Digitaliserat av Jonas Holmgren för Marxists Internet Archive.
22 juni 1867
Käre Fred,
[...] Jag hoppas, att Du är nöjd med de 4 arken. Din hittillsvarande belåtenhet [satisfaktion][CCXXIII*] är för mig viktigare än någonting [anything], som någon annan kan säga därom [may say of it]. I varje fall hoppas jag, att bourgeoisin under hela sin livstid skall ha mina karbunklar[CCXXIV*] i minnet. Vilka fähundar det finns, det får man åter nya bevis för! Du vet, att Kommissionen för undersökning av barnarbetet [Children's Employment Commission] har fungerat i 5 år. Efter dess första rapport, som publicerades 1863, blev genast de utpekade branscherna "tillrättavisade". Toryministären hade i början av denna session genom [per] tårpilen [the weeping willow] Walpole kommit med ett lagförslag, varigenom kommissionens samtliga framställningar skulle accepteras, om också i mindre omfattning. De så illa åtgångna karlarna, däribland de stora metallfabrikanterna, och speciellt också "hemarbetets" blodsugare, teg och tyckte det var för djävligt. Nu kommer de med en petition till parlamentet och kräver - ny undersökning! Den gamla skulle ha varit partisk! De räknar med att reformbillen skall absorbera all offentlig uppmärksamhet, så att saken helt gemytligt och i all tysthet [privately] skall kunna smugglas igenom, medan fackföreningarna [Trades Unions] samtidigt seglar i motvind. Det sämsta i "Rapporterna" är karlarnas egna vittnesmål. De vet alltså, att en ny undersökning endast åsyftar en sak, men just detta, "vad vi borgare vill" - en ny exploateringsperiod på 5 år! Lyckligtvis tillåter mig min ställning i Internationalen att dra ett streck i den fina räkningen för de hundarna. Saken är av utomordentlig betydelse. Det handlar om att avskaffa tortyren för 1½ miljon människor, de vuxna manliga arbetarna [adult male workingmen] inte inräknade!
Vad beträffar utvecklingen av värdeformen, så har jag både följt och inte följt Ditt råd för att även i detta hänseende handla dialektiskt. D.v.s. jag har 1. skrivit ett tillägg, vari jag så enkelt som möjligt och så skolmästaraktigt som möjligt behandlar samma sak, och 2. i enlighet med Ditt råd indelat varje kapitels underavdelningar i §§ etc. med egna överskrifter.[CCXXV*] I förordet råder jag sedan den "icke-dialektiske" läsaren att hoppa över sid. x-y och i stället läsa detta tillägg. Det är här inte bara fråga om filistrar utan också om vetgiriga ungdomar o.s.v. Dessutom är saken helt avgörande för hela boken. Herrar ekonomer har hittills förbisett, att formen 20 alnar linneväv = 1 rock endast är den outvecklade grundformen för 20 alnar linneväv = 2 pund sterling, alltså den enklaste varuform, vari dess värde är uttryckt, ännu inte i förhållande till alla andra varor utan endast som skillnad från sin egen naturalform, och att detta är hela penningformens hemlighet och därmed i sin kärna [in nuce] innehåller arbetsproduktens alla borgerliga former. I den första framställningen [Duncker] har jag undvikit utvecklingens svårighet på så sätt, att jag först ger den egentliga analysen av värdeuttrycket, så snart det uppträder utvecklat som penninguttryck. [...]
Din K.M.
Manchester den 26 juni 1867
Käre morian,
[...] Ytterligare följande om mervärdets uppkomst: Fabrikanten och vulgärekonomerna kommer omedelbart att bemöta Dig: Om kapitalisten betalar arbetaren för hans 12 arbetstimmar endast priset för 6 timmar, så kan inget mervärde uppkomma därav, eftersom fabriksarbetarens varje arbetstimme då endast räknas = 1/2 arbetstimme - = den som han får betalt för -, och endast detta värde ingår i arbetsproduktens värde. Varpå som exempel den vanliga kalkyleringsformeln följer: så mycket för råvaror, så mycket för förbrukningsmateriel, så mycket för lön (verkligen utbetald per verklig timprodukt) o.s.v. Hur hemskt ytligt detta argument också är, hur mycket det än identifierar bytesvärde och pris, arbetsvärde och arbetslön, hur absurd dess förutsättning är, att 1 arbetstimme endast motsvarar 1/2 timmes värde, om den endast betalas för 1/2 timme, så förvånar det mig dock, att Du inte redan tagit hänsyn därtill, ty Du kommer alldeles säkert att få höra av detta, och det är bättre att förekomma än att förekommas. Kanske återkommer Du därtill i de följande arken. [...]
Din F.E.
27 juni 1867
Käre Fred,
[...] Vad beträffar de av Dig omnämnda, ofrånkomliga invändningarna från brackorna och vulgärekonomerna (vilka naturligtvis glömmer, att om de beräknar det betalda arbetet under namn av arbetslön, beräknar de det obetalda under namn av profit etc.), så kommer det, vetenskapligt uttryckt, an på denna fråga:
Hur förvandlas varans värde till dess produktionspris, vari
I. hela arbetet framträder som betalt i form av arbetslön;
II. merarbetet däremot, eller mervärdet, antar formen av ett pristillägg under namn av ränta, profit etc. utöver kostnadspriset[CCXXVI*] (= den konstanta kapitaldelen + arbetslönen).
Besvarandet av denna fråga förutsätter:
I. Att förvandlingen av t.ex. arbetskraftens dagsvärde till lön eller dagsarbetets pris är klarlagd. Detta har skett i detta band, kapitel V.
II. Att förvandlingen av mervärdet till profit, profiten till genomsnittsprofit o.s.v. är förklarad. Detta förutsätter, att kapitalets cirkulationsprocess redan framställts, då kapitalets omslag o.s.v. härvidlag spelar en roll. Dessa förhållanden kan därför behandlas först i bok 3 (band II innehåller bok 2 och 3). Här kommer det att visa sig, varifrån brackornas och vulgärekonomernas föreställningar härstammar. Det är nämligen så, att i deras hjärnor reflekteras alltid bara förhållandenas omedelbara företeelseform, inte deras inre sammanhang. Om det sistnämnda för övrigt vore fallet, vad skulle då överhuvud vetenskapen tjäna till?
Om jag nu i förväg skulle avfärda alla dylika betänkligheter, så skulle jag fördärva hela den dialektiska utvecklingsmetoden. Omvänt. Denna metod har den fördelen, att den ständigt gillrar fällor för kanaljerna, så att de provoceras till olägliga manifestationer av sin åsneaktiga dumhet.
För övrigt följer omedelbart efter den paragraf, som Du äntligen fått i Din hand, alltså § 3: "Mervärdeskvoten", paragrafen "Arbetsdagen" (Kampen om arbetstidens längd), vars behandling påtagligt [ad oculos] demonstrerar, hur pass mycket Herr Bourgeois i praktiken begriper av källan till och beskaffenheten av hans profit. Detta framgår också av fallet [case] Senior, där borgaren försäkrar, att hela hans profit och ränta beror på den sista obetalda arbetstimmen. [...]
Din K. M.
Kl. 2 på natten den 16 aug. 1867
Käre [Dear] Fred,
Bokens sista ark (49) är just korrekturläst. Tillägget - Värdeformen - tryckt med petit, omfattar 11/4 ark.
Även förordet igår korrekturläst och återsänt. Alltså är detta band färdigt. Det är endast tack vare Dig, som detta blev möjligt! Utan Dina uppoffringar för mig hade det varit mig omöjligt att orka med arbetet med de 3 banden. Jag omfamnar Dig, fylld av tacksamhet! [I embrace you, full af thanks!]
Bifogar 2 ark korrekturavdrag.
De 15 punden med bästa tack emottagna.
Salut, min käre, dyre vän!
Din K. Marx
Jag behöver inte korrekturavdragen i retur, förrän hela boken är utkommen.
Manchester den 23 augusti 1867
Käre morian,
Jag har hittills gått igenom ca 36 ark och gratulerar till det fullständiga sätt, på vilket de mest invecklade ekonomiska problem genom att helt enkelt tillrättaläggas och sättas in i det riktiga sammanhanget har gjorts enkla och nästan fysiskt påtagliga. Likaså till den i sak utomordentliga framställningen av förhållandet mellan arbete och kapital - här för första gången utvecklat komplett och i sitt fullständiga sammanhang. Det har även berett mig mycket nöje att se, hur Du arbetat Dig in i det tekniska fackspråket, vilket säkerligen måste ha berett Dig stora svårigheter och därför ingav mig diverse farhågor [misgivings]. Några skrivfel [slips of the pen] har jag korrigerat med blyerts i marginalen och ävenså vågat mig på några förbättringsförsök. Men hur har Du kunnat lämna bokens yttre indelning, som den är! Det 4:e kapitlet är nästan 200 sidor långt och är delat i endast 4 avsnitt, försedda med finstilta överskrifter, nästan omöjliga att hitta. Dessutom avbrytes tankegången jämt och ständigt av förklaringar, och den belysande framställningen sammanfattas aldrig i en slutsats, varför man alltid direkt från förklaringen av en punkt direkt plumsar in i kommentarerna till en annan punkt. Det är förfärligt mödosamt och, om man inte skärper uppmärksamheten, också förvirrande. Här vore ett större antal underavdelningar och ett starkare framhävande av huvudavsnitten avgjort på sin plats, och för den engelska bearbetningen är detta absolut nödvändiga saker.[CCXXVII*] Överhuvud är jag inte helt klar över vissa punkter i denna framställning (i synnerhet samverkan och manufaktur), där jag inte kan fundera ut, på vilka fakta den endast allmänt givna utvecklingen stöder sig. Framställningens yttre form verkar i detta 4:e kapitel också vara för snabbt nedskriven och minst överarbetad. Men allt detta är endast bagateller, huvudsaken är att herrar ekonomer ingenstans kan hitta en svag punkt, där de kan skjuta en bräsch; jag är i själva verket nyfiken att få höra, vad herrarna skall säga, ty de har inte fått den minsta angreppspunkt. Människor av typen Roscher får väl söka tröst i detta, men för människorna här i England, som inte skriver för 3-års barnungar, ställer det sig annorlunda. Så snart Du åter kan sända mig några ark, skall jag bli mycket glad, ty jag ville gärna läsa om ackumulationen i ett sammanhang. [...]
Din F. E.
24 augusti 1867
Käre [dear] Fred,
Sedan jag sände Dig de senaste 2 korrekturavdragen, har jag inte fått några flera. Jag är rasande på Meissner. Han har tydligen hållit kvar det han fått från Wigand, för att skicka alltsammans på en gång - och inbespara 4 pence i porto! [...]
Så går emellertid mycken tid förlorad!
Det bästa i min bok är 1. (därpå beror all förståelse av fakta) den redan i första kapitlet framhävda dubbelkaraktären hos arbetet allteftersom det uttryckes i bruksvärde eller bytesvärde; 2. behandlingen av mervärdet oberoende av dess särskilda former som profit, ränta, jordränta etc. Särskilt i andra bandet kommer detta att visa sig. De olika formernas behandling i den klassiska ekonomin, som jämt och ständigt blandar ihop dem med den allmänna formen, är en verklig pytt i panna [olla podrida]. Dina önskningar [desiderata], anmärkningar, frågor [queries] etc. ber jag Dig att skriva in i korrekturavdragen. Detta är mycket viktigt för mig, då jag förr eller senare räknar med en 2:a upplaga. Vad beträffar kapitel [chapter] IV, så kostade det mycken möda att klara ut företeelserna själva, d.v.s. deras sammanhang. Sedan, när detta var klart, så kom den ena blåboken efter den andra störtande mitt uppe i den sista överarbetningen, och jag blev förtjust över att se, hur mina teoretiska resultat fullständigt bekräftades av fakta [facts]. Slutligen skrivet med karbunkler och dagliga påhälsningar av fordringsägare! [...]
Din K.M.
London den 30 november 1867.
Käre Kugelmann!
Dröjsmålet med mitt svar beror helt och hållet på ohälsa. Sedan flera veckor känner jag mig återigen eländig.
Först och främst mitt varma tack för Era besvär. Till Liebknecht har Engels skrivit (eller kommer att skriva). För övrigt hade Liebknecht (tillsammans med Götz etc.) ämnat i riksdagen begära en undersökning [enquiry] om arbetarnas levnadsförhållanden. Han har skrivit till mig i detta syfte, och jag hade på hans begäran skickat honom några tillämpliga parlamentsakter. Planen gick i stöpet, emedan det inte blev någon tid över på dagordningen. Om en sak kan Ni hellre än Engels eller jag tillskriva Liebknecht. Och det är, att det faktiskt är hans skyldighet att på arbetarmöten fästa uppmärksamheten på min bok. Om han inte gör det så tar lassallarna hand om saken och gör det på ett oriktigt sätt.
Contzen (privatdocent i Leipzig, lärjunge och anhängare till Roscher) har genom Liebknecht bett mig om ett exemplar av boken och i gengäld utlovat en utförlig översikt av densamma från sin ståndpunkt. Boken har sedan skickats till honom direkt från Meissner. Detta vore en god början. - Tryckfelet "Taucher"[CCXXVIII*] i stället för "Faucher"[CCXXIX*] i Er notis fröjdade min själ. Faucher tillhör de ekonomiska "resepredikanterna". Bland de "lärda" tyska ekonomerna, sådana som Roscher, Rau, Mohl o.s.v., figurerar inte en sådan gröngöling. Man gör honom en för stor ära bara genom att nämna honom. Jag har därför aldrig låtit honom figurera som substantiv utan bara som verb.
Vill Ni påpeka för Er Fru gemål, att det i första hand läsbara är avsnitten om "Arbetsdagen", vidare "Samverkan, arbetsdelning och maskineri" samt slutligen avsnittet om "den ursprungliga ackumulationen". Beträffande svårförståelig terminologi måste Ni [sedan] ge förklaringar. För övriga problem står jag gärna till tjänst.
I Frankrike (Paris) finns goda utsikter för utförliga recensioner av boken (i "Courier français", tyvärr proudhonistisk!) och t.o.m. för översättning.
Så snart jag blir kryare, skall jag skriva mera. Under tiden hoppas jag, att Ni ofta skriver till mig. Det verkar alltid uppmuntrande på mig.
Er K.M.
London den 17 mars [march] 1868
[...] M:s brev har glatt mig mycket. Han har emellertid delvis missförstått min framställning. Annars hade han sett, att jag framställer storindustrin, inte endast som antagonismens moder utan också som upphovet till de materiella och andliga betingelserna för att lösa denna antagonism, vilket visserligen inte kan försiggå i gemytliga former.
Vad fabrikslagen beträffar - som en första betingelse, varigenom arbetarklassen får armbågsrum [ellbowroom] för utveckling och rörelse - så kräver jag den å statens vägnar, som tvångslag, inte bara mot fabrikanter utan också mot arbetarna själva. (Sid. 542,[CCXXX*] not 52 påvisar jag de kvinnliga arbetarnas motstånd mot inskränkningen av arbetstiden.) Om Herr M. för övrigt utvecklar samma energi som Owen, så kan han bryta detta motstånd. Att den enskilde fabrikanten (utom i den mån han söker påverka lagstiftningen) inte kan göra mycket åt saken, säger jag likaså på sid. 243[CCXXX*]: "Men i det stora hela är allt detta inte heller beroende av den enskilde kapitalistens goda eller onda vilja, etc." (ibid. not 114). Att trots allt detta den enskilde kan vara verksam, har sådana fabrikanter som Fielden, Owen etc. övertygande bevisat. Deras huvudsakliga verksamhet måste naturligtvis vara av offentlig natur. Vad beträffar Dollfus i Elsass, så är firman en humbug, som har lyckats åstadkomma ett gemytligt och för firman samtidigt mycket profitabelt livegenskapsförhållande till sina arbetare genom deras kontraktsmässiga villkor. Firman har grundligt avslöjats i Parispressen, och just därför har en av dessa Dollfus nyligen i den lagstiftande församlingen [corps législativ] föreslagit och genomdrivit [carried] en nedrig paragraf i presslagen, nämligen att "privatlivet skall vara omgärdat med en mur" ["vie privée doit être murée"].
Med hjärtligaste hälsning till Er kära hustru.
Er K.M.
London den 30 april 1868
Käre [dear] Fred,
[...] Det är emellertid i sin ordning, att Du känner till utvecklingsmetoden för profitkvoten. Jag informerar Dig därför i all korthet om utvecklingsförloppet. I bok II kommer, som Du vet, kapitalets cirkulationsprocess att skildras under de förutsättningar som utvecklats i bok I. Alltså de nya formbestämningar, som uppkommer ur cirkulationsprocessen, som fast och rörligt kapital, kapitalets omslag etc. I bok I nöjer vi oss slutligen med att anta, att när 100 p.st i värdeökningsprocessen blir 110 p.st., så möter dessa på marknaden de element, i vilka de omsättes på nytt. Men nu undersöker vi betingelserna för detta möte, alltså den samhälleliga sammanflätningen av kapital, kapitaldelar och vinst (= m).
I bok III kommer vi sedan in på mervärdets förvandling till dess olika former och från varandra åtskilda beståndsdelar.
I. Profit är för oss för det första endast ett annat namn eller en annan kategori för mervärdet. Då genom arbetslönens form hela arbetet framträder såsom betalt, förefaller det med nödvändighet, som om dess obetalda del inte härrörde från arbetet utan från kapitalet, och inte från dettas variabla del utan från totalkapitalet. Därigenom får mervärdet formen av profit, utan någon kvantitativ åtskillnad mellan den ena och den andra. Det är endast den illusoriska företeelseformen för samma sak.
