Originalets titel: "Marxismus und die Unzulänglichkeiten der Arbeiterbewegung: Über den Zusammenhang von kapitalischer Entwicklung und sozialer Revolution"
Publicerat: i Über Karl Korsch Arbeiterbewegung,
Theorie und Geschichte, Jahrbuch Arbeiterbewegung Band 1, Frankfurt am Main,
Fischer, s. 189-216. Ffg på svenska i För kommunismen, nr 3, maj 1977.
Översättning: Marxistisk Arbetsgrupp
Digitalisering: Jonas Holmgren
Karl Korsch sammanfattade i ett föredrag om "Marxismens högmod" som hölls i Zürich 1950, sin inställning till den samtida marxismen i tio överraskande teser. Han hävdade bland annat att "det första steget mot återuppbyggandet av en revolutionär teori och praktik måste bestå i att bryta med marxismens monopolistiska anspråk på det revolutionära initiativet och på den teoretiska och praktiska ledningen". Marx var enligt Korsch "bara en av många föregångare, grundare och vidareutvecklare av arbetarklassens socialistiska rörelse". Lika viktiga var de så kallade "utopiska socialisterna" från Thomas Morus [1478-1535] till dagens, sådana stora konkurrenter som Blanqui [1805-1881] och sådana ärkefiender som Proudhon [1809-1865] och Bakunin [1814-1876]. Lika viktiga var slutligen senare vidareutvecklingar som den tyska revisionismen, den franska syndikalismen och den ryska bolsjevismen.
Korsch skulle emellertid lika väl ha kunnat tala om "högmodet" hos utopisterna, revisionisterna, bolsjevikerna, anarkisterna och syndikalisterna. Vad han ville uttrycka var ingenting mer och ingenting mindre än övertygelsen att hela den hittillsvarande socialistiska rörelsen visat sig otillräcklig i förhållande till den proletära revolutionens krav och att det ännu återstod att forma en revolutionär teori och praktik för den socialistiska arbetarrörelsen. Som väntat var har Korschs teser tolkats som ett övergivande av marxismen[1] men även - genom likställandet av Marx, Proudhon och Bakunin - som en orientering mot anarkismen och syndikalismen.[2] Men Korsch själv sökte bara distansera sig från teorier, som enligt hans mening tillhörde en passerad period i den kapitalistiska utvecklingen.
Korsch uppfattade marxismen inte bara som den av Marx utvecklade kritiken av den politiska ekonomin - av kapitalismen och dess rörelselagar: för honom handlade det om "den marxistiska läran som helhet, i dess ursprungliga funktion som den sociala revolutionens teori". Som den sociala revolutionens teori var Marx' lära otillräcklig, genom att den var utarbetad på grundval av ännu outvecklade ekonomiska och politiska betingelser i den kapitalistiska världen. Teorin användes i sin senare leninska förvanskning för syften som motsade dess egen avsikt. Orsaken till detta fanns emellertid delvis i marxismen själv genom dess "villkorslösa fasthållande vid den borgerliga revolutionens politiska former" och i antagandet att Englands kapitalistiska utveckling visade alla länders framtida utveckling.
Visserligen stämmer det att, enligt Marx, "det industriellt utvecklade landet bara visar det underutvecklade bilden av dess egen framtid"[3], men för Marx hade den engelska kapitalistiska utvecklingsmodellen ingen universell giltighet[4]. Inte heller kan det vara tal om ett "villkorslöst" fasthållande vid den borgerliga revolutionens politiska former. Marxismen innefattar redan den egna teorins och praktikens tidsbundenhet och har därmed ett kritiskt förhållande till sig själv. Förvanskningarna av marxismen, å ena sidan revisionismen å andra bolsjevismen, förändrar inte de marxistiska kunskapernas fortsatta existens, kunskaper som är oförenliga med dessa förvanskningar och som trots sitt tidiga utarbetande också i framtiden äger giltighet för den proletära revolutionen.
Korsch slog visserligen fast, att "viktiga beståndsdelar av Marx' lära ännu i dag är verksamma med förändrade funktioner och på förändrade skådeplatser" och att "viktiga stimulanser från den tidiga marxistiska arbetarrörelsens praktik trängt in i folkens och klassernas praktiska uppgörelser av i dag". I den mån detta är riktigt handlar det enligt Korsch dock om "den marxistiska socialismens utveckling från en revolutionär teori till en ren ideologi som kan ställas och har ställts i tjänst hos en lång rad olika målsättningar".
Detta stämmer utan tvivel, men konstaterandet förutsätter att marxismen i sin ursprungliga form var giltig för den sociala revolutionens teori och först genom sin "vidareutveckling" förföll till ren ideologi. Men samtidigt sade Korsch att denna marxistiska revolutionära teori utarbetades "i praktiskt beroende av de outvecklade ekonomiska och politiska betingelserna i Tyskland och i alla andra mellan- och östeuropeiska länder", vilket bara kan betyda att teorin inte heller under dessa betingelser kunde uppträda som den sociala revolutionens teori utan bara som de dåtida klasskampernas ideologi.
I vilken mening var då den ursprungliga marxistiska teorin samtidigt den sociala revolutionens teori? Den skilde sig från de icke-marxistiska teorier, som Korsch räknar upp, genom att den tog hänsyn till det kapitalistiska samhällets specifika produktionsförhållanden och till de utvecklingstendenser hos kapitalet, som kan härledas ur dem. Kapitalets ackumulation var samtidigt utvecklingen av betingelserna för en social revolution, som skulle undanröja de kapitalistiska produktionsförhållandena. Denna historiska tendens hos kapitalets utveckling förändrade emellertid inte det förhållandet att arbetarklassens kamp under en icke överskådlig tid bara kunde vara en kamp inom det kapitalistiska samhället, och att den därmed tills vidare inte kunde visa några revolutionära resultat. Den sociala revolutionens teori sammanföll inte med en motsvarande praktik och den praktiska klasskampen var själv ett medel för den kapitalistiska utvecklingen, eftersom den bidrog till att påskynda kapitalackumulationen. Förbättringen av arbetarklassens levnadsförhållanden förutsatte en höjning av arbetsproduktiviteten och därmed av kapitalets ackumulation. Den sociala revolutionens teori knöts till en praktisk verksamhet som också var till gagn för kapitalet; den var således en från praktiken frigjord ideologi.
Detta samband förhindrade inte att klasskampen om lön och profit bar revolutionära drag, fast den inte fick några revolutionära följder. Den fördes med förbittring som kamp mellan kapital och arbete, om den också objektivt endast förmådde reproducera förhållandet mellan dem båda i utvidgad form. Den sociala revolutionens teori, som baserade sig på produktionsförhållandena, förlorade i denna reproduktionsprocess och under betingelser med progressiv ackumulation varje verkan på de aktuella förhållandena. Den praktiska klasskampen utkämpades på marknadsrealitetens grund och skapade en för sig avpassad teori i reformismen.
Att den sociala revolutionens teori var verkningslös gällde inte bara marxismen utan alla revolutionära teorier som uppträdde i den internationella arbetarrörelsen. Så länge kapitalet har utvecklingsmöjligheter kan det inte bara göra sig till herre över den klasskamp, som är inbyggd i systemet, utan kan också utnyttja den. En övergång från den revolutionära teorin till den revolutionära praktiken är därför endast möjlig under bestämda betingelser, nämligen kapitalistisk stagnation och därmed förbundet samhälleligt sönderfall. Under förutsättning av fortsatt ackumulation fyller den revolutionära teorin bara en ideologisk funktion och uttrycker det medvetande som svarar mot en föregripen revolutionär situation; en situation som har sin grund i kapitalets utvecklingsriktning.
Detta sammanhang uppfattades i revolutionära kretsar som ett dialektiskt förhållande mellan reform och revolution, därför att kapitalismens slut ansågs oundvikligt. Då det kapitalistiska systemet bara kan driva mot sin undergång, betydde den genom klasskampen påskyndade ackumulationen samtidigt att kapitalismens livslängd förkortades. Inte bara objektivt, genom att den fortskridande ackumulationen minskade möjligheterna för vidare ackumulation, utan även subjektivt genom att den alltmer skärpta klasskampen, vilken är förbunden med denna ackumulationsprocess, förde till att ett revolutionärt medvetande utvecklades, som skulle leda till skapandet av revolutionära organisationer. Klasskampen, som först tog sig uttryck i en reformrörelse inom systemet, skulle med tiden bli till revolutionär rörelse.
