Digitaliserat av Jonas Holmgren för Marxists Internet Archive.
Marxismen föddes ur ett säreget överhettat filosofiskt klimat, mitt bland de intensiva fejder som följde på det Hegelska systemets upplösning och sönderfall i en mängd kämpande riktningar. Den yttre ramen för dessa vittfamnande och till sin innebörd ofta revolutionära filosofiska spekulationer var paradoxal. Det är svårt att tänka sig en trängre miljö än 1840-talets Tyskland med dess småfurstendömen, dess bigotta prästerskap och reaktionära byråkrati som höll ängslig uppsikt över allt som rörde sig vid universiteten, dess presscensur och ekonomiska underutveckling, dess överhuvud feodalt kringskurna, små och futtiga förhållanden. Emellertid var tyskarna, med all sin politiska efterblivenhet, ändå "das Volk der Dichter und Denker", ett folk som framfött Goethe och Schiller, Kant och Hegel.
Det är vanligt att tala om "marxismens tre källor" som skulle bestå i tysk filosofi, franskt politiskt tänkande och engelsk ekonomi. Det ligger något i detta, och med en ännu grövre schematisering skulle man kunna säga att dessa tre källor motsvarade olika perioder i Marx' liv. Det är under studieåren i Tyskland som de filosofiska frågeställningarna ställs i förgrunden. Karl Marx' (1818-83) filosofiska skriftställarskap infaller i själva verket i allt väsentligt under en mycket begränsad tidsperiod (ung. 1842-47). I de arbeten han då skrev växer hans egen åskådning fram i en uppgörelse med Hegel och de mer vänsterinriktade bland dennes lärjungar, de s.k. unghegelianerna, t.ex. Arnold Ruge, Bruno Bauer, Max Stirner eller Ludwig Feuerbach. Liknande gäller Marx' livslånga vän och medarbetare Friedrich Engels (1820-95). De båda skrev tillsammans några viktiga filosofiska arbeten under 40-talet.
I den unghegelianska debatten uppträdde tidens sociala och politiska brytningar i filosofisk utstyrsel. Det abstrakta och ibland fantastiska hos de hegelianska filosofiska kategorierna får inte vilseleda. De frågor som diskuterades var jordnära och brännande dagsaktuella. Där fanns furstarnas fortsatta makt, det konstitutionella problemet, den fortbestående nationella splittringen, dessa den borgerliga revolutionens olösta uppgifter. Men där fanns också, om än tills vidare embryonalt, det moderna sociala problemet, frågan om industriproletariatet. Marx har sammanfattat situationen i sitt glansfullt retoriska Förord till Kritiken av Hegels rättsfilosofi (1844).
Under senare hälften av 40-talet spränger Marx och Engels ramarna för unghegelianismens filosofi. Några år senare skulle 1848 års revolution spränga ramarna också för mycket av dess objektiva sociala och politiska problematik. Av de filosofiska skrifterna under ungdomsperioden saknar Marx' doktorsavhandling om skillnaden mellan Demokritos' och Epikuros' filosofi större intresse. Intressantare är artiklarna Om judefrågan (1843) och manuskriptet Kritik av den Hegelska statsrätten (skrivet 1843 men publicerat först 1927). I dessa skrifter behandlar Marx det hegelianska temat om förhållandet mellan stat och samhälle. Marx framhåller redan här samhällets, inklusive de ekonomiska förhållandenas, avgörande betydelse och hur staten bestäms av detta. Samtidigt riktar han en förintande kritik mot Hegels idealistiska metod att s.a.s. härleda verkligheten från begreppen i stället för begreppen från verkligheten. Men den av Marx' ungdomsskrifter som blivit ojämförligt mest diskuterad av eftervärlden är de 1844 i Paris skrivna s.k. Ekonomisk-filosofiska manuskripten som gav upphov till en ny Marx-tolkning när de publicerades 1932. (3/4 av Marx' produktion var opublicerad vid hans död varför berättelsen om marxismen bl.a. är berättelsen om publiceringen av Marx' - och i något fall Engels' - efterlämnade skrifter).
De ekonomisk-filosofiska manuskripten centreras kring begreppet alienation. Detta begrepp har sin förebild hos Hegel och spelade en viktig roll i de unghegelianska diskussionerna. Hos Hegel är det fråga om att det absoluta subjektet, världsanden, tar yttre gestalt i objektet, världen. Detta är ett nödvändigt led i ett självförverkligande som emellertid i sin fullbordan övervinner objektiveringen. Hos unghegelianerna, främst Feuerbach, var det i stället det mänskliga subjektet som genomförde en liknande objektivering i form t.ex. av att kristendomens Gud och himmel uppfattades som yttre föremål, trots att de i verkligheten var projektioner av mänskliga önskningar och behov. Hos Marx sammankopplas dessa tankegångar på ett karaktäristiskt sätt med en iakttagelse av kapitalismens ekonomiska verklighet och transformeras därmed till en ny teoretisk helhet. I manuskripten är det människan under kapitalismen och då särskilt arbetaren som är alienerad bl.a. genom att berövas förfogandet över sitt arbete. I det produktiva, fria arbetet ser Marx människans självförverkligande, hennes väsen som artskild från andra arter. Men under kapitalistiska förhållanden blir detta arbete en handelsvara bland andra varor, något som köps och säljs:
Att arbetaren avyttras åt produkten innebär inte bara att hans arbete blir ett objekt, en yttre existens, utan också att den existerar utanför honom, oberoende av honom och främmande för honom som en makt som står hindrande i hans väg, ja att det liv som han vigt åt objektet blir honom fientligt och främmande.
Människans alienation från sig själv innebär också hennes alienation från andra människor och från naturen. Människan behärskas av sina produkter i stället för att vara herre över dem:
"Var och en söker lägga sin medmänniska under en främmande väsenskraft för att därigenom tillfredsställa sitt eget egoistiska behov. Med mängden av föremål växer därför de främmande väsendenas maktsfär där människan är en slav, och varje ny produkt är en ny potens för det ömsesidiga bedragandet och den ömsesidiga utplundringen."
I själva verket fullföljer Marx här en kritik av det borgerliga samhället som återfinns hos många tidigare författare, t.ex. Rousseau och franska, engelska och tyska romantiker. Men där tidigare kritik varit romantisk eller romantiskt-reaktionär och sett tillbaka på tidigare samhällsformer som ideala såg Marx framåt. Kapitalismen hade i hans uppfattning en progressiv funktion i det den ledde till väldiga tekniska och industriella framsteg. Där romantikerna tenderat att skylla det moderna samhällets onda på industrialismen som sådan, såg Marx orsaken i de kapitalistiska produktionsförhållanden som den socialistiska revolutionen skulle komma att undanröja. Med en sådan praktisk-verklig samhällsomvandling skulle även alienationen försvinna.
Den teori om alienationen som Marx först utvecklat i Ekonomisk-filosofiska manuskripten återkommer i en annorlunda och fördjupad form i hans mogna verk, bl.a. Kapitalet. Där talas inte längre om alienation av människans väsen, men om "reifikation" (förtingligande) och "varufetischism". Tanken är där, att under kapitalismen framstår de ekonomiska förhållandena som ett slags naturförhållanden. Fenomen som pengar, ränta, varor, ekonomiska kriser etc., som egentligen utgörs av relationer mellan människor, framstår som ting, något i förhållande till människorna yttre. Under kapitalismen är det i själva verket så, att de ekonomiska förhållanden, som människorna strängt taget själva skapat, tagit makten över dem och regerar oberoende av människornas viljor och önskningar. Först den socialistiska, planmässiga produktionen kan bringa dessa upp-och-ner-vända samhällsförhållanden att upphöra.
I ett par stora stridsskrifter, skrivna tillsammans med Engels, fullbordar Marx uppgörelsen med unghegelianismen: Die Heilige Familie (1845) och Die Deutsche Ideologie (skriven 1845-46 men publicerad först 1932). De berömda Feuerbach-teserna bildar en sorts slutvinjett. I dessa arbeten kan man följa den materialistiska historieuppfattningens framväxt och hur därmed synen på människans roll förändras. Tanken på en särskild oföränderlig mänsklig natur, som skymtar fram i Ekonomisk-filosofiska manuskripten, överges. I dess ställe träder uppfattningen att människans natur bestäms av hennes relationer till andra människor i ett historiskt givet samhälle. I den sjätte av Feuerbach-teserna (1845) heter det:
"Feuerbach upplöser det religiösa väsendet i det mänskliga väsendet. Men det mänskliga väsendet är inte något abstrakt som den enskilde individen hyser inom sig. I verkligheten är det summan av de samhälleliga förhållandena."
En sådan uppfattning av samhället skiljer sig naturligtvis avgörande från liberalismens. Hos Bentham och Mill framstod samhället tvärt om som summan av individerna där dessa tänktes utrustade med givna naturliga egenskaper: strävan efter egetintresse etc. Ännu i Kapitalet skulle Marx håna Benthams naiva uppfattning att den naturliga människan alltid var en exakt kopia av den engelske småföretagaren.
Med de senast nämnda arbetena överger Marx och Engels filosofin, den förre för alltid, den senare för årtionden framåt. Orsakerna till detta har tolkats olika, men några faktorer faller omedelbart i ögonen. De lämnar det filosofiska klimatet i Tyskland. Samtidigt kastar de sig in i en intensiv politisk verksamhet. Deras kritik av unghegelianismen har lett dem bort från uppfattningen att filosofin kan förändra världen. Den politiska verksamheten och studiet av den avgörande samhällsnivån, ekonomin, framstår som det viktigaste.
Sitt intresse för dialektiken och metodfrågorna förlorar dock varken Marx eller Engels. Även om Marx aldrig lyckades samla sig till det stora verk om dialektiken som han ibland talade om har både han och Engels i förord och kommentarer till sina verk givit viktiga metodiska uppslag, t.ex. idén om forskningsprocessens gång från konkret till abstrakt och tillbaka till konkret, en sorts motsvarighet till dialektikens uppåtriktade och nedåtriktade rörelser hos Hegel.
Senare tids forskning har i själva verket visat att de s.a.s. "filosofiska" inslagen i Marx' senare verk är större än vad man tidigare trott. Inte minst gäller detta de ekonomiska skrifterna där Hegels fortsatta inflytande kan spåras bl.a. i läran om varufetischismen och i de på Hegel kalkerade begreppsutvecklingarna av varuformen i Grundrisse och Kapitalet. Överhuvud kan sägas att Marx' och Engels' teoribyggnad har en rad filosofiska implikationer som skiljer den såväl från en liberal/positivistisk som från en konservativ/romantisk konception. Gentemot positivismen avvisas t.ex. den sociala atomismen (eller "metodologiska individualismen") liksom tron på den omedelbara empirins tillförlitlighet. Men även den romantiska subjektivismen blir utmönstrad. Även om samhällslivet aldrig reduceras till det biologiska uppfattas människan som en del av naturen. Möjligheten av en objektiv vetenskap om människan, likaväl som om naturen, framstod för Marx och Engels närmast som en självklarhet.
Under de två sista årtiondena av sitt liv kom Friedrich Engels att återuppta sitt arbete med filosofin. Det yttre incitamentet var det angrepp som en akademisk kritiker, Eugen Dühring, riktat mot Marx' läror och som fick ett visst inflytande inom den tyska socialdemokratin. Detta föranledde Engels att med Marx' uppmuntran skriva ett motangrepp: Herrn Eugen Dühring's Umvälzung der Wissenschaft (vanligen kallad Anti-Dühring) som kom ut 1878. Samtidigt sysselsatte sig Engels med naturfilosofiska undersökningar som avsatte ett aldrig fullbordat manuskript. Detta utarbetades under perioden 1873-86 men publicerades först 1925 under titeln Naturens dialektik. Ytterligare en filosofisk skrift utgavs under Engels' livstid: Ludwig Feuerbach och den klassiska tyska filosofins slut (1888).
Det filosofiska arbete som Engels därmed påtog sig var utomordentligt vittsyftande. Den framväxande, allt starkare marxistiska arbetarrörelsen hade behov av en filosofi, en "världsåskådning". Vad det gällde var att ge en totalbild av verkligheten där vetenskaperna kunde placeras i sitt rätta sammanhang och förhållandet mellan dem klargöras. Därvid anknöt Engels till sin och Marx' gamle läromästare Hegel vars naturfilosofi han i långa stycken övertog. Men hans företag kan också sättas i samband med den högkonjunktur för filosofiska "systembyggare" som utmärkte 1800-talets sista decennier och avsatte tänkare som Ernst Haeckel, Herbert Spencer och Eugen Dühring.
Vilket är då innehållet av denna Engels' sena filosofi? En sammanfattning av några huvudpunkter måste här räcka.
Engels företräder en materialistisk men på samma gång dialektisk syn på världen. Materialismen är delvis kunskapsteoretisk. Engels hävdar att det finns en av medvetandet oberoende verklighet och anser, i motsats till exempelvis Kant, att denna verklighet i princip är tillgänglig för vårt vetande. Men materialismen innebär också en ontologisk doktrin enligt vilken världen består av materia, närmare bestämt materia i rörelse. Den dialektiska sidan av saken ligger bl.a. i detta. Materien är inte något oföränderligt utan en process, en ständig förändring. Och denna förändring är inte av enbart kvantitativt slag. Engels' materialism är icke-reduktiv, d.v.s. han tänker sig under utvecklingens gång uppkomsten av nya kvaliteter, t.ex. det organiska ur det oorganiska, det biologiska ur det fysiska, det psykiska ur det biologiska etc. Till dessa uppfattningar knyter sig ett särskilt berömt inslag i Engels' naturfilosofi - hans lära om dialektikens lagar. Tre lagar har här blivit kanoniska. Den första säger att kvantitativa förändringar vid vissa givna betingelser slår över i kvalitativa. Kokande vatten övergår till vattenånga, sparpengar till kapital etc. Den andra lagen talar om att motsatserna förutsätter varandra, är "identiska", d.v.s. bildar en enhet. Proletariatet förutsätter t.ex. kapitalistklassen och vice versa. Slutligen finns lagen om negationens negation: kapitalismen är t.ex. negationen av den föregående epoken, men ger upphov till sin egen negation i den socialistiska revolutionen.
Dessa "lagar" torde i själva verket ha ett mycket begränsat värde för vetenskaperna. Så länge man t.ex. inte vet under vilka betingelser något slår över i sin motsats eller vari denna "motsats" konkret består blir lagen till ringa vägledning.
Av Engels' sena skrifter är Anti-Dühring den som skulle få störst betydelse. Den gav en klassisk framställning av Marx' samhällsteori och satte in den i ett allmänt sammanhang. Därmed åstadkom den en kodifiering som skulle bli bestämmande för andra internationalens och senare också i mycket tredje internationalens marxism. Inte minst kom detta att gälla marxismens filosofi, ofta, med en av Plechanov präglad term, kallad "den dialektiska materialismen".
Den första internationalen (1864-76) blev kortvarig och föga framgångsrik. Den andra internationalen (grundad 1889 och i praktiken upplöst 1914) tedde sig, åtminstone till det yttre, desto mer imponerande. Under 1800-talets slut växte sig de socialdemokratiska partierna allt starkare i flertalet europeiska länder. Anarkismen som varit stark inom den första internationalen hade fått ge vika för marxistiskt inspirerade uppfattningar. Särskilt det tyska partiet blev efter Erfurtprogrammets antagande 1891 strikt marxistiskt.
