Originalets titel: Crisis of Marxism
Översättning: ???
HTML: Martin Fahlgren
Detta är Althussers bidrag till Il Manifestos östeuropakonferens 1977, där flera andra kända teoretiker (de flesta från Sydeuropa) deltog, däribland Charles Bettelheim, Fernando Claudín, K S Karol, Lucio Magri, Jirí Pelikán (från Tjeckoslovakien), Leonid Plusjtj (från Ukraina) och Rossana Rossanda.
Jag kommer att begränsa mig till en kort reflexion om det läge vi befinner oss i. Det intresse vi har för de östflyktingar som vi lyssnat till springer ju inte bara fram ur ett informationsbehov och är inte bara en solidaritetsyttring. Det som försiggår i de östeuropeiska länderna träffar oss i hjärtat. Det är även om oss det handlar därborta. Allt som sker i de östeuropeiska länderna berör oss direkt och återverkar på våra perspektiv, våra kampmål, vår teori och vår praktik.
Jag är ledsen över att några minuter tvingas framlägga saker och ting bryskt och schematiskt, utan de nyanser som hade varit nödvändiga. Men sedan en tid tillbaka har man bland oss börjat tala om marxismens kris. Rossana Rossanda nämnde orden i sitt inledningsanförande. Det är som i klasskampens historia blivit så belastade att man tvekar att uttala dem. Hur många gånger under de senaste hundra åren har väl inte arbetarrörelsens motståndare talat om ‘marxismens kris’, fast på sitt sätt, för att förkunna dess bankrutt och död. De utnyttjade maximalt arbetarrörelsens svårigheter, motsättningar och tillbakagångar till nytta för borgarklassens kamp. I dag vänds av dem de ryska lägrens och deras efterföljares fasor mot marxismen. Också skrämseln blir en del av klasskampen.
Låt oss avslöja det tomma i denna skrämsel genom att på vårt sätt använda begreppet ‘marxismens kris’, för att ge det en helt annan innebörd än bankrutt och död. Vi behöver inte vara rädda för begreppet. Marxismen har upplevt andra kristider; vi behöver bara nämna den som ledde till de heliga nationella allianserna och andra internationalens ‘bankrutt’. Den har kommit igenom dem. Vi är inte rädda för att uttala orden: ja, det finns i dag många tecken på att marxismen befinner sig i kris, i en öppen kris. Öppen innebär synlig för alla. Även våra motståndare, som gör allt för att utnyttja den, men vi känner deras försök att blanda bort korten. Vad oss beträffar inte bara ser vi krisen. Vi genomlever den, och det sedan länge. Krisen är öppen, men den låter sig inte bara ses utan kanske för första gången även granskas närmare.
Vad är då marxismens kris? Jo, en företeelse som på historiskt och globalt plan gäller svårigheter, motsättningar, återvändsgränder för de revolutionära arbetarklassorganisationer som hämtar sin inspiration från den marxistiska traditionen. Det är inte bara den internationella kommunistiska rörelsens enhet som angripits och dess gamla organisationsformer som förstörts, utan dess historia ifrågasätts åter, och med den dess traditionella strategier och praktiker. Paradoxalt nog är det så att mitt under imperialismens djupaste kris, och när proletär och folklig kamp utan tidigare motstycke utvecklas, skingras de kommunistiska partierna. Att den marxistiska teorin drabbats av motsättningar i strategi och praktik är inget annat än en underordnad aspekt av denna djupa kris.