Vidare framträder den i varuproduktionen konsumerade kapitaldelen (det för dess produktion satsade kapitalet, konstant och variabelt, minus den visserligen använda men inte konsumerade delen av det fasta kapitalet) nu som varans kostnadspris, då för kapitalisten den del av varuvärdet, som han betalar, är dess kostnadspris, medan det obetalda arbete, som innehålles i varan, däremot från hans ståndpunkt inte ingår i dess kostnadspris. Mervärdet = profiten framträder nu som skillnaden mellan varans försäljningspris och dess kostnadspris. Om vi alltså betecknar varans värde med W och kostnadspriset med K, så är W = K + m, alltså W - m = K, alltså är W större än K. Kostnadspriset som kategori är synnerligen nödvändigt i den senare utvecklingens detaljer. Det framgår omedelbart, att kapitalisten kan sälja varan med vinst under dess värde (men över dess kostnadspris), och detta är grundvalen för förståelsen av den genom konkurrensen åstadkomna utjämningen.
Om profiten alltså framförallt endast formellt skiljer sig från mervärdet, så skiljer sig däremot profitkvoten reellt från mervärdekvoten, ty i ena fallet är m/v, i andra fallet m/(c + v), varav omedelbart följer, att m/v är större än m/(c + v), att profitkvoten är mindre än mervärdekvoten, såvida inte c = 0.
Med hänvisning till det som utvecklats i bok II, följer emellertid, att vi inte kan beräkna profitkvoten på en godtyckligt vald varuprodukt, t.ex. en veckas produktion, utan att m/(c + v) här åsyftar det under ett år producerade mervärdet i förhållande till det under ett år satsade (till skillnad från det omslagna) kapitalet. Formeln m/(c + v) betecknar här alltså den årliga profitkvoten.
Vi undersöker sedan i första hand, hur olika omslag av kapital (dels beroende på förhållandet mellan rörliga och fasta kapitalbeståndsdelar, dels beroende på det antal gånger som det cirkulerande kapitalet slår om pr år etc. etc.) modifierar profitkvoten vid oförändrad mervärdekvot.
Med en given omslagsperiod och med m/(c + v) given som årlig profitkvot undersöker vi, hur denna kan ändras, oberoende av förändringar i mervärdekvoten och t.o.m. i mervärdets mängd.
Eftersom m, mervärdets mängd, är = mervärdekvoten gånger det variabla kapitalet och vi kallar mervärdekvoten r och profitkvoten p', så är p' = (r × v)/(c + v). Här har vi 4 storheter, p', r, v, c, av vilka vi alltid kan laborera med 3 för att söka en fjärde som obekant. Detta ger alla tänkbara fall av profitkvotens rörelser, i den mån de skiljer sig från rörelsen i mervärdekvoten och, intill en viss gräns [to a certain extent] t.o.m. från mervärdets mängd. Hittills har detta naturligtvis varit oförklarligt för alla.
De sålunda upptäckta lagarna, som t.ex. är mycket viktiga, om man skall kunna förstå råvaruprisets inverkan på profitkvoten, förblir giltiga, hur än mervärdet senare fördelas mellan producent o.s.v. Detta kan endast förändra företeelseformen. De blir för övrigt direkt användbara, när formeln m/(c + v) behandlas som förhållandet mellan det samhälleligt producerade mervärdet och det samhälleliga kapitalet.
II. Vad som i punkt I behandlas som rörelser, det må vara kapitalets i en bestämd produktionsgren, eller det må vara det samhälleliga kapitalets - rörelser, varigenom dess sammansättning etc. förändras - blir nu uppfattat som olikheter i den i respektive produktionsgrenar investerade kapitalmängden.
Det framgår därav, att - under förutsättning att mervärdekvoten, d.v.s. exploateringen av arbetet är lika - värdeproduktionen och därmed produktionen av mervärde och därmed också profitkvoten är olika i olika produktionsgrenar. Men av dessa olika profitkvoter bildar konkurrensen en genomsnittlig eller allmän profitkvot. Denna, reducerad till sitt absoluta uttryck, kan inte vara något annat än det av kapitalistklassen (årligen) producerade mervärdet i förhållande till det satsade kapitalet i dess samhälleliga omfång. Om t.ex. det samhälleliga kapitalet = 400 c + 100 v och det därav årligen producerade mervärdet = 100 m, så är (procentuellt) det samhälleliga kapitalets sammansättning = 80 c + 20 v och produktens = 80 c + 20 v + 20 m = 20 % profitkvot. Detta är den allmänna profitkvoten.
Vad konkurrensen mellan de i de olika produktionsområdena befintliga och på olika sätt sammansatta kapitalmängderna eftersträvar, är den kapitalistiska kommunismen, nämligen att den kapitalmängd, som tillhör varje produktionsområde i den proportion, vari den utgör en del av det samhälleliga totalkapitalet, uppfångar en aliquot del av det totala mervärdet.
Detta uppnås nu endast, när i varje produktionsområde (under den nämnda förutsättningen, att totalkapitalet = 80 c + 20 v och den samhälleliga profitkvoten = 20 m/(80 c + 20 v) den årliga varuprodukten säljes till kostnadspriset + 20 % profit på det satsade kapitalvärdet (likgiltigt hur stor del av det satsade fasta kapitalet som ingår i det årliga kostnadspriset). Men dessutom måste varornas prissättning avvika från deras värden. Endast i de produktionsgrenar, där kapitalets procentuella sammansättning = 80 c + 20 v, sammanfaller varans pris K (kostnadspriset) + 20 % på det satsade kapitalet med dess värde. När sammansättningen är högre (t.ex. 90 c + 10 v), ligger detta pris över värdet, men när sammansättningen är lägre (t.ex. 70 c + 30 v), ligger det under värdet.
Det sålunda utjämnade priset, som fördelar det samhälleliga mervärdet lika bland kapitalmängderna i proportion till deras storlek, är varans produktionspris, det centrum, kring vilket marknadspriserna svänger.
De produktionsgrenar, som har naturligt monopol, är - även när deras profitkvot är högre än den samhälleliga - undantagna från denna utjämningsprocess. Detta senare är viktigt för jordräntans utveckling.
I detta kapitel återstår att utveckla de olika orsakerna till utjämning mellan de olika kapitalinvesteringarna, vilka för de vulgära [ekonomerna] framträder som lika många källor till profit.
Vidare: den förändrade uppenbarelseform, som de ännu gällande och tidigare utformade lagarna om värde och mervärde nu antar, sedan värdena har förvandlats till produktionspriser.
III. Profitkvotens fallande tendens under samhällets framåtskridande. Detta framgår redan av framställningen i bok I om förändringen i kapitalets sammansättning i samband med den samhälleliga produktivkraftens utveckling. Detta är en av de största triumferna över den hittillsvarande ekonomiska vetenskapens åsnebrygga [pons asini].
IV. Det har hittills endast handlat om produktivt kapital. Nu inträder en förändring genom köpmanskapitalet.
Enligt den hittillsvarande förutsättningen är samhällets produktiva kapital = 500 (miljoner eller miljarder, det spelar ingen roll [n'importe]). Närmare bestämt: 400 c + 100 v //[CCXXXI*] + 100 m. p', den allmänna profitkvoten, = 20 %. Antag nu, att köpmanskapitalet = 100.
Sålunda skall de 100 m beräknas på 600 i stället för på 500. Den allmänna profitkvoten reduceras härvid från 20 % till 162/3 %. Produktionspriset (för enkelhetens skull antar vi här, att hela 400 c, alltså det fasta kapitalet helt inräknat, ingår i kostnadspriset för den årligen producerade varumängden) är nu = 5831/3. Köpmannen säljer till ett pris av 600, och om vi bortser från den fasta beståndsdelen i hans kapital, realiserar han därvid på sina 100 162/3 %, lika mycket som de produktiva kapitalisterna, eller med andra ord tillägnar sig 1/6 av det samhälleliga mervärdet. Varorna är - i sin helhet [en masse] och i samhällelig skala - försålda till sitt värde. Köpmannens 100 p.st. (bortsett från den fasta beståndsdelen) tjänar honom endast som cirkulerande penningmedel. Vad köpmannen mer håvar in, antingen genom enkelt bedrägeri eller genom spekulation i växlande varupriser eller - vad beträffar den egentliga detaljisten - i arbetslöner, om också för uselt improduktivt arbete, tar han in i form av profit.
V. Nu har vi reducerat profiten till den form, i vilken den framträder i praktiken, enligt våra förutsättningar 162/3 %. Nu uppdelningen av denna profit i företagsvinst och ränta. Det räntebärande kapitalet. Kreditväsendet.
VI. Överskottsprofitens förvandling till jordränta.
VII. Slutligen har vi nått fram till de företeelseformer, som tjänar de vulgära [ekonomerna] som utgångspunkt: jordränta från jorden, profit (ränta) från kapitalet, arbetslön från arbetet. Men från vår ståndpunkt ser saken helt annorlunda ut. Den skenbara rörelsen förklaras. Vidare denna Adam Smithska galenskap, som varit stöttepelare för den hittillsvarande ekonomin, kastad över ända, nämligen att varupriset består av dessa 3 revenyer, alltså endast av variabelt kapital (arbetslön) och mervärde (jordränta, profit, ränta). Totalrörelsen i denna synbara form. Slutligen [har vi] då dessa 3 (arbetslön, jordränta, profit [ränta]) inkomstkällor för de 3 klasserna, jordägare, kapitalister, lönarbetare - och som avslutning klasskampen, vari rörelsen och utredningen av hela skiten upplöses. [...]
Salut
Din K. Marx
London den 11 juli 1868
Käre vän!
[...] Jag tackar Er hjärtligt för Era försändelser. Till Faucher skriver Ni ju inte. Denne lille pissgubbe [Mannequin piss][CCXXXII*] kan annars tro sig vara en betydande person. Allt vad han har åstadkommit är, att jag, när en andra upplaga kommer, på de ifrågavarande ställena om värdestorleken skall ge Bastiat några nödvändiga hugg. Det skedde inte [i första upplagan], emedan tredje bandet kommer att innehålla ett speciellt och utförligt kapitel om herrar vulgärekonomer. Ni kommer för övrigt att finna det naturligt, att Faucher et consortes härleder "bytesvärdet" ur sitt eget klotter, inte ur mängden av förbrukad arbetskraft utan ur frånvaron av denna förbrukning, nämligen ur "inbesparat arbete". Och den värde Bastiat har inte ens själv gjort den för dessa herrar så välkomna "upptäckten" utan sin vana trogen endast "skrivit av" tidigare auktorer. Hans källor är naturligtvis okända för Faucher et consortes.
Vad "Centralbladet" beträffar, så gör mannen det mest långtgående medgivandet, när han tillstår, att om man överhuvud föreställer sig något om värdet, så måste man erkänna mina slutledningar. Den stackaren ser inte, att även om min bok inte har något speciellt kapitel om "värdet", så innehåller den analys av de verkliga förhållandena, som jag ger, argumentering och bevisning för de verkliga värdeförhållandena. Svamlet om nödvändigheten att bevisa värdebegreppet beror bara på den fullständigaste okunnighet både om den sak det handlar om och den vetenskapliga metoden. Att varje nation, som inställde arbetet, jag vill inte säga för ett år utan för några veckor, skulle gå under, det begriper varje barn. Likaså inser alla, att den mängd av produkter, som motsvarar de olika behoven, kräver olikartade och bestämda mängder av det samhälleliga totalarbetet. Att denna nödvändighet att fördela det samhälleliga arbetet i bestämda proportioner inte kan upphävas genom den samhälleliga produktionens bestämda form utan bara ändras ifråga om företeelseformen, är självklart [self evident]. Naturlagar kan överhuvud inte upphävas. Vad som kan ändras under olika historiska förhållanden, är bara den form, i vilken dessa lagar gör sig gällande. Och den form, vari denna proportionella fördelning av arbetet genomföres, i ett samhällssystem, där det samhälleliga arbetets sammanhang gör sig gällande som privatutbyte av de individuella arbetsprodukterna, är just dessa produkters bytesvärde.
Vetenskapen består just i att utveckla, hur värdelagen slår igenom. Om man alltså på förhand skulle "förklara" alla de fenomen, som skenbart strider mot lagen, så måste man ge vetenskapen före vetenskapen. Det är just felet med Ricardo, att han i sitt första kapitel om värdet förutsätter som givna alla möjliga kategorier, som först borde utvecklas, för att deras överensstämmelse med värdelagen skulle kunna påvisas.
Visserligen bevisar å andra sidan - som Ni alldeles riktigt har påpekat - teorins historia, att uppfattningen om värdeförhållandet alltid har varit densamma, klarare eller dunklare, mer eller mindre utsmyckad med illusioner eller mer eller mindre vetenskapligt fastställd. Då tankeprocessen själv växer fram ur förhållandena och själv är en naturprocess, så är det verkligt förstående tänkandet alltid detsamma och kan särskiljas endast gradvis efter utvecklingens mognad och alltså även mognaden hos det organ, varmed man tänker. Allt annat är svammel.
Vulgärekonomen har inte den ringaste aning om att de verkliga, dagliga utbytesförhållandena och värdestorleken inte omedelbart kan vara identiska. Vitsen med det borgerliga samhället ligger ju just däri, att i förväg [a priori] ingen medveten, samhällelig reglering av produktionen äger rum. Det förnuftiga och naturnödvändiga gör sig gällande endast som blint verkande genomsnitt. Och då tror sig den vulgäre [ekonomen] ha gjort en stor upptäckt, när han gentemot avslöjandet av det inre sammanhanget påstår, att sakerna ter sig annorlunda i sin yttre företeelseform. I själva verket hävdar han, att han håller fast vid illusionen och tar denna som det slutgiltiga. Vad ska man sedan överhuvud ha vetenskapen till?
Men saken har här dessutom en annan bakgrund. Med insikt i sammanhangen följer, att all teoretisk tro på de bestående förhållandenas permanenta nödvändighet kommer att rasa ihop före det praktiska sammanbrottet. Det ligger alltså i den härskande klassens absoluta intresse att föreviga den tanklösa förvirringen. Och varför skulle man annars betala dessa sykofantiska pratmakare, som inte har några andra vetenskapliga argument att komma med, än att man inom den politiska ekonomin överhuvud inte får tänka!
Emellertid nog och övernog [satis supraque]. I varje fall visar det, hur långt dessa bourgeoisins profeter har kommit på det sluttande planet, när arbetare och till och med fabrikanter och köpmän förstår min bok och har orienterat sig i den, medan dessa "skriftlärde" (!) beklagar sig över att jag ställer orimliga krav på deras fattningsförmåga.
Tryckningen av Schweitzers artikel skulle jag inte tillråda, även om Schweitzer har levererat bra saker till sin tidning.
Er K. M.
Apropå! Jag har fått en artikel från Dietzgen om min bok; jag skickar den till Liebknecht.
Så länge det funnits kapitalister och arbetare i världen, har ingen bok utkommit, som är av sådan betydelse för arbetarna som den föreliggande. Förhållandet mellan kapital och arbete, den axel, kring vilken hela vårt nutida samhällssystem rör sig, är här för första gången vetenskapligt klarlagt, och detta med en grundlighet och skärpa, som endast kan åstadkommas av en tysk. Hur värdefulla skrifterna av Owen, Saint-Simon, Fourier än är och skall förbli - men först en tysk var det förbehållet att uppnå den höjd, varifrån de moderna sociala förhållandenas hela område klart och överskådligt kan överblickas, liksom de lägre berglandskapen ligger utbredda för fötterna på åskådaren, som står på den högsta toppen.
Den hittillsvarande politiska ekonomin lär oss, att arbetet är källan till all rikedom och måttet på alla värden, så att två föremål, vilkas framställning har kostat lika lång arbetstid, också har samma värde och, då vanligen endast lika värden är utbytbara, måste bytas mot varandra. Men samtidigt lär den politiska ekonomin, att ett slags lagrat arbete existerar, som den kallar kapital; att detta kapital genom sina inneboende hjälpkällor ökar det levande arbetets produktivitet hundra- och tusenfalt och därför kräver en viss gottgörelse, som man kallar profit eller vinst. Som vi alla vet, förhåller det sig i verkligheten så, att det lagrade, döda arbetets profiter alltid växer, att kapitalisternas kapital alltid blir större och större, medan lönen för det levande arbetet alltid minskar, att den arbetarmassa, som endast har sin arbetslön att leva av, ständigt blir talrikare och fattigare. Hur skall denna motsägelse kunna lösas? Hur kan det bli profit över åt kapitalisten, om arbetaren får ut fulla värdet av det arbete, som han tillsätter sin produkt? Och då endast lika värden kan utbytas, så borde detta ändå vara fallet. Å andra sidan: hur kan lika värden utbytas, hur kan arbetaren få ut fulla värdet av sin produkt, när - som många ekonomer medger - denna produkt delas mellan honom och kapitalisten? Den hittillsvarande ekonomin står rådlös inför denna motsägelse, skriver eller stammar fram förlägna, intetsägande fraser. Inte ens ekonomins hittillsvarande socialistiska kritiker har varit i stånd att göra mer än konstatera motsägelsen; ingen har löst den, förrän Marx nu slutligen följt upp profitens tillkomstprocess ända fram till själva källan och därmed klarlagt det hela.
Vid analysen av kapitalet utgår Marx från det enkla, allmänt kända, föreliggande faktum, att kapitalisterna förökar sitt kapital genom utbyte: De köper varor för sina pengar och säljer dem sedan för ett större belopp, än de har kostat dem. En kapitalist köper t.ex. bomull för 1.000 taler och säljer den sedan för 1.100 taler, "förtjänar" alltså 100 taler. Detta överskott på 100 taler utöver det ursprungliga kapitalet kallar Marx mervärde. Vad består detta mervärde av? Enligt ekonomernas antagande kan endast lika värden utbytas, och på de abstrakta teoriernas område är detta också fullt riktigt. Inköpet av bomull och dennas återförsäljning kan alltså lika litet skapa något mervärde som utbytet av en tiokronorssedel mot tio enkronor[CCXXXIV*] och dessas utbyte på nytt mot en tia - härigenom blir man varken rikare eller fattigare. Men mervärdet kan lika litet uppkomma därigenom, att försäljaren säljer varorna över deras värde eller köparen köper dem under deras värde, emedan var och en i kedjan fungerar än som köpare, än som säljare, och det hela alltså åter jämnar ut sig. Lika litet kan mervärdet uppkomma därigenom, att köparna och säljarna ömsesidigt skörtar upp varandra, ty detta skulle inte kunna skapa något nytt värde eller mervärde utan endast fördela det befintliga kapitalet på ett annorlunda sätt mellan kapitalisterna. Trots att kapitalisten köper varorna till deras värde och säljer dem till deras värde, får han ut mera värde än han satsade. Hur kan detta vara möjligt?
