Karl Marx

Kapitalet. Tredje boken

Den kapitalistiska produktionens totalprocess

1894

Utgiven av Friedrich Engels

Källa: Marx Engels Werke bd XXV, s. 7-919; "Das Kapital. Band III. Kritik der politischen Ökonomie".
Översättning: Ruth Bohman
Digitalisering: Jonas Holmgren
Korrektur: -

• SJÄTTE AVDELNINGEN. Förvandling av extraprofit till jordränta
  • TRETTIOSJUNDE KAPITLET. Inledning
  • TRETTIOÅTTONDE KAPITLET. Differentialräntan: i allmänhet
  • TRETTIONIONDE KAPITLET. Differentialräntans första form (Differentialränta I)
  • FYRTIONDE KAPITLET. Differentialräntans andra form (Differentialränta II)
  • FYRTIOFÖRSTA KAPITLET . Differentialränta II - Första fallet: konstant produktionspris
  • FYRTIOANDRA KAPITLET. Differentialränta II - Andra fallet: fallande produktionspris
    1. Vid konstant produktivitet av tillskottsinvesteringen
    2. Vid sjunkande produktivitetskvot för tillskottskapitalen
    3. Vid stigande produktivitetskvot för tillskottskapitalen
  • FYRTIOTREDJE KAPITLET. Differentialränta II - Tredje fallet: stigande produktionspris. Resultat
  • FYRTIOFJÄRDE KAPITLET. Differentialränta även på den sämsta odlade jorden
    1. När de successiva kapitalinvesteringarnas produktivitet stiger
    2. När tillskottskapitalets produktivitet avtar
       • Differentialränta och jordränta som enbart ränta av det med jorden införlivade kapitalet
  • FYRTIOFEMTE KAPITLET. Den absoluta jordräntan
  • FYRTIOSJÄTTE KAPITLET. Jordränta på byggnadsmark. Gruvränta. Markpris
  • FYRTIOSJUNDE KAPITLET. Den kapitalistiska jordräntans uppkomst
    1. Inledning
    2. Arbetsräntan
    3. Produkträntan
    4. Penningräntan
    5. Métayerhushållningen och böndernas parcellegendom
• Noter

SJÄTTE AVDELNINGEN

Förvandling av extraprofit till Jordränta

TRETTIOSJUNDE KAPITLET

Inledning

En analys av jordegendomen i dess olika historiska former ligger utanför ramen för detta arbete. Vi sysselsätter oss därmed endast i den mån som en del av det mervärde som kapitalet utvinner tillfaller jordägaren. Vi förutsätter alltså, att jordbruket alldeles som manufakturen behärskas av det kapitalistiska produktionssättet, d.v.s. att lantbruket bedrives av kapitalister, som skiljer sig från övriga kapitalister närmast bara genom det element i vilket deras kapital och det av detta kapital i rörelse satta lönarbete är placerat. Vi förutsätter att storarrendatorn producerar vete o.s.v. liksom fabrikanten garn eller maskiner. Förutsättningen, att det kapitalistiska produktionssättet bemäktigat sig lantbruket, innesluter, att det behärskar alla produktionens och det borgerliga samhällets sfärer, att alltså även sådana betingelser som kapitalens fria konkurrens, möjligheten att överföra dem från en produktionssfär till en annan, genomsnittsprofitens lika höjd o.s.v. är fullt utvecklade. Den form av jordegendom som vi behandlar är en specifik historisk form av denna, den genom kapitalets och det kapitalistiska produktionssättets inverkan förvandlade formen av antingen feodal jordegendomen eller det som näringsgren bedrivna småbondejordbruket, där innehav av jord framstår som en av produktionsbetingelserna för den direkte producenten och hans äganderätt till jorden som den fördelaktigaste betingelsen, som betingelsen för blomstring av hans produktionssätt. Då det kapitalistiska produktionssättet överhuvud förutsätter att arbetarna exproprieras från arbetsbetingelserna, så förutsätter det i jordbruket att lantarbetarna exproprieras från jorden och underordnas en kapitalist som bedriver jordbruket för profitens skull. Det är alltså en oväsentlig invändning för syftet med vår analys, att också andra former av jordbruk och jordegendom har existerat och ännu existerar. Denna invändning kan bara träffa de ekonomer, som behandlar det kapitalistiska produktionssättet i jordbruket och den däremot svarande formen av jordegendom inte som historiska utan som eviga kategorier.

För oss är det nödvändigt att studera jordegendomens moderna form, emedan det helt allmänt gäller att undersöka de bestämda produktions- och utbytesförhållanden som blir resultatet av att kapitalet investeras i lantbruket. Om man utesluter detta blir analysen av kapitalet inte fullständig. Vi begränsar oss alltså till kapitalinvesteringar i det egentliga jordbruket, d.v.s. produktionen av de vegetabilier av vilka befolkningen huvudsakligen lever. Vi kan säga vete, eftersom detta är det viktigaste näringsmedlet för de moderna kapitalistiskt utvecklade folken. (Eller i stället för jordbruk kan vi använda gruvdrift, eftersom lagarna är desamma.)

En av de stora förtjänsterna A. Smith har, är att han visat hur jordräntan för kapital som investerats i andra lantbruksprodukter t.ex. hampa, färgväxter, självständig boskapsskötsel o.s.v. är bestämd genom den jordränta, som det i produktionen av det viktigaste näringsmedlet placerade kapitalet avkastar [85]. I själva verket har det efter honom inte skett något framsteg i detta hänseende. Vad vi skulle ha att erinra i syfte att begränsa eller tillägga hör inte till den självständiga behandlingen av jordegendomen. Därför ska vi inte särskilt analysera jordegendomen, om den inte hänför sig till den för veteproduktion bestämda marken, utan bara här och där komma tillbaka till den som en illustration.

För fullständighetens skull måste här noteras att med termen jord även förstås vatten etc. såvida det har en ägare och framstår som ett bihang till jorden.

Jordegendom förutsätter att vissa personer har monopol över bestämda stycken av jordytan som en sfär för deras privata vilja med uteslutande av alla andras.[117*] När detta förutsatts, är det fråga om att utveckla det ekonomiska värdet, d.v.s. att utnyttja detta monopol på basen av kapitalistisk produktion. Den juridiska makten för dessa personer att bruka och missbruka sin portion av jordytan avgör ingenting. Utnyttjandet hänger helt på de ekonomiska betingelserna som är oberoende av deras vilja. Själva den juridiska föreställningen betyder ingenting mera än att jordägaren kan förfara med marken som varje varuägare med sin vara; och denna föreställning - den juridiska föreställningen om fri privat äganderätt till jord - gör sitt inträde i den gamla världen endast vid tidpunkten för den spontant framvuxna samhällsordningens upplösning och i den moderna världen med utvecklingen av den kapitalistiska produktionen. Till Asien har den importerats här och där av européerna. I avsnittet om den ursprungliga ackumulationen (bok I, kap. 24) har vi sett hur detta produktionssätt förutsätter å ena sidan att de direkta producenterna lösgöras från sin beroendeställning som enbart ett tillbehör till jorden (i form av vasaller, livegna, slavar etc.), å andra sidan att folkets massa exproprieras från jord och brukningsmedel. Såtillvida är jordägarnas monopol en historisk förutsättning för det kapitalistiska produktionssättet liksom för alla tidigare, som har vilat på utsugning av massan i en eller annan form. Men den form som jordägandet har, när kapitalismen först konfronteras med det under sin begynnelseperiod, motsvarar inte denna. Utan den skapar själv en form genom att jordbruket underordnas kapitalet. Därmed förvandlas feodal jordegendom, klanegendom eller småbondeegendom med markgemenskap till en ekonomisk form som motsvarar detta produktionssätt hur olika dess juridiska former än är. Det är ett av det kapitalistiska produktionssättets stora resultat, att det förvandlar jordbruket ur ett enbart empiriskt och nedärvt förfarande hos den mest outvecklade delen av samhället till medveten, vetenskaplig användning av agronomin, så långt detta överhuvud taget är möjligt inom de med privategendomen givna förhållandena;[118*] att det å ena sidan fullständigt lösgör jordegendomen från herre- och drängförhållanden, å andra sidan skiljer jorden som arbetsbetingelse helt och hållet från jordegendomen och jordägaren, för vilken den inte längre representerar någonting annat än en viss skatt i penningform, som han medelst sitt monopol upptar av industrikapitalisten, storarrendatorn. Upplöser detta sammanhang i sådan grad, att jordägaren kan tillbringa hela sitt liv i Konstantinopel, medan hans jordegendom ligger i Skottland. Jordegendom får så sin rent ekonomiska form genom att lägga av alla sina tidigare politiska och sociala utstofferingar och dekorationer, kort sagt alla dessa traditionella tillbehör, vilka av industrikapitalisterna själva, liksom av deras teoretiska förespråkare, som vi senare ska se, i stridens hetta under deras kamp mot jordegendomen beskylles för att vara onyttiga och tarvliga. Rationaliseringen av jordbruket å ena sidan, som nu först gör det möjligt att bedriva det samhälleligt, men som å andra sidan driver jordägandet in absurdum, detta är de stora förtjänsterna av det kapitalistiska produktionssättet. I likhet med alla dess övriga historiska framsteg, köptes också dessa närmast genom en fullständigt utarmning av de direkta producenterna.

Innan vi övergår till själva problemet, är ytterligare några föranmärkningar nödvändiga för att förebygga missförstånd.

Förutsättningen för det kapitalistiska produktionssättet är alltså denna:

de verkliga åkerbrukarna är lönarbetare, sysselsatta av en kapitalist, storarrendator, som bedriver lantbruket som ett särskilt exploateringsfält för kapitalet, som investering av sitt kapital i en särskild produktionsgren. Denne arrendatorkapitalist betalar jordägaren, ägare till den av honom exploaterade jorden, på bestämda terminer, t.ex. årligen, en i kontraktet fastställd penningsumma (alldeles som den som lånar ett penningkapital betalar en viss ränta) för rättigheten att använda sitt kapital inom detta särskilda produktionsfält. Denna penningsumma heter jordränta antingen den betalas för åkermark, byggnadsmark, gruvor, fiskevatten, skogar o.s.v. Den betalas för hela den tid under vilken jordägaren kontraktsenligt lånat ut marken till arrendatorn, hyrt ut den. Jordräntan är alltså här den form, i vilken jordegendomen ekonomiskt realiserar sig, värdeökas. Här har vi vidare alla de tre klasser, vilka konstituerar ramen för det moderna samhället, tillsammans och motställda varandra - löntagare, industrikapitalist och jordägare.

Kapital kan fixeras i jorden, införlivas därmed dels mera tillfälligt som förbättringar av kemisk natur, gödsling etc., dels mera permanent som när det gäller dränering, bevattningsanläggningar, nivelleringar, ekonomibyggnader o.s.v. Jag har på annat ställe kallat det med jorden sålunda införlivade kapitalet la terre-capital.[119*] Det faller under det fasta kapitalets kategorier. Räntan för det med jorden införlivade kapitalet och de förbättringar som sålunda bevarar den som produktionsinstrument kan bilda en del av den ränta som av arrendatorn betalas till jordägaren,[120*] men den konstituerar inte den egentliga jordräntan som betalas för marken som sådan vare sig den befinner sig i naturtillstånd eller är kultiverad. Vid en systematisk behandling av jordegendomen, som ligger utanför vår plan, skulle denna del av jordägarens inkomster ha behandlats utförligt. Här räcker det med några ord. De mer temporära kapitalinvesteringar som de vanliga produktionsprocesserna i jordbruket för med sig, göras alla utan undantag av arrendatorn. Dessa investeringar liksom själva odlingen överhuvud taget förbättrar marken,[121*] om de bedrivas någorlunda rationellt, alltså inte reduceras till brutal utsugning av jorden som tidigare hos de amerikanska slavägarna - mot sådant säkrar sig dock herrar jordägare genom kontrakt - de stegrar dess produkt och förvandlar jorden från enbart materia till jordkapital. Ett odlat fält är mera värt än ett icke odlat av samma naturliga kvalitet. Även de mer permanenta med jorden införlivade fasta kapital, som förbrukas under längre tid, investeras i vissa områden till stor del, ofta helt, av arrendatorn. Men så snart den kontraktsenliga arrendetiden utlöpt tillfaller de med jorden införlivade förbättringarna markens besittare som egendom och oskiljbart tillbehör till substansen, till marken, och detta är en av de orsaker, varför med den kapitalistiska produktionens utveckling jordägaren försöker att så mycket som möjligt förkorta arrendetiden. När det nya arrendekontraktet upprättas, tillfogar jordägaren räntan för det med jorden införlivade kapitalet till den egentliga jordräntan; antingen han nu hyr ut marken till den arrendator som gjort förbättringarna eller till någon annan. Hans ränta sväller sålunda; eller om han vill sälja jorden - vi ska strax se hur dess pris bestämmes - har nu dess värde stigit. Han säljer inte bara marken utan den förbättrade marken, det med jorden införlivade kapitalet som inte kostat honom något. Detta är en av hemligheterna - alldeles bortsett från den egentliga jordräntans rörelse - med jordägarnas stigande rikedom, deras oupphörligt svällande räntor och det med den ekonomiska utvecklingens framsteg växande penningvärdet av deras landområden. Resultatet av den samhälleliga utvecklingen, som frambringats utan deras åtgörande stoppar de sålunda i sina privata fickor - fruges consumere nati [88]. Men detta är samtidigt ett av de största hindren för ett rationellt jordbruk, genom att arrendatorn undviker alla förbättringar och utlägg, vars fullständiga tillbakaflöde inte går till honom. Under förra århundradet finner vi denna omständighet åter och åter fördömd som ett sådant hinder av James Anderson, den egentlige upptäckaren av den moderna ränteteorin [89], vilken tillika praktiserat som arrendator och var en för sin tid betydande agronom, lika väl som i våra dagar av motståndarna till nutida ägoförhållanden i England.

a.a. Walton, History of the Landed Tenures of Great Britain and Ireland, London 1865, säger därom s. 96, 97:

"Alla ansträngningar av de talrika lantbrukssällskapen i vårt land kan inte åstadkomma några betydande eller verkligt märkbara resultat för jordbrukets utveckling, så länge sådana förbättringar i vida högre grad ökar jordegendomens värde och höjden av jordägarens ränta än de förbättrar arrendatorns eller lantarbetarens läge. Arrendatorn vet i allmänhet precis lika bra som jordägaren, hans agent eller t.o.m. presidenten för lantbrukssällskapet, att god dränering, riklig gödsling och god brukning i förbindelse med ökad användning av arbete för att grundligt rensa och bearbeta marken kan frambringa underbara resultat såväl i markförbättring som i stegrad produktion. Men allt detta fordrar avsevärda utgifter, och arrendatorerna vet likaledes mycket väl, att hur mycket de än förbättrar jorden eller höjer dess värde, jordägarna i längden kommer att skörda den största fördelen av detta i form av höjda räntor och stegrat jordvärde ... de är sluga nog att märka vad dessa talare (jordägare och deras agenter vid lantbruksdagar) egendomligt nog alltid glömmer att säga - nämligen att lejonparten av alla förbättringar som arrendatorn gör alltid måste hamna i jordägarens ficka ... Hur mycket än den tidigare arrendatorn må ha förbättrat arrendet ska hans efterträdare alltid finna, att jordägaren höjer räntan i förhållande till det genom tidigare förbättringar stegrade jordvärdet."

I det egentliga jordbruket framstår denna process ännu inte så klar som när marken användes som byggnadstomt. Största delen av den mark, som i England brukas för byggnadsändamål men inte som fri mark, uthyres av jordägarna på 99 år eller om möjligt på kortare tid. Efter denna tids förlopp tillfaller byggnaderna med marken jordägaren.

"De (arrendatorerna) är förpliktade att när hyreskontraktet löper ut överlämna huset till den stora markägaren i gott beboeligt skick, sedan de intill denna tid betalat en överdrivet hög jordränta. Knappt har hyreskontraktet löpt ut så kommer jordägarens agent eller inspektor, besiktigar Ert hus, sörjer för att Ni sätter det i gott stånd, tar det så i besittning och fogar det till sin herres område. Faktum är, att om detta system i sin fulla verkan tillätes ytterligare för någon längre tid, kommer Konungarikets hela husbestånd liksom all jordegendom att befinna sig i händerna på de stora jordägarna. Hela West End i London, norr och söder om Temple Bar [90], tillhör nästan uteslutande ett halvt dussin stora jordägare. Det är uthyrt till enorma jordräntor och där hyreskontrakten inte ännu är helt utlöpta förfaller de nu undan för undan. Detsamma gäller i högre eller lägre grad om varje stad i detta land. Men inte ens vid detta stannar detta giriga system av exklusivitet och monopol. Nästan samtliga varv i våra hamnstäder befinner sig till följd av samma usurpationsprocess i händerna på de stora jordslukarna" (a.a., s. 92, 93).

Under dessa omständigheter är det klart, att om folkräkningen för England och Wales 1861 vid en totalbefolkning av 20.066.224 anger antalet husägare till 36.032, proportionen mellan ägare och antalet hus samt befolkningen skulle erhålla ett helt annat utseende, om man tog de stora ägarna för sig och de små för sig.

Detta exempel rörande äganderätten till byggnader är viktigt, 1. emedan det klart visar skillnaden mellan den egentliga jordräntan och räntan för det med marken införlivade fasta kapitalet, som kan bilda ett tillskott till jordräntan. Räntan på byggnaderna, liksom för jordbruket också på det kapital arrendatorn införlivar med jorden, tillfaller industrikapitalisten, byggnadsspekulanten eller arrendatorn under tiden för hyreskontraktet och har i och för sig ingenting att göra med jordräntan, som årligen betalas i bestämda terminer för utnyttjandet av marken. 2. Emedan det visar hur det införlivade främmande kapitalet tillsammans med marken tillslut övergår till jordägaren och räntan därför kommer hans ränta att stiga.

Några skriftställare har försökt, dels som jordegendomens förespråkare gentemot de borgerliga ekonomernas angrepp, dels i strävandet att förvandla det kapitalistiska systemet till ett system av "harmonier" i stället för motsägelser, som t.ex. Carey, att framställa jordräntan, jordegendomens specifika ekonomiska uttryck, som identiskt med räntan. Därmed vore nämligen motsättningen mellan jordägare och kapitalist utsuddad. Den omvända metoden användes i början av den kapitalistiska produktionen. Då gällde i den populära föreställningen ännu jordegendomen som privategendomens ursprungliga och respektabla form, medan kapitalräntan deklarerades som ocker. Dudley North, Locke etc. framställde därför kapitalräntan som en med jordräntan analog form alldeles som Turgot härledde räntans berättigande ur jordräntans existens. - Dessa nyare skriftställare glömmer - alldeles bortsett från att jordräntan kan existera och existerar i sin rena form utan tillägg av någon ränta för med marken införlivat kapital - att jordägaren på detta sätt inte bara får ränta av andras kapital som ingenting kostar honom utan därtill får det främmande kapitalet utan kompensation. Ett rättfärdigande av jordegendomen liksom av alla andra egendomsformer i ett visst produktionssätt utgår från att själva produktionssättet besitter en kortfristig historisk nödvändighet, alltså även de produktions- och utbytesförhållanden som härröra ur detta. Visserligen skiljer sig, som vi senare ska se, jordegendomen från övriga arter av egendom genom att den på en viss utvecklingsnivå framstår som överflödig och skadlig t.o.m. från det kapitalistiska produktionssättets ståndpunkt.

Jordräntan kan i en annan form förväxlas med ränta av kapital och dess specifika karaktär sålunda misstydas. Jordräntan antar formen av en bestämd penningsumma som jordägaren årligen erhåller för att han utarrenderar ett stycke av jordklotet. Vi har sett hur varje bestämd penninginkomst blir kapitaliserad, d.v.s. kan betraktas som ränta av ett imaginärt kapital. Är t.ex. den genomsnittliga räntefoten 5%, så kan alltså även en årlig jordränta om 200 £ betraktas som ränta på ett kapital om 4.000 £. Det är den sålunda kapitaliserade jordräntan, som bildar markens köppris eller värde, en kategori som uppenbarligen är irrationell alldeles som arbetets pris, då jorden inte är produkten av arbete, alltså inte heller har något värde. Men å andra sidan gömmer sig bakom denna irrationella form ett verkligt produktionsförhållande. Om en kapitalist köper mark, som avkastar en årlig ränta om 200 £, för 4.000 £, så drar han en genomsnittlig årlig ränta på 5% av 4.000 £, alldeles som om han hade investerat detta kapital i räntebärande papper eller direkt lånat ut det till 5%. Detta är att värdeöka ett kapital om 4.000 £ till 5%. Under denna förutsättning skulle han på 20 år ha återvunnit inköpspriset för sin egendom genom den inkomst den ger. I England beräknas därför köppriset på lantegendomar efter så och så många "years' purchase" <antal år på vilka avkastningen ger igen köpesumman>, vilket bara är ett annat uttryck för kapitaliseringen av jordräntan. I själva verket är det inte jordens utan jordräntans köppris som jorden avkastar som är beräknat efter den vanliga räntefoten. Denna kapitalisering av jordräntan förutsätter emellertid att den existerar, medan jordräntan inte omvänt kan härledas och förklaras ur sin egen kapitalisering. Dess existens oberoende av försäljningen är snarare här den förutsättning som är utgångspunkten.

Därav följer att, om jordräntan förutsättes konstant, markpriset kan stiga eller falla omvänt som räntefoten stiger eller faller. Om den vanliga räntefoten föll från 5 till 4%, så skulle en årlig jordränta om 200 £ representera den årliga värdeökningen av ett kapital om 5.000 £ i stället för 4.000 £. Priset för samma stycke mark hade sålunda stigit från 4.000 till 5.000 £ eller från 20 years' purchase till 25. Det motsatta skulle inträffa i omvänt fall. Detta är en markprisets rörelse, som är oberoende av jordräntans rörelse och regleras enbart genom räntefoten. Men då vi har sett att profitkvoten har en tendens att falla under samhällsutvecklingens gång och därmed även räntefoten såvida den regleras genom profitkvoten; att vidare, även bortsett från profitkvoten, räntefoten har en tendens att falla till följd av det lånbara penningkapitalets tillväxt, så följer att markpriset har en tendens att stiga även oberoende av jordräntans rörelse och priset för de markprodukter varav den bildar en del.

Förväxling av jordräntan själv med den ränteform som den antar för köparen av marken - en förväxling som vilar på en fullständig obekantskap med jordräntans natur - måste leda till de underligaste felslut. Då jordegendom i alla gamla länder gäller som en särskilt förnäm form av egendom och dess inköp dessutom som särskilt säker kapitalinvestering, så står den räntefot till vilken jordräntan köpes mestadels lägre än för andra kapitalinvesteringar på längre tid, så att t.ex. en markköpare bara får 4% på köppriset, medan han eljest för samma kapital skulle få 5%. Eller, vilket kommer på ett ut, han betalar mer kapital för jordräntan än han skulle betala för samma årliga penninginkomst i andra investeringar. I sin överhuvud taget alltigenom usla skrift La propriété (ett avtryck av hans 1849 i franska nationalförsamlingen framförda tal mot Proudhon) [91] tar Thiers detta som bevis för jordräntans låga nivå, medan det bara bevisar höjden av dess köppris.

Det faktum, att den kapitaliserade jordräntan framstår som markpris eller markvärde och att jorden därför köpes och säljes som varje annan vara, gäller för några apologeter som grund för att rättfärdiga jordegendomen, eftersom köparen betalar en ekvivalent för den liksom för varje annan vara och största delen av jordegendomen har växlat ägare på detta sätt. Men då gäller också denna grund för att rättfärdiga slaveriet, eftersom för slavägaren, som betalat slaven kontant, avkastningen av dennes arbete bara representerar räntan på det kapital som investerats när han köptes. Att ur jordräntans köp och försäljning härleda ett berättigande av dess existens betyder överhuvud taget att rättfärdiga dess existens med dess existens.

Hur viktigt det än är för den vetenskapliga analysen av jordräntan - d.v.s. av den självständiga, specifika formen av jordegendom på basen av ett kapitalistiskt produktionssätt - att betrakta den ren och fri från alla förfalskande och utsuddande tillsatser, lika viktigt är det å andra sidan för att förstå jordegendomens praktiska verkningar och t.o.m. för den teoretiska insikten i en massa fakta, som motsäger jordräntans begrepp och natur men dock framträder som existensformer för jordräntan, att känna till de element ur vilka dessa störningar av teorin härröra.

Praktiskt framstår naturligtvis som jordränta allt som i form av arrendepengar betalas av arrendatorn till jordägaren för tillåtelsen att bruka jorden. Av vilka beståndsdelar denna tribut än är sammansatt, ur vilka källor den än må härröra, har den det gemensamt med den egentliga jordräntan, att monopol på ett stycke av jorden sätter den s.k. jordägaren i stånd att uppta tribut, att pålägga skatt. Det har detta gemensamt med den egentliga jordräntan, att det bestämmer markpriset, vilket som ovan visats ingenting annat är än kapitaliserad inkomst av markens utarrendering.

Vi har redan sett, att räntan för det med marken införlivade kapitalet kan bilda en sådan främmande beståndsdel av jordräntan, en beståndsdel som måste bilda ett ständigt växande tillskott till ett lands totalränta ju mer den ekonomiska utvecklingen går framåt. Men bortsett från denna ränta är det möjligt, vid fullständig frånvaro av egentlig jordränta och därmed markens faktiska värdelöshet, att under arrendepengarna till en del och i vissa fall helt och hållet gömmer sig ett avdrag antingen från genomsnittsprofiten eller från den normala arbetslönen eller från båda på en gång. Denna del, vare sig det nu är av profiten eller av arbetslönen, framträder här som jordränta emedan den betalas till jordägaren i form av arrendepengar stället för att, som vore normalt, tillfalla industrikapitalisten eller lönarbetaren. Ekonomiskt sett, bildar varken den ena eller den andra delen jordränta; men praktiskt bildar den inkomst för jordägaren, ett ekonomiskt utnyttjande av hans monopol alldeles som den verkliga jordräntan och verkar lika bestämmande på markpriset som denna.

Här talar vi inte om sådana förhållanden under vilka jordräntan, som är jordegendomens uttrycksform under kapitalistiskt produktionssätt, formellt existerar utan att det kapitalistiska produktionssättet har utbildats, d.v.s. utan att arrendatorn själv är en industrikapitalist eller arten av hans hushållning kapitalistisk. Detta är t.ex. fallet på Irland. Där är arrendatorn själv i allmänhet en småbonde. Vad han betalar jordägaren som arrende absorberar ofta inte bara en del av hans profit, d.v.s. hans eget merarbete, som han har rätt till som innehavare av sina egna arbetsinstrument, utan också en del av den normala arbetslönen, som han under andra förhållanden skulle få för samma arbetsmängd. Dessutom exproprieras hans lilla kapital, som han till största delen med eget arbete införlivar med jorden, av jordägaren, som här inte alls gör någonting för markens förbättring, alldeles som av en ockrare under liknande förhållanden. Bara med den skillnaden att ockraren åtminstone riskerar sitt eget kapital vid operationen. Detta permanenta rofferi är föremålet för tvisten om den irländska lantbrukslagstiftningen, som väsentligen går ut på att en jordägare som säger upp sin arrendator ska tvingas hålla denne skadeslös för de jordförbättringar han utfört eller det med jorden införlivade kapitalet [92]. Palmerston brukade helt cyniskt svara: "Underhuset är jordägarnas hus."

Vi talar inte heller om sådana extraordinära förhållanden, under vilka t.o.m. i länder med kapitalistisk produktion jordägare kan utpressa höga arrendeavgifter som inte står i någon relation till jordens produkt, som t.ex. i de engelska industriområdena, där man arrenderar ut små markbitar till fabriksarbetarna för små trädgårdar eller amatörmässigt åkerbruk på lediga stunder. (Reports of Inspectors of Factories.)

Vi talar om jordbruksräntan i länder med utvecklad kapitalistisk produktion. Bland de engelska arrendatorerna finns t.ex. ett antal små kapitalister, som genom uppfostran, bildning, tradition, konkurrens och andra omständigheter är förutbestämda och tvungna att investera sitt kapital i jordbruket som arrendatorer. De är tvungna att nöja sig med mindre än genomsnittsprofiten och att avlämna en del därav till ägaren i form av jordränta. Detta är den enda betingelsen under vilken det är tillåtet för dem att investera sitt kapital i mark, i jordbruket. Då jordägarna överallt kan utöva ett betydande, i England t.o.m. mycket betydande inflytande på lagstiftningen kan detta utnyttjas till att pressa hela klassen av arrendatorer. Spannmålslagarna av 1815 t.ex. [17] - en brödskatt som erkänts vara pålagd landet för att de overksamma jordägarna skulle få behålla den under antijakobinerkriget abnormt höjda räntan - hade visserligen den effekten, bortsett från enstaka exceptionellt fruktbara år, att hålla priset på lantbruksprodukter över den nivå till vilken det skulle ha fallit vid fri spannmålsimport. Men resultatet blev inte att priserna hölls på den höjd som av de lagstiftande jordägarna dekreterades som normalpris, så att de bildade en laglig gräns för införsel av spannmål. Arrendekontrakten slöt man emellertid under intrycket av dessa normalpriser. Så snart illusionerna brustit gjorde man en ny lag med nya normalpriser, vilka på samma sätt som de gamla bara blev ett vanmäktigt uttryck för jordägarnas giriga fantasier. På detta sätt lurades arrendatorerna från 1815 till in emot 30-talet. Därav kom det under denna tid stående temat om agricultural distress <jordbruksnäringens nödtillstånd>. Därav under denna period expropriation och ruin för en hel generation av arrendatorer och ersättande av dessa med en ny klass kapitalister.[122*]

Ett mycket allmännare och viktigare faktum är emellertid att de egentliga jordbruksarbetarnas nivå pressades ned under normalt genomsnitt, så att en del av arbetslönen drogs från arbetaren och bildade en beståndsdel av arrendeavgiften och sålunda under sken av jordränta tillföll jordägaren i stället för arbetaren. Detta gäller allmänt t.ex. i England och Skottland med undantag för några mera gynnsamt ställda grevskap. De parlamentariska undersökningsutskotten för utredning angående arbetslönens höjd [93], som tillsattes innan man genomförde spannmålslagarna i England - fortfarande de mest värdefulla och nästan helt outnyttjade bidragen till arbetslönens historia under 1800-talet, samtidigt ett skammens monument, som den engelska aristokratin och bourgeoisin upprättat åt sig själva - bevisar utan varje tvivel, att de höga räntesatserna och den stegring av jordpriserna som motsvarar dem under jakobinerkriget till en del berodde enbart på avdrag från arbetslön och att denna pressades ned t.o.m. under det fysiska existensminimum; d.v.s. att en del av den normala arbetslönen utbetalades till jordägaren. Olika omständigheter, bl.a. penningvärdets försämring, användningen av fattiglagarna i åkerbruksdistrikten o.s.v. hade gjort denna operation möjlig, samtidigt som arrendatorernas inkomster steg enormt och jordägarna berikade sig fabulöst. Ja, ett av huvudargumenten från arrendatorernas och jordägarnas sida för att införa spannmålstullarna var, att det var fysiskt omöjligt att sänka dagsverkarnas arbetslön mera. Detta tillstånd har inte väsentligt förändrats och i England liksom i alla europeiska länder ingår liksom tidigare en del av den normala arbetslönen i jordräntan. När greve Shaftesbury, då för tiden lord Ashley, en av de filantropiska aristokraterna, blev så utomordentligt rörd av de engelska fabriksarbetarnas läge och gjorde sig till deras parlamentariska förespråkare under agitationen för 10-timmars dagen, publicerade de industriellas förespråkare som motdrag en statistik över lantarbetarnas lön i de byar som tillhörde honom (se bok I, kap. 23, 5 e: De brittiska jordbruksproletärerna), vilken klart visade hur en del av denne filantrops jordränta består av ett rov från lantarbetarnas arbetslön, som hans arrendatorer skötte för hans räkning. Detta avslöjande är intressant också därför att de fakta det visar kan ställas vid sidan av det värsta som kommissionerna 1814 och 1815 avslöjade. Så ofta omständigheterna framtvingar en tillfällig höjning av lantarbetarnas arbetslön, ljuder också arrendatorernas nödrop, att en höjning av arbetslön till dess normala nivå sådan den är i andra industrigrenar är omöjlig och måste ruinera dem, om inte jordräntan samtidigt sänkes. Detta rop innehåller alltså ett medgivande, att arrendatorn under namnet jordränta gör ett avdrag från arbetslönen som utbetalas till jordägaren. I England steg t.ex. 1849-1859 arbetslönen för lantarbetare till följd av samverkande övermäktiga omständigheter som: utvandringen från Irland som avskar tillförseln av lantarbetare därifrån; utomordentligt stor övergång av jordbruksbefolkning till fabriksindustrin; en krigstidsefterfrågan på soldater; utomordentligt stor utvandring till Australien och Förenta Staterna (Kalifornien) och andra grunder, som inte behöver nämnas här. Samtidigt föll spannmålens genomsnittspriser under denna period med mer än 16%, med undantag för de ogynnsamma skördarna 1854-1856. Arrendatorerna ropade på nedsättning av räntorna. Det lyckades dem i enstaka fall, men i allmänhet misslyckades de att få igenom detta krav. De tog sin tillflykt till en reducering av produktionskostnaderna bl.a. genom att införa en mängd mobila ångmaskiner och annat maskineri, som delvis ersatte och utträngde hästarna, delvis också genom att frigöra daglönare framkallade en konstlad överbefolkning och därmed en ny lönesänkning. Och detta skedde trots den allmänna relativa minskningen av jordbruksbefolkningen under detta decennium jämfört med totalbefolkningens tillväxt och trots den absoluta minskningen av jordbruksbefolkningen i några rena jordbruksdistrikt.[123*] Fawcett, vid denna tid professor i politisk ekonomi i Cambridge, död 1884 som generalpostmästare, sade också på Social Science Congress 12 oktober 1865:

"Lantarbetarna började utvandra och arrendatorerna har redan börjat klaga över att de inte blir i stånd att betala så höga räntor som de brukar betala, eftersom arbetet blir dyrare till följd av utvandringen."