På sin mest omedelbara och tydliga nivå tar sig krisen uttryck i reflexioner som dem hos arbetarkamraterna i Mirafiori, vilket gav genljud här i går.[1] De sade: för många bland oss har något slagits sönder i arbetarrörelsens historia mellan dess förflutna och dess nutid. Och denna ‘sönderslagning’ reser frågan om framtiden. Åtminstone i det omedelbara medvetandet och kanske även utöver detta är det ett faktum, att man i dag inte längre som förut kan föra samman oktober 1917, den sovjetiska revolutionens väldiga världshistoriska betydelse och Stalingrad med stalintidens fasor och Bresjnevs repressiva system. Samma kamrater sade att man inte längre kan föra samman det förflutna och det närvarande, det vill säga att det för massorna inte längre existerar något ‘förverkligat ideal’ eller verkligt levande referenspunkt för socialismen. Man säger oss att de östeuropeiska länderna är socialistiska, men för oss är i alla fall socialismen något annat.
Detta enkla faktum kan inte passera oförmärkt eftersom det inträffat efter den tjugonde sovjetiska partikongressen, och av västliga kommunistledare upprepade gånger inregistrerats och uttolkats på temat: ‘Det finns ingen unik modell för socialismen. Vi förkastar föreställningen om modell.’ Dessa deklarationer var en bekräftelse, men bekräftelsen inte ett tillräckligt svar på massornas fråga. Ty om man verkligen betänker den nuvarande situationen kan man inte nöja sig med svaret att det finns ‘flera vägar till socialismen’. I sista hand kan man inte undgå den andra frågan: vem garanterar att ‘de andra vägarnas socialism’ inte för till samma resultat som den ‘existerande socialismen’? Och denna fråga hänger samman med en annan, nämligen hur och varför socialismen i Sovjet ledde till Stalin och den nuvarande regimen.
Denna sista fråga, nyckelfrågan, har emellertid inte fått något riktigt svar.
Den kris vi genomlever förvärras av denna tystnad. Det är inte bara så att något ‘gått sönder’ i den kommunistiska rörelsens historia, att Sovjet gått från Lenin till Stalin och Bresjnev, utan fortfarande har de kommunistiska partierna, arbetarklassens kamporganisationer som åberopar sig på Marx, inte ordentligt förklarat denna dramatiska historia. Och detta tjugo år efter den tjugonde partikongressen! De har inte velat eller inte kunnat göra det. Och bortom deras politiska tveksamhet, bortom de löjliga formler som vi alltför väl känner (‘personkulten’, ‘kränkandet av den socialistiska rättsordningen’, ‘Rysslands efterblivenhet’ för att nu inte tala om det som genom åren upprepade gånger försäkrats: ‘Sovjet har allt det behöver för en socialistisk demokrati, vänta bara lite till’) framträder något ännu allvarligare, nämligen den ytterliga svårigheten (alla som på allvar arbetar med den känner den väl) och kanske till och med, med våra nuvarande teoretiska kunskaper, när nog omöjligheten, att ge en tillfredsställande, sant marxistisk förklaring av en historia som ändock görs i marxismens namn ... Om denna svårighet verkligen existerar betyder den att vi lever i en situation som avslöjar den marxistiska teorins gränser och, bortom dessa gränser, avgörande svårigheter.
Jag tror att man måste gå ända hit. Marxismens kris skonar inte den marxistiska teorin, går den inte förbi på det område som utgörs av historien, dess sammanhang, händelser och dramer. Som marxister kan vi inte nöja oss med föreställningen att den marxistiska teorin någonstans skulle existera i ren form, utan att engageras i och komprometteras av de strider och de historiska resultat i vilka den ingått som ‘vägledning’ till handling. Det vore en av Marx outtröttligen fördömd form av idealism att tro, att den marxistiska teorin i egenskap av teori vore ansvarig för den historia som gjorts i dess namn, ty det är inte ‘idéerna (inte ens de marxistiska) som ‘gör historien’, liksom det inte är självmedvetandet (att utropa sig till marxist) som definierar en människa eller organisation. Det vore emellertid lika idealistiskt att hävda, att den marxistiska teorin inte är indragen och komprometterad i en historia, där proletära kamporganisationer som inspirerats av marxismen eller förklarat sig vara marxistiska spelat en viktig eller bestämmande roll. För en marxist räcker det att ta på allvar tesen om praktikens överhöghet över teorin för att inse, att den marxistiska teorin med hull och hår är indragen i den politiska praktik som den inspirerar eller som åberopar sig på den, såväl i sina strategiska och organisatoriska dimensioner som i sina mål och medel. Formerna för och effekterna av detta engagemang återverkar starkt på teorin, orsakar eller mildrar konflikter, stelheter, divergenser, avvikelser. Formerna och effekterna har i sig en teoretisk räckvidd. Det är i denna mening som Fernando Claudín för redan åtta år sedan talade om den ‘teoretiska krisen’ när det gällde att analysera den internationella kommunistiska rörelsen, och som Bruno Trentin åberopade den ifråga om organisationsproblem (förhållandet mellan parti och fackförening), som exempel på frågor med teoretisk innebörd och räckvidd.