Under nu rådande samhällsförhållanden finner kapitalisten på varumarknaden en vara, som har den säregna beskaffenheten, att dess förbrukning är en källa till nytt värde, skapar nytt värde, och denna vara är - arbetskraften.
Vad är arbetskraftens värde? Alla varors värde mätes efter det arbete, som erfordras för deras framställning. Arbetskraften existerar i den levande arbetarens gestalt, och denne behöver en viss mängd existensmedel för sitt eget uppehälle och för att försörja sin familj, vilken garanterar arbetskraftens fortbestånd även efter hans död. Den arbetstid, som åtgår för att framställa dessa existensmedel, bestämmer alltså arbetskraftens värde. Kapitalisten betalar denna pr vecka och köper för dessa pengar förbrukningen av arbetarens veckoarbete. I så måtto är herrar ekonomer överens med oss om arbetskraftens värde.
Kapitalisten sätter alltså sin arbetare i arbete. Under en bestämd tid skall arbetaren ha presterat den arbetsmängd, som representeras av hans veckolön. Förutsatt, att en arbetares veckolön representerar tre arbetsdagar, så har arbetaren från måndagsmorgonen till onsdagskvällen ersatt kapitalisten fulla värdet av den utbetalda lönen. Men upphör han sedan att arbeta? Ingalunda. Kapitalisten har köpt hans veckoarbete, och arbetaren måste arbeta även de tre sista dagarna i veckan. Detta arbetarens merarbete, utöver den tid som behövs för att ersätta hans lön, är källan till mervärdet, till profiten, till den ständigt ökande ansvällningen av kapitalet.
Kom inte och påstå, att det är ett godtyckligt antagande, att arbetaren på tre dagar arbetar in den lön, som han har erhållit, och de återstående tre dagarna arbetar gratis åt kapitalisten. Om han behöver just tre dagar för att göra skäl för lönen, eller två eller fyra dagar, är här förstås helt likgiltigt och växlar också med omständigheterna; men huvudsaken är den, att kapitalisten vid sidan av det arbete, som han betalar, också tar ut ytterligare arbete, som han inte betalar, och detta är inget godtyckligt antagande, ty den dag, då kapitalisten endast kunde ta ut lika mycket arbete av arbetaren, som han betalar honom i lön, den dagen skulle han slå igen sin verkstad, eftersom hela hans profit då ginge i stöpet.
Här har vi lösningen på alla dessa motsägelser. Uppkomsten av mervärdet (varav kapitalistens profit utgör en betydande del) är nu fullt klar och naturlig. Värdet av arbetskraften betalas, men detta värde är betydligt mindre än det som kapitalisten förstår att pressa ut av arbetskraften, och differensen, det obetalda arbetet, utgör just kapitalistens eller, noggrannare uttryckt, kapitalistklassens andel. Ty själva den profit, som bomullshandlaren i ovanstående exempel fick ut av sin bomull, fast bomullspriset inte hade stigit, måste bestå av obetalt arbete. Köpmannen måste ha sålt till en bomullsfabrikant, som förutom dessa 100 taler kan få ut ytterligare vinst på sitt fabrikat, och han delar alltså det dolda obetalda arbetet med honom. Det är överhuvud detta obetalda arbete, som försörjer alla icke arbetande samhällsmedborgare. Med samma obetalda arbete betalas också stats- och kommunalskatterna, i den mån de drabbar kapitalistklassen, likaså godsägarnas jordräntor o.s.v. Av samma obetalda arbete beror hela det bestående samhällstillståndet.
Å andra sidan vore det enfaldigt att anta, att det obetalda arbetet skulle ha uppkommit under nutida förhållanden, då produktionen ombesörjes av å ena sidan kapitalister, å andra sidan lönarbetare. Tvärtom. Den undertryckta klassen har i alla tider måst utföra obetalt arbete. Under den mycket långa tid, då slaveriet var den förhärskande formen för arbetets organisation, måste slavarna arbeta mycket mera, än som krävdes för att ersätta deras existensmedel. Under livegenskapens herravälde och fram till avskaffandet av det lantliga tvångsarbetet var det på samma sätt; här träder skillnaden till och med påtagligt i dagen mellan den tid, då bonden arbetar för sitt eget livsuppehälle, och den tid han utför merarbete åt godsägaren, emedan det sistnämnda arbete utföres helt åtskilt från det förstnämnda. Formen har nu förändrats, men saken förblir vad den var, och så länge "en del av samhället äger monopol på produktionsmedlen, måste arbetaren, fri eller ofri, utöver den för hans eget uppehälle nödvändiga arbetstiden sätta till ett överskott av arbetstid för att producera existensmedel åt produktionsmedlens ägare".[CCXXXV*]
I den förra artikeln såg vi, att varje arbetare, som sysselsättes av en kapitalist, utför ett tvåfaldigt arbete. Under en del av sin arbetstid ersätter han den lön, som kapitalisten betalar honom, och denna del av arbetet kallar Marx det nödvändiga arbetet. Men sedan fortsätter han att arbeta och producerar under denna tid mervärdet åt kapitalisten, varav profiten utgör en betydande del. Denna del av arbetet kallas merarbetet.
Vi antar, att arbetaren arbetar tre dagar i veckan för att ersätta sin lön och tre dagar för att producera mervärde åt kapitalisten. Eller annorlunda uttryckt: under en 12-timmars arbetsdag arbetar han sex timmar för sin lön och sex timmar för att producera mervärde. Av en vecka kan man endast få ut sex eller, om söndagen medräknas, sju dagar, men av varje särskild dag kan man få ut sex, åtta, tio, tolv, femton och t.o.m. ännu flera arbetstimmar. För sin daglön har arbetaren sålt en arbetsdag till kapitalisten. Men: vad är en arbetsdag? Åtta timmar eller aderton?
Kapitalisten har intresse av att arbetsdagen blir så lång som möjligt. Ju längre den är, desto mera mervärde alstrar den. Arbetaren har den riktiga känslan, att varje arbetstimme, som han arbetar utöver ersättningen för arbetslönen, orättmätigt tas ut av honom; han upplever i sin egen kropp, vad det betyder att arbeta orimligt lång tid. Kapitalisten kämpar för sin profit, arbetaren för sin hälsa, för ett par timmars daglig vila, för att vid sidan av arbetet, sovandet och ätandet även i övrigt kunna känna sig som människa. I förbigående sagt, så beror det alls inte på de enskilda kapitalisternas goda vilja, om de skall bli inblandade i denna kamp eller inte, eftersom konkurrensen tvingar till och med den mest filantropiske bland dem att ansluta sig till sina kolleger och i regel praktisera lika lång arbetstid som dessa.
Kampen om fastställandet av arbetsdagen varar från det första historiska [geschichtlichen][CCXXXVI*] uppträdandet av fria arbetare och fram till våra dagar.
I olika branscher härskar traditionellt olika arbetsdagar, men i verkligheten blir normerna sällan respekterade. Endast i de fall, då lagen har fastställt arbetsdagen och efterlevnaden övervakas, kan man verkligen säga, att en normalarbetsdag existerar. Och hittills är detta fallet nästan endast i Englands fabriksdistrikt. Här är 10-timmarsdagen (10½ timmar under fem dagar, 7½ på lördagen) fastställd för alla kvinnor och för pojkar i åldern 13-18 år, och eftersom männen inte kan arbeta utan dessas medverkan, så sorterar även de under 10-timmarsdagen. Denna lag har de engelska fabriksarbetarna erövrat genom mångårig ihärdighet, genom den segaste, mest hårdnackade kamp med fabrikanterna, genom pressfriheten, förenings- och församlingsrätten och dessutom genom skickligt utnyttjande av oenigheten inom de härskande klasserna. Denna lag har blivit ett de engelska arbetarnas Palladium,[CCXXXVII*] den har efter hand utvidgats till att omfatta alla stora industrigrenar och under de senaste åren nästan alla yrkesområden, åtminstone alla, där kvinnor och barn är sysselsatta. Om denna lagliga arbetstidsreglerings historia [Geschichte][CCXXXVIII*] i England innehåller föreliggande verk ett synnerligen utförligt material. Nästa "nordtyska riksdag"[1049*] kommer också att ta ställning till en yrkesstadga och därmed till en reglering av fabriksarbetet. Vi räknar med att ingen av de representanter, som har blivit invalda av de tyska arbetarna, skall gå till överläggningen om denna lag utan att först ha gjort sig fullt förtrogen med den marxska boken. Det finns mycket att genomdriva. Motsättningarna inom de härskande klasserna är ännu gynnsammare för arbetarna, än de var i England, emedan den allmänna rösträtten tvingar de härskande klasserna att tävla om arbetarnas gunst. Fyra eller fem representanter för proletariatet är under dessa omständigheter en makt, om de förstår att utnyttja sin ställning, om de framförallt vet, vad det handlar om, vilket borgarna inte vet. Och till detta lägger Marx' bok allt material färdigt i arbetarens hand.
Vi hoppar över en rad likaledes mycket fina analyser av mera teoretiskt intresse och skall bara ägna några ord åt slutkapitlet, som handlar om ackumulationen eller anhopningen av kapital. Här påvisas för det första, att de kapitalistiska, d.v.s. genom å ena sidan kapitalisterna och å andra sidan lönarbetarna åstadkomna produktionsmetoderna inte endast ständigt producerar nytt kapital åt kapitalisten, utan att de också samtidigt framkallar ökad fattigdom bland arbetarna. Det är alltså sörjt för att det å ena sidan ständigt skall finnas kapitalister, vilka har äganderätten till alla existensmedel, alla råvaror och alla arbetsinstrument, och å andra sidan den stora massan av arbetare, vilka tvingas sälja sin arbetskraft till dessa kapitalister för ett kvantum existensmedel, som i bästa fall är tillräckligt för att hålla dem i arbetsdugligt skick och skaffa en ny generation arbetsdugliga proletärer till världen. Men kapitalet inte bara reproduceras: det fortsätter att förökas och förstoras - och därmed dess makt över den egendomslösa arbetarklassen. Och liksom det självt i ständigt högre grad blir reproducerat, så reproducerar det moderna kapitalistiska produktionssättet likaså i ständigt högre grad, i ständigt ökande antal de egendomslösa arbetarnas klass.
"Ackumulationen medför, att kapitalförhållandet ständigt utvidgas: flera kapitalister eller större kapitalister på ena sidan, flera lönarbetare på den andra ... Kapitalets ackumulation är samtidigt proletariatets förökning."[CCXXXIX*]
Då emellertid genom teknikens framsteg, genom förbättrade jordbruksmetoder etc. ett ständigt mindre antal arbetare behövs för att frambringa samma mängd produkter, då denna fullkomning, d.v.s. denna utrationalisering av arbetare ökar fortare än t.o.m. det växande kapitalet, vad blir det då av denna ständigt växande arbetarmassa? Den bildar en industrins reservarmé, som under sämre eller medelmåttiga konjunkturer får arbeta för en betalning under arbetets värde, drabbas av oregelbunden sysselsättning eller nödgas anlita fattigvården, men som tidvis är oumbärlig för kapitalistklassen, i tider av högkonjunktur, vilket är påtagligt i England, - men som under alla omständigheter har till uppgift att bryta motståndskraften hos de regelbundet sysselsatta arbetarna och hålla deras löner nere.
"Industrins reservarmé eller den relativa överbefolkningen växer med den samhälleliga rikedomen, med det fungerande kapitalets storlek och tillväxt, alltså även med proletariatets absoluta storlek och dess arbetes produktivkraft. Den disponibla arbetskraften utvecklas av samma orsaker som kapitalets expansionskraft. Ju snabbare rikedomsutvecklingen pågår, desto fortare växer också den industriella reservarméns relativa storlek. Men ju större reservarmén är i förhållande till den aktiva arbetsarmén, desto talrikare är också den överbefolkning, vars elände står i omvänd proportion till dess arbetsbörda. Ju talrikare detta Lazarusskikt av arbetarklassen och industrins reservarmé är, desto större är också den officiella, av myndigheterna erkända fattigdomen. Detta är den kapitalistiska ackumulationens absoluta, allmänna lag."[CCXL*]
Här föreligger, strängt vetenskapligt fastslagna - och de officiella ekonomerna aktar sig väldigt noga att ens försöka en vederläggning - några av huvudlagarna för det moderna, kapitalistiska samhällssystemet. Men har därmed allt blivit sagt? Nej, inte alls. Lika skarpt som Marx framhäver de dåliga sidorna i den kapitalistiska produktionen, lika klart påvisar han, att denna samhällsform var nödvändig, för att samhällets produktivkrafter skulle kunna utvecklas i allt högre grad, vilket skulle möjliggöra en lika människovärdig utveckling för alla samhällsmedlemmar. Därtill var alla tidigare samhällsformer för fattiga. Först den kapitalistiska produktionen skapar de därför erforderliga rikedomarna och de produktivkrafter, som erfordras, men den skapar samtidigt i de undertryckta arbetarmassorna den samhällsklass, som mer och mer blir tvungen att utnyttja dessa rikedomar och produktivkrafter för hela samhället - i stället för som nu för en monopolistisk klass.
Herr Thomas Tooke påpekar i sina undersökningar över cirkulationsmedlen det faktum, att pengar som fungerar som kapital återvänder till sin utgångspunkt, medan detta inte är fallet med pengar som tjänstgör som rena cirkulationsmedel. Denna olikhet (som dock långt dessförinnan hade upptäckts av Sir James Steuart) tjänar herr Tooke endast som ett led i hans argumentation mot "Currency-männen"[1051*] och deras åsikter om sedelutgivningens inflytande på varupriserna. Vår författare däremot tar denna olikhet till utgångspunkt för sin undersökning av själva kapitalets natur och speciellt för frågan: Hur blir penningen, denna självständiga värdeform, förvandlad till kapital?
Alla slags affärsmän, säger Turgot, har det gemensamt, att de köper för att sälja; deras inköp är ett förskott, som senare återvänder till dem.
Köpa för att sälja - detta är faktiskt den transaktion, vari pengar fungerar som kapital, och som utgör en förutsättning för deras återförande till sin utgångspunkt, detta i motsats till sälja för att köpa, varvid pengar endast behöver fungera som cirkulationsmedel. Så märker man, att den olika ordningsföljden för försäljning och köp är uttryck för två olika cirkulationsrörelser hos pengarna. För att åskådliggöra dessa båda processer ställer vår författare upp följande formel:
Sälja för att köpa: en vara V blir utbytt mot pengar P, som åter bytes mot en annan vara V; eller V-P-V.
Köpa för att sälja: pengar blir utbytta mot en vara och denna i sin tur mot pengar: P-V-P.
Formeln V-P-V åskådliggör den enkla varucirkulationen, vari pengarna fungerar som cirkulationsmedel, som pengar. Denna formel analyseras i bokens första kapitel,[1052*] som innehåller en ny och mycket enkel värde- och penningteori, vetenskapligt ytterst intressant, men som vi här dock måste förbigå, då den spelar en underordnad roll i det, som vi anser vara det väsentliga i herr Marx' åsikter om kapitalet.
Formeln P-V-P framställer å andra sidan varje form av cirkulation, där pengarna förvandlas till kapital.
Processen köp för försäljning: P-V-P kan uppenbarligen upplösas i formeln P-P, då den är ett indirekt utbyte av pengar mot pengar. Antag, att jag köper bomull för 1.000 p.st. och säljer den för 1.100 p.st. Jag har då slutligen utbytt 1.000 p.st. mot 1.100 p.st., pengar mot pengar.
Om nu denna process alltid hade till följd, att jag finge tillbaka samma penningsumma som jag hade förskotterat, så vore den absurd. Men om köpmannen, som satsat 1.000 p.st., har realiserat 1.100 p.st., 1.000 p.st. eller t.o.m. bara 900 p.st., så har dock hans pengar beskrivit en rörelse, som är helt olika formeln V-P-V, en formel som betyder sälja för att köpa, sälja något som man inte behöver, för att köpa något som man behöver. Låt oss jämföra de bägge formlerna.
Varje process består av två faser eller moment, och dessa två moment är lika i bägge formlerna; mellan själva processerna föreligger dock en stor olikhet. I formeln V-P-V är penningen endast förmedlare; varan, bruksvärdet, är utgångs- och slutpunkt. I formeln P-V-P bildar varan mellanledet, medan pengarna är början och avslutning. I V-P-V blir pengarna definitivt förbrukade; i P-V-P blir de endast förskotterade och kommer ovillkorligen tillbaka. De flyter tillbaka till sin utgångspunkt, och här har vi den första klart märkbara olikheten mellan pengarnas cirkulation som pengar och deras cirkulation som kapital.
I processen försäljning för inköp, V-P-V, kan pengarna endast genom upprepning av totalprocessen återvända till sin utgångspunkt, genom försäljning av nya varor. Återflödet är alltså oberoende av själva processen. I P-V-P däremot är detta återflöde en nödvändighet och redan i förväg planerat; om det inte blir av, så har en stockning inträffat någonstans, och processen förblir ofullbordad.
Försäljning för inköp har till mål att förvärva bruksvärde; inköp för försäljning syftar däremot till att förvärva bytesvärde.