Det tongivande tyska partiets ledande teoretiker på 90-talet var Karl Kautsky och Eduard Bernstein. De tillhörde en annan generation än Marx och Engels. Till filosofiskt betydelsefulla marxister kan också räknas italienaren Antonio Labriola och ryssen Georgii Plechanov. Alla dessa hade fått sin bild av marxismen präglad av Anti-Dühring och av den åldrande Engels med vilken samtliga stått i korrespondens. Bernstein och Kautsky stod Engels särskilt nära och utsågs av honom till hans litterära testamentsexekutorer. En marxistisk ortodoxi hade redan grundats, Bernstein och Kautsky framstod med tidens jargong som "tempelväktarna" framför andra. Kautsky skulle bli kallet trogen, åtminstone fram till 1914. Bernstein blev den store "avfällingen".
Den "ortodoxa" marxismen, som Kautsky förvaltade och i någon mån utvecklade, präglades av stark ekonomisk determinism. Den socialistiska revolutionen sågs närmast som en sorts naturnödvändighet - Kautsky var i hög grad påverkad av darwinismen - och antogs bli den mer eller mindre automatiska följden av kapitalismens ekonomiska sammanbrott. Läran framstod som skäligen mekanisk även om Kautsky lojalt försvarade dialektiken. (Det var inte utan skäl som Lenin några årtionden senare skrev att ingen marxist på 50 år läst Hegel.)
När Eduard Bernstein mot 90-talets slut inledde sitt generalangrepp mot marxismen innehöll hans revision av Marx också ett filosofiskt moment. Bernstein tog skarpt avstånd från den hegelska dialektiken och ville i dess ställe sätta ny-kantianismen, som vid sekelskiftet blivit något av en modefilosofi i Tyskland. Häri fick han instämmanden också från andra mer filosofiskt sofistikerade marxister såsom Kurt Eisner och Karl Vorländer. Till dem skulle senare sluta sig de s.k. austro-marxisterna, t.ex. Max Adler och Otto Bauer, vilka dock insisterade på att Marx var fullt förenlig med Kant.
Den ny-kantianska tolkningen av marxismen gjorde sig främst gällande på två områden. Dels framhävde man starkt skillnaden mellan fakta och värderingar. Det vore i princip möjligt att omfatta marxismen som en riktig teori om samhället utan att för den skull vara socialist. Det personliga engagemanget och ställningstagandet för socialismen som bättre än kapitalismen måste å andra sidan vara avgörande för det politiska valet. Socialismen borde vara värderingsmässig, inte "vetenskaplig". Därmed vände ny-kantianerna i viss mån tillbaka till det som Marx och Engels kallat "utopisk socialism", d.v.s. ett socialistiskt engagemang baserat på abstrakta rättsprinciper snarare än på en analys av faktiska rörelser och faktiska förutsättningar. Dels delade åtskilliga ny-kantianska marxister den för många ny-kantianer - t.ex. Simmel, Windelband och Dilthey - utmärkande uppfattningen om en radikal skillnad mellan samhällsvetenskap och naturvetenskap, en skillnad som för Marx och Engels aldrig framstått som fundamental. Enligt denna uppfattning fick samhällsvetenskaperna och de historiska vetenskaperna sin karaktär genom undersökningen av det unika, icke upprepbara, inte genom försök att uppställa lagar. Vetenskapen om människorna, som styrs av sina ideal och målsättningar, måste nödvändigt bli annorlunda än vetenskapen om den döda naturen. - Här leder en linje till Lukács och Frankfurterskolan, men det är inte fråga om direkt påverkan utan om gemensamma källor: Simmel, Dilthey och andra ny-kantianer hade betydelse även för Lukács och hans efterföljare. Striden kring revisionismen inskränktes inte till Tyskland utan fördes i de flesta länder där internationalen fanns representerad. Två icke-tyska filosofer bör nämnas i sammanhanget: Labriola och Plechanov.
Antonio Labriola (1843-1904) var den förste teoretiske marxisten av någon betydelse i Italien. Labriola var professor i filosofi i Rom och gav genom sin övergång till marxismen på 1890-talet omedelbart åt denna en accepterad ställning inom italienskt universitetsliv. Han fick snart i Benedetto Croce och George Sorel två framstående lärjungar och för en tid hoppades han att dessa tillsammans med honom skulle bilda en den italienska marxismens "heliga treenighet". Croce och Sorel slog dock snart in på andra vägar och deras inflytande på den italienska marxismen kom att inskränka sig till den betydelse de skulle få som inspirationskällor för Gramsci.
Labriolas främsta betydelse låg i att han företrädde en "strikt marxism" och red spärr mot alla tendenser till revisionism. I sina uppsatser om den historiska materialismen - först publicerade på franska 1897 med titeln Essais sur la conception matérialiste de l'histoire - betonar han överbyggnadens återverkan på basen i enlighet med den tolkning av teorin som bl.a. företrätts av Engels i några brev i ämnet på 90-talet.
GeorgiJ Plechanov (1856-1918) brukar kallas den ryska marxismens fader. Den marxistiska socialdemokratin hade först sent fått fotfäste i Ryssland där populistiska och anarkistiska riktningar länge dominerat (Plechanov själv hade till en början anslutit sig till dem). Förtjänsten av att ha gjort marxismen känd i Ryssland tillkom i hög grad Plechanov, liksom han länge skulle bli dess främste försvarare mot revisionism av olika slag.
Plechanovs marxism var, i likhet med hans samtidas, i hög grad påverkad av Engels. Plechanov kom att fullfölja den utveckling av marxismen till en "världsåskådning" som Engels påbörjat. Han myntade uttrycket "dialektisk materialism" för att skilja den marxistiska materialismen från mekaniska och reduktionistiska former. Ett annat bidrag till kodifieringen av den marxistiska filosofin lämnade han genom att fastslå förhållandet mellan den dialektiska och den historiska materialismen - enligt hans uppfattning kunde den historiska materialismen ses närmast som ett specialfall av den dialektiska, varigenom den erhöll en sorts ontologisk sanktion.
Plechanovs viktigaste insats inom marxismen låg emellertid i hans tolkning av den materialistiska historieteorin. I överensstämmelse med den sene Engels betonade han här en icke-mekanisk tolkning. Särskilt intressant är hans uppfattning att basen inte påverkar överbyggnaden direkt utan först genom förmedlingar, t.ex. av psykologiska faktorer. Plechanov var, vid sidan av Franz Mehring, sin generations främste på den marxistiska estetikens område och han utvecklade, under viss påverkan från den franske konstfilosofen Hippolyte Taine, en teori enligt vilken varje epok kännetecknas av ett speciellt psykologiskt klimat, en särskild anda, som avspeglar sig i dess typiska kulturella produkter. Denna anda ser Plechanov som i sin tur bestämd av skedets dominerande produktionsförhållanden.
Plechanov blev lärofadern för hela den yngre generation av ryska marxister som bl.a. Lenin tillhörde och kom, inte minst via Lenin, att utöva ett betydelsefullt inflytande på marxismens fortsatta utveckling i Ryssland.
Efter sekelskiftet träder en andra generation in i internationalens historia. Till den kan vi räkna polska och ryska marxister som Rosa Luxemburg, Leo Trotskij eller V. I. Lenin liksom österrikarna Max Adler, Otto Bauer, Rudolf Hilferding m.fl. Om den föregående generationen tagit starka intryck av socialdemokratins snabba och ostörda tillväxt i flertalet europeiska länder - t.o.m. Engels hade imponerats av den parlamentariska kampens möjligheter - formades den nya generationen i ett oroligare skede.
De hårdnande imperialistiska motsättningarna, krigsfaran och 1905 års revolution i Ryssland och Polen innebar för dem avgörande problem. De stora insatser som gjordes inom ekonomisk och politisk teori motsvarades emellertid inte av någon synnerlig filosofisk skaparkraft. När det gäller det rent filosofiska området kan vi inskränka oss till att behandla Lenin.
Vladimir Iljitj Lenin (eg. Uljanov, 1870-1924) bör som marxist egentligen placeras in i ett ryskt sammanhang. Det skulle emellertid föra för långt att redogöra för diskussionerna inom det ryska partiet. Vi får nöja oss med att erinra om Lenins kamp mot den s.k. ekonomismen och hans, särskilt i Vad bör göras? (1902), utvecklade tanke att arbetarna aldrig genom den rent ekonomiska kampen spontant kan nå mer än ett reformistiskt, "trade-unionistiskt" medvetande. Den marxistiska teorin måste tillföras arbetarklassen "utifrån", d.v.s. från ett teoretiskt tänkande (som dessutom under klassamhällets betingelser i många fall kommer att utföras av representanter för borgerliga skikt). Lenin poängterar i enlighet med detta vikten av en allsidig politisk kamp som överskrider gränserna för arbetarklassens omedelbara intressekamp. Den leninistiska partiteorin bör ses i ljuset av denna betoning av den politiska nivån. Revolutionen tänkes här inte uppkomma rent spontant som följd av kapitalismens ekonomiska sammanbrott.
Lenin har gjort viktiga insatser för den marxistiska teorin på en rad områden. Hans rent filosofiska författarskap inskränker sig emellertid vad gäller utgivna skrifter till Materialism och empiriokriticism från 1908. Denna bok skrevs som en polemik mot en del ryska marxister, bland dem några bolsjeviker, som tagit starka intryck av den s.k. empiriokriticismen sådan den utformats under slutet av 1800-talet av främst Richard Avenarius och Ernst Mach. Empiriokriticismen är en sorts positivism och fenomenalism. De materiella föremålen antas egentligen vara sammansatta av sinnesförnimmelser eller sinnesdata. Sådana data anses vara det enda som är tillgängligt för vår kunskap.
Lenin ser i denna filosofi en variant av idealismen och poängterar starkt likheterna med äldre idealister, särskilt Berkeley. Mot detta ställer han marxismens kunskapsteoretiska materialism sådan främst Engels utformat den. En viktig tes i Materialism och empiriokriticism är att alla stora filosofiska läror varit antingen en variant av idealism eller en variant av materialism. Dessa begrepp definieras då efter hur man ser relationen mellan människans medvetande och yttervärlden. Den som antar en av vårt medvetande oberoende yttervärld är materialist, den som förnekar att yttervärlden kan existera oberoende av medvetandet är idealist. Den förra filosofin ses som progressiv, d.v.s. den ställer sig positiv till och främjar vetenskapen och den rationella kunskapen. (Lenin utgår från att all vetenskap förutsätter existensen av en yttervärld.) Den senare filosofin blir reaktionär och spelar en apologetisk roll i förhållande till religionen och allsköns mystifierande ideologier. I denna bemärkelse blir all filosofi "partitagande" och man förstår varför Lenin betraktade det som en politiskt viktig uppgift att bekämpa irrläror inom filosofin.
Lenins kunskapsteoretiska materialism innebär först och främst ett försvar för den vetenskapliga kunskapens möjlighet. Ur den synpunkten bör hans s.k. "avspeglingsteori" ses. Det finns en yttre verklighet. Men det är också möjligt att nå objektiv kunskap om den. Våra sinnesförnimmelser och våra teorier kan på så vis uppfattas som avspeglingar av verkligheten, d.v.s. de ger en riktig bild av den. Några principiella, kunskapsteoretiska hinder för en fullständig kunskap om verkligheten finns inte. Men uppenbarligen har vi inte nu nått en sådan kunskap. Lenin företräder en sorts approximationsteori om sanningen - våra kunskaper innehåller ingen fullständig sanning, men approximerar den. När vår kunskap växer blir approximationen allt bättre.
Kriteriet på att vår kunskap är riktig ser Lenin - i likhet med Engels - i praktiken. Våra kunskapers tillämpbarhet och praktiska användbarhet i experiment eller industriell verksamhet innehåller en garanti för deras (åtminstone approximativa) sanning. Att ett sådant kriterium som Lenin erkänner, "aldrig fullständigt kan bekräfta eller vederlägga någon mänsklig föreställning" är strängt taget en fördel:
"Detta kriterium ar alltså tillräckligt 'obestämt' för att förhindra det mänskliga vetandet att förvandlas till något 'absolut', men det är samtidigt tillräckligt bestämt för en skoningslös kamp mot alla schatteringar av idealism och agnosticism."
Den sida av den dialektiska materialismen som Lenin betonar i Materialism och empirokriticism är som vi sett materialismen, inte dialektiken. Hans inställning till dialektiken och det Hegelska inflytandet på marxismen genomgick i själva verket betydande förändringar.
I den tidiga skriften Vad är "folkvännerna"? från 1984 intar Lenin en bestämt avvisande hållning till Hegel och betecknar det som "absurt" att "anklaga Marx för hegeliansk dialektik". Först tjugo år senare tar Lenin på allvar upp studiet av Hegel som han nu läser med pennan i hand. Hans anteckningar, gjorda under åren 1914-16, utgavs efter hans död som Filosofiska anteckningsböcker. Här har Lenin omvänts till en annan och långt mer positiv värdering av Hegel. I en berömd anteckning framhåller han:
"... det är omöjligt att förstå Marx' Kapitalet fullständigt, och särskilt inte det första kapitlet, utan att ha studerat och grundligt begripit hela Hegels Logik. Följaktligen förstod under ett halvsekel ingen av marxisterna Marx."
Denna uppskattande inställning till Hegel skulle Lenin allt framgent behålla och hans syn på dialektiken kom därför att klart skilja sig från den som utmärkte exempelvis Bucharin. Hans direkta ingripande i den filosofiska diskussionen hör dock till tiden före första världskriget och därmed till andra internationalens tid.
Genom den ryska oktoberrevolutionen hade en ny situation uppstått för marxismen. Det fanns nu ett land där kapitalismen fått stryka på foten och där marxismen i stället för att bekämpas av statsmakterna erhållit en privilegierad ställning. Därmed uppstod en skillnad mellan den marxism som utvecklades i det socialistiska Sovjetunionen och den som hörde hemma i det kapitalistiska Västeuropa. Ibland har man med utgångspunkt från denna skillnad kontrasterat Sovjetmarxismen mot "den västliga marxismen", där den senare skulle innefatta så olikartade tänkare som Lukács, Gramsci, Sartre och Althusser. Konstruktionen västmarxism innehåller i själva verket knappast någon kärna utom den som ligger i de skilda yttre förhållandena. Detta har under de senaste tjugo åren blivit allt mer uppenbart i och med att Sovjet-ortodoxin i Östeuropa till en del fått ge vika för en mångfald av filosofiska riktningar av vilka somliga inspirerats av västliga marxister.
Vi skall inte använda begreppet "västmarxism" utan fortsätta med en periodisering byggd på de historiska erfarenheter varifrån varje ny generation av marxistiska filosofer hade att utgå. Vi kan då urskilja en grupp av filosofer med Lukács, Bloch, Korsch och Gramsci som främsta namn, som utgår från den ryska oktoberrevolutionen och den kommunistiska världsrörelsens grundande, men också från revolutionernas misslyckande i alla europeiska länder utom Ryssland. Tillsammans grundar de en tradition som, utan att sammanfalla med det som kallats "västmarxism", utgjort den viktigaste strömningen inom den marxism som utvecklats på västeuropeisk botten och som kommit att framträda som en sorts motpol till den marxistiska "ortodoxi" som formats främst i Sovjetunionen.