Emellertid kunde slutet för det kapitalistiska systemet, som Marx fastslagit i teorin, bara förstås som den logiska utvecklingen av dess från början inneboende motsägelser. Teorin gav inget besked om kapitalets faktiska livslängd. Men den kunde på empiriska grunder fastställa att den i kapitalets utveckling inneboende sammanbrottstendensen periodiskt avsatte sig i ekonomiska och sociala kriser, som under vissa omständigheter skulle kunna leda till revolutionära omvälvningar. Varje allomfattande kris kunde, genom att den utlöste klasstrider, bli till kapitalets slutkris, förutsatt att klassförhållandena var tillräckligt polariserade och utvecklade för att ge proletariatet den makt som var nödvändig för den sociala omvälvningen.
Men det handlar här om den sociala revolutionens möjlighet, inte om dess oundviklighet. Även om en revolution inträffar, är dess resultat inte nödvändigtvis knutet till en socialistisk omvälvning av produktionsförhållandena. Kan socialreformen utmynna i revolution så kan också omvänt revolutionen bedarra till socialreform och därmed bli ett medel till fortsatt kapitalistisk utveckling. Frågan om den teoretiska och praktiska giltigheten hos Marx' och Engels' lära i dag kan - i motsats till Korschs uppfattning - besvaras med att den fortfarande hänför sig till en social revolution som ännu är att vänta och först med denna förlorar sin revolutionära funktion. Emellertid måste då Marx' lära begränsas till sina väsentliga beståndsdelar; det borde egentligen vara självklart, eftersom ingen social teori förmår ge mer än utvecklingens allmänna riktlinjer.
Hos Marx rör det sig om klassmotsättningen mellan arbete och kapital, som behärskar det nuvarande samhället och är grundad på utsugning. Den framträder genom marknadsförhållandena i ekonomiska kategorier och tränger i dessa fetischistiska former in i medvetandet. Den samhälleliga produktions- och reproduktionsprocessen framträder som värdeförmering av det givna kapitalet. Processen finner sina svårigheter och slutligen sin gräns i den motsättning, som utvecklats genom ackumulationen, mellan kapitalets behov av värdeförmering och utsugningsmöjligheten hos lönearbetet, vilken minskar i förhållande till kapitalet. Denna i kapitalet inneboende motsättning och den härur uppkomna krislagbundenheten låter sig inte upphävas ekonomiskt utan kan bara finna sin lösning i sociala strider.
Så långt Marx' lära handlar om den proletära revolutionen - en omvälvning från kapitalism till socialism - tillkommer det framtiden att visa dess giltighet eller ogiltighet, för så vitt man inte överhuvudtaget anser denna omvälvning omöjlig. Vad Korsch i bästa fall kan förebrå marxismen är att det hittills inte blivit någon proletär revolution. Korsch sökte orsakerna till detta i de brister, han framhäver hos marxismen. Men oberoende av om Korschs Marx-kritik är hållbar eller inte är den i varje fall för tidigt ute eftersom det visst inte är uteslutet att en proletär revolution förr eller senare gör slut på kapitalismen.
Även om en revolution, som leder till kommunismen, inte skulle motsvara Marx' föreställningar om revolutionär praktik, motsägs därmed inte Marx' förutsägelser om den sociala omvälvningen. Kapitalismens ständiga förändring - under uppgång såväl som i nedgång - förändrar också klasskampens former och metoder. Den sociala revolutionens teori är därför med nödvändighet vag och allmän. För att konkretiseras behöver teorin tillskott av spontana utvidgningar, vars karaktär först kan bestämmas i den aktuella revolutionära situationen. I denna allmänna form och relativt oavhängigt av särskilda, historiskt givna praktiska överväganden, behåller Marx' teori om den sociala revolutionen sin giltighet.
Kapitalets nedgång har sin grund redan i dess uppgång, i de bestämda klassförhållanden, som möjliggör ackumulationen; därför är teorin om kapitalismens utveckling samtidigt teorin om den sociala revolutionen. Den proletära klasskampen föregick likväl den revolutionära teorin och var inte bunden till en bestämd teori utan uttrycket för den direkta motsättningen mellan kapitalistiska och proletära intressen. Marx förband den sociala revolutionens teori med utvecklingen av kapitalismen. Detta förklarar marxismens överlägsenhet gentemot andra och tidigare teorier om den sociala revolutionen och förlänar marxismen giltighet utöver varje särskilt utvecklingsstadium av kapitalismen. Det som utgör marxismens speciella styrka framstår i Korschs uppfattning som dess svaghet, nämligen som "mystisk identifiering av den kapitalistiska ekonomins utveckling med den sociala revolutionen". Denna förmenta mystifikation hos Marx förblir obegriplig, såvida man inte identifierar den med en bestämd fas av marxismens utveckling, just den fas då marxismen inte är förbunden med den sociala revolutionen. Det var den i tiden och rummet sammanfallande expansionen av kapitalet och av den organiserade arbetarrörelsen som förledde till den reformistiska illusionen att den kapitalistiska ekonomins utveckling tillika skulle betyda den långsamma men säkra omvandlingen av kapitalismen i riktning mot ett socialistiskt samhälle, vilket därmed skulle göra en social revolution onödig. Denna illusion förde dock till revision av marxismen, eftersom den direkt motsade marxismen. Därvid måste visserligen erkännas att grundarna av den marxistiska läran, i första hand Friedrich Engels, lika så förväxlade sak och sken och talade om en möjlig evolutionär utveckling och gjorde motsvarande förslag. I den mån detta var fallet ställde de sig själva i motsättning till den teori om den sociala revolutionen som de själva ursprungligen utvecklade. Sålunda kan man vända sig mot Marx och Engels utan att därmed prisge marxismen.
Den kapitalistiska ekonomins utveckling förutsätter proletariatets existens och upprepade reproduktion, liksom slutet för kapitalet är liktydigt med proletariatets upphävande. Den sociala revolutionen är bara möjlig att föreställa sig som avslutningen på kapitalismens utveckling och måste äga rum inom ramen för denna utveckling. Det rör sig här inte om en "mystisk identifikation" av social revolution och ekonomisk utveckling utan om det enkla faktum att den sociala revolutionen inte låter sig tänkas utanför kapitalismens utveckling.
Att Korsch avvisade Marx' teori om kapitalismens utveckling som en teori för den sociala revolutionen är desto omöjligare att förstå, som han gjorde den medansvarig för marxismens senare förvanskning genom Lenin. Den bolsjevikiska teorin led dock inte på något vis av en "mystisk identifikation" av den kapitalistiska ekonomins utveckling med den sociala revolutionen. Bolsjevikerna menade snarare att en proletär revolution under imperialismens villkor är möjlig även i en outvecklad kapitalism och att denna revolution kan bli till utgångspunkt för en internationell socialistisk revolution. Fastan denna tanke inte kan frånkännas ett sannolikhetsvärde, visade det sig likväl i praktiken att den bolsjevikiska revolutionen endast var i stånd att uppnå en modifierad nationell form av kapitalistisk utveckling, som senare tillämpades också av andra outvecklade länder.
Här rör det sig likväl inte om en "vidareutveckling" och i denna nya form om att överföra marxismen till Ryssland och andra outvecklade länder, utan om att upptaga och hålla fast vid marxistiska överväganden och handlingar, vilka hänför sig till en tid som ej förmådde skapa mer än de första betingelserna för den proletära revolutionen. Det som i marxisternas ögon drev den borgerliga världen framåt skulle i sista hand också komma det därmed utvecklade proletariatet till godo genom att skapa möjligheten till den egna revolutionen. Man kan nu strida om hur långt och om överhuvudtaget marxisternas politiska verksamhet vid det ena eller andra tillfället överensstämde med deras revolutionära slutmål - denna verksamhet föreskrevs själv av kapitalismens utveckling och var en, ofta betydelselös, reaktion på den kapitalistiska motståndarens handlingar. Om Marx till exempel uttalade sig för frihandel och mot protektionism för att befrämja en snabbare kapitalistisk utveckling, eller fordrade nationellt självbestämmande för många länder och avvisade det för andra, i övertygelsen att den revolutionära rörelsen i sin helhet därigenom befordrades, gällde dessa och liknande proklamationer en värld som tills vidare ännu behärskades uteslutande av kapitalet och bestämdes av dess utveckling. Sådana krav bör förstås som data ur arbetarrörelsens historia, inte som allmänna riktlinjer av varaktigt värde för arbetarpolitiken.