I formeln V-P-V är de bägge extremerna, ekonomiskt uttryckt, identiska. De är bägge varor; de har dessutom samma värdestorlek, ty hela värdeteorin förutsätter, att i normala fall endast lika värden [ekvivalenter] byts mot varann. Samtidigt är dessa två extremer V-V kvalitativt olika bruksvärden, och just därför blir de utbytta. I processen P-V-P verkar hela operationen vid första påseendet meningslös. Att byta 100 p.st mot 100 p.st., dessutom på en omväg, verkar orimligt. En penningsumma kan endast genom storleken skiljas från en annan penningsumma. P-V-P kan därför endast få någon mening genom kvantitativ olikhet mellan dess extremer. Man måste få ut mer pengar ur cirkulationen, än man hade satsat däri. Den för 1.000 p.st. inköpta bomullen säljes för 1.100 p.st. = 1.000 p.st. + 100 p.st.; den formel som åskådliggör denna process förvandlas alltså till P-V-P', där P' är = P plus ΔP, P plus ett inkrement. Detta ΔP, detta inkrement, kallar herr Marx mervärde.[CCXLII*] Det ursprungligen satsade värdet inte endast bibehålles, utan det tillsättes också ett inkrement, det förökas, och denna process förvandlar pengarna till kapital.
I cirkulationsformeln V-P-V kan visserligen olikhet mellan extremernas värden uppkomma, men ett dylikt förhållande är här fullständigt oväsentligt, och formeln blir inte absurd, om båda extremerna är ekvivalenter [har samma värde]. Tvärtom är detta en betingelse för dess normala karaktär.
Upprepningen av V-P-V blir begränsad genom omständigheter, som ligger helt och hållet utanför bytesprocessen: genom konsumtionens behov. I P-V-P däremot är början och slut, kvalitativt sett, samma sak, och just därför är eller kan rörelsen bli ändlös. Utan tvivel är P + ΔP en annan kvantitet än P; men ändå endast en begränsad penningsumma. Om den förbrukades, upphörde den att vara kapital; och om den toges ut ur cirkulationen, så bleve den vilande såsom skatt. Om behovet av värdeökning en gång har uppstått, så existerar detta behov lika mycket för P' som för P; kapitalets rörelse blir permanent och oändlig, emedan dess mål vid slutet av varje enskild process är lika avlägset som förut. Genomförandet av denna ändlösa process förvandlar penningägaren till kapitalist.
Formeln P-V-P verkar endast vara användbar för köpmanskapitalet. Men även industrikapitalet är pengar, som utbytts mot varor och på nytt blir utbytta mot mera pengar. Utan tvivel tillkommer i detta fall ett antal operationer mellan köp och försäljning, operationer som ligger utanför den rena cirkulationssfären, dock utan att ändra någonting i processens väsen. Å andra sidan visar sig samma process i sin mest koncentrerade form som det räntebärande kapitalet. Här krymper formeln samman till P-P' ett värde som liksom är större än sig självt.
Men varifrån kommer detta inkrement till P, detta mervärde? Våra föregående undersökningar om varans, värdets, penningens och cirkulationens natur lämnar inte endast denna fråga ouppklarad utan synes rentav utesluta varje cirkulationsform, som leder till ett sådant resultat som ett mervärde. Hela skillnaden mellan varucirkulationen (V-P-V) och pengarnas cirkulation som kapital (P-V-P) synes helt enkelt bestå i en omvändning av processen. Hur kan denna omvändning åstadkomma ett så märkligt resultat?
Än mer: Denna omvändning gäller endast en av de tre i processen engagerade. Som kapitalist köper jag en vara från A och säljer den vidare till B. A och B uppträder rätt och slätt som säljare och köpare av varor. Själv uppträder jag vid köpet från A endast som penningägare och vid försäljningen till B endast som varuägare; men i ingen av dessa transaktioner uppträder jag som kapitalist, som representant för något, som är mer än pengar eller vara. För A började transaktionen med en försäljning, för B med ett inköp. Om från min ståndpunkt en omvändning av formeln V-P-V ägt rum, så är detta inte fallet från deras ståndpunkt. Dessutom kan ingenting hindra A från att utan min förmedling sälja sin vara till B, och i så fall förelåge ingen chans till något som helst mervärde.
Vi antar, att A och B köper, vad de behöver, direkt från varandra. Vad bruksvärdet beträffar, kan bägge tjäna därpå. A kan rentav producera mer av sin speciella vara, än vad B kunde producera på samma tid, och vice versa, varvid bägge skulle vinna. Men det är annorlunda med bytesvärdet. I detta fall blir lika stora värden utbytta, vare sig pengar tjänstgör som förmedlare eller inte.
Ur abstrakt synpunkt, d.v.s. bortsett från alla omständigheter, som inte kan härledas ur den enkla varucirkulationens inneboende lagar, försiggår i denna enkla cirkulation, förutom ett bruksvärdes ersättning med ett annat, endast en formförändring av varan. Samma bytesvärde, samma mängd förkroppsligat samhälleligt arbete förblir i varuägarens hand, antingen i denna varas egen gestalt eller i form av de pengar, som den sålts för, eller i en annan varas gestalt, som inköpts för dessa pengar. Denna formförändring utesluter lika litet en ändring av värdestorleken som växlingen av en fempundsedel i fem sovereigns. Såvitt det endast gäller en formförändring av bytesvärdet, måste ekvivalenter bli utbytta, åtminstone om processen försiggår i sin rena form och under normala förutsättningar. Varor kan försäljas till priser, som ligger över eller under deras värde, men endast genom en kränkning av lagen för varuutbytet. I sin rena och normala form är varuutbytet därför inte något medel för att skapa mervärde. Därifrån härrör alla ekonomers villfarelser, som söker härleda mervärdet ur varuutbytet, som t.ex. Condillac gör.
Men vi antar, att processen inte försiggår under normala förutsättningar och att olika stora värden byts mot varandra. Vi antar t.ex., att varje säljare säljer sin vara till ett pris, som ligger tio procent över dess värde. Ceteris paribus förlorar var och en såsom köpare, vad han har vunnit såsom säljare. Det vore precis samma sak, som om penningvärdet skulle sjunka med 10 procent. Motsatsen, men med samma resultat, skulle bli följden, om alla köpare köpte sina varor 10 procent under deras värde. Vi kommer inte ett tuppfjät närmare lösningen genom att anta, att varje varuägare såsom producent säljer sina varor över deras värde och såsom konsument köper dem över deras värde.
De konsekventa företrädarna för illusionen, att mervärdet härrör ur ett nominellt pristillägg på varorna, förutsätter alltid förekomsten av en klass, som köper utan att någonsin sälja, som konsumerar utan att producera. På detta stadium av vår undersökning är existensen av en sådan klass ännu oförklarlig. Emellertid kan vi anta, att den finns. Varifrån erhåller då denna klass pengar, som den oupphörligt köper för? Uppenbarligen från varuproducenterna på grund av godtyckliga rätts- eller våldsanspråk, utan vederlag. Att en sådan klass köper varor över deras värde, betyder ingenting annat, än att gratis utgivna pengar delvis återfås. På detta sätt har Mindre Asiens städer, när de betalade tribut till romarna, återfått en del av pengarna genom att dra romarna vid näsan i affärslivet; men likväl var det städerna som blev lurade. Detta är alltså ingen metod för att skapa mervärde.
Vi tar ett fall av bedrägeri. A lämnar B ett parti vin till ett värde av 40 p.st. och får i utbyte ett parti spannmål till ett värde av 50 p.st. A har tjänat 10 p.st. och B har förlorat 10 p.st., men bägge har tillsammans 90 p.st. liksom förut. Värde har överförts men inte skapats. Kapitalisterna i ett land kan inte öka sin gemensamma rikedom genom att ömsesidigt lura upp varandra.
Alltså: Om lika värden byts mot varann, uppstår inget mervärde, och om olika stora värden utbytes, uppkommer inte heller något mervärde. Varucirkulationen skapar inte något nytt värde. Detta är orsaken till att de båda äldsta och populäraste formerna av kapital, handelskapital och räntebärande kapital, här förblir fullständigt obeaktade. För att klargöra, att det mervärde som uppkommer i dessa bägge kapitalformer inte är resultatet av rena rama bedrägeriet, behöver vi ett antal mellanled, vilka dock ännu inte föreligger på detta stadium av undersökningen. Längre fram skall vi se, att båda endast är härledda former, och skall också fastställa, varför bägge uppträder historiskt långt före det moderna kapitalet.
Mervärdet kan alltså inte uppkomma ur varucirkulationen. Men kan det uppkomma utanför denna? Utanför varucirkulationen är varuägaren helt enkelt producent av denna vara, vars värde bestämmes av det däri nedlagda egna arbetet, vars storlek mätes enligt en bestämd samhällelig lag. Detta värde kan uttryckas i en viss penningenhet, låt oss säga ett pris av 10 p.st. Men detta pris på 10 p.st. är inte samtidigt ett pris på 11 p.st.; detta i varan nedlagda arbete skapar värde, dock inget värde som förökar sig självt; det kan tillsätta nytt värde till det befintliga, dock endast genom tillsats av nytt arbete. Hur skulle nu varuägaren utanför cirkulationssfären, utan att komma i beröring med andra varuägare, hur skulle han vara i stånd att producera mervärde eller, med andra ord, förvandla varor eller pengar till kapital?
"Kapital kan alltså inte ha sitt ursprung i varucirkulationen, och det kan inte heller uppstå utanför den. Det måste samtidigt uppstå innanför och utanför varucirkulationen ... Penningens förvandling till kapital måste förklaras utifrån varubytets inneboende lagar, så att utbyte av lika stora värden gäller som utgångspunkt. Vår penningägare, som ännu bara står på tröskeln till att bli kapitalist, måste köpa varorna till deras värde och sälja dem till deras värde, och ändå måste han vid processens avslutning få ut mera värde ur cirkulationen, än han kastat in i den. Hans utveckling till verklig kapitalist måste äga rum innanför cirkulationen och ändå inte innanför den. Detta är problemets betingelser. Hic Rhodus, hic salta!"[1053*][CCXLIII*]
Och nu till lösningen:
"Den värdeökning, varigenom pengarna förvandlas till kapital, kan inte försiggå med pengarna själva, ty som köpmedel och betalningsmedel förverkligar de endast priset på varorna, som man köper och betalar med dem. Om de förblir kvar i sin egen form, förstenas de till en fast och oföränderlig värdestorlek. Lika litet kan förändringen hänföras till cirkulationens andra avsnitt, varans försäljning på nytt, ty detta avsnitt förvandlar endast varan från naturalformen tillbaka till penningformen. Förändringen måste alltså ske med den vara, som köptes i cirkulationens första fas, P-V, men inte med dess värde, eftersom det är lika stora värden som bytes mot varandra och varan betalas till sitt värde. Förändringen kan alltså endast bero på varans bruksvärde som sådant, d.v.s. genom att varan förbrukas. För att få ut bytesvärde av en varas förbrukning måste vår penningägare vara så lycklig, att han inom varucirkulationens område, på marknaden, upptäcker en vara, vars själva bruksvärde har den egendomliga beskaffenheten att vara en källa till värde, vars verkliga förbrukning alltså själv är materialisering av arbete och därmed värdeskapande. Och penningägaren påträffar på marknaden en sådan egenartad vara - arbetsförmågan eller arbetskraften.
Med arbetskraft eller arbetsförmåga menar vi sammanfattningen av alla de fysiska och andliga färdigheter, som finns i en levande människas personlighet, och som hon Sätter i rörelse, så ofta hon producerar bruksvärden av ett eller annat slag.
För att penningägaren skall finna arbetskraften som vara på marknaden, måste dock åtskilliga betingelser vara uppfyllda. Varubytet innebär i och för sig inga andra beroendeförhållanden än de som har sitt ursprung i dess egen natur. Under denna förutsättning kan arbetskraften uppträda på marknaden som vara, endast om och emedan dess ägare, den person vars arbetskraft det rör sig om, utbjuder eller säljer den. För att ägaren skall kunna sälja den som vara, måste han kunna förfoga över den, alltså vara fri ägare av sin arbetskraft, herre över sin egen person. Arbetskraftens ägare möter penningägaren på marknaden, och de träder i förhållande till varandra som jämlika varuägare, endast olika i det hänseendet, att den ene är säljare, den andre köpare. ... Om detta förhållande skall fortbestå, kräves, att arbetskraftens ägare alltid säljer den endast för en bestämd tid. Om han säljer den en gång för alla, så säljer han sig själv, förvandlar sig från en fri man till en slav, från en varuägare till en vara. ... Den andra väsentliga betingelsen för att penningägaren skall finna arbetskraften till salu som vara på marknaden, är att dess ägare i stället för att själv kunna sälja varor, i vilka hans arbete är nedlagt, tvärtom är tvungen att utbjuda som vara sin egen arbetskraft, som endast existerar i hans egen levande kropp.
För att en man skall kunna sälja andra varor än sin egen arbetskraft, måste han självfallet äga produktionsmedel, t.ex. råvaror, arbetsverktyg o.s.v. Han kan inte tillverka stövlar utan läder. Han behöver dessutom livsmedel. Ingen ... kan förtära framtidens produkter, alltså inte heller bruksvärden, vilkas produktion ännu inte är fullbordad. Och alldeles som från första dagen, då människan gjorde sin entré på världsscenen, måste hon alltjämt dagligen konsumera, både innan och medan hon producerar. Om produkterna produceras som varor, måste de säljas, sedan de har producerats, och först efter försäljningen kan de tillfredsställa producentens behov. Till produktionstiden måste läggas den tid, som är nödvändig för försäljningen.
För att förvandla pengar till kapital måste penningägaren alltså finna den frie arbetaren på marknaden, fri i dubbel mening, dels på så sätt att han som fri man råder över sin arbetskraft som sin vara, dels i så måtto att han inte har andra varor att sälja, utan är lös och ledig, fri från alla de ting som kan hindra honom att nyttiggöra sin arbetskraft.
Orsaken till att denne frie arbetare möter honom på varumarknaden, intresserar inte penningägaren, ty för honom är arbetsmarknaden endast en särskild avdelning av varumarknaden. Och tillsvidare intresserar den oss lika litet. Vi håller teoretiskt fast vid faktum, liksom penningägaren gör det praktiskt. En sak är dock klar. Naturen frambringar inte å ena sidan penningägare eller varuägare och å andra sidan människor, som endast äger sin egen arbetskraft. Detta förhållande är inget naturhistoriskt förhållande och inte heller ett samhällsförhållande, gemensamt för historiens alla epoker. Uppenbarligen är det själv resultatet av en föregående historisk utveckling, resultatet av många ekonomiska omvälvningar, av en hel rad äldre produktionsformers undergång.
Även de ekonomiska kategorier, som vi tidigare har studerat, bär sin historiska stämpel. I produktens existens som vara döljer sig bestämda historiska förutsättningar. Om produkten skall bli en vara, får den inte tillverkas som ett direkt existensmedel för producenten själv. Om vi vidare hade undersökt, under vilka omständigheter alla eller flertalet arbetsprodukter antar varuform, så hade det visat sig, att detta endast sker på grundval av ett alldeles speciellt produktionssätt, det kapitalistiska. En dylik undersökning låg dock fjärran från vår analys av varan. Varuproduktion och varucirkulation kan förekomma, även om den övervägande delen av produktmassan är avsedd för omedelbar egenförbrukning och inte förvandlas till vara, om den samhälleliga produktionsprocessen alltså inte på långt när i hela sin omfattning behärskas av bytesvärdet. ...
Eller beträffande pengarna, så förutsätter dessa en viss utveckling av varubytet. De speciella penningfunktionerna: den rena varuekvivalenten, cirkulations- eller betalningsmedlen, världspengar och pengar lagrade som skatter, alla tyder, allt efter den ena eller den andra funktionens omfång och relativa övervikt, på högst olika utvecklingsstadier i den samhälleliga produktionsprocessen. Ändock visar erfarenheten, att en relativt svagt utvecklad varucirkulation är tillräcklig för att frambringa alla dessa former. Annorlunda är det med kapitalet. Dess historiska existensvillkor föreligger ingalunda i och med vara- och penningcirkulationen. Det uppkommer endast, där ägaren av produktions- och livsmedel finner den frie arbetaren på marknaden som säljare av sin arbetskraft, och denna enda historiska förutsättning innehåller ett stycke världshistoria. Kapitalet bebådar därför redan från början en ny[CCXLIV*] epok i den samhälleliga produktionsprocessen."[CCXLV*]
Låt oss närmare undersöka denna egendomliga vara: arbetskraften. Liksom alla andra varor har den ett bytesvärde; och liksom för alla andra varor bestämmes detta värde av den arbetstid, som är nödvändig för dess produktion och reproduktion. Arbetskraftens värde är värdet av de existensmedel, som är nödvändiga för att vidmakthålla ägarens normala arbetsduglighet. Dessa existensmedel anpassas efter klimat och andra naturförhållanden liksom också efter en i varje land historiskt utvecklad levnadsstandard. Förhållandena växlar men är för ett bestämt land och för en bestämd epok givna. Här innefattas också existensmedlen för ersättarna för de förbrukade arbetarna, d.v.s. för deras barn, så att denna egendomliga typ av varuägare skall kunna fortbestå. I fråga om kvalificerat arbete ingår också utbildningskostnaderna.
Minimigränsen för arbetskraftens värde är värdet av de fysiskt oumbärliga existensmedlen. Om dessas pris sjunker till detta minimum, så sjunker det under deras värde, då sist och slutligen en normal kvalitet på arbetskraften förutsättes, inte en mindervärdig sådan.
Ur arbetets natur framgår, att arbetskraften förbrukas först efter avslutandet av försäljningen; och i alla länder med kapitalistiskt produktionssätt blir arbetet betalt, först sedan det utförts. Överallt får alltså kapitalisten kredit av arbetaren. Till de praktiska följderna av denna kredit, som arbetarna beviljar, anför herr Marx åtskilliga intressanta exempel ur parlamentsprotokollen; beträffande dessa exempel hänvisar vi till boken själv.
