Skrivet: Från april till augusti 1844.
Publicerat: 1932
Källa: Marx Engels Werke bd XL, s. 465-588; "Ökonomisch-philosophische
Manuskripte".
Översättning: Sven-Eric Liedman
Digitalisering: Jonas Holmgren
Marx påbörjar på allvar studiet av ekonomin i Paris hösten 1843, dit han tvingats ta sin tillflykt undan den politiska repressionen. Ekonomisk-filosofiska manuskript är det första resultatet av dessa studier, tillkommet någon gång mellan februari och augusti 1844.
I centrum för manuskripten står begreppet "alienation". Närmaste föregångaren till Marx' alienationsbegrepp finner man i Feuerbachs religionskritik: "För att berika Gud måste människan bliva fattig, för att Gud skall bliva allt måste människan vara ett intet." o.s.v. Men för Marx är det här inte religionen, utan ekonomin som är det centrala. Det är i de ekonomiska förhållandena mänskans alienation framträder, genom dem som hon behärskas av sina egna produkter. Här görs en sorts sammansmältning av den tyska filosofin och den engelska nationalekonomin, som Marx' uppmärksamhet riktats mot genom Engels' artikel Utkast till en kritik av nationalekonomin. Manuskripten innebär ur detta perspektiv första länken i en utvecklingskedja som leder mot Grunddragen till kritiken av den politiska ekonomin, Teorier om mervärdet och Kapitalet.
De engelska ekonomernas läror godtas i manuskripten som riktiga för kapitalistiska förhållanden. Samtidigt ses de ekonomiska lagbundenheter som klassikerna beskrev som naturgivet objektiva på ett nytt sätt: de är resultatet av alienerade mänskliga relationen och därmed möjliga att upphäva. Marx' filosofiska omvärdering av nationalekonomin låter (än så länge) allt bli som det var, samtidigt som det ges en helt ny innebörd.
En annan komponent i Marx' alienationsbegrepp hör mer ensidigt hemma i hans 40-tals problematik. Det gäller synen på alienationen som en främmandegörelse av mänskans väsen, eller, med den vanliga termen i manuskripten, hennes artväsen. Denna tanke går tillbaka på Strauss och Feuerbach. Människans karakteristiska egenskaper realiseras inte av den enskilde individen, utan av människan som art. Ja, människan kan inte ens bli medveten om att hon är en människa annat än genom förmedling av andra människor, d.v.s. genom det sociala sammanhang vari hon ingår. P.g.a. denna sociala förmedling kommer enligt Marx t.o.m. den oorganiska naturen att höra samman med människans väsen. Naturen för oss är en förmänskligad natur, tillägnad via mänskliga kategorier, föremål för mänsklig bearbetning.
||IXXXIX| Jag har i Deutsch-Französische Jahrbücher aviserat en kritik av rätts- och statsvetenskaperna i form av en kritik av den hegelska rättsfilosofin.[1] Vid utarbetandet för trycket visade det sig helt olämpligt, hämmande för framställningen och försvårande för förståelsen, att sammanföra den kritik som endast riktade sig mot spekulationen med kritiken mot själva materialet. Rikedomen och olikmässigheten hos de objekt som skulle behandlas hade dessutom inte medgett att de trängts samman till en enda skrift annat än i helt aforistisk form. En sådan aforistisk framställning skulle åter gett intryck av ett helt godtyckligt systematiserande. Jag kommer därför att i olika fristående broschyrer låta kritiken av rätt, moral, politik etc. följa på vartannat. Slutligen kommer jag i ett särskilt arbete åter att försöka ge hela sammanhanget, förhållandet mellan de enskilda delarna, och till sist kritiken mot den spekulativa behandlingen av detta material.[2] Av detta skäl finner man i föreliggande skrift sambandet mellan nationalekonomin och stat, rätt, moral, borgerligt liv etc. berörd blott i den mån nationalekonomin själv ex professo, berör dessa objekt.
Jag behöver inte försäkra den läsare som är förtrogen med nationalekonomin att mina resultat vunnits genom en helt empirisk analys, grundad på ett medvetet, kritiskt studium av nationalekonomin.
{Den okunnige recensent[3] som däremot försöker dölja sin fullkomliga ignorans och tanketorka genom att slå den positive kritikern i huvudet med frasen "utopisk fras" eller med fraser som "den helt rena, helt beslutna, helt kritiska kritiken", det "icke blott rättsliga utan samhälleliga, helt samhälleliga samhället", den "kompakta, massartade massan" de "talande talesmännen för den massartade massan" - denne recensent har ännu att ge ett första bevis på att han, förutom i sina teologiska familjeangelägenheter, har något att komma med också i världsliga angelägenheter.}
Det är självklart, att jag förutom av de franska och engelska socialisterna också använt mig av de tyska socialistiska arbetena. De innehållsrika och originella tyska arbetena inom denna vetenskap inskränker sig däremot - förutom Weitlings skrifter - till de uppsatser som i de "21 arken" levererats av Hess och till Engels' Umrisse zur Kritik der Nationalökonomie i Deutsch-Französche Jahrbücher. Där har jag också på ett högst allmänt sätt antytt de första elementen i föreliggande arbete.[4]
{Förutom dessa skriftställare, som kritiskt arbetat med nationalekonomin, har den positiva kritiken, alltså också den tyska positiva kritiken av nationalekonomin, sin sanna grundval i Feuerbachs upptäckter. Hur mycket man än i hemlighet använder sig av dem, tycks den småaktiga avunden hos några, och den uppriktiga vreden hos andra ha anstiftat en veritabel komplott för att hemlighålla hans Philosophie der Zukunft och Thesen zur Reform der Philosophie i Anecdotis.}
Från Feuerbach härrör först den positiva humanistiska och naturalistiska kritiken.[5] Ju mindre bullrande, desto säkrare, omfångsrikare och varaktigare är de Feuerbachska skrifternas verkan, de enda skrifter efter Hegels Fenomenologi och Logik som innehåller en verklig teoretisk revolution.
Uppgörelsen i slutkapitlet av föreliggande skrift, med Hegels dialektik och filosofi överhuvud, håller jag, i motsats till vår tids kritiska teologer, för absolut nödvändig, eftersom ||XL| ett sådant arbete inte fullgjorts. Detta är en helt naturlig brist på grundlighet, ty även en kritisk teolog förblir en teolog. Han måste alltså antingen utgå ifrån vissa givna förutsättningar inom filosofin såsom från en auktoritet, eller, om tvivel på de filosofiska förutsättningarna ansatt honom under loppet av kritiken och genom andras upptäckter, fegt och orättfärdigt lämna dem i sticket. Abstrahera från dem, och därefter kungöra sitt slaveri under dem, och vreden över detta slaveri i blott negativ, omedveten och sofistisk form.
{uttrycka dem blott negativt och omedvetet därigenom, att han ständigt upprepar en försäkran om den egna kritikens renhet och genom att han vänder såväl åskådarens som sin egen blick från kritikens nödvändiga uppgörelse med sitt ursprung - den hegelska dialektiken och filosofin överhuvud, från detta nödvändiga höjande av den moderna kritiken över den egna inskränktheten och naturråheten. Att han snarare söker påskina att kritiken numera blott hade att möta en inskränkt form av kritik utöver sig själv; 1700-talets, och massans inskränkthet. När till slut upptäckter, som Feuerbachs, beträffande väsendet av hans egna filosofiska förutsättningar gjorts, söker den kritiske teologen ge sken av att själv ha åstadkommit dem. Han gör detta genom att, utan att vidare kunna utveckla dem, i form av stickord slunga resultaten av dessa upptäckter mot de skriftställare som ännu är fångna i filosofin. Han förstår till och med att göra anspråk på att stå över dessa upptäckter. Han tar i smyg vissa element av den hegelska dialektiken, vilka han ännu saknar i kritiken av densamma, som alltså ännu inte erbjudits honom till kritiskt avnjutande. Han försöker inte, eller kan inte, sätta in dem i deras rätta sammanhang, utan ställer dem på ett dolskt, illvilligt och skepticistiskt sätt mot denna kritik av den hegelska dialektiken: t.ex. det förmedlande bevisets kategori mot den positiva, sig själv genererande, sanningens, d. ... etc. på ett sätt, karakteristiskt för den senare. Ty den teologiske kritikern finner det helt naturligt, att allt skall göras på filosofiskt maner, så att han kan prata om Renhet, Beslutsamhet, om den Helt Kritiska Kritiken. Han inbillar sig vara filosofins sanne besegrare, om han någon gång förnimmer att ett visst hegelskt moment saknas hos Feuerbach. Ty från förnimmelsen till Medvetandet når inte den teologiske kritikern, hur mycket han än bedriver sin spiritualistiska idoldyrkan av "självmedvetande" och "ande".}
Närmare betraktad är den teologiska kritiken - hur mycket den än vid rörelsens början utgjorde ett verkligt progressivt element[6] - i sista hand inget annat än den till teologisk karikatyr förvridna udden och konsekvensen hos den gamla filosofiska och i synnerhet hegelska transcendensen. Detta intressanta prov på historiens rättvisa, som ålagt teologin, som alltid utgjort filosofins ruttna fläck, bestämmelsen att åskådliggöra filosofins negativa upplösning, d.v.s. dess förruttnelseprocess, denna historiska Nemesis skall jag vid senare tillfälle utförligt redovisa.[7]
{I vad mån däremot Feuerbachs upptäckter beträffande filosofins väsen ännu - åtminstone för sitt bevis - krävde en kritisk uppgörelse med den filosofiska dialektiken, skall man se ur själva min framställning.} |XL||
||I| Arbetslönen bestämmes genom den antagonistiska kampen mellan kapitalist och arbetare. Kapitalisten segrar med nödvändighet. Kapitalisten kan leva längre utan arbetaren än arbetaren utan kapitalisten. Kapitalisterna slår sig ofta och framgångsrikt samman medan arbetarna är förbjudna att slå sig samman, och om de likväl gör det har det olyckliga konsekvenser för dem. Dessutom kan jordägaren och kapitalisten till sina inkomster foga industriella fördelar medan arbetaren varken kan lägga jord- eller kapitalränta till sin industriella lön. Därför är konkurrensen mellan arbetarna så hård. Åtskillnaden mellan kapital, jordegendom och arbete är alltså endast för arbetaren en nödvändig, väsentlig och skadlig åtskillnad. Kapital och jordegendom behöver inte låta binda sig vid denna abstraktion, väl däremot arbetarens arbete.
För arbetaren är alltså åtskillnaden mellan kapital, jordegendom och arbete ödesdiger.
Den längsta och enda nödvändiga taxan för arbetslönen är den som håller arbetaren vid liv under arbetet och så mycket därtill att han kan försörja sin familj och släktet av arbetare inte dör ut. Den vanliga arbetslönen är enligt Smith den lägsta som den minsta humanitet kan tolerera, nämligen den som tillåter ett kreatursliv.
Efterfrågan på människor reglerar med nödvändighet produktionen av människor - det gäller för alla handelsvaror.[8] Är tillgången mycket större än efterfrågan så övergår en del av arbetarna till tiggarnas stånd eller dör svältdöden. Arbetarens existens är alltså underkastad samma lagar som varje annan vara. Arbetaren har blivit en vara, och det är en lycka för honom om han kan sälja sig själv. Och efterfrågan, som avgör om arbetaren skall leva eller ej, beror på de rikas och på kapitalisternas lynnen. Om utbudet överträffar efterfrågan betalas en av de tre faktorer som konstituerar priset, vinsten, arbetslönen och jordräntan, under sitt pris, och en del av verksamheten måste få en ny inriktning. På så sätt graviterar marknadspriset kring det naturliga priset som utgör den centrala punkten. Men för det första är det svårast för arbetaren att vid stark arbetsdelning ge sitt arbete en ny inriktning och för det andra är det främst han som blir den drabbade parten eftersom han är underordnad kapitalisten.
Vid marknadsprisets gravitation kring det naturliga priset förlorar alltså arbetaren mest och obetingat. Det är just kapitalistens förmåga att placera om sitt kapital som tvingar arbetaren, som är inskränkt till ett bestämt arbete, att antingen gå brödlös eller att underkasta sig alla kapitalistens fordringar.
||II| De tillfälliga och plötsliga svängningarna i marknadspriset drabbar mindre jordräntan än den del av priset som går till profit eller arbetslön, men den drabbar också profiten mindre än arbetslönen. På en arbetslön som stiger går åtminstone en som förblir densamma och en som sjunker.
Arbetaren behöver inte vinna på kapitalistens vinst, men han förlorar med nödvändighet på kapitalistens förlust. Sålunda förtjänar arbetaren ingenting på att kapitalisten genom fabriks- eller handelshemligheter, genom monopol eller fördelaktigt geografiskt läge för sitt markstycke kan hålla marknadspriset över det naturliga priset.
Vidare: Priset för arbetet är mycket mera konstant än priset på livsmedel. Ofta står de i motsatsförhållande till varandra. Ett dyrt år sjunker arbetslönen på grund av den minskade efterfrågan, men samtidigt stiger den på grund av dyrare livsmedel. Det råder alltså balans. Men i vilket fall som helst blir en del arbetare utan bröd. Under billiga år stiger arbetslönen på grund av den ökade efterfrågan, sjunker med livsmedelspriserna. Alltså åter balans.
En annan nackdel för arbetarna:
Arbetspriserna för olika slags arbetare är mycket mera varierande än vinsterna inom de olika grenar där kapital anlägges. I arbetet framträder alla de naturliga, andliga och sociala skillnaderna mellan olika slag av individuell verksamhet och belönas olika, medan det döda kapitalet överallt är detsamma och oberoende av den verkliga individuella verksamheten.
Överhuvud bör man märka, att i de fall då både arbetaren och kapitalisten förlorar, förlorar arbetaren sin existens, kapitalisten vinsten av sin döde Mammon.
Arbetaren har inte bara att kämpa för sina materiella förnödenheter utan också för att förvärva eller behålla sitt arbete, d.v.s. för möjligheten att kämpa för sina materiella förnödenheter. Låt oss skärskåda de trenne huvudtillstånd som samhället kan befinna sig i, och låt oss betrakta arbetarens belägenhet i dem.
1) Håller samhällets rikedomar på att sina så är arbetaren den som förlorar mest, ty fastän arbetarklassen inte kan vinna så mycket som den ägande klassen på samhällets högkonjunkturer så lider ingen så grymt av nedgången som arbetarklassen.
||III| 2) Ett samhälle där välståndet växer är det enda som gynnar arbetaren. Där råder det konkurrens mellan kapitalisterna. Efterfrågan på arbetare är större än tillgången. Men:
För det första: En höjning av arbetslönerna medför överansträngning av arbetarna. Ju mera de vill förtjäna, desto mera måste de offra av sin tid, avsäga sig all frihet och utföra slavarbete i girighetens tjänst. Därmed förkortar de sin egen livstid. Denna minskade livslängd är en fördelaktig omständighet för arbetarklassen i stort, eftersom ständigt ny tillgång på arbetskraft därmed blir nödvändig. Arbetarklassen måste offra en del av sig själv för att inte helt gå under.
För det andra: När blir ett samhälle rikare? Med tillväxten av landets kapital och inkomster. Men detta är bara möjligt:
a) Genom att mycket arbete sammanhopas, ty kapital är hopat arbete; alltså genom att arbetaren berövas en allt större del av sina produkter, att hans eget arbete i allt större utsträckning konfronterar honom som en främmande egendom och att hans existensmedel och hans verksamhet i allt större utsträckning råkar i kapitalistens händer.
b) Kapitalanhopningen medför en större arbetsfördelning och arbetsdelningen medför ett större antal arbetare; omvänt medför större antal arbetare större arbetsdelning, liksom arbetsdelningen påskyndar kapitalanhopningen. Med å ena sidan denna arbetsdelning och å andra sidan denna kapitalanhopning blir arbetaren alltmer beroende av sitt arbete och därtill av ett bestämt, mycket ensidigt, maskinmässigt arbete. Samtidigt som han alltså andligen och kroppsligen blir en maskin och som människa reduceras till en abstrakt verksamhet och till en buk, så blir han också alltmer beroende av marknadsprisets svängningar, kapitalets placering och de rikas lynne. I samma utsträckning blir konkurrensen inom den allt ||IV| större arbetarklassen större, och därmed sjunker också priset på arbetaren. Inom fabriksväsendet når denna utveckling sin höjdpunkt.
c) I ett samhälle där välståndet växer kan bara de allra rikaste leva på räntor. Alla andra måste driva handel med sitt kapital eller satsa det i företag. Därmed blir alltså konkurrensen mellan de olika kapitalen större. Koncentrationen av kapital blir större, de stora kapitalisterna ruinerar de små och en del av de tidigare kapitalisterna deklasseras till arbetare. Arbetarklassen råkar genom denna nytillförsel ut för en ny lönesänkning och dess avhängighet gentemot de få storkapitalisterna blir än större; eftersom antalet kapitalister blir mindre blir den inbördes konkurrensen om arbetskraften nästan lika med noll, och eftersom antalet arbetare blir större blir den inbördes konkurrensen så mycket större, onaturligare och våldsammare. Det är lika ofrånkomligt att en del av arbetarklassen blir tiggare eller dör svältdöden som att en del av de mindre kapitalisterna blir arbetare.
Till och med vid den för arbetaren mest gynnsamma samhällsutvecklingen kan alltså arbetaren inte undgå överansträngning och tidig död, degradering till maskin, slaveri hos det kapital som tornar upp sig som en fientlig makt i hans väg, större konkurrens, ja, i många fall tiggeri eller svältdöd.
||V| En höjning av arbetslönen väcker hos arbetaren samma rikedomstörst som hos kapitalisten, men han kan bara stilla den genom att offra sin kropp. Löneförhöjningen förutsätter kapitalanhopning och stimulerar den i sin tur. Den gör alltså arbetsprodukten alltmera främmande för arbetaren. På samma sätt gör arbetsfördelningen honom alltmera ensidig och beroende liksom den medför konkurrens, inte bara med andra människor utan också med maskiner. Då arbetaren förfallit till maskin kan maskinen uppträda som hans konkurrent. Slutligen medför anhopningen av kapital, som ökar industrins kvantitet och därmed kvantiteten arbetare, att en allt större mängd fuskverk produceras, och detta fuskverk blir till överproduktion och orsakar antingen att många arbetare blir utan arbete eller att deras lön sjunker till ett jämmerligt minimum.
Det är följderna av den samhällsutveckling som gynnar arbetaren mest, nämligen den som innebär att rikedomen växer.
Men till sist måste ändå denna utveckling nå sitt klimax. Hurudan blir då arbetarens ställning?
3) "I ett land som uppnått sin största tänkbara rikedom vore både arbetslön och kapitalränta mycket små. Konkurrensen om arbetstillfällena vore bland arbetarna så stor, att lönen vore reducerad till vad som fordrades för de behövliga arbetarnas uppehälle, och eftersom landet vore tillräckligt folkrikt skulle ingen folkökning ske." Överskottet måste dö.
Ett samhälle i ekonomisk deklination försätter alltså arbetarna i allt större misär, ett samhälle i framåtskridande gör deras misär komplicerad och ett samhälle som nått sin höjdpunkt gör misären stationär.
||VI| Men eftersom ett samhälle enligt Smith inte kan vara lyckligt om majoriteten av dess medlemmar lider, eftersom samtidigt det rikast tänkbara samhälle leder till elände för flertalet och eftersom nationalekonomin (och överhuvudtaget privatintressets samhälle) visar vägen till samhällets rikedom, så är samhällets olycka nationalekonomins mål.
Vad beträffar förhållandet mellan arbetare och kapitalist så måste vi också notera att höjningen av arbetslönen mer än väl kompenseras för kapitalisten genom förkortningen av den använda arbetstiden och att höjningen av arbetslönen och stegringen av kapitalräntan påverkar varupriserna som enkel och sammansatt ränta.[9]
Låt oss nu helt ställa oss på nationalekonomins ståndpunkt och låt oss jämföra arbetarnas teoretiska och praktiska anspråk enligt dess åsikt.
Nationalekonomin säger oss att hela produkten av arbetet ursprungligen och enligt arbetets begrepp tillhör arbetaren. Men den säger oss samtidigt att i verkligheten den minsta delen tillkommer arbetaren - den som är nödvändig för hans uppehälle; blott så mycket som behövs för att han skall kunna föröka, icke mänskligheten, utan arbetarnas slavklass.
Nationalekonomin säger oss att allt köps med arbete och att kapitalet icke är något annat än hopat arbete, men de säger oss samtidigt att arbetaren långt ifrån att kunna köpa allt måste sälja sig själv och sin mänsklighet.
Medan jordräntan ger den late jordägaren upp till en tredjedel av jordens produkt och medan den flitige kapitalistens vinst kan uppgå till dubbla penningräntan, så uppgår det som arbetaren i bästa fall kan förtjäna utöver vad hans eget livsuppehälle kostar till så stora summor, som behövs för att han av fyra barn måste se två tyna bort och dö av svält.
||VII| Medan arbete enligt nationalekonomerna är det enda sätt, på vilket människan kan öka naturprodukternas värde och medan arbetet är hennes verksamma egendom, så är enligt samma nationalekonomer jordägarna och kapitalisterna, som framstår som privilegierade och overksamma, gudar bara av den anledningen att de är jordägare och kapitalister, överallt överlägsna arbetaren och föreskriver honom lagar.
Medan arbetet enligt nationalekonomen är det enda oföränderliga priset på tingen, är ingenting mer underkastat nycker och utsatt för svängningar än arbetspriset.
Medan arbetsdelningen förhöjer arbetets produktiva kraft och samhällets rikedom och förfining, utarmar den arbetaren till en maskin. Medan arbetet framkallar kapitalanhopningen och därmed samhällets växande välstånd, gör det arbetaren alltmer beroende av kapitalisten, tvingar in honom i en allt hårdare konkurrens och driver honom in i överproduktionens hetsjakt, för vars skull han måste slita ut sig.
Medan arbetarens intresse enligt nationalekonomin aldrig råkar i konflikt med samhällets intresse, står samhället alltid och med nödvändighet i vägen för arbetarens intresse.
Enligt nationalekonomin råkar arbetarens intresse aldrig i konflikt med samhällets intresse därför att 1) förhöjningen av arbetslönen mer än väl kompenseras av den använda arbetstidens förkortning, förutom de ovan anförda följderna; och därför att 2) hela bruttoprodukten för samhället sammanfaller med nettoprodukten och nettot bara har betydelse för privatmannen.
Men själva arbetet är skadligt och ohälsosamt, inte bara under de nuvarande omständigheterna utan alltid i den mån dess ändamål blott och bart är den växande rikedomen. Detta säger inte nationalekonomin, det säger jag, ty nationalekonomin vet inte att detta följer ur dess egen framställning.
Till sina begrepp är jordräntan och kapitalvinsten avdrag som drabbar arbetslönen. Men i verkligheten är arbetslönen ett avdrag som jorden och kapitalet beviljar arbetaren, en eftergift från arbetsprodukten åt arbetaren, åt arbetet.
I ett deklinerat samhälle lider arbetaren svårast. Han har att tacka sin ställning som arbetare för det speciella lidande som han är utsatt för, men för lidandet överhuvud kan han tacka samhällets förfall.
Men i ett framåtskridande samhälle är arbetarens växande elände och undergång produkten av hans arbete och av den rikedom han själv producerat. Det är alltså ett elände som framgår ur själva det nutida arbetets väsen.
Samhällets största möjliga rikedom - ett ideal som i viss utsträckning redan uppnåtts, åtminstone i nationalekonomins och det borgerliga samhällets ögon - innebär ständigt elände för arbetarna.
Det är självklart att nationalekonomin endast betraktar proletären, d.v.s. den som utan kapital och jordränta helt och hållet lever av arbetet och därtill av ett ensidigt, abstrakt arbete,[10] som arbetare. Den kan därför uppställa satsen att han liksom varje häst måste få sig så pass mycket till livs att han kan arbeta. Den ser honom inte sådan han är under sin arbetsfria tid, inte som människa, utan denna granskning överlåter den åt kriminalväsendet, läkaren, religionen, de statistiska tabellerna, politiken och fattigvården.
Låt oss därför höja oss över nationalekonomins nivå och låt oss försöka att ur den tidigare, nästan med nationalekonomins egna ord företagna utredningen, få svar på två frågor:
1) Vilken betydelse har i mänsklighetens utveckling förhållandet att största delen av mänskligheten tvingats till det abstrakta arbetet?
2) Vilka fel begår de småreformatorer som antingen vill förhöja arbetslönen och därmed förbättra arbetarklassens ställning eller också (som Proudhon) betraktar de lika stora arbetslönerna som den sociala revolutionens mål?
Arbetet förekommer i nationalekonomin blott som förvärvsarbete.
||VIII| "Det låter sig sägas, att de sysselsättningar som kräver speciella anlag eller längre utbildning på det hela taget är mera inkomstbringande, under det att lönen för en mekaniskt enformig verksamhet, till vilken vem som helst snabbt kan utbildas, i och med den växande konkurrensen relativt sett måste falla, och har fallit. Och just detta slag av arbete är på nuvarande organisationsnivå ännu det helt dominerande. Om alltså en arbetare av den första kategorin numera förtjänar 7 gånger så mycket, och en annan, av den andra kategorin, lika mycket som för femtio år sedan så förtjänar båda i genomsnitt naturligtvis 4 gånger så mycket. Men eftersom det i ett givet land bara besättes 1000 platser av det första slaget, medan det finns en million arbetare av det andra, så har 999 000 inte fått det bättre på femtio år, och de har det tvärtom sämre, eftersom samtidigt priset på livsförnödenheterna stigit. Och med sådana ytliga genomsnittsberäkningar vill man lura sig själv beträffande den mest talrika klassen bland befolkningen. Dessutom är arbetslönens storlek blott ett moment vid värderandet av arbetarnas inkomster, eftersom det vid beräknandet av den senare är nödvändigt att arbetslönens varaktighet tas med i beräkningen, vilket det emellertid inte är tal om inom ramen för den så kallade konkurrensen med dess ständigt återkommande svängningar och stockningar. Slutligen måste man beakta den tidigare, och den numera brukliga arbetstiden. Denna har emellertid höjts till 12-16 timmar om dagen ||IX| under de senaste 25 åren, för de engelska arbetarna inom bomullsindustrin. Detta har skett alltsedan införandet av de arbetsbesparande maskinerna genom företagarnas närighet. En stegring i ett land och inom en näringsgren måste i större eller mindre utsträckning göra sig gällande annorstädes i betraktande av den ännu allmänt erkända rätten för de rika att utsuga de fattiga." (Shulz. Bewegung der Produktion, sid. 65).
"Om det också vore lika sant som det är falskt, att genomsnittsinkomsten för alla samhällsklasser ökat, skulle ändå skillnaderna och de relativa inkomstdifferenserna kunna vara större varigenom motsättningarna mellan rikedom och fattigdom skulle ha skärpts. Detta just emedan den totala produktionen ökar, ty i samma mån som detta sker ökar också behoven, begären och anspråken, varför den relativa fattigdomen kan öka medan den absoluta minskar. Samojeden är inte fattig med sitt tran och sin torkade fisk, eftersom alla har samma behov i hans avskilda samhälle. Men i en framåtskridande stat, som under loppet av ett årtionde, ungefär, ökar sin totalproduktion i förhållande till samhället med en tredjedel är den arbetare som efter tio år förtjänar lika mycket inte längre lika välbärgad, utan har blivit en tredjedel mera behövande." (a.a. sid. 65, 66)
Men nationalekonomin känner blott arbetaren som arbetsdjur, såsom ett kreatur som reducerats till sina mest elementära behov.
"Ett folk som vill utvecklas friare i andligt avseende får icke längre vara slav under sina kroppsliga behov, inte längre vara kroppens livegna. Det måste framför allt finna tid för andligt skapande och för andlig spis. Framstegen inom arbetets organism skapar denna tid. Numera uträttar dock, med hjälp av nya drivkrafter och förbättrat maskineri, icke sällan en enda arbetare i bomullsfabrikerna samma mängd arbete som tidigare 100, ja, 250-300 arbetare. Liknande utveckling inom alla produktionsgrenar; eftersom de yttre naturkrafterna alltmera tvingas delta i ||X| det mänskliga arbetet. Om det tidigare för tillfredsställandet av ett kvantum mänskligt behov krävdes ett belopp av tid och mänsklig kraft som senare minskat till hälften, så har samtidigt, utan att inkräkta på den fysiska välmågan, utrymmet för andligt skapande och njutande ökat lika mycket. - Men också vid fördelningen av det byte vi rövat från den gamle Kronos på hans eget område avgör ännu den blinda, orättvisa slumpens tärningskast. I Frankrike har man räknat ut, att en genomsnittlig arbetstid av 5 timmar om dagen av varje arbetsförmögen vid nuvarande utvecklingsnivå hos produktionen skulle räcka till för att tillfredsställa alla materiella behov i samhället ... Trots tidsbesparingen genom fulländandet av maskinväsendet har slavarbetet i fabrikerna bara förlängts för merparten av befolkningen." (a.a. sid. 67, 68)
"Övergången från det sammansatta handarbetet förutsätter ett sönderdelande av detsamma i enkla deloperationer. Nu tillkommer emellertid blott en del av de regelbundet återkommande operationerna maskinerna, medan en andra del ålägges människorna. Enligt sakens natur och enligt samstämmiga erfarenheter är en sådan ihållande och enformig verksamhet lika skadlig för kropp som för själ. Sålunda måste, vid detta förknippande av maskinväsendet med en enkel arbetsfördelning, alla nackdelarna med den senare träda i dagen. Nackdelarna visar sig bland annat genom en större dödlighet bland fabriksarbetarna ||XI| ... Denna viktiga distinktion, i vad mån människorna arbetar medelst maskiner eller såsom maskiner, har man icke ... tagit hänsyn till." (a.a. sid. 69)
"I folkens framtida liv kommer dock de blinda naturkrafter som verkar i maskinerna att vara våra slavar och livegna." (a.a. sid. 74)
"I de engelska spinnerierna är blott anställda 158 818 män och 196 818 kvinnor. På varje 100-tal arbetare i bomullsfabrikerna i grevskapet Lancaster går det 103 arbeterskor och i Skottland t.o.m. 209. I de engelska linneväverierna i Leeds räknade man för varje 100-tal manliga arbetare 147 kvinnliga; i Druden och vid Skottlands ostkust till och med 280. I de engelska sidenfabrikerna finns många arbeterskor; i yllefabrikerna, som fordrar större kraft i arbetet, många män. Också i de nordamerikanska bomullsfabrikerna sysselsattes 1833 förutom 18 953 män icke mindre än 38 927 kvinnor. Genom förändringarna i arbetets organisation har alltså en större del av förvärvsaktiviteten fallit på kvinnokönet ... kvinnorna erhållit en ekonomiskt självständigare ställning ... de båda könen ryckt varandra närmare i sina sociala relationer." (a.a. sid. 71, 72)
"I de engelska spinnerier som drives med ång- och vattenkraft arbetar år 1835: 20558 barn mellan 8-12 år; 35 867 mellan 12-13 och slutligen 102 208 mellan 13-18 år ... Naturligtvis medverkar mekanikens vidare framåtskridande, som mer eller mindre avlastar människorna alla enformiga sysselsättningar, till ett successivt upphävande av missförhållandena. ||XII| Men ett hinder för dessa snabba framsteg utgör den omständighet, att kapitalisterna på det allra enklaste och billigaste sätt kan tillägna sig de lägre klassernas krafter ända ner i barnaåldern och därmed bruka och förbruka dem i stället för mekanikens hjälpmedel." (a.a. sid. 70, 71)
"Lord Broughams uppmaning till arbetarna: 'Bliven kapitalister!' Detta ... det onda, att millioner blott genom ett ansträngande, kroppsligt nedbrytande, moraliskt och andligt stympande arbete kan skaffa sig en knapp utkomst; att de till och med måste prisa olyckan att ha funnit ett sådant arbete som vore den en lycka." (a.a. sid. 60)
"För att kunna leva måste alltså de icke-ägande direkt eller indirekt ställa sig i de ägandes tjänst, d.v.s. i beroende av dem." (Pecqueur: Théorie nouvelle d'économie soc. etc. sid. 409)
Tjänare - sold; arbetare - lön; tjänstemän - lön eller arvode. (a.a. sid. 409, 410)
"Hyra ut sitt arbete", "ställa sitt arbete till förfogande mot ränta", "arbeta i annans ställe."
"Hyra ut arbetsmaterialet", "ställa arbetsmaterial till förfogande mot ränta", "låta andra arbeta i ens ställe." (a.a. [sid. 411])
||XIII| "Denna ekonomiska konstitution dömer människorna till så förnedrande sysselsättningar, till en så tröstlös och bitter förnedring att barbariet i jämförelse därmed ter sig som ett kungligt tillstånd." (l.c. sid. 417, 418)
"De egendomslösas prostitution i alla dess former." (a.a. sid. 421 f.) Lumpsamlare.
Ch. Loudon i skriften: Solution du problème de la population, etc. Paris 1842 anger antalet prostituerade i England till 60-70 000. Antalet "kvinnor av tvivelaktig dygd" var lika stort. (sid. 228)
"Den genomsittliga livslängden hos dessa olyckliga rännstensvarelser upptar, sedan de väl slagit in på den lastbara vägen, omkring sex eller sju år. Om antalet prostituerade, 60 till 70 000 skall bibehållas måste följaktligen åtminstone 8-9000 kvinnor i de tre kungarikena årligen ge sig in i detta smutsiga värv, d.v.s. ungefär 24 nya offer dagligen eller ett varje timma. Om samma proportioner råder över hela jordklotet måste det följaktligen ständigt finnas en halv million av dessa olyckliga." (a.a. sid. 229)
"De eländigas skikt växer med deras armod, flertalet människovarelser pressar sig mot denna nödens yttersta gräns för att slåss om rätten art lida ... År 1821 räknade Irlands befolkning 6 801 827 personer. År 1834 hade den stigit till 7 764 010, d.v.s. en ökning på 14% på tio år. I Leinster, den provins där det högsta välståndet råder, har befolkningen ökat med blott 8%, medan tillväxten i den fattigaste provinsen, Connaught, belöpte sig till 21%. (Utdrag ur de [parlamentariska] undersökningarna om Irland som offentliggjorts i England. Wien 1840)." (Buret, De la misère etc., bd I. sid, 37)
Nationalekonomin betraktar arbetet abstrakt, som ett ting; arbetet är en vara; om priset är högt är varan mycket efterfrågad, om det är lågt är utbudet högt. "Som vara måste arbetet ständigt sjunka i pris" [l.c. sid. 43]. Till detta medverkar dels konkurrensen mellan kapitalist och arbetare, dels konkurrensen mellan arbetarna.
"... arbetarbefolkningen som säljer arbete tvingas hålla till godo med den minsta andelen av produkten ... är teorin om arbetet som en vara något annat än en teori om kamoflerat slaveri?" (l.c. sid. 43).
"Varför har man då bara sett ett bytesvärde i arbetet?" (a.a. sid. 44)
De stora fabrikerna köper företrädesvis arbetet från kvinnor och barn, eftersom detta kostar mindre än mannens. (l.c.)
"Arbetaren står inte i förhållande till dem som utnyttjar honom som en fri säljare ... kapitalisten står det alltid fritt att utnyttja arbetet och arbetaren är alltid tvungen att sälja det. Arbetets värde är helt tillspillogivet om det inte säljes i varje ögonblick. Arbetet kan, till skillnad från verkliga [varor], varken ackumuleras eller sparas.
||XIV| Arbetet betyder livet, och om livet inte varje dag utbytes mot livsmedel tar det skada och går snart till spillo. För att människolivet skall kunna förbli en vara måste man alltså tillåta slaveriet." (1 c sid. 49, 50)
Om arbetet är en vara så är det en vara med de mest olycksaliga egenskaper. Men inte ens enligt nationalekonomins egna grundsatser är det en vara, eftersom det inte är "det fria resultatet av en fri handel". [l.c. sid. 50] Den nuvarande ekonomiska ordningen
"pressar samtidigt ned arbetets pris och dess lön, den fullkomnar arbetaren och degraderar människan. (l.c. sid. 52, 53) "Industrin har blivit till ett krig och handeln ett spel". (l.c. sid. 62)
"maskinerna för tillverkning av bomull (i England) motsvarar ensamma 84 000 000 hantverkare". [l.c. sid. 193, not]
Industrin har hittills befunnit sig i ett tillstånd av erövringskrig:
"den har ödelagt livet hos de människor som utgör denna armé lika lättsinnigt som de stora erövrarna. Dess mål var egendomsbesittandet, icke människornas lycka". (l.c. sid. 20) "Dessa intressen" (d.v.s. de ekonomiska), "kommer, om de fritt överlämnas åt sig själva ... med nödvändighet att råka i konflikt med varandra. De känner ingen annan skiljedom än krigets, och kriget medför nederlag och död för den ene, seger för den andre ... I denna konflikt mellan varandra motsatta krafter söker vetenskapen ordning och jämvikt. Enligt dess mening är det ständiga kriget det enda medlet att uppnå fred; och detta krig heter konkurrens". (l.c. sid. 23)
Det industriella kriget måste för att kunna bedrivas framgångsrikt kräva manstarka arméer, som kan ansamlas på samma punkt och som tål stark decimering. Soldaterna i denna armé bär de vedermödor som man pålägger dem vare sig av plikt eller av hängivenhet, utan blott för att undkomma hungerns hårda gissel. De känner vare sig hängivenhet eller tacksamhet mot sina herrar; dessa är inte heller bundna till sina underlydande genom någon välvilja, ty de känner dem icke såsom människor, blott som produktionsredskap som måste inbringa så mycket som möjligt och dra så litet omkostnader som möjligt. Dessa arbetande befolkningsskikt, som blir alltmera ansatta, åtnjuter inte tryggheten att alltid vara utnyttjade. Industrin, som fört dem samman, låter dem leva blott då den behöver dem, och så fort man kan vara utan dem lämnar man dem i sticket utan betänkligheter och arbetarna tvingas utbjuda sina personer och sina krafter till det pris man erbjuder dem. Ju långvarigare, plågsammare, vedervärdigare det arbete är som man ger dem, desto mindre betalas det. Man påträffar somliga, som med hjälp av en 16 timmars arbetsdag under ständiga bemödanden knappt förmår köpa sig rätten att inte dö." (l.c. sid. [68,] 69)
||XV| "Vi är av den övertygelsen ..., som delas av de ansvariga för den [parlamentariska] undersökningen av väveriarbetarnas ställning, att de stora industristäderna inom kort skulle förlora sin arbetarbefolkning om de inte ständigt erhöll en ström av friska människor, av nytt blod från angränsande landsbygdsområden." (l.c. sid. 362) |XV||
||I| 1. Varifrån härrör kapitalet, d.v.s. den privata äganderätten till produkterna av främmande arbete?