Det gäller även de historiskt bildade organisationsformerna, till exempel partierna och fackföreningarna, med deras taktik och strategi och med deras omvandlingar till följd av såväl deras egen som det kapitalistiska samhällets allmänna utveckling. Att marxismen konstituerade sig som parti, befrämjade fackföreningsrörelsen, betjänade sig av parlamentet och kallade till liv nya egna institutioner inom kapitalismens ram hänger ihop med att en socialistisk rörelse i icke-revolutionära tider bara kan växa och utvecklas genom en praktik som knyter an till de givna förhållandena. Det ursprungliga revolutionära motivet faller därmed offer för denna praktik. De reformistiska klasstridernas växande framgång leder inte till den systematiska utvecklingen av det revolutionära medvetandet, utan till bortdöendet av den revolutionära teori som ursprungligen var knuten till klassmedvetandet. Det är den från praktiken avlägsnade "rena teorin" om den sociala revolutionen som sedan hjälper marxismen över denna punkt och blir till utgångspunkt för en ny fas av arbetarrörelsen, så snart den icke-revolutionära situationen blir revolutionär.
Förutsättningarna för den revolutionära praktiken är inte den revolutionära teorin utan den därav "oberoende" utvecklade revolutionära situationen. Utan denna objektivt givna situation, som visar sig som kapitalistisk kris eller liksom den kapitalistiska krisen som en "blind naturlag", kan det gott finnas en från klasskampen och kapitalismens struktur härledd revolutionär teori, men då utan motsvarande praktik. Detta har inget att göra med en "abstrakt objektivism", utan - som Korsch på annan plats och i annan stämning utvecklade - med det faktum "att marxismens objekt är det nedåtstigande kapitalistiska samhället, så som det kommer till uttryck i detta samhälles drivkrafter, vilka påvisligen tenderar mot sammanbrott och sönderfall"[5]. Detta är marxismens objekt; men marxismen utbildades i kapitalets uppgångsperiod och kunde, i överensstämmelse med sitt objekt, i denna period inte uppträda som den sociala revolutionens teori, utan bara som teorin hos en arbetarrörelse, som opererade inom kapitalismen och i bästa fall väntade på socialismen.
Detta ändrade sig emellertid med uppkomsten av den revolutionära situation, som följde på första världskriget. Och här visade det sig att den arbetarrörelse som formats under kapitalismen inte förmådde kasta av sig sitt förflutna och att den därmed gav upp den sociala revolutionen till förmån för en fortsatt utveckling av kapitalet. Det är likväl inte marxismen i sin ursprungliga form som teori för den sociala revolutionen, som kan göras ansvarig för detta utan däremot dess senare förvanskning genom de praktiska anspråken på klasskampen som den förrevolutionära tiden medförde.
Korsch krävde "underordnandet av alla teoretiska kunskaper under den revolutionära praktikens ändamål"[6], men detta skedde också i arbetarrörelsens icke-revolutionära period. Det var precis det av Korsch eftersträvade "kritiska, pragmatiska och aktivistiska elementet"[7], som fick marxismen att glida ner i socialreformism. Och det var just det dogmatiska fasthållandet vid den sociala revolutionens ursprungliga teori - i motsats till arbetarrörelsens faktiska praktik - som förde till de första svaga försöken att revolutionärt utnyttja den uppkommande revolutionära situationen.
Den öppna eller till "ortodoxi" förklädda revisionismen var i förhållande till marxismen "kritisk, pragmatisk och aktivistisk". Dess praktiska framgång var den redan föregripna, senare kontrarevolutionära hållningen i den revolutionära situation, som inte längre eftersträvades. Den var en arbetarrörelse lösgjord från den marxistiska läran, och stod främmande inför den sociala revolutionen - det var så att säga bristen på dogmatism, eller verklig ortodoxi, som i socialismens namn motsatte sig den sociala revolutionen. Visserligen förde bibehållandet av den marxistiska nomenklaturen till den falska uppfattningen att det fortfarande var tal om samma rörelse, som växte fram ur det oöverbryggbara i klassmotsättningarna och hade gjort den sociala revolutionen till sin uppgift. Den revolutionära arbetarrörelsens förvandling till kontrarevolutionär kunde på så vis uppfattas som marxismens dogmatisering och ett återvändande till revolutionär marxism som avdogmatisering. Men denna odogmatiska marxism är på pricken lika med den marxistiska dogmen.
Allt som kravet på en avdogmatiserad och reaktiverad marxism kan betyda är att den revolutionära teorin behöver en revolutionär situation för att kunna binda sig till en revolutionär praktik. Utan denna situation kan till och med den största aktivism bara leda till aktioner, som tjänar andra syften än revolutionära. När Korsch framställde sitt krav på revolutionär aktivitet i en revolutionär situation var det självklart att han förkastade den traditionella arbetarrörelsens revolutionärt inaktiva "marxism" och kastade sig i armarna på den revolutionärt aktiva rörelsen. Den revolutionärt inaktiva "marxismen" hade emellertid inte stelnat till en dogm som hindrade revolutionen; den var helt enkelt kontrarevolutionär och därmed beredd att prisge alla sina skenbara principer för att kunna bevara kapitalismen.
En objektivt given revolutionär situation vändes medvetet till en kontrarevolutionär, inte därför att marxismen blivit till dogm, utan därför att arbetarrörelsen i allmänhet ännu bara uppfattade sig som kapitalistisk institution. Den revolutionära klasskampen riktar sig därför inte bara mot det kapitalistiska systemets fortsatta existens, utan med nödvändighet också mot de klasskampsformer och organisatoriska motsvarigheter som är förbundna med detta system. Därmed är den revolutionära klasskampen samtidigt en kamp mot den arbetarrörelse som formats inom kapitalismen. I den mån som den revolutionära situationen uppfattades som en sådan, såg sig den revolutionära minoriteten som verkställare av den sociala revolutionen, som Marx hade förutsagt. Dess fiende var kapitalismen, och arbetarpartierna och fackföreningarna som var hopvuxna med den. Den revolutionära minoriteten ansåg sig inte hindrad av det ena eller andra uttalandet av Marx eller Engels, och heller inte av det ena eller andra praktiska övervägandet i det förflutna, utan försökte ta hänsyn till den givna revolutionära situationen och dess möjligheter. Det hjälpte visserligen inte, eftersom den revolutionära situationen övervanns av kontrarevolutionen.
Genom att framhäva det aktivistiskt-praktiska elementet som särskilt kännetecken för den "odogmatiska marxismen" förleddes Korsch och andra till det falska antagandet, att strömningar som den franska syndikalismen och den ryska bolsjevismen, vilka riktade sig mot den officiella socialdemokratin, betydde ett slags återställande av marxismen som teori för den sociala revolutionen. I detta sammanhang citerade Korsch ofta Lenins åtskillnad[8] mellan en objektivistisk och en materialistisk inställning till den historiska utvecklingen. Enligt Lenin nöjer sig objektivisten med att erkänna den givna historiska processens nödvändighet. Materialisten vänder sig till de givna socialekonomiska formationerna för att på basis av de av dem frambringade antagonistiska förhållandena ingripa i den historiska processen. Det handlar för materialisten inte om "historiska tendenser" utan om den i varje ögonblick förhandenvarande möjligheten till praktisk klasskamp.
Lenin använde visserligen detta argument för att försvara den då gängse socialdemokratiska praktiken, som menade sig kunna nå fram till revolutionen via reformer. I Ryssland måste socialdemokratin ännu uppträda revolutionärt aktivt, medan den i de västliga länderna redan hade blivit revolutionärt inaktiv. Att det var så märkte Lenin först 1914 vid Andra Internationalens sammanbrott. Först den senare av egen kraft framspringande ryska revolutionen, inte bolsjevikernas aktivistiska inställning, gav Lenins parti chansen att genom sin aktivistisk-materialistiska ståndpunkt uppnå sitt mål. Det var inte Lenins teori som förde till den revolutionära praktiken utan det var den av alla teorier oberoende och av kapitalismens utveckling som helhet skapade revolutionära situationen som gav den bolsjevikiska teorin möjlighet till en motsvarande praktik.
