Originalets titel: Nature of Soviet society.
Översättning: ???
Digitalisering/HTML: Martin Fahlgren
Detta är Bettelheims bidrag till Il Manifestos Östeuropakonferens 1977, där flera andra kända teoretiker (de flesta från Sydeuropa) deltog, däribland Louis Althusser, Fernando Claudín, K S Karol, Lucio Magri, Jirí Pelikán (från Tjeckoslovakien), Leonid Plusjtj (från Ukraina) och Rossana Rossanda.
De olika inlägg vi hört har på ett bra sätt illustrerat mångfalden och djupet i de sociala och politiska motsättningar som existerar i de socialistiska eller ‘socialistiska’ samhällena. Inläggen har konkret belyst hur utvecklingen av dessa motsättningar gett upphov till olika former av repression från statsapparaternas sida. Detta vet vi naturligtvis redan i allmänna termer, men den stora förtjänsten hos de inlägg vi fått höra är att de konkretiserat denna verklighet och visat, att förtrycket inte är några ‘tillfälligheter’ eller ‘misstag’ som vissa ledare begått. Förtrycket hänger samman med objektiva motsättningar och den objektiva ställning som statsmakten har i de samlade ekonomiska och sociala relationerna.
Detta reser frågan om de härskande ekonomiska och sociala förhållandena i dessa länder. Frågan ställs så mycket mera tillspetsat som det redan finns en hel tradition som åberopar sig på marxismen och som hävdar, att det sedan det i juridisk mening privata ägandet av produktionsmedel försvunnit det inte längre kan existera några exploateringsförhållanden, liksom det inte heller existerar några klasser (eller som man till och med menar ‘samhällsgrupper’) med annat än vänskapliga inbördes relationer, och mellan vilka skillnaderna minskar alltmer.
Den mest betecknande formuleringen av denna uppfattning finns i det tal som Stalin höll den 23 november 1936 för att presentera förslaget till ny författning. I det talet beskrev han hur i Sovjetunionen det privata ägandet till produktionsmedel hade försvunnit och likställde detta med kapitalismens försvinnande. I sin beskrivning drog Stalin slutsatsen att det inte längre existerade några exploaterande klasser, utan enbart två inbördes vänskapliga klasser, arbetarna och bönderna, och en social grupp, de ‘intellektuella’. Han tillfogade att de senare inte kunde annat än tjäna arbetarna och bönderna, därför att det inte längre fanns några andra klasser att tjäna.
Verkligheten har tagit på sin lott att dementera denna falskt optimistiska vision. Senare har andra analyser gett oss en mer dialektisk uppfattning. Det finns sålunda texter av Mao Zedong som behandlar den fortsatta klasskampen under proletariatets diktatur, texter som utgetts med början 1950, särskilt hans analys av motsättningarna inom folket och så framför allt hans ingripanden i kulturrevolutionen.
I samband med dessa ingripanden kom viktiga texter om existensen av en borgarklass inom partiet, om risken för att det styrande kommunistiska partiet förvandlades till sin motsats, ett fascistiskt parti, vilket hade skett i Sovjetunionen.
Sådana viktiga analyser står i uppenbar motsättning till en rad överförenklade formuleringar som i stor skala presenterats i Europa, i både öst och väst.
Jag skulle nu vilja säga några ord om de teoretiska föreställningar som säger sig ge en grund till dessa överförenklade formuleringar. De vilar på ett antagande och en slutledning.
Antagandet är att den ekonomiska basen för samhällsformationen i de s k socialistiska länderna (och jag kommer nu att väsentligen tala om Sovjetunionen) är en socialistisk ekonomisk bas. Slutledningen är att det utifrån denna bas inte finns plats för antagonistiska klasser, och att statens roll följaktligen består i att organisera hela samhällsproduktionen och försvara landet mot dess yttre och inre fiender. De senare utgör inte någon fientlig klass utan endast kontrarevolutionära ‘individer’ eller ‘element’, skuggor ur det förflutna, agenter för utlandet. Därmed betraktas alla som uttrycker missnöje med partiets och statens politik som stående i ‘imperialismens sold’.
