Digitaliserat av Jonas Holmgren för Marxists Internet Archive.
Det följande är en efterskrift till Mats Dahlkvist avhandling Att studera Kapitalet från 1978. Denna kan även läsas som en introduktion.
|
"... tvivlande till ... om någon verkligen läst den ... Jag gjorde mig samma fråga då jag för omkring trettio år sedan portionsvis pinade mig igenom ungefär halva ... denna långa och ledsamma bok ..." Herbert Tingsten (När skymningen faller på, 1970, s. 99-100) |
I svensk statskunskap är den mest inflytelserika Marx-uppfattningen formulerad av Herbert Tingsten. I arbetet Den svenska socialdemokratins idéutveckling (1941) sammanfattar han grunddragen i den marxistiska åskådningen.[1] Kärnan i Tingstens uppfattning är att han urskiljer två slags teorier hos Marx, dels "det stora perspektivet" ("det stora schemat")[2] och dels ett mer kortsiktigt perspektiv.[3]
Det "stora perspektivet" säges bestå av en indelning av historien i tre epoker: ett klasslöst urtillstånd, en epok med klassmotsättningar och slutligen ett klasslöst framtidssamhälle. Marx säges placera sig själv i slutet av den andra epoken där det kapitalistiska produktionssättet utgör den sista fasen. Därför kommer Marx huvudsakliga skriftställarskap att, med Tingstens formulering, gälla frågan: "Varför måste då, närmare bestämt, det kapitalistiska samhället efterträdas av det klasslösa socialistiska samhället?"[4]
Svaret på denna fråga ser Tingsten i treenigheten av tre "teorier". För det första koncentrationsteorin: "Genom utsugningen av arbetarna och den till monopolbildning ledande konkurrensen mellan företagarna tillväxer de i enskilda händer samlade rikedomarna och koncentreras till allt färre personer. Antalet kapitalister minskar samtidigt som det av dem ägda kapitalet ökar."[5] För det andra utarmningsteorin: "Proletariatets läge försämras. 'Den moderne arbetaren ... höjer sig icke samtidigt med industriens framsteg, utan sjunker allt djupare under levnadsvillkoren för sin egen klass. Arbetaren blir en fattiglapp, och fattigdomen utvecklar sig ännu raskare än befolkningen och rikedomen' (Kommunistiska manifestet)."[6] För det tredje, slutligen, katastrofteorin: "Enligt nu citerade och vissa andra uttalanden skulle den kapitalistiska perioden sluta med ett sammanbrott för den härskande produktionsordningen; denna tankegång ... har man kallat katastrofteorin, ehuru Marx själv inte använder denna beteckning."[7]
Drivkraften i den utveckling som "det stora perspektivet" försöker fånga säges vara de mekanismer som finns i Marx "historiefilosofiska perspektiv".[8] Tingsten tänker då närmare på det man brukar kalla "den materialistiska historieuppfattningen". Tingsten konstaterar att Marx emellertid aldrig har givit någon "mera ingående framställning av densamma"[9], men att man vanligtvis brukar använda sig av formuleringarna i Marx' Förord (1859) till Till kritiken av den politiska ekonomin.[10]
Tingsten tolkar Förordets (1859) formuleringar så att "en viss begränsad faktor, produktivkrafterna, (är) den egentligen bestämmande".[11] Och hans kritik av Marx, enligt denna tolkning, är bestickande. Om produktivkrafterna, och produktivkrafternas utveckling, är orsaken till alla samhällsfenomen och all samhällsförändring, vad orsakar då produktivkrafternas utveckling och förändring?[12]
Tingstens Marx-uppfattning av år 1941 är inte unik. Liknande tankegångar finner man hos Karl Popper i hans bok The open society and its enemies, som kom ut 1945.[13] Även Poppers uppfattning har haft stort inflytande i svenskt akademiskt liv. Under 50- och 60-talet var hans bok den självklara grundboken om marxism i ämnen som filosofi och statskunskap.
För Popper är Marx inte i första hand ekonomisk teoretiker eller grundaren av en historieteori. Han är i stället en profet vars främsta mål är att förutsäga framtiden; åtminstone anser Popper att denna dimension är det centrala i marxismen och den viktigaste att kritisera.[14] Följaktligen kan Popper säga om Marx ekonomiska studier: "... the economic research of Marx is completely subservient to his historical prophecy".[15] Och i en sammanfattande mening: "In spite of his merits, Marx was, I believe, a false prophet. He was a prophet of the course of history, and his prophecies did not come true ..."[16]
Till skillnad från Tingsten tillskriver Popper inte Marx triaden urkommunism - klassamhällen - det klasslösa framtidssamhället. Däremot uppfattar Popper som det substantiella i Marx utsagor treenigheten av koncentrations-, utarmnings- och katastrofteorin.[17] Dessa tre utgör tillsammans "a closely knit argument" och utgör kärnan i "Marx's historical prophecy".[18]
Både Tingsten och Popper tillskriver Marx en profetisk målsättning. Tingsten talar sålunda flera gånger om "förutsäga", "förutsägelse" och "spådom".[19] Och hos Popper är det profetiska en självklarhet. Men båda två stöter emellertid på tankegångar hos Marx som motsäger den huvudsakligen framhållna bilden av honom som profet. Det intressanta är att både Tingsten och Popper vid dessa konfrontationer låter sin förhandsuppfattning gälla och för åt sidan motsägelserna. Tingsten skriver t.ex.:
"Enligt Marx' stora perspektiv måste socialpolitik, fackföreningspolitik, kooperation och andra försök att höja arbetarnas ekonomiska ställning i stort bli fruktlösa. Utarmnings- och katastrofteorierna kan ju inte förenas med tanken, att arbetarna inom det bestående kapitalistiska samhället skulle kunna vinna väsentliga fördelar."[20]
Tingsten uppmärksammar dock att Marx "i flera sammanhang" - den Marx som är en av Första internationalens grundare och ledare - uppmanar till facklig och politisk kamp. Hur kan detta gå ihop? Tingsten sammanfattar:
"Vid sidan av Marx' katastrofteori står sålunda uttalanden som kan åberopas som stöd för socialreformism. Här som på andra punkter kan man visserligen, såsom ofta skett, söka häva motsättningen hos Marx genom att i sådana förutsägelser som katastrof- och utarmningsteorierna blott se klarlägganden av tendenser, som kan motverkas av andra tendenser ... Men det är uppenbart att man då frångår det centrala i det stora perspektivet, som påstår sig ge en bild av oundviklig utveckling."[21]
Att de så kallade katastrof- och utarmningsteorierna inom Marx tankebyggnad utgör förutsägelser, och dessutom förutsägelser om en oundviklig utveckling, tar Tingsten för givet. Det profetiska tillvitas Marx utan att andra möjliga tolkningar på allvar diskuteras. Tingsten nämner ovan möjligheten av att de så kallade katastrof- och utarmningsteorierna skulle kunna motverkas av andra faktorer. Men denna tolkning måste ge vika, anser han, eftersom den motsäger "det stora perspektivet" som "påstår sig" - d.v.s. som Tingsten påstår, eftersom det är han som har formulerat "det stora perspektivet" - ge en bild av oundviklig utveckling.
Än tydligare är detta hos Karl Popper. Inledningsvis har vi postulatet: Marx är profet och hans verksamhet bara är "historicistisk", d.v.s. profeterande för att förutsäga framtiden.[22] Detta postulat ifrågasätts aldrig som sådant. Och att Popper verkligen tillskriver Marx denna uppfattning framstår med all önskvärd tydlighet. När Popper t.ex. skall klargöra Marx syfte med Kapitalet, kompletterar han citatet från Marx med sina egna ord:
"The 'ultimate aim of this work', as Marx explained in his preface, was 'to lay bare the economic law of motion of modern society', in order to prophecy its fate."[23]
Popper tillfogar alltså orden: "in order to prophecy its fate". Men detta är ju helt och hållet Poppers egen konstruktion. Han skulle i stället ha kunnat tillägga: "in order to make a scientific analysis of capitalism"!