Det var den ryska revolutionens karaktär av ett samtidigt pågående borgerligt, proletärt och bondeuppror mot det aristokratiska herraväldet och de eländiga förhållandena i ett underutvecklat kapitalistiskt system, som från första början uteslöt en marxistiskt orienterad social revolution. Men det var, som redan sagts, inte fullständigt uteslutet, att denna revolution i sin utvidgning till europeisk revolution hade kunnat bli utgångspunkten för en proletär revolution i marxistisk mening. Sålunda hälsades bolsjevikernas maktövertagande, utan hänsyn till det ryska kapitalets låga utvecklingsgrad, av alla revolutionära krafter och dess framgång tillskrevs bolsjevikernas revolutionärt aktivistiska hållning. Den ryska revolutionens isolering visade dock snart, att det som Lenin fordrade - att politiskt utnyttja de vid ett visst tillfälle existerande antagonistiska klassförhållandena - inte är tillräckligt för att stöta fram mot socialismen. För detta behövs en särskild klassammansättning som först existerar vid ett bestämt utvecklingsstadium hos kapitalet. Lenins odogmatiska, pragmatiska och aktivistiska "marxism" förde helt visst till andra, men lika kontrarevolutionära, resultat som socialdemokratins "marxism", vilken ansågs ha förstenats till dogm.
Lenins voluntaristiska hållning förvandlades från socialdemokratins vanliga opportunism i undertryckt ställning, till socialdemokratins opportunism som härskande klass. Bolsjevikpartiet blev, genom att överta de samhälleliga funktionerna från den till marken kastade bourgeoisin, en privilegierad klass av nytt slag, som konstituerade sig politiskt och som nu använde alla sina teoretiska kunskaper för att bevara makten. Bolsjevikernas aktivism krävde att arbetarna och bönderna gjordes fullständigt inaktiva, att partiets fortsatta maktinnehav bevarades, att den arbetande befolkningen var fullständigt maktlös. På samma sätt som Andra Internationalens "marxism" endast tjänade till att dölja en opportunistisk, reaktionär praktik så blev marxismen-leninismen täckmantel för en opportunistisk och kontrarevolutionär politik, som ännu i dag inte helt och hållet spelat ut sin roll.
Den bolsjevikiska praktiken övertygade till slut även Korsch om att Lenins "aktivistisk-materialistiska" ståndpunkt i själva verket var en "aktivistisk-idealistisk" sådan, som inte principiellt motsade socialdemokratins. Men han höll fast vid att den traditionella marxistiska läran inte skulle tillfredställa en arbetarrevolutions nödvändiga behov och att läran i enlighet med nya erfarenheter måste utvecklas vidare i riktning mot en "icke-auktoritär, vetenskaplig och aktivistisk" användning. Korsch höll alltså på det som för marxismen egentligen borde vara självklart, nämligen att den inte är en för alla tider given och under alla betingelser gällande oantastlig lära, efter vilken praktiken vid varje bestämt tillfälle måste rätta sig. Som teori för den sociala revolutionen visar den bara sin giltighet genom en praktik som leder till kapitalismens faktiska störtande.
Vad som borde vara självklart behöver emellertid inte vara det, och då uppstår nödvändigheten av att påvisa det. Därvid kan den illusionen uppstå att det här rör sig om tankefel eller misstag och att det gäller att undanröja dem för att nå fram till en riktig enhet av teori och praktik. Man får då intrycket att det var marxismens "dogmatisering" som "har gjort den marxistiska teorin ofruktbar under nästan alla faser av dess hundraåriga utveckling i Europa"[9], och att en "odogmatisk" användning av marxismen skulle ha kunnat ge upphov till andra följder. I verkligheten lät sig den revolutionära marxistiska teorin i sin dogmatiska lika väl som odogmatiska uttolkning varken tillämpas på den långa kapitalistiska utvecklingsperioden eller på det revolutionära Rysslands särskilda situation. Den marxistiska teorin var i båda fallen bara ett av flera ideologiska följdfenomen till en arbetarrörelse som ännu varken ställde sig eller kunde ha ställt sig revolutionära mål.
Enligt Korsch skall en revolutionär doktrin inte förbindas med allmänna utvecklingstendenser utan med en bestämd klass' materiella intressen. Hos marxismen rör det sig dock om en helt speciell utvecklingslag som bestämmer arbetarklassens materiella intressen; att uppfatta dessa intressen är en för utvecklingen medbestämmande faktor. Man kan inte tala om det ena, utan att mena det andra. Att enbart ta hänsyn till de materiella intressena ändrar ingenting i att dessa intressen själva är föränderliga. De kan under vissa omständigheter gälla endast förbättringen av levnadsförhållandena under kapitalismen, och under andra omständigheter att kapitalismen övervinns för att dessa intressen skall tillgodoses. Syndikalisterna avlägsnade sig från marxismen, som de betraktade som dogmatisk, men det hindrade inte att denna rörelse likafullt förföll till reformism. Syndikalismen kan för övrigt inte ses som ett radikalt avståndstagande från marxismen, utan snarare som ett förbindande av marxismen med de revolutionära idéer som kommit från Proudhon och Bakunin och som förlorat sin anknytning till verkligheten. Den framträngande kapitalistiska utvecklingen hade inte bara bevisat individual-anarkismens misslyckande, såväl i sin filosofiska som aktivistiska gestalt, utan även dem klassmässigt ännu odifferentierade kollektiv-anarkismens. Denna föreställde sig slutet på människans herravälde över människan som en revolutionär folkrörelse riktad mot varje slags förhärskande orätt. Det är bara den anarkosyndikalism, som uppkom i samband med den industriella utvecklingen kort före sekelskiftet i Frankrike, Spanien och Italien, som kan uppfattas som arbetarrörelse, och som Korsch framställde som likvärdig med marxismen.
Syndikalismen hade övertagit mer i sin teori och praktik från Marx än från Proudhon och Bakunin, även om det är sant att den riktad sin huvudsakliga uppmärksamhet mot klasskampens princip och inte mot Marx ekonomiska teorier. Omvänt hade Marx redan i förväg i sin egen revolutionsteori tagit den hänsyn till utopisterna, blanquisterna och pruodhonisterna, som Korsch krävde. Marx teori baserade sig på hela den tidigare och samtida socialistiska idévärldens erfarenheter och överväganden, ända till övertagandet av det anarkistiska kravet på statens avskaffande.
"Marxismens monopolistiska anspråk" på den teoretiska och praktiska ledningen över arbetarrörelsen var ett senare fenomen, som skulle rena marxismen från de idéer som tagits upp men blivit obekväma, för att på så vis skaffa marxismen större utsikter till framgång redan i den kapitalistiska världen. Därmed är det inte sagt att Marx ursprungliga revolutionsteori - om den upprätthålls eller återställs - skulle kunna överensstämma med vad som nu är nödvändigt. Inte bara bidraget från Marx utan även revolutionsteorier, som uppträder under andra namn, är utan tvivel historiskt passerade vad gäller deras enskildheter. Tvärtemot vad Korsch gör, kunde man sålunda tala om alla hittillsvarande revolutionära teoriers likmässiga "oviktighet" och om deras oupplösta band till den "borgerliga revolutionens politiska former". Alla dessa teorier härstammar från en period av borgerliga revolutioner, som sågs som upptakt till ytterligare revolutioner och skulle överföra jämlikhetsidealet från den politiska till den sociala sfären. Den proletära revolutionen var så att säga redan inbäddad i den borgerliga revolutionen; ett synsätt som Marx sökte vetenskapligt underbygga genom sin kritik av den politiska ekonomin.
Därvid framkom att den idealistiska borgerliga revolutionsteorin bara gav uttryck åt den kapitalistiska klassens materiella intressen och att den proletära klassen hade att stödja sig uteslutande på arbetarnas materiella intressen och materiella makt. Det var sålunda inte marxismen, utan i stället anarkismen som förblev nära förbunden med den borgerliga revolutionens falska medvetande genom sin tro på en i människan naturligt given känsla för rättvisa. Den anarkistiska revolutionsappellen riktade sig till människorna, inte till den proletära klassen och skapade därmed åt sig illusionen att en revolution var möjlig vid varje tidpunkt. Ifråga om den praktiska inriktningen uppstod visserligen skilda synsätt. Proudhon föreställde sig ett förkapitalistiskt samhälle av oavhängiga enskilda producenter och arbetarkooperativ, som via kontrakt och ömsesidig kredit åt varje producent säkerställde avkastningen av handarbete. Den senare syndikalistiska rörelsen såg de fackliga eller industriella kamporganisationerna som på samma gång det framtida samhällets organisationsformer och som det nya samhällets tillblivelse inom det gamlas skal.
