Digitaliserat av Adam Buick för Marxists Internet Archive.
Det finns ingen fågelväg till socialismen, vi hävdar att slutgiltig socialistisk handling fordrar en upplyst majoritetsståndpunkt fullkomligt skild från kapitalistiska värden. Denna tidskrift framlägger just ett sådant perspektiv.
Sedan 1930-talet har det hävdats att den "keynesianska revolutionen" skulle gjort Marx ekonomiska teorier ogiltiga och att kriser kan undvikas med lämpliga statsingripanden. Artikeln Marx & Keynes kontrasterar de båda ekonomernas idéer.
Tror du, i likhet med en massa vänsterfolk, att socialism är detsamma som "arbetarkontroll"? I så fall bör vår artikel Arbetarkontroll göra slut på dina illusioner.
Många arbetare tror att deras problem är höga skatter, höga priser etc., och olika politiska partier är inte sena att profitera på denna okunnighet med ändlösa reformprogram. Exploateringsprocessen visar den verkliga orsaken till arbetares problem - lönesystemet självt.
Artiklarna Socialismens Genomförande och Majoritets förståelse kontra direkt handling är skrivna av kamrater i Socialist Party of Great Britain och hämtade ur deras tidning Socialist Standard.
Bägge artiklarna är en kritik av alla de självutnämnda "revolutionärer" som talar om att "leda arbetarklassen till socialism" eller "krossandet av den kapitalistiska staten och dess ersättande med en socialistisk stat". De visar hur förespråkarna för våldsam direkt handling av minoriteter i själva verket förespråkar olika former av statskapitalism - inte socialism.
Slutligen har vi en artikel som kritiserar såväl de mekaniska materialisterna som idealisterna och påvisar tankens sanna natur, och en artikel som behandlar fackföreningarnas roll i det statskapitalistiska Kina.
"I alla borgerliga revolutioner har alltid
blodsutgjutelse, terror och politiska mord varit vapen i händerna på
uppåtstigande klasser, men den proletära revolutionen behöver ingen terror för
att nå sina mål och dess anhängare avskyr mord. Den behöver inget av dessa
vapen, då den kämpar mot institutioner och inte mot individer. Då den inte går
in i kampen med naiva illusioner behöver den inte blodig terror för att hämnas
sina besvikelser. Den proletära revolutionen är inte en minoritets desperata
försök att forma världen med våld efter sina egna ideal. Den är en handling av
den överväldigande majoriteten av arbetare för att fullfölja en historisk
uppgift och för att göra historisk nödvändighet till historisk verklighet."
(Rosa Luxemburg i Vad vill Spartakusförbundet?)
"En märkbar tillväxt av arbetslönen förutsätter en snabb tillväxt
av det produktiva kapitalet. Den snabba tillväxten av det produktiva kapitalet
framkallar en lika snabb tillväxt av rikedomen, lyxen, de samhälleliga behoven
och de samhälleliga njutningarna. Ehuru alltså arbetarens njutningar ökat, har
den samhälleliga tillfredsställelse de skapar sjunkit i jämförelse med
kapitalistens ökade njutningar, som är oöverkomliga för arbetaren, den har
sjunkit i jämförelse med samhällets utvecklingsnivå överhuvudtaget. Våra behov
och njutningar har sin rot i samhället, vi mäter dem därför med samhället som
måttstock. Vi mäter dem inte med de föremål som tillfredsställer dem. Emedan de
är av samhällelig natur är de av relativ natur."
(Karl Marx i Lönarbete och Kapital.)
Socialism är ett samhälle i vilket alla sociala angelägenheter, inbegripet produktionen och distributionen av rikedom, kommer att kontrolleras demokratiskt av hela befolkningen. Det kommer inte att finnas någon härskande klass eller någon permanent administrativ elit, utan i stället alla människors aktiva deltagande, på alla nivåer och inom alla områden, av planeringen och skötseln av deras varierande gemensamma angelägenheter.
Det är därför som socialismen endast kan genomföras demokratiskt, både i betydelsen att den är vad den överväldigande majoriteten önskar och i den betydelse att den genomförs genom deras egen demokratiskt organiserade aktion. Varje försök av en minoritet att genomföra socialismen är dömt att misslyckas därför att utan en befolkning som vill delta i samhälleligt beslutsfattande själva och inte överlåta det åt en elit, skulle minoriteten tvingas att bli de enda beslutsfattarna och slutligen en ny härskande klass. Själva det förhållandet att bara en minoritet önskade socialism skulle vara ett tecken på att socialismen ännu inte var möjlig. Faktiskt skulle det förhållande att en minoritet skulle tro att den kunde genomföra socialismen innan en majoritet önskade den visa att de själva ännu inte förstod socialismens fulla innebörd och därför i verkligheten inte var socialister.
In titt på de olika teorierna om minoritets-, eller minoritetsledd aktion för att genomföra 'socialism' - i huvudsak Lenins bolsjevism och dess olika sidogrenar, stalinism, trotskism, maoism, castroism etc. - bekräftar att de i praktiken var ideologier för blivande nationella härskande klasser som syftade till att industrialisera ekonomiskt efterblivna delar av världen genom en statskapitalistisk politik, felaktigt kallad 'socialism'. Deras taktik - avantgarde parti, våldsamt uppror, hänsynslösa åtgärder mot de gamla härskarna och alla motståndare - är därför helt irrelevant för en genuint socialistisk rörelse, även om den kan vara ytligt attraktiv för dem som önskar radikal samhällsomvälvning men ändå misströstar över att någonsin vinna över en allmänt ointresserad och konservativt sinnad arbetarklass. I den osannolika händelse att de skulle vara framgångsrika i något högt industrialiserat land skulle resultatet vara någon form av statskapitalism, absolut inte socialism.
Varje passande teori för hur socialismen ska genomföras, måste som sin grundläggande förutsättning ha att detta måste vara en demokratiskt organiserad, socialistiskt sinnad arbetarklassmajoritets verk. Med andra ord, att den socialistiska revolutionen måste vara en majoritetsrevolution. Låt oss gå igenom innebörden av detta.
