Originalets titel: What is to be done?.
Översättning: ???
Digitalisering/HTML: Martin Fahlgren
Detta är Karols bidrag till Il Manifestos Östeuropakonferens 1977, där flera andra kända teoretiker (de flesta från Sydeuropa) deltog, däribland Louis Althusser, Charles Bettelheim, Fernando Claudín, Lucio Magri, Jirí Pelikán (från Tjeckoslovakien), Leonid Plusjtj (från Ukraina) och Rossana Rossanda.
Mitt inlägg ska bli kort och även det innehålla personliga erfarenheter. Av en slump är jag den äldste av de här närvarande ryssarna. Ty 1939, samme år som Plusjtj och Weil föddes, fick jag mitt sovjetiska pass. Det blev inte tillfälligt — som jag då trodde — utan för gott. Mitt födelseland Polen existerade inte längre på kartan. Men att bli sovjetisk medborgare passade mej inte illa: jag hade grundligt anpassat mej till vad jag hoppades vara mitt nya socialistiska fosterland. Och där gjorde jag erfarenheter, som utan tvekan var mycket olika Plusjtjs, men däremot mer lika Weils. Hur som helst: till skillnad från dem deltog jag i andra världskriget.
Å andra sidan har jag bott i väst i 30 år. Där har jag lärt mej vad man här tänker om samhällena i öst. Vidare hur man ska uttrycka sej som västerlänning med kamraterna från öst. Det är utifrån detta mitt förflutna, som jag skulle vilja göra mitt inlägg. Inte så mycket apropå det förflutna utan genom att ställa några frågor, som förefaller mej viktiga angående nuet.
För det första: varför har de nya idéer och kampformer, som berikat den traditionella och nya vänstern här, inte trängt in i Östeuropa? Jag har framför mej kamrat Gianni Usai från Fiat-Mirafiori. Och jag kan inte låta bli att tänka på, att samma Fiat existerar i Togliattigrad. Det är precis detsamma, uppbyggt efter samma modell, med samma hierarki, ja t o m med en hårdare ledning än i Turin. Det saknas inte heller förbindelser mellan de båda, mänskor som reser mellan fabrikerna. I Turin har man emellertid deltagit i de mest omvälvande strider, med kampplattformar som vi alla känner. Hur är det då möjligt att dessa ting, som blivit alla italienska metallarbetares arvegods, är helt okända i Sovjetunionen? Givetvis vet vi, att det finns informationsproblem, och allt vad Plusjtj sagt oss om vikten av information är korrekt. Dock vet vi, att när någon har ett desperat behov av att veta samtidigt som det görs reflektioner, så jagar han fram dem, rycker dem till sej och lär känna dem. Så går det inte till i Sovjetunionen, som om dessa idéer inte vore intressanta! Nyligen kom Fiat-chefen Agnelli till Paris. Där deltog han i en presskonferens, och när man frågade honom om skillnaden mellan Fiat/Turin och Fiat/Togliattigrad, så svarade han med en företagarvits: ‘I Togliattigrad arbetar man i samma takt som man gör i Neapel när det är under noll’. En olycklig liknelse eftersom det finns en hel del napolitanare, som flyttat till Turin och Fiat-jobb! Skillnaden har inte alls med klimatet att göra. Det gäller det faktum, att de sovjetiska arbetarnas enda vapen är den låga arbetsproduktiviteten. Stridsmedlet är passivt. Kärnan i Turinarbetarnas strider, som kvalitativa krav, demokratisk arbetsorganisering, former för politisk klassjälvständighet, de tränger inte fram till Togliattigrad.
För det andra. Det är för oss omöjligt att förstå varför de kinesiska förslagen, i synnerhet då kulturrevolutionens lärdomar, över huvud taget inte trängt in i Sovjetunionen. Jag är ense med Eduarda Masi om mycket av vad hon sade igår.