Det var dock inte den idealistiska grundvalen för den anarkistiska aktionsberedskapen som den revisionistiska "marxismen" vände sig mot, utan mot aktivismen själv. Bolsjevikernas aktivistiska hållning i den ryska revolutionen förkastades därför som blanquism och bakuninism, fast den tidiga marxismen inte hade vänt sig mot dessa aktionsformer utan bara mot deras voluntaristiska användning - utan hänsynstagande till klassförhållandenas ställning och proletariatets utvecklingsgrad. Så kunde också Lenin åberopa sig på Marx, trots att han övertagit Blanquis och Bakunins revolutionära uppfattningar, och Korsch kunde i Lenin se en aktivistisk revolutionär i enlighet med den marxistiska revolutionära teorin.
Det var inte heller bolsjevikernas aktivism som gjorde att den ryska revolutionen blev till kontrarevolution, utan det var den av aktivismen oberoende övertygelsen att partiet kan överta klassens funktion och att en socialistisk revolution låter sig genomföras också där proletariatet ännu inte har avancerat till utslagsgivande klass. Den revolutionära marxismen avvisar inte Blanquis och Bakunins aktivism utan avvisar Blanquis illusion att ett partis politiska maktövertagande kan ersätta den sociala revolutionen och Bakunins föreställning att ett spontant uppror, som huvudsakligen stöder sig på de utarmade bönderna, kan göra slut på kapitalismen innan denna ännu utvecklats.
Den revolutionära marxismen hade ingenting att invända mot anarkisternas aktivism, och den till syndikalism omvandlade anarkismen vänder sig inte mot den marxistiska klasskampsteorin, utan bara mot dess reformistiska urartning. Visserligen ansågs denna urartning hänga samman med den marxistiska rörelsens politiska verksamhet, som i sin tur härleddes ur den marxistiska statsteorin. Trots att Marx hade uttalat sig för ett statslöst samhälle, ansåg han inte att det egna beslutet var tillräckligt för att verkligen komma fram till statens ögonblickliga avskaffande. Eftersom proletariatet, enligt hans åsikt, "under perioden av kamp för att omstörta det gamla samhället ännu agerar på det gamla samhällets grundval och därför också ännu rör sig i politiska former, som mer eller mindre tillhörde detta, har det (proletariatet) ännu inte uppnått sin slutliga konstitution under denna kampperiod och använder medel för sin befrielse som faller bort efter befrielsen"[10].
Den borgerliga staten var till för att våldsamt undertrycka arbetarna och deras befrielse gjorde det nödvändigt att krossa statsapparaten och att arbetarna därmed organiserade en våldsmakt, som faktiskt framträdde som ett slags proletär "stat" och förlorade sin funktion först med arbetarklassens seger. I denna mening försvinner staten med slutet på klassamhället. Men för anarkismen, som utgick från människan och samhället och inte från klassförhållanden var staten helt enkelt en mot samhället riktad institution, vars ögonblickliga och slutgiltiga förintelse var förutsättningen för den sociala revolutionen.
Fram till den ryska revolutionen var problemet "stat och socialism" i denna principiella form ännu inte akut. Syndikalismen vände sig till att börja med mot de politiska arbetarpartiernas ständigt mer ödesdigra parlamentariska kretinism, som ledde till klassförsoning. Dessa partiers förmenta målsättning, att förstatliga produktionsmedlen, såg syndikalismen bara som en annan form av herravälde över arbetarna och mot detta vore t.o.m. bourgeoisiens herravälde att föredra; det var därför nödvändigt att arbetarna tog produktionsmedlen i egna händer och skapade avpassade organisationsformer åt sig för detta ändamål.
Ett sådant tillstånd förutsatte den framgångsrika sociala revolutionen. Men denna revolution riktar sig mot en klass som försvarar sitt sociala herravälde med hjälp av den statliga våldsmakten. Aktionerna och reaktionerna från denna klass låter sig inte tänkas bort ur det revolutionära skeendet och de bestämmer skeendets karaktär i lika hög grad som arbetarklassens aktivitet. Genom att bourgeoisien använder våld måste arbetarna använda våld, vilket så länge revolutionen inte är avslutad har en anti-statlig "statlig" funktion. Denna funktion slocknar i och med arbetarklassens slutgiltiga seger. Där den [staten] inte försvinner kan det inte vara tal om socialism.
Man kan inte förutsäga i vilka former och under vilka tidsrymder den sociala omvälvningens process kommer att genomföras. Därför är det föga mening med att stanna vid frågan om övergången från den revolutionära verksamhetens till den socialistiska rekonstruktionens fas. Man kan, som Marx, tänka sig att "mellan det kapitalistiska och det kommunistiska samhället ligger en period av revolutionär omvandling. Det motsvarar också en politisk övergångsperiod, vars stat inte kan vara något annat än proletariatets revolutionära diktatur."[11] Man kan vidare, som Marx, tänka sig att en fördelning som svarar mot arbetsinsatserna - vilket inte är en socialistisk princip - dock till att börja med kommer att tas som en praktisk lösning av fördelningsproblemet. Sådana missförhållanden framstod för Marx som "oundvikliga i den första fasen av det kommunistiska samhället, då det just kommit fram ur det kapitalistiska samhället efter långa födslovåndor."[12], så att först i en "högre fas av det kommunistiska samhället" det socialistiska kravet "av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov" kan uppfyllas. Men utifrån dessa fåtaliga spekulativa anmärkningar går det inte att konstruera en marxistisk "tvåfasteori", som enligt Korsch "trollar bort arbetarklassens frigörelse ur rörelsen i samtiden och förlägger den till en obestämd framtid"[13].
Den "tvåfasteori" Marx utvecklade, skenbart mot Blanqui och Bakunin men i verkligheten mot det egna partiet, var ett försök att tänka sig den revolutionära processen så realistiskt som möjligt, utan att därmed ha ett recept för sakernas verkliga förlopp. Marx höll den revolutionära omvälvningen för en process och inte för en engångsakt, och även Bakunin såg att socialismens problem inte är löst i och med statens störtande. Enligt hans åsikt skulle "den fullständiga lösningen av detta problem utan tvivel vara århundradens verk"[14]. Hur många "faser" dessa århundraden skulle framträda i, överlät han också åt framtiden.
Det som Korsch egentligen sysslade med var inte en av Marx uppställd "tvåfasteori" utan med den bolsjevikiska svindeln, som bestod i att göra socialismens avskiljande från kommunismen till apologi för den statskapitalistiska praktiken. Eftersom denna praktik inte med bästa vilja i världen kan betecknas som kommunism presenteras den som socialistiskt övergångsstadium, som slutligen skall föra till kommunismen. I verkligheten rör det sig här om en ny form av kapitalistisk produktion och en modifiering av kapitalistiska klassförhållanden, som genom upprepad reproduktion bevarar sin egen struktur och inte "övergår" till något annat, annat än om den undanröjs av en proletär revolution.
Ett sådant samhälle hade Marx inte föreställt sig, för honom var socialism och kommunism ett och detsamma. Den socialistiska omvälvningen skulle ha sina egna svårigheter men inte övergå från en social [klass]struktur till en annan. Om lönearbetet avskaffas samtidigt med kapitalförhållandet så är det de associerade producenterna själva som bra eller dåligt bestämmer över produktion och fördelning. Marx' socialiseringsbegrepp är inte den statligt reglerade ekonomin utan den direkta regleringen genom producenterna vars organisationsformer inte har någon statlig karaktär. När det gäller det nya samhällets uppbyggnad står därmed syndikalismen närmare marxismen än vilket projekt som helst om "socialistiskt förstatligande". Därmed är inte sagt att de särskilda federalistiska förslag, som syndikalismen har ställt i dag, är realiserbara. Men vad det kommer an på här är att även det nödvändiga centralistiska bestämmandet över den samhälleliga totalproduktionen måste göras av producenterna själva, genom den praktiska upplösningen av den aktuella, men inte nödvändiga, motsägelsen mellan centralism och federalism.