"När själva kapitalet inte låter sig återföras till stöld eller bedrägeri så kräver det ändock lagstiftningens medverkan för att legitimera arvet." (Say [i Traité d'économie politique ...], bd I, sid. 136 not).
Hur blir man ägare till produktiva medel? Hur blir man ägare till de produkter som skapas med hjälp av dessa fonder?
Genom den positiva rätten. (a.a. bd II, sid. 4)
Vad förvärvar man med kapitalet, exempelvis genom arvet av en större förmögenhet?
"Den som exempelvis förvärvar eller ärver en stor förmögenhet vinner därmed nödvändigtvis inte någon omedelbar politisk makt ... Det slag av makt som detta besittande omedelbart och direkt överför på honom är makten att förvärva, d.v.s. en befälsrätt över alla andras arbete, eller över alla produkter av detta arbete som för tillfället existerar på marknaden." (Smith, The Wealth of Nations, Vol I, sid. 26, 27)
Kapital är alltså regeringsmakt över arbetet och dess produkter. Kapitalisten äger denna makt, inte till följd av sina personliga eller mänskliga egenskaper, utan i den mån han är ägare av kapital. Köpkraften hos hans kapital, vilken inget kan motstå, är hans makt.
Vi skall senare se, först hur kapitalisten med hjälp av sitt kapital utövar sin regeringsmakt över arbetet, därefter kapitalets regeringsmakt över kapitalisterna själva.
Vad är kapital?
"En viss kvantitet arbete som anhopats och lagrats för att tas i bruk." (a.a. sid. 295)
Kapital är lagrat arbete.
2. Fonder, "stock" <kapitaltillgångar> är varje anhopning av produkter från jord eller manufakturarbete. "Stock" <kapitaltillgångar> kallas kapital blott om den åt sin ägare avkastar en reveny eller vinst. (a.a., vol II, sid. 191)
"Profiten eller kapitalvinsten är helt artskild från arbetslönen. Skillnaden manifesterar sig på två sätt: i första hand regleras kapitalprofiten helt genom värdet av det kapital som användes, ehuru det övervaknings- och ledningsarbete som förknippas med olika kapital kan vara lika. Dessutom överlåtes inom stora företag detta arbete i sin helhet åt någon chefstjänsteman vars lön inte står i någon regelmässig proportion till det ||II| kapital vars handhavande han övervakar. Ehuru ägarens arbete här reducerats till nästan ingenting, kräver han fortfarande profit i proportion till sitt kapital. (a.a., vol I, sid. 43)
Varför kräver kapitalisten denna proportion mellan vinst och kapital?
"Han skulle inte ha något intresse av att anställa arbetarna, om han inte ur försäljandet av deras arbete väntade sig något mera än vad som kräves för att ersätta de medel som av honom tillskjutits i form av lönen Och han skulle inte ha något intresse av att utnyttja stora fonder snarare än små, om inte hans profit stod i proportion till volymen av de medel som tagits i anspråk" (a.a. sid. 42)
Kapitalisten gör alltså för det första en vinst på lönerna, för det andra en vinst på de tillskjutna råvarorna.
I vilket förhållande står nu vinsten till kapitalet?
"Det är svårt redan att bestämma den vanliga genomsnittsnivån för lönerna på en given plats och vid en given tidpunkt. Det är ännu svårare att bestämma profiten på kapitalen. En förändring i priserna på de varor kapitalisterna handlar med, turen eller oturen hos hans konkurrenter och kunder och tusen andra tillfälligheter som varorna utsättes för såväl under transport som i magasin - allt samverkar till att åstadkomma en daglig, nästan timme-för-timmevariation i profiten. (a.a. sid. 78, 79) Men fastän det är omöjligt att exakt bestämma kapitalprofiterna kan man få ett visst begrepp om dem från penningräntan. Närhelst man kan vinna mycket genom att använda sig av pengar kommer man att ge mycket för att få använda dem, och när man kan vinna föga, kommer man att ge föga. (a.a. sid. 79) Den proportion i vilken marknadsräntans gängse nivå bör stå till nettoprofitens nivå, varierar med nödvändighet när profiten ökar eller minskar. Den dubbla räntan räknas i Storbritannien för vad köpmännen kallar en god, moderat eller rimlig profit, idel uttryck som innebär vare sig mer eller mindre än en vanlig och bruklig profit." (a.a. sid. 87)
Vilken är profitens lägsta nivå? Och vilken är den högsta?
"Den lägsta nivån för ordinära kapitalprofiter måste alltid utgöra någonting mera än vad som krävs för att kompensera de vanligt förekommande förluster som allt utnyttjande av kapital är utsatt för. Det är blott detta överskott som utgör netto- eller den rena profiten. Detsamma gäller för den lägsta räntenivån." (a.a. sid. 86)
||III| Den högsta nivå, till vilken ordinära profiter kan växa, är den, där i flertalet varor hela jordräntan ätes upp och där de arbetslöner som rymmes i den levererade varan reduceras till lägsta nivå, till existensminimum för arbetaren under hans arbete. Arbetaren måste alltid på det ena eller andra sättet försörjas medan man har honom i arbete - jordräntan kan helt försvinna. Exempel: tjänarna i Ostindiska Kompaniet i Bengalen" (a.a. sid. 86, 87)
Förutom alla de fördelar i form av minskad konkurrens som kapitalisten i detta fall kan exploatera, kan han på ett riktigt honett sätt hålla marknadspriset över det naturliga priset.
"Å ena sidan genom affärshemligheter, om marknaden befinner sig långt ifrån dem som försörjer den, d.v.s. genom att dölja en prisförändring, en höjning över den naturliga nivån. Detta döljande har effekten att andra kapitalister inte följer honom när det gäller att investera sitt kapital inom denna industri- eller affärsgren.
Å andra sidan åter genom att bevara fabrikationshemligheter, som gör kapitalisten i stånd att reducera produktionskostnaderna och att tillhandahålla sin vara till samma eller till och med till lägre priser än sina medtävlare, under det att han erhåller en högre profit. (Att bedraga genom att bevara hemligheter är inte omoraliskt? Börsjobberi.) Vidare där produktionen är begränsad till en särskild lokalitet - (som i fallet med sällsynta viner) och där den effektiva efterfrågan aldrig kan mättas. Slutligen genom monopol, som utövas av individer eller kompanier. Monopolpriser är de högsta möjliga." (a.a. sid. 53, 54)
Andra tillfälliga orsaker, som kan höja kapitalvinsterna:
"Förvärvet av nya territorier, eller nya affärsgrenar, ökar ofta kapitalisternas profiter, t.o.m. i rika länder, eftersom de undandrar en del av kapitalen från de gamla affärsgrenarna, minskar konkurrensen och gör att marknaden förses med färre varor, vilkas priser då ökar. De som handlar med dessa varor kan så låna pengar till högre ränta. (a.a. sid. 83)
Ju mera en vara bearbetas - ju mera den blir föremål för manufaktur - desto större blir den del av priset som upplöses i löner och profit i proportion till den del som upplöses i jordränta. Under loppet av en varas manufaktur ökar icke blott vinsternas antal, utan varje följande profit är större än den föregående, eftersom det kapital från vilket ||IV| den härleder sig alltid måste vara större. Det kapital som exempelvis sysselsätter vävarna, måste alltid vara större ån det som sysselsätter spinnarna, eftersom det inte blott ersätter detta kapital ur sin profit, utan därtill betalar vävarnas löner, och profiten måste alltid stå i någon proportion till kapitalet. (a.a. sid. 45)
Det tillskott som det mänskliga arbetet alltså lägger till naturprodukten och den bearbetade naturprodukten ökar inte arbetslönen, utan i stället dels antalet profiterande kapitalister, dels förhållandet mellan varje följande kapital och det föregående.
Beträffande den vinst, som kapitalisten erhåller genom arbetsdelningen, se nedan.
Han vinner dubbelt, för det första genom arbetets delning, för det andra överhuvudtaget genom det tillskott som det mänskliga arbetet utgör utöver naturprodukten. Ju större den mänskliga andelen i en vara är, desto större är det döda kapitalets vinst.
"I ett och samma samhälle ligger den genomsnittliga kvoten för kapitalprofiterna på en mycket mera jämn nivå än lönerna för de olika slagen av arbete. (a.a. sid. 100) Inom kapitalets olika användningsområden varierar den vanliga profitkvoten med utdelningens säkerhet eller osäkerhet." "Den gängse profiten ökar med risken, men synes inte alltid öka i proportion därtill" (a.a. [sid. 99, 100])
Det är självklart, att kapitalvinsterna också ökar vid ökad tillgång på cirkulationsmedel eller lägre kostnader för densamma. (t.ex. papperspengar.)
"Det enda motiv som behärskar en kapitalägare, vare sig han utnyttjar sitt kapital inom jordbruket eller inom industrin, inom någon gren av gross- eller detaljhandel, är den egna profiten. Det skulle aldrig falla honom in att beräkna, hur mycket produktivt arbete vart och ett av dessa användningsområden skulle sätta i verksamhet. ||V| eller foga till värdet av jordens och arbetets årsprodukt i hans land. (Smith, bd II, sid. 400, 401)
Den nyttigaste användningen av kapitalet är för kapitalistens del den som under lika stor säkerhet avkastar den största vinsten. Denna användning är inte alltid den nyttigaste för samhället; den nyttigaste är den, där kapitalet användes till att utnyttja de produktiva naturkrafterna. (Say, bd II, sid. 131)
Arbetets viktigaste operationer regleras och ledes enligt deras planer och spekulationer som använder kapitalen; och det ändamål som föresvävar dem i alla dessa planer är profiten. Alltså: profitnivån stiger inte, som jordräntan och arbetslönen, med samhällets välstånd och sjunker inte med dess nedgång. Denna nivå är tvärtom naturligt låg i de rika länderna och hög i de fattiga. Den är aldrig så hög som i de länder, som allra snabbast rusar mot sin ruin. Intressena hos denna klass står alltså inte i samma förbindelse med samhällets allmänna intressen som de båda andra klassernas ... Särintressena hos dem som driver någon särskild handels- eller manufakturgren är i viss mån alltid åtskilda från allmänhetens och ofta t.o.m. fientligt stämda gentemot dem. Köpmannens intresse är alltid att utvidga marknaden och inskränka konkurrensen mellan säljarna ... Detta är en klass av personer vilkas intressen aldrig kommer att vara exakt desamma som samhällets, och som i allmänhet har intresse av att bedraga och överlista allmänheten." (Smith, bd II, sid. 163-165)
Kapitalens förmerande, som höjer arbetslönen, tenderar att minska kapitalisternas vinst genom konkurrensen mellan kapitalisterna. (a.a., bd I, sid. 179)
"Om exempelvis det kapital som kräves för att driva specerihandeln i en stad är uppdelat på två olika specerihandlare så kommer konkurrensen att medföra att var och en av dem kommer att sälja billigare än om kapitalet befunnit sig i händerna på en enda av dem. Om det är uppdelat på 20 ||VI| kommer konkurrensen att vara ännu mera effektiv, och möjligheten kommer att vara ännu mindre att de sinsemellan kan göra upp att höja priserna på sina varor." (a.a., bd II, sid. 372, 373)
Då vi redan vet att monopolpriserna är så höga som det är möjligt, då kapitalisternas intressen t.o.m. ur nationalekonomisk synpunkt förhåller sig antagonistiskt gentemot samhällets, då kapitalvinsten verkar på varupriset med ränta på ränta (a.a., bd I, sid. 199-201), så är konkurrensen det enda medlet mot kapitalisterna, och enligt nationalekonomin är denna lika välgörande vad gäller höjandet av arbetslönen som vad gäller förbilligandet av varorna till förmån för den konsumerande allmänheten.
Men konkurrensen är endast möjlig genom att kapitalen förmeras och detta på många händer. Uppkomsten av många kapital är endast möjlig genom en mångsidig ackumulation, eftersom kapital överhuvudtaget uppkommer genom ackumulation. Den mångsidiga ackumulationen slår med nödvändighet om i en ensidig. Konkurrensen mellan kapitalen ökar ackumulationen bland kapitalen. Ackumulationen, som under privategendomens herravälde innebär en koncentration av kapitalet på ett fåtal händer, är överhuvudtaget en nödvändig konsekvens, om kapitalen överlämnas åt sitt naturliga förlopp, och först genom konkurrensen kan denna naturliga egenskap hos kapitalet bana sig väg.
Vi har redan hört att kapitalets vinst står i proportion till dess storlek. Bortsett från den avsiktliga konkurrensen ackumuleras alltså ett stort kapital i förhållande till sin storlek snabbare än ett litet kapital |VI||.
||VIII| Redan av denna anledning, helt bortsett från konkurrensen, är det stora kapitalets ackumulation mycket snabbare än det mindres. Men låt oss följa resonemanget vidare.
Med kapitalens förmering avtar, genom konkurrensen, kapitalprofiterna. Alltså blir i första hand småkapitalisterna lidande.
Förmerandet av kapitalen och ett stort antal kapital förutsätter vidare en progressiv utveckling av landets rikedom.
"I ett land som uppnått en hög grad av rikedom är vinstens vanliga taxa så ringa, att den räntefot som denna vinst medger utbetalningen av är alltför låg för att andra än de allra rikaste skall kunna leva på penningräntor. Folk med medelstora förmögenheter måste alltså själva utnyttja sitt kapital, driva företag eller engagera sig i någon handelsgren." (a.a. bd I, sid. [196,] 197)
Detta läge är nationalekonomins älsklingstillstånd.
"Den proportion som råder mellan kapitalens summa och revenyerna bestämmer allestädes den proportion som råder mellan flit och lättja; där kapitalen avgår med segern härskar fliten, där revenyerna segrar råder lättjan." (a.a., bd II, sid. 325)
Hur förhåller det sig nu med utnyttjandet av kapitalet i denna utvidgade konkurrens?
"Med kapitalens förmering måste kvantiteten av de medel som är möjliga att låna mot ränta successivt växa. Med förmerandet av dessa fonder minskar penningräntan, 1) eftersom marknadspriset på alla ting faller då deras mängd ökar, 2) eftersom det i och med förmerandet av kapitalen i ett land blir svårare att utnyttja ett nytt kapital på fördelaktigt sätt. Det uppstår en konkurrens mellan de olika kapitalen genom att ägaren av ett kapital gör alla möjliga ansträngningar för att underkasta sig det geschäft som upptages av ett annat kapital. Han kan dock merendels inte hoppas på att driva bort detta andra kapital från dess plats, annat än genom erbjudanden om bättre betingelser. Han måste inte bara sälja billigare, utan därtill ofta, för att finna möjlighet till försäljning, köpa dyrare. Ju större fonder som ägnas åt underhållet av det produktiva arbetet, desto större blir efterfrågan på arbete; arbetarna finner lätt sysselsättning, ||IX| men kapitalisterna har svårt att finna arbetare. Kapitalisternas konkurrens får arbetslönen att stiga och vinsterna att falla." (a.a., bd II, sid. 358, 359)
Småkapitalisten har alltså valet 1) antingen att äta upp sitt kapital då han inte längre kan leva på räntorna, att alltså upphöra att vara kapitalist; eller 2) att själv starta ett företag, att sälja sin vara billigare och köpa dyrare än den rikare kapitalisten samt betala en förhöjd arbetslön; att alltså låta sig ruineras då marknadspriset genom den förutsatta höga konkurrensen redan står mycket lågt. Om däremot storkapitalisten vill driva bort småkapitalisten har han gentemot denne alla fördelar som kapitalisten har gentemot arbetaren. De mindre vinsterna kompenseras hos honom genom den större kvantiteten av hans kapital och han kan till och med tolerera tillfälliga förluster, till dess att den mindre kapitalisten ruinerats och han sålunda befriats från denna konkurrens. Sålunda ackumulerar han åt sig småkapitalisternas vinster.
Vidare: Storkapitalisten köper alltid billigare än småkapitalisten genom att han köper en gros. Han kan alltså utan risk sälja billigare.
Om alltså penningräntans fall förvandlar mellankapitalisterna från rentierer till företagare, så medför omvänt företagarkapitalens förmering och den därav följande mindre vinsten ett fall i penningräntan.
"I och med att den fördel man kan draga av bruket av ett kapital minskar, minskar med nödvändighet det pris man kan betala för användningen av detta kapital." (a.a., bd II, sid. 359)
"Ju mera rikedomar, industri, befolkning ökar desto mera minskar penningräntan, alltså kapitalisternas vinst; men själva förmerar de sig icke desto mindre och där till snabbare är förut trots vinsternas minskning. Ett stort kapital, ehuru med ringa avkastning, förmerar sig i allmänhet mycket snabbare än ett litet kapital med stor avkastning. Penningen föder penningar, lyder ordspråket." (a.a., bd I, sid. 189)
Då nu detta storkapital konfronteras med småkapital, som därtill är av ringa avkastning (allt enligt den förutsatta starka konkurrensen), krossar det dem totalt. Vid denna konkurrens blir den nödvändiga konsekvensen en allmän försämring av varorna, förfalskningar, skenproduktion och den allmänna förgiftning som visar sig i de stora städerna.
||X| En viktig omständighet vid konkurrensen mellan de stora och små kapitalen är vidare förhållandet mellan capital fixe och capital circulant.
"Capital circulant är ett kapital som användes för att skapa livsmedel, manufaktur eller handel. Det på detta sätt använda kapitalet ger inte någon reveny eller profit åt sin herre, så länge det förblir i hans ägo eller fortfar att existera i samma gestalt. Det lämnar ständigt hans hand under en given form för att återvända under en annan, och inbringar blott profit genom denna cirkulation eller denna successiva förvandling eller maskering. Capital fixe består av det kapital som anlagts för förbättrandet av jordar, för att köpa maskiner, redskap, verktyg och dylika ting." (a.a. [bd II] sid. 197, 198)
"Varje besparing av capital fixe innebär ett tillskott till nettovinsten. Det samlade kapitalet hos varje företagare sönderfaller med nödvändighet i hans capital fixe och hans capital circulant. Om summan förblir konstant kommer den ena delen att vara desto mindre, ju större den andra är. Capital circulant ger honom material och lön åt arbetet och sätter industrin i verksamhet. Sålunda förmerar varje inbesparing av capital fixe fonderna, om den inte minskar arbetets produktivkraft." (a.a., bd II, sid. 226)
Man ser med detsamma att förhållandet mellan capital fixe och capital circulant är mycket fördelaktigare för den store än för den lille kapitalisten. En mycket stor bankir behöver blott obetydligt mera capital fixe än en mycket liten. Deras capital fixe inskränker sig till räknestugan. Redskapen hos en storgodsägare ökar inte i proportion till storleken av hans jordområde. Likaså innebär den kredit som storkapitalisten åtnjuter utöver småkapitalisten en desto större inbesparing av capital fixe, nämligen av de penningar han alltid måste ha till hands. Slutligen inser man att hela småkapitalistens kapital inte räcker till för att han skall kunna sätta sig i besittning av ens det nödvändiga capital fixe där industriarbetet nått en hög nivå och således nästan allt manuellt arbete blivit till fabriksarbete. Man vet att de stora jordbruken vanligen blott utnyttjar ett ringa mått av arbetskraft.
Överhuvudtaget försiggår det relativt sett, vid de stora kapitalens ackumulation, tillika en koncentration och förenkling av capital fixe i förhållande till de mindre kapitalisterna. Den store kapitalisten inför för sin räkning ett slags ||XI| organisation av arbetsredskapen.
"Likaså innebär det att man inom industrin som i varje manufaktur och fabrik i stor utsträckning sammanbinder en större tinglig förmögenhet med talrika och olikartade intellektuella och tekniska färdigheter för ett gemensamt produktivt syfte ... Där lagstiftningen sammanhåller jordegendomen i stora arealer tvingas överskottet från en växande befolkning till yrkesarbete och det är alltså, som i Storbritannien, till industrin som den stora massan av proletärer dras. Där emellertid lagstiftningen medger en ständig uppdelning av jorden, då ökar, som i Frankrike, antalet små och skuldsatta jordägare vilka genom den fortsatta uppstyckningen faller ner i de fattigas och missnöjdas klass. Om slutligen denna uppstyckning och skuldsättning drives ännu längre slukar ånyo den stora jordegendomen den mindre, liksom storindustrin förintar den mindre, och då nu åter större egendomskomplex uppstår, kommer också den mängd av egendomslösa arbetare som inte behövs för att odla jorden åter att drivas till industrin." (Schulz, Bewegung der Produktion sid. [58,] 59)
"Beskaffenheten hos varor av samma slag förändras med produktionens art, och i synnerhet med användandet av maskiner. Blott genom att utesluta människokraften har det blivit möjligt att av ett pund bomull, värt 3 sh 8d, spinna 350 spolar med en längd av 167 engelska eller 36 tyska mil och med ett handelsvärde av 25 guineas." (a.a. sid. 62)
"I genomsnitt har på 45 år i England bomullstygernas priser minskat med 11/12 och enligt Marshalls beräkningar levereras nu samma arbetsmängd, som ännu 1814 betingade 16 sh för 1 sh 10 d. De billigare industriprodukterna ökar konsumtionen såväl i det egna landet som marknaden i utlandet, och därav kommer det sig att i Storbritannien antalet arbetare inom bomullsindustrin efter maskinernas införande icke blott icke förminskats, utan tvärtom ökat från 4000 till 1 1/2 million. ||XII| Vad industriföretagarnas och arbetarnas vinning beträffar har fabriksherrarnas vinst i förhållande till den produktkvantitet de levererar med nödvändighet minskat på grund av den växande konkurrensen dem emellan. Under åren 1820-33 har bruttovinsten för fabrikanten i Manchester för ett stycke kalikå fallit från 4 sh 1 - 1/3d till 1 sh 9d. Men för att kompensera denna förlust har fabrikationens omfång vidgats så mycket mera. Härav blir följden, att en temporär överproduktion inträder inom enskilda grenar av industrin, att många går bankrutt, varvid det inom klassen av kapitalister och arbetsköpare uppstår en osäkerhet och vacklan vad beträffar egendomen, som kommer att tillföra proletariatet en del av de ekonomiskt ruinerade, att ofta och plötsligt en inställelse eller inskränkning av arbetet framtvingas, vars nackdelar ständigt lönarbetarnas klass bittert får erfara." (a.a. sid. 63)
"Att hyra ut sitt arbete betyder att begynna sitt slaveri; att hyra ut arbetsmaterial betyder att lägga en grund för sin frihet ... Arbetet är människan, materien har däremot inget av mänsklighet." (Pecqueur, Theor. soc. etc. sid. 411, 412)
"Elementet materia, som icke förmår skapa någon rikedom utan det andra elementet, arbete, erhåller den magiska förmågan att vara fruktbart för dem, som om de själva tillfogat detta oumbärliga element." (a.a., l.c.) "Om man antar, att en arbetares dagliga arbete årligen inbringar honom i genomsnitt 400 francs och att denna summa räcker till för livets nödtorft för en vuxen person, så tvingar varje innehavare av 2000 francs ränta, arrende, hyra, o.s.v. indirekt 5 människor att arbeta åt sig, 100 000 francs representerar arbetet hos 250 människor och 1 000 000 arbetet hos 2500 individer." (a.a. sid. 412, 413)
"De besuttna har genom människornas lagar erhållit rätten att bruka och missbruka det materiella innehållet i varje arbete ... d.v.s. att med det göra vad de vill ... de är på intet sätt genom lagen förpliktigade att alltid och vid behov hålla de icke-besittande med arbete, ej heller att betala dem en tillräcklig lön." (l.c. sid. 413)
"En fullkomlig frihet beträffande naturen, kvantiteten, kvaliteten och ändamålsenligheten hos produktionen, beträffande bruket och förbruket av rikedomar, beträffande förfogandet över materialet för varje arbete. Var och en är fri att byta ut sina ting utan andra hänsyn än sin egennytta." (l.c. sid. 413)
"Konkurrensen uttrycker ingenting annat är det godtyckliga utbytet som i sin tur är den omedelbara och logiska följden av den individuella rätten att bruka och missbruka alla produktionsredskap. Dessa tre ekonomiska moment, som i verkligheten blott är ett enda, rätten till bruk och missbruk, bytesfriheten och den oinskränkta konkurrensen, får följande konsekvenser: Var och en producerar vad han vill, hur han vill, när han vill, var han vill; han producerar bra eller dåligt, för mycket eller för litet, för sent eller för tidigt, för dyrt eller för billigt. Ingen vet om han kommer att sälja, till vem han kommer att sälja, hur han kommer att sälja, när han kommer att sälja, var han kommer att sälja; likaså förhåller det sig med köpandet. ||XIII| Producenten känner varken behoven eller råvarukällorna, vare sig efterfrågan eller utbud. Han säljer när han vill, när han kan, var han vill, till vem han vill, till det pris han vill. På samma sätt köper han. I allt detta är han ständigt tillfälligheternas lekboll, en slav under den starkes lag, den minst ansattes, den rikastes ... Under det att det på en ort saknas rikedomar finns det på andra ställen överflöd därav, varför de går till spillo. Under det att en producent säljer mycket eller mycket dyrt och med väldig profit, säljer den andre intet, eller med förlust ... Utbudet känner icke efterfrågan och efterfrågan känner icke utbudet. Ni producerar med sikte på en böjelse, ett mode som uppträtt bland konsumenterna men redan medan ni håller på att leverera varan har böjelsen upphört, och lynnet inriktat sig på en annan produkt ... de oundvikliga följderna är ständiga och alltmera omfattande bankrutter, svikna förhoppningar, plötsliga sammanbrott och oväntade förmögenheter; handelskriser, stillestånd, periodiska överutbud eller varubrister, oregelbundenheter och fall av löner och profiter. Förstörelse av eller ett oerhört slöseri med nyttigheter, tid och bemödanden på valplatsen för en förbittrad konkurrens." (l.c. sid. 414-416)
Ricardo i sin bok (rent of land): Nationerna är bara produktionsverkstäder, människan är en maskin som konsumerar och producerar, människolivet ett kapital; de ekonomiska lagarna styr blint världen. För Ricardo är människorna intet, produkten allt. I 26e kapitlet av den franska upplagan heter det:
"Det är helt likgiltigt för en person som årligen på ett kapital på 20 000 francs gör en profit på 2000 francs, om hans kapital sysselsätter hundra eller tusen människor ... Är inte nationens verkliga intressen desamma? Om blott dess netto- och realinkomster, dess räntor och profiter förblir desamma, vad spelar det för roll om den består av tio eller tolv millioner människor?" ([On the Principles of Political Economy and Taxation] bd II sid. 194, 195)
"I sanning, säger herr de Sismondi [i Noveaux principes ...] (bd II, sid. 331) kan man bara önska att kungen, ensam kvar på ön, genom att dra i en vev med hjälp av automater skulle kunna sköta alla arbeten i England."
"Den företagare som köper arbetarnas arbete till ett så lågt pris att det knappast räcker till att täcka de mest trängande behoven, är varken ansvarig för lönernas otillräcklighet eller den alltför långa arbetstiden - de innebor i de lagar som han är underkastad ... eländet kommer icke så mycket från människorna som från tingens herravälde." ([Buret] l.c. sid. 82)
"I England finns det många platser där invånarna saknar kapital för ett fullständigt jordbruk. Ullen från Sydprovinserna i Skottland måste till stor del företa en lång resa landvägen på dåliga vägar för att bearbetas i grevskapet York, eftersom det på dess produktionsställe saknas kapital för dess fabrikation. I England finns det åtskilliga små industristäder, vilkas invånare saknar tillräckligt kapital för transporter av sina industriella produkter till avlägsna marknader, där de skulle kunna finna efterfrågan och konsumenter. Köpmännen är här blott ||XIV| agenter för rikare köpmän som residerar i några få stora handelsstäder." (Smith, bd II, sid. 382) "För att öka årsprodukten från jord och arbete finns det inget annat medel än att öka antalet produktiva arbetare eller att höja produktivkraften hos de hittills sysselsatta arbetarna. I det ena liksom i det andra fallet är det nästan alltid nödvändigt med ett tillskott av kapital." (a.a., bd II, sid. 338)
"Om det alltså ligger i tingens natur att ackumulationen av ett kapital är en nödvändig förelöpare till arbetsdelningen, så kan arbetet inte erhålla mera underavdelningar än i det förhållande vari kapitalen undan för undan anhopas. Ju mera arbetet sönderfaller i underavdelningar, desto mera ökar den kvantitet maskiner som kan sätta samma antal personer i arbete; och då uppgifterna för varje arbetare undan för undan blir allt enklare kan man uppfinna en mängd nya maskiner för att underlätta och påskynda dessa uppgifter. Ju mera således arbetsdelningen breder ut sig blir det alltså desto nödvändigare, för att samma antal arbetare skall kunna sysselsättas, att man på förhand ackumulerar lika mycket livsmedel som förut, och därtill ett förråd av redskap och verktyg som vida överskrider vad som tidigare, i ett mera primitivt tillstånd, krävdes. Antalet arbetare ökar inom varje arbetsgren samtidigt som arbetsdelningen fortskrider, eller snarare är det denna ökning av deras antal som sätter dem i stånd att uppdelas i klasser och underavdelningar av detta slag." (a.a., bd II, sid. 193, 194)
"Liksom arbetet inte kan uppnå denna stora expansion av sin produktiva kraft utan en föregående ackumulation av kapital, medför på samma sätt kapitalens ackumulation självfallet denna expansion. Kapitalisten vill naturligtvis med hjälp av sitt kapital producera största möjliga kvantitet produkter, och strävar alltså efter att bland sina arbetare införa den mest raffinerade arbetsfördelning och att förse dem med de allra bästa maskiner. Hans förutsättningar att lyckas i dessa båda syften ||XV| står i proportion till hans kapital och till det antal människor som detta kapital kan hålla sysselsatt. Således ökar icke blott industrins kvantitet i ett land genom tillväxten av det kapital, som sätter den i rörelse, utan till följd av denna tillväxt producerar samma kvantitet industri en mycket större kvantitet produkter." (a.a., bd II, l.c. sid. 194, 195)
Således överproduktion.
"Alltmera omfattande kombinationer av de produktiva krafterna ... inom industri och handel genom förenandet av talrika och mångskiftande människo- och naturkrafter i företag i större skala. Man ser också redan en intimare förbindelse mellan produktionens huvudgrenar. Sålunda kommer de stora fabriksherrarna samtidigt att söka förvärva stora jordegendomar, för att åtminstone kunna anskaffa en del av det råmaterial som behövs i deras industri annat än i tredje hand, eller kommer de att anknyta en handelsrörelse till sina företag, inte bara för att avsätta sina egna produkter utan också för att köpa produkter av andra slag och för att sälja dem till sina arbetare. I England, där enskilda fabriksherrar stundom står i ledningen för 10-12 000 arbetare ... är det redan nu vanligt med sådana förbindelser mellan olika produktionsgrenar under en ledande hjärna, sådana småstater eller provinser inom staten. Sålunda har på senare tid gruvägarna i Birmingham övertagit hela järnberedningsprocessen, som tidigare varit uppdelad mellan olika företagare och ägare. Se Der bergmännische Distrikt bei Birmingham, Deutsche Vierteljahrschrift, 3, 1838. - Slutligen har vi i aktiebolagen, som blivit så talrika, omfattande kombinationer av penningmakten hos många deltagare med vetenskapliga och tekniska färdigheter hos andra, som pålagts genomförandet av arbetet. Härigenom är det möjligt för kapitalisterna att utnyttja sina besparingar på mångahanda sätt och därtill samtidigt inom jordbruks-, industriell och kommersiell produktion, varigenom deras intressen blir mångsidigare. ||XVI| Motsättningar mellan intressena hos industri, jordbruk och handel mildras och sammansmälter. Men också denna ökade möjlighet att göra kapitalet nyttobringande på olika sätt måste skärpa motsättningen mellan de obemedlade och bemedlade klasserna." (Schulz l.c. sid. 40, 41)
Hyresvärdarna uppnår en oerhörd vinst genom eländet. Hyran står i omvänt förhållande till det industriella eländet. Likaledes inkomsterna från det ruinerade proletariatets laster (prostitution, dryckenskap, pantlåneri).
Kapitalens ackumulation tilltar och deras konkurrens avtar, genom att kapital och jordegendom befinner sig på samma händer, likaså genom att kapitalet genom sin storlek är i stånd att kombinera olika produktionsgrenar.
Likgiltighet gentemot människorna. Smiths 20 lottsedlar.[11]
Revenu net et brut hos Say <netto- och bruttoreveny>. |XVI||
||I| Jordägarnas rätt härleder sig från rovet. (Say, bd I, sid. 136 not) Jordägarna vill, likt alla människor, skörda där de icke sått, och de kräver en ränta till och med på jordens naturliga produkt. (Smith, bd I, sid. 99)
"Man kunde föreställa sig att jordräntan blott vore en vinst på det kapital som jordägaren använt för att förbättra jorden ... Det finns fall, då jordräntan delvis kan vara detta, ... men jordägaren kräver 1) ränta också på den jord han icke förbättrat, och det man betraktar som ränta <intresse> eller vinst på förbättringskostnaderna är för det mesta bara ett pålägg på denna primitiva ränta; 2) dessutom har inte alltid dessa förbättringar genomförts med hjälp av jordägarens medel, utan ofta med arrendatorns, men när det gäller att förnya arrendet kräver icke desto mindre jordägaren vanligen en sådan höjning av räntan som om alla dessa förbättringar vore gjorda med hans egna fonder; ja, han kräver mången gång till och med en ränta på vad som överhuvudtaget inte låter sig förbättras med människohand." (a.a., bd I, sid. 300, 301)
Smith anför, som exempel på det senare, fallet med saltörten:
"ett slags havsväxt, som efter förbränning ger ett alkaliskt salt varmed man kan tillverka glas, tvål etc. Den växer i Storbritannien, företrädesvis i Skottland på olika platser, men bara på klippor som ligger under ebb och flod, som två gånger dagligen täckes av havsvågorna och vars produkt alltså aldrig förmerats genom mänsklig flit. Ändå kräver ägarna till ett stycke mark där denna växt växer en ränta precis som från spannmålsodlingar. I närheten av Shetlandsöarna är havet utomordentligt rikt. En stor del av deras invånare ||II| lever av fiske. För att emellertid kunna erhålla en vinst från havsprodukterna måste man ha en bostad på intilliggande fastland. Jordräntan står i förhållande, inte till vad arrendatorn kan göra med jorden, utan vad man kan göra med jorden och havet tillsammans. (a.a., bd I, sid. 301, 302)
"Man kan betrakta jordräntan som en produkt av naturkrafterna, vars nyttjande ägaren hyr ut till arrendatorn. Denna produkt är mer eller mindre stor alltefter omfattningen av denna kraft, eller med andra ord, efter omfånget av jordens naturliga eller konstlade fruktbarhet. Naturens verk är vad som återstår efter avdrag av allt vad man kan betrakta som människoverk." (a.a., bd II, sid. 377, 378)
"Jordräntan, betraktad som det pris man betalar för brukandet av jorden är alltså naturligen ett monopolpris. Det står naturligtvis inte i proportion till de förbättringar som jordägaren genomfört på jorden, eller till vad han måste ta, för att inte förlora, utan till vad som arrendatorn möjligen kan ge utan att förlora." (a.a., bd I, sid. 302)
"Av de tre produktklasserna är jordägarnas den, vars inkomster varken kostar arbete eller bekymmer, utan kommer så att säga av sig själva utan att de bidrar med någon avsikt eller plan." (a.a., bd II, sid. 161)
Vi har redan hört, att jordräntans kvantitet beror på graden av jordens fruktbarhet.
Ett andra moment vid dess bestämning är läget.
"Räntan växlar med jordens fruktbarhet, vilken än dess produkt är, och med platsen, vilken än dess fruktbarhet är." (a.a., bd I, sid. 306)
"Om jordområden, gruvor, fiskevatten är av lika fruktbarhet så kommer deras produkt att stå i proportion till omfånget av de kapital som man använt för deras odling och exploatering, och till den mer eller ||III| mindre skickliga användningen av kapitalen. Om kapitalen är lika stora och lika skickligt använda så kommer produkten att stå i förhållande till jorden, fiskevattnens och gruvornas fruktbarhet." (a.a., bd II, sid. 210)
Dessa satser av Smith är viktiga, emedan de vid lika produktionskostnader och lika omfång reducerar jordräntan till jordens större eller mindre fruktbarhet. Här visas alltså tydligt begreppsförvrängningen inom nationalekonomin, som förvandlar jordens fruktbarhet till en egenskap hos jordägaren.
Låt oss emellertid nu betrakta jordräntan, som den gestaltar sig i det verkliga livet.
Jordräntan fastställes i kamp mellan arrendator och jordägare. Överallt finner vi inom nationalekonomin intressenas fientliga motsatser, kampen, kriget som en grundval för den samhälleliga organisationen.
Låt oss nu se, hur jordägare och arrendatorer står i förhållande till varandra.
"Jordägaren söker vid fastställandet av arrendevillkoren tillse, att det inte skall återstå mera för arrendatorn än vad som räcker för att ersätta kapitalet, som tillhandahåller utsäde, avlönar arbete, köper och underhåller djur, redskap och därtill avkastar den vanliga vinsten bland övriga arrenden i kantonen. Uppenbarligen är detta det minsta arrendatorn kan nöja sig med utan att gå med förlust och jordägaren avser sällan att ge honom mera. Allt vad som återstår av produkten eller dess pris utöver denna portion, hur än denna rest är beskaffad, söker jordägaren tillskansa sig i form av jordränta, det mesta som arrendatorn kan betala under nuvarande tillstånd för jorden. ||IV| Detta överskott kan alltid betraktas som den naturliga jordräntan, eller som den ränta till vilken de flesta jordstycken kan hyras ut." (a.a., bd I, sid. 299, 300)
"Jordägarna", säger Say. "har ett visst slags monopol gentemot arrendatorerna. Efterfrågan på deras vara, jorden och marken, kan oupphörligen utvidgas; men kvantiteten av deras vara sträcker sig bara till en viss gräns ... Den handel som försiggår mellan jordägare och arrendator är alltid maximalt fördelaktig för den förstnämnde ... förutom den fördel han drar ur tingens natur, drar han fördel också av sin ställning, större förmögenhet, kredit, anseende. Redan den förstnämnda fördelen räcker för att han alltid skall vara i stånd att ensam profitera på jordens och markens gynnsamma förhållanden. Öppnandet av en kanal, en väg, befolkningens ökning och ökningen av välståndet i en kanton ökar alltid arrendepriserna ... Arrendatorn kan visserligen själv förbättra jorden på egen bekostnad, men detta kapital kan han bara dra nytta av under arrendeterminen, och vid dess slut övergår det till jordägaren. Från detta ögonblick är det denne som profiterar därpå, utan att ha gjort utläggen, ty arrendet höjes nu i motsvarande grad." (Say, bd II, sid. [142,] 143)
"Jordräntan, betraktad som det pris som betalas för jordens nyttjande, är därför naturligen det högsta pris som kan betalas under rådande förhållanden hos jord och mark." (Smith, bd I, sid. 299)
"Jordräntan för jordens yta belöper sig därför merendels till en tredjedel av totalprodukten och i regel är det en fix och av skördens ||V| tillfälliga svängningar oavhängig ränta." (a.a., bd I, sid. 351)
"Sällan belöper sig denna ränta till mer än 1/4 av totalprodukten." (a.a., bd II, sid. 378)
Jordräntan kan icke betalas för alla varor. Således betalas i många trakter ingen jordränta för stenar.