Samma mönster blir tydligt när Popper tillerkänner marxismen vetenskapligt värde på vissa punkter. När Popper har presenterat Marx lagar om kapitalets ackumulation, koncentration och centralisation, sammanfattar han:
"Not much can be said against this part of Marx's analysis as a description of an unrestrained capitalism. But considered as a prophecy it is less tenable."[24]
Popper verkar inte kunna nöja sig med att Marx utför vanliga vetenskapliga analyser; de måste tydligen även bedömas som profetior. Vad Marx teori själv utsäger - d.v.s. hur teorin är konstruerad, om det verkligen handlar om profetior eller vanlig vetenskaplig teoribildning - får vi inga möjligheter att avgöra inom ramen för Poppers framställning.
När Popper slutligen skall utvärdera Marx profetia - titeln på kap. 21 lyder: "An Evaluation of the Prophecy" - skriver han:
"Marx's sociological and economic analyses of contemporary society may have been somewhat one-sided, but ... they were excellent in so far as they were descriptive. The reason for his failure as a prophet lies entirely in the poverty of historicism as such, in the simple fact that even if we observe today what appears to be a historical tendency or trend, we cannot know whether it will have the same appearance tomorrow."[25]
Av citatet framgår, liksom av kap. 21 i övrigt, att Popper inte uteslutande betraktar Marx som profet. Men Popper ställer vetenskapsmannen Marx helt i skuggan av profeten Marx. Det är bara som profet Marx har och har haft betydelse - och är "farlig" för humanism och demokrati[26] - och det är bara åt profeten Marx som Popper ägnar sin kritiska energi.
Hypotesen att Marx kanske inte huvudsakligen var profet, att hans teorier kanske inte utgör profetior, synes väl värd att pröva vid en kritisk granskning.
Popper och Tingsten manar fram bilden av en marxismens fatalism, en "ödestro". Det svenska uttrycket myntas av Leif Lewin i Planhushållnings debatten (1961) på det ställe där han sammanfattar Tingsten.[27] Och att det verkligen är en fatalism Popper och Tingsten ser hos Marx, blir tydligt när de uppställer marxismens och den klassiska socialdemokratins stora logiska dilemma. Lewin citerar Tingsten: "Varför denna lidelsefulla kamp för det, som vid ett visst utvecklingsstadium var ofrånkomligt"?[28] Om Marx "teorier" är sanna, då behövs det ju ingen facklig och politisk kamp. Kampen är meningslös eftersom socialismens ankomst ändå är oundviklig.[29]
Popper går så långt att han sammanfattar Marx syn på politiskt handlande med följande ord: "Politics are impotent. They can never alter decisively the economic reality".[30]
Men hur ser Marx på det medvetna fackliga och politiska handlandet - är han fatalist? Kan vi ur teorin i Kapitalet dra slutsatsen att ekonomisk, politisk och ideologisk kamp är onödig? Marx egen politiska praxis tycks motsäga detta. Han inte bara rekommenderade världens arbetarklass att organisera sig; han deltog också personligen i ledningen för den första internationella arbetarassociationen, Första internationalen. Detta verkar oförenligt med den tolkning som Tingsten och Popper givit av Marx teori.
Vad säger egentligen teorin i Kapitalet om klasskampen?
När Tingsten och Popper framlägger "utarmningsteorin", koncentrationsteorin och "katastrofteorin", tolkar de dessa "lagar" som om de direkt och oförmedlat skulle referera till den konkreta utvecklingen i t.ex. England eller kanske i alla kapitalistiska länder sammantagna. Kapitalet skulle alltså skildra utvecklingsgången hos konkreta kapitalistiska samhällen. Och teorins "lagar" skulle helt enkelt vara en bild av trender i 1800-talets kapitalism (Popper: "unrestrained capitalism"), trender som sedan framskrivs och blir till förutsägelser eller profetior. Att framskriva trender kallar Popper för "historicism", och framskrivning av trender måste alltid misslyckas, menar han, eftersom:
"even if we observe today what appears to be a historical tendency or trend, we cannot know whether it will have the same appearance tomorrow".[31]
Som vi såg ovan i kap. I:3 var uppfattningen om Marx som profet nära nog ett postulat hos Tingsten och Popper; åtminstone är det den uppfattning som undantränger andra möjliga tolkningar. Men för att man skall kunna tolka Marx "lagar" som profetior, så måste teorins referens förutsättas vara något konkret samhälle; och enligt min mening kan man inte närma sig en vetenskaplig teori och förutsätta dess referens. Vetenskapliga teorier utgör begreppsliga konstruktioner som försöker återspegla verkligheten.[32] Ofta urskiljer de bara en del av eller vissa egenskaper hos verkligheten. Men vilka egenskaper hos verkligheten som teorin försöker återspegla, vad alltså teorin refererar till, kan endast klarläggas genom studier av teorin själv. Det kan aldrig postuleras, vilket Tingsten och Popper gör.
Tingstens och Poppers postulerande av teorins referens får återverkningar på deras metod som textläsare och texttolkare. I korthet kan man säga att de tar utvalda citat från Marx (marxister) och sätter in dem i det postulerade sammanhanget. Därvid sammanför de i samma tankesystem, och på samma abstraktionsnivå, citat inte bara från olika tidpunkter i Marx och Engels produktion, utan även från olika delar av deras tankebyggnad.[33]
Hos Tingsten blir denna metod synlig t.ex. på det ställe där han talar om den marxistiska "katastrofteorin". Efter att omväxlande ha citerat passager från Kommunistiska manifestet (1848) och Kapitalet (1867) skriver han: "Enligt nu citerade, och vissa andra uttalanden av Marx skulle den kapitalistiska perioden sluta med ..."[34] Enligt min mening kan man inte bara sammanföra citat och "andra uttalanden" när det rör sig om att återge innebörden av utsagor i en vetenskaplig teori. Begreppen definieras ju av sin plats i teorisystemet. Därför blir det helt avgörande att precisera själva sammanhanget i den teori det gäller och den abstraktionsnivå som råder i olika delar av tankebyggnaden. Först därmed kan man avgöra de olika utsagornas mening.[35]
I Att studera Kapitalet har jag velat problematisera just det som Tingsten och Popper anser vara oproblematiskt - teorins objekt, abstraktionsnivå och logiska sammanhang. Och som jag sade ovan kan dessa ting inte postuleras, utan kan bara utläsas (eller rekonstrueras) genom empiriska studier av teorin själv, d.v.s. genom kritisk textläsning. Jag hävdade också att detta har betydelse för Tingstens och Poppers framställningsmetod. Detsamma gäller för mig. Det blir svårt för mig att bara anhopa citat när det jag vill problematisera just är teorins helhet, sammanhang och uppbyggnad.
Jag har talat om Att studera Kapitalet som en "kommentar" till och en "rekonstruktiv tolkning" av Karl Marx Kapitalet - Kritik av den politiska ekonomin. Den är uppbyggnad av tre delar. Min Inledning (sid. 11-40) mynnar ut i en frågeställning som utgör bokens grundproblem. (Vilket är förhållandet mellan den materialistiska historieuppfattningens grundbegrepp och teorin i Kapitalet? Hur är teorin i Kapitalet uppbyggd? Vilken betydelse har teorin i Kapitalet för arbetarrörelsen och den socialistiska idétraditionen?)[36]
Dessa grundproblem tjänar som frågehorisont i den följande Textkommentaren (sid. 41-455). I Avslutning (sid. 457-552) presenterar jag mitt förslag till lösning på de nämnda grundproblemen. Det sker i form av en sammanhängande framställning av den marxistiska tankebyggnaden (rörande kapitalistiska samhällen) grundad dels på Textkommentarens resultat, dels på den moderna internationella Marx-forskningens.