Gemensamma drag hos Lukács, Bloch, Korsch och Gramsci är en reaktion mot "scientism" (vetenskapstro) och ekonomism av Kautskys typ, en anknytning till Hegel och andra idealistiska filosofer samt en strävan att upphäva skrankorna mellan teori och praktik, objekt och subjekt. Mot denna filosofiska orientering svarar i flera fall en viss politisk "ultra-vänster"-tendens. Andra internationalens sociala determinism hade ju bl.a. inspirerats av socialdemokraternas till synes ohejdbara och nästan automatiska frammarsch. I revolutionernas kölvatten fick aktivismen en ny aktualitet.
George Lukács (1885-1971) har haft större inflytande på 1900-talets marxistiska filosofi än någon annan (frånsett Marx och Engels). Detta inflytande hänför sig väsentligen till en bok: Historia och klassmedvetande.
Lukács föddes i Budapest i en högborgerlig familj. Den ungerska miljö där han växte upp och snart vantrivdes var med sina halvt feodala förhållanden inte så olikt Tyskland i Marx' och Engels' ungdom. Lukács blev tidigt politiskt radikal men den idealistiska eller ny-kantianska tyska filosofi han samtidigt påverkats av tillhörde snarast en konservativ idétradition. Under sina studier vid olika tyska universitet rönte han inflytande från Wilhelm Dilthey, Georg Simmel och inte minst Max Weber, vars lärjunge och nära vän han under en tid förblev. Traditionen av tysk metafysik och historiefilosofi präglade också de arbeten, främst inom estetikens område, som han publicerade före kriget.
Upplevelsen av kriget och framförallt av den ryska revolutionen utlöste hos Lukács en hastig radikalisering. Han inträdde i det ungerska kommunistpartiet och blev undervisningskommissarie i Bela Kuns kortlivade ungerska rådsregering 1919. När denna störtats av ententestödda rumänska trupper tvingades Lukács fly till Wien där han en tid levde under ständig utlämningsrisk och där han skrev sitt filosofiska huvudverk Historia och klassmedvetande som utkom 1923.
Lukács senare livsöden är fortsatt dramatiska. Han deltar i de hetsiga inre fejderna i det ungerska partiet, vars ordförande han för en kort tid blir. Efter en inledande "vänster"-period företräder han inom partiet en konsekvent "högerlinje". Detta leder honom gång på gång i svårigheter under kominterns "vänster"-perioder, medan han särskilt under folkfrontsperioderna (1934-39, 1941-45) blir en högt uppburen symbol för samarbetet mellan kommunister och radikal borgerlighet.
Lukács tvingas av Hitlers maktövertagande lämna Tyskland och fly till Moskva där han uppehåller sig under kriget. Efter kriget kan han återvända till ett socialistiskt Ungern där han erhåller en professur. Hans oortodoxa marxism utsätter honom för mycket kritik, särskilt under de hårda s.k. Zhadanov-åren i slutet på 40-talet. 1956 deltar Lukács som kulturminister i Imre Nagys reformregering. Denna regering är inte mer lyckosam än Bela Kuns utan störtas också den genom främmande trupper, denna gång ryska. Lukács kan emellertid efter en kortare exil återvända till Ungern där han under sina sista år ånyo är den firade kulturpersonligheten.
Av Lukács skrifter står Historia och klassmedvetande i särklass genom sitt inflytande, men också genom djärvheten och tankekraften i detta försök att tolka Marx i Hegels och den tyska sekelskiftesfilosofins anda. Lukács utgår från Marx' teori om varufetischismen i första delen av Kapitalet. (De Ekonomisk-filosofiska manuskripten var då ännu inte publicerade, men Lukács "föregriper" dem på ett märkligt sätt.) Han ser reifikationen som utmärkande för det borgerliga samhället på alla plan och kan bl.a. anknyta till Max Webers beskrivning av den moderna byråkratin som genom sitt mekaniska, av fastställda regler styrda handlande når den förutsägbarhet som är nödvändig för den rationella planeringen inom de kapitalistiska företagen.
Det borgerliga tänkandet betingas enligt Lukács av detta samhälle. Mot det reifierade, avhumaniserade och atomiserade samhället svarar en samhällsvetenskap som bygger på reifierade begrepp och på lagbundenheter av samma slag som dem naturvetenskaperna försöker uppställa. En rationalitet uppstår som behandlar människor som kalkylerbara ting - en filosofisk motsvarighet till Taylorismen på fabriksgolvet. Lukács tolkning av Marx har rönt en stark påverkan från Hegel. Detta visar sig bl.a. i att han som det mest utmärkande för den marxistiska metoden anger, inte materialismen, utan totalitetsbegreppet, som Marx övertagit från Hegel. Det borgerliga tänkandet skulle då karaktäriseras av atomism (med sin sociala grund i den kapitalistiska arbetsdelningen), det marxistiska av holism. Detta blir rimligt endast om man identifierar det borgerliga tänkandet med dess mest typiska gestalt - det liberalt-positivistiska. Detta tenderar Lukács emellertid att göra samtidigt som han bortser från t.ex. den romantiska tradition under vars inflytande han själv stod och som dominerat den borgerliga epoken i hans eget intellektuella hemland - Tyskland.
Framförallt visar sig Hegel-influensen emellertid i det kunskapsteoretiska problem som utgör huvudtemat i Historia och klassmedvetande. Detta ställs som frågan hur människan, subjektet, kan nå kunskap om verkligheten, objektet. Lukács förkastar i tur och ordning de lösningar som den stora borgerliga filosofin presterat. Slutligen finner han en lösning som placerar proletariatet i den roll som Hegel tilldelade världsanden. Reifieringen upphävs när proletariatet i det revolutionära ögonblicket uppnår sitt självmedvetande, som också är det kapitalistiska samhällets självmedvetande, genomskådar fetischismen och i revolutionär praktik upphäver dess förutsättning, det borgerliga systemet: "proletariatets medvetande blir processens eget medvetande, proletariatet uppträder som historiens identiska subjekt-objekt och dess praktik blir en förändring av verkligheten". Med detta grepp får Lukács ekvationen att gå ut: kunskapsproblemet löses på Hegels manér genom att subjekt och objekt blir identiska samtidigt som teori och praxis förmås att sammanfalla.
Historia och klassmedvetande utsattes omedelbart för kritik från mer ortodoxt håll inom Komintern. - Ernst Bloch hade f.ö. redan i sin recension av boken anteciperat en kritik där det skulle heta, att "Marx ställde inte Hegel på fötterna för att Lukács skulle komma och ställa Marx på huvudet". Lukács gjorde också en viss självkritik mot boken och skulle senare, i Die Zerstörung der Vernunft (1955) rikta ett angrepp mot hela den romantisk-reaktionära tradition till vilken några av de viktigaste tankarna i Historia och klassmedvetande anslutit sig.
Tyngdpunkten i Lukács fortsatta, utomordentligt omfattande, produktion ligger på estetikens och särskilt på litteraturkritikens område. Han ägnade sig här med förkärlek åt den klassiska borgerliga realismen under det han ställde sig avvisande mot expressionism och modernism. Detta hänger samman med en benägenhet att betona det kognitiva momentet - dikten som en kritisk avspegling av en samhällelig verklighet.
Genom sin lärdom, sitt skarpsinne och bredden av sina intressen blev Georg Lukács den idealiska kulturpersonligheten, en sorts kommunistisk pendang till den av honom högt beundrade Thomas Mann.
Ernst Bloch (1885-1977) uppvisar i utgångspunkter och inspirationskällor många likheter med Lukács, vars vän han tidigt blev. Under ungdomsåren hade Bloch trängt djupt in i den tyska idealistiska traditionen. Han radikaliserades under intrycket av första världskriget och den tyska revolutionen, blev marxist och kommunist utan att för den skull nånsin ansluta sig till ett parti. Till det socialistiska Sovjetunionen behöll han årtionden igenom en metafysiskt färgad lojalitet som motstod både Stalintidens påfrestningar och de avståndstaganden som hans skrifter utsattes för från officiellt kommunistiskt håll.
Efter andra världskrigets slut återvände Bloch till Tyskland efter att sedan 1933 ha levat i landsflykt. Han erhöll en professur i Leipzig. Brytningen med de östtyska myndigheterna och den officiella kommunismen kom efter Ungernhändelsen 1956. Avstaliniseringen blev paradoxalt nog en svårare stötesten än stalinismen. 1961 begärde och fick Bloch asyl i Västtyskland.
Blochs filosofi - huvudverket Das Prinzip Hoffnung kom 1954-59 - uppvisar en egendomlig blandning av marxism, hegelianism, kristen och judisk mystik, medeltida utopism och kiliasm. Hans kanske mest centrala filosofiska projekt är att återupprätta utopismen, men inom marxismen.
"Det närvarande som kallas verkligheten" är enligt Bloch, "omgivet av en ojämförligt vidare ocean av objektivt verkliga möjligheter". I Das Prinzip Hoffnung kan han därför definiera den marxistiska filosofin som en vilken "ytterst relaterar sig själv till tillblivandet": "den marxistiska filosofin är framtidens filosofi".
Ett viktigt begrepp hos Bloch är "Ännu-Inte" ("Noch-Nicht"). Detta Ännu-Inte måste tas med i den fullständiga beskrivningen av verkligheten. Att t.ex. definiera människans väsen enbart som summan av hennes (nuvarande) sociala relationer är otillräckligt. Människan måste också förstås genom vad hon är på väg att bli, hennes framtida väsen. Men det finns också en förfluten framtid - det förflutna är ett sorts arkiv av ännu icke realiserade planer och önskningar. (Den tanken spelar i Erbschaft dieser Zeit - 1935 - en viktig roll för Blochs analys av nazismen med dess mobilisering av de sociala skikt som den kapitalistiska utvecklingen överflyglat.)
Framtiden i nuet representeras av vad Bloch kallade "novae". Ett novum (nyhet) är en framtidens ännu outvecklade närvaro i nuet. Proletariatet är ett sådant novum, ett i historien uppdykande radikalt nytt som inom sig bär en transcendens, fröet till upphävandet av den bestående ordningen. Det är till sådana novae som den marxistiske filosofen ställer sina förhoppningar i det han "inte bara söker kunskap om de kommande tingen, men önskar dem och genomför dem på trots av alla kortsynta och fega tvivel". I denna eskatologiska aktivism gömmer sig ett filosofiskt försvar för Blochs lojalitet gentemot Sovjetunionen, ett novum i imperialismens värld.
Mot den traditionella marxismen, särskilt i andra internationalens tappning riktade Bloch förebråelsen att dess ekonomiska determinism inte förmådde ge något utrymme för människans handlande. Återvinnandet av det "utopiska" inslaget i marxismen var på så vis ett försvar för aktivismen, för bolsjevikernas marxism.
Karl Korsch (1886-1961) blev också han kommunist genom världskrigets erfarenheter. Han deltog som medlem av ett vänstersocialistiskt parti i de tyska arbetarupproren 1918-1919 och blev medlem i det kommunistiska partiet 1920. 1923 var han justitieminister i den kommunistisk-socialdemokratiska delstatsregeringen i Thüringen, vilken undanröjdes samma år genom Stresemanns "riksexekution". Senare kom Korsch att bryta med kommunismen (men inte med marxismen). Från 1933 delade han tyska marxisters gemensamma öde - landsflykten.
Korschs viktigaste arbete, Marxism och filosofi, publicerades 1923, samma år som Lukács Historia och klassmedvetande med vilket det också sammankopplades av ortodoxa kritiker. Boken behandlar - liksom Lukács - ett kunskapsteoretiskt tema. Den andra internationalens scientism och ekonomiska determinism överges till förmån för ett försök att förena subjekt och objekt, praxis och teori. I en sådan förening ser Korsch den marxistiska teorins hjärtpunkt:
Teoretisk kritik och praktisk omvälvning, och närmare bestämt dessa båda i betydelsen av oskiljaktigt sammanhängande handlingar och aktioner, inte i någon slags abstrakt betydelse, utan som konkret, verklig förändring av det borgerliga samhällets konkreta verkliga värld - detta är det mest precisa uttrycket för den marx-engelska vetenskapliga socialismens nya, materialistiska och dialektiska metod.
Korschs senare produktion innehåller mycket av värde, främst ett stort arbete, Karl Marx (1938), där marxismen filosofiskt omprövats och nu framstår som en strängt empirisk samhällsteori. Denna produktion är emellertid för den följande debatten av avgjort mindre betydelse än Marxism och filosofi.
Antonio Gramscis (1891-1937) levnadsöde är rikt på dramatik. I motsats till de flesta av marxismens främsta företrädare kom han från ett fattigt hem. Han blev tidigt socialist. Efter kriget deltog han i och ledde strejker och fabriksockupationer av det slag som 1919-20 sveper över Italien. 1921 blir han en av grundarna av det italienska kommunistpartiet. Han deltar under tjugotalets första år i de hetsiga striderna inom det italienska kommunistpartiet och mellan detta och Komintern. 1924 har, med Kominterns bistånd, hans främste motståndare inom partiet, Bordiga, besegrats och Gramsci väljs till PCI:s generalsekreterare. 1926 när fascisternas diktatur blivit total häktas Gramsci och döms till fängelse för att, som hans åklagare uttryckte det, "denna mäktiga hjärna skall tvingas upphöra verka för tjugo år framåt". Gramsci skulle bli kvar i fängelset till kort före sin död 1937, men hans mäktiga hjärna upphörde inte att verka. Gramscis viktigaste arbete är de anteckningar som han lyckades göra i fängelset och som, när de utgavs 1948-51, omfattade tusentals sidor. (En ny, textkritisk utgåva har nyligen fullbordats.)
Filosofiskt har Gramsci många beröringspunkter med sina tyska generationskamrater även om hans tänkande är rotat i en italiensk tradition och Croce har betytt mera för honom än Hegel. Också Gramsci deltar i "upproret mot Kapitalet", mot Marx' ekonomiska determinism sådan den vanligen tolkades. Symptomatiskt är hans val av kodnamn för marxismen i fängelseanteckningarna - "praktikens filosofi". Mot den ortodoxa marxismens anspråk på objektivitet och vetenskaplighet reagerar Gramsci:
"För praktikens filosofi kan varat inte skiljas från tänkandet, inte heller människan från naturen, verksamheten från materien eller subjektet från objektet."
Samhället kan inte förstås genom en uppsättning objektiva lagbundenheter utan endast ur det handlande subjektets synvinkel. Först målsättningen och aktionsberedskapen definierar den strategiska situationen, anger det överordnade och underordnade, avslöjar knutpunkter och objektiva möjligheter.
En sådan strategisk-taktisk beskrivning av det moderna samhället ur det revolutionära partiets synvinkel utgör tyngdpunkten i fängelseanteckningarnas innehåll.
En framställning av Gramscis politiska teori kan lämpligen ta sin utgångspunkt i begreppet "hegemoni", ett begrepp som diskuterades mycket av de ryska marxisterna före kriget men som av Gramsci ges en originell tolkning. I sitt utforskande av grunderna för en klass' herravälde över samhället griper Gramsci tillbaka på Macchiavelli och dennes teoretiserande kring furstemakten. Liksom Macchiavelli finner han att makten inte bara vilar på fysiska maktmedel utan på moralisk auktoritet. Inte minst gäller detta i de avancerade, västerländska samhällena. Den härskande klassen regerar till stor del genom samtycke och genom sin förmåga att alliera sig med andra klasser och skikt som ledare för ett tillsammans med dem formerat "historiskt block".
