B konsumerar alltså under 50 veckor lika mycket variabelt kapital, köper och förbrukar lika stor mängd arbetskraft. Men B måste betala den med ett satsat kapital likamed dess totalvärde = 5.000 £. A däremot betalar den successivt med de 500 £, som satsas för 5 veckor i taget och ständigt förnyas. Här satsas alltså aldrig ett större penningkapital än för 5 veckor, d.v.s. aldrig ett större belopp än de 500 £, som satsades för de första 5 veckorna. Dessa 500 £ räcker under hela året. Det är därför klart, att vid samma exploateringsgrad av arbetet, samma mervärdekvot, måste årskvoterna för A och B stå i omvänd proportion till storleken av de variabla penningkapital, vilka måste satsas för att under året sätta samma mängd arbetskraft i rörelse. A: 5.000 m / 500 v = 1.000%. B: 5.000 m / 5.000 v = 100%. Men 500 v : 5.000 v = 1 : 10 = 100% : 1.000%.
Skillnaden beror på olikheter i omslagsperioderna, d.v.s. de perioder, i vilka värdeersättningen av det variabla kapital, som använts under en viss tidrymd, åter kan fungera som kapital, alltså som nytt kapital. För B liksom för A förekommer samma värdeersättningen för det under samma perioder använda variabla kapitalet. Mervärdets tillväxt är också densamma under samma perioder. För B uppkommer visserligen varje 5-veckorsperiod en värdeersättning på 500 £ plus 500 £ mervärde, men denna värdeersättning bildar inte något nytt kapital, eftersom den inte befinner sig i penningform. För A är det gamla kapitalvärdet inte endast ersatt med ett nytt, utan det är återigen framställt i sin penningform och därmed insatt som nytt funktionsdugligt kapital.
Om värdeersättningens förvandling till pengar, alltså till den form, vari det variabla kapitalet satsas, inträffar förr eller senare, är uppenbarligen en omständighet, som saknar betydelse för själva mervärdets produktion. Denna beror på storleken av det använda variabla kapitalet jämte arbetets exploateringsgrad. Men den nyssnämnda omständigheten inverkar på storleken av det penningkapital, som måste satsas för att under året sätta en viss mängd arbetskraft i rörelse, och bestämmer därför mervärdets årskvot.
Låt oss för ett ögonblick betrakta saken ur samhällelig synpunkt. En arbetare kostar t.ex. 1 £ i veckan, och arbetsdagen är 10 timmar. Hos A liksom hos B är under året 100 arbetare sysselsatta (100 £ pr vecka för 100 arbetare gör för 5 veckor 500 £ och för 50 veckor 5.000 £), och dessa arbetar under en 6-dagars arbetsvecka 60 timmar var. Alltså: 100 arbetare gör 6.000 arbetstimmar i veckan och på 50 veckor 300.000 arbetstimmar. Denna arbetskraft är annekterad av A liksom av B och kan alltså inte användas av samhället för något annat ändamål. Såtillvida är saken alltså, samhälleligt sett, lika hos A och B. Vidare: hos både A och B får 100 arbetare tillsammans en årslön på 5.000 £ (de 200 arbetarna alltså summa summarum 10.000 £), ett belopp som förbrukas för inköp av existensmedel. Även härvidlag är förhållandet alltså, samhälleligt sett, detsamma för A och B. Då arbetarna i bägge fallen avlönas pr vecka, förbrukar de också varje vecka en motsvarande mängd existensmedel, som de betalar med pengar, vilka på så sätt kommer in i cirkulationen. Men här upphör likheten.
För det första. De pengar, som A:s arbetare sätter i cirkulation, är inte, som för B:s arbetare, endast värdet av deras arbetskraft i penningform. Pengarna är redan från och med andra omslagsperioden efter affärens påbörjande arbetarnas egen värdeprodukt (= arbetskraftens pris plus mervärdet) från förra omslagsperioden varmed hans arbete under den andra omslagsperioden betalas. Beträffande B är detta inte fallet. Pengarna är visserligen ett betalningsmedel för redan utfört arbete, men det betalas inte med dessa arbetares egen värdeprodukt. Detta kan inte ske förrän i början av andra året, då även B:s arbetare avlönas med utbytet av deras egen värdeprodukt från förra året.
Ju kortare kapitalets omslagsperiod är - ju oftare dess reproduktionsterminer alltså förnyas under året - desto fortare förvandlas arbetarnas värdeprodukt till pengar, för desto kortare tid måste kapitalisten satsa sina pengar i produktionsprocessen, desto mindre är det kapital han måste satsa i proportion till produktionens omfång, och desto större är i proportion därtill den kvantitet mervärde, som han vid given mervärdekvot tar ut under året, emedan han så mycket oftare kan göra nyinköp av arbetare med penningformen av deras egen värdeprodukt och sätta deras arbete i rörelse därmed.
När produktionsskalan är given, avtar det satsade variabla kapitalets storlek i proportion till omslagstidens förkortning, medan mervärdets årskvot ökar. Om det satsade kapitalets storlek är given, växer produktionsskalan och därmed vid given mervärdekvot även den absoluta mängden av det under en omslagsperiod producerade mervärdet, i samma utsträckning som reproduktionsperioden förkortas, samtidigt som mervärdets årskvot stegras i motsvarande grad. Av vår undersökning har överhuvud hittills framgått, att man alltefter omslagsperiodernas olika längd måste satsa penningkapital av högst varierande storlek för att sätta i rörelse samma mängd produktivt rörligt kapital och samma arbetsmängd vid samma exploateringsgrad av arbetet.
För det andra - och detta har samband med den första olikheten - betalar arbetaren under B liksom under A de existensmedel, som han köper, med det variabla kapitalet, som i hans hand förvandlats till cirkulationsmedel. Han drar t.ex. inte endast bort vete från marknaden utan ersätter samtidigt också vetets värde med en motsvarande penningsumma. I motsats till A:s arbetare betalar arbetaren hos B inte sina existensmedel med pengar, som representerar värdet av de produkter, som han själv har producerat och som under årets lopp har blivit omsatta på marknaden. Han betalar visserligen existensmedlen med pengar, men han förser inte samtidigt marknaden med varor, som säljarna kan köpa för de pengar de har fått. Från marknaden tas alltså både arbetskraft och existensmedel för denna arbetskraft samt arbetsmedel och produktionsmedel, och som ersättning tillföres marknaden en summa pengar, men däremot får marknaden under årets lopp inte ta emot någon produkt, som ersätter de därifrån borttagna materiella elementen för det produktiva kapitalet. Om vi antar, att samhället inte är kapitalistiskt utan kommunistiskt, så bortfaller penningkapitalet nästan helt, alltså även de förklädnader av transaktionerna, som pengarna åstadkommer. Saken skulle då helt enkelt reduceras till att samhället i förväg måste beräkna, hur mycket arbete, produktionsmedel och existensmedel man utan olägenhet kan satsa på långsiktiga projekt som t.ex. järnvägsbyggen, vilka för lång tid framöver, kanske åratal, varken levererar produktionsmedel eller existensmedel eller någon annan nyttig effekt men i stället tar bort arbete, produktionsmedel och existensmedel från den årliga totalproduktionen. I det kapitalistiska samhället däremot, där det samhälleliga förnuftet alltid gör sig gällande först i efterhand, kan och måste på detta sätt svåra störningar oavbrutet inträffa. Det uppstår å ena sidan ett tryck på penningmarknaden, medan det å andra sidan just är ett föregående överflöd på penningkapital, som har bidragit till att framkalla dylika företag i överdriven skala, alltså just de omständigheter, som senare åstadkommer trycket på penningmarknaden. Penningmarknaden blir tryckt, då behovet av penningkapital i stor skala blir aktuellt under långa tidsperioder, och detta alldeles bortsett från att industriidkare och affärsmän placerar det för driften av deras företag behövliga penningkapitalet i järnvägsspekulationer etc. och ersätter driftkapitalet genom lån på penningmarknaden. Dessutom uppstår ett tryck på samhällets disponibla produktiva kapital. Då produktivt kapital oavbrutet undandrages marknaden och endast ersättes genom penningekvivalenter, så ökar den köpkraftiga efterfrågan utan någon samtidig ökning av varutillförseln. Därigenom stiger priserna på både existensmedel och produktionsämnen. Härtill kommer, att det under dylika förhållanden alltid dyker upp svindlare, som manipulerar med stora kapitalöverföringar. En liga av spekulanter, entreprenörer, ingenjörer, advokater etc. berikar sig. De förorsakar en stark ökning av efterfrågan på konsumtionsvaror, och samtidigt stiger också arbetslönerna. Jordbruket och överhuvud livsmedelsproduktionen stimuleras visserligen, men då denna produktion inte kan ökas omedelbart utan först efter minst ett år, ökar importen av dessa produkter liksom även importen av kolonialvaror (kaffe, socker, vin etc.) och av lyxartiklar. Därav uppkommer importöverskott och spekulationer i denna del av importverksamheten. I de branscher, där produktionen hastigt kan stegras, som t.ex. den egentliga manufakturen, bergsbruket etc., medför prisstegringen en plötslig expansion, som snart efterföljes av ett sammanbrott. En motsvarande tendens gör sig gällande på arbetsmarknaden att i de nya industrigrenarna dra in inte endast mängder av arbetslösa utan också arbetare, som redan har sysselsättning. Överhuvud har sådana jätteföretag som t.ex. järnvägsbyggen en tendens att dra till sig arbetskraft från sådana arbetsområden, som kräver starka armar, såsom t.ex. jordbruket. Detta fortsätter, t.o.m. sedan de nya företagen hunnit utvecklas till en etablerad bransch och en för densamma nödvändig grupp av ambulerande anläggningsarbetare har uppkommit. Det är t.ex. alltid fallet, när järnvägsbyggandet under en period sker i större skala än vanligt. En del av den arbetslösa reservarmén, som håller lönerna nere, får sysselsättning, lönerna stiger över hela linjen, t.o.m. i de branscher, där arbetslösheten redan tidigare var obetydlig. Detta varar, tills den oundvikliga kraschen åter kastar ut reservarmén i arbetslöshet och lönerna på nytt pressas ner till minimum och därunder.[35*]
I den mån omslagsperiodens längd är bestämd av arbetsperioden i egentlig mening, d.v.s. den period som behövs för att göra produkten färdig för marknaden, så är den beroende av produktionens materiella betingelser i respektive industribransch. I jordbruket avgöres dessa produktionsbetingelser väsentligen av naturförhållandena, i industrin och bergsbruket växlar de med den samhälleliga utvecklingen av själva produktionsprocessen.
Arbetsperiodens längd kan vara beroende av de enskilda leveransernas storlek och är i dessa fall bestämd av den förhärskande sedvänjan. Men det materiella underlaget för denna sedvänja är alltid produktionsskalan, och rena tillfälligheter gör sig gällande endast i enstaka fall.
Slutligen: Om omslagsperiodens längd är beroende av cirkulationsperiodens längd, kommer den att variera med de ständigt växlande konjunkturerna, de större eller mindre avsättningssvårigheterna och den därav beroende nödvändigheten att placera produkten på närmare eller mera avlägset belägna marknader. Bortsett från de omedelbara verkningarna av den större eller mindre efterfrågan spelar prissvängningarna här en huvudroll, genom att inköpen avsiktligt begränsas, när priserna faller, utan att produktionen inskränkes i motsvarande grad. När priserna stiger, gör sig den omvända tendensen gällande, och produkterna kan t.o.m. säljas, innan de är producerade. Det egentliga materiella underlaget för omsättningstiden är dock det verkliga avståndet från produktionsplatsen till avsättningsmarknaden.
Engelskt bomullstyg eller garn säljes t.ex. till Indien. Exportören betalar den engelske textilfabrikanten (och han gör det villigt, så länge penningmarknaden har en stark ställning. Så snart fabrikanten själv blir tvungen att finansiera sina affärer medelst kreditoperationer, är det redan på tok.) Exportören säljer senare sina bomullsprodukter på den indiska marknaden, varvid han får igen sitt satsade kapital. Innan dessa pengar influtit, är förhållandet, samhälleligt sett, precis detsamma, som om arbetsperiodens längd nödvändiggjorde tillskott av nytt penningkapital för att produktionsprocessen skall kunna hållas igång i oförminskad skala. Det penningkapital, varmed fabrikanten avlönar sina arbetare och dessutom förnyar de övriga delarna av sitt rörliga kapital, är inte penningformen för de av honom producerade textilprodukterna. Detta kan bli fallet, först då värdet av dessa produkter återvänt till England i varu- eller penningform. Det handlar alltså om ett förnyat tillskott av penningkapital. Skillnaden är endast den, att det inte satsas av fabrikanten utan av exportören - kanske medelst kreditoperationer. Den engelska marknaden tillföres emellertid inte samtidigt härmed något nytt tillskott av varor, som kan köpas med dessa pengar och ingå i den individuella eller produktiva konsumtionen. Om detta tillstånd inträder under längre tid och i större skala, så måste det åstadkomma samma följder som förut den förlängda arbetsperioden.