Här är alltså hög jordränta direkt identifierad med låg arbetslön. Och i den mån jordprisets höjd är betingad genom denna omständighet som ökar räntan, är jordens värdestegring identisk med arbetets värdeminskning, jordprisets höga nivå identisk med arbetsprisets låga.

Detsamma gäller för Frankrike:

"Arrendepriset stiger, emedan priset på bröd, vin, kött, grönsaker och frukt å ena sidan stiger och å den andra priset på arbete förblir oförändrat. Om gammalt folk jämför med sina fäders räkenskaper, vilket för oss ungefär 100 år tillbaka, så ska de finna att vid den tiden priset på en arbetsdag på Frankrikes landsbygd var precis detsamma som nu. Priset på kött har tredubblats sedan den tiden ... Vem är offer för denna omvälvning? Är det den rike ägaren till lantegendomen eller den fattige, som bearbetar den? ... Stegringen av arrendepriserna är ett bevis på en offentlig olycka." (Du Mécanisme de la Société en France et en Angleterre. Par M. Rubichon. 2^me éd. Paris 1837, s. 101.)

Exempel på ränta som följd av ett avdrag å ena sidan från genomsnittsprofiten å den andra från genomsnittslönen:

Den tidigare citerade Morton [95], agent för jordförsäljning och lantbruksingenjör, säger att man i många trakter gjort den iakttagelsen, att räntan för stora arrenden är lägre än för mindre, emedan

"konkurrensen om de mindre vanligen är större än om de stora, och emedan små arrendatorer som sällan är i stånd att inlåta sig på andra affärer än lantbruk ofta är villiga att betala en ränta, om vilken de själva vet att den är för hög, pressade av nödtvånget att finna en mera lämplig affär".

(John C. Morton, The Resources of Estates, London 1858, s. 116.) I England kommer dock denna skillnad så småningom att utplånas. Enligt hans åsikt har utvandringen särskilt av klassen småarrendatorer mycket stort samband med detta. Samme Morton ger exempel, där uppenbart avdrag från arrendatorns egen arbetslön och därmed ännu säkrare för dem han sysselsätter ingår i jordräntan. Nämligen vid arrenden under 70-80 acres (30-34 hektar), som inte kan hålla tvåspannsplog.

"Om inte arrendatorn arbetar med egna händer lika flitigt som någon arbetare, kan han inte reda sig med sitt arrende. Om han överlåter arbetets utförande till sitt folk och inskränker sig till att endast hålla uppsikt, så kommer han högst sannolikt mycket snart att finna, att han är ur stånd att betala sin ränta" (a.a., s. 118).

Morton drar slutsatsen, att om inte arrendatorerna i trakten är mycket fattiga, arrendena inte borde vara under 70 acres stora, så att arrendatorn kan hålla 2-3 hästar.

Herr Léonce de Lavergne, Membre de l'Institut et de la Société Centrale d'Agriculture, är utomordentligt vis. I hans Economi rurale de l'Angleterre (citerat efter den engelska översättningen, London 1855) gör han följande jämförelse i fråga om den årliga fördelen med nötkreatur, som är arbetsdjur i Frankrike men inte i England, där de är ersatta med hästar (s. 42):

Men den högre produkten får han fram, eftersom enligt hans egen uppgift mjölken i England är dubbelt så dyr som i Frankrike, medan han antar samma pris i båda länderna för kött (s. 35); därför reduceras den engelska mjölkprodukten till 8 milj. £ och totalprodukten till 28 milj., samma som i Frankrike. Det är faktiskt att gå för långt, att som herr Lavergne samtidigt låta produktmängder och prisdifferenser ingå i beräkningen. Så att om England producerar vissa artiklar dyrare än Frankrike, detta framstår som ett företräde för det engelska jordbruket, medan det på sin höjd betyder större profit för jordägare och arrendatorer.

Att herr Lavergne inte bara känner det engelska lantbrukets ekonomiska framsteg utan också tror på de engelska arrendatorernas och jordägarnas fördomar, bevisar han s. 48:

"En stor nackdel är vanligen förbunden med spannmålsodling ... den utarmar jorden som bär den."

Herr Lavergne tror inte bara att andra växter inte gör detta; han tror, att foderväxter och rotfrukter berikar jorden:

"Foderväxterna drar huvudelementen för sin tillväxt ur atmosfären, medan de ger mer tillbaka till jorden än de tar ur den; de hjälper alltså såväl direkt som genom sin förvandling till animalisk gödsel på dubbelt sätt att ersätta den skada som spannmålsväxter och andra utarmande skördar har ställt till med. Därför är det en grundsats att de ska odlas i växling med dessa skördar, häri består den så kallade Norfolkrotationen" (s. 50, 51).

Inget under om herr Lavergne, som tror på denna lantliga engelska saga också tror att sedan spannmålstullarnas upphävande de engelska lantarbetarnas lön inte längre är så onormal som tidigare. Se vad vi tidigare sagt därom i bok I, kap. 23, 5. Låt oss också höra John Brights tal i Birmingham 13 dec. 1865. Sedan han talat om de 5 milj. familjer som inte är företrädda i parlamentet fortsätter han:

"Bland dessa är det 1 miljon eller snarare mer än 1 miljon i Det Förenade konungariket som blir uppförda på olyckslistan över utarmade. Sedan är det ytterligare en annan miljon som håller sig just ovanför utarmningen men ständigt svävar i fara att hänföras dit. Gynnsammare är inte deras läge och utsikter. Betrakta nu en gång de okunniga lägre skikten i denna del av samhället. Betrakta deras utstötta läge, deras armod, deras lidanden, deras fullständiga hopplöshet. T.o.m. i Förenta staterna, t.o.m. i Sydstaterna under slaveriets herravälde, hade varje neger den tron, att för honom en gång skulle komma ett jubelår. Men för dessa människor, för denna massa av de lägsta skikten i vårt land finns - det är jag här för att säga - varken tron på någon som helst bättring eller ens någon längtan därefter. Har ni nyligen läst i tidningarna om John Cross, en lantarbetar från Dorsetshire? Han arbetade sex dagar i veckan, hade förträffliga vitsord av sin arbetsgivare, för vilken han arbetat 24 år för 8 sh. i veckolön. John Cross hade familj om 7 barn att underhålla på denna lön i sin skjul. För att värma sin sjukliga hustru och hennes dibarn tog han - lagligt uttryckt, tror jag, stal han - en fårfålla av trä till ett värde av 6 d. För denna förseelse dömdes han av fredsdomarna till 14 eller 20 dagars fängelse. Jag kan säga er, att man kan finna många tusen fall sådana som John Cross' i hela landet och särskilt i södern och att deras läge är sådant, att hittills inte ens den uppriktigaste forskare kunnat lösa gåtan hur de håller ihop själ och kropp. Och kasta nu ögonen över hela landet och betrakta dessa 5 miljoner familjer och det förtvivlade tillståndet inom detta skikt. Kan man ej i sanningens namn säga, att den från rösträtt uteslutna massan av nationen brandskattas och åter brandskattas nästan utan att känna någon vila? Jämför dem med den härskande klassen - men om jag gör det ska man anklaga mig för kommunism ... men jämför denna stora nation som sliter ut sig och är utan rösträtt med den del man kan anse som det härskande klasserna. Se på deras rikedom, deras prål, deras lyx. Se hur de tröttar ut sig - ty också bland dem finns trötthet, men det är överflödets trötthet - och se hur de ila från plats till plats som om det bara gällde att upptäcka nya nöjen." (Morning Star [96] 14 dec. 1865.)

I det följande visas, hur merarbete och därmed merprodukt överhuvud förväxlas med jordräntan, denna åtminstone då den baseras på kapitalistiskt produktionssätt kvantitativt och kvalitativt specifikt bestämda del av merprodukten. Den naturliga grundvalen för merarbetet, d.v.s. en naturbetingelse utan vilken den inte är möjlig, är att naturen lämnar de nödvändiga underhållsmedlen vid en arbetstid som inte tar hela dagen, antingen landets produkter är vegetabiliska eller animaliska, fiske etc. Denna jordbruksarbetets naturliga produktivitet (här det enkla, samlande, jagande, fiskande, boskapsskötande arbetet inneslutet) är basen för allt merarbete liksom allt arbete närmast och ursprungligast är inriktat på tillägnande och produktion av näring. (Djuret ger ju också sin fäll för att värma i ett kallt klimat; dessutom grottboningar etc.)

Samma förvirring beträffande merprodukt och jordränta förekommer annorlunda uttryckt hos Dove [97]. Ursprungligen är jordbruksarbete och industriellt arbete inte skilda; det senare ansluter sig till det förstnämnda. Merarbete och merprodukt hos den jordbrukande stammen, husgemenskap eller familj omfattar såväl jordbruks- som industriellt arbete. De går hand i hand. Jakt, fiske, jordbruk är omöjliga utan motsvarande redskap. Vävning, spinning etc. bedrivas först som biyrken till jordbruket.

Vi har tidigare visat, att liksom den enskilde arbetarens arbete sönderfaller i nödvändigt arbete och merarbete, så kan man dela arbetarklassens totalarbete på så sätt, att den del som producerar de totala existensmedlen för arbetarklassen (inräknat de härför erforderliga produktionsmedlen) förrättar det nödvändiga arbetet för hela samhället. Det av hela den övriga delen av arbetarklassen förrättade arbetet kan betraktas som merarbete. Men det nödvändiga arbetet innesluter ingalunda bara jordbruksarbete utan också det arbete som producerar alla övriga produkter som måste ingå i arbetarens genomsnittskonsumtion. Samhälleligt talat förrättar dessutom somliga enbart nödvändigt arbete, medan de andra bara förrättar merarbete. Detta är bara arbetsdelning dem emellan. Likaså förhåller det sig med arbetets delning mellan jordbruks- och industriella arbetare överhuvud. Mot rent industriell karaktär av arbete å den ena sidan svarar ren jordbrukskaraktär å den andra. Detta jordbruksarbete i sin rena form är ingalunda ursprungligt utan själv en produkt - och det en mycket modern - som den samhälleliga utvecklingen inte alls har uppnått överallt och som motsvarar ett alldeles bestämt produktionsstadium. Liksom en del av jordbruksarbetet blir försakligat i produkter, som antingen bara tjänar lyxförbrukningen eller bildar råmaterial för industrier men inte ingår i näringsmedlen, för att inte tala om massornas näring, så blir å andra sidan en del av industriarbetet försakligat i produkter, som tjänar som nödvändiga konsumtionsmedel såväl för jordbruksarbetare som andra arbetare. Det är felaktigt att uppfatta detta industriarbete - från samhällelig ståndpunkt - som merarbete. Det är till en del nödvändigt arbete lika väl som den nödvändiga delen av jordbruksarbetet. Det är också bara en självständig form av en del av det ursprungligen med jordbruksarbetet förbundna industriella arbetet, en nödvändig ömsesidig komplettering av det nu därifrån skilda rena jordbruksarbetet. (Rent materiellt betraktat producerar t.ex. 500 maskinvävare i mycket högre grad extravävnad, d.v.s. mer än som krävs för deras egen beklädnad.)

Slutligen måste man hålla i minnet, när man betraktar jordräntans företeelseformer, d.v.s. arrendeavgiften, som betalas till jordägaren under rubriken jordränta för nyttjande av jorden antingen för produktiva eller konsumtionsändamål, att priset på ting som i och för sig inte har något värde, d.v.s. liksom jorden inte är produkt av arbete, eller som antikviteter, konstverk av vissa mästare etc. inte kan reproduceras genom arbete, kan bestämmas av mycket tillfälliga kombinationer. För att sälja en sak kräves ingenting annat än att den kan monopoliseras och avyttras.

Vid behandlingen av jordräntan gäller det att undvika tre stora misstag, som grumlar analysen.

1. Förväxling av de olika former av jordränta som motsvarar olika utvecklingsstadier i den samhälleliga produktionsprocessen.

Vilken jordräntans specifika form än må vara, alla typer har det gemensamt, att den ekonomiska form i vilken jordegendomen realiseras är att dess ägare tillägnar sig jordränta, och att å ena sida jordränta förutsätter jordegendom, att bestämda individer äger bestämda stycken av jordklotet: antingen ägaren är en person som representerar samfälligheten, som i Asien, Egypten etc., eller denna jordegendom bara är ett betydelselöst attribut till bestämda personers ägande av de direkta producenternas person, som vid slav- eller livegenskapssystemet; eller det råder ett system av ren privat äganderätt till naturen, ren egendomstitel till marken; eller det slutligen är ett sådant förhållande till jorden, när kolonister och småbönder äger marken, som ser ut att direkt inkludera att producenten tillägnar sig och producerar sitt begränsade jordstyckes produkter i det isolerade och socialt outvecklade arbetet.

Detta gemensamma i räntans olika former - att vara sättet att ekonomiskt realisera jordegendomen, den juridiska fiktion i kraft av vilken olika individer äger bestämda delar av jordklotet för sig uteslutande - gör att man förbiser skillnaderna.

2. All jordränta är mervärde, produkt av merarbete. Den är ännu direkt merprodukt i dess mindre utvecklade form, naturaränta. Därav uppstår det misstaget, att en ränta som motsvarar det kapitalistiska produktionssättet, som alltid är överskott över profiten, d.v.s. över en värdedel av varan som själv består av mervärde (merarbete) - att denna särskilda och specifika beståndsdel av mervärdet skulle kunna förklaras genom att man förklarar de allmänna existensbetingelserna för mervärde och profit. Dessa betingelser är: de direkta producenterna måste arbeta utöver den tid som kräves för att reproducera deras egen arbetskraft, dem själva. De måste överhuvud taget förrätta merarbete. Detta är den subjektiva betingelsen. Men den objektiva är, att de också kan utföra merarbete; att naturbetingelserna är av sådan art, att en del av deras disponibla arbetstid är tillräcklig för deras reproduktion och självuppehälle som producenter, så att produktionen av deras nödvändiga existensmedel inte konsumerar hela deras arbetskraft. Naturens fruktbarhet bildar här en gräns, en utgångspunkt, basen. Å andra sidan bildar utvecklingen av deras arbetes samhälleliga produktivkraft den andra gränsen. Djupare sett, då produktionen av näringsmedel är den allra första betingelsen för deras liv och för all produktion överhuvud måste det arbete som användes i denna produktion, alltså jordbruksarbetet i vidaste I ekonomiska mening vara fruktbart nog för att inte hela den disponibla arbetstiden ska absorberas i produktionen av näringsmedel för de direkta producenterna; alltså merarbete i jordbruket och därmed merprodukt av jordbruket vara möjliga. Vidare, att det totala arbetet i jordbruket - nödvändigt och merarbete - räcker för att en del av samhället ska kunna frambringa den nödvändiga näringsmedlen för hela samhället, alltså även för de icke jordbrukande arbetarna. Att alltså denna stora arbetsdelning mellan jordbrukare och industriella är möjlig och likaså den mellan de åkerbrukare som producerar näring och de som producerar råvaror. Ehuru de direkta näringsproducenternas arbete för sig själva sönderfaller i nödvändigt och merarbete, representerar det sålunda, när det gäller samhället, endast det nödvändiga arbetet för produktion av näringsmedel. Detsamma försiggår för övrigt vid all arbetsdelning inom hela samhället till skillnad från arbetsdelningen inom den enskilda verkstaden. Det är det nödvändiga arbetet för produktion av särskilda artiklar - för tillfredsställelse av ett särskilt behov i samhället av dessa speciella artiklar. Är denna fördelning proportionell, så blir produkterna från de olika grupperna sålda till sina värden (vid senare utveckling till sina produktionspriser) eller också till priser som är modifikationer, bestämda genom allmänna lagar, av dessa värden resp. produktionspriser. I själva verket är det värdets lag sådan den gör sig gällande inte beträffande de enskilda varorna eller artiklarna utan beträffande de vid varje tidpunkt totala produkterna från de särskilda samhälleliga produktionssfärerna som genom arbetsdelningen har blivit självständiga; så att i de olika grupperna för varje enskild vara användes blott den nödvändiga arbetstiden och av den samhälleliga totalarbetstiden blott den nödvändiga proportionella kvantiteten. Ty bruksvärdet förblir betingelse. Men om bruksvärdet i fråga om den enskilda varan är beroende av att den i och för sig tillgodoser ett behov, så beror det som samhälleliga produktmassa av att det är relevant för det kvantitativt bestämda samhälleliga behovet av varje särskild art av produkt och att arbetet därför i förhållande till dessa samhälleliga behov, som är kvantitativt avgränsade, är proportionellt fördelat på de olika produktionssfärerna. (Denna punkt ska uppmärksammas vid fördelningen av kapitalet till de olika produktionssfärerna.) Det samhälleliga behovet, d.v.s. bruksvärdet i samhällelig potens, framträder här bestämmande för de andelar av den samhälleliga arbetstiden som tillfaller olika särskilda produktionssfärer. Men det är bara samma lag som redan visar sig för den enskilda varan, nämligen: att dess bruksvärde är förutsättning för dess bytesvärde och därmed dess värde. Denna punkt har endast så mycket att göra med förhållandet mellan nödvändigt arbete och merarbete, att om denna proportion inte hålles, varans värde, alltså även det däri gömda mervärdet, inte kan realiseras. Det produceras t.ex. proportionellt för mycket bomullsväv, fastän i denna totalproduktion av väv endast den under de givna betingelserna därför nödvändiga arbetstiden realiseras. Men det har överhuvud förbrukats för mycket samhälleligt arbete i denna särskilda gren; d.v.s. en del av produkten är onyttig. Det hela säljes därför endast som om det hade producerats bara i den nödvändiga proportionen. Denna kvantitativa gräns för de kvoter av samhällelig arbetstid som kan användas i de särskilda produktionssfärerna är ett ytterligare utvecklat uttryck för värdelagen överhuvud; ehuru den nödvändiga arbetstiden här får en annan betydelse. Det är endast just så mycket därav, som är nödvändigt för att tillgodose det samhälleliga behovet. Begränsningen inträder här genom bruksvärdet. Samhället kan under de givna produktionsbetingelserna använda bara så mycket av sin totala arbetstid på detta enskilda produktslag. Men de subjektiva och objektiva betingelserna för merarbete och mervärde överhuvud har ingenting att göra med den bestämda formen varken av profiten eller räntan. De gäller för mervärdet som sådant, vilken särskild form det än antar. Därför förklarar de inte jordräntan.

3. Just när det gäller jordegendomens värdeökning i fråga om utvecklingen av jordräntan, framträder följande som en karaktäristisk säregenhet, nämligen att dess belopp inte alls är bestämt genom mottagarens åtgärder utan genom utvecklingen av det samhälleliga arbetet i vilket han inte har någon del. Det som på basen av varuproduktion, närmare bestämt den kapitalistiska produktionen, som till hela sin omfattning är varuproduktion, är för alla produktionsgrenar och deras produkter gemensamt uppfattas därför lätt som något för jordräntan säreget (och för jordbruksprodukten överhuvud) .

Under samhällsutvecklingen stiger jordräntans höjd (och därmed jordens värde) som resultat av det samhälleliga totalarbetet. Å ena sidan växer därmed marknad och efterfrågan för jordens produkter, å andra sidan växer den direkta efterfrågan på själva jorden som en konkurrerande produktionsbetingelse för alla möjliga, även inte jordbruksinriktade yrkesgrenar. Mer exakt, om man bara talar om den egentliga jordbruksräntan, utvecklas räntan och därmed markens värde med marknaden för jordbruksprodukten och därför med tillväxten av den icke jordbrukande befolkningen; med dess behov av och dess efterfrågan på dels näringsmedel dels råmaterial. Det ligger i det kapitalistiska produktionssättets natur, att det oavlåtligt minskar antalet jordbrukare i förhållande till icke jordbrukare. Detta emedan tillväxten inom industrin (i trängre mening) av det konstanta kapitalet i proportion till det variabla är förenad med absolut tillväxt, fastän relativ minskning, av det variabla kapitalet; medan i jordbruket det variabla kapital, som erfordras för exploatering av ett visst jordstycke, absolut avtar. Det kan alltså växa endast om ny mark odlas, och detta förutsätter i sin tur ännu större tillväxt av den icke jordbrukande befolkningen.

I själva verket föreligger här inte någon för jordbruket och dess produkter säregen företeelse. Tvärtom, detsamma gäller för alla andra produktionsgrenar och produkter på basis av varuproduktionen och dess mest absoluta form, den kapitalistiska produktionen. Dessa produkter är varor, bruksvärden, som har ett bytesvärde som är möjligt att realisera i pengar bara i den omfattning andra varor bildar deras ekvivalent, andra produkter alltså konfronteras med dem som varor och värden. I den omfattning i vilken de inte produceras som direkta existensmedel för producenterna själva utan som varor, som produkter, vilka genom att förvandlas i bytesvärde (pengar), genom att avyttras förvandlas till bruksvärden. Marknaden för dessa varor utvecklas genom den samhälleliga arbetsdelningen; differentieringen av produktiva arbeten förvandlar deras respektive produkter ömsesidigt till varor, till ekvivalenter för varandra, gör att de ömsesidigt betjänar sig av varandra som marknad. Detta är inte något speciellt för jordbruksprodukter.

Jordräntan kan utvecklas som penningränta bara på basis av varuproduktion, närmare bestämt kapitalistisk produktion; alltså i samma mån som den övriga produktionen utvecklas självständigt i förhållande till jordbruksproduktionen; ty i samma mån blir jordbruksprodukten vara, bytesvärde och värde. I samma mån som varuproduktionen och därmed produktionen av värde utvecklas med den kapitalistiska produktionen, utvecklas produktionen av mervärde och merprodukt. Men i samma proportion som merprodukten ökar utvecklas jordegendomens förmåga att uppfånga en del av detta mervärde medelst jordmonopolet, därmed stiger värdet av jordräntan och jordpriset. Kapitalisten har ännu en självständig funktion i utvecklingen av mervärde och merprodukt. Jordägaren behöver bara fånga upp den utan hans åtgörande växande andelen i merprodukt och mervärde. Detta är det säregna i hans ställning, men däremot inte att värdet på jordens produkter och därmed jordens värde alltid växer i den mån som marknaden utvidgas och efterfrågan tilltar och samtidigt med detta den varuvärld som konfronteras med jordprodukten, alltså med andra ord massan av andra varuproducenter och den icke jordbruksbaserade varuproduktionen. Men då detta sker utan jordägarens åtgörande, framträder det i fråga om honom som något specifikt, att värdemängden, mervärdemängden och förvandlingen av en del av detta mervärde i jordränta är beroende av den samhälleliga produktionsprocessen av varuproduktionens utveckling överhuvud taget. Därför försöker t.ex. Dove att härleda jordräntan ur denna utveckling [98]. Han säger, att jordräntan inte beror på mängden av jordbruksprodukter utan på deras värde; men att detta värde är beroende av den icke jordbrukande befolkningens storlek och produktivitet. Detta gäller emellertid om varje annan produkt, att den utvecklar sig som vara, dels med massan, dels med mångfalden av andra varor som bildar dess ekvivalenter. Detta har visats redan i samband med den allmänna presentationen av värdet. Å ena sidan beror bytesmöjligheterna för en produkt allmänt sett på mångfalden av varor som existerar vid sidan om den. Å andra sidan är bytesmöjligheten särskilt beroende av i hur stor mängd varan själv kan produceras.

Ingen producent, den industrielle lika litet som jordbrukaren, producerar värde eller vara, om man betraktar honom isolerad från andra. Hans produkt blir värde och vara bara i ett bestämt samhälleligt sammanhang. För det första om den framstår som uttryck för samhälleligt arbete, alltså överhuvud taget den individuelle producentens egen arbetstid som del av den samhälleliga arbetstiden, för det andra, denna samhälleliga karaktär av hans arbete framträder som en samhällelig stämpel på produkten genom dess penningkaraktär och allmänna utbytbarhet, som är bestämd genom priset.

Om alltså å ena sidan mervärdet eller i ännu mer inskränkt mening merprodukten i allmänhet blir förklarad i stället för jordräntan, så förbises å andra sidan att jordbruksprodukterna ensamma tillskrivas en egenskap som tillkommer alla produkter som varor och värden. Än mer förflackas det hela, om man från den allmänna bestämningen av värdet går tillbaka till realiserandet av ett bestämt varuvärde. Varje vara kan realisera sitt värde endast i cirkulationsprocessen. Om och hur långt den realiserar detta värde beror på marknadsbetingelserna vid varje tillfälle.

Det är alltså inte säreget för jordräntan, att jordbruksproduktionen utvecklas till värden och som värden, d.v.s. att de som varor konfronteras med andra varor och dessa icke jordbruksprodukter konfronteras med dem som varor eller att de utvecklar sig som särskilda uttryck av samhälleligt arbete. Det säregna är, att med de betingelser som jordbruksprodukterna har för sin utveckling som värden (varor), och med betingelserna för att realisera deras värden också jordegendomens makt att tillägna sig en växande del av dessa värden, som skapats utan dess åtgörande, en växande del av mervärdet förvandlas till jordränta.

TRETTIOÅTTONDE KAPITLET

Differentialräntan: I allmänhet

Vid analysen av jordräntan ska vi till en början utgå från förutsättningen, att produkter som betalar en sådan ränta, vid vilka en del av mervärdet och därför också en del av totalpriset förvandlas till jordränta, att alltså jord- eller gruvprodukter som alla andra varor säljas till sin produktionspriser. (För vårt syfte räcker det att behandla jordbruksprodukter eller också gruvprodukter.) Detta betyder att deras försäljningspriser är lika med deras kostnadselement (värdet av det förbrukade konstanta och variabla kapitalet) plus en profit bestämd genom den allmänna profitkvoten, beräknad på det investerade totalkapitalet förbrukat såväl som oförbrukat. Vi antar alltså, att de genomsnittliga försäljningspriserna för dessa produkter är lika med deras produktionspriser. Frågan blir då, hur under denna förutsättning en jordränta kan utvecklas, d.v.s. en del av profiten förvandlas till jordränta och därmed en del av varupriset tillfalla jordägaren.

För att demonstrera den allmänna karaktären av denna form av jordränta förutsätter vi, att det övervägande antalet fabriker i ett land drivas med ångmaskiner men ett visst mindre antal med naturliga vattenfall. Låt oss förutsätta, att produktionspriset i dessa industrigrenar är 115 för en varumängd i vilken ett kapital på 100 har konsumerats. De 15% profit är beräknade inte bara på det konstanta kapitalet om 100 utan på det totala kapital som har använts i produktionen av detta varuvärde. Vi har tidigare visat att denna produktionsprocess inte är bestämd av det individuella kostnadspriset för varje enskild industriproducent utan av det genomsnittliga kostnadspriset för varan under kapitalets genomsnittsbetingelser i hela produktionssfären. Detta är faktiskt det genomsnittliga marknadspriset till skillnad från dess variationer. Varornas värdenatur framträder överhuvud taget i marknadsprisets form och vidare i det reglerande marknadsprisets eller marknadsproduktionsprisets form, det bestämmes inte av den arbetstid som en viss enskild producent behöver för att producera en bestämd varukvantitet eller enskilda varor utan av den samhälleligt nödvändiga arbetstiden; den arbetstid som kräves för att under givna genomsnittliga samhällsbetingelser frambringa den samhälleligt erfordrade totalkvantiteten av de på marknaden befintliga varuslagen.

Då bestämda talförhållanden här inte har någon betydelse, kan vi vidare anta, att kostnadspriset i de fabriker som drivas med vattenkraft utgör 90 i stället för 100. Då det produktionspris som reglerar marknaden för massan av dessa varor = 115 med en profit om 15%, så kommer fabrikanterna som driver sina maskiner med vattenkraft att likaledes sälja till 115, d.v.s. till det marknadspriset reglerande genomsnittspriset. Deras profit utgör därför 25 i stället för 15; det reglerande produktionspriset gav dem en extraprofit om 10% inte emedan de säljer sin vara över utan emedan de säljer den till produktionspriset, emedan deras produktion eller deras kapital fungerar under undantagsvis gynnsamma betingelser som står över genomsnittsnivån i denna sfär.