På samma sätt tjänar ett förnekande av de inre motsättningarna — trots att motsättningarna faktiskt existerar — till att ‘legitimera’ ett hårt förtryck i namn av ‘nationens försvar’ eller ‘försvar för revolutionen’.
Det som vi framför allt bör fästa uppmärksamheten vid är antagandet att den ekonomiska basen i ett land som Sovjetunionen är en ekonomisk socialistisk bas, och att den varit det sedan 1935 eller 1936.
Dels för detta antagande upp ett juridiskt förhållande (statsegendomen), som tillhör överbyggnaden, i ett produktionsförhållande som rör den ekonomiska basen. Dels implicerar det en identifikation av statsegendom (eller kolchos-och kooperativ egendom) med det som kallas ‘socialistisk egendom’. Postulatet framställer statsegendomen som en form av social tillägnelse, vilket fått proletariatet att försvinna. Det är just det som Stalin sade i sitt tal den 23 november 1936 när han deklarerade, att den sovjetiska arbetarklassen var en helt ny klass. Den var inte längre något proletariat eftersom den ‘ägde produktionsmedlen tillsammans med hela folket’.
I abstrakta termer betygas det sålunda att statsegendomen ‘löser’ motsättningen mellan produktivkrafternas samhälleliga karaktär och en klass’ privategendom. Vi står här inför ett ideologiskt system som fungerar på ett mycket enkelt sätt, men helt främmande för den historiska materialismen. Systemet uppställer:
1. att statsegendom = social egendom = socialistisk egendom;
2. att egendomen är grunden till produktionsförhållandena. Det hävdar alltså, att från det ögonblick då det existerar ‘socialistisk statsegendom’, så existerar det likaså socialistiska produktionsförhållanden, varifrån man drar slutsatsen att löneförhållandet bara är en ‘tom’ form, ett sken som döljer ‘helt nya’ samhällsförhållanden. (Detta är exempelvis vad som sägs i den sovjetiska vetenskapsakademins Handbok i politisk ekonomi som publicerades 1954. Handboken sammanfattar de uttalanden som Stalin 1952 gjorde om samma frågor.)
Sådana formuleringar avslöjar en idealistisk uppfattning som är den borgerligt juridiska ideologins. Den vittnar inte om historisk materialism. Detta visas av den nyckelroll som tillskrivs statsegendomen, det vill säga en juridisk ägandeform. Redan 1846 visade Marx i ett brev till Annenkov på det oförenliga i en uppfattning som ger den juridiska egendomen en sådan roll: ‘I herr Proudhons system utgör egendomen i sista hand den högsta kategorin. I den verkliga världen är emellertid både arbetsdelningen och herr Proudhons alla övriga kategorier sociala förhållanden, vilkas helhet bildar det som vi i dag kallar egendom. Utanför dessa förhållanden är den borgerliga egendomen endast en metafysisk och juridisk illusion ... När herr Proudhon framställer egendomen som ett oberoende förhållande, begår han något mer än ett metodfel. Han bevisar klart att han inte förstått det band som förenar alla de borgerliga produktionsformerna.’
Den texten säger mycket klart att egendomen, i termens djupare mening, inte är någon enkel juridisk kategori utan produkten av en helhet av sociala förhållanden, i synnerhet arbetsdelningen. Just de samhällsförhållanden som utmärker Sovjetunionen är i grunden desamma som de vilka utmärker det kapitalistiska produktionssättet.
Begreppet ‘socialistisk egendom’ abstraherar i egenskap av juridiskt begrepp från den reella tillägnelseprocess som producenterna och icke-producenterna ingår i. Den abstraherar bort de samhällsförhållanden som spirar ur denna process. Dessa förhållanden kan inte upptäckas på annat sätt än genom en konkret analys. De kan inte ‘deduceras’ ur den juridiska formen.
Som Marx betonar i Kapitalet bibehålles det kapitalistiska produktionssättet så länge produktionsmedlen fortsätter att ‘i egenskap av främmande egendom stå i motsättning till alla de individer som är reellt aktiva i produktionen’.