Det kan nu tänkas, att dessa textilvaror även i Indien säljes på kredit. Med denna kredit köpes i Indien en produkt, som skickas till England, eller också utfärdas en växel på beloppet. Om detta tillstånd förlänges, så utsättes den indiska penningmarknaden för ett tryck, vars återverkan på England kan framkalla en kris. Denna kris framkallar i sin tur - t.o.m. om den är förbunden med export av ädla metaller till Indien - en kris i det sistnämnda landet på grund av bankrutt för engelska affärsföretag och deras indiska filialer, vilka erhållit krediter av de indiska bankerna. Så uppstår samtidigt kriser både på de marknader, som har en aktiv, och på de marknader, som har en passiv handelsbalans. Och förhållandena kan kompliceras ytterligare. England har t.ex. skickat silvertackor till Indien, men de engelska fordringsägarna i Indien indriver nu sina fordringar där, och inom kort måste Indien skicka tillbaka silvertackorna till England.
Det är möjligt, att exporthandeln till Indien och importhandeln därifrån ungefär utjämnar varandra, ehuru den senare (med undantag för speciella omständigheter, såsom höjda bomullspriser etc.) till omfånget bestämmes av den förstnämnda och stimuleras av den. Handelsbalansen mellan England och Indien kan förefalla utjämnad eller endast uppvisa obetydliga svängningar åt ena eller andra hållet. Men så snart krisen bryter ut i England, visar det sig, att osålda bomullsvaror lagras i Indien (d.v.s. har förvandlats från varukapital till penningkapital - överproduktion på denna sida), och att det å andra sidan inte endast ligger osålda förråd av indiska produkter i England, utan också att en stor del av de sålda och konsumerade varupartierna ännu inte är betald. Vad som alltså framträder som en kris på penningmarknaden, är i själva verket uttryck för rubbningar i själva produktions- och reproduktionsprocessen.
För det tredje: Beträffande det använda rörliga kapitalet (både det variabla och det konstanta) så åstadkommer omslagsperiodens längd, i den mån den har samband med arbetsperiodens längd, denna skillnad: Vid flera omslag under året kan en del av det variabla eller konstanta rörliga kapitalet levereras genom sina egna produkter, såsom vid kolproduktion, inom klädkonfektionen etc. I annat fall går det inte, åtminstone inte under årets lopp.
Vi har hittills sett, att en förändring i omslagsperioden åstadkommer en förändring i mervärdets årskvot, t.o.m. om den mervärdemängd, som årligen frambringas, är oförändrad.
Men dessutom har omslagsperiodens längd med nödvändighet betydelse för ackumulationen - mervärdets kapitalisering - och inverkar därmed även indirekt på mervärdets mängd.
Vi observerar nu närmast, att kapitalisten A (i förra kapitalets exempel) har en löpande periodisk avkastning, alltså med undantag för omslagsperioden i företagets början finansierar sin egen konsumtion under året med sin mervärdeproduktion och inte behöver betala den ur egna fonder. Detta sistnämnda är däremot fallet med kapitalisten B. Han producerar visserligen under samma tidrymd lika mycket mervärde som A, men mervärdet är inte realiserat och kan därför inte konsumeras, vare sig individuellt eller produktivt. I den mån det gäller den individuella konsumtionen, blir mervärdet anteciperat. Kapitalisten måste därför tillgripa sina reservfonder.
En del av det produktiva kapitalet, som det är svårt att klassificera, nämligen det tillskottskapital, som är nödvändigt för reparationer och vidmakthållande av det fasta kapitalet, framstår nu också i ny dager.
Hos A satsas denna kapitaldel inte alls eller endast delvis vid produktionens början. Den behöver inte vara disponibel eller överhuvud existera. Den kommer från själva företaget, genom att mervärde omedelbart förvandlas till kapital, d.v.s. direkt användes som kapital. En del av det mervärde, som periodiskt under året inte endast producerats utan även realiserats, kan bestrida de för reparationer etc. nödvändiga utgifterna. En del av det kapital, som behövs för driften av företaget i dess ursprungliga skala, frambringas sålunda under verksamheten av företaget självt genom kapitalisering av en del av mervärdet. Detta är omöjligt för kapitalisten B. Hos honom måste den ifrågavarande kapitaldelen bilda en del av det ursprungligen satsade kapitalet. I bägge fallen kommer denna kapitaldel att i kapitalistens bokföring figurera som satsat kapital, vilket den ju också är, då den enligt vårt antagande utgör en del av det produktiva kapital, som är nödvändigt för företagets verksamhet i oförminskad skala. Men det spelar en oerhört stor roll, ur vilken fond denna kapitaldel hämtas. För B är den verkligen en del av det kapital, som ursprungligen skulle satsas eller vara disponibelt. För A däremot är den en del av mervärdet, som användes som kapital. Detta senare fall visar, att inte endast det ackumulerade kapitalet utan också en del av det ursprungligen satsade kapitalet kan vara ett endast kapitaliserat mervärde.
Så snart krediten har nått en viss utveckling, blir förhållandet mellan det ursprungligen satsade kapitalet och det kapitaliserade mervärdet ännu mera invecklat. En del av det produktiva kapital, varmed A startar sitt företag eller fullföljer det under året, lånar han t.ex. hos bankir C, emedan han från början inte har tillräckligt kapital för att driva företaget. Det belopp, som bankir C lånar honom, är ingenting annat än mervärde, som industrimännen D, E och F har deponerat hos C. Från A:s ståndpunkt rör det sig här ännu inte om ackumulerat kapital. Men i själva verket spelar A här endast rollen av en agent, som kapitaliserar det mervärde, som D, E och F tillägnat sig.
I bok I, kap. XXII har vi sett, att ackumulationen, mervärdets förvandling till kapital, till sitt verkliga innehåll är en reproduktionsprocess i utvidgad skala, en expansion, som kan ta sig uttryck i anläggning av nya fabriker eller också intensifiera driften i dess hittillsvarande skala.
Produktionen kan utvidgas successivt, genom att en del av mervärdet användes till förbättringar, vilka antingen endast ökar arbetets produktivitet eller samtidigt även möjliggör ett intensivare utnyttjande av arbetskraften. Där arbetsdagen inte är begränsad genom lagstiftning, kan det vara tillräckligt att öka det rörliga kapitalet, samtidigt som arbetsdagen förlänges, varigenom det fasta kapitalets användningstid förlänges, medan dess omslagstid i motsvarande grad förkortas. Eller också kan det kapitaliserade mervärdet möjliggöra marknadsspekulationer i råvaror etc. - operationer för vilka det ursprungligen satsade kapitalet inte skulle ha varit tillräckligt, - o.s.v.
Emellertid är det klart, att där det större antalet omslagsperioder medför en oftare förekommande realisation av mervärdet under året, måste det komma perioder, då man varken kan förlänga arbetsdagen eller företa småförbättringar. Å andra sidan kan hela företaget utvidgas i proportionell skala genom nya byggnationer, genom arbetsfondens utvidgning etc. I vissa branscher, såsom i jordbruket, är detta möjligt endast inom vissa gränser och kräver dessutom tillskottskapital av en storleksordning, som endast kan åstadkommas genom flera års ackumulation av mervärde.
Jämsides med den verkliga ackumulationen eller mervärdets omvandling till produktivt kapital ackumuleras därför även pengar, varvid en del av mervärdet samlas i form av latent penningkapital, vilket först senare, när det har nått ett visst omfång, kan fungera som aktivt tillskottskapital.
Så ter sig saken från den enskilde kapitalistens ståndpunkt. Med den kapitalistiska produktionens utveckling utvecklas emellertid samtidigt kreditsystemet. Det penningkapital, som kapitalisten ännu inte kan använda i sitt eget företag, lånar han ut till andra, och av dessa får han ränta på pengarna. För honom är det penningkapital i egentlig mening, ett kapital av annat slag än det produktiva kapitalet. Men det fungerar som kapital i någon annans hand. Det är klart, att ju oftare mervärdet realiseras, samtidigt som dess produktionsskala stiger, i desto högre grad tillföres penningmarknaden nytt kapital, varav åtminstone största delen kommer att användas till utvidgad produktion.
Den enklaste form, vari det tillskjutna latenta penningkapitalet kan existera, är den hopsamlade skatten ["pengar på kistbottnen"]. En dylik skatt kan bestå av guld eller silver, som direkt eller indirekt har erhållits genom byteshandel med de länder, som producerar ädla metaller. Och endast på detta sätt kan, absolut taget, ett lands penningskatt växa. Det är å andra sidan möjligt - och detta är vanligen fallet - att denna skatt inte är något annat än pengar, som tagits ut ur den inhemska cirkulationen och i enskilda kapitalisters händer antagit formen av skatt. Det är vidare möjligt, att detta latenta penningkapital endast består av värdesymboler - vi bortser här alltjämt från kreditpengar - eller också av i juridiska dokument fastslagna rättsanspråk, som kapitalisten äger gentemot tredje man. I alla dessa fall, oavsett tillskottspenningkapitalets existensform, representerar det, såvida det är kapital in spe, ingenting annat än kapitalisternas rättsanspråk på samhällets framtida årliga tillskottsproduktion.
"Mängden av verkligen ackumulerad rikedom ... är så avgjort obetydlig i jämförelse med samhällets produktivkrafter, oavsett civilisationsstadiet, eller också endast i jämförelse med den verkliga konsumtionen i detta samhälle under endast några få år - så obetydlig, att lagstiftarnas och de politiska ekonomernas huvudintresse borde inriktas på produktivkrafterna och deras framtida fria utveckling, inte som hittills på den rena ackumulerade rikedomen, som först faller i ögonen. Huvuddelen av den s.k. ackumulerade rikedomen är utan tvivel endast nominell och består inte av verkliga föremål, fartyg, byggnader, textilvaror, odlad jord, utan även av rena rättsanspråk, anspråk på samhällets framtida årliga produktiva krafter, rättskrav som uppstått och förevigats genom utkomstmedlens eller institutionernas osäkerhet ... Bruket av dylika ting (ackumulationer av fysiska föremål eller verklig rikedom) som uteslutande medel för ägarna att tillägna sig rikedom, som samhällets framtida produktivkrafter först måste skapa - detta bruk skulle så småningom berövas dem genom fördelningens naturlagar utan användande av våld; med stöd av samverkande arbete (co-operative labour) skulle det på några få år berövas dem." (William Thompson: Inquiry into the Principles of the Distribution of Wealth. London 1850, s. 453. - Denna bok utkom första gången 1824.)
"Man betänker sällan - de flesta anar det inte ens - hur ytterst ringa, i fråga om både mängd och verkningskraft, de faktiska ackumulationerna i samhället är i jämförelse med de mänskliga produktivkrafterna, ja t.o.m. jämfört med en enda generations vanliga konsumtion under några få år. Orsaken är uppenbar, men verkningarna är mycket skadliga. Den rikedom, som årligen förtäres, försvinner i och med förbrukningen; den existerar en ganska kort tid och påverkar oss, endast medan vi njuter eller förbrukar den. Men den varaktigare delen av rikedomen, t.ex. möbler, maskiner, byggnader, har vi för ögonen hela livet igenom såsom bestående minnesmärken övermänskliga bemödanden. I kraft av äganderätten till denna fasta och varaktiga del av den samhälleliga rikedomen - jord, råvaror, de verktyg varmed man arbetar, de byggnader vari arbetet utföres - behärskar dessa föremåls ägare till sin egen fördel de årliga produktivkrafterna hos alla verkligt produktiva arbetare i samhället, hur obetydliga dessa föremål än må vara i jämförelse med arbetets ständigt förnyade produkter. Befolkningen i Storbritannien och Irland är 20 miljoner; genomsnittskonsumtionen för varje individ - män, kvinnor och barn - är sannolikt ungefär 20 £, sammanlagt en rikedom på ungefär 400 miljoner £, den årligen förbrukade arbetsprodukten. Det ackumulerade kapitalets totalbelopp i dessa länder överstiger uppskattningsvis inte 1.200 miljoner eller tre gånger den årliga arbetsprodukten, d.v.s. vid lika fördelning ett kapital om 60 £ pr person. De mer eller mindre noggranna summorna av dessa uppskattade belopp är här av mindre betydelse än förhållandet mellan den samlade rikedomen och den årliga produkten. Räntorna på dessa totalkapital skulle räcka till uppehälle åt hela befolkningen med nuvarande levnadsstandard ungefär två månader på året, och själva det samlade ackumulerade kapitalet skulle (om man kunde finna köpare) ge hela befolkningen arbetsfritt uppehälle i hela tre år! Efter denna tids förlopp skulle människorna stå där utan bostad, kläder eller mat, och de finge då välja mellan att svälta eller att bli slavar åt dem, som hade försörjt dem under dessa tre år. Som tre år förhåller sig till livslängden hos en frisk generation - låt oss säga 40 år - så förhåller sig storleken och betydelsen av den verkliga rikedomen - det ackumulerade kapitalet t.o.m. i det rikaste land - till dess produktivkraft under en enda generation. Och då räknar vi inte med vad som kunde produceras med förnuftiga säkerhetsanordningar och i synnerhet under samverkan, utan till det som verkligen produceras under nuvarande bristfälliga och osäkra förhållanden ... Och för att uppehålla och föreviga denna till synes väldiga massa av tillgängligt kapital - eller snarare det genom detsamma förvärvade herraväldet och monopolet över det årliga arbetets produkter i det nuvarande tillståndet av dirigerad fördelning - skall hela detta fruktansvärda maskineri, osäkerhetens laster, förbrytelser och lidanden förevigas. Ingenting kan ackumuleras, förrän de nödvändiga behoven är tillfredsställda, och de mänskliga önskningarnas stora ström söker ständigt tillfredsställelse av nya behov - orsaken till det relativt obetydliga beloppet av samhällets verkliga rikedom i varje givet ögonblick. Det är ett evigt kretslopp av produktion och konsumtion. I denna oerhörda mängd av årlig produktion och konsumtion skulle den obetydliga verkliga ackumulationen knappast märkas; och dock är huvudintresset i stort sett inriktat, inte mot den väldiga mängden produktivkraft utan mot den obetydliga ackumulationen. Men den sistnämnda är annekterad av några få och har förvandlats till ett verktyg, varmed man kan tillägna sig den stora massans årligen återkommande arbetsprodukter. Därför är detta verktyg av avgörande betydelse för nämnda fåtal ... Omkring 1/3 av den nationella årsprodukten undandras nu producenten under beteckningen offentliga utgifter och konsumeras improduktivt av människor, som inte ger något i gengäld, d.v.s. av folk som inte deltar i produktionsprocessen som producenter ... Folket häpnar vid åsynen av den ackumulerade rikedomen, i synnerhet när den är koncentrerad på ett fåtal händer. Men de årligen producerade massorna rullar förbi liksom oändliga och oräkneliga vågor i en mäktig ström och försvinner i konsumtionens omätliga ocean. Och dock är denna oavbrutna konsumtion betingelsen inte endast för alla njutningar utan för hela människosläktets existens. Det är mängden och fördelningen av denna årsprodukt, som framförallt skulle göras till föremål för undersökning. Den verkliga ackumulationen är av helt sekundär betydelse och blir föremål för intresse nästan uteslutande på grund av sitt inflytande på årsproduktens fördelning ... Den verkliga ackumulationen och fördelningen blir här" (i Thompsons skrift) "analyserade med hänsyn till och underordnade produktivkrafterna. I de flesta andra system har produktivkrafterna betraktats med utgångspunkt från ackumulationen och i avsikt att föreviga den bestående fördelningen. När det gäller att bevara det nuvarande fördelningssättet, har man ingenting till övers för hela mänsklighetens ständigt aktuella elände eller välbefinnande. Maktutövningen, bedrägeriets och slumpens förevigande, det har man kallat säkerhet; och för att bevara denna falska säkerhet har man utan förbarmande offrat alla människosläktets produktivkrafter" (ibid. s. 440- 443).