Medelst konsumtion av arbetskraft producerar dess köpare samtidigt varor och mervärde; för att undersöka detta måste vi lämna cirkulationens område och bege oss till produktionsområdet.
Vi fastställer omedelbart, att arbetsprocessen har en dubbelkaraktär. Å ena sidan är den en enkel process för framställning av bruksvärde, och i denna roll kan och måste den vara gemensam för alla historiska former av samhällsexistens. Å andra sidan försiggår den, som redan nämnts, under den kapitalistiska produktionens specifika betingelser. Dessa måste vi nu undersöka.
Arbetsprocessen i det kapitalistiska systemet har två säregenheter. För det första arbetar arbetaren under kapitalistens kontroll, som övervakar att ingenting slösas bort och att endast den samhälleligt nödvändiga arbetsmängden användes för varje enskild produkt. För det andra är produkten kapitalistens egendom, då själva processen försiggår mellan två ting, som tillhör honom: arbetskraften och arbetsmedlen.
Bruksvärdet intresserar kapitalisten, endast i den mån det är en materialisering av bytesvärde och framför allt av mervärde. Hans mål är att producera en vara, vars värde är större än den värdesumma, som han har investerat i dess produktion. Hur skall detta gå till?
Vi tar en godtycklig vara, t.ex. bomullsgarn, och analyserar den arbetsmängd, som är förkroppsligad däri. Vi antar, att det går åt 10 pund bomull för att framställa 10 pund garn till ett värde av 10 sh. (varvid vi bortser från avfallet). Dessutom är vissa arbetsmedel erforderliga: en ångmaskin, kardmaskiner och annat maskineri, kol, smörjmedel etc. För enkelhetens skull betecknar vi allt detta som "spindlar" och antar, att förslitning, bränsle etc., som behövs för framställning av 10 pund garn, representerar 2 sh. Så har vi 10 sh. för bomull + 2 sh. för spindel = 12 sh. Om 12 sh. representerar produkten av 24 arbetstimmar eller två arbetsdagar, då förkroppsligar bomullen och spindeln i garnet två arbetsdagar. Hur mycket blir då tillsatt genom spinningen?
Vi antar, att värdet av arbetskraften belöper sig till 3 sh. om dagen, och att dessa 3 sh. representerar sex timmars arbete. Vidare, att en arbetare behöver sex timmar för att spinna 10 pund garn. I detta fall har produkten genom arbete fått ett tillskott på 3 sh., och värdet av 10 pund garn uppgår till 15 sh. eller 1 sh. 6 pence pr pund.
Denna process är mycket enkel, men genom den skapas inget mervärde. Det är inte heller möjligt, ty i den kapitalistiska produktionen går det inte så enkelt till.
"Låt oss närmare undersöka saken. Arbetskraftens dagsvärde utgjorde 3 shilling, ty en halv arbetsdag var nedlagd däri ... Att en halv dags arbete behövs för att hålla arbetaren vid liv i 24 timmar, hindrar honom inte alls från att arbeta en hel dag. Arbetskraftens värde och det värde den skapar under arbetsprocessen, är alltså två skilda saker. Det var denna värdedifferens kapitalisten hade i sikte, när han köpte arbetskraften. Dess nyttiga egenskap, att tillverka garn eller skor, var endast en conditio sine qua non,[CCXLVI*] eftersom arbetet måste utföras på ett nyttigt sätt för att kunna skapa värde. Men det avgörande var denna varas, arbetskraftens, säregna bruksvärde, att vara en källa till nytt värde och mera värde än den själv innehåller. Detta är den specifika tjänst, som kapitalisten väntar sig av den. Och han handlar därvid i överensstämmelse med varubytets eviga lagar. Strängt taget förverkligar säljaren av arbetskraften dess bytesvärde, alldeles som säljaren av varje annan vara, och avyttrar dess bruksvärde. Han kan inte få det ena utan att lämna ifrån sig det andra. Arbetskraftens bruksvärde, arbetet självt, tillhör lika litet dess försäljare, som den sålda oljans bruksvärde tillhör oljehandlaren. Penningägaren har betalat arbetskraftens dagsvärde, och därför äger han dess förbrukning under en dag, en hel dags arbete. Den omständigheten, att arbetskraftens dagliga underhåll endast kostar en halv arbetsdag, fast arbetskraften kan verka, arbeta en hel dag, alltså det förhållandet, att det värde den skapar, när den användes en hel dag, är dubbelt så stort som dess eget dagsvärde, är en speciell fördel för köparen men alls ingen orätt mot säljaren."
Arbetaren arbetar alltså 12 timmar, spinner 20 pund garn, som representerar 20 sh. bomull, 4 sh. spindlar etc., och hans arbete kostar 3 sh., tillsammans 27 sh. Om 10 pund bomull absorberar 6 arbetstimmar, så har 20 pund bomull förbrukat 12 arbetstimmar, likamed 6 sh.
"I de 20 punden garn är nu 5 arbetsdagar nedlagda, 4 i den förbrukade bomullen och spindelmassan och 1 arbetsdag i själva spinningen. Men värdet av 5 arbetsdagar, uttryckt i pengar, är 30 shilling eller 1 p.st. 10 sh. Detta är alltså priset för de 20 punden garn. Ett pund garn kostar liksom förut 1 shilling 6 pence. Men de varor, som användes i processen, hade ett sammanlagt värde av 27 shilling ... Värdet av produkten har ökats med 1/9 utöver värdet av de förbrukade varorna. 27 sh. har alltså förvandlats till 30 shilling. De har alstrat ett mervärde på 3 shilling. Konststycket har äntligen lyckats. Pengar har förvandlats till kapital.
Alla problemets betingelser är uppfyllda och varubytets lagar inte på något sätt kränkta. Lika värden har bytts mot varandra. Kapitalisten betalade som köpare varje vara till dess värde, bomull, spindelmassa, arbetskraft. Därpå gjorde han, vad alla varuköpare gör: han förbrukade varans bruksvärde. Arbetskraftens konsumtion, som samtidigt var varans produktion, gav till resultat 20 pund garn till ett värde av 30 shilling. Kapitalisten återvänder nu till marknaden och säljer varor, sedan han förut har köpt varor. Han säljer varje pund garn för 1 shilling 6 pence, varken över eller under dess värde. Och dock får han ut 3 shilling mer ur cirkulationen, än han hade satsat. Hela denna utveckling, hans pengars förvandling till kapital, sker innanför cirkulationen och sker inte innanför den. Den sker genom cirkulationens förmedling, emedan den som en förutsättning har inköp av arbetskraft på varumarknaden. Och den sker utanför cirkulationen, eftersom denna endast inleder den värdeskapande process, som äger rum under produktionen. Och sålunda är 'tout pour le mieux dans le meilleur des mondes possibles'."[CCXLVII*]
Från framställningen av hur mervärdet produceras övergår herr Marx till analysen därav. Av det föregående framgår, att endast en del av det i ett produktivt företag satsade kapitalet direkt bidrar till produktion av mervärde, och det är det kapital som investerats för inköp av arbetskraft. Endast denna del producerar nytt värde; det i maskineri, råvaror, kol etc. nedlagda kapitalet uppenbarar sig visserligen på nytt i produktens värde som helhet [pro tanto], det underhålles och reproduceras, men det kan inte bilda något mervärde. Detta föranleder herr Marx att göra en ny indelning av kapitalet: i konstant kapital, som endast reproduceras - den del som nedlagts i maskineri, råmaterial och alla andra för arbetsprocessen nödvändiga hjälpmedel; och i variabelt kapital, som inte endast reproduceras utan samtidigt är en direkt källa till mervärde - den del som lägges ner i inköp av arbetskraft, i löner. Härigenom är klargjort, att det konstanta kapitalet inte direkt bidrar till produktionen av mervärde, hur nödvändigt det än må vara därför; och dessutom har den mängd konstant kapital, som placerats i en produktionsgren, inte det minsta inflytande på den mervärdesmängd,[CCXLVIII*] som produceras i denna bransch. Vid bestämningen av mervärdets kvot kan man därför inte fästa avseende vid det konstanta kapitalet. Denna kan endast bestämmas genom en jämförelse mellan mervärdets storlek och kapitalets storlek, som direkt bidrar till produktion av mervärde, d.v.s. det variabla kapitalets storlek. Herr Marx bestämmer fördenskull mervärdeskvoten helt enkelt som mervärdets förhållande till det variabla kapitalet: Om priset på en dags arbete är 3 sh. och det mervärde som skapas på en dag likaså 3 sh., så uppgår mervärdeskvoten till 100 %. Vilka kuriösa följder det kan leda till, om man, som vanligen sker, betraktar det konstanta kapitalet som den aktiva faktorn vid produktion av mervärde, kan man få ett exempel på genom herr N. W. Senior, denne för sin ekonomiska vetenskap och sin eleganta penna ryktbare professor från Oxford, som kallades till Manchester för att där (av bomullsspinnarna) lära sig politisk ekonomi i stället för att lära ut den i Oxford.[CCXLIX*]
Den arbetstid, under vilken arbetaren reproducerar värdet av sin arbetskraft, kallar herr Marx "nödvändigt arbete"; den tid, som arbetas därutöver, och varvid mervärde produceras, kallar han "merarbete". Nödvändigt arbete och merarbete utgör tillsammans "arbetsdagen".
Under en arbetsdag är den nödvändiga arbetstiden given; men den tid som användes för merarbete är inte fastställd genom några ekonomiska lagar, varför den inom vissa gränser kan vara längre eller kortare. Den kan inte vara likamed noll, ty då bortfaller kapitalistens intresse för att använda arbete. Samtidigt kan arbetsdagens totala längd av fysiologiska skäl inte uppgå till 24 timmar. Mellan en arbetsdag på t.ex. 6 och en på 24 timmar finns ju dock många mellanlägen. Varubytets lagar kräver, att arbetsdagen inte är längre än vad som är förenligt med arbetarens normala förslitning. Men vad innebär normal förslitning? Hur många arbetstimmar pr dag? På denna punkt går meningarna vitt isär mellan kapitalisten och arbetaren, och då ingen högre auktoritet finns, avgöres frågan genom våld. Historien om arbetsdagens normering är historien om en kamp om dess gränser - en kamp mellan kapitalisten och arbetaren, mellan kapitalistklassen och arbetarklassen.
"Kapitalet har, som redan påpekats,[CCL*] inte uppfunnit merarbetet. Överallt där en del av samhället äger monopol på produktionsmedlen, måste arbetaren, fri eller ofri, utöver den för hans eget uppehälle nödvändiga arbetstiden sätta till ett överskott av arbetstid för att producera existensmedel åt produktionsmedlens ägare, antingen denne ägare är en atensk aristokrat, en etruskisk teokrat, en civis romanus,[CCLI*] en normandisk baron, en amerikansk slavägare, en valakisk bojar, en modern storgodsägare eller en kapitalist."[CCLII*]
Emellertid är det klart, att i varje samhällsform, där produktens bruksvärde är viktigare än dess bytesvärde, är merarbetet begränsat till en snävare eller vidare krets av samhälleliga behov; och under dessa omständigheter existerar inte ovillkorligen någon åstundan efter merarbete för dess egen skull. Vi konstaterar, att under den klassiska antiken merarbetet i sin krassaste form, arbetarens arbete till döds, nästan uteslutande förekom i guld- och silvergruvor, där bytesvärdet producerades i sin självständiga form, som pengar.
"Men så snart nationer, vilkas produktion ännu befinner sig på ett lågt utvecklingsstadium som slavarbete, tvångsarbete o.s.v., dras in i en världsmarknad, som behärskas av det kapitalistiska produktionssättet, vilket medför, att produkternas försäljning till utlandet får avgörande betydelse, så utökas slaveriets och livegenskapens elände med det civiliserade överarbetets elände. Därför bevarade negerarbetet i de amerikanska sydstaterna en moderat och patriarkalisk karaktär, så länge produktionen huvudsakligen hade till ändamål att täcka egna behov. Men i och med att bomullsexporten blev ett livsintresse för sydstaterna, blev utplundringen av negrernas arbetskraft - som i vissa fall ledde till full utslitning efter sju år - en faktor i ett beräknat och beräknande system ... På liknande sätt blev det med dagsverksarbetet t.ex. i Donaufurstendömena."[CCLIII*]
Här blir jämförelsen med den kapitalistiska produktionen speciellt intressant, emedan merarbetet har en självständig, för sinnena förnimbar form i dagsverksarbetet på herrgårdarna.
"Låt oss anta, att arbetsdagen består av 6 timmars nödvändigt arbete och 6 timmars merarbete. Då levererar den frie arbetaren varje vecka [6 × 6 eller] 36 timmars merarbete till kapitalisten. Det är detsamma, som om han arbetade 3 dagar i veckan för egen räkning och 3 dagar i Veckan gratis för kapitalisten. Men detta märks inte, ty merarbete och nödvändigt arbete flyter ihop med varandra. Jag kan därför lika gärna säga, att arbetaren varje minut arbetar 30 sekunder åt sig själv och 30 sekunder åt kapitalisten. Helt annorlunda är det med herrgårdsarbetet. Det nödvändiga arbete, som t.ex. den valakiske bonden utför för sitt eget underhåll, är nämligen åtskilt från hans merarbete för bojaren. Det ena arbetet utför han på sin egen åker, det andra på herregodset. Arbetstidens bägge delar existerar alltså självständigt vid sidan av varandra. I herrgårdsarbetets form är merarbetet noga avskilt från det nödvändiga arbetet."[CCLIII*]
Vi måste avstå från att citera ytterligare intressanta exempel ur Donau-furstendömenas samhällshistoria, exempel, varigenom herr Marx bevisar att bojarerna, understödda av den ryska interventionen, är lika skickliga att utsuga merarbete som vilken kapitalistisk företagare som helst. Men vad Règlement organique,[1054*] varigenom den ryske generalen Kisselew gav bojarerna nästan oinskränkt makt över böndernas arbete, uttrycker positivt, det uttrycker de engelska fabrikslagarna[1055*] negativt.
"Genom statlig tvångsbegränsning av arbetsdagen tyglar dessa lagar kapitalets begär efter arbetskraftens omåttliga utsugning, och detta sker i en stat som behärskas av kapitalister och storgodsägare. Bortsett från att arbetarrörelsen med varje dag uppvisade en alltmer hotande tillväxt, dikterades fabriksarbetets begränsning av samma nödvändighet, som ledde till att man spred guano över de engelska åkrarna. Samma blinda rovlystnad, som i det ena fallet hade utarmat jorden, hade i det andra fallet angripit rötterna till nationens livskraft. Periodiska epidemier talade här samma tydliga språk som soldaternas avtagande längd i Tyskland och Frankrike."[CCLIV*]
För att bevisa kapitalets tendens att förlänga arbetsdagen utöver alla rimliga gränser citerar herr Marx utförligt rapporterna från fabriksinspektörerna, från kommissionen för undersökning av barnarbetet, rapporterna om hälsotillståndet och andra parlamentsdokument, och han gör följande sammanfattning:
" 'Vad är en arbetsdag?' Hur lång är den tid, under vilken kapitalet äger rätt att förbruka arbetskraften, vars dagsvärde det betalar? Hur långt kan arbetsdagen förlängas utöver den arbetstid, som är nödvändig för att reproducera arbetskraften? På dessa frågor svarar kapitalet, som vi sett: Arbetsdagen omfattar dagligen 24 hela timmar med avdrag för de få vilostunder, utan vilka arbetskraften inte är i stånd att fortsätta sin funktion. Det är självklart, att arbetaren under hela sin livstid inte är något annat än arbetskraft, att all hans disponibla tid alltså enligt naturens och samhällets lagar är arbetstid och således tillhör kapitalet ... Men i sin omättliga glupskhet, sin varulvsjakt efter merarbete, överskrider kapitalet inte bara de moraliska gränserna utan också arbetsdagens rent fysiska maximalgräns ... Kapitalet frågar inte efter arbetskraftens livslängd ... Den kapitalistiska produktionen ... [åstadkommer att] arbetskraften avtynar, uttömmes och dör i förtid. Den ... förlänger arbetarens produktionstid under en given tidsperiod genom att förkorta hans livstid."[CCLV*]
Men strider inte detta mot kapitalets eget intresse? Måste inte kapitalet i det långa loppet ersätta kostnaderna för denna omåttliga förslitning? Det må rent teoretiskt vara fallet. I praktiken har den organiserade slavhandeln i de inre delarna av Sydstaterna medfört att förslitningen av slavens arbetskraft på sju år upphöjts till en erkänd ekonomisk princip. I praktiken litar den engelske kapitalisten på tillförseln av arbetare från landsbygdsdistrikten.