Bibehållandet av kapitalistiska produktionsförhållanden på grundval av statsegendom framträder klart i reproduktionen av löneförhållandet. Existensen av detta förhållande innebär att basen för den sovjetiska samhällsformationen fortfarande utgörs av kapitalistiska produktionsförhållanden. Som Marx betonar: ‘Lön förutsätter lönearbete och profit förutsätter kapital ... Den kapitalistiska fördelningen är olik de fördelningsformer som framgår ur andra produktionssätt; varje fördelningsform försvinner tillsammans med det särskilda produktionssätt ur vilken den framgått och mot vilket det svarar.’
Redan i Grundrisse hade Marx visat att existensen av värdeform på distributionsnivån (av vilken löneformens existens följer) bevisar att ‘produktionen ännu inte är omedelbart samhällelig’, att ‘arbetet ännu inte fördelas gemensamt’ och att alltså ‘den samhälleliga produktionen ännu inte i egenskap av gemensam kraft och förmåga är underordnad de individer som vidmakthåller den’.
Alltså visar såväl produktionsprocessen som distributionsprocessens form på reproduktionen av kapitalistiska produktionsförhållanden i de sovjetiska företagen.
Om Sovjetunionen ändå varit av socialistisk karaktär, så skulle det inte ha varit på grund av någon omvandling av den ekonomiska basen, utan på grund av — liksom efter oktoberrevolutionen — karaktären hos en politisk makt som bevisade sin vilja att kämpa för en omvandling av samhällsförhållandena och förena arbetarna med detta syfte. När detta hade övergivits, och särskilt när omvandlingen av samhällsförhållandena proklamerades som ‘förverkligad’ fastän den inte var det, förlorade den sovjetiska samhällsformationen sin socialistiska karaktär. Övergivandet av kampen visade att det skett en omkastning i styrkeförhållandena mellan klasserna, en omkastning som medgav att reproduktionen av kapitalistiska produktionsförhållanden säkrades.
Denna slutsats avvänds genom en ideologi som uppfunnit existensen av ett imaginärt ‘socialistiskt produktionssätt’. Detta produktionssätt har emellertid ingen teoretisk ställning. Socialismen är inget produktionssätt. Den är en övergång mellan kapitalismen och kommunismen.
Ideologin om ett ‘socialistiskt produktionssätt’, vilket för övrigt smittat en stor del av världens arbetarrörelse, spelar en uppenbart apologetisk roll. I Sovjetunionen fungerar den som ett berättigande av de rådande förhållandena, som teori med syfte att ‘grunda’ stärkandet av staten och dess förtryck. Den förnekar existensen av ett proletariat i Sovjet. Den förnekar alltså existensen av en proletär klasskamp och gynnar på det viset kampen för dem som förfogar över statsmakten och, genom dennas förmedling, över produktionsmedlen, det vill säga en borgerlig stats kamp för sitt eget bevarande. En sådan ideologi tillåter att man som ‘kontrarevolutionära’ fördömer alla dem som opponerar sig mot makten, trots att den är en reaktionär makt.
Statskapitalismen sådan den fungerar i Sovjet är en i grunden motsägelsefull företeelse. Å ena sidan garanterar den reproduktionen av det antagonistiska förhållandet mellan borgarklass och proletariat. Å andra sidan underhåller den en ständig kris. Den för till överexploatering av massorna och missnöje hos alla dem som konstaterar motsättningen mellan maktens ord och verkligheten. Det är också därför som denna makt är nödvändigt repressiv. Endast en kamp för tillintetgörandet av denna stat och av den kapitalistiska arbetsdelningen är förenlig med utvecklandet av en demokrati för massorna.
Om Il Manifestos östeuropakonferens mer allmänt, se Ernest Mandel: Sovjetunionens karaktär, socialism, demokrati
Andra bidrag till Östeuopakonferensen: Louis Althusser, Marxismens kris!; Fernando Claudín, Ett nytt sorts antagonistiskt samhälle; K S Karol, Vad bör göras, hur och av vem, för en positiv förändring?.