Syndikalismens teori som påstås grunda sig på George Sorels [1847-1922] idéer, vilka anses utgå från Proudhon och Bakunin, bestod i verkligheten bara av en uppfattning som även Marx delade - att arbetarklassens befrielse bara kan vara dess eget verk. För Sorel gav varken vetenskap eller historia tillräckligt besked om den fortsatta samhälleliga utvecklingen. Framtiden var öppen, men den möjliggjorde ju därför arbetarklassens befrielse, om klassen kunde uppbringa den vilja som behövs till det. Denna vilja var inte ett resultat av teoretiska kunskaper, utan växte fram ur klasskampen själv. Arbetarnas strejkaktioner och tillspetsningen av dem till allt skarpare sammanstötningar med den härskande klassen, skulle ge arbetarna tron på den slutliga segern. Med föreställningen om uppkomsten av en generalstrejk, som skulle föra till expropriering av kapitalet, fick den dagliga klasskampen sin målsättning, en målsättning som visserligen bara kunde fungera som myt, men som var effektivare för aktionerna än de historiska utvecklingslagar som Marx påstods ha upptäckt.
Sorels inflytande på den syndikalistiska rörelsen var i verkligheten ringa och gällde dessutom inte hans filosofisk-idealistiska motivering för syndikalistiska aktionsformer utan betonandet av själva aktiviteten. Att syndikalismen inte stod i skuld till Proudhons, Bakunins och Sorels idéer, framgår redan av det faktum att den amerikanska syndikalismen i form av "Industrial Workers of the World" (IWW) kunde uppkomma utan samband med anarkistiska ideologier och att IWW trots sina olikheter med de socialistiska partierna åberopade sig på den marxistiska teorin om klasskampen. Också problemet med federalismen, som i den franska syndikalismen var ett synbarligen tungt vägande moment, var möjligt att lösa genom de olika industriförbundens sammanslutning till en stor union utan att arbetarnas självbestämmande därmed upphävdes.
Bakunins förakt för varje systematisk teori mötte för övrigt syndikalismens teoretiska likgiltighet, utan att därmed tvinga syndikalismen att anta de av anarkismen framförda idealistiska föreställningarna. Men liksom den kapitalistiska ekonomins utveckling inte behöver de borgerliga ekonomiska teorierna, ja t.o.m. är i stånd att operera i motsättning till dessa teorier, så går också arbetarrörelsen sin väg relativt oberoende av sina teoretiska motiveringar. Arbetarnas omedelbara behov är det avgörande momentet för deras handlingar; det är först när behoven inte tillfredsställs, som viljan uppstår att teoretiskt uppfatta de samhälleliga sammanhangen, för att klara av att göra vad som är nödvändigt. De teorier som utvecklats på det sättet, kan fattas begränsat eller vidsträckt, d.v.s. det kan gälla uteslutande arbetarnas kamp eller sätta denna kamp i samband med den totala samhälleliga utvecklingen.
Det finns ingen nödvändig motsägelse mellan teoretisk kunskap och praktiskt handlande, inte ens om teorin handlar om saker som till att börja med inte har någon användning. Att Marx ägnade sig åt de för kapitalet säregna utvecklingslagarna var en följd av de rådande samhälleliga produktionsförhållandena. Dessa klassförhållanden uppfattas naturligtvis också som orättvisa och kan också angripas med moraliska argument, dock utan att man därför måste inskränka sig till de argumenten. Det är orimligt att anta, att uppfattandet av en särskild sammanbrottstendens hos kapitalet skulle kunna skada arbetarnas aktionsanda eller att avsaknaden av denna övertygelse vore fördelaktigare för aktiviteten.
Det är därför inte, som Korsch menar, Marx' teori "om en objektivt given och till sitt slutliga mål i förväg fastställd ekonomisk utvecklingstendens" som skadade utvecklingen av det revolutionära medvetandet och den aktivitet som utgick därifrån. Det var i stället det tillstånd då det, för att arbetarna skulle uppnå sina närmaste intressen, fordrades att man, som Eduard Bernstein önskade, avstod från slutmålet i den omedelbara rörelsens intressen. I anslutning till Bernstein förkastade Sorel den politiska kampen och förespråkade en rent facklig rörelse. Låt vara att detta skulle vara en revolutionär rörelse, kännetecknad av den direkta aktionen, generalstrejken, sabotaget och bojkotten.
Även Bakunin uppfattade fackföreningarna som de "naturliga massorganisationerna", just därför att det inte fanns någon annan praktisk klasskamp än den fackliga. Här stod kapitalister och arbetare direkt mot varandra, inte som politiska motståndare, utan som klassfiender. Medan fackföreningarna för Bakunin var "skolor för anarkismen", så var de för Marx "skolor för socialismen". I fackföreningarna, förklarade Marx, "utbildas arbetarna för socialismen, då kampen där dagligen förs framför ögonen på dem. Alla politiska partier, vilka de vara må, entusiasmerar utan undantag bara övergående och bara för en tid arbetarna, fackföreningarna däremot håller varaktigt fast arbetarnas makt, endast de är i stånd att representera ett verkligt arbetarparti och utgöra ett bålverk mot kapitalets makt"[15]. Men dessa "verkliga arbetarpartier" följde varken Marx', Sorels eller Bakunins spår, utan de försökte så gott som möjligt att inrätta sig i kapitalismen.
De reformistiska fackföreningar, som påverkats av den socialistiska rörelsen, skilde sig snart från socialdemokratin, som ännu var ideologiskt orienterad mot det socialistiska slutmålet. Fackföreningarna i England och särskilt i Amerika satte sig från början inga politiska mål och inskränkte sig till arbetsmarknadens område. Detta, att bortse från ett slutgiltigt och oundvikligt slutmål, befordrade inte utan undergrävde utvecklingen av ett revolutionärt medvetande. Den franska anarkosyndikalismens utveckling är likaledes historien om dess förvandling från en revolutionär till en reformistisk fackföreningsrörelse, som inte skyggade för att ingripa i den borgerliga politiken för att tillvarata sina intressen.
Fastän "Confédération générale du Travail" (CGT) hade försvurit sig åt kriget mot kapitalet var detta krig huvudsakligen begränsat till en kamp om de omedelbara kraven. Reformen gick före revolutionen, även om reformen måste tillkämpas genom direkt aktion. Det framgick här att inte bara den politiska verksamheten, parlamentarismen, förde till klassamarbete utan att också fackföreningsrörelsen - utan hänsyn till ideologiska traditioner - förstod att sluta pakter med kapitalet. Redan 1914 var CGT:s massor lika likgiltiga gentemot Pelloutiers [1867-1901] idéer som de "socialistiska" fackföreningarnas medlemmar var gentemot Marx: Vid första världskrigets utbrott underkastade sig CGT den egna bourgeoisiens imperialistiska strävanden med samma iver som fackföreningarna i andra länder. Av anarkosyndikalismen hade bara blivit kvar den rent fackliga sidan.
Sorel ansåg att syndikalismen likaväl som den socialistiska rörelsen hade fastnat i reformismens kärr, men hans egen besvikelse mildrades av den ryska revolutionens och rådsrörelsens omständigheter, som han uppfattade som ren syndikalism. Efter detta var Spanien det enda land, där anarkosyndikalismen ännu spelade en roll. Men trots att även här, i "Confederación Nacional del Trabajo" (CNT) samma reformistiska strävanden, som hade berövat franska CGT dess revolutionära karaktär, gjorde sig märkbara, höll CNT fast vid sina revolutionära principer ända till sin förintelse i det spanska inbördeskriget. Det hade delvis att göra med att Spanien inte hade dragits in i världskriget, men till större delen gällde det den rådande revolutionära situationen, som berodde på den härskande klassens reaktionära hyllning och som dömde varje form av arbetarrörelse till illegalitet. Först efter 1931 kunde CNT utveckla sig legalt. Men också Spaniens allmänna efterblivenhet, som medförde en nära förbindelse mellan industriarbetarna och de revolutionärt inställda arbetarna i jordbruket, gav CNT en revolutionärt inriktad hållning, som under dessa omständigheter var den enda realistiska.