"Erfarenheten visar i allmänhet kapitalisten en permanent överbefolkning, d.v.s. överbefolkning i förhållande till kapitalets omedelbara värdeökningsbehov, ehuru denna människoström utgöres av förkomna, snabbt bortdöende och försvinnande generationer, vilka så att säga har skördats före mognaden. Den intelligente iakttagaren ser i varje fall, hur hastigt och djupgående den kapitalistiska produktionen, som historiskt sett kan dateras från gårdagen, har angripit folkets krafter vid livsrötterna, hur industribefolkningens degeneration endast fördröjes genom den ständiga tillgången på livskraftiga arbetare från landsbygden, och huru t.o.m. dessa lantliga arbetares livskraft redan börjar försvagas, trots den friska luften och den princip om det naturliga urvalet, som allmänt gör sig gällande bland dem, och som endast gör det möjligt för de livskraftigaste individerna att överleva. Kapitalet, som har så 'goda skäl' att ljuga bort eländet hos den nu levande arbetargenerationen, påverkas i sitt praktiska handlingssätt lika litet av framtidsperspektivet med mänsklighetens förstörelse och en oundviklig avfolkning som av risken för att jorden skulle störta in i solen. Vid varje aktiesvindel vet alla, att ovädret en gång måste bryta lös, men man hoppas att det skall drabba någon annans huvud, sedan man själv uppfångat guldregnet och bragt det i säkerhet. Après nous le déluge![CCLVI*] det är valspråket för varje kapitalist och varje kapitalistnation. Kapitalet är därför fullständigt skoningslöst gentemot arbetarens hälsa och livslängd, när det inte tvingas till hänsyn genom samhällets åtgärder ... Men i det stora hela är allt detta inte heller beroende av den enskilde kapitalistens goda eller onda vilja. Den fria konkurrensen gör den kapitalistiska produktionens inneboende lagar gällande som yttre tvångslagar gentemot den enskilde kapitalisten."[CCLVII*]
Fastställandet av normalarbetsdagen är resultatet av en månghundraårig kamp mellan företagare och arbetare. Och det är intressant att iaktta de två motsatta strömningarna i denna kamp. I början hade lagarna till syfte att tvinga arbetarna att arbeta längre; från den första arbetarlagen, utfärdad i Edward III:s 23:e regeringsår (1349), fram till 1700-talet lyckades det aldrig för den härskande klassen att pressa ut största möjliga arbetsmängd ur arbetarna. Men med införandet av ångmaskiner och modernt maskineri vände sig bladet. När kvinno- och barnarbetet infördes, kullkastades alla traditionella skrankor för arbetstiden så fort, att det 19:e århundradet inleddes med ett system av överarbete, som saknar motstycke i världshistorien och som redan 1802 framtvingade lagstiftning om begränsning av arbetstiden. Herr Marx ger en omfattande översikt av den engelska fabrikslagstiftningens historia fram till fabrikslagen av 1867[1056*] och kommer fram till dessa slutsatser:
1. Maskineri och ånga leder till överarbete, i första hand i de industrigrenar, i vilka de utnyttjas, och lagliga begränsningar blir därför först införda i dessa branscher. För den närmast följande tiden konstaterar vi dock, att systemet med överarbete breder ut sig till nästan alla områden, t.o.m. till sådana där inga maskiner användes eller där de primitivaste produktionsmetoder fortlever (se rapporterna från kommissionen för undersökning av barnarbetet).
2. Med införandet av kvinno- och barnarbetet i fabrikerna förlorar den enskilde "frie" arbetaren sin motståndskraft mot kapitalets övergrepp och måste kapitulera utan villkor. Det tvingar honom till gemensamt motstånd; kampen klass mot klass, förenade arbetare mot förenade kapitalister börjar.
När vi nu återvänder till det moment, där vi antog, att vår "frie" och "likställde" arbetare skriver kontrakt med kapitalisten, konstaterar vi, att mycket har ändrats väsentligt i produktionsprocessen. Detta kontrakt är från arbetarens sida inget fritt kontrakt. Den dagliga tid, för vilken det står honom fritt att sälja sin arbetskraft, är den tid, för vilken han är tvungen att sälja den; och endast en samlad opposition från arbetarnas sida kan framtvinga utfärdandet av statslagar, som hindrar dem själva från att genom "frivilliga" kontrakt sälja sig och sina barn till död och slaveri.
"I stället för den fina listan över 'omistliga människorättigheter' kommer den lagligen begränsade arbetsdagens anspråkslösa Magna charta."[CCLVIII*]
Därnäst skall vi analysera mervärdets kvot och dess förhållande till mängden producerat mervärde. Liksom förut antar vi i denna undersökning, att arbetskraftens värde är en given, konstant storhet.
Under denna förutsättning bestämmer kvoten samtidigt mängden av det mervärde, som den enskilde arbetaren levererar till kapitalisten under en viss bestämd tid. Om vår arbetskrafts dagsvärde uppgår till 3 sh., vilket representerar 6 arbetstimmar, och mervärdekvoten är 100 %, så producerar det variabla kapitalet på 3 sh. dagligen ett mervärde på 3 sh., eller arbetaren levererar dagligen 6 timmars merarbete.
Då det variabla kapitalet är penninguttrycket för värdet av alla av en kapitalist samtidigt använda arbetskrafter, så erhåller man mängden av det mervärde, som dessa arbetskrafter producerar, genom att multiplicera det variabla kapitalet med mervärdekvoten; med andra ord, mängden bestämmes genom förhållandet mellan antalet samtidigt sysselsatta arbetskrafter och exploateringsgraden. Bägge faktorerna kan förändras, så att den enas minskning kan ersättas genom den andras ökning. Ett variabelt kapitel, som erfordras för användning av 100 arbetare vid en mervärdekvot av 50 % (t.ex. 3 timmars dagligt merarbete), kan inte producera större mervärde än hälften av detta variabla kapital, som 50 arbetare vid en mervärdekvot av 100 % (t.ex. 6 timmars dagligt merarbete) använder. Så kan under vissa omständigheter och inom vissa gränser den tillförsel av arbete, som står till kapitalets förfogande, bli oberoende av den för tillfället rådande tillförseln av arbetare.
Denna ökning av mervärdet genom ökning av dess kvot har dock sina absoluta gränser. Vilket värde arbetskraften än må ha, om den representerar två eller tio timmars nödvändig arbetstid, så kan totalvärdet, som en arbetare dag för dag producerar, aldrig uppnå det värde, vari 24 arbetstimmar förkroppsligas. För att erhålla samma mängd mervärde kan man endast ersätta det variabla kapitalet inom dessa gränser genom förlängning av arbetsdagen. Detta blir viktigt senare, när det gäller att förklara åtskilliga företeelser, som uppkommer ur kapitalets två motstridiga tendenser: 1. att reducera det sysselsatta arbetarantalet, d.v.s. minska det variabla kapitalet, och 2. ändå producera största möjliga mängd merarbete.
Vidare:
"Vid givet värde och lika exploateringsgrad av arbetskraften förhåller sig de av olika kapital producerade mängderna värde och mervärde direkt som storleken av dessa kapitals variabla beståndsdelar ... Denna lag motsäger uppenbarligen all erfarenhet, som grundas på omedelbar iakttagelse. Var och en vet, att en bomullsfabrikant som beräknar sin profit i procent av totalkapitalet, använder relativt mycket konstant och litet variabelt kapital, och att han dock inte får mindre profit eller mindre mervärde än en bagarmästare, som använder relativt mycket variabelt och litet konstant kapital. För att förklara denna skenbara motsägelse behöver man många mellanled, liksom man i den elementära algebran måste införa många mellanled för att visa, att 0/0 kan representera en verklig storhet."[CCLIX*]
För ett givet land och en arbetsdag med given längd kan mervärdet endast ökas genom ökning av arbetarantalet, d.v.s. befolkningen; denna ökning bildar den matematiska gränsen för produktion av mervärde medelst detta lands totalkapital. Om å andra sidan arbetarantalet är givet, bildas denna gräns genom en maximal förlängning av arbetsdagen. Senare skall vi se, att denna lag endast gäller för den hittills analyserade formen av mervärde.
På detta stadium av vår undersökning konstaterar vi, att inte varje penningsumma kan förvandlas till kapital; att ett bestämt minimum existerar: kostnaden för en enda arbetskraft och de arbetsmedel, som är nödvändiga för att sätta den i rörelse. Om vi antar, att mervärdekvoten uppgår till 50 %, så måste vår blivande kapitalist sysselsätta två arbetare för att själv kunna leva som en arbetare. Därvid kunde han ändå inte spara något, men den kapitalistiska produktionens syfte är inte endast vidmakthållande utan också i första hand ökning av rikedomen.
"Endast för att kunna leva dubbelt så gott som en vanlig arbetare och samtidigt förvandla hälften av det producerade mervärdet till kapital måste han 8-dubbla antalet arbetare liksom även minimum av det satsade kapitalet. Visserligen kan han själv direkt lägga hand vid produktionsprocessen på samma sätt som arbetarna, men då är han bara ett mellanting mellan kapitalist och arbetare, en "småföretagare". Så snart den kapitalistiska produktionen nått en viss utvecklingsgrad, är det nödvändigt, att kapitalisten kan använda hela den tid han fungerar som kapitalist för att tillägna sig och därmed också kontrollera främmande arbete samt försälja detta arbetes produkter. Hantverksmästarens förvandling till kapitalist sökte medeltidens skråväsen förhindra genom drastiska inskränkningar i det arbetarantal, som en enskild mästare fick sysselsätta. Penning- och varuägaren förvandlas verkligen till kapitalist, först då den i produktionen satsade minimisumman ligger högt över det medeltida maximum. Här, liksom i naturvetenskapen, hävdar den av Hegel i hans 'Logik' upptäckta lagen sin riktighet, att rent kvantitativa förändringar på en viss punkt slår om i kvalitativa olikheter."[CCLX*]
Det minimum av värdesumma, som erfordras för att förvandla en penning- eller varuägare till kapitalist, varierar på olika utvecklingsstadier i den kapitalistiska produktionen och på ett visst utvecklingsstadium för olika affärsbranscher.
Under den här ovan utförligt behandlade produktionsprocessen har förhållandet mellan kapitalist och arbetare väsentligt förändrats. I första hand har kapitalet utvecklats till ett kommando över arbetet, d.v.s. över arbetaren själv. Det personifierade kapitalet, kapitalisten, övervakar att arbetaren utför sitt arbete regelbundet, omsorgsfullt och med vederbörlig intensitet.
"Kapitalet utvecklades vidare till ett tvångsförhållande, som tvingar arbetarklassen att utföra mera arbete, än dess egna anspråkslösa livsbehov nödvändiggör. Som förlagsman av andras arbetsamhet, som utsugare av merarbete och exploatör av arbetskraft överträffar det ifråga om energi, hänsynslöshet och driftighet alla tidigare produktionssystem, som baserats på direkt tvångsförhållande.
Kapitalet börjar med att lägga under sig arbetet med de tekniska betingelser, som historiskt föreligger. Produktionssättet förändras därför inte omedelbart. Produktionen av mervärde i den hittills behandlade formen, genom enkel förlängning av arbetsdagen, framträdde därför oberoende av varje förändring i själva produktionssättet. Den var inte mindre verksam i det gammalmodiga bageriet än i det moderna bomullsspinneriet.
När produktionsprocessen ses som en arbetsprocess, betraktar inte arbetaren produktionsmedlen som kapital utan som medel och material för sin egen ändamålsenliga, produktiva verksamhet. I ett garveri behandlar han t.ex. hudarna endast som sina arbetsföremål. Det är inte för kapitalisten han garvar dem. Saken blir helt annorlunda, så snart vi betraktar produktionsprocessen som en värdeskapande process. Produktionsmedlen förvandlas då genast till medel att insuga främmande arbete. Det är inte längre arbetaren, som använder produktionsmedlen, utan det är tvärtom produktionsmedlen, som använder arbetaren. I stället för att förbrukas av honom som materiella beståndsdelar i hans produktiva verksamhet förbrukar de honom som ett jäsämne i sin egen livsprocess, och kapitalets livsprocess består endast i dess verksamhet som självförökande värde. Smältugnar och fabrikslokaler, som vilar under natten och inte insuger något levande arbete, är 'ren förlust' för kapitalisten. Därför innebär smältugnar och fabrikslokaler ett 'anspråk på nattarbete' av arbetskrafterna." (Se "Rapporter från Kommissionen för undersökning av barnarbetet", 4:e rapporten, 1865, sid. 79-85.) "Förvandlingen av pengarna till objektiva faktorer i produktionsprocessen, till produktionsmedel, förvandlar dessa till rättsanspråk och tvångskrav på främmande arbete och merarbete."[CCLXI*]
Det finns dock även andra former av mervärde. När den yttersta gränsen för arbetsdagen är uppnådd, återstår för kapitalisten ännu ett annat medel att öka merarbetet: genom stegring av arbetets produktivkraft, genom därav följande sänkning av arbetskraftens värde och förkortning av den nödvändiga arbetstiden. Denna form av mervärde skall undersökas i en följande artikel.[1057*]
Samuel Moore[1050*]
[...] Värde. Enligt herr Wagner är Marx' värdeteori "hörnstenen i hans socialistiska system" (s. 45). Då jag aldrig har uppställt något "socialistiskt system", så är detta ett utslag av fantasi hos Wagner, Schäffle, och vad de alla heter [e tutti quanti]. Vidare: varefter[CCLXIII*] Marx "finner det av honom ensam här åsyftade bytesvärdets gemensamma samhälleliga substans i arbetet, bytesvärdets storleksmått i den samhälleligt nödvändiga arbetstiden etc."
Jag talar ingenstans om "bytesvärdets gemensamma samhälleliga substans", säger tvärtom, att bytesvärdena (bytesvärdet existerar endast i minst 2 exemplar) uttrycker något för dem gemensamt, vilket är "helt oberoende av deras bruksvärde (d.v.s. här deras naturalform)", nämligen "värdet", och jag säger [i första bandet av "Kapitalet"]:
"Det gemensamma, som framträder i utbytesförhållandet eller i varans bytesvärde, är alltså dess värde. Undersökningens fortgång skall föra oss tillbaka till bytesvärdet såsom värdets nödvändiga uttryckssätt eller manifestationsform; men först och främst är dock värdet att betrakta oberoende av denna form."[CCLXIV*]
Jag säger alltså inte, att "bytesvärdets gemensamma samhälleliga substans" skulle vara "arbetet"; och då jag utförligt i ett särskilt avsnitt behandlar värdeformen, d.v.s. bytesvärdets utveckling, så vore det väl egendomligt, om jag skulle reducera denna "form" av "gemensam samhällelig substans" till arbete. Dessutom glömmer herr Wagner, att varken "värdet" eller "bytesvärdet" är subjekt hos mig, utan det är varan.
Vidare: "Denna [marxska] teori är dock inte så mycket en allmän värdeteori som en kostnadsteori med anknytning till Ricardo" (ibid.) Herr Wagner hade kunnat lära känna differensen mellan mig och Ricardo både genom "Kapitalet" och genom Siebers skrift (om han kunde ryska) och sett, att Ricardo i själva verket endast behandlar arbetet som en måttstock för värdets storlek och just därför inte finner något samband mellan sin värdeteori och penningens väsen.
När denne herr Wagner säger, att detta är "ingen allmän värdeteori", så har han på sätt och vis alldeles rätt, eftersom han med allmän värdeteori menar funderingarna över ordet "värde", som också gör honom benägen att stanna kvar i den tysk-traditionella professorsförvirringen om "bruksvärde" och "värde", där båda har ordet "värde" gemensamt. Men när han vidare säger, att det skulle vara en "kostnadsteori", så utmynnar detta i en tavtologi. I den mån varorna representerar värde, [d.v.s.] endast något samhälleligt, mänskligt[CCLXV*] arbete, och i den mån nämligen en varas värdestorlek enligt mig bestämmes genom storleken av den däri befintliga etc. arbetstiden, alltså genom den normala arbetsmängd, som produktionen av ett föremål kostar o.s.v.,[CCLXVI*] och Herr Wagner bevisar motsatsen genom att försäkra, att denna etc. värdeteori inte skulle vara "den allmänna", emedan detta inte stämmer med herr Wagners åsikt om "den allmänna värdeteorin". Eller han säger något osant: Ricardo (efter Smith) blandar ihop värde och produktionskostnad; redan i "Till kritiken av den politiska ekonomin" och likaså i fotnoter till "Kapitalet" har jag uttryckligen påpekat, att värde och produktionspris (som endast uttrycker produktionskostnaden i pengar) inte sammanfaller. Varför inte? har jag inte talat om för herr Wagner.
Dessutom "går" jag "godtyckligt till väga", emedan jag "återför denna kostnad på den i inskränkt mening så kallade arbetsprestationen. Detta kräver ändå först en bevisföring, som hittills saknas, nämligen att produktionsprocessen skulle vara möjlig utan förmedling av det kapital, som bildas och utnyttjas genom privatkapitalisternas verksamhet." (s. 45).
I stället för att påbörda mig dylika framtidsbevis borde tvärtom herr Wagner först ha kunnat påvisa, att en samhällelig produktionsprocess - för att inte tala om produktionsprocess överhuvud - inte existerar i det stora antal samhällen, vilka fanns före privatkapitalisternas framträdande (fornindiska kommuner, sydslaviska familjesamhällen etc.). Dessutom kunde Wagner bara säga: arbetarklassens exploatering genom kapitalistklassen, kort sagt, den kapitalistiska produktionens karaktär, såsom Marx skildrar den, är riktig, men han tar miste, när han betraktar denna hushållningsform som övergående, under det att Aristoteles tvärtom begick det misstaget att betrakta slaverisystemet som något inte övergående [nicht transitorisch].
"Så länge ett dylikt bevis inte har presterats (med andra ord, så länge den kapitalistiska ekonomin existerar), så är i själva verket också" (och här sticker klumpfoten och åsneöronen fram) "kapitalvinsten ett av värdets 'konstitutiva' element, inte enligt den socialistiska uppfattningen bara ett avdrag eller 'rov' från arbetaren." (45, 46).
Vad ett "avdrag från arbetaren" är, avdrag av hans hud etc., framgår inte. Nu är i min "beskrivning i själva verket också kapitalvinsten" inte "bara ett avdrag eller 'rov' från arbetaren". Jag skildrar tvärtom kapitalisten som en nödvändig funktionär i den kapitalistiska produktionen och påvisar mycket utförligt, att han inte endast "drar av" eller "rövar", utan att han framtvingar produktionen av mervärde, alltså först hjälper till att skapa det som skall dras av. Vidare påvisar jag utförligt, att t.o.m. i varuutbytet endast ekvivalenter utbytes, och att kapitalisten - så snart han betalar arbetaren det verkliga värdet av hans arbetskraft - med full rätt, d.v.s. den rätt, som motsvarar detta produktionssätt, utvinner mervärde. Men allt detta gör inte "kapitalvinsten" till ett "konstitutivt" element hos värdet. Det visar endast, att genom kapitalistens insats inte en enda gnutta "konstituerat" värde nedlagts däri, som han "lagligen" kan tillägna sig, d.v.s. utan att överträda den rätt, som motsvarar varubytet.