Två ting blir genast uppenbara:

För det första, extraprofiten för de producenter som använder det naturliga vattenfallet som drivkraft är till att börja med av samma klass som all extraprofit (och vi har redan analyserat denna kategori när vi behandlade produktionspriserna) som inte är ett tillfälligt resultat av transaktioner i cirkulationsprocessen, av tillfälliga fluktuationer i marknadspriserna. Alltså är denna extraprofit också lika med differensen mellan det individuella produktionspriset för dessa gynnade producenter och det allmänna, samhälleliga, marknaden reglerande produktionspriset för hela denna produktionssfär. Denna differens är lika med överskottet av varans allmänna produktionspris över dess individuella produktionspris. De två reglerande gränserna för detta överskott är å ena sidan det individuella kostnadspriset och därmed det individuella produktionspriset, å den andra det allmänna produktionspriset. Den med vattenfallet som drivkraft producerade varans värde är mindre, därför att en mindre totalkvantitet arbete erfordras för dess produktion, nämligen mindre arbete som i försakligad form ingår som del av det konstanta kapitalet. Det arbete som användes är mera produktivt, dess individuella produktivkraft är större än det arbetes produktivkraft som användes i de flesta fabriker av samma slag. Dess större produktivkraft visar sig däri, att det för att producera samma varumängd behöver en mindre kvantitet konstant kapital, en mindre kvantitet försakligat arbete än de andra; dessutom vid sidan därav också en mindre kvantitet levande arbete eftersom vattenhjulet inte behöver upphettas. Denna större individuella produktivkraft, som det använda arbetet har, minskar varans värde men också kostnadspriset och därmed produktionspriset. För industrikapitalisten framstår detta så att varans kostnadspris är mindre. Han har mindre försakligat arbete att betala och likaså mindre arbetslön, då han använt mindre mängd levande arbetskraft. Då kostnadspriset för hans vara är mindre, är också hans individuella produktionspris mindre. Kostnadspriset för honom är 90 i stället för 100. Alltså blir också hans individuella produktionspris i stället för 115 bara 103¹/₂ (100 : 115 = 90 : 103¹/₂). Differensen mellan hans individuella produktionspris och det allmänna är begränsad genom differensen mellan hans individuella kostnadspris och det allmänna. Detta är en av de storheter som bildar gränserna för hans extraprofit. Den andra är storleken av det allmänna produktionspriset, vari den allmänna profitkvoten ingår som en av de reglerande faktorerna. Blev kolet billigare, så avtog differensen mellan det individuella och det allmänna kostnadspriset och därmed hans extraprofit. Måste han sälja varan till dess individuella värde eller det genom dess individuella värde bestämda produktionspriset, så föll differensen bort. Den är å ena sidan resultatet av att varan säljes till sitt allmänna marknadspris, till det pris vartill konkurrensen utjämnar de enskilda priserna, å andra sidan av att den större individuella produktivkraften hos det arbete som sättes i rörelse inte kommer arbetarna till godo utan kapitalisten som utnyttjar dem; att den framträder som kapitalets produktivkraft.

Då det allmänna produktionsprisets höjd, varav den allmänna profitkvotens höjd är en faktor, är en av gränserna för denna extraprofit, så kan den bara uppkomma ur differensen mellan det allmänna och det individuella produktionspriset, därmed ur differensen mellan den allmänna och den individuella profitkvoten. Ett överskott över denna differens förutsätter att produkten säljes över, inte till det genom marknaden reglerade produktionspriset.

För det andra, hittills skiljer sig den fabrikants extraprofit, som använder det naturliga vattenfallet i stället för ånga som drivkraft, på intet sätt från all annan extraprofit. All normal extraprofit, d.v.s. den som inte åstadkommits genom tillfälliga försäljningsaffärer eller genom fluktuationer i marknadspriset, är bestämd genom differensen mellan det individuella produktionspriset för detta särskilda kapitals varor och det allmänna produktionspriset, som överhuvud reglerar varornas marknadspris för kapitalet inom denna produktionssfär eller marknadspriserna för det i denna produktionssfär investerade totalkapitalets varor.

Men nu kommer skillnaden.

Vilken omständighet har fabrikanten i det föreliggande fallet att tacka för sin extraprofit, överskottet som det genom den allmänna profitkvoten reglerade produktionspriset avkastar åt honom personligen?

I första instans en naturkraft, vattenfallets drivkraft, som är given av naturen och inte likt kolen, som förvandlar vatten till ånga, själv är en Produkt av arbete och därmed har värde, måste betalas genom en ekvivalent, alltså kostar något. Det är en naturlig produktionsfaktor, i vars frambringande inte något arbete ingår.

Men detta är inte allt. Fabrikanten som arbetar med ångmaskinen använder också naturkrafter som inte kostar honom något men som gör arbetet produktivare, och såvida den därigenom förbilligar framställningen av de existensmedel som arbetarna behöver, höjer mervärdet och därmed profiten. Dessa är alltså monopoliserade av kapitalet likaväl som arbetets samhälleliga naturkrafter, som härröra ur samverkan, arbetsdelning o.s.v. Fabrikanten betalar kolen men inte vattnets förmåga att ändra sitt aggregationstillstånd, att övergå till ånga, inte ångans elasticitet o.s.v. Denna monopolisering av naturkraften, d.v.s. den stegring av arbetskraften som den åstadkommer, är gemensam för allt kapital som arbetar med ångmaskiner. Den kan höja den del av arbetsprodukten som framställer mervärde gentemot den del som blir arbetslön. Såvida den gör detta, höjer den den allmänna profitkvoten, men den skapar ingen extraprofit, vilken just består i den individuella profitens överskott över genomsnittsprofiten. Att användningen av en naturkraft, vattenfallet, här skapar extraprofit kan alltså inte ensamt härröra ur det faktum, att den stegrade produktivkraften hos arbetet här beror på användning av en naturkraft. Det måste inträda ytterligare modifierande omständigheter.

Omvänt. Enbart det faktum, att man använder naturkraft i industrin, kan inverka på den allmänna profitkvotens höjd, emedan det har effekt på den arbetsmängd som krävs för produktion av nödvändiga existensmedel. Men den skapar i och för sig ingen avvikelse från den allmänna profitkvoten, och just en sådan är det här fråga om. Vidare: extraprofiten som eljest realiserar ett individuellt kapital i en särskild produktionssfär - ty avvikelserna i profitkvoterna de särskilda produktionssfärerna emellan utjämnas kontinuerligt till genomsnittsprofitkvot - uppkommer, bortsett från de enbart tillfälliga avvikelserna, genom att kostnadspriset, alltså produktionskostnaderna minskar. Detta beror antingen på den omständigheten, att mer kapital än genomsnittligt användes och därför produktionens faux frais minskar, medan de allmänna orsakerna till stegring av arbetets produktivkraft (samverkan, arbetsdelning etc.), kan få en högre effektivitetsgrad, med mer intensitet, eftersom aktionsfältet blir större; eller den omständigheten kan inverka, att, bortsett från det fungerande kapitalets storlek, bättre arbetsmetoder, nya uppfinningar, förbättrade maskiner, kemiska fabrikshemligheter etc., kort sagt nya, förbättrade, över genomsnittsnivån stående produktionsmedel och produktionsmetoder användas. En minskning av kostnadspriset och den extraprofit som blir dess resultat härrör i detta fall ur det sätt på vilket det fungerande kapitalet investeras. Antingen så, att det är koncentrerat i exceptionellt stor mängd på en hand (en omständighet som upphäves, så snart kapital av denna storlek blir genomsnitt) eller kapital av bestämd storlek fungerar på ett särskilt produktivt sätt - en omständighet som faller bort, så snart det exceptionella produktionssättet blir allmänt eller överflyglas av ett ännu mer utvecklat.

Orsaken till extraprofiten härrör här alltså från kapitalet själv (arbetet som det sätter i rörelse inbegripet); antingen av en skillnad i storlek av det investerade kapitalet eller en ändamålsenligare användning av detsamma; och i och för sig finns det inget som hindrar att allt kapital i samma produktionssfär anlägges på samma sätt. Konkurrensen mellan kapitalen strävar tvärtom att mer och mer utjämna dessa olikheter; att värdet bestämmes genom den samhälleligt nödvändiga arbetstiden medför billigare varor och ett tvång att framställa varorna under samma gynnsamma förhållanden. Men det förhåller sig annorlunda med extraprofiten för fabrikanten som använder vattenfallet. Den stegrade produktivkraften för det arbete han använder härrör varken ur kapitalet och arbetet själv eller ur enbart användningen av en från kapital och arbete åtskild men med kapitalet införlivad naturkraft. Den uppkommer genom den större organiska produktivkraften hos arbetet som är bunden vid utnyttjandet av en naturkraft men inte en naturkraft som står till förfogande för allt kapital i samma produktionssfär, som t.ex. ångans elasticitet; vars användning alltså inte är självklar så snart kapital överhuvud investeras i denna sfär. Utan en naturkraft som kan monopoliseras, vilken liksom vattenfallet bara står till förfogande för den som råder över särskilda stycken av jorden och dess tillbehör. Det hänger inte alls på kapitalet att kalla till liv denna naturbetingelse för arbetets större produktivkraft på samma sätt som varje kapital kan förvandla vatten till ånga. Den finns bara lokalt i naturen och kan, där den inte finnes, inte åstadkommas genom ett visst utlägg av kapital. Den är inte bunden vid produkter, som kan framställas genom arbete som maskiner, kol etc. utan vid bestämda naturförhållanden hos vissa delar av jorden. Den del av fabrikanterna som besitter vattenfallen utesluter den del som inte besitter dem från användning av denna naturkraft, emedan jorden och än mer den med vattenkraft utrustade jorden är begränsad. Detta utesluter inte, att fastän antalet naturliga vattenfall i ett land är begränsat, mängden av den till industri användbara vattenkraften kan utökas. Vattenfallet kan avledas för att man ska kunna fullständigt utnyttja dess drivkraft. Är fallhöjden given kan vattenhjulet förbättras för att använda så mycket som möjligt av vattenkraften; där det vanliga hjulet inte passar, kan turbiner användas etc. Innehavet av denna naturkraft bildar ett monopol i händerna på sina ägare, en betingelse för hög produktivkraft för det investerade kapitalet, som inte kan framställas genom själva kapitalets produktionsprocess.[124*] Denna naturkraft som sålunda är möjlig att monopolisera, häftar alltid vid jorden. En sådan naturkraft hör inte till de allmänna betingelserna för den ifrågavarande produktionssfären och inte heller till de betingelser för denna som allmänt kan framställas.

Tänker vi oss nu vattenfallen med tillhörande mark i händerna på individer, som gäller som innehavare av denna del av jordklotet, som jordägare. Dessa ägare kan hindra en investering av kapital i vattenfallen och deras utnyttjande genom kapitalet. De kan tillåta ett utnyttjande eller vägra det. Men kapitalet kan av sig själv inte skapa vattenfallen. Den extraprofit, som härrör ur detta utnyttjande av vattenfall, härrör alltså inte ur kapitalet utan ur användningen av en monopoliserbar och monopoliserad naturkraft genom kapitalet. Under dessa omständigheter blir extraprofiten jordränta, d.v.s. den tillfaller ägaren av vattenfallet. Betalar fabrikanten åt denne 10 £ årligen för hans vattenfall, så utgör hans profit 15 £; 15% på de 100 £, till vilka hans produktionskostnader då belöper sig, och han står sig lika bra, möjligtvis bättre än alla andra kapitalister inom hans produktionssfär som arbetar med ånga. Det skulle inte ändra något i sak om kapitalisten själv ägde vattenfallet. Han skulle som förut få extraprofiten om 10 £ inte som kapitalist utan som ägare till vattenfallet, och just därför att detta överskott inte härrör ur hans kapital som sådant utan ur förfogandet över en från hans kapital skilj bar och monopoliserbar, till sin omfattning begränsad naturkraft förvandlas det till jordränta.

För det första: det är klart, att denna jordränta alltid är differentialränta, ty den ingår inte bestämmande i varans allmänna produktionspris utan förutsätter detta. Den härrör alltid ur differensen mellan det individuella produktionspriset för det enskilda kapital, till vars förfogande den monopoliserade naturkraften står, och det allmänna produktionspriset för det inom ifrågavarande produktionssfär överhuvud investerade kapitalet.

För det andra: denna jordränta härrör inte ur den absoluta förhöjningen av det investerade kapitalets produktivkraft, resp. det arbete som det tillägnar sig, som överhuvud bara kan minska varornas värde; utan beror på den större relativa fruktbarheten för vissa inom en produktionssfär investerade enskilda kapital jämfört med de kapitalinvesteringar som är uteslutna från dessa exceptionella av naturen skapade gynnsamma betingelser för produktivkraften. Om t.ex. utnyttjande av ångan medför övervägande fördelar som var uteslutna vid utnyttjandet av vattenkraften, fastän kol har värde och vattenkraften inte har värde, och om dessa fördelar kompenserade detta, så skulle vattenkraften inte användas och kunde inte frambringa någon extraprofit och därmed ingen jordränta.

För det tredje: naturkraften är inte källan till extraprofiten utan bara en naturlig bas för densamma, emedan den är naturlig bas för arbetets exceptionellt höjda produktivkraft. På samma sätt är bruksvärdet överhuvud bärare av bytesvärdet men inte dess orsak. Samma bruksvärde hade, om det kunde fås utan arbete, inget bytesvärde men behöll som förut sin naturliga nytta som bruksvärde. Men å andra sidan har ett ting inget bytesvärde utan bruksvärde, alltså utan en sådan naturlig bärare av arbetet. Om de olika värdena inte utjämnades till produktionspriser och de olika individuella produktionspriserna till ett allmänt marknaden reglerande produktionspris, så skulle enbart stegringen av arbetets produktivkraft genom användningen av vattenfallet bara sänka priset på de med vattenfallet producerade varorna utan att höja den i dessa varor liggande profitdelen, alldeles som å andra sidan denna stegrade produktivkraft hos arbetet inte skulle förvandlas till mervärde, om inte kapitalet tillägnade sig den naturliga och den samhälleliga produktivkraften hos det använda arbetet som sin egen.

För det fjärde: äganderätten till vattenfallet har i och för sig inte något att skaffa med skapandet av den del av mervärdet (profiten) och därmed av priset på den vara, som produceras med hjälp av vattenfallet. Denna extraprofit existerade även om ingen jordegendom existerade, om t.ex. fabrikanten kunde utnyttja den jord till vilken vattenfallet hör som herrelöst land. Jordäganderätten skapar alltså inte den värdedel som förvandlas till extraprofit utan den gör det bara möjligt för jordägaren, ägaren till vattenfallet att plocka denna extraprofit över från fabrikantens ficka till sin egen. Det är inte en orsak till skapandet av denna extraprofit utan till dess förvandling till formen av jordränta, därmed till att jord- eller vattenfallsägaren kan tillägna sig denna del av profiten resp. varupriset.

För det femte: det är klart att priset för vattenfallet, alltså det pris som jordägaren kunde få om han sålde det till en tredje person eller till fabrikanten själv, till en början inte ingår i varornas produktionspris, fastän i fabrikantens individuella kostnadspris. Ty räntan härrör ur det oberoende av vattenfallet reglerade produktionspriset för de med ångmaskiner producerade varorna av samma slag. Vidare är emellertid detta vattenfalls pris överhuvud ett irrationellt uttryck, bakom vilket ett reellt ekonomiskt förhållande är gömt. Vattenfallet liksom jorden i allmänhet, liksom all naturkraft har intet värde, emedan det inte representerar något däri försakligat arbete och därmed inte heller något pris, eftersom detta normalt inte är något annat än i pengar uttryckt värde. Där inget värde finns, kan eo ipso <just därigenom> inget heller uttryckas i pengar. Detta pris är ingenting annat än den kapitaliserade räntan. Jordegendomen sätter ägaren i stånd att lägga beslag på differensen mellan den individuella profiten och genomsnittsprofiten; den sålunda inhåvade profiten som årligen förnyas kan kapitaliseras och framträder då som priset på själva naturkraften. Är extraprofiten, som vattenfallets utnyttjande avkastar åt fabrikanten, 10 £ årligen och genomsnittsräntan 5%, så representerar dessa 10 £ årligen räntan på ett kapital om 200 £; och denna kapitalisering av de årliga 10 £, som vattenfallet sätter sin ägare i stånd att lägga beslag på från fabrikanten, framträder då som vattenfallets kapitalvärde. Att detta i sig själv inte har något värde utan att dess pris enbart är en reflex av den inhåvade extraprofiten, kapitalistiskt kalkylerad, bevisas omedelbart av att priset om 200 £ representerar produkten av extraprofiten om 10 £ under 20 år, medan under eljest konstanta omständigheter samma vattenfall för obestämd tid 30, 100, x år sätter ägaren i stånd att årligen håva in dessa 10 £, och medan å andra sidan, om en ny produktionsmetod, som inte kan använda vattenkraften, skulle sänka kostnadspriset för de med ångmaskin producerade varorna från 100 till 90 £, extraprofiten och därmed räntan och därmed vattenfallets pris försvann.

Sedan vi sålunda fastställt differentialräntans allmänna begrepp, övergår vi till att behandla den inom det egentliga jordbruket. Vad som säges därom gäller i det stora hela också om gruvdriften.

TRETTIONIONDE KAPITLET

Differentialräntans första form (Differentialränta I)

Ricardo har fullständigt rätt i följande observation:

"Rent is always the difference between the produce obtained by the employment of two equal quantities of capital and labour." <"Jordränta är alltid differensen mellan de produkter som erhållas vid användning av två lika kvantiteter kapital och arbete."> (Principles, s. 59.) (Han menar differentialränta; han förutsätter att ingen annan ränta än denna existerar.)

"På samma kvantitet mark", borde han ha tillfogat, såvida det handlar om jordränta och inte om extraprofit.

Med andra ord: om extraprofit frambringas normalt och inte genom tillfälliga händelser i cirkulationsprocessen, produceras den alltid som differens mellan produkter av två lika mängder kapital och arbete, och denna extraprofit blir jordränta, om två lika mängder kapital och arbete sysselsättas på lika stora jordytor med olika resultat. Det är f.ö. inte obetingat nödvändigt att denna extraprofit uppkommer ur de olika resultaten av lika mängder sysselsatt kapital. Olika stora kapital kan också vara sysselsatta i olika anläggningar; detta är t.o.m. den vanligaste förutsättningen; men lika proportionella delar, alltså t.ex. 100 £ av varje, ger olika resultat, d.v.s. profitkvoten är olika. Detta är den allmänna förutsättningen för extraprofitens existens i vilken kapitalinvestering det än gäller. En andra förutsättning är, att denna extraprofit förvandlas till formen av jordränta (allmänt taget, jordränta som en från profiten skild form); det måste alltid undersökas när, hur, under vilka omständigheter denna förvandling försiggår.

Ricardo har vidare rätt i följande observation, om den begränsas till differentialränta:

"Whatever diminishes the inequality in the produce obtained on the same or on new land, tends to lower rent; and whatever increases that inequality, necessarily produces an opposite effect, and tends to raise it" <"Allt, som minskar olikheten i produkt som erhålles på samma eller på ny mark, tenderar att sänka räntan; och allt som ökar denna olikhet framkallar obetingat en motsatt effekt och tenderar att höja den."> (s. 74).

Till dessa orsaker hör emellertid inte bara de allmänna (fruktbarhet och läge) utan 1) skattefördelningen i den mån den verkar likformigt eller inte; det senare är alltid fallet om den som i England inte är centraliserad och om man skattlägger marken och inte räntan; 2) de olikheter som blir resultatet av olika utveckling av jordbruket i olika landsdelar, genom att denna industrigren på grund av sin traditionella karaktär är svårare ätt nivellera än manufakturen och 3) den ojämna fördelningen av kapitalet bland arrendatorerna. Då det kapitalistiska produktionssättets besittningstagande av jordbruket, dess förvandling av självhushållande bönder till lönarbetare faktiskt är den sista erövringen för detta produktionssätt, så är dessa olikheter här större än i någon annan industrigren.

Efter dessa preliminära anmärkningar vill jag först helt kort summera det karaktäristiska i min analys till skillnad från Ricardos etc.

Vi betraktar först olika resultat uppnådda av lika mängd kapital använda på olika landområden av samma omfång; eller, om dessa har olika omfång, resultat som beräknats på lika stora ytor.

De två allmänna av kapitalet oberoende orsakerna till dessa olika resultat är 1) fruktbarheten. (Till denna punkt blir det nödvändigt att diskutera vad som menas med naturlig fruktbarhet och vilka faktorer som ingår.) 2) Landområdenas läge. Det sistnämnda är avgörande i kolonier och i allmänhet avgörande för den ordning i vilken landområden successivt kan tagas i bruk. Vidare är det klart, att dessa två grunder till differentialränta kan verka i motsatt riktning. En jordbit kan vara mycket välbelägen och mycket litet fruktbar och tvärtom. Denna omständighet är viktig, eftersom den förklarar varför man vid uppodling av marken i ett givet land lika väl kan gå vidare från bättre jord till sämre som omvänt. Slutligen är det klart, att framsteg i den samhälleliga produktionen å ena sidan helt allmänt verkar nivellerande på jordområdens läge som grund till differentialränta, genom att lokala marknader, kommunikations- och transportmedel skapar bättre läge; å andra sidan stegras skillnaderna i landområdenas lokala välbelägenhet genom skilsmässan mellan jordbruk och manufaktur och genom att stora produktionscentra bildas å ena sidan samtidigt med relativ isolering av landet å andra sidan.

Men vi lämnar för tillfället denna punkt, belägenhet, ur räkningen och betraktar enbart den naturliga fruktbarheten. Bortsett från klimatiska och andra faktorer är skillnaden i den naturliga fruktbarheten en fråga om kemisk sammansättning av markytan, d.v.s. dess olika halt av växternas näringsämnen. Men även om man förutsätter samma kemiska halt och i denna mening lika naturlig fruktbarhet hos två markytor, blir deras verkliga, effektiva fruktbarhet olika allteftersom dessa näringsämnen befinner sig i former i vilka de är mer eller mindre lätta att assimilera, omedelbart användbara för växternas näring. Det kommer alltså att bero dels på den kemiska, dels på den mekaniska utvecklingen av jordbruket, hur långt denna samma naturliga fruktbarhet på av naturen lika fruktbara landområden kan göras disponibel. Fruktbarheten innesluter därför, trots att den är en objektiv egenskap hos jorden, ekonomiskt alltid en relation, relation till jordbrukets givna kemiska och mekaniska utvecklingsläge och ändras därför med detta utvecklingsläge. Hinder, som har gjort en lika fruktbar mark faktiskt mindre givande, kan avlägsnas som ett resultat av kemiska medel (t.ex. användning av viss flytande gödsel på styv lerjord eller också obränd kalk på tung lerjord) eller mekaniska medel (t.ex. särskilda plogar för tyngre jord, även dränering hör till). Eller genom att själva ordningsföljden i brukandet av olika slags jord växlar, som fallet varit beträffande lätt sandjord och tung lerjord för en viss utvecklingsperiod av det engelska jordbruket. Detta visar åter hur man historiskt - under odlingens successiva förlopp - lika väl kan övergå från mer fruktbar och till mindre fruktbar mark som omvänt. Detsamma kan ske genom förbättringar i jordens sammansättning, som frambringas med konstlade medel eller genom enbart en förändring i jordbruksmetoden. Slutligen kan samma resultat framgå ur förändring i jordarternas hierarki till följd av olika förhållanden till de undre jordlagren, så snart också dessa dras in i kultiveringen och räknas till själva åkerjorden. Detta är betingat dels genom användning av nya jordbruksmetoder (som foderväxter), dels genom mekaniska medel, som antingen gör alven till åkerjord eller blandar den eller odlar alven utan att kasta upp den till ytan.

Alla dessa inflytelser på differentialfruktbarheten hos olika landområden går ut på, att nivån av arbetets produktivkraft, här jordbrukets förmåga att omedelbart utnyttja markens naturliga fruktbarhet för den ekonomiska fruktbarheten - en förmåga som är olika på olika utvecklingsstadier - lika mycket är en faktor i jordens naturliga fruktbarhet som dess kemiska sammansättning och dess övriga naturliga egenskaper.

Vi förutsätter alltså ett givet utvecklingsstadium av jordbruket. Vi förutsätter vidare, att jordarternas rangordning är beräknad med avseende på detta utvecklingsstadium som det naturligen alltid är fallet för samtidiga kapitalinvesteringar på olika landområden. Då kan differentialräntan visa stigande eller fallande ordningsföljd, ty även om ordningsföljden är given för totaliteten av verkligt odlade landområden, har ständigt en successiv utveckling försiggått under vilken den uppkom.

Låt oss anta 4 slags jord, A, B, C, D. Låt oss vidare anta priset på 1 quarter vete = 3 £ eller 60 sh. Då räntan är ren differentialränta, är detta pris om 60 sh. per quarter för den sämsta marken lika med produktionskostnaderna, d.v.s. lika med kapitalet plus genomsnittsprofiten.

A är denna sämsta mark och ger för 50 sh utlägg 1 quarter = 60 sh; alltså 10 sh profit eller 20%.

B ger för samma utlägg 2 quarters = 120 sh. Detta vore 70 sh profit eller en extraprofit om 60 sh.

C ger vid samma utlägg 3 qrs. = 180 sh; totalprofit = 130 sh; extraprofit = 120 sh.

D ger 4 qrs. = 240 sh = 180 sh extraprofit.

Vi skulle då ha följande ordningsföljd:

Resp. jordräntorna var för D = 190 sh - 10 sh eller differensen mellan D och A; för C = 130 - 10 sh eller differensen mellan C och A; för B 70 sh - 10 sh eller differensen mellan B och A; och totala jordräntan för B, C. D = 6 qrs. = 360 sh, lika med summan av differensen mellan D och A, C och A, B och A.

Denna ordningsföljd, som representerar en given produkt i ett givet tillstånd kan lika väl betraktas abstrakt (och vi har redan angett grunderna till att detta också kan bli fallet i verkligheten) går i fallande ordningsföljd (från D till A, från fruktbarare till allt ofruktbarare jord) och i stigande ordningsföljd (från A till D, från relativt ofruktbar till allt fruktbarare jord), slutligen växlande, än fallande än stigande, t.ex. från D till C, från C till A, från A till B.

Processen vid en fallande ordningen var denna: priset per qr. stiger så småningom från t.ex. 15 sh till 60. Så snart de av D producerade 4 qrs. (varunder man kan tänka sig miljoner) inte längre räcker, steg vetepriset så mycket att den felande tillförseln från C kunde skaffas fram. D.v.s. priset måste ha stigit till 20 sh. per qr. Så snart vetepriset steg till 30 sh. per qr., kunde B, och så snart det steg till 60 kunde A tas i bruk, utan att det därvid använda kapitalet behövde nöja sig med en mindre profitkvot än 20%. Sålunda bildades en ränta för D, först om 5 sh per qr = 20 sh för de

4 qrs. som det producerar; sedan av 15 sh per qr = 60 sh, sedan av 45 sh per qr = 180 sh för 4 qrs.

Var profitkvoten för D ursprungligen likaledes = 20%, så var dess totalprofit på dessa 4 qrs också bara 10 sh, vilket emellertid representerade mer spannmål vid ett spannmålspris om 15 sh än vid det om 60 sh. Men då spannmålen ingår i arbetskraftens reproduktion och av varje qr en del måste ersätta arbetslön och en annan konstant kapital, så blev under denna förutsättning mervärdet högre, alltså även under för övrigt konstanta förhållanden profitkvoten. (Angående profitkvoten ska saken undersökas särskilt och mera i detalj.)

Var däremot ordningsföljden omvänd, om processen började från A, så steg först priset per qr över 60 sh så snart nytt åkerland måste tas i bruk; men då den nödvändiga tillförseln levererades från B, den nödiga tillförseln om 2 qrs, föll den åter till 60 sh, genom att B då producerade ett qr till 30 sh men sålde det till 60, emedan dess tillförsel nätt och jämt räckte till för att täcka efterfrågan. Så utbildades närmast en ränta om 60 sh för B och på samma vis för C och D; alltid förutsatt att ehuru de båda levererade varje qr till 20 och till 15 sh verkligt värde, marknadspriset stannar vid 60 sh, emedan tillförseln av det ena qr som A levererar liksom förut är nödvändigt för att tillgodose totalbehovet. I detta fall skulle stigande efterfrågan över det behov som först A, sedan A och B tillfredsställde, inte ha åstadkommit att B, C, D efter varandra kunde tas i bruk utan en allmän utvidgning av odlingsområde och att de mera fruktbara landområdena kanske först senare blev uppodlade.

I första ordningsföljden skulle med prisets tillväxt jordräntan stiga och profitkvoten avta. Detta avtagande kunde helt eller delvis avstanna; denna punkt ska senare närmare behandlas. Det får inte glömmas, att den allmänna profitkvoten inte är likformigt bestämd genom mervärdet i alla produktionssfärer. Det är inte profiten inom jordbruket som bestämmer industriprofiten utan tvärtom. Men detta behandlas senare.

I andra ordningsföljden förblev profitkvoten på det satsade kapitalet oförändrad. Mängden profit skulle representeras av mindre spannmål; men spannmålens relativa pris jämfört med andra varor skulle ha stigit. Skillnaden vore, att där en tillväxt av profiten försiggår skulle denna strömma till de kapitalistiska storarrendatorerna, men i stället för att visa sig som växande profit skulle den skiljas ut i form av jordränta. Spannmålspriset förblev emellertid under den givna förutsättningen oförändrat.

Utveckling och tillväxt av differentialräntan förblev desamma såväl vid konstanta som vid stigande priser och såväl vid kontinuerlig progress från sämre till bättre jord som vid kontinuerlig regress från bättre till sämre jord.

Hittills har vi antagit att 1) priset i den ena ordningsföljden stiger, i den andra förblir stationärt och att 2) man oavbrutet går från bättre till sämre eller omvänt från sämre till bättre jord.

Men låt oss anta, att spannmålsbehovet stiger från de ursprungliga 10 till 17 qrs., vidare att den sämsta jorden A uttränges av en annan jord A, som med produktionskostnad om 60 sh (50 sh kostnad + 10 sh för 20% profit) levererar 1¹/₃ qr, vars produktionspris per qr alltså = 45 sh; eller att den gamla jorden A till följd av fortsatt rationell brukning har förbättrats eller trots konstanta kostnader brukats mer produktivt, t.ex. genom att man infört klöver etc. så att des produkt vid konstant kapitalinvestering stiger till 1¹/₃ qr. Låt oss vidare anta, att jordtyperna B, C, D levererar samma produkt som tidigare men att nya jordslag, A', med en fruktbarhet som ligger mellan A och B kommit i bruk, vidare B', B'' med en fruktbarhet mellan B och C nyodlats; i detta fall skulle följande hända.

För det första: produktionspriset per qr vete eller dess reglerande marknadspris skulle falla från 60 till 45 sh, eller med 25%.

För det andra: samtidigt skulle man ha övergått från den fruktbarare till den ofruktbarare jorden och från mindre fruktbara till fruktbarare. Jorden A' är fruktbarare än A men ofruktbarare än de hittills brukade B, C, D; och B', B'' är fruktbarare än A, A' och B men ofruktbarare än C och D. Ordningsföljden skulle alltså ha gått kors och tvärs; men skulle inte ha gått över till absolut ofruktbarare jord jämfört med A utan till relativt ofruktbarare jämfört med de hittills fruktbaraste jordtyperna C och D. Man skulle å andra sidan inte ha övergått till absolut fruktbarare jord men till relativt fruktbarare jämfört med den hittills ofruktbaraste A, respektive A och B.

För det tredje: räntan på B skulle ha fallit; likaså räntan på C och D;

men totalräntan i spannmål skulle ha stigit från 6 qrs till 7²/₃; antalet brukade och räntebärande landområden hade tilltagit och produktmassan från 10 qrs till 17. Profiten skulle, om konstant för A, i spannmål uttryckt ha stigit; men profitkvoten själv hade kunnat stiga i och med det relativa mervärdet. I detta fall skulle på grund av att livsmedlen blivit billigare arbetslönen alltså investeringen i variabelt kapital, ha fallit, alltså även det totala utlägget. I pengar skulle totalräntan ha fallit från 360 sh till 345.

Vi ställer upp den nya ordningsföljden. (Tabell II.)

Hade slutligen jordtyperna A, B, C och D varit odlade som förut men deras avkastningsförmåga stegrats så att A i stället för 1 qr hade producerat 2, B i stället för 2 qrs hade producerat 4, så att alltså samma orsakerna hade inverkat olika på de olika jordarna, så skulle totalproduktionen ha stigit från 10 qrs till 23. Antar vi att efterfrågan till följd av befolkningsökning och prisminskning hade absorberat dessa 23 qrs så framgick följande resultat:

Talförhållandena är här, som i de övriga tabellerna godtyckliga, men antagandena är genomgående rationella.