*
För reproduktionen föreligger endast två normala möjligheter, bortsett från störningar, som medför inskränkningar i produktionen i given skala.
Antingen försiggår reproduktionen i enkel skala.
Eller också kapitaliseras mervärdet (ackumulation).
Vid enkel reproduktion blir det mervärde, som årligen eller med flera omslag pr år periodiskt producerats och realiserats, improduktivt konsumerat av sin ägare kapitalisten.
Den omständigheten, att produktvärdet delvis består av mervärde, delvis av det reproducerade variabla kapitalets värde och delvis av det förbrukade konstanta kapitalets värde, saknar betydelse för både mängden och värdet av totalprodukten, ett värde som i form av varukapital beständigt ingår i cirkulationen och lika beständigt tas ut därifrån för att förbrukas produktivt eller individuellt, d.v.s. för att tjäna som produktions- eller konsumtionsmedel. Bortsett från det konstanta kapitalet påverkas därigenom endast den årliga produktens fördelning mellan arbetare och kapitalister.
T.o.m. om man förutsätter enkel reproduktion, måste därför en del av mervärdet alltid existera i penningform, emedan den annars inte kan användas till inköp av konsumtionsartiklar. Vi skall här närmare undersöka denna förvandling av mervärdet från dess ursprungliga varuform till pengar. För enkelhetens skull förutsätter vi, att problemet föreligger i sin mest elementära form, nämligen att cirkulationen uteslutande förmedlas av metallpengar, d.v.s. pengar, som representerar ett verkligt varuvärde.
Enligt de lagar, som gäller för den enkla varucirkulationen (bok I, kap. III), måste de metallpengar, som finns i ett land, inte endast vara tillräckliga för att få varorna att cirkulera. De måste också räcka till för att kunna förmedla de svängningar i varuomsättningen, som dels beror på variationer i pengarnas omloppshastighet, dels på prisfluktuationer, dels på de växlande och olikartade förhållanden, under vilka pengarna fungerar som betalningsmedel och som egentliga omsättningsmedel. De proportioner, vari den föreliggande penningmängden delas i hopsamlad skatt och cirkulerande pengar, växlar ständigt, men den totala penningmängden är alltid likamed summan av de pengar, som hopsamlats som skatt, och de cirkulerande pengarna. Ur samhällelig synpunkt är hela denna penningmängd en successivt hopsamlad skatt. I den mån denna skatt delvis förbrukas genom förslitning, måste den i likhet med varje annan produkt årligen ersättas på nytt. Detta sker i själva verket genom direkt eller indirekt utbyte av en del av landets årliga produkter mot produkter från guld- och silverproducerande länder. Denna transaktionens internationella karaktär döljer emellertid dess enkla förlopp. För att därför reducera problemet till dess enklaste och mest lättfattliga uttryck måste man förutsätta, att landet har egen guld- och silverproduktion, som alltså utgör en del av den samhälleliga totalproduktionen i varje land.
Bortsett från det guld och silver, som produceras för lyxändamål, måste produktionens årliga minimum motsvara penningmetallernas årliga förslitning. Vidare: Om värdesumman av den årligen producerade och cirkulerande varumängden ökar, så måste också den årliga guld- och silverproduktionen ökas, såvida den ökade värdesumman av de cirkulerande varorna och den penningmängd, som erfordras för deras cirkulation (och motsvarande skattbildning), inte kompenseras genom större hastighet i penningcirkulationen och genom vidgad funktion av penningen som betalningsmedel, d.v.s. att köp och försäljningar i större utsträckning regleras genom bokföring utan användning av verkliga pengar.
En del av den samhälleliga arbetskraften och en del av de samhälleliga produktionsmedlen måste alltså årligen förbrukas för guld- och silverproduktionen.
Då vi förutsätter enkel reproduktion, kommer också produktionen av guld och silver att planeras endast för att täcka förbrukningen - i detta fall det genomsnittliga slitaget på guld- och silvermynten. Enligt vår förutsättning förbrukar kapitalisterna mervärdet för egen del utan att kapitalisera det. De placerar det då direkt i cirkulationen i penningform, som i denna produktionsgren är produktens naturaform, och inte, som i andra produktionsgrenar, resultatet av produktens försäljning.
På motsvarande sätt blir inte heller arbetslönen - den penningform, vari det variabla kapitalet satsas - och värdet av råvaror, hjälpämnen och det fasta kapitalets förslitning ersatta genom produktens försäljning och förvandling till pengar, utan genom produkten själv, som i sin naturaform redan är pengar.
Låt oss studera kretsloppet och omslaget för det kapital, som är satsat i produktionen av ädla metaller. Som utgångspunkt väljer vi formeln G-W ... P ... G'. Om termen W i G-W inte består endast av arbetskraft och produktionsmedel utan även av fast kapital, varav endast en värdedel förbrukas i P, så är det klart, att G' - produkten - är en penningsumma likamed det i arbetslöner utlagda variabla kapitalet plus det i produktionsmedel utlagda rörliga konstanta kapitalet plus värdedelen av det förslitna fasta kapitalet plus mervärdet. Om G' vid oförändrat allmänt guldvärde vore mindre, skulle gruvföretaget vara improduktivt, och om detta allmänt vore fallet, skulle framdeles guldvärdet komma att stiga i jämförelse med varor, vilkas värde inte ändras; d.v.s. varupriserna skulle sjunka, och i framtiden skulle alltså den i G-W satsade penningsumman vara mindre.
Om vi därnäst undersöker endast den cirkulerande delen av det kapital, som satsats i G - utgångspunkten för G-W ... P ... G' - så märker vi, att en bestämd penningsumma satsats för att användas till inköp av arbetskraft och produktionsmedel. Men den blir inte genom detta kapitals kretslopp uttagen ur cirkulationen för att på nytt införas däri. Produkten är redan i sin naturaform pengar och behöver alltså inte först genom utbyte, genom en cirkulationsprocess, förvandlas till pengar. Den utträder ur produktionsprocessen och går in i cirkulationen, inte i form av varukapital, som måste återförvandlas till penningkapital, utan som penningkapital, som måste återförvandlas till produktivt kapital, d.v.s. på nytt inköpa arbetskraft och produktionsmedel. Penningformen för det cirkulerande kapital, som förbrukats i arbetskraft och produktionsmedel, ersättes inte genom produktens försäljning utan genom själva produktens naturaform, alltså inte genom att dess värde på nytt tas ut ur cirkulationen i penningform utan genom tillskott av nyproducerade pengar.
Vi antar, att detta rörliga kapital är = 500 £, omslagsperioden = 5 veckor, arbetsperioden = 4 veckor, cirkulationsperioden endast = 1 vecka. Vid produktionsprocessens början måste man disponera ett penningbelopp, tillräckligt stort för successiv betalning av 5 veckors arbetslöner. Vid 6:e veckans början har 400 £ influtit och 100 £ har frigjorts. Detta upprepas oupphörligt. Här liksom tidigare kommer vid en viss tidpunkt under omslaget 100 £ ständigt att föreligga i frigjord form. Men i detta fall består de av tillskjutna nyproducerade pengar, alldeles som de övriga 400 £. Vi hade här 10 omslag på året, och årsprodukten blev = 5.000 £ guld. (Cirkulationsperioden uppstår här inte genom den tid, som varans förvandling till pengar kostar, utan genom tiden för pengarnas förvandling till produktionselement.)
För varje annat kapital om 500 £, som slår om under samma betingelser, är den oupphörligt förnyade penningformen den förvandlade formen av det producerade varukapitalet, som var 4:e vecka ingår i cirkulationen och genom sin försäljning - alltså genom periodiskt borttagande av den penningmängd, i vars gestalt det ursprungligen inträdde i processen - alltid på nytt erhåller denna penningform. Här blir däremot under varje omslagsperiod ett nytt tillskottskapital om 500 £ överfört från produktionsprocessen till cirkulationen för att därifrån beständigt ta bort produktionsämnen och arbetskraft. Dessa i cirkulationen placerade pengar tas inte vidare bort därifrån genom detta kapitals kretslopp utan förökas ytterligare genom oupphörligt nyproducerade guldkvantiteter.
Vi antar, att den variabla delen av detta rörliga kapital är = 100 £. I den vanliga varuproduktionen skulle dessa 100 £ vara tillräckliga för att ständigt på nytt betala arbetskraften. Även här, i guldproduktionen, är detta fallet, men de 100 £, varmed arbetskraften betalas, är inte produktens värde, förvandlat till pengar, utan en del av produkten själv. Guldproducenten betalar sin arbetskraft direkt med en del av den produkt, som arbetarna själva har frambragt. De 1.000 £, som på detta sätt årligen utbetalas som arbetslöner och som arbetarna placerar i cirkulationen, återvänder därför inte till sin utgångspunkt genom detta kapitals kretslopp.
Vad vidare beträffar det fasta kapitalet, så kräver det vid företagets grundande, att ett större penningkapital satsas, som alltså går in i cirkulationen. Liksom allt fast kapital återvänder det endast delvis under årets lopp. Men här återvänder det som en del av produkten själv utan att säljas och förvandlas till pengar. Det fasta kapitalet återfår alltså inte sin ursprungliga penningform genom att dra ut pengar ur cirkulationen utan genom att anhopa en motsvarande del av produkten. Det kapital, som sålunda åter skapats, är inte en penningsumma, som så småningom dragits ut ur cirkulationen för att ersätta det fasta kapital, som ursprungligen satsades. Det är en kvantitet nya pengar.
Vad slutligen mervärdet beträffar, så är även detta likamed en del av den nya guldprodukten, som i varje ny omslagsperiod ingår i cirkulationen för att enligt vårt antagande konsumeras improduktivt, användas för inköp av existensmedel och lyxartiklar.
Enligt vår förutsättning ersätter emellertid hela denna årliga guldproduktion - som drar bort arbetskraft och produktionsmedel från marknaden och i stället förser den med ständigt nya tillskott av pengar - endast de pengar, som blivit utslitna under året. Den kompletterar alltså endast det samhälleliga penningförrådet, som ständigt om också i växlande proportioner existerar i de bägge formerna: hopsamlad skatt och cirkulerande pengar.
Enligt varucirkulationens lag måste det totala penningförrådet vara likamed den penningmängd, som behövs för cirkulationen, plus ett i skattform föreliggande penningbelopp, vilket alltefter cirkulationens behov till- eller avtar men också har till speciell uppgift att fungera som en nödvändig reservfond av betalningsmedel. Vad som måste betalas i reda pengar - såvida inte kontona utjämnas bokföringsmässigt - är varornas värde. Att en del av detta värde består av mervärde och alltså inte har kostat varuförsäljaren något, saknar betydelse i sammanhanget. Under förutsättning att producenterna alla är självständiga ägare till sina produktionsmedel, förekommer alltså varucirkulation inbördes mellan dem. Bortsett från den konstanta delen av deras kapital kunde man då dela deras årliga merprodukt, i analogi med det kapitalistiska systemet, i två delar: den ena delen, a), som endast ersätter deras nödvändiga existensmedel, och den andra delen, b), som de dels förbrukar till lyxartiklar, dels använder för att utvidga produktionen. Del a) representerar då det variabla kapitalet, del b) mervärdet. Men denna indelning skulle inte alls inverka på storleken av den penningkvantitet, som erfordras för omsättningen av deras totalprodukt. Under i övrigt oförändrade förhållanden skulle den totala varumängdens värde vara oförändrat och därmed också den penningmängd, som behövs för omsättningen. De måste också ha lika stora penningreserver, om omslagsperioderna är oförändrade, d.v.s. lika stor del av kapitalet måste ständigt existera i penningform - eftersom vi förutsätter, att deras produktion liksom hittills är varuproduktion. Att en del av varuvärdet består av mervärde, är alltså utan betydelse för storleken av det kapital, som erfordras för företagets drift.