Det historiska blockets politik förutsätter att den ledande klassen gör eftergifter till de ledda. Dess politik måste kunna framstå som uttryck för hela nationens intressen, inte enbart för dess egna. Härvid spelar den härskande klassens kulturella hegemoni en viktig roll. Gramsci lägger stor vikt vid de mekanismer med vars hjälp en sådan hegemoni upprätthålls. Här har de intellektuella en väsentlig funktion. Gramsci gör en uppdelning i "stora" och "små" intellektuella. De förra är den borgerliga kulturens ideologiskapande andar, de senare dess förmedlare i form av lärare, präster, tidningsmän o.s.v.
Det är marxismens uppgift att hos människomassorna utgöra en "filosofi", en sammanhängande åskådning som kan ersätta de motsägelsefulla spillror av olika borgerliga och för-borgerliga idéer som utgör "sunda förnuftet". Varje människa är en "filosof" d.v.s. gestaltar sitt tänkande och handlande med hjälp av vissa kategorier. Kampen om filosofin får därmed en strategisk betydelse.
Förhållandet mellan stat och samhälle blir enligt Gramsci annorlunda i det utvecklade industrisamhället än i de mer perifera delarna av det kapitalistiska systemet. I de senare länderna är det i stor utsträckning staten som håller samman samhället, i de förra är det tvärtom samhället som håller samman staten. Detta får konsekvenser för den revolutionära strategin:
I östern var staten allt, det civila samhället var primitivt och geléartat; i västern rådde ett väl avvägt förhållande mellan stat och civilt samhälle, och så snart staten råkade i skälvning skönjde man genast det civila samhällets kraftiga struktur. Staten var endast en framskjuten skyttegrav, bakom vilken det fanns en kraftig kedja av fort och kasematter.
På grund av denna skillnad måste i de västerländska samhällena det kommunistiska partiet inrikta sig på att föra ett "ställningskrig", inte ett "manöverkrig" av det slag som kunnat tillämpas t.ex. i Ryssland (termerna knyter an till första världskrigets olika militärdoktriner men också till andra internationalens strategidiskussioner). Redan innan maktövertagandet måste arbetarklassens parti smida sitt historiska block, utveckla ett hegemoniskt medvetande, erövra styrkepositioner, kort sagt, etablera sig som tronarvinge med sitt hov redan samlat kring sig.
Gramscis tänkande kom efter andra världskriget att få rollen som en sorts officiell partiideologi för det italienska kommunistpartiet, inte minst genom Gramscis vän från ungdomen, Palmiro Togliatti. Strax efter kriget uppfattades Gramsci främst som en stor italiensk kulturgestalt i den nationella traditionen för att senare, särskilt efter en viktig uppsats av Togliatti från 1958, betraktas i första hand som strateg, ideologen för "den italienska vägen till socialismen". Under 60- och 70-talen har hans rykte spritts utanför Italien. Gramsci har blivit en av de mest omdiskuterade marxistiska filosoferna, tolkad - och ibland vantolkad - som "eurokommunismens" teoretiske inspiratör.
Under 1930-talet kom den marxistiska filosofin utanför Sovjetunionen att i stor utsträckning bli detsamma som Frankfurterskolan. Ursprunget till denna den mest stabila av skolbildningar inom marxismens filosofi i Västeuropa är lärorikt. "Frankfurterskolan" utgörs av en grupp forskare knutna till Institut für Sozialforschung i Frankfurt. Institutet grundades 1923 och byggde på en donation av den tyske miljonären Felix Weil som var far till en av institutets ursprungliga medlemmar. Dessa donationsmedel utgjorde förutsättningen för institutets självförvaltning och därmed för dess fortbestånd och intellektuella oberoende. Under dess förste rektor, Carl Grünberg, var institutets verksamhet ganska traditionellt marxistiskt inriktad med tyngdpunkt på ekonomi. En intressant del av verksamheten var det samarbete man bedrev med Marx-Engelsinstitutet i Moskva och dess chef David Rjasanov i fråga om utgivningen av den första samlade utgåvan av Marx' och Engels' skrifter.
Den egentliga "Frankfurterskolan" kan emellertid sägas ta sin början först när Max Horkheimer (1895-1973) blir institutets rektor 1930 och därmed dess organisatoriska, ekonomiska och intellektuella dirigent. Nära Horkheimer står Theodor Adorno (1903-69) och dessa, tillsammans med Herbert Marcuse (f. 1898) bildar institutets kärna. Till denna kärna knyts en rad andra personer, antingen i längre eller kortare anställningar i institutets tjänst, genom att institutet understöder vissa av deras forskningsobjekt, eller genom att de publicerar sig i institutets tidskrift, den berömda Zeitschrift für Sozialforschung.
Många av de perifera medlemmarna har en annan inriktning i än kärnan Horkheimer-Adorno-Marcuse. Nämnas kan Karl Wittfogel, det "asiatiska produktionssättets" teoretiker i stora arbeten om Kina, Franz Neumann, vars Behemot (1944) är en grundläggande studie av nazismens materiella bas eller Henryk Grossman från vars Die Akkumulations- und Zusammenbruchsgesetz des kapitalistischen Systems en linje går till "kapitallogiken". Den filosofiskt mest intressante är Walter Benjamin som vi senare något skall beröra.
Horkheimer, Adorno och Marcuse å andra sidan har en anmärkningsvärt likartad inriktning. De är alla djupt rotade i tysk filosofisk tradition med Hegel, Dilthey och för Marcuses del Heidegger som viktiga källor. De har alla influerats av Lukács Historia och klassmedvetande. De inspireras av "Freudo-marxismen" och för in Freud i marxistisk filosofi. Deras gemensamma målsättning, som blivit riktpunkten för mycket av institutets verksamhet, är att kombinera filosofi och empirisk forskning i sökandet efter en samhällsvetenskap som varken är snävt positivistiskt inriktad eller enbart spekulativ. Max Horkheimers uppsats Traditionell och kritisk teori, publicerad 1937, blir en sorts programskrift.
Med "kritisk teori" avser Horkheimer helt enkelt marxismen så att uppsatsen blir en tolkning av denna på samma gång som den är en självständig programförklaring. Med "traditionell teori" avser han borgerlig vetenskap (även naturvetenskap). Denna traditionella teori präglas enligt Horkheimer av det samhälle i vilket den uppstått, inte minst av den där rådande arbetsspecialiseringen. Teori och praktik, "fakta" och "värderingar" framstår som åtskilda, områden för vart och ett sina specialister. Vetenskapsmannen uppfattar sig som den objektive iakttagaren, tillämpningen av hans resultat är en sak för politikern, industrimannen o.s.v. Därför framstår fakta också för honom som "brute facts", något blott och bart givet, utan relation till iakttagaren. Den cartesianska filosofin med sin strikta uppdelning mellan subjekt och objekt är prototypen för den borgerliga filosofin.
För den traditionella teorin har även samhällsfenomen karaktären av något naturgivet. Positivismens lära om en "enhetsvetenskap" är bara det filosofiska uttrycket för denna reifierade uppfattning av samhället vars lagbundenheter framstår som naturlagar. För det borgerliga "instrumentella förnuftet" blir målsättningen att finna begränsade, repeterbara lagbundenheter som gäller inom ramarna för det bestående och som kan användas i en social teknologi.
Den kritiska teorin syftar i motsats till den traditionella till en filosofisk helhetsbild av samhället. De ekonomiska lagar som är giltiga för den kapitalistiska samhällsformationen relativiseras t.ex. genom att ses som historiskt betingade och övergående, ja som bärande i sig fröet till sin undergång. Därmed mister de sin karaktär av naturnödvändighet och framstår som vad de är, som skapade av människorna själva. Den upptäckten förändrar omedelbart förhållandet mellan teori och praxis. Den nödvändighet som samhälleliga fenomen kan äga avslöjas nu som av en annan art än dem som tillkommer naturförhållanden. Solens gång kan vi inte påverka. Ekonomins lagar kan vi påverka om vi kollektivt beslutar oss för att göra det - de upprätthålls ju bara så länge vi själva fortsätter att handla i enlighet med dem.
Den kritiska teorin tilldelar sina bärare en annan samhällsroll än den traditionella:
Dess opposition mot det traditionella teoribegreppet härstammar inte så mycket från någon skillnad i fråga om objekt som i fråga om subjekt. De som delar detta förhållningssätt är inte lika främmande för det faktum att de framgår ur ett samhälleligt arbete, som akademikerna eller som medlemmar av andra yrken, som tänker som små akademiker, är.
Målsättningen för den kritiska teorin är att förändra samhället, att förändra det, inte reformistiskt utan totalt. Deras "enda sysselsättning består i påskyndandet av en utveckling som skall föra till ett samhälle utan utsugning." Detta kräver att de kritiska intellektuella går i förbund med arbetarklassen, dock utan att för den skull uppge sin självständighet.
Dessa radikala positioner skulle Horkheimer, som vi skall se, så småningom uppge. Men redan i sina tidiga formuleringar befinner sig den "kritiska teorin" långt från den klassiska marxismen. Skiljelinjen mot borgerlig teori anses, som citatet ovan visar, bestå mindre i en annorlunda verklighetsuppfattning, än i att man utgår från andra, revolutionära, värderingar. Innan vi går vidare i skildringen av Frankfurterskolans öden skall vi ägna en blick åt en av dess mer perifert associerade, Walter Benjamin (hans direkta anknytning till skolan består mest av att han får ekonomiska bidrag och publiceringsmöjligheter för vissa av sina verk).
Walter Benjamin (1892-1940) kom, i likhet med de flesta inom Frankfurterskolan, ur borgerlig judisk miljö. Det fanns i hans marxism, liksom i Ernst Blochs, ett inslag av judisk teologi. Benjamin försökte med klen framgång försörja sig som skriftställare. Hans förbindelser med Institut für Sozialforschung, främst upprätthållna genom Adorno, var i mycket ekonomiskt betingade. Efter 1933 tog Benjamin sin tillflykt till Paris undan hitlerismen, som dock hann upp honom. Han begick självmord i ett uppsamlingsläger nära fransk-spanska gränsen som han misslyckats med att ta sig över.
Sin största betydelse hade Walter Benjamin genom sin kultur- och litteraturkritik präglad av en säreget suggestiv, förtätad stilkonst. Estetiskt framstår han som modernismens försvarare i motsats till Lukács klassicism. Mindre än Lukács studerar han samhällets avspegling i konsten i realismens mening. I stället undersöker han, till en del under påverkan från vännen Bertholt Brecht, det konstnärliga skapandets "produktionsmedel", de nya tekniker, fotografi, film o.s.v., som förändrat kulturlivets villkor bl.a. genom att beröva konstverket dess karaktär av kultföremål.
Benjamin försöker också belysa yttringarna av de skilda epokernas medvetandeformer. I essayn Paris, 1800-talets huvudstad ser han t.ex. passagerna, gångstråken i Paris, som framkallade av flanörens behov medan flanerandet får stå som uttryck för andan i den begynnande massvaruproduktionens samhälle. Benjamins metod är här som ofta att i det skenbart detaljartade se nedslaget av ett epokbestämmande sammanhang: studiet av "monaden" (med Leibniz' term) skall ge bilden av hela verkligheten.
Allteftersom 30-talet framskrider gör nazismens landvinningar det allt svårare för Institut für Sozialforschung att stanna kvar i Tyskland eller ens Mellaneuropa. Efter en del tvekan flyttar det över till USA, dit Horkheimer framsynt i god tid fört över institutets tillgångar.
Den nya miljön undgår inte att lämna sina spår i institutets verksamhet. Troheten mot marxismen - aldrig särskilt sträng - slappnar, den amerikanska sociologins statistiska metoder möts med ökad förståelse och utnyttjas fullfjädrat i The Authoritarian Personality (1950) där Adorno var en av de främsta medarbetarna.
Under åren i USA inriktade sig institutets medlemmar i stor utsträckning på en kritik av det amerikanska samhället med dess masskultur och ohämmade kommersialism. Särskilt Horkheimer och Adorno gav därvid uttryck för en alltmer djupnande kulturpessimism. Deras Dialektik der Aufklärung (1947) är en uppgörelse med hela den europeiska kulturtraditionen från upplysningen och framåt. Kritiken av det "instrumentella förnuftet" fördjupas till en kritik av hela det samhälle som bygger på teknik och tekniskt-industriellt utnyttjande av naturen. Schellings teori om "den fallna naturen" gör åter entré och den moderna människans hela förhållande till naturen ter sig tragiskt mottsättningsfyllt på ett sätt som kan erinra om vissa idéinslag i 1970-talets miljörörelse. I denna skrift är det inte längre kapitalismen, utan industrialismen som sådan som bär ansvaret för det moderna samhällets onda. Cirkeln har slutits. Vi är i långa stycken tillbaka i den romantisk-reaktionära uppfattningen sådan man under Marx' samtid möter den t.ex. hos Thomas Carlyle.
Herbert Marcuse framför bitvis en liknande kulturkritik i sina arbeten Reason and revolution (1941), en Hegelstudie, Eros and civilization (1955) som utgår från Freud, och framför allt One-dimensional man (1964). Men i motsats till de båda andra frångick Marcuse aldrig sin revolutionära inställning. Hans pessimism blir på så vis mindre obetingad.
Efter krigsslutet erhåller Institut für Sozialforschung en inbjudan från staden Frankfurt att återvända till Tyskland. Marcuse föredrar att stanna kvar i USA där han mot slutet av 60-talet kom att bli den "nya vänsterns" och studentrevoltens store profet. Horkheimer och Adorno återvände (1950). De fick ett varmt mottagande och förvandlas snart till akademiska galjonsfigurer inom det västtyska etablissemanget. Särskilt Horkheimer övergav helt marxismen och utmärkte sig genom alltmer reaktionära uttalanden. Om Marcuse blev studentrevoltens idol blev Horkheimer och Adorno den tyska studentrevoltens hatobjekt.
Återetableringen av Frankfurterskolan på tysk botten var likväl inte utan sina positiva konsekvenser. Institutet lyckades slå rot och en ny generation medlemmar växte fram som skulle göra fruktbärande insatser inom marxistisk teori.
Den marxistiska filosofins historia i Sovjetunionen kan indelas i ett antal ganska väl avgränsade perioder. Tiden 1917-21 utgör en övergångsperiod. Borgerliga filosofer tilläts då ännu att verka i Sovjetunionen. 1921-22 berövades alla betydande icke-marxistiska filosofer sina tjänster och förvisades i stor utsträckning ur landet. Den följande perioden 1922-31 präglades av en fortfarande ganska fri inommarxistisk debatt. 1931 vidtar den stalinska ortodoxins tid som varar till 1947, -53 eller -56 med olika sätt att räkna. Tiden därefter kan vi enklast kalla efter-stalinsk. Som synes följer den filosofiska utvecklingen nära de allmänna politiska och kulturpolitiska vändningarna.
Den filosofiska diskussionen under 20-talet får sin prägel främst av den stora debatten mellan "mekanister" och "deborinianer". Deborinianerna, med sin främste företrädare i A. M. Deborin (1881-1963), följde tätt i Plechanovs fotspår i sin tolkning av den materialistiska dialektiken. De höll fast vid den hegelska dialektikens verkliga motsägelser och såg i dessa motsägelser drivkraften i historiens likaväl som naturens förändringar. De vidhöll också Engels' icke-reduktiva materialism med dess emergensteori enligt vilken språng i utvecklingen leder till uppkomsten av radikalt nya kvaliteter (psykiskt ur biologiskt etc.).