"Denna teori tar alltför ensidigt hänsyn till detta enda värdebestämmande moment", (1. Tavtologi. Teorin är falsk, emedan Wagner har en "allmän värdeteori", som den inte stämmer med, och hans "värde" bestämmes därför genom "bruksvärdet", vilket i synnerhet professorslönerna bevisar; 2. Hr Wagner smusslar in värdet av det förhandenvarande "marknadspriset" eller det från detta avvikande varupriset, som är något helt annat än värdet.) "kostnaderna, inte det andra, användbarheten, nyttan, behovsmomentet." (D.v.s. teorin blandar inte ihop "värde" och bruksvärde, vilket ju är den borne Konfysius Wagners önskedröm.) "Den motsvarar varken bildandet av bytesvärde i nutidens varubyte"[CCLXVII*] (han menar prisbildningen, som absolut inte ändrar någonting i värdebestämningen: för övrigt förekommer säkerligen [certainly] bildandet av bytesvärde i nutida varubyte, såsom varje börsjobbare, varuförfalskare o.s.v. vet, vilka inte har något gemensamt med värdebildandet men har skarp blick för värden, som "bildats"; dessutom utgår jag vid bestämningen av arbetskraftens värde från att dess värde verkligen är betalt, något som faktiskt inte är fallet. I "Kapitalismen etc." anser herr Schäffle, att det skulle vara "ädelmodigt" eller något liknande. Han menar endast ett vetenskapligt nödvändigt förfarande.) "eller såsom Schäffle i 'Kvintessensen' och speciellt i 'Samhällskroppen' påvisar så förträffligt och förmodligen slutgiltigt (!) inte med[CCLXVIII*] förhållandena, som de måste gestalta sig i den marxska hypotetiska socialstaten." (Alltså, den socialstat, som herr Schäffle var nog hygglig att "gestalta" för min räkning, den förvandlas nu till "den marxska" - inte den i Schäffles hypotes åt Marx insmugglade - "socialstaten".) "På ett slående sätt kan det i synnerhet påvisas i exemplet med spannmålen m.m. dyl., där bytesvärdet på grund av de växlande skördarnas inflytande vid tämligen lika behov även i ett system med 'socialtariffer' nödvändigtvis måste regleras annorlunda än endast enligt kostnaderna." Så många ord, så många dumheter. För det första har jag ingenstans talat om 'socialtariffer', och vid undersökningen av värdet har jag sysslat med borgerliga förhållanden och inte tillämpat denna värdeteori på den 'socialstat', som inte ens har konstruerats av mig utan av herr Schäffle åt mig. För det andra: om vid missväxt spannmålspriset stiger, så stiger först och främst dess [skördens] värde, emedan en given arbetsmängd är realiserad i en mindre produkt; vidare stiger dess försäljningspris i ännu högre grad. Vad har detta med min teori om värdet att göra? Just så mycket som spannmålen[CCLXIX*] säljes över sitt värde, just så mycket under sitt värde säljes andra varor, det må vara i naturaform eller penningform, och detta t.o.m. när deras eget penningpris inte faller. Värdesumman förblir densamma, även om uttrycket för hela denna värdesumma i pengar hade ökat, alltså "bytesvärdets" summa enligt herr Wagner hade stigit. Detta är fallet, om vi antar, att prisfallet i summan av andra varor inte täcker övervärdespriset (prisöverskottet) på spannmål. Men i detta fall har penningens bytesvärde i lika hög grad [pro tanto] fallit under sitt värde; värdesumman av alla varor förblir inte endast densamma, den förblir rentav densamma uttryckt i pengar, om pengarna medräknas bland varorna. Vidare: spannmålens prisstegring utöver den av missväxten orsakade värdestegringen blir sannolikt mindre i "socialstaten" än med det nutida spannmålsockrandet. Men då kommer "socialstaten" redan från början att inrätta produktionen på ett sådant sätt, att den årliga spannmålstillgången endast i ringa omfattning blir beroende av väderleksförhållandena. Produktionens omfång - tillgången - och förbrukningssidan blir rationellt reglerade. Slutligen: vad skall 'socialtariffen', förutsatt att Schäffles fantasier därom blir förverkligade, kunna bevisa för eller mot min teori om värdet? Lika litet som de tvångsåtgärder, som vidtas vid livsmedelsbrist ombord på ett fartyg eller i en fästning eller under franska revolutionen etc., och som inte frågar efter värdet. Och så förskräckligt, att 'socialstaten' skulle kunna kränka den "kapitalistiska[CCLXX*] statens" värdelagar, alltså även värdeteorin! Ingenting annat än barnsliga dumheter!
Samme Wagner citerar med välbehag Rau:
"För att undvika missförstånd är det nödvändigt att fastställa, vad som menas med värde rätt och slätt, och i det tyska språkbruket är det lämpligt att härvid välja bruksvärdet" (s. 46).
[...] Ytterligare härledning av värdebegreppet:
Subjektivt och objektivt värde. Subjektivt: och i vidaste mening nyttighetens värde = betydelse som
"tillmätes nyttigheten på grund av dess nytta ... ingen egenskap hos tingen i sig, även om det (värdet) objektivt har ett tings nytta som förutsättning" (alltså har det 'objektiva värdet' som förutsättning) ... "I objektiv mening förstår man med 'värde', 'värden' då också de värdebesittande nyttigheter, där" (!) "nyttighet och värde, nyttigheter och värden i huvudsak blir identiska begrepp." (46, 47).
Sedan Wagner helt enkelt har utnämnt det som vanligen kallas "bruksvärde" till "värdet i allmänhet", till "värdebegreppet", kan han absolut inte undgå att erinra sig, att "det sålunda" (så! så!) "härledda" (!) "värdet är bruksvärdet". Sedan han först har utnämnt "bruksvärdet" till "värdebegrepp" i allmänhet, till "värde rätt och slätt", upptäcker han efteråt, att han bara har svamlat om "bruksvärdet", alltså "härlett" detta, eftersom numera svammel och härledning "i huvudsak" är identiska tankeoperationer. Men i denna situation får vi veta, vilket subjektivt samband det har med Wagners o.s.v. hittillsvarande "objektiva" begreppsförvirring. Han avslöjar nämligen en hemlighet för oss. Rodbertus hade skrivit ett brev till honom, som finns att läsa i Tübinger Zeitschrift 1878, där han (Rodbertus) i detalj hade klargjort, varför "det bara finns ett slags värde", bruksvärdet. "Jag" (Wagner) "har anslutit mig till denna mening, vars betydelse jag betonade redan i första upplagan." Om det, som Rodbertus säger, säger Wagner:
"Det är alldeles riktigt och nödvändigt med en ändring i den sedvanliga ologiska 'indelningen' av 'värdet' i bruksvärde och bytesvärde, som jag också hade företagit redan i första upplagan, § 3." (48, not 4).
Och samme Wagner inrangerar mig bland de människor (s. 49, not), enligt vilka "bruksvärdet" helt skall "avlägsnas ur vetenskapen".
Allt detta är "svammel". Framförallt [de prime abord] utgår jag inte från "begreppen", alltså inte heller från "värdebegreppet" och har alltså inte på något sätt "indelat" detta. Vad jag utgår ifrån, är den enklaste samhälleliga form, vari arbetsprodukten visar sig i det nutida samhället, och denna form är "varan". Den analyserar jag, och detta först och främst i den form vari den framträder. Jag finner då, att den å ena sidan i sin naturaform är ett bruksföremål, med andra ord [alias] ett bruksvärde, å andra sidan bärare av bytesvärde och från denna synpunkt själv ett "bytesvärde". En ytterligare analys av det sistnämnda visar mig, att bytesvärdet endast är en "uppenbarelseform", ett självständigt manifestationssätt för det i varan befintliga värdet, och då tar jag itu med att analysera det sistnämnda. Det heter därför uttryckligen i 1:a kap. avd. A4 ("Den enkla värdeformen i dess helhet"):
"När det i början av detta kapitel efter gängse maner hette: varan är ett bruksvärde och ett bytesvärde, så var detta strängt taget falskt. Varan är bruksvärde eller bruksföremål och 'värde'. Den gestaltar sig såsom detta dubbla, som den är, så snart dess värde får en egen, från dess naturalform skild form, bytesvärdets etc."
Jag indelar alltså inte värdet i bruksvärde och bytesvärde som motsatser, i vilka det abstrakta "värdet" sönderdelas, utan arbetsproduktens konkreta samhälleliga gestalt, "varan", är å ena sidan bruksvärde och å andra sidan "värde", inte bytesvärde, då denna blotta uppenbarelseform inte utgör dess eget innehåll.
För det andra: Endast en mörkman [vir obscurus], som inte förstått ett ord av "Kapitalet", kan dra denna slutsats: Emedan Marx i en not till första upplagan av "Kapitalet" förkastar alla tyska professorliga dumheter om "bruksvärde" i allmänhet och hänvisar läsare, som vill veta något om det verkliga bruksvärdet, till "Handledning i varukunskap"[CCLXXI*] - därför spelar bruksvärdet ingen roll för honom. Det spelar givetvis inte den roll, som dess motsats, värdet spelar, som det inte har något annat gemensamt med, än att "värde" förekommer i namnet "bruksvärde". Wagner hade lika väl kunnat säga, att "bytesvärdet" blir åsidosatt av mig, emedan det bara är en uppenbarelseform av värdet men inte är "värdet", ty för mig är en varas "värde" varken dess bruksvärde eller dess bytesvärde.
Om man skall analysera "varan" - den enklaste ekonomiska konkreta företeelsen - måste man bortse från alla faktorer, som inte har något att skaffa med det objekt som skall analyseras. Vad som är att säga om varan, i den mån den har bruksvärde, har jag emellertid sagt på några rader, men därvid å andra sidan betonat den karakteristiska form, i vilken här bruksvärdet - arbetsprodukten - framträder, nämligen:
"Ett ting[CCLXXII*] kan vara nyttigt och en produkt av mänskligt arbete utan att därigenom bli en vara. Den som med sin produkt tillfredsställer sitt eget behov, skapar visserligen bruksvärde men ingen vara. För att producera varor är det inte nog att producera bruksvärde; man måste producera bruksvärde för andra, samhälleligt bruksvärde."[CCLXXIII*]
(Detta är underlaget för Rodbertus' "samhälleliga bruksvärde".) Därmed äger bruksvärdet[CCLXXIV*] självt - som "varans" bruksvärde - en historiskt-säregen karaktär. I primitiva samhällen, där t.ex. livsmedel produceras och fördelas kollektivt bland samhällsmedlemmarna, tillgodoser den gemensamma produkten direkt varje samhällsmedlems och varje producents livsbehov, och produktens och bruksvärdets samhälleliga karaktär ligger här i dess gemensamma karaktär. (Herr Rodbertus däremot förvandlar det "samhälleliga bruksvärdet" i varan till "samhälleligt bruksvärde" rätt och slätt, vilket är löst prat.)
Som framgår av ovanstående, vore det rent nonsens att till analysen av varan - emedan den framträder å ena sidan som bruksvärde eller nyttighet, å andra sidan som "värde" - i detta sammanhang "anknyta" diverse banala reflektioner om bruksvärden eller nyttigheter, begrepp som inte har med varuvärlden att göra, såsom "statliga nyttigheter", "kommunala nyttigheter" etc., som Wagner och tyska professorer i allmänhet [in general] gör, eller funderingar om nyttigheter om "hälsa" etc. Där staten själv är kapitalistisk producent, som vid exploatering av gruvor, skogar etc., är dess produkter "varor" och har därför samma speciella karaktär som alla andra varor. Å andra sidan har mörkmannen [vir obscurus] förbisett, att jag redan i analysen av varan inte nöjer mig med den dubbelgestalt, som den uppträder i, utan genast går vidare; att i denna varans dubbeltillvaro den tvåfaldiga karaktären hos det arbete, som varan är en produkt av: dels det nyttiga arbetet, d.v.s. arbetenas konkreta karaktär, som skapar bruksvärden, och dels det abstrakta arbetet, arbetet som förbrukning av arbetskraft, oavsett på vilket "nyttigt" sätt det förbrukas (varav framställningen av produktionsprocessen senare beror). Vidare: att i utvecklingen av varans värdeform, i sista hand dess penningform, alltså penningen, en varas värde uttryckes i en annan varas bruksvärde, d.v.s. i en annan varas naturalform. Vidare: att själva mervärdet härledes ur ett "specifikt" och enbart arbetskraften tillkommande bruksvärde etc., etc., att alltså bruksvärdet för mig spelar en helt annan och viktigare roll än i den hittillsvarande ekonomin, men att det, väl att märka [nota-bene], endast kommer i fråga, där sådana slutsatser framkommer ur analysen av en given ekonomisk företeelse, inte ur ett pratande hit och dit om begreppen eller orden "bruksvärde" och "värde".
Däremot anknytes vid analysen av varan, inte heller vad beträffar dess "bruksvärde", omedelbart "Kapitalets" definitioner, som ju måste vara rent nonsens, så länge vi ännu står kvar vid analysen av varans element. Vad som emellertid chockerar [ennuyiert] herr Wagner i min framställning, det är, att jag inte gör honom den tjänsten att följa den tysk-patriotiska professors-"ambitionen" att blanda ihop bruksvärde och värde. Även om det tyska samhället är efter sin tid [post festum], så har det dock så småningom åtminstone i väsentliga delar nått fram från den feodala naturahushållningen till kapitalistisk hushållning, men professorerna står naturligtvis som vanligt kvar med ena foten i den gamla skiten. Från godsägarnas livegna har de förvandlats till statens, vanligen [vulgo] regeringens, livegna. Därför säger också vår mörkman [vir obscurus], som inte ens har märkt, att min analytiska metod, som inte utgår från människan utan från de ekonomiskt givna samhällsperioderna, inte har något gemensamt med de tyska professorernas begreppsanknytningsmetoder ("med ord kan mänskor duellera / men även läror konstruera"[CCLXXV*]) - alltså säger han:
"I överensstämmelse med Rodbertus' och även med Schäffles uppfattning framhåller jag alla varors bruksvärdes-karaktär och betonar bruksvärdesberäkningen, så mycket mer som bytesvärdesberäkningen på många av de viktigaste ekonomiska områdena faktiskt är oanvändbar" (vem tvingar honom att använda den? följaktligen känner han sig som statstjänare förpliktad att blanda ihop bruksvärde och värde!), "inte på staten och dess prestationer och inte heller på andra kollektiva ekonomiska förhållanden." (s. 49, not).
(Detta påminner om de gamla kemisterna före den kemiska vetenskapens tid: emedan smör av komjölk, som i vardagslag helt enkelt (enligt nordisk sedvänja) kallades smör,[CCLXXVI*] har en mjuk struktur, kallade de klorider, zinksalva, antimonsalva etc. för smörsafter [Buttersäfte], fasthöll alltså - för att använda vir obscurus' språk - vid smör-karaktären hos alla klorider, zink- och antimonföreningar.) Detta svammel ger följande resultat: Emedan vissa nyttigheter, i synnerhet staten (en nyttighet!) och dess "prestationer" (i synnerhet prestationerna från dess professorer i politisk ekonomi) inte är några "varor", så måste de i själva "varorna" befintliga motsatta egenskaperna (vilka också uttryckligen framträder i arbetsproduktens varuform) blandas med varandra! För Wagner & consortes blir det i övrigt svårt att hävda, att de vinner mera, om deras "prestationer" värderas efter sitt "bruksvärde", efter sin sakliga "halt", än om de "uppskattas" enligt deras "lön" (bestämd efter "socialtaxa", som Wagner uttrycker det), d.v.s. efter deras betalning.[CCLXXVII*]
(Det enda, som tydligen ligger till grund för den tyska galenskapen, är att orden värde [Wert] eller värdighet [Würde] språkligt användes först om de direkt nyttiga tingen, som länge existerade t.o.m. som "arbetsprodukter", innan de ännu hade blivit varor. Men detta har precis lika mycket att göra med den vetenskapliga bestämningen av "varuvärdet" som det förhållandet, att ordet salt i forntiden i första hand användes om koksalt, och emedan också socker etc. alltsedan Plinius får figurera som saltarter (i själva verket [indeed] alla färglösa fasta kroppar, lösliga i vatten och med egendomlig smak), omfattar den kemiska kategorin "salt" socker etc.)
Så kommer vi till vir obscurus' sagesman, till Rodbertus (vars uppsats i Tübinger Zeitschrift vi skall studera). Det som vir obscurus citerar från Rodbertus, är följande:
I texten s. 48: "Det finns bara ett slags värde, och det är bruksvärdet. Detta är antingen individuellt bruksvärde eller socialt bruksvärde. Det första står i förhållande till individen och hans behov utan varje hänsynstagande till någon social organisation." (Redan detta är galenskap.) (Jfr "Kapitalet", kap. 5: 2, där det säges: att arbetsprocessen som ändamålsenlig verksamhet för framställning av bruksvärden etc. "snarast är gemensam för alla mänskliga samhällsformer" och "oberoende av det mänskliga livets utformning".) (För det första står inte individen i förhållande till ordet "bruksvärde" utan till konkreta bruksvärden, och vilka av dessa, som står i förhållande till honom (hos dessa människor "står" allting i förhållande till något; allting står i givakt), det beror helt och hållet på den samhälleliga produktionsprocessens stadium, motsvarar alltså inte heller "någon social organisation". Men om Rodbertus endast vill kläcka fram den plattityden, att bruksvärdet, som verkligen såsom bruksföremål står i förhållande till honom, så är det en banal tavtologi eller också falskt, att nu inte tala om sådana ting som ris, majs eller vete eller [om] kött (som inte såsom näringsmedel kan stå i förhållande till en hindu), eller att en individs behov av en professors- eller geheimerådstitel[CCLXXVIII*] eller en orden endast är tänkbart i en alldeles bestämd "social organisation".) "Det andra är det bruksvärde, som en av många individuella organismer (respektive individer) sammansatt organism har." (s. 48, text.) Vilket språk! [Schönes Deutsch!] Handlar det här om "bruksvärdet" hos den "sociala organismen" eller om ett bruksvärde, som en "social organism" besitter (som t.ex. mark i ursamhället), eller om bruksvärdets bestämda "sociala" form i en social organism, som t.ex. i de fall, där varuproduktion är förhärskande, det bruksvärde som en producent levererar, måste vara "bruksvärde för andra" och i denna mening "samhälleligt bruksvärde"? Med sådana ordvrängerier [Seichtbeutelei] kommer man ingenstans.
