Originalets titel: "Marx and Keynes"
Publicerat: i Western Socialist, nov./dec. 1955. Ffg på svenska i Världssocialism nr 8.
Digitalisering: Jonas Holmgren och Adam Buick
Den klassiska ekonomin, vars början vanligtvis leds tillbaka till Adam Smith, fick sin bästa framställning men också sitt slut genom David Ricardo. Ricardo tog, som Marx skrev, "motsättningen mellan klassintressena till utgångspunkt för sina forskningar, motsättningar mellan arbetslön och profit, profit och jordränta, som han naivt uppfattar som samhälleliga naturlagar. Men därmed hade den borgerliga politiska ekonomin också nått en gräns som den inte förmår överskrida"[1], eftersom en fortsatt kritisk utveckling endast kunde leda fram till en insikt om det kapitalistiska produktionssystemets motsägelser och gränser. Genom att göra vad som inte längre kunde göras av borgerliga ekonomer betraktade Marx sig som den borgerliga ekonomins sanne arvtagare - men också som dess förstörare.
Den ekonomiska teorins fortsatta utveckling stödde Marx åsikt. Men även om den borgerliga ekonomiska teorin inte kunde göra framsteg kunde den förändra sitt utseende. Klassiska ekonomer hade lagt tonvikten vid produktionen och systemet i dess helhet. Deras efterföljare betonade utbyte och privat företagsamhet. Även om det inte uppkom några allvarliga tvivel om att det kapitalistiska systemet är naturligt, förnuftigt och oföränderligt, förstörde den växande klyftan mellan liberal teori och social verklighet långsamt den borgerliga ekonomins tidigare förtroende. De växande ekonomiska svårigheterna som följde i kapitalackumulationens spår utvecklade ett intresse för konjunkturcykeln och de faktorer som orsakar högkonjunktur, kris och depression. Den nyklassiska skolan, vara mest kände representant var Alfred Marshall[2], försökte förvandla ekonomi till en praktisk vetenskap, d.v.s. försökte finna medel och metoder för att öka både kapitalets profitabilitet och det allmänna sociala välståndet. Men depressionernas tilltagande längd och våldsamhet förvandlade snabbt en ny optimism till en ännu djupare misstro och den borgerliga ekonomiska teorins ofruktbarhet fick ekonomer att än en gång sjunka ner i den "rena teorins" mindre besvärade trygghet och akademiernas tystnad.
Mitt under den stora depressionen återuppstod så plötsligt den borgerliga ekonomiska teorin från de döda med John Maynard Keynes "omskakande" teorier. Hans främsta arbete, the General Theory of Employment, Interest and Money (på svenska Sysselsättningsproblemet) hyllades som en "revolution" i det ekonomiska tänkandet och ledde till bildandet av den "keynesianska" ekonomiska skolan. Samtidigt som envisa "ortodoxa" ekonomer motsatte sig denna nya skola, som de sa var antingen "socialistisk" eller "illusorisk", försökte s.k. socialister förena Marx och Keynes, eller snarare, acceptera Keynes teorier som vår tids "marxism". Marx skeptiska syn på den borgerliga ekonomins framtid sades nu bara indikera hans oförmåga och ovilja att kritisera klassikerna konstruktivt. Om Keynes sades att han förverkligade Alfred Marshalls strävan efter en reformerad och förbättrad kapitalism. Dessa strävanden, liksom "keynesianernas" stora popularitet, både bland allmänheten och i akademiska kretsar, och också deras krav på ett praktiskt utnyttjande av deras ekonomiska resonemang, gör det både viktigt och intressant att undersöka deras anspråk och recensera deras avlidne mästares arbete i ljuset av den verkliga utvecklingen och de underliggande tendenserna i dagens samhälle. Detta inbjuder till en jämförelse mellan den keynesianska och den marxistiska uppfattningen.