"Vanligen kan man blott torgföra jordens produkter, den del av jordproduktion vars naturliga pris räcker till att ersätta det kapital som åtgår för denna transport jämte övlig vinst på detta kapital. Om priset räcker till mer än detta så går överskottet naturligtvis till jordränta. Om det räcker till nätt och jämnt, kan varan visserligen föras ut på marknaden, men det räcker inte till att betala jordägaren jordränta. Kommer priset att vara mer än tillräckligt eller inte? Det beror på efterfrågan." (a.a., bd I, sid. 302, 303)
"Jordräntan ingår i varuprisernas sammansättning på ett helt annat sätt än arbetslönen och kapitalvinsten. Den högre eller lägre nivån på löner och vinster är orsaken till varornas högre eller lägre priser; jordräntans högre eller lägre nivå är en verkan av priset." (a.a., bd I, sid. 303 [304])
Födan hör till de produkter som alltid ger en jordränta.
"Då människorna, liksom alla djur, förökar sig i proportion till sina existensmedel, så finns det alltid mer eller mindre efterfrågan på föda. Födan kommer alltid att kunna köpa en större eller mindre ||VI| andel arbete och det kommer alltid att finnas folk som är villiga att göra något för att vinna den. Det arbete som kan köpa föda är visserligen inte alltid detsamma som det arbete som kan livnära sig därpå, om den vore fördelad på jämnast möjliga sätt; detta beroende på de stundom höga arbetslönerna. Men födan kan alltid köpa så mycket arbete som den kan livnära, enligt den taxa som vederbörande arbetsslag betingar i landet. Jorden producerar under nästan alla omständigheter mera näring än vad som behövs för att livnära allt det arbete som åtgår för att föra ut denna föda på marknaden. Överskottet av denna föda är alltid mer än tillräckligt för att med vinst ersätta det kapital som satt detta arbete i rörelse. Alltså återstår alltid något som ger jordägaren en ränta." (a.a., bd I, sid. 305, 306) "Jordräntan har icke blott sitt första ursprung i födan, utan också om någon annan del av jordprodukten därefter kommer att avkasta ränta så beror detta på den förmåga arbetet uppnått att producera föda genom (au moyen) kultivering och förbättring av jorden." (a.a., bd I, sid. 345) "Människornas föda räcker alltså städse till att betala jordräntan." (a.a., bd I, sid. 337) "Länderna befolkas icke i proportion till det antal deras produktion förmår kläda och logera, utan i förhållande till vad deras produkt kan nära." (a.a., bd I, sid. 342)
"De två största mänskliga behoven - efter födan - är kläder, husrum, värme. De avkastar merendels en jordränta, men inte nödvändigtvis." (a.a., bd I, sid. 338) |VI||
||VIII| Låt oss nu betrakta hur jordägarna exploaterar alla samhällets fördelar.
1) Jordräntan ökar med befolkningen. (Smith, bd I, sid. 335)
2) Vi har redan hos Say sett, hur jordräntan stiger med kommunikationsmedlens förbättring, ökade säkerhet och mångfaldigande.
3) "Varje förbättring i samhällets tillstånd strävar antingen direkt eller indirekt till att öka jordräntan, att öka jordägarens realrikedom, d.v.s. hans makt att köpa främmande arbete eller dess produkt ... De ökande förbättringarna av jord och odling medverkar direkt därtill. Jordägarens andel i produkten ökar nödvändigtvis med produkten ... Stegringen av realpriset på dessa slags råmaterial, t.ex. stegrade priser på boskap, medverkar också direkt till att öka jordräntan och detta i en ännu starkare proportion. Icke blott ökar realvärdet på jordägarens andel, den reella makt, som denna andel ger honom över främmande arbete, nödvändigtvis med produktens realvärde, utan också storleken på denna andel i förhållande till totalprodukten ökar med detta värde. Då realpriset på denna produkt stigit, fordrar det fördenskull inget större arbete för att levereras och för att ersätta det använda kapitalet och dess övliga vinst. Den återstående delen av produkten, som tillhör jordägaren, kommer alltså att vara mycket större i proportion till totalprodukten än den förut var." (a.a., bd II. sid. 157-159)
||IX| Den större efterfrågan på råprodukter och därmed ökandet av värdet kan dels framgå ur befolkningsökningen, dels ur ökande behov. Men varje ny uppfinning, varje ny användningsmetod som industrin finner för ett hittills icke eller föga använt råmaterial, ökar jordräntan. Således har exempelvis kolgruvornas ränta stigit med järnvägarna och ångbåtarna i oerhörd grad.
Förutom denna fördel som jordägaren drar av manufakturen, uppfinningarna och arbetet skall vi betrakta ytterligare en:
4) "De slag av förbättringar i arbetets produktionskraft som direkt syftar till att sänka manufakturprodukternas realpriser, medverkar direkt till att höja jordräntan. Mot manufakturprodukterna byter nämligen jordägaren en del av sina råvaror som överskrider hans personliga konsumtion, eller priset på denna del. Allt som medverkar till att minska realpriset på det första slaget av produkter ökar realpriserna på det andra slaget. Samma kvantitet råvaror motsvarar från och med nu en större kvantitet manufakturprodukter, och jordägaren är i stånd att skaffa sig en större kvantitet av bekvämlighetsartiklar, smycken och lyxvaror." (Smith, bd II, sid. 159)
Då emellertid Smith därav, att jordägaren exploaterar samhällets alla fördelar ||X| sluter sig till att (bd II sid. 161) jordägarens intresse alltid är identiskt med samhällets, så är det löjligt. I nationalekonomin, under privategendomens herravälde, står det intresse som man har av samhället just i omvänt förhållande till det intresse samhället har av en, liksom ockrarens intresse av slösaren alls inte är identiskt med slösarens intresse.
Vi skall bara i förbigående nämna jordägarens monopoldrift gentemot främmande länders jordegendom, vilket exempelvis gett upphov till spannmålstullarna. Likaså förbigår vi här den medeltida livegenskapen, slaveriet i kolonierna, lantbefolkningens och daglönarnas elände i Storbritannien. Låt oss hålla oss till själva nationalekonomins satser.
1) Att jordägaren är intresserad av samhällets väl, innebär enligt nationalekonomins grundsatser att han är intresserad av dess ökande befolkning, konstproduktion, ökande behov, med ett ord av rikedomens tillväxt och denna tillväxt är enligt våra hittillsvarande betraktelser identisk med eländets och slaveriets. Hyrornas höjning med ökande elände är ett exempel på jordägarens intresse av samhället, ty med hyran växer jordräntan, räntan på den mark huset står på.
2) Enligt nationalekonomerna själva står jordägarens intressen i fientlig motsats till arrendatorns, alltså redan detta en betydande del av samhället.
||XI| 3) Då jordägaren kan avkräva arrendatorn mer ju lägre arbetslöner denne betalar, och då arrendatorn pressar ned arbetslönerna mera ju mera jordränta jordägaren kräver, så förhåller sig jordägarens intressen lika fientligt gentemot jordslavarnas som manufaktörernas mot arbetarnas. Han pressar självfallet ned arbetslönen till ett minimum.
4) Då den reella minskningen av priset på manufakturprodukter höjer jordräntan har alltså jordägaren ett direkt intresse av att pressa ned manufakturarbetarens arbetslön, av konkurrensen bland kapitalisterna, av överproduktionen, av hela det industriella eländet.
5) Om alltså jordägarens intressen, långt ifrån att vara identiska med samhällets, befinner sig i fientlig motsats till arrendatorernas, jordslavarnas, industriarbetarnas och kapitalisternas intressen, så är inte ens intressena hos den ene jordägaren identiska med intressena hos den andre, på grund av konkurrensen som vi nu skall betrakta.
Allmänt sett förhåller sig små- och storjordegendom som stor- och småkapital. Därtill kommer några speciella omständigheter som obetingat medför en ackumulation av storjordegendomen och dess uppslukande av små egendomar.
||XII| 1) Ingenstans avtar det relativa antalet arbetare mera med storleken av fonderna än hos jordegendomen. Likaså tilltar ingenstans möjligheterna till en allsidig utsugning, inbesparing av produktionskostnaderna och en raffinerad arbetsfördelning mera med fondernas storlek än hos jordegendomen. En åker får vara så liten den vill, men de arbetsredskap som den kräver, som plog, såg etc., når en viss gräns, där de inte längre kan reduceras medan jordegendomens litenhet kan avta långt under denna gräns.
2) Storjordegendomen ackumulerar de räntor som arrendatorns kapital använt på förbättrandet av jord och mark. Den mindre jordegendomen måste använda sitt eget kapital. För den bortfaller alltså hela denna profit.
3) Under det att varje samhällelig förbättring gagnar storjordegendomen skadar den den mindre, eftersom den kräver ständigt större kontanta medel av den.
4) Ytterligare har vi att betrakta två viktiga lagar för denna konkurrens:
a) Räntan från de jordar som odlats för produktion av mänskliga livsmedel reglerar räntan för flertalet övriga uppodlade jordar. (Smith, bd I, sid. 331)
Livsmedel, såsom boskap etc., kan slutligen blott produceras av storjordegendomen. Denna reglerar alltså räntan för övriga jordar och kan reducera den till ett minimum.
Den lille, egenhändigt arbetande, jordägaren står därmed gentemot storjordägaren i samma förhållande som en hantverkare, som äger sina egna redskap, gentemot fabriksherren. Småjordegendomen har blivit enbart ett arbetsredskap. ||XVI| Jordräntan försvinner helt för den lille jordägaren, för honom återstår på sin höjd räntan på hans kapital och hans arbetslön, ty jordräntan kan genom konkurrensen drivas dithän att den blott är lika med räntan på det kapital som icke nedlagts av jordägaren själv.
b) Vi har för övrigt redan hört, att produkten står i proportion till kapitalens omfattning vid lika fruktbarhet och vid lika skicklig exploatering av jord, fiskevatten och gruvor. Alltså segrar storjordägaren. Likaså vid lika kapital i förhållande till fruktbarheten. Vid lika kapital segrar alltså ägaren av den mest fruktbara marken.
c) "Man kan i allmänhet säga om en gruva, att den är fruktbar eller ofruktbar alltefter den kvantitet mineral som kan utvinnas därur genom en viss kvantitet arbete, är större eller mindre än vad som samma kvantitet arbete kan utvinna ur flertalet gruvor av samma slag." (Smith, bd I, sid. 345, 346) De mest fruktbara gruvornas pris reglerar priset på kol från alla andra gruvor i grannskapet. Jordägare och företagare finner båda att de kommer att få, den ene en större ränta, den andre en större profit om de säljer tingen billigare än sina grannar. Grannarna är nu tvungna att sälja till samma pris, fastän de i mindre utsträckning är i stånd därtill, och fastän detta pris minskar mer och mer och mången gång berövar dem hela räntan och hela profiten. Vissa företag går därvidlag helt förlorade, andra ger inte längre någon ränta och kan i fortsättningen bara vidare bearbetas av jordägaren själv." (a.a., bd I, sid. 350) "Efter upptäckten av gruvorna i Peru uppgavs de flesta silvergruvorna i Europa ... Detsamma gällde beträffande gruvorna på Kuba och i Santo Domingo och till och med beträffande de gamla gruvorna i Peru efter upptäckten av dem i Potosi." (a.a., bd I, sid. 353)
Precis detsamma som Smith här säger om gruvor, gäller för jordegendom överhuvud.
d) "Man bör lägga märke till att de vanliga priserna på jordområden alltid avhänger av den gällande räntefoten ... Om jordräntan avsevärt skulle falla under penningräntan så skulle ingen vilja köpa jord, vilket åter snarast skulle återföra dess priskurant. Om tvärtom jordräntans fördelar skulle mer än kompensera penningräntan så skulle hela världen vilja köpa jord, vilket likaledes snart skulle återföra dess priskurant." (a.a., bd II, sid. [367,] 368)
Av detta förhållande mellan jord- och penningränta följer att jordräntan ständigt måste falla, intill dess att blott de rikaste kan leva av jordräntan. Konkurrensen mellan de icke-förpaktande jordägarna blir alltså allt starkare. En del av dem ruineras. Ytterligare ackumulation av storjordegendomen.
||XVII| Denna konkurrens får vidare till följd att en stor del av jordegendomen faller i händerna på kapitalister och att kapitalisterna således blir jordägare, liksom de mindre jordägarna nu blott blivit till kapitalister. Samtidigt blir en del av storjordegendomen industriell.
Den slutliga följden blir alltså upplösandet av distinktionen mellan kapitalist och jordägare, så att det på det hela taget numera blott finns två klasser inom befolkningen, arbetarklassen och kapitalisternas klass. Detta bortschackrande av jordegendomen, denna förvandling av jordegendomen till en vara innebär ett slutgiltigt förintande av den gamla aristokratin och ett slutgiltigt fulländande av penningaristokratin.
1) De sentimentala tårar som romantiken fäller häröver delar vi inte. Den förväxlar alltid den skändlighet som ligger i jordens bortschackrande med den helt förnuftiga, inom privategendomen nödvändiga och önskvärda konsekvensen, som är bortschackrandet av den privata äganderätten till jorden. För det första är redan den feodala jordegendomen till sitt väsen den bortschackrade jorden, den jord, som gjorts främmande för människan och som därför konfronterar henne i form av en handfull storherrar.
Redan vid den feodala jordegendomen åvilar jordens herravälde människorna såsom en främmande makt. Den livegne är jordens accidens. Likaså tillhör majoratsherren, den förstfödde sonen, jorden. Den ärver honom. Överhuvudtaget börjar privategendomens välde i och med jordegendomen, den är dess grundval. Men vid den feodala jordegendomen förefaller åtminstone herren att vara jordegendomens konung. Likaledes existerar ännu skenet av ett mera intimt, inre förhållande mellan ägaren och jorden än vad den blotta tingliga rikedomen utgör. Jordstycket får sin individualitet genom sin herre, det äger hans rang, är friherrligt eller grevligt med honom, har hans privilegier, hans jurisdiktion, hans politiska relationer etc. Det ter sig som en oorganisk kropp hos sin herre. Härav ordspråket: Nulle terre sans maître <Ingen jord utan herre>, vari sammanväxandet mellan herrskap och jordegendom kommer till uttryck. Likaså framträder jordegendomens herravälde icke omedelbart som det blotta kapitalets herravälde. Dess disciplar står snarare i ett förhållande därtill såsom till ett fosterland. Det rör sig om ett slags inskränkt nationalkänsla.
||XVIII| Likaledes ger den feodala jordegendomen namnet åt sin herre, liksom ett kungarike åt sin konung. Hans familjehistoria, hans hus' historia etc., allt detta individualiserar jordegendomen åt honom och gör den formligen till hus, till person. Likaså står icke de som arbetar på jordegendomen i ett förhållande som daglönare, utan dels är de själva dess egendom, liksom de livegna, dels står de i ett respekt-, undersåte- och pliktförhållande till den. Jordegendomens ställning till dem är därmed omedelbart politisk och har likaledes en gemytlig sida. Seder, karaktär etc. växlar från det ena jordstycket till det andra, och förefaller att vara ett med parcellen, medan senare människan förhåller sig till jordstycket, inte genom sin karaktär, sin individualitet, utan genom sin penningpung. Slutligen strävar hon inte efter att utvinna maximal vinning ur sin jordegendom. Snarare förtär hon vad som finns och överlåter lugnt produktionen åt livegna och arrendatorer. Detta är den adliga jordegendomen, som förlänar sina herrar en romantisk gloria.
Det är nödvändigt att detta sken upphäves, att jordegendomen, privategendomens upphov, helt dras in i privategendomens rörelse och blir till vara, att jordägarens herravälde visar sig som det rena herraväldet hos privategendomen, hos kapitalet, fritt från alla politiska färgningar, att förhållandet mellan jordägare och arbetare reduceras till det nationalekonomiska förhållandet mellan exploatör och exploaterad, att det [... oläslig handskrift] personliga förhållandet mellan ägare och egendom upphör och att den senare blir till en blott tinglig, materiell rikedom, att i stället för det heliga äktenskapet med jorden träder ett resonemangsparti och att jorden förfaller till ett schackringsobjekt likaväl som människan. Det är nödvändigt att jordegendomens rot, den smutsiga egennyttan, träder i dagen också i sin cyniska gestalt. Det är nödvändigt, att det statiska monopolet slår om i ett dynamiskt och labilt monopol, till konkurrens; att det passiva åtnjutandet av andras mödor slår om till en aktiv handel med dem. Det är slutligen nödvändigt att i denna konkurrens jordegendomen, i kapitalets gestalt, visar sitt herravälde såväl över arbetarklassen som över själva jordägarna, på så sätt att kapitalets rörelselagar ruinerar eller gynnar dem. Därmed träder nu i stället för det medeltida ordspråket: nulle terre sans seigneur <ingen jord utan länsherre> det moderna ordspråket: l'argent n'a pas de maître <penningen har ingen herre>, vari den döda materiens hela herravälde över människorna uttryckes.
||XIX| 2. Vad gäller striden om jordägandets delning eller icke-delning så bör det anmärkas följande:
Jordegendomens delning negerar det stora monopolet på jordegendom, upphäver det, men bara genom att förallmänneliga detta monopol. Den upphäver icke privategendomen, grunden för detta monopol. Den angriper existensen, men icke väsendet hos detta monopol. Följden härav är att den faller offer för privategendomens lagar. Jordägandets delning motsvarar nämligen konkurrensens rörelse på det industriella området. Förutom de nationalekonomiska nackdelarna med denna delning av redskap och av uppdelningen av arbetet (väl att åtskilja från arbetets fördelning; arbetet fördelas icke mellan många, utan samma arbete bedrives av många, var och en för sig, vilket innebär ett mångfaldigande av samma arbete) slår denna delning, liksom konkurrensen, med nödvändighet åter om i en ackumulation.
Där det således sker en uppdelning av jordegendomen återstår det inget annat än att återvända till monopolet i en ännu mera förhatlig gestalt eller att negera, upphäva, själva uppdelningen av jordegendomen. Detta innebär emellertid inte något återvändande till feodalegendomen, utan ett upphävande av den privata äganderätten till jord och mark överhuvud.
Det första upphävandet av monopolet är samtidigt dess förallmänneligande, en utvidgning av dess existens. Upphävandet av monopolet, som strävat efter möjligast breda och omfattande existens, innebär dess fullständiga förintande. Associationen, tillämpad på jorden och marken, delar storjordegendomens fördelar i ekonomiskt avseende, och kan först realisera delningens ursprungliga tendens, nämligen jämlikheten, genom att på ett förnuftigt sätt, och icke på ett genom livegenskap, herrskap och löjlig egendomsmystik förmedlat sätt, upprätta människans gemytliga förhållande till jorden, genom att jorden upphör att vara föremål för schackrande, och genom det fria arbetet och det fria åtnjutandet åter blir en sann, personlig egendom hos människan. En stor fördel med delningen är att massorna på helt annat sätt än inom industrin går under med egendomen, en massa som inte längre kommer att foga sig i slaveriet.
Vad gäller storjordegendomen så har dess anhängare alltid på sofistiskt sätt identifierat de nationalekonomiska fördelar som storjordbruket erbjuder med storjordegendomen, som om denna fördel inte å ena sidan ||XX| skulle kunna erhålla sin största möjliga omfattning först genom ett upphävande av egendomen, å den andra härigenom först skulle bli socialt nyttig. Likaså har de angripit småjordegendomens schackrarmentalitet som om inte storjordegendomen redan i sin feodala form i sig latent skulle bära schackrandet, för att inte tala om dess moderna engelska form, där jordägarens feodalism är förbunden med förpaktarens schackrande och industri.
Liksom storjordegendomen kan bemöta de förebråelser för monopol som riktas mot den av den uppdelade jordegendomen, då också uppdelningen baseras på privategendomens monopol, så kan också den uppdelade jordegendomen återkasta de anklagelser om uppdelning, som den stora jordegendomen utslungar, ty också här råder en uppdelning, om också i en stelnad, fastfrusen form. Överhuvudtaget vilar ju privategendomen på en uppdelning. För övrigt måste, på samma sätt som jordegendomens uppdelning leder tillbaka till storjordegendomen såsom kapitalrikedom, den feodala jordegendomen med nödvändighet leda till en uppdelning eller åtminstone falla i händerna på kapitalisterna, den må sedan vrida och vända sig som den vill.
Ty storjordegendomen driver, liksom i England, det överväldigande flertalet av industribefolkningen till fattigdom och hänvisar sina egna arbetare till ett komplett elände. Den skapar och förstorar alltså makten hos sin fiende, industrikapitalet, genom att driva över fattiga människor och landets hela aktivitet till den andra sidan. Den gör landets majoritet industriell, alltså till fiender till storjordegendomen.
Om nu industrin, som i England, uppnått en avsevärd makt så tvingar den efter hand storjordegendomen att uppge sitt monopol gentemot utlandet och in i en konkurrens med utländska jordägare. Under industrins herravälde kunde nämligen jordegendomen blott säkra sin feodala storhet genom ett monopol mot utlandet, för att på så sätt skydda sig mot handelns allmänna lagar, som strider mot dess feodala natur. När den en gång kastats in i konkurrensen följer den konkurrensens lagar, liksom varje annan vara som är underkastad konkurrensen. Sålunda blir den lika fluktuerande, tilltagande och avtagande, flyger från den ena handen till den andra, och ingen lag kan längre hålla den kvar på några få, förutbestämda händer. ||XXI| De omedelbara följderna blir en uppsplittring på många händer, och under alla omständigheter en kapitulation inför industrikapitalisternas makt.
Slutligen leder storjordegendomen, som hållits samman med våld och som vid sin sida gett upphov till en väldig industri, ännu snabbare till kris än den uppdelade jordegendomen, jämte vilken industrins makt alltid förblir underordnad.
Storjordegendomen har, som vi sett i England, redan i så måtto avlagt sin feodala karaktär och antagit en industriell, som att den strävar efter att göra så mycket pengar som möjligt. Den lämnar åt jordägaren högsta möjliga jordränta och åt förpaktaren högsta möjliga profit på hans kapital. Lantarbetarna hänvisas redan härigenom till ett minimum, och förpaktarklassen företräder således inom ramen för jordegendomen industrins och kapitalets makt. Genom konkurrensen med utlandet upphör till största delen jordräntan att kunna bilda en självständig inkomst. En stor del av jordägarna måste träda i förpaktarnas ställe, och dessa degraderas på så sätt /... oläsligt avsnitt/ delvis till proletärer. Å andra sidan kommer också många förpaktare att bemäktiga sig jordegendom, ty de stora jordägarna som med sina bekväma inkomster merendels hemfallit åt slöseri och i regel också är oförmögna att leda jordbruket på det hela taget, äger delvis varken kapital eller förmåga att exploatera jorden och marken. En del av dessa blir också fullständigt ruinerade. Slutligen måste den arbetslön som reducerats till ett minimum reduceras ännu mera för att klara den nya konkurrensen. Detta leder så med nödvändighet till revolution.
Jordegendomen måste utvecklas på båda sätten och på båda sätten uppleva sin nödvändiga undergång, liksom också industrin måste ruinera sig såväl i monopolets som i konkurrensens form för att lära sig tro på människorna. |XXI||
||XXII| Vi har utgått från nationalekonomins förutsättningar. Vi har accepterat dess språk och dess förutsättningar. Vi har förutsatt privategendomen, åtskiljandet av arbete, kapital och jord; likaså arbetslön, kapitalprofit och jordränta liksom arbetsdelning, konkurrens, begreppet bytesvärde etc. Utifrån nationalekonomin själv, med dess egna ord, har vi visat, att arbetaren reduceras till en vara och en eländig vara, att arbetarens elände står i omvänt förhållande till betydelsen och omfattningen av hans produktion. Att det nödvändiga resultatet av konkurrensen är anhopningen av kapitalet på några få händer, alltså det än mera fruktansvärda återupprättandet av monopolet, och att slutligen skillnaden mellan kapitalist och jordrentiär, liksom mellan jordbruksarbetare och industriarbetare oundvikligen försvinner så att hela samhället sönderfaller i två klasser, egendomsägarnas och de egendomslösa arbetarnas.
Nationalekonomin utgår från privategendomens faktum. Den förklarar det inte.[12] Den fattar privategendomens materiella process sådan den försiggår i verkligheten i allmänna abstrakta formler, som därför får rangen av lagar. Den begriper inte dessa lagar, d.v.s. den påvisar inte hur de är en följd av privategendomens väsen. Nationalekonomin ger heller ingen förklaring till uppdelningen i arbete och kapital, kapital och jord. När den t.ex. bestämmer förhållandet mellan arbetslön och kapitalvinst så utgår den ifrån kapitalisternas intressen; den förutsätter det som skall utvecklas. På samma sätt kommer överallt konkurrensen in i resonemanget. Den förklaras genom yttre omständigheter. Huruvida dessa yttre, till synes tillfälliga omständigheter blott är ett uttryck för en nödvändig utveckling, därom lär oss nationalekonomin ingenting. Vi har sett hur för den själva utbytet ter sig som ett tillfälligt faktum. De enda hjul nationalekonomen sätter i rörelse är vinningslystnadens och krigets mellan de vinningslystna, konkurrensen.
Just emedan nationalekonomen inte begriper utvecklingens sammanhang kan t.ex. läran om konkurrensen ställas upp mot läran om monopolet, läran om näringsfriheten mot läran om korporationen, läran om jordegendomens fördelning mot läran om de stora jordegendomarna, ty konkurrensen, näringsfriheten, delningen av jordegendomarna bestämmes och uppfattas blott som tillfälliga, oavsiktliga, våldsamma - och inte som nödvändiga, oundvikliga och naturliga konsekvenser av monopolet, korporationen och feodalegendomen.
Vi måste alltså nu förklara det väsentliga sambandet mellan privategendom och vinningslystnad, mellan arbete, kapital och jordegendom, mellan utbyte och konkurrens, mellan människans värde och nedvärdering, mellan monopol och konkurrens etc., kort sagt: Vi måste klargöra sambandet mellan hela denna alienation och penningsystemet.
Vi skall inte försätta oss i något uppdiktat urtillstånd som nationalekonomen gör, då han vill förklara något.[13] Ett sådant urtillstånd förklarar ingenting. Det skjuter blott bort frågan i ett grått töcknigt fjärran. Det reducerar det som skall deduceras, nämligen det nödvändiga förhållandet mellan två företeelser, t.ex. mellan arbetsdelning och utbyte, till att bli en fråga om ett faktum eller en händelse. På samma sätt förklarar teologin det ondas ursprung genom syndafallet, d.v.s. förklaringen består endast av ett faktum i historisk form.
Låt oss utgå från ett samtida nationalekonomiskt faktum.
Arbetaren blir allt fattigare ju mera rikedom han producerar, ju mera hans produktion tilltar i mäktighet och omfång.[14] Arbetaren blir en allt billigare vara, ju fler varor han frambringar. Sakvärldens tilltagande värde står i direkt proportion till människovärldens avtagande värde. Arbetet producerar inte bara varor; det producerar också sig självt och arbetaren som varor, och detta just på samma sätt som det producerar andra varor.
Detta faktum uttrycker inte mer än följande: Objektet, som arbetet producerar, dess produkt, framträder som ett för arbetet främmande väsen, som en av producenten oavhängig makt. Arbetsprodukten är det arbete som fixeras i ett ting, den är arbetets objektivering. Arbetets förverkligande är detsamma som dess objektivering. Detta förverkligade av arbetet innebär inom nationalekonomin arbetarens föroverkligande <Entwirklichung>, arbetets objektivering innebär att det förlorar och blir slav under objektet, tillägnelsen blir alienation, föryttring.
Arbetets förverkligande innebär i så hög grad ett föroverkligande att arbetaren kan föroverkligas intill svältdöden. Objektiveringen framstår i så hög grad som en förlust av objektet att arbetaren berövats de objekt som är nödvändiga för honom, inte bara för hans liv utan också för hans arbete. Ja, själva arbetet är ett objekt som han bara kan bemäktiga sig med största ansträngning och de mest oregelbundna avbrott: Tillägnelsen av objektet är i så hög grad en alienation, att ju fler objekt arbetaren producerar desto mindre kan han äga, och i desto större utsträckning blir han beroende av sin produkt, kapitalet.
Ur det faktum, att arbetaren förhåller sig till sin arbetsprodukt som till ett främmande objekt, kan man dra alla dessa slutsatser. Med en sådan förutsättning står det nämligen klart, att ju mera arbetaren sliter ut sig, desto mäktigare blir den främmande objektsvärld som han själv skapar, desto fattigare blir han själv och hans inre värld och desto mindre blir hans eget. Det är på samma sätt i religionen. Ju mera människan tillskriver Gud, desto mindre behåller hon för egen räkning. Arbetaren ägnar sitt liv åt objektet, men därmed tillhör inte längre livet honom, utan objektet. Ju större denna verksamhet är, desto färre föremål kommer alltså att tillhöra arbetaren. Vad arbetsprodukten är, det är inte han. Ju större arbetsprodukten är, desto mindre är han alltså själv. Att arbetaren föryttras i produkten innebär inte bara att hans arbete blir ett objekt, en yttre existens, utan också att den existerar utanför honom, oberoende av honom, och främmande för honom, som en makt som står hindrande i hans väg, ja, att det liv som han vigt åt objektet blir honom fientligt och främmande.
||XXIII| Låt oss nu närmare betrakta arbetarens objektivering, hans produktion och därmed hans alienation eller hans förlust av objektet, produkten.
Arbetaren kan inte producera någonting utan naturen, utan den sinnliga omvärlden. Den är det råmaterial ur vilket hans arbete förverkligas, i vilket det försiggår, av vilket och genom vilket det produceras.
Men på samma sätt som naturen erbjuder arbetet livsmedel i den meningen att arbetet inte kan leva utan de föremål som det har att bearbeta, så erbjuder naturen å andra sidan också livsmedel i en mer begränsad mening, nämligen medel för arbetarens fysiska existens.
Ju mera arbetaren genom sitt arbete tillägnar sig omvärlden, den sinnliga naturen, desto mera måste han alltså avstå från livsmedel i dubbel mening, för det första genom att den sinnliga världen alltmera upphör att vara ett objekt, ett livsmedel för hans arbete, för det andra därigenom att den alltmer upphör att vara livsmedel i den omedelbara meningen, medel för arbetarens fysiska existens.
I dubbelt måtto blir alltså arbetaren en slav under sitt objekt, dels därigenom att han erhåller ett arbetsobjekt, d.v.s. ett arbete, och dels därigenom att han erhåller existensmedel. Det första är alltså nödvändigt för att han skall kunna existera som arbetare, det andra för att han skall kunna existera som fysiskt subjekt. Höjden av detta slaveri är att han numera blott som arbetare kan överleva som fysiskt subjekt, och att han numera såsom fysiskt subjekt är arbetare.
(Arbetarens alienation i sitt objekt uttryckes enligt nationalekonomins lagar så, att ju mera han producerar desto mindre har han att konsumera; att ju mera värde han frambringar, desto värdelösare, ovärdigare blir han; ju mera utformad produkten är, desto mera missformad blir arbetaren, ju mera civiliserat arbetets objekt blir, desto mera barbarisk blir arbetaren; ju mäktigare arbetet blir, desto vanmäktigare blir arbetaren; ju mera snillrikt arbetet blir, desto mera själlös och barbarisk blir arbetaren.)
Nationalekonomin döljer alienationen i arbetets väsen genom att den icke betraktar det omedelbara förhållandet mellan arbetaren (arbetet) och produktionen. Så enkelt är det. Arbetet producerar underverk för de rika men det producerar armod för arbetaren. Det producerar palats för de rika med jordhålor för arbetaren. Det producerar skönhet, men för arbetaren producerar det lyten. Det ersätter arbetet med maskiner, det tvingar en del av arbetarna till barbariskt arbete, och den andra delen gör det till maskiner. Det producerar intelligens men för arbetaren producerar det svagsinthet och kretinism.
Arbetets omedelbara förhållande till sina produkter är arbetarens förhållande till objekten för sin produktion. De besuttnas förhållande till produktionens objekt och till själva produktionen är bara en konsekvens av detta första förhållande och bekräftar det. Vi skall senare skärskåda denna andra sida. När vi alltså frågar: Vilket är arbetets väsentliga förhållande? så frågar vi efter arbetarens förhållande till produktionen.
Vi har hittills endast betraktat arbetarens alienation, hans föryttring från dess enda sida, nämligen hans förhållande till produkterna av sitt arbete. Men alienationen visar sig inte bara i resultatet utan redan i produktionsakten, i själva den producerande verksamheten. Hur skulle arbetaren kunna bli främmande för sin arbetsprodukt, om han inte i själva produktionsakten själv gjorde sig främmande; produkten är ju blott summan av verksamheten, produktionen. Om alltså arbetsprodukten är en föryttring, så måste själva produktionen vara det verksamma föryttrandet, verksamhetens föryttrande, föryttrandets verksamhet. I alienationen av arbetsobjektet resumeras blott alienationen, föryttringen i arbetets verksamhet.
Vari består då föryttringen i arbetet?
För det första däri, att arbetet för arbetaren är något utanför honom liggande, något yttre, som inte tillhör hans väsen, och att han därför inte bejakar utan förnekar sig själv genom sitt arbete, inte känner sig lycklig utan olycklig, inte utvecklar någon fri fysisk och andlig energi utan förstör sin fysik och ruinerar sin ande. Arbetaren känner sig därför som sig själv först utanför sitt arbete, och i arbetet känner han sig som om han vore utanför sig själv. Han är hemma när han inte arbetar och när han arbetar är han icke hemma. Hans arbete är därför inte frivilligt utan påtvingat. Det är tvångsarbete. Därför är det inte tillfredsställelsen av ett behov, utan det är bara ett medel att tillfredsställa behov utanför arbetet. Att det är något främmande framgår tydligast därav att så snart icke något tvång föreligger - av fysiskt eller annat slag - så skyr arbetaren sitt arbete som pesten. Det yttre, väsensfrämmande, arbetet, arbetet där människan föryttras, är ett självuppoffringens, ett späkningens arbete. Slutligen framgår det att arbetet inte är en del av arbetarens väsen därigenom, att det inte är hans eget utan en annans, att det inte tillhör honom, att han däri inte tillhör sig själv utan en annan. Liksom den mänskliga fantasins, den mänskliga hjärnans och det mänskliga hjärtats självverksamhet i religionen påverkar[15] individen oavhängigt av individen, d.v.s. som en främmande, gudomlig eller demonisk aktivitet, så är arbetarens verksamhet inte hans självverksamhet. Den tillhör en annan, genom den förlorar han sig själv.
Detta får därför till följd, att människan (arbetaren) känner sig fritt verksam blott i sina djuriska funktioner, genom att äta, dricka och avla barn, på sin höjd också genom att sätta bo, att kläda sig etc., medan hon i sina mänskliga funktioner inte är mer än ett djur. Det djuriska blir det mänskliga och det mänskliga blir det djuriska.
Att äta, dricka, avla barn etc. är visserligen också äkta mänskliga funktioner. Men genom den abstraktion, som skiljer dem från raden av andra mänskliga aktiviteter och som gör dem till det enda och yttersta syftet med livet blir de djuriska.
Vi har studerat akten för den praktiska mänskliga verksamhetens, d.v.s. arbetets alienation från tvenne sidor. 1) Arbetarens förhållande till arbetsprodukten som till ett främmande och honom övermäktigt objekt. Detta förhållande är tillika hans förhållande till den sinnliga omvärlden, till naturföremålen, som en främmande, honom fientligt konfronterande värld. 2) Arbetets förhållande till produktionsakten inom arbetet. Detta förhållande är arbetarens förhållande till sin egen verksamhet. Arbetarens verksamhet framstår som passivitet, hans avlande som snöpning, hans egen fysiska och andliga energi, hans personliga liv - ty vad är livet [annat] än verksamhet - som en mot honom riktad, av honom oberoende, honom icke tillhörig verksamhet. Om han ovan alienerats från tinget alieneras han här från sig själv.
||XXIV| Vi skall nu göra en tredje begreppsbestämning av det alienerade arbetet, som bygger på de båda tidigare anförda.
Människan är en artvarelse, inte bara därigenom, att hon praktiskt och teoretiskt gör arten (sin egen såväl som andra föremåls) till sitt objekt, utan också därigenom - och det är bara ett annat uttryck för samma sak - att hon förhåller sig till sig själv som till ett universellt och alltså fritt väsen.[16]
Artlivet består fysiskt sett, såväl för människan som för djuren, däri att människan (liksom djuren) lever av den oorganiska naturen. Människan gör det så mycket mera universellt än djuren, eftersom hon utnyttjar den oorganiska naturen så mycket allmännare. Liksom växter, djur, stenar, luft, ljus o.s.v. teoretiskt sett utgör en del av det mänskliga medvetandet - dels såsom ett föremål för naturvetenskapen, dels såsom ett föremål för konsten - de är hennes andliga, oorganiska natur, hennes andliga livsmedel, som hon först måste tillreda för att kunna avnjuta och smälta - så utgör de också praktiskt en del av det mänskliga livet och den mänskliga verksamheten. Fysiskt sett lever människan av dessa naturprodukter, de må användas till näring, uppvärmning, klädsel eller bostad. Människans universalitet framträder praktiskt just i den universalitet som gör hela naturen till hennes oorganiska kropp såväl i den meningen att den 1) omedelbar sett är ett livsmedel, som i att den [2)] är materialet, föremålet och verktyget för hennes livsaktivitet. Naturen är människans oorganiska kropp, nämligen den del av naturen som inte är mänskliga kroppar. Att människan lever av naturen betyder: naturen är hennes kropp och hon måste stå i ständig förbindelse med den för att inte dö. Att människans fysiska och andliga liv sammanhänger med naturen har ingen annan innebörd än att naturen hänger samman med sig själv, ty människan är en del av naturen.
Genom att det alienerade arbetet alienerar människan 1) från naturen, 2) från henne själv, från hennes egen verksamhet, hennes livsaktivitet, så gör det henne främmande för sin art. Det gör artlivet till ett medel för det individuella livet. Först skiljer det artlivet och det individuella livet åt, och därefter gör det det senare i dess abstraktion till syfte för det förra, även detta taget i sin abstrakta och alienerade form.