Statsmaskineriet, såsom både den offentliga förtrycksmakten och centrat for social administration, måste övertas innan kapitalismen kan avskaffas och socialismen genomföras, för det första för att förhindra att den kommer till användning för att motverka denna förändring och för det andra för att centralt koordinera den. Detta skulle inte förnekas av många av dem som förespråkar minoritetsaktion. Men sedan uppkommer en grundläggande olikhet. De förkastar politiken att försöka övertyga, genom fredlig övertalning, en majoritet att förena sig med dem i kampen; kort sagt avvisar de demokratiska metoder. I stället förordar de minoritetsaktion, först för att sönderslita samhället och underminera den majoritetsstödda regeringen och sedan för att dra nytta av den påföljande sociala instabiliteten för att själva erövra regeringsmakten i ett väpnat uppror.
De som förstår att den socialistiska revolutionen endast kan vara en majoritetsrevolution har inget behov av att överväga en sådan metod för att vinna statsmakt (som nästan säkert ändå skulle misslyckas med förlusten av många oskyldiga arbetarklassliv). Så snart kapitalistiska förhållanden, inbegripet övertygningsförsöken från den en gång socialistiska minoriteten, har skapat en socialistisk majoritet är frågan; vilken är den enklaste metoden att vinna kontroll över staten?
I de mest utvecklade kapitalistiska delarna av världen, där de ekonomiska förhållandena och arbetarklasspåtryckningar har tvingat den härskande klassen att bevilja en viss grad av politisk demokrati, är svaret uppenbart. Använd de befintliga politiska institutionerna, som ombesörjer att medlemmar av riksdag, kommunfullmäktigen och andra offentliga ämbeten väljs med allmän rösträtt, begränsade och ofullständiga som dessa institutioner är utifrån den demokratiska teorins synpunkt.
Detta skulle innefatta att den socialistiska majoriteten organiserade sig som ett politiskt parti, men ett fullständigt olikt såväl existerande parlamentariska partier som leninistiska avantgarde partier. Arbetarnas socialistiska parti måste vara demokratiskt rakt igenom; dess politik och alla dess handlingar måste stå under dess medlemmars fullständiga kontroll och det får inte ha en ledare eller ledning. Såsom arbetarklassens verkliga rörelse för ett genomföra socialismen måste det, så långt det är möjligt under kapitalismen, återspegla socialismens organisationsformer, nämligen, demokratisk kontroll och allmänt deltagande. Och långt ifrån att vara ett avantgarde parti som försöker att leda arbetarklassen med attraktiva slagord, skulle det enbart vara det instrument som de kan använda för att vinna politisk makt så snart en majoritet av dem blivit socialister.
Naturligtvis skulle ett sådant parti behöva utse kandidater för att kämpa i val till offentliga institutioner. Men de som utses skulle endast vara utsedda delegater för arbetarklassens socialistiska majoritet. Ställningen skulle vara precis den motsatta mot vad som finns i existerande parlamentariska partier. I stället för att partiet utanför parlamentet skulle vara väsentligen bara en röstfångare för den parlamentariska ledningen, skulle socialistiska riksdagsmän och kommunfullmäktigen enbart vara kurirer för en socialistisk arbetarklass utanför riksdagen, demokratiskt organiserad i sitt socialistiska politiska parti. Och naturligtvis skulle syftet med att skicka socialistiska delegater till riksdagen inte vara att bilda en 'socialistisk regering' (en självmotsägelse) utan att avskaffa kapitalismen så smidigt och fredligt som möjligt.
Så snart den kontrollerar statsmakten kan den socialistiska majoriteten avskaffa det kapitalistiska klassmonopolet över produktionsmedlen genom att göra dem till samhällets gemensamma egendom under hela folkets demokratiska kontroll. Och statsmaskineriet - som ett offentligt förtryckarorgan - skulle avskaffas genom att dess förtrycksinstitutioner (armé, polis, domstolar, fängelser) skulle förstöras. De återstående administrativa institutionerna (hälsovård, utbildning, statliga industrier) skulle fullständigt demokratiseras och utvidgas till att täcka alla industrier. Då detta är gjort skulle centret för social administration ha upphört att vara en 'stat' och blivit enbart ett obeväpnat instrument för fastställande av sociala angelägenheter.
Socialismen kommer att vara genomförd.
(Översatt från en artikel av signaturen ALB i Socialist Standard, september 1972.)
Olyckligtvis har dialektiken alltför ofta använts som en mystisk symbol, en sorts hemlig abrakadabra för att dölja otillräcklig kunskap och rörigt tänkande. Motståndare till Marx har hävdat att dialektisk monism för in ett metafysiskt element i en materialistisk samhällsteori, som ger upphov till nya mysterier, lika olösbara som dam den rena idealismen framkallade. Felet med dessa kritiker är att de inte vet, eller låtsas att inte veta, att Marx till skillnad från de mekaniska materialisterna inte såg medvetande som en passiv reflex av den yttre världens rörelse, utan ansåg att sensation, medvetande, också är en form av aktivitet.
Om yttre materiella förhållanden enbart präglade sitt avtryck på människornas medvetande, d.v.s. om våra idéer endast var en registrering av ett visst samhälleligt-materiellt komplex, skulle dialektiken verkligen misslyckas med att ge ett tillfredsställande svar på samhällsutvecklingen. Svagheten hos Hegels spiritistiska idealism var att den inte kunde förklara vad som orsakade idéns förändring. Gjorde Marx verkligen det motsatta felet genom att godtyckligt tillskriva de materiella förhållandena makt nog att förändra sig själva och med sig dra människornas passiva medvetande? Om Marx hade fallit i en sådan fälla, och många av hans förslagna kritiker hävdar detta, skulle han, som någon har sagt, låtit gudarna kastas ut genom huvudingången med materialismens hjälp, för att omedelbart låta dem komma tillbaka genom den vidöppna bakvägen.
1700-talets materialister tillskrev fysiska händelsers rörelser all förändring, medan människans psykiska förhållande passivt följde efter, som en ideal återspegling av dem. Denna uppfattning gjorde det svårt för dem att förklara varför de själva kunde vara före sin tid och agitera för en ny social ordning, om mänskligt medvetande bara var en följd av förändringen i den materiella världen. Det är en inkonsekvent form av materialism som sopar bort gudarna ur en osynlig himmel för att omedelbart återkröna dem i form av materia.