Före utgivningen av General Theory betraktades Keynes allmänt som en ekonom som tillhörde den nyklassiska skolan, vars "gränsspråk" också var hans eget. Ekonomiska kategorier pryddes med psykologiska termer, förmodligen hämtade från "den mänskliga naturen". Enskildas förväntningar och besvikelser bestämmer det ekonomiska livet och Keynes talade t.o.m. om enskildas penningskapande och penningälskande instinkter som de främsta drivkrafterna för det ekonomiska maskineriet, Han trodde att det var en "psykologisk lag" att enskilda tenderade att konsumera allt mindre delar av sina inkomster allteftersom inkomsterna stiger. När den totala inkomsten stiger ökar förstås också konsumtionen, men aldrig lika mycket som inkomsten. Under antagandet att alla investeringar i sista hand tjänar konsumtionsbehov och att en inkomstökning ökar konsumtionen, men mindre än inkomsten, kommer sparandet att öka snabbare än investeringarna. Med detta sjunker den totala efterfrågan och sysselsättningen blir lägre än den tillgängliga arbetskraften. Detta händer i ett "moget" samhälle p.g.a. den redan befintliga stora kapitalstocken, som sänker kapitalets profitabilitet eller gränsproduktivitet, och därmed förväntningarna när det gäller framtida kapitalavkastning. Detta i sin tur skapar en psykologisk inställning hos ägarna av rikedom att kvarhålla sina besparingar i penningform i stället för att investera dem i företag som utlovar liten eller ingen belöning alls.
Ekonomisk stagnation och omfattande arbetslöshet stod i centrum för Keynes intresse. Traditionell ekonomisk teori var bunden till det inbillade antagandet att det rådde full sysselsättning och Says "marknadslag" - d.v.s. till tron att "tillgång skapar sin egen efterfrågan". I likhet med Say betraktade Keynes omedelbar och framtida konsumtion som målet för all ekonomisk aktivitet, men till skillnad från den franske ekonomen ansåg han inte att tillgång medför tillräcklig efterfrågan för att skapa full sysselsättning. Vederläggandet av "Says lag" hyllas som en av de viktigaste sidorna av den keynesianska teorin, speciellt p.g.a. att den vederlägger denna "lag" på dess egen grund genom att visa att just genom det "faktum" att produktionen tjänar konsumtionen, skapar tillgång inte sin egen efterfrågan.
Nära sjuttiofem år tidigare hade Marx redan påvisat att bara en tilltagande kapitalbildning tillåter en ökning av sysselsättningen, att konsumtion och "konsumtion" när det råder kapitalproduktion är två skilda saker och att den totala produktionen kan stiga endast om den erbjuder dem som äger och kontrollerar kapitalet en större del av totalsumman. J. B. Say, "denna komiska 'prince de la science' ", ansåg Marx det inte mödan värt att vederlägga, även om "hans beundrare på kontinenten utbasunerat honom som den som funnit denna skatt: idén om den metafysiska jämvikten mellan köpen och försäljningarna"[1*]. För Marx var Says marknadslag rent nonsens i ljuset av den tilltagande ojämvikten mellan kapitalproduktionens profitbehov och människornas rationellt bedömda produktionsbehov, mellan den "samhälleliga efterfrågan" i kapitalismen och de verkliga samhälleliga behoven; och han påvisade att kapitalackumulationen förutsätter en industriell reservarmé.[3]
När Keynes i denna sena timme närmade sig Marx inställning var det inte för att påvisa en inneboende motsättning i kapitalproduktionen, utan för att hylla skillnaden mellan sysselsättning och investeringar som ett stort framsteg. Enligt honom var det bara "ett rikt samhälle" som "måste finna betydligt vidsträcktare investeringsmöjligheter om sparsamhetstendenserna hos dess rikare medlemmar skola bli förenliga med sysselsättandet av dess fattigare medlemmar"[2*]. Men långt från att sluta klyftan mellan inkomst och konsumtion följer av Keynes teori också att "varje gång vi säkerställer dagens jämviktsläge genom att öka investeringarna förvärrar vi svårigheterna att säkra jämvikt i morgon"[3*]. I framtiden trodde han dock att dessa svårigheter kunde övervinnas genom statsingripanden som minskade "likviditetspreferansen" och ökade den "effektiva efterfrågan", genom kontrollerad inflation, lägre räntor och sänkning av reallönerna, som på så sätt uppmuntrade investeringarna. Om inte detta var tillräckligt kunde staten öka den ekonomiska aktiviteten genom offentliga arbeten och underbalansering av budgeten. Med full sysselsättning som kriterium kan effektiviteten av de olika ingripandena i marknadsekonomin testas experimentellt. Allt som inte leder till full sysselsättning är otillräckligt. Eftersom ökad sysselsättning genom "fortplantningseffekter" kan leda till senare sysselsättning inom andra industrigrenar antogs att detta skulle leda till sådan sysselsättning. Och om allt detta skulle misslyckas kvarstod möjligheten av direkt statskontroll över investeringarna.