För det första framstår nämligen för människan arbetet, livsaktiviteten, själva det produktiva livet bara som ett medel för tillfredsställandet av ett behov, behovet att tillfredsställa den fysiska existensen. Men det produktiva livet är artens liv. Det är det liv som frambringar liv. I slaget av livsaktivitet ligger nämligen artens hela karaktär, artskaraktären, och den fria medvetna aktiviteten är människans artkaraktär. Livet själv framstår blott som livsmedel.
Djuret är omedelbart ett med sin livsaktivitet. Denna skiljer sig inte från djuret. Det är den. Människan gör själv sin livsaktivitet till objekt för sin vilja och sitt medvetande. Hennes livsaktivitet är medveten. Den är inte en bestämning med vilken hon omedelbart sammanfaller. Den medvetna livsaktiviteten skiljer omedelbart människan från den djuriska livsaktiviteten. Endast och just därigenom framstår hon som självständigt artväsen. Endast av den anledningen är hennes verksamhet en fri verksamhet.[17] Det alienerade arbetet vänder upp och ned på detta förhållande, så att människan - just emedan hon är ett medvetet väsen - gör sitt väsen till blott och bart ett medel för sin existens.
Det praktiska frambringandet av en objektsvärld, bearbetandet av den oorganiska världen är proberstenen på människan som ett medvetet artväsen, d.v.s. som ett väsen som förhåller sig till sin art som till sitt eget väsen eller till sig själv som artväsen.[18] Visserligen producerar också djuret. Det bygger sig bon, som biet, bävern, myran o.s.v. Men det producerar blott det som det omedelbart behöver för sig självt och för sina ungar; det producerar ensidigt, medan människan producerar universellt, det producerar blott under trycket av ett omedelbart fysiskt behov, medan människan producerar oberoende av fysiska behov och djupast sett endast gör det i frihet från dessa behov. Djuret producerar blott sig självt medan människan återskapar hela naturen. Djurets produkt hör omedelbart till dess kropp medan människan står fri i förhållande till sin produkt. Djuret formar endast sin produkt efter sin arts måttstock och behov, medan människan vet att producera efter varje arts mått och överallt kan använda objektets inneboende mått; människan formar därför sin produkt även enligt skönhetens lagar.
Just i bearbetningen av objektvärlden hävdar sig därför människan verkligen som ett artväsen. Denna produktion är hennes verksamma artliv. Genom den framstår naturen som hennes verk och hennes verklighet. Arbetets objekt är därför att objektivera människans artliv, på så sätt att hon inte bara som i medvetandet intellektuellt, utan i praktiken fördubblas och att hon därmed kan betrakta sig själv i en av henne skapad värld.[19] Genom att det alienerade arbetet berövar människan objektet för hennes arbete, berövar det henne därför också hennes artliv, den verkliga objektiveringen av hennes art och förvandlar hennes fördel i förhållande till djuren till nackdelen att hennes oorganiska kropp, naturen, undandras henne.
På samma sätt är det det alienerade arbetet som deklasserar självverksamheten eller den fria verksamheten till ett medel. Därigenom gör det människans artliv till ett medel för hennes fysiska existens.
Det medvetande som människan har om sitt artliv förvandlas alltså genom alienationen därhän, att artlivet blir ett medel för henne.
Det alienerade arbetet åstadkommer alltså:
3) att människans artväsen - såväl naturen som den andliga förmåga som tillkommer hennes art - blir ett främmande väsen och ett medel för hennes individuella existens. Det gör såväl hennes egen kropp som naturen omkring henne, hennes andliga väsen, hennes mänskliga väsen, främmande för henne.
4) En omedelbar konsekvens av att människan alienerats från sin arbetsprodukt, sin livsaktivitet och sitt artväsen är människans alienation från människan. När människan ställes upp emot sig själv så står också den andra människan främmande för henne. Det som gäller för människans förhållande till sitt arbete, till sin arbetsprodukt och till sig själv, det gäller för människans förhållande till den andra människan, liksom till arbetet och objektet för andras arbete.
Överhuvudtaget innebär satsen, att människan alienerats från sitt artväsen, att en människa alienerats från den andra liksom varje människa alienerats från det mänskliga väsendet.
Människans alienation, liksom överhuvudtaget varje annat förhållande vari en människa står till sig själv, blir verkligt, kommer till uttryck först i det förhållande i vilket människan står till andra människor.
Således betraktar varje människa, som i sitt arbete är alienerad, andra människor enligt den måttstock som gäller för henne själv som arbetare.
||XXV| Vi utgick ifrån ett nationalekonomiskt faktum, alienationen av arbetaren och hans produkt. Vi har fastslagit innebörden av detta faktum: det alienerade, föryttrade arbetet. Vi har analyserat detta faktum, d.v.s. vi har bara analyserat ett nationalekonomiskt faktum.
Låt oss nu närmare betrakta hur det alienerade arbetets begrepp måste komma till uttryck i verkligheten.
Om arbetsprodukten är mig främmande och konfronterar mig som en främmande makt, vem tillhör den i så fall?
Ett annat väsen än mitt.
Vilket är detta väsen?
Gudarna? I äldsta tider tycks visserligen huvudproduktionen, t.ex. tempelbyggnaderna i Egypten, Indien och Mexico, ha uppförts till gudarnas ära och som färdiga produkter tillhört gudarna. Men gudarna var ju själva aldrig arbetsgivare. Det var heller inte naturen. Och vilken motsägelse vore det icke om människan, ju mera hon genom sitt arbete lagt naturen under sitt välde och ju onödigare underverken blivit genom industrins underverk; om människan för att behaga dessa gudamakter skulle avstå från att glädjas över produktionen och njuta produkten!
Det främmande väsen som arbetet och produkten tillhör, som arbetet och njutningen betjänar, kan blott vara människan själv.
Om arbetsprodukten inte tillhör arbetaren utan utgör en emot honom stående, främmande makt så är detta blott möjligt om den tillhör en annan människa än arbetaren. Om arbetarens verksamhet är ett lidande för honom, så måste den innebära njutning och livsglädje för någon annan. Varken gudarna eller naturen utan blott människan själv kan vara denna främmande makt över andra människor.
Man kan blott erinra sig den tidigare uppställda satsen att människans förhållande till sig själv blir objektivt och verkligt för henne först genom hennes förhållande till andra människor.[20] När hon alltså förhåller sig till sin arbetsprodukt, till det arbete som objektiverats för henne som till ett främmande, fientligt, övermäktigt och av henne oberoende föremål så är också en annan, henne främmande, fientlig, övermäktig och av henne oberoende människa detta föremåls herre. När hon förhåller sig till sin egen verksamhet som till något främmande så är hennes verksamhet en tjänst under en annan människas ledning, tvång och ok.
Människans alienation från sig själv och naturen framgår alltid ur det förhållande, i vilket hon anser sig själv och naturen stå till andra, från henne åtskilda människor. Därför är människans religiösa självalienation nödvändig i lekmännens förhållande till prästerna eller - med andra ord, eftersom det här gäller den intellektuella världen - till en förmedlare eller dylikt. I den praktiska, verkliga världen kan människans självalienation bara uppträda i det praktiska, verkliga förhållandet till andra människor. Det medel varigenom hennes självalienation fortgår, är själv praktiskt. Genom det alienerade arbetet präglar människan alltså inte bara sitt förhållande till produkten och produktionsakten som ett förhållande till främmande och fientliga makter; hon präglar också det förhållande i vilket andra människor står till hennes produktion och hennes produkt, och det förhållande i vilket hon står till dessa andra människor. Liksom hon genom sin egen produktion avhänder sig sin realitet, och liksom hon gör sin egen produkt till en henne icke tillhörig produkt, till en förlust, så ger hon makten över produktionen och produkten åt den som själv inte producerar.
Liksom hon alienerar sin egen verksamhet från sig så tillägnar hon denna verksamhet en främmande, som den icke tillhör.
Vi har hittills bara betraktat förhållandet från arbetarens sida, vi skall senare också se det från icke-arbetarens sida.
Genom det alienerade, föryttrade arbetet frambringar alltså arbetaren förhållandet mellan arbetet och en för arbetet främmande, utanför detta stående människa. Arbetarens förhållande till arbetet skapar kapitalistens, eller vad man nu vill kalla arbetsherrarnas förhållande till arbetet. Privategendomen är alltså produkten, resultatet, den nödvändiga konsekvensen av det föryttrade arbetet, arbetarens yttre förhållande till naturen och till sig själv.
Privategendomen framträder alltså vid analys av det föryttrade arbetets begrepp, d.v.s. den föryttrade människans, det alienerade arbetets, det alienerade livets, den alienerade människans.
Vi har visserligen nått fram till begreppet det föryttrade arbetet (det föryttrade livet) via nationalekonomins lära om privategendomens rörelse. Men det visar sig vid analys av det senare begreppet att privategendomen inte alls är grunden, orsaken till det föryttrade arbetet, utan tvärtom en konsekvens därav, liksom gudarna ursprungligen inte är orsaken till, utan en verkan av, mänsklig förståndsförmörkelse. Senare utvecklas detta förhållande till en växelverkan.
Först då utvecklingen av privategendomen kulminerar blir denna dess hemlighet åter framträdande, nämligen för det första att den är en produkt av det föryttrade arbetet och för det andra att den är det medel varigenom arbetet föryttras, eller förverkligandet av denna föryttring.
Denna utveckling kastar ljus över olika, hittills olösta problem.
1) Nationalekonomin utgår från arbetet som den egentliga själen i produktionen, och ändå ger den arbetet intet och privategendomen allt. Proudhon har ur denna motsägelse dragit slutsatser till arbetets fördel och privategendomens nackdel. Vi inser däremot att denna skenbara motsägelse är det alienerade arbetets självmotsägelse och att nationalekonomin bara formulerat det alienerade arbetets lag.
Vi inser därför också att arbetslön och privategendom är identiska: ty då produkten, föremålet för arbetet, betalar själva arbetet är arbetslönen bara en nödvändig konsekvens av arbetets alienation, liksom arbetet av samma anledning framstår som arbetslönens tjänare och inte som ett självändamål. Vi skall senare behandla detta förhållande och drar nu bara ytterligare några konsekvenser.
En väldig höjning av arbetslönen (vi kan bortse från alla svårigheterna, bl.a. att en sådan höjning vore en anomali som blott skulle kunna upprätthållas med våld), vore alltså - ingenting annat än en bättre betalning för slavarna och hade alltså varken återgett arbetaren eller arbetet deras mänskliga bestämmelse och värdighet.
Ja, t.o.m. Proudhons krav att alla människor skulle få samma lön omvandlar bara den nuvarande arbetarens förhållande till sitt arbete till alla människors förhållande till arbetet. Samhället betraktas då som en abstrakt kapitalist.
Arbetslönen är en omedelbar följd av det alienerade arbetet, och det alienerade arbetet är den omedelbara orsaken till privategendomen. Med den ena sidan måste också den andra falla.
2) Ur det alienerade arbetets förhållande till privategendomen följer vidare att samhällets frigörelse från privategendomen och från slaveriet politiskt sett framträder i arbetarens frigörelse inte därför att det endast skulle röra sig om hans frigörelse utan därför att hela den mänskliga träldomen involveras i arbetarens förhållande till produktionen och att alla slag av träldom bara är modifikationer och konsekvenser av detta förhållande.
Liksom vi genom analys av det alienerade, föryttrade arbetets begrepp har funnit privategendomens begrepp, så kan vi med hjälp av dessa båda faktorer utveckla alla nationalekonomiska kategorier, och vi skall i varje kategori, t.ex. schackrandets, konkurrensens, kapitalets, penningens, bara finna ett bestämt och utvecklat uttryck för denna första grundlag.
Men innan vi skärskådar detta förhållande skall vi försöka lösa två uppgifter.
1) Att bestämma privategendomens väsen, sådant det framgår som resultat av det alienerade arbetet, i dess förhållande till den sant mänskliga och sociala egendomen.
2) Vi har antagit arbetets alienation, dess föryttring, som ett faktum och analyserat detta faktum.: Nu frågar vi: hur kommer människan till att föryttra, alienera sitt arbete? Hur grundas denna alienation i den mänskliga utvecklingens väsen? Vi har redan kommit lösningen mycket närmare genom att vi omvandlat frågan om privategendomens ursprung till en fråga om det föryttrade arbetets förhållande till mänsklighetens utvecklingsgång. När man talar om privategendomen, så tror man att man har att göra med någonting utanför människan. När man talar om arbetet så har man omedelbart att göra med människan själv. Denna nya fråga innefattar redan lösningen.
ad 1) Privategendomens allmänna väsen och dess förhållande till den sant mänskliga egendomen.
Det föryttrade arbetet har inför våra ögon upplösts i tvenne beståndsdelar som är ömsesidigt beroende av varandra eller som bara är olika uttryck för ett och samma förhållande. Tillägnelsen framstår som alienation, som föryttrande och föryttrandet som tillägnelse, alienationen som det sanna införlivandet i samhället.[21]
Vi har behandlat den ena sidan av saken, det föryttrade arbetet i relation till arbetaren, d.v.s. det föryttrade arbetets förhållande till sig självt. Som produkt, som nödvändigt resultat av detta förhållande, framstår icke-arbetarens egendomsförhållande till arbetaren och till arbetet. Privategendomen som det materiella, samlande uttrycket för det föryttrade arbetet omfattar båda förhållandena: arbetarens förhållande till arbetet och till sin arbetsprodukt och till icke-arbetaren och icke-arbetarens förhållande till arbetaren och arbetsprodukten.
När vi nu har sett att tillägnelsen, vad gäller arbetaren - som genom arbetet tillägnar sig naturen - framstår som alienation, självverksamheten som verksamhet för en annan och som en annans verksamhet, livsaktiviteten som en uppoffring av livet, produktionen av föremål som förlusten av föremål till en främmande makt, en främmande människa, så låt oss nu behandla denna för arbetet och arbetaren främmande människas förhållande till arbetaren, arbetet och dess objekt.
Först måste man uppmärksamma att allt det som för arbetaren framstår som alienerande, föryttrande verksamhet för icke-arbetaren framstår som alienerat, föryttrat tillstånd.[22]
För det andra, att arbetarens verkliga, praktiska förhållande i produktionen och till produkten (som sinnestillstånd) hos hans fiende icke-arbetaren framstår som ett teoretiskt förhållande.
||XXVII| För det tredje. Icke-arbetaren handlar i alla avseenden mot arbetaren som arbetaren handlar mot sig själv, men han handlar inte mot sig själv som han handlar mot arbetaren.[23]
Låt oss nu närmast betrakta dessa trenne förhållanden. |XXVII||
... ||XL| bildar ränta på hans kapital.[24] För arbetaren är det alltså ett subjektivt förhållande att kapitalet är en människa som helt förkommit liksom det i kapitalet är ett objektivt förhållande att arbetaren är en förkommen människa. Men arbetaren har olyckan att vara ett levande och därför behövande kapital som varje ögonblick då det icke arbetar förlorar sina räntor och därmed sin existens. Som kapital varierar arbetarens värde alltefter tillgång och efterfrågan, och även fysiskt förstås hans existens, hans liv - liksom angående varje annan vara - som en varutillgång. Arbetaren producerar kapitalet, kapitalet producerar honom, han producerar alltså sig själv, och människan som arbetare, som vara blir produkten av hela rörelsen. För den människa som inte är någonting annat än arbetare existerar mänskliga egenskaper blott i den mån de existerar för det främmande kapitalet. Men eftersom både kapitalet och arbetaren är främmande och alltså står i ett yttre och likgiltigt förhållande till varandra så måste alltså detta främlingskap framstå som verkligt. Så snart det faller kapitalet in - det må vara ett nödvändigt eller tillfälligt infall - att inte längre vara för arbetaren, så är arbetaren inte för sig själv, han har inget arbete, därför ingen lön, och eftersom han existerar, inte som människa utan som arbetare, kan han låta hoppet fara och blott invänta svältdöden. Arbetaren existerar blott som arbetare så länge han för sig är kapital, och han är bara kapital så länge det finns ett kapital för honom. Kapitalets tillvaro är hans tillvaro, hans liv, liksom det bestämmer innehållet i hans liv på ett för honom likgiltigt sätt. Nationalekonomin räknar därför inte med arbetaren utan sysselsättning, arbetsmänniskan som är utan arbetstillfälle. Tjuven, skojaren, tiggaren, dagdrivaren, den svältande, eländiga och brottsliga arbetsm änniskan är figurer som icke existerar för den, utan blott för andra, för domaren, läkaren, dödgrävaren och fattigvården. För nationalekonomin är de spöken utanför dess räjong. Arbetarens behov är för den därför bara behovet att underhålla honom under arbetet och därtill så mycket att arbetarsläktet inte dör ut. Arbetslönen har därför exakt samma innebörd som underhållet av varje annat produktivt verktyg. Den tillhör överhuvud de investeringar som kapitalet måste göra för att förränta sig, liksom oljan är nödvändig för att hjulen skall hålla sig i rörelse. Arbetslönen hör alltså till kapitalets och kapitalismens ofrånkomliga kostnader och kan icke överskrida det nödvändiga minimum. Det var därför konsekvent när engelska industriidkare före Amendment Bill av år 1834 drog de offentliga allmosor, som arbetarna emottog genom fattigkassan, från arbetslönen och betraktade dem som en integrerande del av lönen.
Produktionen producerar människan inte blott som en vara, människovaran, människan som i bestämningen av vara, utan den producerar henne också i enlighet med denna hennes uppgift som ett väsen utan mänskliga drag, andligen som kroppsligen. - Moraliskt förfall, vanskapthet, slaveri råder bland arbetarna. - Produkten är den om sig själv medvetna och självverksamma varan, människovaran, ... Ricardo, Mill o.s.v. har gjort stora framsteg i förhållande till Smith och Say genom att förklara att människans existens - varans större eller mindre människoproduktivitet - är likgiltig och t.o.m. skadlig. Det har ingen betydelse hur många arbetare ett kapital underhåller, utan hur stora räntor det frambringar; produktionens ändamål är summan av årliga besparingar. Det var likaledes ett stort och konsekvent framsteg för den ||XLI| engelska nationalekonomin att den - som upphöjt arbetet till den enda principen inom nationalekonomin - samtidigt med full klarhet utrett det omvända förhållandet mellan arbetslönen och kapitalräntorna, d.v.s. att kapitalisten i regel endast genom att pressa ned lönerna kan göra vinster (liksom omvänt). Det normala förhållandet är inte att konsumenterna överlistas utan att kapitalisten och arbetaren ömsesidigt överlistar varandra. - Privategendomen innehåller latent sig själv som arbete, liksom den innehåller sitt förhållande som kapitalet och relationen mellan arbetet och kapitalet. Å ena sidan har vi arbetet som den mänskliga verksamhetens produktion, som en sig själv främmande, för människan och naturen, därför också för medvetandet och livet lika främmande verksamhet. Människans abstrakta existens som blott och bart arbetsmänniska kan vilken dag som helst störta ned henne från hennes upphöjda intighet till det absoluta Intet, till den sociala, och därmed den verkliga, icke-existensen. - Å andra sidan har vi den mänskliga verksamhetens produktion av objekt som det kapital, vari föremålets alla naturliga och samhälleliga bestämningar utplånats och privategendomen förlorat sin naturliga och samhälleliga kvalitet (d.v.s. förlorat alla politiska och allmänmänskliga illusioner och renats från varje skenbart mänskligt förhållande). Samma kapital förblir också detsamma under de mest skiftande naturliga och samhälleliga förhållanden, fullständigt likgiltigt för sin verkliga innebörd. Denna motsättning utgör, driven till sin spets, hela förhållandets spets, kulmen och undergång.
Det är därför återigen en bedrift som de nyare engelska nationalekonomin har utfört när den angett jordräntan som skillnaden mellan räntan på de mest lönande och de minst lönande odlade egendomarna. Den har därmed avvisat jordägarnas romantiska griller, då de hävdar att de är socialt betydelsefulla och att deras intressen sammanfaller med samhällets intressen, något som ännu fysiokraten Adam Smith antar. Den engelska nationalekonomin har därigenom föregripit verkligheten, förvandlat jordägarna till prosaiska kapitalister, förenklat och tillspetsat motsättningen och därmed påskyndat systemets upplösning. Jorden som jord, jordräntan som jordränta har därmed förlorat sin speciella ståndskaraktär och blivit intetsägande eller rättare, penningsägande kapital och ränta. Skillnaden mellan kapital och jord, mellan vinst och jordränta, liksom mellan dessa båda och arbetslönen, mellan industri och jordbruk, mellan fast och rörlig privategendom är en historisk, inte en i sakernas väsen grundad, skillnad, ett fixerat bildnings- och uppkomstmoment för motsättningen mellan kapital och arbete. Industrin och agrikulturen är varandras motsatser blott genom det sätt på vilket de uppkommit och genom den inbördes konflikt genom vilken de utvecklats. Den skillnad som tar sig uttryck i olika slag av arbeten, i väsentliga, viktiga hela livet omfattande olikheter består blott så länge industrin (stadslivet) formas i motsats till jordegendomen (det adliga feodallivet) och ännu bibehåller sin feodala, med sitt eget väsen oförenliga form (monopol, skrå, gille, korporation o.s.v.). Arbetet har inom denna industriform en skenbart samhällelig innebörd, en betydelse för det verkliga allmännas bästa, och det har ännu icke uppnått likgiltigheten för sitt innehåll, och sitt fullkomliga för-sig-vara, det har alltså ännu icke blivit en abstraktion från alla andra faktorer, och därför har det ännu icke blivit ett frisläppt kapital.
||XLII| Men arbetet utvecklas med nödvändighet mot den frisläppta, för sig såsom sådan konstituerade industrin och mot det frisläppta kapitalet. Den makt industrin har över sin motsats, jordbruket, visar sig omedelbart i jordbrukets utveckling till verklig industri, medan det tidigare utan vidare överlåtit huvudarbetet åt jorden och dess slavar, genom vilka den odlade sig själv. Med omvandlingen av slaven till en fri arbetare, d.v.s. en löntagare, har jordägaren blivit en industriherre, en kapitalist, en omvandling, som närmast skett genom arrendatorns förmedling. Men arrendatorn är jordägarens representant, hans offentliga hemlighet. Blott genom honom har han en nationalekonomisk tillvaro, som privatägare - ty den jordränta han får på sin jord får han endast genom konkurrensen mellan arrendatorerna. - Således blir jordägaren väsentligen redan genom arrendatorn en vanlig kapitalist. Och detta måste få sin fullbordan i verkligheten, den kapitalist som driver jordbruket - arrendatorn - måste själv bli jordägare eller omvänt. Arrendatorns industrischackrande är också jordägarens, eftersom den förres existens förutsätter den andres.
Det är som om jordägaren och kapitalisten kom ihåg sina skilda anor. Jordägaren vet att kapitalisten är hans övermodige friköpte, nyrike slav av igår, och ser sig som kapitalist själv hotad av honom. Kapitalisten minns jordägaren som den sysslolöse egoistiske och grymme herremannen av igår, han vet att jordägaren inkräktar på hans område som kapitalist, men att industrin samtidigt har hela sin nuvarande samhälleliga betydelse, sina rikedomar och sin lyx att tacka jordegendomarna för - dessa jordegendomar som för honom framstår som en motsats till den fria industrin och det fria, från varje sammanhang lösgjorda kapitalet. Denna motsättning är mycket bitter och parterna drar sig inte för att säga varandra sanningen. Man behöver bara studera den fasta egendomens angrepp på den rörliga och omvänt för att få en åskådlig bild av deras respektive ovärdighet. Jordägaren gör gällande sin adliga börd, sina egendomar, sina feodala souvenirer och reminiscenser, sin patina, sitt svärmiska väsen, sin politiska betydelse o.s.v., och om han uttrycker sig nationalekonomiskt hävdar han att blott jordegendomarna är produktiva. Han utmålar samtidigt sin motståndare som en listig, köpslående, mäklande, svekfull, vinningslysten, affärsslug, upprorisk, andefattig, asocial, samhällsfarlig, ockrande, kopplande, slavisk, karaktärslös, fjäskande, skojande, fantasilös, frambringande konkurrens och därmed fattigdorn, brottslighet och samhällsupplösning. Han är en närig, fjantig, penningskurk utan ära, utan normer, utan poesi, utan kärna, utan allt. (Se bl.a. fysiokraten Bergasse, som Camille Desmoulin gisslar redan i sin tidskrift Revolutions de France et de Brabant, se även v. Vincke, Lancizolle, Haller, Leo, Kosegarten och se Sismondi.)
(Å andra sidan den uppblåste gammelhegelianske teologen Funke som med tårar i ögonen berättar efter herr Leo, hur en slav vid livegenskapens upphävande hade vägrat att upphöra att vara adlig egendom. Se också Justus Mösers patriotiska fantasier, som utmärker sig genom att de inte ett ögonblick [oläsligt i handskriften] den troskyldiga, småborgerliga "hemlagade", vanliga filisterhorisonten och därtill är rena fantasterier. Denna motsägelse har gjort dem så tilltalande för det tyska kynnet.)
Den rörliga egendomen pekar å sin sida på industrins och rörelsens under, den är själv ett barn av den moderna tiden, ja dess ende arvsberättigade son; den tycker synd om sin motståndare eftersom denne är ett dumhuvud utan självkännedom, (och detta är fullständigt riktigt) som i det moraliskt högtstående kapitalets och det fria arbetets ställe vill sätta det råa omoraliska våldet och livegenskapen; den skildrar honom som en Don Quijote som under sken av enkelhet och rättframhet och under föregivande av det allmännas och beståendes intresse döljer sin list, sin giriga njutningslystnad, sin själviskhet, sitt särintresse, sin onda avsikt; den utpekar honom som en durkdriven monopolist, den smutsar ner hans reminiscenser, hans poesi, hans svärmeri genom att göra sarkastiska historiska uppräkningar av den nedrighet, den grymhet, det förakt, den prostitution, den ondska, den anarki, den upproriskhet som utgått från de romantiska herresätena.
||XLIII| Kapitalisterna berömmer sig av att ha gett världen politisk frihet, att ha löst det borgerliga samhällets bojor, att ha förbundit världarna med varandra, att ha skapat den männskovänliga handeln, den rena moralen, den lättillgängliga bildningen, de har gett folket civiliserade behov i stället för de tidigare råa drifterna och de har gett det medel till tillfredsställelse, medan däremot jordägarna - dessa lata och enbart obehagliga spannmålsockrare - fördyrar folkets viktigaste livsmedel och därmed tvingar kapitalisterna att höja arbetslönen utan att samtidigt ha möjlighet att höja produktionskraften, varigenom nationens årliga inkomster, anhopandet av kapital, kort sagt möjligheten att ge folket arbete och landet välstånd försämras för att till slut försvinna. Jordägarna skulle på så sätt medföra en total undergång och som ockrare klå den moderna civilisationen på alla dess fördelar utan att göra det ringaste för den och utan att på något sätt avstå från sina feodala fördomar. Han skulle bara behöva kasta en blick på sin arrendator - han, jordägaren, för vilken jordbruket och jorden blott existerar som en gratis inkomstkälla - och om han inte vore en enkelspårig, svärmisk, slug skurk skulle han säga att han i själ och hjärta länge varit en anhängare av den fria industrin och den bedårande handeln, hur mycket han än stretat emot och hur mycket han än pladdrat om sina historiska minnen och sina moraliska och politiska mål. Allt vad han anför till sitt försvar är i själva verket blott till jordbrukarens (kapitalistens och arbetsslavens) förmån; dennes fiende är tvärtom jordägaren; jordägaren anför alltså skäl mot sig själv. Utan kapital vore jordegendomen en död, värdelös materia. Jordägaren skulle göra sitt intåg i civilisationen om han upptäckte att det mänskliga arbetet - och inte hans döda ägor - är källan till rikedomen. (Se Paul-Louis Courier, St Simon, Ganilh, Ricardo, Mill, McCulloch, Destutt de Tracy och M ichel Chevalier.)
Av utvecklingens verkliga förlopp (infogas här) följer med nödvändighet seger för kapitalisten, d.v.s. att den fullt utvecklade privategendomen kommer att undantränga den outvecklade halvgångne jordägaren, liksom överhuvud det rörliga måste segra över det orörliga, den öppna, om sig själv medvetna gemenheten över den dolda och omedvetna, vinningslystnaden över njutningslystnaden, upplysningens öppenhjärtliga, oinskränkta och smidiga egennytta över vidskepelsens, provinsiella, bondsluga, inskränkta, tröga och svärmiska egennytta, liksom penningen måste segra över andra former av privategendom. -
Stater, som anar en fara i en fullständigt fri industri, en fullständigt ren moral, en fullständigt människovänlig handel försöker hejda jordegendomens förvandling till kapital - men alldeles förgäves. -
Jordegendomen är - så länge den står i motsättning till kapitalet - den privategendom eller det kapital som ännu behäftas med provinsiella och politiska fördomar, eller det kapital som ännu icke fulländats i överensstämmelse med sitt eget väsen utan fortfarande har anknytningspunkter till den omgivande värden. Den måste nå sitt abstrakta, d.v.s. rena uttryck under loppet av sin världsbildning.
Privategendomens förhållande är arbetet, kapitalet och relationen mellan de båda.
Den utveckling som dessa led har att genomlöpa är:[25]
Först - omedelbar och förmedlad enhet.
Kapital och arbete är till en början oskiljaktliga; därefter visserligen åtskilda och alienerade, men som positiva betingelser befrämjar och befordrar de varandra.
Senare råkar de i motsättning till varandra. De utesluter ömsesidigt varandra; arbetaren vet att kapitalisten är hans icke-existens och omvänt; den ene försöker beröva den andre hans existens.
Därpå råkar var och en i motsättning till sig själv. Kapital = hopat arbete = arbete. Som sådant sönderfaller det i sig självt och sina räntor, dessa åter i räntor och vinst. Kapitalistens totala uppoffring. Han sjunker ned i arbetarklassen, liksom arbetaren - men blott undantagsvis - blir kapitalist. Arbete som moment i kapitalet, dess kostnader. Alltså arbetslönen ett offer av kapitalet.[26]
Arbetet sönderfaller i sig självt och i arbetslönen.[27] Arbetaren är själv ett kapital, en vara.
Motsättningarna råkar i våldsam konflikt. |XLIII||
till sid. XXXV. Privategendomens subjektiva väsen, privategendomen som en verksamhet för sig, som subjekt, som person, är arbetet. Det är alltså tydligt att först den nationalekonomi som fattade arbetet som sin princip (Adam Smith) och som alltså inte längre såg privategendomen som ett tillstånd utanför människorna, att först denna nationalekonomi kan betraktas såväl som en produkt av privategendomens verkliga energi och rörelse (den är privategendomen som blivit medveten om sin egen utveckling, den moderna industrins medvetna jag) som en produkt av den moderna industrin; å andra sidan har den påskyndat och förhärligat denna industris utveckling och energi och gjort den till en makt i medvetandet. För denna upplysta nationalekonomi, som - inom privategendomens ram - upptäckt rikedomens subjektiva väsen, framstår därför anhängarna av merkantilismen, som uppfattar privategendomen enbart som ett objektivt väsen för människorna, som fetischdyrkare och katoliker. Engels har därför med rätta kallat Adam Smith för nationalekonomins Luther.[28] Liksom Luther uppfattade religionen, tron som den yttre världens väsen och därför vände sig mot den katolska hedendomen, liksom han avskaffade den utvärtes religiositeten genom att göra religiositeten till människans inre väsen, liksom han förnekade svartrockarna utanför lekmannen eftersom han satte en svartrock i lekmannens hjärta, på samma sätt upphäver Smith den rikedom som är utanför och oberoende av människan - alltså den rikedom som bara kan vinnas och behållas på ett yttre sätt. Privategendomens yttre tanklösa objektivitet upphävdes genom att privategendomen inkorporerades i människan själv, och uppfattades som själva människans väsen. Men därigenom bestämdes människan som privatägare, liksom hon hos Luther bestämdes som religiös. Den nationalekonomi som har arbetet till sin princip gör alltså sken av att erkänna människan men i själva verket genomför den tvärtom den konsekventa förnekelsen av människan genom att människan inte längre står i ett yttre konfliktförhållande till privategendomens yttre väsen, utan själv blir ett med privategendomens konfliktfyllda väsen. Vad som tidigare var människans utanom-sig-vara, hennes reala föryttring, har bara blivit till föryttrandets akt, till avyttrande. När alltså denna nationalekonomi under skenet av att erkänna människan utgår från hennes självständighet, hennes självverksamhet o.s.v., och när den - genom att göra privategendomen till människans väsen - inte längre kan begränsas av de nationella, lokala och andra bestämningarna hos privategendomen som ett väsen som existerar utanför den, när den alltså utvecklar en kosmopolitisk, allmän energi som övervinner varje skranka och sliter varje band för att sätta sig själv i stället som den enda politiken, den enda allmängiltigheten, den enda skrankan och det enda bandet - så måste den så småningom avhända sig sin skenhelighet för att framträda i hela sin cynism, och detta gör den, när den, obekymrad om alla de skenbara motsägelser vari den invecklar sig, mycket ensidigare och därför skarpare och konsekventare framställer arbetet som rikedomens enda väsen, när den uppvisar att konsekvenserna av läran tvärtemot vad som tidigare antagits är människofientliga och när den slutligen ger den sista individuella, naturliga, av arbetet oavhängigt existerande privategendomen och källan till rikedom, dödsstöten - jordräntan, detta redan helt nationalekonomiska och därför mot nationalekonomin värnlösa uttryck för feodalismen, (Ricardos skola). Cynismen växer inte bara relativt sett från Smith via Say till Ricardo, Mill m.fl. i den mån som industrins konsekvenser framträder mera utvecklade och motsägelsefulla för de senare, utan även positivt sett går dessa oavlåtligt och med berått mod längre i fråga om människans alienation än sina föregångare. Men detta beror enbart på att deras vetenskap utvecklar sig i fråga om konsekvens och sanning. I det att de gör privategendomen i dess aktiva gestalt till subjekt och alltså samtidigt gör människan till väsen och människan såsom icke-väsen till väsen, så motsvarar verklighetens motsägelsefullhet fullständigt det motsägelsefulla väsen som de har antagit som princip. ||II| Industrins konfliktladdade verklighet visar - långt ifrån att vederlägga den - riktigheten i deras i sig söndrade princip. Deras princip är ju just denna inre söndring. -
Dr Quesnays fysiokratiska lära bildar övergången från merkantilismen till Adam Smith. Fysiokratin betecknar omedelbart den nationalekonomiska upplösningen av feodalsystemet, men just av den anledningen betecknar den också omedelbart den nationalekonomiska omvandlingen och återupprättelsen av detta system på så sätt att det endast är dess språk som inte längre är feodalt utan ekonomiskt. All rikedom upplöses i jord och jordbruk (agrikultur). Jorden är ännu icke kapital, den är ännu en bestämd existensform därav, som måste gälla i och på grund av dess naturliga särart. Men jorden är ändå ett allmänt naturligt element, medan merkantilismen bara kände rikedomen i form av ädel metall. Rikedomens föremål, dess materia har alltså genast uppnått sin största allmängiltighet inom naturens gränser - i den mån den också som natur är omedelbar tinglig rikedom. Och jorden är till för människan endast genom arbetet, genom jordbruket. Alltså förlägges redan rikedomens subjektiva väsen till arbetet. Men samtidigt betraktas jordbruket som det enda produktiva arbetet. Således fattas ännu inte arbetet i sin allmängiltighet och abstraktion, dess materia är ännu bunden till ett särskilt naturelement, och den uppfattas därför ännu bara i en naturbestämd existensform. Den betraktas av denna anledning först som en bestämd, särskild föryttring av människan, liksom dess produkt framstår som en bestämd rikedom, som snarare tillfaller naturen än själva arbetet. Jorden betraktas ännu som natur och därmed som skild från människan, och ännu inte som kapital, d.v.s. som ett moment av själva arbetet. Arbetet uppfattas tvärtom som ett moment i naturen. Men i och med att den fetischism som låg i den gamla yttre, blott som objekt existerande rikedomen, reduceras till ett mycket enkelt naturelement och dess väsen redan, om till en början också bara delvis, på ett särskilt sätt uppfattas i sin subjektiva existens, så blir nästa steg med nödvändighet att rikedomens allmänna väsen erkännes och att det absoluta, d.v.s. abstrakta arbetet upphöjes till princip. Det klargjordes för fysiokraterna att jordbruket inte skiljer sig från någon annan industri i ekonomiskt hänseende (alltså det enda hänseende som betyder något) och att det således icke är ett bestämt arbete, icke ett till ett bestämt element bundet arbete, icke en särskild aktivitet utan arbete överhuvud som är rikedomens väsen.
Fysiokratin förnekar den särskilda, yttre, blott objektiva rikedomen därigenom att den bestämmer arbetet som rikedomens väsen. Men i första rummet ser den arbete endast som jordegendomens subjektiva väsen (den utgår från det slag av egendom som i historien framstår som det dominerande och mest accepterade); den låter blott jordegendomen bli till den föryttrade människan. Den upphäver jordegendomens feodalkaraktär i och med att den förklarar att industrin (agrikulturen) är dess väsen; men den förnekar industrins värld och hyllar feodalväsendet i så måtto att den betraktar agrikulturen som den enda industrin.
Det säger sig självt att så snart man bara erkänner den industri som i motsättning till jordegendomen - verkligen konstituerar sig som industri med avseende på dess subjektiva väsen, så innefattar detta subjektiva väsen denna sin egen motsättning. Liksom industrin innefattar den upphävda jordegendomen innefattar dess subjektiva väsen också den senares subjektiva väsen.
Liksom jordegendomen är den tidigaste formen av privategendom, liksom industrin historiskt sett framträder som en underordnad egendomsform (eller rättare sagt är jordegendomens frisläppta slav) så upprepas i det vetenskapliga klargörandet av privategendomens subjektiva väsen, av arbetet, denna process, och arbetet framträder först endast som lantarbete men gör sig sedan gällande som arbete över huvud.
||III| All rikedom har blivit industriell rikedom, arbetsrikedom, och industrin är det fulländade arbetet, liksom fabriksväsendet är industrins, d.v.s. arbetets fulländade väsen och det industriella kapitalet är privategendomens fulländade objektiva utformning.
Vi ser, hur det också först är nu som privategendomen kan fullända sitt herravälde över människan och i den mest allmänna formen bli en världshistorisk makt. -
till sid XXXIX.[29] Men så länge motsatsen mellan egendomslöshet och egendom inte uppfattas som en motsats mellan arbete och kapital, så länge är det en indifferent motsats som inte fattas i sin aktiva relation, i sitt inre förhållande, och som inte uppfattas som en motsägelse. Denna sorts motsats kan i sin första gestalt uppträda också utan att privategendomen nått en högre utveckling, som i det antika Rom, i Turkiet etc. Därigenom förefaller det som om den inte berodde på själva privategendomen. Men arbetet som är privategendomens subjektiva väsen så som uteslutande egendomen, och kapitalet som är det objektiva arbetet såsom uteslutande arbetet, utgör tillsammans privategendomen som ett utvecklat självmotsägande förhållande, ett förhållande som genom sin inre dynamik bär fröet till sin egen upplösning.
