Karl Marx

Till kritiken av den hegelska rättsfilosofin

1843

Skrivet: Från mars till augusti 1843.
Publicerat: 1927
Källa: Marx Engels Werke bd I, s. 203-333; "Zur Kritik der Hegelschen Rechtsphilosophie. Kritik des Hegelschen Staatsrechts".
Översättning: ?
Digitalisering: Jonas Holmgren

Innehållsförteckning:

• INLEDNING
• Kritik av den hegelska statsrätten
• Inre författning för sig
  • a) Den furstliga makten
  • b) Regeringsmakten
  • c) Den lagstiftande makten
• Noter

Marx planerade att utge en omfattande genomgång av Hegels rättsfilosofi. Planerna fullbordades emellertid aldrig. Studierna resulterade istället i detta utkast om hans statsrätt och i en inledning till rättsfilosofin. Manuskriptet innehåller den mest utförliga kritik av Hegel som explicit finns hos Marx.

Marx behandlar här §§ 261-313 av Hegels arbete Grundlinien der Philosophie des Rechts oder Naturrecht und Staatswissenschaft im Grundrisse och citaten är hämtade ur G W F Hegels Werke, Vollstàndige Ausgabe, 1. Auflage, Berlin 1833, Bd 8, Verlag Gans. Manuskriptet består av löst sammanfogade folioark. Det börjar med ark II. Det första arket, som av allt att döma innehöll kritiken av §§ 257-260, vilka hos Hegel inleder avsnittet om staten, har gått förlorade.

[Kritik av den hegelska statsrätten (§§ 261-313)]

§ 261. "Gentemot civilrätten och den personliga välfärdens sfärer, mot familjen och det borgerliga samhället, är staten å ena sidan en yttre nödvändighet och deras högre myndighet, vars natur deras lagar och intressen är underordnade och avhängiga. Å andra sidan är den deras immanenta syfte och har sin styrka i enheten mellan sitt allmänna slutmål och individernas särintressen, därigenom att de har plikter mot den i samma mån som de har rättigheter (§ 155)."

Föregående paragraf lär oss [d.v.s. § 260] att den konkreta friheten består i identiteten (den som bör vara, den dubbla) mellan särintressenas system (familjens och det borgerliga samhällets) och allmänintressenas system (statens). Förhållandet mellan dessa sfärer skall nu närmare definieras.

Å ena sidan bildar staten gentemot familjens och det borgerliga samhällets sfärer en "yttre nödvändighet", en myndighet som "lagar" och "intressen" är "underordnade och avhängiga". Att staten gentemot familjen och det borgerliga samhället är "en yttre nödvändighet" låg redan dels i kategorin "övergång", dels i deras medvetna förhållande till staten. "Underordnandet" under staten motsvarar också fullständigt detta förhållande av "yttre nödvändighet". Vad Hegel menar med "avhängighet" visar följande sats i anmärkningen till denna paragraf:

"Tanken på avhängighet, såväl i synnerhet de civilrättsliga lagarnas av statens särskilda karaktär som den filosofiska uppfattningen - att alltid betrakta delen i dess förhållande till helheten - har framför allt Montesquieu [...] beaktat etc."

Hegel talar alltså här om civilrättens inre avhängighet av, eller väsentliga bestämning genom staten. Samtidigt inordnar han emellertid denna avhängighet under "den yttre nödvändigheten" och ställer den mot den andra relationen, vari familjen och det borgerliga samhället förhåller sig till staten som till sitt "immanenta syfte".

Med "yttre nödvändighet" kan bara förstås att familjens och samhällets "lagar" och "intressen" vid en konflikt måste vika för statens "lagar" och "intressen", att de är underordnade staten, att deras existens är beroende av densamma eller också att dess vilja och dess lagar ter sig som en nödvändighet för deras "vilja" och deras "lagar"!

Men Hegel talar här inte om empiriska konflikter, han talar om förhållandet mellan å ena sidan staten och å andra sidan "civilrättens och den privata välfärdens sfärer, familjen och det borgerliga samhället". Det rör sig om dessa sfärers väsentliga förhållande. Icke blott deras "intressen", utan också deras "lagar", deras "väsentliga bestämningar" är "avhängiga" av staten och "underordnade" staten. Den förhåller sig som en "högre myndighet" till deras "lagar och intressen". Deras "intresse" och "lag" förhåller sig som dess "underordnade". De lever i "avhängighet" av den. Just emedan "underordnande" och "avhängighet" är yttre förhållanden, som inskränker det självständiga väsendet och går emot det, är "familjens" och det "borgerliga samhällets" förhållande till staten en "yttre nödvändighet", en nödvändighet som går emot sakens inre väsen. Det förhållande, att "de civilrättsliga lagarna avhänger av statens särskilda karaktär" och modifierar sig efter den, inordnas därför under förhållandet av "yttre nödvändighet", just emedan "borgerligt samhälle och familj" i sin sanna, d.v.s. i sin full- och självständiga utveckling föregår staten såsom särskilda "sfärer".

"Underordnande" och "avhängighet" är uttrycken för en "yttre", påtvingad, skenbar identitet, vars logiska uttryck Hegel korrekt brukar som den "yttre nödvändigheten". Med "underordnandet" och "avhängigheten" har Hegel vidareutvecklat ena sidan av den dubbla identiteten, d.v.s. den sida som är alienation <Entfremdung> inom enheten,

"men å andra sidan är den deras immanenta syfte och har sin styrka i enheten mellan sitt allmänna slutmål och individernas särintressen, däri att de har plikter mot den i samma mån som de har rättigheter".

Hegel uppställer här en olöst antinomi. Å ena sidan yttre nödvändighet, å andra sidan immanent syfte. Enheten mellan statens allmänna slutmål och individernas särintressen skall bestå i att deras plikter gentemot staten är identiska med deras rättigheter gentemot densamma (t.ex. plikten att respektera egendomen sammanfaller med rätten till egendom).

Denna identitet förklaras i anmärkningen [till § 261] sålunda:

"Medan plikten i första hand är förhållandet gentemot något för mig substantiellt, i och för sig allmänt, är rättigheten däremot själva existensen av detta substantiella. Därmed är den dess särskilda sida och min särskilda frihet. Sålunda synes bådadera i formellt avseende fördelade på olika sidor eller personer. Såsom sedligt väsen, såsom ömsesidigt genomträngande av substantiellt och särskilt, innebär staten att min förpliktelse mot det substantiella också utgör existensen av min egen frihet, d.v.s. i staten har plikt och rättighet förenats i en och samma relation."

§ 262. "Den verkliga Idén, Anden, som avskiljer sig själv i sitt begrepps två ideella sfärer, i familjen och det borgerliga samhället som sin ändlighet för att ur deras idealitet utgå som för sig oändlig, verklig ande. Därmed tilldelar den dessa sfärer materialet för denna sin ändliga verklighet, d.v.s. individer såsom mängden, på så sätt att denna tilldelning för den enskilde synes förmedlad av omständigheterna, slumpen och eget val av kallelse."

Om vi översätter denna sats till prosa så lyder den:

Det sätt på vilket staten förmedlar sig med familjen och det borgerliga samhället är "omständigheterna, slumpen och eget val av kallelse". Statsförnuftet har alltså intet att göra med fördelningen av statsmaterialet till familj och borgerligt samhälle. Staten framspringer ur dem på ett omedvetet och slumpartat sätt. Familj och borgerligt samhälle ter sig som den mörka naturfond, mot vilken statsljuset börjar lysa. Med statsmaterial förstås statens institutioner, familj och borgerligt samhälle i den mån de utgör delar av staten, och deltar i staten som sådan.

Denna utläggning är märklig i dubbelt avseende:

1. Familj och borgerligt samhälle uppfattas som begreppssfärer hos staten och därtill sfärerna för dess ändlighet, som dess ändlighet. Det är staten som avskiljer sig själv i dem, förutsätter dem, och därtill för att "ur deras idealitet framgå som för sig oändlig, verklig ande". Den avskiljer sig för att: "den därmed tilldelar dessa sfärer materialet för denna sin verklighet, så att denna tilldelning etc. synes förmedlad". Denna så kallade "verkliga Idé" (Anden som oändlig, verklig) framställs som om den handlade i enlighet med en bestämd princip och i bestämd avsikt. Den avskiljer sig i bestämda sfärer för att "återvända in i sig själv, vara för sig"; den gör detta så att det just är dess sätt att vara verklig.

På detta ställe framträder den logiska, panteistiska mysticismen mycket klart.

Det verkliga förhållandet är: "att fördelningen av statsmaterialet på de enskilda förmedlas genom omständigheterna, slumpen och det egna valet av kallelse". Detta faktum, detta verkliga förhållande, uttrycks av den spekulativa filosofin som företeelse, som fenomen. Dessa omständigheter, denna slump, dessa val av kallelser, denna verkliga förmedling, är blott företeelseformen för en förmedling som den verkliga Idén företar med sig själv och som försiggår bakom ridån. Verkligheten uttrycks inte som den är, utan som en annan verklighet. Den vanliga empirin har inte sin egen utan en främmande ande till sin lag, medan den verkliga Idén inte har sin tillvaro i en ur den själv utvecklad verklighet, utan har den vanliga empirin som existens.

Idén subjektifieras, och familjens och det borgerliga samhällets verkliga förhållande till staten uppfattas som dess inre, imaginära verksamhet. Familj och borgerligt samhälle är statens förutsättningar. De är de egentligt verksamma - men inom spekulativ filosofi blir det tvärtom. Då emellertid Idén subjektifieras förvandlas här de verkliga subjekten - borgerligt samhälle, familj, "omständigheter, slump etc." till overkliga, objektiva moment hos Idén som betyder någonting annat.

Fördelningen av statsmaterialet "åt den enskilde genom omständigheter, slump och det egna valet av kallelse" uttrycks här inte som det sanna, det nödvändiga, det i och för sig berättigade rätt och slätt. De utges inte för att som sådana vara förnuftiga, men å andra sidan är de förnuftiga genom att de uppges vara en skenbar förmedling, att de lämnas som de är, men samtidigt erhåller betydelse av attribut hos Idén, ett resultat, en produkt av Idén. Skillnaden ligger inte i innehållet, utan i betraktelsesättet eller i språkbruket. Det är en dubbel historia, en esoterisk och en exoterisk. Innehållet ligger i den exoteriska delen. Den esoteriska historiens intresse är alltid att i staten återfinna statens logiska begrepp. Emellertid försiggår den egentliga utvecklingen på den exoteriska sidan.

I rationell tolkning lyder Hegels satser blott:

Familjen och det borgerliga samhället är delar av staten. Statsmaterialet fördelas på dem "genom omständigheterna, slumpen och det egna valet av kallelse". Medborgarna är familjemedlemmar och medlemmar av det borgerliga samhället.

"Den verkliga Idén, Anden, som avskiljer sig själv i sitt begrepps två ideella sfärer, i familjen och det borgerliga samhället som sin ändlighet" - alltså är statens delning i familj och borgerligt samhälle ideell, d.v.s. nödvändig och tillhör statens väsen. Familj och borgerligt samhälle är verkliga statsdelar, verkliga andliga existenser hos viljan. De är existensformer för staten. Familj och borgerligt samhälle gör sig själva till stat. De är det drivande. Enligt Hegel är de däremot gjorda av den verkliga Idén. Det är icke deras eget liv som förenar dem till stat, det är Idéns liv som har avsöndrat dem - och därtill är de denna Idés ändlighet. För sin existens tackar de en annan ande än den egna; de är bestämningar satta av ett tredje och inga självbestämningar. Därför bestämmes de också som "Ändlighet", såsom den "Verkliga Idéns" egen ändlighet. Syftet med deras tillvaro är icke denna tillvaro själv, utan Idén avskiljer dessa förutsättningar från sig, "för att ur deras idealitet framgå som för sig oändlig, verklig Ande", d.v.s. den politiska staten kan inte finnas utan familjens naturliga och det borgerliga samhällets konstgjorda grundval. Dessa är för staten ett conditio sine qua non <nödvändigt villkor>; men betingelsen blir till det betingade, det bestämmande blir det bestämda, det producerande sättes som produkten. Den verkliga Idén nedlåter sig blott till att ingå i familjens och det borgerliga samhällets "ändlighet" för att genom dess upphävande komma i åtnjutande av sin oändlighet. Den "tilldelar därmed (för att nå sitt mål) dessa sfärer materialet för denna sin ändliga verklighet" (Denna? Vilken? Dessa sfärer är ju dess "ändliga verklighet", dess "material") "individer såsom mängden" (Statens material är här "individerna, mängden", "av dem består staten", dess bestående uttryckes här som ett verk av Idén, som en "fördelning" den företar med sitt eget material. Faktum är, att staten framgår ur mängden så som den existerar som familjemedlemmar eller medlemmar i det borgerliga samhället. Den spekulativa filosofin framställer detta faktum som ett verk av Idén, inte som mängdens Idé utan som verk av en subjektiv, från själva faktum åtskild Idé.) "så att denna tilldelning för den enskilde" (tidigare talades det bara om de enskildas fördelning på familjens och det borgerliga samhällets sfärer) "synes förmedlad genom omständigheterna, slumpen etc". Den empiriska verkligheten tas alltså som den är. Den uttryckes som förnuftig, men är icke förnuftig genom sitt eget förnuft, utan genom att empiriska fakta i dess empiriska existens har en annan innebörd än sig själva. Det faktum man utgick ifrån uppfattas inte såsom sådant, utan som mystiskt resultat. Det verkliga blir till fenomen, men Idén har inget annat innehåll än detta fenomen. Idén har heller inget annat syfte än det logiska: "att framgå såsom för sig oändlig, verklig Ande". I denna paragraf finns nedlagt hela mysteriet hos Rättsfilosofin och den hegelska filosofin överhuvud.

§ 263. "I dessa sfärer, vari dess moment - det enskilda och det säregna - har sin omedelbara och reflekterade realitet, finns Anden såsom deras i dem skinande objektiva allmänhet, såsom det förnuftigas makt i nödvändigheten [(§ 184)], nämligen som de institutioner som betraktats ovan."

§ 264. "Individerna i mängden innehåller själva andliga naturer och därmed det dubbla momentet: å ena sidan ytterligheten av det för sig vetande och viljande enskilda, å andra sidan ytterligheten av det allmänna, som vet och vill det substantiella. De uppnår sina rättigheter i dessa båda avseenden blott i den mån de är verkliga både som privatpersoner och i egenskap av substantiella personer. I dessa sfärer [familjen och det borgerliga samhället] uppnår de dels omedelbart det förra, dels det andra sålunda, att de har sitt väsentliga självmedvetande i institutionerna såsom i det i sig varande Allmänna hos deras särintressen, dels genom att dessa institutioner förser dem med en på ett allmänt syfte inriktad sysselsättning och aktivitet inom korporationen."

§ 265. "Dessa institutioner utgör författningen, d.v.s. den utvecklade och förverkligade rationaliteten, inom det särskilda och är därför den fasta grunden för staten och för individens tilltro och stöd åt densamma. De är den offentliga frihetens grundpelare, eftersom i dem den säregna friheten finnes realiserad och förnuftig, så att i dem föreningen av frihet och nödvändighet i sig finnes förhanden."

§ 266. "Men Anden är icke blott verklig såsom denna" (vilken?) "nödvändighet [...] utan som dess Idealitet, och som dess inre. Sålunda är denna substantiella allmänhet sitt eget objekt och syfte, liksom denna nödvändighet är det i frihetens gestalt."

Familjens och det borgerliga samhällets övergång i den politiska staten innebär alltså att anden för dessa sfärer, som i sig är statsanden, nu också förhåller sig till sig själv såsom sådan, och är verklig såsom deras inre kärna.

Övergången härrör alltså inte ur familjens etc. särskilda väsen eller ur statens särskilda väsen, utan ur det allmänna förhållandet mellan nödvändighet och frihet. Det är alltså samma övergång som effektueras inom logiken från väsendets till begreppets sfär. Samma övergång genomförs inom naturfilosofin från Oorganisk Natur till Liv. Det är ständigt samma kategorier som än ger själ åt den ena, än åt den andra sfären. Det gäller blott att för olika konkreta bestämningar uppfinna motsvarande abstrakta.

§ 267. "Nödvändigheten i idealiteten är Idéns utveckling inom sig själv. Som subjektiv substantialitet är den den politiska övertygelsen, som objektiv statsorganismen, den egentligt politiska staten och dess författning till skillnad från den förra."

Subjektet är här "nödvändigheten i idealiteten", "Idén inom sig själv", predikat - den politiska övertygelsen och den politiska författningen. På tyska: Den politiska övertygelsen är den subjektiva, den politiska författningen den objektiva substansen hos staten. Familjens och det borgerliga samhällets logiska utveckling till stat är alltså rent sken, ty man har icke förklarat hur familjeandan, medborgarandan, familjeinstitutionen och samhällsinstitutionerna såsom sådana förhåller sig till och sammanhänger med den politiska övertygelsen och den politiska författningen.

Den övergång som innebär att Anden existerar "icke blott som denna nödvändighet och såsom ett företeelsens rike", utan som "dess idealitet", är verklig för sig såsom själen i detta rike och har en egen existens, är alls ingen övergång, ty familjesjälen har en existens för sig såsom kärlek etc. Den rena idealiteten hos en verklig sfär skulle emellertid blott kunna existera som vetenskap.

Vad som är viktigt är att Hegel överallt gör Idén till subjekt och det egentliga, verkliga subjektet, som t.ex. den "politiska övertygelsen", till predikat. Utvecklingen försiggår emellertid alltid på predikatets sida.

§ 268 innehåller en skön framställning av en politisk övertygelse, patriotismen, som inte har något att göra med den logiska utvecklingen, utom det att Hegel förklarar att den "blott" "föreligger som resultat av i staten befintliga institutioner, där förnuftigheten verkligen finns", medan omvänt dessa institutioner lika mycket är en objektivering av den politiska övertygelsen. Jfr anmärkning till denna paragraf.

§ 269. "Sitt särskilt bestämda innehåll hämtar övertygelsen från statsorganismens olika sidor. Denna organism är Idéns utveckling till sina skilda aspekter och till dessas objektiva verklighet. Dessa åtskilda sidor är således de olika myndigheterna och deras funktioner och aktiviteter, varigenom det allmänna kontinuerligt frambringas och därtill, i det att de är bestämda genom begreppets natur, med nödvändighet. Genom att det allmänna likaså är föresatt sin produktion bibehåller det sig härigenom. Denna organism är den politiska författningen."

Den politiska författningen är statsorganismen, eller statsorganismen är den politiska författningen. Att de olika sidorna i en organism står i ett nödvändigt, ur organismens natur framspringande sammanhang är - ren tautologi. Att författningens olika sidor, när den politiska författningen bestämts som organism, att de olika myndigheterna förhåller sig som organiska bestämningar och står i ett rationellt förhållande till varandra är likaledes - en tautologi. Det är ett stort framsteg att betrakta staten som organism och därmed inte längre myndigheternas inbördes olikheter såsom oorganiska, utan som levande och förnuftiga åtskillnader. Men hur framlägger Hegel sin upptäckt?

1. "Denna organism är Idéns utveckling till sina skilda aspekter och till dessas objektiva verklighet." Det står inte: Denna statsorganism är sin egen utveckling i förhållande till sina skilda aspekter och till dessas objektiva verklighet. Den egentliga tanken är: Statens eller den politiska författningens utveckling till skilda aspekter och dessas objektiva verklighet är organisk. Förutsättningen, subjektet, är de verkliga aspekterna, eller de olika sidorna hos den politiska författningen. Predikat är deras definition som organiska. I stället göres Idén till subjekt och aspekterna och deras verklighet uppfattas som dess resultat, medan omvänt Idén måste utvecklas ur de verkliga aspekterna. Det organiska är just Idén om de skilda aspekterna, deras ideella bestämning. Här talas emellertid om Idén som om ett subjekt, som utvecklas i sina aspekter. Förutom denna omkastning av subjekt och predikat får det hela sken av att det är fråga om någon annan idé än organismen. Man utgår från den abstrakta Idén, vars utveckling i staten är den politiska författningen. Det rör sig alltså inte om den politiska Idén, utan om den abstrakta Idén i det politiska elementet. Då jag säger: "denna organism (d.v.s. statens, den politiska författningens) är Idéns utveckling till sina skilda aspekter etc.", vet jag ännu alls intet om den politiska författningens specifika idé. Samma sats kan uttalas med samma sanning om djurorganismen som om den politiska. Varigenom skiljer sig alltså djurets organism från politikens? Ur denna allmänna definition framgår intet. En förklaring som inte ger differentia specifica är ingen förklaring. Det enda intresset är att återfinna "Idén" rätt och slätt, "den logiska idén" i varje element, om det nu är statens eller naturens. De verkliga subjekten, som här den "politiska författningen", blir till dess blotta benämningar, så att blott skenet av verklig kunskap förefinnes. De är och förblir obegripna bestämningar, emedan man inte fattat deras specifika väsen.

"Dessa åtskilda sidor är således de olika myndigheterna och deras funktioner och aktiviteter". Genom det lilla ordet "således" frammanar man skenet av en följd, en härledning och en utveckling. Man borde snarare fråga: "Varför således?" "Att de åtskilda sidorna hos statsorganismen", "de olika myndigheterna" och "deras funktioner och aktiviteter" existerar, är ett empiriskt, faktum, att de är element i en "organism" är det filosofiska "predikatet."

Vi vill här uppmärksamma en stilistisk egendomlighet hos Hegel, som ofta återkommer och som är en produkt av mysticismen. Hela paragrafen lyder:

Man ser hur Hegel knyter de vidare bestämningarna till två subjekt, "organismens olika sidor" och till "organismen". I den tredje satsen bestämmes de "olika sidorna" som de "olika myndigheterna". Genom det inskjutna ordet "således" framkallas sken av att dessa "olika myndigheter" härletts ur satsen om organismen som Idéns utveckling.

Sedan talas det vidare om de "olika myndigheterna". Påståendet, att det allmänna kontinuerligt "frambringas" och därvid bibehålles, är ingenting nytt, det ligger redan i deras bestämning som "sidor hos organismen" som "organiska" sidor. Denna bestämning av de "olika myndigheterna" är blott en omskrivning av att organismen är "Idéns utveckling till sina skilda aspekter etc".

Satserna: Denna organism är "Idéns utveckling till sina skilda aspekter och till dessas objektiva verklighet" eller till aspekter, varigenom "det allmänna" (det allmänna är här detsamma som Idén) "kontinuerligt frambringas och därtill, i det att de är bestämda genom begreppets natur, med nödvändighet. Genom att det allmänna likaså är föresatt sin produktion bibehåller det sig härigenom" är identiska. Den senare är blott en närmare explikation av "Idéns utveckling till sina skilda aspekter". Hegel har härigenom ännu inte kommit ett steg längre än till "Idéns" allmänna begrepp eller på sin höjd "organismens" i allmänhet (ty egentligen rör det sig blott om denna bestämda idé).

Vad berättigar honom alltså till slutsatsen: "Denna organism är den politiska författningen?" Varför inte: "Denna organism är solsystemet?" Emedan han senare har bestämt "statens olika sidor" som "de olika myndigheterna". Satsen, att "de olika sidorna hos staten är de olika myndigheterna" är en empirisk sanning och kan inte utges för att vara någon filosofisk upptäckt - och den har på intet sätt framgått som resultat av en tidigare utveckling. Därigenom, emellertid, att organismen bestämts såsom "Idéns utveckling", genom att man talat om Idéns aspekter och att man så skjutit in de konkreta "olika myndigheterna" uppstår sken av att något bestämt innehåll producerats. Till satsen "Sitt särskilt bestämda innehåll hämtar övertygelsen från statsorganismens olika sidor" hade Hegel inte bort knyta "denna organism", utan "organismen är Idéns utveckling etc". Åtminstone gäller det som han säger för varje organism, och det existerar inget predikat som skulle berättiga subjektet "denna". Det egentliga resultat han vill uppnå är bestämmandet av organismen som den politiska författningen. Det finns emellertid ingen bro, som leder från organismens allmänna idé till statsorganismens eller den politiska författningens bestämda idé, och ej heller kommer någon sådan bro att kunna slås i framtiden. I inledningssatsen talas om "statsorganismens olika sidor" som senare bestämmes såsom "de olika myndigheterna". Man säger alltså blott: "Statsorganismens olika myndigheter" eller "de olika myndigheternas statsorganism" är - statens "politiska författning". Bron till den "politiska författningen" slås inte med "organismen", "Idén", dess "aspekter" etc., utan med hjälp av det förutsatta begreppet "olika myndigheter", "statsorganism".

Om sanningen skall fram har Hegel ingenting gjort utom att upplösa den "politiska författningen" i den allmänt abstrakta idén om "organismen". Men till skenet, och efter sin egen mening, har han utvecklat det bestämda ur den "allmänna Idén". Av dess subjekt har han gjort en produkt, ett predikat till Idén. Han utvecklar inte sitt tänkande ur föremålet, utan föremålet ur ett tänkande som framspringer fixt och färdigt ur logikens abstrakta sfär. Det gäller inte att utveckla den politiska författningens bestämda idé, utan det gäller att ge den politiska författningen ett förhållande till den abstrakta Idén, att inrangera den som ett element i dess livshistoria, en uppenbar mystifikation.

En annan definition är att "de olika myndigheterna" "är bestämda genom begreppets natur" och att därför det allmänna "frambringar dem med nödvändighet". De olika myndigheterna bestämmes alltså inte genom sin "egen natur" utan genom en främmande. Likaså skapas inte nödvändigheten ur deras eget väsen, ännu mindre har den kritiskt belagts. Dess öde är snarare förutbestämt genom "begreppets natur" förseglat i Santa Casas (Logikens) heliga register. Objektens själ, här statens, är färdig, predestinerad före dess kropp, som egentligen blott är sken. "Begreppet" är sonen i "Idén", hos Gud Fadern, agensen <den drivande kraften>, den bestämmande, åtskiljande principen. "Idé" och "Begrepp" är här självständiggjorda abstraktioner.

§ 270. "Att statens syfte är allmänintresset såsom sådant och däri, såsom dessas substans, bevarandet av särintressena är 1) Dess abstrakta verklighet eller substantialitet, men den är 2) dess nödvändighet, eftersom den splittras upp i dess verksamhets begreppsmässiga åtskillnader, vilka genom denna substantialitet är lika verkliga fasta bestämningar, myndigheter. 3) Just denna substantialitet är emellertid den ande, som passerat genom sitt bildningsstadium, som vet och vill sig själv. Därför vet staten vad den vill, och vet det i dess allmänhet, såsom något tänkt, den verkar och handlar därför enligt medvetna syften, kända grundsatser och enligt lagar som inte bara existerar i sig, utan för medvetandet. Den handlar vidare i enlighet med en bestämd kunskap om förhandenvarande omständigheter och förhållanden, i den mån dess handlingar berör dessa."

(Ang. anmärkningen till denna paragraf om förhållandet stat-kyrka se längre fram).

Tillämpningen av dessa logiska kategorier förtjänar att gås in på.

"Att statens syfte är allmänintresset såsom sådant och däri, såsom dessas substans, bevarandet av särintressena är 1) Dess abstrakta verklighet eller substantialitet."

Att allmänintresset såsom sådant och såsom särintressenas bestånd är statssyfte - är dess verklighet, dess bestånd, abstrakt definierat. Staten är icke utan detta syfte verklig. Detta är dess viljas väsentliga objekt, men samtidigt bara en helt allmän bestämning av detta objekt. Såsom vara är detta syfte elementet för statens bestånd.

"Men den" (den abstrakta verkligheten, substantialiteten) "är dess nödvändighet eftersom den splittras upp i dess verksamhets begreppsmässiga åtskillnader, vilka genom denna substantialitet är lika verkliga fasta bestämningar, myndigheter."

Den (den abstrakta verkligheten, substantialiteten) är dess (statens) nödvändighet, eftersom dess verklighet uppdelas i åtskilda verksamheter, vilkas åtskillnad är rationellt bestämd och som därtill är fasta bestämningar. Statens abstrakta verklighet, dess substantialitet är nödvändighet, såtillvida som det rena statssyftet och helhetens rena bestånd blott förverkligas genom de olika statsmyndigheternas bestånd.

Självfallet: den första definitionen av dess verklighet var abstrakt. Staten kan inte betraktas som en enkel verklighet, den måste betraktas som verksamhet, som en differentierad verksamhet.

"Dess abstrakta verklighet eller substantialitet [...] är dess nödvändighet, eftersom den splittras upp i dess verksamhets begreppsmässiga åtskillnader, vilka genom denna substantialitet utgör lika verkliga fasta bestämningar, myndigheter."

Substantialitetsförhållandet är ett nödvändighetsförhållande, d.v.s. substansen förefaller uppdelad i självständiga, men väsentligt bestämda verkligheter eller verksamheter. Dessa abstraktioner kommer jag att kunna tillämpa på varje verklighet. I den mån jag först betraktar staten under det abstraktas schema, kan jag härefter betrakta den under schemat för "konkret verklighet", "nödvändighet", förverkligad åtskillnad.

3) "Just denna substantialitet är emellertid den ande som passerat genom sitt bildningsstadium, som vet och vill sig själv. Därför vet staten vad den vill, och vet det i dess allmänhet, såsom något tänkt, den verkar och handlar därför enligt medvetna syften, kända grundsatser och enligt lagar som inte bara existerar i sig utan för medvetandet. Den handlar vidare i enlighet med en bestämd kunskap om förhandenvarande omständigheter och förhållanden i den mån dess handlingar berör dessa."

Låt oss nu översätta hela denna paragraf till tyska. Alltså:

1) Den ande som vet och vill sig själv är statens substans (Den färdigbildade, självmedvetna anden är subjektet och fundamentet, är statens självständighet).

2) Allmänintresset och häri bevarandet av särintressena är denna andes allmänna syfte och innehåll, statens varande substans, statsnaturen hos den sig vetande och viljande anden.

3) Förverkligandet av detta abstrakta innehåll uppnår den sig vetande och viljande anden, den självmedvetna, färdigbildade anden blott som en differentierad verksamhet, såsom tillvaron av olika myndigheter, såsom en strukturerad makt.

Om Hegels framställning är att säga:

a) Till subjekt har han gjort: den abstrakta verkligheten, nödvändigheten (eller den substantiella åtskillnaden), substantialiteten, alltså de abstrakt-logiska kategorierna. Visserligen betecknas den "abstrakta verkligheten" och "nödvändigheten" som "dess", statens, verklighet och nödvändighet, men 1) är "den", "den abstrakta verkligheten" eller "substantialiteten" dess nödvändighet. 2) Det är den, som "splittras upp i dess verksamhets begreppsmässiga åtskillnader". "Åtskillnaderna" är "genom denna substantialitet lika verkliga fasta" bestämningar, myndigheter. 3) Tas inte längre "substantialiteten" som en abstrakt bestämning hos staten, som "dess" substantialitet. Den göres såsom sådan till subjekt, ty det heter på slutet: "just denna substantialitet är emellertid den ande, som passerat sitt bildningsstadium, som vet och vill sig själv".

b) Man säger ej heller på slutet: "den färdigbildade etc. anden är substantialiteten" utan omvänt: "substantialiteten är den ande som genomgått etc". Anden blir alltså predikat till sitt predikat.

c) Sedan substantialiteten i 1) bestämts såsom det allmänna statssyftet och i 2) såsom de olika myndigheterna, bestämmes den under 3) såsom den färdigbildade, sig själv vetande och viljande, verkliga anden. Den sanna utgångspunkten, den sig själv vetande och viljande anden, utan vilken "statssyftet" och "statsmyndigheterna" skulle vara rena fantasier - tomma, rentav omöjliga existenser, uppträder blott som substantialitetens sista predikat. Denna hade redan bestämts som allmänt syfte och som de olika statsmyndigheterna. Om man utgått från den verkliga anden så hade det "allmänna syftet" varit dess innehåll, de olika myndigheterna hade varit dess sätt att förverkligas. Dess reella eller materiella tillvaro hade man måst utveckla ur dess syftes natur. Men eftersom man utgår från "Idén" eller "substansen" som subjekt, som det verkliga väsendet, så framträder det verkliga subjektet blott som sista predikat till det abstrakta predikatet.

"Statssyftet" och "statsmyndigheterna" mystifieras, i det att de framställes som "existensformer" för "substansen", åtskilda från sin verkliga existens, den "sig själv vetande och viljande anden, den färdigbildade anden".

d) Det konkreta innehållet, den verkliga bestämningen, ter sig formell. Den helt abstrakta formbestämningen ter sig som det konkreta innehållet. De statliga bestämningarnas väsen är inte att de kan betraktas som statliga bestämningar, utan att de i sin mest abstrakta gestalt kan betraktas som logiskt-metafysiska bestämningar. Det är inte rättsfilosofin utan logiken som är det sanna intresset. Det filosofiska arbetet består inte i att tänkandet förkroppsligas i politiska bestämningar utan i att förhandenvarande politiska bestämningar förflyktigas i abstrakt tänkande. Icke sakens logik utan logikens sak är det filosofiska momentet. Logiken skall inte bevisa staten utan staten logiken.

1) Allmänintresset och däri bevarandet av särintressena som statssyfte,

2) De olika myndigheterna såsom förverkligande av detta syfte,

3) Den färdigbildade, självmedvetna, viljande och handlande anden såsom subjekt åt syftet och dess förverkligande.

Dessa konkreta bestämningar betraktas som något yttre, som hors d'oeuvres <bisaker>; deras filosofiska innebörd är att staten genom dem får sin logiska innebörd:

1) såsom abstrakt verklighet eller substantialitet,

2) att substantialitetsförhållandet övergår i nödvändighetsförhållandet, i den substantiella verklighetens förhållande,

3) att den substantiella verkligheten i sanning är Begrepp, Subjektivitet.

Bortsett från de konkreta bestämningarna, som för en annan sfär, t.ex. fysiken, lika gärna kunde bytas ut mot andra konkreta bestämningar, alltså är oväsentliga, har vi framför oss ett kapitel i logiken.

Substansen måste "splittras upp i sina begreppsmässiga åtskillnader vilka genom denna substantialitet utgör lika verkliga, fasta bestämningar". Denna sats tillhör väsentligen logiken och föreligger klar före Rättsfilosofin. Att de begreppsmässiga åtskillnaderna här är åtskillnader hos "dess" (statens) verksamhet och att de "fasta bestämningarna" är "statsmyndigheter", denna parentes tillhör rättsfilosofin, den politiska empirin. Sålunda är hela Rättsfilosofin blott en parentes åt Logiken. Parentesen är självfallet blott den egentliga framställningens hors d'oeuvre. Jmf t.ex. sid 347 [§ 270, Tillägg]:

"Nödvändigheten består däri, att helheten är differentierad genom begreppsmässiga åtskillnader och att detta differentierade avsöndrar en fast och varaktig bestämdhet som icke är förstelnad utan som ständigt återskapas i sin upplösning." Jmf också Logiken.

§ 271. "Den politiska författningen är för det första: Statens organisation och processen av dess organiska liv i förhållande till sig självt, i vilken den avskiljer sina moment inom sig själv och utvecklar sig till sitt bestånd.

För det andra är den såsom en individualitet ett uteslutande Ett, som därmed förhåller sig till Andra, som alltså vänder sin åtskillnad utåt och i enlighet med denna bestämning sätter sina bestående åtskillnader inom sig själv i deras idealitet."

Tillägg: "Den inre staten såsom sådan är de civila myndigheterna, riktningen utåt är militärmyndigheterna, som emellertid är en bestämd sida inom själva staten."

Inre författning för sig

§ 272. "Författningen är förnuftig i den mån staten differentierar och bestämmer sin verksamhet i sig i enlighet med begreppets natur, och detta så att var och en av dessa myndigheter själv i sig är totaliteten genom att den har de andra momenten verksamma inom sig, och att dessa myndigheter eftersom de uttrycker begreppets inre distinktioner, rätt och slätt förblir i sin idealitet och blott utgör ett individuellt helt."

Författningen är alltså förnuftig i den mån dess moment kan upplösas i de abstrakt logiska. Staten får inte differentiera och bestämma sin verksamhet i enlighet med sin specifika natur utan i enlighet med Begreppets natur, som utgör det abstrakta tänkandets mystifierade rörelse. Författningens förnuft är alltså den abstrakta logiken och inte statsbegreppet. I stället för författningens begrepp erhåller vi Begreppets författning. Tanken riktar sig inte mot statens natur, utan staten riktar sig mot en färdig tanke.

§ 273. "Den politiska staten splittrar därmed" (hurså?) "upp sig i de substantiella åtskillnaderna:
a) makten att bestämma och fastställa det allmänna: den lagstiftande makten,
b) de särskilda sfärernas och de enskilda fallens subsumtion under det allmänna - regeringsmakten,
c) subjektiviteten såsom viljan i sista instans, den furstliga makten vari de olika myndigheterna sammanfattas till en individuell enhet, som alltså utgör det helas höjdpunkt och upphov - den konstitutionella monarkin."

Vi skall återvända till denna indelning sedan vi i detalj prövat dess genomförande.

§ 274. "Då Anden blott är verklig som det den vet sig vara, och då staten såsom folkets ande samtidigt är den lag som genomsyrar alla dess förhållanden och utgör dess individers moral och medvetande, så avhänger ett givet folks författning överhuvud av karaktären och bildningssättet hos dess självmedvetande. Häri ligger dess subjektiva frihet och därmed författningens verklighet ... Därför har varje folk den författning som lämpar sig därför."

Av Hegels resonemang följer bara att den stat, där "karaktären och bildningssättet hos självmedvetandet" och "författningen" motsäger varandra, inte är någon sann stat. Att den författning som var en produkt av ett förgånget medvetande kan bli till en hämsko för ett mera avancerat medvetande etc. är väl trivialiteter. Snarare borde av detta följa kravet på en författning som i sig bär egenskapen och principen att framskrida med medvetandet, framskrida med den verkliga människan, vilket först blir möjligt så snart "Människan" göres till författningens princip. Hegel är här sofist.

a) Den furstliga makten

§ 275. "Den furstliga makten innehåller själv totalitetens trenne moment i sig [(272)]:
författningens och lagarnas allmänhet, rådet såsom det särskildas förhållande till det allmänna och elementet av beslut i sista hand såsom det självbestämmande vari allt övrigt går tillbaka och ur vilket allt hämtar sin verklighet. Detta absoluta självbestämmande utgör furstemaktens åtskiljande princip såsom sådan, som först måste utvecklas."

Början av denna paragraf betyder först och främst ingenting annat än: "författningens och lagarnas allmänhet" - den furstliga makten, rådet eller det särskildas förhållande till det allmänna - är den furstliga makten. Den furstliga makten står icke utanför författningens och lagarnas allmänhet, så länge man med furstemakt menar makten hos en (konstitutionell) monark.