Eduarda bör instämma, när jag säger att Sovjet och Kina ej är jämförbara, varken vad gäller utvecklingsmodell eller värdenormer. Faktum är, att i Kina har man rest frågan om jämlikheten liksom arbetsdelningens upphävande, skillnaderna mellan manuellt och intellektuellt arbete, mellan stad och land. Det är visserligen sant, att den kinesiska propagandan är avskyvärd, svår att överföra och märkt av just de stalinistiska tvetydigheter, som skrämmer massorna i öst.
Men varför har inte den minsta glimt av de viktiga frågor som väckts nått Sovjet — till skillnad från alla andra revolutionära kulturer som påverkats därav? Jämfört med oss var ryssarna ju i princip bättre rustade att förstå den kinesiska diskussionen: de hade ju samma utgångspunkt. Bättre än vi kunde de fatta vilka misstag Kina försökte undvika, mot bakgrund av vilket åsiktsspektrum de diskuterade. T ex betydelsen av att betona masskampen och nödvändigheten av att rikta kritik mot partiet. Även om dessa idéer spreds dåligt, så slog de snabbt en bräsch inom arbetarrörelsen i väst. Varför så inte i Sovjet?
Jag tror inte, att den enda anledningen är bristen på information. Jag tror, att en allmänt utbredd ideologisk avskärmning motverkat ‘maoismens’ idéer. Att det här faktiskt rör sej om ett annat samhällssystem. Och det är klart, att vi måste slå fast dess karaktär. Boris Weil har rätt i, att vi måste sluta tala om ‘den faktiskt existerande socialismen’ eller socialism inom citationstecken. Däremot vet jag inte, om det är tillräckligt att beteckna Sovjet som statsmonopolkapitalistiskt. Möjligen utvecklas det ditåt. Detta skulle dock kräva en nivå på strukturering och sammanhållning, som är överlägsen den nuvarande. Hur som helst, vilket namn vi än vill klä det med, så är det sant att formerna för utsugning i detta samhälle är mycket lika våra. De verkar dock mot bakgrund av en annan ideologi. Man får f ö inte undervärdera dennas betydelse: hur länge var det inte i väst i allmänhet så, att löneslaven accepterade sin roll och var tacksam mot kapitalisten bara för att han fått möjlighet att arbeta? Givetvis kan den ideologi som är kopplad till produktionsförhållandena i Sovjet inte vara densamma som i väst. Privategendomen är ju avskaffad och kapitalister finns inte mer. Men varför så social arbetsdelning? Det är ju klart, att man inte kunde avskaffa den från en dag till en annan. Men skulle man inte kunnat leda samhället mot arbetsdelningens gradvisa försvinnande? Sextio år efter oktoberrevolutionen: i vems namn är den ene i dag arbetare, den andre tjänsteman, den tredje intellektuell? Varför är den sociala rörligheten så begränsad liksom möjligheterna att välja sin egen väg?
Stalinismen var ett försök att lägga en ideologisk grundval till arbetsdelningens fortlevnad. I utvecklingens namn utvecklade den en ideologi om produktivitetstävlan som samhällsnytta. Enligt detta synsätt var stachanovismen[1] lika mycket ett bonussystem som en samhällsideologi. Hur mycket Plusjtj och Weil än skulle vilja det, så fungerade emellertid denna ideologi aldrig, den var aldrig som ett monolitiskt block utan sprickor. Det är osant, att Sovjet skulle ha levt i en viljemässig masshysteri ända till Stalins död. Osant är också, att det var först efter 1956 som man blev cynisk och desillusionerad. Så var inte fallet. Redan från början utvecklades i Sovjet ett speciellt och envist klassmotstånd. På ‘individuell’ basis försökte man efter förmåga försvara sin arbetskraft och detta utan att ens se den som en vara. F ö lärs inte sådana begrepp ut i de sovjetiska skolorna (sådana marxistiska begrepp måste man söka i den underjordiska litteraturen, just som Weil gjort). Detta samhällssystem är i själva verket ogenomträngligt. Det tillåter inte sina medborgare att genomskåda det med marxistiska glasögon, hur mycket man än utropar marxismen till officiell statsfilosofi.