Det är i denna, djupare sett politiska mening som det enligt min uppfattning är nödvändigt att i dag tala om marxismens teoretiska kris, med risk för att man anger hur den berör det som vi benämner själva den marxistiska teorin. Det är alltför klart att vi inte kan undslippa effekterna av ett konfliktladdat förflutet som vår nuvarande situation ‘reaktiverar’. Vi kommer att rubba sanningar som är nedärvda från andra och tredje internationalerna. Det är alltför uppenbart att vi inte kan undslippa stötarna från krisen i den internationella kommunistiska rörelsen, vare sig de är öppna (som den sino-sovjetiska konflikten) eller maskerade (som mellan partierna i väst och Sovjet efter ockupationen av Tjeckoslovakien), från de frågor som ställs genom det högtidliga eller tysta övergivandet av så viktiga teorier som den om ‘proletariatets diktatur’, utan teoretiskt skäl eller tillstådd politisk motivering, från de frågor som reses av de osäkra kamputsikterna. De uppenbara politiska återvändsgränderna, mångfalden av strategier, motsättningarna dem emellan, förbistringen i språk och referenser har uppenbarligen en teoretisk räckvidd som inte kan undgå att påverka själva den marxistiska teorin. Denna situation ställer frågor inte bara om den moderna historiens motsättningar utan också om själva historien.
Under sådana förhållanden kan man, om man lämnar åsido motståndarnas utnyttjande av saken, mycket schematiskt urskilja tre sätt att reagera på marxismens kris:
1. Det första, som är vissa kommunistiska partiers sätt, är att sluta ögonen, för att inte se, och att tiga. Trots den allmänna ovilja som marxismen möter hos massorna och ungdomen i öst fortsätter den att vara officiell teori och ideologi. Officiellt står sig marxismen fint; det är fienderna som talar om kris. Andra partier tar pragmatiskt avstånd på vissa kontrollerbara punkter, överger på andra ‘generande’ formuleringar, men räddar ansiktet. De kallar inte krisen vid namn.
2. Det andra sättet består i att genomlida chocken av krisen, genomleva och uthärda, hela tiden på jakt efter hoppingivande tecken inom den proletära och folkliga rörelsen. Ingen av oss har undgått denna reaktion som inte utelämnar frågor och oro. Man kan dock inte leva utan ett minimum av eftertanke om en så betydelsefull historisk företeelse. Arbetarrörelsens styrka finns förvisso, men den kan inte själv svara för förklaring och perspektiv.
3. Det tredje sättet att reagera på krisen är att skaffa sig ett tillräckligt historiskt, teoretiskt och politiskt perspektiv för att försöka skärskåda den, dess karaktär, innebörd och räckvidd, även om det inte är enkelt. Når vi dithän kan vi förändra språket, och efter en lång historia kan vi säga, inte att ‘marxismen är i kris’ utan: ‘Äntligen är marxismens kris här! Äntligen har den blivit synlig! Låt oss börja blottlägga krisens beståndsdelar. Äntligen kan något levande och livskraftigt befrias i och genom denna kris!’