Vad Hegel egentligen vill är ingenting annat än att "författningens och lagarnas allmänhet" skall vara - den furstliga makten, statens suveränitet. Det är då fel att göra den furstliga makten till subjekt och, emedan furstlig makt också kan uppfattas som furstens makt, ge sken av att han vore herre över detta moment: dess subjekt. Låt oss dock vända oss till det som Hegel utger för att vara "den furstliga maktens åtskiljande princip såsom sådan", ty denna är: "momentet av beslut i sista hand, såsom det självbestämmande vari allt övrigt går tillbaka och ur vilket allt hämtar sin verklighet", "absolut självbestämmande".

Hegel säger här blott att den verkliga, d.v.s. individuella viljan är den furstliga makten. Sålunda heter det i § 12:

"Då viljan ger sig ... formen av individualitet ... är den beslutande och blott som beslutande vilja är den verklig vilja."

I den mån detta moment av "beslut i sista hand" eller av "absolut självbestämmande" är skilt från innehållets "allmänhet" eller rådets särskildhet är det den verkliga viljan som godtycke. Eller:

"Godtycket är furstemakten", eller "furstemakten är godtycket".

§ 276. "Den politiska statens grundbestämning är den substantiella enheten såsom dess moments idealitet, vari:

a) de särskilda myndigheterna och funktionerna däri är lika mycket upplösta som bevarade, och blott bevarade på så sätt att de saknar oavhängigt berättigande annat än såtillvida och i den mån därom bestämts i det helas idé, de utgår från dess makt och utgör böjliga organ för helheten såsom sitt enkla själv."

Tillägg: "Det förhåller sig likadant med denna momentens idealitet som med den organiska kroppens liv."

Naturligtvis: Hegel talar blott om "de särskilda myndigheternas och funktionernas idé" ... De bör bara ha ett så pass vittgående berättigande som bestämts i det Helas idé, de skall blott "utgå från dess makt". Att det skall vara så, ligger i organismens idé. Man borde emellertid just ha utvecklat hur detta skall åstadkommas. Ty i staten måste det medvetna förnuftet råda, den substantiella, blott inre och därför blott yttre nödvändigheten, det tillfälliga [hopflätandet] av "myndigheter och funktioner" kan icke gälla för förnuftigt.

§ 277. b) "Statens särskilda funktioner och verksamheter är såsom dess väsentliga moment för den säregna. De är förbundna med de individer som handhar och verkställer dem, inte i enlighet med dessas omedelbara personligheter, utan blott i enlighet med deras allmänna och objektiva egenskaper. Härigenom är de förbundna med den särskilda personligheten blott på ett yttre och tillfälligt sätt. Därför kan statsfunktionerna och myndigheterna icke vara privategendom."

Det säger sig självt att då särskilda funktioner och verksamheter betecknas som statens funktioner och verksamheter, såsom statsmakt och statsfunktioner de inte är privategendom utan statsegendom. Det är en tautologi.

Statens funktioner och verksamheter är knutna till individer (staten är blott verksam genom individer) men icke till individen såsom något fysiskt utan som något statligt, till individens statsegenskap. Det är då löjligt när Hegel säger att de är "förbundna med den särskilda personligheten såsom sådan på ett yttre och tillfälligt sätt". Det är snarare förbundna med henne medelst ett vinculum substantiale <djupt band>, genom en väsentlig kvalitet hos henne. De är den naturliga verksamheten hos hans väsentliga kvalitet. Denna idioti kommer in emedan Hegel fattar statsfunktionerna och verksamheterna abstrakt för sig och den särskilda individualiteten i motsats därtill. Han glömmer att den särskilda individualiteten är en mänsklig funktion och att statsfunktionerna och verksamheterna är mänskliga funktioner. Han glömmer att den "särskilda personlighetens" väsen inte är hennes skägg, hennes blod, hennes abstrakta kropp, utan hennes sociala kvalitet och att statsfunktionerna etc. inte är något annat än tillvaro- och verkningsformer för människans sociala kvaliteter. Självfallet bör alltså individerna, i den mån de är bärare av statsfunktioner och ämbeten, betraktas i enlighet med sin sociala och icke sin privata kvalitet.

§ 278. "Dessa båda bestämningar, att statens särskilda funktioner och myndigheter är självständiga och fasta vare sig för sig eller i individers särskilda vilja, utan har sin rot i statens enhet såsom deras enkla själv, utgör statens suveränitet".

"Despotismen betecknar överhuvud tillståndet av laglöshet, där den särskilda viljan såsom sådan, en monarks eller ett folks [...] gäller som lag eller snarare i stället för lag, medan däremot suveräniteten just utgör momentet av idealitet hos de särskilda sfärerna och funktionerna i det lagliga konstitutionella tillståndet, att nämligen en sådan sfär inte är något oavhängigt, i sina syften och verkningssätt självständigt och blott i sig själv försjunkande, utan är avhängig och bestämd av helhetens syfte (vad man i allmänhet med ett obestämt uttryck kallar statens väl). Denna idealitet framträder på dubbelt sätt. - I fredligt tillstånd sörjer de särskilda sfärerna och funktionerna för sina egna funktioner [...] och det är dels blott genom sakens omedvetna nödvändighet som deras omsorg om sig själva slår över i ett bidrag till det ömsesidiga bevarandet och till helhetens bevarande [...] dels är det emellertid den direkta inverkan ovanifrån som de fås att ständigt återvända till det helas syfte och därtill [...] tvingas att direkt bidra till detta bevarande. I tillstånd av nöd, om det nu gäller inre eller yttre, är det suveräniteten, i vars enkla begrepp den i sina säregenheter bestående organismen går upp, som är anförtrodd statens räddning under uppoffrande av detta eljest berättigade. Det är då idealismen kommer till sin säregna verklighet."

Denna idealism har alltså inte utvecklats till ett medvetet, rationellt system. Den framträder i fredligt tillstånd, antingen blott som yttre tvång, som pålägges privatlivet av den härskande makten genom "direkt inverkan ovanifrån", eller som ett blint, omedvetet resultat av själviskhet. Sin "säregna verklighet" har denna idealism blott i "krigs- eller nödtillstånd" hos staten, så att här dess väsen blott kommer till uttryck såsom "krigs- eller nödtillstånd" hos den verkliga bestående staten, under det att dess "fredliga" tillstånd just är själviskhetens krig och nöd.

Suveräniteten, statens idealism, existerar därför blott som inre nödvändighet, som idé. Hegel är nöjd redan med detta, ty det handlar blott om Idén. Suveräniteten existerar alltså å ena sidan blott som omedveten, blind substans. Vi skall snart lära känna dess andra verklighet.

Den första satsen betyder blott att denna idealitets allmänna tanke, vars sorgliga existens vi just beskådat, måste vara subjektens självmedvetna verk och såsom sådant måste existera för dem och i dem.

Om Hegel hade utgått från de verkliga subjekten som statens grundvalar så hade han inte behövt låta staten subjektifieras på ett mystiskt sätt. "Subjektiviteten", säger Hegel, "är emellertid i sanning blott såsom subjekt, personligheten blott såsom person". Detta är också en mystifikation. Subjektiviteten är en bestämning till subjektet, personligheten en bestämning till personen. I stället för att nu uppfatta dem som predikat till sina subjekt, självständiggör Hegel predikaten och låter dem så på mystiskt sätt förvandlas till sina subjekt.

Predikatens existens är subjektet, alltså är subjektet subjektivitetens existens etc. Hegel självständiggör predikaten, objekten, men han gör det skilt från deras verkliga självständighet, deras subjekt. Efteråt ter sig så det verkliga subjektet som resultat, medan man borde utgå från det verkliga subjektet och dess objektivering. Verkligt subjekt blir därför den mystiska substansen och det reella subjektet framträder som något annat, som ett moment hos den mystiska substansen. Just emedan Hegel utgår från predikaten till den allmänna bestämningen i stället från det reella ens, och ändock en bärare av dessa attribut måste finnas, blir den mystiska Idén denna bärare. Dualismen ligger i att Hegel inte betraktar det allmänna som det verkligt-ändligas d.v.s. existerandes, bestämdas, väsen, eller det verkliga ens som det oändligas sanna subjekt.

Sålunda blir här först suveräniteten, statens väsen, betraktad som ett självständigt väsen, objektiverad. Sedan måste förstås detta objektiva åter bli till subjekt. Detta subjekt framträder emellertid därpå som en självinkarnation av suveräniteten, under det att suveräniteten inte är något annat än statssubjektens objektiverade ande.

Vi bortser från denna grundläggande brist i framställningen, och betraktar denna första sats i paragrafen. Som där står, betyder den inget annat än: suveräniteten, statsidealismen som person, som "subjekt", existerar, självfallet, som många personer, många subjekt, eftersom ingen enskild person i sig upptagit personlighetens sfär, och inget enskilt subjekt subjektivitetens sfär. Vad vore det för en statsidealism, som i stället för medborgarnas verkliga självmedvetande, i stället för statens gemensamma själ, vore en person, ett subjekt? Mer än så kommer Hegel inte med i denna sats. Låt oss emellertid nu betrakta den andra satsen, som är länkad till den första. Hegel är ute efter att framställa monarken såsom den verkliga "gudamänniskan", som Idéns verkliga inkarnation.

"Suveräniteten existerar blott såsom viljans ... abstrakta, i samma mån grundlösa, självbestämmande, vari beslutet i sista hand ligger. Detta är det individuella hos staten såsom sådant, vilken blott däri är En ... i den författning som utvecklats till reell förnuftighet har vart och ett av begreppets tre moment sin för sig verkliga, avsöndrade gestaltning. Det helas absolut avgörande moment är därför inte individualiteten överhuvud, utan En individ, monarken."

Vi har redan förut uppmärksammat satsen. Momentet av beslutande, det godtyckliga emedan bestämda avgörandet är viljans furstliga makt överhuvud. Furstemaktens idé, som Hegel framställer den, är blott godtyckets idé, viljebeslutandets idé.

Medan Hegel emellertid just uppfattar suveräniteten såsom statens idealism, som delarnas verkliga bestämning genom helhetens idé, gör han den nu till "viljans abstrakta, i samma mån grundlösa självbestämmande, vari avgörandet i sista hand ligger. Detta är det individuella hos staten såsom sådant". Tidigare gällde det subjektiviteten, nu gäller det individualiteten. Staten som suverän måste vara En, En individ, äga individualitet. Staten är "icke blott" däri, i denna individualitet En, individualiteten är blott dess enhets naturliga moment - statens naturattribut. "Det absolut avgörande momentet är därför inte individualiteten överhuvud, utan En individ, monarken." Varför? Eftersom "vart och ett av begreppets tre moment i den författning som utvecklats till reell förnuftighet har sin för sig verkliga, avsöndrade gestaltning." "Enskildheten" är ett moment hos begreppet, men detta är ännu icke En individ. Och vad skulle det också vara för en författning, där det allmänna, det särskilda och det enskilda hade "sin för sig verkliga, avsöndrade gestaltning"? Då det överhuvud inte är fråga om något abstraktum, utan om staten, om samhället, så kan man till och med anta Hegels klassifikation. Vad skulle följa? Medborgaren är såsom bestämmande av det allmänna lagstiftare, såsom avgörande i det enskilda, såsom verkligt viljande är han furste. Vad skulle det betyda: Statsviljans individualitet är "en individ", en särskild, från alla åtskild individ? Också det allmänna, lagstiftningen, har en "för sig verklig, avsöndrad gestaltning". Skulle man därav kunna sluta: "lagstiftningen är dessa särskilda individer".

Hegel gör alla attribut hos de konstitutionella monarkerna i det nuvarande Europa till viljans absoluta självbestämningar. Han säger inte: monarkens vilja är avgörandet i sista hand, utan: viljans avgörande i sista hand är - monarken. Den första satsen är empirisk, den sista förvränger det empiriska faktum till ett metafysiskt axiom.

Hegel blandar samman de båda subjekten, suveräniteten "som den sig själv vissa subjektiviteten" och suveräniteten "som viljans grundlösa självbestämmande, som den individuella viljan", för att konstruera upp "Idén" som "En individ".

Självfallet måste den sig själv vissa subjektiviteten också verkligen vilja, vilja också som enhet, som individ. Men vem har då någonsin betvivlat, att staten handlar genom individer? Om Hegel velat säga: Staten måste ha en individ som representant för sin individuella enhet, så kunde han härur inte få fram någon monark. Såsom positivt resultat av denna sats behåller vi blott:

Monarken är i staten den individuella viljans moment, det ogrundade självbestämmandet, godtycket.

Hegels anmärkning till denna paragraf är så egendomlig, att vi närmare måste belysa den.

"En vetenskaps immanenta utveckling, härledandet av dess hela innehåll ur det enkla begreppet ... uppvisar den egendomligheten, att ett och samma begrepp, här Viljan, som till en början, emedan det just är i början, är abstrakt, bevaras, men att dess bestämningar, och därtill blott av sig själva, förtätas och på detta sätt vinner ett konkret innehåll. Sålunda har det grundläggande momentet hos den i den omedelbara rätten abstrakta personligheten vidareutvecklats genom sina olika former av subjektivitet och är här, i den absoluta rätten, i staten, viljans fullkomligt konkreta objektivitet, statens personlighet, dess självvisshet. Detta senare, som upphäver alla särskildheter i det enkla självet, bryter alla överväganden av skäl och motskäl, som man i evighet kan vackla mellan, och genom sitt: Jag vill, beslutar, begynner all handling och all verklighet."

Först och främst är det inte en "egendomlighet hos vetenskapen" att sakens grundläggande begrepp alltid återkommer.

Sedan har det heller inte skett något framåtskridande. Den abstrakta personligheten var den abstrakta rättens subjekt. Den har inte förändrats, den är återigen såsom abstrakt personlighet statens personlighet. Hegel hade inte bort förvåna sig över att den verkliga personen - och personerna utgör staten - överallt återkommer som dess väsen. Han hade bort förvåna sig över motsatsen, men än mera över att personen såsom statsperson återvänder i samma torftiga abstraktion som privaträttens person.

Hegel definierar här monarken som "statens personlighet", dess "självvisshet". Monarken är "den personifierade suveräniteten", den "till människa vordna suveräniteten", det köttsliga statsmedvetandet, varigenom alltså alla andra är uteslutna från denna suveränitet, från personligheten och från statsmedvetandet. Samtidigt förmår emellertid Hegel inte ge denna "Souveraineté personne" något annat innehåll än "jag vill", viljans moment av godtycke. "Statsförnuftet" och "statsmedvetandet" är en enda empirisk person under uteslutande av alla andra, men detta personifierade förnuft har inget annat innehåll än abstraktionen av "Jag vill". L'état c'est moi <staten det är jag>.

"Personligheten och subjektiviteten överhuvud har emellertid vidare såsom något oändligt, något på sig själv inriktat, blott sanning, och därtill sin närmaste, omedelbara sanning, som person, för sig varande subjekt och det för sig varande är likaså helt enkelt Ett."

Det är självklart, att eftersom personlighet och subjektivitet blott är predikat till person och subjekt, så existerar de blott som person och subjekt, och därtill är personen En. Men, borde Hegel ha fortsatt, det som är Ett äger helt enkelt bara sanning såsom många Ett. Predikatet, väsendet, fullbordar aldrig sin existenssfär i ett Ett, utan i de många Ett.

I stället konkluderar Hegel:

"Statens personlighet är blott verklig som en person, monarken."

Alltså, medan subjektiviteten blott är verklig såsom subjekt, och subjektet blott såsom Ett, är statens personlighet blott verklig såsom en person. En skön slutsats. Hegel hade lika gärna kunnat dra slutsatsen: emedan den enskilda människan är ett Ett, är människosläktet blott en enda människa.

"Personlighet uttrycker begreppet såsom sådant, personen innehåller samtidigt dess verklighet och begreppet är blott med denna bestämning Idé, sanning."

Personligheten är naturligtvis blott en abstraktion utan personen, men personen är blott personlighetens verkliga idé i dess arttillvaro, såsom personerna.

"En så kallad moralisk person, samhälle, kommun, familj, hur konkret den än i sig kan vara, har blott såsom moment personligheten inom sig. Den har däri inte kommit till sin sanna existens. Staten är emellertid just denna totalitet vari begreppets moment har nått fram till verkligheten i enlighet med sin säregna sanning."

En stor förvirring råder i denna sats. Den moraliska personen, samhället etc. kallas abstrakt, alltså just de gestaltningar av arten, där den verkliga personen bringar sitt verkliga innehåll till existens, objektiveras och uppger abstraktionen av "person quand mème" <trots allt>. I ställer för att erkänna detta förverkligande av personen såsom det mest konkreta skall staten ha företräde, att "begreppets moment" "det enskilda" når fram till en mystisk "tillvaro". Det förnuftiga består inte i att den verkliga personens förnuft når fram till verkligheten, utan i att det abstrakta begreppets moment gör det.

"Monarkens begrepp är det svåraste begreppet för resonerandet, d.v.s. för det reflekterande förståndsbetraktandet, emedan det blir stående i de individualiserade bestämningarna och därför också blott känner grunder, ändliga synpunkter, och härledandet från grunder. Sålunda framställer det monarkens värdighet såsom någonting icke blott till form utan också till sin bestämning härlett. Men hans begrepp är icke någonting härlett, utan något som har sitt rena ursprung ur sig självt. Mycket nära (verkligen!) ligger den föreställning, att monarkens prerogativ skall betraktas som något som är grundat på gudomlig auktoritet, ty däri ligger dess obetingade natur."

"Sitt rena ursprung ur sig självt" har i viss bemärkelse varje nödvändig existens. I detta avseende är kungens lus lika god som han själv. Härmed hade alltså inte Hegel sagt något speciellt om monarken. Skall emellertid något speciellt gälla för monarken, som absolut skiljer honom från alla övriga objekt inom vetenskapen och rättsfilosofin, så vore det ett verkligt narrstycke, och blott korrekt såtillvida som "en-person-idén" naturligtvis blott låter sig härledas ur fantasin och inte ur förståndet.

"Folksuveränitet kan det heta i den bemärkelsen, att ett folk överhuvud utåt är ett något självständigt och utgör en egen stat etc."

Detta är trivialt. Om fursten är den "verkliga folksuveräniteten" så måste "fursten" också utåt kunna gälla för "självständig stat", till och med utan folket. Är han emellertid suverän i det att han representerar folkenheten, så är han alltså själv blott en representant, en symbol för folksuveräniteten. Folksuveräniteten finns inte till genom honom, utan tvärtom han genom den.

"Man kan också tala om suveräniteten inåt, och säga att den vilar hos folket, om man blott talar om helheten i allmänhet, just som vi tidigare visat att suveränitet tillkommer staten (§§ 277, 278)."

Som om icke folket vore den verkliga staten. Staten är ett abstraktum. Folket allena är det konkreta. Och är det inte märkvärdigt hur Hegel, som utan tvekan skänker det abstrakta suveränitet, blott efter betänkligheter och reservationer tillerkänner ett konkretum en levande kvalitet som suveräniteten.

"Men folksuveränitet, taget som motsats till den suveränitet som existerar i monarken, är den vanliga bemärkelse vari man i modern tid börjat tala om folksuveränitet. I denna motsats tillhör folksuveräniteten de förvirrade tankar som bottnar i en kaotisk föreställning om folket."

De "förvirrade tankarna" och den "kaotiska föreställningen" finns dock här på Hegels sida. Naturligtvis är det, då suveräniteten finns hos monarken, dårskap att tala om en motsatt suveränitet hos folket. Ty det ligger i suveränitetens begrepp att den inte kan ha någon dubbel eller till och med motsättningsfylld existens. Men:

1) Frågan är just: Är den suveränitet, som finns absorberad i monarken, inte en illusion? Monarkens eller folkets suveränitet, det är frågan.

2) Kan man också tala om en folkets suveränitet i motsats till den i monarken existerande suveräniteten. Men då rör det sig inte om en och samma suveränitet, som uppstått på två håll, utan det handlar om två helt motsatta begrepp om suveränitet, av vilka det ena är en sådan som blott kan komma till existens hos en monark, den andra blott hos ett folk. Likaväl som man frågar: Är Gud suveränen eller är människan suveränen? Ett av de båda är osant, om ock en existerande osanning.

"Folket, utan sin monark och därmed med nödvändighet sammanhängande strukturering av helheten, är en formlös massa, som inte längre är någon stat, och som inte äger något av de attribut - suveränitet, regering, domstolar, förvaltning, ständer mm - som blott finns i den i sig formade helheten. Då sådana moment, som relateras till en organisation, till statens liv, uppträder hos ett folk upphör det att vara detta obestämda abstraktum som blott i den allmänna föreställningen kallas folk."

Allt detta är en tautologi. Om ett folk har en monark och en med denne nödvändigt och omedelbart sammanhängande strukturering, d.v.s. om det är strukturerat som monarki - då blir det självfallet, om det dras ur denna struktur, en formlös massa och blott en allmän föreställning.

"Om man med folksuveränitet förstår formen republik, och mera exakt, demokratin [...] så [...] kan det inför den utvecklade idén inte längre vara tal om en sådan föreställning."

Detta är alldeles riktigt om man nu blott har en "sådan föreställning" och ingen "utvecklad idé" om demokratin.

Demokratin är monarkins sanning, monarkin är inte demokratins sanning. Monarkin är med nödvändighet demokrati såsom en inkonsekvens mot sig själv - det monarkiska momentet är ingen inkonsekvens inom demokratin. Monarkin kan icke, men demokratin kan begripas utifrån sig själv. Hos demokratin kräver inget av momenten någon annan innebörd än vad som tillkommer det. Vart och ett är verkligen blott moment hos hela demos. Hos monarkin bestämmer en enda del helhetens karaktär. Hela författningen måste modifieras efter denna fasta punkt. Demokratin - det är släktnamnet för konstitutioner. Monarkin är en art, och därtill en usel. Demokratin är innehåll och form. Monarkin skall bara vara form, men den skämmer innehållet.

Hos monarkin har helheten, folket, inordnats under en av sina existensformer, den politiska författningen. Hos demokratin ter sig författningen själv blott som en bestämning, och därtill självbestämning hos folket. Hos monarkin har vi författningens folk - hos demokratin folkets författning. Demokratin är lösningen på alla författningars gåtor. Här är författningen icke blott i sig, till sitt väsen, utan till sin existens, till sin verklighet tillbaka på sin verkliga grund, den verkliga människan, det verkliga folket, och satt som sitt eget verk. Författningen ter sig som vad den är - människans fria handling. Man kunde ha sagt att detta i viss mån också gäller om den konstitutionella monarkin, men demokratins speciella särmärke är att författningen här blott utgör ett tillvarons moment hos folket, att den politiska författningen icke för sig utgör staten.

Hegel utgår från staten och gör människan till den subjektifierade staten. Demokratin utgår från människan och gör staten till den objektifierade människan. Precis som religionen icke skapar människan utan människan religionen, så skapar icke författningen folket utan folket författningen. Demokratin förhåller sig i visst hänseende till alla övriga statsformer som kristendomen till alla övriga religioner. Kristendomen är religionen κατ' έξοχήν <i synnerhet>, religionens väsen, den deifierade människan som särskild religion. Så är demokratin väsendet hos all statsförfattning, den församhälleligade människan som särskild statsförfattning. Den förhåller sig till övriga författningar som släktet till sina arter, det är bara det att släktet här själv framträder som existens och därmed framträder gentemot alla existenser som inte motsvarar väsendet såsom en särskild art. Demokratin förhåller sig till alla övriga statsformer som vore den deras Gamla Testament. Människan finns inte till för lagens skull, utan lagen för människans skull, den är en mänsklig existensform, medan i andra former människan är en juridisk existensform. Detta är demokratins säregenhet.

Alla övriga statsbildningar är en viss, bestämd statsform. Hos demokratin är den formella principen tillika den materiella principen. Därför är den för första gången den sanna enheten av allmänt och särskilt. I monarkin, t.ex. i republiken som blott en särskild statsform, har den politiska människan sin särskilda tillvaro vid sidan av den opolitiska, privatmänniskan. Egendomen, avtalet, äktenskapet, det borgerliga samhället framträder här (liksom Hegel helt riktigt visat det för dessa abstrakta statsformer, blott att han avsett att utveckla statens idé) såsom särskilda existensformer vid sidan av den politiska staten, som det innehåll till vilket den politiska staten förhåller sig som den organiserande formen, och egentligen blott som det bestämmande, begränsande, än bejakande, än förnekande innehållslösa förståndet. Hos demokratin är den politiska staten, som står vid sidan av detta innehåll och avskiljer sig från det, själv blott ett särskilt innehåll och en särskild existensform för folket. Hos monarkin t.ex. har detta särskilda, den politiska författningen, innebörden av det allt särskilt behärskande och bestämmande allmänna. Hos demokratin är staten såsom något särskilt, blott särskild, såsom något allmänt det verkligt allmänna, d.v.s. har ingen bestämmelse åtskild från det övriga innehållet. De nyare fransmännen har tolkat detta så att den politiska staten går under i den sanna demokratin. Detta är riktigt såtillvida som den inte längre gäller för helheten qua politisk stat, som författning.

I alla stater som står utanför demokratin är staten, lagen, författningen det härskande, utan att verkligen härska. Ty den genomtränger inte materiellt de övriga, icke-politiska sfärerna. I demokratin är författningen, lagen, staten själv blott en självbestämning hos folket, och ett bestämt innehåll hos det, i den mån den är en politisk författning.

Det är för övrigt självklart att alla statsformer som sin sanning har demokratin och att de därför, i den mån de icke har demokrati, är osanna.

I de gamla staterna utgjorde den politiska staten statsinnehållet under uteslutande av alla andra sfärer. Den moderna staten är en anpassning mellan den politiska och opolitiska staten.

Hos demokratin har den abstrakta staten upphört att vara det förhärskande momentet. Striden mellan monarki och republik är själv ännu en strid inom den abstrakta staten. Den politiska republiken är demokratin inom den abstrakta statsformen. Demokratins abstrakta statsform är därför republiken - den upphör emellertid här att vara en enbart politisk författning.

Egendomen etc., kort sagt rättens och statens hela innehåll, är med smärre modifikationer samma i Nordamerika som i Preussen. Där är alltså republiken blott en statsform liksom monarkin är det här. Statens innehåll ligger utanför dessa författningar. Därför har Hegel rätt då han säger: den politiska staten är författningen, d.v.s. den materiella staten är icke politisk. Här finns blott en yttre identitet, en ömsesidig bestämning. Av de olika momenten i nationens liv var det allra svårast att utveckla den politiska staten, författningen. Den utvecklades som det allmänna förnuftet gentemot de andra sfärerna, såsom något dem hinsides. Den historiska uppgiften blev då att återerövra den, men de särskilda sfärerna har därvid inget medvetande om att deras privata väsen motsvarar författningens eller den politiska statens väsen, och att dess hinsides existens inte är något annat än bekräftelsen på deras egen alienation <Entfremdung>. Hittills var den politiska författningen gentemot den religiösa sfären folklivets religion, gentemot dess allmänhets himmel var den dess verklighets jordiska existensform. Den politiska sfären var den enda statssfären i staten, den enda sfär vari innehåll som form var artinnehåll, det sant allmänna. Samtidigt blev, emedan denna sfär stod gentemot de andra, också dess innehåll ett formellt och särskilt. Det politiska livet i modern bemärkelse är folklivets skolastik. Monarkin är det fulländade uttrycket för denna alienation. Republiken är dess negation inom dess egen sfär. Man inser att den politiska författningen först kan utvecklas som sådan då privatsfärerna uppnått en självständig existens. Då handel och jordegendom är ofria, ännu icke självständiggjorda, finns det ännu ingen politisk författning. Medeltiden var ofrihetens demokrati.

Abstraktionen av staten såsom sådan tillhör först den moderna tiden, eftersom privatlivets abstraktion först gör det. Abstraktionen av den politiska staten är en modern produkt.

Under medeltiden fanns det livegna, feodalegendom, skrån, de lärdas korporationer etc., d.v.s. under medeltiden är egendom, handel, societet, människa politiska. Statens materiella innehåll är givet genom dess form. Varje privatsfär har en politisk karaktär eller är en politisk sfär - eller politiken är också privatsfärernas karaktär. Under medeltiden är den politiska författningen privategendomens, men blott emedan privategendomens författning är en politisk författning. Under medeltiden är nationens och statens liv identiska. Människan är statens verkliga princip, men den ofria människan. Det är alltså ofrihetens demokrati, den genomförda alienationen. Den abstrakta reflekterade motsatsen tillhör först den moderna världen. Medeltiden är den verkliga, den moderna tiden den abstrakta dualismen.

"På det stadium vi tidigare uppmärksammat, vari indelningen av författningarna i demokrati, aristokrati och monarki gjordes, utifrån ståndpunkten av den substantiella enhet som ännu förblir i sig själv och som ännu icke nått sin oändliga åtskillnad och fördjupning i sig själv, då framträder icke momentet av sig själv bestämmande viljebeslut i sista hand såsom immanent organiskt moment hos staten för sig i dess säregna verklighet."

I den omedelbara monarkin, demokratin, aristokratin finns det ännu ingen politisk författning till skillnad från den verkliga materiella staten eller det nationella livets övriga innehåll. Den politiska staten framträder ännu icke som den materiella statens form. Antingen är som i Grekland, res publica <staten> den verkliga privatangelägenheten hos borgarna, deras verkliga innehåll, och privatmänniskan är slav. Den politiska staten såsom politisk är det sanna och enda innehållet hos deras liv och vilja. Eller, som hos den asiatiska despotin, är den politiska staten blott en enda individs privata godtycke - den politiska staten, liksom den materiella, är slav. Skillnaden mellan dessa stater av substantiell enhet mellan folk och stat och den moderna staten består inte, som Hegel vill, i att särskilda moment hos författningen utvecklats till någon särskild verklighet, utan i att själva författningen utvecklats till en särskild verklighet vid sidan av nationens verkliga liv, att den politiska staten blivit till författning för den övriga staten.

§ 280. "Detta slutgiltiga själv hos statsviljan är i denna sin abstraktion enkelt och därför omedelbar enskildhet. I själva dess begrepp ligger härmed naturlighetens attribut. Monarken är således väsentligen bestämd såsom denna individ, abstraherat från allt annat innehåll, och denna individ bestämd till monarkisk värdighet på omedelbart naturligt sätt, genom den naturliga börden."

Vi har redan hört, att subjektiviteten är subjekt, och subjektet med nödvändighet är en empirisk individ, En. Vi hör nu, att attributet naturlighet, köttslighet ligger i begreppet omedelbar enskildhet. Hegel har blott bevisat det självklara, att subjektiviteten blott existerar som köttslig individ - och självfallet hör den naturliga börden till köttsliga individer.

Hegel anser sig ha bevisat, att statssubjektiviteten, suveräniteten, monarken "väsentligen" är "bestämd såsom denna individ, abstraherad från allt annat innehåll, och denna individ bestämd till monarkisk värdighet på omedelbart naturligt sätt genom den naturliga börden." Suveräniteten, den monarkiska värdigheten är alltså boren. Monarkens liv bestämde hans värdighet. På statens högsta topp avgör alltså i stället för förnuftet den blotta skapelsen. Börden bestämde monarkens kvalitet, liksom den bestämmer kreaturens.

Hegel har bevisat att monarken måste födas, vilket ingen betvivlar, men han har inte bevisat att födelsen ger upphov till en monark.

Människans födelse till monark låter sig lika lite förvandlas till en metafysisk sanning som Jungfru Marias obefläckade avlelse. Men precis som denna senare föreställning, detta faktum hos medvetandet, låter sig också detta empiriska faktum förklaras ur mänskliga illusioner och förhållanden.

I den anmärkning vi närmare skall betrakta roar sig Hegel med att konstatera hur han lyckats bevisa att det oförnuftiga är absolut förnuftigt.

"Denna övergång från den rena självbestämningens begrepp till Varats omedelbarhet och därmed till Naturligheten är av rent spekulativ natur, och kunskapen härom tillhör därför den logiska filosofin."

Det är verkligen ren spekulation, men inte språnget från den rena självbestämningen, en abstraktion, till den rena naturligheten (bördens slump), car les extrèmes se touchent <ty ytterligheterna berör varandra>. Det spekulativa består i att detta kallas en "begreppsövergång" och att den fullkomliga motsägelsen utges för att vara identitet, den högsta inkonsekvensen för konsekvens.

Som en positiv bekännelse av Hegel kan vi ta, att då den ärftlige monarken träder i stället för det sig själv bestämmande förnuftet och det abstrakt naturbestämda framträder, inte som vad det är, som naturbestämmelse, utan som statens högsta bestämning, detta är den positiva punkt, där monarkin inte längre kan upprätthålla skenet av att vara den förnuftiga viljans organisation.

"Det är för övrigt i stort sett samma (?) Övergång som är känd som viljans natur överhuvud och är den process varigenom ett innehåll från subjektiviteten (såsom föreställt syfte) översattes i tillvaro [...] Men den säregna form av Idén och övergången som här ses, det omedelbara omslaget av viljans rena självbestämmande (själva det enkla begreppets) till ett Detta och till naturlig Tillvaro, utan förmedling av något särskilt innehåll (något syfte i handlingen)."

Hegel säger, att statssuveränitetens omvandling (ett viljans självbestämmande) till den födde monarkens kropp (till Tillvaron) i stort sett är den innehållets övergång som viljan gör för att förverkliga ett tänkt syfte, översätta det i Tillvaron. Men Hegel säger: i stort sett. Den säregna skillnad han anger är så säregen att den upphäver all analogi och sätter magin i stället för "viljans natur överhuvud".

För det första är det föreställda syftets omslående i tillvaron här omedelbart, magiskt. För det andra är här subjektet, viljans rena självbestämmande, det rena begreppet själv. Det är viljans väsen som bestämmer såsom mystiskt subjekt, det är inget verkligt, individuellt, medvetet viljande, det är viljans abstraktion som slår över i en naturlig tillvaro, den rena Idén som förkroppsligas i en individ.

För det tredje: liksom viljans förverkligande i en naturlig tillvaro sker omedelbart, d.v.s. utan medel, som annars viljan behöver för att objektiveras, så fattas till och med ett särskilt, d.v.s. bestämt syfte. I stället för "förmedlingen genom något särskilt innehåll, något syfte i handlandet" måste den handla mystiskt, naturligtvis, ty det finns inget handlande subjekt utom abstraktionen, viljans rena Idé. Ett syfte, som inte är särskilt, är inget syfte, liksom en handling utan syfte är en meningslös handling. Således avslöjar sig hela liknelsen med viljans teleologiska akt till slut själv som en mystifikation. Idéns innehållslösa handling.

Medlet är den absoluta viljan och filosofens ord, det särskilda syftet, är åter det filosoferande subjektets syfte att framkonstruera den ärftlige monarken ur idéernas rike. Syftets förverkligande sker genom Hegels blotta försäkran.

"I det s.k. ontologiska gudsbeviset har vi samma omslag av det absoluta begreppet i Varat" (samma mystifikation). "Det som utgjort idéns djup i modern tid har på senare tid" (med rätta) "utgetts för obegripligt".

"Men eftersom monarkens begrepp helt och hållet anses tillhöra det vanliga" (d.v.s. förståndiga) "medvetandets område, så förblir här desto mera förståndet vid sin inre åtskillnad och de resultat som härrör ur dess klyftiga resonemang, och förnekar så, att momentet av beslut i sista hand i staten i och för sig (d.v.s. i förnuftsbegreppet) är förbundet med den omedelbara naturligheten."

Man förnekar, att beslutet i sista hand är boret, och Hegel påstår, att monarken vore det borna beslutet i sista hand. Men vem har någonsin ifrågasatt, att det sista ordet i staten vore förknippat med verkliga, levande individer, att det alltså "är förbundet med den omedelbara naturligheten"?

§ 281. "Båda momenten i sin odelade enhet, viljans sista grundlösa själv och den därmed lika grundlösa existensen, såsom den åt naturen hemfallna bestämningen - denna Idé av det av godtycket oberörda utgör monarkens majestät. I denna enhet ligger statens verkliga enhet, och det är blott härigenom, dess inre och yttre omedelbarhet, som statens enhet höjes över möjligheten att dras ned i sfären för det särskilda och dess godtycke, syften och åsikter, undan fraktionernas strider om tronen och statsmaktens försvagning och krossande."

De båda momenten är: viljans accident, godtycket och naturens accident, börden, alltså Hans Majestätets Accident. Tillfälligheten är alltså statens verkliga enhet.

Hur "inre och yttre omedelbarhet" kan vara fri från kollision etc. är ett obegripligt påstående av Hegel, ty det är just omedelbarheten som är utsatt härför.

Det som Hegel påstår om valriket gäller i än högre grad om den ärftliga monarken:

"Författningen blir nämligen i ett valrike genom förhållandens natur, att däri den partikulära viljan får det slutliga avgörandet, en valkapitulation" etc. etc. "till ett prisgivande av statsmakten åt den partikulära viljans diskretion, varur följer att de särskilda statsmyndigheterna förvandlas till privategendom."

§ 282. "Ur monarkens suveränitet härrör rätten att benåda förbrytare, ty blott denna tillkommer förverkligandet av Andens makt att göra det gjorda ogjort, och att förinta brottet genom att glömma och förlåta."

Rätten att benåda är nådens rätt. Nåden är det högsta uttrycket för det accidentella godtycket, som Hegel typiskt nog gör till monarkens egentliga attribut. Hegel bestämmer i tillägget "det grundlösa beslutet" som dess ursprung.

§ 283. "Det andra momentet som ligger i furstemakten är momentet av särskildhet eller av bestämt innehåll, och detsammas inordnande under det allmänna. I den mån detta ges en särskild existens är det högre rådgivande organ eller personliga rådgivare. Dessa förebär inför monarken, för hans beslut, innehållet i förekommande statsangelägenheter eller de juridiska bestämmelser som blivit nödvändiga genom förhandenvarande behov, tillsammans med deras objektiva sidor, bevekelsegrunder, relevanta lagar, omständigheter o.s.v. o.s.v. Valet av individer för dessa uppdrag tillkommer hans oinskränkta godtycke, liksom deras avlägsnande, ty de har att göra med monarkens omedelbara person."

§ 284. "Eftersom det endast är beträffande beslutsfattandets objektiva element (kunskapen om ett innehåll och omständigheterna, lagliga och andra beslutsgrunder) som ansvar kan existera, med andra ord, eftersom blott denna aspekt objektivt kan bevisas och därmed bli föremål för rådgivning skilt från monarkens såsom sådan personliga vilja, är blott dessa rådgivande organ eller individer underkastade ansvar. Monarkens säregna majestät är, såsom sista avgörande subjektivitet, höjd över allt ansvar för regeringens handlingar."