Det första och viktigaste antagandet är, att förbättringen i jordbruket inte verkar likformigt på de olika jordarna och här har större effekt på de bästa jordtyperna C och D än på A och B. Erfarenheten har visat, att det i regel förhåller sig så, även om det motsatta kan vara fallet. Verkade förbättringen mer på den sämre marken än på den bättre, så skulle räntan på den senare ha fallit i stället för att stiga. I tabellen har emellertid med den absoluta tillväxten av alla jordslags fruktbarhet också förutsatts en tillväxt av den högre relativa fruktbarheten hos de bättre jordtyperna C och D, därmed tillväxt av produktens differens vid lika kapitalinvestering och därmed tillväxt av differentialräntan.

Den andra förutsättningen är, att totalbehovet håller jämna steg med den växande totalprodukten. För det första behöver man inte tänka sig att tillväxten kommer plötsligt utan småningom tills ordningsföljden III har uppnåtts. För det andra är det en felaktig föreställning, att konsumtionen av nödvändiga livsmedel inte växer när de blir billigare. Avskaffandet av spannmålslagarna [17] i England (se Newman) [99]. Har bevisat motsatsen, och den felaktiga föreställningen har uppstått bara därför att stora och plötsliga olikheter i skördarna, som endast beror på väderleken, framkallar oproportionerligt fallande eller oproportionerligt stigande spannmålspriser. Om ett sådant kortvarigt och plötsligt förbilligande inte får tid att utöva sin fulla verkan så att konsumtionen utvidgas, så gäller motsatsen, där förbilligandet är ett resultat av att det reglerande produktionspriset sjunker, alltså är varaktigt. För det tredje: en del av spannmålen kan konsumeras som brännvin eller öl, och en stigande konsumtion av dessa bägge artiklar är ingalunda bunden inom trånga gränser. För det fjärde beror det dels på befolkningens tillväxt, dels på om landet är spannmålsexporterande, vilket England var ännu efter mitten av 1700-talet, så att behovet inte regleras enbart av gränserna för den nationella konsumtionen. Slutligen kan ökning och förbilligande av veteproduktionen ha den följden, att vete i stället för råg eller havre blir huvudnäringsmedel för folkets stora massa och alltså marknaden redan därigenom växer liksom vid avtagande produkt och stigande pris det motsatta fallet kan inträda. - Under dessa förutsättningar och vid de antagna talförhållandena ger alltså tabell III det resultatet, att priset per qr. faller från 60 till 30 sh, alltså med 50%, att produktionen jämförd med tabell I växer från 10 till 23 qrs, alltså med 130%; att räntan förblir stationär på jorden B, höjes med 25% på C och med 33¹/₃% på D, och att totalräntan stiger från 18 till 22¹/₂ £, alltså med 25%.

Av jämförelsen mellan de tre tabellerna (av vilka serien I tages dubbelt, så att den stiger från A till D och sjunker från D till A) vilka antingen kan uppskattas som givna stadier i ett givet samhällstillstånd - t.ex. vid sidan av varandra i tre olika länder - eller som på varandra följande olika tidsavsnitt av ett och samma lands utveckling, framgår:

1. Att serien, då den är färdig - vilken utvecklingsgång den än genomgått - alltid uppträder som fallande; ty vid betraktandet av jordräntan kommer man alltid först att utgå från den mark som avkastar maximal ränta och komma sist till den som inte avkastar någon.

2. Produktionspriset på den sämsta marken, den som inte bär någon jordränta, är alltid det reglerande marknadspriset, även om detta i tabell I förblir oförändrat när det förekommer i en stigande serie endast genom att allt bättre jord odlas. I detta fall är priset på den spannmål som produceras på den bästa jorden såtillvida reglerande som dess kvantitet är avgörande för hur länge jorden A förblir reglerande. Skulle B, C, D producera Över behovet, så upphörde A att vara reglerande. Detta föresvävar Storch [100], då han gör den bästa jordtypen till reglerande. På detta sätt reglerar det amerikanska spannmålspriset det engelska.

3. Differentialräntan uppstår ur den skillnad i jordarnas naturliga fruktbarhet, som är given för varje stadium av jordbrukets utveckling (här bortsett från belägenhet), med andra ord alltså ur det begränsade omfånget av de bästa landområdena och den omständigheten att lika kapital måste investeras på olika typer av jord, vilka alltså för samma kapital avkastar olika produkt.

4. Differentialräntas existens och en graderad differentialränta kan framgå lika väl i en nedåtgående serie genom att gå från bättre mark till sämre som omvänt från sämre till bättre eller kors och tvärs i växlande riktning. (Serien I kan bildas genom att gå från D till A lika väl som från A till D. Serie II omfattar rörelser av båda slagen.)

5. Beroende på hur den bildas kan differentialräntan utvecklas vid stationärt, stigande och fallande pris på jordprodukten. Vid fallande pris kan totalprodukten och totalräntan stiga och jordränta bildas på jordområden som dittills inte givit sådan, även om den sämsta jorden A blivit utträngd av den bättre eller själv blivit bättre, och även jordräntan sjunker på andra, bättre och t.o.m. de bästa jordarna (tabell II); denna process kan också vara förenad med ett fall i totalräntan (i pengar). Slutligen kan vid prisfall beroende på en allmänt förbättrad kultivering, så att produkten och produktionspriset för den sämsta jorden sjunker, jordräntan på en del av de bättre jordtyperna förbli konstant eller sjunka men växa på de bästa jordarna. Differentialräntan för varje jordtyp, jämförd med den sämsta jorden, hänger visserligen på priset t.ex. per qr vete, om differensen i produktkvantitet är given. Men om priset är givet, hänger den på storleken i differens hos produktmängden och om vid stigande absolut fruktbarhet hos all jord den för de bättre jordtyperna stiger relativt mer än för de sämre, då växer därmed också storleken av denna differens. Så är (tabell I) vid ett pris av 60 sh jordräntan på D bestämd genom dess differentiella produkt i jämförelse med A, alltså genom överskottet av 3 qrs; räntan är därför = 3 × 60 = 180 sh. Men i tabell III, där priset = 30 sh, är den bestämd genom kvantiteten överskottsprodukt från D utöver A = 8 qrs; men 8 × 30 = 240 sh.

Härmed bortfaller den första felaktiga förutsättningen för differentialräntan som råder ännu hos West, Malthus, Ricardo, nämligen att den nödvändigtvis förutsätter en ordning där man går till allt sämre jord eller att jordbrukets fruktbarhet oavbrutet avtar [101]. Differentialräntan kan, som vi har sett, bildas vid övergång till allt bättre jord; den kan existera om en bättre jord i stället för den tidigare sämre intar den lägsta platsen; den kan vara förbunden med stigande framsteg i jordbruket. Dess betingelse är endast jordarnas olikhet. Såvida utvecklingen av produktiviteten kommer i betraktande, förutsätter den att en stegring i totalarealens absoluta fruktbarhet inte upphäver denna olikhet utan antingen ökar den, låter den förbli stationär eller bara reducerar den.

I England rådde trots fallande pris på guld eller silver från början till mitten av 1700-talet oupphörligt sjunkande spannmålspriser vid sidan av samtidigt (om perioden betraktas i sin helhet) tillväxt av jordränta, den totala jordräntan, den odlade jordens omfång, jordbruksproduktion och befolkning. Detta motsvarar tabell I kombinerad med tabell II i stigande serie men så att den sämsta jorden A antingen blir förbättrad eller utslagen från spannmålsodlingen, vilket dock inte betyder, att den inte begagnas till andra lantbruks- eller industriella ändamål.

Från början av 1800-talet (datum ska närmare preciseras) till 1815 stegrades oupphörligt spannmålspriserna med ständig tillväxt av jordränta, hela räntebeloppet, arealen odlad jord, jordbruksproduktion och befolkning. Detta motsvarar tabell I i nedåtgående serie (här ska källor angående odlingen av sämre jordområden under denna tid citeras).

På Pettys och Davenants tid kom klagomål från lantbefolkning och jordägare över förbättringar och nyodlingar; fallande jordränta på de bättre jordarna, stegring av totalräntan genom att den räntebärande marken utvidgades.

(Till dessa tre punkter ska ytterligare citat senare anföras; likaså angående differensen i fruktbarhet mellan olika, odlade delar av marken i ett land.)

Angående differentialräntan i allmänhet måste det noteras, att marknadsvärdet alltid står över det totala produktionspriset för den totala produktkvantiteten. Låt oss t.ex. ta tabell I. De 10 qrs totalprodukt säljas till 600 sh, emedan marknadspriset bestämmes genom produktionspriset för A, som utgör 60 sh per qr. Men det verkliga produktionspriset är:

Det verkliga produktionspriset för de 10 qrs är 240 sh: de säljas till 600, 250% för dyrt. Det verkliga genomsnittspriset för 1 qr är 24 sh; marknadspriset 60 sh, likaledes 250% för dyrt.

Detta är bestämningen genom marknadsvärdet som det hävdar sig medelst konkurrensen på basen av det kapitalistiska produktionssättet; den åstadkommer ett falskt samhälleligt värde. Detta är ett resultat av lagen för marknadsvärdet, som jordprodukterna är underkastade. Bestämningen av produkternas marknadsvärde, alltså även jordprodukternas, är en samhällelig akt, trots att den är samhälleligt omedveten och oavsiktligt fullbordad, som med nödvändighet beror på produktens bytesvärde, inte på jorden och differenserna i dess fruktbarhet. Tänker man sig den kapitalistiska formen av samhället upphävd och samhället organiserat som medveten och planmässig organisation, så representerade de 10 qrs en kvantitet självständig arbetstid lika med den som innefattas i 240 sh. Samhället skulle alltså inte köpa denna jordprodukt till det 2¹/₂ dubbla av den verkliga arbetstid som finns däri; grundvalen för en jordägarklass föll därmed bort. Detta skulle få samma verkan som ett förbilligande av produkten med samma belopp genom import. Lika riktigt som det därför är att säga, att - med det nuvarande produktionssättet bibehållet men förutsatt att differentialräntan tillfaller staten - priserna för jordens produkter vid i övrigt lika förhållanden skulle vara desamma, lika falskt är det att säga, att värdet av produkterna blev detsamma om den kapitalistiska produktionen ersattes av en samhällelig organisation. Genom lika marknadspris för varor av samma art hävdar sig värdets samhälleliga karaktär på basen av det kapitalistiska produktionssättet och allmänt den på varuutbyte mellan enskilda beroende produktionen. Vad samhället, betraktat som konsument, betalar för mycket för jordprodukterna, vilket utgör ett minus i realiserandet av dess arbetstid i agrikulturell produktion, bildar nu ett plus för en del av samhället, jordägarna.

En andra omständighet, viktig för det som behandlas under II i nästa kapitel är följande:

Det är inte bara fråga om jordränta per acre eller per hektar, överhuvud om skillnaden mellan produktionspris och marknadspris eller mellan individuellt och allmänt produktionspris per acre, utan det är också en fråga om hur många acres av varje jordtyp som odlas. Betydelsen ligger här i första hand på storleken av räntesumman, d.v.s. totalräntan av hela den odlade arealen; men det tjänar oss samtidigt som övergång till en undersökning av stegringen i jordräntekvoten, ehuru varken priser stiger eller skillnaderna i olika jordtypers relativa fruktbarhet ökar om priserna sjunker. Vi hade ovan:

Antar vi nu, att antalet odlade acres fördubblas i varje klass, så har vi:

Vi antar ytterligare två fall, det första, att produktionen utvidgas på de båda sämsta jordtyperna, alltså som följer:

Och slutligen olika utvidgning av produktionen och det odlade området för alla de fyra jordtyperna:

Närmast förblir i alla dessa fall I, I a, I b, I c jordräntan per acre densamma; ty i själva verket har resultatet av samma investering av kapital per acre på samma typ av jord förblivit oförändrat; förutsatt är endast vad som i varje land i varje givet ögonblick gäller, nämligen att de olika jordtyperna i bestämda proportioner ingår i den totala odlade jorden; och vad som i två länder jämförda med varandra eller i samma land vid olika tidpunkt ständigt är fallet, nämligen att totalarealen fördelar sig dem emellan i växlande proportioner.

Jämför vi I a med I, så ser vi, att om för de fyra typerna av landområden odlingen växer i samma proportion, totalproduktionen fördubblas med fördubblingen av odlade acres och att detsamma gäller för spannmåls- och penningräntan.

Men jämför vi I b och I c efter varandra med I, så sker i båda fallen en tredubbling av den markareal som odlas. Den stiger i båda fallen från 4 acres till 12, men i I b tar typ A och B, av vilka A inte bär någon jordränta och B den minsta differentialräntan, den mest betydande andelen av tillväxten, nämligen så att av 8 nyodlade acres faller 3 på vardera, tillsammans 6, på A och B, medan bara 1 på vardera, tillsammans 2, faller på C och D. Med andra ord: 3/4 av tillväxten faller på A och B och bara 1/4 på C och D. Detta förutsatt motsvarar i I b jämfört med I den tredubblade omfattningen av odlingen inte någon tredubblad produkt, ty produktionen stiger från 10, inte till 30, utan bara till 26. Å andra sidan, då en betydande del av tillväxten skedde på A som inte avkastar någon ränta och av tillväxten på de bättre jordområdena huvuddelen faller på klass B, stiger spannmålsräntan bara från 6 till 14 qrs. och penningräntan från 18 till 42 £.

Jämför vi däremot I c med I, där jord som ingen ränta betalar inte alls växer i omfång, den som ger minimalränta bara svagt, medan huvudtillväxten faller på C och D, så finner vi att med den tredubblade odlade jordarealen produktionen har stigit från 10 till 36 qrs., alltså till mer än det tredubbla; spannmålsräntan från 6 till 24 eller det fyrdubbla; och likaså penningräntan från 18 till 72 £.

I alla dessa fall förblir enligt sakens natur jordproduktens pris stationärt; i alla fall växer totalräntesumman med den utvidgade odlingen, såvida den inte utvidgas uteslutande på den sämsta marken, som ingen ränta betalar. Men detta växande varierar. Gäller denna utvidgning de bättre jordtyperna och produktmassan alltså inte bara växer i proportion till den ökade arealen utan snabbare, växer spannmåls- och penningräntan. Gäller utvidgningen företrädesvis den sämsta jorden och de närmast denna stående jordtyperna (varvid förutsatts att den sämsta marken är en konstant klass) stiger totalräntesumman inte i proportion till utökningen av odlingen. Är två landområden alltså givna, där marken A, som inte avkastar någon ränta, är av samma beskaffenhet, så står räntesumman i omvänd proportion till den alikvota del som den sämsta jorden och de mindre goda jordtyperna utgöra i den odlade jordens total areal och därmed även i omvänd proportion till produktmassan vid lika kapitalinvestering på lika stora totalytor. Proportionen mellan kvantiteten av den sämsta brukade jorden och av den bättre inom ett lands totala markareal inverkar alltså på totalräntesumman omvänt mot den inverkan som förhållandet mellan kvaliteten A, den sämsta odlade jorden, och den bättres och bästas har på räntan per acre och därmed vid i övrigt lika förhållanden också på räntesumman. En förväxling av dessa båda moment har gett anledning till allehanda felaktiga inpass gentemot differentialräntan.

Den totala jordräntesumman växer alltså genom själva utbredningen av odlingen och genom den därmed förbundna allt mer utvidgade användningen av kapital och arbete.

Men den viktigaste punkten är denna: även om enligt förutsättningen proportionen mellan jordräntor på de olika jordtyperna per acre räknat förblir densamma och därmed även räntekvoten betraktad med hänsyn till det för varje acre satsade kapitalet, så visar sig följande: jämför vi I a med I - det fall då antalet odlade acres ökats proportionellt och likaså kapitalinvesteringen på dem - så finner vi, att liksom totalproduktionen växt proportionellt till den utökade odlade arealen, det vill säga bägge fördubblats, så är detsamma fallet med räntesumman. Den har stigit från 18 till 36 £ alldeles som antalet acres från 4 till 8.

Ser vi på totalarealen om 4 acres, så utgjorde totalräntesumman på denna 18 £, alltså genomsnittsräntan inberäknat den jord som inte bär någon ränta 4¹/₂ £. Så kunde t.ex. en jordägare som ägde alla 4 acres räkna; och så blir genomsnittsjordräntan för ett helt land statistiskt beräknat. Totalräntesumman om 18 £ uppkommer vid användning av ett kapital om 10 £. Förhållandet mellan dessa bägge tal kallar vi jördräntekvoten; här alltså 180%.

Samma jordräntekvot uppkommer vid I a, där 8 i stället för 4 acres är odlade, men alla jordtyper i samma proportion deltagit i tillväxten. Totalräntesumman om 36 £ ger vid 8 acres och 20 £ investerat kapital en genomsnittsjordränta av 4¹/₂ £ per acre och en jordräntekvot om 180%.

Betraktar vi däremot I b, där tillväxten huvudsakligen skett på de båda sämre jordtyperna, så har vi en jordränta om 42 £ på 12 acres, alltså en genomsnittsränta om 3¹/₂ £ per acre. Det investerade totalkapitalet är 30 £, alltså jordräntekvoten = 140%. Genomsnittsjordräntan per acre har alltså avtagit med 1 £ och räntekvoten fallit från 180 till 140%. Här försiggår alltså vid en tillväxt av totalräntesumman från 18 £ till 42 £ en sänkning av genomsnittsräntan, beräknad såväl per acre som per kapital liksom produktionen växer men inte proportionellt. Detta försiggår, ehuru räntan på alla jordtyper såväl per acre som per investerat kapital förblir densamma. Detta försiggår, emedan 3/4 av tillväxten sker på jorden A som inte bär någon ränta och på jorden B som bara bär minimiränta.

Hade i fallet I b totalutvidgningen skett bara på jorden A, så hade vi 9 acres på A, 1 på B och 1 på C och 1 på D. Totalräntesumman vore som förut 18 £, genomsnittsjordräntan per acre på de 12 acres alltså 1¹/₂ £; och 18 £ jordränta på 30 £ investerat kapital, alltså en jordräntekvot på 60%. Medelräntan beräknad såväl per acre som på investerat kapital skulle starkt ha avtagit, medan den totala jordräntesumman inte skulle ha växt.

Låt oss slutligen jämföra I c med I och I b. Jämfört med I har jordarealen tredubblats och likaså det investerade kapitalet. Totala jordräntesumman är 72 £ på 12 acres, alltså 6 £ per acre gentemot 4¹/₂ £ i fall I. Räntekvoten på det investerade kapitalet (72 £: 30 £) är 240% i stället för 180%. Totalprodukten har stigit från 10 till 36 qrs.

Jämfört med I b, där totalantalet odlade acres, det investerade kapitalet och differenserna mellan de odlade jordtyperna är desamma men fördelningen en annan, är produkten 36 qrs. i stället för 26 qrs., genomsnittsjordräntan per acre 6 £ i stället för 3¹/₂ och jordräntekvoten med avseende på det investerade lika stora totalkapitalet 240% i stället för 140%.

Antingen vi betraktar de olika fallen i tabell I a, I b och I c som samtidigt bredvid varandra bestående tillstånd i olika länder eller som successiva tillstånd i samma land, framgår ur denna framställning följande: När spannmålspriset är stationärt därför att avkastningen av den sämsta ej räntebärande jorden är konstant; när differensen i fruktbarhet hos de skilda brukade jordtyperna är konstant, därmed vid lika stor respektive produkt av lika stor kapitalinvestering på lika alikvota delar (acres) av de inom varje jordtyp brukade arealerna; därmed vid konstant förhållande mellan lordräntorna per acre för varje jordtyp och vid lika jordräntekvot vid det i varje arealdel av samma slag investerade kapitalet: För det första växer jordräntesumman ständigt med utvidgningen av den odlade arealen och därför med ökad kapitalinvestering med undantag för det fall då hela tillväxten kommer på den ej räntebärande jorden. För det andra kan såväl genomsnittsräntan per acre (totalräntesumman dividerad med totalantalet odlade acres) variera mycket betydligt; och det för bäggedera i samma riktning men sinsemellan åter i olika proportioner. Lämnar man utom räkningen det fall då tillväxten bara försiggår på den räntelösa jorden A, så ger det sig själv, att genomsnittsräntan per acre och genomsnittsjordräntekvoten hänger på de proportionella andelar, som de olika jordtyperna utgör av den odlade totalarealen; eller, vilket kommer på ett ut, av det investerade totalkapitalets fördelning på jordtyper av olika fruktbarhet. Om mycket eller litet jord är odlad och därför (med undantag för det fall, då tillväxten bara kommer på A) totala jordräntesumman är större eller mindre, förblir dock genomsnittsjordräntan per acre eller genomsnittsjordräntekvoten på det investerade kapitalet densamma, så länge proportionerna av de skilda jordtypernas andel i totalarealen förblir konstanta. Trots stegringen och t.o.m. den betydande stegringen av totalräntesumman som sker med utvidgningen av odlingen och växande kapitalinvestering, sjunker genomsnittsjordräntan per acre och genomsnittsjordräntekvoten per kapital, om utvidgningen av den ej räntebärande jorden och den som bara bär en ringa differentialränta växer mera än de utvidgade bättre jordar som avkastar den bättre, högre räntan. Omvänt stiger genomsnittsräntan per acre och genomsnittsräntekvoten per kapital i den mån som de bättre landområdena utgör en relativt större andel i totalarealen och därmed relativt mer kapitalinvestering faller på dessa.

Betraktar man alltså genomsnittsjordräntan per acre eller hektar av den totala odlade jorden som i allmänhet sker i statistiska verk, så att man antingen jämför olika länder under samma period eller olika perioder i samma land, så ser man att genomsnittsnivån för jordräntan per acre och därmed den totala räntesumman i vissa proportioner (ehuru för ingen del identiska utan snarare snabbare framåtskridande) motsvarar den absoluta, inte den relativa, fruktbarheten som jordbruket har i ett land, d.v.s. produktmängden som det genomsnittligt levererar på en viss areal. Ty ju större andel av totalarealen de bättre jordtyperna utgör, desto större är produktmängden vid lika kapitalinvestering och på lika stor areal; och desto större är genomsnittsjordräntan per acre. Omvänt för det motsatta fallet. Sålunda tycks jordräntan inte vara bestämd av proportionen differentiell fruktbarhet utan av den absoluta fruktbarheten och därmed lagen om differentialräntan upphävd. Av detta skäl har man bestridit vissa fenomen eller också försöker man förklara dem genom icke existerande skillnader i de genomsnittliga spannmålspriserna och de odlade landområdenas differentiella fruktbarhet. Fenomen, som helt enkelt har sin grund däri, att proportionen total jordränta i förhållande till totalarealen odlad jord eller till det i jorden investerade kapitalet - så länge den ej räntebärande jordens fruktbarhet och därmed produktionspriser samt differens mellan de olika jordtyperna är oförändrad - inte bara är bestämd genom jordräntan per acre eller genom jordräntekvoten per kapital utan lika mycket genom det proportionella antalet acres av varje jordtyp av hela den odlade arealen. Eller, vilket kommer på ett ut, genom det investerade totalkapitalets fördelning mellan de olika jordtyperna. Egendomligt nog har denna omständighet hittills alldeles förbisetts. I varje fall visar det sig, och detta är viktigt för vår fortsatta analys, att den relativa nivån av genomsnittsräntan per acre och genomsnittsräntekvoten eller totalräntans summa i förhållande till det i jorden investerade totalkapitalet kan stiga eller falla vid konstanta priser, konstant differens i de odlade landområdenas fruktbarhet och konstant jordränta per acre, respektive räntekvot för det per acre investerade kapitalet i varje jordklass som verkligen bär jordränta, respektive för allt kapital som bär verklig jordränta, genom enbart en extensiv utvidgning av odlingen.

Följande tillägg måste göras avseende den under I studerade formen av differentialränta, det har delvis även relevans för II.

För det första: Vi har sett hur den genomsnittliga jordräntekvoten per kapital kan stiga vid utvidgad odling, om priserna är stationära och den relativa fruktbarheten för de odlade områdena konstant. Så snart all mark i ett land har uppdelats, kapitalinvestering i jord, odling och befolkning har nått en viss nivå - omständigheter som alla är förutsatta, så snart det kapitalistiska produktionssättet blir förhärskande och även bemäktigar sig jordbruket - bestämmes priset för den icke odlade jorden av olika kvaliteter (endast differentialränta förutsatt) genom priset för odlade landområden av lika bonitet och likvärdigt läge. Priset är detsamma - efter avdrag för uppodlingskostnader - ehuru denna mark inte bär någon ränta. Jordpriset är visserligen ingenting annat än kapitaliserad jordränta. Men även när det gäller odlade landområden betalas i priset endast framtida jordräntor, t.ex. 20 års räntor förutbetalade på en gång, om den ordinära räntefoten är 5%. Så snart jord säljes, säljes den som räntebärande. Och jordräntans prospektiva karaktär (här betraktad som en produkt av jorden, vilket den är endast till skenet) skiljer inte den ouppodlade jorden från den odlade. Priset för ouppodlade landområden liksom deras jordränta, som priset representerar i sammandragen form, är rent illusoriskt så länge landområdena inte verkligen användas. Men det är sålunda i förväg bestämt och realiseras så snart det finns köpare. Om därför den verkliga genomsnittsjordräntan i ett land är bestämd genom dess verkliga genomsnittliga årliga jordräntesumma och dess förhållande till den totala odlade arealen, så är priset för den icke odlade markandelen bestämt genom priset för den odlade, och är därför bara en reflex av kapitalinvesteringen och dess resultat i de odlade landområdena. Då med undantag för den sämsta marken alla jordtyper bär ränta (och denna ränta, som vi ska se under II stiger med kapitalmängd och däremot svarande intensitet i odlingen) utbildas det nominella priset för de icke odlade markarealerna, och de blir sålunda till en vara, en källa till rikedom för sina ägare. Detta förklarar också varför markpriset växer för hela området, även det icke odlade. (Opdyke.) Jordspekulationen t.ex. i Förenta staterna beror enbart på denna reflex, som kapital och arbete kastar på den obrukade marken.

För det andra. I det allmänna utvidgandet av den odlade jorden går man antingen över till sämre jord eller i olika variationer till givna jordtyper allteftersom de är tillgängliga. En övergång till sämre mark sker naturligtvis aldrig av fritt val utan kan - kapitalistisk produktionssätt förutsatt - bara vara en följd av stigande priser och vid varje produktionssätt endast en följd av nödvändigheten. Detta dock inte obetingat. Dålig jord kan odlas före relativt bättre på grund av läget, vilket vid all utbredning av odlingen i unga länder är avgörande; men också därför att, även om marken inom ett visst område i det stora hela är bördig, ändå om man ser i detalj bättre och sämre jord är blandade med varandra och den sämre jorden redan på grund av sitt sammanhang med den bättre måste uppodlas. Bildar den sämre jorden enklaver i den bättre, så får den med den bättre jorden fördel i läge gentemot fruktbarare land, som inte står i förbindelse med jord som redan är odlad eller som blir det.

Så var staten Michigan i U.S.A. en av de första väststaterna som blev spannmålsutförande. Dess jord är på det hela taget mager, men dess grannskap till staten New York och transportmöjligheterna på sjöarna och Erie-kanalen gav den till en början företräde framför de av naturen fruktbarare längre västerut belägna staterna. Exemplet med denna stat i jämförelse med staten New York visar oss även övergången från bättre till sämre jord. Jorden i staten New York, särskilt den västliga delen, är ojämförligt fruktbarare och lämplig för veteodling. Men rovdrift utarmade denna fruktbara jord och nu framträdde Michigans jord som fruktbarare.

"1836 skeppades vetemjöl till Buffalo avsett för västern huvudsakligen från veteregionen i New York och Övre Kanada. För närvarande, efter blott 12 år, föras oerhörda förråd av vete och mjöl från västern längs Eriesjön, och skeppas på Eriekanalen till Buffalo och den närbelägna hamnen Blackrock österut ... Effekten av denna stora export av vete och mjöl, som fick en onaturlig stimulans genom den europeiska hungersnöden 1847 ... har blivit att vetet blev billigare i västra New York och veteodlingen mindre inbringande. Detta föranledde farmare i New York att slå sig mera på boskapsskötsel och mejerihantering, fruktodling etc. Odlingsgrenar i vilka enligt deras åsikter de nordvästra områdena inte skulle vara i stånd att direkt konkurrera med dem." (J. W. Johnston, Notes on North America. London 1851. I., s. 222, 223.)

För det tredje. Det är en falsk förutsättning, att jorden i kolonier och överhuvud taget i nya länder, som kan exportera spannmål till billigare priser, därför nödvändigtvis har större naturlig fruktbarhet. Spannmålen säljes i sådana fall inte bara under sitt värde utan under sitt produktionspris, nämligen under det av genomsnittsprofitkvoten i de äldre länderna bestämda produktionspriset.

Om vi som Johnston säger (s. 223)

"är vana att med dessa nya stater från vilka så stor tillförsel av vete årligen kommer till Buffalo, förknippa föreställningen om stor naturlig fruktbarhet och ändlösa områden av rik jord,"

så beror detta närmast på ekonomiska förhållanden. Hela befolkningen i ett sådant land som t.ex. Michigan är till en början nästan uteslutande sysselsatt med lantbruk och särskilt med dess massprodukter, som den bara kan byta mot industrivaror och tropiska produkter. Dess hela överskottsprodukt framträder därför i formen av spannmål. Detta skiljer från början de kolonialstater som grundats på den moderna världsmarknadens grundval från tidigare kolonialstater speciellt de under antiken. Genom världsmarknaden erhåller de färdiga produkter, som de under andra förhållanden måste skapa själva, kläder, verktyg etc. Bara på en sådan grundval kunde sydstaterna i unionen göra bomull till sin huvudprodukt. Arbetsdelningen på världsmarknaden tillåter dem detta. Om de därför med hänsyn till att de är nybildade och har en relativt liten befolkning ser ut att producera en mycket stor överskottsprodukt, så är detta inte beroende på att deras jord eller deras arbete är så särskilt fruktbart utan på den ensidiga formen av deras arbete och därmed av den överskottsprodukt i vilken detta visar sig. Vidare har även åkerjord som relativt sett är mindre fruktbar men som först nyligen tagits i bruk och ännu är oberörd av odlingen, när de klimatiska förhållandena inte är helt ogynnsamma, åtminstone i de övre skikten så mycket lättlösliga växtnäringsämnen upplagrade, att den för en längre tid ger skördar utan gödsling och detta redan vid en ytlig bearbetning. I fråga om de egentliga prärierna tillkommer det, att de knappast kräver några som helst kultiveringskostnader utan av naturen är brukningsbara.[124a*] I mindre fruktbara områden av detta slag uppstår överskottet inte genom markens höga fruktbarhet, alltså genom avkastning per acre, utan genom mängden acres som kan brukas helt ytligt, då denna mark inte kostar brukaren något eller jämfört med äldre länder bara försvinnande litet. T.ex. där Metayeravtal [M] existerar, som i vissa delar av New York, Michigan, Kanada etc. En familj brukar ytligt t.ex. 100 acres, och fastän produkten per acre inte är stor ger det på 100 acres ett betydande överskott till försäljning. Därtill kommer ytterligare den nästan kostnadsfria boskapsskötseln på naturliga ängar utan några anlagda gräsbeten. Vad som här avgör är inte kvaliteten utan kvantiteten av jorden. Möjligheten till en sådan ytlig brukning är naturligtvis mer eller mindre raskt uttömd i omvänt förhållande till den nya marken fruktbarhet och i direkt förhållande till exporten av dess, produkt.

"Ändå kommer ett sådant land att ge utmärkta första skördar t.o.m. av vete; den som utnyttjar marken i första hand kommer att sända ett rikligt överskott av vete till marknaden" (a.a., s. 224).