I Textkommentarens punktvisa framställning är också en studiehandledning insprängd. Den har en särskild betydelse för det kritiska tillägnandet av och det vetenskapliga värdet hos min bok. Det avgörande i min rekonstruktiva tolkning är för det första framlyftandet av teorins logiska sammanhang (betraktad som helhet); för det andra preciseringen av teorins objekt (referens), d.v.s. den abstraktionsnivå som teorin arbetar på. Jag förutsätter alltså en läsare som verkligen är bekant med själva texten; och genom handledningen följer läsaren Marx framställning kapitel för kapitel och ser efterhand ett mönster framträda. Jag har inte tryckt upp Marx text på vänstersidorna och min kommentar på högersidorna; studiehandledningsformen är ett mindre utrymmeskrävande sätt att problematisera Första bokens helhet och omfattande textmassa på.
Enligt min mening har det funnits alltför många Marx-tolkningar som visat upp färdiga lösningar med mer eller mindre systematiska ansamlingar av citat ryckta ur sitt sammanhang. Den situation som skildras på öppningssidan av Inledningen gäller inte bara inom arbetarrörelsen utan också lika mycket inom den akademiska världen. Det är inte ovanligt att Marx och marxismen uppfattas och diskuteras enbart genom sekundärlitteraturen och dess skolbildningar.[37] Samtidigt är det så att just Marx, kanske mer än någon annan samhällsvetenskaplig klassiker, är omgiven och överlagrad av ideologiska föreställningar och politiska lidelser. Karl Poppers bok, som vid universiteten använts som grundbok om marxism, är uttryckligen en stridsskrift, "my war effort".[38]
Min avsikt har varit att i en situation överflödande sekundärlitteratur och stridande skolbildningar ställa själva texten i centrum. Med hjälp av Textkommentarens utformning som handledning har jag velat uppnå detta. Jag har också velat upprätta en särskild slags inter-subjektivitet mellan läsaren, Karl Marx och författaren till denna bok. Läsaren förutsätts indragen i det vetenskapliga projektet som en aktiv deltagare i produktionen av kunskap, och inte som en passiv konsument; läsaren arbetar själv med den rekonstruktiva tolkningens empiriska råmaterial - texten.
Poppers och Tingstens framställningar om Marx och marxismen utgör just sådana färdiga lösningar av skickligt sammanfogade citat som jag talade om ovan. Deras framställningars slutenhet och argumentation är övertygande, och allvarliga motargument mot författarnas perspektiv saknas. Därigenom blir deras framställningar nästan ogenomträngliga för kritik, och den inter-subjektivitet som upprättas existerar enbart på författarnas villkor.
Vad jag framför allt saknar hos Popper och Tingsten är en problematisering av Marx verbala formuleringar och författarnas tolkningar av innebörden hos dessa. Hos Popper och Tingsten upprättas ingen spänning (motsättning, relativ självständighet) mellan den tolkade textens termer och de begreppsliga konstruktioner som dessa termer antas beteckna. Inte heller upprättar de någon spänning mellan referat och analys, utan det egna perspektivet inskrivs i själva referaten av vad Marx har skrivit.
Jag har i stället strävat efter att genom Textkommentaren upprätta denna spänning. Det har skett genom själva metoden för framställning, där jag kräver en aktiv läsare och där jag inte förutsätter den tolkade texten som något genomskinligt och självklart, utan som något problematiskt. Mina omfångsrika referenser efter varje kapitel i Textkommentaren, dels till andra Marx-manuskript, dels till sekundärlitteratur, skall underlätta den aktive läsarens kritiska arbete. Min förhoppning är därmed att de resultat som jag framlägger i Avslutningen inte heller skall framstå som självklara utan som något värt att problematisera.
Därmed ingår min studie uttryckligen i en process av förståelse och kunskapstillägnan. Jag har medvetet avstått från den slutna framställningens förrädiska och rogivande yta av säker och fullständig kunskap.
När man i vetenskapen arbetar med faktuell teori (eng. factual theory)[39], d.v.s. teori med ett faktiskt existerande objekt, kan man analytiskt urskilja tre huvudsakliga områden eller stadier av det teoretiska arbetet. För det första formulerandet av teorin och därtill knuten nyformulering och teoriutveckling. För det andra analys och kritik av den formulerade teorin, samt kritisk diskussion om empiriska test och de "nya fakta" som teorin "upptäcker". För det tredje tillämpning av teorin, såväl i empirisk forskning som i praktiskt handlande.
Teori-formulering är central och grundläggande på samma sätt som begreppslig intension (konnotation) föregår extension (denotation); man måste formulera en teori innan man har något att kritisera eller tillämpa. Jag har kallat min studie för en "rekonstruktiv tolkning".[40] Som sådan innehåller den ingen kritisk jämförelse mellan alternativa och konkurrerande teorier om kapitalismen. Inte heller är diskussionen om empiriska test och "nya fakta" en huvudsak.[41] Vad jag huvudsakligen uträttar faller inom området för teoriers formulering, d.v.s. teoribildning och teoriutveckling.
Min sammanfattande framställning i Avslutningen grundar sig dels på Textkommentarens resultat, dels på den moderna internationella Marx-forskningens. Avslutningen utgör ett försök att precisera de element och mekanismer som teorin i Kapitalet försöker återspegla i sin begreppsliga uppbyggnad; samtidigt försöker jag precisera teorins abstraktionsnivå och objekt samt de begreppsliga moment som omger den. Min "rekonstruktiva tolkning" syftar alltså till en rekonstruktiv formulering av teorin.[42] Därmed har min framställning i Avslutningen en särskild status och självständighet,[43] liksom varje positivt formulerad faktuell teori. Den står och faller med sin egen systematik och med sin egen fruktbarhet.
Min korta genomgång av Popper och Tingstens syn på Marx och marxismen mynnade ut i frågan: Vad säger teorin i Kapitalet om klasskampen? Det intressanta är att just detta problem är ett av de centrala i den moderna marxistiska debatten. Inom den marxistiska traditionen har flera ambitiösa arbeten vänt sig mot tanken att produktivkrafternas utveckling automatiskt skulle leda till socialistiska produktionsförhållanden. Som empirisk bakgrund har man dels de utvecklade kapitalistiska länderna, dels de faktiskt existerande socialistiska staterna. I ingetdera fallet verkar socialismen utvecklas automatiskt, utan snarare avgöras av utfallet i den ekonomiska, politiska och ideologiska kampen.
Här kommer jag att ta upp tre förgrundsgestalter som diskuterat klasskampens plats och roll i den marxistiska teorin. Det är fransmännen Louis Althusser och Étienne Balibar samt dansken Hans-Jørgen Schanz. De förra utgör med Att läsa Kapitalet (1965) grundarna av den s.k. althusserianska strömningen inom den marxistiska traditionen; den senare är genom Til rekonstruktionen af kritikken af den politiske økonomis omfangslogiske status (1973) och Antikritikk (1977) den som i Skandinavien främst har introducerat, men också vidareutvecklat,, vad man kan kalla en kapitallogisk strömning.
Under 1970-talet har Louis Althusser alltmer kommit att betona klasskampens centrala roll i den marxistiska historie- och samhällsteorin. Det är huvudproblemet i essän Svar till John Lewis (1973), som argumenterar mot tesen att "människan gör historien":[44]
"John Lewis sade: 'Det är människan som gör historien'. Marxismen-leninismen svarade: 'Det är massorna'.