Hegel beskriver här helt empiriskt ministerväldet, såsom det merendels fungerar i de konstitutionella staterna. Det enda som filosofin tillägger är att det upphöjer detta "empiriska faktum" till existens, till predikat för "momentet av särskildhet hos furstemakten".

(Ministrarna representerar den förnuftiga, objektiva sidan hos den suveräna viljan. Dem tillkommer därför också äran av ansvaret, medan monarken avspisas med den egendomliga utsmyckningen "majestät".) Det spekulativa momentet är alltså mycket torftigt. I sina särskildheter vilar framställningen däremot på helt empiriska, därtill mycket abstrakta och mycket dåliga empiriska grunder.

Så har exempelvis valet av ministrar underställts monarkens "oinskränkta godtycke", "ty de har med monarkens omedelbara person att göra", emedan de är ministrar. På samma sätt kan det "oinskränkta valet" av kammartjänare åt monarken härledas ur den absoluta Idén.

Bättre är orsaken till ministrarnas ansvarighet: "eftersom det endast är beträffande beslutfattandets objektiva element (kunskapen om ett innehåll och omständigheterna, lagliga och andra bevekelsegrunder) som ansvar kan existera, med andra ord, eftersom blott denna aspekt objektivt kan bevisas." Självfallet, "den slutgiltigt avgörande subjektiviteten", den rena subjektiviteten, det rena godtycket är inte objektivt, och är alltså inte i stånd till att objektivt beläggas, att ha något ansvar, så snart en individ gjorts till godtyckets helgade, sanktionerade existens. Hegels bevis är slående, om man utgår från konstitutionella förutsättningar, men Hegel har härmed inte belagt dessa förutsättningar, att han analyserar de föreställningar som ligger till grund för dem. I denna förväxling ligger hela den okritiska karaktären hos den hegelska rättsfilosofin.

§ 285. "Det tredje momentet hos furstemakten gäller det i och för sig allmänna, som i subjektivt avseende består i monarkens samvete, i objektivt avseende består i författningen i dess helhet och i lagarna. Furstemakten förutsätter i samma mån de andra momenten som vart och ett av dessa förutsätter den."

§ 286. "Den furstliga maktens objektiva garanti, den lagenliga rätten till succession på tronen, ligger i att just som denna sfär har sin verklighet, avskild från de andra genom förnuftet bestämda momenten, så har dessa andra för sig säregna rättigheter och skyldigheter i enlighet med sin bestämning. Varje element, bibehåller genom att bibehålla sig själv i en förnuftig organism därmed också de andra i deras säregenhet."

Hegel inser inte, att han med detta tredje moment, "det i och för sig allmänna", spränger de båda första i luften eller tvärtom. "Furstemakten förutsätter i samma mån de andra momenten som vart och ett av dessa förutsätter den." Om detta sättande inte skall tas mystiskt, utan realiter, så sättes inte furstemakten genom börden, utan genom de andra momenten, är alltså inte ärftlig utan flyter. Den är en bestämning till staten, som omväxlande fördelas bland statsindivider i enlighet med de andra momentens organisation. I en förnuftig organism kan inte huvudet vara av järn och kroppen av kött. För att lemmarna skall kunna bibehållas måste de vara jämbördiga, av ett kött och blod. Den ärftlige monarken är dock inte jämbördig, han är av annat stoff. Prosan hos de andra statsmedborgarnas rationalistiska vilja konfronteras här med naturens magi. Därtill kommer, att elementen blott ömsesidigt kan bibehålla varandra, då hela organismen befinner sig i utveckling, och vart och ett av dem upphäves i denna utveckling - om alltså inget element, som t.ex. här statsöverhuvudet är "orubbligt", "oföränderligt". Hegel upphäver alltså genom denna definition den "medfödda suveräniteten".

För det andra ansvarsfriheten. Då fursten kränker "författningen i dess helhet" "lagarna", upphör hans ansvarsfrihet, eftersom hans författningsmässiga tillvaro gör det. Men just dessa lagar, denna författning befriar honom från ansvar. De motsäger alltså sig själva, och denna enda klausul upphäver lag och författning. Den konstitutionella monarkins författning är ansvarsfriheten.

Om Hegel nöjer sig med att "just som denna sfär har sin verklighet, avskild från de andra genom förnuftet bestämda momenten, så har dessa andra för sig säregna rättigheter och skyldigheter i enlighet med sin bestämning," så måste han kalla medeltidens författning för organisation, så återstår för honom blott en massa särskilda sfärer, som står sammanfogade av en yttre nödvändighet, och en personlig monark passar också bara i ett sådant sammanhang. I en stat, där varje attribut existerar för sig, måste också statssuveräniteten häfta vid en särskild individ.

(Resumé över Hegels framställning av den furstliga makten eller statsuveränitetens idé)

§ 279. I anmärkning på sid 367 heter det:

"Folksuveränitet kan man tala om i den meningen att ett folk överhuvudtaget utåt är självständigt och utgör en egen stat, som folket i Storbritannien. Däremot är inte längre folken i England eller Skottland, Irland eller från Venedig, Genua, Ceylon o.s.v. några suveräna folk, eftersom de upphört att ha egna furstar eller en högsta regering för sig."

Folksuveräniteten är alltså här nationaliteten, furstens suveränitet är nationaliteten eller furstendömets princip är nationaliteten som för sig och uteslutande utgör ett folks suveränitet. Ett folk, vars suveränitet uteslutande består i nationaliteten, har en monark. Folkens olika nationaliteter kan icke bättre manifestera sig än genom olika monarker. Samma klyfta som skiljer en absolut individ från en annan finns mellan dessa nationaliteter.

Grekerna (och romarna) var nationella, emedan och i den mån de var det suveräna folket. Germanerna är suveräna emedan och i den mån de är nationella[1].

Det heter vidare i samma anmärkning:

"En så kallad moralisk person, samhälle, kommun, familj, hur konkret den än i sig kan vara, har blott såsom moment personligheten abstrakt inom sig. Den har därför inte kommit till sin sanna existens. Staten är emellertid just denna totalitet vari begreppets moment har nått fram till verkligheten i enlighet med sin säregna sanning."

Den moraliska personen, samhälle, familj etc. har blott personligheten abstrakt i sig, i monarken har däremot personen staten inom sig.

Den abstrakta personen har först i den moraliska personen, samhälle, familj etc. bringat sin personlighet till en sann existens. Men Hegel uppfattar inte samhälle, familj, etc., överhuvudtaget den moraliska personen som förverkligandet av den verkliga, empiriska personen, utan som verklig person, som emellertid blott har personlighetens moment abstrakt inom sig. Därför kommer hos honom inte den verkliga personen till staten, utan staten måste först komma till den verkliga personen. I stället för att framställa staten som personens högsta verklighet, som människans högsta sociala verklighet, framställes här en enskild empirisk människa, den empiriska personen som statens högsta verklighet. Denna förvrängning av det subjektiva till det objektiva och av det objektiva till det subjektiva (som kommer sig av att Hegel vill skriva den abstrakta substansens, Idéns levnadshistoria, så att alltså den mänskliga verksamheten etc. måste te sig som verksamheten hos en annan, så att Hegel vill låta människoväsendet för sig verka som en imaginär enskildhet, i stället för i dess verkliga, mänskliga existens) får oundvikligen till resultat, att den empiriska existensen okritiskt tas som Idéns verkliga sanning. Ty det gäller inte att bringa den empiriska existensen till dess sanning, utan att bringa sanningen till dess empiriska existens. Och då framställer man det omedelbart förhandenvarande som ett realt moment hos Idén. (Mera längre fram om detta nödvändiga överslag från empiri till spekulation och från spekulation till empiri.)

På detta sätt ger man också intryck av något mystiskt och djupt. Det är mycket vulgärt att människan är född, och att denna genom den fysiska födelsen frambringade varelse blir till samhällelig människa, till medborgare etc. Genom födelsen blir människan allt vad hon är. Men det är mycket djupt, det är frappant, att statsidén omedelbart födes, och att den genom furstens födelse framfött sig själv till empirisk tillvaro. Härigenom har man inte utvunnit något nytt innehåll, utan blott förändrat det gamla innehållets form. Det har erhållit en filosofisk form, en filosofisk attest.

En annan konsekvens av denna mystiska spekulation är att en särskild empirisk existens, en enskild empirisk existens till skillnad från alla andra uppfattas som Idéns existensform. Återigen gör det ett djupt mystiskt intryck att se en särskild empirisk existens satt av Idén och sålunda på alla stadier möta en inkarnation av Gud.

Om t.ex. vid framställningen av familjen, det borgerliga samhället, staten etc., dessa samhälleliga existensformer hos människan betraktats som förverkligande, objektifiering av hennes väsen, så skulle familjen, etc., te sig som kvaliteter inneboende i ett subjekt. Människan förblir alla dessa väsendens väsen, men dessa väsenden skulle också framträda som hennes verkliga allmänhet, därmed också som det gemensamma. Om däremot familj, borgerligt samhälle etc. är bestämningar hos Idén, och substansen subjekt, måste de erhålla en empirisk verklighet, och den människomassa vari det borgerliga samhällets idé utvecklas är medborgare, de andra statsborgare. Då det emellertid blott rör sig om en allegori, om att tillmäta någon godtycklig empirisk existens den förverkligade Idéns betydelse, så inser man lätt att dessa kärl fyllt sin mission då de förvandlats till en inkarnation av något bestämt livsmoment av Idén. Det allmänna ter sig därför överallt som något bestämt, särskilt medan det enskilda ingenstans når sin sanna allmännelighet.

Allra djupast, allra mest spekulativt, synes det därför med nödvändighet, då de allra mest abstrakta bestämningarna, som ännu inte mognat till något sant samhälleligt förverkligande - statens naturliga grundvalar, som t.ex. (furstens) börd, eller privategendomen (i majoratet) - framträder som de högsta, omedelbart människovordna idéerna.

Och det är lätt att förstå. Den riktiga vägen har ställts på huvudet. Det enklaste är det krångligaste och det krångligaste det enklaste. Vad som bort vara utgångspunkten blir till mystiskt resultat, och vad som bort vara rationellt resultat blir till mystisk utgångspunkt.

Om emellertid fursten är den abstrakta person, som har staten inom sig, så betyder det inte alls, att statens väsen är det abstrakta, privatpersonen. Blott i sin blomstring uttalar staten sin hemlighet. Fursten är den enda privatperson vari privatpersonens förhållande till staten överhuvudtaget förverkligas.

Monarkens ärftlighet framgår ur hans begrepp. Han skall vara den person som specifikt skiljer sig från hela släktet, från alla andra personer. Vilken är då den sista påtagliga skillnaden mellan en person och alla andra? Kroppen. Kroppens högsta funktion är könslivet. Kungens högsta konstitutionella akt är därför hans könsakt, ty härigenom gör han en konung, och fortplantar sin egen kropp. Hans sons kropp är reproduktionen av hans egen, skapelsen av en konungslig kropp.

b) Regeringsmakten

§ 287. "Från beslutandet skiljer sig verkställandet och tillämpandet av de furstliga besluten, överhuvudtaget vidareförandet och upprätthållandet av vad som redan beslutats, förhandenvarande lagar, inrättningar, institutioner för gemensamma ändamål o.dyl. Denna funktion av subsumtion [...] tillkommer regeringsmakten, vari även inbegripes domstols- och polismyndigheter, vilka omedelbart förhåller sig till det borgerliga samhällets särintressen och hävdar det allmännas intressen i dessa syften."

Detta är den gängse förklaringen av regeringsmakten. Vad som är säreget för Hegel är bara att han koordinerar regeringsmakt, polis- och domstolsmyndigheter, under det att eljest administrativa och domstolsmyndigheter brukar behandlas som motsatser.

§ 288. "De kollektiva särintressena, som faller inom det borgerliga samhället och utanför själva statens i och för sig varande allmänhet (§ 256) har sin förvaltning i kommunernas korporationer (§ 251) och i andra näringar och ständer med deras myndigheter, tjänstemän, förvaltare o.s.v. Dessa angelägenheter är å ena sidan privategendomen och intressena hos dessa särskilda sfärer, och i detta avseende beror auktoriteten hos dessa tjänstemän av förtroendet från deras sociala likar och kommunmedlemmar, å andra sidan måste dessa kretsar underordna sig statens högre intressen. Emedan det förhåller sig så, kommer besättandet av dessa officiella poster i korporationerna i allmänhet att ske genom en blandning av val bland intressenterna och ett godkännande och utnämnelse från högre ort."

En enkel beskrivning av det empiriska förhållandet i vissa länder.

§ 289. "Upprätthållandet av det allmänna statsintresset och av legaliteten inom denna sfär av särskilda rättigheter, och tillbakaförandet av dessa därpå, kräver överinseende av tillförordnade ombud för regeringsmakten, verkställande ämbetsmän och högre rådgivande myndigheter, i den mån dessa är kollegialt konstituerade - vilka sammanlöper i toppen till myndighetspersoner som står i direkt kontakt med monarken."

Hegel har inte förklarat regeringsmakten. Men också om man förutsatt att han gjort det, så har han inte bevisat att den är mer än en funktion, en bestämning hos statsmedborgaren i allmänhet. Han har blott deducerat den som en särskild, separat myndighet genom att betrakta "särintressena hos det borgerliga samhället" såsom sådana, som "faller utanför själva statens i och för sig varande allmänhet".

"Liksom det borgerliga samhället är platsen för de individuella privatintressenas kamp alla mot alla, så har här dessas konflikt mot de kollektiva särintressena och dessas gemensamma kamp mot statens högre stående synsätt och förordningar sitt säte. Den korporationsanda, som skapas i de särskilda sfärerna, slår i sig själv om till statsanda, genom att den i staten ser medlet att hävda sitt särskilda syfte. På så sätt är detta hemligheten bakom medborgarnas patriotism, ty de vet att staten är deras substans, eftersom den skyddar deras särskilda sfärer, deras rättigheter och auktoritet liksom deras välfärd. Korporationsandan utgör därför, emedan den direkt innefattar det särskildas rotslående i det allmänna, statens djup och styrka, som den äger i övertygelsen."

Detta är märkligt:

1) På grund av definitionen av det borgerliga samhället som ett bellum omnium contra omnes <allas krig mot alla>;

2) emedan privategoismen avslöjas såsom "hemligheten bakom medborgarnas patriotism" och som "statens djup och styrka som den äger i övertygelsen",

3) eftersom "medborgaren", särintressenas man i motsats till den allmänna, medlemmen av det borgerliga samhället, betraktas såsom "fix individ", medan staten likaså i form av "fixa individer" konfronterar "medborgarna".

Hegel, skulle man trott, borde uppfatta "det borgerliga samhället", liksom "familjen" såsom attribut hos varje statsindivid och därmed också de senare "statsegenskaperna" som bestämning hos statsindividen överhuvud. Men det är inte samma individ som utvecklat en ny bestämning av sitt sociala väsen. Det är viljans väsen, som lär skola utveckla sina attribut ut ur sig själv. Statens bestående, olika och åtskilda empiriska existenser, betraktas som omedelbara förkroppsliganden av ett av dessa attribut.

Då det allmänna som sådant självständiggöres, förblandas det omedelbart med den empiriska existensen och det begränsade tas genast och okritiskt som uttryck för Idén.

Hegel råkar här blott i motsägelse med sig själv emedan han inte på samma sätt som med medborgaren fixerar "familjemänniskan" som en från övriga kvaliteter utesluten ras.

§ 290. "I regeringens verksamhet uppkommer likaså arbetsdelningen [...] Myndigheterna har därför den formella, men svåra uppgiften. Ty nedtill, där det borgerliga livet är konkret, regeras detsamma på konkret sätt medan regeringsaffärerna är uppdelade i sina abstrakta grenar, som behandlas av olika myndigheter, som utgör skilda medelpunkter, och vars verksamhet löper samman såväl nedtill som i den högsta regeringsmakten till en konkret överblick."

Tillägget här skall vi senare betrakta.

§ 291. "Regeringens affärer är av objektiv, för sig och till sin substans redan avgjord natur (§ 287) och skall genomföras och förverkligas av individer. Mellan de båda finns ingen omedelbar, naturlig anknytning. Individerna är därför inte bestämda därtill genom den naturliga personligheten och födelsen. Den objektiva faktorn för deras bestämmelse är kunskap och visad förmåga, en förmåga som garanterar staten att den får vad den behöver och samtidigt garanterar varje medborgare möjligheten att ägna sig åt det allmänna ståndet."

§ 292. "Eftersom det objektiva elementet vid utnämnelsen till offentliga ämbeten inte är geni, (som t.ex. inom konsten) sker urvalet med nödvändighet från en obestämd mängd individer, vilkas objektiva meriter inte med säkerhet kan fastställas, och är därför subjektivt. Valet av en enskild individ till en post, hans utnämning och hans bemyndigande att sköta offentliga angelägenheter - detta länkande av individen till ämbetet, såsom två gentemot varandra städse accidentiella sidor, tillkommer alltid monarken såsom den beslutande och suveräna statsmakten."

§ 293. "De särskilda statsangelägenheter, som monarkin överlämnar åt myndigheterna, utgör en del av den objektiva sidan hos den i monarken inneboende suveräniteten. Deras bestämda åtskillnad är också given genom sakens natur. Liksom myndigheternas verksamhet är en pliktuppfyllnad så är också deras angelägenheter en rätt som givits genom tillfälligheten."

Endast "den objektiva sidan hos den i monarken inneboende suveräniteten" noteras.

§ 294. "Den individ som genom den suveräna akten (§ 292) knutits till ett ämbete är hänvisad åt sin pliktuppfyllelse, såsom det substantiella i hans förhållande, betingelsen för denna anknytning. Häri finner han till följd av detta substantiella förhållande förmågan, sin tillförsäkrade särskildhet (§ 264) och frigöres i sitt yttre förhållande och i sin verksamhet från annan subjektiv avhängighet och inflytelse."

"Statstjänsten", heter det i anmärkningen, "fordrar [...] uppoffrande av självständig och godtycklig tillfredsställelse av subjektiva syften och ger just därför rätten att finna tillfredsställelse i pliktuppfyllelsen, men blott häri. Häri ligger, vad gäller denna aspekt, förknippandet av det allmänna och det särskilda intresset som utgör statens begrepp och inre stabilitet (§ 260)." "Genom tillförsäkrandet av de särskilda behovens tillfredsställelse har den yttre nöd upphävts, som kan föranleda en att söka medlen därtill på bekostnad av ämbetet och plikten. I den allmänna statsmakten finner de som uppdragits med dess angelägenheter skydd mot den andra subjektiva sidan, mot de regerades privata lidelser, vilkas privatintressen skadats o.s.v. genom att det allmänna intresset gjort sig gällande."

§ 295. "Statens och de regerades säkerhet gentemot maktmissbruk från myndigheter och ämbetsmän ligger å ena sidan omedelbart i deras hierarki och ansvarighet, å andra sidan i kommunernas, korporationernas rättigheter. Härigenom hämmas för sig inblandningen av subjektivt godtycke hos de myndigheter som anförtrotts ämbetsmän, och den kontroll ovanifrån som inte räcker till för att kontrollera den enskildes beteende, kompletteras underifrån."

§ 296. "Att lidelsefrihet, rättrådighet och mildhet blir till sed beror dels av den direkta moraliska och intellektuella fostran, som utgör en andlig motvikt mot allt vad där finns av mekaniskhet och annat inom de så kallade vetenskaper som är förknippade med dessa sfärer, inom den övliga yrkesutbildningen, det verkliga arbetet o.s.v., dels är statens storlek ett huvudmoment, varigenom såväl betydelsen av familjära och andra bindningar försvagas, som också hat, hämndbegär och andra sådana lidelser blir mera vanmäktiga och därmed mattare. Vid arbetet med de stora intressen som står på spel i en stor stat går dessa subjektiva sidor under av sig själva och vanan att respektera allmänintressen, åsikter och angelägenheter uppstår."

§ 297. "Regeringsmedlemmar och ämbetsmän utgör huvuddelen av mellanståndet, vari den bildade intelligentian och rättsmedvetandet hos folkets massa har sitt säte. Suveränitetens institutioner ovanifrån, och de korporativa organisationernas rättigheter underifrån ser till att detta skikt inte intar en aristokratiskt isolerad ställning eller gör bildning och duglighet till ett medel för godtycke och herravälde."

"Tillägg: I mellanståndet, till vilket hör statsämbetsmännen, finnes statsmedvetandet och den mest framstående bildning. Därför utgör detta stånd också dess grundpelare vad gäller rättrådighet och intelligens." "Att detta mellanstånd erhåller bildning är ett huvudintresse för staten, men detta kan blott ske i en organisation, som den vi sett, nämligen genom de rättigheter som förlänats särskilda kretsar, som står relativt oberoende, och genom en ämbetsmannavärld, vars godtycke strandar mot dem som besitter dessa rättigheter. Handlandet i enlighet med allmänna rättsprinciper och seden att handla på detta sätt är en följd av den motvikt som de för sig självständiga kretsarna utgör."

Det som Hegel säger om "regeringsmakten" förtjänar inte namnet av filosofisk framställning. De flesta paragraferna kan ordagrant vara hämtade ur den preussiska landsrätten, och ändå är den egentliga administrationen framställningens svåraste punkt.

Då Hegel redan hänfört "polis"- och "dömande" myndigheter till det borgerliga samhällets sfär, så blir regeringsmakten inget annat än administrationen, som han framställt såsom byråkrati.

Det borgerliga samhällets "självförvaltning" i "korporationer" är först och främst förutsatt byråkratin. Den enda bestämning som tillkommer är att valet av förvaltare, tjänstemän etc. är blandat, utgår från medborgarna och godkännes av den egentliga regeringsmakten ("högre godkännande", som Hegel säger).

Över denna sfär för "upprätthållandet av det allmänna statsintresset och legaliteten" står "regeringsmaktens tillförordnade ombud", de "verkställande ämbetsmännen" och de "kollegiala myndigheterna", som löper samman i "monarken".

I "regeringens verksamhet" sker det en "arbetsdelning". Individerna måste visa sin förmåga i regeringsangelägenheter, d.v.s. avlägga examina. Valet av bestämda individer till statliga ämbeten tillkommer den furstliga statsmakten. Indelningen av dessa angelägenheter är "given genom sakens natur". Ämbetets affärer är de statliga ämbetsmännens plikt, deras kall. Därför måste de vara besoldade av staten. Garanti mot byråkratiska missbruk utgör dels dess hierarki och ansvarighet, å andra sidan kommunernas och korporationernas rättigheter. Dess humanitet sammanhänger dels med den "direkta moraliska och intellektuella fostran" dels med "statens storlek". Ämbetsmännen utgör "mellanståndets huvuddel". "Suveränitetens institutioner ovanifrån" och "de korporativa organisationernas rättigheter underifrån" skyddar mot den såsom "aristokrati och herravälde". "Mellanståndet" är "bildningens" stånd. Voilà tout <Det är allt>. Hegel ger oss en empirisk beskrivning av byråkratin, dels av hur den verkligen är, dels den uppfattning den har om sig själv. Därmed har han klarat av det svåra kapitlet om "regeringsmakten".

Hegel utgår från skiljandet av "stat" och "borgerligt" samhälle, av "särintressen" och av det "i och för sig varande allmänna". Naturligtvis grundar sig byråkratin på denna skillnad. Hegel utgår från "korporationerna" som en förutsättning, och naturligtvis förutsätter byråkratin korporationerna, åtminstone "korporationsandan". Hegel utvecklar inget innehåll hos byråkratin, utan bara några allmänna definitioner om dess "formella" organisation, och naturligtvis är byråkratin blott "formalismen" av ett innehåll som ligger utanför den själv.

Korporationerna är byråkratins materialism, och byråkratin är korporationernas spiritualism. Korporationen är det borgerliga samhällets byråkrati. Byråkratin är statens korporation. I verkligheten konfronterar den därför såsom "statens borgerliga samhälle" korporationerna såsom "det borgerliga samhällets stat". Där byråkratin är en ny princip, där det allmänna statsintresset börjar bli ett för sig apart och därmed "verkligt" intresse, kämpar den mot korporationerna liksom varje konsekvens kämpar mot sina förutsättningars existens. Så snart däremot det verkliga statslivet vaknat och det borgerliga samhället befriar sig från korporationerna av egen förnuftsdrift, söker byråkratin att återupprätta dem, ty så snart "det borgerliga samhällets stat" faller, faller också "statens borgerliga samhälle". Spiritualismen försvinner med den materialism som står den emot. Konsekvensen kämpar för sina förutsättningars existens, så snart en ny princip kämpar, inte mot existensen, utan mot principen hos denna existens. Samma anda, som i samhället skapat korporationen skapar i staten byråkratin. Så snart alltså korporationsandan angripes, angripes också byråkratins anda, och om den tidigare bekämpat korporationerna för att ge plats åt sin egen existens, så söker den nu med våld upprätthålla korporationernas existens för att rädda korporationsandan, sin egen anda.

"Byråkratin" är det borgerliga samhällets "statsformalism". Den är "statsmedvetandet", "statsviljan", "statsmakten" som en korporation ("allmänintresset" kan bara förhålla sig gentemot särintressena såsom ett "särintresse" så länge särintresset förhåller sig till det allmänna som något "allmänt". Byråkratin måste alltså beskydda särintressets imaginära allmänhet, korporationsandan, för att beskydda allmänintressets imaginära särskildhet, sin egen anda. Staten måste vara en korporation så länge korporationen vill vara stat) alltså ett särskilt, slutet samhälle i staten. Byråkratin vill emellertid ha korporationen såsom en imaginär makt. Naturligtvis vill den enskilda korporationen för sina egna intressens del detsamma beträffande byråkratin, men den önskar byråkratin gentemot den andra korporationen, mot det andra särintresset. Byråkratin, såsom den fulländade korporationen avgår alltså med segern över korporationen såsom den ofullkomliga byråkratin. Den reducerar korporationen till ett sken, eller vill göra det, men vill att detta sken existerar och tror på sin egen existens. Korporationen är ett försök av det borgerliga samhället att bli stat, men byråkratin är den stat, som verkligen gjort sig till borgerligt samhälle.

Den "statsformalism" som byråkratin är, är "staten som formalism", och som sådan formalism har Hegel beskrivit den. Då denna "statsformalism" konstituerar sig som verklig makt och själv blir till ett eget materiellt innehåll, så är det självklart, att "byråkratin" är ett nät av praktiska illusioner eller "statens illusion". Den byråkratiska andan är en alltigenom jesuitisk, teologisk anda. Byråkraterna är statsjesuiterna och statsteologerna. Byråkratin är la république prêtre <klerkernas republik>.

Då byråkratin till sitt väsen är "staten som formalism" är den det också till sitt syfte. Det verkliga syftet ter sig alltså för byråkratin som ett mot staten riktat syfte. Byråkratins anda är den "formella statsandan". Den gör därför den "formella statsandan" eller den verkliga frånvaron av anda hos staten till kategoriskt imperativ. Byråkratin gäller för sig själv såsom statens yttersta mål. Då byråkratin gör sina "formella" syften till sitt innehåll så råkar den överallt i konflikt med de "reella" syftena. Den tvingas därför utge det formella som innehåll, och innehållet som det formella. Statssyftena förvandlas till ämbetssyften, och ämbetssyftena till statssyften. Byråkratin är en cirkel som ingen kan bryta sig ur. Dess hierarki är en vetandets hierarki. Toppen anförtror de undre skikten insikter i enskildheter och de undre skikten tilltror toppen insikter i det allmänna varvid de ömsesidigt bedrar varandra.

Byråkratin är den imaginära staten vid sidan av den reella, statens spiritualism. Varje ting har därför en dubbel innebörd, en reell och en byråkratisk, liksom vetandet är dubbelt, ett reellt och ett byråkratiskt (liksom viljan). Det reella väsendet behandlas emellertid i enlighet med sitt byråkratiska väsen, sitt hinsides, spiritualistiska väsen. Byråkratin har i sin besittning statsväsendet, samhällets andliga väsen, det är dess privata egendom. Byråkratins allmänna ande är hemligheten, mysteriet, som inom den själv bevaras genom hierarkin, utåt genom den slutna korporationen. Den uppenbara statsandan, liksom vid staten häftande övertygelser, ter sig därför som ett röjande av dess mysterium. Auktoriteten är därför dess vetandes princip, och förgudandet av auktoriteten är dess övertygelse. Inom byråkratin själv blir emellertid spiritualismen till krass materialism, den passiva lydnadens materialism, auktoritetstrons materialism, mekanismen hos ett fixt formellt handlande, hos fixa grundsatser, åskådningar och sedvänjor. Vad gäller den enskilde byråkraten så blir statssyftet hans privatsyfte, till ett jagande efter högre befattningar, till karriärmakeri. Först betraktar han det verkliga livet som något materiellt, ty detta livs anda har i byråkratin en särskild, för sig avsöndrad existens. Byråkratin måste därför komma att göra livet så materiellt som möjligt. För det andra är det för honom själv materiellt, d.v.s. i den mån det blir föremål för byråkratiskt handhavande, ty hans anda har förestavats honom, hans syfte ligger utanom honom själv, hans tillvaro är ämbetets tillvaro. Staten existerar nu blott som olika fixerade byråandar, vilkas samband består i underordnande och passiv lydnad. Den verkliga vetenskapen ter sig innehållslös, och det verkliga livet dött, ty detta imaginära vetande och detta imaginära liv gäller för att vara väsendet. Byråkraten måste därför gå jesuitiskt tillväga med den verkliga staten, om nu denna jesuitism är medveten eller omedveten. Det är emellertid nödvändigt att jesuitismen, eftersom dess motsats är vetandet, når sitt självmedvetande och blir avsiktlig.

Under det att byråkratin å ena sidan är denna krassa materialism, visar sig dess krassa spiritualism i att den vill göra allt, d.v.s. att den gör viljan till causa prima <huvudorsak>, eftersom den blott är verksam existens och mottager sitt innehåll utifrån och därför blott kan bevisa sin existens genom att forma, inskränka detta innehåll. I världen ser byråkraten blott ett objekt för behandling.

Då Hegel kallar regeringsmakten för den objektiva sidan hos den i monarken inneboende suveräniteten, så är detta riktigt i samma bemärkelse som den katolska kyrkan var den reella tillvaron för suveräniteten, innehållet och andan hos Den Heliga Treenigheten. I byråkratin upprättas identiteten mellan statsintresset och de särskilda privata syftena på så sätt att statsintresset blir ett särskilt privatsyfte gentemot de andra privata syftena.

Byråkratins upphävande kan blott ske genom att allmänintresset verkligen, och inte som hos Hegel blott i tanken, i abstraktionen, blir till särintresse. Detta är blott möjligt genom att särintresset verkligen blir till allmänintresse. Hegel utgår från en overklig motsats och bringar den därför blott till en imaginär, till sin sanning återigen motsättningsfylld identitet. En sådan identitet är byråkratin.

Låt oss nu studera hans framställning i enskildheter.

Den enda filosofiska bestämning Hegel ger regeringsmakten är det enskildas och särskildas "subsumtion" under det allmänna etc.

Hegel nöjer sig med detta. På ena sidan: Kategorin av det särskildas "subsumtion" etc. Denna måste förverkligas. Så tar han några av den preussiska eller moderna statens empiriska existenser (som de är, med hull och hår), som bland annat också förverkligar denna kategori, om än icke därmed dess specifika väsen kommer till uttryck. Den tillämpade matematiken är också subsumtion etc. Hegel frågar inte om detta är det adekvata, det förnuftiga sättet att subsumera. Han håller bara fast vid den ena kategorin och nöjer sig med att finna en motsvarande existens åt den. Hegel ger sin logik en politisk kropp, han ger inte den politiska kroppens logik (§ 287).

Om korporationernas, kommunernas förhållande till regeringen får vi sedan höra, att deras förvaltning (utnämnandet av deras magistrater) "i allmänhet" kräver "en blandning av val bland intressenterna och ett godkännande och en utnämnelse från högre ort". Det blandade valet av kommun- och korporationstjänstemän skulle alltså vara det första förhållandet mellan det borgerliga samhället och stat eller regeringsmakt, deras första identitet (§ 288). Denna identitet är enligt Hegel själv mycket ytlig, ett mixtum compositum, en "blandning". Lika ytlig som denna identitet är, lika skarp är motsättningen. Emedan "dessa angelägenheter" (d.v.s. korporationens, kommunens etc)" å ena sidan är privategendomen och intressena hos dessa särskilda sfärer, och i detta avseende beror auktoriteten hos dessa tjänstemän av förtroendet från deras sociala likar och kommunmedlemmar, å andra sidan måste dessa kretsar underordna sig statens högre intressen", uppkommer det han kallar "blandat val."

Korporationens förvaltning rymmer alltså motsatsen:

Privategendomen och de särskilda sfärernas intressen gentemot statens högre intressen; motsats mellan privategendom och stat.

Det behöver inte tilläggas att lösandet av denna motsats genom blandade val blott är en anpassning, en traktat, ett erkännande av den olösta dualismen, själv en dualism, en "blandning". Korporationernas och kommunernas särintressen har inom sin sfär en dualism som i lika mån karakteriserar deras förvaltning.

Den avgörande motsatsen framträder emellertid först i förhållandet mellan dessa "kollektiva särintressen" etc., som "faller utanför statens i och för sig varande allmänhet", och detta "statens i och för sig varande allmänna". Först och främst finns den tillstädes inom denna sfär.

"Upprätthållandet av det allmänna statsintresset och av legaliteten inom denna sfär av särskilda rättigheter, och tillbakaförandet av dessa därpå kräver överinseende av tillförordnade ombud för regeringsmakten, verkställande ämbetsmän och högre rådgivande myndigheter i den mån dessa är kollegialt konstituerade - vilka sammanlöper i toppen till myndighetspersoner som står i direkt kontakt med monarken." (§ 289)

I förbigående uppmärksammar vi en konstruktion av regeringskollegier, som man inte känner till i t.ex. Frankrike. "I den mån" Hegel kallar dessa myndigheter "rådgivande", "i samma mån" är det naturligtvis självklart att de är "kollegialt konstituerade".

Hegel låter "staten själv", "regeringsmakten" ombesörja "det allmänna statsintresset och legaliteten" inom det borgerliga samhället medelst "tillförordnade ombud", och enligt honom är egentligen dessa "tillförordnade ombud för regeringsmakten", "verkställande ämbetsmän", den sanna "statsrepresentationen" inte "för", utan "mot" det "borgerliga samhället". Motsatsen mellan stat och borgerligt samhälle är alltså fixerad: staten residerar icke i, utan utanför det borgerliga samhället. Staten berör blott detta genom sina "tillförordnade ombud" vilka anförtrotts "statens angelägenheter" inom denna sfär. Genom dessa "tillförordnade ombud" har inte motsatsen upphävts, utan blivit till en "fixerad", "juridisk" motsats. "Staten" gör sig gällande mot det borgerliga samhället som något för detta väsenfrämmande och hinsides alla deputerade från detta väsen självt. "Polis", "domstolar" och "administrationen" är icke det borgerliga samhällets egna deputerade, varigenom detta förvaltar sitt eget allmänintresse, utan statens tillförordnade ombud som skall tillvarata statens intressen mot det borgerliga samhället. Hegel förklarar denna motsats i den ovan mera i detalj betraktade frimodiga anmärkningen:

"Regeringsangelägenheterna är av objektiv, för sig och till sin substans redan avgjord natur." (§ 291)

Sluter Hegel därav att de av denna anledning så mycket lättare inte kräver någon "vetandets hierarki", att de fullständigt kunde verkställas av "det borgerliga samhället självt?" Tvärtom.

Han anmärker djupsinnigt, att de måste verkställas av "individer" och att det mellan "dem och dessa individer inte finns någon omedelbar naturlig anknytning". Detta är en anspelning på furstemakten, som inte är något annat än "godtyckets naturliga makt" och alltså kan "födas". "Furstemakten" är blott naturmomentets representant i viljan, "den fysiska naturens herravälde i staten".

De "verkställande ämbetsmännen" skiljer sig vid förvärvandet av sina ämbeten därför väsentligt från "fursten".

"Den objektiva faktorn för deras bestämmelse" (d.v.s. till skötandet av statsangelägenheterna) "är kunskapen" (det subjektiva godtycket kan undvara detta moment) "och visad förmåga - en förmåga som garanterar staten att den får vad den behöver och samtidigt garanterar varje medborgare möjligheten att ägna sig åt det allmänna ståndet."

Denna möjlighet för varje medborgare att bli ämbetsman är alltså det andra affirmativa förhållandet mellan borgerligt samhälle och stat, den andra identiteten. Den är av mycket ytlig och dualistisk natur. Varje katolik har möjlighet att bli präst (d.v.s. att avskilja sig från lekmännen och världen). Konfronterar påvemakten för den skull katolikerna mindre som en hinsides makt? Att var och en har möjlighet att förvärva en annan sfärs rättigheter bevisar blott att denna rätt icke äger någon verklighet i hans egen sfär.

I den sanna staten rör det sig inte om varje enskild medborgares möjlighet att ägna sig åt det allmänna som åt ett särskilt stånd, utan om det allmänna ståndets förmåga att verkligen vara allmänt, d.v.s. vara alla medborgares stånd. Men Hegel utgår från det pseudo-allmännas förutsättning, från det illusoriskt allmänna ståndet, från den särskilda ståndsmässiga allmänheten.

Den identitet han konstruerat mellan borgerligt samhälle och stat är identiteten mellan två fientliga härar där varje soldat har möjlighet att genom "desertering" bli medlem i den "fientliga" hären, och naturligtvis beskriver här Hegel korrekt det nuvarande empiriska tillståndet.

På samma sätt förhåller det sig med hans konstruktion av "examina". I en förnuftig stat behövs det snarare en examen för att bli skomakare än för att bli verkställande ämbetsman. Ty skomakeriet är en färdighet, förutan vilken man kan vara en god statsmedborgare, en social människa, men utan nödigt "statsvetande" lever man i staten utanför staten och är avskuren från sig själv, från själva luften. "Examen" är blott en frimurarformel, det juridiska erkännandet av det statsmedborgerliga vetandet som ett privilegium.

"Förknippandet" av "ämbetet" med "individen", detta objektiva band mellan det borgerliga samhällets och statens vetande, examen, är ingenting annat än vetandets byråkratiska dop, det officiella tillkännagivandet av det profana vetandets transsubstantiation till heligt (vid varje examination är det självklart att examinatorn vet allt). Man har aldrig hört att de grekiska eller romerska statsmännen skulle ha avlagt examina. Men, naturligtvis, vad är då en grekisk eller romersk statsman contra en preussisk regeringsman?

Vid sidan av individens objektiva band till ämbetet, vid sidan av examen, finns det en annat - det furstliga godtycket.