På ena sidan stod materialisterna som förklarade att tankar var en betingelse av materiella, mekaniska lagar; på den andra sidan idealisterna och förfäktade att själen, ett utflöde från en gudomlig existens, var den slutliga verkligheten. Ur konflikten mellan dessa båda motsatta åsikter upptäckte Marx den mellanliggande principen för social evolution. Lösningen låg i upptäckten av tankens sanna natur. Tanken befanns vara aktiv och inte passiv som materialisterna hade hävdat. "Det är hela människan som tänker", säger Marx. Tanken är en funktion av att leva, den uppkommer genom att göra någonting, den uttrycker sig i handling. Existensens av sociala institutioner alstrar mänskliga behov, försöken att tillfredsställa dessa behov producerar en förändrad form av medvetande; det föreligger en konflikt mellan människans tänkande, uttryckt i handling och de motsatta förhållandena. Ur kampen framkommer förändrade förhållanden och ett förändrat medvetande, som visar sig i fortsatt handling.
På så sätt kan vi se hur den dialektiska principen förenar den antagonistiska motsättningen mellan idealism och vulgärmaterialism och återförenar dem i en harmonisk syntes.
Men tro inte att denna dialektiska förening blottar en sammanföring av två system; i vilket man finner de gamla gudarna, andarna, det absoluta, tingen i sig och idealisternas okändheter fredligt dela säng med de enögda materialisternas mekaniska lagar, vägbarhet, mätningar och kalkyler. Marx accepterar idealismens lära, så långt den medger tankens aktiva princip, men genom att ta ifrån denna filosofi den fria viljan, gör den tanken till en socialt bestämd aspekt av existensen. Den är materialistisk eftersom den varken godtar eller finner behov av några lagar, krafter eller ledprinciper, som ligger utanför eller är överordnade universum i dess helhet. Den breddar den gamla materialismen genom att vägra att göra en skarp åtskillnad mellan å ena sidan tanken, å andra sidan det materiella.
Den vetenskaplige socialisten säger att de sociala förhållandena måste erkännas innan de kan förändras. Det innebär inte bara kunskap om det nuvarande samhället, utan också kunskap om vilka krafter som driver det. Eftersom en av de största sociala krafterna är tänkande är en adekvat perceptionsteori en nödvändighet för att fullborda den socialistiska filosofin. Sociala transformationsprocesser är samtidigt också psykologiska transformationsprocesser. Idéer och ideal vägleder mänsklig historia, - bestämmer de avsedda målen; därför är mänskligt tänkande i sig en historisk kraft. Att ha en motsatt åsikt skulle vara att ha en fatalistisk tro på historisk bestämmelse och anse socialistisk utbildning och agitation som bortkastad tid. Idealisterna har alltid åberopat tankens aktiva princip men de har misslyckats med att ta de materiella villkoren för tankeverksamhet och tankens beroende av sensation med i beräkningen. Materialisterna reducerar allt tänkande till sensation, så att människans idéer blir passiva reflexer av den yttre världen.
Så Marx menade att om kunskap är aktiv och har byggts upp ur sensation, är sensationen inte passiv utan aktiv. Sensationer uppkommer under människans verksamhet på ting. Varseblivning uppkommer inte ur ett objekt på den ena sidan och ett motsatt subjekt på den andra, utan ur bådas växelverkan. En sensation är lika mycket följden av människans totala organisms verksamhet, som av objektet den verkar på; så vad som upptas i varseblivningen orsakas lika mycket av mottagarens förhållanden som av det som mottas. Eller med andra ord, varseblivning är inte en passiv reflex av objekt som arbetar via sensation, utan en aktiv deltagare i sin egen skapelse. Men - och här är en punkt som förtjänar speciell uppmärksamhet - ingen mänsklig tanke existerar ensam, som en enkel produkt av den fysiska och biologiska omgivningen. Den är en del av en långvarig utveckling av historiska antecedentia genom vilka den begränsas i omfattning, selekteras och där vikt och intresse förändras. Skulle en geologs varseblivning då han går över en strands klippor ha någon likhet med en stenåldersjägares kontakt med samma plats eller skulle vindens suckanden för en urinvånare vara samma ljud för en flygplansmekaniker?
All psykologi, som inte är en del av fysiologin, är socialpsykologi. Varje djur utom människan är individuellt psykiskt; endast människan är socio-psykisk. Hos människan är medvetandet samhälleligt innan det är individuellt. Detta var Marx stora bidrag, som de mest avancerade moderna psykologerna fortfarande försöker nå upp till och som de mekaniska behavioristerna är maktlösa att förklara.
(Översatt ur en artikelserie "Thoughts On Thinking", The Western Socialist, juli-augusti 1951. Artikeln skriven av W.C. Currey.)
Uttrycket "arbetarkontroll" används idag ofta som om det var någon sorts definition på socialism. I själva verket är det inte alls detta, då det förutsätter den fortsatta existensen av en arbetarklass och kontroll över produktionssystemet av enheter mindre än samhället.
Ursprunget till idén kan återfinnas i 1800-talets uppdelning mellan socialister och anarkister. Dessa såg samhället ur två fullständigt motsatta synvinklar. Socialisterna betraktade samhället och individen som ömsesidiga termer; det ena kunde inte existera utan den andra. Som en karikatyr av borgerlig individualism, såg å andra sidan anarkisterna individen som den viktiga enheten, som en isolerad varelse. För dem utgjorde samhället en inskränkning av individens frihet. Medan socialister insåg behovet av en organisation för att planera angelägenheter för samhället i dess helhet, ville anarkisterna ha en fri federation av lokala samfund och så mycket decentralisering som möjligt.
Socialister gjorde en åtskillnad mellan samhälle och staten. Enligt deras synsätt blomstrade staten, som ett förtryckarinstrument, bara i klassamhällen och var det medel med vars hjälp en härskande klass kontrollerade samhället. Olyckligtvis förbisåg många människor, inbegripet många som kallade sig socialister, denna distinktion mellan samhälle och staten.
I Tyskland t.ex. var detta en period med "kulten av staten". Staten var sanningen, friheten etc. Dess uppgift var att frigöra mänskligheten och för att göra detta måste den först demokratiseras. Begripligt nog avvisade anarkisterna detta synsätt, även om deras egen syn på staten var lika oriktig. För dem var staten fienden och roten till allt ont. Kropotkin betecknade med rätta de tyska socialdemokraternas åsikter som statskapitalism.