Upphävandet av självalienationen går samma väg som självalienationen. Först betraktas privategendomen blott från sin objektiva sida - fastän med arbetet som sitt väsen. Dess existensform är därför kapitalet, vilket "såsom sådant" skall upphävas (Proudhon). Eller också fattas det särskilda arbetssättet - det nivellerade, sönderstyckade och därför ofria arbetet - som källan till privategendomens skadlighet och dess människofientliga form, vilket sker hos Fourier. Fourier ser liksom fysiokraterna jordbruksarbetet som åtminstone det mest karakteristiska arbetet. I motsats till honom förklarar St. Simon att industriarbetet såsom sådant är det väsentliga arbetet, och Simon kräver också industrimännens allenavälde och en förbättring av arbetarens situation. Slutligen sammanfaller kommunismen - det positiva uttrycket för den upphävda privategendomen - till en början med den allmänna privategendomen. Genom att kommunismen erkänner privategendomen i dess mest allmänna form innebär den
1) i sin första utformning bara ett förallmänneligande och en fulländning av privategendomen; som sådan visar den sig i dubbel gestalt: den tingliga egendomens välde är så starkt att den vill förinta allt som inte kan bli en privategendom tillhörig alla; den vill agera med våld och bortser från personliga förutsättningar etc. Det fysiska, omedelbara ägandet är för den livets och tillvarons enda mål; arbetarens lott är inte upphävd utan blir allas lott; privategendomens förhållande förblir förhållandet mellan det mänskliga samhället och tingvärlden; till sist kommer denna tendens att sätta den allmänna privategendomen mot den traditionella privategendomen till uttryck på ett djuriskt sätt, när man mot äktenskapet (som visserligen är en form av den exklusiva privategendomen) ställer kvinnogemenskapen[30] där kvinnorna blivit till samhällelig och allmän egendom. Man kan säga att denna idé om de offentliga kvinnorna är den uttalade hemligheten hos denna ännu alltigenom råa och tanklösa kommunism. Liksom kvinnan skulle lämna äktenskapet för den allmänna prostitutionen så skulle hela rikedomens värld, d.v.s. människans objektiva väsen, lämna sitt exklusiva äktenskap med de besuttna för den allmänna prostitutionen med samhället. Denna kommunism är blott det konsekventa uttrycket för privategendomen, ty den förnekar hela tiden människans personlighet och privategendomen innebär just denna förnekelse. Den allmänna avunden, som framträder som en makt, är den fördolda form, i vilken girigheten framställer sig och finner ett annat slags tillfredsställelse. Såsom sådan riktar varje privategendom sin avund och lust till utjämning åtminstone mot varje större privategendom, ja, detta är t.o.m. konkurrensens väsen. Den primitive kommunisten fulländar blott denna avund och nivellering utifrån ett inbillat minimum. Han har en bestämd, begränsad måttstock. I hur liten utsträckning detta avskaffande av privategendomen i själva verket avskaffar alienationen visar just hans abstrakta förnekande av hela utvecklingens och civilisationens värld, och hans längtansfyllda blickar tillbaka mot de fattiga behovslösa människornas onaturliga ||IV| asketism; dessa människor som, långt ifrån att ha övervunnit privategendomen ännu icke ens nått fram till den.
Människornas gemenskap är blott arbetets gemenskap och den lika lön som det gemensamma kapitalet - det allmänna som kapitalist - utbetalar. Bägge sidorna i förhållandet upphöjes till en inbillad allmängiltighet - arbetet är den lott som delas av alla, kapitalet är samhällets erkända allmängiltighet och makt.
I förhållande till kvinnan som den allmänna vällustens rov och tjänsteflicka uppenbaras den oändliga degradering vari människan existerar för sig själv, ty hemligheten i detta förhållande har sitt otvetydiga, avgörande, uppenbara, avslöjande uttryck i förhållandet mellan kvinna och man och i det sätt på vilket det omedelbara, naturliga släktförhållandet uppfattas. Det omedelbara, naturliga, nödvändiga förhållandet mellan människa och människa är förhållandet mellan man och kvinna. I detta naturliga artförhållande är människans förhållande till naturen omedelbart identiskt med hennes förhållande till människan, liksom hennes förhållande till människan omedelbart är identiskt med hennes förhållande till naturen, hennes egen naturliga bestämning. I detta förhållande framgår alltså sinnligt, reducerat till ett åskådligt faktum, i vad mån det mänskliga väsendet för människan blivit till natur eller naturen blivit till människans mänskliga väsen. Genom detta förhållande kan man alltså avgöra människans hela utvecklingsnivå. Ur dess karaktär följer i vilken utsträckning människan blivit och uppfattar sig själv som en del av människosläktet, som människa; förhållandet mellan man och kvinna är det naturligaste förhållandet mellan människa och människa. I detta visar sig alltså i vad mån människans naturliga förhållande blivit mänskligt eller människans mänskliga väsen blivit ett naturligt väsen för henne, i vad mån hennes mänskliga natur blivit natur för henne. I detta förhållande visar sig också i vilken utsträckning hennes medmänniska som människa är ett behov för henne, i vilken utsträckning hon i sitt privata liv samtidigt är en samhällsvarelse.
Det första positiva upphävandet av privategendomen, den primitiva kommunismen, är alltså blott ett uttryck för privategendomens låghet, som bara syftar till att etablera sig som samhällets positiva väsen.
2) Kommunismen[31] a) fortfarande av politisk natur, demokratisk eller despotisk; b) med upphävande av staten, men samtidigt med ett ofulländat väsen, som är påverkat av privategendomen, d.v.s. av människans alienation. I båda dessa former är kommunismen redan medveten om att dess uppgift är att reintegrera människan och att få henne att återvända till sig själv som ett upphävande av människans självalienation, men eftersom den ännu icke uppfattat privategendomens positiva väsen och lika litet förstått behovens mänskliga natur, så är den ännu bunden vid och påverkad av privategendomen. Den har visserligen fattat sitt begrepp, men ännu icke sitt väsen.
3) Kommunismen[32] som det positiva upphävandet av privategendomen i dess egenskap av mänsklig självalienation och därför som tillägnelse av det mänskliga väsendet för och genom människan; d.v.s. som människans fullständiga och medvetna återvändo till sig själv som samhällelig, d.v.s. som mänsklig människa, inom ramen för den hittillsvarande utvecklingens hela rikedom. Denna kommunism är som fulländad naturalism = humanism, som fulländad humanism = naturalism, den är den sanna upplösningen av konflikten mellan människan och naturen och mellan människan och människan, den sanna upplösningen av kampen mellan existens och väsen, mellan objektivering och självhävdelse, mellan frihet och nödvändighet, mellan individ och släkte, den är lösningen på historiens gåta och vet sig vara det.
||V| Historiens hela rörelse är därför den begripna och uppfattade tillblivelseakten av denna kommunism, och detta gäller både kommunismens verkliga födelseakt - dess empiriska förverkligande - och dess tänkande medvetande, medan den ännu ofullständiga arten av kommunism söker ett historiskt bevis i enstaka historiska händelser som står i motsatsställning till privategendomen, ett bevis för kommunismen i det bestående, d.v.s. enstaka moment i utvecklingen rives loss (i synnerhet Cabet, Villegardelle o.s.v. rider på denna käpphäst) och får tjäna som bevis på kommunismens historiska fullödighet. Men på så sätt bevisar man också att den oändligt större delen av denna utveckling motsäger ens antaganden och att kommunismen - om den tidigare existerat - just genom att höra det förgångna till inte kan utgöra utvecklingens väsen.
Det är lätt att inse nödvändigheten i att hela den revolutionära rörelsen har såväl sin empiriska som sin teoretiska grundval i privategendomens, och alltså ekonomins, utveckling.
Denna materiella, för sinnena omedelbart konstaterbara privategendom är det materiella, sinnliga uttrycket för det alienerade mänskliga livet. Dess rörelse - produktionen och konsumtionen uppenbarar sinnligt rörelsen hos all tidigare produktion, d.v.s. människans, religionens, familjens, statens, rättens, moralens, vetenskapens, konstens o.s.v. förverkligande och verklighet är bara särformer av produktionen och faller under produktionens allmänna lag. Det politiska avskaffandet av privategendomen - d.v.s. tillägnelsen av det mänskliga livet - är därför det positiva upphävandet av all alienation, alltså människans återvändande från all religion, familj, stat, o.s.v. till hennes mänskliga, d.v.s. samhälleliga tillvaro. Den religiösa alienationen som sådan uppträder blott på det inåtvända mänskliga medvetandets område, men den ekonomiska alienationen hör hemma i det verkliga livet, och att upphäva den innebär därför att upphäva båda. Men det är självklart att rörelsen bland olika folk tar sin första början på olika sätt beroende på om folkets sanna medvetna liv försiggår mer i medvetandet eller i den yttre världen, om det är ett mer ideellt eller ett mer reellt liv. Kommunismen börjar omedelbart (Owen) med ateismen, men ateismen är till en början långt ifrån kommunism, liksom denna tidiga ateism ännu mest är en abstraktion. - Ateismens filantropi är därför först blott en filosofisk abstrakt filantropi,[33] kommunismens filantropi är från början reell och siktar till handling.
Vi har sett,[34] hur människan - under förutsättning av att privategendomen positivt avskaffats - producerar människan, sig själv och den andra människan; hur objektet som förkroppsligar hennes individualitet samtidigt utgör hennes egen existens för den andra människan, existensen av denna andra människa och existensen därav för henne själv. Men likaså är både arbetets material och människan som subjekt såväl resultatet av som utgångspunkten för rörelsen (och att de måste vara utgångspunkten är just anledningen till privategendomens historiska nödvändighet.) Alltså är den samhälleliga karaktären hela utvecklingens allmänna karaktär; liksom själva samhället producerar människan som människa, så produceras det av människan. Såväl aktiviteten som åtnjutandet är både till innehåll och existensform samhälleliga: samhällelig aktivitet och samhälleligt åtnjutande. Naturens mänskliga väsen finns till först för samhällsmänniskan; ty först då tjänar naturen som förbindelselänk mellan människor som människans tillvaro för andra, och andras för henne och som i livselement i den mänskliga verkligheten - först då är den grunden för människans mänskliga tillvaro. Först där är hennes mänskliga tillvaro hennes naturliga tillvaro och naturen finns för henne i människan. Samhället är alltså människans fulländade väsensenhet med naturen, naturens sanna återuppståndelse, människans slutgiltiga naturalism och naturens slutgiltiga humanisering.
||VI| Den samhälleliga verksamheten och det samhälleliga åtnjutandet existerar på intet sätt bara i form av en omedelbar kollektiv verksamhet eller ett omedelbart kollektivt åtnjutande, fastän den kollektiva verksamheten och det kollektiva åtnjutandet, d.v.s. den verksamhet och det åtnjutande som för ett omedelbart uttryck i den verkliga samvaron med andra människor, skall finnas överallt där detta omedelbara uttryck för den samhälleliga andan är grundat i verksamhetens och åtnjutandets väsen och i överensstämmelse med dess natur.
Men även om jag t.ex. är verksam inom vetenskapen - en sysselsättning som jag sällan kan utföra i omedelbar gemenskap med andra - så är jag samhälleligt verksam i och med att jag är verksam som människa. Inte bara är materialet för min verksamhet mig givet som samhällsprodukt - det gäller t.o.m. språket som tänkaren måste använda för sin verksamhet - utan min egen tillvaro är samhällelig verksamhet. Därför skapar jag det som jag skapar för samhället och i medvetande om att jag är ett samhälleligt väsen.
Mitt allmänna medvetande är bara det teoretiska uttrycket för det som det reellt allmänmänskliga väsendet eller det samhälleliga väsendet är det levande uttrycket för, medan det allmänna medvetandet är en abstraktion från det verkliga livet och som sådant fientligt mot detta[35]. Därför är också mitt allmänna medvetandes verksamhet såsom sådan min teoretiska tillvaro som samhällsvarelse.
Framför allt måste man undvika att åter fixera "samhället" som en abstraktion från individen och riktad mot honom. Individen är det samhälleliga väsendet. Hans livsyttringar är därför yttringar av och bekräftelser på det samhälleliga livet, även om de inte framstår som omedelbart samhälleliga yttringar, d.v.s. som yttringar utförda i samverkan med andra. Människans individuella och artenliga liv är inte skilda åt, i hur hög grad existensformen - med nödvändighet - för det individuella livet är ett mer särskilt eller ett mer allmänt slag av artliv eller i hur hög grad det artenliga livet också är ett särskilt eller allmänt individuellt liv.
Som artmedvetande fullgör människan sitt verkliga samhällsliv, och hennes tänkande upprepar blott hennes verkliga tillvaro, liksom omvänt artens verkliga liv bekräftas i artmedvetandet och finns till för sig i sin allmängiltighet, som tänkande väsen.
I lika hög grad som människan därför är en särskild individ och just hennes egenart gör henne till en individ och en verklig individuell samhällsvarelse, i lika hög grad är hon en totalitet, en ideal totalitet, det tänkta och sinnligt varseblivna samhällets subjektiva existens för sig, på samma sätt existerar hon också i verkligheten som åskådning och som verkligt åtnjutande av den samhälleliga tillvaron och är en totalitet av mänskliga livsyttringar.
Tänkande och verklighet är alltså visserligen åtskilda men utgör samtidigt en enhet.
Döden framstår som artens obarmhärtiga seger över den enskilda individen och den tycks motsäga enheten, men den enskilda individen är blott ett enskilt artväsen och som sådant dödligt.
{4) Då privategendomen blott är det sinnliga uttrycket för förhållandet att människan blir ett objekt för sig själv - och därtill ett främmande och omänskligt objekt - att hennes livsyttringar är hennes avyttring av livet, hennes förverkligande ett föroverkligande, en främmande verklighet, så kan man inte uppfatta det positiva upphävandet av privategendomen som sker för och genom människan, d.v.s. den konkreta tillägnelsen av människans väsen och liv, av människan som objekt och av det mänskliga verket, som det omedelbara, ensidiga åtnjutandet, besittandet eller ägandet. Människan tillägnar sig sitt allsidiga väsen på ett allsidigt sätt, alltså som mänsklig totalitet. Vart och ett av hennes mänskliga förhållningssätt till världen, synen, hörseln, lukten, smaken, känseln, tänkandet, åskådningen, förnimmelsen, viljan, verksamheten, kärleken, kort sagt alla organ för hennes individualitet liksom de organ som till sin användning omedelbart är organ för gemenskap, ||VII| tillägnar sig objektet i och med sina förhållanden till objektet, d.v.s. sina objektiva förhållanden. Att tillägna sig den mänskliga verkligheten och dess förhållande till objektet är en bekräftelse på den mänskliga verkligheten. Denna är därför lika mångsidig som de mänskliga väsensbestämningarna och verksamheterna är mångsidiga; den är den mänskliga aktiviteten och det mänskliga lidandet <Leiden>, ty lidandet[*] är ur mänsklig synvinkel människans åtnjutande av sig själv.
Privategendomen har gjort oss så dumma och ensidiga att ett föremål är vårt först då vi äger det, alltså då det existerar som kapital för oss eller när vi omedelbart besitter det, äter det, dricker det, klär oss i det, bor i det o.s.v., kort sagt då vi brukar det. Och detta trots att privategendomen ser alla dessa former av besittningstagande som livsmedel medan livet, vars medel de är, är privategendomens liv, arbete och kapitalisering.
I alla fysiska och andliga sinnens ställe har alltså alla dessa sinnens alienation - havandet - inträtt. Det mänskliga väsendet måste inskränka sig till denna absoluta fattigdom för att dess egen inre rikedom skulle framfödas. (Om havandets kategori, se Hess i 21 arken.)
Privategendomens avskaffande innebär därför den fullständiga frigörelsen av alla mänskliga sinnen och egenskaper; men den innebär frigörelse just därigenom att dessa sinnen och egenskaper blivit mänskliga - såväl subjektivt som objektivt sett. Ögat har blivit ett mänskligt öga, liksom dess objekt blivit ett samhälleligt, mänskligt föremål som förbinder människa och människa. Sinnena har därför omedelbart i praktiken blivit teoretiker. De förhåller sig till saken för sakens egen skull, men saken själv har ett föremålsligt mänskligt förhållande till sig själv och till människan, och omvänt. Behovet eller åtnjutandet har därför förlorat sin egoistiska karaktär och sin blotta nyttonatur genom att nyttan blivit till mänsklig nytta.
På samma sätt innebär min medmänniskas sinnen och hennes åtnjutande min egen tillfredsställelse. Förutom dessa omedelbara organ utbildas därför samhällsorgan eller organ i samhällets form, d.v.s. den verksamhet som utföres i omedelbart samarbete med andra har blivit organ för en livsyttring och ett sätt att tillägna sig det mänskliga livet.
Det är självklart att det mänskliga ögat upplever något annat än det primitiva, omänskliga ögat, det mänskliga örat något annat än det primitiva örat o.s.v.
Vi har kommit fram till följande: Människan går inte förlorad i sitt objekt om detta bara blir ett mänskligt objekt eller en objektiv människa för henne. Detta är blott möjligt om objektet för henne blir ett samhälleligt objekt, om hon för sig själv blir ett samhälleligt väsen och om samhället - i detta objekt - blir för henne som väsen.
Genom att å ena sidan den objektiva verkligheten för den samhälleliga människan blir de mänskliga väsenskrafternas verklighet, människans verklighet och därför människans egna väsenskrafters verklighet, så blir för henne alla objekt till en objektivering av henne själv, till objekt som bekräftar och objektiverar hennes egen individualitet, hennes objekt, d.v.s. hon blir själv objektet. Hur detta uppnås beror på objektets natur och den väsenskraft som svarar därmot, ty det är just det bestämda i detta förhållande som utgör den särskilda, verkliga karaktären i bejakelsen. För ögat blir ett föremål annorlunda än för örat, och ögats föremål är ett annat än örats. Det särpräglade i varje väsenskraft är just dess särpräglade väsen, alltså också det särpräglade sätt på vilket det objektiveras, kort sagt dess objektivt-verkliga levande vara. ||VIII| Människan bejakas därför i den levande världen, inte bara i tänkandet utan med alla sinnen.
Man kan också se förhållandet från en annan, från subjektiv, synpunkt: Liksom det först är musiken som väcker människans musikaliska sinne, liksom den skönaste musik inte har någon mening för det omusikaliska örat och inte ens är något objekt för det, eftersom ett objekt för mig blott kan vara bekräftelsen på en av mina väsenskrafter, d.v.s. bara vara för mig på samma sätt som min väsenskraft är för sig som subjektiv förmåga, ja eftersom ett objekts mening för mig (det har blott mening för ett sinne som svarar mot det) just sträcker sig så långt som mitt sinne sträcker sig - på samma sätt är därför samhällsmänniskans sinnen andra än människans utanför samhället; först genom den utvecklade, på objekt inriktade rikedomen i det mänskliga väsendet utvecklas de subjektiva mänskliga sinnenas rikedom och blir det musikaliska örat, ögat som är öppet för formens skönhet och andra sinnen förmögna till mänskliga njutningar, kort sagt sinnen som framstår som mänskliga väsenskrafter. Det är nämligen inte blott de s.k. fem sinnena utan också de andliga sinnena och de praktiska sinnena (vilja, kärlek o.s.v.) - med ett ord det mänskliga sinnet, sinnenas mänsklighet - som utvecklas genom förekomsten av deras objekt och genom förmänskligandet av naturen. Utvecklingen av de fem sinnena har varit ett verk av hela den hittillsvarande världshistorien. Det sinne, som blott tjänar det primitiva, praktiska behovet har också blott en inskränkt innebörd.} För den uthungrade människan existerar inte födans mänskliga form utan blott dess abstrakta form som föda; den kunde likaväl vara rå, och det går inte att skilja den människans ätande från djurets. Den sorgtyngda, utarmade människan har inget sinne för det skönaste skådespel; köpmannen som säljer ädla stenar ser blott stenarnas handelsvärde men inte deras skönhet och särpräglade natur; han har inget sinne för stenarna. Således innebär förverkligandet av det mänskliga väsendet såväl i praktiskt som teoretiskt hänseende både att göra människans sinnen mänskliga och att skapa ett mänskligt sinne som svarar mot hela det mänskliga och naturliga väsendets rikedom.
{Liksom samhället i vardande finner allt material för denna kultiveringsprocess i privategendomens utveckling och dess såväl andliga som materiella rikedom och elände, så producerar det realiserade samhället som sin beständiga verklighet människan i hela hennes väsens rikedom, den rika och i grunden mångsidiga människan.}
Man ser hur motsättningen mellan subjektivism och objektivism, spiritualism och materialism, aktivitet och passivt lidande upplöses som motsatta begrepp först i sitt sociala sammanhang och därmed också i verkligheten; {man ser hur upplösningen av själva de teoretiska motsatserna blott är möjlig på praktisk väg, bara genom människans praktiska energi, och deras lösning är därför på intet sätt bara en uppgift för kunskapen utan en verklig livsuppgift, som filosofin inte kunnat klara av just emedan den fattat den som en enbart teoretisk uppgift. -
Man ser hur industrins historia och förverkligandet av industrin som självständigt föremål är som en uppslagen bok om de mänskliga väsenskrafterna eller som en för sinnena tillgänglig mänsklig psykologi.[36] Psykologin har hittills inte uppfattats i samband med människans väsen utan ständigt blott satts i relation till en yttre nytta, eftersom psykologerna inte angripit själva alienationen utan bara - då de rört sig inom alienationens ramar - sett människans allmänna tillvaro - religionen eller historien i deras abstrakt-allmänna väsen som politik, konst, litteratur o.s.v. - ||IX| som de mänskliga väsenskrafternas verklighet och som det typiska utslaget av människoartens verksamhet. I den vanliga materiella industrin (- som man likaväl kan fatta som en del av denna allmänna utveckling som man kan uppfatta den allmänna utvecklingen som en särskild del av industrin, eftersom all mänsklig verksamhet hittills varit arbete, d.v.s. industri och från sig själv alienerad verksamhet -) har vi i form av sinnligt iakttagbara, främmande, nyttiga objekt, i alienationens form människans objektiverade väsenskrafter framför oss. En psykologi, för vilken denna bok, - alltså just den för sinnena tydligaste och mest tillgängliga delen av historien - är förseglad kan inte bli en verklig innehållsrik och reell vetenskap.} Vad skall man överhuvudtaget tänka om en vetenskap som förnämt abstraherar från denna stora del av det mänskliga arbetet och inte upptäcker sin egen ofullständighet så länge en så mångfacetterad rikedom av mänsklig verksamhet inte säger den mer än vad som kan sägas i ett ord: "behov", "simpelt behov"? - Naturvetenskaperna har utvecklat en enorm verksamhet och lagt under sig ett ständigt växande material. Filosofin har emellertid förblivit den främmande, liksom den i sin tur förblivit främmande för filosofin. Den tillfälliga föreningen var blott en fantastisk illusion.[37] Viljans fanns med förmågan fattades. Även historievetenskaperna tar blott i förbigående hänsyn till naturvetenskaperna som led i upplysningen, nyttan och enstaka stora upptäckter. Men desto mera praktiskt har naturvetenskapen genom industrin påverkat det mänskliga livet, omgestaltat det och förberett den mänskliga frigörelsen på samma sätt som den först med nödvändighet fullbordat omänskligheten. Industrin är naturens och därmed naturvetenskapens verkliga historiska förhållande till människan; betraktar man den därför som det exoteriska blottläggandet av de mänskliga väsenskrafterna så förstår man också naturens mänskliga väsen eller människans naturliga väsen och därmed förlorar naturvetenskaperna sin abstrakt materiella eller rättare sagt idealistiska inriktning och blir basen för den mänskliga vetenskapen som den redan nu - om än i alienerad gestalt - blivit basen för det verkliga mänskli ga livet. Att söka en annan bas för livet eller för vetenskapen vore från början en lögn. {Den natur som tar sig form i den mänskliga historien - det mänskliga samhällets tillblivelseakt - är människans verkliga natur, och därför är den natur som uppstår genom industrin den sanna antropologiska - naturen - om också i alienerad gestalt.}
All vetenskap måste ha sinnligheten som grund (se Feuerbach). Bara om den bygger på denna grund som har den dubbla gestalten av sinnligt medvetande och sinnligt behov - d.v.s. bara om vetenskapen utgår från naturen - blir den en verklig vetenskap. Hela historien framstår som en förberedelse för och en utveckling mot att "människan" blir föremål för det sinnliga medvetandet och att behovet av "människan som människa" blir det verkliga behovet. Historien är själv en verklig del av naturalhistorien eller naturens utveckling till människa. Naturvetenskapen kommer senare att underordna sig vetenskapen om människan i samma utsträckning som vetenskapen om människan kommer att underordna sig naturvetenskapen: Det skall bli en vetenskap.
Människan är naturvetenskapens omedelbara föremål; ty den omedelbara, sinnliga naturen är omedelbart den mänskliga sinnligheten (identiska uttryck), omedelbart såsom den andra människan som hon har framför sig. Först genom den andra människan blir hennes egen sinnlighet sinnlighet för henne själv. Men naturen är det omedelbara föremålet för vetenskapen om människan. Människans första objekt - människan - är natur, sinnlig verklighet, och de särskilda mänskliga sinnliga väsenskrafterna kan överhuvudtaget blott finna kunskap om sig själva i vetenskapen om naturliga väsen liksom de blott i naturliga föremål kan vinna sitt objektiva förverkligande. Själva tänkandets element, elementet för tankens livsyttringar, språket, är av sinnlig natur. Naturens samhälleliga verklighet och den mänskliga naturvetenskapen eller den naturliga vetenskapen om människan är identiska uttryck. -
{Man ser hur den rika människan och det rika mänskliga behovet träder i stället för den nationalekonomiska rikedomen och fattigdomen. Den rika människan är samtidigt den människa som har behov av en totalitet av mänskliga livsyttringar, den människa som av inre nödvändighet, av tvång måste förverkliga sig själv. Inte bara människans rikedom utan också hennes armod får i samma utsträckning - under förutsättning av socialism - en mänsklig och därför samhällelig betydelse. Den är det passiva band som får människan att känna den största rikedomen, den andra människan, som behov. Att mitt väsen förverkligas får sitt synliga uttryck i min lidelse, som också här blir mitt väsens aktivitet. -}
5) Ett väsen framstår som självständigt först då det står på egna ben, och det står på egna ben först då det har sig själv att tacka för sin tillvaro. En människa, som lever på en annans nåd, betraktar sig som ett avhängigt väsen. Men jag lever alltigenom på en annans nåd, om jag har honom att tacka, inte bara för mitt livsuppehälle, utan också för att han skapat mitt liv och är källan till mitt liv; och mitt liv har med nödvändighet en sådan grund utanför sig självt om det inte är min egen skapelse. Skapelsen är därför en föreställning som är svår att tränga ut ur folks medvetande. Att naturen och människan skulle bestå genom sig själva är för detta medvetande obegripligt, eftersom alla de praktiska livets handgripligheter motsäger det.
Läran om jordens skapelse fick en väldig stöt genom geognosin, d.v.s. av den vetenskap som betraktar jordens tillblivelse och utveckling som en process, som en självskapelse. Läran om generatio aequivoca är skapelseteorins enda praktiska vederläggning.
Nu är det visserligen lätt för den enskilda individen att säga vad Aristoteles redan sagt: Du är skapad av din fader och din moder, alltså har i ditt fall två människors parning, d.v.s. en mänsklig könsakt, skapat människan. Du ser alltså att människan även fysiskt sett har människan att tacka för sin tillvaro. Du får alltså inte bara hålla den ena sidan, den oändliga progressen i minnet, och fråga: Vem har skapat min fader, vem min farfader o.s.v. Du måste också komma ihåg den cirkelrörelse som är sinnligt åskådlig i varje progress, och i den upprepar människan sig själv i avlandet på så sätt att människan alltid förblir subjekt. Du svarar kanske: Om jag accepterar din cirkelrörelse så måste du också acceptera min progress som driver mig allt längre bort tills jag kommer till frågan vem som skapat den första människan och naturen överhuvud. Jag kan bara svara dig: Din fråga är själv en produkt av abstraktionen. Fråga dig hur du kommer till den frågan; fråga dig om inte din fråga är ställd i ett sådant perspektiv att jag inte kan besvara den eftersom perspektivet är skevt. Fråga dig om en sådan progress alls existerar för ett förnuftigt tänkande. Om du frågar efter naturens och människans skapelse så abstraherar du från människan och naturen. Du ponerar dem som icke-existerande och vill ändå att jag skall bevisa dem för dig såsom existerande. Jag säger dig nu: Uppge din abstraktion, så uppger du också din fråga, eller om du vill hålla fast vid din abstraktion, var konsekvent och tänk - när du ||XI| tänker människan och naturen såsom icke-existerande - tänk också dig själv såsom icke-existerande, eftersom du ändå också är natur och människa. Tänk inte, fråga inte, ty så snart du tänker och frågar har din abstraktion om naturens och människans existens ingen mening. Eller är du en så stor egoist att du betraktar allt som intet och ändock själv vill existera?
Du kan invända mot mig: Jag vill inte anta att naturen och människan icke existerar; jag frågar dig om deras tillblivelseakt liksom jag frågar anatomen om skelettbildningen.
Men eftersom hela den såkallade världshistorien för den socialistiska människan inte är något annat än skapelsen av människan genom människans arbete - det finns inte någon annan naturens tillblivelse för människan - så har hon alltså det åskådliga, oemotsägliga beviset för att allt kommit till och utvecklats genom människan själv. Genom att människans väsen blivit praktiskt och sinnligt åskådligt i naturen, genom att människan för sin medmänniska blivit en naturvarelse och naturen för människan blivit en mänsklig varelse, så har frågan om ett främmande väsen, ett väsen över naturen och människan - en fråga som förutsätter naturens och människans oväsentlighet - blivit praktiskt omöjlig. Ateismen som förnekande av denna oväsentlighet har icke längre någon mening, ty ateismen är en förnekelse av Gud, och den ponerar människans tillvaro först i och med denna negation; men socialismen som socialism behöver inte längre någon sådan förmedling; den utgår från människans teoretiska och praktiska medvetande och från naturen och betraktar dem som väsendet. Den är människans positiva självmedvetande vilket därför inte längre förmedlas genom förnekelse av religionen, liksom det verkliga livet är människans positiva verklighet, som icke längre förmedlas genom avskaffandet av privategendomen genom kommunismen. Kommunismen är positiv som negation av negationen, och därför är den det verkliga, för den närmaste historiska utvecklingen nödvändiga momentet i den mänskliga frigörelsen och återupprättelsen. Kommunismen är den närmaste framtidens nödvändiga gestalt och dess energiska princip, men kommunismen som sådan är icke målet för den mänskliga utvecklingen, inte det mänskliga samhällets slutgiltiga gestaltning. - |XI||
||XIV| 7. Vi har sett vilken betydelse de mänskliga behovens rikedom får då socialismen förverkligats. Socialismen innebär såväl ett nytt produktionssätt som ett nytt föremål för produktionen, såväl en ny bekräftelse av den mänskliga väsenskraften som ett nytt berikande av det mänskliga väsendet. Inom privategendomen är förhållandena omvända. Varje människa spekulerar på att skapa ett nytt behov hos andra för att tvinga dem till ett offer, för att försätta dem i en ny beroendeställning och för att förleda dem till ett nytt slags njutning och därmed ekonomisk ruin. Var och en söker lägga sin medmänniska under en främmande väsenskraft för att därigenom tillfredsställa sitt eget egoistiska behov. Med mängden av föremål växer därför de främmande väsendenas maktsfär där människan är en slav, och varje ny produkt är en ny potens för det ömsesidiga bedrägeriet och den ömsesidiga utplundringen. Människan blir allt fattigare som människa, hon behöver alltmer penningar för att kunna bemäktiga sig det fientliga väsendet, och makten hos hennes penningar blir allt mindre ju större produktionen blir, d.v.s. hennes behov växer med penningarnas makt. - Behovet av penningar är därför det sanna, av de ekonomiska förhållandena producerade behovet och det enda behov som dessa producerar. - Kvantiteten av penningar blir alltmer den enda verkligt betydelsefulla egenskapen; liksom penningarna reducerar varje väsen till en abstraktion så reducerar de sig själva till sin egen utveckling som kvantitativt väsen. Måttlösheten och omåttligheten blir deras enda sanna mått. - Detta tar sig, från subjektiv synvinkel, uttryck på två olika sätt. Dels frambringar produkternas och behovens ökning uppfinningsrika och ständigt kalkylerande slavar med omänskliga, raffinerade, onaturliga och inbillade lustar - privategendomen kan icke göra det primitiva behovet till ett mänskligt behov; dess idealism är inbillningen, infallet, lynnet, och en eunuck smickrar inte sin härskare mera nedrigt och söker icke med infamare medel väcka sin härskares avtrubbade njutningsförmåga för att själv tillskansa sig en gunst, än industrieunucken, producenten, när han söker locka fram guldet ur sin kristligt älskade nästas penningpung för att lägga sig till med det. (Varje produkt är ett lockbete med vilket man vill lura till sig den andres väsen, hans penningar, och varje verkligt eller möjligt behov tyder på samma svaghet som får fågeln att sätta sig på limstången - allt är ett utsugande av det gemensamma mänskliga väsendet, liksom varje mänsklig ofullkomlighet är en förbindelselänk med himlen och en blotta som prästerna kan utnyttja; varje behov är ett tillfälle att gå till nästan och under de älskvärdaste gester säga till henne: Kära vän, jag ger dig vad du behöver, men du känner conditio sine qua non, du vet med vilket bläck du förskriver dig åt mig. Jag lurar dig men förskaffar dig samtidigt en njutning.) Industrieunucken får sin nästa att lyda sina mest förkastliga infall, han spelar kopplarens roll mellan henne och hennes behov, han avtvingar henne varje svaghet al lt för att sedan fordra handpenning för denna kärleksgärd. - Dels och för det andra visar sig denna alienation däri att den å ena sidan raffinerar behoven och deras medel, å andra sidan producerar den djuriska förvildningen, den fullständiga, primitiva, abstrakta enkelheten i behoven eller återupprättar snarare sin egen motsats: t.o.m. behovet av frisk luft upphör för arbetaren att vara ett behov, och han drar sig tillbaka till sin jordhåla, som emellertid nu förpestats av civilisationens stinkande andedräkt och som han dväljes i på ett osäkrare sätt, eftersom han är beroende av en främmande makt och dagligen kan mista sin håla och bli utkastad om han inte betalar sin hyra. Han måste nämligen betala för denna likbod. Ljuset som Prometheus hos Aiskylos betecknar som en av de stora gåvor som gjort vildar till människor, upphör att lysa för arbetaren. Luft och ljus, ja den enklaste djuriska renlighet upphör att vara behov för människan. Träcket, denna människans försumpning och förruttnelse, civilisationens kloakbrunn (detta skall förstås ordagrant) blir ett livselement för henne. Den totala, onaturliga vanvården, den ruttnande naturen blir hennes livselement. Inget av hennes sinnen fungerar längre, varken på ett mänskligt eller på ett omänskligt sätt, alltså inte ens på ett djuriskt sätt. De grymmaste sätten (och verktygen) för det mänskliga arbetet kommer tillbaka, såsom de romerska slavarnas trampkvarn blivit produktionssätt, existensform för många engelska arbetare. Det är inte bara människans mänskliga behov utan t.o.m. hennes djuriska behov som upphör att vara behov. Irländarna har numera blott behov av att äta, och bara av att äta potatis, därtill bara av att äta svinpotatis, den sämsta sortens potatis. Men England och Frankrike har redan i varje industristad ett litet Irland. Vilden och djuret har dock behov av jakt, motion, sällskap o.s.v. - Förenklingen av maskiner och arbete utnyttjas på så sätt att människan i sin första utveckling, den helt outvecklade människan - barnet - blir arbetare, liksom arbetaren blir ett vanskött barn. Maskinerna utnyttjar människans svaghet för att göra den svaga människan till maskin.
{Det sätt på vilket förmerandet av behoven och deras medel skapar behovs- och medellöshet klargör nationalekonomen (och kapitalisten; överhuvudtaget talar vi hela tiden om de praktiska affärsmännen även om vi vänder oss till nationalekonomerna - affärsmännens vetenskapliga bekännare och korrelat) sålunda: 1) han reducerar arbetarens behov till det nödvändigaste och jämmerligaste underhåll av den fysiska existensen och hans verksamhet till det mest abstrakta mekaniska rörelseschema, kort sagt, han säger: människan har inget annat behov, varken av verksamhet eller av rekreation; ty även detta liv betraktar han som mänskligt liv och mänsklig tillvaro; 2) han kalkylerar med det torftigast möjliga livet (existensen) som måttstock, ja som allmän måttstock därför att den gäller för den stora massan av människor; han gör arbetaren till ett väsen utan sinnen och utan behov, liksom han gör hans verksamhet till en abstraktion av all verksamhet; varje lyx för arbetaren förefaller honom därför förkastlig, och allt som inte hör till de mest abstrakta behoven - det kan vara avkoppling eller den minsta verksamhetsyttring - betraktar han som lyx. Nationalekonomin, denna vetenskap om rikedomen, är därför samtidigt försakelsens, svältens, besparingens vetenskap, och den lyckas t.o.m. spara in människans behov av frisk luft och motion. Denna vetenskap om den underbara industrin är också askesens vetenskap, och dess sanna ideal är den asketiske men ockrande girigbuken och den asketiske men producerande slaven. Dess moraliska ideal är den arbetare som sätter en del av sin lön på sparkassan, och detta sitt älsklingstema har de t.o.m. gjort en servil konst av. Temat har på teatern presenterats på ett tårdrypande sätt. Nationalekonomin är därför - trots sitt mondäna och vällustiga utseende - en verkligt moralisk vetenskap, ja, den mest moraliska vetenskapen. Att avstå f rån sig själv, från livet, från alla mänskliga behov är dess främsta lärosats. Ju mindre du äter och dricker, ju mindre böcker du köper, ju mera sällan du går på teater, på dans, på krogen, ju mindre du tänker, älskar, målar, o.s.v., desto mera sparar du, desto större blir den skatt som vare sig rost eller mal förstör, ditt kapital. Ju, mindre du är, ju mindre du lever, desto mera har du, desto större är ditt föryttrade liv, desto mera magasinerar du av ditt alienerade väsen. Allt ||XVI| vad nationalekonomen tar ifrån dig av ditt liv, allt ersätter han i penningar och rikedom, och allt som du själv inte kan, det kan dina penningar: De kan äta, dricka, dansa och gå på teater, de förstår sig på konst och har sinne för lärdom, historiska kuriositeter och politiskt makt, de kan resa, ja, de kan göra allt detta till ditt; de kan köpa allt, de är den sanna rikedomen. Men detta guld, som kan allt detta, kan inte göra något själv, inte köpa något, ty allt annat är dess slav, och när jag har husbonden så har jag slaven, och behöver inte längre hans slav. Alla lidelser och all aktivitet måste alltså duka under för girigheten. Arbetaren får bara ha så mycket att han kan leva, och han får bara leva för att ha.}
Visserligen uppenbarar sig nu en motsättning på den nationalekonomiska skådebanan. Den ena sidan (Lauderdale, Malthus och andra) rekommenderar lyxen och fördömer fattigdomen; den andra sidan (Say, Ricardo m.fl.) rekommenderar sparsamheten och fördömer lyxen. Men de förra tillstår att de vill ha lyx för att arbete skall produceras (d.v.s. den absoluta sparsamheten) och de senare tillstår att de förordar sparsamhet för att rikedom d.v.s. lyx skall produceras. Den första sidan har den romantiska illusionen att vinningslystnaden icke ensam får bestämma de rikas konsumtion, och de motsäger sina egna lagar då de påstår att slöseriet omedelbart är ett medel till rikedom; från den andra sidan invänder man mycket allvarligt och omständligt att jag genom slöseri förskingrar mina egendomar i stället för att utöka dem. Denna sida hycklar på så sätt att den inte tillstår att det blott är lynnet och infallen som bestämmer produktionen; dess protagonister glömmer de "kultiverade behoven", de glömmer att ingenting skulle kunna produceras utan konsumtion; de glömmer att produktionen genom konkurrensen blott måste bli mera allsidig och luxuös; de glömmer att produktens användning bestämmer dess värde och att modet bestämmer användningen; de önskar att blott "nyttigheter" skall produceras, men glömmer att en alltför stor produktion av nyttigheter producerar för många nyttiga människor. Båda sidor glömmer att slöseri och sparsamhet, lyx och utblottning, rikedom och armod följes åt.