"Eftersom det objektiva elementet vid utnämnelsen till offentliga ämbeten inte är geni, (som t.ex. inom konsten) sker urvalet med nödvändighet från en obestämd mängd individer vilkas objektiva meriter inte med säkerhet kan fastställas och är därför subjektivt. Valet av en enskild individ till en post, hans utnämning och hans bemyndigande att sköta offentliga angelägenheter - detta länkande av individen till ämbetet, såsom två gentemot varandra accidentiella sidor, tillkommer alltid monarken såsom den beslutande och suveräna statsmakten."

Fursten är alltid tillfällighetens representant. Förutom den byråkratiska trosbekännelsens objektiva moment (examen) kommer här också in den furstliga nåden, på det att tron må bära frukt.

"De särskilda statsangelägenheter som monarkin överlämnar åt myndigheterna" (monarkin fördelar, överlämnar de särskilda statsangelägenheterna åt myndigheterna som geschäft, fördelar staten bland byråkraterna, den delar ut dem som Den Heliga Romerska Kyrkan delar ut ordinationer. Monarkin är ett emanationssystem, monarkin arrenderar ut statsfunktionerna) "utgör en del av den objektiva sidan hos den i monarken inneboende suveräniteten". Här skiljer Hegel först ut den objektiva sidan hos den i monarken inneboende suveräniteten från den subjektiva. [Tidigare] lade han dem i en hög. Den suveränitet som innebor i monarken tages här klart mystiskt, på samma sätt som teologerna i naturen återfinner den personlige guden. Tidigare hette det att monarken är den subjektiva sidan av den i staten inneboende suveräniteten. (§ 293)

I § 294 utvecklar Hegel ämbetsmännens besoldande ur Idén. Här, i ämbetsmännens besoldande, eller att statstjänsten samtidigt garanterar den empiriska existensens säkerhet, ligger den verkliga identiteten mellan borgerligt samhälle och stat. Ämbetsmannalönen är den högsta identitet som Hegel konstruerar fram. Förutsatt är den statliga verksamhetens förvandling till ämbeten, statens avskiljande från samhället. Då Hegel säger:

"Statstjänsten fordrar [...] uppoffrande av självständig och godtycklig tillfredsställese av subjektiva syften" så kräver varje tjänst detsamma "och ger just därför rätten att finna tillfredsställese i pliktuppfyllelsen, men blott häri. Häri ligger, vad gäller denna aspekt, förknippandet av det allmänna och det särskilda intresset, som utgör statens begrepp och dess inre stabilitet",

så gäller detta 1) om varje betjänt, 2) är det riktigt, att ämbetsmännens besoldande utgör de moderna monarkiernas inre stabilitet. Blott ämbetsmännens existens är garanterad, till skillnad från medlemmarnas i det borgerliga samhället.

Hegel kan inte undgå att märka, att han konstruerat regeringsmakten som en motsats till det borgerliga samhället, och därtill som en härskande extrem. Hur upprättar han nu ett identitetsförhållande?

Enligt § 295 ligger "Statens och de regerades säkerhet gentemot maktmissbruk från myndigheter och ämbetsmän" dels i deras "hierarki" (som om inte hierarkin vore det viktigaste missbruket, och som om ämbetsmännens enstaka personliga försyndelser på något sätt vore att jämföra med deras nödvändiga hierarkiska synder. Hierarkin bestraffar ämbetsmännen i den mån de förbrutit sig mot hierarkin eller begått för densamma överflödiga synder, men hierarkin tar honom i försvar då den syndat genom honom, därtill kommer att hierarkin med svårighet accepterar att någon av dess medlemmar skulle ha syndat) och "i kommunernas, korporationernas rättigheter. Härigenom hämmas för sig inblandningen av subjektivt godtycke hos de myndigheter som anförtrotts ämbetsmännen, och den kontroll ovanifrån, som inte räcker till för att kontrollera den enskildes beteende" (som om denna kontroll inte skedde på den byråkratiska hierarkins villkor) "kompletteras underifrån".

Frågar vi alltså Hegel vari det borgerliga samhällets skydd mot byråkratin ligger, så svarar han:

1) Hos byråkratins "hierarki". Kontrollen. I detta, att motståndaren själv är bunden till händer och fötter, och att han, om han för dem där nere är en hammare, för dem däruppe är ett städ. Vari ligger nu skyddet mot "hierarkin"? Det mindre onda upphävs naturligtvis såtillvida av det större, som det förbleknar vid sidan därav.

2) I konflikten, den olösta konflikten, mellan byråkrati och korporation. Kampen, kampens möjlighet, är garantin mot nederlag. Senare (§ 297) tillfogar Hegel som garanti ytterligare "suveränitetens institutioner ovanifrån", varmed också menas hierarkin.

Men Hegel tillfogar ytterligare två moment (§ 296).

I själva ämbetsmannen - och detta skall göra honom mera human, göra "lidelsefriheten, rättrådigheten och mildheten" till "sed" - skall den "direkta moraliska och intellektuella fostran" vara en "andlig motvikt" till mekaniskheten hos vetandet och dess "verkliga arbete". Som om inte "mekaniskheten" hos hans "byråkratiska" vetande och hans "verkliga arbete" skulle hålla den "moraliska och intellektuella fostran" i schack? Och kommer inte hans verkliga anda och verkliga arbete såsom hans substans att segra över hans övriga åligganden? "Ämbetet" är ju ämbetsmannens "substantiella" förhållande och hans "bröd". Det är just vackert, att Hegel mot varandra sätter den "direkta moraliska och intellektuella fostran" och "det byråkratiska vetandets och arbetets mekaniskhet"! Människan i ämbetsmannen skall försäkra ämbetsmannen mot honom själv. Men vilken enhet! Andlig jämvikt. Vilken dualistisk kategori!

Hegel anför också "statens storlek", som i Ryssland inte garanterar frihet från godtycke hos de "verkställande ämbetsmännen", och under alla omständigheter är en omständighet som ligger "utanför" byråkratins "väsen".

Hegel har framställt "regeringsmakten" som "statstjänarskap".

Här, i sfären för "själva statens i och för sig varande allmänna" finner vi bara olösta konflikter. Examina och ämbetsmännens bröd är de sista synteserna.

Byråkratins vanmakt, dess konflikt med korporationen anför Hegel som ett sista offer åt densamma.

I § 297 upprättas en identitet, såtillvida som "regeringsmedlemmar och ämbetsmän utgör huvuddelen av mellanståndet". Detta "mellanstånd" prisar Hegel som statens "grundpelare" "vad gäller rättrådighet och intelligens".
(Tillägg till citerade paragraf).

"Att detta mellanstånd erhåller bildning är ett huvudintresse för staten, men detta kan blott ske i en organisation, som den vi sett, nämligen genom de rättigheter som förlänats särskilda kretsar, som står relativt oberoende, och genom en ämbetsmannavärld, vars godtycke strandar mot dem som besitter dessa rättigheter."

Naturligtvis kan blott i en sådan organisation folket uppträda som ett stånd, mellanståndet, men är detta en organisation som hålles igång genom privilegiernas jämvikt? Regeringsmakten är svårast att framställa. Den tillhör i mycket högre grad än den lagstiftande hela folket.

Hegel uttrycker senare (§ 308 Anmärkning) byråkratins egentliga anda, då han betecknar den som "geschäftsrutin" och "horisonten hos en begränsad sfär".

c) Den lagstiftande makten

§ 298. "Den lagstiftande makten gäller lagarna såsom sådana, i den mån de vidare måste bestämmas, och med de till sitt innehåll helt allmänna" (ett mycket allmänt uttryck) "inre angelägenheterna. Denna myndighet är själv en del av författningen, som är förutsatt densamma, och i samma mån i och för sig ligger utanför dess direkta bestämmande, men som i lagarnas fortbildning och i de allmänna regeringsangelägenheternas fortskridande karaktär genomgår sin vidare utveckling."

I första hand slår det en att Hegel framhäver, att "denna myndighet är själv en del av författningen" som är "förutsatt densamma och i samma ligger utanför dess direkta bestämmande", eftersom Hegel varken tillfogat denna anmärkning om furstemakten eller regeringsmakten, där den varit lika sann. Då konstruerade emellertid Hegel först författningen i dess helhet, och kunde därför inte förutsätta denna helhet. Just häri ser vi hans djup, att han överallt börjar med bestämningarnas motsats (som de existerar i våra stater) och lägger tonvikten härvid.

Den "lagstiftande makten är själv en del av författningen vilken "i och för sig ligger utanför dess direkta bestämmande". Men författningen har dock inte gjort sig själv. Lagarna, som "vidare måste bestämmas", måste dock formas. Det måste finnas en lagstiftande makt före författningen och utanför författningen - eller ha funnits. Det måste finnas en lagstiftande makt förutom den verkliga, empiriska, givna, lagstiftande myndigheten. Men, kommer Hegel att svara: Vi förutsätter en bestående stat. Men Hegel är rättsfilosof och utvecklar släktet stat. Han får därför inte mäta Idén utifrån vad som existerar, han måste mäta det som existerar utifrån Idén.

Kollisionen är enkel. Den lagstiftande makten är makten att organisera det allmänna. Den är författningens makt. Den griper över författningen.

Men å andra sidan är den lagstiftande makten en författningsenlig makt. Den är alltså subsumerad under författningen. Författningen är den lagstiftande maktens lag. Den har stiftat lagar för den lagstiftande makten, och den gör det ständigt. Den lagstiftande makten är blott lagstiftande makt inom ramen för författningen, och författningen skulle stå hors de loi <utanför lagen> om den stode utanför den lagstiftande makten. Voilà la collision! I den moderna franska historien har detta varit en hård nöt att knäcka.

Hur löser Hegel denna antinomi?

Först säger han:

Författningen är "förutsatt" den lagstiftande makten. Denna faller "såtillvida utanför dess direkta bestämmande".

"Men" - men "i lagarnas fortbildning" och "i de allmänna regeringsangelägenheternas fortskridande karaktär" "genomgår" den sin vidare utveckling.

Alltså. Direkt ligger författningen utanför den lagstiftande makten, men indirekt förändrar den lagstiftande makten författningen. Den gör indirekt vad den inte kan göra direkt, eller får göra direkt. Den plockar sönder författningen en détail, eftersom den inte får göra det en gros. Genom tingens och förhållandenas natur gör den vad den enligt författningens natur icke borde göra. Den gör materiellt, faktiskt vad den formellt, enligt lag, författningsenligt inte gör.

Hegel har härmed inte upphävt antinomin - han har förvandlat den till en annan antinomi. Han har ställt den lagstiftande maktens verkan, dess författningsenliga verkan, i motsättning till dess författningsenliga bestämning. Motsättningen mellan författningen och den lagstiftande makten består. Hegel har som en motsägelse definierat den lagstiftande maktens faktiska och legala göranden, eller motsättningen mellan vad den lagstiftande makten bör vara och det den verkligen är, eller vad den avser att göra och vad den verkligen gör.

Hur kan Hegel utge denna motsägelse för Sanningen? "De allmänna regeringsangelägenheternas fortskridande karaktär" förklarar lika litet, ty just denna fortskridande karaktär är det som bör förklaras.

I tillägget kommer inte Hegel med någon lösning av svårigheterna. Emellertid presenterar han dem ännu klarare:

"Författningen måste i och för sig vara den fasta och erkända grund, varpå den lagstiftande makten står, och den får därför inte i begynnelsen fullbordas. Författningen är alltså, men väsentligen varder den i samma mån, d.v.s. dess bildning fortskrider. Detta fortskridande är en förändring som icke synes och som inte har formen av förändring."

Det vill säga, författningen är enligt lagen (illusionen) men den varder enligt verkligheten (sanningen). Till sin bestämning är den oföränderlig, men förändrar sig faktiskt, en omedveten förändring som inte har förändringens form. Skenet motsäger väsendet. Skenet är författningens medvetna lag, och väsendet är dess omedvetna, skenet motsägande lag. Till sin lag är det inte vad det enligt sakens natur är. Till sin lag är det snarare motsatsen.

Är det nu det sanna, att i staten, enligt Hegel frihetens högsta existensform, det om sig själv medvetna förnuftets tillvaro, härskar inte lagen, frihetens existens, utan den blinda naturnödvändigheten? Och om nu sakens lag erkännes motsäga den lagenliga definitionen, varför då inte också erkänna sakens lag, förnuftet, också som statslag, varför medvetet hålla fast vid dualismen? Hegel vill allestädes hålla fast staten som den fria andens förverkligande, men re vera <i verkligheten> löser han alla svåra kollisioner genom en naturnödvändighet, som står i motsats till friheten. Sålunda är inte heller särintressets övergång i det allmänna någon medveten lag för staten, utan förmedlas genom tillfälligheten, sker mot medvetandet, och ändå vill Hegel alltid att i staten den fria viljan skall realiseras! (Häri visar sig Hegels substantiella ståndpunkt.)

De exempel Hegel anför på författningens successiva förändring är olyckligt utvalda. Exempelvis hur de tyska furstarnas och deras familjers förmögenhet förvandlats från privategendom till statsdomäner, den tyske kejsarens rättsskipning förvandlats till rättskipning genom ombud. Den första övergången har blott skett på så sätt, att all statsegendom förvandlats till furstlig privategendom.

För övrigt rör det sig här om enskilda förändringar. Hela statsförfattningar har naturligtvis förändrats på så sätt, att efter hand nya behov uppstått så den gamla bröt samman, men för att få till stånd en ny författning har det alltid krävts en revolution.

"Sålunda är alltid en omvandlig av ett tillstånd", slutar Hegel, "skenbart lugn och omärklig. Efter längre tid kommer på detta sätt författningen in i ett helt annat tillstånd än förut."

Den successiva övergångens kategori är för det första historiskt falsk, för det andra förklarar den ingenting.

För att inte författningen blott skall genomgå förändring, för att detta illusoriska sken inte till slut våldsamt skall smulas sönder, för att människan medvetet skall göra vad hon annars genom sakens natur tvingas göra utan medvetande är det nödvändigt att författningens utveckling, att framåtskridandet göres till författningens princip, att alltså folket, författningens verkliga bärare, göres till författningens princip. Då är själva framåtskridandet författning.

Bör alltså själva "författningen" tillhöra "den lagstiftande maktens" område? Denna fråga kan blott uppkomma om 1) den politiska staten blott existerar som formalism av den verkliga staten, om den politiska staten är en särskild domän, om den politiska staten existerar som "författning". 2) Om den lagstiftande makten är av annat ursprung än regeringsmakten etc.

Den franska revolutionen har skapat den lagstiftande makten, överhuvudtaget har den, då den i sin särskildhet uppträtt såsom härskande, skapat de stora, organiska allmänna revolutionerna. Den har inte bekämpat författningen, utan en särskild antikverad författning, just emedan den lagstiftande makten var en representant för folket, för artens vilja. Regeringsmakten har däremot genomfört de små revolutionerna, de retrograda revolutionerna, reaktionerna. Den har inte gjort revolution för en ny författning mot en gammal, utan mot författningen, just emedan regeringsmakten var representanten för den särskilda viljan, för det subjektiva godtycket, viljans magiska del.

Om frågan ställes riktigt lyder den blott: Har folket rätt att skaffa sig en ny författning? Vilket obetingat måste besvaras jakande, emedan författningen, så snart den upphört att vara ett verkligt uttryck för folkviljan, blivit en praktisk illusion.

Kollisionen mellan författningen och den lagstiftande makten är ingenting annat än författningens kollision med sig själv, en motsägelse i författningens begrepp.

Författningen är blott en anpassning mellan den politiska och den opolitiska staten. Den är därför med nödvändighet en traktat mellan väsentligen heterogena makter. Här är det alltså omöjligt för lagen att uttala, att en av dessa makter, en del av författningen, skulle ha rätten att modifiera själva författningen, helheten.

Om man skall tala om författningen som om någonting särskilt måste den snarast betraktas som en del av helheten.

Om man med författningen avsåge den förnuftiga viljans allmänna bestämningar, dess fundamentala definitioner, så är de klart att varje folk (stat) har dessa som sin förutsättning och att de måste bilda dess politiska credo. Detta är egentligen en sak för vetandet och icke för viljan. Ett folks vilja kan lika litet överskrida förnuftets lagar som en individs vilja kan det. Hos ett oförnuftigt folk kan det överhuvudtaget inte vara tal om någon förnuftig statsorganisation. Här, inom rättsfilosofin, är överallt artviljan vårt föremål.

Den lagstiftande makten skapar inte lagen, den bara upptäcker och formulerar den.

Man har sökt lösa denna kollision genom att åtskilja assemblée constituante och assemblée constituée <konstituerande församling och konstituerad församling>.

§ 299. "Dessa objekt" (den lagstiftande maktens föremål) "är mera exakt bestämda i förhållande till individerna under tvenne rubriker: a) vad som genom staten kommer dem till godo och de har att åtnjuta och b) vad de har att prestera. Under den första punkten inbegripes de civilrättsliga lagarna överhuvud, kommunernas och korporationernas rättigheter och helt allmänna föranstaltningar samt indirekt hela författningen (§ 298). Vad som skall presteras kan emellertid blott bestämmas genom att det reduceras till pengar, som är det existerande allmänna värdet på ting och prestationer, varvid samtidigt de särskilda arbeten och tjänster den enskilde kan prestera förmedlas genom hans godtycke."

Om denna definition av den lagstiftande maktens föremål säger Hegel själv i anmärkningen till denna paragraf:

"I allmänhet kan man blott åtskilja vad som är föremål för den allmänna lagstiftningen och vad som bör ankomma på de administrativa myndigheternas bestämmande och regeringens reglering, genom att till det förra hör det som till sitt innehåll är helt allmänt - de lagliga förordningarna, medan till det senare hör det särskilda och verkställandets utformning. Helt bestämd är dock denna distinktion dock icke härigenom, ty lagen såsom lag är inte som ett budord i allmänhet (som: "Du skall icke dräpa" [...]) utan måste bestämmas i sig. Ju mera definierad den är desto mer erhåller dess innehåll förmågan att verkställas sådant det är. Samtidigt skulle en så pass långt gående bestämning av lagarna ge dessa en empirisk sida, som måste underkastas förändringar vid den verkliga tillämpningen, vilket skulle inkräkta på deras karaktär av lagar. I själva de statliga myndigheternas organiska enhet ligger det, att det är En ande, som fastställer det allmänna och som bringar det till dess bestämda verklighet i dess utförande."

Men det är just denna organiska enhet som Hegel inte har konstruerat. De olika myndigheterna har olika principer. De är därtill en fix verklighet. Att fly från deras verkliga konflikt till deras imaginära "organiska enhet", i stället för att utveckla dem som moment i en organisk enhet är därför en tom, mystisk exkursion.

Den första olösta kollisionen var den mellan hela författningen och den lagstiftande makten. Den andra är den mellan lagstiftning och regeringsmakt, mellan lag och verkställande.

Den andra definitionen i paragrafen är att pengar är den enda prestation som staten kräver av individerna.

De skäl Hegel anför är:

1) Penningen är tingens och prestationernas existerande allmänna värde.

2) Vad som måste presteras kan bara genom denna reduktion rättvist fixeras.

3) Blott härigenom kan prestationen bestämmas på ett sätt som medger den enskilde att genom sitt godtycke förmedla de särskilda arbeten och tjänster han kan prestera.

Hegel påpekar i anmärkningen:

till 1) "Det kan förefalla förvånande, att staten av alla färdigheter, egendomar, verksamheter, talanger och däri liggande, oändligt mångfacetterade, förmögenheter, som tillika är förknippade med ett sinnelag, inte fordrar något direkt bidrag, utan blott ianspråktar den enda förmögenhet som uppträder i form av penningen.

- De tjänster som rör plikten att försvara staten mot fienden tillhör de plikter som behandlas först i följande avsnitt" (Inte på grund av följande avsnitt utan av andra skäl skall vi först senare komma till den personliga skyldigheten att göra militärtjänst).

"I själva verket är emellertid inte penningen någon särskild förmögenhet vid sidan av de andra, utan deras allmänhet, i den mån de nämligen föres ut i existensens ytterhet <Äusserlichkeit> vari de kan greppas <gefasst> som en sak." "Hos oss" heter det vidare i tillägget, "köper staten vad den behöver."

till 2) "Blott på denna ytterhetens spets" (d.v.s. där förmögenheterna föres ut i existensens ytterhet, vari de kan greppas som en sak) "är den kvantitativa bestämdheten och därmed prestationernas rättvisa och jämbördighet möjlig." I tillägget heter det: "Genom pengarna kan emellertid jämbördighetens rättvisa genomföras mycket bättre." "Den begåvade skulle eljest beskattas mycket hårdare än den obegåvade, om det komme an på konkret förmåga."

till 3) "Platon låter i sin skrift Staten väktarna fördela individerna på de olika stånden, och ålägga dem särskilda uppgifter [...]. I den feodala monarkin hade vasallerna likaså odefinierade tjänsteuppgifter, men de måste också göra tjänst i sin särskilda egenskap - t.ex. som domare etc. De tjänster som utkrävdes i Orienten, t.ex. i Egypten, för de enorma arkitektoniska verken var likaså av särskild kvalitet. Under dessa betingelser saknas den subjektiva frihetens princip, d.v.s. att individens substantiella verksamhet, som under alla omständigheter blir något till sitt innehåll säreget i tjänster som de nämnda, skall förmedlas genom hans särskilda vilja. Detta är en rättighet, som blott är möjlig då prestationerna utkräves i det allmänna värdets form. Detta är orsaken till att denna förvandling genomförts." I tillägget heter det: "Hos oss köper staten vad den behöver, och detta kan först te sig abstrakt, dött och hjärtlöst, och det kunde tyckas som om staten hade förfallit genom att den nöjer sig med abstrakta prestationer. Men det ligger i den nyare statens princip, att allt vad individen gör skall förmedlas genom hans vilja" ... "Nu ådagalägger man emellertid respekt för den subjektiva friheten just genom att man blott griper tag i den enskilde genom det vari han kan gripas."

Gör vad ni vill. Betala det ni skall.

Tilläggets inledning lyder:

"Författningens två sidor rör individernas rättigheter och skyldigheter. Vad nu gäller skyldigheterna, så reduceras de nästan samtliga till pengar. Värnplikten är numera nästan det enda personliga åliggandet."

§ 300. "I den lagstiftande makten såsom totalitet är främst de två andra momenten verksamma, det monarkiska, vilket tillkommer det högsta beslutandet - regeringsmakten såsom det rådgivande moment som innefattar konkret kunskap och översikt över helheten i dess mångfaldiga sidor och de grundsatser som fixerats däri, liksom kunskap om statsmaktens behov i synnerhet - slutligen ståndselementet."

Den monarkiska makten och regeringsmakten är ... lagstiftande makt. Om emellertid den lagstiftande makten är totaliteten, borde snarare den monarkiska makten och regeringsmakten vara moment hos den lagstiftande makten. Det ståndselement som tillkommer är blott lagstiftande makt, eller den lagstiftande makten till skillnad från den monarkiska och regeringsmakten.

§ 301. "Ståndselementet har bestämningen att den allmänna angelägenheten däri finner sin existens, icke blott i sig, utan också för sig, d.v.s. att momentet av subjektiv formell frihet, det offentliga medvetandet såsom empirisk allmänhet av de mångas åsikter och tankar, däri kommer till existens."

Ståndselementet är det borgerliga samhällets deputation till staten, vilken det konfronterar såsom "de många". De många skall för ett ögonblick medvetet behandla de allmänna angelägenheterna såsom sina egna, som objekt för det offentliga medvetandet, vilket enligt Hegel blott är "den empiriska allmänheten av de mångas åsikter och tankar" (och i sanning är det ingenting annat i de moderna, också konstitutionella, staterna). Det är betecknande att Hegel, som har så stor respekt för statsanden, för den sedliga anden, statsmedvetandet, formligen föraktar den då den möter honom i verklig, empirisk gestalt.

Detta är mysticismens gåta. Samma fantastiska abstraktion, som återfinner statsmedvetandet i byråkratins inadekvata form, i en vetandets hierarki, och upptar denna inadekvata existens okritiskt såsom fullvärdig representant för den verkliga existensen, samma mystiska abstraktion påstår lika obesvärat att den verkliga empiriska statsanden, det offentliga medvetandet, blott skulle vara ett potpurri av "de mångas tankar och åsikter". Liksom den tillmäter byråkratin ett främmande väsen, så lämnar den åt det sanna väsendet blott skenets otillräckliga form. Hegel idealiserar byråkratin och empiriserar det offentliga medvetandet. Hegel kan behandla det verkliga offentliga medvetandet mycket à part, just emedan han behandlat det à parta medvetandet som det offentliga. Så mycket mindre behöver han bekymra sig om statsandens verkliga existens, som han redan anser sig ha realiserat den i dess soi-disant <s k> existenser. Så länge statsanden mystiskt spökade i tamburen, gjorde han den många reverenser. Här, när vi fångat honom i persona, noteras han knappast.

"Ståndselementet har bestämningen, att den allmänna angelägenheten däri finner sin existens, icke blott i sig utan också för sig." Och därtill kommer den till existens för sig såsom det "offentliga medvetandet" såsom "empirisk allmänhet av de mångas åsikter och tankar".

Det "allmänna medvetandets" subjektifiering, vilket på detta sätt självständiggöres, framställes här som ett moment i den "allmänna angelägenhetens" livsprocess. I stället för att subjekten objektiverades i den "allmänna angelägenheten", låter Hegel den "allmänna angelägenheten" bli subjekt. Subjekten behövde inte den "allmänna angelägenheten" som sin sanna angelägenhet, utan den allmänna angelägenheten behöver subjekten för sin formella existens. Det är angeläget för den "allmänna angelägenheten" att också existera som subjekt.

Här måste man i synnerhet uppmärksamma skillnaden mellan den allmänna angelägenhetens "vara i sig" och "vara för sig".

Den "allmänna angelägenheten" existerar redan "i sig" såsom regeringens etc. angelägenhet. Den existerar utan att verkligen vara den allmänna angelägenheten. Den är inte på något sätt detta, ty den är inte "det borgerliga samhällets" angelägenhet. Den har redan funnit sin väsentliga, i sig varande existens. Att den nu också verkligen blir till "offentligt medvetande", "empirisk allmänhet" är rent formellt och kommer så att säga blott symboliskt till stånd. Den allmänna angelägenhetens "formella" existens eller "empiriska" existens är åtskild från dess substantiella existens. Sanningen är, att den i sig varande "allmänna angelägenheten" inte är verkligt allmän, och den verkliga empiriska allmänna angelägenheten är blott formell.

Hegel skiljer på innehåll och form, vara i sig och vara för sig och inför det senare utifrån som ett formellt element. Innehållet är färdigt och existerar i många former, som inte är former för detta innehåll, medan det är självklart att den form som nu skall gälla för innehållets verkliga form inte har det verkliga innehållet som sitt innehåll.

Den allmänna angelägenheten är fullbordad, utan att verkligen vara folkets angelägenhet. Folkets verkliga sak har kommit till stånd utan folkets tillskyndan. Ståndselementet är statsangelägenheternas illusoriska form som en folkets sak. Illusionen är att den allmänna angelägenheten är en allmän angelägenhet, en offentlig angelägenhet, eller att folkets sak är en allmän angelägenhet. Så långt har det gått såväl i våra stater som i den hegelska rättsfilosofin, att den tautologiska satsen "Den allmänna angelägenheten är en allmän angelägenhet" blott kan te sig som en det praktiska medvetandets illusion. Ståndselementet är det borgerliga samhällets politiska illusion. Den subjektiva friheten framträder hos Hegel som formell frihet (det är naturligtvis viktigt att det fria också frigöres, att friheten icke härskar såsom en omedveten naturinstinkt hos samhället), just emedan han inte framställt den objektiva friheten som förverkligande, som manifestation av den subjektiva. Eftersom han givit frihetens presumtiva eller verkliga innehåll en mystisk bärare blir frihetens verkliga subjekt av formell betydelse.

Skiljandet av i sig och för sig, av substans och subjekt är abstrakt mysticism.

I Anmärkningen förklarar Hegel "ståndselementet" rätt mycket som "illusorikt", "formellt".

Såväl vetandet som viljan hos "Ståndselementet" är dels obetydliga, dels också suspekta, d.v.s. ståndselementet är inget innehållsrikt komplement.

1) "Den föreställning det vanliga medvetandet brukar hysa beträffande nödvändigheten eller nyttan av ständernas sammankallande, är i första hand ungefär den, att representanter för folket, eller till och med folket, bäst skulle förstå, vad som bäst skulle gagna detsamma, och att man utan tvivel skulle ha de bästa avsikterna att åvägabringa detta Bästa. Vad gäller det förra, så är det snarare så, att folket, i den mån man med detta ord avser en särskild del av medlemmarna i en stat, uttrycker den del, som icke vet vad den vill. Att veta vad man vill, och än mer, vad den i och för sig varande viljan, förnuftet vill, är frukten av djup kunskap" (som väl torde finnas på departementen) "och insikt, som just inte är folkets sak."

Längre ned sägs det beträffande själva ständerna:

"De högsta ämbetsmännen har med nödvändighet djupare och mera omfattande insikter beträffande statens behov och struktur, liksom större färdighet och vana i dessa angelägenheter och kan också utan ständer göra det som är bäst, liksom de måste fortsätta att göra det då ständerna är församlade."

Och det gäller självfallet för den organisation som beskrivits av Hegel.

2) "Vad emellertid gäller ständernas speciellt goda vilja till det allmännas bästa, så har vi redan förut [...] anmärkt, att det kännetecknar pöbeln eller den negativa ståndpunkten överhuvud att hos regeringen förutsätta en ond, eller mindre god vilja. Om denna ståndpunkt skulle på lika sätt bemötas, skulle motanklagelsen bli, att ständerna, eftersom de har sitt ursprung i det enskilda, i den privata ståndpunkten och i särintressena, skulle ägna dessa sin verksamhet på det allmänna intressets bekostnad, medan däremot övriga moment i statsmakten redan i sig ställt sig på statens ståndpunkt och är det allmänna syftet hängivna."

Sålunda är ständernas vetande och vilja dels överflödiga, dels suspekta. Folket vet inte vad det vill. Ständerna äger inte statsvetenskapen i samma mått som ämbetsmännen, vilkas monopol den är. Ständerna är överflödiga för fullgörandet av den "allmänna angelägenheten". Ämbetsmännen skulle kunna fullgöra den utan ständer, ja, de måste göra sitt bästa utan ständerna. Till innehållet är alltså ständerna en ren lyx. Deras existens är därför i mest ordagrann bemärkelse blott en form.

Vad ytterligare gäller ständernas sinnelag, deras vilja, så är den suspekt, ty den härrör ur den privata ståndpunkten och privatintressena. I sanning är deras privatintresse deras allmänna angelägenhet och inte den allmänna angelägenheten deras privatintresse. Men vilket sätt av den "allmänna angelägenheten" att ta form som allmän angelägenhet i en vilja som inte vet vad den vill, som åtminstone inte äger något särskilt vetande om det allmänna och därtill i en vilja, vars egentliga innehåll är något motsatt!

I de moderna staterna, liksom i Hegels Rättsfilosofi är den allmänna angelägenhetens medvetna, sanna verklighet blott formell, eller blott det formella är en verkligt allmän angelägenhet.

Hegel kan inte klandras för att han skildrar den moderna statens väsen såsom det är, utan blott därför, att han utger det som den är för statens väsen. Att det förnuftiga är verkligt visar sig just i den oförnuftiga verklighetens motsägelse, som i allt är motsatsen till vad den säger sig vara, och som om sig utsäger motsatsen till vad den är.

I stället för att visa, hur den "allmänna angelägenheten" "existerar subjektivt, därför verkligt såsom sådan" för sig, att de också har formen av allmän angelägenhet, visar Hegel blott att formlösheten är dess subjektivitet - och en form utan innehåll måste vara formlös. Den form den allmänna angelägenheten vinner i en stat, som inte är den allmänna angelägenhetens stat, kan blott vara en icke-form, en sig själv bedragande, en sig själv motsägande form, en skenform, som kommer att röja sig såsom sådan.

Hegel vill bara ha kvar lyxen av ståndselementet för logikens skull. Den allmänna angelägenhetens vara för sig bör ha en tillvaro såsom empirisk allmänhet. Hegel söker inte efter något adekvat förverkligande av "den allmänna angelägenhetens vara för sig", han nöjer sig med att finna en empirisk existens som kan upplösas i denna logiska kategori. Detta blir då ståndselementet, varvid han dock inte underlåter att själv anmärka, hur erbarmlig och motsägelsefylld denna existens är. Och så förebrår han till på köpet det vanliga medvetandet, att man inte nöjer sig med denna logiska satisfaktion, att inte verkligheten låter sig upplösas i logiken genom godtyckliga abstraktioner, utan vill se logiken förvandlad till sann objektivitet.

Jag säger: godtyckliga abstraktioner. Ty då regeringsmakten vill, vet och förverkligar den allmänna angelägenheten, framspringer ur folket och utgör en empirisk mångfald (att det inte rör sig om totalitet lär oss ju Hegel själv), varför skulle då inte regeringsmakten kunna definieras såsom "den allmänna angelägenhetens vara för sig"? Eller varför inte ständerna som dess vara i sig, eftersom saken först i regeringen vinner ljus, bestämdhet, verkställighet och självständighet?

Men den sanna motsatsen är: "Den allmänna angelägenheten" måste dock någonstans i staten vara representerad såsom "verklig", alltså såsom "empirisk allmän angelägenhet". Den måste någonstans framträda iklädd det Allmännas krona och skrud, vilket därigenom självt blir till en roll, en illusion.

Det rör sig här om motsatsen mellan "det allmänna" som "form" i "det allmännas form" och "det allmänna som innehåll".

T.ex. inom vetenskapen kan en "enskild" fullgöra den allmänna angelägenheten, och det är alltid enskilda personer som fullgör den. Men verkligt allmän blir den först då den inte längre är den enskildes sak, utan samhällets. Detta förändrar icke blott formen, utan också innehållet. Här rör det sig emellertid om den stat, vari folket självt är den allmänna angelägenheten, här rör det sig om den vilja som blott har sin sanna tillvaro som artvilja i folkets självmedvetna vilja. I detta fall är det därtill fråga om statens idé.

Den moderna staten, där "den allmänna angelägenheten" liksom befattningen med densamma är ett monopol och monopolen å sin sida är de verkligt allmänna angelägenheterna, har gjort den märkvärdiga uppfinningen att man tillägnat sig "den allmänna angelägenheten" som enbart form. (Sanningen är att blott formen är allmän angelägenhet.) Därmed har den funnit en mot sitt innehåll svarande form, ty detta innehåll är blott skenbarligen den verkliga allmänna angelägenheten.

Den konstitutionella staten är den stat, där statsintresset föreligger såsom verkligt folkintresse, blott formellt, men som en bestämd form vid sidan av den verkliga staten. Statsintresset har här formellt återfått sin verklighet som folkintresse, men bör bara ha denna formella verklighet. Det har blivit till en formalitet, till en haut gôut <krydda> i nationens liv, till en ceremoni. Ståndselementet är den sanktionerade, legala lögnen hos de konstitutionella staterna, att staten är folkets intresse eller folket statens. Till sitt innehåll kommer denna lögn att avslöjas. Såsom lagstiftande makt har den etablerat sig, just emedan den lagstiftande makten har det allmänna till sitt innehåll, mera är en vetandets än en viljans sak. Den är den metafysiska statsmakten, medan samma lögn såsom regeringsmakt etc. antingen genast måste upplösas eller förvandlas till en sanning. Den metafysiska statsmakten var ett lämpligt säte för den metafysiska, allmänna statsillusionen.

"Den garanti för det allmännas bästa och den offentliga friheten som ligger i ständerna, ligger inte, vilket man snart inser, i dessas speciella insikter [...] utan ligger väl dels i ett tillskott (!!) av insikter från de deputerade, i första hand vad gäller görandena hos de ämbetsmän som befinner sig fjärran det direkta överinseendet från högre myndigheter, och i synnerhet vad gäller de mera trängande och speciella behov och brister som de på ett konkret sätt har framför sig. Delvis ligger den också i den kritik, och offentliga kritik, som är att förvänta från de många, vilken stimulerar ämbetsmännen att på förhand söka nå den bästa förståelse för sina uppdrag och projekt, och att gå till verket däri blott med de renaste motiv - ett krav som också gäller ståndsmedlemmarna själva."

"Vad gäller den allmänna garanti som i synnerhet förmodas ligga hos ständerna, så delar också varje annan statsinstitution med dem förpliktelsen att vara en garanti för det allmännas väl och för den förnuftiga friheten. Däribland finnes institutioner, som t.ex. monarkens suveränitet, tronföljdens ärftlighet, domstolarnas författningar o.s.v., där denna garanti i än högre grad finnes förhanden. Ständernas säregna begreppsbestämning finns därför att söka i att i dessa den allmänna frihetens subjektiva moment - den egna insikt och vilja som finnes i den sfär som här kallas för borgerligt samhälle, kommer till existens i relation till staten. Att detta moment är en bestämning hos den till totalitet utvecklade Idén, denna inre nödvändighet som icke är att förväxla med yttre nödvändigheter och nyttigheter, följer, liksom överallt, ur den filosofiska utgångspunkten."

Den offentliga, allmänna friheten säges vara garanterad i de andra statsinstitutionerna. Ständerna sägs vara dess självgaranti. Ty folket lägger mera vikt vid ständerna, vari det tror sig försäkra sig självt, än på de institutioner där dess frihet skall tillförsäkras det utan dess görande, som skall vara en manifestation av dess frihet utan dess medverkan. Den samordning som Hegel anvisar ständerna vid sidan av de andra institutionerna motsäger deras väsen.

Hegel löser gåtan genom att finna "ständernas säregna begreppsbestämning" däri, att i dem "den egna insikt och vilja som finnes i den sfär som här kallas för borgerligt samhälle, kommer till existens i relation till staten". Det är det borgerliga samhällets reflexion på staten. Liksom byråkraterna är statens deputerade till det borgerliga samhället så är ständerna det borgerliga samhällets deputerade till staten. Det rör sig således alltid om transaktioner mellan två motsatta viljor.

I tillägget till denna paragraf heter det:

"Regeringens ställning gentemot ständerna bör inte till sitt väsen vara fientlig, och tron på nödvändigheten av detta fientliga förhållande är ett sorgligt misstag",

är en "sorglig sanning".

"Regeringen är inget parti som står mot något annat."

Tvärtom.

"De skatter som ständerna beviljar är vidare inte att betrakta som en gåva till staten, utan beviljas för deras eget bästa." I den konstitutionella staten betraktas skattebevillningen med nödvändighet som en gåva."

"Det som utgör ständernas egentliga betydelse är att staten genom dem inträder i folkets subjektiva medvetande och att det genom dem börjar delta i densamma."