Å andra sidan: även om stalinismen inte lyckades cementera samhällskroppen, så berodde det inte på att den saknade sammanhållning. Skälet var snarare, att dess regim aldrig i praktiken lyckades inrätta de ekonomiska mekanismer som bäst skulle passat det. Efter övergångsåren efter revolution, krigskommunism och valet av en stalinistisk plan, när sovjetmakten vacklade mellan språng framåt och återtåg, så skulle införandet av statsmonopolkapitalism kunna ske utan hjälp av massiv terror. Visserligen skulle man motarbetat oktoberrevolutionens och sovjeternas önskningar och hopp om jämlikhet, men i utbyte fått ett enande och ordnande av samhället. Man hade t ex kunnat rättfärdiga arbetsdelningens fortlevande, hierarkins upphöjdhet (‘kadrerna avgör allt’) och nödvändigheten av statens stärkande i stället för bortdöende genom att peka på nödvändigheten av den nationaliserade egendomens tillväxt. I utbyte hade man dock måst visa upp en mer effektiv och reglerad utvecklingstakt.
Tvärtom så förmådde det nya systemet från första början inte upprätta ett effektivt samband mellan lönen och konsumtionsvarumarknaden (detta med anledning av det omöjliga i att stampa ut vissa sociala behov, följt av nödvändiga kompromisser med en del av befolkningen gentemot den andra (= bondeklassen; ö.a.)). Mycket snabbt valde ledarna en lösning, som de troligen trodde var provisorisk. Den bestod i att garantera alla arbetare en viss mängd absolut oundgängliga varor och tjänster och att det sedan var vars och ens ensak att tillfredsställa ytterligare behov. Utifrån detta uppstod redan från början två ekonomier: dels den officiella med sina priser och distributionsfinesser, dels den parallella som däremot styrdes av lagen om tillgång och efterfrågan.
För att ge er ett exempel från min egen erfarenhet: mot slutet av kriget arbetade jag i Rostov på en stor fabrik med försvaret som kund. Min officiella lön skulle kanske räckt till mitt uppehälle — om konsumtionsvarusektorn fungerat, om den förmått ge mej vad min lön lovat. Eftersom så ej var fallet, så var jag för att kunna leva tvingad att vända mej till ekonomi nr 2, där priserna var helt annorlunda. Allt var upp-och-ner: en månadslön motsvarade ett kilo bröd på svarta marknaden. P g a detta så var det mitt och alla andra sovjetiska arbetares problem att få tag på de pengar som var gångbara på svarta marknaden.
Följaktligen förekommer då låg produktivitet och närvaro. Därav nödvändigheten av att spara sina krafter för att kunna tjäna pengar någon annanstans. Nej, kamrater, jag tror inte att de ryska arbetarnas låga produktivitet beror på deras bondebakgrund eller påstått ‘förindustriella vanor’. Den kommer av nödvändigheten att försvara sej mot en rad av förmyndare, som inte kan garantera en rimlig levandsstandard. Den låga arbetstakten är en anpassning till de konkreta behoven, priserna och medlen att tillfredsställa dessa. Dvs en verklighet som kontrasterar mot den officiella bild som regimen ger av sej själv.
Samma sak gäller för inställningen till den ‘kollektiva egendomen’. Ingen respekterar den, men det är inte p g a historiskt betingat asocialt beteende, utan p g a att ingen uppfattar den som kollektiv. Efter vad jag vet, så tolererar inget annat samhälle stölder av en sådan omfattning som i Sovjet, och ingen fördömer dem heller. När jag var student i Rostov, så var det normalt att en student kom till föreläsningen och sade: ‘Tusan! Jag skulle sno en klocka, men misslyckades’. Och alla sade lugnt: ‘Så synd! En sådan otur!’.