Det är inte nödvändigt att hålla med Keynes om arbetslöshetens orsaker för att inse att de åtgärder han föreslog för att bekämpa den har varit alla regeringars åtgärder under senare historia, vare sig de varit medvetna om hans teorier eller inte. Alla monetära och finansiella innovationer har redan prövats; offentliga arbeten och underbalansering av budgeten är lika gamla som statligt styre och har använts i många krissituationer. I moderna tider har de dock betraktats som undantag från regeln, ursäktliga under tider av social spänning, men förödande som en permanent politik.
För Marx är kapitalproduktionens inneboende motsättningar inte av "ekonomisk" art i borgerlig mening. Han är inte intresserad av förhållandena mellan tillgång och efterfrågan på marknaden, utan av de samhälleliga produktivkrafternas verkan på de samhälleliga produktionsförhållandena, d.v.s. följderna av den stigande arbetsproduktiviteten på produktionen av värde och mervärde. Hyllad som en produkt av kapitalet självt, skiljer den borgerliga teorin stigande arbetsproduktivitet från dess samhälleliga innebörd. För Marx är den den självständiga variabel som bestämmer alla de andra variablerna i systemet av ekonomiska förhållanden.
Arbetets speciella betydelse och dess stigande produktivitet i Marx schema ledde fram till hans upptäckt av en bestämd utvecklingstendens i kapitalackumulationen, som visade på kvalitativa förändringar i de kvantitativa förändringarnas spår. Han kunde visa att den kapitalistiska "jämviktsmekanismen" själv måste förändras under kapitalbildningens gång och att det är den senare som bestämmer och modifierar marknadens utbuds- och efterfrågekrafter, eftersom marknadslagar måste göra sig gällande inom ett större system av växande "ojämvikt" mellan de samhälleliga produktivkrafterna och de kapitalistiska produktionsförhållandena.
Ökningen av produktiviteten, av mervärde och kapitalets ackumulation är alla en och samma process. Den innebär en snabbare ökning av kapital investerat i produktionsmedel än av kapital investerat i arbetskraft. Den innefattar vad Marx kallade "kapitalets stigande organiska sammansättning". Eftersom profiter beräknas på det totala investerade kapitalet måste de visa en tendens att sjunka p.g.a. att den del av totalkapitalet som avkastar mervärde blir relativt mindre. Naturligtvis innebär processen också en ökad förmåga att utvinna ytterligare mervärde, som upphäver profitens "tendens" att sjunka och utgör skälet till själva processen. Om vi lämnar åt sidan alla trassligheter i Marx framställning, visar hans abstrakta schema för kapitalexpansionen att, bortsett från konkurrensen som kapitalexpansionens drivkraft i marknadsverkligheten, produktionen och ackumulationen av mervärde redan i kapitalproduktionens dubbla karaktär - som bytesvärde och bruksvärde - får ett begränsande element, som endast kan övervinnas genom det kapitalistiska produktionssättets ständiga expansion och utvidgning. För att förhindra ett fall i profitkvoten får ackumulationen aldrig vila. Mer och mer mervärde måste utvinnas och detta innebär en ständig revolutionering av produktionen och fortsatt utvidgning av dess marknader. Så länge som ackumulation är möjlig blomstrar det kapitalistiska systemet. Om ackumulationen avstannar uppstår kris och depression.
Fastän av olika skäl ser både Marx och Keynes det kapitalistiska dilemmat i en sjunkande kapitalackumulation. Keynes diagnostiserade orsaken till den som en brist på incitament att investera. Marx, som såg utöver bristen på incitament, upptäcker orsaken till det i produktionens samhälleliga karaktär, som en produktion av kapital. Keynes betraktar inte kriser och depressioner som nödvändiga sidor av kapitalbildningen - de är det bara under laissez-faire-förhållanden, och då bara i den mening att ekonomisk jämvikt inte innebär full sysselsättning. För Marx förutsätter dock fortgående kapitalackumulation kris- och depressionsperioder, eftersom krisen är den enda "jämviktsmekanism" som verkar i kapitalismen med avseende på dess utveckling. Det är under depressionsperioden som kapitalstrukturen genomgår de nödvändiga förändringar som återställer förlorad profitabilitet och möjliggör fortsatt kapitalbildning.