Mekanisternas mest kände företrädare var Nikolaj Bucharin (1888-1938), som under årtiondet politiskt blev alltmer betydelsefull. Deras marxism var av närmast positivistisk sort. I motsats till Plechanov, Lenin och Deborin, ehuru i viss anknytning till en del uttalanden av Engels, menade de att filosofin överhuvud borde kunna avskaffas och ersättas av den positiva vetenskapen. De såg dialektiken enbart som en metod utan motsvarighet i den faktiska verkligheten. "Motsägelserna" reducerades därvid till faktiska motsättningar (motverkande krafter, intressemotsättningar o.s.v.). Kvalitativa förändringar ansågs kunna restlöst återföras på kvantitativa.
Samhällsfilosofiskt såg mekanisterna marxismen som en uppsättning objektiva lagar med vars hjälp man skulle kunna generera pålitliga förutsägelser. En sträng ekonomisk determinism ansågs styra samhällets utveckling.
Både mekanister och deborinianer råkade ut för officiella fördömanden. Mekanisterna missgynnades av två posthuma publikationer under tjugotalet som båda gav stöd åt en mer hegeliserande tolkning av marxismen - Engels' Dialektik der Natur (1925) och Lenins Filosofiska anteckningsböcker (1929). Lenins inställning hade f.ö. också under tjugotalet skilt sig markant från Bucharins. 1922 föreslog han de marxistiska filosoferna att betrakta sig som ett "materialistiskt sällskap för den Hegelska filosofins vänner" och i sitt berömda "testamente" anmärker han att Bucharin aldrig förstått dialektiken.
1929 när Bucharins politiska stjärna var i dalande kom det till ett officiellt fördömande av mekanisterna. Deborin konsoliderade sin ställning som utgivare av "Under marxismens banér", den viktigaste filosofiska tidskriften. Hans triumf blev emellertid kortvarig. 1931 fördömdes han och hans riktning på Stalins initiativ av kommunistpartiets centralkommitté.
Den nya "stalinistiska" filosofi som därmed stadfästes utgjorde en sorts kompromiss mellan mekanister och deborinianer. Sitt mest auktoritativa uttryck fann denna kompromiss i Stalins (1879-1953) Den dialektiska och historiska materialismen (1938, ursprungligen publicerad som en del av SUKP:s partihistoria). Detta korta arbete utgör en sorts slutgiltig kodifiering av marxismens filosofi inom den "ortodoxa" traditionen. Vad som utmärker det är inte minst den betydelsefulla roll som tillskrivs filosofin. Dialektiken uppfattas som en serie generella lagbundenheter som är giltiga för naturen och ur vilka man även kan härleda väsentliga lärdomar om samhället. T.ex.:
"Om övergången från långsamma kvantitativa förändringar till snabba och plötsliga kvalitativa förändringar är en utvecklingslag, så är det klart att de revolutionära omstörtningar, som utföres av de förtryckta klasserna, är en fullständigt naturlig och oundviklig företeelse. /.../ Således, för att ej begå fel i politiken bör man vara revolutionär och ej reformist."
Kommunismen ter sig på detta sätt som rotad i själva universums yttersta grundvalar och dess sanningar tillerkänns en visshet som inte står naturvetenskapens efter. Förhållandet mellan teori och praktik kan därigenom uppfattas som identiskt inom samhällsvetenskap och naturvetenskap:
"Således kan vetenskapen om samhällets historia, oavsett allt det komplicerade i samhällslivets företeelser, bli en lika exakt vetenskap som exempelvis biologin och bli istånd att utnyttja samhällsutvecklingens lagar för praktisk tillämpning."
Mao Tse-tungs berömda uppsatser Om praktiken och Om motsättningarna, som tillkommer ungefär samtidigt med Stalins skrift, hör hemma inom samma filosofiska doktrin, men skiljer sig genom att betona nödvändigheten av konkret och odogmatisk undersökning snarare än politikens härledbarhet från allmänna lagar.
Från 1947 och särskilt efter Stalins död 1953 och den därpå följande avstaliniseringen skedde en upptining av det filosofiska klimatet i Sovjetunionen. En friare debatt tolererades och t.o.m. uppmuntrades. Den mest genomgripande filosofiska nyorienteringen i "avstaliniseringens" tecken skedde emellertid inte i Sovjetunionen utan i länder som Polen, Tjeckoslovakien och Jugoslavien. Den nya marxismen som där uppstod skall senare behandlas.
I Frankrike hade marxismen länge svårt att göra sig gällande. Den franska socialismen före 1914 med Jean Jaurés som förgrundsgestalt hade föga med den teoretiska marxismen att skaffa. Det franska kommunistpartiet, som bildades efter kriget, fick något inflytande på fransk politik först med den kortlivade folkfrontsregeringen vid mitten av 30-talet. Fransk marxistisk filosofi representerades länge av en ensam gestalt - Henri Lefebvre (f. 1901) vars Le matérialisme dialectique skrevs i slutet av 30-talet.
Andra världskriget, den tyska ockupationen och motståndskampen, som leddes av kommunisterna, ändrade på denna situation. Efter kriget sköljde en vänstervåg över Frankrike. Kommunistpartiet hade erövrat en enorm prestige och dessutom blivit det dominerande partiet inom den franska arbetarklassen. Många franska intellektuella närmade sig nu marxismen. Ett tecken bland andra var tidskriften Les Temps Modernes som grundades 1945 av de båda filosoferna Maurice Merleau-Ponty (1908-1961) och Jean-Paul Sartre (f. 1905). Båda var egentligen existentialister, men deras hållning i Les Temps Modernes präglas av öppenhet för marxismen och en till en början välvillig inställning till det franska kommunistpartiet.
Merleau-Ponty skrev 1947 boken Humanisme et terreur, ett svar på Arthur Koestlers anti-kommunistiska roman Darkness at Noon. Humanisme et terreur innehåller ett sorts filosofiskt försvar för Moskvarättegångarna på 30-talet. Merleau-Ponty intar där en "tredje ståndpunkt" som ligger betydligt närmare kommunisternas än deras motståndares. Han skulle emellertid snart ändra åsikt. Sartres artikelserie Les communistes et la paix i Les Temps Modernes ledde till en häftig reaktion. Sartre hade uppmanat de franska arbetarna att ansluta sig till kommunistpartiet på ett sätt som Merleau-Ponty tog häftigt avstånd från. I boken Les aventures de la dialectique (1955) gör han upp med marxismen, särskilt sådan den utformats av Sartre.
Jean-Paul Sartre var under 1940- och 50-talen den mest namnkunnige bland franska existentialister. Huvudverket L'Etre et le néant från 1943 hade inneburit ett försök till en fenomenologisk och ontologisk analys av människans situation. Sartres utvecklingsgång efter kriget gick emellertid bort från existentialismen och mot marxismen. I Les Temps Modernes publicerade han en rad uppsatser där han sökte sig fram mot den åskådning som fick sitt uttryck i hans andra filosofiska huvudarbete Critique de la raison dialectique (1960).
Critique de la raison dialectique är avsett att vara en kritik i Kants mening och samtidigt en social ontologi. Sartre ställer problemet: "Under vilka förutsättningar är en kunskap om historien möjlig?" Samma problem m.a.o. som Kants men för kunskapen om samhället, inte kunskapen om naturen. Hans svar blir en undersökning av det "dialektiska förnuftets" förutsättningar. Sartre hör till dem som avvisar naturdialektiken - för honom är dialektiken tillämplig endast på samhället, den människoskapade världen. Liksom Hegel urskiljer Sartre även ett analytiskt förnuft med en viss, ehuru begränsad tillämplighet. Enligt Sartre är det analytiska förnuftet tillämpligt på naturföreteelserna, men också på samhälleliga fenomen som är reifierade, kvasi-naturföreteelser. Dessa kan ur en aspekt undersökas just i sin "ogenomskinlighet", som något helt enkelt givet, så som en positivistiskt inriktad samhällsvetenskap gör. Men eftersom de reifierade samhällsfenomenen egentligen är skapade av människor kan de även studeras som sådana, dialektiskt, som förståeliga, "genomskinliga".
Den dialektiska förståeligheten får hos Sartre en "cartesiansk" och individualistisk tolkning: De sociala grupperna och skeendena blir begripliga genom att återföras på cogitot, den omedelbara kunskap som medvetandet har om sig själv. Det blir på det viset individen som Sartre tar som utgångspunkt för sin konstruktion av den sociala verkligheten (han talar själv om sin "dialektiska nominalism"):
"Om vi inte vill att dialektiken återigen skall förvandlas till en gudomlig lag, ett metafysiskt öde, så måste dialektiken komma från individerna och inte från gud-vet-vilka-överindividuella-grupper."
Centrala begrepp i Sartres sociala ontologi är "serie" och "grupp". Med en serie avser Sartre en grupp som utgör en rent mekanisk samling. Hans exempel är bl.a. människor som väntar på en buss. Var och en i en sådan grupp är där i sina egna, syftemål, de agerar inte tillsammans utan individuellt, de träder inte i kontakt med varandra, men vars och ens uppträdande bestäms av de övrigas närvaro. Under vissa förutsättningar kan emellertid en sådan serie förvandlas till en grupp. Sartre använder det historiska exemplet med den folkmassa som stormade Bastiljen under franska revolutionen. Tidigare hade den bara varit ett antal människor som råkat leva i samma kvarter i Paris. Nu, i en historisk situation som framtvingar handling, blir de en grupp, d.v.s. en enhet med en gemensam vilja, en i gemensam målsättning och där alla medlemmar är medvetna om sig själva som deltagare i en kollektiv aktion.
En sådan grupp kan emellertid enligt Sartres pessimistiska individualism bara bestå en kort tid; det problem som sedan uppstår är:
"... det faktum att gruppen inte har och inte kan ha den ontologiska status som dess praxis gör anspråk på; och det är tvärt om ett faktum att envar framställer och definierar sig själv i termer av en icke-existerande totalitet. Det finns ett inre tomrum, ett oöverstigligt och oavgränsat avstånd, ett illabefinnande hos varje samhällelig gemenskap, liten eller stor."
Om det syftemål som ledde till gruppens ursprungliga uppkomst inte finns kvar måste gruppens sammanhållning garanteras med andra medel. Terrorn är ett sådant medel - gruppen stärker sin gemenskap genom sin villighet att bruka våld, fysiskt eller psykiskt, mot "avfällingar" och "strejkbrytare". Ett annat medel är byråkratiseringen. Gruppen tvingas genomföra en arbetsfördelning för att effektivt kunna fullgöra sina uppgifter. Detta leder till behovet av samordning och ledning. Snart blir de "ledande" medlemmarna av gruppen de enda som har överblick. Genom att reducera de övriga medlemmarna till "serier" kan de manipulera och behärska dem. En reifierad, ogenomskinlig social bildning har återuppstått.
Sartres ekvivalent till marxismens materiella förhållanden är begreppet "knapphet". Människans situation präglas av knapphet - på materiella tillgångar bl.a. Denna knapphet framstår som grunden för klassmotsättningarna. Genom knappheten tvingas människan bli människans fiende, att söka makt över andra människor, att försöka manipulera och reifiera dem. Ett slutgiltigt upphävande av alienationen kan därför inte tänkas så länge knappheten inte är upphävd.
En andra del av Critigue de la raison dialectique med en historisk tillämpning av första delens ontologi föreligger i ett omfattande manuskript men har aldrig utgivits mer än i fragment.
Sartre har också använt sin marxism på litteraturforskningens område där första delen (L'idiot de la famille) av ett väldigt biografiskt arbete över Flaubert hunnit utkomma. Under senare år har Sartre emellertid åter orienterat sig bort från marxismen.
Lucien Goldmann (1913-1970) tillhör de mest uppmärksammade franskspråkiga filosoferna under efterkrigstiden. Hans bakgrund är emellertid internationell, såväl filosofiskt som personligt och han saknar direkt anknytning till någon av de övriga riktningarna inom fransk marxistisk filosofi. Goldmann föddes i Bukarest, studerade i Wien, Zürich och Genčve. Senare har han innehaft professurer i Paris och Bryssel. Sina viktigaste verk har han skrivit på franska. Här kan nämnas Sciences humaines et philosophie (1952), Le Dieu caché (1955), en studie av Pascal och Racine, och Pour une sociologie du roman (1964).
Goldmanns viktigaste intellektuella influenser har varit Jean Piagets strukturalism och framförallt Lukács Historia och Klassmedvetande som han kallat "det viktigaste arbetet inte bara i marxistisk filosofi, utan i 1900-talets filosofi överhuvud".
I sin forskning har Goldmann varit inriktad på kulturen och särskilt litteraturen. Därvid har han försökt integrera verkinterpretation med förklaring utifrån den sociala bakgrunden. Interpretation och förklaring bildar för Goldmann en enhet där det ena momentet inte kan skiljas från det andra. Ett exempel är hans tolkning av den "tragiska visionen" hos Pascal och Racine. Goldmann vill till att börja med visa att denna särskilda vision av världen går igenom Racines tragedier och Pascals Pensées och i dem utgör en bärande struktur. Sedan försöker han klarlägga hur den har sitt ursprung i den extrema janseismen. Denna i sin tur förklaras som uppburen av Ludvig XIV:s "noblesse de robe" med dess speciella ställning inom Frankrikes sociala struktur.
Goldmanns litteraturforskning bygger på sökandet efter "meningsfulla strukturer" (en term som han funnit hos Piaget). Däri skiljer sig hans strukturalism från den som t.ex. Lévi-Strauss eller Althusser representerar och där det i stället är fråga om "meningslösa", kontingenta och hermeneutiskt otillgängliga strukturer. Goldmann finner sådana meningsfulla strukturer i ett litterärt verk, eller snarare i en författares oevre. Han antar sedan en formell likhet mellan dessa strukturer och de mentala strukturerna i en viss social grupps tankevärld. Litteraturens förankring i samhället består hos Goldmann främst däri att den är uttryck för ett kollektivt medvetande. Men inte en viss klass' eller grupps aktuella, faktiska medvetande, utan fastmera dess potentiella, ideala, eller med Lukács term "tillskrivna" medvetande. Detta potentiella medvetande, som bara sporadiskt och i fragment föresvävar de flesta av kollektivets medlemmar, gestaltas i de stora litterära verken. Goldmann söker sig inte till genomsnittet utan till höjderna för att finna en epoks djupaste sett karaktäristiska manifestationer.
I sina politiska ståndpunkter bestämdes Goldmann av uppfattningen, som han delade med den äldre Marcuse, att studenterna och de bildade mellanskikten i de västerländska samhällena ersatt arbetarklassen som revolutionär potential och att kulturella snarare än ekonomiska faktorer skulle bli utslagsgivande. Sin åskådning kallade han revolutionär-reformism. Maj 1968 i Paris var hans revolution.
Louis Althussers (f. 1918) filosofiska bakgrund skiljer sig väsentligt från den man finner hos Sartre eller Goldmann.
Bland de klassiska filosoferna åberopar han bara Spinoza - mot Hegel och Descartes är han bestämt avvisande. I den samtida filosofin tar han avstånd från hela den hermeneutiska traditionen. Sin inspiration hämtar han i stället från sin lärare Gaston Bachelard och dennes tradition där andra namn är Georges Canguilhem och Alexandre Koyré. Bland sina samtida är det strukturalisterna han finner idégemenskap med, författare som Michel Foucault och Jaques Lacan. Från dessa källor har han hämtat viktiga inslag i sin filosofi: idén om kunskapsutvecklingens diskontinuitet, om kunskapsteoretiska "brott", om en skarp skillnad mellan vetenskapligt tänkande och ideologins eller vardagslivets antropomorfa föreställningar, anti-humanismen, läran om de sociala strukturernas styrande makt och ogenomskådlighet o.s.v.