Denna inställning till arbete och kollektiv egendom består så länge som den parallella ekonomin existerar. Varje gång jag återvänt till Moskva — vid 50-talets slut och under 70-talet — så har någon meddelat mej en påstått stor nyhet: ‘För att kunna förstå oss måste du utgå från det faktum, att f n finns det en officiell ekonomi nr 1 och en parallell ekonomi nr 2’. Men så har det alltid varit, till allas beskådan och vetskap. Vem kan undgå att se, att man handlar antingen regelbundet på UNIVERMAG eller så i en tolkutja. Den senare typen finns i varje stad, och även om man inte exakt vet dess sortering, så vet man var man finner det mesta t o m de mest egendomliga ting (och för att påminna om att detta har sina rötter långt tillbaka, så är det bara att citera Zosjtjenkos berättelse om en folkhops äventyrliga jakt på en apa som flytt från zoo, varvid alla hoppades kunna sälja den till en tolkutja[2]). Apan är visserligen ett isolerat fall och berättelsen i fråga om en tid med särskilt allvarlig nöd. Men faktum är, att t o m i dag så skyddas trappljusen i ledarnas och funktionärernas kvarter av galler. I annat fall skulle glödlamporna osvikligt hamna i någons ficka och sedan på svarta marknaden.
Att det vardagsliga livet ter sej såhär i praktiken leder samhället på avvägar, när skepticism, gränsar t o m till vansinne. Behovet av att stjäla allt inom armlängds avstånd är så stort, att man i krigstid t o m riskerar livhanken. Under kriget var jag vid flyget. Flygplansmotorerna, som då ännu inte var speciellt perfekta, behövde en speciell blandning av alkohol och glycerin för att inte frysa över en viss höjd. Men en dag kom någon på idén att dricka blandningen för att se hur den smakade. Sedan den dagen återvände inte ett flygplan till marken med en minsta droppe i reservflaskorna. Detta trots officerarnas förebråelser, där flygarna varnades för att förlora ett uns av denna vätska, eftersom det gällde allas liv och planens säkerhet.
Vad sade Plusjtj? Att detta var en del av den kolossala, ömsesidiga samhällslögnen med vars hjälp de styrande med de styrda som förebild kan ljuga, något som båda gör medvetet. Men detta är en social företeelse som underminerar samhället grundvalar. En kväll åt jag och Althusser middag med en intellektuell, som kommit från Moskva, och som alla andra berättade om dessa ‘snatterier’ med samma nöje som en som skämtar. Althusser anmärkte: ‘Men detta är ett allvarligt socialt problem’. Den andre blev förvånad och svarade, att så ej var fallet. Det var alls inte ett socialt problem, och för att bevisa detta tillade han; ‘Ty det är olagligt: om de kommer på en kan man åka i fängelse’. Som om det ändå inte, ja just av detta skäl, vore ett socialt problem! Som om sovjetmedborgarnas speciella uppfattning om utsikten att åka i fängelse inte var en del av den ‘sociala instinkten’! Den har blivit en del av vardagen och samtidigt förlorat sitt allvar.
I det förflutna gick repressionen till sådana överdrifter och var så vardaglig, att den inte ens längre var ett individuellt avskräckningsmedel. Sovjetmedborgarna vet mycket väl, att varje storstad fick order om att regelbundet leverera 50 000 män för att utföra sådana mödosamma arbeten, som ingen annan arbetare ville utföra. Och att KGB alltså måste samla ihop dem på måfå. Lika mycket som med detta minne har ryssarna levt med repressionens mardröm. Fatalismen har alltså utvecklats ur att man inte kan försvara sej mot repressionen på ett förnuftsmässigt sätt. Den enda valmöjligheten har blivit den att inte visa sej för mycket, att inte ta alltför många risker. I dag har repressionen avtagit och gjorts selektiv. Och detta folk, som aldrig varit fogligt, undflyr makten mer och mer eller undviker den genom en parallell organisering av livet, som är underjordisk, ‘i smyg’, på gränsen till den officiella. Detta har blivit ledarnas mardröm.
Bettelheim och jag kände de berömda ‘reformatörerna’ från 60-talet: Liberman, Nemximov m fl. När de kom till Paris talade de bara om vikten av att förenhetliga ekonomin och göra den rationell. De talade om att undertrycka de vildvuxna och okontrollerbara mekanismerna. Dessa var deras mardröm. De var fullt medvetna om att — utan detta återställande av ordningen — så skulle deras planer stanna på papperet. Ett planerat samhälle kan inte planeras bara till hälften. Men förenhetligandet lyckades ej. Den parallella ekonomin frodas till den grad, att det i dag är de ledande kadrerna som gjort följande vits: ‘Socialismen skulle göra oss alla till producenter — den har gjort oss alla till småhandlare i stället’.