Marx ackumulationsteori föregrep Keynes kritik av den nyklassiska teorin genom dess kritik av klassisk teori. I sina väsentliga drag består därför Keynes "revolution" av en partiell upprepning av en del av Marx argument mot den kapitalistiska ekonomin och dess teori. Keynes studerade inte Marx och kände inte heller behov av att göra det eftersom han identifierade Marx teorier med klassikernas. Genom att motsätta sig den klassiska teorin trodde Keynes att han samtidigt också motsatte sig marxismen. I verkligheten behandlade han dock ingen av dessa teorier utan den nyklassiska marknadsteorin, som inte längre hade något väsentligt samband med Smiths och Ricardos idéer. Marx' kritik av klassisk ekonomi liknar dock Keynes kritik av nyklassikerna, även om den skär djupare än Keynes, p.g.a. att klassikerna var skarpsinnigare tänkare än sina apologetiska efterliknare, och p.g.a. att Marx inte var någon borgerlig reformator.
Trots att Keynes ville "slå undan marxismens ricardianska grundvalar" måste han för att göra detta först placera sig själv just på dessa grundvalar. Han godtog arbetsvärdeteorin i den ricardianska meningen, där arbetet som enda produktionsfaktor innefattar "företagarens och hans medhjälpares tjänster". Liksom Marx behandlade han ekonomiska aggregat, men medan den analysen hos Marx var avsedd att leda till upptäckten av kapitalackumulationens grundläggande tendens och ingenting mer, var den i det keynesianska systemet avsedd att tjäna formuleringen av en politik som kunde stödja tendensen utan att skada de kapitalistiska produktionsförhållandena. Uttryckt i enklaste termer framställer Keynes modell ett slutet system indelat i två produktionsavdelningar: en som tillverkar konsumtionsvaror och en som tillverkar kapitalvaror. De totala penningutgifterna, uttryckt i löneenheter (grundade på arbetstimmar) för både konsumtions- och kapitalvaror, är lika med den totala inkomsten och innebär att systemet kommer att befinna sig i jämvikt om det totala sparandet är lika med investeringarna. En nedgång i den totala efterfrågan, som innebär en skillnad mellan sparade och investeringar, minskar totalinkomsten och leder till arbetslöshet. För att förändra denna situation måste den totala efterfrågan ökas till en punkt där den totala inkomsten innebär full sysselsättning. I Marx' system av ekonomiska aggregat är konstant kapital kapitalistklassens egendom, variabelt kapital den samhälleliga ekvivalenten till arbetskraften och mervärde den härskande klassens ackumulations- och inkomstkälla. Här är det inte fråga om "samhällsinkomst" och "samhällsproduktion", utan en fråga om kapitalistisk exploatering av arbetskraft.
Fram till andra världskriget fanns det bara liten bekräftelse av Keynes teorier. Han hade dock ett perfekt alibi - antingen hade hans förslag inte genomförts eller också hade de använts i alltför liten utsträckning. Men med krigsproduktionens början var Keynes övertygad om att hans teorier helt och hållet skulle bekräftas. Nu skulle man kunna se "vilken total produktionsnivå och vilken konsumtionsnivå som behövs för att åstadkomma ett fritt, modernt samhälle ... inom gränserna för det optimala resursutnyttjandet"[4*].
Krigspolitiken var dock helt oberoende av keynesiansk ideologi och skiljde sig varken från den som användes under första världskriget eller mellan olika regeringar, varav en del inte bekände sig till den keynesianska "revolutionen". Alla påhitt förknippade med den kommenderade ekonomin under andra världskriget, som t.ex. penning- och kreditinflation, priskontroller, tvångssparande, ransoneringar o.s.v., hade varit gängse redan i det första sammanbrottet trots den då rådande "ortodoxa" inställningen till ekonomi.