Om man stannar här förefaller det som om marxismen-leninismen visserligen ger ett annat svar, men på samma fråga, nämligen frågan: vem är det som gör historien? Denna fråga förutsätter att historien är ett resultat av ett subjekt (vem?) som handlar (gör). För John Lewis är detta subjekt 'människan'. För marxismen-leninismen är det massorna som är subjektet."[45]
Och Althusser går vidare från begreppet "massorna". För det är uppenbart att "massorna" i själva verket är:
"... flera klasser, skikt och sociala kategorier samlade i en enhet som är både sammansatt och i rörelse (positionen för olika klasser och skikt, och för olika fraktioner inom klasserna, förändras under loppet av en och samma historiska eller revolutionära process). Och i våra länder rör det sig om tiotals miljoner människor, i Kina om hundratals miljoner! ... Hur bär man sig åt för att säga 'där är det' om 'subjektet'/massorna?"[46]
Svaret är, menar Althusser, att vi får ändra frågan. Och svaret finns, filosofiskt närvarande, i t.ex. Kommunistiska manifestet (1848) och den historiefilosofiska tes som Althusser finner där: klasskampen är historiens drivkraft.
"Marxismen-leninismen säger nämligen något helt annat: det är klasskampen (nytt begrepp) som är historiens drivkraft (nytt begrepp), som sätter historien i rörelse, driver den framåt, som 'flyttar' historien - och som åstadkommer revolutioner. Denna tes är av största betydelse, ty den sätter klasskampen i främsta rummet."[47]
Jag anser att Althussers tes är riktig på denna punkt. Men även om Althusser stöttar sig på den historiematerialistiska vetenskapen, och talar om filosofin när den existerar i och omkring vetenskapen, så lämnar han inte filosofins område.[48] Hans argumentation utförs i form av en filosofisk batalj om begreppet "människan", och hans grundval är de första historiematerialistiska texterna, främst Kommunistiska manifestet (1848).[49]
Någon närmare precisering av klasskampens plats och roll, preciserad inom teoribildningen hos utförd historiematerialistisk vetenskap, har emellertid Althusser inte gjort. Om Althusser har rätt borde klasskampen inta en mycket central plats i teorin i Kapitalet.
Om Althusser står i filosofin, så drar sig Balibar alltid mot vetenskapen. I den gemensamt utgivna Att läsa Kapitalet (1965) ställer Balibar frågan:
"... på vilka villkor kan påståendet att historien är historien om klasskamp vara ett vetenskapligt påstående?"[50]
Men explicit talar han bara om klasser och klasskamp på en enda sida i sin långa essä, och där skriver han: "klasser är funktioner i produktionens helhetsprocess ... strukturernas bärare eller upprätthållare (Träger), produktionsprocessens agenter."[51]
Och det verkar som om Balibar själv är missnöjd det svar han 1965 gav på frågan. Den står i centrum för hans självkritiska bok Fem studier i historisk materialisme (1974).[52] I hans skrift från 1965 är klasserna "strukturernas" effekter/bärare; därför har också Althusserskolans ståndpunkter från sextiotalet kritiserats för "struktur-determinism".[53] Men här i Fem studier ... från 1974 är svaret ett annat:
"... inskriver klasskampen inte som en enkel konsekvens av produktionssättet och utsugningen, utan i definitionen av själva produktionssättet."[54]
Det betyder att klasskampen inte är något som kommer efter som ett resultat eller en effekt av utsugningen i det kapitalistiska produktionssättet. Individerna ses inte längre som effekter/bärare utan snarare som producenter/bärare av de samhälleliga förhållandena och deras struktur:
"... själva utsugningen är inget annat än den grundläggande historiska formen för klasskampen."[55]
Detta är den grundläggande tesen i den viktigaste av Balibars fem studier, d.v.s. "Mervärde och sociala klasser".[56] I den essän finner vi också formuleringar som denna:
"... analysen av mervärdet är analysen av en inte kombination av bestämda former för klasskamp - specifika former, som konstant tvingas övervinna motståndet från arbetskraften, som reagerar på själva dessas utveckling."[57]
Hos Balibar har alltså Althussers samhällsfilosofiska föreställning om "klasskampen" vidareförts till Kapitalet. Analysen av mervärdet och utsugningen (Första bokens Tredje och Fjärde avdelning) utgör alltså, enligt Balibar, en analys av den historiska form i vilken klasskampen utspelar sig under kapitalismen.
Detta är enligt min mening en fruktbar tes. Men än så länge är den bara ett program. Balibar har inte visat hur teorin är uppbyggd, och på vad sätt klasskampen får den centrala roll som han talar om.
Hans-Jørgen Schanz betydelse är att han inom det skandinaviska språkområdet envist och uppfordrande, alltifrån 1973 till 1977, ställt frågan: Vilket är förhållandet mellan den materialistiska historieuppfattningen 1843-48 och teorin i Kapitalet (d.v.s. manuskripten 1857-67 under arbetsnamnet "Kritik av den politiska ekonomin")? Schanz skriver i sin Antikritikk (1977) om sitt arbete Til rekonstruktionen ... (1973):
"Det var 'Til rekonstruktionens ...' intention att påpeka, att själva det faktum, at Marx analys av och teori om kapitalismen så grundläggande ändrar sig vid övergången till ekonomikritiken, inte kunde vara utan centrala effekter på den förutvarande historiska materialismens grundbestämningar. Detta förhållande har ännu i allt för ringa grad gjorts till föremål för kritiska reflexioner av marxister."[58]
Och vidare:
"... programmet - och det är ännu ett program, en ledtråd - måste vara att bidraga till en historisk materialism efter ekonomikritiken, där dels felen med att överföra den förekonomikritiska historiska materialismen till ekonomikritikens begrepp och föreställningar avvisas, men också, dels, den naivitet avvisas, som tror, att ekonomikritiken som sådan har inlöst den socialistiskt oavvisliga breda kunskapsintention som formulerades i den historiska materialismen."[59]
Och slutligen:
"Boken 'Til rekonstruktionens ...' (1973) grundidé var att bidraga till detta. Problemen löstes inte i denna bok, och löses ej heller här (1977), däremot förefaller det mig viktigt att fasthålla dessa positioner i förhållande till mina kritiker, som helt och hållet handlar som om problemen inte existerade."[60]
Och jag vill verkligen hålla med Schanz om att det är ett problem. "Produktivkrafter", "produktionsförhållanden", "bas", "överbyggnad" och "klasskamp" möter oss inte omedelbart och uttryckligen i Kapitalet. Därför utgör Schanz' problem ett av de viktigaste i Att studera Kapitalet.
Förhållandet mellan den materialistiska historieuppfattningens grundläggande begrepp och teorin i Kapitalet är ett genomgående tema i min studie. Vi möter det i Inledningens kap. II:2, Textkommentarens Bihang till kap. 5 och 14, extrarubrikerna till Tredje och Fjärde avdelningen, punkt 101-105, 162 och 243-44; men framför allt sammanfattas detta i Avslutningen, dels i min uppdelning av kunskapsprocessens nivåer (de tre kapitlen), dels mer detaljerat i kap. II:4.
I Att studera Kapitalet försöker jag formulera ett svar på det problem som Schanz har ställt, men inte löst. Min Avslutning utgör en sammanhållen uppfattning om den historiska materialismen "efter" det att resultaten från "kritiken av den politiska ekonomin" (1857-67) har reflekterats igenom och fått (med Schanz ord) "centrala effekter på den förutvarande historiska materialismens grundbestämningar".
Schanz säger ändå en hel del om kapitalismen i sin Antikritikk (1977). Han behandlar problemet om det kapitalistiska samhällets "subjekt", och diskuterar frågan om klasskampen.
Låt oss börja med Schanz kritik/självkritik av den kapitallogiska traditionen:
"... kapitallogiska skrifter i alltför ringa grad har markerat sammanhangen mellan kapitalbegreppen och klasskampen; härtill kommer att det i ekonomistiska tendenser inom kapitallogiken de facto ofta har framkommit ett sken av att kapitalreprodukionen är en ren mekanism, där klasskampen högst har anvisats en plats utanför eller som bihang till kapitalreproduktionen."[61]
I stället intar Schanz en ståndpunkt, som åtminstone verbalt uppvisar stora likheter med Balibars:
"Begreppet mervärde är på det hela taget kliniskt rensat på, ja, har förlorat varje form av identitet, om det inte ses som ett klasskampsbegrepp."[62]
Men precis som hos Balibar är ju detta inget annat en en programmatisk och svepande fras som måste preciseras. På vilket sätt är mervärdebegreppet ett klasskampsbegrepp? Den frågan besvarar inte Schanz.