Althusser anslöt sig 1948 till det franska kommunistpartiet under intryck av erfarenheter under kriget liknande dem som påverkade Sartre. Inom partiet har han företrätt en sorts "vänster"-opposition, under 60-talet präglad av en viss dragning åt maoismen. Hans kritik mot humanismen har helt naturligt påverkats av att denna fungerat som ett slags högerideologi inom marxismen.
Althusser är professor i Paris och tillhör således de under efterkrigstiden allt vanligare akademiska marxistiska filosoferna. 1960 började han publicera en rad artiklar som samlades 1965 i hans ena huvudarbete Pour Marx. Hans andra, Lire le Capital utkom samma år. Från slutet av 60-talet har Althussers positioner i viss mån förskjutits. Bland hans senare arbeten kan nämnas Lénine et la philosophie (1968) och Eléments d'une autocritique (1974).
Althussers marxism innebär en reaktion mot den marxistiska humanismen, den marxtolkning som under åberopande av särskilt de Ekonomisk-filosofiska manuskripten i marxismen sett en filosofi som satte människan i centrum. Althusser hävdar i polemik med denna uppfattning att den mogne Marx inte kan förstås med hjälp av ungdomsskrifterna, ja att den mogna teorin t.o.m. uppstått genom ett "kunskapsteoretiskt brott" mot dessa. Termen "kunskapsteoretiskt brott" skall sammankopplas med en annan althussersk term: "problematik". En vetenskaplig nydaning, ett "kunskapsteoretiskt brott" innebär övergången till en ny problematik.
En ny problematik är något mer än en ny teori. Vetenskapen gör inte framsteg endast genom att ge nya svar på gamla frågor utan genom att förvandla själva frågeställningen, själva sättet att uppfatta verkligheten och de kategorier vari frågorna såväl ställs som besvaras. Mot problematiken svarar ett "kunskapsobjekt". En vetenskap uppkommer först då den förmår konstituera sitt kunskapsobjekt.
Verkligheten uppträder aldrig som empiristerna tror som något givet som det bara är fråga om att "se". Den måste konstrueras, eller rättare, vi måste konstruera de begrepp med vars hjälp vi uppfattar den. Den kan framträda för oss först när den förvandlats till ett kunskapsobjekt. "Före" och "efter" denna omvälvning blir därför ojämförbara storheter - inte olika men jämförbara svar på samma frågor utan en omstöpning av hela problematiken.
När Marx lämnar ungdomsskrifternas problematik lämnar han enligt Althusser en ideologisk och filosofisk problematik för en vetenskaplig. Marx upprättar i sina mogna skrifter en ny vetenskap i det han konstituerar ett nytt kunskapsobjekt, historiens. (De stora vetenskapliga revolutionerna öppnar på detta vis nya kunskapskontinenter: grekerna matematikens, Galilei fysikens, Marx historiens.) - Tidigare har Marx liksom Feuerbach betraktat människan som historiens subjekt. Denna uppfattning ersätts hos den mogne Marx av en icke-humanistisk. Marx överger humanismens ideologiska uppfattning att "människorna skapar historien". I stället blir historien en process utan subjekt, det är strukturerna, produktionsförhållandena som styr, inte människan. Människorna figurerar bara som strukturernas bärare, de fyller den roll som deras position i strukturen ålägger dem men som de inte själva kan påverka.
I människornas vardagsmedvetande återspeglas dessa reella, styrande strukturer bara i en förvriden, ideologisk form. Det verkliga samhället är m.a.o. "ogenomskinligt", omöjligt att förstå i vardagens kategorier och tillgängligt endast för vetenskapen, som alltså uppstår ur en brytning med dessa kategorier. Denna ogenomskinlighet framstår för Althusser som ett grundläggande kunskapsteoretiskt förhållande, inte som frukten av något speciellt samhälle. Detta medför att ett upphävande av kapitalismen inte kommer att medföra något upphävande av ideologin. Vardagsmedvetandet kommer alltid att vara ideologiskt och därmed en förvrängning. Här har Althusser ersatt den ursprungliga marxismens uppfattning med en strukturalistiskt färgad kunskapsteoretisk pessimism.
Det "kunskapsteoretiska brottet" mellan den unge och den mogne Marx innebär samtidigt ett brott med Hegel. Althussers marxism är anti-hegeliansk och detta visar sig inte minst i hans tolkning av den marxistiska dialektiken.
Den hegelska totaliteten är en "expressiv" totalitet - det finns en grundläggande ontologisk enhet mellan de delar som ingår i den. Historiens händelser blir t.ex. till ett yttre sken, bara ett uttryck för världsandens rörelser, utan egen självständighet. På det sättet kan man enligt Althusser inte tolka den marxistiska dialektiken. Det är här inte fråga om att vända upp och ner på Hegel utan om att ersätta hans problematik med en radikalt ny. I den marxistiska dialektiken kan t.ex. den politiska eller ideologiska samhällsnivån inte betraktas som blotta manifestationer av den ekonomiska. I stället är totaliteten en struktur med flera olika nivåer som alla äger relativ självständighet och som har sina egna lagbundenheten Althusser talar om en "överdeterminerad" struktur, vari man på sätt och vis kan se en medelväg mellan hegelianismens holism där delarna förlorar all verklig självständighet och positivismens atomism där delarna förblir exakt desamma oberoende av helheten.
Ekonomins "i sista hand" bestämmande roll består enligt denna tolkning i att den bestämmer på vilket sätt de olika nivåerna samordnas till en struktur, bestämmer karaktären hos strukturen själv.
Med denna icke-ekonomistiska teori kan Althusser behandla problem som uppställer sig vid analysen av konkreta politiska situationer. Han anknyter till Lenins analys av den revolutionära situationen i Ryssland 1917, en situation som inte betingades enbart av rent ekonomiska faktorer. - Det pågående kriget, de olika politiska organisationerna och andra icke-ekonomiska faktorer spelade en avgörande roll. Althusser vill visa hur den revolutionära situationen uppkom genom en sammansmältning av motsättningar som var för sig existerade självständigt på olika nivåer av den samhälleliga totaliteten. En sådan analys av motsättningarnas sammansmältning, av historiska "knutpunkter", skiljer sig avsevärt från en ekonomistisk "sammanbrottsteori".
Althussers arbete har kommit att få ett stort inflytande, inte minst genom att det i tiden sammanföll med början till ett nytt intresse för marxismen bland studenter och andra yngre intellektuella. Det talas t.o.m. ofta om en särskild "Althusserskola". Bland Althussers filosofiska lärjungar kan nämnas Etienne Balibar som var hans medförfattare till Lire le Capital. Företrädare för andra områden som influerats av hans filosofi är bl.a. ekonomen Charles Bettelheim och statsvetaren Nicos Poulantzas som i synnerhet tagit fasta på idén om den politiska nivåns relativa självständighet.
På det ideologiska planet har Althussers filosofi fått sin främsta betydelse genom att tillhandahålla ett sofistikerat försvar för många av den klassiska marxismens traditionella ståndpunkter, organisatoriskt och politiskt lika väl som teoretiskt.
I Tyskland hade Hitler utrotat allt vad marxism hette. Han gick grundligt tillväga särskilt mot kommunisterna och vid krigsslutet var kommunismen - marxismens främsta institutionella bärare - svagare i Tyskland än förmodligen någon annan stans i Europa. Den fortsatta utvecklingen bestämdes naturligtvis av de olikartade politiska regimerna i Tysklands båda hälfter. I Östtyskland/DDR liknade utvecklingen den i övriga Östeuropa, även i uppkomsten efter 1956 av en oppositionellt inställd marxistisk humanism, vars mest kände förespråkare måhända ar Robert Havemann.
I Västtyskland/BRD präglades kulturklimatet av det kalla krigets dogmatiska stämningar. Först med 60-talet uppstod en ny västtysk marxism. I filosofiskt hänseende kom denna att till en början främst företrädas av en ny generation inom den repatrierade Frankfurterskolan.
Efter sitt återvändande till Tyskland 1950 hann Horkheimer och Adorno bli lärare för en ny generation inom den kritiska teorin. Mest känd inom denna är Jürgen Habermas.
Jürgen Habermas (f. 1929) efterträdde Horkheimer som professor i filosofi och sociologi. Han var något av ett filosofiskt underbarn som redan i tjugoårsåldern publicerade lärda arbeten. Till en början uppburen av den nya studentvänstern i Tyskland stötte han snart bort den genom sin kyliga inställning till politisk aktivism. Habermas är en mycket produktiv författare och har givit ut ett flertal tunga arbeten på skilda fält. Hans Strukturwandel der Öffentlichkeit (1962) är en bred kultursociologisk studie. Viktiga kunskapskritiska verk är Zur Logik der Sozialwissenschaften (1967) och särskilt Erkenntnis und Interesse (1968).
I Erkenntnis und Interesse knyter Habermas an till två till synes disparata idétraditioner: pragmatismen, representerad av Peirce, och hermeneutiken, representerad av Dilthey. Uppslaget till denna sammanställning, liksom mycket i tankegången, är hämtat från vetenskapsfilosofen K. O. Apel.
Vad Habermas tar från Peirce är främst pragmatismens idé att kunskapen med nödvändighet måste grunda sig på ett praktiskt intresse. Habermas framhåller att erfarenheten i sig aldrig tvingar oss att konstruera exakt de begrepp och teorier som vi faktiskt konstruerar. Avgörande är i lika hög grad vad vi vill ha våra teorier till och vilket "kunskapskonstitutivt intresse" de är avsedda att tjäna:
"Empirismen försöker grunda den objektivistiska illusionen genom observationer formulerade som baspåståenden. Dessa observationer förmodas vara pålitliga genom att förse oss med omedelbar evidens utan inblandning av subjektiva tillskott. I verkligheten är baspåståendena inte i sig framställningar av fakta, utan uttrycker framgång eller misslyckande hos våra operationer. Vi kan säga att fakta och relationer mellan dem tillägnas deskriptivt. Men detta talesätt får inte dölja att de fakta som har relevans för våra empiriska vetenskaper ursprungligen konstituerades genom a priori organisering av vår erfarenhet inom ramen för ett beteendesystem av instrumentellt handlande."
Denna tankegång kombinerar Habermas med en åtskillnad mellan olika grundtyper av vetenskap: naturvetenskap, samhällsvetenskap och humanvetenskap. De olika vetenskapstyperna tänkes bestämda av var sitt kunskapsintresse. Naturvetenskaperna har ett tekniskt-manipulativt intresse. Deras målsättning är att behärska naturen, att ställa den i människans tjänst. De syftar till förutsägbarhet, kvantifierbarhet och manipulerbarhet. Humanvetenskaperna har ett hermeneutiskt intresse. Deras generalmetod är tolkningen, de syftar till förståelse mellan människor. Samhällsvetenskaperna har ett intresse av emancipation, frigörelse.
Innebörden av denna frigörelse kan man förstå genom att betänka psykoanalysens betydelse som modellvetenskap för Habermas. I psykoanalysen blir patienten fri från sin neuros när han med psykoanalytikerns hjälp kunnat genomskåda dess orsaker. I analogi härmed tänker sig Habermas att marxismen och den kritiska teorin skall kunna fungera på det samhälleliga planet. Genom att blotta orsakerna till att samhället ser ut som det gör kan den kritiska samhällsvetenskapen verka frigörande och hjälpa fram ett demokratiskt samhälle som inte bygger på förtryck.
Det finns, som synes, en viss unghegeliansk ådra i Habermas filosofi. Man bibringas intrycket att kritiken i sig skall verka samhälleligt frigörande. En annan anknytning bakåt är till Dilthey. I Habermas kritik av positivismen riktas spetsen mot enhetsvetenskapsidealet och över huvud mot vad han uppfattar som ett överförande av naturvetenskapernas tekniskt-manipulativa metoder till human- och samhällsvetenskaperna. Resultatet blir en vetenskap som enbart är humanteknologins tjänarinna. Positivismen utmärks även av sin bristande självinsikt. Teorier framstår som "objektiva" när de i själva verket är dikterade av ett tekniskt kunskapsintresse. Just genom denna omedvetenhet blir positivismen också omedveten om det tekniska kunskapsidealets gränser.
Samhällsvetenskapen intar i Habermas konception en sorts mellanställning mellan humaniora och naturvetenskap. Dilthey hade kontrasterat naturvetenskapens Erklärung (orsaksförklaring) mot humanvetenskapernas Verstehen (förståelse, tolkning) baserad på inlevelse i andra människors värld. Habermas söker, liksom t.ex. K. O. Apel, en förmedlande position, en "djuphermeneutik" där orsaksförklaringen står i ett dialektiskt förhållande till förståelsen och befrämjar denna. Härmed sammanhängande är Habermas under sjuttiotalet utarbetade idéer om "störd kommunikation". Enligt psykoanalysen kan t.ex. inte drömmen, eller ens det vardagliga beteendet tas "efter bokstaven" för det det ser ut att vara. Det kan nämligen vara stört och förvrängt av på djupplanet arbetande blockeringar. För att verkligen förstå måste man här kunna förklara. Människans medvetande kan inte tas för kontant.
Den för psykoanalysen och marxismen gemensamma idén om möjligheten av ett falskt medvetande omintetgör den klassiska hermeneutikens uppfattning om "Verstehen" som universalmetod. Habermas framhåller att alla samhälleligt givna andliga yttringar utsatts för systematisk förvrängning. De har inte baserats på en fri dialog mellan jämbördiga parter, vilket varit förutsättningen för en oproblematisk "förståelse", utan har förvrängts av "våldsinslagen" i samhället (ekonomiskt och socialt våld lika väl som fysiskt, strukturellt lika väl som öppet). Därför kan heller inte den nedärvda traditionen av referensramar och interpretationsformer tas som problemfri utgångspunkt för våra försök att förstå samhällets och kulturens fenomen. I polemik mot bl.a. hermeneutikern Hans-Georg Gadamer har Habermas poängterat att kritiken av dessa våldsinslag och det korrigerande medvetandet om deras existens och inflytande är en förutsättning för hermeneutiken.
Habermas har otvivelaktigt varit den mest omdiskuterade av Frankfurterskolans företrädare efter kriget. Men två andra namn bör också nämnas.
Alfred Schmidt (f. 1931) studerade i Frankfurt under Horkheimer och Adorno och var en tid den senares främste medhjälpare. Schmidts första viktiga verk är doktorsavhandlingen Der Begriff der Natur in der Lehre von Marx (1962). Den är skriven i den ortodoxa kritiska teorins anda och behandlar förhållandet människa-natur ur i synnerhet kunskapsteoretisk synvinkel. Ett senare verk av Schmidt, Geschichte und Struktur (1971) innehåller en noggrann och väl avvägd genomgång av Marx' metod i Kapitalet, särskilt av förhållandet mellan "framställning" och "forskningssätt" och där Schmidt starkt poängterar parallellerna med Hegel. Boken, som haft betydelse för "kapitallogiken", mynnar ut i en uppgörelse med strukturalismen, främst i Althussers tappning. Huvudargumentet är att strukturalistiska analyser med nödvändighet är ohistoriska i det de beskriver en struktur i ett momentant tillstånd utan att kunna förklara dess uppkomst.