En motståndare till Tooke, som håller sig till formeln G-W-G', frågar honom, hur kapitalisten då bär sig åt för att ständigt kunna ta ut mera pengar ur cirkulationen, än han lägger dit. Man måste fatta frågan rätt. Den gäller inte, hur mervärdet uppstår. Detta, som är det enda verkliga problemet, behöver ur kapitalistens synpunkt ingen förklaring. Det värde, som satsas, vore ju inte kapital, om det inte berikades med ett mervärde. Då det alltså enligt förutsättningen är kapital, blir mervärdet en självklar sak.
Frågan är alltså inte: Hur uppstår mervärdet? Utan: Varifrån kommer de pengar, som realiserar det?
I den borgerliga ekonomin är alltså mervärdets existens en självklar sak. Men detta innebär också, att en del av den varumängd, som går in i omsättningen, är en merprodukt, alltså representerar ett värde, som kapitalisten inte med sitt kapital införde i cirkulationen, och att kapitalisten alltså med sin produkt för in i cirkulationen ett överskott utöver sitt kapital och sedan åter tar ut detta överskott ur cirkulationen.
Det varukapital, som kapitalisten placerar i cirkulationen, har ett större värde (varifrån det kommer, varken förklaras eller begripes, men c'est un fait[LXXXV*] från denna självklarhetsståndpunkt) än det produktiva kapital, som han tog ut därifrån i form av arbetskraft och produktionsmedel. Under denna förutsättning är det alltså klart, varför inte endast kapitalisten A utan även B, C, D etc. genom utbyte av sina varor beständigt kan ta ut ur cirkulationen mer värde än värdet av deras ursprungligen och sedan på nytt investerade kapital. A, B, C, D etc. tillför beständigt cirkulationen ett större varuvärde (och denna operation är lika mångsidig som de självständigt fungerande kapitalen) i form av varukapital, än de tar ut därifrån i form av produktivt kapital. Dessa kapitalister kan alltså sinsemellan ständigt dela en värdesumma (d.v.s. gemensamt undandra cirkulationen ett produktivt kapital) likamed värdesumman av vars och ens satsade produktiva kapital, och de kan också ständigt dela en värdesumma, som är likamed överskottet av alla de olika varuvärden utgör värdet av det produktiva kapital, som de sätter in i cirkulationen.
Men varukapitalet måste säljas och förvandlas till pengar, innan det kan återförvandlas till produktivt kapital och innan mervärdet kan förbrukas. Varifrån kommer pengarna till detta? Detta problem verkar till en början mycket komplicerat, och varken Tooke eller någon annan har hittills lyckats lösa det.
Vi antar, att det rörliga kapital på 500 £, som är satsat i form av penningkapital, utgör en del av kapitalistklassens totala rörliga kapital. Vi bortser här från omslagsperioden. Mervärdet är 100 £. Hur kan nu kapitalistklassen som helhet dra ut 600 £ ur cirkulationen, om man ständigt placerar endast 500 £ däri?
Sedan detta penningkapital på 500 £ förvandlats till produktivt kapital, förvandlats det vidare i produktionsprocessen till ett varuvärde på 600 £, och så befinner sig i cirkulation inte endast ett varuvärde om 500 £, motsvarande det ursprungligen satsade penningkapitalet, utan även ett nyproducerat mervärde på 100 £.
Detta tillskjutna mervärde har i varuform ingått i cirkulationen. Den saken är fullt klar. Men härmed har man inte skaffat fram de pengar, som erfordras för att omsätta detta ökade varuvärde.
Det lönar sig inte att söka kringgå svårigheterna medelst mer eller mindre trovärdiga undanflykter.
T.ex.: Vad beträffar det konstanta rörliga kapitalet, så är det klart, att inte alla investerar det samtidigt. Medan kapitalisten A säljer sin vara, d.v.s. hans satsade kapital antar penningform, så antar omvänt köparen B:s i penningform existerande kapital formen av hans produktionsmedel, vilka just A producerar. Genom samma transaktion, varigenom A:s producerade varukapital återfår sin penningform, återfår B:s kapital sin produktiva form, förvandlas från penningform till produktionsmedel och arbetskraft - samma penningsumma fungerar i denna dubbelsidiga process som i varje enkel affärsuppgörelse W-G. Om A å andra sidan åter förvandlar sina pengar till produktionsmedel, köper han från C, som i sin tur använder pengarna för att betala D o.s.v. På detta sätt verkar det, som om hela problemet vore löst. Men:
Ingen av de lagar, som gäller för den cirkulerande penningkvantiteten i varucirkulationen (bok I, kap III) ändras på något sätt genom produktionsprocessens kapitalistiska karaktär.
Om man alltså säger, att det i penningform cirkulerande samhälleliga kapital, som skall satsas, utgör 500 £, så har man redan tagit med i beräkningen, att detta å ena sidan är den summa, som samtidigt var tillskjuten, men att å andra sidan sätter mer än 500 £ i rörelse som produktivt kapital, emedan de omväxlande fungerar som penningfonder åt flera olika produktiva kapital. Denna "förklaring" utgår alltså ifrån att de pengar existerar, vars tillvaro skulle förklaras. -
Man kunde vidare säga r Kapitalisten A producerar varor, som kapitalisten B konsumerar individuellt, improduktivt. B:s pengar realiserar alltså A:s varukapital, och samma penningsumma tjänar alltså till att realisera B:s mervärde och A:s rörliga konstanta kapital. Här förutsätter man emellertid ännu mera direkt, att det problem, som skulle lösas, redan är löst. Nämligen: Varifrån får B egentligen dessa pengar, som han använder för att täcka sina utgifter? Hur har han själv förvandlat sitt mervärde till pengar? -
Ytterligare kunde man säga, att en del av det rörliga variabla kapital, som A ständigt utbetalar till sina arbetare, oupphörligt återvänder till honom ur cirkulationen, och att endast en viss del därav ständigt måste finnas tillgänglig för betalning av arbetslöner. Men en viss tid förflyter dock alltid mellan utbetalningen av arbetslönerna och pengarnas återkomst, och under den tiden kunde de pengar, som utbetalats i arbetslöner, bl.a. också tjäna till att realisera mervärdet. - Men vi vet för det första, att ju längre denna tid är, desto större måste också det penningförråd vara, som kapitalisten A ständigt måste ha till sitt förfogande. För det andra ger arbetaren ut pengarna, köper varor för dem och realiserar därmed det mervärde, som finns i dessa varor. Samma pengar, som satsats i form av variabelt kapital, medverkar alltså även i mervärdets realiserande. Vi skall inte här ytterligare fördjupa oss i detta problem, men så mycket bör sägas: Hela kapitalistklassen och de improduktiva personer, som är beroende av den, måste alldeles som arbetarklassen införa pengar i cirkulationen för att överhuvud kunna använda mervärdet till täckning av sina personliga utgifter, och därför måste också pengar tas ut därifrån för att tjäna detta ändamål. Denna senaste förklaring skulle endast minska den sålunda erforderliga penningmängden, inte helt avlägsna den. -
Slutligen kunde man säga: Det placeras dock ständigt större penningmängder i cirkulationen till inköp av fast kapital, varje gång ett nytt företag grundas, medan pengarna endast successivt åter dras ut ur cirkulationen under årens lopp. Kan inte denna summa vara tillräcklig för att realisera mervärdet? - Härpå kan man svara, att i summan 500 £ (som även inkluderar skattbildning för nödvändiga reservfonder) redan har inräknats beloppets användning som fast kapital, kanske inte genom den som satsade beloppet, utan genom någon annan. Dessutom innehåller ju också de arbetsmedel, varav det fasta kapitalet består, mervärde, och problemet är just, varifrån de pengar kommer, som användes till att realisera detta. -
Det allmänna svaret har vi redan givit: Om man har en varukvantitet på t.ex. X × 1.000 £ att sätta i cirkulation, så har det absolut ingen betydelse för mängden av de därtill erforderliga pengarna, om detta varuvärde innehåller mervärde eller inte, om varorna är kapitalistiskt producerade eller inte. Själva problemet existerar alltså inte. Under i övrigt givna betingelser beträffande penningens omloppshastighet etc. erfordras en viss penningsumma för att man skall få varuvärdet X × 1.000 £ att cirkulera, alldeles oberoende av hur stor del av detta värde som tillfaller varornas egentlige producent. Om det här existerar något problem, så sammanfaller det med det allmänna problemet, nämligen varifrån den penningsumma kommer, som är nödvändig för varornas cirkulation i ett land.
Emellertid föreligger dock från den kapitalistiska produktionens synpunkt skenbart ett speciellt problem. Det är nämligen här, som kapitalisten ser ut att vara utgångspunkten för hela penningcirkulationen. De pengar, som arbetaren använder för inköp av existensmedel, fanns förut i penningform för det variabla kapitalet och placerades därför ursprungligen av kapitalisten i cirkulationen som betalningsmedel för arbetskraft. Kapitalisten placerar dessutom i cirkulationen de pengar, som för honom ursprungligen bildar penningformen för hans konstanta, fasta och rörliga kapital; han använder dem som betalningsmedel för arbetsmedel och råvaror. Men i övrigt figurerar kapitalisten inte vidare såsom utgångspunkt för den penningmängd, som befinner sig i cirkulationen. Nu finns det emellertid endast två tänkbara utgångspunkter: kapitalisten och arbetaren. Alla representanter för "tredje man" måste antingen få sina pengar från en av dessa två klasser som betalning för sina tjänster, eller också är de delägare i mervärdet såsom rentierer, aktieägare etc. och får då pengarna utan motprestationer. Att mervärdet inte i sin helhet hamnar i industrikapitalistens ficka, utan han måste dela med sig till andra, har ingenting att göra med problemet som sådant. Frågan gäller, hur han bär sig åt för att realisera sitt mervärde, inte hur pengarna sedan fördelas. I vårt exempel kan vi därför tillsvidare betrakta kapitalisten som ensam ägare av mervärdet. Vad arbetaren beträffar, har vi redan sagt, att han endast är den sekundära utgångspunkten, medan kapitalisten är den primära utgångspunkten för de pengar, som arbetaren tillför cirkulationen. De pengar, som blivit satsade som variabelt kapital, fullbordar redan sitt andra omlopp, då arbetaren använder dem som betalning för sina existensmedel.
Kapitalistklassen förblir alltså penningcirkulationens enda utgångspunkt. Om den för inköp av produktionsmedel behöver 400 £ och för inköp av arbetskraft 100 £, så placerar den 500 £ i cirkulationen. Men det mervärde, som ligger dolt i produkten, är vid en mervärdekvot av 100% likamed ett värde av 100 £. Hur kan kapitalisten oupphörligt dra ut ur cirkulationen 600 £, om han beständigt satsar endast 500 £? Ingenting kan uppkomma av ingenting. Kapitalistklassen som helhet kan inte ta ut ur cirkulationen någonting, som inte tidigare blivit tillfört densamma.
Vi bortser här ifrån att 400 £ kanske är tillräckliga för att omsätta produktionsmedel till ett värde av 4.000 £ och arbetskraft för 1.000 £, varjämte de övriga 100 £ kan omsätta ett mervärde på 1.000 £. Detta förhållande mellan penningsumman och det varuvärde, som den sätter i omlopp, har ingen betydelse. Problemet förblir detsamma. Om inte samma penningbelopp förmedlade en rad köp och försäljningar under årets lopp, så skulle 5.000 £ behövas i cirkulationen som kapital och ytterligare 1.000 £ för att realisera mervärdet. Problemet gäller, varifrån dessa sistnämnda pengar kommer, vare sig det erfordras 1.000 eller 100 £. I varje fall är det fråga om ett belopp utöver det, som placerades i cirkulationen.
Hur paradoxalt det än må förefalla vid första ögonkastet, så är det i själva verket kapitalistklassen själv, som sätter de pengar i cirkulation, vilka realiserar det i varorna dolda mervärdet. Men väl att märka: dessa pengar kommer inte in i cirkulationen såsom kapital utan som betalning för kapitalistklassens individuella konsumtion. De utgör alltså inte något satsat kapital, trots att kapitalistklassen är utgångspunkten för deras cirkulation.