I länder med äldre kultur gör egendomsförhållandena sådan extensiv hushållning omöjlig genom att den odlade markens pris bestämmer priset på den ouppodlade.

Att för den skull varken denna mark måste vara mycket fruktbar, som Ricardo föreställer sig, eller att bara jordtyper som är lika fruktbara odlas, inser man av följande: I staten Michigan besåddes 1848 med vete 465.900 acres och producerades 4.739.300 bushels eller i genomsnitt 10¹/₅ bushel per acre; detta ger efter avdrag av utsäde mindre än 9 bushels per acre. Av statens 29 counties producerade 2 i genomsnitt 7 bushels, 3-8, 2-9, 7-10, 6-11, 3-12, 4-13 bushels och bara en 16 och en annan 18 bushels per acre (a.a., s. 225).

I praktiken sammanfaller högre fruktbarhet med högre kapacitet att direkt utnyttja denna fruktbarhet. Detta utnyttjande kan i fråga om en av naturen mager jord vara större än i fråga om en av naturen bördig; men det är den typ av jord som kolonisten närmast kan och i brist på kapital måste utnyttja.

Slutligen: utvidgning av odlingen till större markarealer - bortsett från det just behandlade fallet då man måste ta sin tillflykt till sämre jord än den dittills brukade - på den skilda jordtyperna från A till D, alltså t.ex. odling av större ytor av B och C, förutsätter ingalunda att spannmålspriserna först har stigit, lika litet som den årligen försiggående utvidgningen av t.ex. bomullsspinnerier kräver att garnpriserna oupphörligt stiger. Även om betydande stegring av marknadspriserna eller deras fall inverkar på produktionens omfång, så finns dock bortsett från detta även vid genomsnittspriser, vars läge varken har en hämmande eller osedvanligt stimulerande effekt på produktionen, i jordbruket (liksom i alla andra produktionsgrenar vilka drivas kapitalistiskt) oavbrutet denna relativa överproduktion som i sig är identisk med ackumulationen. Under andra produktionssätt åstadkommes denna relativa överproduktion direkt genom befolkningsökning och i kolonierna genom permanent invandring. Behovet växer ständigt och med detta i utsikt investeras hela tiden nytt kapital i ny jord; ehuru allt efter omständigheterna för olika jordbruksprodukter. Det är formeringen av nya kapital som i och för sig för med sig detta. Men vad den enskilde kapitalisten angår mäter han omfånget av sin produktion genom sitt disponibla kapitals omfång, såvida han ännu själv kan övervaka det. Vad han har för ögonen är att erövra så stor del av marknaden som möjligt. Blir det överproduktion ger han inte sig själv utan sina konkurrenter skulden. Den enskilde kapitalisten kan utvidga sin produktion likaväl genom att tillägna sig en större alikvot del av den givna marknaden som genom att han själv utvidgar marknaden.

FYRTIONDE KAPITLET

Differentialräntans andra form (Differentialränta II)

Hittills har vi bara studerat differentialräntan som resultatet av lika kapitalinvesteringars olika produktivitet på lika jordarealer med olika fruktbarhet, så att differentialräntan bestämmes genom differensen mellan avkastningen av det kapital som är placerat i den sämsta ej räntebärande marken och av det kapital som är placerat i den bättre. Vi hade då kapitalinvesteringarna bredvid varandra på olika jordarealer, så att varje nyinvestering av kapital motsvarade extensivare brukning av jorden, utvidgning av den odlade jordarealen. Men slutligen var differentialräntan enligt sakens natur resultatet av den olika produktiviteten av lika kapital som investerats i jorden. Kan det nu göra någon skillnad, om kapital med olika produktivitet efter varandra investeras på samma stycke jord eller om de investeras bredvid varandra på olika jordstycken, förutsatt bara att resultaten är lika?

Till att börja med kan det inte bestridas, att när det gäller bildandet av extraprofit är det utan betydelse om 3 £ produktionskostnader satsade på acres tillhörande A ger 1 qr., så att 3 £ är produktionspriset och det reglerande marknadspriset för 1 qr., medan 3 £ produktionskostnader satsade på varje acre i B ger 2 qrs. och därmed en extraprofit av 3 £, likaså produktionskostnader om 3 £ på varje acre av C ger 3 qrs. och 6 £ extraprofit, slutligen 3 £ produktionskostnader per acre av D ger 4 qrs. och 9 £ extraprofit; eller om samma resultat uppnås genom att dessa 12 £ produktionskostnader, respektive 10 £ kapital användas med samma resultat i samma ordningsföljd på en och samma acre. Det är i varje fall ett kapital om 10 £, vars värdedelar om 2¹/₂ £ successivt investerats - antingen de satsas på 4 acres av olika fruktbarhet bredvid varandra eller på en och samma acre efter varandra - vilka till följd av deras varierande produkter en del inte avkastar någon extraprofit, medan andra delar ger en extraprofit i proportion till differenserna i deras avkastning utöver denna ej jordräntebärande investering.

Extraprofiterna och olika kvoter av extraprofit för olika värdedelar av samma kapital bildas i bägge fallen likformigt, och jordräntan är ingenting annat än en form av denna extraprofit som bildar dess substans. Men i varje fall föreligger i fråga om den andra metoden svårigheter i fråga om extraprofitens förvandling till jordränta, i fråga om denna formförändring som extraprofitens överförande från den kapitalistiske arrendatorn till jordens ägare innesluter. Därav de engelska arrendatorernas hårda motstånd mot en officiell jordbruksstatistik. Därav kampen mellan dem och jordägarna i fråga om fastställandet av det verkliga resultatet av deras kapitalinvesteringar. (Morton.) Jordräntan fastställes nämligen vid utarrenderingen av landområdena, enligt vilket den extraprofit som härrör ur kapitalens successiva investeringar hamnar i arrendatorernas fickor så länge arrendekontraktet varar. Därav deras kamp för långvariga arrendekontrakt och omvänt ökningen av de årligen uppsägbara kontrakten (tenancies at will) genom godsägarnas övermakt.

Det är därför från början klart: att även om det ingenting ändrar i lagen om extraprofitens bildande, om lika kapital investeras bredvid varandra på lika stora jordstycken med olika resultat eller om de investeras efter varandra på samma jordstycke, så gör det dock en betydande skillnad i fråga om extraprofitens förvandling till jordränta. Den senare metoden innesluter denna förvandling inom å ena sidan trängre, å andra sidan mer fluktuerande gränser. Därför blir i länder med intensiv odling (och ekonomiskt förstår vi med intensiv odling ingenting annat än koncentration av kapital på samma jordstycke i stället för att det fördelas på jordstycken som ligger bredvid varandra) en taxeringsmans yrke, sådant som Morton beskriver det i sin "Resources of Estates", mycket viktigt, komplicerat och svårt. Om jordförbättringarna är av mer permanent natur korresponderar den artificiellt ökade skillnaden i jordens fruktbarhet med dess naturliga, så snart arrendekontraktet upphör, och därför korresponderar upptaxeringen av jordräntan med bestämningen av jordräntan i allmänhet på jordstycken av olika fruktbarhet. Däremot beräknas, såvida bildandet av extraprofit är bestämt av driftskapitalets storlek, jordräntesumman för ett visst driftskapital på landets genomsnittliga jordränta och därmed har man tagit hänsyn till den nye arrendatorns möjlighet att förfoga över tillräckligt kapital för att fortsätta odlingen på med samma intensitet.

Ytterligare några punkter måste betonas när det gäller studiet av differentialränta II:

För det första: dess grundval och utgångspunkt, inte bara historiskt utan vad dess rörelse vid varje given tidpunkt beträffar, är differentialränta I, d.v.s. den samtidiga brukningen av bredvid varandra liggande jordstycken av olika fruktbarhet och läge; alltså den samtidiga användningen vid sidan av varandra av olika beståndsdelar av jordbrukets totala kapital på jordstycken av olika kvalitet.

Historiskt är detta självklart. I kolonierna har odlarna obetydligt med kapital att investera. De huvudsakliga produktionsfaktorerna är arbete och jord.

Varje enskilt familjeöverhuvud söker ett oavhängigt verksamhetsfält för sig och de sina bredvid övriga kolonister. Detta måste gälla för egentligt jordbruk redan i förkapitalistiska produktionssätt. När får- eller boskapsskötsel överhuvud förekommer som självständiga produktionsgrenar utnyttjas jorden mer eller mindre kollektivt, och redan från början extensivt. Det kapitalistiska produktionssättet utgår från tidigare produktionssätt, i vilka produktionsmedlen faktiskt eller rättsligt är brukarens egendom, med ett ord från hantverksmässigt bedrivet jordbruk. Enligt sakens natur utvecklar sig ur detta först så småningom koncentrationen av produktionsmedel och deras förvandling till kapital motsatt de till lönarbetare förvandlade direkta producenterna. Såvida det kapitalistiska produktionssättet här uppträder i karaktäristisk form, sker detta i början särskilt i fråga om får- och boskapsskötsel men då inte så att kapitalet koncentreras på ett relativt litet jordområde utan i produktion i större skala, så att man sparar in på antalet hästar och andra produktionskostnader; och faktiskt inte så att man använder mer kapital på samma mark. Det ligger vidare i jordbrukets naturlagar, att kapitalet vid en viss odlingsnivå och motsvarande utarmning av jorden - kapital här också i betydelsen av redan producerade produktionsmedel - blir det avgörande elementet i jordbruket. Så länge den odlade jorden bildar en relativt liten del i förhållande till den obrukade och jorden ännu inte är utarmad (och detta är fallet om boskapsskötsel och köttkonsumtion har varit vanliga innan den period då det egentliga jordbruket och vegetabilisk kost blir förhärskande), gör sig det nya produktionssättet gällande gentemot böndernas produktion särskilt genom omfånget av den markareal som brukas för en kapitalists räkning, alltså återigen en extensiv användning av kapital på ett större markområde. Man kan alltså a priori hålla fast vid att differentialränta I är den historiska grundvalen, från vilken man utgår. Å andra sidan börjar de rörelser som i varje givet moment är karaktäristiska för differentialränta II bara inom en sfär som i sig själv inte är något annat än den skiftande grundvalen för differentialränta I.

För det andra. I fråga om differentialräntan i form II tillkommer utom skillnad i fråga om fruktbarhet också skillnaderna i kapitalets (och kreditförmågans) fördelning bland arrendatorerna. I den egentliga manufakturen utbildas snart för varje affärsgren en minsta möjliga företagsstorlek och ett däremot svarande minsta möjliga kapital under vilket minimum ett enskilt företag inte kan drivas med framgång. Likaså utbildas i varje affärsgren ett normalt genomsnittsmått av kapital, som är större än detta minimum, och som den stora massan av producenter måste förfoga över. Vad därutöver är kan bilda extraprofit; vad som är därunder ger inte ens genomsnittsprofiten. Det kapitalistiska produktionssättet erövrar lantbruket långsamt och olikformigt, som man kan se i England det klassiska landet för det kapitalistiska produktionssättet inom jordbruket. Såvida det inte existerar någon fri spannmålsimport eller dess effekt är begränsad genom dess ringa omfång, bestämmer de producenter som arbetar på sämre jord, alltså med produktionsbetingelser ogynnsammare än genomsnittligt, marknadspriset. En stor del av den totala kapitalmängd som användes i lantbruket och överhuvud taget står till dess förfogande befinner sig i deras händer.

Det är riktigt, att t.ex. bonden använder mycket arbete på sitt lilla jordstycke. Men detta är isolerat arbete, som inte kan bli produktivt av både samhälleliga och materiella skäl.

Denna omständighet tillåter de verkligt kapitalistiska storarrendatorerna att tillägna sig en del av extraprofiten; detta skulle inte vara fallet, åtminstone vad dessa förhållanden beträffar, om det kapitalistiska produktionssättet var så likformigt utvecklat inom lantbruket som inom manufakturen.

Låt oss nu i första hand studera bildandet av extraprofit i fråga om differentialränta II, utan att bekymra oss om de betingelser under vilka förvandlingen av denna extraprofit till jordränta kan försiggå.

Det är då klart, att differentialränta II bara är ett annat uttryck för differentialränta I men i sak sammanfaller med denna. Varierande fruktbarhet hos de skilda jordtyperna verkar i fråga om differentialränta I bara såtillvida, att kapital investerade i jorden ger olika resultat, produkter, antingen vid lika stora kapital eller enligt deras proportionella storlek. Om denna olikhet förefinnes för olika kapital, som investerats på samma jordstycke efter varandra, eller för sådana som investerats på flera stycken av varierande jordtyper, kan inte göra någon skillnad i fråga om differensen i fruktbarhet eller dess produkt och därför inte heller i bildning av differentialränta för de på fruktbarare jord investerade kapitaldelarna. Liksom tidigare gäller, att jorden vid lika kapitalinvestering visar varierande fruktbarhet, bara så att här samma jord åstadkommer för ett i olika proportioner successivt investerat kapital vad som i fråga om I varierande jordtyper åstadkommer för lika stora på dem investerade delar av det samhälleliga kapitalet.

Därest samma kapital på 10 £, som i tabell I i gestalt av självständigt kapital på vardera 2¹/₂ £ är investerat av olika arrendatorer på var sin acre av de 4 jordtyperna A, B, C och D i stället för att vara successivt investerat på en och samma acre av D, så att den första investeringen gåve 4 qrs., den andra 3, den tredje 2, den sista 1 qr. (eller också i omvänd ordningsföljd), så skulle priset för den ena qr. = 3 £, som den minst givande kapitaldelen levererar, inte avkasta någon differentialränta utan bestämma produktionspriset, så länge ännu produktion av vete med produktionspris på 3 £ behövs. Och då det enligt förutsättningen produceras kapitalistiskt, alltså priset 3 £ innesluter den genomsnittsprofit som ett kapital om 2¹/₂ £ överhuvud avkastar, så kommer de tre andra delarna på vardera 2¹/₂ £ att avkasta extraprofiter allt efter differensen i denna produkt, då denna produkt inte säljes till sitt produktionspris utan till produktionspriset för den minst givande investeringen på 2¹/₂ £; en investering som inte avkastar någon jordränta och vid vilken produktens pris är reglerat enligt produktionsprisernas allmänna lag. Bildningen av extraprofiter vore densamma som i tabell I.

Här visar det sig återigen, att differentialränta II förutsätter differentialränta I. Det minimum av produkt som ett kapital om 2¹/₂ £ avkastar, d.v.s. avkastar på den sämsta jorden, är här antaget som 1 qr. Antaget alltså, att den som arrenderar jordtypen D utom de 2¹/₂ £ som avkastar 4 qrs. och varför han betalar 3 qrs. differentialränta, på samma jord använder 2¹/₂ £ som bara avkastar 1 qr., liksom det lika stora kapitalet på den sämsta marken A. I detta fall vore detta en kapitalinvestering som inte ger någon jordränta utan bara genomsnittsprofit. Det fanns ingen extraprofit som kan förvandlas till jordränta. Men å andra sidan hade inte heller denna avtagande avkastning av den andra kapitalinvesteringen på D någon verkan på profitkvoten. Det vore som om 2¹/₂ £ nyinvesterats på ytterligare en acre av jordtypen A, något som på inget vis berör extraprofiten, alltså inte heller differentialräntan för jordtyperna A, B, C, D. Men för arrendatorn är denna tillskottsinvestering på 2¹/₂ £ lika fördelaktig som enligt förutsättningen investeringen av de ursprungliga 2¹/₂ £ på varje acre D är, ehuru dessa avkastar 4 qrs. Om sedan ytterligare två kapitalinvesteringar på vardera 2¹/₂ £ ger honom, den första 3, den andra 2 qrs. tillskottsprodukt, så skulle återigen en minskning ha försiggått jämfört med avkastningen av den första investeringen på 2¹/₂ £ på D som gav 4 qrs., därmed en extraprofit om 3 qrs. Men det vore bara en minskning i fråga om höjden av extraprofit och skulle varken beröra genomsnittsprofiten eller det reglerande produktionspriset. Detta vore fallet endast om tillskottsproduktionen, som avkastar dessa sjunkande extraprofiter, gjorde produktionen från A överflödig och därmed ställde varje acre A utanför odlingen. I detta fall skulle med ett sjunkande produktionspris vara förbundet avtagande fruktbarhet för tillskottsinvesteringen av kapital på varje acre D, t.ex. från 3 £ till 1¹/_2, om en acre B blev den icke räntebärande, marknadspriset reglerande jorden.

Produkten på D vore nu = 4 + 3 + 2 = 10 qrs. medan den tidigare var = 4 qrs. Det genom B reglerade priset per qr. föll emellertid till 1¹/₂ £. Differensen mellan D och B vore = 10 - 2 = 8 qrs. till 1¹/₂ £ per qr. = 12 £ medan penningräntan på D tidigare var = 9 £. Detta bör noteras. Per acre räknat skulle räntenivån ha stigit med 33¹/₃% trots den avtagande kvoten extraprofit på de två tillskottskapitalen om vardera 2¹/₂ £.

Man ser av detta, vilka mycket komplicerade kombinationer differentialräntan i allmänhet ger anledning till och detta särskilt i form II tillsammans med form I, medan t.ex. Ricardo behandlar den mycket ensidigt och som den vore en enkel sak. Man har t.ex. som här ovan en sänkning av det reglerande marknadspriset och samtidigt en tillväxt av jordräntan på de fruktbara landområdena, så att såväl absolut produkt som absolut extraprodukt växer. (Ifråga om differentialränta I i nedåtgående linje kan den relativa extraprodukten och därmed jordräntan per acre växa, trots att den absoluta extraprodukten per acre förblir konstant eller t.o.m. avtar.) Men samtidigt avtar fruktbarheten för de successivt på samma jord genomförda kapitalinvesteringarna, ehuru en stor del därav faller på de fruktbarare landområdena. Från denna synpunkt betraktat - såväl gällande produkt som produktionspriser - har arbetets produktivitet stigit. Från en annan synpunkt har den avtagit, emedan extraprofitens kvot och extraprodukten per acre för de olika kapitalinvesteringarna ofta avtar på samma mark.

Differentialränta II skulle vid avtagande fruktbarhet för de successiva kapitalinvesteringarna vara nödvändigt förbunden med fördyring av produktionspris och absolut minskning av produktivitet om dessa kapitalinvesteringar bara kunde ske på den sämsta marken A. Om den acre A, som med 2¹/₂ £ kapitalinvestering gav 1 qr. till produktionspriset 3 £ vid ytterligare investering av 2¹/₂, alltså totalinvestering av 5 £, inalles bara levererar 1¹/₂ qrs., så är produktionspriset för dessa 1¹/₂ qrs. = 6 £, alltså priset för 1 qr. = 4 £. Varje minskning av produktiviteten vid växande kapitalinvestering vore här en relativ minskning av produkten per acre, medan den på de bättre jordtyperna bara är minskning av den överskjutande extraprodukten.

Emellertid gör sakens natur att med utveckling mot intensiv odling, d.v.s. med successiva kapitalinvesteringar på samma jord, det företrädesvis är på de bättre jordtyperna detta försiggår eller försiggår i högre grad (vi talar inte om de permanenta förbättringarna, varigenom hittills obrukbar jord förvandlas till brukbar). Den avtagande fruktbarheten hos de successiva kapitalinvesteringarna måste alltså huvudsakligen verka på det angivna sättet. Den bättre jorden väljes till detta, emedan den erbjuder den bästa utsikten, att det kapital som använts blir räntabelt, därför att den innehåller mest av de naturliga element av den fruktbarhet som det gäller att tillgodogöra sig.

När i England sedan spannmålslagarna upphävts odlingen bedrevs ännu intensivare, användes en mängd tidigare vetejord för andra syften, särskilt som betesmark, däremot blev de till vetet mest lämpade, bördiga landområdena utdikade och på annat sätt förbättrade; kapitalet för veteodling blev sålunda koncentrerat på ett mindre område.

I detta fall - och alla de möjliga extrakvoter som ligger mellan den högsta extraprodukten hos de bästa landområdet och produkten av den ej räntebärande jorden A sammanfaller här med absolut, inte med relativ, ökning av extraprodukten per acre - den nybildade extraprofiten (eventuell jordränta) representerar en del av den tidigare genomsnittsprofiten inte jordränta i förvandlad form (del av den produkt vari genomsnittsprofiten tidigare uppträdde) utan extraprofit i tillskott som förvandlats från denna form till jordränta.

Endast i ett fall däremot, då efterfrågan på spannmål växte så mycket att marknadspriset steg över produktionspriset på A och därför extraprodukten av A, B, eller övriga jordtyper bara kunde levereras till ett högre pris än 3 £, endast i detta fall skulle minskad avkastning av en extrakapitalinvestering för någon av jordarna A, B, C och D vara förbunden med en stegring av produktionspris och reglerande marknadspris. Såvida detta gällde för någon längre period och inte framkallade ökad odling av jordtypen A (av åtminstone kvalitet A) eller någon annan faktor framkallade ett billigare utbud, skulle vid i övrigt konstanta förhållanden arbetslönen stiga därför att brödet blev dyrare och profitkvoten falla i motsvarande grad. I detta fall vore det likgiltigt, om den stegrade efterfrågan tillfredsställdes genom att man använde sämre jord än A eller genom extrakapitalinvestering, på vilken som helst av de fyra jordtyperna. Differentialräntan skulle stiga i förbindelse med fallande profitkvot. Detta enstaka fall, varvid den avtagande fruktbarheten hos de kapital som efteråt satsats i redan kultiverade jordtyper kan föra till en stegring av produktionspriset, sjunkande profitkvot och utbildande av en höjd differentialränta - ty under de givna omständigheterna skulle denna stiga på alla jordtyperna alldeles som om sämre jord än A nu reglerade marknadspriset - har av Ricardo gjorts till det normalfall, vartill han reducerar hela bildningen av differentialränta II.

Detta skulle också vara riktigt, om endast jordtypen A var odlad och successiva kapitalinvesteringar på denna inte var förbundna med proportionell tillväxt av produkten.

Här förloras alltså i fråga om differentialränta II differentialränta I helt ur siktet.

Med undantag för detta fall, då antingen tillgången på de odlade jordtyperna är för liten och marknadspriset därför kontinuerligt är högre än produktionspriset, till dess ny sämre jord tagits i bruk som tillskott eller tills totalprodukten av det tillskottskapital som satsats på de olika jordtyperna bara kan levereras till högre produktionspris än det hittills gällande - med undantag för detta fall lämnar en proportionell minskning i tillskottskapitalens produktivitet det reglerande produktionspriset och profitkvoten oberörda. I övrigt är tre ytterligare fall möjliga:

a) Avkastar tillskottskapitalet på någon av jordtyperna A, B, C, D bara den genom produktionspriset för A bestämda profitkvoten, så bildas därigenom ingen extraprofit, alltså inte heller någon möjlig jordränta; lika litet som om mera av A skulle ha odlats.

b) Avkastar tillskottskapitalet högre produkt, så bildas självfallet ny extraprofit (potentiell jordränta), om det reglerade priset förblir oförändrat. Detta är inte nödvändigtvis fallet, nämligen inte då denna tillskottsproduktion gör att jorden A tas ur bruk och därmed inte längre är med i raden av konkurrerande jordtyper. I detta fall sjunker det reglerande produktionspriset. Profitkvoten skulle stiga, om arbetslönen sjönk i samband med detta eller om den billigare produkten ingår som element i det konstanta kapitalet. Hade den höjda produktiviteten för tillskottskapitalet förekommit på de bästa jordtyperna C och D, skulle den stegrade produktivitetens höjd och storleken av de nyinvesterade kapitalen vara helt avgörande för hur långt bildning av ökad extraprofit (alltså av ökad jordränta) var förbunden med prisfall och stegrad profitkvot. Den senare kan stiga även utan att arbetslönen sjunker genom att det konstanta kapitalets element blir billigare.

c) Förekommer tillskottskapitalinvesteringen under det att extraprofiten avtager, dock så att dess produkt lämnar ett överskott över produkten av samma kapital på jord A, så försiggår, om den ökade tillgången inte bara gör att jord A kommer ur bruk, under alla omständigheter nybildning av extraprofiter, som samtidigt kan försiggå på D, C, B, A. Blir däremot den sämsta jorden A utträngd från brukning, så faller det reglerande produktionspriset och det beror på förhållandet mellan det minskade priset för 1 qr. och det ökade antalet av de qrs. som bildar extraprofiten om den i pengar uttryckta extraprofiten och därmed differentialräntan stiger eller faller. Men i varje fall visar sig här det besynnerliga, att med avtagande extraprofiter av successiva kapitalinvesteringar produktionspriset kan falla i stället för att det måste stiga, som det vid första ögonkastet förefaller.

Dessa investeringar av tillskottskapital med avtagande meravkastningar motsvarar helt det fall, då på jordtyper, vilkas fruktbarhet ligger mellan A och B, B och C, C och D, t.ex. fyra nya självständiga kapital om 2¹/₂ £ skulle investeras, vilka avkastade resp. 1¹/₂ qr., 2¹/₃, 2²/₃ och 3 qrs. På alla dessa jordtyper skulle för alla fyra tillskottskapitalen bildas extraprofiter, potentiella räntor, ehuru extraprofitens kvot jämförd med kvoten för lika stora kapitalinvesteringar hade avtagit på den i vardera fallet bättre jorden. Och det skulle vara alldeles likadant, om dessa fyra kapital investerats på D etc. eller blivit fördelade mellan D och A.

Vi kommer nu till en väsentlig skillnad mellan de bägge formerna av differentialräntan.

Vid konstant produktionspris och konstanta differenser kan vid differentialränta I genomsnittsjordräntan per acre, eller genomsnittsjordräntekvoten på kapitalet, stiga med räntesumman. Men genomsnittet är en ren abstraktion. Jordräntans verkliga nivå per acre eller per kapital räknat förblir här densamma.

Däremot kan under samma förutsättningar jordräntenivån per acre stiga, ehuru räntekvoten mätt per investerat kapital förblir densamma.

Antag att produktionen fördubblas genom att på A, B, C, D investeras i stället för 2¹/₂ £ 5 £, alltså i stället för 10 tillsammans 20 £ kapital med konstant relativ fruktbarhet. Detta vore alldeles detsamma som om 2 acre i stället för 1 av vart och ett av dessa jordtyper hade odlats till oförändrad kostnad. Profitkvoten förblev densamma och likaså dess förhållande till extraprofiten eller jordräntan. Men om A nu gav 2 qrs., B 4, C 6, D 8, så blev produktionspriset som förut 3 £ per qr., eftersom denna tillväxt inte beror på fördubblad fruktbarhet vid konstant kapital utan på konstant, proportionell fruktbarhet vid fördubblat kapital. De 2 qrs. från A skulle nu kosta 6 £ som tidigare 1 qr. 3 £. Profiten hade fördubblats på alla fyra jordtyperna men bara därför att det investerade kapitalet hade fördubblats. Men i samma proportion hade jordräntan fördubblats, den vore 2 qrs. för B i stället för 1, 4 för C i stället för 2, och 6 för D i stället för 3; och penningräntan för B, C, D resp. 6 £, 12 £, 18 £. Liksom produkten per acre hade penningräntan per acre fördubblats, alltså även markpriset i vilket denna penningränta kapitaliserats. Så beräknat stiger spannmåls- och penningräntans höjd och därmed markpriset, emedan den måttstock, acre, med vilken den beräknas, är en markyta av konstant storlek. Beräknad som jordräntekvot med hänsyn till det investerade kapitalet har däremot i den proportionella höjden av jordräntan ingen förändring försiggått. Totalräntesumman 36 förhåller sig till det investerade kapitalet 20 som räntesumman 18 förhåller sig till det investerade kapitalet 10. Detsamma gäller för penningräntans förhållande för varje jordtyp till det däri investerade kapitalet; så förhåller sig t.ex. i C 12 £ ränta till 5 £ kapital som tidigare 6 £ ränta till 2¹/₂ £ kapital. Här uppstår inga nya differenser mellan de investerade kapitalen, men det uppstår nya extraprofiter, endast emedan tillskottskapitalet på något av de räntebärande jordtyperna eller på dem alla är investerat så att det ger samma proportionella produkt som tidigare. Förekom den dubbla investeringen bara på C, så blev differentialräntan beräknad på kapitalet oförändrad mellan C, B och D; ty om storleken av denna ränta fördubblas på C så fördubblas också det investerade kapitalet.

Man ser av detta att vid oförändrat produktionspris, oförändrad profitkvot och oförändrade differenser (och därmed oförändrad extraprofitkvot eller jordränta mätt på kapitalet) produkt- och penningräntans höjd per acre och därmed markpriset kan stiga.

Detsamma kan försiggå vid avtagande kvoter av extraprofit och därmed av jordränta, d.v.s. vid avtagande produktivitet för de investeringar av tillskottskapital som alltjämt bär ränta. Om de andra kapitalinvesteringarna på 2¹/₂ £ inte hade fördubblat produkten utan B endast gav 3¹/₂ qrs., C 5 och D 7, så vore differentialräntan på B för de andra 2¹/₂ £ kapital bara 1/2 qr. i stället för 1, på C 1 i stället för 2 och på D 2 i stället för 3. Relationerna mellan jordränta och kapital för de två successiva investeringarna skulle då bli följande:

Trots att kvoten fallit för den relativa produktiviteten av kapitalet och därmed för extraprofiten beräknad på kapitalet hade spannmåls- och penningräntan stigit för B från 1 till 1¹/₂ qr (3 på 4¹/₂ £), för C från 2 till 3 qrs. (från 6 till 9 £) och för D från 3 till 5 qrs. (från 9 till 15 £). I detta fall hade differenserna för tillskottskapitalet avtagit, jämfört med det på A investerade kapitalet, produktionspriset skulle ha blivit detsamma, men räntan per acre och därmed markpriset per acre skulle ha stigit.

Kombinationen av differentialränta II, som förutsätter differentialränta I som sin bas, är nu de följande.

FYRTIOFÖRSTA KAPITLET

Differentialränta II. Första fallet: konstant produktionspris

Denna förutsättning innesluter, att marknadspriset som förut regleras genom det på den sämsta marken A investerade kapitalet.

I. Om det på något av de räntebärande jordtyperna B, C, D investerade tillskottskapitalet producerar bara så mycket som samma kapital på mark A, d.v.s. om det till det reglerande produktionspriset bara avkastar genomsnittsprofiten, alltså inte någon extraprofit, så är effekten på jordräntan lika med noll. Allt förblir som förut. Det är detsamma som om ett godtyckligt antal acres av kvaliteten A, den sämsta marken, hade lagts till den hittills odlade arealen.

II. Tillskottskapitalen frambringar på varje särskild jordtyp tillskottsprodukter som är proportionella mot deras storlek; d.v.s. produktionens storlek växer alltefter den specifika fruktbarheten av varje jordtyp proportionellt till storleken av tillskottskapitalet. I kapitel 39 utgick vi från följande tabell I.

Här är det inte nödvändigt, att som i tabellen kapitalinvesteringen fördubblas på alla jordtyper. Lagen är densamma, så snart tillskottskapital användes på någon enda eller flera räntebärande jordtyper, oavsett vilken proportion. Vad som behövs är bara att produktionen ökas på varje jordtyp i samma förhållande som kapitalet. Räntan stiger här endast till följd av ökad kapitalinvestering i jorden och i proportion till denna kapitalökning. Denna ökning av produkten och jordräntan till följd av och proportionellt till ökad kapitalinvestering är vad angår produktens och räntans kvantitet alldeles detsamma som om den odlade arealen för de räntebärande landområdena med olika bonitet hade ökats och med samma kapitalinvestering som tidigare på samma jordtyp hade blivit uppodlade. I fallet tabell II förblev t.ex. resultatet detsamma, om tillskottskapitalet på 2¹/₂ £ per acre hade investerats på en andra acre av B, C och D.