Om krigspolitiken "bevisade" riktigheten i Keynes teori gjorde den det genom att ställa teorin på huvudet. Fastän den misslyckades med att öka "konsumtionsbenägenheten" under depressionen var den en "briljant succé" när det gällde att skära ner den under kriget. Oförmögen att öka investeringarna till punkten för full sysselsättning ledde den till arbetskraftbrist genom kapitalförstöring. Trots att de upphävdes under kriget skulle Keynes teorier åter bli giltiga med övergången till "normala tider". För honom bevisade själva kriget bara att vilket ekonomiskt system som helst rent tekniskt kan ha full sysselsättning om det så önskar; det föll honom inte in att krig och förberedelser för krig under nuvarande förhållanden kan vara den enda vägen till full sysselsättning. Det var något som föll andra in; men i allmänhet representerades den keynesianska andan dock bäst av sådana anhängare till välfärdsstaten som William Beveridge, som vid krigsslutet lade fram ett program för full sysselsättning grundat på "socialisering av efterfrågan utan att socialisera produktionen"[5*]. Uppbyggt efter keynesianska principer och med hjälp av budgetmedel för att kunna förverkligas skulle det föra krigets fulla sysselsättning in i fredstid.
Rädslan att omfattande arbetslöshet skulle återkomma i samband med krigsslutet visade sig vara överdriven. Det fanns inte längre någon klar skillnad mellan krigsproduktion och fredsproduktion och det förelåg inget behov av att anta Beveridges plan eller någon annan plan för att utnyttja produktionsresurserna fullt ut. Sedan den keynesianska "revolutionens" början har det därför inte uppkommit någon praktisk möjlighet att pröva dess giltighet. Icke desto mindre ökade statsingripanden under depressionen i viss mån sysselsättningen. Därför kan man säga att teorin bekräftades på ett mycket allmänt sätt varhelst den tillämpades. I denna bemärkelse skulle keynesianismen dock bara vara ett annat namn för statlig depressionspolitik och skulle förbruka sig själv med förslaget om att staten skulle ta hand om kapitalbildningens föregripande sidor varhelst privata initiativ börjar avmattas. Medan produktionen fortfarande sker för privat vinning är dess expansion statens ansvar - en logisk utvidgning av kreditsystemet genom en omsvängning från privat till statlig finansiell kontroll.
Inte bara ur keynesiansk, utan ur varje realistisk synvinkel, betraktas nu statsingripanden som en ofrånkomlig nödvändighet. En ökad mängd "välfärdsekonomi" förespråkas både av "välfärdsstatens" och den privata företagsamhetens anhängare. Men även om ingen tycks tvivla på att statlig kontroll är här för att stanna förblir frågan om dess karaktär kontroversiell. Keynesianerna är i allmänhet för mer statsingripanden. Men eftersom den konsekventa ökningen av statliga regleringar och underbalansering av budgeten är liktydiga med omvandlingen av det privatkapitalistiska systemet till ett statskapitalistiskt system motarbetas de ofta som en form av "smygande socialism". Eftersom keynesianismen också kan betraktas som ett övergångsstadium till en fullständigt statligt reglerad kapitalistisk ekonomi har den blivit teorin för sociala reformer inom det kapitalistiska systemet. Den står därför i skarpaste motsättning till marxismen, som inte intresserar sig för social reform utan för avskaffandet av det kapitalistiska systemet.
Vidare läsning:
Marx och Keynes - blandekonomins gränser (1969).
[1] Kapitalet, första boken, efterskrift till andra upplagan.
[2] Alfred Marshall (1842-1924), inflytelserik borgerlig ekonom, andra generationens marginalnyttoteoretiker.
[3] Tillskottsarbetskraft oberoende av naturliga begränsningar såsom befolkningstillväxt och som möjliggörs för det första genom en permanent arbetslöshet, för det andra genom att varje arbetare utför flera arbetares jobb genom stegrad arbetsintensitet.
[1*] Till Kritiken av den Politiska Ekonomin, Stockholm 1970, s 96.
[2*] The General Theory, s 31.
[3*] The General Theory, s 105.
[4*] J. M. Keynes i the New Republic, 29 juni 1940.
[5*] Full Employment in a free Society, 1945, s 29.
Last updated on: 4.6.2010