Vänstern i väst, och i synnerhet då den nya vänstern, har huvudsakligen betraktat dessa ekonomiska reformförsök som ett försök från de sovjetiska ledarna att bakvägen återinföra de kapitalistiska marknadsmekanismerna. Syftet med detta skulle vara, att gynna den styrande ‘nya klassen’ och dess teknokratiska bundsförvanter. Min åsikt är, att frågan är mer komplicerad än så.
Om dessa reformer hade genomförts skulle det sovjetiska samhället blivit en smula lättare att genomskåda. Dess osynliga, men inte desto mindre verkliga, sprickbildningar skulle blivit synliga. Och då skulle de olika sociala aktörerna — från företagsdirektörerna till arbetarna — tillåtits att spela sina roller. Detta i stället för att hålla fast vid mystifierande roller som inte tycks stå i motsättning till varandra. Det är inte av en slump, som den politiska strukturen i Sovjet ogärna ville löpa denna risk. Men detta tillhör inte dagens problem. Jag skulle bara vilja säga, att enligt min mening så berodde ‘reformernas’ misslyckande — åtminstone delvis —på att det var i dagens privilegierade skikts intresse att bevara det gamla systemet. Varför?
Med stöd av fakta och siffror visade Daniel Singer oss i går, att den sovjetiska ekonomins utvecklingstakt snabbt minskar. Att t o m ledarna själva medger, att framtidsutsikterna blir dystrare för varje dag som går. Men lika litet som i väst så kan i öst ett fenomen av denna storleksordning begränsas till enbart det ekonomiska området. Dess sociala följdverkningar är omedelbara. Här liksom där bromsas den sociala rörligheten, bromsas ungdomens valmöjligheter samt skapas och ökas inflationen. Hos oss rasar den för öppen ridå, men i öst och särskilt då i Sovjet är den integrerad i systemet. Vad är förresten den nyss omtalade ekonomi nr 2 om inte en form av permanent inflation, som utplånats från den officiella bilden för att inte vanställa den.
Jämfört med min tid, så är möjligheterna till socialt avancemang i Sovjet av i dag mindre. Vi får inte lura oss själva: ingen tycker om att vara arbetare, inte ens i Sovjet. Även om produktiviteten är låg och arbetstakten mindre hård, så är fabriksarbete ingen sinekur där heller. På min tid fanns åtminstone en hög ekonomisk tillväxttakt, som tillät en större social rörlighet. Möjligheten fanns att lämna avdelningen, bli något annat än arbetare eller åtminstone hoppas att sonen inte också skulle bli arbetare. I dag är bilden annorlunda. Låt oss inte fästa alltför stor vikt vid statistiken på antalet arbetarbarn vid de sovjetiska universiteten: Bresjnevs son finns med där, eftersom hans far en gång har varit arbetare. I själva verket så är urvalsprocessen för högskolestudier benhård. Inträdesproven är mycket svåra, och de skolor man sedan får tillträde till är mycket olika. Det är nämligen en sak att gå på ett gymnasium i Moskvas ‘rikemanskvarter’, en helt annan att gå på ett i en arbetarförort till Kiev.
Det sovjetiska skolsystemet skapades för att komma bort från analfabetismen och ge alla lika möjlighet till framgång. Detta system har alltså i dag blivit ett mäktigt instrument för att överföra större eller mindre privilegier. Nuförtiden måste man ha avgångsbetyg från en högskola för att över huvud taget få vara chef. Och det hårda urvalet vid inträdet till universiteten gör det allt svårare för vanliga mänskor att komma in.