Detta antagande förutsätter vidare inte någon fruktbarare användning av kapitalet utan vara användning av mer kapital på samma areal med samma resultat som förut.

Här förblir alla proportioner oförändrade. Visserligen kan differentialräntan på de skilda jordtyperna förändras. Om man inte betraktar de proportionella differenserna utan de rent aritmetiska. Antar vi t.ex. att tillskottskapitalet bara är investerat på B och D, så är skillnaden mellan B och A = 7 qrs., tidigare = 3; skillnaden mellan B och A = 3 qrs., tidigare = 1; mellan C och B = - 1, tidigare = + 1 o.s.v. Men denna aritmetiska differens som är avgörande vid differentialränta I, såvida åtskillnaden i produktivitet av lika kapitalinvestering tar sig uttryck i denna, är här fullständigt likgiltig, då den bara är en följd av olika merinvestering eller icke merinvestering av kapital, vid konstant differens för varje lika kapitaldel på de olika landområdena.

Detta har nu förvandlats till:

III. Tillskottskapital frambringar överskottsprodukt och bildar därmed extraprofiter men med avtagande kvot, inte i förhållande till ökningsgrad.

Vid detta tredje antagande är det åter likgiltig om de i andra omgången investerade kapitalen är lika stora på de olika jordtyperna eller ej; om den avtagande produktionen av extraprofit äger rum under lika förhållanden eller ej; om investeringen av tillskottskapital faller på samma räntebärande jordtyp eller om de fördelar sig likformigt på räntebärande jord av olika bonitet eller ej. Alla dessa omständigheter är utan betydelse för den lag vi ska utveckla. Den enda förutsättningen är, att investeringen av tillskottskapital på något av de räntebärande jordtyperna avkastar extraprofit men i avtagande proportion till kapitalökningen. Gränserna för denna minskning rör sig i den föreliggande tabellens exempel mellan 4 qrs. = 12 £, produkten av den första kapitalinvesteringen på den bästa jorden D, och 1 qr. = 3 £, produkten av samma kapitalinvestering på den sämsta marken A. Produkten av den bästa marken vid investering av kapital I bildar den övre gränsen och produkten av den sämsta marken A, som inte bär ränta och ingen extraprofit, vid lika kapitalinvestering bildar den undre gränsen för den produkt som de successiva kapitalinvesteringarna ger på någon av de jordtyper som avkastar extraprofit vid avtagande produktivitet av successiva kapitalinvesteringar. Liksom antagandet II motsvarar att från de bättre jordtyperna nya bitar av samma kvalitet tillfogas, att kvantiteten ökar för något av de kultiverade jordtyperna, så motsvarar antagandet III, att ytterligare markstycken brukas, vilkas olika fruktbarhetsgrad fördelas mellan D och A, mellan den bästa och den sämsta marken. Förekommer de successiva kapitalinvesteringarna uteslutande på marken D, så kan de inbegripa de existerande differenserna mellan B och A, vidare differenserna mellan D och C, liksom mellan D och B. Sker de alla på marken C så uppstår bara differenser mellan C och A resp. B och om på B bara differenser mellan B och A.

Men lagen är: räntan på alla dessa jordtyper växer absolut, även om inte i förhållande till de investerade tillskottskapitalen.

Extraprofitens kvot såväl som tillskottskapitalet och det totala i marken investerade kapitalet avtar; men den absoluta storleken av extraprofiten tilltar; alldeles som kapitalets avtagande profitkvot överhuvud mestadels är förbunden med tilltagande absolut profitmängd. Så är den genomsnittliga extraprofiten för kapitalinvesteringen på B = 90% på kapitalet, medan den i den första kapitalinvesteringen var = 120%. Men den totala extraprofiten tilltar från 1 qr. till 1¹/₂ qr. och från 3 £ till 4¹/₂. Betraktas totalräntan för sig - och inte med avseende på den fördubblade storleken av det satsade kapitalet - har den stigit absolut. Differenserna i de skilda jordtypernas räntor och deras förhållande till varandra må här växla; men denna växling i differensen är här en följd, inte en orsak till ökningen av räntorna inbördes.

IV. Det fall, då tillskottskapitalinvesteringar på de bättre jordtyperna frambringar en större produkt än de ursprungliga, kräver ingen vidare analys. Det är självklart, att under denna förutsättning räntorna per acre stiger och i större proportion än tillskottskapitalet, på vilken jordtyp det än må ha investerats. I detta fall är kapitalinvesteringen i tillskott förbunden med en förbättring. Häri inkluderas fall där ett tillskott av mindre kapital producerar samma eller större effekt än tillskott av mer kapital vid tidigare tillfälle. Detta fall är inte helt identiskt med det förra, och detta är en skillnad som är viktig vid alla kapitalinvesteringar. Om t.ex. 100 ger en profit av 10 och 200 använt på ett annat sätt en profit av 40, så har profiten stigit från 10% till 20% och såtillvida innebär detta detsamma som om 50 med effektivare användning ger en profit av 10 i stället för 5. Vi förutsätter här, att profiten är förbunden med proportionell ökning av produkten. Men skillnaden är, att jag i det ena fallet måste fördubbla kapitalet, däremot i det andra med oförändrat kapital åstadkommer den dubbla effekten. Det är inte alls detsamma, om jag 1) med hälften så mycket levande och försakligat arbete frambringar samma produkt som tidigare eller 2) med samma arbete en dubbel produkt mot tidigare, eller 3) med dubbelt så mycket arbete frambringar en fyrdubbel produkt gentemot tidigare. I första fallet frigöres arbete - i levande eller försakligad form - som kan finna användning någon annanstans; möjligheten att disponera över arbete och kapital växer. Att frigöra kapital (och arbete) är i och för sig att öka rikedomen. Det har alldeles samma effekt som om detta tillskottskapital erhållits genom ackumulation men inbesparar ackumulationsarbetet.

Antag, att ett kapital om 100 har producerat en produkt på 10 meter. I de 100 är såväl konstant kapital som levande arbete och profit inneslutna. Då kostar varje meter 10. Kan man nu med samma kapital om 100 producera 20 meter, så kostar varje meter 5. Kan jag däremot med 50 kapital producera 10 meter, så kostar metern också 5 och ett kapital om 50 frigöres, såvida den tidigare varuutbudet är tillräckligt. Måste jag investera ett kapital av 200 för att producera 40 meter, så kostar metern likaledes 5. Bestämningen av värde eller pris lika litet som den mot kapitaltillskottet proportionella produktkvantiteten röjer här ingen åtskillnad. Men i första fallet frigöres kapital, i andra fallet sparas tillskottskapital, om en fördubblad produktion vore nödvändig, i det tredje fallet kan den ökade produkten erhållas bara genom att det investerade kapitalet växer, ehuru inte i samma proportion som då den ökade produkten hade kunnat presteras av den gamla produktivkraften. (Detta hör till avdelning I.)

Betraktat från den kapitalistiska produktionens ståndpunkt är det alltid billigare att använda konstant kapital än variabelt, inte för att öka mervärdet utan för att sänka kostnadspriset - även en kostnadsbesparing av det mervärdebildande elementet, arbetet, gör kapitalisten denna tjänst och bildar profit för honom så länge det reglerande produktionspriset är oförändrat. Detta förutsätter då kreditutveckling och riklig förekomst av lånekapital motsvarande det kapitalistiska produktionssättet. Å ena sidan användes 100 £ konstant tillskottskapital, om 100 £ är 5 arbetares produkt under året; å den andra 100 £ i variabelt kapital. Är mervärdets kvot = 100%, så är värdet som de 5 arbetarna har skapat = 200 £; däremot är värdet av 100 £ konstant kapital = 100 £ och som kapital kanske = 105 £, om räntefoten = 5%. Samma summor uttrycker mycket olika värden betraktat utifrån synpunkten av den produkt de producerar, allteftersom de tillskjutas produktionen som värdestorheter av konstant eller variabelt kapital. Vad angår varornas kostnader från kapitalistens ståndpunkt finns ytterligare den skillnaden, att av de 100 £ konstant kapital, såvida detta är investerat i fast kapital, bara förslitningen ingår i varans värde medan de 100 £ för arbetslön måste vara helt och hållet reproducerade i detta.

I fråga om kolonister och överhuvud taget självständiga småproducenter, som inte alls eller bara till höga räntekostnader förfogar över kapital, är den produktdel som representerar arbetslönen deras reveny, medan den för kapitalisten bara är kapitaltillskott. De förra betraktar därför detta arbetsutlägg som en ofrånkomlig betingelse för den vinst av arbetet som är deras närmaste intresse. Men när det gäller deras överskottsarbete efter avdrag av detta nödvändiga arbete, så realiseras det i varje fall i en överskottsprodukt; och så snart de kan sälja den eller själv använda den, betraktar de den som något som inte har kostat dem något, därför att det inte har kostat försakligat arbete. Det är bara utgifter för sådant arbete, som gäller som förlust av rikedom. De försöker naturligtvis att sälja så dyrt som möjligt; men t.o.m. försäljning under värdet och under det kapitalistiska produktionspriset gäller för dem som profit, såvida denna profit inte redan är intecknad genom skuldsättning, hypotek o.s.v. För kapitalisten däremot är utlägg av variabelt såväl som konstant kapital en kapitalinvestering. Den relativt större investeringen av konstant kapital minskar under i övrigt lika förhållanden kostnadspriset liksom i verkligheten också varornas värde. Ehuru profiten bara uppstår ur merarbetet kan det därför tyckas den enskilde kapitalisten som om det levande arbetet vore det dyraste elementet i hans produktionskostnader och det som det framför allt gäller att reducera till ett minimum. Detta är en kapitalistisk förvriden form av det faktum, att den proportionsvis större användningen av förgånget arbete jämfört med levande betyder att det samhälleliga arbetets produktivitet stegras och den samhälleliga rikedomen ökar. Så falskt och förvridet ser allting ut från konkurrensens ståndpunkt.

Under förutsättning att produktionspriserna är konstanta kan tillskottsinvesteringarna göras med konstant, tilltagande eller avtagande produktivitet på de bättre landområdena, d.v.s. på alla från B uppåt. På A vore detta under vår förutsättning bara möjligt antingen vid konstant produktivitet då jorden som förut inte bär någon ränta, eller också då produktiviteten tilltar; en del av det i jorden A investerade kapitalet skulle då bära ränta, den andra delen ej. Men det skulle vara omöjligt om man antar avtagande produktivitet för A, ty då skulle produktionspriset inte förbli konstant utan stiga. Men i alla dessa fall, d.v.s. antingen extraprodukten som tillskottsinvesteringarna ger är proportionell mot deras storlek eller över eller under denna proportion - oavsett därför om, när kapitalets extraprofit växer, dess kvot förblir konstant, stiger eller faller - så växer extraprodukten och den däremot svarande extraprofiten per acre, alltså även eventuellt jordräntan, spannmåls- och penningräntan. Tillväxten i själva omfånget av extraprofit, resp. jordränta, per acre beräknat, d.v.s. växande volym beräknad på en konstant enhet, alltså här på någon viss markkvantitet, acre eller hektar, tar sig uttryck i växande proportion. Räntans höjd per acre beräknat växer därför under dessa omständigheter helt enkelt till följd av ökning av det i marken investerade kapitalet. Detta försiggår vid konstanta produktionspriser och oberoende av om tillskottskapitalets produktivitet är konstant, avtagande eller tilltagande. De sistnämnda omständigheterna modifierar omfattningen av räntans tillväxt per acre, men inte själva faktum av detta växande. Det är ett fenomen som är säreget för differentialränta II och skiljer den från differentialränta I. Hade tillskottsinvesteringarna verkställts bredvid varandra i rummet på ny tillskottsmark av motsvarande kvalitet i stället för efter varandra i tid på samma mark, så skulle räntesummans volym ha växt och, som tidigare har visats, även den odlade totalarealens genomsnittsränta men inte räntans höjd per acre. Vid konstant resultat och såvida det gäller volym och värde av totalproduktion och extraprodukt utvecklar kapitalkoncentration på en snävare markareal räntans höjd per acre, medan under samma omständigheter dess utspridning över en större areal vid i övrigt oförändrade förhållanden inte frambringar denna effekt. Men ju mer det kapitalistiska produktionssättet utvecklas, desto mer även kapitalkoncentrationen på samma markyta, desto högre stiger alltså räntan per acre beräknat. I två länder, där produktionspriserna är identiska, differenserna mellan jordtyperna identiska och samma mängd kapital investerats, men i det ena mer i formen av successiva investeringar på en begränsad markyta, i det andra mer i formen av samordnade investeringar på vidare yta, vore därför räntan per acre och därmed markpriset högre i det första och lägre i det andra landet, fastän den totala jordräntan var densamma i båda länderna. Skillnaden i jordräntans höjd kunde alltså här varken förklaras av skillnaden i jordtypernas naturliga fruktbarhet eller mängden av använt arbete utan enbart av den olika arten av kapitalinvesteringarna.

När vi här talar om extraprodukt, så ska därmed alltid förstås den alikvota del av produkten, som representerar extraprofiten. Vanligen menar vi med merprodukt eller extraprodukt den del av produkten som representerar det totala mervärdet eller i speciella fall genomsnittsprofiten. Den specifika betydelse som ordet får i fråga om räntebärande kapital ger, som förut har visats, anledning till missförstånd.

FYRTIOANDRA KAPITLET

Differentialränta II. Andra fallet: fallande produktionspris

Produktionspriset kan falla, om tillskottsinvesteringarna försiggår vid konstant, fallande eller stigande produktivitetskvot.

I. Vid konstant produktivitet av tillskottsinvesteringen

Detta förutsätter alltså, att produktiviteten växer proportionellt med det kapital som investerats på de olika jordtyperna i enlighet med deras respektive kvalitet. Detta betyder vid konstanta differenser hos jordtyperna att extraprodukten ökar i proportion till den ökade kapitalinvesteringen. Detta fall utesluter sålunda varje merinvestering som berör differentialräntan av kapital på jordtyp A. I fråga om denna är extraprofitens kvot = 0; den förblir alltså 0, då det är förutsatt, att tillskottskapitalets produktivkraft och därmed extraprofitens kvot förblir konstanta. Emellertid kan under dessa förutsättningar det reglerande produktionspriset endast falla eftersom priset från den närmast bättre marken eller överhuvud taget en något bättre jord än A blir reglerande i stället för produktionspriset från A. Kapitalet drages alltså bort från A eller också från både A och B, om produktionspriset för jorden C blir det reglerande, alltså all jord sämre än C föll bort ur konkurrensen mellan de jordtyper där vete odlas. Betingelserna för detta är under de givna förutsättningarna, att tillskottsprodukten av tillskottsinvesteringarna tillgodoser behovet så att produktionen från den sämre jorden A etc. därmed inte behövs för att åstadkomma tillräckligt utbud.

Tar vi alltså tabell II, men så att 18 i stället för 20 qrs. tillgodoser behovet. A skulle falla bort; B och därmed produktionspriset 30 sh per qr. blev reglerande. Differentialräntan antar då denna form: (Tabell IV).

Alltså skulle totalräntan jämförd med tabell II ha fallit från 36 £ till 9 och i spannmål från 12 qrs. till 6, totalproduktionen bara med 2 qrs., från 20 till 18. Extraprofitens kvot beräknad på kapitalet skulle ha fallit till en tredjedel, från 180 till 60%. Mot produktionsprisets fall svarar här alltså sjunkande spannmåls- och penningränta.

Jämfört med tabell I förekommer bara en minskning av penningräntan; spannmålsräntan är i båda fallen 6 qrs.; endast att denna i ena fallet är

= 18 £, i det andra = 9 £. För jord C är spannmålsräntan jämfört med tabell I oförändrad. Genom den tillskottsproduktion som uppnåtts medelst likformigt verkande tillskottskapital har produkten av A drivits bort från marknaden och därmed jord A avlägsnats som konkurrerande produktionsfaktorn. Faktiskt har en ny differentialränta I bildats, i vilken den bättre jorden B spelar samma roll som tidigare den sämre jordtypen A. Därigenom bortfaller å ena sidan räntan av B; å andra sidan är enligt förutsättningarna ingenting ändrat i differenserna mellan B, C och D genom investeringarna av tillskottskapital. Därför minskar den del av produkten som förvandlas till jordränta.

Om ovanstående resultat - efterfrågan tillgodosedd med A utesluten - hade åstadkommits genom att mer än det dubbla kapitalet investerats på C eller D eller på dem båda, så gestaltade sig saken annorlunda. T.ex. om den tredje kapitalinvesteringen göres på C:

På C har produkten här stigit från 6 qrs. till 9 jämfört med tabell IV, extraprodukten från 2 qrs. till 3, penningräntan från 3 £ till 4¹/₂ Jämfört med tabell II, där penningräntan är 12 £, och tabell I, där den var 6 £, har den däremot fallit. Totala räntesumman i spannmål = 7 qrs. har sjunkit jämfört med tabell II (12 qrs.), stigit jämfört med tabell I (6 qrs.); i pengar (10¹/₂ £) har den sjunkit jämfört med båda (18 £ och 36 £).

Hade den tredje kapitalinvesteringen på 2¹/₂ £ använts på jord B, så hade detta visserligen ändrat produktionens volym men inte berört jordräntan, då de successiva kapitalinvesteringarna förutsatts icke frambringa någon differens på samma jordtyp och jord B inte avkastar någon ränta.

Antar vi däremot, att den tredje kapitalinvesteringen har skett på D i stället för på C, så har vi:

Här är totalprodukten 22 qrs., mer än dubbelt så stor som i tabell I, trots att det investerade kapitalet är 17¹/₂ £ mot 10 £, alltså inte dubbelt så stort. Totalprodukten är vidare 2 qrs. större än i tabell II, trots att i den senare det investerade kapitalet är större, nämligen 20 £.

Jämfört med tabell I har spannmålsräntan på mark D växt från 3 qrs. till 6, medan penningräntan 9 £ är oförändrad. Jämfört med tabell II är spannmålsräntan på D oförändrat 6 qrs. men penningräntan har fallit från 18 £ till 9 £.

Betraktas totalräntorna, är spannmålsräntan i IV b = 8 qrs. större än den i I = 6 qrs., och än den i IV a = 7 qrs.; däremot mindre än den i II = 12 qrs. Penningräntan i IV b = 12 £ är större än den i IV a = 10¹/₂ £, och mindre än den i tabell I = 18 £ och i II = 36 £.

För att vid bortfall av räntan på B under betingelserna i tabell IV b totalräntan ska vara lika med den i tabell I måste vi ha ytterligare 6 £ extraprofit, alltså 4 qrs. till 1¹/₂ £, som är det nya produktionspriset. Vi har då åter en totalräntesumma om 18 £ som i tabell I. Storleken av det härför erforderliga tillskottskapitalet kommer att vara olika beroende på om vi investerar det på C eller D eller fördelar det mellan dem båda.

I fråga om C ger 5 £ kapital 2 qrs. extraprodukt, alltså ska 10 £ tillskottskapital ge 4 qrs. extraprodukt ytterligare. Vid D skulle 5 £ tillskott räcka för att producera de 4 qrs. spannmålsränta i tillskott under den förutsättning som här ligger till grund, att produktiviteten för tillskottsinvesteringarna förblir oförändrad. Därav skulle vi få följande resultat:

Den totala räntesumman vore precis hälften av vad den var i tabell II, där tillskottskapitalen investerades vid konstanta produktionspriser.

Det viktigaste är nu en jämförelse mellan ovanstående tabeller och tabell I.

Vi finner, att om produktionspriserna faller med hälften, från 60 sh till 30 sh per qr., förblir den totala penningräntan oförändrad = 18 £ och spannmålsräntan blir på motsvarande sätt fördubblad, nämligen från 6 qrs. till 12. På B har jordräntan fallit bort; på C har penningräntan stigit med hälften i IV c men fallit med hälften i IV d; på D har den förblivit densamma = 9 £ i IV c och stigit från 9 £ till 15 £ i IV d. Produktionen har stigit från 10 qrs. till 34 i IV c och till 30 qrs. i IV d; profiten från 2 £ till 5¹/₂ i IV c och till 4¹/₂ i IV d. Den totala kapitalinvesteringen har stigit i ena fallet från 10 £ till 27¹/₂ £, i det andra från 10 £ till 22¹/₂ £ bägge gångerna alltså med mer än det dubbla. Räntekvoten, d.v.s. räntan beräknad på det investerade kapitalet, är i alla tabellerna från IV till IV d överallt densamma för varje jordtyp, vilket redan är inneslutet i antagandet att produktivitetens kvot för de båda successiva kapitalinvesteringarna på varje jordtyp är konstant. Men jämförd med tabell I har den sjunkit både i fråga om genomsnittet av alla jordtyper och för var och en av dem enskilt. Den var i tabell I = 180% i genomsnitt, den är i IV c = (18/27¹/₂) × 100 = 65⁵/₁₁% och i IV d = (18/22¹/₂) × 100 = 80%. Den genomsnittliga penningräntan per acre har stigit. Tidigare var den i I på alla fyra acres 4¹/₂ £ per acre och är nu i IV c och d på de tre acres 6 £ per acre. Dess genomsnitt på den räntebärande jorden var tidigare 6 £ och är nu 9 £ per acre. Jordräntans penningvärde per acre har alltså stigit och representerar nu den dubbla spannmålsprodukten mot tidigare; men de 12 qrs. spannmålsränta är nu mindre än hälften av totalprodukten på 34 respektive 30 qrs., medan i tabell I de 6 qrs. utgör 3/5 av totalprodukten på 10 qrs. Ehuru alltså räntan betraktad som alikvot del av totalprodukten har sjunkit, och har sjunkit även beräknad på det investerade kapitalet, så har dess penningvärde beräknat per acre stigit, och dess produktvärde ännu mer. Om vi tar jorden D i tabell IV d. så är här produktionskostnaderna = 15 £, därav det investerade kapitalet = 12¹/₂ £. Penningräntan är = 15 £. I tabell I var på samma jord produktionskostnaderna = 3 £, det investerade kapitalet = 2¹/₂ £, penningräntan = 9 £, d.v.s. den sistnämnda var det tredubbla av produktionskostnaderna och nära det fyrdubbla av kapitalet. I tabell IV d är för D penningräntan om 15 £ precis lika med produktionskostnaderna och bara en femtedel större än kapitalet. Ändå är penningräntan per acre 2/3 större, 15 £ i stället för 9 £. I tabell I är spannmålsräntan på 3 qrs. = 3/4 av totalprodukten om 4 qrs., i IV d är den med 10 qrs. hälften av hela produkten (20 qrs.) för var acre i D. Detta visar hur räntans penningvärde och spannmålsvärde kan stiga per acre, fastän det bildar en mindre alikvot del av totalavkastningen och har fallit i proportion till det investerade kapitalet.

Värdet av totalprodukten i I är = 30 £, jordräntan = 18 £, mer än hälften av detta. Värdet av totalprodukten i IV d är = 45 £, varav 18 £, jordräntan, är mindre än hälften.

Trots prisfallet på 1¹/₂ £ per qr., alltså med 50% och trots minskning av den konkurrerande jorden från 4 acres till 3, förblir den totala penningräntan densamma och spannmålsräntan fördubblas, medan spannmålsränta och penningränta beräknad per acre stiger. Grunden till detta är, att mer qrs. extraprodukt produceras. Spannmålspriset faller med 50%, extraprodukten växer med 100%. Men för att detta resultat ska komma till stånd måste totalproduktionen under våra betingelser växa till det tredubbla och kapitalinvesteringarna på de bättre jordtyperna mer än fördubblas. I vilken proportion de sistnämnda måste växa hänger närmast på hur tillskottsinvesteringarna fördelar sig mellan de bättre och de bästa jordtyperna, alltid förutsatt att kapitalets produktivitet på varje jordtyp växer proportionellt till dess storlek.

Sjönk produktionspriset mindre, så erfordrades mindre tillskottskapital för att producera samma penningränta. Vore utbudet som behövs för att A inte längre ska odlas - och detta beror inte bara på produkten per acre i A utan också på den proportionella andel som A har av hela den odlade arealen - vore alltså det härför nödvändiga utbudet större, alltså även den erforderliga mängden tillskottskapital på bättre mark än A, så hade vid i övrigt konstanta förhållanden penningränta och spannmålsränta växt ännu mer, ehuru bägge föll bort på jorden B.

Hade det kapital som eliminerades i A varit = 5 £, så måste för detta exempel de bägge tabellerna II och IV d jämföras. Totalprodukten hade växt från 20 till 30 qrs. Penningräntan vore bara hälften så stor, 18 £ i stället för 36 £; spannmålsräntan vore densamma = 12 qrs.

Kunde en totalprodukt om 44 qrs. = 66 £ produceras på D med ett kapital = 27¹/₂ £ - motsvarande den förutvarande på D om 4 qrs. på 2¹/₂ £ kapital - så nådde den totala räntesumman åter samma höjd som i II och tabellen såg ut så här:

Den totala produktionen vore 54 qrs. gentemot 20 qrs. i tabell II, och penningräntan vore densamma = 36 £. Totalkapitalet vore emellertid 37¹/₂ £, medan det i tabell II var 20. Det investerade totalkapitalet hade nära nog fördubblats, medan produktionen nästan tredubblats; spannmålsräntan hade fördubblats, penningräntan förblivit densamma. Sjunker alltså priset till följd av investering av tillskottskapital i pengar vid konstant produktivitet på de bättre räntebärande jordtyperna, alltså på alla över A, så har totalkapitalet tendensen att inte växa i samma proportion som produktion och spannmålsränta; så att den minskning i penningräntan som uppstår genom det fallande priset åter kan utjämnas genom tillväxt av spannmålsräntan. Samma lag manifesterar sig också i att det investerade kapitalet måste vara större i den proportion som det används mera på C än på D, d.v.s. större på mindre räntebärande mark än på mera räntebärande.

Saken är helt enkelt denna: för att penningräntan ska förbli densamma eller stiga måste en viss tillskottskvantitet av extraprodukt produceras, och detta kräver mindre kapital ju större fruktbarheten är hos de landområden som avkastar extraprodukt. Vore differensen mellan B och C, C och D ännu större, krävdes ännu mindre tillskottskapital. Det specifika förhållandet beror på 1) den proportion i vilket priset faller, alltså differensen mellan B, nu ej räntebärande, och A, den tidigare ej räntebärande jorden; 2) förhållandet mellan differenserna de bättre jordtyperna emellan från B uppåt; 3) volymen nyinvesterat tillskottskapital och 4) dess fördelning på de olika jordkvaliteterna.

I verkligheten ser man, att lagen inte uttrycker någonting annat än det som konstaterats redan i första fallet: att om produktionspriset är givet, vilken dess storlek än är, jordräntan kan stiga till följd av tillskottsinvestering. Genom utslagningen av A ges det nu en ny differentialränta I med B som den sämsta jorden och 1¹/₂ £ per qr. som det nya produktionspriset. Detta gäller för tabellerna IV såväl som för tabell II. Det är samma lag, bara med den skillnaden att jorden B i stället för A och produktionspriset 1¹/₂ £ i stället för 3 £ blir utgångspunkten.

Saken har här bara denna betydelse: såvida så och så mycket tillskottskapital var nödvändigt för att dra bort kapitalet från marken A och tillgodose tillförseln utan denna, visar det sig, att detta kan åtföljas av konstant, stigande eller fallande ränta per acre, om inte på alla landområden så åtminstone på en del och för genomsnittet av de odlade landområdena. Vi har sett, att spannmålsränta och penningränta inte förhåller sig likformigt. Emellertid är det enbart av tradition, som spannmålsräntan ännu spelar någon roll i ekonomin. Man kunde lika väl påvisa, att t.ex. en fabrikant kan köpa mycket mer av sitt eget garn med sin profit på 5 £ än tidigare med en profit på 10 £. Detta visar i varje fall, att herrar jordägare vid sjunkande penningränta kan göra en betydligt större vinst i egenskap av producenter av sina egna råvaror, om de samtidigt är ägare eller delägare i manufakturföretag, sockerraffinaderier, brännvinsbrännerier o.s.v.[125*]

II. Vid sjunkande produktivitetskvot för tillskottskapitalen

Detta åstadkommer såtillvida ingenting nytt som produktionspriset också här som i det nyss studerade fallet kan sjunka endast om genom tillskottsinvesteringar på bättre jordtyper än A produkter från A blir överflödiga och därmed kapitalet undandrages A eller A användes till att producera någon annan produkt. Detta fall är tidigare uttömmande behandlat. Det har visats, att i fråga om detta spannmåls- och penningräntan per acre kan växa, avta eller förbli oförändrad.

För bekvämare jämförelse reproducerar vi närmast:

Antar vi nu att 16 qrs. levererade från B, C, D med avtagande produktivitetskvot är tillräckligt för att slå ut A ur odlingen, så förvandlas tabell III på följande sätt:

Här har vi avtagande produktivitetskvot av tillskottskapitalen och med olika minskning på de olika jordtyperna, det reglerande produktionspriset sjunkit från 3 £ till 1⁵/₇ £. Penningräntan har sjunkit nästan med hälften från 18 £ till 9³/₇ £ men spannmålsräntan bara med 1/12, från 6 qrs. till 5¹/₂. Totalprodukten har stigit från 10 till 16 eller med 60%. Spannmålsräntan är något mer än en tredjedel av totalprodukten. Tillskottskapitalet förhåller sig till penningräntan som 15 : 9³/₇. Medan det tidigare förhållandet var 10 : 18.

III. Vid stigande produktivitetskvot för tillskottskapitalen

Detta skiljer sig från variant I i början av detta kapital, där produktionspriset sjunker vid konstant produktivitetskvot, bara på så sätt att, om en given tillskottsprodukt behövs för att slå ut jorden A, detta nu sker snabbare.

Såväl vid sjunkande som vid stigande produktivitet hos tillskottsinvesteringarna har detta olika effekt allteftersom investeringarna är fördelade på de skilda jordtyperna. I samma mån som denna olika effekt utjämnar differenserna eller skärper dem kommer differentialräntan för de bättre jordtyperna och därmed även den totala räntesumman att sjunka eller stiga liksom redan var förhållandet vid differentialränta I. I övrigt kommer allt an på storleken av markarealen och kapitalet som slås ut med A och på det relativa kapitaltillskott som vid stigande produktivitet är erforderligt för att leverera den tillskottsprodukt som ska täcka efterfrågan.

Den enda punkt som det här lönar sig att undersöka och som överhuvud taget för oss tillbaka till undersökningen av hur denna differentiella profit förvandlas till differentialränta är denna:

Vid det första fallet, där produktionspriset förblir detsamma, är det på jord A investerade tillskottskapitalet utan betydelse för differentialräntan som sådan, då jord A liksom tidigare inte bär någon differentialränta, priset på dess produkter blir samma som förut och det fortsätter att reglera marknaden.

I det andra fallet, variant I, då produktionspriset sjunker vid konstant produktivitetskvot, är jord A utslagen och detta ännu mer i variant II (fallande produktionspris vid fallande produktivitetskvot), då eljest tillskottskapitalet på jord A måste höja produktionspriset. Men här, i variant III av det andra fallet, då produktionspriset sjunker emedan tillskottskapitalets produktivitet stiger, kan detta tillskottskapital under vissa omständigheter investeras lika väl på jord A som på de bättre jordtyperna.

Vi antar, att ett tillskottskapital på 2¹/₂ £ investerat på A producerar 1¹/₅ qr. i stället för 1 qr.

Denna tabell ska utom med grundtabellen I även jämföras med tabell II, där den dubbla kapitalinvesteringen är förenad med konstant produktivitet, proportionell till kapitalinvesteringen.