Detta är ingen paradox eller något självsvåldigt sätt att vända på frågan. När jag säger ‘äntligen’ vill jag därmed visa på något väsentligt, nämligen att marxismens kris inte är något nytt fenomen, att den inte har blott några år på nacken, att den går längre tillbaka än till den kris i den internationella kommunistiska rörelsen som blev offentlig genom den sino-sovjetiska brytningen och förvärrades av ‘meningsskiljaktigheterna’ mellan de västeuropeiska kommunistpartierna och SUKP. Att den är äldre än tjugonde partikongressen. Även om man blivit medveten om den efter krisen i den internationella kommunistiska rörelsen, så är den i själva verket lika gammal som denna rörelse.
Den kris som vi sett brista ut, som blivit synlig, är slutpunkten på en lång process som dolts i former som hindrade den från att slå ut. Utan att vilja klättra alltför högt på jakt efter de första akterna och förstadierna till ett förflutet, kan vi i detta sammanhang mycket schematiskt säga att marxismens kris började spira på trettiotalet, och att den förkvävdes i samma grad som den spirade. Det var på trettiotalet som marxismen, vilken dessförinnan varit levande också i sina motsättningar, blockerades och låstes fast i ‘teoretiska’ formler, i en linje och politisk praktik som påtvingades arbetarorganisationerna av stalinismens historiska ledning. I sin reglering av marxismens ‘problem’ (sådana har marxismen alltid haft) på sitt eget sätt, påtvingade Stalin dem lösningar som hade till resultat att de blockerade den kris som orsakats eller förstärkts av dem. I det att han gjorde våld på det som marxismen till en början var, också i sina svårigheter, orsakade Stalin en allvarlig kris i marxismen. Och med samma medel blockerade han krisen och förhindrade att den brast ut.
Dagens situation har fördelen, att efter en lång, tragisk historia full av erfarenheter och prövningar har denna kris, som länge varit blockerad, äntligen brustit ut, och just under sådana förhållanden att den tvingar en att se klart och låta marxismen få nytt liv. Det är inte bara så att varje kris i sig bär löftet om en framtid och befrielse. Det är inte så att en smula klarsyn är nog för att garantera en framtid. Det är därför att det vore felaktigt att enbart relatera utbrottet av marxismens kris till den dramatiska historia som framgick ur tjugonde partikongressen och den internationella kommunistiska rörelsens kris. För att förstå de betingelser under vilka krisen ‘brutit fram’ och blivit levande måste man även se sakens andra sida, inte bara det som omintetgjorts utan även det som gjorts, styrkan hos en proletär och folklig rörelse utan tidigare motstycke, som förfogar över nya krafter och möjligheter. Att vi i dag kan tala om marxismens kris i termer av frigörelse och förnyade möjligheter beror på styrkan och den historiska förmågan hos denna massrörelse. Det är den som slagit en bräsch i vår slutna historia och som genom sina upprepade försök (folkfronterna, motståndsrörelsen), alltså genom sina nederlag men även genom sina segrar (Algeriet, Vietnam) och den djärva maj -68 i Frankrike, Tjeckoslovakien och hela världen till slut rubbat blockadsystemet och genom krisen gett marxismen en verklig möjlighet till frigörelse.
Dessa första tecken på frigörelse är emellertid också en varning. Vi får inte nöja oss med att gå tillbaka, mot positioner som är förrådda eller enbart omdraperade. Den kris vi lever i ställer nya krav. Den tvingar oss att ändra något i vårt förhållande till marxismen och därmed marxismen själv.