Det senare är alldeles riktigt. Folket i ständerna börjar delta i staten, likaså inträder den i dess medvetande som något hinsides. Hur kan emellertid Hegel ta denna början som den fulla realiteten!

§ 302. "Såsom förmedlande organ står ständerna mellan regeringen överhuvud å ena sidan och det folk, som är upplöst i särskilda sfärer och individer å den andra. Deras bestämning kräver av dem i lika mån statens och regeringens, som den kräver de särskilda kretsarnas och de enskildas sinnelag och tänkesätt. Samtidigt har denna ställning innebörden av en med den organiserade regeringsmakten gemensam förmedling, så att varken furstemakten isoleras såsom extrem och därigenom ter sig såsom enbart härskarmakt och godtycke, eller att särintressena hos kommuner, korporationer eller individer isoleras, och framför allt för att undvika att de enskilda kommer att utgöra en massa, eller en hop, med blott oorganiskt menande och viljande, och som blott konfronterar den organiska staten som en våldsam mängd."

Stat och regering sättes alltid såsom identiska på den ena sidan, det folk som är upplöst i särskilda sfärer och individer sättes på den andra. Ständerna står som ett förmedlande organ mitt emellan. Ständerna är den mitt, vari "statens och regerings sinnelag och tänkesätt" sammanträffar, skall förenas med "de särskilda kretsarnas och de enskildas sinnelag och tänkesätt". Identiteten mellan dessa båda motsatta sinnelag och tänkesätt, i vars identitet egentligen staten borde ligga, erhåller en symbolisk framställning i ständerna. Transaktionen mellan stat och borgerligt samhälle ter sig som en särskild sfär. Ständerna är syntesen mellan stat och borgerligt samhälle. Hur ständerna emellertid skall gripa sig an med att i sig förena två varandra motsägande sinnelag, anges inte. Ständerna är den satta motsägelsen mellan staten och det borgerliga samhället - inom staten. Samtidigt är de ett krav på upplösning av denna motsägelse.

"Samtidigt har denna ställning innebörden av en med den organiserade regeringsmakten gemensam förmedling etc."

Ständerna förmedlar icke blott folk och regering. De förhindrar "furstemakten" att te sig såsom isolerad "extrem", varvid den därmed skulle ha framträtt såsom "enbart härskarmakt och godtycke", likaså "särintressenas" etc. "isolering", likaså "att de enskilda kommer att utgöra en massa, eller en hop". Denna förmedling är gemensam för ständerna och den organiserade regeringsmakten. I en stat, där "ständernas" "ställning" förhindrar, "att de enskilda kommer att utgöra en massa, eller en hop, med blott organiskt menande och viljande, och som blott konfronterar den organiska staten som en våldsam mängd", existerar "den organiska staten" utanför "massan" eller "hopen", eller så tillhör "massan" och "hopen" statens organisation. Bara dess "oorganiska menande och viljande" icke blir något "menande och viljande" mot staten, ty genom denna bestämda inriktning skulle det bli ett "organiskt" menande och viljande. Likaså bör detta "massvåld" blott förbli "massbetonat", på det att förståndet ligger utanför massan, och den därför inte sätter sig i rörelse, utan blott kan sättas i rörelse genom den "organiska statens monopolister" och exploateras såsom massvåld.

Om icke "kommunernas, korporationernas och de enskildas särintressen" isolerar sig gentemot staten, utan "de enskilda kommer att utgöra en massa, eller en hop, med blott oorganiskt menande och viljande, och som blott konfronterar den organiska staten som en våldsam mängd", står det naturligtvis klart, att det inte är något "särintresse" som står emot staten, utan att "massans och hopens" verkliga organiska allmänna tanke inte är "den organiska statens", och inte finner sin realisering däri. Varigenom ter sig nu ständerna som förmedlingen till denna extrem? Blott genom att "kommunernas, korporationernas och de enskildas särintressen isolerar sig", eller genom att deras isolerade intressen genom ständerna balanserar räkningen med staten, och samtidigt det faktum att "massans och hopens oorganiska menande och viljande" i skapandet av ständerna sysselsatt sin vilja (sin verksamhet) och i bedömandet av ständernas verksamhet sysselsatt sitt "menande" och sålunda kunnat avnjuta bedrägeriet av att tro sig objektifierad. Ständerna bevarar staten inför den oorganiska hopen blott genom att desorganisera denna hop.

Samtidigt skall emellertid ständerna förmedla mot att "kommunernas, korporationernas och de enskildas särintressen" icke "isoleras". Detta gör de genom att 1) köpslå med "statsintresset", 2) genom att de själva representerar den "politiska isoleringen" hos dessa särintressen, denna isolering såsom politisk akt, eftersom genom dem dessa "isolerade intressen" erhåller rangen av något "allmänt".

Slutligen skall ständerna förmedla att furstemakten inte "isoleras" som en "extrem" (vilken "därigenom skulle te sig blott som härskarmakt och godtycke"). Detta är i så måtto riktigt, som furstemaktens (godtyckets) princip genom ständerna begränsas, eller åtminstone blott kan röra sig med black om foten, och såtillvida som de själva blivit deltagare, medskyldiga i furstemakten.

Antingen upphör furstemakten verkligen att vara den extrema furstemakten (och furstemakten existerar blott som extrem, såsom en ensidighet eftersom den inte är någon organisk princip), och blir då till en skenmakt, en symbol, eller också förlorar den blott skenet av godtycke eller enbart härskarmakt. De förmedlar gentemot särintressenas "isolering" genom att föreställa denna isolering såsom politisk akt. De förmedlar gentemot furstemaktens isolering som en extrem genom att de själva blir till en del av furstemakten, dels genom att de göra regeringsmakten till en extrem.

I "ständerna" sammanlöper alla den moderna statsorganisationens motsägelser. De är "medlaren" åt alla håll, eftersom de åt alla håll är - "bastarder".

Man bör lägga märke till att Hegel mindre ägnar sig åt innehållet hos ständernas verksamhet, den lagstiftande makten, än åt ständernas ställning, deras politiska rang.

Man bör vidare observera, att medan ständerna enligt Hegel först står "mellan regeringen överhuvud å ena sidan och det folk som upplösts i särskilda sfärer och särskilda individer" å den andra, så har deras ställning, som den ovan framställts, "innebörden av en med den organiserade regeringsmakten gemensam förmedling".

Vad gäller den första ställningen, så är alltså ständerna folket mot regeringen, men folket i miniatyr. Detta är deras oppositionella ställning.

Vad gäller den andra, så är de regeringen mot folket, men en amplifierad regering. Detta är deras konservativa ställning. De är själva en del av regeringsmakten mot folket, men på ett sätt som gör att de samtidigt har innebörden av att vara folket mot regeringen.

Hegel har ovan betecknat "den lagstiftande makten som totalitet" (§ 300). Ständerna är verkligen denna totalitet, staten i staten, men just hos dem kommer det till synes, att staten inte är totaliteten, utan en dualism. Ständerna representerar staten i ett samhälle som inte är någon stat. Staten är blott en föreställning.

I anmärkningen säger Hegel:

"Det tillhör logikens viktigaste insikter, att ett bestämt element, vilket, eftersom det står i en motsats, har ställning av extrem, därigenom upphört att vara det, och är organiskt moment, eftersom det samtidigt är mellantermen".

(Sålunda är ståndselementet 1) extremen av folket mot regeringen, men samtidigt 2) mellanled mellan folk och regering, eller motsatsen i själva folket. Motsatsen mellan regering och folk förmedlas genom motsatsen mellan ständer och folk. Ständerna har gentemot regeringen ställning av folk, men gentemot folket ställning av regering. Genom att folket kommer till stånd såsom föreställning, fantasi, illusion, representation - det föreställda folket eller ständerna, vilka såsom en särskild makt omedelbart skiljer sig från det verkliga folket - upphäver det den verkliga motsatsen mellan folk och regering. Redan härvid är folket så anrättat som det måste vara i den organism vi betraktar, för att inte ha någon bestämd karaktär.)

"Vid det föremål vi här betraktar är det desto viktigare att framhäva denna sida, eftersom det hör till de vanliga, men högst allvarliga fördomarna att föreställa sig ständerna huvudsakligen utifrån synpunkten, att de står i motsats till regeringen, som om detta vore deras väsentliga ställning. Organiskt, d.v.s. såsom del av totaliteten, visar sig ståndselementet blott genom sin förmedlingsfunktion. Därmed har motsatsen själv degraderats till rangen av ett sken. Om den, då den framträder icke enbart gällde ytan, utan vore en verklig, substantiell motsats, vore staten på väg att gå under. - Tecknet på att kampen inte är av denna art visar sig genom sakens natur, genom att då föremålen för denna kamp inte tillhör statsorganismens väsentliga element utan mera likgiltiga och speciella, de lidelser som förknippas med detta innehåll ändå blir till partiegoism och ett blott subjektivt intresse, som t.ex. kamp om högre befattningar i staten."

I tillägget heter det:

"Författningen är väsentligen ett system av förmedling."

§ 303. "Det allmänna ståndet, eller närmare bestämt, det som ägnar sig åt regeringens tjänst har omedelbart som sin bestämning att göra det allmänna till syfte för sin väsentliga verksamhet. I den lagstiftande maktens ståndselement kommer privatståndet till politisk betydelse och verksamhet. Detta kan härvid varken framträda som en odifferentierad massa eller en i sina atomer upplöst mängd, utan som det det redan är, åtskilt såsom det stånd, som grundas på det substantiella förhållandet och särskilda behov som förmedlas genom arbetet [...] Blott härigenom förknippas i detta avseende i sanning det i staten verkligt särskilda med det allmänna."

Här har vi gåtans lösning. "I den lagstiftande maktens ståndselement kommer privatståndet till politisk betydelse." Naturligtvis får privatståndet i enlighet med vad det är, med sin funktion i det borgerliga samhället (det allmänna ståndet har Hegel redan betecknat som det som ägnar sig åt regeringen, det allmänna ståndet är alltså redan företrätt i den lagstiftande makten genom regeringsmakten) denna betydelse.

Ståndselementet är privatståndets politiska innebörd, det opolitiska ståndets, en contradictio in adjecto <motsägelse>, eller i det av Hegel beskrivna ståndet har privatståndet (och därtill distinktionen av privatståndet såsom sådant) en politisk innebörd. Privatståndet tillhör denna stats väsen, dess politik. Det får genom den därför också en politisk innebörd, en annan innebörd än dess verkliga.

I anmärkningen heter det:

"Detta går emot en annan vanlig föreställning, nämligen att privatståndet, då det upphöjes till deltagande i den allmänna saken i den lagstiftande makten, därvid måste framträda i form av enskilda, antingen det nu sker genom att de väljer representanter för denna funktion eller genom att de själva utövar sin rösträtt där. Denna atomistiska, abstrakta åsikt försvinner redan i familjen och i det borgerliga samhället, där den enskilde blott framträder som medlem av något allmänt. Staten är väsentligen en organisation av sådana element som för sig utgör grupper, och däri skall inget element av oorganisk mängd komma till synes. De många såsom individer, vilket man ofta avser med folk, är väl en församling, men blott såsom mängden, - en formlös massa, vars rörelse och göranden just härigenom skulle vara blott elementära, förnuftslösa och fruktansvärda."

"Den föreställning som upplöser de kollektiv som redan finnes förhanden i dessa kretsar i en mängd individer då de inträder i politiken, d.v.s. i den högsta konkreta allmänhetens ståndpunkt, håller just härigenom det borgerliga och det politiska livet åtskilda från varandra, och ställer således det senare så att säga i luften, eftersom dess grundval blott är godtyckets och meningens abstrakta enskildhet, därmed det accidentiella, och icke skulle vara en i och för sig fast och berättigad grundval."

"Ehuru det borgerliga samhällets ständer överhuvud och ständerna i politisk mening ligger långt ifrån varandra enligt föreställningen hos vissa s.k. teorier, har dock språket bibehållit denna enhet, som tidigare dessutom de facto existerade."

"Det allmänna ståndet, eller närmare bestämt det som ägnar sig åt regeringens tjänst."

Hegel utgår från förutsättningen, att det allmänna ståndet står "i regeringens tjänst". Han förutsätter den allmänna intelligensen såsom "ståndsmässig och ståndaktig".

"I ståndselementet etc." Den "politiska innebörden och verksamheten" hos privatståndet är en särskild innebörd och verksamhet hos detsamma. Privatståndet förvandlas inte till det politiska ståndet, utan såsom privatstånd inträder det i sin politiska verksamhet och innebörd. Det äger ingen politisk innebörd och verksamhet utan vidare. Dess politiska innebörd och verksamhet är privatståndets politiska verksamhet och innebörd som privatstånd. Privatståndet kan alltså blott inträda i den politiska sfären i enlighet med det borgerliga samhällets ståndsdifferentiering. Det borgerliga samhällets ståndsdifferentiering blir till en politisk differentiering.

Redan språket uttrycker, enligt Hegel, identiteten mellan ständerna i det borgerliga samhället och ständerna i politisk mening, en "enhet" som "tidigare dessutom de facto existerade", alltså, blir slutsatsen, numera inte längre finnes.

Hegel finner, att "härigenom förknippas i detta avseende i sanning det i staten verkligt särskilda med det allmänna". Åtskiljandet av "det borgerliga och det politiska livet" skall på detta sätt upphävas och deras "identitet" sättas.

Hegel stöder sig på att:

"I dessa grupper" (Familj och borgerligt samhälle) "finnes redan kollektiv". Hur kan man då vilja "upplösa den i en mängd individer" då "de inträder i den politiska ståndpunkten, d.v.s. den högsta konkreta allmänheten?"

Det är viktigt att noga studera denna framställning.

Höjdpunkten för den hegelska identiteten var, som han själv medger, Medeltiden. Här var ständerna i det borgerliga samhället överhuvud, och ständerna i politisk bemärkelse identiska. Man kan uttrycka medeltidens anda sålunda: Det borgerliga samhällets ständer och ständerna i politisk bemärkelse var identiska, eftersom det borgerliga samhället var det politiska samhället, eftersom det borgerliga samhällets organiska princip var statens princip.

Men Hegel utgår från "det borgerliga samhällets" och "den politiska statens" åtskiljande såsom två fixa motsatser, såsom två verkligt skilda sfärer. Denna åtskillnad är naturligtvis verklig i den moderna staten. Identiteten mellan de borgerliga och politiska ständerna var uttrycket för identiteten mellan det borgerliga och det politiska samhället. Denna identitet har försvunnit. Hegel förutsätter den såsom försvunnen. "Identiteten mellan borgerliga och politiska ständer" kunde alltså, om den vore ett uttryck för sanningen, snarast vara ett uttryck för åtskillnaden mellan det borgerliga och politiska samhället! Eller ännu hellre: blott skiljandet av de borgerliga från de politiska ständerna uttrycker det sanna förhållandet mellan det borgerliga och politiska moderna samhället.

För det andra: Hegel sysslar här med politiska ständer i en helt annan mening än de politiska ständerna på medeltiden, vars identitet med det borgerliga samhällets ständer hävdats.

Hela deras tillvaro var politisk: deras existens var statens existens. Deras lagstiftande verksamhet, deras skattebevillning för riket var blott ett särskilt utflöde av deras allmänna politiska innebörd och verksamhet. Deras stånd var deras stat. Förhållandet till riket var blott ett transaktionsförhållande mellan dessa olika stater och nationaliteten, ty den politiska staten till skillnad från det borgerliga samhället var blott nationalitetens representation. Nationaliteten var point d'honneur <hedersatt>, den χατ' έξοχήν <viktigaste> politiska innebörden hos dessa olika korporationer etc. Skatterna etc. hade blott relation till dessa. Detta var de lagstiftande ständernas förhållande till riket. På liknande sätt förhöll sig ständerna inom de särskilda furstendömena. Furstendömet, suveräniteten, var här ett särskilt stånd, som åtnjöt vissa privilegier, men som i samma mån inskränktes av de andra ständernas privilegier. (Hos grekerna var det borgerliga samhället det politiskas slav). Det borgerliga samhällets ständers lagstiftande verksamhet innebar på intet sätt att privatståndet erhållit politisk betydelse och verksamhet, utan var snarast blott ett utflöde av deras verkliga och allmänna politiska betydelse och verksamhet. Deras uppträdande såsom lagstiftande makt var blott ett komplement till deras suveräna och regerande (exekutiva) makt. Det var snarare deras tillträde till den helt allmänna saken såsom till en privatsak, deras suveränitet som ett privatstånd. Ständerna i det borgerliga samhället var under medeltiden tillika lagstiftande såsom sådana ständer, eftersom de inte var några privatständer, eller emedan privatständerna var politiska ständer. Medeltidens ständer erhöll ingen ny bestämning såsom politiskt ståndselement. De blev inte politiska ständer emedan de hade del i lagstiftningen, utan hade del i lagstiftningen emedan de var politiska ständer. Vad har detta nu gemensamt med Hegels privatstånd, vilket såsom lagstiftande element blir ett politiskt bravurnummer, ett extatiskt tillstånd, erhåller en apart, frappant, endast undantagsvis politisk innebörd och verksamhet?

I denna framställning finner han alla motsägelser i den hegelska expositionen anhopade.

1) Han har förutsatt skiljandet av det borgerliga samhället från den politiska staten (en modern företeelse) och utvecklat detta såsom ett nödvändigt moment hos Idén, såsom en absolut förnuftssanning. Han har framställt den politiska staten i dess moderna gestalt med dess åtskiljande av de olika maktbefogenheterna. Han har gett den verkliga handlande staten byråkratin som kropp, och upphöjt densamma till den vetande anden, överordnad det borgerliga samhällets materialism. Mot det borgerliga samhällets särskilda intressen och behov har han ställt statens i och för sig varande allmänna. Med ett ord: Han framställer överallt konflikten mellan det borgerliga samhället och staten.

2) Hegel ställer det borgerliga samhället som privatstånd mot den politiska staten.

3) Han betecknar ståndselementet i den lagstiftande makten såsom det borgerliga samhällets blotta politiska formalism. Han betecknar det som ett det borgerliga samhällets reflexionsförhållande till staten, och ett reflexionsförhållande som inte påverkar statens väsen. Ett reflexionsförhållande är också den högsta identiteten mellan väsentligen skilda ting.

Å andra sidan vill Hegel:

1) Låta det borgerliga samhället framträda vid dess självkonstituering såsom lagstiftande element, varken såsom blott en odifferentierad massa, eller så som en i sina atomer upplöst mängd. Han önskar inget skiljande av det borgerliga från det politiska livet.

2) Han glömmer att det rör sig om ett reflexionsförhållande och gör de borgerliga ständerna såsom till politiska ständer, men blott vad gäller den lagstiftande makten, så att deras verksamhet blir själva beviset på deras avskiljande.

Han gör ståndselementet till uttryck för avskiljandet, men samtidigt skall det representera en identitet, som inte finnes. Hegel vet om skiljandet av det borgerliga samhället från den politiska staten, men vill att deras enhet skall uttryckas inom staten, och därtill skall detta ske sålunda, att det borgerliga samhällets ständer samtidigt såsom sådana skall bilda ståndselementet i det lagstiftande samhället. (jmf XIV, X.)[2]

§ 304. "Det politiska ståndselementet innehåller den ståndsåtskillnad som fanns redan i de tidigare sfärerna i sin egen bestämning. Dess i första hand abstrakta ställning, nämligen såsom det empiriska allmännas extrem gentemot den furstliga eller monarkiska principen överhuvud, - vari blott möjligheten till överensstämmelse och därmed också möjligheten till fientlig antagonism ligger - denna abstrakta ställning blir blott därigenom till förnuftiga förhållanden (till en syllogism, jmf anm. till § 302), att dess förmedling kommer till existens. Liksom furstemakten, regeringsmakten (§ 300) redan har denna bestämning, så måste också från ständernas sida ett moment vara bestämt att väsentligen tjäna som förmedlande moment."

§ 305. "Ett av det borgerliga samhällets ständer innehåller den princip som för sig är i stånd att konstitueras för denna politiska relation, nämligen den naturliga sedlighetens stånd, som har familjelivet som sin grundval och med avseende på sin subsistens har jordegendomen. Därmed har det, vad ankommer på dess särskildhet, ett på sig själv grundat viljande och detta, samt den naturliga bestämning som det furstliga elementet innefattar, har det gemensamt med det senare."

§ 306. "Det konstitueras närmare för sin politiska ställning och betydelse, genom att dess förmögenhet är lika oberoende av statsförmögenheten som från värvets osäkerhet, från vinningslystnaden och från egendomens föränderlighet överhuvud - liksom från regeringsmaktens och från mängdens gunst. Det är till och med skyddat från sitt eget godtycke genom att medlemmar av detta stånd, som är kallade att fylla denna funktion, saknar andra medborgares rätt att fritt disponera hela sin egendom, eller att veta att den kommer att tillfalla deras barn i enlighet med deras lika kärlek till dem. Deras förmögenhet blir sålunda oförytterlig, ett med majorat belagt arvegods."

Tillägg. "Detta stånd äger ett viljande som i högre grad äger bestånd för sig. I stort sett åtskiljes jordägarnas stånd i sin bildade del och i bondeståndet. Men gentemot dessa båda står näringarnas stånd, såsom det av behovet avhängiga och åt detsamma hänvisade, och det allmänna ståndet, som väsentligen är avhängigt staten. Säkerheten och stabiliteten hos detta stånd kan ytterligare ökas genom majoratsinstitutionen, vilket dock endast ur politisk synpunkt är önskvärt. Ty därmed är förbundet ett offer för det politiska syftet, att den förstfödde skall kunna leva oberoende. Majoratets berättigande ligger däri, att staten inte skall behöva räkna med blotta möjligheten av ett visst sinnelag, utan med nödvändigheten därav. Nu är detta sinnelag inte bundet till en förmögenhet, men det relativt nödvändiga sambandet är att den, som har en självständig förmögenhet, inte av yttre omständigheter är förhindrad att uppträda och handla för staten. Då däremot de politiska institutionerna saknas är grundandet och gynnandet av majoratet blott en boja, som pålagts civilrättens frihet, och som antingen måste erhålla politisk innebörd eller gå mot sin upplösning."

§ 307. "Rätten hos denna del av det substantiella ståndet grundar sig således å ena sidan på familjens naturprincip, men denna princip förvränges samtidigt genom hårda uppoffringar för det politiska syftet, varigenom detta stånd väsentligen är hänvisat till att verka för detta syfte, och likaledes till följd härav genom börden kallat och berättigat härtill utan det accidentiella momentet av ett val. Därmed äger det den fasta, substantiella ställningen mellan det subjektiva godtycket eller slumpmässigheten hos de båda extremerna, och som det [...] inom sig bär en likhet med furstemaktens moment, så delar det också med den andra extremen de i övrigt lika behoven och rättigheterna, och blir på samma gång ett stöd för tronen och samhället."

Hegel har lyckats med konststycket att utveckla de borna pärerna, den ärvda jordegendomen etc. etc., detta "stöd åt tronen och samhället" ur den Absoluta Idén.

Det mera djupa hos Hegel ligger i att han förnimmer att skiljandet av det borgerliga samhället från det politiska är en motsägelse. Men vad som är fel är, att han nöjer sig med skenet av denna upplösning, och utger det för att vara själva saken, medan de av honom föraktade "s.k. teorierna" kräver "skiljandet" av de borgerliga från de politiska ständerna, och med rätta, ty det uttrycker en konsekvens av det moderna samhället, genom att det politiska ståndselementet här ingenting annat är än det faktiska uttrycket för det verkliga förhållandet mellan stat och borgerligt samhälle, deras skiljande.

Hegel har inte kallat saken, varom det här handlar, vid dess kända namn. Det är stridsfrågan mellan representativ och ståndsförfattning. Den representativa författningen är ett stort framsteg, eftersom den är det öppna, oförfalskade, konsekventa uttrycket för det moderna statstillståndet ... Den är den ohöljda motsägelsen.

Innan vi går in på själva sakfrågan, kastar vi än en gång en blick på den hegelska framställningen.

"I den lagstiftande maktens ståndselement erhåller privatståndet en politisk betydelse"

Tidigare (§ 301 anmärkning) hette det:

"Ständernas säregna begreppsbestämning skall därför sökas däri, att i dem ... den egna insikten och viljan hos den sfär, som i denna framställning kallats borgerligt samhälle, kommer till existens i relation till staten."

Om vi sammanfattar denna innebörd så följer det att: "Det borgerliga samhället är privatståndet", eller privatståndet är det borgerliga samhällets omedelbara, väsentliga, konkreta stånd. Först i den lagstiftande maktens ståndselement erhåller det "politisk innebörd och verksamhet". Detta är någonting nytt som tillkommer det, en särskild funktion, ty redan dess karaktär av privatstånd uttrycker dess motsats till politisk innebörd och verksamhet, bristen på politisk karaktär, uttrycker att det borgerliga samhället i och för sig saknar politisk innebörd och verksamhet. Privatståndet är det borgerliga samhället, eller det borgerliga samhället är privatståndet. Hegel utesluter därför helt konsekvent "det allmänna ståndet" från "den lagstiftande maktens ståndselement"

"Det allmänna, närmare bestämt det stånd som ägnar sig åt regeringens tjänst har omedelbart till sin bestämning att ha det allmänna till syfte för sin väsentliga verksamhet."

Det borgerliga samhället eller privatståndet har inte detta som sin bestämning. Dess väsentliga aktivitet har inte bestämningen att ha det allmänna till syfte, eller dess väsentliga aktivitet är inget attribut hos det allmänna, inget allmänt attribut. Privatståndet är det borgerliga samhällets stånd mot staten. Det borgerliga samhällets stånd är inget politiskt stånd.

Genom att Hegel betecknar det borgerliga samhället som privatstånd, har han förklarat ståndsskillnaderna i det borgerliga samhället för ickepolitiska skillnader. Han har förklarat det borgerliga livet och det politiska såsom heterogena, till och med såsom motsatser. Hur skall han nu fortsätta?

"Detta kan härvid varken framträda som en odifferentierad massa eller en i sina atomer upplöst mängd, utan som det det redan är, åtskilt som det stånd som grundas på det substantiella förhållandet och särskilda behov som förmedlas genom arbetet. (§ 201 ff). Blott härigenom förknippas i detta avseende i sanning det i staten verkligt särskilda med det allmänna." [§§ 303]

Såsom blott en "odifferentierad massa" kan det borgerliga samhället (privatståndet) inte framträda i sin lagstiftande ståndsverksamhet, eftersom den "blotta odifferentierade massan" blott existerar i "föreställningen", i "fantasin" men inte i verkligheten. Här finns det bara större eller mindre tillfälliga massor (städer, orter etc). Dessa massor icke blott framträder som, utan är också realiter överallt "en i sina atomer upplöst mängd", och såsom denna atomistik måste den fram- och uppträda i sin politiska ståndsverksamhet. "Som det det redan är" kan privatståndet, det borgerliga samhället här inte uppträda. Ty vad är det redan? Privatstånd, d.v.s. motsats till och avskilt från staten. För att erhålla "politisk innebörd och verksamhet" måste det snarare uppge vad det redan är, ett privatstånd. Därigenom erhåller det som först sin "politiska innebörd och verksamhet". Denna politiska akt är en formlig transsubstantiation. I den måste det borgerliga samhället svära sig fritt från sin existens som borgerligt samhälle, som privatstånd, och låta en del av sitt väsen komma till tals, som icke blott saknar gemenskap med dess väsens verkliga borgerliga existens, utan är direkt motsatt densamma.

I det enskilda kommer här till synes vad den allmänna lagen är. Det borgerliga samhället och staten är åtskilda. Alltså också statsmedborgaren och medborgaren, medlemmen i det borgerliga samhället. Han måste alltså företa en väsensklyvning inom sig själv. Såsom verklig medborgare befinner han sig i en dubbel organisation, - den byråkratiska - denna är en yttre formell bestämning hos den hinsides befintliga staten, regeringsmakten, som inte berör honom och hans självständiga verklighet - den sociala, det borgerliga samhällets organisation. Men i denna står han som privatman utanför staten, den berör inte den politiska staten såsom sådan. Den första är en statsorganisation till vilken han alltid avger materien. Den andra är en borgerlig organisation, vars materia inte är staten. I den förra förhåller sig staten till honom såsom formell motsats, i den andra förhåller han sig själv såsom materiell motsats till staten. För att alltså förhålla sig såsom verklig statsmedborgare, för att erhålla politisk betydelse och verksamhet måste han alltså utträda ur sin borgerliga verklighet, abstrahera från den, i sin individualitet dra sig undan från hela denna organisation. Ty den enda existens han finner för sitt statsmedborgarskap är hans rena och pura individualitet, ty statens existens som regering klarar sig utan honom, och hans existens i det borgerliga samhället klarar sig utan staten. Blott i motsättning till dessa separata kollektiv, blott såsom individ kan han vara stadsmedborgare. Han existens som statsmedborgare är en existens, som ligger utanför hans kollektiva existenser, som alltså är rent individuell. Den "lagstiftande makten" såsom "makt" är ju först den organisation, den gemensamma kropp den skall erhålla. Före den "lagstiftande makten" existerade det borgerliga samhället, privatståndet, inte som statsorganisation, och för att det skall komma till existens såsom sådan, mås te dess verkliga organisation, det verkliga borgerliga livet, sättas såsom icke befintligt, ty den lagstiftande maktens ståndselement har just egenskapen att sätta privatståndet, det borgerliga samhället, såsom icke befintligt. Det borgerliga samhällets och den politiska statens skiljande framträder oundvikligen som ett avskiljande av den politiske medborgaren, statsmedborgaren, från det borgerliga samhället, från hans egen verkliga, empiriska verklighet, ty såsom statsidealist är han ett helt annat, från sin verklighet skilt och åtskilt, motsatt väsen. Det borgerliga samhället verkställer här inom sig själv förhållandet mellan stat och borgerligt samhälle, vilket å andra sidan redan existerar såsom byråkrati. I ståndselementet blir det allmänna verkligen för sig vad det är i sig, nämligen motsatsen till det särskilda. Medborgaren måste avhända sig sitt stånd, det borgerliga samhället, privatståndet, för att erhålla politisk betydelse och verksamhet. Ty just detta stånd står emellan individen och den politiska staten.

Om Hegel här ställer det borgerliga samhället i dess helhet, såsom privatstånd, mot den politiska staten, så är det självklart, att skillnaderna inom privatståndet, de olika borgerliga ständerna blott har en privat innebörd i förhållande till staten, och saknar politisk innebörd. Ty de olika borgerliga ständerna är blott förverkligandet, existensen för principen, för privatståndet såsom det borgerliga samhällets princip. Om emellertid principen måste uppges, så är det självklart att uppspaltningarna inom denna princip inte finns till för den politiska staten.

"Blott härigenom", avslutar Hegel paragrafen, "förknippas i detta avseende i sanning det i staten verkligt särskilda med det allmänna."

Men Hegel förväxlar här staten såsom totaliteten av ett folks tillvaro med den politiska staten. Detta särskilda är inte det "särskilda i" utan snarare "utanför staten" nämligen den politiska staten. Det är inte "det i staten verkligt särskilda", utan också "statens overklighet". Hegel vill visa, att det borgerliga samhällets ständer är "särskiljandet i staten" d.v.s. att det borgerliga samhället är det politiska samhället. Uttrycket "det särskilda i staten" kan här bara betyda: "särskiljandet i staten". Hegel väljer på grund av sitt dåliga samvete det obestämda uttrycket. Han har själv icke blott visat motsatsen, han bekräftar det till och med i denna paragraf, genom att beteckna det borgerliga samhället som "privatstånd". Mycket försiktigt är också påståendet, att det särskilda "förknippas" med det allmänna. Förknippa kan man de mest heterogena ting. Det rör sig emellertid här inte om någon gradvis övergång, utan om en transsubstantiation, och det nyttar ingenting till att icke låtsas se den klyfta som här hoppats över, och som just genom själva språnget demonstrerats.

Hegel säger i anmärkningen:

"Detta går emot en annan vanlig föreställning" etc.

Vi har just visat, hur denna uppfattning är en konsekvent, nödvändig uppfattning, en "nödvändig föreställning på folkets nuvarande utvecklingsnivå", och hur Hegels föreställning, ehuru den också är mycket vanlig i vissa kretsar, icke desto mindre är osann. I det att han återkommer till den vanliga föreställningen säger Hegel:

"Denna atomistiska, abstrakta åsikt försvinner redan i familjen" etc., etc. "Staten är emellertid" etc. Abstrakt är naturligtvis denna åsikt, men den är den politiska statens "abstraktion", som Hegel själv framställer den. Atomistisk är den också, men det är samhällets egen atomistik. "Åsikten" kan inte vara konkret, då objektet för åsikten är "abstrakt". Den atomistik vari det borgerliga samhället störtar sig i sin politiska akt, framgår med nödvändighet därur, att det kollektiva väsen, det kommunala <kommunistische> väsen den enskilde existerar i är det borgerliga samhället skilt från staten, eller att den politiska staten är en abstraktion därav.

Denna atomistiska åsikt, ehuru den försvinner redan i familjen och kanske (??) också i det borgerliga samhället, återvänder i den politiska staten, just emedan den är en abstraktion från familjen och det borgerliga samhället. Också motsatsen är sann. Genom att Hegel uttrycker det sällsamma <Befremdliche> hos detta fenomen har han inte för den skull upphävt alienationen <Entfremdung>.

"Den föreställning" heter det vidare, "som upplöser de kollektiv som redan finnes för handen genom dess kretsar i en mängd individer då de inträder i politiken, d.v.s. i den högsta konkreta allmänhetens ståndpunkt, håller just härigenom det borgerliga och politiska livet åtskilda från varandra och ställer det senare så att säga i luften, eftersom dess grundval blott är godtyckets och meningens abstrakta enskildhet, därmed det accidentiella, och icke skulle vara en i och för sig fast och berättigad grundval" [§§ 303]

Denna föreställning håller icke det borgerliga och det politiska livet åtskilda, den är bara föreställningen av en verkligt rådande åtskillnad.

Denna föreställning ställer inte det politiska livet i luften, utan det politiska livet är ett luftliv, det borgerliga samhällets eteriska region.

Låt oss nu betrakta ståndssystemet och det representativa systemet.

Det är ett historiskt framsteg att de politiska ständerna förvandlats till sociala ständer, så att, precis som de kristna är lika i himlen men inte på jorden, de olika individerna i en nation är lika i sin politiska världs himmel ehuru olika i samhällets jordiska tillvaro. De politiska ständernas egentliga förvandling till borgerliga försiggick i den absoluta monarkin. Byråkratin hävdade enhetens idé gentemot de olika staterna i staten. Icke desto mindre förblev ständernas sociala differenser, till och med vid sidan av den absoluta regeringsmaktens byråkrati, politisk, en politisk skillnad inom och bredvid den absoluta regeringsmaktens byråkrati. Först den franska revolutionen fullbordade de politiska ständernas omvandling till sociala, eller gjorde ståndsskillnaderna inom det borgerliga samhället till enbart sociala skillnader, till skillnader i privatlivet som saknar politisk innebörd. Skiljandet av det politiska livet från det borgerliga samhället var därmed fullbordat.

Det borgerliga samhällets ständer förvandlades likaledes i och med detta: det borgerliga samhället hade blivit ett annat genom att skiljas från det politiska. Ståndet i dess medeltida bemärkelse blev kvar blott inom själva byråkratin, där den borgerliga och politiska ställningen är omedelbart identiska. Mot detta står det borgerliga samhället såsom privatstånd. Ståndsskillnaden är här inte längre en skillnad i behov och arbete som självständiga kroppar. Den enda allmänna, ytliga och formella skillnaden är numera den mellan stad och land. Inom själva samhället utvecklades emellertid åtskillnaden i rörliga, icke fasta grupper, med godtycket som princip. Pengar och uppfostran är huvudkriterierna. Men detta skall vi inte utveckla här, utan i kritiken av Hegels framställning av det borgerliga samhället. Alltnog. Det borgerliga samhällets stånd har varken behovet, alltså en naturlig princip, eller politiken som sin princip. Det består av olika massor, som har flyktig karaktär, vilkas formering tillgår på godtyckligt sätt och inte utgör någon organisation.

Det karakteristiska är blott att egendomslösheten och det omedelbara arbetets stånd, det konkreta arbetets stånd, mindre utgör ett stånd i det borgerliga samhället än den grundval på vilken dess grupperingar vilar och rör sig. Det egentliga stånd, där politisk och borgerlig ställning sammanfaller är regeringsmaktens medlemmar. Samhällets nuvarande stånd uppvisar redan därigenom sin olikhet gentemot det borgerliga samhällets tidigare, att det inte längre fasthåller individen som något kollektivt, som det tidigare gjorde, såsom ett kollektivt väsen, utan att det delvis är slumpen, delvis är individens arbete etc. som håller eller icke håller honom i ett stånd, ett stånd som själv åter blott är en yttre bestämning hos individen. Ty det ligger varken inherent i hans arbete, ej heller förhåller det sig till honom som ett kollektiv, organiserat genom fasta lagar och med fasta relationer till honom. Det har snarare alls ingen verklig relation till hans substantiella göranden, till hans verkliga stånd. Läkaren utgör inget särskilt stånd i det borgerliga samhället. Den ene köpmannen tillhör ett annat stånd än den andre, har en annan social ställning. Liksom det borgerliga samhället skilt sig från det politiska, så har det också inom sig självt skilt på stånd och social ställning, hur många relationer som ock må finnas mellan de båda. Det borgerliga ståndets eller samhällets princip är åtnjutandet eller förmågan att åtnjuta. Till sin politiska innebörd frigör sig medlemmen i det borgerliga samhället från sitt stånd, sin verkliga privata ställning. Blott häri får han betydelse som människa, eller framträder hans egenskap av statsmedlem, av socialt väsen som hans mänskliga bestämning. Ty alla hans övriga bestämningar i det borgerliga samhället ter sig såsom för människan, individen oväsentliga, såsom yttre bestämningar, som visserligen är nödvändiga för hans existens i helheten, d.v.s. som ett band med helheten, ett band som han emellertid lika gärna kan bryta. (Det nuvarande borgerliga samhället är individualismens genomförda princip. Den individuella existensen är det yttersta målet medan verksamhet, arbete, innehåll etc. blott är medel.)

Ståndsförfattningen är, i den mån den icke är en kvarleva från medeltiden, dels ett försök att i själva den politiska sfären störta tillbaka människan ned i hennes privatsfärs inskränkthet, att göra hennes särskildhet till hennes substantiella medvetande, och genom att ståndsskillnaden politiskt existerar på nytt förvandla den till en social skillnad.

Den verkliga människan är den nuvarande statsförfattningens privatmänniska.