Och du måste inte bara snåla på dina omedelbara behov, t.ex. maten, du måste också avstå från att ägna dig åt allmänna intressen, åt medlidande, åt förtroende o.s.v., om du vill vara ekonomisk, om du inte vill gå under för dina drömmars skull.
{Du måste göra allt som är ditt säljbart, d.v.s. nyttigt. Frågar jag nationalekonomin: Lyder jag de ekonomiska lagarna om jag förtjänar pengar genom att prisge och saluföra min kropp för främlingars vällust (fabriksarbetarna i Frankrike kallar sina fruars och döttrars prostitution för den n-te arbetstimman, och det är bokstavligen sant), eller handlar jag inte nationalekonomiskt om jag säljer min vän till marockanerna (och den direkta människohandeln förekommer i alla kulturländer, med rekryter o.s.v.), så svarar nationalekonomen mig: Du handlar inte mot mina lagar; men vänd dig till Moster Moral och Moster Religion och hör vad de har att säga; min nationalekonomiska moral och religion har ingenting att invända mot dig, men -. Ja, vem skall jag tro mest på, nationalekonomin eller moralen? Nationalekonomins moral är förvärvet, arbetet och sparsamheten, nykterheten - men nationalekonomin lovar att jag skall få mina behov tillfredsställda. - Moralens nationalekonomi är rikedomen på gott samvete, på dygd o.s.v., men hur skall jag kunna vara dygdig om jag ingenting är, och hur kan jag ha ett gott samvete om jag ingenting vet? - Det tillhör alienationens väsen att varje sfär lägger olika och motsatta måttstockar på mig, moralen har en, nationalekonomin har en annan, eftersom var och en av dem är en bestämd alienation av människan och var och en av dem} ||XVII| fixerar ett särskilt område av människans alienerade väsen. Båda förhåller sig alienerat till den andras alienation ...
Herr Michel Chevalier anklagar t.ex. Ricardo för att denne skulle bortse från moralen. Men Ricardo låter nationalekonomin tala nationalekonomins eget språk. Om detta språk inte är moraliskt så är det inte Ricardos fel. M. Ch[evalier] bortser från nationalekonomin så länge han moraliserar, men han måste bortse från moralen så snart han bedriver nationalekonomi. Nationalekonomins förhållande till moralen kan ändå blott vara de nationalekomomiska lagarnas förhållande till moralen, såvida det inte rör sig om ett villkorlig, tillfälligt och därför ogrundat och ovetenskapligt förhållande, om det alltså inte är ett skenförhållande utan ett väsentligt. Om det inte finns något sådant förhållande utan tvärtom, vad kan Ricardo rå för det? För övrigt är också motsatsen mellan nationalekonomin och moralen blott ett sken och i den mån det råder en motsats så är det ingen verklig motsats. Nationalekonomin uttrycker bara på sitt sätt de moraliska lagarna. -
{Att behovslösheten är nationalekonomins princip får sitt mest lysande uttryck i befolkningsteorin. Det finns för många människor. T.o.m. förekomsten av människor är en ren lyx, och om arbetaren är "moralisk" blir han sparsam med att avla barn. (Mill föreslår offentliga utmärkelser för dem som visar sig återhållsamma i sitt könsumgänge och offentligt klander för dem som försyndar sig mot denna äktenskapliga ofruktsamhet ... Är inte detta om något en asketisk morallära?) Människoproduktionen framstår som offentligt elände.}
Den mening som produktionen har för de rika får sitt uppenbara uttryck i den mening som den har för de fattiga; uppåt i samhällsskalan är uttrycket alltid förfinat, dolt, tvetydigt, ett sken, nedåt är det grovt, öppet, öppenhjärtligt, väsentligt. Arbetarens primitiva behov är en mycket större källa till profit än den rikes kultiverade behov. Källarbostäderna inbringar mera för sina värdar än palatsen, d.v.s. de innebär för honom den större rikedomen, eller för att tala nationalekonomiskt, de innebär en större rikedom för samhället. - Och på samma gång som industrin spekulerar i behovens förfining, på samma gång spekulerar den i deras råhet, om än i deras artificiella råhet. Den sanna tillfredsställelsen av dessa behov är bedövningen, denna skenbara tillfredsställelse av behoven, denna civilisation innanför behovets råa barbari. De engelska spritbutikerna är därför sinnebilden för privategendomen. Deras lyx visar den industriella lyxens och rikedomens sanna förhållande till människan. De är därför också med rätta de enda folkliga söndagsnöjena som den engelska polisen behandlar med mildhet. |XVII||
||XVIII| Vi har redan sett att nationalekonomin bestämmer enheten mellan arbete och kapital på flera olika sätt. 1) Kapitalet är hopat arbete; 2) kapitalets roll inom produktionen, dela som förnyelse av kapitalet med vinst, dels som råämnet (som arbetsmaterial) dels också som arbetande verktyg (maskinerna är som kapital omedelbart identiska med arbetet) är det produktiva arbetets; 3) arbetaren är ett kapital; 4) arbetslönen hör till kapitalets omkostnader; 5) för arbetaren innebär arbetet förnyelsen av hans livskapital; 6) för kapitalisten är arbetet en del av kapitalets aktivitet.
Slutligen 7) förutsätter nationalekonomen den ursprungliga enheten mellan kapitalist och arbetare som det paradisiska urtillståndet. Hur dessa båda ||XIX| som två olika personer råkat i ett motsatsförhållande till varandra är för nationalekonomen en tillfällig händelse som därför blott tarvar en yttre förklaring. (Se Mill) -
De nationer som ännu är bländade av glansen från ädla metaller och som därför bara är fetischdyrkare av myntet - de nationerna är ännu inte fulländade penningnationer. Härvid råder en motsats mellan Frankrike och England. - Bl.a. fetischismen visar i vilken utsträckning lösningen av den teoretiska gåtan är en uppgift för praxis och hur den sanna praxis är nödvändig för en verklig och positiv teori. Fetischdyrkarens sinnliga medvetande är ett annat än grekernas eftersom också hans erfarenhet är en annan. Den abstrakta fiendskapen mellan sinnena och anden är ofrånkomlig så länge människans eget arbete inte producerar människans sinne för naturen, naturens mänskliga sinne och alltså inte heller människans naturliga sinne. -
Jämlikheten är inte någonting annat än det tyska "Ich = Ich" <jag = jag> översatt till det franska, d.v.s. det politiska, språket. Jämlikheten som kommunismens grund är den politiska motsvarigheten till den bestämning som tysken gör då han säger att kommunismens grund består däri att den uppfattar människan som allmänt självmedvetande. Det är självklart att upphävande av alienationen alltid sker i den form av alienation som är den härskande makten eller i Tyskland självmedvetandet, i Frankrike den politiska jämlikheten och i England det verkliga, materiella, praktiska behov som endast har sig själv till måttstock. Det är från denna synpunkt Proudhon skall kritiseras och uppskattas.
Om vi ännu betecknar själva kommunismen - emedan den är en negationens negation, en tillägnelse av det mänskliga väsendet som förmedlas med sig själv genom negerandet av privategendomen, och därmed ännu inte som den sanna positionen, som tar sin utgångspunkt i sig själv, utan snarare i privategendomen, [oläsligt ...] på gammaltyskt sätt - på den hegelska fenomenologiens sätt - upp ... [...] så som ett övervunnet moment nu fullgjort och man [...] och kunde nöja sig med, att upp ... den i sitt medvetande [...] det mänskliga väsendets blott genom det verkliga [...] upphävandet av dess tanke liksom förr [...] då alltså med den det mänskliga livets verkliga alienation förbliver, och därtill en desto större alienation ju mera man är medveten om den såsom sådan - kan fullbordas, så kan den alltså blott fullbordas genom den kommunism som satts i verket.
För att privategendomens tanke skall upphävas räcker den teoretiska kommunismen fullständigt till. För att den verkliga privategendomen skall upphävas fordras en verklig kommunistisk aktion. Denna kommer att frambringas av historien, och den utveckling om vilken vi i teorin redan vet att den kommer att upphäva sig själv kommer i verkligheten att forma sig till en mycket hård och genomgripande process. Men vi måste betrakta det som ett verkligt framsteg att vi från början förvärvat överblick och medvetande beträffande såväl den historiska utvecklingens begränsningar som dess mål. -
När de kommunistiska hantverkarna förenar sig så framstår läran, propagandan o.s.v. som mål för dem. Men samtidigt tillägnar de sig därigenom ett nytt behov, behovet av sammanhållning, och vad som tidigare framstod som medel blir nu ändamål. Denna praktiska utveckling kan man studera i de glänsande resultat som franska socialistiska arbetare uppnått. Att röka, dricka, äta o.s.v. framstår inte längre som medel för deras sammanhållning. Sammanslutningen, föreningen, samvaron som har sammanhållningen till ändamål är tillräcklig för dem, och dessa av arbetet hårt pressade gestalter framträder för oss som lysande representanter för den sanna mänskliga adeln.
||XX| {När nationalekonomin påstår att tillgång och efterfrågan alltid täcker varandra så glömmer den därmed att tillgången på människor enligt dess eget förmenande (befolkningsteorin) alltid överstiger efterfrågan och att alltså vad gäller produktionens viktigaste resultat - människans existens - den bristande balansen mellan tillgång och efterfrågan får sitt mest slående uttryck.
I vilken utsträckning penningen, som framstår som medel, är den sanna makten och det enda ändamålet, - i vilken utsträckning över huvud det medel som formar mitt väsen, som tillägnar mig det främmande objektiva väsendet, är självändamål ..., det kan man se därav, att så länge jorden var källan till liv och hästen och svärdet de sanna livsmedlen, så erkändes de också som de sanna politiska maktmedlen. Under medeltiden emanciperades ett stånd så snart det fick rätt att bära svärd. Hos nomaderna är hästen det som gör mig till fri man och tillåter mig att delta i de allmänna besluten. -
Vi har redan sagt, att människan återvänder till grottorna, men att de nu gör det i en alienerad, fientlig form. Vilden känner sig inte främmande i sin håla - denna fria naturskapelse som tjänar honom till rekreation och skydd - utan tvärtom hemma, som fisken i vattnet. Men den fattiges källarvåning är fientlig, den "förhåller sig till honom som en främmande makt, som ger honom tak över huvudet, bara om han i gengäld ger sitt svett och sitt blod". Han får inte betrakta den som sitt eget tillhåll - där han äntligen kan säga att han hör hemma - utan han befinner sig i stället i en annans hus, i ett främmande hus som ständigt vaktar på honom och som vräker honom om han inte betalar sin hyra. Han känner också till skillnaden mellan sin egen bostad och de bostäder som finns på andra sidan i rikedomens himmel.
Alienationen framträder såväl däri, att mina livsförnödenheter tillhör en annan och att min önskedröm är en annans oåtkomliga ägodel, som att varje ting är ett annat än det självt, att min verksamhet är en annan, ja till sist - och det gäller också för kapitalisten - att den omänskliga makten härskar.
Den rike, som blott nyttjar sin rikedom till njutningar, overksamhet och utsvävningar har ännu inte upplevt rikedomen som en främmande och överordnad makt, och han uppträder som en blott förgänglig, väsenlöst rucklande individ. Han är samtidigt medveten om att andras slavarbete, andras mänskliga svett och blod är ett offer för hans begär, och därmed betraktar han varje människa, alltså även sig själv, som ett intigt väsen. Därvid framträder hans människoförakt som övermod, som slöseri med det för vilket hundratals människor måste slita ut sig. - Å andra sidan hyser han den infama illusionen att hans tygellösa utsvävningar och karaktärslösa, improduktiva konsumtion är en förutsättning för arbetet och därmed för andra människors existens, fastän han bara känner förverkligandet av människans väsenskrafter som förverkligandet av sitt eget icke-väsen, sitt lynne och sina tillfälliga bisarra infall. Hans rikedom är blott ett medel och ett sätt att tillintetgöra värdefulla föremål, och han är alltså samtidigt dess slav och dess herre, på samma gång storsint och nedrig, lynnig, förmäten, inbilsk, fin, bildad och kultiverad. Han ser sin rikedom blott som ett tecken på sin egen makt och det är inte själva rikedomen utan njutningen som för honom framstår som det yttersta ändamålet. Denna [... bortrivet stycke i handskriften ...] ||XXI| och mot denna glansfulla, av sitt eget sken bländade illusion om rikedomens väsen uppträder den arbetande, nyktre, prosaiske, ekonomiske industriidkaren, som är upplyst om rikedomen väsen. På samma gång som han ger en större räjong åt slösarens njutningslystnad och genom sin produktion grovt smickrar honom - hans produktion är i lika hög grad komplimanger åt slösarens lustar -, så förstår han att själv tillägna sig den andres sjunkande makt på det enda nyttiga sättet. Om alltså den industriella rikedomen närmast framstår som ett resultat av den slösande, ansvarslösa rikedo men, så undantränger samtidigt den förra den senare genom sin aktivitet. Penningräntans fall är nämligen en nödvändig konsekvens och ett nödvändigt resultat av den industriella utvecklingen. Den slösaktige rentiärens tillgångar minskas nämligen dagligen exakt i proportion till ökningen av antalet njutningsmedel och frestelser. Han måste alltså antingen själv leva upp sitt kapital eller själv bli industriidkande kapitalist ... Å andra sidan stiger visserligen jordräntan omedelbart och ständigt genom industrins utveckling, men som vi redan har sett kommer det med nödvändighet en tidpunkt då jordegendomen liksom varje annan egendom måste komma att höra till samma kategori som det kapital som förnyas med vinst - och detta är just ett resultat av samma industriella utveckling. Alltså måste ändå den slösaktige jordägaren antingen leva upp sitt kapital, alltså gå under, eller också själv bli sin egen jordegendomens arrendator, d.v.s. åkerbrukande industriidkare. - Proudhon betraktar penningräntans fall som kapitalets undergång och som en utveckling mot kapitalets socialisering. Men det är som framgår av det sagda tvärtom bara ett omedelbart symptom på det arbetande kapitalets seger över den slösaktiga rikedomen, d.v.s. förvandlingen av all privategendom till industriellt kapital - privategendomens seger över det sken av mänskliga kvaliteter varmed den ännu omges och privategendomens fullständiga underkastelse under privategendomens väsen: arbetet. Visserligen njuter också den industriidkande kapitalisten livets goda. Han hemfaller på intet sätt åt någon onaturlig enkelhet, men hans livsnjutning är bara en bisak, en vederkvickelse underordnad produktionen, och den är kalkylerad, alltså även den en ekonomisk njutning, ty han räknar sin njutning till kapitalomkostnaderna och den får inte kosta honom så mycket att det han förslösar inte genom kapitalets reproduktion ersättes med vinst. Njutningen underordnas alltså kapitalet, den njutande människan under den kapitalskapande, medan tidigare det motsatta förhållandet rått. De sjunkande räntorna är därför inte ett symptom på kapitalets undergång utan ett symptom på kapitalets alltmer fullständiga herravälde som innebär alienationens fulländning och därmed dess upplösning. Detta är överhuvud det enda sätt på vilket det bestående bekräftar sin motsats.}
Nationalekonomernas träta om lyx och sparsamhet är alltså bara trätan mellan den nationalekonomi som kommit till klarhet om rikedomens väsen och den som ännu är behäftad med romantiska, antiindustriella reminiscenser. Ingendera sidan kan emellertid formulera vad striden gäller tillräckligt enkelt för att parterna slutgiltigt skall kunna göra upp. - |XXI||
||XXXIV| Vidare har jordräntan qua jordränta störtats. De nyare nationalekonomerna bevisade nämligen - i motsats till fysiokraterna, enligt vilka jordägarna var de enda sanna producenterna - att jordägaren är den ende helt improduktive rentiären. Att driva jordbruk var en uppgift för den kapitalist som ville ge sitt kapital denna användning om han kunde vänta sig den sedvanliga vinsten därav. Fysiokraternas uppfattning - att jordegendomen som den enda produktiva egendomen ensam måste stå för statens utgifter och därför också borde få bestämma över dem och ta del i statens angelägenheter - slår därför över i det motsatta antagandet, att skatten på jordränta är den enda skatten på en improduktiv egendom och därför den enda skatt som inte är skadlig för den nationella produktionen. Det är självklart att om man fattar saken så så har inte heller jordägarna sina politiska privilegier på grund av de skatter som framför allt pålägges dem. -
Allt vad som Proudhon ser som arbetets utveckling på kapitalets bekostnad är blott arbetets utveckling inom kapitalets ram och det industriella kapitalets utveckling på bekostnad av det som inte fungerar som kapital, d.v.s. det kapital som inte har industriell användning. Och denna utveckling innebär det industriella kapitalets seger. - Man ser alltså, att först när arbetet fattas som privategendomens väsen kan också den nationalekonomiska utvecklingens verkliga karaktär genomskådas. -
Det samhälle som nationalekonomerna tar i betraktande är det borgerliga samhället där varje individ framstår som en totalitet av behov, och individen blott existerar ||XXXV| för andra, liksom dessa för den, i den mån de ömsesidigt blivit medel för varandra. Nationalekonomin reducerar - liksom politiken gör det genom de mänskliga rättigheterna[38] - allt till människan, d.v.s. till individen, varvid den bortser från alla konkreta egenskaper för att kunna bestämma den som kapitalist eller arbetare.
Arbetsdelningen är det nationalekonomiska uttrycket för arbetets samhälleliga karaktär inom alienationens ram. Eller med andra ord, eftersom arbetet blott är ett uttryck för den mänskliga verksamheten under föryttringen, en livsyttring som är ett avyttrande av livet, så är inte heller arbetsdelningen något annat än det alienerade, föryttrade utslaget av den mänskliga verksamheten som real, artenlig verksamhet eller av människans verksamhet som artväsen.
Om arbetsdelningens väsen - arbetsdelningen måste naturligtvis uppfattas som en huvuddrivkraft i rikedomens produktion så snart arbetet erkänts som privategendomens väsen - d.v.s. om denna alienerade och föryttrade gestalt av den mänskliga verksamheten som artenlig verksamhet har nationalekonomerna uttryckt sig mycket oklart och motsägelsefullt.
Adam Smith:[39] "Arbetsdelningen har icke den mänskliga klokheten att tacka för sin uppkomst. Den är den nödvändiga, successiva och långsamma konsekvensen av tendensen till utbyte och det ömsesidiga bortschackrandet av produkterna. Denna benägenhet för handel är sannolikt en nödvändig följd av förnuftets och ordets brukande. Den är gemensam för alla människor men finns inte hos några djur. Djuret lever så snart det är vuxet på egen hand. Människan kräver ständigt stödet från andra och hon skulle förgäves vänta sig detta stöd genom deras blotta välvilja. Det blir mycket säkrare att vända sig till deras personliga intresse och överbevisa dem om att deras egen fördel kräver att de gör det som man önskar sig från dem. Det är inte till deras mänsklighet vi vänder oss då vi vänder oss till andra människor, utan till deras egoism; vi talar aldrig med dem om våra behov utan alltid om deras fördel. - Då vi alltså genom byte, handel, schackrande, erhåller merparten av de goda tjänster som vi ömsesidigt tarvar så är det denna disposition för schackrande som gett upphov till arbetsdelningen. I en tribus av jägare eller herdar, t.ex., tillverkar en privatman bågar och strängar med större snabbhet och skicklighet än en annan. Ofta byter han då dessa slags dagsverken med en kamrat mot boskap och vaktbyten, och han märker snart att han kan skaffa sig dessa ting genom dessa medel än genom att själv gå på jakt. Utifrån sitt egenintresse gör han alltså utav bågfabrikationen etc. sin huvudsyssla. Skillnaden i naturliga anlag bland individerna är inte så mycket orsaken till som effekten av arbetets delning ... Utan människors benägenhet att handla och byta skulle var och en vara förpliktigad att själv skaffa sig alla livets nödvändigheter och bekvämligheter. Var och en skulle vara tvungen att uträtta samma dagsverk, och den stora skillnad i sysslor som ensam kan ge upphov till den stora skillnaden i anlag hade inte kunnat uppkomma. - Liksom nu denna benägenhet för utbyte ger upphov till olikheterna i människornas anlag så är det också samma benägenhet som gör dessa olikheter nyttiga. - Många djurraser har, trots att de tillhör samma species, av naturen erhållit olika egenskaper, egenskaper som mera skiljer sig åt vad gäller talanger än vad man kan iaktta bland obildade människor. Till sin natur är en filosof inte hälften så artskild från en säckbärare vad gäller anlag och intelligens som en gårdvar från en vinthund, en vinthund från en fågelhund och denna från en fårhund. Ändå är dessa olika djurraser nästan inte alls nyttiga för varandra, trots att de är av samma species. Vakthunden kan ||XXXVI| inte lägga något till de fördelar han äger genom sin styrka genom att på något sätt betjäna sig av vinthundens smidighet. Effekterna av dessa skilda anlag eller intelligensnivåer kan, på grund av bristande förmåga eller benägenhet till handel och utbyte, inte sammanfogas till något gemensamt och kan alls icke bidra till artens fördel eller gemensamma bästa ... Varje djur måste själv skydda och underhålla sig, oberoende av de andra - det kan inte dra den ringaste nytta av olikheterna i anlag, som naturen utrustat dess likar med. Bland människorna är däremot de mest disparata talanger nyttiga för varandra, eftersom de olika produkterna av deras respektive verksamhets grenar, genom denna allmänna benägenhet till handel och utbyte, så att säga befinner sig hopade i en enda gemensam massa, där varje människa allt efter sina behov kan gå och köpa någon del av produkten av den andras flit. - Eftersom denna benägenhet till utbyte ger upphov till arbetsdelningen, så begränsas följaktligen tillväxten av denna delning alltid genom omfattningen av förmågan att utbyta eller, med andra ord, genom marknadens omfattning. Om marknaden är mycket liten så kommer ingen att våga ge sig in på en enda näringskälla, då han inte kan räkna med att byta ut det överskott av produkten av sitt arbete, som överstiger hans egen konsumtion, mot ett lika stort överskott från arbetet hos en annan, vilket han skulle vilja förskaffa sig ..." "På ett avancerat stadium: "Varje människa lever genom échanges, genom utbyte och blir ett slags handelsman, och själva samhället blir egentligen ett handelsdrivande bolag." (se Destutt de Tracy: "Samhället är en kedja av ömsesidiga bytestransaktioner, i commercen ligger samhällets hela väsen. "... Kapitalens ackumulation ökar med arbetsdelningen och vice versa." -
Så långt Adam Smith.
"Om varje familj tillverkade alla objekten i sin konsumtion så skulle samhället kunna hållas igång, ehuru det inte försiggick något slags utbyte - utan att vara fundamentalt är utbytet oumbärligt i det avancerade stadium vårt samhälle befinner sig i - arbetsdelningen innebär en lämplig användning av människornas krafter - den förmerar alltså samhällets produktion, dess makt och njutningar, men den berövar individuellt varje människa hennes förmåga, eller förminskar den. - Produktionen kan icke äga rum utan utbytet." -
Så talar J. B. Say
"De krafter som innebor i människan är: hennes intelligens och hennes fysiska anlag för arbete; de anlag som härrör från det samhälleliga tillståndet består i förmågan att fördela arbetet och att dela ut de olika arbetena bland olika människor ... och i förmågan att utbyta de ömsesidiga tjänster och de produkter som konstituerar dessa medel ... Motivet varför en människa ägnar den andra sina tjänster är egennyttan, människan kräver kompensation för den tjänst hon gjort den andra. - Rätten till exklusiv privategendom är oumbärlig för att utbytet skall kunna etableras bland människorna." "Utbyte och arbetsdelning betingar ömsesidigt varandra."
Säger Skarbek.
Mill framställer det utvecklade utbytet, handeln, som en följd av arbetets delning.
"Människans verksamhet kan reduceras till mycket enkla element. Hon kan i själva verket icke göra något mera än att producera rörelse, hon kan sätta tingen i rörelse, för att ||XXXVII| avlägsna dem från varandra eller för att närma dem till varandra. Materiens egenskaper gör resten. Vid användningen av arbete och maskiner finner man ofta att verkningarna kan ökas genom en lämplig fördelning, genom att åtskilja operationer som hindrar varandra eller genom att förena alla dem som på något sätt befrämjar varandra. Då människorna i allmänhet inte kan utföra många olika operationer med samma snabbhet och skicklighet som de förvärvar genom att vänja sig vid att utföra ett mindre antal - så är det alltid fördelaktigt att så långt möjligt begränsa det antal operationer som anförtros varje individ. - För att kunna fördela arbetet och för att kunna fördela människornas och maskinernas krafter på fördelaktigaste sätt är det i en mängd fall nödvändigt att operera i stor skala eller att med andra ord producera rikedomar i stor skala. Denna fördel är vad som ligger bakom de stora manufakturernas uppkomst, av vilka ofta blott ett ringa antal grundade under gynnsamma betingelser, försörjer, mången gång icke blott ett enda, utan flera, länder med erfordrad kvantitet av de föremål man producerar."
Så säger Mill.
Hela den moderna nationalekonomin är emellertid ense om att arbetsdelning och produktionens rikedom, arbetsdelning och ackumulation av kapital ömsesidigt betingar varandra, liksom den frisläppta, åt sig själv överlämnade privategendomen ensam förmår frambringa arbetets mest nyttiga och omfattande fördelning.
Adam Smiths utveckling låter sig resumeras: Arbetsfördelningen ger arbetet en oändlig produktionsförmåga. Den vilar på benägenheten till utbyte och schackrande en specifikt mänsklig benägenhet, som sannolikt inte är tillfällig utan betingad av användningen av språk och förnuft. Motiven hos de som byter är inte mänsklighetens utan egoismens. De mänskliga anlagens olikmässighet är mera en verkan av än en orsak till arbetets delning, d.v.s. till utbytet. Det senare gör också som först denna olikmässighet nyttig. De särskilda egenskaperna hos en djurarts olika raser är av naturen skarpare åtskilda än skillnaderna i mänskliga anlag och verksamheter. Men eftersom djuren inte förmår byta ut, har ingen djurindivid nytta av de skilda egenskaperna hos ett djur av samma art men av annan ras. Djuren förmår inte slå samman de skilda egenskaperna hos sin art, de förmår inte bidraga med något till artens gemensamma fördel och bekvämlighet. Annorlunda med människan, där de mest disparata talanger och verksamhetsformer ömsesidigt gagnar varandra, eftersom de kan samla sina olika produkter i en enda gemensam massa, varur var och en kan köpa. Liksom arbetsdelningen framspringer ur benägenheten till utbyte så växer den och begränsas genom utbytets omfattning, genom marknaden. I ett avancerat tillstånd är varje människa affärsman, samhället ett handelsällskap.
Say betraktar utbytet som tillfälligt och icke fundamentalt. Samhället skulle kunna bestå utan det. Det blir oumbärligt under ett avancerat tillstånd av samhället. Ändock kan produktionen inte äga rum detförutan. Arbetets delning är ett bekvämt, nyttigt medel, en lämplig användning av de mänskliga krafterna för den samhälleliga rikedomen, men individuellt minskar den förmågan hos varje människa. Den senare anmärkningen är ett framsteg av Say.
Skarbek skiljer de individuella i människan inneboende krafterna, intelligens och fysisk disposition för arbete, från de krafter som härletts ur samhället, utbyte och arbetsdelning, som växelvis betingar varandra. Men privategendomen är den nödvändiga förutsättningen för utbytet. Skarbek uttrycker här i objektiv form vad som Smith, Say, Ricardo etc. säger då de betecknar egoismen, privatintresset som utbytets orsaksgrund eller schackrandet som utbytets väsentliga och adekvata form.
Mill framställer handeln som en följd av arbetsdelningen. Den mänskliga verksamheten reduceras för honom till en mekanisk rörelse. Arbetsdelning och användande av maskiner befordrar produktionens rikedom. Man måste anförtro minsta möjliga antal operationer åt varje enskild människa. Å sin sida betingar arbetsdelning och användning av maskiner produktionen av rikedom en masse, alltså produktionens koncentration. Detta är skälet bakom de stora manufakturerna.
||XXXVIII| Undersökningen av arbetsdelningen och utbytet är av största intresse, eftersom de är de påtagliga föryttrande uttrycken för förhållandet att den mänskliga verksamheten och väsenskraften är en artbestämd verksamhet och väsenskraft.
Påståendet att arbetsdelningen och utbytet beror på privategendomen är bara ett förmodande som nationalekonomerna inte kan bevisa och som vi nu vill bevisa för dem. Just däri att arbetsdelningen och utbytet är gestaltningar av privategendomen ligger beviset, både för att det mänskliga livet behövde privategendomen för att själv förverkligas och för att det nu fordrar att privategendomen avskaffas.
Arbetsdelning och utbyte är båda fenomen som nationalekonomen pekar på när han hävdar sin vetenskaps sociala inriktning. Men därmed bevisar han omedvetet och i samma andetag den motsägelsefullhet i hans vetenskap som beror på att samhället bygger på de sociala särintressena.
De moment som vi har att betrakta är följande: För det första hävdar man att benägenheten för utbyte - vars grund är egoismen - är grunden för eller står i växelverkan med arbetsdelningen. Say betraktar inte utbytet som fundamentalt för samhällets väsen. Rikedomen, produktionen, förklarar ekonomerna genom arbetsdelningen och utbytet. Att den individuella verksamheten utarmas och förlorar sin kärna genom arbetsdelningen tillstår man. Utbyte och arbetsdelning erkännes som anledning till den stora skillnad som råder mellan olika mänskliga talanger, en skillnad som genom den senare åter blir nyttig. Skarbek uppdelar människans produktionskrafter eller produktiva väsenskrafter i två delar: 1) de individuella och inre: hennes intelligens och speciella arbetsdisposition eller förmåga, 2) de som beror på samhällets karaktär och inte på hennes egen: utbytet och arbetsdelningen. - För det andra: Arbetsdelningens begränsas genom marknaden. - Det mänskliga arbetet är en enkel mekanisk process som i huvudsak verkställes genom föremålens materiella egenskaper. - En individ måste tilldelas minsta möjliga antal arbetsoperationer. - Arbetet uppdelas och kapitalet koncentreras, individens produktion blir ett intet, produktionen av rikedom en masse. Den fria privategendomens innebörd i arbetsdelningen. |XXXVIII||[40]
Om människans förnimmelser, lidelser o.s.v. inte bara är antropologiska kännemärken i [trängre] mening utan sant ontologiska väsens- eller naturbejakelser och om de verkligen bejakas bara därför att deras objekt är sinnligt,[41] så är det tydligt 1) att sättet för deras bejakelse inte på något vis är ett och detsamma utan att tvärtom de olika sätten för bejakelse är anledningen till egenarten i deras existens och liv; det sätt på vilket objektet existerar för dem utgör deras specifika sätt att njuta; 2) i de fall då den sinnliga bejakelsen av objektet omedelbart innebär att objektet upphäves i sin självständiga form (ätandet, drickandet, bearbetningen av föremålet o.s.v.) är detta bejakelsen av objektet; 3) i den mån människan är mänsklig, alltså även hennes förnimmelser o.s.v. är mänskliga, så är en annans bejakelse av ett föremål på samma sätt hennes egen njutning; 4) först genom den utvecklade industrin, d.v.s. genom privategendomens förmedling uppstår de mänskliga lidelsernas ontologiska väsen såväl i sin totalitet som i sin mänsklighet; vetenskapen om människan är alltså själv en produkt av människans praktiska självverksamhet; 5) privategendomens mening - bortsett från alienationen - är förekomsten av väsentliga föremål för människan, såväl föremål för hennes verksamhet som för hennes njutning. -
I och med att penningen har den egenskapen att kunna köpa allt, att den kan tillägna sig alla objekt så är den alltså egendomens eminenta objekt. Universaliteten i penningens egenskap är allmakten hos dess väsen, den gäller därför som ett allsmäktigt väsen ... Penningen är kopplaren mellan behov och objekt, mellan människans liv och hennes livsförnödenheter. Men det som förmedlar mitt liv med mig det förmedlar mig också med andra människors liv. Det är för mig den andra människan.
Hör! Huvudet och foten, handen
och ... ja du vet... nog är det ditt!
Men allt jag njuter friskt - för fanden
det är väl lika mycket mitt?
Om bara jag har råd att köpa
sex hingstar, tror du inte att jag får
all deras kraft? Hej, vad det går!
På tjugofyra fötter kan jag löpa!
GOETHE, Faust (Mephisto) [Britt G. Hallqvists övers.]
Shakespeare i Timon från Aten:
Guld? Röda, dyra guldet? Nej, I gudar!
Jag bad på allvar. Rötter klara himlar!
Ej mer än så gör svart till vitt, fult fagert,
Ont gott, dum klok, feg tapper, lågsint ädel.
Ha, gudar! Varför detta? Varför? Sådant
Bortlockar prästerna ur edra tempel,
Drar bolstret undan döende, som kry sig.
Ja, denne röde slaven sliter lätt
De hela hand han knutit; signar satar,
Gör spetälsk man till Gud, befordrar tjuvar
Och ger dem knäfall, rang och värdighet
Med stadens senatorer; det är sådant,
Som skaffar högtbedrövad änka man
Och skyddar henne, åt vars leda sällskap
Ett kurhus skulle kräkas, med sin balsam
Till majfrisk ros igen. - Fördömda slagg,
Du människosläktets gatunymf, som väcker
Bland folken uppror, ned i jorden med dig,
där är din plats. -
Och vidare:
Du ljuva kungamördare!
Du dyra skiljemur emellan far och son!
Du glänsande nedsmutsare
Av Hymens rena bädd! Du tappre Mars!
Du friare så ung, så frisk, så fager,
Vars röda sken nedsmälter helga snön
Uti Dianas sköt! Synbare gud,
Som löder hop omöjligheter, får dem
Att kyssas ömt! Du hjärtats prövosten,
Tänk, att den slaven människan uppror gör,
Och hetsa med din kraft ihop dem alla,
Så djuren herraväldet få i världen!
[Carl August Hagbergs översättning]
Shakespeare skildrar förträffligt penningens väsen. För att förstå honom börjar vi med att utlägga citatet från Goethe.
Vad jag har i kraft av penningar, vad jag kan betala, d.v.s. vad penningarna kan köpa, det är jag ägaren av penningen. Min makt är så stor som mina penningars makt. Penningens egenskaper är mina - dess ägares - egenskaper och väsenskrafter. Det som jag är och förmår bestämmes alltså på intet sätt av min individualitet. Jag är ful, men jag kan köpa mig den vackraste fru. Alltså är jag inte ful, ty fulhetens verkan, dess avskräckande kraft, tillintetgöres genom penningen. Jag är - till min natur - lam, men penningen förskaffar mig 24 fötter; jag är alltså inte lam; jag är en dålig, oärlig, samvetslös, andefattig människa, men penningen är ärad, alltså är dess ägare god. Penningen är det högsta goda, alltså är dess ägare god, penningen besparar mig besväret att vara oärlig; jag antas alltså vara ärlig; jag är andefattig, men penningen är den verkliga anden hos alla ting, hur skulle då dess ägare kunna vara andefattig. Dessutom kan han köpa sig de snillrika människorna, och den som har makt över snillena, är han icke snillrikare än de? Jag som förmår allt vad människohjärtat kan önska, besitter jag icke varje mänsklig förmåga? Förvandlar alltså inte mina pengar min oförmåga till dess motsats?
När penningen är det band som förbinder mig med det mänskliga livet, med samhället, med naturen och med människorna, är då icke penningen det som knyter samman alla band? Kan den icke lösa och knyta alla band? Är den inte då också det allmänna skiljemedlet? Ja, den är det sanna skiljemyntet samhällets [...] kemiska kraft.
Shakespeare framhåller särskilt två egenskaper hos penningen:
1) Den är den synlige guden, förvandlingen av alla mänskliga och naturliga egenskaper i deras motsats, tingens allmänna förväxling och förvandling; den förenar omöjligheter.
2) Den är människornas och nationernas allmänna hora, deras allmänna kopplare.
Penningens konvertering och förvandling av alla mänskliga och naturliga kvaliteter, dess förening av omöjligheter - dess gudomliga kraft - ligger i dess väsen som människornas alienerade, föryttrade och sig föryttrande artväsen. Den är mänsklighetens föryttrade förmögenheter.
Vad jag icke förmår som människa, vad således ingen av mina väsenskrafter förmår, det förmår jag genom penningen. Penningen gör således var och en av dessa väsenskrafter till något som de i sig inte är, d.v.s. till deras motsats.
Om jag är hungrig och vill äta eller om jag behöver anlita en diligens därför att mina krafter inte räcker för en fotvandring, så förskaffar mig penningen maten och diligensen, d.v.s. den gör det tänkta, föreställda, önskade till sinnlig verklighet den omvandlar föreställningen till liv, det föreställda varat till det verkliga varat. Genom denna förmedling framstår penningen som den sant skapande kraften.