I motsats till detta framförde Kropotkin idén att den grundläggande enheten i det framtida samhället skulle vara den fria kommunen. Där det var nödvändigt, som t.ex. för skötseln av järnvägar, skulle dessa kommuner förenas i en lös federation. Detta är den anarkokommunistiska doktrinen och den bör kontrasteras mot den socialistiska åsikten, att den grundläggande enheten i det framtida samhället endast kan vara samhället självt.
Det verkliga ursprunget till idén om arbetarkontroll kommer från en annan anarkistisk tendens, anarkosyndikalismen. Kommunen är förstås en geografisk enhet. För anarkosyndikalisterna skulle den grundläggande enheten inte vara geografisk utan industriell, med industriförbund som det nya samhällets bas. Arbetarna i en speciell industri skulle äga och kontrollera den industrin genom sitt förbund.
Också här skulle de olika förbunden sammanslutas i en federation. Mer utarbetade planer tänkte sig en industriell republik, en arbetarnas världsfederation. Syndikalisterna, som var speciellt starka i Frankrike, (därav namnet, som kommer från det franska ordet för fackförening, syndicat) förespråkade att arbetarna direkt skulle äga och kontrollera produktionsmedlen. Detta stod i motsats till den socialistiska åsikten, att det var de fria producenterna, som skulle äga ock kontrollera produktionsmedlen i dess helhet genom samhället. Slagorden arbetarkontroll, gruvorna åt gruvarbetarna och fabrikerna åt arbetarna, har alla ett syndikalistiskt ursprung.
Vid sekelskiftet togs idén upp av amerikanen Daniel de Leon. Han framförde idén om vad han kallade Socialistisk Industriell Unionism. Under detta system skulle produktionsmedlen ägas kollektivt men administreras av arbetarna via Industriunioner. Da Leon, ledaren för Socialist Labor Party, var också en av grundarna av I.W.W., the Industrial Workers of the World.
De Leons uppfattning av det framtida samhället kritiserades p.g.a. att det inte såg att samhället skulle vara enheten och p.g.a. att den medgav stridande intressen mellan producenterna i olika industrier. Under socialismen kunde det inte finnas några permanenta konfliktgrupper; samhället i dess helhet skulle utöva demokratisk kontroll över produktionsmedlen.
Den ryska revolutionen utgjorde ytterligare en källa till teorier om arbetarkontroll. Då kapitalisterna temporärt förlorar kontroll genom statsmaskineriets sammanbrott och allmän anarki hotar, händer det ofta att arbetarna gör det uppenbara; de tar över fabrikerna och försöker själva sköta dem. Detta hände i Ryssland 1917-18, i Italien 1921, i Spanien 1936 och i Ungern 1956. I Italien och Spanien upphörde experimentet snabbt, så fort kapitalisterna återfått kontroll. I Ungern utförde Röda Armén den uppgiften. I Ryssland stod bolsjevikerna inför fait accompli; arbetarna hade själva tagit över fabrikerna. Allt bolsjevikerna kunde göra var att anta dekret som erkände detta.
Dessa experiment med arbetarkontroll misslyckades alla, inte minst p.g.a. arbetarnas oerfarenhet, vilket inte var förvånande med tanke på Rysslands efterblivenhet vid den tidpunkten. För att hålla produktionen flytande införde bolsjevikerna enmannastyre. Idén om arbetarkontroll och arbetarråd levde dock vidare bland oliktänkande bolsjeviker och vissa av dem utvecklade en sammanhängande teori. Dessa teorier erhöll mer stöd under den allmänna reaktionen mot stalinismen efter andra världskriget, då Rysslands byråkratiska statskapitalism sades ha sitt ursprung i beslutet att upphöra med arbetarkontroll 1918. Detta var knappast en riktig förklaring till övergreppen under Stalins styre, men den erbjöd en sorts förklaring för desillusionerade ex-stalinister.
Idéer om arbetarkontroll blev mer populära under perioder av oordning av den typ som här beskrivits. Erfarenheterna från dessa perioder har tillhandahållit grundvalen för många teorier om arbetarkontroll och om spontana revolutioner utan förståelse eller kunskap. De har blivit en del av en allmän mytologi, som gynnas av lösligt tänkande och en otillräcklig förståelse av dagens samhälles natur. Dessa episoder i Ryssland, Italien och på andra håll har mycket liten relevans för socialismen, även om de inte hade undertryckts.
Litet eftertanke visar dem vara sällsynta och isolerade händelser som inträffade då kapitalisternas kontroll hade försvagats. Men arbetare genomsyrade av kapitalistiska fördomar före sammanbrottet kan förväntas behålla dem under och efter det. Utan socialistisk förståelse var en snabb återgång till normal kapitalism bunden att inträffa så snart ordning återställts. Olyckligtvis är klart tänkande ovanligt i hela denna fråga om arbetarkontroll. Det förefaller att vara ett slagord fyllt av mening. En noggrannare undersökning blottlägger dess oriktighet.
I grunden återspeglar det anarkisternas fientliga inställning till samhället och samhällskontroll som sådan; det återspeglar också deras naiva yrkande på att allting ska göras genom frivilliga sammanslutningar i stället för permanent maskineri. I grunden är kravet på arbetarkontroll ett krav på att arbetarna på verkstadsgolvet skall kontrollera produktionen genom en arbetsplatsorganisation i stället för genom samhället. Helt bortsett från det faktum att det inte kommer att finnas "arbetare" under socialismen, är detta krav orealistiskt och utopiskt. Dagens produktionssystem är sällsynt komplicerat i dess världsomspännande organisation. Det skulle bara kunna kontrolleras av samhället som helhet genom en ganska invecklad och permanent administrativ apparat. Att föreslå någonting annat är att bortse från den moderna världens natur med dess storindustri.
(Ur Socialist Standard, januari 1965.)
Xinhua Zidian (Ny kinesisk ordbok), utgiven i Peking 1972, definierar ordet ziben som "produktionsmedel kontrollerade av kapitalister och pengar använda för att anställa arbetare. Medelst ziben exploaterar kapitalisten arbetaren och erhåller mervärde". Den definierar också ordet zijin som "material och pengar som ett socialistiskt land använder för att utveckla den nationella ekonomin".