Albrecht Wellmer (f. 1933) har främst ägnat sig åt vetenskapsteori. I sina arbeten Methodologie als Erkenntnistheorie Zur Wissenschaftslehre Karl R. Poppers (1967) och Kritische Gesellschafstheorie und Positivismus (1969) ger han en översikt över Frankfurterskolans vetenskapsteoretiska positioner. Det förra arbetet är som titeln säger en polemisk uppgörelse med Karl Popper, Frankfurterskolans gemensamme fiende.
"Kapitallogiken" har blivit det i Sverige accepterade namnet på en vitt förgrenad skola inom marxistisk ekonomi och filosofi som blivit betydelsefull särskilt i Västtyskland och Danmark. Man kan inom kapitallogiken i själva verket urskilja flera olika riktningar och traditioner. En sådan har grupperats kring den tysk-amerikanske ekonomen Paul Mattick som i ett omfångsrikt författarskap fört vidare traditionen från Grossmann och "sammanbrottsteorin". En annan grupp, vars mest kända namn är Elmar Altvater, har samlats kring tidskriften Probleme des Klassenkampfs (Prokla).
Som filosofisk skola har kapitallogiken framträtt först under 70-talet. Det ursprungliga incitamentet är publiceringen av Marx' Grundrisse (1939). När forskningen kring detta "förarbete" till Kapitalet kom igång på allvar gav den en delvis ny bild av den Marxska teorins utveckling. Några arbeten blev av direkt betydelse för kapitallogiken: W. S. Wygodskis Historien om en stor upptäckt (1965 på ryska) och Roman Rosdolskys Zur Entstehungsgeschichte des Marxschen "Kapital" (1968).
Medan Wygodskis och Rosdolskys undersökningar väsentligen är historiska drogs på 70-talet filosofiska konsekvenser, främst i några västtyska arbeten: Helmut Reichelts Zur logischen Struktur des Kapitalbegriffs bei Karl Marx (1970), Hans-Jürgen Krahls Konstitution und Klassenkampf (1971) och Alfred Schmidts Geschichte und Struktur (1971). Viktig är också Hans-Georg Backhaus' uppsats Zur Dialektik der Wertform. Politiskt är skolan förknippad med en icke-kommunistisk marxism och fick i Västtyskland snart rollen av ideologi för den icke-kommunistiska studentvänstern. En liknande funktion har den kommit att fylla i Danmark. Bland danska företrädare kan nämnas Hans-Jörgen Schanz och Anders Lundkvist.
Grundrisses betydelse för kapitallogikerna hänger samman med deras uppfattning att Marx' kritik av den politiska ekonomin fick sin färdiga form först under 1850-talet (som de ovannämnda historiska undersökningarna också tycks visa). Först då utvecklades t.ex. den enligt kapitallogiken avgörande teorin om arbetets dubbelkaraktär som dels konkret tillverkning, dels mervärdesskapande process där det avgörande är det abstrakta arbete som kan mätas i tid. De tidigare skrifternas historiska materialism kritiseras också för att använda "produktionskrafter", "produktionsförhållanden" etc. som tidlösa, konstanta kategorier.
Avgörande för kapitallogiken (och vi kan här bara tala om typiska former utan att gå in på skillnaderna mellan de olika författarna) är det sätt varpå man tar fasta på parallellen mellan framställningssättet i Grundrisse eller Kapitalet när värdebegreppet utvecklas och det i Hegels Logik. Reichelt säger rent av att "det existerar en strukturell identitet mellan det Marxska kapitalbegreppet och det Hegelska andebegreppet".
Man kan t.ex. börja med den enkla värdeformen. Denna befinns vara otillräcklig och ensidig. Den innebär nämligen att en varas värde uttrycks genom en annan varas värde (t.ex. en cykel = 3 par stövlar). Häri ligger emellertid en motsägelse. Värdet är något allmänt, men uttrycks genom något enskilt, relationen till en annan speciell vara. Denna motsägelse kan nu hävas om varans värde uttrycks i förhållande till alla andra varor (en cykel = 3 par stövlar = 5 par skor o.s.v.). Därmed uppkommer emellertid en ny motsägelse. Trots att värdet är något allmänt, så har varorna fortfarande olika ekvivalentformer, en cykels värde uttrycks ju bl.a. i termer av skor, skornas bl.a. i termer av cyklar. Vi har fortfarande inte uppnått den allmänna ekvivalentform som kunde motsvara värdet. En sådan värdeform är däremot pengarna. Alla varors värde kan anges på ett allmänt sätt i pengar.
På ett liknande sätt är varuformen motsägelsefull genom sin dubbelkaraktär som dels bruksvärde, dels bytesvärde. Också härur föds en dialektisk begreppsutveckling.
Denna typ av begreppsutveckling där den förekommer hos Marx är naturligtvis kalkerad på motsvarande härledningar hos Hegel. Hegel börjar t.ex. med begreppet "vara" (sein). Han finner att det rena varat, som inte är något bestämt, särskilt vara, saknar bestämning varför det slår över till intet. Ur intet utvecklas övergången från vara till intet nämligen blivandet, o.s.v. Det problematiska är att Hegel identifierade tänkandet med den verkliga processen. Men det gör inte marxismen. Hur kan då en begreppshärledning visa att det måste finnas t.ex. pengar?
Vissa kapitallogiker svarar med hjälp av begreppet "realabstraktion". Enligt kapitallogiken är metoden alltid mycket nära knuten till sitt objekt. Marx' metod är därför omedelbart knuten till hans undersökningsobjekt, kapitalismen. Det är kapitalismen som ger upphov till abstraktioner som "arbete" och "värde". Dessa abstraktioner åstadkoms inte genom vårt tänkade utan genom en reell process i den kapitalistiska verkligheten. I ett samhälle utan varuproduktion finns det inget arbete i abstrakt mening. Vad som finns är kvalitativt skilda konkreta aktiviteter, att fiska, att jaga, att hugga ved o.s.v. På liknande sätt är olika nyttigheter kvalitativt skilda - köttets nytta är ojämförbar med vedens t.ex. då de tillfredsställer kvalitativt helt skilda behov. I det kapitalistiska samhället däremot är olika sorters arbete utbytbara mot varandra. Arbetskraften blir rörlig och kan köpas och säljas på en marknad varigenom de olika konkreta arbetena utjämnas och blir ekonomiska ekvivalenter ur kapitalets synvinkel. På liknande sätt får varorna en gemensam egenskap. De kan jämföras med avseende på sitt värde och ur kapitalets synpunkt är det denna bytesvärdesegenskap som är det avgörande. En direkt jämförbarhet uppstår: så och så mycket kött motsvarar så och så mycket ved. Varan betraktas då i sin abstraktion, bortsett från alla konkreta egenskaper. Men det är först genom marknaden som denna abstraktion uppstår. Den är m.a.o. en abstraktion i verkligheten, en realabstraktion.
Det är det förhållandet att begreppen svarar mot realabstraktioner som i kapitallogiken gör det möjligt att begreppsutvecklingar säger något om verkligheten: "Verklighetens egen ordningsform förlöper enligt den logik, som satts till världen, frambragts av realabstraktionen, med de potenser, som ligger inbäddade i det ursprungligen enkla värdeförhållandet."
Kapitalets logik utgör den politiska ekonomins fundament. Kapitalet bär underrubriken Kritik av den politiska ekonomin och ordet "kritik" ingår i titlarna på alla Marx' viktiga ekonomiska arbeten. Begreppet "kritik" uppfattar kapitallogikerna närmast i analogi med dess Kantska betydelse, d.v.s. som ett påvisande av den politiska ekonomins principiella gränser. Den politiska ekonomins kategorier - arbete, vara, värde o.s.v. - är historiskt uppkomna, inte "naturliga" som de liberala ekonomerna ville tro. Förutsättningen för den ekonomiska vetenskapens opersonligt gällande logik är att de ekonomiska kategorierna s.a.s. övertagit människornas roll som subjekt. Den överindividuellt verkande logiken är bestämmande, inte människorna. När kapitalismen bryter samman och ersätts av ett samhälle utan marknadsbestämd produktion kommer däremot kapitalets logik att förpassas ur verkligheten, den politiska ekonomin kommer att försvinna som vetenskap och människorna kommer att återta sin roll som subjekt.
Grundläggande för kapitallogiken är alltså kravet att alla samhälleliga företeelser skall kunna härledas ur de grundläggande ekonomi-kritiska kategorierna. Detta medför att varken staten, organisationer eller ideologier kan tilldelas någon självständigt verkande roll i förhållande till dessa kategorier. Därför har författare som Paul Mattick eller Elmar Altvater också kunnat räknas till den kapitallogiska familjen.
Mattick fullföljer i sitt ekonomiska författarskap linjen från Henryk Grossman (och Rosa Luxemburg). I polemik med neo-keynesiansk eller neo-ricardiansk marxistisk ekonomi poängteras oundvikligheten av ett ekonomiskt sammanbrott för kapitalismen. Staten kan inte motverka detta utan är själv underkastad kapitalets logik. Både Mattick och Altvater betonar statsinterventionismens gränser. Med dessa uppfattningar går en tendens att se revolutionära rörelser som det mer eller mindre spontana resultatet av kapitalismens ekonomiska kriser. Partibygge enligt leninistisk modell avvisas till förmån för arbetarnas spontana organisering. En linje går här från Matticks tidiga anknytning till den rådskommunistiska oppositionen mot leninismen till spontanistiska inslag i 60- och 70-talens studentrevolt.
På analogt sätt leds ideologin, eller "medvetandeformerna", under kapitalismen tillbaka till de ekonomiska kategorierna. En författare som här influerat kapitallogiken utan att dock kunna räknas till den, är Alfred Sohn-Rethel.
Alfred Sohn-Rethel (f. 1899) står någonstans mitt emellan Frankfurterskolan och kapitallogiken. Åldersmässigt hör han till samma generation som Frankfurterskolans första men hans viktigaste bok, Geistige und körperliche Arbeit, publicerades inte förrän 1970.
Sohn-Rethel föddes i Paris och tillhörde en storborgerlig familj. Han studerade i Tyskland och kom i kontakt med flera av Frankfurterskolans medlemmar. 1937 flyttade han till England och blev för ett antal år medlem av brittiska kommunistpartiet. En vänskap med den klassiske filologen och marxisten George Thomson blev av betydelse för hans undersökningar kring den västerländska rationalitetens uppkomst. Sedan 1973 är Sohn-Rethel professor i marxistisk vetenskapsteori i Bremen.
Temat i Geistige und körperliche Arbeit ansluter sig till Lukács och Frankfurterskolans försök att se den moderna vetenskapen mot bakgrund av bestämda samhällsförhållanden. Sohn-Rethel går dock längre i radikalism genom att ta sig an de rationalitetsformer som till synes ligger längst bort från den samhälleliga basen, logikens, matematikens och den mest abstrakta naturvetenskapens. Han för samtidigt sin undersökning längre tillbaka i tiden, bakom den borgerliga eran och till den västerländska rationalitetens uppkomst i det grekiska tänkandet o. 500 f. Kr.
Uppkomsten av det abstrakta rationella tänkandet är enligt Sohn-Rethel sekundärt i förhållande till uppkomsten av abstraktioner i verkligheten. Genom att handeln, varuutbytet, uppstår, uppstår också varan och värdet som reella abstraktioner. Vad som ger dessa abstraktioner en påtaglig form är myntet som enligt Sohn-Rethel uppkommer först o. 600 f. Kr. Myntet representerar värdet på ett sätt som är abstrakt, kvalitetslöst och konstant. Myntets yttre egenskaper - om det är stort eller litet, runt eller fyrkantigt - spelar ingen roll för vilket värde det representerar, inte heller minskar det i värde genom att slitas, rispas etc. Sohn-Rethel kan därför i myntet och det mot detta svarande bytesvärdet se ursprunget till kategorier som de egenskapslösa och konstanta "rum" och "tid", substansbegreppet (= det oföränderliga bakom egenskaperna), de oföränderliga, abstrakta talen o.s.v. M.a.o. "det filosofiska medvetandets kategoriska former stammar från samhällets materiella bas" - en sorts historisk kantianism. Den som har abstrakta mynt i börsen har också abstrakta tankar i huvudet. - Hos kapitallogiken knyts liknande resonemang mera specifikt till medvetandets former under kapitalismen.
Den italienska marxismens karaktär under efterkrigstiden har i hög grad bestämts - positivt eller negativt - av kommunistpartiets dominerande ställning. Som tidigare nämnts adopterade PCI Gramscis filosofi och gjorde denna till en sorts officiell partiideologi. Den intellektuellt måhända mest betydande traditionen inom italiensk efterkrigsmarxism, den som utgår från Galvano Della Volpe (1895-1968), har emellertid vuxit fram i bestämd motsättning till Gramscis idealistiskt färgade filosofi. Denna filosofiska motsättning har, särskilt hos en del yngre anhängare till Della Volpe, kombinerats med en kritik även av PCI:s politik.
Galvano Della Volpe kom från en aristokratisk familj och slog tidigt in på en akademisk karriär. Han blev lärjunge till den idealistiske filosofen Gentile men bröt med idealismen i en studie över Hume 1933-35. Han blev professor i filosofi 1938. 1944 övergav han den fascistiska åskådning som han in i det sista hållit fast vid och anslöt sig till kommunistpartiet i en politisk volt utförd i en situation där kommunisterna ledde motståndskampen mot tyskarna. Della Volpe fick snart en ansedd ehuru politiskt aldrig särskilt betydelsefull ställning som en av partiets framträdande intellektuella. Han var under en tid utgivare av Societā, PCI:s viktigaste kulturtidskrift. Genom sina yngre anhängare invecklades han emellertid i en strid med partiledningen och Societā lades ner 1964.
Della Volpes filosofi spänner över områdena vetenskapsteori, politisk teori och estetik, vardera ägnat ett av hans stora huvudarbeten: Logica (1950), Rousseau e Marx (1957) och Critica del Gusto (1960), som alla utgivits i flera och omarbetade upplagor.
I sin politiska filosofi knyter Della Volpe an till Rousseau, särskilt i sin diskussion av skillnaden mellan marxismens och liberalismens frihets- och demokratibegrepp. Liberalismen har enligt Della Volpe ett rent formellt demokratibegrepp medan Rousseau och i hans efterföljd Marx sökte en reell demokrati där lika juridiska och medborgerliga rättigheter inte var tillräckliga så länge på det socio-ekonomiska planet förtryck och ojämlikhet rådde.
Det särpräglade hos Della Volpe och hans skola ligger emellertid på kunskaps- och vetenskapsteorins område. Här framträder Della Volpe som bestämd motståndare till Hegel vars filosofi han betraktar som alltigenom idealistisk. I stället bygger han på Hume och Kant, båda uppfattade som empirister och materialister. Bland moderna filosofer har han intresserat sig för Carnap och Popper, dock utan att kunna betecknas som positivist.