Ståndet har överhuvud innebörden av att vara den enskildes åtskillnad, skiljande, bestånd. Det sätt varpå det lever, verkar etc. gör det till ett undantag i samhället, är dess privilegium, i stället för att göra det till ett element, en funktion i samhället. Att denna åtskillnad icke blott är individuell, utan manifesterar sig som kollektiv, stånd, korporation, upphäver inte dess exklusiva natur, det är till och med ett uttryck därför. I stället för att den enskilda funktionen vore en funktion hos samhället, gör detta snarare den enskilda funktionen till ett samhälle för sig.

Ståndet icke blott baseras på samhällets uppsplittring såsom härskande lag. Det skiljer människan från hennes allmänna väsen, det gör henne till ett djur som omedelbart sammanfaller med sin bestämmelse. Medeltiden är människans djurhistoria, hennes zoologi.

Den moderna tiden, civilisationen, begår motsatt fel. Den avskiljer människans objektiva väsen från henne, såsom något blott yttre, materiellt. Den tar icke människans innehåll som hennes sanna verklighet.

Mera härom skall sägas i avsnittet "borgerligt samhälle". Vi kommer till

§ 304. "Det politiska ståndselementet i dess egen innebörd den i tidigare sfärer redan förhandenvarande ståndsskillnaden innehåller tillika."

Vi har redan visat hur "Den i tidigare sfärer redan förhandenvarande ståndsskillnaden" alls inte hade någon betydelse för den politiska sfären, eller att den blott hade betydelsen av en privat, alltså icke-politisk skillnad. Men enligt Hegel har den här eller inte sin "redan förhandenvarande innebörd" (den innebörd den har i det borgerliga samhället), utan det är snarast "det politiska ståndselementet" som genom att absorbera den bejakar sitt väsen och utgjutet över den politiska sfären som sin "egen" innebörd erhåller en innebörd som tillhör detta element och inte den [skillnaden].

Medan det borgerliga samhällets strukturering ännu var politisk och den politiska staten var det borgerliga samhället, fanns inte denna skillnad, denna fördubbling av ständernas innebörd. De betydde inte ett i den borgerliga och något annat i den politiska världen, utan de betydde sig själva. Dualismen mellan borgerligt samhälle och politisk stat, vilken ståndsförfattningen anser sig lösa med hjälp av en kvarleva, framträdde i densamma sålunda, att ståndsskillnaden (det borgerliga samhällets differentierade vara i sig) i den politiska sfären erhåller en annan innebörd än i den borgerliga. Här finnes synbarligen identitet, samma subjekt, men i en väsentligt olika bestämning, alltså i sanning ett dubbelt subjekt, och denna illusoriska identitet (den är illusorisk redan därigenom att människan, det verkliga subjektet, visserligen förblir lik sig själv i sitt väsendes olika bestämningar, icke förlorar sin identitet, men att människan här inte är subjekt, utan identifieras med ett predikat - ståndet - och samtidigt påstår man, att hon i denna bestämda bestämmelse, och i en annan bestämmelse, såsom detta bestämda, uteslutande, inskränkta är något annat än detta inskränkta) upprätthålles på ett konstlat sätt genom reflexionen, så att den ena gången den borgerliga ståndsskillnaden såsom sådan erhåller en definition, som borde växa fram först i den politiska sfären och den andra gången omvänt ståndsskillnaden erhåller en bestämning i den politiska sfären, som inte härrör ur den politiska sfären utan ur den borgerligas subjekt. För att framställa det ena inskränkta subjektet, det bestämda ståndet (ståndsskillnaden) såsom det väsentliga subjektet till båda predikaten, eller för att bevisa de båda predikarens identitet, mystifieras de båda och framställes i en illusorisk, obestämd dubbelgestalt.

Samma subjekt tas här i skilda betydelser, men betydelsen är inte bestämd av subjektet självt, utan är en allegorisk, påklistrad definition. Samma betydelse kunde man ge ett annat konkret subjekt, samma subjekt kunde man ge en annan betydelse. Den innebörd den borgerliga ståndsskillnaden erhåller i den politiska sfären härrör icke ur den själv, utan ur den politiska sfären, och den skulle här också kunna ha en annan innebörd, vilket också historiskt var fallet. Likaså tvärtom. Detta är ett sätt att okritiskt, mystiskt tolka en gammal världsåskådning utifrån en ny, och härigenom blir den blott en misslyckad bastard, vari innebördens gestalt och gestaltens innebörd förnekas. Gestalten erhåller ingen innebörd eller verklig gestalt, innebörden erhåller ingen gestalt eller verklig innebörd. Denna icke-kritik, denna mysticism är såväl de moderna författningarnas gåta (κατ' έξοχήν <framför allt> ståndsförfattningens) liksom den är den hegelska filosofins, i synnerhet Rätts- och religionsfilosofins.

Bäst befriar man sig från denna illusion, om man tar innebörden för vad den är, som den egentliga bestämningen, gör den till subjekt såsom sådan, och sedan betraktar huruvida det subjekt som påstås tillhöra den är dess verkliga predikat, om det utgör dess väsen och sanna förverkligande.

"Dess" (det politiska ståndselementets) "i första hand abstrakta ställning, nämligen såsom det empiriska allmännas extrem gentemot den furstliga eller monarkiska principen överhuvud, - vari blott möjligheten till överensstämmelse och därmed också möjligheten till fientlig antagonism ligger - denna abstrakta ställning blir blott därigenom till förnuftiga förhållanden (till en syllogism, jfr anm till § 302), att dess förmedling kommer till existens."

Vi har redan sett, att ständerna tillsammans med regeringsmakten utgör mellanledet mellan den monarkiska principen och folket, mellan statsviljan, som den existerar såsom en empirisk vilja och såsom många empiriska viljor, mellan den empiriska enskildheten och den empiriska allmänheten. Eftersom Hegel vill bestämma det borgerliga samhällets vilja såsom empirisk allmänhet, måste han bestämma den furstliga viljan såsom empirisk enskildhet, men han uttrycker inte motsatsen med full skärpa.

Hegel fortsätter:

"Liksom från furstemaktens sida regeringsmakten (§ 300) redan har denna bestämning, så måste också från ständernas sida ett moment vara bestämt att väsentligen tjäna som förmedlande moment."

Men de sanna motsatserna är furste och borgerligt samhälle. Och vi har redan sett att ståndselementet från folkets sida har samma innebörd som regeringsmakten har från furstens. Liksom den ena emanerar ur ett mångförgrenat kretslopp så kondenserar sig det andra till en miniatyrutgåva, ty den konstitutionella monarkin kan blott fördra folket en miniature. Ståndselementet är från det borgerliga samhällets sida samma abstraktion av den politiska staten som regeringsmakten är det från furstens. Förmedlingen tycks alltså fullständigt upprättad. Båda extremerna har gjort avkall på sin hårdhet, deras särskilda väsendens eldar har mötts och den lagstiftande makten, vari såväl regeringsmakt som ständer har del, synes icke blott vara tvungen att låta förmedlingen komma till stånd, utan tycks rentav själv vara denna till sin existens komna förmedling. Hegel har också redan betecknat detta ståndselement, tillsammans med regeringsmakten, såsom mellanledet mellan folk och furste (och likaså ståndselementet såsom mellanledet mellan borgerligt samhälle och regering etc). Det förnuftiga förhållandet, syllogismen, tycks alltså vara färdigt. Den lagstiftande makten, mellanledet, är ett mixtum compositum <blandning> av de båda extremerna, det borgerliga samhället och den furstliga principen, av empiriskt allmänt och empiriskt enskilt, av subjekt och predikat. Hegel uppfattar överhuvud syllogismen såsom mellanled, som ett mixtum compositum <blandning>. Man kan säga, att hela transcendensen och den mystiska dualismen hos hans system kommer till synes i hans framställning av förnuftsyllogismen. Mellanledet är träsvärdet, den överskylda motsatsen mellan allmänt och enskilt.

Låt oss först påpeka, vad gäller hela denna framställning, att den "förmedling" Hegel här vill åvägabringa inte är något krav som härledes ur det lagstiftande maktens väsen, ur dess egen definition, det härleder sig snarare ur hänsynen till en existens som ligger utanför dess väsentliga bestämning. Det är en diplomatisk konstruktion. Den lagstiftande makten utvecklas företrädesvis av hänsyn till ett Tredje. Det är därför framför allt konstruktionen av dess formella existens som tar all uppmärksamhet i anspråk. Den lagstiftande makten konstrueras mycket diplomatiskt. Detta följer ur den falska, illusoriska κατ' έξοχήν <framför allt> politiska ställning som den lagstiftande makten har i den moderna staten (vilkens uttolkare Hegel är). Därur följer av sig självt att denna stat inte är någon sann stat, eftersom däri de statliga bestämningar, varav den lagstiftande makten är en, måste betraktas icke i och för sig, icke teoretiskt, utan praktiskt, inte såsom självständiga, utan såsom makter behäftade med en motsats, inte utifrån sakens natur, utan enligt konventionens regler.

Ståndselementet skulle alltså egentligen "gemensamt med regeringsmakten" vara mellanledet mellan den empiriska enskildhetens, furstens vilja, och den empiriska allmänhetens, det borgerliga samhällets vilja. Men i sanning, realiter är "dess ställning" en "i första hand abstrakt ställning, nämligen såsom det empiriska allmännas extrem gentemot den furstliga eller monarkiska principen överhuvud, - vari blott möjligheten till överensstämmelse och därmed också möjligheten till fientlig antagonism ligger", en som Hegel riktigt anmärker, "abstrakt ställning".

Först synes det nu, att varken "det empiriskt allmännas extrem" eller "den furstliga eller monarkiska principen", det empiriskt enskildas extrem står emot varandra. Ty liksom från det borgerliga samhällets sida ständerna är det, är regeringsmakten en från furstens sida deputerad. Liksom den furstliga principen i den deputerade regeringsmakten upphör att vara det empiriskt enskildas extrem därtill däri uppger den "grundlösa" viljan och sänker sig ned till vetandets, ansvarighetens och tänkandets "ändlighet", så tycks det borgerliga samhället i Ståndselementet inte längre vara det empiriskt allmänna, utan en mycket bestämd totalitet, som i lika mån äger "statens och regeringens som särintressenas och de enskildas sinnelag och tänkesätt" (§ 302). Det borgerliga samhället har i sin ståndsmässiga miniatyrutgåva upphört att vara "det empiriskt allmänna". Det har snarast degraderats till ett utskott, till ett stark begränsat antal. Om fursten i regeringsmakten har getts empiriskt allmänhet så har det borgerliga samhället genom ständerna erhållit empirisk enskildhet eller särskildhet. Båda har de blivit en särskildhet.

Den enda motsats som ännu tycks möjlig, är här den mellan representanterna för de båda statsviljorna, mellan de båda emanationerna, mellan den lagstiftande maktens regeringselement och ståndselement, tycks alltså vara en motsats inom själva den lagstiftande makten. Dessa "gemensamma" förmedlingar tycks också vara väl ägnad att ömsesidigt råka i luven på varandra. Genom den lagstiftande maktens regeringselement har furstens empiriska, otillgängliga enskildhet förkroppsligats i ett antal begränsade, fattbara, ansvariga personer, och i ståndselementet har det borgerliga samhället förandligats i ett antal politiska män. Båda sidor har förlorat sin ofattbarhet. Den furstliga makten har förlorat sin karaktär av otillgängligt, exklusivt, empiriskt Ett, det borgerliga samhället sin karaktär av otillgängligt, oformligt, empiriskt Allt. Den ena sin rigiditet, den andra oformlighet. Å ena sidan i ståndselementet, å andra sidan i det lagstiftande maktens regeringselement, vilka tillsammans ville förmedla mellan borgerligt samhälle och furste, tycks alltså som först motsatsen ha utvecklats till kampberedskap, men också till en oförsonlig motsägelse.

Denna "förmedling" har, som Hegel helt riktigt visar, verkligen stort behov av att "dess förmedling kommer till existens". Den är själv mera motsägelses existensform än dess förmedling.

Hegel tycks utan grund påstå, att denna förmedling kommer till stånd genom ståndselementet. Han säger:

"Liksom från furstemaktens sida regeringsmakten (§ 300) redan har denna bestämning, så måste också, från ständernas sida ett moment vara bestämt att väsentligen tjäna som förmedlande element."

Men vi har redan sett hur Hegel här godtyckligt och inkonsekvent mot varandra ställer furste och ständer som extremer. Liksom regeringsmakten har det från furstens sida, så har ståndselementet denna bestämning från det borgerliga samhällets sida. De står icke blott gemensamt med regeringsmakten mellan furste och borgerligt samhälle, de står också mellan regeringen överhuvud och folket (§ 302). De gör från det borgerliga samhällets sida mer än vad regeringsmakten gör från furstemaktens, då ju denna till och med själv står mot folket såsom en motsats. De har alltså fyllt sin förmedlande uppgift. Varför nu belasta denna åsna med ytterligare säckar? Varför skall då ståndselementet överallt utgöra åsnebryggan, till och med mellan sig själv och sin motståndare? Varför är den överallt så självuppoffrande? Skall den då själv avhugga sin ena hand för att inte med båda kunna hålla tillbaka sin motståndare, den lagstiftande maktens regeringselement?

Härtill kommer ytterligare, att Hegel först låter ständerna framgå ur korporationerna, ståndsskillnaderna etc., för att de inte skulle vara någon "enbart empirisk allmänhet" - för att sedan låta ståndsskillnaderna uppstå ur dem! Liksom fursten förmedlar sig med det borgerliga samhället genom regeringsmakten såsom sin Kristus, så förmedlar sig det borgerliga samhället med fursten genom ständerna som sina präster.

Det tycks nu snarast vara extremernas uppgift, furstemaktens (det empiriskt enskilda) och det borgerliga samhällets (det empiriskt allmänna), att förmedlande inträda mellan "sina förmedlingar", så mycket mera som "Det tillhör logikens viktigaste insikter, att ett bestämt element, vilket, eftersom det står i en motsats har ställning av extrem, därigenom upphört vara det, och är organiskt moment, eftersom det samtidigt är mellanled" (§ 302 Anmärkning). Det borgerliga samhället tycks inte kunna överta denna roll, då det i den "lagstiftande makten" inte har något säte såsom sig självt, såsom extrem. Den andra extremen, som såsom sådan finns mitt i den lagstiftande makten, den furstliga principen, tycks alltså vara tvungen att utgöra medlare mellan stånds- och regeringselementet. Den tycks också vara kvalificerad därtill. Ty å ena sidan är i den staten i dess helhet, alltså även det borgerliga samhället, representerad, och speciellt har den gemensamt med ständerna viljans "empiriska enskildhet" eftersom det empiriskt allmänna blott är verkligt såsom empiriskt enskilt. Vidare konfronterar den det borgerliga samhället icke blott såsom en formel, såsom statsmedvetande, som regeringsmakten gör det. Det är själv stat, den har det materiella, naturliga momentet gemensamt med det borgerliga samhället. Å andra sidan är fursten regeringsmaktens ledare och representant. (Hegel, som vänder allt bakfram, gör regeringsmakten till furstens representant, till hans emanation. Eftersom han med den idé, vars existens fursten skall utgöra, inte avser regeringsmaktens verkliga idé, inte regeringsmaktens som idé, utan den Absoluta Idéns subjekt, som har sin kroppsliga existens i fursten, så blir regeringsmakten till en mystisk fortsättning av den i hans kropp - den furstliga kroppen - existerande själen.)

Fursten måste alltså i den lagstiftande makten utgöra mellanled mellan regeringsmakt och ståndselement. Men regeringsmakten är ju mellanledet mellan honom och ståndselementet, och ståndselementet mellan honom och det borgerliga samhället. Hur skulle han kunna förmedla det med vartannat, som han själv behöver som sitt mellanled för att icke vara någon ensidig extrem? Här framträder det helt orimliga hos denna extrem, som än skall spela rollen av extrem, än av mellanled. De är janusansikten, som än visar sig framifrån, än bakifrån, och som framtill har en annan karaktär än baktill. Vad som först bestämdes som mellantermen mellan två extremer framträder nu själv som extrem, och den ena av de två extremer, som genom detsamma förmedlats med den andra, uppträder nu åter som extrem (emedan den nu befinner sig åtskild från sin andra extrem) mellan dess extrem och dess mellanled. Det är en ömsesidig komplimentering. Liksom då en man inträder mellan två stridande och därpå en av de stridande inträder mellan den medlande och den stridande. Det är historien om mannen och hustrun som grälade, och om läkaren som ville gå emellan som medlare, varpå hustrun måste medla mellan mannen och läkaren och mannen mellan hustrun och läkaren. Det är som lejonet i En midsommarnattsdröm som utropar: "Jag är lejon, och jag är inget lejon utan Snug, möbelsnickaren". På samma sätt är här varje extrem än motsatsens lejon, än förmedlingens Snug. Då den ena extremen utropar: "Nu är jag mellanled!" så får de båda andra inte antasta den, utan bara fäktas i riktning mot den andre, som nu är extrem. Man ser att det rör sig om ett samhälle, vars hjärta sväller av kamplust, men som alltför mycket fruktar blåmärkena för att verkligen låta sig pryglas, och de båda som vill slåss inrättar det så, att den tredje som träder emellan skall få pryglet. Men nu uppträder åter en av de båda som den tredje, och sålunda kommer de av ren försiktighet inte till något beslut. Detta förmedlingssystem fungerar också så, att samma man som vill prygla sin mo tståndare måste skydda honom från prygel från andra motståndare, och genom denna dubbla syssla kommer han aldrig åt att utföra sina planer. Det är märkvärdigt, att Hegel, som reducerat denna förmedlingsabsurditet till dess abstrakta, logiska och därmed oförfalskade och unika uttryck, samtidigt betecknar den som logikens spekulativa mysterium, som det förnuftiga förhållandet, som förnuftets syllogism. Verkliga extremer kan inte förmedlas med varandra, just emedan de är verkliga extremer. Men de behöver heller ingen förmedling, ty de är av motsatt väsen. De har ingenting gemensamt, de kräver varandra inte, de kompletterar inte varandra. Den ena har inte i sitt sköte längtan, behovet, anticipationen av den andra. (Då emellertid Hegel behandlar allmänt och enskilt, syllogismens abstrakta moment, såsom verkliga motsatser, så är detta just den grundläggande dualism i hans logik. Resten härom tillhör kritiken av den hegelska logiken.)

Uttrycket: "Les extrêmes se touchent <ytterligheterna berör varandra>" tycks motsäga detta. Nordpol och sydpol attraherar varandra, kvinnokön och manskön verkar likaså tilldragande på varandra, och först härigenom, genom förenandet av dessa extrema olikheter uppstår människan.

Å andra sidan: varje extrem är sin andra extrem. Den abstrakta spiritualismen är abstrakt materialism, den abstrakta materialismen är materiens abstrakta spiritualism.

Vad gäller det förstnämnda, så är nordpol och sydpol båda pol. Deras väsenden är identiska. Likaså är kvinnligt och manligt kön båda av en art, ett väsen, mänskligt väsen. Nord och syd är motsatta bestämningar hos ett väsen, åtskillnaden hos ett väsen i sin högsta utveckling. De är det differentierade väsendet. De är vad de är blott såsom en åtskild bestämning, och just såsom denna distinkta bestämning hos väsendet. Sant verkliga extremer vore Pol och Icke-pol, mänsklig och omänsklig art. Skillnaden är på ena stället en skillnad i existens, på det andra en skillnad i väsen, mellan två väsenden. Vad gäller det andra, så ligger huvudbestämningen häri, att ett begrepp (Tillvaro etc) uppfattas abstrakt, att det inte har sin innebörd såsom självständigt, utan som en abstraktion från något annat, och blott som denna abstraktion. Att t.ex. Anden blott är en abstraktion från materien. Det ger sig då självt, att det just emedan denna form skall utgöra dess innehåll, som sitt reala väsen har den abstrakta motsatsen, det föremål från vilken det abstraherats i dess abstraktion, alltså här den abstrakta materialismen. Om differensen inom ett väsendes existens inte hade förväxlats, dels med den självständiggjorda abstraktionen (naturligtvis inte av någonting annat utan egentligen av det självt), dels med den verkliga motsatsen mellan ömsesidigt varandra uteslutande väsenden, så skulle ett trefaldigt misstag ha undvikits: 1) det, att emedan blott extremen äger sanning, varje abstraktion och ensidighet betraktar sig som sann, varigenom en princip blott ter sig som en abstraktion från någonting annat i stället för en totalitet i sig själv, 2) den definitiva karaktären hos verkliga motsatser, deras utveckling till extremer, som blott är deras kunskap om sig själva och deras iver att föra kampen till ett avgörande, tänkes som något man om möjligt bör förhindra eller som något skadligt, 3) att man försöker förmedla dem. Ty lika mycket som de båda extremerna i sin existens uppträder verkligt och som extremer, så ligger det dock enbart in den enas väsen att vara extrem, och den har för den andra icke innebörd av sann verklighet. Den ena griper över den andre. Ställningen är inte jämlik; kristendomen, eller religionen överhuvud, och filosofin är extremer. Men i själva verket utgör religionen inte någon sann motsats till filosofin. Ty filosofin fattar religionen i dess illusoriska verklighet. Denna har alltså för filosofin - i den mån den vill vara en verklighet - upplösts i sig själv. Det finns ingen verklig väsendets dualism. Mer härom senare.

Man frågar sig hur Hegel överhuvudtaget kommer fram till behovet av en ny förmedling från ståndselementets sida. Eller delar Hegel "den vanliga, men högst farliga fördomen, att föreställa sig ständerna huvudsakligen utifrån ståndpunkten att de står i motsats till regeringen, som om detta vore deras väsentliga ställning"? (§ 302 Anmärkning).

Saken är helt enkelt denna: Å ena sidan har vi sett, att det borgerliga samhället såsom "ståndselement" och furstemakten såsom "regeringselement" först i "den lagstiftande makten" blivit till verkliga, omedelbara motsatser.

Å andra sidan är den lagstiftande makten en totalitet. Vi finner däri den furstliga principens deputation, "regeringsmakten". 2) Det borgerliga samhällets deputation, "stånds-"elementet, men dessutom finns där 3) den ena extremen såsom sådan, den furstliga principen, medan den andra extremen, det borgerliga samhället såsom sådan icke befinner sig där. Därigenom blir ståndselementet till den motpol till den "furstliga principen" som egentligen det borgerliga samhället borde vara. Det borgerliga samhället organiserar sig, som vi sett, först såsom "stånds-"element till en politisk tillvaro. "Stånds-"elementet är dess politiska tillvaro, dess transsubstantiation i den politiska staten. "Den lagstiftande makten" är därför, som vi sett, som först den egentliga politiska staten i dess totalitet. Här finns alltså 1) Furstlig princip, 2) Regeringsmakt, 3) Borgerligt samhälle. "Stånds-"elementet är "den politiska statens borgerliga samhälle", den "lagstiftande makten". Den extrem det borgerliga samhället borde bilda gentemot fursten, är därför "stånds-" elementet. (Liksom det borgerliga samhället är den politiska tillvarons overklighet, så är det borgerliga samhällets politiska tillvaro dess egen upplösning, dess skiljande från sig själv.) Likaså bildar det därför en motsats till regeringsmakten.

Hegel betecknar därför också ånyo "stånds-"elementet som "det empiriskt allmännas extrem", vilket egentligen det borgerliga samhället självt är. (Hegel har därför till ingen nytta låtit det politiska ståndselementet framgå ur korporationerna och de skilda ständerna. Detta skulle bara haft mening om de olika ständerna såsom sådana vore lagstiftande ständer, om alltså det borgerliga samhällets inre skillnader, den borgerliga bestämningen re vera <i själva verket> vore den politiska karaktären. Vi skulle då inte ha någon statstotalitetens lagstiftande makt, utan de olika ständerna, korporationernas och klassernas lagstiftande makt över statstotaliteten. Det borgerliga samhällets ständer skulle då inte erhålla någon politisk bestämning, utan själva bestämma den politiska staten. De skulle göra sin särskilda karaktär till bestämmande makt inom helheten. De skulle vara det särskildas makt över det allmänna. Vi skulle heller inte ha en lagstiftande makt, utan flera lagstiftande makter, som köpslog sinsemellan och med regeringen. Men Hegel tänker på ståndselementets moderna betydelse, förverkligandet av statsmedborgarskapet, det att vara bourgeois. Han vill att det "i och för sig allmänna", den politiska staten, inte skall bestämmas av det borgerliga samhället, utan omvänt bestämma detsamma. Då han alltså upptar det medeltida ståndselementets gestalt, ger han det en motsatt innebörd av att vara bestämd genom den politiska staten. Ständerna, såsom representanter för korporationerna etc., skulle inte vara det "empiriskt allmänna" utan det "empiriskt särskilda", "empirins särskildhet"!) Den "lagstiftande makten" behöver därför i sig själv förmedlingen, d.v.s. ett överskylande av motsatsen, och denna förmedling måste utgå från "ståndselementet", emedan ståndselementet inom den lagstiftande makten förlorar innebörden av det borgerliga samhällets representation, och blir ett primärt element, till och med den lagstiftande maktens borgerliga samhälle. Den "lagstiftande makten" är den politiska statens totalitet och just härigenom dess motsägelse som drivits i dagen. Den är därför i samma mån dess satta upplösning. Helt olika principer karambolerar i den. Detta framträder naturligtvis som motsatsen mellan den furstliga principens element och ståndselementets princip. I sanning är det emellertid antinomin mellan den politiska staten och det borgerliga samhället, den abstrakta politiska statens självmotsägelse. Den lagstiftande makten är den satta revolten. (Hegels huvudsakliga fel ligger i att uppfatta företeelsens motsägelse som enhet i väsendet, i Idén, medan den självfallet har den djupare motsägelse till sitt väsen, nämligen en väsentlig motsägelse, som t.ex. att här motsägelsen hos den lagstiftande makten i sig själv blott är den politiska statens, alltså det borgerliga samhällets självmotsägelse.

Vulgärkritiken hemfaller åt ett motsatt, dogmatiskt misstag. Sålunda kritiserar den t.ex. konstitutionen. Den gör oss uppmärksamma på antagonismen mellan myndigheterna o.s.v. Den finner överallt motsägelser. Detta är ännu blott dogmatisk kritik, som kämpar med sitt föremål, ungefär som man tidigare vederlade dogmen om den heliga Treenigheten genom motsägelsen mellan 3 och l. Den sanna kritiken visar däremot hur den heliga Treenigheten har sin inre genesis i människohjärnan. Den beskriver dess födelseakt. Sålunda påvisar den sant filosofiska kritiken av den nuvarande statsförfattningen inte bara förekomsten av motsägelser, den förklarar dem, begriper deras genesis, deras nödvändighet. Den greppar dem i deras säregna innebörd. Detta begripande består emellertid inte, som Hegel anser, i att överallt återfinna det logiska begreppets bestämningar, utan i att greppa det säregna föremålets säregna logik.)

Hegel uttrycker detta så, att i det politiska ståndselementets ställning till det furstliga "ligger blott möjligheten till överensstämmelse och därmed likaså möjligheten av fientlig antagonism".

Möjligheten till antagonism ligger överallt, där olika viljor stöter samman. Hegel säger själv, att "möjligheten till överensstämmelse" är "möjligheten av antagonism". Han måste alltså nu bilda ett element, som utgör "omöjligheten av antagonism" och "överensstämmelsens verklighet". För honom skulle ett sådant element vara friheten att besluta och tänka gentemot den furstliga viljan och regeringen. Det skulle alltså inte längre tillhöra det politiska ståndselementet. Det skulle snarare vara ett element av den furstliga viljan och av regeringen och skulle stå i samma motsats till det verkliga ståndselementet som själva regeringen.

Detta krav tonas starkt ned redan genom paragrafens slutsats:

"Liksom från furstemaktens sida, regeringsmakten (§ 300) redan har denna bestämning så måste också från ständernas sida ett moment vara bestämt att väsentligen tjäna som förmedlande moment."

Det moment som delegeras av ständerna måste ha en bestämning som är omvänd i förhållande till den, som regeringsmakten har från furstens sida, då det furstliga elementet och ståndselementet är två motsatta extremer. Liksom fursten demokratiserar sig i regeringsmakten så måste "stånds-"elementet i sin deputation monarkisera sig. Vad Hegel alltså vill ha, är ett furstligt moment på ständernas sida. Liksom regeringsmakten är ett ståndsmoment på furstens sida, så bör det ock finnas ett furstligt moment på ständernas.

"Överensstämmelsens verklighet" och "antagonismens omöjlighet" förvandlas till följande krav: "så måste också från ständernas sida ett moment vara bestämt att väsentligen tjäna som förmedlande moment". Till sin bestämning vara ägnat! Denna bestämning har enligt § 302 överhuvudtaget ständerna. Det borde här inte längre heta "bestämning" utan "bestämmelse".

Och vad är det nu för en bestämning att "väsentligen tjäna som förmedlande moment"? Att till sitt "väsen" vara "Buridans åsna".

Saken är helt enkelt denna:

Ständerna skall "förmedla" mellan fursten och regeringen å ena sidan, å andra sidan folket. Men det gör de inte. De är snarare det borgerliga samhället som organiserat sig som politisk motsats. Den "lagstiftande makten" behöver i sig själv förmedlingen, och därtill som vi sett en förmedling från ständernas sida. De båda viljornas förutsatta moraliska överensstämmelse, av vilken den ena är statsviljan såsom furstlig vilja och den andra statsviljan såsom det borgerliga samhällets vilja, räcker inte till. Den lagstiftande makten är visserligen den organiserade, totala politiska staten, men just däri framträder, emedan den nått sin högsta utveckling, den politiska statens ohöljda självmotsägelse. Skenet av en verklig identitet mellan furstens och ständernas vilja måste alltså poneras. Ståndselementet måste sättas såsom furstlig vilja eller fursteviljan måste sätta såsom ståndselement. Ståndselementet måste sättas såsom verkligheten hos en vilja, som icke är ståndselementets. Den enhet som inte finns i väsendet (annars hade den måst visa sig genom ståndselementets verksamhet och inte genom dess existensform) måste åtminstone finnas som en existens, eller en existens hos den lagstiftande makten (ståndselementet) har bestämningen att utgöra denna enhet av de oförenade. Detta moment hos ståndselementet, Pärernas kammare, Överhuset etc., är den politiska statens högsta syntes i den här betraktade organisationen. Visserligen har härmed icke uppnåtts vad Hegel ville, "överensstämmelsens verklighet" och "antagonismens omöjlighet", snarare förblir det vid "möjligheten av överensstämmelse". Men det är den positiva illusionen om den politiska statens enhet med sig själv (mellan furstens och ständernas vilja, mellan den politiska statens och det borgerliga samhällets princip), om denna enhet som materiell princip, d.v.s. så att icke blott två motsatta principer förenas, utan så att deras enhet är natur, existentialgrund. Detta moment hos ståndselementet är den politiska statens romantik, drömmen om dess substantialitet eller dess harmoni med sig själv. Det är en allegorisk existens.

Det beror nu av det verkliga status quo i förhållandena mellan stånds- och fursteelement om denna illusion blir en verksam illusion eller ett medvetet självbedrägeri. Så länge ständer och furstemakt faktiskt kommer överens, fördrar varandra, är illusionen om deras väsentliga enhet en verklig, d.v.s. verksam illusion. I motsatt fall, då dess sanning egentligen skulle prövas, blir den en medveten osanning, och löjlig.

§ 305. "Ett av det borgerliga samhällets ständer innehåller den princip som för sig är i stånd att konstitueras för denna politiska relation, nämligen den naturliga sedlighetens stånd, som har familjelivet som grundval och med avseende på sin subsistens har jordegendomen. Därmed har det, vad ankommer på dess särskildhet, ett på det själv grundat viljande och detta, samt den naturliga bestämning som det furstliga elementet innefattar, har det gemensamt med det senare."

Vi har redan påvisat Hegels inkonsekvens,

1) att uppfatta det politiska ståndselementet i dess moderna abstraktion från det borgerliga samhället etc., sedan han låtit det framgå ur korporationerna,

2) att nu åter bestämma det i enlighet med ståndsskillnaderna i det borgerliga samhället, sedan han redan bestämt de politiska ständerna såsom sådana som "det empiriskt allmännas extrem".

Konsekvent vore att: Betrakta de politiska ständerna för sig, såsom nytt element, och ur dem nu konstruera den i § 304 erfordrade förmedlingen.

Men vi ser nu, hur Hegel åter drar in den borgerliga ståndskillnaden, och samtidigt försöker ge sken av att de borgerliga ståndsskillnadernas verklighet och särskilda väsen inte bestämmer den högsta politiska sfären, den lagstiftande makten, utan omvänt degraderas till enbart det material, som den politiska sfären formerar och konstruerar efter sitt, ur den själv framgående behov.

"Ett av det borgerliga samhällets ständer innehåller den princip som för sig är i stånd att konstitueras för denna politiska relation, nämligen den naturliga sedlighetens stånd." (Bondeståndet.)

Vari består denna principiella förmåga, eller denna förmåga hos bondeståndets princip?

Det har "familjelivet som sin grundval och med avseende på sin subsistens har (det) jordegendomen. Därmed har det, vad ankommer på dess särskildhet ett på det själv grundat viljande och detta, samt den naturliga bestämning som det furstliga elementet innefattar, har det gemensamt med det senare".

Det "på det själv grundade viljandet" syftar på subsistensen, "jordegendomen", den med det furstliga elementet gemensamma "naturbestämningen", på "familjelivet" som grundval.

"Jordegendomens" subsistens, och ett "på det själv grundat viljande" är två olika ting. Man borde väl hellre säga "ett på jorden vilande viljande". Ännu hellre borde man väl tala om ett "på statens sinnelag" vilande viljande, inte om en vilja som vilar på sig, utan i helheten. I stället för "sinnelag", i stället för "besittandet av statsanda" träder "besittandet av jord".

Vad som vidare angår "familjelivet" såsom grundval, så förefaller det borgerliga samhällets "sociala" sedlighet att stå högre än denna "naturliga sedlighet". Vidare är "familjelivet" den "naturliga sedligheten" lika mycket för de andra ständerna, eller för borgarståndet i det borgerliga samhället som för bondeståndet. Att emellertid "familjelivet" hos bondeståndet icke blott är familjens princip, utan grundvalen för hans sociala tillvaro överhuvud, synes snarast göra det olämpligt för den högsta politiska uppgiften, genom att man kommer att tillämpa patriarkaliska lagar på en icke-patriarkalisk sfär, och hävda barnet och fadern, herre och dräng där det i stället handlar om den politiska staten och om statsmedborgarskap.

Vad gäller det furstliga elementets naturbestämning har Hegel inte framställt någon, patriarkalism, utan en modern, konstitutionell konung. Hans naturbestämning består däri, att han är statens kroppsliga representant, är född till konung eller har kungadömet som sitt familjearv - men vad har detta att göra med familjelivet som grundval för bondeståndet, vad har den naturliga sedligheten gemensamt med födelsens naturliga bestämning såsom sådan? Med hästen har kungen det gemensamt, att liksom denna födes till häst, födes kungen till kung.

Om Hegel gjort den av honom antagna ståndsskillnaden såsom sådan till politisk skillnad, så var ju redan bondeståndet såsom sådant en självständig del av ståndselementet, och om det såsom sådant utgör ett moment av förmedling med furstendömet, varför skulle det då behöva konstrueras fram någon ny förmedling? Och varför skilja ut bondeståndet ur det egentliga ståndsmomentet, då ju detta blott genom att skiljas från det hamnar i den "abstrakta" ställningen till det furstliga elementet. Hegel har just framställt det politiska ståndselementet såsom ett särskilt element, såsom privatståndets transsubstantiation till statsmedborgarskap, och funnit att det just på grund av detta tarvar en förmedling, hur kan Hegel nu på nytt upplösa denna organism i privatståndets åtskillnader, d.v.s. i privatståndet, och ur detta hämta den politiska statens förmedling med sig själv.

Vilken anomali det ändå är att den politiska statens högsta syntes inget annat är än syntesen mellan jordegendom och familjeliv!

Med ett ord:

Så snart de borgerliga ständerna såsom sådana är politiska ständer behövs denna förmedling icke, och så snart denna förmedling behövs är det borgerliga ståndet icke politiskt, alltså heller inte denna förmedling. Bonden är då inte såsom bonde, utan såsom statsmedborgare medlem av det politiska ståndselementet (då han såsom bonde är statsmedborgare eller såsom statsmedborgare bonde) hans statsmedborgarskap är bondeskap, och han inte såsom bonde är statsmedborgare utan såsom statsmedborgare är bonde!

Hegel uppvisar här en inkonsekvens inom ramen för sitt eget åskådningssätt, och en sådan inkonsekvens är anpassning. Det politiska ståndselementet är i modern mening, i den av Hegel utvecklade, det borgerliga samhällets fullbordade och positiva avskiljande från sitt privatstånd och dess inre skillnader. Hur kan Hegel göra privatståndet till lösningen på den lagstiftande maktens antinomier i sig själv? Hegel vill ha det medeltida ståndssystemet, men i den lagstiftande maktens moderna mening, och han vill ha den moderna lagstiftande makten, men i skepnaden av det medeltida ståndssystemet! Detta är den mest usla synkretism.

I början av § 304 heter det:

"Det politiska ståndselementet innehåller tillika i sin egen bestämning den i tidigare sfärer redan förhandenvarande ståndsskillnaden."

Men i sin egen definition innehåller det politiska ståndselementet denna skillnad blott genom att det annullerar den, att det i sig förintar den, abstraherar från den.

Om bondeståndet, eller som vi senare skall höra, bondeståndet som vuxit i styrka, den adliga jordegendomen, såsom sådant på sätt som beskrivits göres till den totala politiska statens, den lagstiftande maktens förmedling med sig själv, så är detta naturligtvis det ståndspolitiska elementets förmedling med furstemakten i den meningen, att det innebär upplösningen av det politiska ståndselementet som ett verkligt politiskt element. Icke bondeståndet, utan ståndet, privatståndet, det politiska ståndselementets analys (reduktion) till privatståndet är här den återupprättade enheten av den politiska staten med sig själv. (Förmedlingen är här inte bondeståndet såsom sådant, utan dess skiljande från det politiska ståndselementet i sin kvalitet såsom borgerligt privatstånd, det vill säga, att dess privatstånd ger det en särskild ställning i det politiska ståndselementet så att också den andra delen av det politiska ståndselementet erhåller ställningen av ett särskilt privatstånd och alltså upphör att representera det borgerliga samhällets statsmedborgarskap.) Här föreligger inte längre den politiska staten såsom två motsatta viljor, utan på ena sidan står den politiska staten (regering och furste) och på den andra det borgerliga samhället i sin åtskillnad från den politiska staten. (De olika ständerna.) Därmed har också den politiska staten upphävts som totalitet.