Alltså till andra satsen hos Wagners Faust:[CCLXXIX*]
"Bytesvärdet är endast det sociala bruksvärdets historiska dräkt under en bestämd historisk period. I det man jämför bruksvärdet med ett bytesvärde som logisk motsats, ställer man ett historiskt begrepp i logisk motsats till ett logiskt begrepp, vilket logiskt inte går för sig." (s. 48, not 4.)
"Detta är", triumferar på samma ställe [ibidem] Wagnerus, "detta är fullkomligt riktigt!" Vem är den "man" som gör sig skyldig till detta? Att Rodbertus därmed syftar på mig, är säkert, då han enligt sin stallbroder R. Meyer "har skrivit ett stort, tjockt manuskript mot 'Kapitalet' ". Vem ställer logiska motsatser? Herr Rodbertus, för vilken "bruksvärde" och "bytesvärde" till sin natur endast är rena "begrepp". I själva verket undergår i varje priskurant varje enskilt varuslag denna ologiska process att skiljas från varandra som nyttighet, bruksvärde, som bomull, garn, järn, spannmål etc., att kvalitativt skiljas från varandra i varje hänseende [toto coelo] och framställas som kvalitativt olika nyttigheter, medan samtidigt deras pris är kvalitativt detsamma men kvantitativt åtskilt i samma väsen. Varan presenterar sig i sin naturaform för den som använder den, och i den därav självklart olikartade men med alla andra varor gemensamma värdeformen, även som bytesvärde. Det rör sig här om en "logisk" motsats endast hos Rodbertus och de med honom befryndade tyska universitetsskolfuxarna, vilka utgår från "begreppet" värde, inte från det "sociala tinget", "varan", låter uppdela detta begrepp i två delar och börjar sedan gräla om vilket av de båda hjärnspökena som är den sanne Jakob!
Vad som emellertid utgör den dystra bakgrunden till dessa tillgjorda fraser, är helt enkelt den odödliga upptäckten, att människan under alla förhållanden måste äta, dricka etc. (man kan inte ens fortsätta: klä sig, eller äga kniv och gaffel eller säng och bostad, eftersom detta inte under alla förhållanden är fallet); kort sagt, att hon under alla förhållanden i naturen finner färdiga ämnen, som kan tillfredsställa hennes behov. Hon kan bemäktiga sig dessa och andra naturprodukter, som hon måste bereda; och i detta hennes verkliga förfarande förhåller sig vissa yttre ting till människan såsom "bruksvärden", d.v.s. hon gör dem alltid till föremål för sin användning. Därför är bruksvärdet enligt Rodbertus ett "logiskt" begrepp: alltså, eftersom människan också måste andas, så är "andedräkten" ett "logiskt" begrepp men absolut inte ett "fysiologiskt". Den fulländade banaliteten hos Rodbertus framträder emellertid i hans motsättning mellan det "logiska" och det "historiska" begreppet! Han fattar "värdet" (det ekonomiska i motsats till varans bruksvärde) endast i dess uppenbarelseform, bytesvärdet, och då detta endast uppträder, där åtminstone någon del av arbetsprodukterna, bruksföremålen, fungerar som "varor", dock inte från början, utan först under en viss samhällelig utvecklingsperiod, alltså sker i ett bestämt stadium av den historiska utvecklingen, så är bytesvärdet ett "historiskt" begrepp. Hade nu Rodbertus - jag skall här nedan vidare utveckla, varför han inte har sett det - ytterligare analyserat varornas bytesvärde - ty detta existerar endast, där varor förekommer i pluralis, olika varuslag - så hade han funnit "värdet" bakom dessa uppenbarelseformer. Om han ytterligare hade undersökt värdet, skulle han dessutom ha funnit, att i detta tinget, "bruksvärdet" gäller som blott och bart förkroppsligat mänskligt arbete, som förbrukning av lika mänsklig arbetskraft, och att därför detta innehåll framstår som sakens förkroppsligade egenskap, en egenskap, som objektivt tillkommer den själv, ehuru detta förkroppsligande inte framträder i dess (varans) naturform (vilket just gör en speciell värdeform nödvändig). Han skulle alltså ha funnit, att varans "värde" endast i en historiskt utvecklad form uttrycker, vad som även existerar i alla andra historiska samhällsformer, om också i andra former, nämligen arbetets samhälleliga karaktär, för så vitt det förekommer som förbrukning av samhällelig arbetskraft. Om varans "värde" endast är en bestämd historisk form, något som existerar i alla samhällsformer, så är det samma sak med det "samhälleliga bruksvärdet", som han karakteriserar som varans "bruksvärde". Herr Rodbertus använder Ricardos måttstock på värdets storlek: men [han har] lika litet som Ricardo utforskat eller fattat själva värdets substans: t.ex. den "gemensamma" karaktären[CCXXX*] i det primitiva samhället som helhetsorganism för de samhörande arbetskrafterna och därmed den "gemensamma" karaktären hos deras arbete, d.v.s. förbrukningen av dessa krafter.
Ytterligare kommentarer till Wagners struntprat är i detta sammanhang överflödiga. [...]
[1048*] Denna recension skrevs den 2-13 mars 1868 och infördes i "Demokratisches Wochenblatt" nr 12 och 13 den 21 och 28 mars 1868. Den publicerades på nytt i "Volksstaat" nr 28 och 29 den 5 och 8 april 1871. - "Demokratisches Wochenblatt" var en arbetartidning, som utgavs i Leipzig från januari 1868 till september 1869 under redaktion av Wilhelm Liebknecht. Från december 1868 var den organ för de tyska arbetarföreningarnas förbund, som stod under ledning av August Bebel. I början stod tidningen i viss utsträckning under folkpartiets småborgerliga inflytande. Men tack vare Marx' och Engels' bemödanden började tidningen senare att ta upp kampen mot lassalleanerna samt propagera för Internationalens idéer och publicera dess viktigaste dokument. När det socialdemokratiska arbetarpartiet bildades, spelade tidningen en betydande roll. På kongressen i Eisenach 1869 blev den erkänd som partiets huvudorgan och döptes om till "Der Volksstaat".
[1049*] Den Nordtyska riksdagen sammanträdde i mars 1869. I generaldebatten om utkastet till yrkeslagstiftning framlade August Bebel för första gången i ett parlament den vetenskapliga ståndpunkten om klassmotsättningen mellan kapital och arbete. Därvid stödde han sig på "Kapitalet" av Marx och den internationella arbetarassociationens "inauguraladress".
[1050*] Denna recension av Engels var bestämd för tidskriften "The Fortnightly Review" men refuserades av tidskriftens redaktion. Artikelmanuskriptet finns bevarat. Som framgår av deras brevväxling, utbytte Marx och Engels upprepade gånger åsikter om denna artikels innehåll och form. Marx gav goda råd, och till vissa avsnitt skrev han också varianter, vilka Engels tog in i texten i komplett skick. Artikeln skulle publiceras med underskrift av Samuel Moore, en av Engels' engelska vänner.
"The Fortnightly Review" - engelsk månadsskrift för historiska, filosofiska och litterära frågor, grundades 1865 av en grupp borgerliga radikaler; tillämpade senare en borgerligt-liberal linje; under ovannämnda titel utkom den i London till 1934. => =>
[1051*] "Currency-män" - anhängare av "currency-principen", en under första hälften av 1800-talet i England vitt utbredd penningteori, som utgick från kvantitetsteorin. Företrädarna för denna teori hävdade, att varupriserna bestämdes av de cirkulerande pengarnas mängd. "Currency-principens" företrädare ville imitera lagarna för metallcirkulationen. Till cirkulationsmedlen räknade de både metallpengar och banksedlar. De trodde, att en stabil penningcirkulation kunde uppnås genom full guldtäckning för banksedlarna; emissionen skulle regleras i överensstämmelse med importen och exporten av ädelmetaller. Den engelska regeringens försök (banklagen av 1844) att tillämpa dessa teorier gav inga som helst resultat och bekräftade endast teoriernas vetenskapliga ohållbarhet och deras fullständiga oduglighet för praktiska ändamål.
[1052*] Vad som här kallas första kapitlet, döpte Marx om i andra upplagan till "första avdelningen", som indelades i tre kapitel.
[1053*] Se "Anmärkningar" [54] - IB.
[1054*] Se "Anmärkningar" [69] - IB.
[1055*] Engelska fabrikslagar - det handlar om lagar för begränsning av arbetstiden, vilka utfärdades under första tredjedelen av 1800-talet. - Lagen av 1802 förbjöd nattarbete för minderåriga lärlingar och begränsade deras arbetstid till 12 timmar pr dag. Denna lag gällde endast bomulls- och ylleindustrin, den krävde ingen kontroll genom fabriksinspektionen, och fabrikanterna struntade i lagen.
Lagen av 1819 förbjöd användning av barn under 9 år i bomullsspinnerier och väverier. För barn och ungdomar mellan 9 och 16 år förbjöds nattarbete, och den dagliga arbetstiden begränsades till 12 timmar utom raster. Då fabrikanterna reglerade arbetspauserna efter sitt eget godtycke, utsträcktes i verkligheten arbetsdagen till 14 timmar och mera.
Lagen av 1825 fastslog, att måltidsrasterna tillsammans inte fick överstiga 1½ timme, varigenom arbetsdagen uppgick till högst 13½ timmar. Lagarna av 1819 och 1825 innehöll inga bestämmelser om kontroll genom fabriksinspektionen, varför fabrikanterna kunde negligera även dessa lagar.
Lagen av 1831 förbjöd nattarbete i bomullsfabrikerna för ungdomar under 21 år och fastställde för alla fabriker en maximiarbetstid för ungdomar under 18 år till 12 timmar om dagen (lördagar 9 timmar). Inte heller dessa bestämmelser blev i nämnvärd grad respekterade.
Först lagen av 1833 tog itu med det värsta eländet. Den förbjöd arbete för barn under 9 år (med undantag för sidenindustrin), fastställde arbetstiden för barn mellan 9 och 13 år till 48 veckotimmar eller högst 9 timmar på en dag, och för ungdomar mellan 14 och 18 år till 69 veckotimmar eller högst 12 timmar på en dag. Den påbjöd vidare minst 1½ timmes uppehåll för måltider och förbjöd nattarbete för alla personer under 18 år. Samtidigt infördes skolplikt för alla barn under 14 år. Utnämningen av fabriksläkare och fabriksinspektörer framtvingade slutligen en bättre - om också inte fullständig - respekt för lagarna.
[1056*] Här åsyftas lagen om utvidgning av fabrikslagarna till att gälla även de nya industrigrenarna, en lag som utfärdades den 15 aug. 1867.
[1057*] Någon ytterligare artikel av Engels över detta tema är inte känd.
[CCXXII*] Breven publiceras här endast i utdrag, omfattande de avsnitt som berör "Kapitalet", 1:a boken. Uteslutna delar är markerade [...] - IB.
[CCXXIII*] Bägge brevskrivarna blandar in engelska uttryck i breven. I tyska utgåvor kommer de engelska glosorna först och sedan den tyska översättningen inom parentes. Vi har föredragit att göra tvärtom: först översättningen till svenska, sedan den engelska texten inom parentes. - IB.
[CCXXIV*] Marx led under flera år av besvärliga bölder och utslag, både i ansiktet och på kroppen. Här får de tjänstgöra som symboler för det intryck han gjorde på sina motståndare. - IB.
[CCXXV*] Här åsyftas 1:a uppl. av första bandet, tillägget "Värdeformen".
[CCXXVI*] "Kostenpreis" (eng. cost-price) är en av Marx införd term. - IB.
[CCXXVII*] Vid omarbetningen för 2:a upplagan har Marx följt dessa råd. 4:e kapitlet i 1:a upplagan motsvarar avsnitt IV i 2:a och föreliggande upplaga.
[CCXXVIII*] dykare, dopping - IB.
[CCXXIX*] se personregistret, Faucher, Julius - IB.
[CCXXX*] Jfr sid. 484 och 231-232 i detta band.
[CCXXXI*] // är det matematiska tecknet för "parallell med", men förmodligen använder Marx tecknet för att markera skillnaden mellan c och v å ena sidan och m å den andra.
[CCXXXII*] "pissgubben" - den bekanta fontänfiguren i Bryssel.
[CCXXXIII*] Kapitalet. Kritik av den politiska ekonomin. Av Karl Marx. Första bandet: Kapitalets produktionsprocess. Hamburg, O. Meissner, 1867.
[CCXXXIV*] Exemplet här försvenskat. Originalet har "en silvertaler mot trettio silvergroschen". - IB.
[CCXXXV*] Marx; se detta band sid. 201-202.
[CCXXXVI*] I "Demokratisches Wochenblatt" felaktigt "geschäftlichen" (ekonomisk, affärsmässig).
[CCXXXVII*] I antikens Aten en bild av gudinnan Pallas Athena, senare symbol för en stads eller en nations fortbestånd. - IB.
[CCXXXVIII*] I "Demokratisches Wochenblatt" felaktigt "Geschäft" (ekonomi, affärsföretag).
[CCXXXIX*] Marx; se detta band sid. 541.
[CCXLI*] Kapitalet. Av Karl Marx. Första bandet. Hamburg, Meissner, 1867.
[CCXLII*] När termen "värde" här användes utan närmare bestämning, betyder den alltid bytesvärde.
[CCXLIII*] Kap. 4: 2, slutet.
[CCXLIV*] Ordet ny fanns i 1:a upplagan men har fallit bort i senare upplagor - en avgjord försämring. - IB.
[CCXLVI*] lat.: "ett villkor, utan vilket inte ..." (= en nödvändig förutsättning). - IB.
[CCXLVII*] Kap. 5: 2. Se även "Anmärkningar" [59] - IB.
[CCXLVIII*] Vi måste komma ihåg, att mervärde inte alls är identiskt med profit.
[CCXLIX*] Kap. 7: 3, Seniors "sista timme".
[CCL*] "som redan påpekats" (wie beretis bemerkt) fanns tydligen i 1:a uppl. men har bortfallit i senare tyska upplagor. - IB.
[CCLI*] romersk borgare.
[CCLII*] Kap. 8: 2, Den omättliga hungern efter merarbete.
[CCLV*] Kap. 8: 5, Kampen om normalarbetsdagen.
[CCLVI*] "Efter oss syndafloden!" Se även "Anmärkningar" [79] - IB.
[CCLVIII*] Kap. 8, sista stycket. Se även "Anmärkningar" [98] - IB.
[CCLXII*] Randanmärkningarna till Adolph Wagner är Marx' sista ekonomiska arbete. Det återfinnes i ett excerpthäfte från åren 1881/82, som har titeln "Ökonomisches en général (X)" [Ekonomiskt i allmänhet]. [...] Den exakta titeln på Wagners bok lyder: Adolph Wagner, "Allgemeine oder theoretische Volkswirtschaftslehre. Erster Teil. Grundlegung. Grundlagen der Volkswirtschaft. Volkswirtschaft und Recht, besonders Vermögensrecht", 2:a, betydligt förbättrade och starkt utökade upplagan, Leipzig och Heidelberg 1879. Den är utgiven som band I av "Lehrbuch der politischen Ökonomie, in einzelnen selbständigen Abteilungen, bearbeitet von A. Wagner und E. Natze".
[CCLXIII*] varefter (wonach) borde här uppenbarligen ha strukits, vilket förbisetts.
[CCLXIV*] "Kapitalet", kap. 1: 1.
[CCLXV*] ordet mänskligt struket i originalet
[CCLXVI*] Marx visar här, att hans värdeteori i själva verket är en "kostnadsteori", om man med "kostnader" menar varans "verkliga kostnader", d.v.s. det arbete som nedlagts i den. "Varans kapitalistiska kostnader mätes medelst det utgivna kapitalet, varans verkliga kostnader mätes medelst det utgivna arbetet." ("Kapitalet", tredje boken, kap. 1.)
[CCLXVII*] Hos Wagner: nutidens fria varubyte.
[CCLXVIII*] Skrivfel; ordet med skulle ha strukits.
[CCLXIX*] I originalet spannmålspriset, tydligen ett skrivfel.
[CCLXX*] I Marx' original är ordet borgerliga tillagt.
[CCLXXI*] Jfr kap. 1, avd. 1: "Varans två faktorer".
[CCLXXII*] I manuskriptet felaktigt produkt.
[CCLXXIII*] Se kap. 1: 1, sista stycket.
[CCLXXIV*] Här följer i originalet de överstrukna orden in der Warenproduktion selbs[t].
[CCLXXV*] Tyska originalet lyder: "mit Worten lässt sich trefflich streiten/, mit Worten ein System bereiten". - IB.
[CCLXXVI*] Ordet smör (ty. Butter) betyder egentligen smörja, salva. - IB.
[CCLXXVII*] Marx utnyttjar här det tyska språket till en ironisk ordlek. "Halt" och "lön" heter båda "Gehalt".
[CCLXXVIII*] förr titeln på vissa statsråd i Danmark, Ryssland och Tyskland. - IB.
[CCLXXIX*] Marx menar, att herr Wagner står i samma förhållande till Rodbertus som Wagner till Faust i Goethes skådespel.
[CCLXXX*] Här kräver andemeningen, att orden hos arbetsprocessen infogas.