Enligt förutsättningen sjunker det reglerande produktionspriset. Var det konstant = 3 £, så skulle den tidigare sämsta vid kapitalinvestering av bara 2¹/₂ £ ej räntebärande jorden A nu avkasta ränta utan att sämre jord togs i bruk. Detta vore ett resultat av att produktiviteten på jord A hade ökats men bara för en del av kapitalet, inte för det ursprungliga. De första 3 £ produktionskostnader ger 1 qr., de nästa ger 1¹/₅ qr. hela produkten om 2¹/₅ qr. säljes emellertid nu till sitt genomsnittspris. Då produktivitetskvoten växer med tillskottsinvesteringen innesluter detta en förbättring. Den kan bestå i att det användes mer kapital per acre (mer gödsel, mera mekaniskt arbete etc.) eller också att det med detta tillskottskapital överhuvud blir möjligt att åstadkomma kvalitativt olika mera produktiva investeringar av kapitalet. I bägge fallen har med investering av 5 £ kapital per acre uppnåtts en produkt av 2¹/₅ qr., medan en kapitalinvestering av hälften av detta kapital 2¹/₂ £, bara ger en produkt om 1 qr. Produkten av jord A kunde, bortsett från tillfälliga marknadsförhållanden, bara fortsätta att säljas till ett högre produktionspris i stället för det nya genomsnittspriset så länge en betydande areal av marktypen A fortfarande brukades med ett kapital av bara 2¹/₂ £ per acre. Men så snart det nya förhållandet med 5 £ kapital per acre och därmed den förbättrade hushållningen blev allmän, måste det reglerande produktionspriset sjunka till 2⁸/₁₁ £. Skillnaden mellan de bägge kapitalandelarna skulle bortfalla, och då skulle i själva verket 1 acre av A som brukas med bara 2¹/₂ £ inte brukas normalt, d.v.s. på ett sätt som svarar mot de nya produktionsbetingelserna. Det gällde inte längre en skillnad mellan avkastningen av olika stora kapitaldelar på samma acre, utan en skillnad mellan tillräcklig och otillräcklig totalkapitalinvestering per acre. Man ser därav för det första, att otillräckligt kapital i händerna på ett större antal arrendatorer (det måste gälla många, rörde det sig om ett fåtal skulle de bara tvingas att sälja under sitt produktionspris) får alldeles samma effekt som differentieringen av jordtyperna själva i fallande skala. Den sämre odlingen av sämre jord ökar räntan på den bättre; det kan t.o.m. på bättre brukad jord av lika dålig beskaffenhet skapa en ränta som denna eljest inte avkastar. Man ser för det andra, hur differentialräntan, såvida den härrör från successiv kapitalinvestering på samma totalareal, i verkligheten upplöses i ett genomsnitt, i vilket de olika effekterna av de olika kapitalinvesteringarna inte längre kan kännas igen och skiljas från varandra, och därmed inte frambringar någon jordränta på den sämsta jorden utan 1) gör genomsnittspriset för totalavkastningen t.ex. för 1 acre av A till nytt reglerande pris och 2) framstår som en förändring i den totala kvantiteten kapital per acre, som under de nya betingelserna kräves för jordens tillfredsställande odling och i vilken såväl de enskilda successiva kapitalinvesteringarna som deras respektive verkningar är oskiljaktigt sammansmälta. Det är exakt samma förhållande med de enskilda differentialräntorna för de bättre jordtyperna. De bestämmas i varje enskilt fall av differensen mellan ifrågavarande jordtyps genomsnittsprodukt jämförd med den sämsta jordens produkt vid den höjda kapitalinvestering som nu blivit den normala.

Ingen jord ger någon produkt utan kapitalinvestering. Alltså gäller detta också för den enkla differentialräntan, differentialränta I; heter det då, att 1 acre av A, tillhörande den jord som reglerar produktionspriset, ger så och så mycket produkt till det eller det priset, och att de bättre jordtyperna B, C, D ger så och så mycket differentialprodukt och därmed så och så mycket penningränta vid det reglerande priset, så är det alltid förutsatt att ett visst under de givna produktionsbetingelserna som normalt betraktat kapital investeras. Alldeles som ett bestämt minimum kapital kräves för varje affärsgren i industrin för att varorna ska kunna produceras till deras produktionspris.

Om den med förbättringarna förbundna successiva investeringen av kapital på samma jord åstadkommer en ändring av detta minimum, så sker detta så småningom. Så länge inte ett visst antal acres t.ex. av A erhåller ett sådant driftkapital i tillskott, frambringas ränta på de bättre brukade acres av A genom att produktionsprocessen förblir konstant och räntan höjes på alla bättre marktyper B, C, D. Men så snart den nya brukningstypen genomförts så långt, att den blivit det normala, faller produktionspriset; räntan för de bättre landområdena sjunker åter, och den del av jorden A som inte äger det nu genomsnittliga driftkapitalet måste sälja under sitt individuella produktionspris, alltså under genomsnittsprofiten.

Vid sjunkande produktionspris kan detta inträffa t.o.m. vid avtagande produktivitet hos tillskottskapitalet, så snart den nödvändiga totalprodukten till följd av ökad kapitalinvestering levereras av de bättre jordtyperna och alltså t.ex. driftskapitalet undandrages A, så att A inte mer konkurrerar vid produktionen av denna speciella produkt, t.ex. vete. Den kapitalkvantitet som nu genomsnittligt användes på den nya reglerande bättre jorden B gäller nu som normal; och om det blir tal om landområdens olika fruktbarhet är det förutsatt, att denna nya normalkvantitet kapital per acre användes.

Det är å andra sidan klart, att denna genomsnittliga kapitalinvestering, t.ex. 8 £ per acre i England före 1848, 12 £ efter, blir normgivande när arrendekontrakten avslutas. För arrendatorn som ger ut mer än detta genomsnitt förvandlas extraprofiten inte till jordränta under den tid kontraktet gäller. Om det sker sedan hans kontrakt har löpt ut kommer att bero på konkurrensen mellan de arrendatorer som är i stånd att göra detta extratillskott. Här är det inte fråga om permanenta jordförbättringar, som vid lika eller t.o.m. avtagande kapitalinvestering fortsätter att trygga en stegrad produkt. Sådana förbättringar verka, trots att de är produkter av kapitalet, alldeles som markens naturligt varierande bonitet.

Vi ser alltså, hur i fråga om differentialränta II en faktor framträder, som inte kommer till synes vid differentialränta I, då denna kan fortsätta att existera oberoende av varje förändring i den normala kapitalinvesteringen per acre. Det är å ena sidan en sammanblandning av olika kapitalinvesteringars resultat på den reglerande jorden A, vars produkt nu helt enkelt framstår som normal genomsnittsprodukt per acre. Det är å andra sidan en förändring i det normala minimum eller i den genomsnittliga storleken av kapitalinvestering per acre, så att denna förändring framstår som en egenskap hos jorden. Det är slutligen differenserna i sättet för extraprofitens förvandling till formen av jordränta.

Tabell VI visar vidare, jämförd med tabell I och II, att spannmålsräntan stigit mer än det dubbla i relation till tabell I och med 1¹/₅ qr. i relation till tabell II; medan penningräntan jämfört med I fördubblats men jämfört med II inte förändrats. Den skulle ha växt betydligt, om antingen (vid i övrigt lika förutsättningar) mera av kapitaltillskottet satsats på de bättre jordtyperna eller effekten av kapitaltillskottet på A varit mindre, och sålunda det reglerande genomsnittspriset per qr. på A hade hållits högre.

Om höjningen av fruktbarheten genom kapitaltillskott producerar varierande resultat för de olika jordtyperna, så skulle detta frambringa ändring av deras differentialräntor.

I varje fall har det bevisats, att vid sjunkande produktionspris till följd av stigande produktivitetskvot för tillskottsinvesteringen - alltså så snart denna produktivitet växer proportionellt mer än tillskottskapitalet - jordräntan per acre t.ex. vid dubbelt så stor kapitalinvestering kan inte bara fördubblas utan mer än fördubblas. Den kan emellertid också sjunka, om produktionspriset blir mycket lägre till följd av den snabbare växande produktiviteten på jord A.

Antar vi, att tillskottsinvesteringarna t.ex. på B och C inte ökar produktiviteten i samma proportion som på A, så att de proportionella differenserna avtar för B och C och tillväxten av produkten inte utjämnade det sjunkande priset, så skulle, jämförd med tabell II, räntan för D stiga och för B och C sjunka.

Slutligen skulle penningräntan stiga, om mer tillskottskapital investerades på de bättre jordtyperna än på A vid samma proportionella höjning av fruktbarheten, eller om tillskottsinvesteringarna verkade på de bättre jordtyperna med stigande produktionskvot. I båda fallen skulle differensen växa.

Penningräntan sjunker, när förbättringar till följd av tillskottsinvesteringar minskar differenserna mellan alla eller minskar dem delvis, med större effekt på A än på B och C. Den sjunker mer ju mindre höjningen av produktiviteten är på de bästa jordtyperna. Det beror på proportionen av de olika verkningarna om spannmålsräntan stiger, sjunker eller blir oförändrad.

Penningräntan stiger, och spannmålsräntan likaledes, om antingen - vid oförändrad proportionell differens i ökad fruktbarhet för de olika jordtyperna - mera kapital investeras på den räntebärande jorden än på den ej räntebärande A och mer på jord med hög än på jord med låg ränta. Eller om fruktbarheten, vid lika tillskottskapital, växer mer på de bättre och bästa jordarna än på A, d.v.s. penning- och spannmålsräntan stiger i proportion till denna stigande fruktbarhet för de bättre jordtyperna jämförda med den för de sämre.

Men under alla omständigheter stiger räntan relativt, om den höjda produktivkraften är en följd av kapitaltillskottet och inte en följd helt enkelt av höjd fruktbarhet vid konstant kapitalinvestering. Detta är den absoluta utgångspunkten som visar att här, liksom i alla tidigare fall, jordräntan och den höjda jordräntan per acre (som vid differentialränta I på hela den odlade arealen - genomsnittsräntesummans höjd) är en följd av ökad kapitalinvestering i jorden, vare sig denna nu fungerar med konstant eller avtagande produktivitetskvot vid konstanta eller sjunkande priser, eller med stigande produktivitetskvot vid sjunkande priser. Ty vårt antagande: konstant eller sjunkande pris när tillskottskapitalets produktivitetskvot är konstant, fallande eller stigande, upplöser sig i: konstant produktivitetskvot för tillskottskapitalet vid konstant eller fallande pris, fallande produktivitetskvot vid konstant eller fallande pris, stigande produktivitetskvot vid konstant och fallande pris. Även om jordräntan i alla dessa fall kan förbli stationär eller sjunka, skulle den sjunka med om inte - vid i övrigt lika förhållanden - investering av tillskottskapital vore betingelsen för den höjda fruktbarheten. Kapitaltillskottet är då alltid orsak till jordräntans relativa höjd, ehuru den sjunkit absolut.

FYRTIOTREDJE KAPITLET

Differentialränta II. Tredje fallet: stigande produktionspris
Resultat

[Stigande produktionspris förutsätter, att produktiviteten för den sämsta jordkvaliteten, som ingen ränta betalar, avtar. Bara om de på A investerade 2¹/₂ £ producerar mindre än 1 qr. eller de 5 £ mindre än 2 qrs. eller om ännu sämre jord än A måste tas i bruk kan det som reglerande antagna produktionspriset stiga över 3 £ per qr.

Vid konstant eller t.o.m. stigande produktivitet för den andra kapitalinvesteringen vore detta möjligt bara om produktiviteten för den första kapitalinvesteringen, 2¹/₂ £, hade avtagit. Sådant förekommer ofta nog. T.ex. om vid den gamla brukningsmetoden med ytlig plogning det utsugna övre jordlagret ger avtagande avkastning och sedan med djupare plogning det vända undre lagret vid rationell behandling åter lämnar högre avkastning än tidigare. Men detta specialfall hör strängt taget inte hit. Fallande produktivitet för den första kapitalinvesteringen om 2¹/₂ £ betyder för de bättre jordtyperna, t.o.m. om förhållandena där antagas analoga, ett fall i differentialränta I; men här betraktar vi bara differentialränta II. Men då det föreliggande specialfallet inte kan förekomma utan att differentialränta II redan förutsättes existera, och i själva verket representerar återverkan på II av en modifikation av differentialränta I, ger vi ett exempel på detta. (tabell VII.)

Penningräntan är liksom penningavkastningen samma som i tabell II. Det högre reglerande produktionspriset ersätter precis det som bortfallit i produktens kvantitet; då pris och kvantitet av produkten varierar i omvänt förhållande är det självklart, att produkten av den båda förblir densamma.

I ovanstående exempel antogs det, att produktiviteten för den andra kapitalinvesteringen var högre än den ursprungliga produktiviteten för den första investeringen. Ingenting förändras, om vi för den andra investeringen bara antar samma produktivitet som ursprungligen tillkom den första, som i följande tabell:

Även här betingar det i samma proportion stigande produktionspriset, att produktivitetsminskningen i fråga om avkastning liksom penningränta tillfullo uppväges.

Det tredje fallet framträder i sin rena form endast vid fallande produktivitet för den andra kapitalinvesteringen medan den förstas förblir konstant liksom överallt antagits i fråga om det första och andra fallet. Här beröres inte differentialränta I, förändringen sker med den andel som kommer från differentialränta II. Vi ger två exempel; i det första är produktiviteten av den andra kapitalinvesteringen reducerad till hälften, i den andra till en fjärdedel.

Tabell IX är densamma som tabell VIII utom att den avtagande produktiviteten i VIII faller på den första kapitalinvesteringen, i IX på den andra.

Även i denna tabell förblir totalavkastningen, penningräntesumman och räntekvot samma som i tabell II, VII och VIII, emedan produkt och försäljningspris återigen har varierat i omvänt förhållande men kapitalinvesteringen har förblivit oförändrad.

Men hur står det till i det andra, vid stigande produktionspris möjliga fallet, nämligen då en sämre jord, som hittills inte varit lönande att odla, nu tages i bruk?

Låt oss anta, att en sådan mark, som vi betecknar med a, kommer med i konkurrensen. Då skulle den hittills ej räntebärande jorden A avkasta en ränta och de ovanstående tabellerna VII, VIII och X skulle då gestalta sig som följer: (se nästa sida)

Genom att jord a inskjutes, uppstår en ny differentialränta I; på denna nya grundval utvecklas då differentialränta II likaledes i förändrad form.

I var och en av de tre följande tabellerna har jorden a olika fruktbar-

het; ordningsföljden proportionellt stigande fruktbarhet börjar först med A. På samma sätt förhåller sig också ordningsföljden stigande räntor. Räntan för den sämsta räntebärande marken, tidigare utan jordränta, är en konstant som helt enkelt adderas till alla högre räntor; först efter avdrag av denna konstant framträder differensernas ordningsföljd och deras parallellitet med jordtypernas fruktbarhetsföljd vid de högre räntorna klart. I alla tabellerna förhåller sig fruktbarheten från A till D som 1 : 2 : 3 : 4 och räntorna på motsvarande sätt:

i VII a som 1 : 1 + 7 : 1 + 2 × 7 : 1 + 3 × 7,

i VIII a som 1¹/₅ : 1¹/₅ + 7¹/₅ : 1¹/₅ + 2 × 7¹/₅ : 1¹/₅ + 3 × 7¹/₅,

i X a som 2/3 : 2/3 + 6²/₃ : 2/3 + 2 × 6²/₃ : 2/3 + 3 × 6^2/₃.

Kort sagt: är räntan av A = n och räntan av jord med närmast högre fruktbarhet = n + m, så är ordningsföljden som n : n + m : n + 2 m : n + 3 m o.s.v. - FE.]

[Då det ovannämnda tredje fallet inte var utarbetat i manuskriptet - där står bara titeln - så blev det utgivarens uppgift att komplettera detta så gott det gick, som skett i det föregående. Det återstår emellertid att ur hela den hittillsvarande undersökningen av differentialränta II dra de allmänna slutsatser som ger sig i dess tre principiella och tio underordnade fall. Men för detta syfte passar de i manuskriptet givna exemplen endast föga. För det första jämförs här markstycken, vilkas avkastning för lika stora arealer förhåller sig som 1 : 2 : 3 : 4, alltså skillnader som redan från början är starkt överdrivna och som under loppet av de antaganden och beräkningar som utvecklas på denna grundval leder till fullkomligt monstruösa talförhållanden. För det andra ger de ett alldeles felaktigt intryck. Om för fruktbarhetsgrader relaterade som 1 : 2 : 3 : 4 etc. givas räntor i ordningsföljden 0 : 1 : 2 : 3 etc., så känner man sig frestad att avleda den andra ordningsföljden ur den första och förklara fördubblingen, tredubblingen etc. av räntorna ur totalavkastningens fördubbling, tredubbling o.s.v. Detta vore emellertid alldeles felaktigt. Räntorna förhåller sig som 0 : 1 : 2 : 3 : 4 också då fruktbarhetsgraderna förhåller sig som n : n + l : n + 2 : n + 3 : n + 4. Räntorna förhåller sig inte som fruktbarhetsgraderna utan som fruktbarhetsskillnaderna, räknat med den ej räntebärande jorden som nollpunkt.

Till förklaring av texten måste originaltabellerna anges. Men för att få en åskådlig grundval för resultatet av undersökningen, som följer här nedan, ger jag i det följande en ny rad av tabeller, vari avkastningarna är angivna i bushels (1/8 quarter eller 36, 35 liter) och shillings (=mark).

Den första tabellen (XI) motsvarar den tidigare tabell I. Den visar avkastningar och räntor för fem markkvaliteter A - E vid en första kapitalinvestering om 50 sh., vilket med 10 sh. profit gör 60 sh. totalproduktionskostnad per acre. Spannmålsavkastningen är lågt beräknad: 10, 12, 14, 16, 18 bushels per acre. Det reglerande produktionspriset, som blir resultatet, är 6 sh. per bushel.

De följande 13 tabellerna motsvarar de i detta och de bägge föregående kapitlen behandlade tre fallen av differentialränta II vid en tillskottsinvestering på samma mark om 50 sh per acre vid konstant, fallande och stigande produktionspris. Vart och ett av dessa fall presenteras på nytt sådant det gestaltar sig vid 1) konstant, 2) fallande, 3) stigande produktivitet för den andra kapitalinvesteringen jämförd med den första. Därvid framgår några varianter, som är särskilt klargörande som exempel.

Vid fall I, konstant produktionspris har vi:

Variant 1: konstant produktivitet för den andra kapitalinvesteringen (tabell XII).

Variant 2: fallande produktivitet. Denna kan förekomma endast om ingen andra investering göres på jord A, och det antingen så

a) att jord B likaledes inte ger ränta (tabell XIII) eller

b) att jord B inte blir helt utan ränta (tab. XIV).

Variant 3: stigande produktivitet (tab. XV). Även detta fall utesluter en andra kapitalinvestering på jord A.

Vid fall II, fallande produktionspris, har vi:

Variant 1: konstant produktivitet för den andra investeringen (tabell XVI).

Variant 2: fallande produktivitet (tabell XVII). Dessa bägge varianter betingar, att jord A försvinner ur konkurrensen, jord B blir utan ränta och reglerar produktionspriset.

Variant 3: stigande produktivitet (tabell XVIII). Här blir jord A reglerande.

I fråga om fall III, stigande produktionspris, är två eventualiteter möjliga: jord A kan förbli utan ränta och prisreglerande eller också inträder en sämre jordkvalitet än A i konkurrensen och reglerar priset, varvid A följaktligen avkastar ränta.

Första eventualiteten: jord A blir reglerande.

Variant 1: konstant produktivitet för den andra investeringen (tabell XIX). Detta är under de givna förutsättningarna tillåtligt endast om produktiviteten för den första investeringen avtar.

Variant 2: fallande produktivitet för den andra investeringen (tab. XX); detta utesluter inte konstant produktivitet för den första investeringen. Variant 3: stigande produktivitet för den andra investeringen (tab. XIX).

Andra eventualiteten: en sämre (med a betecknad) jordkvalitet inträder i konkurrensen; jord A avkastar ränta.

Variant 1: konstant produktivitet för den andra investeringen (tab. XXII). Variant 2: fallande produktivitet (tab. XXIII). Variant 3: stigande produktivitet (tab. XXIV).

Dessa tre varianter förekommer under problemets allmänna betingelser och ger inte anledning till några anmärkningar. Vi låter nu tabellerna följa.

Vid en andra kapitalinvestering på samma jord. Första fallet: vid konstant produktionspris. Variant 1: vid konstant produktivitet för den andra kapitalinvesteringen.

Variant 2: vid fallande produktivitet för den andra kapitalinvesteringen; ingen andra investering på jord A. 1) om jord B blir utan ränta.

2) om jord B inte blir alldeles utan ränta.

Variant 3: vid stigande produktivitet för den andra kapitalinvesteringen; också här ingen andra investering på jord A.

Andra fallet: vid fallande produktionspris.

Variant 1: När produktiviteten för den andra kapitalinvesteringen blir densamma. Jord A försvinner ur konkurrensen, jord B blir utan ränta.

Variant 2: Vid fallande produktivitet hos den andra kapitalinvesteringen; jord A försvinner ur konkurrensen, jord B är utan ränta.

Variant 3: Vid stigande produktivitet hos den andra kapitalinvesteringen; jord A förblir konkurrensduglig, jord B räntebärande.

Tredje fallet: vid stigande produktionspris.

A. Om jord A förblir ej räntebärande och prisreglerande.

Variant 1: vid oförändrad produktivitet för den andra kapitalinvesteringen; vilket betingar avtagande produktivitet för den första investeringen.

Variant 2: vid fallande produktivitet för den andra kapitalinvesteringen; vilket inte utesluter oförändrad produktivitet för den första.

Variant 3: vid stigande produktivitet för den andra kapitalinvesteringen, vilket under de gjorda förutsättningarna betingar fallande produktivitet för den första investeringen.

B. Om en sämre jord (betecknad med a) blir prisreglerande och jord A därefter avkastar ränta. Detta tillåter att produktiviteten förblir lika för alla varianter hos den andra investeringen.

Variant 1: oförändrad produktivitet för den andra kapitalinvesteringen.

Variant 2: fallande produktivitet för den andra kapitalinvesteringen.

Variant 3: stigande produktivitet för den andra kapitalinvesteringen.

Ur dessa tabeller framgår nu följande.

Till en början att räntornas ordningsföljd förhåller sig precis som ordningsföljden av fruktbarhetsdifferenserna med den ej räntebärande reglerande jorden tagen som nollpunkt. Icke de absoluta avkastningarna utan endast avkastningsdifferenserna är bestämmande för räntan. Om de olika jordtyperna ger 1, 2, 3, 4, 5 bushels, eller om de leverera 11, 12, 13, 14, 15 bushels per acre, är räntorna i båda fallen tagna i ordningsföljd 0, 1, 2, 3, 4 bushels eller deras ekvivalent i pengar.

Men vida mer betydelsefullt är resultatet när det gäller de totala ränteavkastningarna vid upprepade kapitalinvesteringar på samma jord.

I fem fall av de undersökta tretton fördubblas med kapitalinvesteringen även räntornas totalsumma; i stället för 10 × 12 sh blir den 10 × 24 sh. Dessa fall är:

Fall I, konstant pris, variant 1: konstant produktionsstegring (tabell XII).

Fall II, fallande pris, variant 3: växande produktionsstegring (tabell XVIII).

Fall III, stigande pris. Första eventualiteten, då jord A förblir reglerande, i alla tre varianterna (tabell XIX, XX, XXI).

I fyra fall stiger räntan mer än det dubbla, nämligen:

Fall I, variant 3, konstant pris men växande produktionsstegring (tabell XV). Räntesumman stiger till 330 sh.

Fall III, andra eventualiteten, där jord A avkastar ränta, i alla tre varianterna (tabell XXII, ränta = 15 × 30 = 450 sh, tabell XXIII, ränta = 5 × 20 + 10 × 28 = 380 sh, tabell XXIV, ränta 5 × 15 + 15 × 33³/₄ = 581¹/₄ sh).

I ett fall stiger den, men inte till dubbla beloppet av den ränta som utfaller för den första kapitalinvesteringen:

Fall I, konstant pris, variant 2: fallande produktivitet för den andra investeringen under betingelser då B inte blir helt utan ränta (tabell XIV, ränta = 4 × 6 + 6 × 21 = 150 sh).

Slutligen, bara i tre fall står totalräntan vid andra kapitalinvesteringen för alla jordtyperna tillsammans på samma nivå som vid den första investeringen (tabell XI); detta är de fall, då jord A ej kan konkurrera och jord B blir reglerande och därmed ej räntebärande. För B bortfaller inte bara räntan, den blir också fråndragen varje följande del av ränteserien; resultatet betingas av detta. Dessa fall är:

Fall I, variant 2, om betingelserna är av sådant slag att jord A bortfaller. (Tabell XIII.) Räntesumman är 6 × 20, alltså = 10 × 12 = 120 som i tabell XI.

Fall II, variant 1 och 2. Här bortfaller jord A enligt förutsättningarna nödvändigtvis (tabell XVI och XVII) och räntesumman är åter 6 × 20 = 10 × 12 = 120 sh.

Detta betyder alltså: i det stora flertalet av alla de variationer som är möjliga stiger räntan såväl per acre av räntebärande jord som särskilt den totala jordräntan till följd av ökad kapitalinvestering. Bara i tre fall av tretton undersökta förblir dess totalsumma oförändrad. Detta gäller de fall då den sämsta, hittills ej räntebärande jorden bortfaller ur konkurrensen och den näst högre träder i dess ställe, alltså blir utan ränta. Men även i dessa fall stiger räntorna på de bästa jordtyperna i jämförelse med dem som beror på den första kapitalinvesteringen; om räntan för C faller från 24 till 20, stiger den för D och E från 36 och 48 till 40 och 60 sh.

Att totalräntorna föll under nivån vid första kapitalinvesteringen (tabell XI) vore möjligt, bara om utom jord A även jord B skildes ut från konkurrensen och jord C blev reglerande och ej räntebärande.

Alltså, ju mer kapital som investeras i jorden, ju högre utvecklingen av jordbruk och civilisation överhuvud taget har nått i ett land, desto högre stiger jordräntorna per acre såväl som deras totalsumma, desto väldigare blir den tribut som samhället betalar de stora jordägarna i form av extraprofiter - så länge alla de jordtyper som en gång har tagits i bruk förblir konkurrensdugliga.

Denna lag förklarar den häpnadsväckande livskraft som den stora jordägarna som klass har visat. Ingen samhällsklass lever så slösaktigt, ingen tar som denna i anspråk rätten till traditionell "ståndsenlig" lyx, varifrån än pengarna kommer, ingen hopar med så lätt hjärta skuld på skuld. Men i alla fall kommer den alltid ned på fötterna - tack vare andra människors i jorden investerade kapital, vilket inbringar räntor åt denna klass som inte står i någon proportion till de profiter som kapitalisterna utvinner ur jorden.

Samma lag förklarar emellertid också varför denna de stora jordägarnas sega livskraft så småningom mattas.

När den engelska spannmålstullarna avskaffades år 1846, trodde de engelska fabrikanterna att de därigenom hade gjort den jordägande aristokratin utfattig. I stället blev den rikare än någonsin. Hur gick det till? Mycket enkelt. För det första krävdes från och med nu i arrendekontrakten, att arrendatorerna skulle ge 12 £ i stället för 8 £ årligen per acre, och för det andra beviljade godsägarna, som var mycket väl representerade även i underhuset, sig själva en stor statssubvention för dränering och övrig permanent jordförbättring på sina gods. Då den sämsta jorden inte blev totalt utträngd utan på sin höjd och mestadels bara tillfälligt användes till andra ändamål, steg jordräntorna i proportion till den stegrade kapitalinvesteringen, och jordaristokratin hade det bättre än någonsin.

Men allt är förgängligt. De transoceana ångfartygen och de nord- och sydamerikanska och indiska järnvägarna möjliggjorde att mycket speciella landområden kunde konkurrera på de europeiska spannmålsmarknaderna. Där var å ena sidan de nordamerikanska prärierna, de argentinska pampas, stepper som av naturen var färdiga för plogen, jungfrulig jord, som för åratal bjöd på rik avkastning till och med vid primitiv odling och utan gödsling. Och där var de ryska och indiska gemenskapsjordbrukens landområden, som måste sälja en del av sin produkt, och en ständigt växande del, för att erhålla pengar till skatterna, som statens obarmhärtiga despotism avtvingade dem - ofta nog genom tortyr. Dessa produkter såldes utan hänsyn till produktionskostnaderna, såldes för det pris köpmannen bjöd, emedan bonden absolut måste ha pengar till betalningsterminen. Och mot denna konkurrens - från den jungfruliga steppmarken såväl som från de under skatteskruven dignande ryska och indiska bönderna - kunde den europeiske arrendatorn och bonden med de gamla jordräntorna inte klara sig. En del av jorden i Europa slogs definitivt ut ur konkurrensen i fråga om spannmålsodling, räntorna föll överallt. Vårt andra exempel, variant 2: sjunkande pris och fallande produktivitet för tillskottsinvesteringar blev regel för Europa och därmed den jämmer från jordägarna som sträcker sig från Skottland till Italien och från Sydfrankrike till Ostpreussen. Lyckligtvis har ännu inte på långt när allt steppland tagits i bruk; det finns ännu tillräckligt kvar för att ruinera hela det europeiska storjordbruket och småbrukarna på köpet. - FE.]

De rubriker under vilka jordräntan ska behandlas är dessa:

1. Differentialränta.
   1. Differentialräntans begrepp. Illustrerad med vattenkraften. Övergång till den egentliga jordbruksräntan.
   2. Differentialränta I härrörande ur olika fruktbarhet hos olika jordstycken.
   3. Differentialränta II härrörande ur successiva kapitalinvesteringar på samma mark. Differentialränta II ska undersökas
      1. vid stationärt
      2. vid fallande
      3. vid stigande produktionspris.
         Och vidare
      4. förvandling av extraprofit till jordränta.
   4. Denna räntans inflytande på profitkvoten.
2. Absolut jordränta.
3. Markpriset.
4. Slutbetraktelse över jordräntan.

Som allmänt resultat vid studiet av differentialräntan överhuvud framgår:

För det första: Bildning av extraprofit kan ske på olika vägar. Å ena sidan baserad på differentialränta I, d.v.s. investering av det totala jordbrukskapitalet på en markyta som består av jordtyper av olika fruktbarhet. Eller baserad på differentialränta II, den olika differentialproduktiviteten hos successiva kapitalinvesteringar på samma mark, d.v.s. en större produktivitet, exempelvis i qrs. vete, än som åstadkommes med samma kapitalinvestering på den sämsta ej räntebärande men produktionspriset reglerande marken. Men hur än dessa extraprofiter må uppstå så förutsätter alltid deras förvandling till jordränta, alltså deras överförande från arrendatorn till jordägaren som grundbetingelse, att de olika faktiska individuella produktionspriserna (d.v.s. oberoende av det allmänna, marknadsreglerande produktionspriset) för delprodukterna från de enskilda successiva kapitalinvesteringarna i förväg har utjämnats till ett individuellt genomsnittsproduktionspris. Överskottet av det allmänna reglerande produktionspriset över detta dess individuella genomsnittsproduktionspris gällande en acre bildar och mäter räntan per acre. Vid differentialränta I är differentialresultaten i och för sig möjliga att åtskilja, eftersom de kommer till stånd på skilda, utanför och bredvid varandra belägna markdelar vid en kapitalinvestering per acre som förutsättes normal och däremot svarande normalförbrukning. I fråga om differentialränta II måste de först göras åtskiljbara. De måste i själva verket återförvandlas till differentialränta I, och detta kan ske endast på det angivna sättet. Vi kan ta tabell III[N] som exempel.