Det intressanta är att båda dessa ord, ziben och zijin, vanligtvis skulle översättas som "kapital". I själva verket har de definierats på detta sätt i tidigare ordböcker som utgivits under den kinesiska kommunistiska regeringen. Kan det vara så att regeringen i själva verket i försöket att göra en åtskillnad mellan dem medger att samma process äger rum under både kapitalismen och deras så kallade "socialistiska land"? Med andra ord, kontrollen som utövas över produktionsmedlen av en minoritet används till att "erhålla mervärde". Frasen "utveckla den nationella ekonomin" kunde i lika hög grad tillämpas på endera av dessa två system (naturligtvis bara av deras respektive apologeter), fastän det i själva verket inte är två system som beskrivs utan bara ett - kapitalismen.
(Översatt från en artikel av BAN i Socialist Standard, april 1973.)
De olika maoistiska grupperna i Sverige hör till de mest högröstade kritikerna av den svenska fackföreningsrörelsen och anti-facklig lagstiftning. Med tanke på detta undrar man ibland hur många av dem som brytt sig om att undersöka fackföreningarnas ställning i "deras" eget land - Kina.
Kinas Kommunistiska Partis uppfattning om fackföreningarnas roll härstammade från Lenin. Fackföreningarna skulle vara "transmissionsband", en av flera organisationer genom vilken avant gardet utövade den påstådda proletära diktaturen. Men eftersom transmissionsbandet antogs fungera i båda riktningarna skulle partiet samtidigt lära av massorna via fackföreningarna. I praktiken innebar detta att de senares roll inskränktes till att hjälpa till att bevara arbetsdisciplinen och att öka produktionen. Vid åtskilliga tillfällen efter 1949 har dock vad man kan kalla "traditionella fackföreningsfunktioner " på nytt gjort sig gällande och fackföreningarna har beskyllts för ekonomism, d.v.s. för att koncentrera sig på arbetarnas omedelbara intressen och materiella välfärd i stället för att befrämja hela statens intressen.
Ett par exempel är tillräckliga för att visa fackföreningarnas juridiska ställning och arbetslagarnas allmänna anda i Kina:
"Då en tvist utbrutit ska båda parterna under perioden för överläggningar, förlikning och skiljedom bevara status quo i produktionen. Företagsledningen ska inte tillgripa lock-out, inställa löneutbetalnings, upphöra med att tillhandahålla måltider eller tillgripa någon annan åtgärd som försämrar arbetarnas levnadsförhållanden. Arbetarna ska också upprätthålla produktionen och iaktta arbetsdisciplin. Efter Arbetsbyråns (ett statligt organ) skiljedom ska båda parterna, också då en part är oense och kräver domstolsavgörande, ändå underkasta sig skiljedomens utslag i avvaktas på domstolsutslaget."[1]
Sedan 1950 har med andra ord (trots några åtgärder för att skydda arbetarnas intressen) skiljedom varit obligatorisk och maskningsaktioner varit förbjudna. Och sedan 1958:
"Inkomstfördelningen ska grundas på principen att säkerställa en hög expansionstakt i den utvidgade reproduktionen. Med produktionens utveckling ska lönerna ökas varje år, men ökningstakten måste vara långsammare än produktionens ökningstakt. När de genomsnittliga lönerna för kommunens medlemmar stiger till en nivå som garanterar en levnadsstandard motsvarande en välmående medelbondes, ska lönernas ökningstakt reduceras för att trygga industrins snabba tillväxt, jordbrukets mekanisering och landsbygdens elektrifiering på kortast möjliga tid."[2]
Kommentarer är överflödiga.
Detaljerad exakt information om hur fackföreningarna utövade sina funktioner är svårare att få tag på. Edgar Snows rapport av en intervju med Li Chi-po, vise ordförande i Kinas Fackföreningsfederation (kinesisk Motsvarighet till LO) 1960 kastar dock ett litet ljus över frågan. Snow frågade vad som skulle hända om en fackförening för skomakare ville strejka för högre löner. Han fick till svar att fackföreningarnas huvuduppgift var fostrande och att hjälpa till att bevara arbetsmoralen och förbättringen av arbetarnas levnadsförhållanden. Till slut besvarade Li frågan på detta sätt:
"Strejker för högre löner kan inte inträffa om arbetarna blivit riktigt undervisade till att förstå att lönerna grundas på rättvisa värdemått över produktionen som staten uppställt, vilken inte gör någon profit för sig själv utan bara handlar för "hela folket" för att återinvestera nationellt sparande för allas framtida berikande."[3]
Under Kulturrevolutionen upptäckte man dock att fackföreningarna stod under inflytande av Lin Shao-chi och hans speciella fraktion av kommunistpartiet. Liu beskylldes för att vilja försvaga fackföreningarnas revolutionära natur och på så sätt bana väg för kapitalismens återupprättande. (Peking Review, 28 juni 1968) Sedan oktober 1970 förefaller det som om fackföreningar inte längre existerar i Kina. En arbetare i en Pekingfabrik berättade för en brittisk fackföreningsrepresentant som besökte Kina den månaden:
"Före Kulturrevolutionen ... ägnade sig fackföreningarna åt välfärd och materiella incitament på bekostnad av politik och statsangelägenheter i stället för att föra revolutionen framåt."
Bland de organisationer som bildades för att ersätta fackföreningarna fanns Arbetarnas Representationskonferenser "under partiets direkta ledning".
"För tillfället består deras främsta aktivitet i att organisera studier av ordförande Maos politiska arbeten."[4]
Enligt ganska färska rapporter håller dock fackföreningarna nu på att återupprättas i Kina. Fackföreningskongresser har redan hållits i Peking och Shanghai och ska följas av liknande i alla provinser. Fackföreningarna ska dock inte vara ett instrument för arbetarnas lönekamp. Dagens Nyheter skriver:
"De ska organisera arbetarnas politiska studier. Det har på sistone funnits rapporter om disciplinproblem bland de yngre arbetarna... Fackföreningarna är en massorganisation för praktiskt taget alla arbetare. I deras uppgift ingår inte att direkt förhandla om löner. Detta angrips som 'syndikalism' i Folkets Dagblad."[5]
Kort sagt anser de som kontrollerar produktionsmedlen i Kina att arbetarorganisationer ska användas som ett medel att öka den mervärdemängd som är tillgänglig för investeringar. Alla försök från fackföreningarna att få en större del av denna ökade produktion har bemötts med bestämt motstånd av dessa härskare. Vilket, för att uttrycka det milt, gör maoisternas protester över vad som händer i Sverige en smula hycklande.