Vi kan som exempel ta en enskild kapitalist, som startar sitt företag, t.ex. en arrendator. Under det första året satsar han ett penningkapital av, låt oss säga 5.000 £ (4.000 till produktionsmedel och 1.000 till arbetskraft). Vi antar, att mervärdekvoten är 100% och det mervärde han tillägnar sig =1.000 £. De nyssnämnda 5.000 £ innefattar alla pengar, som han satsar i form av penningkapital. Men mannen måste också leva, och han får inte in några pengar före årets slut. Vi antar, att hans årskonsumtion utgör 1.000 £. Detta belopp måste han ha tillgång till, eller han måste, om man så vill, bevilja sig själv ett förskott på 1.000 £ under det första året. Men detta förskott har endast rent subjektiv betydelse. Det betyder endast, att han under det första året måste betala sin individuella konsumtion ur egen ficka i stället för ur sina arbetares gratisproduktion. Han satsar inte dessa pengar som kapital. Han använder dem som betalning för de existensmedel, som han förbrukar. Värdet av dessa existensmedel utbetalar han i form av pengar, som tillföres cirkulationen, samtidigt som han tar tillbaka motsvarande varuvärden ur den. Dessa varor förbrukar han och upphör därmed att stå i något som helst förhållande till deras värden, men de pengar, som han har betalat ut, fortsätter att fungera som cirkulationsmedel. Men värdet av dessa pengar har han tagit ut ur cirkulationen i form av produkter, och när dessa förbrukades, förintades också det värde, som existerade i dem. Det är alldeles borta. Vid årets slut tillför han cirkulationen ett varuvärde på 6.000 £ och säljer det. Därmed återvänder för hans räkning: 1) hans investerade penningkapital om 5.000 £; 2) det realiserade mervärdet om 1.000 £. Han har satsat 5.000 £ som kapital och fört in dem i cirkulationen, och ur den tar han nu ut 6.000 £ - 5.000 för kapital och 1.000 för mervärde. Dessa sistnämnda 1.000 £ har realiserats med hjälp av de pengar, som han tillfört cirkulationen - inte satsat som kapitalist utan förbrukat som konsument. De återvänder nu till honom i penningform för det mervärde som han producerat. Och från och med nu upprepas denna operation varje år. Men fr.o.m. andra året är de 1.000 £, som han konsumerar improduktivt, ständigt den förvandlade formen, penningformen för det mervärde, som producerats i hans eget företag. Han ger ut dem årligen, och de återvänder också årligen till honom.
I detta sammanhang har det ingen betydelse, om kapitalet slår om oftare än en gång pr år. Däremot har omslagstiden betydelse för storleken av den penningsumma, som kapitalisten, utöver det satsade kapitalet, måste förfoga över vid företagets start.
Kapitalisten placerar inte dessa pengar i cirkulationen som kapital. Men det är typiskt för hans ekonomiska status, att han i väntan på mervärdets återkomst är i stånd att leva på de pengar, som han har i sin ägo.
I detta fall hade vi antagit, att den penningsumma, som kapitalisten - innan den första delen av hans kapital hade återvänt - för att betala sin personliga förbrukning sätter i cirkulation, är exakt lika stor som det mervärde han producerat och som det alltså gäller att realisera. Vad beträffar den enskilde kapitalisten, är detta uppenbarligen ett godtyckligt antagande. Men under förutsättning av enkel reproduktion måste det vara riktigt för kapitalistklassen i dess helhet. Det uttrycker endast samma sak, som denna förutsättning innebär, nämligen att hela mervärdet, men också endast detta, alltså inte ens en bråkdel av den ursprungliga kapitalstocken, förbrukas improduktivt. Samtidigt förutsatte vi även, att den totala produktionen av ädla metaller endast är tillräcklig för att ersätta myntförslitningen.
De guldproducerande kapitalisterna får hela sin produkt i guld, både den del, som ersätter konstant kapital, och den, som ersätter variabelt kapital, liksom också den del som består av mervärde. En del av det samhälleliga mervärdet består alltså av guld, inte av en produkt, som först under cirkulationen förvandlas till pengar. Produkten själv består från början av guld och går in i cirkulationen som betalning för produkter. Detsamma gäller här om arbetslönen, det variabla kapitalet, och om ersättningen för det satsade konstanta kapitalet. Medan alltså en del av kapitalistklassen tillför cirkulationen ett varuvärde, som (inklusive mervärdet) är större än det satsade penningkapitalet, så tillför en annan del av kapitalisterna cirkulationen ett penningvärde, som (inklusive mervärdet) är större än det varuvärde, som de tar ut därur för att förmedla guldproduktionen. Medan en del av kapitalisterna oupphörligt pumpar ut mera pengar ur cirkulationen, är de sätter in i den, så pumpar den guldproducerande delen ständigt in mer pengar, än den drar ut i form av produktionsmedel.
Trots att en del av guldprodukten är guldproducenternas mervärde, så är den totala guldprodukten likväl endast avsedd att ersätta slitaget på de mynt, som förmedlar varucirkulationen. Hur stor del av detta guld som användes för att realisera mervärdet, och hur stor del som skall realisera varuvärdenas övriga beståndsdelar, är i detta sammanhang likgiltigt.
Om man förlägger landets guldproduktion till andra länder, så ändras absolut ingenting i saken. En del av den samhälleliga arbetskraften och de samhälleliga produktionsmedlen i det ena landet användes för produktion av varor, som exporteras till det guldproducerande landet för att där utbytas mot guld. Det produktiva kapital, som användes för att producera exportvarorna, förser lika litet den inhemska marknaden med varor, som om det direkt hade använts i guldproduktionen. I det egna landet är produkten guld och ingår i cirkulationen i penningform. Den del av det samhälleliga mervärdet, som denna produkt innehåller, existerar direkt i penningform, och ur inhemsk synpunkt har det aldrig haft någon annan form. Från den guldproducerande kapitalistens synpunkt är en del av produkten mervärde, medan en annan del ersätter hans kapital. Proportionerna mellan dessa delar är beroende av proportionerna mellan å ena sidan arbetslöner och mervärdet och å andra sidan de cirkulerande varornas värde. Den del, som bildar mervärdet, fördelas bland kapitalistklassens olika medlemmar. Trots att kapitalisterna ständigt betalar sin personliga konsumtion med mervärden, som ständigt inflyter i penningform vid försäljningen av nya produkter - så kommer dock alltid en del därav att föreligga som pengar i kapitalisternas fickor, alldeles som en del av arbetslönen, åtminstone i början av veckan, föreligger som pengar i arbetarnas fickor. Och denna del är inte begränsad genom den del av guldprodukten[LXXXVI*], som ursprungligen bildar mervärdet för de guldproducerande kapitalisterna, utan genom den proportion, vari guldprodukten överhuvud fördelas mellan kapitalister och arbetare, och vari det varuvärde[LXXXVII*], som skall cirkulera, består av mervärde och värdets övriga beståndsdelar.
Den del av mervärdet, som inte existerar i andra varor utan har form av pengar, utgör emellertid en del av det guld, som produceras under årets lopp, endast i den mån just detta guld användes för att realisera mervärdet. De övriga pengar, som i ständigt växlande mängd föreligger i kapitalistklassens ägo som mervärde i penningform, är inte en del av årets guldproduktion utan en del av de tidigare i landet ackumulerade penningmängderna.
Enligt vårt antagande räcker den årliga guldproduktionen endast precis till att ersätta de under året förslitna pengarna. Om vi nu endast riktar uppmärksamheten på denna årliga guldproduktion och bortser från den del av den årligen producerade varumängd, som cirkulerar med hjälp av tidigare ackumulerade pengar, så ser vi, att det finns tillräckligt med pengar för att omsätta de producerade varorna, redan på grund av att det å andra sidan årligen produceras mervärde i form av guld. Detsamma gäller guldproduktens övriga delar, som ersätter det satsade penningkapitalet.
Här måste man nu lägga märke till två saker.
För det första: De pengar, som kapitalisten utbetalar i mervärde - liksom de pengar han satsar i arbetslöner eller annat produktivt kapital - är i verkligheten arbetarnas produkt, nämligen de arbetarens, som är sysselsatta i guldproduktionen. De har nyproducerat både den del av guldprodukten, som "tillskjutes" dem såsom arbetslön, och den del av nämnda produkt, vari de kapitalistiska guldproducenternas mervärde realiseras. När den del av det producerade guldet, som ersätter det satsade konstanta kapitalet, nu på nytt kan anta guldform[LXXXVIII*], så är även detta ett resultat av det arbete, som arbetarna årligen nedlagt i produktionen. Då man började bearbeta gruvan, utbetalade kapitalisten detta kapital i form av pengar, som utgjorde en del av samhällets cirkulerande penningmängd. Det konstanta kapital, som senare anskaffas, betalas däremot med en del av arbetarnas årliga produkt. Kapitalistens investering framträder också här endast som en form, som beror på att arbetaren varken är ägare av sina egna produktionsmedel eller under produktionen förfogar över de existensmedel, som producerats av andra arbetare.
Men för det andra: Vad beträffar den existerande penningmängd, som oberoende av den årliga guldproduktionen dels befinner sig i skattform, dels i form av cirkulerande pengar, så måste det förhålla sig just så, d.v.s. ursprungligen ha förhållit sig så, som det förhåller sig med den årliga guldproduktionen. Till denna punkt skall vi återkomma i slutet av denna avdelning. Innan dess ytterligare några anmärkningar.
*
Vid studiet av omslaget märkte vi, att ändringar i omslagstidens längd under i övrigt oförändrade förhållanden kräver växlande mängder penningkapital, för att produktionen skall kunna fortsätta i samma skala. Penningcirkulationen måste därför ha tillräckliga anpassningsmöjligheter för att kunna möta dessa ständiga svängningar.
Om man i övrigt antar konstanta förhållanden - beträffande arbetsdagen även oförändrad längd, intensitet och produktivitet - men räknar med förändrad delning av värdeprodukten mellan arbetslön och mervärde, så att antingen den förstnämnda ökar och det sistnämnda minskar eller tvärtom, så beröres därigenom inte den cirkulerande penningmängden. Denna förändring kan försiggå utan någon som helst ökning eller minskning av den penningmängd, som befinner sig i cirkulationen. Låt oss särskilt studera det fall, då arbetslönen över lag stiger och mervärdekvoten - under de förutsatta betingelserna - därmed generellt faller och - likaså enligt vår förutsättning - ingen förändring förekommer beträffande den cirkulerande varukvantitetens värde. I detta fall måste visserligen ett större penningkapital satsas som variabelt kapital. Men i samma grad som behovet av variabelt kapital ökar, i samma grad minskar mervärdet, alltså även den penningmängd, som är nödvändig for dess realiserande. Den penningsumma, som behövs för att omsätta det totala varuvärdet, beröres lika litet härav som varuvärdet självt. Varans kostnadspris[LXXXIX*] stiger för den enskilde kapitalisten, men dess samhälleliga produktionspris förblir oförändrat. Vad som förändras, är de proportioner, vari produktionspriset - bortsett från den konstanta värdedelen - för varan fördelas i arbetslön och profit.
Men, säger man, en ökning av det variabla penningkapitalet (penningvärdet är givetvis förutsatt vara konstant) medför, att en större penningmängd hamnar i arbetarnas händer. Härav följer en ökad efterfrågan på varor från arbetarnas sida. En annan följd är stegrade varupriser. - Eller man säger: Om arbetslönen stiger, så höjer kapitalisterna varupriserna. - I bägge fallen förorsakar arbetslönernas allmänna stegring en höjning av varupriserna. Därför behövs en större penningsumma för att få varorna att cirkulera, vare sig man förklarar prisstegringen på det ena eller det andra sättet.
Svar på den första uppfattningen: Om arbetslönen stiger, kommer i synnerhet arbetarnas efterfrågan på nödvändiga existensmedel att öka. I betydligt mindre utsträckning kommer deras efterfrågan på lyxartiklar att öka eller efterfrågan att uppstå på artiklar, som tidigare inte förekom i deras konsumtion. Den plötsligt stegrade efterfrågan på nödvändiga existensmedel kommer säkerligen att tillfälligt stegra deras pris. Följden blir: En större del av det samhälleliga kapitalet användes för produktion av nödvändiga existensmedel, en mindre del för produktion av lyxartiklar, emedan de sistnämnda faller i pris på grund av det minskade mervärdet och därmed kapitalisternas minskade efterfrågan på dessa varor. I den utsträckning som arbetarna däremot använder löneökningen till inköp av lyxvaror, kommer löneförhöjningen inte att medföra prisstegring på nödvändiga existensmedel, eftersom arbetarna då endast uppträder som köpare av lyxartiklar i stället för kapitalisterna. Relativt ökad lyxkonsumtion för arbetarna och relativt minskad lyxkonsumtion för kapitalisterna - voilà tout.[XC*] Efter en del svängningar cirkulerar en varumängd av samma värde som tidigare. - Vad de tillfälliga svängningarna beträffar, så medför de Inte något annat resultat, än att penningkapital, som förut användes i spekulativa företag på börsen eller i utlandet, nu placeras i den inhemska cirkulationen.
Svar på den andra uppfattningen: Om det stode i de kapitalistiska producenternas makt att godtyckligt höja varupriserna, så kunde och skulle de göra det även utan att höja arbetslönerna. Arbetslönerna skulle då aldrig kunna stiga, om varupriserna faller. Kapitalistklassen skulle aldrig bekämpa Trade-Unions, då kapitalisterna under alla omständigheter skulle kunna göra, vad de nu endast undantagsvis och under ganska speciella förhållanden är i stånd till, nämligen att använda varje höjning av arbetslönen som förevändning för ännu kraftigare prishöjningar och därmed håva in en ännu större profit än tidigare.