Ett andra exempel på principer som införts för att gynna ‘de svaga’ men sedan vänts till de starkas fördel rör just systemet med de dubbla ekonomierna. Vem som än befinner sej på toppen av den sociala rangskalan kan åtnjuta alla lönens sociala sidor. Dvs nästan gratis service, mycket måttliga hyror, allmännyttiga kommunikationer till löjligt låga priser. Ännu bättre är att han har förtur till de statliga affärerna, där man säljer till fasta och låga priser. Dessutom så åtnjuter han tillgång till specialbutiker samt en rad av förturer, bl a till krediter för köp av lägenhet eller villa. Med tanke på kadrernas allt högre löner så är det inte förvånande, att han sedan med de pengar som blir över, kan roffa åt sej huvuddelen av varumängden på svarta marknaden (något som får tolkutjkans priser att stiga).
T o m statistiken på genomsnittskonsumtionens tillväxt måste göras detaljerad och noggrant undersökas. Weil sade oss i går: ‘Vi är ännu inte mättade’. Vilka vi? De som måste köa i affärerna? De som inte har råd att köpa de dyra matvarorna från ekonomi nr 2? De som varken hittar kött eller ens ibland grönsaker? M a o flertalet vanliga dödliga. I Sovjet skrattar man åt allt, t o m åt den här: ‘Voronezj? En heroisk stad! Sedan tre år lever den utan kött och trots det kapitulerar den inte!’ Inte så att fördelningsplanen skulle ha glömt att Voronezj existerar. Det är bara det, att dess köttranson bara räcker till de grytor som ägs av folk med titlar, poster, prestige, löner, förtur.
Naturligtvis är det också så, att vissa arbetarkategorier är välbetalda. Vidare så tillåter den fulla sysselsättningen, eller snarare bristen på arbetskraft, att arbetarna söker det jobb som är bäst betalt och som samtidigt ger störst möjligheter att en gång krångla sej ut från fabriken. Detta system är delvis en kvarleva av det stachanovistiska arvet på så sätt, att ackordsarbetet fortlever i Sovjet liksom i övriga öststater. Delvis beror systemet på svårigheterna att rekrytera arbetskraft till de ur klimatsynpunkt ohälsosamma regionerna. I Sibirien t ex finns 3/4 av landets naturrikedomar, men sedan 1953 tillgriper man inte längre tvångsarbete i stor skala för att exploatera dem. Å andra sidan finns det inte politiskt motiverade frivilliga. Således måste man premiera dem som ger sej av dit, vilket sker genom produktionsbonus och fördelar av alla de slag. Samma sak gäller för nyckelindustrierna, speciellt de vars produktion går på export eller till försvaret. Alla dessa förmåner ges utan preciserade regler eller villkor. Inget sådant diskuteras offentligt, och ingen tycks känna till de egentliga drivkrafterna i denna ‘djungel’.
Något som däremot är extremt tydligt är att detta system underblåser rivaliteter, som paralyserar det och gör att ingen medvetandegörs i det. Om ni samtalar med en vanlig intellektuell i Moskva, Prag eller Warszawa så visar han på de arbetare som är överbetalda, och glömmer samtidigt den stora massan av dem som är underbetalda. Han medger att vissa sociala skikt lever i misär. T ex läkarna är av tradition dåligt avlönande, något som inte gäller de allt fler och dyrare läkare som startar privatpraktik. Jag tror inte att den mur som skiljer de intellektuella från arbetarna och folkets stora massa beror på den ryska arbetarklassens brist på fackliga och politiska traditioner. Rent allmänt knappast heller på nationella särdrag. Intelligensian i öst har hållit fast vid Stalins jämlikhetsfientliga uppfattningar. Man tror på sin egen oundgänglighet och sin ‘överlägsenhet’ gentemot kroppsarbetarna. Man tvekar heller inte att definiera sej som ‘medelklass’ (Andrej Amalrik har skrivit det svart på vitt) och kräver öppet, att löne- och privilegieskalan borde vara ännu mer till deras förmån och tillämpas mera strängt.