Parallellt med framhävandet av klasskampen säger han att kapitalet är samhällets subjekt, och dessutom ett "automatiskt subjekt". Schanz diskuterar kap. 21 i Första boken och skriver:
"... att kapitalistisk produktion av varor samtidigt är reproduktion av de kapitalistiska produktionsformerna: efter det att arbetskraften har blivit till vara, så säkrar själva den kapitalistiska användningen av denna vara, att produktionsformerna förevigas automatiskt under produktionen av 'ting'. Det är detta förhållande som är avgörande för användningen av ordet 'automatiskt'."[63]
Men Schanz gör ett cirkelresonemang. Det som skall bevisas finns redan i premisserna. Betrakta meningen: "... kapitalistisk produktion av varor ... är reproduktion av de kapitalistiska produktionsformerna". Det skulle inte ha varit ett cirkelresonemang om han skrivit: "... produktion av varor ... är reproduktion av de kapitalistiska produktionsformerna."
Gå tillbaka till min Textkommentar och punkt 301, 304, 308 och 311 f (Proudhons "fiffighet"). Där verkar Schanz få rätt, kapitalformen reproduceras automatiskt. Men fortsätt till punkt 379, 383, 384, 394 och främst 399 och 402. Där framgår att: Produktion av varor slår om till produktion av kapital om, och bara om, det kapitalistiska produktionsförhållandet upprätthålles (av någon eller några "bärare"). Det måste dagligen och stundligen upprätthållas för att produktionen av varor och "ting" skall ske i kapitalistisk form, vara produktion av kapital.
Det räcker inte med att "arbetskraften har blivit till vara". I den omedelbara produktionsprocessen måste lönarbetarna hållas på plats med reglemente, övervakning, instruktioner, ackordslöner och andra styrmedel. Schanz kanske menar att maskinernas och fabrikernas naturalform "automatiskt" förmedlar kapitalförhållandet. Men det gör de endast om lönarbetaren faktiskt är underordnad kapitalet. Och det är lönarbetaren bara så länge han ideologiskt accepterar kapitalförhållandet eller inte har politisk makt att göra annorlunda (arbetarrörelsens svaghet). Och själva produktionsprocessens ledning är inte heller något "automatiskt". Den äger rum ledd av utbildade arbetsledare och ingenjörer. Lika litet är t.ex. formen ackordslön, som kan få arbetaren att acceptera kapitalförhållandet, något automatiskt. Bestämmandet av löneform, och själva utbetalningen av arbetslön, är handlingar med klassmässig innebörd.
Enligt min mening finns det inget "automatiskt" i kapitalförhållandets upprätthållande. Det sker endast genom ett aktivt ingripande, det upprätthålls av styrkeförhållandet i klasskampen. När Schanz alltså talar om "den kapitalistiska användningen" av varan arbetskraft, så vilar just denna kapitalistiska användning på ett upprätthållet klassförhållande som inte kan härledas ur kapitalets logik, utan som historiskt måste tillföras "utifrån". Och det tillföres utifrån från såväl klasskampen inom "basen" (ekonomisk kamp) som inom "överbyggnadens" institutioner och apparater (den politiska och ideologiska kampen).[64]
Men enligt min mening är de ståndpunkter jag refererat under b och c ovan inte förenliga. Schanz tillägger:
"Fasthållandet av kapitalet som subjekt implicerar ... tillika en radikal understrykning av att det kapitalistiska produktionssättet produceras och konstitueras genom mänsklig praxis."[65]
Och exakt här kommer Schanz fundamentala motsägelse i dagen. Enligt min mening måste han välja. Antingen är kapitalet (P-V-P') ett "automatiskt" subjekt. Och då är kapitalreproduktionen, med Schanz egna ord, en "ren mekanism" där "klasskampen högst anvisas en plats utanför eller som bihang till kapitalreproduktionen".[66] (Det är på detta sätt kapitalbegreppet uppfattats inom den s.k. kapitallogiska traditionen.) Eller så är kapitalet ett "subjekt" som upprätthålles, med Schanz egna ord, "genom mänsklig praxis i vid mening". Men ett "subjekt" som upprätthålles av utfallet i klasskampen är ju bara ett villkorligt "subjekt", och framför allt inget "automatiskt".
Schanz formuleringar om mervärdet som ett "klasskampsbegrepp" klingar märkligt lika Balibars om att klasskampen är inskriven i analysen av mervärdet. Men precis som Balibar har Schanz inte försökt påvisa på vilket sätt klasskampen inskrivs i teorin om kapitalismen. Därtill kommer att problemet med hans "fundamentala motsägelse" måste lösas.
I Poppers och Tingstens Marx-kritik är det fatalistiska dilemmat den stora poängen. Men innebär verkligen Marx teori en "ödestro"; vad säger teorin i Kapitalet om den politiska, ekonomiska och ideologiska kampen? Det var den den fråga som jag lät kap. I mynna ut i.
Frågan gick vidare till tre marxistiska förgrundsgestalter. Det visade sig att alla tre i stället för "ödestro" talade om klasskampens centrala roll. Men det var på ett föga preciserat sätt. Om man nu hävdar att klasskampen är central i teorin, så måste det vara möjligt att påvisa hur den ingår i teorins uppbyggnad, och vilka konsekvenser det har. Här skall jag nu sammanfatta mina resultat från Att studera Kapitalet, avseende denna fråga.
Enligt Tingsten och Popper innebär utarmningsteorin, d.v.s. kap. 23 i Första boken, en profetia om sjunkande reallöner för lönarbetarklassen. Mitt första led i argumentationen ställer frågan om kap. 23 innehåller en teori om lönernas rörelser. Det andra ledet i min argumentation behandlar frågan om teorins lagar utgör profetior; det handlar om teorins abstraktionsnivå, så som jag antydde i kap. II:1 a ovan.