Påståendet, att kapitalisterna kan höja priserna på lyxartiklarna, emedan dessa röner minskad efterfrågan (på grund av kapitalisternas minskade köpkraft), innebär en ganska originell tillämpning av lagen om tillgång och efterfrågan. Såvida resultatet av löneförhöjningen inte endast blir, att arbetarna i stället för kapitalisterna köper lyxvaror i samma utsträckning, kommer priserna på lyxartiklar att sjunka som följd av den minskade efterfrågan. Och om arbetarna använder lönetillägget till inköp av lyxvaror, kommer varken efterfrågan eller priserna på nödvändiga existensmedel att öka. Om priserna på lyxvaror sjunker, medan priserna på nödvändiga existensmedel stiger, blir följanden den, att kapitalet överflyttas från lyxproduktion till produktion av nödvändighetsartiklar, tills den samhälleliga produktionen åter har kommit i jämvikt. Resultatet av hela processen blir, att det samhälleliga kapitalet och därmed även penningkapitalet delas mellan produktionen av lyxvaror och nödvändighetsartiklar i förändrade proportioner.
Hela resonemanget är ett skrämskott från kapitalisterna och deras sykofanter.
Tre faktorer levererar underlaget för denna skrämseltaktik.
1) Det är en allmän lag för penningcirkulationen, att när de omsatta varornas prissumma stiger, så måste under i övrigt oförändrade förhållanden också den cirkulerande penningmängden öka - oberoende av om den ökade prissumman har sin grund i höjda varupriser eller ökad varuproduktion. Nu förväxlas orsak och verkan. Arbetslönen stiger visserligen (om också sällan och endast undantagsvis i takt) med prishöjningarna på nödvändiga existensmedel. Men löneökningen är en följd av, inte en orsak till de stigande varupriserna.
2) Vid en partiell eller lokal stegring av arbetslönerna - d.v.s. en stegring endast inom vissa branscher - kan följden bli en prisstegring på dessa industribranschers produkter. Men t.o.m. detta beror på en rad omständigheter. T.ex. att arbetslönen här inte var ovanligt låg och profitkvoten därmed inte abnormt hög, att efterfrågan på dessa varor inte minskar genom prisstegringen (att prisstegringen inte föregicks av minskat utbud) etc.
3) En allmän stegring av arbetslönerna höjer varupriserna i de branscher, där det variabla kapitalet är större än genomsnittet, men sänker priserna i de branscher, där det konstanta resp. fasta kapitalet är större än genomsnittet.
*
Under behandlingen av den enkla varucirkulationen (bok I, kap. III: 2) påvisades, huru varubytet förmedlas genom penningcirkulationen och löper parallellt med den. "När en vara ersättes med en annan, överlåtes penningvaran på en tredje hand. Cirkulationen avsöndrar ständigt pengar." (Bok I, s. 97). Exakt samma faktum visar sig i den kapitalistiska varuproduktionen på så sätt, att en del av kapitalet ständigt existerar i form av penningkapital, samtidigt som en del av mervärdet ständigt befinner sig i penningform i sina ägares händer.
Bortsett härifrån är penningens kretslopp - d.v.s. dess återvändande till utgångspunkten - såvida det utgör ett moment i kapitalets omslag, ett helt annorlunda fenomen än penningens omlopp[36*], som ständigt avlägsnar den från utgångspunkten genom en rad av mellanhänder (bok I, s. 98). Likväl medför ökad omslagshastighet just därigenom ökad omloppshastighet.
Vad i första hand det variabla kapitalet beträffar: Om t.ex. ett penningkapital på 500 £ i form av variabelt kapital slår om 10 gånger under året, så är det klart, att denna alikvota del av den cirkulerande penningmängden får dess tiodubbla värdesumma = 5.000 £ att cirkulera. På ett år gör den tio omlopp mellan kapitalist och arbetare. Tio gånger pr år får arbetaren sin lön och använder den till att betala de varor som han förbrukar. Om det variabla kapitalet endast gjorde ett omslag om året, så skulle det med samma produktionsskala endast förekomma ett engångsomlopp på 5.000 £.
Vidare: Den konstanta delen av det rörliga kapitalet är t.ex. = 1.000 £. Om kapitalet slår om 10 gånger, så säljer kapitalisten sin vara 10 gånger under året, alltså även den konstanta rörliga delen av dess värde. Samma alikvota del av den cirkulerande penningmängden (= 1.000 £) går 10 gånger om året från den ena till den andra. Detta är 10 förflyttningar av dessa pengar från en hand till en annan. För det andra: Kapitalisten köper produktionsmedel 10 gånger om året; detta blir i sin tur 10 penningförflyttningar från en hand till en annan. Med ett penningbelopp på 1.000 £ har industrikapitalisten sålt varor för 10.000 £, varpå varor åter inköpts för 10.000 £. Genom ett 20-faldigt omlopp av 1.000 £ i pengar har man fått ett varuförråd för 20.000 £ att cirkulera.
När omslagshastigheten ökar, så ökar också omloppshastigheten för den del av pengarna, som realiserar mervärdet. Däremot medför inte en ökad omloppshastighet för pengarna nödvändigtvis en i motsvarande grad ökad omslagshastighet för kapitalet som helhet och för penningkapitalet; d.v.s. en ökning av pengarnas omloppshastighet medför inte med nödvändighet en snabbare förnyelse av reproduktionsprocessen.
Ett snabbare penningomlopp förekommer, varje gång ett flertal transaktioner genomföres med samma penningmängd. Detta kan bli fallet även vid samma reproduktionsperioder för kapitalet på grund av förändrade tekniska åtgärder för penningomloppet. Vidare: Det antal transaktioner kan öka, i vilka penningen byter ägare, utan att det gäller en verklig varuomsättning (spekulationsaffärer på börsen o.s.v.). Å andra sidan kan enstaka led i penningomsättningen bortfalla. T.ex. då lantbrukaren själv är jordägare, förekommer inget omlopp mellan arrendatorn och jordägaren, och då industrikapitalisten själv äger kapitalet, förekommer inget omlopp mellan honom och kreditgivaren.
*
Vad beträffar den ursprungliga bildningen av en penningskatt i ett land och hur ett fåtal tillägnar sig den, så är det onödigt att här närmare gå in på den saken.
Grundvalen för det kapitalistiska produktionssystemet är lönarbetet, varvid arbetslönen utbetalas i pengar, samtidigt som naturaprestationer, skatter o.s.v. förvandlas till penningprestationer. En av betingelserna, för att det kapitalistiska produktionssättet skall kunna utvecklas i större skala, är därför, att man förfogar över en penningmängd, tillräcklig för att förmedla varucirkulationen och bilda erforderliga reservfonder. Detta är en historisk förutsättning för det kapitalistiska produktionssystemet; men saken får inte uppfattas så, att man först hopsamlar en tillräcklig penningmängd och därpå börjar med den kapitalistiska produktionen. Denna utvecklas i stället samtidigt med de betingelser, som möjliggör den, och en av dessa är en tillräcklig tillgång på ädla metaller. Därför är en ökad tillförsel av ädla metaller sedan 1500-talet en väsentlig faktor i den kapitalistiska produktionens utvecklingshistoria.
Men när det gäller att tillfredsställa det ytterligare behovet av penningmaterial på basis av det kapitalistiska produktionssättet, så kommer å ena sidan mervärde i produktform in i cirkulationen utan de för dess realiserande behövliga pengarna och å andra sidan mervärde i guld utan produktens föregående förvandling till pengar.
Sedan den kapitalistiska produktionsordningen har stadgat sig, försiggår en ständig tillväxt både av varuproduktionen och av penningmaterialets mängd. Medan den allmänna varuproduktionen tillför cirkulationen en ständigt ökande varumängd, strömmar samtidigt nya penningmängder in i den från guld- och silverproduktionen. Den ökande penningmängden gör det möjligt att realisera en ökande varumängd.
Om ackumulationen försiggår i form av reproduktion i utvidgad skala, är det klart, att inga nya problem uppstår med hänsyn till penningcirkulationen.
Vad närmast beträffar det tillskott av penningkapital, som erfordras för det växande produktiva kapitalets funktion, så härstammar det från den del av det realiserade mervärdet, som kapitalisterna placerar i cirkulationen såsom penningkapital i stället för att använda det för sin personliga konsumtion. Pengarna finns redan i kapitalisternas händer, men de användes nu på ett helt annat sätt.
Som följd av det produktiva kapitalets ökning hamnar nu emellertid en större varumängd i cirkulationen. Samtidigt med denna ökade varumängd infördes i cirkulationen en del av de för dess realiserande tillskjutna pengarna, i den mån värdet av denna varumängd är likamed värdet av det produktiva kapital, som förbrukats i dess produktion. Denna penningmängd har satsats just som tilläggskapital och återvänder därför till kapitalisten genom hans kapitals omslag. Men här uppstår återigen samma fråga som förut: Varifrån kommer dessa tillskottspengar, som skall realisera det tilläggsmervärde, som nu existerar i varuform?
I stort sett blir svaret detsamma som förut. Den cirkulerande varumängdens prissumma har ökat, inte emedan priserna på en viss varumängd har stigit, utan för att den nu cirkulerande varumängden är större än förut, utan att detta har utjämnats genom något prisfall. Det penningtillskott, som erfordras för att få denna större varumängd med större värde i cirkulation, måste anskaffas, antingen genom att den redan befintliga penningmängden utnyttjas bättre - vare sig nu detta sker genom utjämning av betalningsbalansen, genom ökad omloppshastighet för varje enskilt penningstycke eller med andra medel - eller genom att hopsamlade penningreserver placeras i cirkulationen. Det senare innebär inte endast, att penningkapital, som ligger ofruktbart, träder i funktion som köp- eller betalningsmedel; eller också att penningkapital, som redan fungerar som reservfond, samtidigt som det för sin ägare fullbordar denna funktion, för samhället är i aktiv cirkulation (t.ex. i banker, där pengarna ständigt utlånas), alltså fyller en dubbel funktion - utan även, att de stillastående reservfonderna av mynt blir ekonomiskt utnyttjade.
"För att pengarna ständigt skall flyta som mynt, måste myntet ständigt stelna till pengar. Myntets ständiga omlopp betingas av dess ständiga stockning i större eller mindre kvantiteter i form av reservfonder av mynt, som överallt uppkommer inom cirkulationen och samtidigt betingar densamma; dessa reservfonders bildning, fördelning, upplösning och återbildning växlar ständigt, deras existens upphör ständigt, deras försvinnande äger ständigt rum. Adam Smith har uttryckt denna myntets oupphörliga förvandling till pengar och pengarnas till mynt sålunda, att varje varuägare vid sidan av den särskilda vara, som han säljer, ständigt måste ha på lager en viss summa av den allmänna vara, med vilken han köper. Vi såg, att i cirkulationen W-G-W det andra ledet G-W sönderfaller i en rad köp, som inte försiggår på en gång utan successivt i tiden, så att en del av G cirkulerar som mynt, den andra delen vilar som pengar. Pengarna är här faktiskt blott suspenderat mynt, och de enskilda beståndsdelarna av den cirkulerande myntmassan uppträder ständigt växlande, än i den ena, än i den andra farmen. Denna cirkulationsmedlets första förvandling till pengar framställer därför ett enbart tekniskt moment av själva penningomloppet." (Marx: "Till kritiken av den politiska ekonomin", sv. uppl. Sthlm 1943, s. 131.) - "Mynt" i motsats till pengar användes här för att karakterisera penningen i dess funktion som blott cirkulationsmedel i motsats till dess övriga funktioner.
Om inte alla dessa medel räcker till, måste guldproduktionen ökas, eller - vilket kommer på ett ut - en del av den ökade varuproduktionen direkt eller indirekt bytas mot guld, som producerats i utlandet.
Hela den summa av arbetskraft och produktionsmedel, som årligen förbrukas i produktionen av guld och silver som cirkulationsmedel, utgör en dryg, improduktiv utgiftspost för den kapitalistiska produktionen liksom för all produktion, som är grundad på varuomsättning. Samhället hindras från att utnyttja denna del av produktivkraften till att frambringa nya produktionsmedel och konsumtionsvaror, d.v.s. till att frambringa verklig rikedom. I den utsträckning man med oförändrad produktionsskala och given utvidgningsgrad kan nedbringa kostnaderna för detta cirkulationsmaskineri, kan det samhälleliga arbetets produktivitet stegras i motsvarande grad. I den mån kreditväsendet har denna inverkan, så ökar det därmed direkt den kapitalistiska rikedomen, antingen dess tekniska hjälpmedel är bokföring av betalningsbalanser eller en ökning av pengarnas omloppshastighet.
Därmed har man också stökat undan den banala frågan, om den kapitalistiska produktionen (t.o.m. enbart från denna ståndpunkt) vore möjlig utan kreditväsendet, d.v.s. med endast metallisk cirkulation. Detta är tydligen inte fallet. Varuproduktionen skulle då begränsas av ädelmetallproduktionen. Å andra sidan får man inte göra sig några mystiska föreställningar om kreditväsendets produktivkraft, i den mån det ställer penningkapital till förfogande eller gör kapitalet rörligt. En mera ingående analys av denna fråga hör emellertid inte hit.
*
Nu skall vi studera det alternativ, då ingen verklig ackumulation försiggår, d.v.s. då produktionsskalan inte omedelbart utvidgas, utan en del av det realiserade mervärdet hopsamlas för längre eller kortare tid som penningreservfond för att senare omvandlas till produktivt kapital.
Om de pengar, som sålunda skall ackumuleras, är tillskottspengar, så är saken klar. De kan endast vara en del av det överskottsguld, som importerats från de guldproducerande länderna. Det bör här observeras, att den nationella produkt, som lämnats i utbyte mot detta guld, inte längre existerar i landet. Den har sänts till utlandet som ekvivalent för guldet.