Nästa innebörd av det politiska ståndselementets fördubbling i sig självt såsom en förmedling med furstemakten är överhuvudtaget, att detta elements inre åtskillnad, dess motsats i sig, är dess återupprättade enhet med furstemakten. Den grundläggande dualismen mellan furste- och ståndselementet i den lagstiftande makten neutraliseras genom ståndselementets inre dualism. Hos Hegel sker emellertid denna neutralisation genom att det politiska ståndselementet skiljer sig från själva sitt politiska element.

Vad gäller jordegendomen som subsistens, som skall motsvara viljans suveränitet, den furstliga suveräniteten och familjelivet såsom grundval för bondeståndet som skall motsvara furstemaktens naturbestämning, så skall vi senare återvända till den. Här i § 305 utvecklas bondeståndets "princip", som "för sig är i stånd att konstitueras till denna politiska relation".

I § 306 företas denna "konstituering" för "den politiska ställningen och betydelsen". Den reduceras till: "förmögenheten blir" "ett oförytterligt, med majorat belastat arvegods". "Majoratet" skulle alltså vara bondeståndets politiska konstituering.

"Majoratets berättigande" heter det i tillägget, "ligger däri, att staten inte skall behöva räkna med blotta möjligheten av ett visst sinnelag, utan med nödvändigheten därav. Nu är detta sinnelag inte bundet till en förmögenhet, men det relativt nödvändiga sambandet är att den, som har en självständig förmögenhet, inte av yttre omständigheter är förhindrad att uppträda och handla för staten."

Första satsen. För staten räcker inte "blotta möjligheten av sinnelaget", den bör räkna med dess "nödvändighet".

Andra satsen. "Sinnelaget är inte bundet till en förmögenhet", d.v.s. förmögenhetens sinnelag är "blott en möjlighet".

Tredje satsen. Men det finnes ett "relativt nödvändigt samband" nämligen "att den som har en självständig förmögenhet etc. kan handla för staten", d.v.s. förmögenheten ger "möjlighet" till statsanda, men just "möjligheten" räcker ju enligt första satsen inte.

Därtill har Hegel inte visat att jordegendomen är den enda "självständiga" förmögenheten.

Konstitueringen av bondeståndets förmögenhet till oavhängighet är dess konstituering "för den politiska ställningen och betydelsen". Eller "förmögenhetens oavhängighet" är dess "politiska ställning och betydelse".

Denna oavhängighet vidareutvecklas:

Dess "förmögenhet" är "oavhängig statsförmögenhet". Med statsförmögenheten menas här uppenbarligen regeringskassan. I detta avseende förhåller sig "det allmänna ståndet" "motsatt" "såsom väsentligen avhängigt staten". Sålunda heter det i förordet till Hegels Rättsfilosofi:

"Dessutom utövas hos oss inte filosofin, som t.ex. hos grekerna som en privat konst", "utan den" har "en offentlig, allmänheten rörande, existens, speciellt eller enbart i statens tjänst".

Alltså är också filosofin "väsentligen" avhängig regeringskassan.

Dess förmögenhet är oberoende "av värvets osäkerhet, från vinningslystnaden och från egendomens föränderlighet överhuvud". I detta avseende kontrasteras det mot "näringarnas stånd" "såsom det av behovet avhängiga och åt detsamma hänvisade".

Denna förmögenhet är sålunda oavhängig såväl av regeringsmaktens som av mängdens gunst.

Slutligen är det till och med skyddat mot det egna godtycket, genom att medlemmar av detta stånd som är kallade att fylla denna funktion "saknar andra medborgares rätt att fritt disponera hela sin egendom, eller att veta att den kommer att tillfalla deras barn i enlighet med deras lika kärlek till dem".

Motsatserna har här antagit en helt ny och mycket materiell gestalt, som vi inte skulle ha väntat oss i den politiska statens himmel. Den motsats som Hegel framställer är uttryckt i sin skärpa, motsättningen mellan privategendom och förmögenhet.

Jordegendomen är privategendomen κατ' έξοχήν, den egentliga privategendomen. Dess exakta privatnatur framträder 1) som "oavhängighet av statsförmögenheten", av "regeringsmaktens gunst", av egendomen, som den existerar i form av "den politiska statens allmänna egendom", en särskild förmögenhet som existerar vid sidan av andra förmögenheter i enlighet med den politiska statens konstruktion. 2) som "oavhängighet av behovet" hos samhället, eller av "den sociala förmögenheten", av "mängdens gunst". (Det är också betecknande, att andel i statsförmögenheten uppfattas som "regeringsmaktens gunst" och andel i den sociala förmögenheten kallas "mängdens gunst".) Det "allmänna ståndets" och "näringsståndets" förmögenhet är ingen egentlig privategendom, eftersom de direkt respektive indirekt är betingade genom sambandet med den allmänna förmögenheten eller egendomen som social egendom, utgör en participation i densamma och därigenom självfallet i båda fall förmedlas genom "gunsten", d.v.s. genom "viljans accident". Mot dem står jordegendomen såsom den suveräna privategendomen, som ännu inte erhållit gestalt av förmögenhet, d.v.s. av en genom sociala viljan satt egendom.

Den politiska författningen är på sin högsta höjd i privategendomens författning. Det högsta politiska sinnelaget är privategendomens sinnelag. Majoratet är blott den yttre företeelse för jordegendomens inre natur. Genom att den är oförytterlig har dess sociala rötter skurits av, och dess isolering från det borgerliga samhället säkrats. Genom att den inte "tillfaller deras barn i enlighet med deras lika kärlek" har den till och med ryckts loss, och är oavhängig det mindre samhället, av familjens naturliga samhälle, dess vilja och dess lagar. Den bevarar alltså privategendomens kärva natur också från att övergå i familjeförmögenhet.

Hegel hade i § 305 förklarat jordegendomens stånd kapabelt att konstitueras till "den politiska funktionen", eftersom "familjelivet" var dess "grundval". Han har emellertid förklarat själva "kärleken" för familjelivets grundval, princip, Ande. Hos det stånd, som har familjelivet till grundval, saknas alltså familjelivets grundval, kärleken såsom den verkliga, alltså verksamma och determinerande principen. Det är alltså familjelivet utan Ande, familjelivets illusion. I sin högsta utveckling motsäger privategendomens princip familjens princip. I motsats till den naturliga sedlighetens stånd, till familjelivets stånd, är det i det borgerliga samhället som familjelivet blir familjens liv, kärlekens liv. Det förra är snarare privategendomens barbari gentemot familjelivet.

Sådant vore alltså privategendomens, jordegendomens suveräna härlighet, om vilken det på senare tid sagts så många sentimentaliteter och gjutits så många brokiga krokodiltårar.

Det hjälper inte för Hegel att säga att majoratet blott är ett politiskt krav, och måste uppfattas i sin politiska ställning och betydelse. Det hjälper inte att han säger: "Säkerheten och stabiliteten hos detta stånd kan ytterligare ökas genom majoratsinstitutionen, vilket dock endast ur politisk synpunkt är önskvärt. Ty därmed är förbundet ett offer för det politiska syftet, att den förstfödde skall kunna leva oberoende". Detta är en viss hederlighet, en viss anständighet hos Hegel. Han önskar inte konstituera och rättfärdiga majoratet i och för sig, han önskar det i förhållande till något annat, inte såsom självbestämning, utan som bestämmelse hos något annat, inte som syfte, utan som medel till något annat. I grund och botten är majoratet en konsekvens av den exakta jordegendomen, den förstenade privategendomen, privategendomen (quand même <likväl>) på höjden av sin utvecklings skärpa och självständighet. Vad Hegel framställer som syftet, det bestämmande, som majoratets prima causa <huvudorsak> är snarare dess effekt, en följd, den abstrakta privategendomens makt över den politiska staten, under det att Hegel framställer majoratet såsom den politiska statens makt över privategendomen. Han gör orsaken till verkan och verkan till orsak, det bestämmande till det bestämda och det bestämda till bestämmande.

Men vad är innehållet i det politiska konstituerandet, i det politiska syftet, vad är syftet med detta syfte? Vad är dess substans? Majoratet, privategendomens superlativ, den suveräna privategendomen. Vilken makt utövar den politiska staten över privategendomen genom majoratet? Att den isolerar den från familjen och samhället, att den bringar den till dess abstrakta självständighet. Vilken är alltså den politiska statens makt över privategendomen? Privategendomens egen makt, dess till existens bringade väsen. Vad blir det kvar åt den politiska staten i motsatsen till detta väsen? Illusionen, att den bestämmer vad som bestämmes. Den knäcker naturligtvis familjens och samhällets vilja, men blott för att ge tillvaro åt den familje- och samhällslösa viljan hos privategendomen, och erkänna denna tillvaro såsom den politiska statens högsta tillvaro och som högsta sedliga tillvaro.

Låt oss betrakta de olika elementen som de här, i den lagstiftande makten, i den totala, den till verklighet och konsekvens, till medvetande komna staten, den verkliga politiska staten, förhåller sig i sammanhang med dessa elements ideella eller börande logiska bestämning och gestalt.

(Majoratet är inte, som Hegel säger, en "boja, som lagts på civilrättens frihet", det är snarare "civilrättens frihet som befriat sig från alla sociala och sedliga bojor".) ("Den högsta politiska konstruktionen är här konstruktionen av den abstrakta privategendomen.")

Innan vi företar denna jämförelse, måste vi dock kasta en blick på ett påstående i paragrafen, nämligen att genom majoratet bondeståndets förmögenhet, jordegendomen, privategendomen "t.o.m. är skyddad från det egna godtycket genom att medlemmar av detta stånd som är kallade att fylla denna funktion saknar andra medborgares rätt att fritt disponera hela sin egendom".

Vi har redan framhållit, hur privategendomens sociala rötter avskurits genom jordegendomens "oförytterlighet". Privategendomen (jordegendomen), skyddas genom ägarens eget godtycke, genom att hans godtyckes sfär slår om från det allmänna mänskliga godtycket till privategendomens specifika godtycke, privategendomen blivit viljans subjekt, och viljan blott är privategendomens predikat. Privategendomen är inte längre något bestämt objekt för godtycket, utan godtycket är privategendomens bestämda predikat. Låt oss dock jämföra med vad Hegel säger inom civilrättens sfär:

§ 65. "Min egendom kan jag avyttra, eftersom den är min blott i den mån jag lägger min vilja däri [...] men blott i den mån saken till sin natur är en yttre."

§ 66. "Oförytterliga är därför de nyttigheter, eller snarare substantiella attribut, som utgör min innersta person och mitt självmedvetandes allmänna väsen - såsom min personlighet i allmänhet, min viljas allmänna frihet, sedlighet, religion. Rätten därtill kan likaledes ej preskriberas."

I majoratet blir alltså jordegendomen, den exakta privategendomen, en oförytterlig nyttighet, alltså ett substantiellt attribut, som utgör majoratsherreståndets "innersta person, dess självmedvetandes allmänna väsen" dess "personlighet i allmänhet, dess viljas allmänna frihet, sedlighet, religion". Det är därför också konsekvent, att medan privategendomen, jordegendomen är oförytterlig, däremot "viljans allmänna frihet" (vartill också hör det fria disponerandet över något yttre, som t.ex. jordegendomen), och sedligheten (vartill hör kärleken såsom den verkliga anden, den ande som också är ägnad att utgöra familjen verkliga lag) är förytterliga. Privategendomens "oförytterlighet" är samtidigt den allmänna viljefrihetens och sedlighetens "förytterlighet". Egendomen är här inte längre "i den mån jag lägger min vilja däri" utan min vilja är "i den mån den ligger i egendomen". Min vilja besitter inte längre, den är besutten. Majoratsherreskapets romantiska kittling ligger just i att privategendomen här, alltså privat-godtycket i dess mest abstrakta gestalt, att den fullkomligt inskränkta, osedliga, råa viljan framträder som den vore den politiska statens högsta syntes, som godtyckets högsta föryttring, som den allra hårdaste och mest uppoffrande kamp mot den mänskliga svagheten. Ty som mänsklig svaghet ter sig här privategendomens humanisering, dess förmänskligande. Majoratet är den privategendom som i sig själv blivit religion, som försjunkit i sig själv, hänryckts av sin självständighet och härlighet. Liksom majoratet undantagits från det direkta föryttrandet, så har det också befriats från kontraktet. Hegel återger övergången från egendom till kontrakt på följande sätt:

§ 71. "Tillvaro är såsom bestämt Vara väsentligen Vara för något annat [...], egendomen, ur den synpunkten att den är till såsom en yttre sak, är för andra yttreheter <Äusserlichkeiten> och i sammanhang med denna nödvändighet och tillfällighet. Men såsom viljans tillvaro är den för något annat blott såsom för viljan hos en annan person. Detta förhållande mellan vilja och vilja, är den säregna och sanna grundval, på vilken friheten har sin tillvaro. Denna förmedling att ha egendom, icke längre blott förmedelst en sak och min subjektiva vilja, utan i lika mån förmedelst en annan vilja och härmed i en gemensam vilja, utgör Fördragets sfär."

(I majoratet har det blivit statens lag att inte ha egendom i en gemensam vilja, utan blott "förmedels en sak och min subjektiva vilja".) Under det att Hegel här i civilrätten uppfattar förytterligheten och privategendomens avhängighet av en gemensam vilja såsom dess sanna idealism, prisas tvärtom i Statsrätten den imaginära härligheten hos en oavhängig egendom i motsats till "värvets osäkerhet, vinningslystnaden, egendomens föränderlighet, avhängigheten av statsförmögenheten". Vad är det för en stat som inte en gång kan fördraga civilrättens idealism? Vad är det för en rättsfilosofi, som i civilrätten ger privategendomens självständighet en annan innebörd än i statsrätten?

Gentemot den oavhängiga privategendomens råa stupiditet är värvets osäkerhet elegisk, vinningslystnaden patetisk (dramatisk), egendomens föränderlighet ett allvarligt öde (tragisk), avhängigheten av statsförmögenheten sedlig. Kort sagt, i alla dessa egenskaper klappar människohjärtat genom egendomen, d.v.s. människans beroende av människan. Hur detta beroende än är beskaffat är det mänskligt gentemot slaven, som tror sig själv fri, eftersom den sfär som inskränker honom inte är samhället utan jorden. Friheten hos denna vilja är dess tomhet på annat innehåll än privategendomens.

Sådana missfoster som att definiera majoratet såsom en bestämning av privategendomen genom den politiska staten är överhuvudtaget oundvikliga, om man tolkar en gammal världsåskådning i en ny världsåskådnings mening, om man ger en sak, som t.ex. här privategendomen, en dubbel innebörd; en i den abstrakta rättens domstol, en annan i den politiska statens himmel.

Vi kommer nu till ovan förutskickade jämförelse.

I § 257 heter det:

"Staten är den sedliga idéns verklighet - den sedliga anden såsom den uppenbara, för sig själv tydliga, substantiella viljan ... I seden har den sin omedelbara och i den enskildes självmedvetande ... sin förmedlade existens, liksom detta genom sin övertygelse i den har sin substantiella frihet, såsom sitt väsen, syfte och produkterna för sin verksamhet."

I § 268 heter det:

"Den politiska övertygelsen, patriotismen överhuvud, såsom den sant bestående vissheten [...] och det till vana vordna viljandet, är blott resultatet av de i staten bestående institutionerna, vari förnuftet verkligen finnes förhanden, liksom den manifesterar sig genom ett handlande som står i överensstämmelse med dessa. - Denna övertygelse är överhuvudtaget förtroendet (som kan övergå i en mer eller mindre utbildad insikt), - medvetandet, att mitt substantiella och särskilda intresse bevaras och inrymmes i intressena och syftena hos en annan (här hos staten) i förhållande till mig såsom enskild, - varigenom denne omedelbart inte längre än någon annan för mig, och jag är fri i detta medvetande."

Den sedliga idéns verklighet framträder här såsom privategendomens religion (emedan i majoratet privategendomen förhåller sig till sig själv på religiöst sätt kommer det sig, att i vår moderna tid religionen överhuvudtaget blivit till en i jordegendomen inneboende kvalitet, och att alla majoratsherreskrifter är fulla med religiös salvelse. Religionen är den högsta tankeformen för denna brutalitet). Den "uppenbara, för sig själv tydliga, substantiella viljan" förvandlas till en dunkel, till jorden nedbruten vilja, som är berusad just av det ogenomträngliga hos det element vid vilket den häftar. "Den sant bestående vissheten" som är "den politiska övertygelsen" är den på "egen mark" (i bokstavlig bemärkelse) stående vissheten. Det "till vana vordna" politiska "viljandet" är inte längre "blott resultat" etc., utan en utanför staten bestående institution. Den politiska övertygelsen är inte längre "förtroendet" utan snarare "förlitandet, medvetandet, om att mitt substantiella och särskilda intresse är oavhängigt av en annans intressen och syften (här statens) i förhållande till mig som enskild". Det är medvetandet om min frihet från staten.

"Upprätthållandet av det allmänna statsintresset" etc. var (§ 289) en uppgift för "regeringsmakten". Här residerade "den bildade intelligentian och rättsmedvetandet hos massan av ett folk" (§ 297). Den gör "egentligen ständerna överflödiga", ty den "kan också utan ständer göra det bästa, liksom den också under ständernas församlingar måste göra det bästa" (§ 301 Anmärkning). "Det allmänna ståndet, som närmare ägnar sig åt regeringens tjänst, har omedelbart som sin bestämning att ha det allmänna till syfte för sin väsentliga verksamhet" [§ 303].

Och hur framträder nu det allmänna ståndet, regeringsmakten? "Såsom från staten väsentligen avhängigt", såsom en "förmögenhet, avhängig av regeringsmaktens gunst". Samma förvandling har försiggått med det borgerliga samhället, som tidigare vunnit sin sedlighet i korporationen. Det är en förmögenhet, avhängig "av värvets osäkerhet" etc., av "mängdens gunst".

Vari ligger då majoratsherrens föregivet specifika egenskap? Och vari kan överhuvudtaget den sedliga kvaliteten hos en oförytterlig förmögenhet bestå? I obestickligheten. Obestickligheten ter sig som den högsta politiska dygden, en abstrakt dygd. Därtill är obestickligheten i den av Hegel konstruerade staten något så apart, att den måste konstrueras som en särskild politisk makt. Det är alltså redan därigenom bevisat, att den inte är den politiska statens anda, inte regel utan undantag, och den konstrueras såsom sådant undantag. Man mutar majoratsherrarna med deras oavhängiga egendom, för att skydda dem undan bestickligheten. Under det att enligt Idén avhängigheten av staten och känslan av denna avhängighet skulle vara den högsta politiska friheten, eftersom den innebär att privatpersonen känner sig som en abstrakt, avhängig person och att denne först såsom statsmedborgare känner sig och bör känna sig oavhängig, konstrueras här den oavhängiga privatpersonen. "Deras förmögenhet är lika oavhängig av statsförmögenheten som från värvets osäkerhet" etc. Mot dem står "näringarnas stånd, som det av behovet avhängiga och därpå hänvisade, och det allmänna ståndet såsom av staten väsentligen avhängigt". Här finnes alltså oavhängighet av staten och det borgerliga samhället, och denna förverkligade abstraktion från båda, som realiter är den mest primitiva avhängighet av jorden, utgör i den lagstiftande makten de bådas förmedling och enhet. Den oavhängiga privatförmögenheten, d.v.s. den abstrakta privatförmögenheten och motsvarande privatperson är den politiska statens högsta konstruktion. Den politiska "oavhängigheten" konstrueras som den "oavhängiga privategendomen" och "denna oavhängiga privategendoms person". Vi skall snart se hur det re vera <i själva verket> står till med "oavhängigheten", "obestickligheten" och därur emanerande statligt sinnelag.

Att majoratet är arvegods, säger sig självt. Mera härom senare. Att det, som Hegel påpekar i tillägget, tillkommer den förstfödde är rent historiskt betingat.

§ 307. "Rätten hos denna del av det substantiella ståndet grundar sig således å ena sidan på familjens naturprincip, men denna princip förvränges samtidigt genom hårda uppoffringar för det politiska syftet varigenom detta stånd väsentligen är hänvisat till att verka för detta syfte, och likaledes till följd härav genom börden kallat och berättigat härtill utan det accidentiella momentet av ett val."

I vilken mån rätten hos detta substantiella stånd grundas på familjens naturprincip har inte Hegel utvecklat, möjligen avser han att jordegendomen existerar som arvegods. Därmed har ingen rättighet tillkommit detta stånd i politisk bemärkelse, utan blott majoratsherrens rätt till jordegendom genom börden. "Denna", familjens naturprincip, "förvränges emellertid samtidigt genom hårda uppoffringar för det politiska syftet". Vi har naturligtvis sett, hur här "familjens naturprincip förvränges", men hur detta inte är någon "hård uppoffring för det politiska syftet" utan blott privategendomens förverkligade abstraktion. Snarast förvränges genom denna förvrängning av familjens naturprincip också det politiska syftet "varigenom (?) detta stånd väsentligen är hänvisat att verka för detta syfte" - genom privategendomens självständiggörande? - "och likaledes till följd härav genom börden kallat och berättigat härtill utan det accidentiella momentet av ett val".

Här är alltså deltagandet i den lagstiftande makten en medfödd människorätt. Här har vi borna lagstiftare, den politiska statens borna förmedling med sig själv. Man har, i synnerhet från majoratsherrarnas sida, gjort sig mycket lustig över de medfödda mänskliga rättigheterna. Är det inte ännu mera lustigt, att den lagstiftande maktens högsta värdighet anförtros ett särskilt slags människor? Ingenting är mera löjligt, än att Hegel ställer kallelsen till lagstiftare, till representant för statsmedborgarskapet genom "börden" mot kallelsen genom "det accidentiella momentet av ett val". Som om valet, den medvetna produkten av det medborgerliga förtroendet, inte stode i ett helt annat nödvändigt sammanhang med det politiska syftet än bördens fysiska slump. Hegel förfaller överallt från sin politiska spiritualism ned till den krassaste materialism. På den politiska statens topp är det överallt börden som gör bestämda individer till inkorporationer av de högsta statsuppgifterna. De högsta statsaktiviteterna sammanfaller med individerna genom börden på samma sätt som djurets ställning, karaktär, levnadssätt etc. är omedelbart medfödda. Staten erhåller i sina högsta funktioner en djurisk verklighet. Naturen hämnas mot Hegel för det förakt han visat den. Om naturen gentemot den mänskliga viljan inte längre skulle vara något för sig, så behåller här den mänskliga viljan inte mera för sig än materien.

Den falska identiteten, den fragmentariska, sporadiska identiteten mellan natur och ande, kropp och själ, framträder som inkorporation. Då börden blott ger människan hennes individuella existens och i första hand blott sätter henne som naturlig individ, medan de statliga attributen såsom lagstiftande makt etc. är sociala produkter, framfödda av samhället och inga den naturliga individens skapelser, så är just den omedelbara identiteten, det oförmedlande sammanfallandet mellan individens börd och individen såsom individuation av en bestämd social ställning, funktion etc. det frappanta, undret. Naturen skapar i detta system omedelbart kungar, pärer etc., precis som den gör ögon och näsor. Det frapperande är att man såsom omedelbar produkt av den biologiska arten ser det som blott är en produkt av den självmedvetna arten. Människa blir jag genom födelsen utan att tillfråga samhället. Pär eller kung blir denna bestämda börd först genom allmän överenskommelse. Först överenskommelsen gör födelsen av denna människa till en kunglig börd, alltså är det överenskommelsen och inte börden som skapar konungen. Då börden, till skillnad från andra bestämningar, omedelbart ger människan en ställning, så gör hennes kropp henne till denna bestämda sociala funktionär. Hennes kropp är hennes sociala rättighet. I detta system framträder människans kroppsliga värdighet eller människokroppens värdighet (vilket, om det vidareutvecklas kan lyda: värdigheten hos statens fysiska naturelement) så, att bestämda, och därtill de högsta sociala värdigheterna är värdigheten hos bestämda, genom börden predestinerade kroppar. Det är därför hos adeln naturligtvis stoltheten över blodet, härstamningen, kort sagt deras kroppars levnadshistoria, det är naturligtvis detta zoologiska åskådningssätt som i heraldiken äger sin motsvarighet inom vetenskapen. Adelns hemlighet är zoologin.

Två moment hos det ärftliga majoratet förtjänar att framhävas:

1) Det bestående är arvegodset, jordegendomen. Det är det konstanta i förhållandet - substansen. Majoratsherren, ägaren, är egentligen blott accident. Jordegendomen antropomorfiserar sig i de olika släkterna. Jordegendomen ärver samtidigt alltid den förstfödde i huset såsom till sig fjättrat attribut. Varje förstfödd i kedjan av jordägare är arvedelen, egendomen hos den oförytterliga jordegendomen, dess viljas och verksamhets predestinerade substans. Saken är subjekt och människan predikat. Viljan blir till egendomens egendom.

2) Majoratsherrens politiska kvalitet är hans arvegods politiska kvalitet, en i detta arvegods inneboende politisk kvalitet. Den politiska kvaliteten framträder alltså här också som jordegendomens egendom, som en kvalitet som omedelbart tillkommer den rent fysiska jorden (natur).

Vad gäller det första så följer därav, att majoratsherren är jordegendomens livegna, och att i de livegna som är hans undersåtar blott framträder de praktiska konsekvenserna av det teoretiska förhållande, i vilket han befinner sig till jordegendomen. Den germanska subjektivitetens djup framträder överallt som primitiviteten hos en objektivitet utan ande.

Här skall behandlas förhållandet 1) mellan privategendom och arvegods, 2) mellan privategendom, arvegods och därigenom privilegiet hos vissa släkter att delta i den politiska suveräniteten. 3) det verkliga historiska förhållandet eller det germanska förhållandet.

Vi har sett, att majoratet är abstraktionen av den "oavhängiga privategendomen". Härav följer en annan konsekvens. Oavhängigheten, självständigheten i den politiska staten vars konstruktion vi just har följt, är privategendomen, vilken på sin höjdpunkt framträder som oförytterlig jordegendom. Den politiska oavhängigheten härrör därför inte ur den politiska staten ex proprio sinu <ur dess eget knä>, den är inte den politiska statens gåva till sina medlemmar, den är inte den ande som besjälar den politiska staten. Den politiska statens medlemmar emottar sin oavhängighet från ett väsen, som inte är den politiska statens, från ett den abstrakta civilrättens väsen, från den abstrakta privategendomen. Den politiska oavhängigheten är en accident hos privategendomen, inte den politiska statens substans. Den politiska staten och däri den lagstiftande makten är som vi sett det avslöjade mysteriet hos statsmomentens sanna värde och väsen. Den innebörd ståndsskillnaden har i den politiska staten är ståndsskillnadens väsentliga innebörd. Likaså framträder väsendet hos furste och regeringsmakt i den "lagstiftande makten". Här, i den politiska statens sfär, är det som de enskilda statsmomenten förhåller sig till sig som till artens väsen, såsom "artväsendet", emedan den politiska staten är sfären för deras allmänna bestämning, deras religiösa sfär. Den politiska staten är sanningsspegeln för de olika momenten i den konkreta staten.

Om alltså den "oavhängiga privategendomen" i den politiska staten i den lagstiftande makten har innebörden av "politisk oavhängighet" så är den statens politiska oavhängighet. Den "oavhängiga privategendomen" eller den "verkliga privategendomen" är då inte blott "författningens stötta" utan "själva författningen".

Och författningens stötta är väl ändå författningarnas författning, den verkliga författningen?

Hegel gjorde vid konstruerandet av den ärftlige monarken, själv överraskad över "en vetenskaps immanenta utveckling, härledandet av dess hela innehåll ur det enkla begreppet" (§ 279 Anmärkning), följande anmärkning:

"Sålunda har det grundläggande momentet hos den i den omedelbara rätten abstrakta personligheten vidareutvecklats genom sina olika former av subjektivitet och är här, i den absoluta rätten, i staten, viljans fullkomligt konkreta objektivitet, statens personlighet, dess självvisshet."

D.v.s. i den politiska staten kommer det till synes, att den "abstrakta personligheten", den högsta politiska personligheten är den politiska grundvalen för hela staten. Likaså kommer i majoratet rätten hos denna abstrakta personlighet, dess objektivitet, den "abstrakta privategendomen" som statens högsta objektivitet till existens som dess högsta rätt.

Att staten är ärftlig monark, abstrakt personlighet, betyder bara att statens personlighet är abstrakt, eller att den är den abstrakta personlighetens stat, liksom då också romarna utvecklade monarkens rätt helt inom civilrättens normer eller civilrätten såsom statsrättens högsta norm.

Romarna var den suveräna privategendomens rationalister, germanerna dess mystiker.

Hegel betecknar civilrätten såsom den abstrakta personlighetens rätt, eller den abstrakta rätten. Och sant är, att den måste framställas som rättens abstraktion, och därmed som den abstrakta personlighetens illusoriska rätt, liksom den av Hegel utvecklade moralen är den abstrakta subjektivitetens illusoriska existens. Hegel utvecklar civilrätten och moralen såsom sådana abstraktioner, varur det hos honom inte följer, att staten, sedligheten som de har till förutsättningar, inte kan vara något annat än societeten (det sociala livet) för dessa illusioner. Tvärtom drar han slutsatsen, att de är underordnade moment hos detta sedliga liv. Men vad är civilrätten annat än rätten, och vad är moralen annat än moralen hos dessa statssubjekt? Eller vad mera är, personen hos civilrätten och subjektet hos moralen är statens person och subjekt. Man har många gånger angripit Hegel för hans framställning av moralen. Han har inte gjort något annat än framställt moralen hos den moderna staten och den moderna civilrätten. Man har velat skilja moralen mera från staten, emancipera den mera. Vad har man bevisat därmed? Att den nuvarande statens avskildhet från moralen är moralisk, att moralen är ostadig och staten omoralisk. Det är snarare en stor, om än ur en synpunkt (nämligen ur den, att Hegel utger den stat som har en sådan moral som förutsättning för att vara sedlighetens reala idé) omedveten förtjänst hos Hegel, att anvisa den moderna moralen dess sanna plats.

I den författning, där majoratet är en garanti, är privategendomen den politiska författningens garanti. I majoratet kommer detta till synes så, att en särskild sorts privategendom är denna garanti. Majoratet är blott en särskild existens av det allmänna förhållandet mellan privategendom och politisk stat. Majoratet är privategendomens politiska mening, privategendomen i dess politiska innebörd, d.v.s. i dess allmänna innebörd. Författningen är alltså här privategendomens författning.

Där vi anträffar majoratet i dess klassiska form, hos de germanska folken, finner vi också privategendomens författning. Privategendomen är den allmänna kategorin, det allmänna statsbandet. Till och med de allmänna funktionerna framträder som privategendom, än hos en korporation, än hos ett stånd.

Handeln och näringarna är i sina olika nyanser privategendomen hos särskilda korporationer. Hovvärdighet, domvärjo etc. är privategendom hos särskilda ständer. De olika provinserna är privategendom hos enskilda furstar etc. Rikets tjänst o.s.v. är härskarens privategendom. Den Helige Ande är prästerskapets privategendom. Min pliktenliga verksamhet är privategendom hos en annan, liksom mina rättigheter åter är en särskild privategendom. Suveräniteten, här nationaliteten, är kejsarens privategendom.

Man har ofta sagt, att under medeltiden varje form av rätten, friheten, av den sociala tillvaron framstår som ett privilegium, som ett undantag från regeln. Man kan inte undgå att notera, hur dessa privilegier alla framträder i form av privategendom. Vad är den allmänna orsaken till detta sammanträffande? Privategendomen är privilegiets artenliga existensform, rättigheten såsom ett undantag.

Där furstarna, som i Frankrike, angrep privategendomens oavhängighet, inkräktade de på korporationernas egendom, innan de angrep individernas egendom. Men t det att de angrep korporationernas privategendom angrep de privategendomens korporation som det sociala bandet.

I livegenskapen kommer det just till synes, att den furstliga makten är privategendomens makt och i furstemakten är mysteriet hos den allmänna makten, makten hos alla statliga kretsar nedlagt.

(I fursten såsom representant för statsmakten kommer det till uttryck vad statens mäktighet är. Den konstitutionelle fursten uttrycker därför den konstitutionella statens idé i dess skarpaste abstraktion. Han är å ena sidan statens idé, det helgade statsmajestätet, och just såsom detta är han person. Samtidigt är han blott något imaginärt, han har såsom person och som furste varken verklig makt eller aktivitet. Här uttryckes i sin högsta motsägelse skiljandet av det politiska från det verkliga, av det formella från det materiella, av den allmänna från den individuella personen, av människan från den sociala människan.)

Privategendomen är romerskt förstånd och germansk känsla. Det kan här vara lärorikt att anställa en jämförelse mellan dessa båda extrema utvecklingsvägar av densamma. Detta kommer att vara oss till hjälp vid lösningen av det omtalade politiska problemet.

Det är egentligen romarna som först utbildat privategendomens rätt, den abstrakta rätten, civilrätten, den abstrakta personens rätt. Den romerska civilrätten är civilrätten i dess klassiska form. Vi finner emellertid ingenstädes hos romarna att privategendomens rätt, som hos tyskarna, skulle ha mystifierats. Den blir heller aldrig statsrätt.

Privategendomens rätt är jus utendi et abutendi <rätt att bruka och missbruka>, godtyckets rätt över saken. Romarnas huvudintresse ligger i att framställa förhållanden, och bestämma vilka som visar sig vara privategendomens abstrakta förhållanden. Privategendomens egentliga grund, besittandet, är ett faktum, ett oförklarligt faktum, ingen rättighet. Först genom juridiska definitioner, som ger samhället det faktiska besittandet, erhåller det egenskapen av rättsligt besittande, privategendom.

Vad gäller sammanhanget mellan politisk författning och privategendom hos romarna, så framträder:

1) Människan (såsom slav) liksom hos de antika folken i allmänhet som föremål för privategendom.

Detta är inget specifikt.

2) De erövrade länderna behandlas som privategendom, jus utendi et abutendi göres gällande i dem.

3) I själva deras historia uppträder kampen mellan fattiga och rika (patricier och plebejer etc).

I övrigt gör sig privategendomen på det hela taget gällande som offentlig egendom, liksom hos de klassiska folken överhuvud, antingen detta, som under goda tider, skedde i form av republikens utgifter, eller i form av luxuriös och allmän välgörenhet mot hopen (badanläggningar etc).

Det sätt på vilket slaveriet förklaras är krigets rätt, ockupationens rätt. Just emedan deras politiska existens förintats är de slavar.

Vi skall framför allt framhålla två skillnader gentemot germanerna.

1) Kejsarmakten var inte privategendomens makt, utan den empiriska viljans suveränitet såsom sådan, som långt ifrån betraktade privategendomen som ett band mellan sig och sina undersåtar, utan tvärtom handskades med privategendomen som med alla övriga sociala nyttigheter. Den kejserliga makten var därför inget annat än faktiskt ärftlig. Den högsta utvecklingen av privategendomens rätt, civilrätten, inträffar visserligen under kejsartiden, men är snarast en konsekvens av den politiska upplösningen, än att den politiska upplösningen var en konsekvens av privategendomen. Därtill kommer, att då civilrätten nått sin fulla utveckling, statsrätten var upphävd och stadd i sin upplösning, under det att det i Tyskland förhöll sig tvärtom.

2) De statliga värdigheterna är aldrig ärftliga i Rom, d.v.s. privategendomen är inte den förhärskande statskategorin.

3) I motsats till det germanska majoratet etc. framträder i Rom testamentsförfarandets godtycke såsom ett resultat av privategendomen. I denna senare motsats ligger hela skillnaden mellan den romerska och germanska utvecklingen av privategendomen.

(I majoratet framträder detta, att privategendomen är förhållandet till statsfunktionen så, att den statliga existensen är en inherens, en accident hos den omedelbara privategendomen, jordegendomen. I sin högsta utveckling framträder staten således som privategendom, medan privategendomen här borde framträda som statsegendom. I stället för att göra privategendomen till en statsmedborgerlig kvalitet gör Hegel statsmedborgarskapet, statlig existens och statligt sinnelag till en egenskap hos privategendomen.)

§ 308. "I den andra delen av ståndselementet faller den rörliga sidan av det borgerliga samhället, som blott kan inträda genom deputerade, ytligt sett på grund av medlemmarnas mängd, men väsentligen på grund av naturen hos dess bestämning och verksamhet. Såtillvida som dessa är det borgerliga samhällets deputerade, ligger det omedelbart nära till hands, att det senare gör detta såsom det som det är - därmed inte såsom atomistiskt uppsplittrat i individer och församlat blott för ögonblicket till en enda och övergående handling utan fortsatt sammanhållning, utan snarare såsom strukturerat i sina redan konstituerade sammanslutningar, kommuner och korporationer, vilka på detta sätt erhåller ett politiskt sammanhang. Ständernas existens och församlande finner en konstitutionell och vederbörlig garanti i rätten till sådan av furstemakten påkallad deputation, liksom i rätten hos första ståndet att framträda (§ 307)."

Vi finner här en ny motsats mellan det borgerliga samhället och ständerna, en rörlig, alltså också en orörlig del av densamma (jordegendomens). Man har också framställt denna motsats, som motsatsen mellan rum och tid etc., mellan konservativ och progressiv. Se därom i förra paragrafen. För övrigt har Hegel förvandlat samhällets rörliga del till en stabil del genom korporationerna etc.

Den andra motsatsen är att den första, just utvecklade delen av ståndselementet, majoratsherrarna såsom sådana är lagstiftare. Att den lagstiftande makten är ett attribut hos deras empiriska person. Att de inte är några deputerade utan sig själva under det att val och deputation äger rum hos det andra ståndet.

Hegel ger två skäl, varför denna rörliga del av det borgerliga samhället blott kan inträda i den politiska staten, i den lagstiftande makten genom deputerade. Det första, deras antal, betecknar han själv som ytligt, och besparar oss därför denna replik.

Den väsentliga orsaken är emellertid "naturen hos dess bestämning och verksamhet". Den "politiska verksamheten och aktiviteten" är något för "naturen hos dess bestämning och verksamhet" främmande.

Hegel återvänder nu till sin gamla visa, om att dessa ständer är "det borgerliga samhällets deputerade". Detta måste "göra detta som det som det är". Det måste snarare göra det som det inte är, ty det är det opolitiska samhället och skall här fullgöra en politisk handling som något för det väsentligt, som något ur det självt framspringande. Därmed är det "atomistiskt upplöst i individer" och "församlat blott för ögonblicket till en enda och övergående handling utan fortsatt sammanhållning". För det första är dess politiska handling en enskild och övergående och kan därför blott framträda såsom sådan i sitt förverkligande. Det är en sensationell handling hos det politiska samhället, dess extas, och måste också te sig som sådan. För det andra. Hegel har inte tagit någon anstöt av, utan konstruerar det till och med som nödvändigt, att det borgerliga samhället i materiellt avseende (uppträder blott såsom ett andra, av det själv deputerat samhälle) skiljer sig från sin borgerliga verklighet och såsom sig sätter vad det inte är - hur kan han nu formellt förkasta detta?