Popper talar uttryckligen om "lagen om ökande elände" (eng. the law of increasing misery) och menar att den handlar om de arbetandes reallöner.[67] Höjdpunkten skulle vara den passage i kap. 23:4 där Marx skriver "detta är den kapitalistiska ackumulationens absoluta och allmänna lag".[68]
Enligt mina resultat från Textkommentaren är emellertid inte grundproblemet i kap. 23 reallönernas rörelser. Kap. 23 utgör snarare en "befolkningsteori", för att nu uttrycka sig i enlighet med dåtidens språkbruk. Och Marx uttryckliga argumentation och polemiska udd är riktad mot Malthus och hans anhängares "naturliga befolkningslag".[69]
Den lag som formuleras i kap. 23 är uttryckligen en lag om "relativt minskande A/v" (mängd arbetskraft) grundad på den tidigare utvecklade lagen om ökning av arbetets produktivkraft, d.v.s. att allt större mängd produktionsmedel kan sysselsättas med relativt färre antal arbetare. Den lag som kap. 23 formulerar är alltså en lag om relativt minskande antal arbetstillfällen, eller en lag om ökande arbetslöshet vid fortsatt kapitalackumulation.[70]
Men Marx talar ju om "elände" (ty. Elend). Vad har det att göra med kap. 23? Som jag har visat så talar Marx om det "elände" som den arbetslösa reservarmén utsätts för, d.v.s. de som inte får någon lön. Det avgörande kap. 23:4, där såväl marxister som icke-marxister inläst en teori om sjunkande reallöner, handlar alltså om olika typer av arbetslöshet.[71] Marx säger helt enkelt att om lagen om "relativt minskande A/v" får verka ostört i en situation av ceteris paribus så kommer antalet arbetare som "maskineriet har kastat på gatan"[72] att öka. Och när Marx talar om att rikedomen ökar vid den ena "polen" och eländet vid dess "motpol", så avser han en arbetarklass som är skiktad i olika grader mellan stadigvarande arbete, där lönen kan vara "hög eller låg", och fullständig arbetslöshet.[73]
I hela Kapitalet arbetar Marx med ett för lönarbetarklassen gynnsamt antagande: arbetskraftens pris (den nominella lönen) är tillräckligt stor för att kunna köpa konsumtionsvaror som motsvarar en normal levnadsstandard, d.v.s. arbetskraftens pris motsvarar "arbetskraftens värde".[74] Här i kap. 23 påvisar Marx de faktorer, tillgången och efterfrågan på arbetskraft orsakad av kapitalackumulationens omfång, som kan medföra höjningar och sänkningar av den nominella lönen. Detta leder till att antagandet om hög reallön, och en om reallönen obekymrad arbetarklass, måste överges. Marx påvisar att organisering i fackföreningar i kamp om lönen blir nödvändigt för de arbetande.[75]
Fastställandet av den nominella lönens storlek "avgörs blott av den oavbrutna kampen mellan kapital och arbete ... Det hela utmynnar i frågan om kraftförhållandet mellan de kämpande".[76] Och frågan om vilken reallönen blir, ställs inte i kap. 23, vilket borde ha uppmärksammats av utarmningsteorins anhängare. Förhållandet mellan nominell och reell lön problematiseras tidigare i Första bokens framställning, i kap. 15. Därför kunde jag sammanfattande formulera Marx teori om lönernas rörelser:
"Marx löneteori utesluter inte möjligheten av sjunkande reallöner i verkligheten. Den utesluter inte heller möjligheten av stigande reallöner ... Den preciserar de omständigheter som bildar bakgrund till den verkliga lönekampen."[77]
I kap. 23:2 formulerar Marx lagen om relativt minskande A/v. I kap. 23:3 låter han den verka i en modellsituation av ett givet antal arbetare, och lagen får då till effekt en reservarmé. Kap. 23:4 utgör en ytterligare konkretiserad modell-situation, och Marx talar om olika typer av arbetslöshet. Kap. 23:5, slutligen, utgörs av empiriska "illustrationer".
Det viktiga att uppmärksamma här är att lagen upprättas under vissa antaganden. Ceteris paribus får lagen till effekt en arbetslöshet när den verkar på ett givet arbetarantal. Men ändrar man värdena på ceteris paribus-variablerna, och låter t.ex. den konstanta kapitaldelens storlek utvecklas snabbare än arbetsproduktiviteten, då får vi ett bibehållet eller ökat absolut arbetarantal, trots att arbetarantalet relativt sett minskar. Detta diskuterade jag närmare i mitt "Tillägg till kap. 23:4", särskilt punkt 370 om Marx lagbegrepp.
Lagen gäller alltså endast under vissa antaganden, på en viss abstraktionsnivå. Och Marx är själv mycket noga med att framhålla detta. Det stycke där han med emfas skriver: "Detta är den kapitalistiska ackumulationens absoluta allmänna lag", slutar med orden:
"Liksom alla andra lagar modifieras den i sitt förverkligande genom mångahanda omständigheter vilkas analys inte hör hit. (KI, Es wird gleich allen anderen Gesetzen in seiner Verwirklichung durch mannigfache Umstände modifiziert, der en Analyse nicht hierher gehört.)"[78]
Intressant är kanske att denna sista mening i stycket faller ifrån när utarmningsteorins uttolkare citerar Marx. Det gäller såväl icke-marxisterna Popper och Schumpeter som marxisten Kuczynski.[79]
Tes: Det finns ingen profetia i kap. 23, varken om sjunkande reallöner eller ökande arbetslöshet. Kap. 23 framställer en lag, lagen om relativt minskande A/v. Men vilka effekter denna lag får på arbetslösheten eller lönekampen i ett konkret samhälle (eller bransch eller företag) beror på faktorer i den faktiska situationen, d.v.s. faktorer som i kap. 23 hålls konstanta i form av antaganden om ceteris paribus. Vill man göra "förutsägelser" om arbetslöshetens eller lönernas utveckling i t.ex. Sverige eller Indien, måste man grunda dessa på de faktiska förhållanden som råder i dessa länder.
Varuformen, penningformen, kapitalformen, löneformen, profitformen, alla är grundläggande samhälleliga former i det kapitalistiska systemet. Marx analys i Kapitalets första bok resulterar i påvisandet att dessa ekonomiska former är knutna till vissa samhälleliga förhållanden. När det gäller kapitalformen så innesluter den ett specifikt samhälleligt förhållande som gång på gång stått i centrum för analysen - kapitalförhållandet.
Kapitalförhållandet upprättas i slutet av Andra avdelningen och i början av Tredje. Detta återspeglar kapitalets dubbelhet av cirkulation och produktion.[80] I kap. 4:3 klarläggs kapitalförhållandet i cirkulationen. Det består av att arbetarklassen har en "dubbel frihet". För det första "frihet" från produktionsmedel, egendomslöshet vad gäller produktionsmedel; detta kan jämföras med en enkel varuproducents ägande av sina verktyg och sin verkstad. För det andra "friheten" att fritt förfoga över sin enda tillgång, arbetskraften, och fritt kunna sälja den som vara på marknaden, arbetsmarknaden; detta kan jämföras med slavens eller den livegnes bundenhet.[81]
I slutet av kap. 5:1 klarläggs kapitalförhållandet i produktionen. Det består för det första av att kapitalisten förfogar över produktionsmedlen som sin egendom, men därmed också över de producerade produkterna; efter en arbetsdag ägs inte produkterna av den kollektive totalarbetare som producerat dem. För det andra består det i att arbetaren arbetar under kapitalistens ledning och kontroll, på ett för kapitalisten ändamålsenligt sätt.[82]
I kap. 4 analyserar Marx kapitalets allmänna form. Han ställer frågan hur P-V-P' kan vara möjlig. Kapitalformens "elementarformer" är ju varan och penningen, och hur kan ett mervärde uppstå genom utbyte? Hans svar i kap. 4:3 är att pengar kan bli till mer pengar, på grundval av den enkla varan och. varuutbyte, om, men bara om, arbetskraften existerar som vara på marknaden och kan köpas för att sättas i arbete i produktionen. P-V-P' kan alltså förverkligas endast om kapitalförhållandet är upprättat.
Men hur kapitalförhållandet har upprättats historiskt, och om kapitalförhållandet i verkligheten är upprättat i något konkret samhälle, är inte problemet i kap. 4:3. Där gör Marx uttryckligen ett teoretiskt antagande om att så är fallet.[83] Hela Marx följande analys om problemet att få pengar att bli till mer pengar, P-V-P', genomförs alltså under antagandet om att kapitalförhållandet är upprättat.
I kap. 24 återvänder Marx till denna punkt. Han gör en skiss över Englands historia och påvisar att arbetskraftens skiljande från produktionsmedlen, arbetskraftens lösgörande från t.ex. de feodala banden, är ett resultat av en lång och omfattande klasskamp. Det framgår också att det för bourgeoisin inte bara är fråga om en kamp för att upprätta och utbreda kapitalförhållandet, utan också om en ständig kamp för att upprätthålla det.[84] (I utvikningsfiguren till Avslutningen kap. II:2 c är detta slags klasskamp representerat av de båda grova pilarna underifrån, den ena till vänster, den andra till höger på figuren.)
Tes: Antagandet om kapitalförhållandets upprättande och upprätthållande utgör ett antagande om utfallet i klasskampen.