Vi kan inte klara oss med att enbart åberopa Stalins roll. Vi kan inte betrakta vår historiska, politiska eller ens teoretiska tradition som ett arv som förvrängts av individen Stalin eller av den period som han dominerade — och att det bara gällde att återgå till dess tidigare ‘renhet’. Under denna långa försöksperiod, då vi lite till mans ‘under sextiotalet’ gått tillbaka ‘till källorna’, när vi läst och läst om Marx, Lenin och Gramsci för att finna den levande marxismen under de förkvävande stalinistiska formlerna och praktikerna, har vi lite till mans, var och en på sitt sätt och till och med i våra åsiktsskillnader, gett bevis på detta. Beviset säger att vår teoretiska tradition inte är ‘ren’ utan konfliktfylld, att marxismen tvärtemot Lenins förflugna ord inte är något ‘malmblock’ utan innehåller svårigheter, motsättningar och luckor, som även de i sin tur haft sin betydelse för den långa krisen, liksom de spelade en roll under andra internationalen och till och med i början av tredje, medan Lenin levde.
Det är därför som jag frestas säga, att vi i dag befinner oss i den historiska nödvändigheten att noggrannare betrakta den föreställning vi gjort oss om våra författare, om Marx, Lenin, Gramsci och Mao, en föreställning som tydligtvis bottnar i kravet på ideologisk enhet i våra partier, en föreställning som vi trots kraftiga ansträngningar länge har levat och får fortsätta att leva med. Våra författare har skänkt oss en uppsättning perspektiv och teoretiska landvinningar som är ovärderliga och utan motstycke, men låt oss minnas Lenins klara ord: ‘Marx har inte lagt mer än grundstenarna
Det de skänkt oss är inte en enhetlig och avslutad enhet, utan ett verk bestående av teoretiska principer och hållfasta analyser vid sidan av svårigheter, motsägelser och luckor. Det är inget att förvåna sig över. Om de nu gett oss grundelementen i en teori om klasskampen i de kapitalistiska samhällena så vore det vanvettigt att tro, att denna skulle vara ‘ren’ och fullständig redan vid sin tillkomst. Vad skulle för övrigt en materialist säga om en ‘ren och fullständig teori’? Och vad mera är, hur ska man kunna förstå att en teori om
66betingelserna och formerna för arbetarklassens kamp, en som ända sedan sin början tillbakavisar den förhärskande borgerliga ideologin, på något sätt skulle ha undgått den helt och hållet, och inte på något sätt präglats av kampen mot den. Hur skulle det vara möjligt att denna teori i sin politiska och ideologiska historia kunde ha undgått återverkningarna av och besmittelsen från denna härskande ideologi? Brytningen med denna är en kamp som inte känner något slut. Det är en insikt som har stått oss dyrt. Och eftersom man börjat gå ända till våra författares outgivna verk och enkla marginalanteckningar för att rättfärdiga idéer som de inte klart formulerat, måste vi ha ärligheten att inse att dessa män, som trängde in i det okända, trots alla sina kvaliteter var vanliga människor. De sökte och upptäckte, men tvekade också. De var utsatta för misstag, upprepningar, irrvägar och fel som varje forskning drabbas av. Det är inget att förvåna sig över att deras verk präglas av sin ‘epoks’ idéer och innehåller svårigheter, motsägelser och luckor.
Det är i dag viktigt att bli medveten om dessa svårigheter, motsägelser och luckor, att erkänna dem öppet och klart för att dra konsekvenserna av deras räckvidd, belysa vissa sidor av den kris som vi genomlever och mäta vilka historiska möjligheter som erbjuds oss om vi vill rätta till saker och ting. Vissa av dessa svårigheter berör nämligen nyckelfrågor om den nuvarande krisen.
För att göra mig förstådd ska jag helt schematiskt anföra några exempel.