Medan rådsrörelsen, som först uppstod i Ryssland, uppfattades som den förverkligade syndikalismen, ansåg även de marxistiskt inställda arbetarna att rådssystemet var den organisationsform som lämpade sig bäst för den proletära revolutionen och den samhälleliga omvandlingen. Råden var en produkt av den första ryska revolutionen [1905]. De utgjorde bevis för att arbetarrörelsen inte är hänvisad till redan existerande organisationer, utan att den spontant förmår skapa lämpliga organisationsformer ur klasskampens läge. Arbetsplatsen, fabrikerna, var redan en organisationsform för arbetarklassen. Frambringad av kapitalet lät den sig också vändas mot kapitalet. Strejkrörelsen och det nödvändiga i att vidga denna till andra och slutligen alla företag, skapade ett system av delegater i aktionsutskott eller råd, som band samman en allmän rörelse med en centralt koordinerad ledning, utan att därmed nödvändigtvis upphäva arbetarnas självbestämmande.
Här gällde det organiseringen som klass, d.v.s. en organisationsform som en gång i tiden förväntades av fackföreningsrörelsen, men som inte uppfylldes av den. Även fackföreningarna representerade en organisationsform byggd på särintressen, vilken kunde vara tjänlig för olika yrken och industrier men inte gällde för klassen som helhet. Och just därför att fackföreningarna hade möjlighet att tillvarata särintressen, kunde de förvandlas till kapitalistiska arbetsmarknadsorganisationer, nära förbundna med kapitalets existens.
Den ryska rådsrörelsen inneslöt alla politiska riktningar inom arbetarrörelsen, liksom de breda, dittills politiskt likgiltiga, massorna. Rådsrörelsens revolutionära karaktär, som växte fram ur den revolutionära situationen, tvingade råden att upprätta politiska maktpositioner och överförde delvis till dem reorganiseringen av den samhälleliga produktionen och fördelningen. Anarkisterna var företrädda i råden liksom socialisterna av alla schatteringar ehuru de senare betraktade rådssystemet som ett övergående revolutionsfenomen, som förr eller senare måste ge vika för mer traditionella statliga institutioner och produktionsförhållanden. Råden själva såg till stor del inte rådssystemet som ny samhällsstruktur, vilket visade sig i deras samarbete med den provisoriska borgerliga regeringen och kravet på en demokratisk författning. Å andra sidan uppkom med rådsrörelsens maktpositioner även en tilltagande övertygelse om rådssystemets möjliga permanenta existens. Man lämnade de förrevolutionära föreställningarna om en borgerligt demokratisk revolution.
Självorganiseringen av den revolutionera rörelsen, som var fullt genomförd i rådsrörelsen, ledde emellertid inte till att de förrevolutionära teorierna om den ryska revolutionens utveckling och uppgifter försvann, utan förde bara in partiernas konkurrenskamp i rådsorganisationerna. I skarp motsats till den egna ideologin, ställde sig bolsjevikerna på rådssystemets grund, för att med lösningen "all makt till råden" bryta de politiska konkurrenternas inflytande och driva revolutionen över dess begränsade mål. Det är likgiltigt om detta skall värderas som ett demagogiskt schackdrag eller om Lenin för ett ögonblick underordnade sina egna elitistiska idéer under den realitet, som uppkommit genom revolutionen. Hur tvetydiga de än var, så stod hans yttrande i "Staten och revolutionen" närmare anarkosyndikalismen och med den marxismen, än de stod det bolsjevikiska partiets förrevolutionära teorier. Emellertid övergavs de snart och rådsdiktaturen ["proletariatets diktatur"] ersattes av partidiktaturen.
Det är naturligtvis meningslöst att förebrå bolsjevikerna förräderi mot rådssystemet, liksom det skulle vara meningslöst att vänta sig revolutionära aktioner från Andra Internationalens antirevolutionära partier. Fastän den ryska revolutionen kunde ge upphov till rådssystemet, fattades dock de objektiva förutsättningarna för uppbygget av rådskommunismen. Just därför att dessa förutsättningar saknades lyckades det bolsjevikiska partiet monopolisera den politiska makten och föra revolutionen in i den auktoritära statskapitalismen. Det var Rysslands objektiva efterblivenhet, det industriella proletariatets försvinnande litenhet inom en till största del en av bönder bestående totalbefolkning, som förhindrade förverkligandet av en genom rådssystemet reglerad kommunistisk ekonomi. I Tyskland däremot fann rådssystemet ett subjektivt hinder i existensen av de socialistiska masspartierna och de reformistiska fackföreningarna som principiellt vände sig emot varje revolutionär omvälvning av samhället. Men partiernas och fackföreningarnas framgång betyder bara, att de revolterande massorna förblev under deras inflytande och gav därmed uttryck åt massornas egen ovillighet att revolutionärt förändra samhället.
Trots att den politiska revolutionen i Tyskland försiggick i arbetar- och soldatrådens tecken, förblev dessa råd till största delen kvar vid den gamla arbetarrörelsens reformistiska idéer. De såg sig själva bara som vägröjare för en socialistisk regering inom ramen för den borgerligt-demokratiska republiken där arbetarna försökte att på rådssystemets väg ta socialiseringen i egna händer, slogs de snart ner av den borgerligt-socialdemokratiska kontrarevolutionen. Därmed förlorades den redan i förväg svaga möjligheten att revolutionen, som påbörjats i Ryssland, skulle breda ut sig och den fortsatta utvecklingen överläts åt kapitalismen och imperialismens behov, till vilka också den nya ryska regimen hade att anpassa sig.
En i sanning sorglig balansräkning för den internationella och i synnerhet den marxistiska arbetarrörelsen. Trots den genomgripande kapitalistiska krisen uteblev den väntade proletära revolutionen. Arbetarna i de kapitalistiska länderna, med undantag av små minoriteter demonstrerade två gånger - vid början och i slutet av första världskriget - att den internationella socialismen inte var angelägen för dem. Revolutionen bröt ut i länder där, enligt Marx, förutsättningarna saknades, som i Ryssland, Spanien och senare i Kina. Anarkisterna drog därav slutsatsen, att historien hade gett Bakunin och inte Marx rätt, nämligen att det inte var det moderna industriproletariatet, utan massan av utsugna bönder, som bildar samhällets revolutionära element. Men dessa revolutioner ledde till det tillstånd som Bakunin ytterst skarpt bekämpade som marxsk "statskommunism" och som nu visade sig som ofrånkomligt resultat av revolution på Bakunins sätt.
Om Korsch likaledes inbillade sig, "att Bakunin mycket klarare än Marx har förutsagt flertalet utvecklingsprocesser som följt vår tids revolutioner"[16] så kan det, med avseende på de revolutioner som hittills ägt rum, bara betyda, att Bakunin hade förutsett statskapitalismen, statssocialismen eller statskommunismen - det är bara olika uttryck för samma samhälleliga förhållanden - och förutsett det oväntade resultatet av de "folkrevolutioner" som han eftersträvade. Det var Bakunins övertygelse, att "den sociala revolutionen måste göras av hela folket"[17]. Det är naturligtvis en situation man inte kan föreställa sig, för så vitt man inte godtyckligt gör staten till hela folkets motståndare, varvid folkets befrielse skulle fullbordas i förintandet av staten. I verkligheten är staten maktinstrumentet för en härskande klass, en klass som jämväl tillhör folket. Eftersom varje härskande klass med nödvändighet utgör en minoritet kan man på sin höjd tala om att den undertryckta delen av folket tillintetgör den härskande klassen och dess stat, d.v.s. avse inte bara det industriella proletariatet utan alla sociala grupperingar, som inte tillhör den härskande klassen. I denna mening var den ryska revolutionen en "folkrevolution". Men till följd av skiktningen i klasser hade detta folk inga enhetliga mål. Böndernas intressen sammanföll inte med arbetarnas, en situation där de kvarblivande klasskillnaderna ledde till upprättandet av en ny politisk undertryckningsapparat, en ny stat, som stödde sig ibland på den ena, ibland på den andra klassen, för att till slut etablera sig som en självständig makt, i vilken stat och härskande klass sammanfaller.