Hegel tror, att emedan samhället representeras genom sina korporationer etc., "erhåller dess tidigare konstituerade sammanslutningar etc. på så sätt ett politiskt sammanhang". Men antingen erhåller de en betydelse som inte är deras betydelse, eller är deras sammanhang såsom sådant det politiska och "erhåller" inte blott en politisk anstrykning, som ovan sagts, utan "politiken" erhåller därur sitt sammanhang. Genom att Hegel blott betecknar denna del av ståndselementet som det "deputerade" har han omedvetet karakteriserat väsendet hos de båda kamrarna (där de verkligen har det av honom betecknade förhållandet till varandra). Deputeradekammare och Pärernas kammare (eller vad de må kallas) är här inte olika existenser för samma princip, utan två väsentligen skilda principer och tillhör olika sociala tillstånd. Deputeradekammaren är här det borgerliga samhällets politiska konstitution i modern bemärkelse medan pärernas kammare är det i ståndsbemärkelsen. Pärernas kammare och deputeradekammaren står här mot varandra som stånds- respektive politisk representation av det borgerliga samhället. Den ena är det borgerliga samhällets existerande ståndsprincip, den andra är förverkligandet av dess abstrakta politiska tillvaro. Därför är det självklart att den sistnämnda inte åter kan vara till som representation av ständer, korporationer etc., ty den representerar just inte det borgerliga samhällets stånds- utan dess politiska tillvaro. Det är då självklart, att blott det borgerliga samhällets ståndsdel, den "suveräna jordegendomen", adeln har säte i Första Kammaren, ty det är inte ett stånd bland andra, utan det borgerliga samhällets ståndsprincip såsom verklig, social, alltså politisk princip existerar blott däri. Den är Ståndet. Det borgerliga samhället har sålunda i ståndskammaren representationen för sin medeltida tillvaro, i deputeradekammaren för sin politiska (moderna) tillvaro. Framsteget från medeltiden ligger här blott i att ståndspolitiken blivit degraderad till en särskild politisk existens vid sidan av den statsmedborgerliga politiken. Den empiriska politiska existens som Hegel har för ögonen (England) har alltså en helt annan innebörd än han försöker pådyvla den.

Också häruti är den franska konstitutionen ett framsteg. Den har degraderat pärernas kammare till en ren intighet, men denna kammare kan inom ramen för den konstitutionella monarkin, som Hegel uppgett sig framställa denna, till sin natur blott vara en intighet, fiktionen om en harmoni mellan furste och borgerligt samhälle eller lagstiftande makt eller politisk stat med sig själv såsom en särskild och därmed åter motsägande existens.

Fransmännen har låtit pärernas livslånga medlemskap bestå, för att uttrycka deras oavhängighet av regeringens och folkets val. Men de har avskaffat det medeltida uttrycket, ärftligheten. Deras framsteg består i att de inte längre låter pärernas kammare framgå ur det verkliga borgerliga samhället utan har skapat den i abstraktion från detsamma. De låter sitt val utgå från den existerande politiska staten, från fursten, utan att binda honom till någon annan borgerlig kvalitet. Pärvärdigheten är i denna konstitution verkligen ett stånd i det borgerliga samhället, som är rent politiskt, skapat från ståndpunkten av den politiska statens abstraktion. Den framträder emellertid mer såsom politisk dekoration än som verkligt stånd, utrustat med särskilda politiska rättigheter. Pärkammaren under restaurationen var en reminiscens. Julirevolutionens pärkammare är en verklig skapelse av den konstitutionella monarkin.

Då i modern tid statsidén inte kunde framträda annat än i abstraktionen av den "blott politiska staten" eller i form av det borgerliga samhällets abstraktion från sig själv, från sitt verkliga tillstånd, är det fransmännens förtjänst att de hållit fast vid denna abstrakta verklighet och därmed producerat själva den politiska principen. Det som man förebrår dem vara abstraktion är alltså en sann konsekvens och produkt av den återfunna statsandan, om den också återfunnits i form av en motsats, en nödvändig motsats. Det är alltså här fransmännens förtjänst att de konstituerat pärkammaren såsom speciell produkt av den politiska staten eller att de överhuvudtaget gjort den politiska principen i dess säregenhet till bestämmande, verksam princip.

Hegel påpekar vidare, att vid den av honom konstruerade deputationen "ständernas existens och deras församlande finner en konstituerad, vederbörlig garanti" i "rätten hos korporationer etc. till sådan deputation". Ståndsförsamlingens existensgaranti, dess sanna primitiva existens, blir alltså ett privilegium hos korporationer etc. Härmed har Hegel helt förfallit till den medeltida ståndpunkten och har helt uppgett sin abstraktion av den politiska staten som sfären av staten som stat, det "i och för sig allmänna".

I modern mening är ståndsförsamlingens existens det borgerliga samhällets politiska existens, garantin för dess politiska tillvaro. Tvivlet på dess existens är alltså tvivlet på statens existens. Liksom tidigare hos Hegel statsandan, den lagstiftande maktens väsen funnit sin garanti i den "oavhängiga privategendomen" så finner dess existens sin garanti i "korporationernas privilegier".

Men det ena ståndselementet är snarast det borgerliga samhällets politiska privilegium, dess privilegium att vara politiskt. Det kan alltså aldrig vara privilegiet hos någon särskild, borgerlig form för dess tillvaro, ännu mindre finna sin garanti däri, då det snarare skall vara den allmänna garantin.

Sålunda förfaller överallt Hegel till att skildra "den politiska staten", inte som den sociala tillvarons högsta, i och för sig varande verklighet, utan ger den en prekär, i förhållandet till något annat avhängig verklighet. Han skildrar den inte som de andra sfärernas sanna tillvaro, utan låter den snarast i de andra sfärerna finna sin sanna tillvaro. Den tarvar överallt garantier från sfärer som ligger utanför den själv. Den är inte den förverkligade makten. Den är den uppstöttade vanmakten. Den är inte makten över dessa stöttor, utan stöttornas makt. Stöttorna har makten.

Vad är det för en hög existens, som behöver en garanti utanför sig själv, och därvid skall den själv vara den allmänna tillvaro för denna garanti, alltså dess verkliga garanti. Hegel förfaller överallt i sin framställning av den lagstiftande makten från den filosofiska ståndpunkten till en annan ståndpunkt, som inte betraktar saken i dess förhållande till sig själv.

Om ständernas existens behöver en garanti, så är den ingen verklig, utan blott en fiktiv statsexistens. Garantin för ständernas existens är i de konstitutionella staterna lagen. Deras tillvaro är alltså en juridisk tillvaro, avhängig av statens allmänna väsen och inte av enskilda korporationers, sammanslutningars makt eller vanmakt utan såsom verkligheten hos statens sammanslutning. (Korporationerna etc., det borgerliga samhällets särskilda grupper, skall ju först här erhålla sin allmänna tillvaro, och nu föregriper Hegel åter denna allmänna tillvaro som privilegium, som tillvaron hos dessa särskildheter.)

Den politiska rättigheten såsom rättighet hos korporationer etc. motsäger helt den politiska rättigheten såsom politisk, som statlig rätt, som statsmedborgarrätt, ty den skall ju just inte vara rättigheten hos en särskild existens såsom särskild existens, inte rättigheten såsom denna särskilda existens.

Innan vi nu övergår till kategorin val, såsom den politiska handling varigenom det borgerliga samhället avsöndrar ett politiskt utskott, skall vi ytterligare ta några påståenden ur anmärkningen till denna paragraf:

"Tanken att alla enskilda skall delta i debatten och besluten om statens allmänna angelägenheter, eftersom alla dessa är statsmedlemmar, vars angelägenheter är allas angelägenheter, vari de har rätt att ingå med sitt vetande och sin vilja - är en föreställning, som önskar sätta det demokratiska elementet utan all förnuftig form i statsorganismen, som blott är en stat i den mån den har denna form. Denna föreställning ligger så nära till hands, eftersom den förblir stående vid den abstrakta definitionen, att vara medlem av staten, och det ytliga tänkandet håller sig till abstraktioner." [§ 308]

Först kallar Hegel det för en "abstrakt definition" att vara medlem av staten, trots att det enligt idén, innebörden i hela hans framställning, är den högsta konkreta sociala definitionen av rättspersonen att vara medlem av staten. Att förbli stående vid "definitionen att vara medlem av staten" och fatta den enskilde i denna bestämning, tycks därför inte precis vara "det ytliga tänkande som håller sig till abstraktioner". Att emellertid "definitionen att vara medlem av staten" är en "abstrakt" definition är inte detta tänkandes fel, utan den hegelska framställningens och de verkliga moderna förhållandenas, som förutsätter det verkliga livets avskiljande från statslivet och som gör statskvaliteten till en "abstrakt definition" av den verkliga medlemmen av staten.

Det omedelbara deltagandet av alla i debatten och besluten i de allmänna statsangelägenheterna inför enligt Hegel "det demokratiska elementet utan all förnuftig form i statsorganismen, som blott är en stat i den mån den har denna form", d.v.s. det demokratiska elementet kan blott upptas i en statsorganism såsom formellt element, ty statsorganismen är blott statens formalism. Det demokratiska elementet måste snarare vara det verkliga elementet, som i hela statsorganismen ger sig sin förnuftiga form. Om det därmed inträder i statsorganismen eller -formalismen som ett "särskilt" element, så förstås med dess existens' "förnuftiga form" en dressyr, en anpassning, en form, vari det inte ger uttryck för sitt väsens säregenhet. Det inträder då som formell princip.

Vi har redan en gång antytt, att Hegel blott utvecklar en statsformalism. Den egentliga materiella principen är för honom Idén, statens abstrakta tankeform såsom ett subjekt, den absoluta Idén, som i sig inte har något passivt, materiellt moment. Gentemot abstraktionen hos denna idé uppträder den verkliga empiriska statsformalismens bestämningar som innehåll, och därmed det verkliga innehållet som formlöst, oorganiskt stoff (här den verkliga människan, det verkliga samhället etc).

Hegel hade lagt ståndselementets verkliga väsen däri, att det "empiriskt allmänna" häri blir till subjekt för det i och för sig varande allmänna. Betyder detta något annat än att statens angelägenheter är "allas angelägenheter, vari de har rätt att ingå med sitt vetande och sin vilja," och borde inte just ständerna vara denna deras förverkligade rätt? Och är det nu så förvånande, att de alla nu också se denna rätt i "verkligheten"?

"Att alla enskilda skall delta i debatten och besluten om statens allmänna angelägenheter."

I en verkligt förnuftig stat kunde man svara: "Alla enskilda skall inte delta i debatten och besluten i statens allmänna angelägenheter", ty de "enskilda" har såsom "alla" d.v.s. inom samhället och som samhällsmedlemmar del i debatten och besluten i de allmänna angelägenheterna. Inte alla enskilda, utan de enskilda som alla.

Hegel skapar sig själv dilemmat. Antigen deltar det borgerliga samhället (de många, mängden) genom deputerade i debatten och besluten i de allmänna statsangelägenheterna, eller gör alla det - såsom enskilda. Detta är inte motsats i väsendet, som Hegel senare söker framställa det, utan i existensen, och därtill den allra ytligaste existensen, antalet, varigenom den orsak som Hegel själv betecknat som "ytlig" - medlemmarnas mängd - förblir det starkaste skälet mot allas omedelbara deltagande. Frågan om det borgerliga samhället bör delta i den, lagstiftande makten på så sätt, att det antingen inträder genom deputerade eller så att "alla enskilda" omedelbart deltar, är själv en fråga inom ramen för den politiska statens abstraktion eller inom den abstrakta politiska staten - det är en abstrakt politiskt fråga.

Det är i båda fall, som Hegel själv förklarat, den politiska innebörden av det "empiriskt allmänna".

Motsatsen är i sin egentliga form: De enskilda gör det alla, eller de enskilda gör det såsom några få, såsom icke alla. I båda fallen förblir allheten blott yttre mångfald eller en totalitet av enskilda. Allheten är ingen väsentlig, andlig, verklig egenskap hos den enskilde. Allheten är ingenting varigenom det skulle förlora sin bestämning av abstrakt enskildhet, utan allheten är blott det enskildas fulla tal. En enskild, många enskilda, alla enskilda. En, många, alla - ingen av dessa bestämningar förvandlar subjektets väsen, enskildheten.

"Alla" skall "enskilt" delta "i debatten och besluten i de allmänna angelägenheterna i staten". D.v.s.: alla skall inte delta såsom alla, utan såsom "enskilda".

Frågan synes i dubbelt avseende stå i motsägelse med sig själv.

Statens allmänna angelägenheter är statsangelägenheten, staten som verklig angelägenhet. Debatten och besluten är statens effektuerande såsom verklig angelägenhet. Att alltså alla medlemmar av staten har ett förhållande till staten såsom deras verkliga angelägenhet, förefaller ge sig självt. Redan i begreppet statsmedlem ligger att de är ett element av staten, en del av den, att den tar dem som sin del. Om de emellertid är en andel av staten så är det självklart, att deras sociala tillvaro redan är deras verkliga deltagande i densamma. De är icke blott en andel av staten, utan staten är deras andel. Att vara medveten andel av något är att medvetet ta del av det, att ta en medveten andel av det. Utan detta medvetande vore statsmedlemmen ett djur.

Då man säger "statens allmänna angelägenheter" så gör man sken av att "de allmänna angelägenheterna" och "staten" är något som är skilt från vartannat. Men staten är "den allmänna angelägenheten", alltså realiter "de allmänna angelägenheterna".

Att delta i statens allmänna angelägenheter och att delta i staten är alltså identiskt. Att alltså en statsmedlem, en del av staten tar del i staten och att detta deltagande blott kan ta sig formen av debatt eller beslut eller dylikt, att alltså varje statsmedlem deltar i debatten och besluten (om dessa funktioner uppfattas som funktioner för det verkliga deltagandet i staten) om statens allmänna angelägenheter, är en tautologi. Om man alltså talar om verkliga statsmedlemmar så kan det inte talas om detta deltagande som ett böra. Då skulle det i själva verket gälla sådana subjekt, som bör och vill vara statsmedlemmar men som inte är det i verklig mening.

Å andra sidan: om man talar om bestämda angelägenheter, om en enskild statlig handling, så ger det sig däremot självt, att inte alla enskilda genomför den. Den enskilde vore annars det sanna samhället och gjorde samhället överflödigt. Den enskilde måste omedelbart göra allt, medan samhället låter honom verka för andra och andra för honom.

Frågan, om alla enskilda "skall delta i debatten och besluten om statens allmänna angelägenheter" är en fråga, som härrör ur skiljandet av den politiska staten från det borgerliga samhället.

Vi har sett att staten blott existerar såsom politisk stat. Den politiska statens totalitet är den lagstiftande makten. Att därför delta i den lagstiftande makten är att delta i den politiska staten, är att bevisa och förverkliga sin tillvaro såsom medlem i den politiska staten, såsom statsmedlem. Att alltså alla enskilda vill ta del i den lagstiftande makten är ingenting annat än viljan hos alla att vara verkliga (aktiva) statsmedlemmar, att ge sig en politisk existens eller att bevisa och effektuera sin existens såsom en politisk existens. Vi har vidare sett, att ståndselementet är det borgerliga samhället såsom lagstiftande makt, dess politiska tillvaro. Att alltså det borgerliga samhället, i masskala, om möjligt helt och hållet vill tränga in i den lagstiftande makten, att det verkliga borgerliga samhället vill ersätta den lagstiftande maktens fiktiva borgerliga samhället, är inget annat än det borgerliga samhällets strävan att ge sig en politisk existens eller att göra den politiska existensen till sin verkliga existens. Det borgerliga samhållets strävan att förvandla sig till det politiska samhället, eller att göra det politiska samhället till det verkliga samhället visar sig som en strävan till allmännast möjliga deltagande i den lagstiftande makten.

Antalet är här utan betydelse. Då redan formerandet av ståndselementet är en fysisk och intellektuell tillväxt av en av de fientliga stridskrafterna - och vi har sett hur de olika elementen i den lagstiftande makten står emot varandra såsom fientliga styrkor - så är däremot frågan, om alla enskilda skall vara medlemmar av den lagstiftande makten eller om de skall inträda i den genom deputerade ett ifrågasättande av den representativa principen inom ramen för den representativa principen, inom ramen för grundföreställningen om den politiska staten, som finner sin existens i den konstitutionella monarkin. 1) Är det en föreställning hos den politiska statens abstraktion att den lagstiftande makten är den politiska statens totalitet? Eftersom denna enda handling är det borgerliga samhällets enda politiska handling, så bör och vill alla på en gång delta i den. 2) Alla såsom enskilda. I ståndselementet betraktas den lagstiftande verksamheten inte såsom social, som en funktion hos samhället, utan som den handling, varigenom de enskilda som först inträder i en verklig och medveten social funktion, d.v.s. i en politisk funktion. Den lagstiftande makten är här inget resultat, ingen funktion av samhället, utan blott dess formering. Formerandet till lagstiftande makt kräver, att alla medlemmar av det borgerliga samhället betraktar sig som enskilda, och verkligen konfronterar varandra som enskilda. Definitionen "att vara medlem av staten" är deras "abstrakta definition", en bestämning som inte förverkligas i deras levande verklighet.

Antingen sker det en klyvning av den politiska staten och det borgerliga samhället - och då kan inte alla enskilda delta i den lagstiftande makten. Den politiska staten är en existens skild från det borgerliga samhället. Det borgerliga samhället skulle å ena sidan ge upp sig självt, om alla vore lagstiftare, å andra sidan kan den politiska stat som står emot det blott fördra det i en form, som är anpassad efter dess mått. Eller är just det borgerliga samhällets deltagande i den politiska staten genom deputerade just uttrycket för deras skilsmässa, och enbart dualistiska enhet.

Eller omvänt. Det borgerliga samhället är ett verkligt politiskt samhälle. Då är det vansinnigt att ställa ett krav, som blott framsprungit ur föreställningen om den politiska staten som den från det borgerliga samhället skilda existensen, som blott framsprungit ur den teologiska föreställningen om den politiska staten. I detta tillstånd försvinner helt och hållet den lagstiftande maktens innebörd som en representativ makt. Den lagstiftande makten är här representation i den bemärkelsen, som varje funktion är representativ, som t.ex. skomakaren, i den mån han fyller ett socialt behov, är min representant, liksom varje social verksamhet såsom artverksamhet blott representerar arten, d.v.s. en bestämning hos mitt eget väsen, liksom varje människa är en representant för den andra. Den är här inte representant genom något annat, som den föreställer, utan genom vad den är och gör.

Den "lagstiftande" makten eftersträvas, inte på grund av sitt innehåll, utan på grund av sin formella politiska betydelse. I och för sig måste t.ex. regeringsmakten i långt högre grad vara målet för folkets strävanden än den lagstiftande, den metafysiska statsfunktionen. Den lagstiftande funktionen är viljan, icke i dess praktiska, utan i dess teoretiska energi. Viljan skall här inte gälla i stället för lagen, utan det gäller att upptäcka och formulera den verkliga lagen.

Ur denna kluvna natur hos den lagstiftande makten, som verkligt lagstiftande funktion och som representativ, abstrakt-politisk funktion, framgår en säregenhet, som framför allt gör sig påmind i Frankrike, den politiska bildningens land.

(I regeringsmakten har vi alltid att göra med två ting, med de verkliga handlingarna och med de statliga bevekelsegrunderna bakom dem, såsom ett andra verkligt medvetande, som i sin totala utveckling är byråkratin.)

Den lagstiftande maktens egentliga innehåll behandlas (så vitt inte de härskande särintressena råkar i någon betydande konflikt med objectum quaestionis <undersökningsföremålet>) synnerligen à part, som en bisak. Synnerlig uppmärksamhet väcker en fråga först då den blir politisk, d.v.s. antingen så snart en ministerfråga, alltså om den lagstiftande maktens makt över regeringen kan förknippas därmed, eller så snart det överhuvudtaget handlar om rättigheter som kan stå i förbindelse med den politiska formalismen. Vadan detta fenomen? Emedan den lagstiftande makten samtidigt är representationen för det borgerliga samhällets politiska existens, eftersom en frågas politiska väsen överhuvudtaget består i dess förhållande till de olika myndigheterna i den politiska staten, eftersom den lagstiftande makten representerar det politiska medvetandet och detta blott i konflikten med regeringsmakten kan bevisa sig som politiskt. Denna väsentliga fordran, att varje socialt behov, lag, etc. skall förstås politiskt, d.v.s. såsom bestämt genom statens totalitet, i sin sociala innebörd, tar sig i den politiska abstraktionens stat den vändningen att det formellt riktas mot en annan makt (innehåll) utanför dess verkliga innehåll. Detta är inte någon fransysk abstraktion, utan en nödvändig konsekvens, eftersom den verkliga staten blott existerar som den betraktade politiska statsformalismen. Oppositionen inom ramen för den representativa makten är den representativa maktens politiska existens κχτεξοχήν <i huvudsak>. Inom denna representativa författning tar däremot den betraktade frågan en annan vändning, än den vari Hegel betraktat den. Det gäller här inte huruvida det borgerliga samhället skall utöva den lagstiftande makten genom deputerade eller alla enskilt, utan det gäller att göra väljandet så utbrett och allmänt som möjligt, såväl den aktiva som passiva valrätten. Detta är den egentliga tvistefrågan i den politiska reformen, såväl i England som i Frankrike.

Man betraktar inte valet filosofiskt, d.v.s. inte i dess säregna väsen, om man samtidigt betraktar det i relation till furste- eller regeringsmakten. Valet är det verkliga borgerliga samhällets verkliga förhållande till den lagstiftande maktens borgerliga samhälle, till det representativa elementet. Eller, valet är det omedelbara, det direkta, det icke blott föreställande utan varande förhållandet mellan det borgerliga samhället och den politiska staten. Därför är det självklart, att valet utgör det verkliga borgerliga samhällets huvudsakliga politiska intresse. Såväl i det oinskränkta som i det passiva valet har det borgerliga samhället som först verkligen höjt sig till abstraktionen från sig självt, till den politiska tillvaron som dess egen, sanna, allmänna, väsentliga tillvaro. Men fulländandet av denna abstraktion är samtidigt upphävandet av abstraktionen. Genom att det borgerliga samhället verkligen har satt som politiska existens som sin sanna, har det samtidigt satt sin borgerliga existens, åtskild från dess politiska, såsom oväsentlig, och med det ena åtskilda faller dess andra, dess motsats. Valreformen är alltså inom den abstrakta politiska staten kravet på dess upplösning, men likaledes kravet på upplösning av det borgerliga samhället.

Vi skall senare möta frågan om valreformen under en annan gestalt, nämligen utifrån intressena. Likaså skall vi senare behandla de andra konflikter, som framgår ur den lagstiftande maktens dubbla bestämning (än är den deputerad, mandatär för det borgerliga samhället, än är den snarare dess politiska existens och en säregen existens inom den politiska statsformalismen).

Vi återvänder ett ögonblick till anmärkningen till vår paragraf.

"Det förnuftiga betraktandet, medvetandet om Idén, är konkret, och sammanfaller såtillvida med den sant praktiska innebörden, som inte är något annat än den förnuftiga innebörden, Idéns innebörd." "Den konkreta staten är den i sina särskilda cirklar strukturerade helheten. Statsmedlemmen är en medlem av ett sådant stånd. Blott i denna sin objektiva bestämning kan han komma i betraktande i staten." [§ 308]

Härom har redan sagts vad som behövs.

"Hans" (statsmedlemmens) "allmänna bestämning överhuvud innehåller det dubbla momentet, att samtidigt vara privatperson som han samtidigt såsom tänkande lika mycket är det allmännas medvetande och viljande. Detta medvetande och viljande är emellertid blott då icke tomt, utan fyllt och verkligt levande, då det är fyllt med det särskilda - och detta är det särskilda ståndet och bestämningen. Eller - individen är art, men har såsom sin nästa art sin immanenta, allmänna verklighet."

Allt vad Hegel säger är riktigt med den reservationen:

1) att han sätter särskilt stånd och bestämning såsom identiska,

2) att denna bestämning, underart och överart måste sättas också verkligt, icke blott i sig utan också för sig, såsom en art i det allmänna släktet, som dess partikularisering. Hegel nöjer sig i staten, som han visar vara den sedliga andens självmedvetna existens, med att denna ande blott i sig, enligt den allmänna Idén är det bestämmande. Han låter inte samhället komma till verkligt bestämmande, eftersom det därtill skulle behövas ett verkligt subjekt och han blott har ett abstrakt, en imagination.

§ 309. "Eftersom deputerandet sker till debatt och beslut i allmänna angelägenheter innebär detta att sådana individer genom förtroendet väljes därtill, som bättre förstår dessa angelägenheter än de väljande och även att de inte hävdar särintressena hos en kommun, korporation gentemot det allmänna, utan väsentligen gör det senare gällande. De har därmed inte förhållandet av kommitterade eller bundna mandatärer, så mycket mindre som sammankomsten har bestämningen av en levande och sig ömsesidigt belärande och övertygande, gemensamt diskuterande församling."

De deputerade skall 1) inte vara några "kommitterade eller bundna mandatärer" eftersom de "inte hävdar särintressena hos en kommun, korporation gentemot det allmänna utan väsentligen gör det senare gällande". Hegel har först konstruerat representanterna som representanter för korporationerna, för att så återinföra den andra politiska bestämningen, att de inte skall göra gällande särintresset hos korporationen etc. Han upphäver därmed sin egen definition, ty i deras väsentliga bestämning som representanter skiljer han dem helt från deras korporationsexistens. Han låter därmed också korporationen skiljas från sitt verkliga innehåll, ty den skall inte välja utifrån sin egen synpunkt, utan från statssynpunkten, d.v.s. den skall välja i sin ickeexistens som korporation. I den materiella bestämningen erkänner han alltså, vad han förnekade i dess formella, det borgerliga samhällets abstraktion från sig självt i sitt politiska handlande, och dess politiska existens är inget annat än denna abstraktion. Hegel anger som skäl, att det förhåller sig så, emedan de just valts för att hävda de "allmänna angelägenheterna" men korporationen är inga existenser för de allmänna angelägenheterna.

2) "deputerandet har den innebörden" att "sådana individer genom förtroendet väljes därtill, som bättre förstår dessa angelägenheter än de väljande", varav återigen antas följa, att de deputerade inte skall ha ställningen av "bundna mandatärer".

Blott genom en sofism kan Hegel demonstrera att de "bättre" förstår detta, och att de inte bara "helt enkelt" förstår det. Detta hade man blott kunnat sluta sig till, om de deputerande hade valet att antingen själva debattera och besluta i de allmänna angelägenheterna eller att deputera vissa individer att göra det, d.v.s. just om deputationen, representationen icke väsentligen tillhörde det borgerliga samhällets lagstiftande makt, vilket just i den av Hegel konstruerade staten utgör dess säregna väsen.

Detta exempel är mycket betecknande för hur Hegel halvt avsiktligt ger upp saken inom dess egen säregenhet och i dess bornerade gestalt tillskriver den en innebörd som är motsatt denna bornerade.

Den egentliga orsaken ger Hegel på slutet. De deputerade från det borgerliga samhället konstituerar sig till en "församling" och först denna församling är det borgerliga samhällets verkliga politiska tillvaro och viljande. Skiljandet av den politiska staten från det borgerliga samhället framträder som de deputerades skiljande från sina mandatärer. Samhället lämnar blott elementen till sin politiska existensform.

Motsägelsen är dubbel:

1) Formellt. De deputerade från det borgerliga samhället är ett samhälle, som inte står i förbindelser med sina kommittenter i form av "instruktion" eller uppdrag. De är formellt kommitterade, men så snart de verkligen är, är de inte längre kommitterade. De skall vara deputerade, men är det inte.

2) Materiellt. I relation till intressena. Härom senare. Här sker det omvända. De är kommitterade såsom representanter för de allmänna angelägenheterna, men de representerar verkligt särskilda angelägenheter.

Det är betecknande, att Hegel här betecknar förtroendet som deputerandets substans, som det substantiella förhållandet mellan deputerande och deputerade. Förtroende är ett personligt förhållande. Därom heter det vidare i tillägget:

"Representation grundar sig på förtroende. Förtroende är emellertid något annat än om jag avgett min röst sådan jag är. Majoritetsröstning går också emot den principen, att jag skall vara närvarande när beslut fattas som är bindande för mig. Man har förtroende för en människa då man anser att hans insikter är av det slaget, att han kommer att behandla min sak som sin sak, efter bästa vetande och samvete."

§ 310. "Garantin för de egenskaper och det sinnelag som motsvarar detta syfte - eftersom den oavhängiga förmögenheten redan i ständernas första del kräver sin rätt - visar sig hos den andra delen, som framgår ur det borgerliga samhällets rörliga och föränderliga element, i synnerhet i det sinnelag, den skicklighet och kunskap om institutionerna och om staten och det borgerliga samhället som vunnits i det praktiska arbetet i administrativa eller politiska tjänster och prövats i handling, och i sinnet för administration och för staten som bildats och prövats genom dessa erfarenheter."

Först konstruerades Första Kammaren, den oavhängiga privategendomens kammare åt fursten och regeringsmakten som en garanti mot Andra Kammarens sinnelag som politisk tillvaro för det empiriskt allmänna - nu kräver Hegel på nytt en ny garanti, som skall garantera den Andra Kammarens sinnelag etc.

Först var förtroendet - den deputerandes garanti - de deputerades garanti. Nu behöver åter detta förtroende en garanti för sin dygd.

Hegel tycks ha lust att göra Andra Kammaren till de pensionerade statsämbetsmännens kammare. Han kräver icke blott "statsanda" utan också "administrativt sinne", byråkratiskt sinne.

Vad han här verkligen kräver är att den lagstiftande makten skall vara den verkliga regerande makten. Han uttrycker detta sålunda, att han kräver byråkratin två gånger om, en gång som representation för fursten och den andra gången som representant för folket.

Om också ämbetsmän i konstitutionella stater tillåts fungera som deputerade, så sker detta blott genom att man bortser från ståndet, från den borgerliga kvaliteten, och att det abstrakta statsmedborgarskapet är det avgörande.

Hegel glömmer därvid, att han låtit representationen utgå från korporationerna och att dessa direkt står emot regeringsmakten. Han går i denna glömska - som han i sin tur glömmer i följande paragraf - så långt, att han skapar en väsentlig åtskillnad mellan korporationens och ständernas deputerade.

I anmärkningen till denna paragraf heter det:

"Den subjektiva tanken om sig själv finner lätt kravet på sådana garantier, då det ställes med avseende på det så kallade folket, som överflödigt, ja t.o.m. nästan kränkande. Staten har emellertid den objektiva egenskapen, att den inte till sin bestämning har en subjektiv mening och dess tilltro till sig själv. Individerna kan för den blott vara, vad de objektivt och bevisligen är, och den måste vad gäller denna del av ståndselementet vara så mycket mera försiktig, som detta har sina rötter i de på särintresset inriktade intressena och verksamheterna, där tillfälligheten, föränderligheten och godtycket har sitt fulla berättigande."

Här blir Hegels tanklösa inkonsekvens och "administrativa" sinne verkligen äcklande. I slutet av tillägget till förra paragrafen hette det:

"Väljarna behöver en garanti för att den delegerade befordrar och fullgör denna" (d.v.s. den uppgift som ovan beskrivits).

Denna garanti för de väljande har under hand utvecklats till en garanti mot de väljande, mot deras "tilltro till sig själva". I ståndselementet skall det "empiriskt allmänna bli till moment" hos den "subjektiva formella friheten". "Det offentliga medvetandet" skulle däri komma "till existens såsom empirisk allmänhet av åsikterna och tankarna hos de många." (§ 301)

Nu skall dessa "åsikter och tankar" för regeringen avlägga ett prov, att de är "dess" åsikter och tankar. Hegel talar nämligen här på ett dumt sätt om staten som en färdig existens, trots att han just håller på med att i ståndselementet färdigkonstruera staten. Han talar om staten som ett konkret subjekt, som "inte stöder sig på den subjektiva meningen och dess tilltro till sig själv", som individerna först måste demonstrera sina "objektiva" och "bevisbara" kvaliteter. Allt som återstår är att Hegel kräver att ständerna skall avlägga en examen som kräves av deras dyrkade regering. Hegel blir här nästan servil. Man ser att han alltigenom är anstucken av den preussiska ämbetsmannavärldens eländiga högmod, som i sin byråkratiska inskränkthet förnämt ser ned på "folkets subjektiva mening om sig själv". "Staten" är för Hegel här överallt identisk med "regeringen".

Naturligtvis kan det i en verklig stat inte vara tillräckligt med det "blotta förtroendet" eller den "subjektiva meningen". Men i den av Hegel konstruerade staten är det borgerliga samhällets politiska sinnelag blott en mening, just emedan dess politiska tillvaro är en abstraktion från dess verkliga tillvaro, just emedan staten i dess helhet inte är objektiveringen av det politiska sinnelaget. Om Hegel skulle vara konsekvent, så måste han snarare uppbjuda alla krafter för att konstruera ståndselementet i enlighet med dess väsentliga bestämning (§ 301) såsom varat för sig av den allmänna angelägenheten i de mångas tankar o.s.v., alltså helt oavhängigt de andra förutsättningarna hos den politiska staten.

Precis som Hegel tidigare betecknade det som en åsikt hos pöbeln att förutsätta en ond vilja hos regeringen etc., lika mycket och än mer är det regeringens åsikt att förutsätta ond vilja hos folket. Hegel får därför finna det varken "överflödigt" eller "kränkande" då de av honom föraktade teoretikerna kräver garantier "med avseende på den så kallade staten, den soidisant staten", regeringen, att man kräver garantier för att byråkratins sinnelag är det statliga sinnelaget.

§ 311. "Deputerandet, som det utgår från det borgerliga samhället, har vidare den innebörden, att de deputerade är bekanta med dess speciella behov, hinder, särintressen och delar dem. Genom att de i enlighet med det borgerliga samhällets natur utgår från sina olika korporationer (§ 308) och enkelheten i detta förfarande inte störes genom abstraktioner och atomistiska föreställningar, så är deputerandet omedelbart tillfredställande ur denna synpunkt, och val är antingen någonting överhuvud överflödigt, eller reduceras till ett oviktigt spel av åsikter och godtycke."

Först förknippar Hegel deputerandet i dess egenskap av "lagstiftande makt" (§ 309, 310) med deputerandet såsom "utgående från det borgerliga samhället", d.v.s. med dess representativa bestämning, medelst ett enkelt "vidare". De oerhörda motsägelser som ligger i detta "vidare" uttalar han lika tanklöst.

Enligt § 309 skall de deputerade "inte hävda särintresset hos en kommun, korporation mot det allmänna, utan väsentligen göra detta senare gällande".

Enligt § 311 utgår de från korporationerna, representerar dessa särskilda intressen och behov och låter sig inte störas av abstraktioner, om nu inte "det allmänna intresset" inte också varit en sådan abstraktion, en abstraktion just från deras korporativa etc. intressen.

Enligt § 310 kräver man, att de äger "sinne för administration och för staten som bildats och prövats genom dessa erfarenheter". I § 311 kräver man korporations- och medborgaranda.

I tillägget till § 309 heter det: "Representation grundas på förtroende." Enligt § 311 är "valet", denna realisering av förtroendet, dess manifestation, dess uppenbarelseform "antingen överhuvud något överflödigt eller reduceras det till ett oviktigt spel av åsikter och godtycke".

Det som representationen grundar sig på, dess väsen, är alltså för representationen "antingen överhuvud något överflödigt" etc. I ett andetag uppställer alltså Hegel de absoluta motsägelserna: Representationen grundar sig på förtroende, och på människans förtroende för människan, och den grundar sig inte på detta förtroende. Detta är bara ett tomt spel.

Det är inte särintresset som skall representeras, utan människan och hennes statsmedborgarskap, allmänintresset. Å andra sidan: Särintresset är representationens materia, detta intresses anda är representanternas anda.

I anmärkningen till denna paragraf, som vi nu betraktar, genomföres dessa motsägelser ännu mera grällt. Den ena gången är representationen företrädare för människan, den andra gången för särintresset, den särskilda materien.

"Det är uppenbart fördelaktigt att det bland de deputerade bör finnas individer som kan tala för varje särskild betydande samhällsbransch - t.ex. för handel, för fabrikerna o.s.v., eftersom de grundligt känner denna bransch och själva tillhör den. I föreställningen om ett fritt, obestämt väljande har denna viktiga omständighet blott överlåtits åt slumpen. Varje sådan bransch har emellertid gentemot de andra lika rätt att representeras. Då de deputerade betraktas som representanter så har detta en organiskt förnuftig innebörd blott om de inte är enskildas representanter, utan representerar någon av samhällets väsentliga sfärer, representanter för dess stora intressen. Representationen har därmed inte heller längre innebörden att en sättes i stället för en annan, utan att intresset själv i sin representant verkligen närvarar, liksom representanten där företräder sitt eget objektiva element.

Om väljandet genom de många enskilda kan ytterligare sägas, att med nödvändighet, i synnerhet i stora stater, likgiltigheten mot röstandet inträder, eftersom det får en så ringa verkan i mängden. Hur mycket denna rätt att rösta än bringas till deras uppmärksamhet som någonting värdefullt, kommer de röstberättigade inte att rösta. Resultatet av denna institution är således just motsatsen till vad som avsågs, och valet kommer under kontroll av ett fåtal, ett parti, således av något särskilt, slumpmässigt intresse vilket var just vad som skulle neutraliseras." (§ 311)

De två paragraferna 312 och 313 har vi tidigare klarat av, och de förtjänar inte någon ytterligare diskussion. Vi nöjer oss här med att helt enkelt citera dem:

§ 312. "Var och en av de två sidor som ingår i ståndselementet (§§ 305, 308) inför i debatten en särskild modifikation. Och emedan det ena momentet därtill har den säregna funktionen av förmedling inom denna sfär, och därtill en förmedling mellan existerande, så erhåller detta moment likaledes en avsöndrad existens: ståndsförsamlingen kommer därmed att delas i två kamrar."

O Jerum!

Noter:

[1] Vad som här följer fram till § 287 har av Marx tillfogats i efterhand.

[2] Siffrorna XIV, X betecknar motsvarande ark i manuskriptet.

Cross-Language Marx/Engels Index - verk på andra språk
Marx/Engels Archive - verk på engelska | Svensk avdelning | MIA