För att börja med själve Marx vill jag påstå att vi klart börjar inse, att den teoretiska enhet som framställningen i Rossana Rossanda påbjuder genom sin ordning till stor del är fiktiv. Jag tänker inte bara på det faktum att Marx trodde sig vara tvungen att börja (‘all vetenskap är svår i början’!) med varan och därmed värdet (vilket reser en rad problem), utan med effekterna av denna början och den tankemässiga enhet som påtvingades Rossana Rossanda, och som tydligt hängde samman med en viss föreställning hos Marx om den enhet som en teori måste iklädas för att vara sann. En av de viktigaste effekterna rör mervärdet. När man läser första avdelningen i första boken av Rossana Rossanda hamnar man i en teoretisk framställning av mervärdet. Det är en bokföring där mervärdet definieras som skillnaden (i värde) mellan det värde som produceras av arbetskraften och det värde som varorna nödvändigtvis har för att denna arbetskraft ska kunna reproduceras (lönen). Och i denna bokföring framstår arbetet som vara rätt och slätt. Denna presentation med bokföring av mervärdet är uppenbarligen i överensstämmelse med den framställning som Marx följde. Den är alltså avhängig hans ‘början’ och de följande distinktionerna (det konstanta kapitalet som vidarebefordrar en del av sitt värde, det variabla kapitalet som tar formen av arbetskraft). Även om man godtar denna början och dessa distinktioner måste man konstatera, att denna enbart bokföringsmässiga framställning av mervärdet, som abstraherar bort betingelserna för mervärdets tillägnelse (arbetsförhållandena) och betingelserna för arbetskraftens reproduktion, ger utrymme åt en mycket stark frestelse, nämligen att man betraktar denna (bokföringsmässiga) framställning av mervärdet som en ‘fullständig’ teori om exploateringen och därmed försummar arbets- och reproduktionsbetingelserna. Marx åberopar visserligen dessa betingelser, men i andra så kallade ‘konkreta’ och ‘historiska’ kapitel, eftersom de i praktiken ligger utanför framställningsordningen (det gäller arbetsdagen, manufakturen och storindustrin, den ursprungliga ackumulationen osv). Detta ifrågasätter naturligtvis denna ‘framställningsordning’, dess förutsättningar och begrepp eftersom de kan få sådana praktiska följder. Man kan i själva verket fråga sig om inte missförstånden om den bokföringsmässiga framställningen av mervärdet, som tagits för ‘fullständig’ teori om exploateringen, inte i arbetarrörelsens historia utgör ett teoretiskt och politiskt hinder för en exakt föreställning om exploateringens betingelser och former. Man kan fråga sig om inte en inskränkt föreställning om exploateringen (som enkel avräkning) och arbetskraften (som enkel vara) bidragit till den klassiska arbetsfördelningen inom klasskampen mellan ekonomisk kamp och politisk, och därmed till en återhållande syn på varje kampform, vilket i vissa moment bromsat — och i dag uppenbarligen bromsar — en utvidgning av formerna för arbetarklassens och folkets kamp.
Det finns hos Marx också andra svårigheter och även vissa gåtor. Exempelvis gåtan om filosofin och särskilt dialektiken, om vilken Marx teg efter några formuleringar som är alltför schematiska för att kunna tas på orden och alltför lättsinniga för att vara rimliga. Det gäller förhållandet mellan dialektiken hos Marx och Hegel. Under den högst abstrakta ytan och de filosofiska referenserna är det fråga om något mycket viktigt. Det rör sig om begreppet historisk nödvändighet och dess former (har historien en mening och ett mål? är kapitalismens sammanstörtande katastrofalt osv), det vill säga föreställningen om klasskampen och det revolutionära handlandet. Marx’ tystnad och svårigheten att rekonstruera hans filosofiska positioner utifrån hans arbeten har, med undantag som Lenin och Gramsci — öppnat vägen till positivism och evolutionstro, där Stalins kapitel i Den dialektiska och historiska materialismen i trettio år låste och frös fast formerna.
Ett annat exempel: vi kan hos Marx och Lenin konstatera två teoretiska luckor som fått stora konsekvenser, för det första när det gäller staten och för det andra i fråga om klasskampens organisationer.
