Jag behandlar den borgerliga ekonomins system i följande ordning: kapital, jordegendom, lönarbete, stat, utrikeshandel, världsmarknad. Under de tre första rubrikerna analyserar jag de ekonomiska levnadsbetingelserna för de tre stora klasser, i vilka det moderna borgerliga samhället sönderfaller. Det inre sambandet mellan de andra tre rubrikerna är klart och tydligt. Första bokens första avdelning, som handlar om kapitalet, består av följande kapitel: 1. varan, 2. pengarna eller den enkla cirkulationen, 3. kapitalet i allmänhet. De två första kapitlen utgör innehållet i föreliggande häfte. Materialet i sin helhet ligger framför mig i form av monografier, som jag skrivit ner under vitt skilda tidsperioder, inte i avsikt att trycka dem utan för att själv komma till klarhet. Det fortsatta systematiska bearbetandet av dessa monografier enligt den angivna planen kommer att vara beroende av yttre omständigheter.
En allmän inledning, till vilken jag gjort ett utkast[1], utelämnar jag, emedan jag vid närmare eftertanke tycker det verka störande att föregripa slutsatser, som först måste bevisas, och emedan den läsare, som överhuvudtaget vill följa mig, måste besluta sig för att stiga från det enskilda till det allmänna. Däremot torde några antydningar om mina egna politisk-ekonomiska studiers förlopp här vara på sin plats.
Mitt specialstudium var juridik, som jag emellertid blott bedrev som underordnad disciplin vid sidan av filosofi och historia. Under åren 1842-43 kom jag som redaktör för "Rheinische Zeitung" för första gången i den kinkiga situationen att tvingas uttala mig om s.k. materiella intressen. Rhenska lantdagens debatter om vedstöld och parcellering av jordegendomen, den officiella polemik, som herr von Schaper, vid denna tid överpresident i Rhenprovinsen, öppnade mot "Rheinische Zeitung" om förhållandena bland Moselbönderna, slutligen debatter om frihandel och skyddstullar gav mig de första anledningarna att sysselsätta mig med ekonomiska frågor. Å andra sidan hade vid denna tid - då den goda viljan "att gå vidare" många gånger om uppvägde sakkunskapen - ett svagt filosofiskt färgat eko av den franska socialismen och kommunismen gjort sig hörbart i "Rheinische Zeitung". Jag uttalade mig mot detta fuskande men tillstod på samma gång i en kontrovers med "Allgemeine Augsburger Zeitung" öppet, att de studier jag hittills bedrivit inte tillät mig att fälla något självständigt omdöme om innehållet i de franska riktningarna. Däremot utnyttjade jag begärligt den illusion, som "Rheinische Zeitungs" utgivare hyste, nämligen att genom en mindre bestämd hållning hos tidningen kunna upphäva den dödsdom som fällts över densamma, och drog mig tillbaka från den offentliga scenen till studerkammaren. Det första arbete jag tog itu med för att lösa de tvivel, som bestormade mig, var en kritisk revidering av den hegelska rättsfilosofin, ett arbete vars inledning publicerades i de år 1844 i Paris utgivna "Deutsch-Französische Jahrbücher". Min undersökning ledde mig fram till den slutsatsen, att rättsförhållandena liksom statsformerna varken kan förstås ur sig själva eller ur den s.k. allmänna utvecklingen av det mänskliga tänkandet, utan tvärtom har sin rot i de materiella levnadsförhållanden, som Hegel - efter mönster av engelsmännen och fransmännen på 1700-talet - i sin helhet sammanfattar under namnet "borgerligt samhälle"[2], men det borgerliga samhällets anatomi måste man söka i den politiska ekonomin. Det ingående studium av denna sistnämnda, som jag börjat i Paris, fortsatte jag i Bryssel, dit jag flyttat till följd av en utvisningsorder från herr Guizot. Det allmänna resultat, till vilket jag kommit och som, sedan jag en gång kommit fram till det, tjänade mig som ledtråd i mina studier, kan kort formuleras sålunda: I sitt livs samhälleliga produktion träder människorna i bestämda, nödvändiga, av deras vilja oberoende förhållanden, produktionsförhållanden, som motsvarar en bestämd utvecklingsgrad av deras materiella produktivkrafter. Summan av dessa produktionsförhållanden bildar samhällets ekonomiska struktur, den reella bas, på vilken en juridisk och politisk överbyggnad reser sig och vilken motsvaras av bestämda former av det samhälleliga medvetandet. Det materiella livets produktionssätt är bestämmande för den sociala, politiska och andliga livsprocessen överhuvudtaget. Det är inte människornas medvetande som bestämmer deras vara utan tvärtom deras samhälleliga vara som bestämmer deras medvetande. På ett visst stadium av sin utveckling råkar samhällets materiella produktivkrafter i motsättning till de rådande produktionsförhållandena, eller, vad som bara är ett juridiskt uttryck för detta, med de egendomsförhållanden, inom vilka dessa produktivkrafter hittills rört sig. Från att ha varit utvecklingsformer för produktivkrafterna förvandlas dessa förhållanden till fjättrar för desamma. Då inträder en period av social revolution. Med förändrandet av den ekonomiska grundvalen genomgår hela den oerhörda överbyggnaden en mer eller mindre snabb omvälvning. Då man betraktar sådana omvälvningar måste man ständigt skilja mellan den materiella omvälvningen i de ekonomiska produktionsbetingelserna, vilken kan naturvetenskapligt exakt konstateras, och de juridiska, politiska, religiösa, konstnärliga eller filosofiska, kort sagt ideologiska former, i vilka människorna blir medvetna om denna konflikt och utkämpar den. Lika litet som man bedömer en individ efter det, som han tänker om sig själv, lika litet kan man bedöma en sådan omvälvningsepok efter dess medvetande. Man måste tvärtom förklara detta medvetande ur det materiella livets motsägelser, ur den konflikt som råder mellan de samhälleliga produktivkrafterna och produktionsförhållandena. En samhällsformation går aldrig under, innan alla produktivkrafter utvecklats för vilka den har tillräckligt spelrum, och nya, högre produktionsförhållanden uppträder aldrig, förrän deras materiella existensbetingelser mognat i det gamla samhällets eget sköte. Därför ställer sig mänskligheten alltid blott sådana uppgifter, som den kan lösa, ty närmare betraktat skall det ständigt visa sig, att själva uppgiften endast uppkommer, där de materiella betingelserna för dess lösande redan är förhanden eller åtminstone befinner sig i processen av sitt vardande. I stora drag kan asiatiskt, antikt, feodalt och modernt borgerligt produktionssätt betecknas som progressiva epoker av den ekonomiska samhällsformationen. De borgerliga produktionsförhållandena är den samhälleliga produktionsprocessens sista antagonistiska form, antagonistisk inte i betydelsen av individuell antagonism utan en antagonism, som uppkommer ur individernas samhälleliga levnadsbetingelser, men de produktivkrafter, som utvecklas i det borgerliga samhällets sköte, skapar samtidigt de materiella betingelserna för lösandet av denna antagonism. Med denna samhällsformation slutar därför det mänskliga samhällets förhistoria.