Till "arbetarklassens kollektiva erfarenheter", som Korsch vill göra till utgångspunkt för ett "återuppbyggande av en revolutionär teori och praktik", hör även erfarenheterna från de revolutioner som hittills haft framgång, nämligen att dessa revolutioner inte ska bedömas som proletära utan som "folkrevolutioner", som inte leder till socialism utan i bästa fall till statskapitalism. Bakunin var övertygad om att massornas revolutionära instinkt och "folkens frigjorda liv" av sig själva, utan Marx "fåfänga vetenskap, som förstör arbetarna"[18] kan göra revolution och upprätta ett på fri association uppbyggt kollektivistiskt samhälle. Men Marx kunde inte inse hur och på vilket sätt vetenskaplig kunskap skulle skada arbetarna och beröva dem viljan till revolution. Enligt hans uppfattning var arbetarna helt och hållet i stånd att begripa de samhälliga sammanhangen och att handla i enlighet därmed så snart möjligheten till eller nödvändigheten av samhällelig förändring uppkom. Medan Bakunin trodde att man kunde klara sig utan den "fåfänga vetenskapen", betraktade Lenin den som omistlig, men samtidigt ouppnåelig för arbetarna, eller folket. Enligt hans uppfattning var arbetarna själva inte i stånd att utveckla ett revolutionärt socialistiskt medvetande. Det var ett privilegium för den borgerliga intelligentian, som sedan hade att föra in det i arbetarrörelsen.
Denna komiska uppfattning kan inte ses som en "vidareutveckling" av marxismen, eftersom den uttrycker en fullständig omvändning av marxismen. Enligt Marx bestämmer varat medvetandet och klasspositionerna klassmedvetandet. Men enligt Lenin, i anslutning till Kautsky, frambringar det proletära klassläget ett borgerligt medvetande hos arbetarna, medan intelligentians borgerliga klassituation ger den ett socialistiskt revolutionärt medvetande. Allt arbetarklassen spontant förmår frambringa är ett fackföreningsmedvetande, som förblir hemfallet åt den borgerliga ideologin. För den proletära revolutionen är därför det av den borgerliga intelligentian som parti, eller avantgarde, organiserade revolutionära medvetandet, oersättligt. Det övertar revolutionens ledning, dit hör självklart också uppbygget av det nya samhället.
Det stämmer naturligtvis att det rådande medvetandet är den härskande klassens medvetande och att även arbetarna lyder under det. Men detta medvetande, den borgerliga ideologin, råkar i växande motsägelse till de föränderliga verkliga förhållandena, som ideologin söker överskyla. Med de tilltagande klasstriderna ändrar sig också arbetarnas medvetande och blir klassmedvetande. Klassmedvetandet skiljer till att börja med mellan den besuttna och den obesuttna klassens intressen, utan att söka en revolutionär lösning på denna intressemotsättning. Först när varje annan lösning blir praktiskt omöjlig är marken färdig för en revolutionär utveckling av klassmedvetandet. Oberoende av vilka ideologier de bekänner sig till, rör sig arbetarna inom ramen för sina vid en viss tidpunkt givna möjligheter. Liksom existensen av en revolutionär socialistisk ideologi inte nödvändigtvis uttrycker en aktuell beredvillighet till revolution, så betyder inte avsaknaden av en sådan ideologi, att arbetarna är ur stånd att handla revolutionärt eller att utveckla ett revolutionärt medvetande. Det revolutionära medvetandet existerar redan i latent form i arbetarnas klassläge och behöver en aktuell revolutionär situation för att framträda.
Är arbetarna, som Lenin säger, ur stånd att utveckla ett revolutionärt medvetande, så att revolutionen är avhängig av den radikala intelligentians ingripanden, så är det den senares idéer och inte de materiella klassförhållandena som leder till revolution. Sålunda var det inte de materiella klassförhållandena, som Lenin sökte framhäva i sin kamp mot "objektivismen" utan den tidiga övertygelsen att det subjektiva elementet behärskar den objektiva världen. Revolutionen och den följande utvecklingen bestäms inte av arbetarna och deras behov, utan av den i partiet förkroppsligade ideologin, och därmed i sista hand av de eller den ledare, som är ansvarig för korrektheten i ideologin.
Om denna uppfattning hos Lenin ännu framträdde som en särskild idealistisk tolkning av marxismen, så tog den med begreppet leninismen, och inom ramen för de nationella befrielserörelserna, karaktären av en elitteori, sådan som man annars bara finner hos den borgerliga fascismen. Man talar inte mer om den proletära klasskampen, utan om "de proletära nationernas" ["arbetarstaternas"] kamp mot imperialismen och för den nationella oavhängigheten. Partiet som statsmaskin och i sista hand den store ledaren - Mao, Castro eller Ho Chi Minh - såg sig själva som förkroppsligande av folkviljan och åstadkom sålunda på bakuninistiska eller blanquistiska vägar det samhälleliga tillstånd som Bakunin en gång i tiden tänkte avskaffa genom folkrevolutionen.
Hur man än förhåller sig till de nationellt revolutionära befrielserörelserna så har de uppenbarligen ingenting att göra med den av Marx väntade proletära revolutionen. Det hindrar inte dessa rörelser att via leninismen-stalinismen åberopa sig också på marxismen, för att skänka skenet av en socialistisk utveckling åt sin statskapitalistiska praktik. Eftersom ingenting finns att göra åt det ligger frestelsen nära att helt överlåta "marxismen" åt dem, då "marxismen" bildar "grundvalen för sovjetmyten"[19]. Faktiskt är det uppkomna begreppet "marxism" inget särskilt lyckat begrepp eftersom det söker inringa en hel social rörelse med namnet på en enskild person och därigenom förstärker frestelsen att identifiera yttranden som Marx fällde vid något tillfälle med arbetarrörelsens teori och praktik, som med nödvändighet förändras. Mot sådana försök har Marx själv vänt sig; begreppet "marxism" är alltigenom omarxistiskt och skall inte i något fall förväxlas med den revolutionära arbetarrörelsen själv.
Fast det är så, står det likaledes fast att de av Marx upptäckta kapitalistiska utvecklingslagarna inte har förlorat sin giltighet och att arbetarklassen därför inte kan besparas sin revolution. Även om Marx endast är en av den socialistiska rörelsens grundare så har de av Korsch framdragna andra grundarna inget mer att säga denna rörelse. Detta därför att förverkligandet av deras teorier har gett bevis för att teorierna inte vilar på motsatsen mellan kapital och arbete, utan framträder som nationella strävanden som går ut på en oavhängig kapitalistisk utveckling. De nya former för klassherravälde som uppstår därigenom förklaras helt naturligt för allmängiltiga och proletariatet i de kapitalistiskt utvecklade länderna uppmanas att följa efter. Men man kan hoppas, att arbetarklassen motsätter sig dessa strävanden; men det enda som kan få klassen till det är - även utan att åberopa Marx - att återvända till den av Marx utvecklade klasskampsteorin.
[1] F Hallidays förord till den engelska utgåvan av K Korsch "Marxismus und Philosophie".
[2] H Viesels förord till Bakunins "Staatlichkeit und Anarchie".
[3] K Marx "Das Kapital 1", K Marx und F Engels: Werke 1-39 (MEW) Dietz Verlag, Berlin, DDR 1962-68, bd. 23 s. 12.
[4] Brev till redaktionen för "Otestschestwennyje Sapiski", MEW, op. cit. bd. 19, s. 111.
[5] K Korsch: Why I Am a Marxist (1934), Alternativ, op. cit., s. 69.
[6] op. cit., s. 74.
[7] "Ein undogmatischer Zugang zum Marxismus" från K Korsch: Revolutionärer Klassenkampf, Berlin, u.å., s. 79.
[8] "Der Ökonomische Inhalt des Narodnikitums und seine Kritik im Buch des Herrn Struve" av Lenin: Ausgewählte Werke, Berlin 1932, bd. 1, s. 321-331.
[9] "Ein undogmatischer Zugang zum Marxismus" op. cit.
[10] "Konspekte zu Bakunins Staatlichke und Anarchie" MEW, op. cit. bd. 18, s. 636.
[11] "Kritik des Gothaer Programms", MEW, op. cit. bd. 19, s. 28.
[12] op. cit., s. 21.
[13] "Zehn Thesen über Marxismus heute" op. cit., s. 90.
[14] M Bakunin: "Werke" bd 3, s. 71.
[15] citerat från H Müller: "Karl Marx und die Gewerkschaften", Berlin 1921, s. 72.
[16] förordet till "Staatlichkeit und Anarchie" op. cit., s. LII.
[17] op. cit., s. XXIV.
[18] op. cit., s. XLVII.
[19] M Rubel: "Marx-Engels, Die russische Kommune; Kritik eines Mythos", München 1972, s 8.