(Denna artikel är till största delen en översättning av en artikel i Socialist Standard, november 1972.)
Den marxistiska värdelagen anser att varors värden bestäms av mängderna samhälleligt nödvändig arbetstid som kristalliserats i dem och att varor, i det. långa loppet, försäljs till detta värde så som det uttrycks i dess allmänna ekvivalent: pengar.
Denna marxistiska analys har klarat tidens prövningar. Alla andra teorier har visat sig vara bristfälliga därför att de först och främst, är subjektiva i stället för vetenskapliga. Det räcker med att ge ett par exempel: gränsnytta och tillgång och efterfrågan. Det finns ingen metod för att mäta nytta på ett meningsfullt sätt. Alla människor anser t.ex. inte att metspön är nyttiga i samma utsträckning men priset på metspön är detsamma för alla. Då det gäller tillgång och efterfrågan finns det fortfarande ett värde då tillgång och efterfrågan håller varandra i jämvikt. En del ekonomer kallar detta tillstånd varans "naturliga pris". Detta jämviktspris är i själva verket den marxistiska förklaringen av värde. Liknande begränsningar gäller för universitetens läroböcker och deras populariseringar för allmänheten.
Erfarenheten har mer än nog påvisat att det finns ett samband mellan den samhälleligt nödvändiga arbetstid som fordras för att producera varor och varors värde. Båda är inte endast mätbara utan arbete, anbringat på naturtillgångar, är den enda källan till rikedom - och detta kände man till långt före Marx' tid. Med rikedom menas alla de ting som tillfredsställer människors behov och samhälleliga önskemål. All rikedom är inte varor men alla varor är rikedom.
En vara är en produkt av mänskligt arbete för försäljning på marknaden. En egenskap som skiljer kapitalismen från alla tidigare samhällssystem är att köp och försäljning tränger in i varje del av mänskligt liv från utbildning och rekreation till att förtjäna ett livsuppehälle, från biblar och whisky till konstföremål. Ett annat kännetecken, som är unikt för kapitalismen, är förhållandet mellan lönarbete och kapital. Låt oss därför dissekera varan genom vilken dessa egenskaper verkar.
På den medföljande grafiska framställningen [utesluten i föreliggande version - MIA.] föreställer den mittersta delen varan. Alla poster till höger om den anger värdeenheter uttryckta i kronor. Alla poster till vänster anger enheter av samhälleligt nödvändig arbetstid uttryckta i timmar. Med samhälleligt nödvändig arbetstid menas den arbetstid som behövs för att framställa en vara för samhället i dess helhet med rådande produktionsmetoder på ett bestämt teknologiskt stadium. Denna definition är nyckeln till värdelagen.
I förklaringssyfte kan vi anta att vi undersöker en 160 kronors rock, som det tog 16 timmar samhälleligt nödvändig arbetstid att producera. Det betyder att varje tidsenhet tillsatte ett värde av 10 kronor. Låt oss diskutera den grafiska framställningen uppifrån och ned. Understrukna termer kommer att hänvisa till poster där korsreferens mellan text och bild kan vara till hjälp i sammanhanget.
Företagaren har köpt vissa råvaror och maskineri för att producera rockar. Råmaterialet som krävs för en rock kostade 60 kronor och förslitningen av maskineriet och kostnaden för kraft etc. utgjorde 20 kronor. Detta 80 kronors värde (60 kronor + 20 kronor) eller konstanta kapital, kommer att överföras till rockens värde. Det är en enkel överföring eftersom den bara bidrar med sitt eget värde till rocken; detta värde utgör "de 8 timmar lagrat arbete som redan fixerats i rocken före dess användning i fabriken.
För att omvandla råmaterialet och maskineriet till en färdig produkt måste företagaren hyra arbetskraft. Maskiner och råmaterial kan inte själva producera rockar. I vårt exempel fordrades 8 timmar levande arbete för att göra denna omvandling. Levande arbete tillsatte 80 kronor nytt värde till rocken. I detta exempel är rockens totala värde 160 kronor eftersom det åtgår 16 timmar samhälleligt nödvändig arbetstid till att producera den. I förbigående kan noteras att det p.g.a. mer eller mindre utvecklad teknologi i olika fall kan ha tagit mer eller mindre tid att producera rocken. Det är dock den förhärskande situationen som bestämmer vad som är samhälleligt nödvändigt.
Vi har sett att kapitalisten för att producera varor måste köpa andra varor, som råmaterial, maskineri och arbetskraft (arbetarnas muskler och hjärnor). Dessa utgör kapital, d.v.s. rikedom avsedd att producera mer rikedom i profitsyfte. Arbetsförmågan, arbetskraften, är den vara arbetaren äger tills dess han sålt den på arbetsmarknaden i utbyte mot lön. Arbetskraftens värde bestäms på ungefär samma sätt som alla andra varors värde, d.v.s. av den samhälleligt nödvändiga arbetstid som åtgår till att producera den i en föränderlig värld. Det kan också uttryckas som att reallönen (nettolönen efter skatter etc. inklusive mindre bidrag) utgör sammansättningen av arbetskraftens värde i form av livsmedel, kläder, bostad, mindre lyxartiklar etc.
I utbyte mot arbetskraftens värde har arbetaren förbundit sig att arbeta åtta timmar för att producera en rock. (I verkligheten behöver uppgörelsen inte vara så klar, och det kan t.o.m. hända att arbetaren inte ens vet vad han producerar.) Trots att han efter fyrs timmar ersatt arbetskraftens värde, som var 40 kronor, tillhör hela de åtta timmarna kapitalisten, som använder dem till att fullborda varan. Dessa 8 timmar tillsatte 80 kronor nytt värde och består av 40 kronor betalt arbete och 40 kronor obetalt arbete (eller mervärde). Observera att arbetskraften därmed är den enda vara som då den förbrukas ger upphov till nytt värde och ett större värde än dess eget. Användandet av variabelt kapital i produktionsprocessen möjliggör detta nya värde.