Friedrich Engels - med vilken jag, sedan han publicerat sin geniala skiss[3] till kritik av de ekonomiska kategorierna (i "Deutsch-Französische Jahrbücher"), underhållit ett ständigt skriftligt tankeutbyte - hade på en annan väg (jämför hans "Den arbetande klassens läge i England") kommit till samma resultat som jag, och då han våren 1845 likaledes slog sig ner i Bryssel, beslöt vi att gemensamt utarbeta våra åsikter, som stod i motsättning till den tyska filosofins ideologiska åsikter, vilket faktiskt innebar att göra upp räkningen med vårt gamla filosofiska samvete. Föresatsen sattes i verket i form av en kritik av den efterhegelska filosofin. Manuskriptet[4], två digra oktavband, hade för länge sedan anlänt till sin förlagsort i Westfalen, då vi fick underrättelsen om att ändrade omständigheter omöjliggjorde tryckningen. Vi överlämnade manuskriptet åt råttornas gnagande kritik och det desto hellre som vi nått vårt viktigaste syfte - att reda ut begreppen för oss själva. Av de spridda arbeten, i vilka vi vid denna tid i ett eller annat avseende framlade våra åsikter för allmänheten, nämner jag endast det av Engels och mig gemensamt författade "Kommunistiska partiets manifest" och en av mig publicerad "Discours sur le libre échange"[5]. De avgörande punkterna i vår uppfattning antyddes för första gången i vetenskaplig form, om också blott polemiskt, i min 1847 utgivna och mot Proudhon riktade skrift: "Misčre de la Philosophie etc.". En på tyska skriven avhandling om "Lönearbetet", i vilken jag sammanfattade de föredrag jag hållit över detta ämne i Tyska arbetarföreningen i Bryssel, stoppades under tryckningen på grund av Februarirevolutionen och min utvisning ur Belgien, som blev följden därav.
Utgivandet av "Neue Rheinische Zeitung" 1848 och 1849 och de senare följande händelserna avbröt mina ekonomiska studier, som kunde återupptagas först år 1850 i London. Det oerhörda material till den politiska ekonomins historia, som finns samlat i British Museum, den gynnsamma utgångspunkt, som London erbjuder om man vill studera det borgerliga samhället, slutligen det nya utvecklingsstadium, i vilket detta borgerliga samhälle tycktes inträda med upptäckten av Kaliforniens och Australiens guld, förmådde mig att börja om på nytt ända från början och kritiskt arbeta mig igenom det nya materialet. Dessa studier ledde delvis av sig själv till skenbart mycket avlägsna discipliner, i vilka jag för längre eller kortare tid måste fördjupa mig. Men framförallt minskades den tid som stod mig till buds genom den bjudande nödvändigheten att förtjäna till uppehället. Mitt nu åttaåriga medarbetarskap i den första engelsk-amerikanska tidningen, "New York Tribune", gjorde det nödvändigt att i hög grad splittra studierna, eftersom jag endast i undantagsfall sysslat med att skriva egentliga tidningskorrespondenser. Emellertid utgjorde artiklar om märkliga ekonomiska händelser i England och på kontinenten en så betydande del av mina bidrag, att jag var tvungen att sätta mig in i praktiska detaljer, som ligger utanför området för den politiska ekonomin som vetenskap.
Denna antydan om hur mina studier på den politiska ekonomins område bedrivits skall endast bevisa, att mina åsikter, hur man än må bedöma dem och hur föga de än överensstämmer med de härskande klassernas egoistiska fördomar, är resultatet av samvetsgranna och mångåriga forskningar. Vid ingången till vetenskapen, liksom vid ingången till helvetet måste emellertid det kravet ställas:
Qui si convien lasciare ogni sospetto
Ogni viltā convien che qui sia morta.
[Här måste varje feghet överges, varje feghet rivas upp med roten.]
London i januari 1859.
Karl Marx.
[1] Avser det manuskript som givits titeln "Inledning till kritiken av den politiska ekonomin".
[2] Det tyska ordet bürgerlich betyder både borgerlig och medborgerlig. - Red.
[3] Syftar på Engels' "Utkast till en kritik av nationalekonomin" (1844).
[4] Inledningen till detta manuskript finns på svenska.
[5] Tal i frihandelsfrågan, hållet den 9 januari 1848 i Demokratiska föreningen i Bryssel. - Red.