Om man däremot förutsätter, att samma penningmängd som förut finns i landet, så är de hopsamlade pengarna tagna ur cirkulationen. Det är endast deras funktion, som har förändrats. De har så småningom förvandlats från cirkulationsmedel till latent penningkapital.
De pengar, som här hopas, är penningformen av försåld vara, nämligen för den del av dess värde, som producerar mervärde åt sin ägare. (Vi bortser här helt från kreditsystemet.) Den kapitalist, som hopsamlar dessa pengar, har sålt en viss mängd utan att köpa.
Om man utgår ifrån att det här rör sig om enskilda kapitalister, tarvas ingen förklaring. Några av kapitalisterna behåller en del av de pengar, som kommer in vid produkternas försäljning, utan att köpa nya produkter för dem. De övriga använder hela beloppet, med undantag för nödvändiga penningreserver, till inköp av nya produkter. En del av de produkter, som är bärare av mervärde och som är till salu på marknaden, består av produktionsmedel och nödvändiga existensmedel och kan alltså omedelbart användas för utvidgning av produktionen. Det är nämligen ingen ovillkorlig förutsättning, att en del av kapitalisterna anhopar penningkapital, medan de övriga helt och hållet konsumerar sitt mervärde, utan vi antar, att somliga ackumulerar mervärdet i penningform som latent penningkapital, medan de övriga verkligen ackumulerar, d.v.s. utvidgar produktionsskalan och ökar sitt produktiva kapital. Den tillgängliga penningsumman förblir tillräcklig för cirkulationens behov, även om en del av kapitalisterna anhopar pengar, medan andra utvidgar produktionsskalan, och vice versa. Penninganhopningen på den ena sidan kan dessutom ske utan reda pengar, endast genom en anhopning av oinlösta reverser.
Men svårigheter uppstår, om man inte längre förutsätter partiell utan räknar med allmän ackumulation av penningkapital inom kapitalistklassen. Under förutsättning, att den kapitalistiska produktionen är allenarådande, består samhället i sin helhet av endast två klasser: kapitalistklassen och arbetarklassen. Allt det som arbetarklassen köper, är likamed summan av dess arbetslöner, d.v.s. summan av det variabla kapital, som hela kapitalistklassen har investerat. De pengar, som nedlagts i arbetslöner, återvänder till kapitalisterna genom försäljningen av existensmedel till arbetarna. Det variabla kapitalet återfår därigenom sin penningform. Summan av det variabla kapitalet är t.ex. X × 100 £, d.v.s. inte summan av det under året satsade utan av det använda variabla kapitalet. Om det satsade kapitalet är större eller mindre, allt efter omslagshastigheten, är i detta sammanhang utan betydelse. Med detta kapital X × 100 £ köper kapitalistklassen en viss mängd arbetskraft eller betalar lön till ett visst antal arbetare - den första transaktionen. Arbetarna använder samma summa för inköp av en viss kvantitet varor från kapitalisterna, varvid beloppet X × 100 £ återgår i kapitalisternas händer - den andra transaktionen. Och detta upprepas oupphörligt. Summan X × 100 £ kan alltså aldrig göra det möjligt för arbetarklassen att köpa den del av produkten, vari det konstanta kapitalet blir framställt - att nu inte tala om den del, som skapar kapitalistens mervärde! Arbetarna kan med dessa X × 100 £ alltid köpa endast en värdedel av den samhälleliga produkten, som motsvarar värdet av det använda variabla kapitalet.
Bortsett från de fall, då denna allsidiga penningackumulation inte uttrycker något annat än fördelningen bland de olika kapitalisterna av de införda ädelmetallerna - hur skall kapitalistklassen i sin helhet kunna ackumulera pengar?
De måste då alla sälja en del av sina produkter utan att själva köpa. Det faktum, att de alla äger en viss penningfond, som de placerar i cirkulationen som omsättningsmedel för sin konsumtion, och att de återfår en viss del av denna fond, är inte alls något mysterium. Denna penningfond är just en reserv, som är avsedd för omsättningen och har uppkommit genom att mervärdet realiserats - den är alltså inget latent penningkapital. Det latenta penningkapital, som hopsamlas för senare användning, består i verkligheten av:
1) Medel, som deponerats i banker; och det är relativt obetydliga penningbelopp, som bankerna verkligen förfogar över. Här är endast nominellt penningkapital samlat. Det som verkligen är samlat, är penningfordringar, som endast kan realiseras, i den mån jämvikt råder mellan insättningar och uttag i banken. De kontanta pengar, som ligger i bankens kassavalv, utgör sällan några större belopp.
2) Statspapper (obligationer). Dessa är överhuvud inte något kapital utan endast av staten utställda reverser på den årliga nationalprodukten.
3) Aktier. Såvida det inte gäller rena svindelaffärer, är de äganderättsanspråk på verkligt kapital, som tillhör en korporation, och anvisningen på det mervärde, som detta kapital årligen avkastar.
I inget av dessa fall sker någon anhopning av pengar. Vad som å ena sidan ser ut som anhopning av penningkapital, ter sig å andra sidan som verklig användning av dessa samma pengar. Om pengarna förbrukas av ägaren eller av någon annan, t.ex. en låntagare, spelar härvidlag ingen roll.
Under kapitalistiska förhållanden är anhopning av penningförråd aldrig något självändamål utan alltid resultatet antingen av en stockning i cirkulationen - genom att ovanligt stora penningmängder antar formen av reservfonder - eller av anhopningar, betingade av omslaget. Slutligen kan reservfonden vara ett latent penningkapital, avsett senare användas som produktivt kapital.
Medan därför å ena sidan en del av det realiserade mervärdet tas ut ur cirkulationen och anhopas i skattform, så förvandlas samtidigt en annan del av mervärdet till produktivt kapital. Bortsett från fördelningen av ädelmetallerna mellan kapitalisterna, anhopas aldrig penningreserver samtidigt av dem alla.
Den del av den årliga produkten, som är mervärde i varuform, förhåller sig på precis samma sätt som den andra delen av det årliga produktvärdet. Dess cirkulation kräver en viss penningsumma. Detta penningbelopp tillhör kapitalistklassen likaväl som den årligen producerade varumängd, som är bärare av mervärdet. Den placeras ursprungligen i cirkulationen av kapitalistklassen själv, och genom cirkulationen fördelas den ständigt på nytt mellan kapitalisterna. Liksom vid myntcirkulationen anhopas ständigt en del av dessa pengar hos olika kapitalister, medan en annan del ständigt cirkulerar. Om en del av denna anhopning sker planmässigt i avsikt att bilda penningkapital, har ingen betydelse för saken som sådan.
Vi har här bortsett från de äventyrligheter i cirkulationen, då den ene kapitalisten rycker till sig från den andre ett stycke av mervärdet, kanske t.o.m. av kapitalet, varvid en ensidig ackumulation och centralisation uppkommer för både penningkapitalet och det produktiva kapitalet. En del av det mervärde, som A anhopar som penningkapital, kan t.ex. vara en del av det mervärde, som B har producerat, men som inte återvänder till honom.
[23*] På grund av svårigheten att karakterisera det fasta och det rörliga kapitalet anser herr Lorenz Stein, att denna åtskillnad endast hör hemma i den mera populära framställningen.
[24*] Hit manuskript IV. - Härifrån manuskript II.
[25*] De med R. C. betecknade citaten är hämtade ur: Royal Commission on Railways. Minutes of Evidence taken before the Commissioners. Presented to both Houses of Parliament. London 1867. - Frågor och svar är numrerade och numren här angivna.
[25a*] "Stadsproduktionen är bunden vid dagsrytmen, den lantliga produktionen däremot vid årsrytmen." (Adam G. Müller: "Die Elemente der Staatskunst", Berlin 1809, III, s. 178.) Detta är romantikens naiva föreställning om industri och jordbruk.
[26*] Jfr Quesnays analys i "Tableau Economique" ("Physiocrates", ed. Daire, del I, Paris 1846). Det heter där t.ex.: "De årliga insatserna består av utgifter, som återkommer varje år för arbetet med jordens brukande; dessa insatser måste skiljas från de ursprungliga insatserna, vilka fungerar som fonder för jordbrukets etablerande" (s. 59). Bland de yngre fysiokraterna betecknas redan dessa insatser i många fall såsom kapital: "Capital ou avances." Dupont de Nemours: "Maximes du Docteur Quesnay, ou résumé de ses principes d'économie sociale" (Daire I, s. 391); vidare Le Trosne: "På grund av arbetsprodukternas längre eller kortare varaktighet äger en nation ett av dess årliga reproduktion oberoende, betydande förråd av rikedomar, som representerar ett i förväg ackumulerat kapital och, ursprungligen betalda med produkter, alltid underhålles och tillväxer." (Daire II, s. 929.) - Turgot använder redan ordet capital regelbundet i stället för avances och identifierar ännu mer fabrikantens insatskapital med jordbrukarens. (Turgot: "Reflexions sur la Formation et la Distribution des Richesses", 1766.)
[27*] I hur hög grad Smith gjort det omöjligt för sig att förstå arbetskraftens roll i värdeökningsprocessen, framgår av följande sats, som på fysiokratiskt vis jämställer arbetarnas arbete med arbetsdjurens: "Not only his (the farmer's) labouring servants but his labouring cattle are productive labourers" (a.a. bok II, 5, s. 243). [Inte endast hans (bondens) tjänstefolk utan också hans arbetsdjur består av produktiva arbetare.]
[28*] "Denna skillnad i det fasta kapitalets varaktighetsgrad och denna växling i de förhållanden, vari bägge kapitalsorterna kan vara kombinerade."
[29*] "Likaså kan de förhållanden, i vilka kapitalet, som skall underhålla arbetet, och kapitalet, som är investerat i verktyg, maskineri och byggnader, vara olika kombinerade."
[30*] "Näringsmedel och kläder, som arbetaren konsumerar, byggnaderna som han arbetar i, verktygen som medverkar i hans arbete - alltsammans är av förgänglig natur. Men det är en oerhörd skillnad på hur lång tid dessa olika kapital varar; en ångmaskin varar längre än ett fartyg, ett fartyg längre än arbetarens kläder, arbetarens kläder längre än maten som han förtär."
[31*] "Allteftersom kapitalet hastigt förtäres och ofta måste reproduceras eller konsumeras långsamt, klassificeras det som rörligt eller fast kapital."
[32*] "En oväsentlig indelning, i vilken dessutom skiljegränsen inte kan dras upp noggrant."
[32a*] Observations on the Circumstances which influence the Condition of the Labouring Classes of Society. London 1817. Ett hithörande citat återfinnes i Bok I, s. 557, not 79.
[33*] "Det bör vidare observeras, att det rörliga kapitalet kan cirkulera under mycket olika tidsperioder eller återvända till sin ägare. Det vete, som en bonde köpt till utsäde, är ett fast kapital, jämfört med det vete, som en bagare köpt för att förvandla till bröd. Den ene lämnar det kvar i jorden och får det reproducerat först efter ett år; den andre kan mala det till mjöl och sälja det i form av bröd till sina kunder, varpå han inom en vecka har fått igen sitt kapital och kan påbörja samma eller någon annan operation på nytt."
[34*] De veckor, som infaller under det andra omslagsåret, är här satta inom parentes.
[34a*] Att utredigera detta kapital för tryckning har medfört betydande svårigheter. Marx var urstyv i algebra, men han hade svårt för vanlig praktisk handelsräkning, och ändå fanns i hans kvarlåtenskap ett tjockt häfte, vari han hade övat sig i samtliga typer av affärsräkning i en mängd exempel. Men kunskaper i de olika räknesätten och träning i köpmannens dagliga praktiska räkneproblem är inte alls samma sak, och så invecklade han sig i omslagsberäkningar till den grad, att vid sidan av åtskilliga ofullbordade räkneexempel också finns sådana som är felaktiga och motstridiga. I de här ovan återgivna tabellerna har jag bibehållit endast det enklaste och aritmetiskt riktiga, och detta huvudsakligen av följande orsaker:
De osäkra resultaten av detta mödosamma räknearbete har föranlett Marx att ge - enligt min åsikt - praktiskt oväsentliga omständigheter en oförtjänt viktig betydelse. Jag syftar på vad han kallar "frigörande" av penningkapital. Under de här antagna förutsättningarna är det verkliga sakförhållandet detta:
Oavsett storleksrelationerna mellan arbetsperiod och omloppstid, alltså mellan kapital I och kapital II, återvänder i penningform till kapitalisten efter det första omslagets avslutning i regelbundna intervaller av arbetsperiodens längd det för varje arbetsperiod erforderliga kapitalet - alltså en summa = kapital I.
Om arbetsperioden är 5 veckor, omloppstiden 4 veckor, kapital I = 500 £, så återvänder varje gång en penningsumma på 500 £: vid slutet av 9:e, 14:e, 19:e, 24:e, 29 veckan o.s.v.
Om arbetsperioden är 6 veckor, omloppstiden 3 veckor, kapital I = 600 £, så återvänder varje gång 600 £: vid slutet av 9:e, 15:e, 21:a, 27:e, 33:e veckan o.s.v.
Slutligen: om arbetsperioden är 4 veckor, omloppstiden 5 veckor, kapital I = 400 £, så återvänder varje gång 400 £: vid slutet av 9:e, 13:e, 17:e, 21:a, 25:e veckan o.s.v. Om och i så fall hur mycket av dessa återkomna pengar, som blir överskott för den löpande arbetsperioden, alltså frigöres, saknar betydelse. Det förutsättes, att produktionen oavbrutet fortsätter i den löpande skalan, och för att detta skall kunna ske måste pengarna vara tillgängliga, vare sig "frigjorda" eller inte. Om produktionen avbrytes, upphör också frigörandet.