Della Volpe förnekar alla metafysiska inslag i marxismen. Marx framstår för honom främst som vetenskapsmannen; han talar rent av om en "moralisk galileism" d.v.s. Marx är för samhällsvetenskapen vad Galilei var för naturvetenskapen. I detta ligger naturligtvis ett avvisande av varje tanke på en fundamental skillnad mellan samhälls- och naturvetenskap. Forskningsprocesssens gång konkret-abstrakt-konkret som Marx beskriver, tolkar Della Volpe som ett uppställande och testande av empiriska hypoteser, nyformulering av falsifierade hypoteser etc. Della Volpes vetenskapsteori ledde honom till att inta en skarpt negativ hållning till dialektiken i Hegels (och Engels') mening. Verkligheten är enligt hans uppfattning motsägelsefri, annars skulle all vetenskap vara omöjlig. Motsägelser kan bara förekomma mellan påståenden, varvid åtminstone ettdera då nödvändigt är falskt. De "motsättningar" som det talas om hos Marx vill han tolka med Kants begrepp "Realrepugnanz" d.v.s. som helt enkelt motverkande krafter, stridande parter etc. Det var en oortodox tolkning som ledde Della Volpe till en konflikt med partiets filosofi. Hans främste vapendragare i den striden och den mest betydande bland hans lärjungar överhuvud var Lucio Colletti.
Lucio Colletti (f. 1924) är också han filosof av facket. Till en början influerades Colletti av idealismen - doktorsavhandlingen 1949 handlade om Croce. Den perioden blev emellertid inte långvarig. 1950, under Koreakrigets tid, anslöt sig Colletti till kommunistpartiet. Tillsammans med Della Volpe utgav han Societā och drogs in i de inre stridigheterna i partiet. Han opponerade sig mot partiets betoning av de kvarlevande förkapitalistiska inslagen i det italienska samhället och den därmed sammanhängande tvåstegsstrategin enligt vilken först full demokrati skulle uppnås innan den direkta kampen för socialismen kunde ta sin början. 1964 lämnade Colletti PCI och har sedan dess opponerat mot partiets politik från "vänster".
Collettis filosofiska orientering bestämdes i hög grad av Della Volpe. I sin politiska filosofi griper han tillbaka på Rousseau, i sin vetenskapsfilosofi på Hume och Kant. Kant uppfattas då främst som materialisten, den som försvarat vetenskapens möjlighet. - Colletti har även tagit starkt intryck av Lenins Materialism och empiriokriticism. Vetenskapens metod uppfattar Colletti som empirisk och experimentell. I likhet med Della Volpe anser han att verkligheten är motsägelsefri och förnekar således dialektiken i dess traditionella, hegelska innebörd.
En av Collettis viktigaste böcker Il marxismo e Hegel (1969) ägnas åt ett angrepp på Hegels inflytande inom marxismen och åt att visa hur "dialektisk materialism" strängt taget innebär en motsägelse. Colletti menar att den "materiens dialektik" som Engels förde fram i sina senare filosofiska arbeten inte alls är materialistisk utan direkt hämtad från Hegel. Hos Hegel är materien självmotsägande, d.v.s. innehåller sitt eget upphävande, just därför att den egentligen bara är andens manifestation. Eftersom materien inte är den yttersta verkligheten, strängt taget inte existerar, kan den inte vila motsägelsefri i sig själv. Colletti citerar Hegels ord att "just därför att det ändliga är den motsättning som motsäger sig själv i sig själv, därför att det inte är, därför är det absoluta" och konkluderar:
"Här har vi den 'dialektiska materialismens' totala och obotliga teoretiska motsägelse. Den tar den absoluta idealismens 'materiens dialektik' för materialism. Å andra sidan anser den att materialismens princip om motsägelsefrihet, eller 'förståndet', vilket är samma sak, är metafysikens princip. Engels tar metafysik, d.v.s. den romantiska naturfilosofin, för vetenskap. Verklig vetenskap, d.v.s. modern experimentell vetenskap, tar han för metafysik. Resultatet är ett teoretiskt débâcle."
Collettis utveckling efter Il marxismo e Hegel har emellertid bl.a. inneburit en utveckling bort från vissa av Della Volpes karaktäristiska positioner. Colletti har uppgivit synen på Marx som "den moraliska världens Galilei" liksom sin totala anti-hegelianism och förkastande av dialektiken. I vissa av uppsatserna i den viktiga samlingen Ideologia e societā (1969) intar han ståndpunkter som i flera avseenden - paradoxalt nog - påminner om kapitallogikens.
Colletti framhåller "att i motsats till alla de ekonomer som före honom hade diskuterat samhället 'i allmänhet' är Marx upptagen bara av ett samhälle, det moderna kapitalistiska samhället". Som kärnan i Marx' verk uppfattar Colletti Kapitalet, Grundrisse och Theorien der Mehrwert med deras specifika objekt, kapitalismen. Men för att förstå vad som bestämmer detta objekt måste man förstå Marx' speciella lära om arbete och värde. Under kapitalistiska förhållanden är produktionen en produktion av varor avsedda att säljas på en marknad. Men på marknaden bytes varorna till sitt värde:
"Marx' viktiga tes är att för att kunna byta sina produkter måste människorna göra dem lika, d.v.s. abstrahera från den fysiskt-naturliga eller bruksvärde-synpunkten ur vilken en produkt skiljer sig från en annan (säd från järn, järn från glas o.s.v.) När de abstraherar från föremålet eller det konkreta materialet för sitt arbete abstraherar de också ipso facto från det som tjänar till att särskilja deras arbete."
Det bestämmande värdet blir det abstrakta arbetet där man bortser från allt utom det gemensamma momentet, arbetstidens längd. Denna abstraktion är en realabstraktion, d.v.s. en abstraktion som "långt från att vara en ren tankeabstraktion hos forskaren, äger rum dagligen i varuutbytets själva verklighet."
Abstraktionen innebär också alienering. Värdelagen, som människorna skapat, tar makten över människorna och blir en överindividuellt verkande kraft. De "verkliga subjekten blir behärskade av sina egna skapelser, d.v.s. bihang till sin gemensamma reifierade arbetskraft."
Det är läran om reifikationen och dess subjektiva motsvarighet, fetischismen, som skiljer Marx från de klassiska ekonomerna som Ricardo. För Ricardo var värdelagen en naturlag. För Marx är den människornas egen skapelse samtidigt som den verkar objektivt, opersonligt. Förutsättningen för denna reifiering är ett visst bestämt samhälle, kapitalismen, som är villkoret för varuproduktion och marknadsstyrning. Därför har Marx' teori en dubbel aspekt. Den är en ekonomisk teori (liksom Ricardos) men också en kritik av ekonomin, d.v.s. ett påvisande av förutsättningarna för ekonomin som vetenskap, vilka samtidigt är förutsättningarna för reifikationen.
Det finns i kapitalismen "två verkligheter". Den reifierade, där ekonomin fungerar enligt nödvändiga, opersonligt verkande lagar. Och den som ligger under reifieringen och där ekonomin är skapad av människor. Borgerlig ekonomi beskriver den förra verkligheten den s.a.s. inomkapitalistiska verkligheten. Dess beskrivningar är upp-och-nervända genom att de får människorna att framstå som bestämda av ekonomins lagar i stället för tvärt om. Men detta beror på att den kapitalistiska verkligheten själv är upp-och-nervänd. Vad som krävs är inte att ändra på teorin, utan att ändra på verkligheten, att revolutionärt sätta den på fötter, upphäva reifikationen och dess reflex, fetischismen. D.v.s. när proletariatet konstituerar sig som klass antar det den avfetischiserade ståndpunkt som den Marxska kritiken av ekonomin innehåller. Ett antagande av kritikens ståndpunkt går samman med revolutionär praxis, ett upphävande i verkligheten av kapitalismens upp-och-nervända värld.
I denna framställning har Colletti kommit närmare Lukács än Althusser eller för den delen Della Volpe, vilka båda förnekat alienationen. Marxismen förklaras vara inte bara vetenskap utan revolutionär ideologi. Dialektiken återintroduceras genom begreppet "upp-och-nervänd" verklighet och reifikationen förs in i synfältets fokus. Det blir en sorts Hegels hämnd på den mest konsekvente bland marxistiska anti-hegelianer.
I de östeuropeiska länder som efter kriget knöts till Sovjetunionen blev även inom filosofins område den stalinska ortodoxin förhärskande fram till 1956. Den då inledda "avstaliniseringen" (som för Jugoslaviens del kan sägas ha påbörjats redan 1948) fick konsekvenser också för filosofin. Avstaliniseringens filosofiska form blev den "marxistiska humanismen" sådan den företräddes t.ex. av polackerna Adam Schaff och Leszek Kolakowski, tjecken Karel Kosik eller jugoslaverna Veljko Korác och Mihailo Marković. Många av dessa gick längre än partiledningarna i sina krav på liberaliseringar och var verksamma under den polska revolutionen 1956 eller under "Pragvåren" 1968. I Jugoslavien samlades en grupp filosofer kring tidskriften Praxis som ådrog sig regeringens aktiva misshag. Den senare s.k. Budapestskolan i Ungern med Agnes Heller som kanske främsta namn vidareutvecklar under anknytning till Lukács en del av de tankegångar som är typiska för den marxistiska humanismen. Västeuropeiska förebilder spelade en stor roll för denna oortodoxa marxism. Sartre var väsentlig, men även Frankfurterskolan. Däremot saknas i stort sett den i västmarxismen så vanliga teknologifientligheten.
Det är omöjligt att här gå in på en mer detaljerad redogörelse för alla de enskilda filosofernas positioner. Det kan enbart bli fråga om att ge en "idealtypisk", allmän bild av den marxistiska humanismens åskådning.
När Marx' lära tolkas som en humanism innebär det inte minst att de skulle se människan som samhällets yttersta förklaringsgrund. Marxuttalanden som brukar åberopas är sådana som att "Människorna skapar historien" eller att den som säger att människorna formas av samhället glömmer bort att samhället också formas av människorna. I det kapitalistiska samhället är människan emellertid alienerad, berövad sin mänsklighet. Hon har en plats som arbetare, som soldat, som ämbetsman, men inte som människa. Genom alienationen har hennes väsen som människa gjorts till något främmande för henne. Talet om "människans väsen" innebär att man tenderar att hålla fast vid uppfattningen från Ekonomisk-filosofiska manuskripten att det finns ett konstant mänskligt väsen som är oberoende av t.ex. klasstillhörighet, och som är rotat i människans produktiva arbete. Människans arbete är till sin natur fritt och kreativt; det skiljer sig från djurens genom sin medvetna, målinriktade karaktär. Under kapitalismen reduceras emellertid arbetet till enbart ett medel att förtjäna livsuppehället. Därmed blir det alienerat, främmande för människan, något yttre.
Den egentliga meningen med den socialistiska revolutionen är enligt den humanistiska Marx-tolkningen att frigöra människan som människa. Genom att alienationen bringas att upphöra kan ett mänskligt samhälle uppstå där grunden för kollektivets frihet och lycka är varje enskild individs frihet och lycka.
Dessa idéer förenas med en kritik av den "ortodoxa", särskilt den stalinistiska, tolkningen av marxismen. Det utmärkande för denna antas vara en mekanisk ekonomism i teorin och ett åsidosättande av de mänskliga och individuella värdena i praktiken. Klassen och staten sätts över den enskilda människan. En viss kritik av den ensidiga betoningen av produktionsökningen skymtar ibland.
Den marxistiska humanismen i dess östeuropeiska tappning kan i vissa formuleringar förefalla vara en torftig och något söndagsskolaktig filosofi. För att förstå hur den med sådan kraft kunnat gripa många i de östeuropeiska länderna måste man betrakta dess ideologiska snarare än dess teoretiska funktion. Den marxistiska humanismen som avstaliniseringens filosofi har en betydande sprängkraft och dess implikationer sträcker sig betydligt längre än till chrustjevismen. "Pragvåren" 1968 och dess "socialism med ett mänskligt ansikte" är på många sätt den marxistiska humanismens mest autentiska politiska manifestation. I Pragvåren framträdde dess strävan efter frihet och rättssäkerhet, i vissa fall också de implicit anti-egalitära dragen.
Som filosofi saknar den marxistiska humanismen all originalitet. Dess ur teoretisk synpunkt mest intressanta insats är den genomförda tolkningen av Marx utifrån Ekonomisk-filosofiska manuskripten. Särskilt i ett sammanhang där en "ortodox" Marxtolkning tidigare varit allenarådande har man därigenom bidragit till att belysa bortglömda sidor av Marx' tänkande.
Avslutningsvis skall nämnas två insatser inom östeuropeisk filosofi som faller utanför ramen av den "humanistiska marxismen". Det gäller Kosiks Det konkretas dialektik och Zelenũs Metod och teori i Kapitalet.
Karel Kosik (f. 1926) är en tjeckisk filosof vars viktigaste arbete, Det konkretas dialektik, utkom 1964. Kosiks bok har rönt inflytande från Husserl och försöker ge en fenomenologisk analys av förhållandet mellan teori och praktik, frihet och nödvändighet o.s.v. Tidsbegreppet är centralt för denna analys och Kosik försöker visa hur mänskligt arbete och praxis innehåller ett moment av varaktighet, som ofta utan att upphovsmannen avser det, ger dem en historisk dimension. Arbetaren omformar naturen och omformas själv av denna omformade natur. I detta historiska moment ser Kosik något för människans natur karaktäristiskt.
Jindřich Zelenũ är en annan tjeckisk filosof. Hans mest kända verk Metod och teori i Kapitalet publicerades ursprungligen 1962. Det representerar en helt annan riktning inom östeuropeisk filosofi, nämligen studiet av den marxska metoden, rotat i ingående historiska och textkritiska undersökningar av rnarxtexterna. (Tidigare har nämnts namn som Rjasanov och Wygodski.) Zelenũ undersöker vad som är säreget för Marx' metod i jämförelse med bl.a. Ricardo. Han betonar dialektiken, men dialektiken som inslag i vetenskaplig framställning, inte som filosofi. I centrum för intresset står Marx' dialektiska begreppsutveckling av i synnerhet varuformen i början av Kapitalet. Här finns en likhet med kapitallogiken, vilken också tagit intryck av Zelenũ. Överhuvud kan man säga att Zelenũs arbete utgör en av de fåtaliga förbindelselänkarna mellan "östmarxism" och "västmarxism".
Finns det en marxistisk filosofi? - Man kunde svara negativt och peka på att Marx och Engels aldrig utarbetat någon systematisk filosofi och att mycket av det som gällt för marxistisk filosofi inneburit att man tolkat Marx i anslutning till en eller annan bättre utvecklad icke-marxistisk filosofi, vare sig det nu gällt Kant, Hegel eller Bachelard.
Ett sådant svar skulle emellertid vara för lättvindigt. Filosofiska skolbildningar är sällan samlade kring någon enhetlig doktrin och det är väl tveksamt om begreppet "marxistisk filosofi" är mera substanslöst än beteckningar som "analytisk filosofi" eller "existentialism". Faktum är att den marxistiska filosofin , eller den filosofiska diskussionen inom marxismen, hålls samman av en rad problem som gång på gång återkommer fastän behandlade på olika sätt. Det gäller sådana frågor som dialektikens natur, förhållandet mellan marxistisk och borgerlig teori, förhållandet mellan ideologi och vetenskap, mellan teori och praxis o.s.v.
Dessa problem och sätten att besvara dem har två genomgående källor. Dels den marxistiska teorin, fattad inte enbart som Marx' och Engels' tankar utan som en fortlöpande tradition. Dels den historiska erfarenheten sedd ur marxismens och de revolutionära rörelsernas synvinkel. Den marxistiska filosofin borde, åtminstone preliminärt, kunna bestämmas som den filosofiska reflexionen över denna tradition och dessa erfarenheter.