Vi kan nu se Marx stora upptäckt: Hur profiter görs genom att sälja varor till deras värde och hur arbetare exploateras i produktionen och inte genom att bestjälas genom höga priser eller förblöda under höga skatter. Det är sant att marknadsförhållanden gör att priser fluktuerar över och under det verkliga värdet men i det långa loppet tar dessa fluktuationer ut varandra.
Nu kan det vara lämpligt att införa en viktig distinktion då det gäller definitioner. En arbetare är en som måste sälja sin arbetskraft för att leva. In kapitalist är en vars huvudsakliga inkomstkälla härstammar från ägande och/eller kontroll (ekonomiska tillgångar, aktier, besittningsrätt av olika slag och andra investeringar). Det är en fråga om klassfunktion och inte en moralisk fråga.
Kapitalismens grundläggande syfte är profitabel varuproduktion. Men inte alla kapitalister eller arbetare är direkt engagerade i produktionen. Med värdelagen beskriver Marx två områden av den kapitalistiska ekonomin: produktion och cirkulation. Arbetare som sysselsätts i cirkulationsprocessen som bokförare, snabbköpskassörskor, banktjänstemän, försäljare etc., skapar varken värde eller mervärde. Vad de sysslar med är formförändringen av redan existerande värden, från vara till pengar och vice versa. Men de säljer sin arbetskraft under liknande förutsättningar som de produktiva arbetarna; genom hur mycket det kostar att hålla dem levande och effektiva.
(Inom parentes sagt är det viktigt att notera en distinktion mellan distribution och cirkulation. Distribution är en förlängning av produktionsprocessen och arbetare i transportväsendet skapar såväl värde som mervärde.)
Arbetarna i cirkulationsprocessen betalas av kapitalister inom handeln, bankväsendet etc., vars motiv är att göra profit, precis som för kapitalisterna i produktionen. Vad kommer alla dessa pengar ifrån om inga nya värden skapas i cirkulationen?
Svaret är att mervärde tillhör kapitalistklassen. Inte förrän varan upphör att vara en vara i händerna på den slutgiltiga konsumenten är mervärdet helt realiserat. Företagaren behåller endast en del av mervärdet. Återstoden tillägnar sig kapitalister i varucirkulationen. Varje del av mervärdet indelas i affärskostnader, jordräntor, räntor och vanlig profit. I form av skatter bidrar det till upprätthållandet av staten och som nytt kapital tillhandahåller det nyinvesteringar. Var annat än i mervärde kan all denna rikedom härstamma?
För dem som är intresserade av en mer fullständig utveckling av marxismens ekonomi kan vi rekommendera:
Lönarbete och Kapital (Marx)
Lön, Pris och Profit (Marx)
Kapitalet, del I, de första nio kapitlen.
Kapitalet, del III, åttonde-elfte kapitlet.
Samtliga dessa med undantag från Kapitalet, del III, bör finnas i varje välförsedd bokhandel.
(Den grafiska framställningen liksom en del av textinnehållet i artikeln har hämtats ur The Western Socialist, nr. 6 - 1972.)
De mångfaldiga allmänna opinionsundersökningarna är inte alltid en noggrann vägvisare till vad folk tycker och känner, men en sak som de ställer utom alla tvivel är att en mycket stor del av arbetarna är aktivt missnöjda med sina livsförhållanden. Ingen opinionsmätare ödslar tid med att fråga "Är ni lycklig?". Alltid är det i formen "Viken av era svårigheter och missräkningar upprör er mest?" Och vi välkomnar det faktum att åtminstone de missnöjda i allmänhet inte är passiva. Tvärtom är de otåliga att få någonting gjort så snabbt som möjligt.
De delar sig grovt sett i två grupper, de som nöjer sig med att inifrån försöka förändra de stora politiska partiernas ledning och politik, och de andra, inbegripet s.k. vänsterorganisationer av alla sorter, som vill göra det själva och försöka sig på direkt handling.
En del av de missnöjda och desillusionerade kastar en flyktig blick på Storbritanniens Socialistiska Parti, bara för att - med avseende på de flesta av dem - avskriva oss som alltför långsamma, alltför teoretiska, alltför inskränkta, alltför "icke-revolutionära". Varför, frågar de, förenar vi oss inte med de "andra socialistiska grupperingarna" för att påskynda revolutionen genom politiska strejker, demonstrationer, upplopp, bombkastande eller gerillaaktion, alltefter vad som råkar vara deras älsklingstaktik? Varför, frågar de, vägrar Storbritanniens Socialistiska Parti att erkänna socialismens genomförande i Ryssland, Kina, Kuba etc. och står avsides och teoretiserar medan den verkliga kampen utkämpas av "revolutionärerna"?
Den första punkten att klargöra är vad som menas med att vara revolutionär. Storbritanniens Socialistiska Parti är en revolutionär organisation därför att dess syfte är en fullständig, revolutionär, förändring i samhällets struktur, att ersätta kapitalismen med socialism. Aktioner för att få till stånd förändringar i lagen inom kapitalismen eller för att få högre löner, är inte revolutionära och att försöka uppnå dessa förändringar genom våld eller lagbrott gör dem inte därigenom revolutionära. Det är inte sant att Storbritanniens Socialistiska Parti endast är en av ett flertal organisationer som har socialismen som sitt mål och att det enda som skiljer oss åt är frågan om metod. Vårt mål, ett socialistiskt system, är inte deras mål. Detta är inte mindre sant genom att somliga av dem skyltar med en slutlig socialistisk målsättning som ett rent dekorationsföremål, som dock på intet sätt vägleder deras politik och taktik och som aldrig kommer att uppnås genom de handlingar de bedriver. Vårt mål är socialism, inte statskapitalism eller reformering av kapitalismen, och vi vill inte, varken på lång eller kort sikt, se arbetare ödsla tid och energi på att välja Labourregeringar för att förvalta kapitalismen eller kommunistiska regeringar för att följa det ryska statskapitalistiska systemets återvändsgränd.