Pengar blir inte till mer pengar om inte produktionen bedrivs på ett för kapitalisten ändamålsenligt sätt. Kapitalisten måste konkret använda arbetskraften. Värdebildningen äger inte rum utan problem. Jag har i utvikningsfiguren (Avslutning kap. II:2 c) talat om "kampen om de former och villkor under vilka arbetskraften skall användas". Detta slags kamp bedrivs endast inom ramen för kapitalförhållandet. Kampen gäller från kapitalistklassens sida en kamp om mervärdemängdens storlek; för lönarbetarklassen är det en kamp om arbets- och levnadsvillkor. I kap. 15 diskuterar Marx de tre variabla faktorer som avgör mervärdemängdens storlek: 1) arbetsdagens längd, 2) arbetets intensitet och 3) arbetets produktivkraft. I en faktiskt situation avgörs innehållet i dessa "variabla faktorer" av utfallet i kampen mellan kapitalister och lönarbetare, av de handlande aktörernas ömsesidiga styrkeförhållanden.
Tes: Mervärdemängdens storlek avgörs av klasskampens utfall; det är alltså klasskampen som sätter ramarna för kapitalets värdeförökning.
Jag har alltså en bestämd lösning på det som jag ovan i kap. III:4 d kallade problemet med "Schanz' fundamentala motsägelse". Kapitalets värdeförökningsdynamik, P-V-P', är ett "subjekt" endast i teorin om kapitalismen på Kapitalets abstraktionsnivå, "kapitalet i allmänhet". Men till och med på denna abstraktionsnivå är kapitalet bara skenbart ett subjekt. Det är ett villkorligt subjekt. Om, och endast om, vissa förhållanden är upprättade och vissa klasskampshandlingar är utförda kan värdeförökningen bli verklighet. Inte heller är kapitalet ett automatiskt subjekt så snart arbetskraften finns att köpa som vara på marknaden, som Schanz skriver. Själva värdeförökningen infrias om, och bara om, vissa handlingar utförs av aktörerna, handlingar som genom att vara knutna till kapitalformen får klassmässig innebörd och därmed utgör vad jag kallat klasskampshandlingar.[85]
Tes: Endast under vissa förhållanden som upprättas och upprätthålles av klasskampen (i vid mening) är kapitalet "subjekt" i ett samhälle, d.v.s. existerar kapitalets värdeförökningsdynamik, formlogik och rörelselagar där.
Uppbyggnaden av Marx teori visar oss detta med önskvärd tydlighet. Jag har försökt att i utvikningsfiguren visuellt åskådliggöra, med Grundrisses ord, "de punkter där det historiska betraktandet måste inträda"[86], eller de punkter där det visar sig att "den dialektiska framställningsformen endast är riktig när den känner sina gränser".[87] Och dessa punkter i teorins uppbyggnad spränger sönder föreställningen om kapitalet som ett "automatiskt" subjekt. I stället inträder de två slagen av klasskamp: å ena sidan kampen om kapitalförhållandets upprätthållande/upphävande, å andra sidan kampen om de former och villkor under vilka arbetskraften skall användas.[88]
I Textkommentarens punkt 408 reflekterade jag över Första bokens uppbyggnad. Jag framhöll att den logiska framställningen egentligen slutade i och med kap. 23, ja snarast med kap. 23:3. Kap. 23:4 är ju en slags utgång ur teorin mot verkligheten; Marx uppställer ju där en modell där lagen om relativt minskande A/v, som han redan i kap. 23:3 lät verka i ett givet arbetarantal, resulterar i olika typer av arbetslöshet. Men i detta sammanhang, just efter det att han har skrivit om "den kapitalistiska ackumulationens allmänna lag", sammanfattar han elementen i lönarbetarklassens läge. I punkt 359 ställde jag samman dessa och min tolkning av Marx associationer bakåt till Första bokens resultat. Efter att ha sammanfatta sina tidigare kapitel och avdelningar summerar Marx med orden: "elände, arbetsbörda, slaveri, okunnighet, brutalisering och moralisk degradering" (se punkt 360).
Låt oss nu gå till det omdiskuterade kap. 24:7. (Det är ju där Tingsten och Popper ser Marx s.k. katastrofteori och därtill logiskt inneboende det fatalistiska dilemmat.) När lönarbetarklassens ställning behandlas där av Marx använder han bl.a. orden: "elände, slaveri och förnedring".[89] Det har jag tolkat som en direkt association och summering av Marx sammanfattning i kap. 23:4 som jag behandlade i punkt 359; det är ju bara det eländet och det slaveriet som finns i Första boken.
När jag i Textkommentaren sammanfattar lönarbetarklassens samhälleliga ställning och historiska situation, i en vidare mening än "lönarbetarklassens läge" från kap. 23:4 och punkt 359, så inbegriper jag dessutom dels kapitalförhållandets klasskampssituation (ovan i kap. IV:2) dels den praktiska uppgift och rekommendation som föreläggs den organiserade lönarbetarklassen.[90] Det visar sig att Första boken därmed preciserar lönarbetarklassens samhälleliga ställning och historiska situation på följande sätt.
Faktorer som möjliggör socialismen och som frambringas när kapitalismens värdeförökningsdynamik, formlogik och utvecklingslagar får verka är:
1) storindustrins karaktär av gemensamt arbete (punkt 228);
2) storindustrins sammanförande av lönarbetarna till stora enheter, framväxten av en lönarbetarklass (punkt 136 och 137).
Faktorer som ger anledning (nödvändiggör) för lönarbetarklassen att organisera sig och kämpa är:
A) lönarbetarklassens samhälleliga situation (punkt 359). I den omedelbara produktionsprocessen är det arbetarrörelsens:
a) kamp om arbetsdagens längd (kap. 8, punkt 128, 135);
b) kamp om arbetets intensitet (kap. 11-13 punkt 223-232);
c) kamp om teknik och arbetsmiljö, d.v.s. användningen av Pm och A (kap. 11-13 punkt 223-232);
d) kamp om lönen (kap. 23, punkt 347).
I samhället i övrigt är det kamp mot andra kapitalformer:
f) kamp mot bostadskapitalet i hyresgästföreningar och spar- och bostadskassor (punkt 277);
g) kamp mot handelskapitalet i kooperativa föreningar rörande produktion och distribution av konsumtionsmedel;
h) kamp mot andra samhälleliga effekter av den kapitalistiska produktionsordningen, upprättandet av ett helt skyddsnät av organisationer och framtvingad lagstiftning.
Faktorer som ger anledning till (nödvändiggör) för lönarbetarklassen att genom politisk organisering och kamp gå utöver kapitalismen är:
B) kapitalismens krisbenägenhet. Det är främst två förhållanden om vi nu begränsar oss till faktorer inom ramen för Första boken:
a) kriserna som inneboende begränsning för kapitalackumulationens omfång, den ständiga tendensen till arbetslöshet och därav följande socialt elände (punkt 358);
b) kriserna som ständig pådrivare för kapitalisternas profitbegär; för att motverka profitkvotens tendens att falla måste utsugningsgraden ökas t.ex. genom sänkta löner, längre arbetsdag, högre arbetsintensitet, d.v.s. allt det som räknades upp under A:a-d ovan.
c) Om vi går utöver Första bokens abstrakta förhållanden, så finner vi naturligtvis i ett konkret samhälle en rad missförhållanden som mer eller mindre direkt är knutna till att "det kapitalistiska produktionssättet härskar"[91], och att därför produktions- och samhällsliv inriktas på att tillfredsställa kapitalets behov av profit i stället för planerade och demokratiskt beslutade samhälleliga behov.
Tes: Första boken mynnar ut i (i kap. 23:4 och 24:7) en sammanfattning av de förhållanden och klasskampshandlingar som är knutna till kapitalformen (kap. IV:2-3 ovan); vilken situation lönarbetarklassen befinner sig i under kapitalismen och vilka möjliga projekt som så att säga står på dagordningen.
Den av Tingsten och Popper framhållna s.k. katastrofteorin utgör en tolkning av kap. 24:7 i Första boken. Jag skall här sammanfatta mina resultat från Textkommentaren punkt 396-408.