Vi kan säga att det faktiskt inte existerar någon ‘marxistisk teori’ om staten. Inte så att Marx och Lenin vände frågan ryggen. Tvärtom stod den i centrum för deras politiska tänkande. Men det som man finner hos våra författare är framför allt, i form av en behandling av förhållandet mellan staten, klasskampen och klassherraväldet (viktiga men inte analyserande upplysningar), en upprepad varning om att man måste vända de borgerliga statsuppfattningarna ryggen. Det rör sig alltså om en i grunden negativ definition och avgränsning. Marx och Lenin sade att det finns olika ‘statstyper’. Men hur skiljer sig dessa åt? Och hur garanteras klassväldet genom staten, hur fungerar statsapparaten? Dessa frågor har inte dragits in i analysen. Det är en smula patetiskt att i dag på nytt läsa den föreläsning som Lenin höll om staten vid Sverdlovskakademin den 11 juli 1919. Lenin hävdade: detta är en mycket förvirrad fråga, mycket svår, förvirrad genom borgerliga ideologier ... Efter tjugo omtagningar vidhåller Lenin att staten är en speciell apparat, ett speciellt maskineri och upprepar oupphörligen ordet ‘speciell’ för att ordentligt markera, att staten inte är en apparat och ett maskineri som andra, men utan att lyckas säga vad ‘speciell’ (för att inte tala om ‘apparat’ och ‘maskineri’) betyder. På samma sätt är det också en smula patetiskt att i dag på nytt läsa Gramscis små ekvationer från fängelset (stat = tvång + hegemoni; = diktatur + hegemoni; = styrka + konsensus, osv), som mindre ger uttryck för en statsteori än för, i kategorier som lånats från den ‘politiska vetenskapen’ före Lenin, jakten efter en politisk linje för arbetarklassens erövring av statsmakten. Det patetiska hos Lenin och Gramsci är deras försök att komma förbi den negativa klassiska definitionen, men de famlar och lyckas egentligen inte.
Denna fråga om staten är emellertid i dag av vital betydelse för den proletära och folkliga rörelsen. Den är vital för förståelsen av historien och statens sätt att fungera i Östeuropa, där staten långt från att ‘vittra bort’ växer i styrka genom sin förening med partiet. Den är vital därför att det gäller för de folkliga krafterna att skaffa sig tillträde till makten och handla i perspektiv av en demokratiskt revolutionär omvandling av staten med sikte på dess bortvittrande.
På samma sätt saknas i det marxistiska arvet en verklig teori om klasskampens organisationer, och i synnerhet om det politiska partiet och fackföreningen. Det finns visserligen en del politiska, det vill säga praktiska teser om parti och fackförening som fastställer deras särmärken, mål och organisationsprinciper, men det finns ingen analys som gör det möjligt att egentligen förstå deras faktiska sätt att fungera, det vill säga även betingelserna för och variationerna i deras funktion, och därmed i sista hand också deras möjliga former och dysfunktioner. Långt före Marx hade arbetarrörelsen skapat sig kamporganisationer. Den lånade dem från existerande borgerliga organisationer (inberäknat, när så på-fordrades, militära modeller). Dessa former modifierades eller omvandlades, de utgör en hel liten historia och har överlevt denna. Men i öst som i väst har vi ställts inför det svåra problemet med förhållandet mellan dessa organisationer och staten; problemet i öst med dessa organisationers förening med staten, problemet med hotande förening här hos oss, ty den borgerliga staten försöker ständigt och ofta framgångsrikt, att integrera arbetarklassens kamporganisationer med sin egen funktion.