Behovet existerar väl också för den som inga pengar har, men hans behov är blott en föreställning som för mig, den utomstående, ||XLIII| inte har någon effekt, någon existens, som alltså för mig förblir overklig, föremålslös. Skillnaden mellan den effektiva behovstillfredsställelsen, som baserar sig på penningar, och den effektlösa, som blott grundar sig på själva behovet, på lidelsen, på önskningen o.s.v., är skillnaden mellan att vara och att tänka, mellan den blotta föreställning som existerar i mig och den föreställning som tar sig uttryck i verkliga föremål utanför mig.
Om jag inte har några pengar för att resa, så har jag inget behov, d.v.s. inte något verkligt och sig förverkligande behov av att resa. Om jag är lämpad för studier men inte har pengar, så är jag inte lämpad för studier, d.v.s. jag är inte lämpad på det effektiva, egentliga sättet. Om jag däremot inte är lämpad för studier men har såväl vilja som pengar, då är jag lämpad på ett effektivt sätt. Penningen härstammar inte från människan som människa eller från det mänskliga samhället och samhälle, men den är ett yttre allmänt medel och en förmåga att göra föreställning till verklighet, och verklighet till enbart föreställning. I samma utsträckning förvandlar den de verkliga mänskliga och naturliga väsenskrafterna till blott abstrakta föreställningar och därmed ofullkomligheter, smärtsamma hjärnspöken, medan den å andra sidan förvandlar de verkliga ofullkomligheterna och hjärnspökena, de verkligt vanmäktiga, blott i individens inbillning existerande väsenskrafterna till verkliga väsenskrafter och verklig förmåga. Redan denna precisering visar alltså hur penningen omvandlar individualiteterna, gör dem till motsatsen av vad de verkligen är och tillägger dem egenskaper som är oförenliga med deras egna egenskaper.
Som denna omvandlande makt framträder den också mot individen och mot de sociala och andra band som gör anspråk på att vara väsentliga. Den förvandlar troheten till otrohet, kärleken till hat, hatet till kärlek, dygden till last, lasten till dygd, slaven till herre, herren till slav, dumheten till förstånd, förståndet till dumhet.
Eftersom penningen som det existerande och aktiva värdebegreppet förväxlar och utbyter allting så är den alla tings allmänna konversion och förvandling, alltså den omvända världen, konversionen och förvandlingen av alla naturliga och mänskliga kvaliteter.
Den som kan köpa tapperhet blir tapper, om han också är feg. Då penningen inte utväxlas mot någon bestämd kvalitet, ett bestämt ting, någon bestämd mänsklig väsenskraft utan mot hela den mänskliga och naturliga världen så utväxlar den också - ur sin ägares synpunkt - varje egenskap mot vilken egenskap som helst, och detta gäller även varandra uteslutande egenskaper. Den förenar det omöjliga, den tvingar motsatserna att liera sig med varandra.
Om du förutsätter människan som människa och hennes förhållande till världen som ett mänskligt förhållande, så kan du bara utbyta kärlek mot kärlek, förtroende mot förtroende. Om du vill uppleva konsten, så måste du vara förberedd för konstupplevelsen; om du vill öva inflytande på andra människor så måste du vara en människa som är verkligt inspirerande och stimulerande på andra människor. Vart och ett av dina förhållanden till människan - och till naturen - måste vara ett uttryck för ditt verkliga individuella liv och motsvara föremålet för sin vilja. Om du älskar utan att bli älskad tillbaka, d.v.s. om din kärlek som kärlek inte framkallar genkärlek, om du inte genom din livsyttring som älskande människa gör dig till en älskad människa, så är din kärlek vanmäktig - så är den en olycka. |XLIII||
||XI| 6. Här är kanske på sin plats att ge några klargörande och korrigerande synpunkter på den hegelska dialektiken överhuvud och i synnerhet dess tillämpning i "Phänomenologie", och i "Logik", slutligen på den nyare kritiska rörelsens förhållningssätt.
Den moderna tyska kritiken har varit så uteslutande upptagen av den gamla världens innehåll, av själva stoffet, att den förhållit sig fullständigt kritiklös ifråga om metoden och helt omedveten om den skenbart formella men i verkligheten väsentliga frågan: Hur förhåller vi oss nu till den hegelska dialektiken? Omedvetenheten - om den moderna kritikens förhållande till Hegels filosofi i allmänhet och till dialektiken i synnerhet - har varit så stor att kritiker som Strauss och Bruno Bauer - den förre alltigenom och den senare i "Synoptikern" (där han i polemik mot Strauss ställer den abstrakta människans "självmedvetande" mot den "abstrakta naturens" substans) och ännu i "Entdecktes Christentum" - åtminstone formellt helt är fångade i den hegelska logiken. Det heter t.ex. i "Entdecktes Christentum":
"Som om inte självmedvetandet självt frambringade sin egen motsats då det frambringar världen, som om det inte frambringade sig självt då det åter upphäver motsatsförhållandet mellan sig och världen och då det bara är sig självt i frambringandet och utvecklingen - som om det inte i denna utveckling hade sitt ändamål" o.s.v. "De (franska materialisterna) har ännu inte kunnat inse, att universums utveckling först som självmedvetandets utveckling blir verklig för sig, och en enhet med sig själv."
Detta är vändningar som inte ens till ordalydelsen skiljer sig från Hegels framställning, utan tvärtom upprepar den ord för ord.
||XII| Bauer visar i vilken ringa utsträckning han i sin kritik är medveten om sitt förhållande till Hegels dialektik, (Bauer, "Synoptikern") men han visar också hur föga medvetandet vaknat sedan den innehållsliga kritiken genomförts, när han i sin "Guten Sache der Freiheit" avvisar herr Gruppes påflugna fråga "Hur blir det med logiken?" med att hänvisa till kommande kritik.
Men även nu - sedan Feuerbach, såväl i "Thesen", i "Anecdotis" som utförligt i "Philosophie der Zukunft" från grunden störtat den gamla dialektiken och filosofin - sedan däremot den kritik, som inte själv förmådde genomföra denna omdaning men som såg den genomförd, utropat sig till den rena, slutgiltiga, absoluta, upplysta kritiken - sedan den i sitt spiritualistiska högmod reducerat hela den historiska utvecklingen till förhållandet mellan den övriga världen, som i motsats till kritiken framstår som "massan", och kritiken själv - sedan den upplöst alla dogmatiska motsatser i den enda dogmatiska motsatsen mellan sin egen klokhet och världens dumhet, mellan den kritiske Kristus och mänskligheten, eller "hopen" - sedan den dagligen och stundligen bevisat sin egen förträfflighet i jämförelse med massans andliga fattigdom - sedan den slutligen förkunnat kritikens yttersta dom i det att den sagt, att den dag är nära, då hela det fauna människosläktet skall ställas inför dess tron och den skall uppdela det i stora hopar, som var och en skall få sitt testimonium paupertatis - sedan den låtit deklarera sin upphöjdhet, såväl över de mänskliga känslorna som över världen, vilka den i sin olympiska ensamhet blott då och då bevärdigas le åt och förhåna på olympiska gudars vis - sedan allt detta hänt, efter alla dessa kostliga uppenbarelser av unghegeliansk idealism som uppträder i kritikens klädnad, så har ingen ens uttalat ett förmodande att man borde förhålla sig kritiskt till sin andliga moder, den hegelska dialektiken, ja, ingen har ens deklarerat ett kritiskt förhållande till den feuerbachska dialektiken. Man står helt okritiskt i förhållande till sig själv.
Feuerbach är den ende som har ett allvarligt, ett kritiskt förhållande till Hegels dialektik och den ende som gjort verkliga upptäckter på detta område. Han är den ende som övervunnit den gamla filosofin. Storheten i hans resultat, och ödmjukheten i hans sätt att presentera dem står i en märklig kontrast till unghegelianernas metod.
Feuerbachs stora insats är:
1) beviset för att filosofin inte är något annat än religion, som blivit till tänkande och som formulerats i tankar; att den följaktligen måste utdömas på samma sätt, som en annan form av, en annan existensform för, det mänskliga väsendets alienation från sig självt,
2) grundläggandet av den sanna materialismen och den reella vetenskapen, i det Feuerbach gör det samhälleliga förhållandet "mellan människa och människa" till teorins grundval, genom att han mot negationens negation, som gör anspråk på att vara det absolut positiva, ställer det i sig själv vilande och positivt i sig själv grundade positiva.[42]
Feuerbach förklarar den hegelska dialektiken på följande sätt (och motiverar därigenom sin utgångspunkt, det positiva, det sinnligt vissa):
Hegel utgår från det i substansen alienerade, främmandegjorda (på logiskt språk: det oändliga, det abstrakt allmänna) från den absoluta och fixerade abstraktionen, d.v.s. populärt uttryckt, han utgår från religionen och teologin.
För det andra: Han upphäver det oändliga, ponerar det verkliga, sinnliga, reala, ändliga, särskilda (filosofi, upphävande av religionen och teologin).
För det tredje: Han upphäver åter det positiva och återställer abstraktionen, det oändliga. Återställelsen av religion och teologi.[43]
Feuerbach fattar alltså negationens negation endast som filosofins självmotsägelse, som den filosofi som bejakar teologin (det hinsides o.s.v.) sedan den först förnekat den, och alltså bejakar det den förnekar.
Han fattar den position eller självbejakelse och självbekräftelse som ligger i negationens negation som en om sig själv ännu osäker och därför motsägelsefull position, som en självbejakelse som ännu tvivlar på sig själv och som därför kräver bevis, d.v.s. den bevisar inte sig själv genom sin blotta existens och kan inte utan vidare erkännas. ||XIII| Mot denna position ställer därför Feuerbach direkt och oförmedlat den sinnligt vissa, på sig själv grundade positionen.[44]
Men då Hegel, i enlighet med den positiva relation som ligger i den, uppfattat negationens negation som det enda och sant positiva, och vidare i dess inneboende negativa relation sett varats enda sanna och hela akt av självbekräftelse - så har han bara funnit den historiska rörelsens spekulativa, abstrakta, logiska uttryck, ett uttryck som inte gäller den verkliga historien med människan som förutsatt subjekt, utan bara berör människans tillblivelseakt, hennes tillkomsthistoria. Vi skall förklara både den abstrakta formen för den, och den skillnad som finns mellan Hegels uppfattning av denna rörelse och den moderna kritiken av samma process i Feuerbachs "Das Wesen des Christentums" eller snarare: vi skall kritiskt formulera denna hos Hegel ännu okritiskt uppfattade rörelse. - En blick på det hegelska systemet. Man måste börja med Hegels "Phänomenologie", vari Hegels filosofi kom till världen och med den dess hemlighet. -
Fenomenologi
A. Självmedvetandet
I. Medvetande. a) Sinnlig visshet eller "dettat och meningen" <"Das Dieses und das Meinen">. b) Varseblivningen eller tinget med dess egenskaper, och misstaget. c) Kraft och förstånd, företeelse och översinnlig värld.
II. Självmedvetande. Sanningen i vissheten om sig själv. a) Självmedvetandets självständighet och osjälvständighet, herre- och slavförhållande. b) Självmedvetandets frihet. Stoicism, skepticism, det olyckliga medvetandet.
III. Förnuft. Förnuftets visshet och sanning. a) Iakttagande förnuft, iakttagandet av naturen och av självmedvetandet. b) Det förnuftiga självmedvetandets förverkligande genom sig självt. Lusten och nödvändigheten. Hjärtats lag och egenkärlekens vansinne. Dygden och världsförloppet. c) individualiteten som i och för sig är reell. Det andliga djurriket och bedrägeriet eller själva saken. Det lagstiftande förnuftet. Det lagprövande förnuftet.
B. Anden
I. Den sanna anden; sedligheten.
II. Den från sig själv alienerade anden, bildningen.
III. Anden som självförvissning, moraliteten.
C. Religionen. Naturreligion, konstreligion, uppenbarelsereligion.
D. Det absoluta vetandet.
På samma sätt som Hegels Enzyklopädie börjar med logiken eller den rena spekulativa tanken och slutar med det absoluta vetandet, d.v.s. den om sig själv medvetna, sig själv fattande filosofiska eller absoluta, d.v.s. övermänskliga, abstrakta anden, så är hela Encyklopedin ingenting annat än den filosofiska andens utbredda väsen, dess självobjektivering, likaledes är den filosofiska anden ingenting annat än den från sig själv alienerade världsande, som fattar sig själv inom ramen för sitt eget främlingskap, som alienerad, d.v.s. abstrakt. Logiken - andens penning, dess värdeekvivalent, det spekulativa eller tankevärdet hos människan och naturen - dess väsen, som blivit indifferent mot varje verklig bestämning och därför är overkligt - detta föryttrade och därmed från naturen och den verkliga människan abstraherande tänkande - är det abstrakta tänkandet. Naturen är för detta abstrakta tänkande yttreheten <die Äusserlichkeit>, som den nu ter sig för detta tänkande. Naturen är för det något blott och bart yttre, dess självförlust, och det uppfattar den också blott och bart såsom yttre, som abstrakt tanke, som blivit något yttre i förhållande till sig själv. Slutligen anden, detta till sin egen födelseort återvändande tänkande, som i egenskap av antropologisk, fenomenologisk, psykologisk, moralisk och konstreligiös ande alltjämt har giltighet blott för sig själv, tills dess att den slutligen, såsom absolut vetande, upptäcker och finner anknytning till sig själv i och såsom absolut, d.v.s. abstrakt ande och sålunda vinner sin medvetna och adekvata tillvaro. Ty dess verkliga tillvaro är abstraktionen. -
Ett dubbelt fel hos Hegel.
Det första framträder klarast i "Fenomenologin", som är den hegelska filosofins födelseort. När Hegel t.ex. fattar rikedomen, statsmakten o.s.v. som väsen, alienerade från det mänskliga väsendet, så sker detta bara i deras egenskap av tankeformer. De är tankeväsen - därmed en alienation från det rena, d.v.s. abstrakt filosofiska tänkandet. Hela rörelseprocessen slutar därför med det absoluta vetandet. Dessa objekt är alienerade just från det abstrakta tänkandet, och de uppträder mot detta med anspråk på verklighet. Filosofen - själv en abstrakt form av den alienerade människan - gör sig själv till måttstock för den alienerade världen. Hela föryttringens förlopp, dess historia, är, liksom hela övervinnandet av föryttringen därför ingenting annat än historien om det abstrakta, d.v.s. absoluta, ||XVII| det logiska, spekulativa tänkandets tillkomst. Alienationen, som därför utgör det egentliga intresset i denna föryttringsprocess och dess upphävande, är motsatsen inom själva tänkandet mellan i-sig <an sich> och för-sig <für sich>, mellan medvetande och självmedvetande, mellan objekt och subjekt, det vill säga motsatsen mellan det abstrakta tänkandet och den sinnliga verkligheten, eller den verkliga sinnligheten. Alla andra motsatser och rörelser hos dessa motsatser är bara skenet, höljet, den exoteriska formen för dessa enda intressanta motsatser, som utgör innebörden hos de andra profana motsatserna. Inte att det mänskliga väsendet objektiveras på ett omänskligt sätt, i motsats till sig själv, utan att det objektiveras åtskilt från, och i motsats till, det abstrakta tänkandet gäller som alienationens positiva väsen, som måste upphävas.
||XVIII| Tillägnelsen av det mänskliga väsendets förmågor, dess väsenskrafter, som blivit till objekt, och till främmande objekt, är alltså för det första bara en tillägnelse, som försiggår i medvetandet, i det rena tänkandet, d.v.s. abstrakt. Dessa objekt tillägnas med andra ord blott som tankar och tankerörelser. Därför föreligger den okritiska positivismen och idealismen i Hegels senare verk redan latent i fenomenologin, som embryo, trots att detta verk ger sig ut för att vara alltigenom negativt och kritiskt, och trots den kritik som faktiskt finns däri, och som ofta på bred front föregriper den senare utvecklingen - den filosofiska återupplösningen, alltså, och återupprättandet av den blott och bart empiriska världen. Den finns där potentiellt, som hemlighet.
För det andra: Människans besittningstagande av objektsvärlden - exempelvis insikten att det sinnliga medvetandet inte är abstrakt sinnligt medvetande, utan mänskligt sinnligt medvetande, att religionen, rikedomen etc. bara är objektiveringen av de till skapande verksamhet framfödda mänskliga väsensförmågornas alienerade verklighet, därför blott vägen till den sanna mänskliga verkligheten - denna tillägnelse, eller insikten i denna process ter sig därför hos Hegel så, att sinnligheten, religionen, statsmakten etc. är andliga väsen - ty blott anden är människans sanna väsen, och andens sanna form är den tänkande anden, den logiska, spekulativa anden. Naturens mänsklighet, och den genom historien frambragta naturen, människans produkter, ter sig i Hegels system som produkter av den abstrakta anden och därmed alltså som andliga moment, tankeväsen. Fenomenologin är därför den förborgade, ännu över sig själv oklara och mystifierade kritiken, men i den mån den håller fast vid människans alienation - även om människan här blott och bart framträder som ande - innesluter fenomenologin latent kritikens alla element och därtill ofta utarbetade och förberedda på ett sätt som går vida utöver den hegelska ståndpunkten själv. Avsnitten om det "olyckliga medvetandet", om det "ärliga medvetandet", om kampen mellan det "ädelmodiga" och det "gemena medvetandet" etc. innehåller - om än i en alienerad form - elementen till en kritik av hela livssfärer, som religionen, staten, det borgerliga livet o.s.v. Liksom alltså väsendet, objektet är ett tankeväsen, så är subjektet hela tiden medvetande eller självmedvetande - eller rättare sagt, objektet framträder endast som abstrakt medvetande, människan endast som självmedvetande, och de olika formerna av alienation som behandlas, är därför endast olika former av medvetande och självmedvetande. Liksom det abstrakta medvetandet i sig - såsom objekt fattat - bara är ett differentierande moment hos självmedvetandet, blir alltså rörelsens resultat identiteten mellan självmedvetande och medvetande, det absoluta vetandet, det abstrakta tänkandets inte längre utåtriktade, utan blott och bart immanenta rörelse, det vill säga den rena tankens dialektik. |XVIII||
||XXIII| Storheten i den hegelska Fenomenologin och i dess slutresultat - det negativas dialektik såsom rörelsens och skapandets princip - är alltså att Hegel uppfattar människans självskapelse som en process, objektiveringen som avobjektivering <Vergegenständlichung als Entgegenständlichung>, såsom föryttring och dess upphävande, att han alltså fattar arbetets väsen och förstår den objektiva människan, den sanna, emedan verkliga, människan, som ett resultat av hennes eget arbete. Människans verkliga, verksamma förhållande till sig själv såsom artväsen, eller hennes verksamhet som ett verkligt artväsen, d.v.s. som mänskligt väsen, är bara möjligt genom att hon verkligen, verksamt, uppbjuder alla sina artenliga förmögenheter, - vilket bara är möjligt genom människornas gemensamma verksamhet i dess helhet, bara som resultat av historien. Det är blott möjligt genom att hon förhåller sig till dessa förmögenheter såsom till objekt, vilket återigen blott är möjligt i alienationens form.
Vi skall nu utförligt påvisa Hegels ensidighet och begränsning som de framträder i Fenomenologins slutkapitel - "Das absolute Wissen" - ett kapitel, som innehåller såväl Fenomenologins essens, dess förhållande till den spekulativa dialektiken, som Hegels medvetande om båda och deras ömsesidiga förhållande.
Vi skall blott på förhand framhålla, att Hegel intar samma ståndpunkt som den moderna nationalekonomin. Han uppfattar arbetet som människans väsen, som hennes sanna väsen. Han ser blott arbetets positiva sida, inte dess negativa. Arbetet innebär att människan blir till för sig under föryttringens betingelser, eller såsom föryttrad människa. Det enda arbete Hegel känner och erkänner är det abstrakt andliga. Vad som överhuvudtaget utgör filosofins väsen, den sig medvetna människans föryttrande, eller den föryttrade vetenskapen som tänker sig själv, det uppfattar också Hegel som dess väsen, och därför kan han gentemot den förutvarande filosofin sammanfatta dess enskilda moment och låta sin egen filosofi framträda som filosofin par préférence. Det som de andra filosoferna gjorde - i att de uppfattade enskilda moment i natur och människoliv som moment i självmedvetandet, och därtill det abstrakta självmedvetandet - det vet Hegel vara filosofins verk. Därför är hans vetenskap absolut.
Låt oss nu övergå till saken.
"Det absoluta vetandet" Sista kapitlet i Fenomenologin.
Huvudpunkten är att medvetandets objekt inte är något annat än självmedvetandet eller att objektet blott är det objektiverade självmedvetandet, självmedvetandet som objekt. (Människan sättes = självmedvetande.)
Det gäller därför att övervinna medvetandets objekt. Objektiviteten såsom sådan betraktas som ett alienerat mänskligt förhållande, som inte svarar mot det mänskliga väsendet, mot självmedvetandet. Att återerövra människans objektiva väsen, som kommit till stånd såsom något främmande under alienationens betingelser, innebär alltså inte enbart att upphäva främmandegörelsen, utan tillika objektiviteten, d.v.s. människan betraktas som ett icke-objektivt, spiritualistiskt väsen.
Den rörelse som innebär att medvetandets föremål övervinnes beskriver nu Hegel på följande sätt:
Objektet visar sig inte blott (detta är enligt Hegel den ensidiga - alltså blott den ena sidan fattande - uppfattningen av denna rörelse) såsom ett återvändande in i självet.[45] Människan sättes = självet. Självet är emellertid blott den abstrakt uppfattade och genom abstraktion framskapade människan. Människan är självisk <Selbstich>. Hennes öga, öra etc. är självska, hennes själv; alla hennes väsenskrafter har egenskapen att höra till hennes själv, att vara självska. Men för den skull är det fel att säga: Självmedvetandet har öga, öra, väsenskraft. Självmedvetandet är fastmer en kvalitet hos den mänskliga naturen, det mänskliga ögat etc., och den mänskliga naturen är inte en kvalitet hos ||XXIVI| självmedvetandet.
Det för sig abstraherade och fixerade självet är människan som abstrakt egoist, egoismen som i sin rena abstraktion upphöjts till tänkande. (Vi återkommer senare till detta.)
Det mänskliga väsendet, människan är för Hegel = Självmedvetande. Varje alienation av det mänskliga väsendet är därför ingenting annat än en alienation av självmedvetandet. Självmedvetandets alienation betraktas inte som ett uttryck för det mänskliga väsendets verkliga alienation, som den avspeglas i kunskap och tänkande. Den verkliga, reellt uppträdande alienationen är till sitt innersta dolda väsen, som först filosofin bragt i dagen, ingenting annat än företeelseformen för det verkliga människoväsendets, självmedvetandets, alienation. Den vetenskap som klargör detta kallas därför fenomenologi. All återerövring av det alienerade, objektiva väsendet uppträder därför såsom ett införlivande med självmedvetandet. Människan, som bemäktigar sig sitt väsen, är blott självmedvetandet som bemäktigar sig sitt objektiva väsen. Objektets återvändande i självet är därför objektets återerövring.
Allsidigt uttryckt innebär övervinnandet av medvetandets objekt:
1) att objektet såsom sådant för medvetandet framstår som försvinnande;
2) att det är självmedvetandets föryttrande som ger upphov till ting-världen <Dingheit>;
3) att detta föryttrande inte blott har en negativ, utan tillika en positiv innebörd;
4) att detta inte blott gäller för oss, eller i sig <an sich> utan också för det [självmedvetandet] självt.
5) För det självt har objektets negativitet, eller dess upphävande av sig självt, sin positiva innebörd, eller det vet denna sin intighet därigenom, att det föryttrar sig självt, ty genom detta föryttrande sätter det sig självt som objekt, eller, med tanke på för-sig-varats <Fürsichsein> odelbara enhet, objektet som sig självt.
6) Å andra sidan ligger häri samtidigt detta andra moment, att det [självmedvetandet] samtidigt i lika mått upphävt och åter i sig upptagit denna föryttring och objektivitet, och att det alltså i sitt annat-vara såsom sådant är hos sig <in seinem Anderssein als solchem bei sich ist>.
7) Detta är medvetandets rörelse och därför totaliteten av dess moment.
8) Det måste förhålla sig till objektet i enlighet med totaliteten av dess bestämningar, och tillika ha fattat det i enlighet med var och en av dessa. Denna bestämningarnas totalitet gör det i sig till ett andligt väsen, och för medvetandet blir detta sanning genom att det uppfattar var och en av dessa bestämningar som självet, eller genom det nyssnämnda andliga förhållandet till dem.
ad 1. Att objektet såsom sådant för medvetandet framstår såsom försvinnande innebär just vad som ovan kallats objektets återvändande in i självet.
ad 2. Självmedvetandets föryttrande ger upphov till tingvärlden. Eftersom människan = självmedvetande, så är hennes föryttrade, objektiva, föremålsliga väsen, eller tingvärlden (det som för henne är objekt, och objekt är egentligen för henne blott vad som för henne är ett väsentligt objekt, d.v.s. hennes objektiva väsen. Eftersom nu icke den verkliga människan, därför heller inte naturen, - människan är den mänskliga naturen - såsom sådan göres till subjektet, utan blott människans abstraktion, självmedvetandet, så kan tingvärlden blott vara det föryttrade självmedvetandet) = det föryttrade självmedvetandet, och tingvärlden sättes genom detta föryttrande. De är ganska naturligt, att ett levande, naturligt, med objektiva, d.v.s. materiella väsenskrafter utrustat och begåvat väsen också har verkliga, naturliga objekt för sitt väsen, och att dess självföryttrande innebär sättandet av en verklig, objektiv värld under formen av en yttrehet, d.v.s. en värld som inte hör till dess väsen och som är det övermäktig. Det ligger ingenting obegripligt eller gåtfullt däri. Tvärtom vore motsatsen egendomlig. Men det är också klart, att ett självmedvetande genom sin föryttring blott kan sätta tingvärlden, d.v.s. också den ett abstrakt ting, ett abstraktionens ting och inget verkligt. Det står ||XXVI| vidare klart, att tingvärlden därför inte utgör något självständigt, väsentligt, gentemot självmedvetandet, utan blott är dess skapelse, något som självmedvetandet satt, och det satta bekräftar icke sig själv, utan bekräftar bara sättandets akt, varvid för ett ögonblick dess energi fixerats i produkten och skenbart - men blott för ett ögonblick - rollen av självständigt, verkligt väsen tilldelats detsamma.
Då den verkliga, kroppsliga, på den fasta marken stående Människan, som in- och utandas alla naturens krafter, sätter sina verkliga, objektiva väsenskrafter genom sin föryttring såsom främmande objekt, är det inte sättandet som är subjekt. Det är de objektiva väsenskrafternas subjektivitet, vilkas aktion därför måste vara objektiv. Det objektiva väsendet verkar objektivt. Det skulle inte verka objektivt om inte det objektiva låge i dess väsensbestämning. Det skapar, sätter blott objekt, emedan det blivit satt genom objekt, emedan det från början är natur. I sättandets akt avfaller det alltså inte från sin "rena aktivitet", till ett skapande av föremålet, utan dess objektiva produkt bekräftar blott dess objektiva aktivitet, dess aktivitet som aktiviteten hos ett objektivt, naturligt väsen.
Vi ser här, hur den genomförda naturalismen, eller humanismen, skiljer sig såväl från idealismen som från materialismen och utgör en sanning som förenar dem båda. Vi ser samtidigt, hur blott naturalismen är i stånd att fatta världshistoriens akt.
{Människan är omedelbart naturväsen. Såsom naturväsen och levande naturväsen är hon dels utrustad med naturliga krafter, med livskrafter, som existerar i henne såsom anlag och förmögenheter, som drifter; dels är hon såsom naturligt, kroppsligt, sinnligt, objektivt väsen ett lidande betingat och begränsat väsen, liksom djuret och växten är det, d.v.s. objekten för hennes drifter existerar utanför henne, såsom objekt, oavhängiga av henne. Dessa objekt är dock objekt för hennes behov, väsentliga och oumbärliga objekt för aktiviteten hos, och bekräftandet av, hennes väsenskrafter. Att människan är ett kroppsligt, av naturkraft uppfyllt, levande, verkligt, sinnligt, objektivt väsen, innebär, att hon har verkliga, sinnliga objekt till föremål för sitt väsen, för sina livsyttringar, eller att hennes liv bara kan ta sig uttryck genom verkliga, sinnliga objekt. Naturligtvis är det samma sak att vara objektiv, sinnlig, att ha såväl objekt, natur, sinnen utanför sig själv, som att själv utgöra objekt, natur, sinnen för ett tredje.} Hungern är ett naturligt behov. Den behöver alltså en natur utanför sig själv, ett objekt utanför sig själv, för att kunna tillfredsställas, för att stillas. Hungern är det uttalade behovet hos min kropp av ett objekt, som existerar utanför den och som är oumbärligt för dess integration och dess väsensyttringar. Solen är objekt för växten, den är ett objekt, som är oumbärligt för den, och som håller den vid liv. Växten är också objekt för solen, såsom yttring av solens livgivande kraft, av solens objektiva väsenskraft.
Ett väsen, som inte har sin natur utanför sig, är inget naturligt väsen, deltar inte i naturens väsen. Ett väsen, som inte har något objekt utanför sig, är inget objektivt väsen. Ett väsen, som inte själv är objekt för ett tredje väsen, har inget väsen till sitt objekt, d.v.s. förhåller sig inte objektivt, dess vara är icke objektivt.
||XXVII| Ett icke-objektivt, oföremålsligt väsen är ett icke-väsen <Unwesen>. Antag ett väsen, som vare sig utgör eller äger något objekt. Ett sådant väsen skulle för det första vara det enda väsendet, det skulle icke existera något väsen utanför det. Det skulle existera ensamt och allena. Ty så snart det finns objekt utanför mig, så snart jag inte är ensam, är jag ett annat <anderes>, en annan verklighet än objektet utanför mig. För detta tredje objekt är jag alltså en annan verklighet än det själv, d.v.s. dess objekt. Ett väsen som icke är objekt för något annat väsen förutsätter alltså, att inget objektivt väsen existerar. Så snart jag har ett objekt, har detta objekt mig till objekt. Men ett icke-objektivt väsen är ett overkligt, osinnligt, blott tänkt, d.v.s. blott inbillat, väsen, ett väsen av abstraktion. Att vara sinnlig, d.v.s. att vara verklig, innebär att vara objekt för sinnena, att vara sinnligt objekt, att alltså ha sinnliga objekt utanför sig själv, att ha objekt för sin sinnlighet. Att vara sinnlig är att lida <leiden>.
Människan såsom ett objektivt, sinnligt väsen är därför ett lidande väsen, och eftersom hon förnimmer sitt lidande är hon ett lidelsefullt väsen. Lidelsen, passionen, är människans väsenskraft som energiskt strävar efter sitt objekt.
{Men människan är icke blott naturväsen, hon är ett mänskligt naturväsen, d.v.s. ett väsen som är för sig, därmed ett artväsen, och måste verka och bekräfta sig såsom sådant, såväl i sin tillvaro som i sitt vetande. De mänskliga objekten är alltså inte naturobjekten, som de omedelbart visar sig, ej heller är det mänskliga sinnet, som det omedelbart är, som det objektivt är, mänsklig sinnlighet, mänsklig objektivitet. Vare sig objektivt eller subjektivt är naturen omedelbart och adekvat tillgänglig för det mänskliga väsendet.} Och som allt naturligt måste ha sin upprinnelse, så har också människan sin uppkomst, historien, som emellertid för henne är en medveten uppkomst, och därför en uppkomst som medvetet upphäver sig själv. Historien är människans sanna naturhistoria. - (Vi återkommer till detta.)
För det tredje: eftersom sättandet av tingvärlden själv bara är ett sken, en akt som motsäger den rena aktivitetens väsen, måste det åter upphävas, och tingvärlden förnekas.
ad 3, 4, 5, 6. - 3) Detta föryttrande av medvetandet har icke blott negativ, utan också positiv, innebörd och 4) denna positiva innebörd gäller icke blott för oss, eller i sig, utan för medvetandet självt. 5) För det självt har objektets negativitet, eller dess självupphävelse, sin positiva innebörd däri, eller det vet sin egen intighet därigenom, att det föryttrar sig själv, ty genom denna föryttring vet det sig såsom objekt, eller, på grund av för-sig-varats odelbara enhet: objektet som sig självt. 6) Å andra sidan ligger redan häri det andra momentet, att det också samtidigt upphävt denna föryttring och objektivitet, på nytt tagit upp den i sig själv och alltså är hos sig i sitt annat-vara såsom sådant.
Vi har redan sett, hur tillägnelsen av det främmandegjorda, objektiva väsendet eller upphävandet av objektiviteten under alienationens betingelser - som måste fortgå från det indifferenta främlingskapet till den verkliga, fientliga alienationen - för Hegel samtidigt, eller till och med huvudsakligen, har innebörden av att upphäva objektiviteten, eftersom det icke är objektets bestämda karaktär, utan dess objektiva karaktär, som för självmedvetandet utgör det anstötliga i alienationen. Objektet är därför något negativt, något som upphäver sig själv, en intighet. Denna intighet har för medvetandet icke blott en negativ, utan en positiv innebörd, ty denna intighet hos objektet är just icke-objektivitetens sätt att bekräfta sig själv, dess ||XXVIII| abstraktion av sig själv. För själva medvetandet har objektets intighet en positiv innebörd därigenom, att det vet denna intighet, det objektiva väsendet, som sin egen självföryttring, att det vet, att det bara finns till genom sin självföryttring ...
Det sätt, på vilket medvetandet är, och på vilket något är för medvetandet, är vetandet. Vetandet är dess enda akt. Något blir till för medvetandet i den mån det vet detta något. Vetandet är dess enda objektiva förhållande. - Det vet nu objektets intighet, (d.v.s. att objektet icke låter sig åtskiljas från det självt, att objektet icke är för-det) - genom att det vet objektet vara sin självföryttring, d.v.s. att det vet sig - vetandet som objekt - därigenom, att objektet blott är skenet av ett objekt, ett bedrägeri, som till sitt väsen inte är något annat än själva vetandet, som ställt sig upp mot sig själv, d.v.s. mot en intighet, ett något som inte äger någon objektivitet utanför vetandet. Eller vetandet vet, att det, i den mån det förhåller sig till ett objekt, blott är utanför sig självt, föryttrar sig; att det för sig självt bara ter sig som objekt, eller att vad som för det ter sig som objekt blott är det själv.
Å andra sidan, säger Hegel, ligger häri samtidigt detta andra moment att det samtidigt upphävt, och i sig på nytt upptagit, denna föryttring och objektivitet, och alltså är hos sig i sitt annat-vara såsom sådant.
I denna diskussion har vi sammanfört alla spekulationens illusioner.
För det första: Medvetandet, självmedvetandet är hos sig i sitt annat-vara såsom sådant. Det är därför - eller om vi här abstraherar från den hegelska abstraktionen och i stället för självmedvetandet sätter människans självmedvetande - detta är hos sig i sitt annat-vara såsom sådant. Häri ligger för det första, att medvetandet - vetandet som vetande - tänkandet som tänkande - gör anspråk på att omedelbart vara sitt andra <das Andere seiner selbst>, att vara sinnlighet, verklighet, liv - det tänkande som i tanken överbjuder sig själv. (Feuerbach) Denna sida rymmes häri, i den mån medvetandet såsom sådant inte får sin impuls från den alienerade objektiviteten, utan från objektiviteten som sådan.
För det andra ligger häri, att den självmedvetna människan, i den mån hon har erkänt och upphävt den andliga världen - eller den andliga världens allmänna tillvaro - som självföryttring, ändå bekräftar den i dess föryttrade gestalt och utger den som sin sanna tillvaro, återupprättar den och uppger sig vara hos sig i sitt annat-vara såsom sådant. Exempelvis - efter upphävandet av religionen, efter att ha erkänt religionen som en produkt av självföryttringen, finner den ändock sin bekräftelse i religionen som religion. Här är roten till Hegels falska positivism eller till hans blott skenbara kriticism, d.v.s. vad som Feuerbach betecknar som sättande, negerande och återupprättelse av religionen eller teologin, men som man måste förstå mera allmänt. Förnuftet är således hos sig i oförnuftet såsom oförnuft. Människan, som insett, att hon inom juridiken, politiken etc. lever ett föryttrat liv, lever i detta föryttrade liv såsom sådant sitt sanna, mänskliga liv. Självbejakandet, självbekräftelsen i motsägelse med sig själv, såväl med kunskapen om objektet som med objektets väsen, är alltså det sanna vetandet och livet.
Det kan alltså inte längre vara tal om att Hegel anpassat sig till religion, stat etc., ty denna lögn ligger i hans princip.
||XXIX| Om jag vet religionen vara föryttrat mänskligt självmedvetande, så vet jag alltså, att icke mitt självmedvetande, utan mitt föryttrade självmedvetande, vinner sin bekräftelse däri. Mitt sig själv tillhörande, sitt väsen tillhörande självmedvetande, vet jag alltså inte såsom bekräftat i religionen, utan fastmer i den förintade, upphävda religionen.
Hos Hegel är därför inte negationens negation det sanna väsendets bekräftelse, nämligen genom negationen av skenväsendet. Den är i stället bekräftelsen av skenväsendet eller av det från sig alienerade väsendet i dess förnekande, eller förnekandet av detta skenväsen som ett objektivt, utanför människan liggande och av henne oavhängigt väsen och dess förvandling till subjektet.
En särskild roll spelar därför upphävandet, där förnekande och bevarande, bejakande är förknippade.
Sålunda är exempelvis inom Hegels rättsfilosofi den upphävda privaträtten = moral, den upphävda moralen = familj, den upphävda familjen = borgerligt samhälle, det upphävda borgerliga samhället = stat, den upphävda staten = världshistoria.[46] I verkligheten blir privaträtt, moral, familj, borgerligt samhälle, stat etc. bestående, har blott blivit till moment, till existens- och tillvaroformer för människan, som inte gäller isolerade, som upplöser och skapar varandra ömsesidigt etc., moment i en utveckling.
I deras verkliga existens är detta rörliga väsen hos dem dolt. Det framträder, uppenbaras först i tänkandet, i filosofin och därför är min sanna religiösa tillvaro min religionsfilosofiska tillvaro, min sanna politiska tillvaro min rättsfilosofiska, min sanna naturliga tillvaro den naturfilosofiska tillvaron och min sanna mänskliga tillvaro min filosofiska tillvaro. Likaså är den sanna existensen hos religion, stat, natur, konst: religions-, natur-, stats-, konst-, filosofin. Om nu emellertid endast religionsfilosofin etc. för mig är religionens sanna tillvaro, så är jag endast sant religiös som religionsfilosof, och sålunda förnekar jag den verkliga religiositeten och de verkligt religiösa människorna. Men samtidigt bekräftar jag dem, dels inom min egen tillvaro eller inom den främmande tillvaro jag sätter upp mot dem, ty detta är blott deras filosofiska uttryck; dels i deras egen ursprungliga gestalt, ty för mig gäller de för ett blott skenbart annat-vara, som allegorier, under sinnligt hölje dolda former av sin egen sanna, id est <d.v.s.> min filosofiska, tillvaro.