Jord B ger för den första kapitalinvesteringen på 2¹/₂ £ 2 qrs. per acre. För den andra lika stora 1¹/₂ qrs.; tillsammans 3¹/₂ qrs. på samma acre. Man kan inte se på dessa 3¹/₂ qrs. som växt på samma mark vad som är produkt av kapitalinvestering I och vad av kapitalinvestering II. I själva verket är de produkten av totalkapitalet 5 £; och verkligt faktum är bara, att ett kapital på 2¹/₂ £ gav 2 qrs. och ett på 5 £ inte 4 utan 3¹/₂. Situationen vore densamma om de 5 £ gåve 4 qrs., så att avkastningen av bägge kapitalinvesteringarna var lika, eller också 5 qrs., så att den andra kapitalinvesteringen gåve ett överskott om 1 qr. Produktionspriset för de första 2 qrs. är 1¹/₂ £ per qr. och för de andra 1¹/₂ qr. är det 2 £ per qr. De 3¹/₂ qrs. kostar därför tillsammans 6 £. Detta är det individuella produktionspriset för totalprodukten, och det gör i genomsnitt 1 £ 14²/₇ sh per qr., ungefär 1³/₄ £. Vid det genom mark A bestämda allmänna produktionspriset om 3 £ ger detta en extraprofit om 1¹/₄ £ per qr. och alltså för 3¹/₂ qrs. tillsammans 4³/₈ £. Vid genomsnittsproduktionspriset för B framställes detta i cirka 1¹/₂ qr. Extraprofiten för B framställes alltså i en alikvot del av produkten från B, de 1¹/₂ qr. som bildar jordräntan uttryckt i spannmål och som säljas enligt det allmänna produktionspriset till 4¹/₂ £. Men omvänt är överskottsprodukten för 1 acre av B över 1 acre av A inte utan vidare en extraprofit och därmed extraprodukt. Enligt förutsättningen producerar 1 acre B 3¹/₂ qrs., 1 acre A bara 1 qr. Överskottsprodukten på B är alltså 2¹/₂ qrs. men extraprodukten är bara 1¹/₂ qr., ty på B är ett dubbelt så stort kapital investerat som på A och därmed är dess produktionskostnader det dubbla. Om det på A likaledes förekommer en investering om 5 £ och produktivitetskvoten vore densamma, så skulle produkten vara 2 qrs. i stället för 1. och då skulle det visa sig att den verkliga extraprodukten finner man genom jämförelse mellan 3¹/₂ och 2, inte mellan 3¹/₂ och 1. Att den alltså inte är 2¹/₂ utan bara 1¹/₂ qr. Men vidare, om B investerade en tredje omgång kapital på 2¹/₂ £, som bara gav 1 qr., alltså detta qr. kostade 3 £ som på A, skulle dess försäljningspris om 3 £ bara täcka produktionskostnaderna, bara avkasta genomsnittsprofit men inte någon extraprofit, alltså inte heller något som kunde förvandlas till jordränta. Produkten per acre av en viss jordtyp jämförd med produkten per acre av jorden A anger varken om den är en produkt av lika kapitalinvestering eller av större, inte heller om tillskottsprodukten bara täcker produktionspriset eller om den beror på högre produktivitet hos tillskottskapitalet.

För det andra: Vid avtagande produktivitetskvot för tillskottsinvesteringar, vilkas gräns när det gäller nybildning av extraprofit är den kapitalinvestering som endast täcker produktionskostnaderna, d.v.s. som producerar ett qr. lika dyrt som samma kapitalinvestering i en acre av mark A, alltså enligt förutsättningen till 3 £, följer av det nyss utvecklade: att den gräns där den totala kapitalinvesteringen per acre B inte mer skulle bilda någon ränta är den då det individuella genomsnittsproduktionspriset för produkten per acre B skulle stiga till produktionspriset per acre A.

Om bara sådana kapitalinvesteringar göras i B som betalar produktionspriset, alltså inte bildar någon extraprofit, alltså ingen ny jordränta, så höjer detta visserligen det individuella genomsnittsproduktionspriset per qr. men berör inte den av de tidigare kapitalinvesteringarna bildade extraprofiten, eventuell jordräntan. Ty genomsnittsproduktionspriset stannar alltid under priset för A, och om prisöverskottet per qr. avtar, så tilltar antalet qrs. i samma proportion, så att prisets totalöverskott förblir konstant.

I det antagna fallet producerar de två första kapitalinvesteringarna om 5 £ på B 3¹/₂ qrs., alltså enligt förutsättningen 1¹/₂ qr. ränta = 4¹/₂ £. Tillkommer en tredje kapitalinvestering om 2¹/₂ £, som emellertid bara producerar ett tillskottsqr., så är det totala produktionspriset (inklusive 20% profit) för de 4¹/₂ qrs. = 9 £; alltså genomsnittspriset per qr. = 2 £. Genomsnittsproduktionspriset per qr. på B har alltså stigit från 1⁵/₇ £ till 2 £, extraprofiten per qr. jämförd med det reglerande priset för A alltså fallit från 1²/₇ £ till 1 £. Men 1 × 4¹/₂ = 4¹/₂ £, alldeles som tidigare 1²/₇ × 3¹/₂ = 4¹/₂ £.

Antar vi, att ytterligare en fjärde och femte tillskottsinvestering om 2¹/₂ £ skulle göra på B, som producerade 1 qr. till endast dess allmänna produktionspris, så vore totalprodukten per acre nu 6¹/₂ qrs., och dess produktionskostnader 15 £. Det genomsnittliga produktionspriset per qr. för B skulle åter ha stigit från 2 till 2⁴/₁₃ £ och extraprofiten per qr. jämförd med det reglerande produktionspriset för A skulle åter ha fallit från 1 £ till 9/13 £. Men dessa 9/13 £ skulle nu beräknas på 6¹/₂ qrs. i stället för på 4¹/₂. Och 9/13 × 6¹/₂ = 1 × 4¹/₂ = 4¹/₂ £.

Därav följer till att börja med, att under dessa omständigheter ingen höjning av det reglerande produktionspriset behövs för att möjliggöra tillskottskapitalinvesteringar på de räntebärande jordtyperna inte ens vid den punkt då tillskottskapitalet alldeles upphört att ge extraprofit och endast avkastar genomsnittsprofit. Vidare följer, att extraprofitens summa per acre här förblir densamma, hur mycket än extraprofiten per qr. avtar; detta avtagande utjämnas ständigt genom motsvarande ökning av de per acre producerade qrs. För att det genomsnittliga produktionspriset ska höjas till det allmänna produktionspriset (alltså här stiga till 3 £ för mark B) måste kapitaltillskott göras, vilkas produkt har ett högre produktionspris än det reglerande priset om 3 £. Men vi ska se, att inte ens detta utan vidare räcker till för att driva upp genomsnittsproduktionspriset per qr. för B till det allmänna produktionspriset om 3 £.

Vi antar, att det på mark B producerats:

1) 3¹/₂ qrs. som förut till 6 £ produktionspris; alltså två kapitalinvesteringar om vardera 2¹/₂ £ som bägge bildar extraprofiter men av avtagande höjd.

2) 1 qr. till 3 £; en kapitalinvestering där det individuella produktionspriset är lika med det reglerande produktionspriset.

3) 1 qr. till 4 £; en kapitalinvestering där det individuella produktionspriset är 33¹/₃% högre än det reglerande priset.

Vi får då 5¹/₂ qrs. per acre till 13 £ vid en kapitalinvestering om 10⁷/₁₀ £; 4 gånger den ursprungliga kapitalinvesteringen men ännu inte 3 gånger produkten av den första kapitalinvesteringen.

5¹/₂ qrs. till 13 £ ger 2⁴/₁₁ £ genomsnittsproduktionspris per qr., alltså vid det reglerande produktionspriset om 3 £ ett överskott på 7/11 £ per qr. som kan förvandlas till jordränta. 5¹/₂ qrs. att säljas för det reglerande priset om 3 £ ger 16¹/₂ £. Efter avdrag av produktionskostnaderna om 13 £ återstår 3¹/₂ £ extraprofit eller jordränta som till rådande genomsnittsproduktionspris per qr. för B, alltså till 2⁴/₁₁ £ per qr., representerar 1²⁵/₅₂ qr. Penningräntan skulle ha fallit med 1 £, spannmålsräntan med ungefär 1/2 qr., men trots att den fjärde tillskottskapitalinvesteringen på B inte producerar någon extraprofit utan t.o.m. mindre än genomsnittsprofiten, existerar som förut extraprofit och jordränta. Antar vi, att utom kapitalinvestering 3) också den under 2) producerar över det reglerande produktionspriset, så är totalproduktionen: 3¹/₂ qrs. till 6 £ + 2 qrs. till 8 £, tillsammans 5¹/₂ qrs. till 14 £ produktionskostnad. Genomsnittsproduktionspriset per qr. vore 2⁶/₁₁ £ och lämnade ett överskott om 5/11 £. De 5/12 qrs. sålda till 3 £ ger 16¹/₂ £; därifrån avgår 14 £ produktionskostnader, rest 2¹/₂ £ för jordränta. Detta gåve vid rådande genomsnittliga produktionspris på B 55/56 qr. Det blir alltså alltjämt jordränta ehuru mindre än förut.

Detta visar i varje fall, att på de bättre landområdena med tillskottsinvesteringar, vilkas produkt kostar mer än det reglerande produktionspriset, räntan - åtminstone inom gränserna för tillåten praxis - inte försvinner utan endast måste avta, och gör det i proportion å ena sidan till den alikvota del som detta mera improduktiva kapital utgör av den totala kapitalinvesteringen och å andra sidan till dess avtagande fruktbarhet. Genomsnittspriset för dess produkt skulle alltjämt befinna sig under det reglerande priset och lämnade därför alltid kvar en till jordränta förvandlingsbar extraprofit.

Låt oss anta, att genomsnittspriset per qr. för B sammanfaller med det allmänna produktionspriset till följd av fyra successiva kapitalinvesteringar (2¹/₂, 2¹/₂, 5 och 5) med avtagande produktivitet.

Arrendatorn säljer här varje qr. till dess individuella produktionspris och

därmed totalantalet qrs. till deras genomsnittsproduktionspris per qr. som sammanfaller med det reglerande priset om 3 £. Han gör därför på sitt kapital om 15 £ som förut en profit av 20% = 3 £, men jordräntan är försvunnen. Vart har överskottet tagit vägen vid denna utjämning av de individuella produktionspriserna för varje qr. till det allmänna produktionspriset?

Extraprofiten på de första 2¹/₂ £ var 3 £; på de andra 2¹/₂ £ var den 1¹/₂ £; tillsammans extraprofit på en tredjedel av det satsade kapitalet, alltså på 5 £ = 4¹/₂ £ = 90%.

Vid kapitalinvesteringen 3) ger 5 £ inte alls någon extraprofit utan dess produkt om 1¹/₂ qr. såld till det allmänna produktionspriset, ger ett minus om 1¹/₂ £. Slutligen ger vid kapitalinvestering 4) om likaledes 5 £ dess produkt på 1 qr., såld till det allmänna produktionspriset, ett minus om 3 £. Bägge kapitalinvesteringarna tillsammans ger alltså ett minus om 4¹/₂ £ lika med extraprofiten, 4¹/₂ £, som uppstod på kapitalinvesteringarna 1) och 2).

Extraprofiter och minusprofiter utjämnar varandra. Därför försvinner jordräntan. Men i själva verket är detta möjligt bara därför att värdets beståndsdelar som bildade extraprofit eller jordränta nu ingår i utformningen av genomsnittsprofiten. Arrendatorn gör denna genomsnittsprofit om 3 £ per 15 £ eller 20% på bekostnad av jordräntan.

Utjämningen av det individuella genomsnittsproduktionspriset för B till det allmänna, marknadspriset reglerande produktionspriset för A förutsätter, att den summa med vilken det individuella priset för den första kapitalinvesteringens produkt understiger det reglerande priset mer och mer uppväges och till sist utjämnas genom den summa med vilken produkten av senare kapitalinvesteringar kommer att överstiga det reglerande priset. Vad som framstår som extraprofit så länge produkten av de första kapitalinvesteringarna säljas för sig blir sålunda undan för undan en del av dess genomsnittliga produktionspris och ingår därmed i bildningen av genomsnittsprofiten, tills den slutligen helt absorberas av denna.

Om i stället för 15 £ kapital bara 5 £ investeras på B och de 2¹/₂ qrs. i tillskott i den sista tabellen produceras genom att 2¹/₂ acres A nyodlas med en kapitalinvestering av 2¹/₂ £ per acre, så utgjorde tillskottskapitalet bara 6¹/₄ £, alltså totalsatsningen på A och B för produktion av dessa 6 qrs. bara 11¹/₄ £ i stället för 15 £ och de totala produktionskostnaderna för desamma inklusive profit 13¹/₂ £. De 6 qrs. skulle som förut tillsammans säljas till 18 £ men kapitalinvesteringen hade minskat med 3³/₄ £ och räntan på B utgjorde som tidigare 4¹/₂ £ per acre. Annorlunda förhöll det sig, om man för produktionen av de 2¹/₂ qrs. i tillskott måste ta sin tillflykt till sämre jord än A, t.ex. A-1 och A-2; så att produktionspriset per qr. för 1¹/₂ qr. På jord A-1 = 4 £ och för det sista qr. på A-2 = 6 £. I detta fall blev 6 £ det reglerande produktionspriset per qr. De 3¹/₂ qrs. från B såldes till 21 £ i stället för till 10¹/₂ £, vilket gåve en ränta av 15 £ i stället för 4¹/₂ £ och i spannmål av 2¹/₂ qrs. i stället för 1¹/₂ qr. likaså skulle på A varje qr. nu bära en ränta av 3 £ = 1/2 qr.

Innan vi går vidare in på denna punkt, ytterligare en anmärkning.

Genomsnittspriset per qr. från B utjämnas, sammanfaller med det genom A reglerade allmänna produktionspriset 3 £ per qr., så snart den del av totalkapitalet som producerar de överskjutande 1¹/₂ qr. uppväges av den del av totalkapitalet som producerar 1¹/₂ qrs. i underskott. Hur snart denna utjämning uppnås eller hur mycket kapital som därför måste investeras på B med lägre än genomsnittlig produktivitet beror - extraproduktiviteten för de första kapitalinvesteringarna förutsatt som given - på den relativa underproduktiviteten hos de senare investerade kapitalen jämfört med lika stora kapitalinvesteringar på den sämsta, reglerande jorden A eller på det individuella produktionspriset för dess produkt jämfört med det reglerande priset.

Från det föregående kan följande slutsatser dragas:

För det första: Så länge tillskottskapitalen investeras i samma jord med extraproduktivitet, om också avtagande, växer den absoluta spannmåls- och penningräntan per acre, ehuru den relativt avtar i förhållande till det satsade kapitalet (alltså extraprofitens eller jordräntans kvot). Gränsen bildar här det tillskottskapital, som bara avkastar genomsnittsprofit eller för vars produkt det individuella produktionspriset sammanfaller med det allmänna. Produktionspris förblir under dessa omständigheter detsamma, om inte produktionen blir överflödig genom ökad tillförsel från sämre jordtyper. T.o.m. vid fallande priser kan dessa tillskottskapital inom vissa gränser ännu producera en om ock mindre extraprofit.

För det andra: Investering av tillskottskapital som blott producerar genomsnittsprofit, vars extraproduktivitet alltså = 0, förändrar inte höjden av den bildade extraprofiten och därmed jordräntan. Det individuella genomsnittspriset per qr. växer därigenom på de bättre jordtyperna; överskottet per qr. avtar, men antalet qrs. som bär detta minskade överskott tilltar så att produkten förblir densamma.

För det tredje: Tillskottsinvesteringar, vars individuella produktionspris för produkten står överhet reglerande priset, för vilka extraproduktiviteten alltså inte bara är lika med noll utan mindre än noll, ett minus, d.v.s. mindre än produktiviteten av en lika stor kapitalinvestering på den reglerande marken A, får till resultat att det individuella genomsnittspriset för totalprodukten av den bättre marken kommer allt närmare det allmänna produktionspriset, minskar alltså alltmer den differens mellan dem bägge som bildar extraprofiten eller jordräntan. Det ingår mer och mer av det som bildade extraprofiten eller jordräntan i utformningen av genomsnittsprofiten. Men det per acre B investerade totalkapitalet fortsätter ändå att avkasta extraprofit, ehuru den avtar med den tilltagande kapitalmängden med lägre produktivitet och med graden av denna underproduktivitet. Räntan vid växande kapital och tilltagande produktion faller här absolut per acre, inte som i det andra fallet bara relativt med hänsyn till den växande storleken av det investerade kapitalet.

Jordräntan kan försvinna bara då det individuella genomsnittsproduktionspriset för totalprodukten på den bättre jorden B sammanfaller med det reglerande priset, hela extraprofiten för de första mera produktiva kapitalinvesteringarna alltså förbrukats för utformningen av genomsnittsprofiten.

Den punkt där räntan försvinner är minimigränsen för dess fall per acre. Men denna punkt inträder inte så snart tillskottsinvesteringarna blir underproduktiva utan när tillskottsinvesteringen för de underproduktiva kapitaldelarna blir så stor, att deras verkan upphäver de första kapitalinvesteringarnas mer än genomsnittliga produktivitet och produktiviteten för det investerade totalkapitalet blir lika med produktiviteten för kapitalet på A och därmed det individuella genomsnittspriset per qr. B lika med priset per qr. A.

Även i detta fall förblev det reglerande produktionspriset detsamma, 3 £ per qr., ehuru räntan försvunnit. Först över denna punkt måste produktionspriset stiga till följd av att antingen graden av underproduktivitet eller storleken av det tillskottskapital som är underproduktivt växer. Skulle t.ex. i den sist behandlade tabellen (sid. 650) produceras 2¹/₂ qrs. i stället för 1¹/₂ qr. till 4 £ per qr. på samma jord, så hade vi totalt 7 qrs. till 22 £ produktionskostnader; varje qr. skulle kosta 3¹/₂ £; alltså stå 1/7 över det allmänna produktionspriset, som måste stiga.

Alltså kunde tillskottskapital ännu en tid användas underproduktivt, t.o.m. med tilltagande underproduktivitet, tills det individuella genomsnittspriset per qr. på de bästa landområdena blev lika med det allmänna produktionspriset, tills det sistas överskott över de första och därmed extraprofit och jordränta vore helt borta.

Och först då, när räntan försvunnit på de bättre jordtyperna, skulle det individuella genomsnittspriset för dess produkt sammanfalla med det allmänna produktionspriset, ingen stegring av detta vore alltså erforderlig.

I ovanstående exempel frambringades på den bättre jorden B, som emellertid är den understa i serien av bättre eller räntebärande jordtyper, qrs. av ett kapital på 5 £ med extraproduktivitet och 2¹/₂ qrs. av ett kapital på 10 £ med underproduktivitet, tillsammans 6 qrs., alltså 5/12 av de senare, med underproduktivitet investerade kapitaldelarna. Och först på denna punkt stiger det individuella genomsnittsproduktionspriset för de 6 qrs. till 3 £ per qr., sammanfaller alltså med det allmänna produktionspriset.

De sista 2¹/₂ qrs. hade dock inte kunnat på detta sätt produceras till 3 £ per qr. enligt lagen för jordränta, med undantag för det fall då de kunde produceras på 2¹/₂ nya acres av jordtypen A. Det fall då tillskottskapitalet bara producerar till det allmänna produktionspriset bildar gränsen. Utöver denna måste tillskottsinvestering på samma jord upphöra.

Måste arrendatorn nämligen en gång betala 4¹/₂ £ jordränta för de två första kapitalinvesteringarna, så måste han fortsätta att betala denna ränta, och varje kapitalinvestering som producerar 1 qr. under 3 £ skulle förorsaka honom ett avdrag från hans profit. Utjämningen av det individuella genomsnittspriset vid underproduktivitet förhindras därigenom.

Låt oss behandla detta fall som i föregående tabell, då produktionspriset för jord A på 3 £ per qr. reglerar priset för B.

Produktionskostnaderna för de 3¹/₂ qrs. på de två första kapitalinvesteringarna är likaledes 3 £ per qr. för arrendatorn, då han har att betala en. ränta om 4¹/₂ £, vid vilken alltså differensen mellan hans individuella produktionspris och det allmänna produktionspriset inte kommer i hans ficka. För honom kan överskottet av produktens pris för de två första kapitalinvesteringarna alltså inte tjäna till utjämning av förlusten för produkterna av den tredje och fjärde kapitalinvesteringen.

De 1¹/₂ qr. på kapitalinvestering 3) kostar arrendatorn med profiten inräknad 6 £; men kan bara säljas för 4¹/₂ £ vid det reglerande priset 3 £ per qr. Han skulle alltså inte bara förlora hela profiten utan därtill 1/2 eller 10% av det investerade kapitalet på 5 £. Förlusten i profit och kapital vid investeringen 3) skulle för honom utgöra 1¹/₂ £ och vid kapitalinvesteringen 4) 3 £. Tillsammans 4¹/₂ £, precis så mycket som jordräntan för de bättre kapitalinvesteringarna utgör, vilkas individuella produktionspris emellertid just därför inte kan ingå utjämnande i det individuella genomsnittsproduktionspriset för totalprodukten B, emedan dess överskott har betalats ut till tredje person som jordränta.

Vore det nödvändigt för behovet att producera de 1¹/₂ qr. i tillskott genom den tredje kapitalinvesteringen, så måste det reglerande marknadspriset stiga till 4 £ per qr. Till följd av denna fördyring av det reglerande marknadspriset skulle räntan på B stiga för den första och andra kapitalinvesteringen och en ränta bildas på A.

Även om alltså differentialräntan bara är en formell förvandling av extraprofiten till jordränta, så gör jordegendomen det möjligt för ägaren att överföra extraprofiten från arrendatorn till sig själv. Det visar sig dock, att den successiva investeringen av kapital i samma jordområde, eller vilket är samma sak, ökning av det i samma jord investerade kapitalet vid avtagande produktivitetskvot för kapitalet och konstant reglerande pris når sin gräns mycket snabbare, i själva verket finner ett mer eller mindre konstlat hinder i den enbart formella förvandlingen av extraprofit till jordränta, som är ett resultat av jordägandet. Stegringen av det allmänna produktionspriset, som blir nödvändig vid en snävare gräns än eljest vore fallet, är här inte bara orsak till differentialräntans stegring, utan själva existensen av differentialräntan som jordränta är tillika orsak till den tidigare och snabbare stegringen av det allmänna produktionspriset för att därigenom säkra tillförseln av den ökade produkt som har blivit nödvändig.

Vidare måste noteras:

Genom tillskott av kapital på mark B kunde det reglerande priset inte som ovan stiga till 4 £, om mark A genom den andra kapitalinvesteringen levererade tillskottsprodukten under 4 £ eller om ny, sämre mark än A, vars produktionspris var över 3 men under 4 £, kom med i konkurrensen. Man ser sålunda, hur differentialränta I och differentialränta II, under det att den första är grundval för den andra, också ömsesidigt bildar gräns för varandra, varigenom betingas än en successiv investering av kapital på samma mark, än en investering av kapital sida vid sida på ny tillskottsmark. Likaså begränsar de varandra i andra fall, t.ex. då bättre mark nyodlas.

FYRTIOFJÄRDE KAPITLET

Differentialränta även på den sämsta odlade jorden

Låt oss anta, att efterfrågan på spannmål stiger och att tillförseln bara kan tillgodoses genom successiva kapitalinvesteringar med underproduktivitet på de räntebärande landområdena eller genom tillskottsinvestering på jord A, likaledes med avtagande produktivitet, eller genom kapitalinvestering på nya områden av lägre kvalitet än A.

Som representant för de räntebärande landområdena tar vi mark B.

Tillskottsinvestering erfordrar en stegring av marknadspriset över det hittills reglerande produktionspriset 3 £ per qr. för att möjliggöra merproduktionen på B av 1 qr. (som här kan representera 1 miljon qrs. liksom varje acre 1 miljon acres). På C och D etc., de jordtyper som bär högsta ränta, må då också förekommer merprodukt men endast med avtagande extraproduktivitet; det är dock förutsatt att 1 qr. på B är nödvändigt för att täcka efterfrågan. Kan detta enda qr. produceras billigare genom att mer investeras på B än genom ett lika stort kapitaltillskott på A eller genom att man tar jord A-1 i anspråk, som t.ex. behöver 4 £ för att producera 1 qr., medan tillskottskapitalet på A kunde producera till 3³/₄ £ per qr., så skulle tillskottskapitalet på B reglera marknadspriset.

A har som hittills producerat 1 qr. till 3 £. B likaledes som hittills sammanlagt 3¹/₂ qrs. till det individuella produktionspriset om sammanlagt 6 £. Är nu på B ett tillskott på 4 £ produktionskostnader (inklusive profit) nödvändigt för att producera ett qr. ytterligare, medan det på A kunde produceras för 3³/₄ £, så skulle det självfallet produceras på A, inte på B. Låt oss alltså anta, att det kunde produceras på B med 3¹/₂ £ produktionskostnader i tillskott. I detta fall skulle 3¹/₂ £ bli det reglerande priset för den totala produktionen. B skulle sälja sin produkt som nu var 4¹/₂ qrs. för 15³/₄ £. Från detta skulle avgå produktionskostnaderna för de första 3¹/₂ qrs. med 6 £ och för det sista qr. med 3¹/₂ £ tillsammans 9¹/₂ £. Extraprofit för jordränta = 6¹/₄ £ återstår gentemot tidigare bara 4¹/₂ £. I detta fall skulle en acre A likaledes avkasta en ränta på 1/2 £; men det vore inte den sämsta jorden A utan den bättre jorden B som reglerade produktionspriset 3¹/₂ £. Därvid är naturligtvis förutsatt, att ny jord av boniteten A med samma gynnsamma läge som den hittills brukade inte är tillgänglig, utan att en andra kapitalinvestering på den redan odlade jorden A men till större produktionskostnader vore nödvändig eller att man måste ta ännu sämre jord, A-1, i anspråk. Så snart differentialränta II genom successiva kapitalinvesteringar träder i verksamhet, kan gränserna för det stigande produktionspriset vara reglerade genom bättre mark, och den sämsta jorden, basen för differentialränta I, kan då likaledes bära jordränta. Så skulle då, vid differentialränta enbart, alla odlade landområden bära jordränta. Detta ger följande uppställningar, där med produktionskostnader förstås summan av det satsade kapitalet plus 20% profit, alltså på 2¹/₂ £ kapital 1/2 £ profit, tillsammans 3 £.

Detta är läget före den nya kapitalinvesteringen av 3¹/₂ £ på B, som bara levererar 1 qr. Efter denna kapitalinvestering ställer sig saken som följer:

[Detta är åter inte alldeles riktigt räknat. De 4¹/₂ qrs. kostade arrendatorn B först och främst i produktionskostnader 9¹/₂ £ och i ränta 4¹/₂ £, tillsammans 14 £; genomsnitt per qr. = 3¹/₉ £. Detta genomsnittspris för hans totalproduktion blir härmed det reglerande marknadspriset. Enligt detta skulle räntan på A utgöra 1/9 £ i stället för 1/2 £ och den på B skulle stanna vid 4¹/₂ £ som hittills: 4¹/₂ qrs. å 3¹/₉ £ = 14 £, därifrån avgår 9¹/₂ £ produktionskostnader, återstår 4¹/₂ £ extraprofit. Som man ser: trots de tal som behöver ändras visar exemplet, hur den bättre redan räntebärande jorden medelst differentialränta II kan reglera priset och därigenom all jord, även den hittills ej räntebärande, förvandlas till räntebärande. - FE.]

Spannmålsräntan måste stiga, så snart det reglerande produktionspriset för spannmål stiger, så snart antalet qr. spannmål ökar på den reglerande marken eller den reglerande kapitalinvesteringen på en av marktyperna. Det är detsamma som om alla jordtyper hade blivit ofruktbarare och t.ex. med 2¹/₂ £ ny kapitalinvestering producerade bara 5/7 qr. i stället för 1 qr. Vad de ytterligare producerar i spannmål per samma kapitalinvestering förvandlas till extraprodukt, i vilken extraprofiten och därmed jordräntan är representerad. Antar man att profitkvoten förblir densamma, så kan arrendatorn köpa mindre spannmål med sin profit. Profitkvoten kan förbli densamma, om arbetslönen inte stiger, antingen därför att den pressas ned till det fysiska minimum, alltså under arbetskraftens normala värde; eller emedan andra av industrin levererade artiklar för arbetarnas konsumtion blivit förhållandevis billigare; eller därför att arbetsdagen blivit längre eller intensivare och därmed profitkvoten hållits konstant eller stigit i de produktionsgrenar som inte ingår i jordbruket men dock reglerar jordbruksprofiten; eller slutligen därför att visserligen lika stort kapital är investerat i jordbruket men mera konstant och mindre variabelt.

Vi har nu studerat det första sättet på vilket den hittills sämsta jorden A kan ge ränta utan att ännu sämre jord tages i bruk; nämligen genom differensen mellan dess individuella hittills reglerande produktionspris och det nya högre produktionspris, till vilket det sist investerade kapitalet med underproduktivitet på bättre jord lämnar den behövliga tillskottsprodukten.

Hade man tvingats att leverera tillskottsprodukten från jord A-1, som endast kan leverera 1 qr. till 4 £, så skulle räntan per acre på A ha stigit till 1 £. Men i detta fall hade A-1 som den sämsta odlade jorden ryckt in i stället för A och denna blivit det understa ledet i serien av räntebärande jordtyper. Differentialränta I hade förändrats. Detta fall ligger alltså utanför studiet av differentialränta II, som uppkommer av olika produktivitet hos successiva kapitalinvesteringar på samma jordstycke.

Differentialränta på jord A kan dessutom uppstå på två andra sätt.

Vid konstant pris - ett givet pris, som kan ha fallit jämfört med tidigare - om tillskottsinvesteringen åstadkommer extraproduktivitet, vilket uppenbarligen till en viss punkt alltid måste vara fallet just beträffande den sämsta jorden.

Men för det andra, om produktiviteten för de successiva kapitalinvesteringarna tvärtom avtar på jord A.

I båda fallen förutsättes att den ökade produktionen är nödvändig för att möta en ökad efterfrågan.

Men sett från differentialräntans ståndpunkt visar sig här en speciell svårighet på grund av den tidigare utvecklade lagen, att det alltid är det individuella genomsnittsproduktionspriset per qr. på totalproduktionen (eller totalinvesteringen av kapital) som är bestämmande. Men när det gäller mark A ges det inte som för de bättre jordtyperna ett produktionspris utanför denna som begränsar utjämningen mellan det individuella och det allmänna produktionspriset för nya kapitalinvesteringar. Ty det individuella produktionspriset för A är just det allmänna produktionspriset som reglerar marknadspriset.

Antag:

1) När de successiva kapitalinvesteringarnas produktivitet stiger kan 3 qrs. i stället för 2 produceras på en acre A med 5 £ tillskottskapital motsvarande 6 £ produktionskostnader. Den första kapitalinvesteringen av 2¹/₂ £ levererar 1 qr., den andra 2 qrs. I detta fall ger 6 £ produktionskostnaden 3 qrs., varje qr. kommer alltså att i genomsnitt kosta 2 £. Säljas de 3 qrs. till 2 £, så bär A liksom tidigare ingen ränta utan det är bara basen för differentialränta II som förändrats; 2 £ har blivit det reglerande produktionspriset i stället för 3 £; ett kapital av 2¹/₂ £ producerar nu i genomsnitt på den sämsta jorden 1¹/₂ i stället för 1 qr., och detta är nu den officiella fruktbarheten för alla högre jordtyper vid investering av 2¹/₂ £. En del av deras hittillsvarande extraprodukt ingår från och med nu i deras nödvändiga produkt liksom en del av extraprofiten ingår i genomsnittsprofiten.