Å andra sidan slås man av det uttalade och outtalade missnöjet i Sovjet, t o m bland de intellektuella. Identifieringen med regimen är svag, t o m bland ämbetsutövarna. Ja t o m regeringsmedlemmar talar om statsmakten, som om de själva inte deltog i dess utövning. De säger ‘dom’. I Polen t ex hände det sej att en medlem i partisekretariatet sade till mej: ‘Äsch! Låt oss inte bli förtvivlade. Dom sitter inte kvar i evighet’. Men inte nog med det. Eftersom de intellektuella kadrerna eller ledande teknikerna har större tillgång till information, så blir deras missnöje föremål för diskussion, bearbetning och kan t o m grundas på intressanta analyser. Trots det stannar motståndet vid en tanke, man är resignerad. Varför? Det tycks mej bero på, att ingen längre drömmer om att systemet smärtfritt och av sej självt ska rättas till, utan i stället fruktar många dess sammanbrott.
Jag tror att bröderna Medvedev[3] är de två sista idealisterna, då de ännu hoppas att partiet skulle kunna förändras för egen maskin. Jag kritiserar dem inte, ty det är en synpunkt som är värd all respekt. Men samtidigt är den föga rimlig och utan tvekan delas den av mycket få mänskor. Det intryck man får är tvärtom, att den interna partikampen har avtagit sedan Chrusjtjovepoken. I dag blir man i stället vittne till en kontrovers om vilken man inget vet, och av vilken man enbart förväntar sej att den ska förvärra läget. De som kommer efter Bresjnev kommer att hålla färre tal och vara hårdare. Det är vad som plågar folk. Och revoltrörelser förväntas inte heller innebära någon utväg, utan även de kommer att undertryckas brutalt.
Man måste förstå detta för att bli klar över varför detta samhälle är blockerat. Hos oss talar man om reform och revolution, men man ser inte revolutionen som en blodtörstig uppgörelse. För arbetarrörelsen i väst är den inte längre bilden av en minoritets, ett jakobinskt[4] maktövertagande. Här skulle Plusjtj använt ordet ‘tjekistiskt’.[5] I ryssarnas minne så betyder revolution detsamma som stormningen av Vinterpalatset, inbördeskriget, fånglägrens värld. Varje perspektiv av en social explosion tycks för dem innebära en ännu våldsammare och primitivare förändring än oktoberrevolutionen. Ty i dag skulle det inte finnas en intelligent ledargrupp, typ bolsjevikerna, som kunde medla. Partiet producerar inte längre revolutionärer. Återstår ett rent utbrott av raseri, en revolt som exploderar bland massor utan förmåga att yttra sej och som de intellektuella fruktar. Bristen på tilltro till möjligheterna att reformera systemet samt rädslan för en revolution leder till total perspektivlöshet bland de intellektuella. Återstår endast kampen för medborgerliga rättigheter, påtryckningar för att garantera en smula mer svängrum för frihet eller lagarnas följande.
Men detta är en flykt i förhållande till de avgörande frågeställningarna, till vad som verkligen kväver Sovjet. Så åter till frågan: ‘Vad bör göras, hur och av vem för en positiv förändring?’ Här döljs er kamps begränsning, kamrater oppositionella. Det är verkligen inte svårt för oss att stödja er, att skriva under era upprop, att demonstrera för medborgerliga rättigheter i Sovjet. Det gör vi ständigt. Det är t o m så, att vi sedan länge inte gör mer än så. Men ingen kommer att ge er medborgerliga rättigheter, liksom ingen heller har beviljat vår arbetarrörelse dem. De var inte en generös gåva från parlament eller parlamentens anfader, Oliver Cromwell. Långt därifrån. De var frukten av långvariga social strider som tvingade de härskande klasserna att ge med sej. Även kampen för rätten att ha fackföreningar var historisk, lång och bitter. Låt gå för att vi kräver medborgerliga rättigheter i Sovjet, t o m ännu mer energiskt. Men tro inte, kamrater Plusjtj och Weil, att de ska uppstå som resultat av våra yttre påtryckningar. Något sådant har aldrig inträffat, inte i någon del av världen. De kan inte uppnås annat än genom en politisk massaktion. På ett sätt som i grunden ändrar inte bara regimens utan även folkets sätt att vara, så att folket kommer i konflikt med och blir en verklig samarbetspartner till regimen, en faktor som den inte kan kringgå. Intill denna dag ska era fältrop klinga ohörda.