Vårt argument är att arbetarklassens problem - fattigdom, exploatering, arbetslöshet, krig etc. - av vilka arbetarklassen drabbas i alla världens länder utan undantag, varken kan lösas genom fredlig reformism eller genom våldsam direkt handling och att Storbritanniens Socialistiska Partis revolutionära principer är den enda vägen för att uppnå den socialistiska lösningen.
För oss är målet och medlen i överensstämmelse. Det framtida socialistiska samhället, som inbegriper gemensamt ägande och demokratisk kontroll och fungerar i hela samhällets intresse, kommer att kräva den stora befolkningsmassans förståelse och samverkan. Socialismen kan inte påtvingas utifrån. Även om det därför var teoretiskt möjligt för en minoritet som stödde socialismen att komma till makten, skulle den vara helt oförmögen att införa socialismen.
Av detta följer att det avgörande behovet innan socialismen blir en praktisk möjlighet är att den stora majoriteten av arbetarklassen måste vinnas över till en förståelse av kapitalismen och socialismen. Det är uppgiften som möter den socialistiska rörelsen, en uppgift som fullständigt förbigåtts av rörelserna för reformism och för direkt handling. Deras försvar har alltid varit att socialistisk propaganda är lönlös därför att arbetarklassen inte kan förstå den. Hur kan de veta - för de har aldrig försökt? I högre eller mindre grad delar de alla Lenins föraktfulla inställning till arbetarnas förmåga att förstå, som den rapporterades av John Reed:
"Om socialismen bara kunde genomföras då folkets intellektuella utveckling tillåter det, ja, då skulle vi inte få se socialism inom de närmaste femhundra åren."
I stället för arbetarklassförståelse erbjuder de inspirerad vägledning av ledaren för den "intellektuella minoriteten", vilket i praktiken urartar i gräl och fejder om vem som är den riktige ledaren och hur man skall motverka förräderi av de utvalda. Deras krav är på "goda ledare": vårt är på förståelse där ledare inte har någon plats.
Då Storbritanniens Socialistiska Parti grundades insåg det, som Engels skrev i Inledningen till Marx' Klasstriderna i Frankrike, att "för att massorna ska förstå, vad som måste göras, krävs det långvarigt, uthålligt arbete". Det har varit en längre uppgift än vad Engels eller det Socialistiska Partiet förutsåg, men det finns inget annat sätt, det finns inga fågelvägar. Då uppgiften fullbordas måste den socialistiska arbetarklassen vinna kontroll över statsmaskineriet, inbegripet de väpnade styrkorna, för att frånta kapitalistklassen och dess redskap makten att dominera samhället, och på så sätt öppna vägen för socialism.
Då vi sagt detta möter vi defaitisternas argument, som säger: Antag att kapitalisterna eller en minoritet av dem eller någon militär grupp vägrade att uppge sin plats - skulle inte detta bevisa svagheten i det Socialistiska Partiets argument? Till stöd för detta pekar de på exempel där härskarklassgrupper verkligen trotsat civila myndigheter och parlamentariska majoriteter. Deras påstådda bevis är fullständigt irrelevant. Vi förlitar oss på en internationellt förenad arbetarklass, något som ännu aldrig funnits i världen eller någon del av världen. Då världens arbetarklass är överväldigande socialistisk, kommer socialister att dominera eller åtminstone befinna sig i en styrkeposition överallt i den kapitalistiska produktionen, distributionen och administrationen, inte undantaget de väpnade styrkorna - i fabrikerna och verkstäderna, transport och kommunikationer, i fackföreningarna, i statliga och kommunala inrättningar. I en sådan situation skulle varje försök att hindra samhällets vilja som värst vara ett obehag, en fåfäng gest, inte ett allvarligt hinder.
Det är inte socialisten som är dåraktig då han försöker vinna demokratisk kontroll över statsmaskineriet och de väpnade styrkorna, utan förespråkarna för direkt handling. De säger först åt arbetarna att sätta politiska partier som Labourpartiet vid makten, som använder sin statliga ställning till att bevara kapitalismen, och säger senare till arbetarna att ta direkt handling mot denna regering och de väpnade styrkor den kontrollerar. Till och med inom den snäva ramen av deras reformistiska mål, är "vänstern" som förespråkar våld och direkt handling kortsynta. Historien är full av exempel på reaktionära grupper som utnyttjat våld och oordning (t.o.m. stundtals använt agents provocateurs för att befrämja den) genom att framställa sig själva som försvararna av "lag och ordning" och därigenom vinna stöd från delar av de röstberättigade som annars inte skulle ha givit dem mycket stöd.
Ett sista ord om missnöjet med umbärandena och missförhållandena i den moderna kapitalismen. Försök att förbättra kapitalismen antingen genom fredlig reform eller genom direkt handling är inte nya. De nuvarande missnöjda kom efter ett århundrade av sådana aktiviteter. Dessa aktiviteter antogs avlägsna missförhållandena - från krig till arbetslöshet, från fattigdom till dåliga bostäder, från överarbete till höga priser. Hundratals strider har utkämpats, hundratals reformåtgärder har satts i lagboken, hundratals demonstrationer för fred och avrustningskonferenser har hållits - och inte ett enda av dessa missförhållanden har avlägsnats. I själva verket ber man oss att slösa bort ytterligare hundra år. på mer av samma sort.
Som en korrigering av Lenin kan vi säga, att såvida arbetarklassen inte upphör med sin tro på reformer, med eller utan direkt handling, och sin tro på 1edarskap, och börjar tänka på förståelse av socialismen, kommer kapitalismen och dess missnöjda att fortfarande finnas med oss om femhundra år - såvida inte krig före dess kastar oss tillbaka till en ny mörk tidsålder.
(H. Soc. Standard, sept. 72)
[1] Provisional Rules of Procedure för Settling Labour Disputes (1950), Artikel 11. I Albert P. Blaustein (red) "Fundamental Legal Documents of Communist China", New Jersey 1962, sidan 505.
[2] Tentative Regulations (Draft) of the Weihsing (Sputnik) People's Commune (1958), Artikel 22. I Blaustein, sidorna 464-5. Vår understrykning.
[3] E. Snow: "The Other Side of the River, Red China Today", 1963.
[4] "China Policy Study Group Broadsheet", Juni 1971.
[5] Dagens Nyheter, 25 april 1973.
Last updated on: 7.9.2010