Med andra ord: det förekommer visserligen frigörande av pengar, alltså bildande av latent, endast potentiellt kapital i penningform, men det sker under alla omständigheter och inte endast under de speciella betingelser, som närmare preciserats i texten; och det sker i större skala, än vad som antas i texten. Beträffande det cirkulerande kapital I befinner sig industrikapitalisten vid slutet av varje omslag i precis samma läge som vid företagets grundande: han har det åter i dess helhet och på en gång i sin hand, men endast så småningom kan han på nytt omvandla det i produktivt kapital.
Det viktiga i texten är påvisandet, att å ena sidan en avsevärd del av industrikapitalet alltid måste vara tillgängligt i penningform, medan å andra sidan en ännu större del tidvis måste anta penningform. Genom dessa mina tillfogade anmärkningar blir detta påvisande i hög grad förstärkt. - FE.
(I den tyska upplagan är detta Engels' tillägg placerat i texten inom klammer.)
[35*] I manuskriptet har här inskjutits följande notis, avsedd att senare bearbetas: "Motsägelse i det kapitalistiska produktionssättet: Arbetarna är såsom varuköpare viktiga för marknaden. Men samtidigt har det kapitalistiska samhället en tendens att hålla priserna på den vara, som arbetarna har att sälja - arbetskraften - nere på ett minimum. - Ytterligare en motsägelse: De perioder, då den kapitalistiska produktionen mobiliserar alla sina resurser, visar sig i regel vara perioder av överproduktion; emedan produktionsresurserna aldrig kan utnyttjas så långt, att därigenom mera värde inte endast produceras utan också kan realiseras; försäljningen av varorna, realisationen av varukapitalet, alltså även av mervärdet, är emellertid begränsad, inte endast genom samhällets behov av konsumtionsvaror överhuvud, utan genom konsumtionsbehoven i ett samhälle, där det stora flertalet medlemmar alltid är och måste förbli fattigfolk. Detta problem tillhör emellertid nästa avsnitt."
[36*] Även om fysiokraterna alltjämt blandar ihop dessa bägge fenomen, så är de ändå de första, som betonar penningens återvändande till sin utgångspunkt som en väsentlig form för kapitalets cirkulation, den form som förmedlar reproduktionen. "Kasta en blick på 'Tableau Économique', så skall ni se, att de produktiva klasserna frambringar de pengar, med vilka de andra klasserna köper produkter av er, och att de återlämnar dessa pengar till dem, i det att de nästa år på nytt gör samma affärer med dem ... Ni ser här alltså inget annat kretslopp än utgifterna, som åtföljer reproduktionen, och reproduktionen, som åtföljer utgifterna; ett kretslopp, som pågår genom de pengars cirkulation, vilka undgår utgifterna och reproduktionen." (Quesnay: "Dialogues sur le Commerce et sur les Travaux des Artisans"[XCI*], i Daire, "Physiocr.", I, s. 208, 209). - "Denna ständiga insats och återflöde av kapital bildar, vad man måste kalla penningcirkulationen, denna nyttiga och fruktbärande cirkulation, som vidmakthåller alla arbeten i samhället, som uppehåller liv och rörelse i den politiska organismen, och som man med full rätt jämför med blodcirkulationen i kroppen." (Turgot: "Réflexions etc.", "OEuvres", éd. Daire, I, s. 45.)
[XXXIV*] Den formel som Marx använder för att beteckna det produktiva kapitalets kretslopp är: P ... W'-G'-W ... P (förkortat P ... P). Kretsloppet börjar här med produktionen (P), genom denna frambringas varor (W') som är bärare av ett mervärde. Varorna säljes och utbytes mot pengar: G' = G + g. Här betecknar G' den totala försäljningssumman, G det ursprungliga värdet och g mervärdet. En större eller mindre del av mervärdet förutsättes sedan använd till kapitalistens personliga konsumtion, medan det ursprungliga kapitalet och resten av mervärdet användes för inköp av arbetskraft och produktionsmedel (W), och så kan produktionsprocessen börja på nytt. Det är samma kretslopp som beskrives i de två andra formlerna, men utgångspunkten är annorlunda, varför andra sidor av värdets omvandling från en form till en annan träder i förgrunden. Penningkapitalets kretslopp: G-W ... P ... W'-G'. Varukapitalets kretslopp: W'-G'-W ... P ... W'. (Falks not i den norska upplagan.)
[XXXV*] Bok I, kap. V, s. 157.
[XXXVI*] Bok I, kap. IV: 3, "Köp och försäljning av arbetskraft" (s. 144-152).
[XXXVII*] Vad beträffar järnvägsanläggningar, uttalar sig Adams om detta problem sålunda: "Hela konstruktionen måste rätta sig efter den princip som råder i bikupan - möjligheten till obegränsad expansion. Alltför massiva konstruktioner är oändamålsenliga, då de måste rivas ner, när en utvidgning skall ske" (s. 123).
[XXXVIII*] President (direktör) i Great Western Railway Co.
[XXXIX*] Lok-överinspektör i Great Northern Railway.
[XL*] ursprungliga insatser
[XLI*] årliga insatser
[XLII*] Det finns två olika sätt, på vilka ett kapital kan användas för att avkasta inkomster eller profit för ägaren.
[XLIII*] För det första kan kapital användas för odling, fabrikation eller inköp av produkter, som man sedan säljer med profit.
[XLIV*] Det på detta sätt investerade kapitalet ger sin ägare varken inkomster eller profit, så länge det antingen förblir i hans ägo eller behåller sin gamla form.
[XLV*] En köpmans varor ger honom varken inkomster eller profit, förrän han säljer dem för pengar, och pengarna ger honom inte heller någon profit, förrän han på nytt byter ut dem mot produkter. Hans kapital lämnar honom ständigt i en form och återvänder i en annan form, och det är endast genom detta kretslopp eller det ständigt upprepade bytet mellan varor och pengar, som han kan inhösta sin profit. Ett sådant kapital kan därför kallas rörligt kapital i ordets egentliga mening.
[XLVI*] En köpmans kapital är helt och hållet rörligt kapital.
[XLVII*] Originalet har här inom parentes "wie Schneider, Schuster, Weber", d.v.s. såsom skräddare, skomakare, vävare.
[XLVIII*] För det andra kan det (kapitalet) användas till jordförbättring, till inköp av vinstgivande maskiner, redskap eller liknande ting, som ger profit utan att byta ägare och utan att ingå i cirkulationen. Dylikt kapital kan man därför fullt riktigt kalla fast kapital. Olika branscher kräver fast och rörligt kapital i högst olika proportioner ... Varje hantverksmästare eller fabrikant måste binda en del av sitt kapital i redskap eller maskiner. Denna del kan dock i vissa företag vara försvinnande liten, medan den i andra är mycket stor. Sådana hantverksmästares ()[XLVII*] kapital är mestadels rörligt, dels i form av arbetslöner, dels som råvaror, och återvänder med profit, när de färdiga produkterna blir sålda.
[XLIX*] Som man gör sig av med, som byter ägare, och som man låter cirkulera vidare.
[L*] Olika branscher kräver fast och rörligt kapital i högst olika proportioner.
[LI*] en del av kapitalet måste vara bundet i arbetsverktyg.
[LII*] arbetsverktyg ... liknande ting ... ger inkomster eller profit utan att byta ägare eller ingå i cirkulationen. Dylikt kapital kan man därför fullt riktigt kalla fast kapital.
[LIII*] genom att göra sig av med den, genom att låta den byta ägare eller låta den ingå i cirkulationen.
[LIV*] Det på detta sätt investerade kapitalet ger sin ägare varken inkomster eller profit, så länge det antingen förblir i hans ägo eller behåller sin gamla form.
[LV*] avkastar profit åt sin ägare
[LVI*] När det (kapitalet) satsas för att inbringa framtida profit, så måste det avkasta denna profit antingen genom att kvarstanna hos honom (ägaren) eller genom att lämna honom. I det ena fallet är kapitalet fast, i andra fallet rörligt.
[LVII*] avkasta en inkomst, ge en profit
[LVIII*] Den del av en jordbrukares kapital, som är investerad i redskap, är fast kapital, medan däremot den del, som användes för att betala arbetarnas löner och underhåll, är rörligt kapital.
[LIX*] Av den ena delen får han profit genom att behålla den i sin ägo, av den andra genom att göra sig av med den. Priset eller värdet på hans dragdjur är fast kapital" (...) "på samma sätt som de övriga redskap som användes i jordbruket, medan dragdjurens foder är rörligt kapital alldeles på samma sätt som arbetarnas underhåll. Bonden får sin profit genom att behålla dragdjuret och göra sig av med kreatursfodret."
[LX*] Både inköpspriset och underhållskostnaden för den boskap, som inte skall användas som dragdjur utan uppfödas och gödas för slakt, är rörligt kapital, och bonden får sin profit genom att göra sig av med dessa djur.
[LXI*] "Såddens hela värde är likaså ett fast kapital. Fast säden vandrar fram och tillbaka mellan jorden och ladan, byter den inte ägare och cirkulerar därför inte i verklig mening. Bonden får inte sin profit genom sädens försäljning utan genom dess tillväxt."
[LXII*] ombyte av ägare
[LXIII*] "kan avkasta en inkomst åt sin ägare och tjäna honom i egenskap av kapital, så kan det inte tjänstgöra som kapital eller ge samhället någon inkomst, och det kan inte öka folkets totala inkomster i ringaste grad".
[LXIV*] "Det rörliga kapitalet består ... av de livsmedel, material och färdiga produkter av alla slag, som är i respektive handelsmäns ägo, och av de pengar som behövs för att omsätta dem etc."
[LXV*] "Den tredje och sista av de tre delar, som samhällets kapital naturligen uppdelas i, är det rörliga kapitalet, vars karakteristiska kännemärke är, att det endast avkastar en intäkt genom cirkulationen och genom att byta ägare. Det består likaså av fyra delar: för det första av pengarna ..."
[LXVI*] "för det andra av det livsmedelslager, som ligger hos slaktaren, boskapsuppfödaren, bonden, vilka hoppas få sälja och inhösta profit ... Slutligen för det fjärde av de färdiga produkter, som lagras hos fabrikanten eller handelsmannen." - Och: "för det tredje av de material, som antingen är helt obearbetade eller mer eller mindre bearbetade, av kläder, möbler, byggnader, som ännu inte är färdiga, men som finns hos bonden, fabrikanten, hantverkaren o.s.v., t.ex. siden- och klädeshandlaren, virkesförsäljaren, timmermannen, snickaren, tegelbrännaren m.fl."
[LXVII*] i händerna på lantbrukare, fabrikanter o.s.v.
[LXVIII*] siden-, klädes- och trävaruhandlare
[LXIX*] förvärvade och nyttiga färdigheter
[LXX*] "Av dessa fyra delar" (...) "blir tre - livsmedel, råvaror och färdiga produkter - antingen årligen eller under längre eller kortare perioder avlägsnade från det rörliga kapitalet och överförda antingen till det fasta kapitalet eller till det förråd, som reserverats för omedelbar konsumtion. Allt fast kapital har sitt ursprung i det rörliga kapitalet och måste ständigt uppehållas av detta. Alla nyttiga maskiner och arbetsinstrument härstammar ursprungligen från ett rörligt kapital, som levererar materialet, liksom även underhållet av de arbetare, som producerar dem. Tillskott av rörligt kapital krävs också ständigt för att hålla dem i brukbart skick."
[LXXI*] "Åkerjord, gruvor och fiske kräver alla såväl fast som rörligt kapital för bearbetningen;" (...) "och" (...) "produkterna ersätter med sin profit inte endast dessa kapital utan också allt annat kapital i samhället."
[LXXII*] "Ett rörligt kapital, ... som tillhandahåller existensmedlen för de arbetare, som framställer dem"
[LXXIII*] årliga investeringar
[LXXIV*] ursprungliga investeringar
[LXXV*] Se "Kapitalet", Bok I, s. 537-539.
[LXXVI*] i varje hänseende
[LXXVII*] årliga investeringar
[LXXVIII*] ursprungliga investeringar
[LXXIX*] Bok I, kap. VI, s. 179, not 25.
[LXXX*] grevskap i det inre av landet
[LXXXI*] Se Bok I, s. 220-226.
[LXXXII*] 1:a och 2:a uppl. har här Umschlagszeit (omslagstid)
[LXXXIII*] Se Bok I, kap. IX (s. 262-270).
[LXXXIV*] originalet har här en taler - IB.
[LXXXV*] det är ett faktum
[LXXXVI*] 1:a o. 2:a uppl. har Geldprodukt (penningprodukt); ändrat av Engels.
[LXXXVII*] 1:a o. 2:a uppl. har Warenvorrat (varuförråd); ändrat av Engels.
[LXXXVIII*]. 1:a o. 2:a uppl. har Geldform (penningform); ändrat av Engels.
[LXXXIX*] Se Marx' brev till Engels 27. 6. 1867 (bok I, 1:a uppl. s. 730, 2:a uppl. s. 684) - IB.
[XC*] Det är allt.
[XCI*] I 1:a o. 2:a uppl. står: "Problèmes économiques."