I dag är tiden knapp, ty farorna hopas i Sovjet med blockstater. Sprickan mellan styrande och styrda fanns redan när jag bodde i Sovjet. Jag skulle kunna tala i timtal om ‘höjdarnas’ oförmåga att vinna ‘fotfolkets’ sympati. Vidare om Stalin som inte hyste några illusioner om ‘personkultens’ effektivitet, om sin egen popularitet eller regimens dåliga sätt att fungera.
Kan ett sådant tillstånd vara i evighet? Denna påtvingade kompromiss mellan styrande och styrda, kan den upprätthållas i all evighet? Det är få mänskor som tror det. Kineserna tror, att Bresjnev eller hans efterföljare ska söka undfly konflikterna på hemmaplan genom expansionism, t ex genom ett militärt äventyr företrädesvis i Europa. Andra förutser okontrollerade revolter och nationella krig, vilda sammanstötningar mellan de folk som finns i Sovjet eller dess blockstater.
Vi vill visa oss mindre pessimistiska. Inte så att vi underskattar kraften och värdet hos Plusjtjs alarmerande profetior. Utan för att vi tror, att arbetarnas passiva motstånd i hela Östeuropa kan anta mer avancerade klasskampsformer, mer lika våra, mer effektiva och i morgon lika segerrika.
Vi är samlade här för att tillsammans studera vad dessa samhällssystem är för något. För att fråga oss själva om deras speciella utsugnings-, förtrycks- och integrationsmekanismer. Men kunskapen är inte vårt enda mål. Vi är militanter som slåss för att saker ska förändras, här som där. På detta sätt är våra vägar förbundna. Det spelar föga roll vilken teori som är riktigast. Om det är den om statsmonopolkapitalism eller den som talar om en speciell typ av kapitalism, där de politiska bestämningarna har övertaget. Vad som räknas är, att i varje samhälle med klasskillnader, där ojämlikheten och orättvisorna är uppenbara och skriande, så organiserar sej arbetarna och kämpar för sina rättigheter, sin värdighet och frihet.
Via kamrater som bor i dessa länder ska vi försöka introducera, jag säger inte element till en gemensam plattform med arbetarrörelsen i väst, ty därtill är skillnaderna för stora, men åtminstone införa en del av klasskampens arvegods härifrån. Någonting som hjälper massorna i öst att bli medvetna, att organisera sej. Jag vet vilka stora svårigheter, som detta innebär. Det är dock klart, att utan ett vidare perspektiv ska det bli svårt för Sovjetunionens folk att mobiliseras för att erövra frihet och rätt. Och vi är alla eniga om, att frihet och rätt inte är den borgerliga demokratins privilegium utan helt klart är verkliga och bestående värden. Ty vi tror faktiskt att ‘Det finns ingen frihet utan jämlikhet, och det finns ingen jämlikhet utan frihet’. Dessa är Fortinis ord och jag lånar dem som avslutning.
Om Il Manifestos östeuropakonferens mer allmänt, se Ernest Mandel: Sovjetunionens karaktär, socialism, demokrati
Andra bidrag till Östeuopakonferensen: Louis Althusser, Marxismens kris!; Charles Bettelheim, Sovjetsamhällets natur; Fernando Claudín, Ett nytt sorts antagonistiskt samhälle
[1] stachanovismen; efter arbetaren Stachanov. Betyder våldsamt överträffande av produktionsnormerna, dvs en individualiserad typ av de socialistiska ländernas produktionstävlan.
[2] Zosjtjenko — 1895-1958. Rysk satir-humor-författare from 20-talet.
[3] Medvedev – två sovjetiska marxister. Roj M. har skrivit en viktig bok om Stalin-tiden. Zjores M. en bok om psykvården (utgiven på svenska)
[4] jakobinskt – efter elitistiska jakobinska partiet under franska revolutionen.
[5] tjekan – säkerhetspolisen i Sovjet under revolutionsåren.