Likaledes är upphävd kvalitet = kvantitet, upphävd kvantitet = mått, upphävt mått = väsen, upphävt väsen = företeelse <Erscheinung>, upphävd företeelse = verklighet, upphävd verklighet = begrepp, upphävt begrepp = objektivitet, upphävd objektivitet = Absolut Idé, den upphävda absoluta idén = natur; upphävd natur = subjektiv ande, upphävd subjektiv ande = sedlig objektiv ande, upphävd sedlig ande = konst, upphävd konst = religion, upphävd religion = absolut vetande[47].
Å ena sidan är detta upphävande ett upphävande av det tänkta väsendet, den tänkta privategendomen upphäver sig således i moralens tanke. Och eftersom tänkandet inbillar sig att det omedelbart är sitt andra, att det är sinnlig verklighet - och därför tror att dess aktion också är en sinnligt verklig aktion, så tror detta tankeupphävande, som lämnat kvar sitt objekt i verkligheten, att det verkligen övervunnit objektet. Å andra sidan gäller objektet, som nu för tänkandet blivit blott ett tankemoment, nu också i sin verklighet som en bekräftelse av sig själv, av självmedvetandet, av abstraktionen.
||XXX| Å ena sidan är den tillvaro som Hegel i filosofin upphäver därför inte den verkliga religionen, staten, naturen, utan religionen som föremål för vetandet, dogmatiken, så även jurisprudensen, statsvetenskapen, naturvetenskapen. Å ena sidan står han alltså i motsats såväl till det verkliga väsendet som till den omedelbara, ofilosofiska vetenskapen eller till de ofilosofiska begreppen om detta väsen. Han motsäger därför deras gångbara begrepp.
Å andra sidan kan den religiösa etc. människan hos Hegel finna sitt sista stöd.
Man måste nu sammanfatta de positiva momenten i den hegelska dialektiken - under alienationens betingelser.
a) Upphävandet, såsom en objektiv rörelse, som återupptar föryttringen i sig själv. - Detta är insikten - uttrycket inom alienationens ram - om tillägnelsen av det objektiva väsendet genom alienationens upphävande, den alienerade insikten i människans verkliga objektivering, i den verkliga tillägnelsen av hennes objektiva väsen genom förintandet av den objektiva världens alienerade karaktär, genom dess upphävande i dess alienerade existensform - liksom ateismen, som innebär upphävandet av Gud, betecknar den teoretiska humanismens ankomst, och kommunismen, såsom upphävandet av privategendomen innebär ett erövrande av människolivet såsom människans egendom och utgör den praktiska humanismen i vardande. Eller: ateismen är den humanism som förmedlats med sig själv genom religionens upphävande, kommunismen är den humanism som förmedlats med sig själv genom privategendomens upphävande. Först genom upphävandet av denna förmedling - som emellertid är en nödvändig förutsättning - uppstår den positiva humanismen, den humanism som begynner positivt ur sig själv.
Men ateismen, kommunismen, är ingen flykt, ingen abstraktion, ingen förlust av den objektiva värld som skapats av människan, av hennes objektivt manifesterade väsenskrafter. De innebär inget återvändande till någon onaturlig, outvecklad fattigdom. De betecknar fastmer för första gången ett verkligt vardande, ett förverkligande av människans väsen för människan och ett förverkligande av hennes väsen som ett verkligt väsen.
Hegel fattar alltså, om också i en alienerad form, när han fattar den positiva innebörden i den negation som hänför sig på sig själv, människans alienation från sig själv, hennes väsensföryttring, hennes avobjektivering <Entgegenständlichung> och föroverkligande <Entwirklichung> såsom hennes återvinnande av sig själv, hennes väsensyttring, hennes objektivering, hennes förverkligande. {Han fattar kort sagt - abstrakt - arbetet som människans akt av självskapelse, hennes förhållande till sig själv som till ett främmande väsen och hennes verksamhet som ett främmande väsen som ett uttryck för ett artmedvetande och artliv i vardande.}
b) Hos Hegel - bortsett från, eller snarare som en konsekvens av den redan skildrade förvrängningen - framstår denna akt som blott rent formell, emedan den betraktas som en rent abstrakt akt, emedan själva det mänskliga väsendet blott gäller som ett abstrakt tänkande väsen, som självmedvetande; och
för det andra: emedan uppfattningen är formell och abstrakt blir upphävandet av föryttringen ett bekräftande av föryttringen, eller för Hegel är denna rörelse av självskapelse, av självobjektivering som självföryttring och självalienation den absoluta, och därmed den sista, mänskliga livsyttringen, som nått fram till sitt väsen, vilar i sig själv och har sig själv till syftemål.
Denna rörelse gäller därför i sin abstrakta ||XXXI| form som dialektik, för att vara det sant mänskliga livet, och eftersom den icke desto mindre är en abstraktion, en alienation från det mänskliga livet, betraktas den som en gudomlig process, men som människans gudomliga process - en process, som hennes från henne åtskilda, abstrakta, rena, absoluta väsen själv genomlöper.
För det tredje: Denna process måste ha en bärare, ett subjekt, men subjektet kommer först som resultat. Detta resultat, det subjekt som vet sig själv som absolut självmedvetande, är därför Guden, den absoluta anden, den sig vetande och verkande idén. Den verkliga människan och den verkliga naturen blir till blotta predikat, till symboler för denna förborgade, overkliga människa och denna overkliga natur.[48] Subjekt och predikat har därför ett förhållande till varandra, ett mystiskt subjekt-objekt eller en subjektivitet som övergriper objektet, det absoluta subjektet som en process, ett subjekt som föryttrar sig och återvänder från föryttringen in i sig själv, men som samtidigt återupptar den i sig, och subjektet som denna process; det rena, rastlösa kretsandet in i sig.[49]
För det första. En formell och abstrakt uppfattning av människans självskapelse- eller självobjektiveringsprocess. Det alienerade objektet, människans alienerade väsensverklighet är - eftersom Hegel själv sätter människan = självmedvetande - ingenting annat än medvetande, blott tanken på alienationen, dess abstrakta och därmed innehållslösa och overkliga uttryck, negationen. Föryttringens upphävande är därför ingenting annat än ett abstrakt, innehållslöst upphävande av denna innehållslösa abstraktion, negationens negation. Självobjektiveringens innehållsrika, levande, sinnliga, konkreta verksamhet blir därför till en ren abstraktion den absoluta negativheten, en abstraktion, som åter fixeras som sådan och tänkes såsom en självständig aktivitet, såsom aktiviteten överhuvud. Eftersom denna så kallade negativitet inte är något annat än den abstrakta, innehållslösa formen för denna verkliga, levande akt, kan dess innehåll blott vara ett formellt, alstrat genom abstraktionen från allt innehåll. Den är därför de allmänna abstrakta abstraktionsformer, som låter sig tillämpas på varje innehåll, som är indifferenta mot varje innehåll, men som just därför gäller för varje innehåll, de tankeformer, de logiska kategorier som slitits loss från den verkliga anden och från den verkliga naturen.[50] (Vi skall nedan vidareutveckla det logiska innehållet i den abstrakta negativiteten).
Det positiva som Hegel här åstadkommit - i sin spekulativa logik är att de bestämda begreppen, de allmänna fixa tankeformerna i sin självständighet mot natur och ande är ett nödvändigt resultat av det mänskliga väsendets, alltså också det mänskliga tänkandets, främmandegörelse, och att Hegel därför har framställt och sammanfattat dem såsom moment i en abstraktionsprocess. Det upphävda varat är väsen, det upphävda väsendet begrepp, det upphävda begreppet ... absolut idé. Men vad är då den absoluta idén? Den måste på nytt upphäva sig själv, om den inte på nytt måste genomlöpa hela abstraktionsakten från början och nöja sig med att vara en totalitet av abstraktioner eller den abstraktion som fattar sig själv. Den abstraktion som fattar sig som abstraktion vet sig dock vara ett intet. Den måste uppge abstraktionen, sig själv, och så hamnar den hos ett väsen som är dess raka motsats, naturen. Hela "logiken" är därför beviset för att det abstrakta tänkandet för sig själv är ett intet, att den absoluta idén för sig själv är ett intet och att först naturen är något.
||XXXII| Den absoluta idén, den abstrakta idén, som:
"betraktad utifrån sin enhet med sig själv är åskådande" (Hegels "Enzyklopädie" 3:e utgåvan, sid. 222 [§ 244]), som (l.c.) "i sin egen absoluta sanning beslutar att fritt ut ur sig själv, såsom natur, släppa momentet av sin särart, eller sin första bestämning, sitt annat-vara, den omedelbara idén, såsom sitt återsken."
Hela denna tanke, som uppträder så barockt egenartat och som förorsakat unghegelianerna en sådan oerhörd huvudvärk, är ingenting annat än abstraktionen (d.v.s. den abstrakte tänkaren) som, vis av erfarenheten och klar över sin sanning, under mångahanda - falska och till och med ännu abstrakta - betingelser beslutar sig för att uppge sig själv och i stället för sitt hos-sig-vara <bei-sich-sein>, icke-vara, sin allmänhet och sin obestämdhet sätta sitt annat-vara, det åtskilda, bestämda: att fritt ut ur sig själv släppa naturen som den dolt i sig blott som abstraktion, som tanketing, d.v.s. att lämna abstraktionen och betrakta naturen fri från abstraktion. Den abstrakta idén, som omedelbart blir åskådande, är ingenting annat än det abstrakta tänkandet, som uppger sig själv och beslutar sig för åskådningen. Hela denna logikens övergång till naturfilosofin är ingenting annat än den övergång från abstraherande till åskådande, som är så svår att genomföra för den abstrakta tänkaren och som därför av honom beskrivits såsom så äventyrlig. Den mystiska känsla, som driver filosofen från det abstrakta tänkandet in i åskådandet är ledan, längtan efter ett innehåll.
(Den människa som alienerats från sig själv är också den tänkare som alienerats från sitt väsen, d.v.s. från sitt naturliga och mänskliga väsen. Hennes tankar är därför fixa andeväsen, som dväljes utanför naturen och människan. Hegel har i sin logik spärrat in alla dessa fixa andeväsen tillsammans, och därvid fattat vart och ett av dem, först som negation, d.v.s. som föryttring, sedan som negationens negation, d.v.s. som upphävandet av denna föryttring, som en verklig yttring av det mänskliga tänkandet. Men då är denna negationens negation, ännu fången hos alienationen, dels ett återupprättande av dessa [former] i deras alienation, dels ett uppstannande inför sista akten, nämligen dessa fixa andeväsens[1*] sanna tillvaro, deras förhållande till sig själva inom ramen för föryttringen, dels uppträder hos Hegel, i den mån denna abstraktion fattar sig själv och erfar en oändlig leda över sig själv, uppgivandet av det abstrakta tänkande som blott i tanken rör sig, som saknar öga, tand, öra, allt, som ett beslut att erkänna naturen som ett väsen och att övergå till åskådandet.)
||XXXIII| Men också naturen är, abstrakt tagen, för sig, fixerad åtskild från människan för människan ett intet. Att den abstrakte tänkare, som beslutat sig för att åskåda, åskådar den abstrakt, är självklart. Liksom naturen låg innesluten i tänkaren i form av den absoluta idén, som ett tanketing, i en form, som för honom själv var förborgad och gåtfull, så har han i själva verket släppt ut från sig egentligen bara naturens tanketing. Nu dock med den innebörden att den är tankens annat-vara, den verkliga, åskådliga, från det abstrakta tänkandet åtskilda naturen. Eller, för att tala människospråk: då han betraktar naturen erfar den abstrakte tänkaren att de väsen han avsåg att skapa i den gudomliga dialekten, som rena produkter av det tankearbete, som väver in sig själv i intet och som aldrig skådar ut i verkligheten, ur den rena abstraktionen, inte är någonting annat än abstraktioner av naturbestämningar. Hela naturen upprepar för honom således i en sinnlig, yttre form de logiska abstraktionerna. Han analyserar dem - alltså på nytt dessa abstraktioner. Hans naturåskådande är alltså blott den akt, varigenom hans abstraktion från naturåskådningen bekräftas, den akt varigenom hans abstraktion alstras och som medvetet upprepas av honom. Sålunda är exempelvis tiden = negativitet som hänför sig till sig själv (l.c. sid. 238 [§ 257]). Det upphävda vardandet <Werden> såsom tillvaro motsvarar - i naturlig form - den upphävda rörelsen såsom materia. Ljuset är - den naturliga formen - för reflexionen in i sig <in sich>. Kroppen som måne och komet är - den naturliga formen - för motsatsen, som enligt logiken å ena sidan är det positiva som vilar på sig själv, å andra sidan det negativa som vilar på sig själv. Jorden är den naturliga formen för den logiska grunden, som negativ enhet av motsatsen etc.
Naturen såsom natur, d.v.s. i den mån den ännu sinnligt skiljer sig från denna hemliga innebörd som döljer sig däri; naturen åtskild från dessa abstraktioner är ett intet, ett intet som bevisar sig vara ett intet, saknar mening eller bara har innebörden av en yttrehet, som måste upphävas.
"I den ändligt-teleologiska ståndpunkten ligger den riktiga förutsättningen, att naturen inte i sig rymmer det absoluta syftet." (sid. 225 [§ 245])
Dess syfte är bekräftandet av abstraktionen.
"Naturen har visat sig vara idén i annat-varats form. Eftersom idén sålunda är sin egen negativitet, eller är utanför sig själv, så är naturen inget yttre, något blott relativt gentemot denna idé, utan yttreheten utgör den bestämning vari den existerar som natur." (sid. 227 [§ 247])
Yttreheten skall här inte förstås som den sinnlighet som yttrar sig, sluten för ljuset, för den sinnliga människan. Yttreheten skall här tas i betydelsen av föryttring, ett fel, en defekt, något som inte bör vara. Ty det sanna är ännu idén. Naturen är blott formen för dess annat-vara. Och då det abstrakta tänkandet är väsendet, så är dess yttrehet till sitt väsen något blott yttre. Det abstrakta tänkandet erkänner samtidigt, att sinnligheten är naturens väsen, d.v.s. en yttrehet i motsats till det tänkande som väver in sig i sig själv. Men samtidigt uttalar han denna motsats så, att denna naturens yttrehet, dess motsats till tänkandet, blir dess brist, att den, i den mån den är åtskild från abstraktionen, är ett bristfälligt väsen. ||XXXIV|. Ett väsen som är bristfälligt, icke blott för mig, i mina ögon, ett väsen som i sig självt är bristfälligt, har något utanför sig som det saknar. D.v.s., dess väsen är något annat än det själv. Naturen måste därför upphäva sig själv för den abstrakte tänkaren, eftersom den redan av honom bestämts som ett potentialiter upphävt väsen.
"Anden har för oss naturen till sin förutsättning, vars sanning och därmed vars absolut första den är. I denna sanning är naturen försvunnen och anden har visat sig som den idé, som nått fram till sitt för-sig-vara, vars objekt såväl som subjekt är begreppet. Denna identitet är absolut negativitet, emedan begreppet i naturen har sin fullkomligt yttre objektivitet, denna dess föryttring har upphävts och det häri har blivit identiskt med sig självt. Men blott såsom återvänt från naturen är det denna identitet." (sid. 392 [§ 381])
"Uppenbarelsen, vilken såsom den abstrakta idén är en omedelbar övergång till, ett vardande av, naturen, är såsom en uppenbarelse av den ande som är fri, ett sättande av naturen såsom dess [andens] värld, ett sättande som samtidigt är ett förutsättande av världen såsom självständig natur. Uppenbarelsen i begreppet är ett skapande av naturen såsom andens vara, där denna förskaffar sig en bekräftelse på, och sanningen om sin frihet." "Det absoluta är anden, detta är det absolutas högsta definition." (sid. 393, § 384) |XXXIV||
[1] I uppsatsen Till kritiken av den hegelska rättsfilosofin. Inledning.
[2] Denna plan genomfördes aldrig. Förutom att Marx arbetade under pressade yttre förhållanden bidrog väl härtill att han och Engels snart kom till insikt om att särbehandlingen av rätt, moral, politik o.s.v. vore av sekundär betydelse. Jfr vad Marx skriver i tredje manuskriptets andra del: "Religion, familj ... är blott särskilda aspekter av produktionen och faller under dess allmänna lag".
[3] Det är Bruno Bauer som åsyftas. Sedan Marx i sin artikel om judefrågan riktat kritik mot Bauer gick denne till kraftig attack mot honom, som han redan uppfattade som proletariatets talesman. Bauer framställde "massan" som den dumma, retarderande kraften i opposition mot den sant revolutionäre, "kritiske kritikern". (Detta sker i synnerhet i artikeln "Was ist jetzt der Gegenstand der Kritik?" 1843)
[4] I uppsatserna Om Judefrågan samt i Till kritiken av den hegelska rättsfilosofin. Inledning.
[5] "Naturalism" och "humanism" eller "antropologi" kallar Feuerbach sin egen materialistiska världsåskådning, utgående från tesen: "Den nya filosofin gör människan, vari innefattas naturen såsom människans grundval, till filosofins enda, universella och högsta föremål". (Ur Grundsätze der Philosophie der Zukunft)
[6] Unghegelianerna inledde upplösningen av det hegelska systemet och dess försoning med rådande historiska förhållanden. Strauss och Bauer påbörjade i synnerhet den offentliga kritiken av religionen, d.v.s. av den ideologiform som i synnerhet användes av de härskande klasserna i förtrycket av folkflertalet.
[7] Detta sker i Die Heilige Familie som skisserades av Marx och Engels gemensamt i Paris i augusti 1844.
[8] Citaten från Smith fram till avsnittet "Kapitalets herravälde ..." o.s.v.) hänför sig till A. Smith, Wealth of Nations, Everyman edition, medan i fortsättningen Smith citeras via Marx' egna excerpter ur den franska Smith-översättning han utgick ifrån (Germain Garnier: Recherce sur la nature et les causes de la richesse des nations; par Adam Smith, Traduction nouvelle avec les notes et observations, Tomes I-V, Paris 1802), sannolik emedan han vid denna tid ännu inte behärskade engelska språket.
[9] Enkel och sammansatt ränta: enkel ränta resp. ränta på ränta. Smith försöker förklara de skilda verkningar som en höjning av lönerna respektive en höjning av profiterna har på varupriserna under varornas (produktens) väg från producent till den slutlige konsumenten. Arbetslönens ökning skulle blott verka på varupriserna med enkel ränta, motsvarande ett aritmetiskt förhållande till den på arbetslöner utlagda kapitaldelen. Vid en ökning av profitnivån skulle däremot varje kapitalist varje gång kräva sin profitandel i proportion till produktens totalvärde, varvid priset alltså skulle höjas i geometrisk progression.
[10] Här användes för första gången hos Marx begreppet "abstrakt arbete" som ju skulle komma att spela en så avgörande roll vid hans kritik av den politiska ekonomin.
[11] Marx syftar på följande ställe hos Smith (Garnier, bd I, sid. 215, 216) "Om man skickade en yngling till en rättsskola så står det åtminstone tjugo mot ett på att han inte gör tillräckliga framsteg för att kunna tjäna sitt uppehälle inom yrket. I ett fullt rättvist lotteri måste de som drar vinsterna vinna allt det som de förlorar som drar niterna. I ett yrke där det går tjugo som misslyckas på varje som lyckas, måste denne ende förvärva allt som kunnat förvärvas av de tjugo som misslyckats. Den advokat som kanske för fyrtio år sedan börjat dra nytta av sitt kall, måste inte bara erhålla ett vederlag för den långa och kostsamma utbildning som kommit honom till del, utan också för den som givits mer än tjugo andra studenter, och som sannolikt aldrig kommer att inbringa dem något."
[12] Likaså Engels i Umrisse zu einer Kritik der Nationalökonomie (Marx/Engels Werke [MEW] bd I, sid. 500): "Sjuttonhundratulet, revolutionens århundrade, revolutionerade också ekonomin, men liksom alla revolutioner under detta århundrade var ensidiga och blev stående i en motsats ..., ... så kom ej heller den ekonomiska revolutionen utöver denna motsats. Förutsättningarna blev överallt bestående; ... ekonomin kom inte på tanken att fråga efter privategendomens berättigande."
[13] Smith återför människornas ekonomiska relationer till en för dem karakteristisk "benägenhet för utbyte" - stammande antingen direkt ur den mänskliga naturen, en följd av deras förnuft eller deras talförmåga. I sitt excerpthäfte från studierna av Smith (MEGA I, bd 3, sid. 458) kommenterar Marx: "Synnerligen kostlig är det cirkelbevis Smith anför. För att förklara arbetsdelningen förutsätter han utbytet. Men för att utbytet skall vara möjligt måste han dock förutsätta arbetets delning, differentieringen av de mänskliga aktiviteterna. Han slipper inte undan genom att förvisa problemet till ett urtillstånd."
[14] Detta fenomen, som påvisats av nästan alla samhällskritiker under detta skede, analyserades till sin grund först av Marx. Jfr tes W. Weitling: Garantien der Harmonie und Freiheit, Berlin 1955, sid. 229: "Precis som det bildas en grop om man kastar upp en hög, så uppstår det fattigdom vid anhopningen av rikedom."
[15] Marx anknyter till Feuerbach, som förklarade religionen som en föryttring av det mänskliga väsendet, och han söker påvisa det analoga sakförhållande som ligger till grund härför i den ekonomiska alienationen. Jfr L. Feuerbach Das Wesen des Christentums, Berlin 1956, Bd I, sid. 70 f: "Eftersom det positiva i åskådningen av det gudomliga väsendet blott kan vara det mänskliga, så kan åskådningen av människan, såsom föremål för medvetandet, blott vara en negativ. För att berika Gud måste människan bliva fattig, för att Gud skall bliva allt måste människan vara ett intet." etc.
[16] Jfr Feuerbach, som också påvisade hur människans andliga verksamhet (liksom hennes vara) alienerats i religionen och i den idealistiska filosofin - erkannerligen Hegels. (Das Wesen des Christentums sid. 82): "Gud såsom människans extrem, tänkt såsom icke mänskligt, d.v.s. personligt mänskligt väsen - är förståndets objektiva väsen." Likaså (§ 23, a.a. sid. 40 f): "Det tänkande, som berövats sin bestämdhet, att vara subjektivitetens tänkande och verksamhet är den hegelska logikens väsen ... så föryttrar och alienerar den absoluta filosofin från människan hennes eget väsen, hennes egen verksamhet!"
[17] Marx tar fasta på Feuerbachs upptäckt, att människan i religionen alieneras från sitt "artväsen", från sin samhälleliga karaktär, som hos Feuerbach naturligtvis blott uppfattas abstrakt som något naturmässigt. Jfr Feuerbach, Das Wesen des Christentums sid. 35: "Religionen beror på människans väsentliga åtskillnad från djuret ... Vad ligger då denna väsentliga skillnad mellan människa och djur? Det enklaste och mest allmänna svaret, och det mest populära är: medvetandet ... Medvetande existerar i strängare mening blott då ett väsen har sin art, sin väsensart till objekt. Djuret har väl sig självt till objekt såsom individ - därigenom har det självkänsla - men icke såsom art, och därmed saknar det det medvetande som härleder sitt namn från vetande ... Men blott ett väsen för vilket den egna arten, väsensarten, är objekt kan göra andra ting eller väsen till objekt i enlighet med deras väsentliga natur."
[18] Jfr Feuerbach (Das Wesen des Christentums sid. 39 f): "Människan är intet utan objekt ... Men det objekt som ett subjekt väsentligen, med nödvändighet förhåller sig till är ingenting annat än det egna, objektiva väsendet hos detta subjekt ... Genom objektet blir därför människan medveten om sig själv: medvetandet om objektet är människans självmedvetande. Genom objektet lär du känna människan, genom detta framträder hennes väsen för dig; objektet är hennes uppenbara väsen, hennes sanna, objektiva Jag." Vad som hos Feuerbach är en sak för medvetandet blir hos Marx en sak för den materiellt-praktiska verksamheten.
[19] Jfr Feuerbach (Das Wesen des Christentums sid. 35 f): "Djuret har därför blott ett enkelt, människan ett dubbelt liv. Hos djuret är det inre livet ett med det yttre - människan har ett inre och ett yttre liv. Människans inre liv är livet i förhållande till hennes art, hennes allmänna väsen."
[20] Jfr Feuerbach (Grundsätze ..., § 61, sid. 83); "Den enskilda människan för sig har icke människans väsen i sig, varken såsom moraliskt eller såsom tänkande väsen. Människans väsen finns blott i gemenskapen, i människans enhet med människan - en enhet som emellertid blott består genom den reella åtskillnaden mellan jag och du."
[21] Den första "beståndsdelen" hänför sig av allt att döma till tillägnelsen av naturen genom arbetet, ämnesomsättningen mellan människa och natur. Denna innebär under kapitalistiska förhållanden ett föryttrande av de producerade varorna till kapitalisterna, en alienation. Den andra beståndsdelen, att detta föryttrande framträder som tillägnelse kan tolkas på följande sätt: Blott genom att arbetet på detta sätt föryttras i den vara som tillhör kapitalisten visar sig dess samhälleliga karaktär, dess "införlivande i samhället", och blott härigenom kan arbetet tillägnas av samhället och av själve arbetaren.
[22] Syftar väsentligen på produktionsmedlens avskiljande såsom kapital från det levande arbetet och produkternas avskiljande från de omedelbara producenterna såsom varor. För kapitalistens del: positivt hans makt och rikedom, negativt lyder han under varuvärlden och dess lagar.
[23] I Die heilige Familie skriver Marx: "Den besuttna klassen och proletariatets klass representerar samma mänskliga självalienation, men den första klassen befinner sig väl och är tillfreds med denna självalienation, vet alienation vara dess egen makt och äger under den skenet av en mänsklig existens. Den andra känner sig förkrossad under alienationen, ser i den sin vanmakt och verkligheten av en omänsklig existens". (MEW, bd 2, sid. 37)
[24] I detta satsfragment betecknar Marx sannolikt lönen som "ränta", d.v.s. som ett vederlag arbetaren erhåller såsom levande "kapital".
[25] Följande skiss över utvecklingen av förhållandet mellan arbete och kapital motsvarar Engels' utförligare analys i Umrisse .... Engels sysslar huvudsakligen med den kapitalistiska produktions- och reproduktionsprocessen som typ, medan Marx som i allmänhet ådagalägger ett mera historiskt betraktelsesätt här omedelbar ansluter till en historisk jämförelse.
[26] "Kapitalets ränta" syftar här på den totala profiten som sönderfaller i företagarvinst och egentlig ränta för lånat kapital. Marx tänker på den däri uppträdande motsatsen mellan produktivt kapital och penningkapital etc.
[27] Jfr Engels (Umrisse ..., sid. 512); "Liksom kapitalet redan avskilts från arbetet, spaltas nu arbetet åter upp för andra gången, arbetets produkt konfronterar det som lön, avskiljes från det och bestämmes åter, som vanligt, genom konkurrensen ..."
[28] Detta sker i Umrisse zu einer Kritik der Nationalökonomie sid. 501.
[29] Här följer tillägg till den del av andra manuskriptet som gått förlorad.
[30] Den kommunistiska strömning som Marx syftar på när han talar om den sexuella promiskuiteten som dess yttersta syfte, är sannolikt en ganska obetydlig fransk grupp "Travailleurs Egalitaires" som han vunnit kunskap om genom Engels, som vid slutet av år 1843 författat en skiss över kommunismens historia i Frankrike. Även om Marx' anklagelse således kunde ha ett visst verklighetsunderlag kan det således inte ens för de många och tämligen vildvuxna grupperingar som i detta skede representerade kommunismen i vardande anses vara någon mera tungviktig kritik, och anklagelsen förekommer aldrig i Marx senare arbeten. Tvärtom försvarar han några år senare Kommunisternas Förbund mot samma anklagelser, och han påpekar i Manifestet att just kvinnogemenskapen är ett förfallsfenomen i det borgerliga samhället.
[31] Vilka strömningar som Marx åsyftar såsom representanter för detta andra utvecklingssteg är för forskningen svårt att fastställa. Se för en diskussion av problemet Reclam-utgåvan av denna skrift, Leipzig 1970, sid. 320, anm. 114.
[32] Med detta tredje steg i kommunismens utveckling skisserar Marx sina principer för det kommunistiska samhället, som han då uppfattade dem. Han anknyter här nära till Feuerbach, och till dennes terminologi i sin användning av begreppen "humanism" och "naturalism". Feuerbach hade (i Grundsätze ... § 43 sid. 68) kritiserat den idealistiska karaktären hos Hegels dialektik: "Skillnaderna mellan väsen och sken, grund och följd, substans och accidens, nödvändig och tillfällig, spekulativ och empirisk konstituerar icke tvenne riken eller världar - en översinnlig som tillhör väsendet och en sinnlig värld som tillhör skenet ..." Då hans humanism led av en historisk trångsyn beaktade han emellertid inte längre de dialektiska kategorierna, ty deras problematik såsom reala existensformer sammanfaller för honom i sig i den abstrakta Människan som den "verkliga (icke imaginära) absoluta identiteten av alla motsatser och motsägelser". (Vorläufige Thesen zur Reformation der Philosophie sid. 81 f) Marx korrigerar här Feuerbach; de samhälleliga motsägelser som dolts till och med för Hegel själv, i hans dialektiska kategorier, och som upptäckts av Marx (t.ex. mellan människans väsen och hennes existens som lönarbetare eller som kapitalist etc) kan endast uppdagas och upphävas genom teorin och praktiken hos en kommunism, som i sig rymmer "privategendomens positiva upphävande" i omfattande bemärkelse.
[33] Gäller alltså även Feuerbachs ateism och dess demokratiska strävan att orientera människorna mot gestaltandet av deras jordiska förhållanden i stället för mot en hinsides gudom.
[34] Syftar på en förlorad manuskriptdel.
[35] Marx visar härmed på de samhälleliga förhållandena som en förklaring till det fenomen som uppdagats av Feuerbach, att religionen och idealismen från människan "föryttrar och alienerat hennes eget väsen, hennes egen verksamhet". Jfr också (Das Wesen des Christentums sid. 250); "Men likväl kan människan icke förlora artmedvetandet, ty hennes självmedvetande är väsentligen bundet till det andras medvetande. Om därför för människan arten icke såsom art är objekt, då blir för henne arten såsom Gud objekt."
[36] "Psykologi" kallar Feuerbach sin kunskapsteori. I övrigt behandlar här Marx i synnerhet Feuerbachs "sinnligt-objektiva" d.v.s. materiella åskådning och ställer mot den sin egen princip om den "sinnligt-objektiva" praktiken. Mot Feuerbachs "sinnesorgan" ställer Marx de "samhälleliga organen" och mot den "naturliga objektiviteten" den samhälleliga. (Jfr Teser om Feuerbach) Se i övrigt för en utförligare kommentar Reclam-utgåvan av denna skrift, sid. 328 f.
[37] Marx syftar uppenbarligen på den tyska idealistiska naturfilosofin, i synnerhet Schelling och Hegel, men angriper därmed indirekt Feuerbach, som ju inte kunde uppnå det mål han ställt upp för sig genom sin princip om den "sinnliga åskådningen" eftersom han inte begrep den förmedlande roll som människornas produktiva samhällsaktivitet spelar härvid. (Jfr Teser om Feuerbach)
[38] Redan i uppsatserna i judefrågan konstaterar Marx "det faktum att de s k mänskliga rättigheterna, människans rättigheter till skillnad från medborgarens rättigheter, inte är något annat än rättigheterna hos medlemmen av det borgerliga samhället, d.v.s. den egoistiska människan, den människa som avskilts från människan och samhället." (MEW, bd I, sid. 364)
[39] Följande citat har Marx - mer än vad han eljest tillämpat - dragit samman och fritt omformulerat till ordalydelsen. För källorna i detta avsnitt, se Reclam-utgåvan sid. 338, samt Marx' excerptsamling i MEGA I, Bd 3.
[40] Här börjar i manuskriptet texten till "Företal", som redaktionellt ställts i början av denna skrift.
[41] Marx överför åter Feuerbachs maxim, att den mänskliga kunskapen med nödvändighet bestämmes genom det som hennes medvetande är inriktat på, till människans praktiska förhållande till de objekt som av henne producerats och konsumerats. Jfr Feuerbach (Grundsätze ..., § 34, sid. 61): "De mänskliga förnimmelserna har därför ingen empirisk, antropologisk betydelse i den gamla transcendenta filosofins uppfattning, de har ontologisk, metafysisk, betydelse ..."
[42] Feuerbachs tre stora insatser: Jfr
1) (Vorläufige Thesen ... sid. 65-7); "Den hegelska logiken är den teologi som bringats till förnuft och aktualitet, gjorts till logik ... Teologins väsen är människans transcendenta, utanom henne försatta väsen; den hegelska logikens väsen är det transcendenta tänkandet, tänkandet som försatts utanför människan ... Den hegelska filosofin har alienerat människan från sig själv, genom att dess hela system bygger på dessa abstraktionsakter".
2) (Grundsätze ..., § 64, sid. 83): "Den sanna dialektiken är ingen monolog hos den enskilde tänkaren, som talar lär sig själv, den är en dialog mellan Jag och Du."
3) (Grundsätze ..., § 39, sid. 63 f): "Sant och gudomligt är blott det som inte kräver bevis, det som omedelbart i sig självt är visst, som omedelbart talar för sig själv ... Man börjar med motsatsen, men den upphäves strax. Om den nu bara är något som skall upphävas, varför inte lika gärna börja med dess negation? ... Varför skall jag icke genast börja med det konkreta?"
[43] Jfr Feuerbach (Grundsätze ..., § 21, sid. 34-37) "Motsägelsen i den nyare filosofin, i synnerhet i panteismen, är att den utgör en negation av teologin utifrån teologins ståndpunkt, eller är den negation av teologin som själv åter är teologi. Denna motsägelse kännetecknar i synnerhet den hegelska filosofin ... Men Hegel skiljer sig från de tidigare filosoferna genom att bestämma förhållandet mellan det materiella, sinnliga väsendet och det immateriella på annat sätt ... Materien ar sålunda ingen motsats, som förutsatts gentemot jaget, anden på något obegripligt sätt. Den är andens självföryttring. Därmed erhåller själva materien ande och förstånd, den upptas i det absoluta väsendet som ett livs-, bildnings- och utvecklingsmoment av detsamma. Samtidigt sättes den emellertid som ett intigt, osant väsen, genom att blott det väsen som återupprättats ur denna föryttring, som skakat av sig materien och sinnligheten, betraktas som ett fulländat väsen i sin sanna gestalt och form ... Hemligheten i den hegelska dialektiken är i sista hand blott att han negerar teologin genom filosofin och så åter filosofin genom teologin. Teologin bildar början och slut, i mitten står filosofin som negationen av den första positionen, men teologin är negationens negation. Först omvälver han allt men därpå ställs allt åter på plats ..."
[44] Jfr Feuerbach (Grundsätze § 30 sid. 55), "Bestämningen att blott det 'konkreta' begreppet, det som bär det verkligas natur i sig, är det sanna begreppet, ger uttryck åt ett erkännande av det verkligas eller konkretas sanning ... Hegel är realist men en rent idealistisk eller snarare abstrakt realist - en realist som abstraherar från all realitet. Han negerar tänkandet, nämligen det abstrakta tänkandet, men detta sker åter i det abstrakta tänkandet, så att abstraktionens negation själv är en abstraktion ... Hegel är en tänkare som vill övervinna sig genom tänkande - han vill begripa själva tinget men i tanken på tinget, vill vara utanför tänkandet, men i själva tanken - därav hans svårighet att fatta det 'konkreta' begreppet."
[45] Jfr Phänomenologie ... sid. 549): "Detta övervinnande av medvetandets objekt skall icke tagas som det ensidiga, att det visade sig såsom återvändande in i självet, utan mera bestämt så, att det för [medvetandet] såsom sådant framstod såsom försvinnande, liksom det fastmera är självmedvetandets föryttring som sätter tingvärlden." I fortsättningen citerar Marx nästan ordagrant.
[46] I grova drag en innehållspresentation för Hegels Grundlinien der Philosophie des Rechts (1821).
[47] I grova drag en presentation av innehållet i Hegels Enzyklopädie der philosophischen Wissenschaften.
[48] Jfr Feuerbach (Vorläufige Thesen ... sid. 79): "Tanken är hos Hegel varat; tanken subjekt, varat predikat. Logiken är tänkandet i tänkandets element eller den tanke som tänker sig själv - tanken som predikatslöst subjekt, eller den tanke som tillika är subjekt, samtidigt som det är sitt eget predikat ... Hegel har blott tänkt Objekten såsom predikat hos den tanke som tänker sig själv."
[49] G. W. F. Hegel, Wissenschaft der Logik, vol III, sid. 373 ff: "Den yttersta spetsen är den rena personligheten, som blott genom den absoluta dialektik som är dess natur just därför fattar och behåller allting i sig medan den gör sig till det mest fria, - till den enkelhet som utgör den första omedelbarheten och allmängiltigheten ... Genom metodens påvisade natur framstår vetenskapen såsom en cirkel som slukar sig själv, vid vars början slutet på nytt slukar den enkla grunden, förmedlingen; härvid blir denna cirkel en cirkel av cirklar, ty varje enskilt element är såsom besjälat av metoden reflexionen-in-i-sig, som genom att återvända till begynnelsen tillika utgör början på ett nytt element."
[50] Jfr Hegel (Wissenschaft der Logik, Vol I, sid. 45): "Logiken bör således uppfattas som det rena förnuftets system, som den rena tankens rike ... Man kan därför uttrycka sig så, att detta innehåll är en framställning av Gud, som han är i sitt eviga väsen före skapelsen av naturen och en ändlig ande."
[1*] (d.v.s. Hegel sätter i stället för de fixa abstraktionerna en abstraktionsakt, som beskriver en cirkel in i sig själv. Därmed har han först och främst förtjänsten av att ha påvisat födelseorten för alla dessa inadekvata begrepp, som ursprungligen stammat från olika filosofer, sammanfattat dem, och i stället för en bestämd abstraktion, skapat en hel abstraktionscirkel som föremål för kritiken.) (Varför Hegel skiljer tänkandet från subjektet, skall vi se senare. Redan nu är det emellertid klart, att eftersom människan inte är det, inte heller hennes väsensyttring kan vara mänsklig. Alltså kan icke heller tänkandet fattas såsom en väsensyttring av människan - ert subjekt som är mänskligt och naturligt, som har ögon, öron, etc. och som lever i samhället, världen och naturen.)