Just dessa båda ‘luckor’, dessa båda ‘svaga punkter’ i den marxistiska teorin berör för oss avgörande frågor. Vilken är karaktären hos staten, just den typ av stat som vi har i våra dagars imperialistiska länder? Vilken är karaktären och det faktiska funktionssättet hos partiet och fackföreningen? Hur ska vi undgå risken att i dag infogas i den borgerliga statens spel, vilket längre fram kan leda till en förening mellan stat och parti? Hur ska vi redan nu tänka oss, för att starta processen, nödvändigheten av den borgerliga statens ‘krossande’ och förberedandet av den revolutionära statens ‘bortvittrande’? Hur ska vi kunna förändra föreställningen om att det av tradition självtillräckliga kommunistiska partiet, antingen som ‘arbetarklassens parti’ eller som ‘härskande parti’, alltså hur ska vi kunna förändra dess ideologi för att det i sin praktik ska erkänna existensen av andra partier, andra rörelser? Och, den stora frågan för nuet och framtiden, hur ska vi med massrörelsen kunna upprätta relationer som går utöver uppdelningen mellan fackförening och parti och garantera utvecklingen av de folkliga initiativen, som för det mesta överskrider uppdelningen mellan ekonomi och politik och även ‘summan’ av dessa? Ty vi ser alltmer folkliga massrörelser födas utanför fackföreningarna och partiet, rörelser som tillför eller kunde tillföra kampen något oersättligt. Med ett ord, hur ska vi egentligen besvara kraven och förväntningarna från folkets massor? I olika positiva och negativa former, dolt eller öppet, objektivt eller subjektivt är det samma nyckelfrågor som ställs till oss i frågan om staten, fackföreningen, partiet, rörelserna och massornas initiativ. Men när det gäller dessa frågor har vi i grund och botten bara oss själva att lita till.
Frågorna är förvisso inte nya. Marxister och revolutionärer har tidigare försökt ställa dem under kritiska perioder. De har glömts bort eller sopats undan. Men i dag ställs och framtvingas dessa frågor i en utsträckning som aldrig tillförne, och när de framtvingas av massorna i deras praktik som man kan bevittna i Italien, Spanien och andra håll) kan de inte utelämnas. Vi kan säga, att utan massornas rörelse och initiativ hade vi i dag inte öppet kunnat ställa dessa frågor, som tack vare rörelsen och initiativen blivit till aktuella politiska frågor — utan att proklamera marxismens kris kan vi inte ställa dem tillräckligt fritt och klart.
Ingenting vinns i förväg eller genast. ‘Blockeringen’ av marxismens kris kan under mer eller lugnande försäkringar dröja länge än i ett eller annat parti, en eller annan fackförening. Det viktiga är inte att några intellektuella från Öst- eller Västeuropa höjer att varningsrop. Det förklingar lätt i öknen. Det viktiga är att den proletära och folkliga rörelsen i sin praktik, trots tvekan och svårigheter, börjar bli medveten om räckvidden hos den internationella kommunistiska rörelsens och marxismens kris. Jag ser här allvaret i dessa risker som historiska möjligheter. Marxismen har i sin historia upplevt en lång rad kriser och omvandlingar. Man behöver bara tänka på dess omvandling efter sammanbrottet för andra internationalens marxism. Vi står i den nuvarande krisen inför en ny omvandling, till vilken fröet redan ligger i massornas kamp. Den kan komma att förnya marxismen, ge dess teori en ny styrka, modifiera dess ideologi, dess organisationer och praktiker, och därigenom skapa en verklig framtid för arbetarklassens och alla arbetares sociala, politiska och kulturella frigörelse.
Ingen påstår annat än att uppgiften är ytterst svår. Det viktiga är att den trots sina svårigheter är möjlig.
Om Il Manifestos östeuropakonferens mer allmänt, se Ernest Mandel: Sovjetunionens karaktär, socialism, demokrati
Andra bidrag till Östeuopakonferensen: Charles Bettelheim: Sovjetsamhällets natur; Fernando Claudín, Ett nytt sorts antagonistiskt samhälle; K S Karol, Vad bör göras, hur och av vem, för en positiv förändring?.
[1] Gianni Usai och Marcello Capri, Fiatarbetare och vänsteraktivister, hade föregående dag gett två rapporter med den gemensamma rubriken ‘Sovjets förflutna och nutid i diskussioner mellan arbetare på Fiat Mirafiori’, där de talar om det motstånd som finns bland arbetarna när man kritiserar Sovjet, och förklarar det med oktoberrevolutionens stora betydelse för arbetarklassen i väst.