I kap. 24:7 talar Marx om tre egendomsformer: den enkla varan (den egentliga privategendomen), den kapitalistiska privategendomen (som egentligen inte är så "privat", t.ex. aktiebolag) och den gemensamma (kollektiva eller socialistiska) egendomen. Var och en av dessa egendomsformer existerar på grundval av vissa produktionsförhållanden, och det kapitalistiska produktionsförhållandet (kapitalförhållandet) är ett klassförhållande. Som vi såg ovan är den kapitalistiska egendomsformen knuten till vissa klasskampshandlingar. Det är endast genom en lång historisk klasskamp som kapitalismen upprättas och stabiliseras i Västeuropa. Och den skildring av denna kamp som Marx gjort i kap. 24:1-6 sammanfattar han i några meningar här i kap. 24:7.[92]
Men detsamma gäller den socialistiska egendomsformen. Likaväl som att kapitalismen upprättas genom klasskamp, talar Marx om kapitalismens avskaffande som en aktiv politisk handling, en expropriation av kapitalistklassen. Låt oss se på ett nyckelcitat som ofta givits en fatalistisk tolkning (ä.ö.):
"Produktionsmedlens centralisation och arbetets samhälleliga karaktär når en punkt när de blir oförenliga (KI, unverträglich) med sitt kapitalistiska hölje. Detta spränges. Den kapitalistiska privategendomens timme slår. Expropriatörerna blir exproprierade."[93]
Men vem spränger det? Vem exproprierar kapitalistklassen? Vi behöver bara gå två meningar bakåt för att kunna läsa:
"Men även förbittringen (KI, Empörung) ökar hos den ständigt växande arbetarklassen, som samtidigt skolas, sammansvetsas och organiseras genom den kapitalistiska produktionsprocessens egen mekanism."[94]
Det är alltså denna arbetarklass, som genom organisering blivit arbetarrörelse, som enligt Marx "expropierar" kapitalistklassen.
Tes: Det fatalistiska dilemmat, som det formulerades i kap. I:4 ovan, är alltså inte logiskt inneboende i kap. 24:7. Endast genom en aktiv klasskampshandling kan kapitalismen avskaffas.
Vi kan alltså avvisa fatalismen och det fatalistiska dilemmat som det formulerades i kap. I:4 ovan. Men hur skall vi då förstå kap. 24:7? Vad säger Kapitalet om socialismens upprättande?
Enligt min mening finns det ingenting i Marx teori som kan garantera att klasskampen verkligen kommer att lyckas, och att kapitalismen verkligen kommer att störtas. Socialismen är ingenting som man kan gå och vänta på; den måste genomföras. Första boken och kap. 24:7 målar upp lönarbetarklassens ställning och historiska situation. Här är förhållandena som gör socialismen möjlig. Här är förhållandena som ger anledning till att avskaffa kapitalismen.[95] Här är de avgörande samhällsförhållanden som måste angripas. Marx teori utmynnar i en praktisk rekommendation, ett politiskt projekt om kapitalismens upphävande och socialismens upprättande genom politisk kamp.[96]
Det är endast förverkligandet av detta politiska projekt, som medför kapitalismens upphävande. Om, och endast om, detta projekt genomförs uppstår den situation när: "Den kapitalistiska privategendomens timme slår. Expropriatörerna blir exproprierade".
I sitt Förord (1859) gjorde Marx en sammanfattning av de "allmänna resultat" som han kommit fram till genom sina studier under åren 1843-48. I Avslutningens kap. I:3 kallade jag detta en "preliminär historieteori". Om vi nu granskar detta Förord så märker vi att socialismen inte finns med där som en historisk epok.[97] Marx talar bara om att kapitalismen själv frambringar de "materiella betingelserna" för sitt eget upphävande. Det är enligt min mening mycket rimligt. År 1859 finns inte socialismen annat än som en förhoppning och en möjlighet.
Många har tolkat Första bokens kap. 24:7 som en fortsättning på Förordet. Inte bara Tingsten och Popper har på det sättet försökt legitimera sin fatalistiska läsning, utan även inom den marxistiska traditionen möter man en sådan uppfattning.[98] Men enligt min mening är detta omöjligt. Kap. 24:7 skrivs i samband med Kapitalet, och som jag framhöll så är distinktionen mellan den materialistiska historieuppfattningen och den utförda vetenskapen i Kapitalet avgörande. Förhållandet mellan Förordet (1859) och Första bokens kap. 24:7 är ett annat.[99]
Först i efterhand skrivs historien. Det är bara i efterhand vi kan konstatera om Marx politiska projekt i Kapitalet har blivit verklighet. Kapitalet och kap. 24:7 har bara angett att om, och bara om, vissa klasskampshandlingar utförs så blir det socialism. Mer kan inte en kritik av den politiska ekonomins teori och praxis göra.[100]
Men nu, när det tjugonde århundrandet redan går mot sitt slut, så vet vi att socialistiska samhällen faktiskt har upprättats. Vi vet också att det över hela världen pågår en kamp för kapitalförhållandets upphävande, för demokrati och socialism.[101] Ser vi till Sverige så är det inte bara det lilla kommunistpartiet VPK som ställer detta på dagordningen, även Landsorganisationen har framlagt ett förslag om att med hjälp av s.k. löntagarfonder avskaffa den kapitalistiska privategendomen. Marx rekommendation från kap. 24:7 har alltså följts i många länder. Och skildringen av denna klasskamp är skildringen av dessa samhällens moderna historia.
Idag arbetar många vidare på den "preliminära historieteori" som Förord (1859) antyder. Man arbetar med och ställer problem (såväl diakroniskt som synkroniskt, såväl genetiskt som strukturellt) för att utveckla en mer preciserad historieteori. Men fortsättningen på Förordet står inte att söka i kap. 24:7 utan i den verkliga historien. Det är genom studier av den verkliga historien som vi till historieteorin kan foga det som i Förord bara var antytt som en möjlighet[102]: en ny samhällsform (strukturellt sett) och en ny historisk epok (genetiskt sett), socialismen.
Mitt starka betonande av klasskampsmomentet ingår här i en kritik av den fatalistiska tolkningen av Marx. Men innebär då inte min ståndpunkt en voluntaristisk hållning, en överdriven tro på viljans kraft att ändra historien? Enlig min mening står valet helt enkelt inte mellan fatalism och voluntarism.[103] Just det marxistiska tänkandet ställer problemet om mänsklig praxis annorlunda. I Avslutningens kap. I framhävde jag detta,[104] och fortsättningen av Avslutningen utvecklar detta annorlunda sätt att se på mänsklig praxis.
För Marx är socialismen möjlig. Den givna kapitalistiska verkligheten är upphängd i klasskampshandlingar, och det som är upprättat och upprätthållet av klasskampshandlingar kan också avskaffas genom klasskampshandlingar. Till och med det mest lagbunda, marknadens prisrörelser, konjunkturerna och kapitalismens förmenta naturlagar kan upphävas.[105] Den urgamla förhoppningen om att människorna skall kunna styra sin samhällsutveckling kan bli verklighet.[106]
Här i Kapitalet har Marx bara talat om kapitalismen abstrakt. Men i verkligheten existerar inte kapitalismen abstrakt. Den existerar i konkreta samhällen. Och de handlingar som uppbär den är inneboende i ett helt system av institutioner, apparater, tanke- och handlingsmönster. Tillsammans utgör dessa ett konkret samhälle, och klasskampen gäller alltid den historiskt givna och överlämnade samhällsbyggnaden i ett konkret samhälle. Marx inledningsord till Louis Bonapartes 18. Brumaire lyder:
"Människorna gör själva sin historia, men de gör den inte efter eget gottfinnande, inte under omständigheter som de själva valt, utan under omständigheter som är omedelbart påträffade, givna och överlämnade."[107]
Klasskampen utkämpas i konkreta samhällen och gäller förhållanden i givna samhällen. Kapitalet har angett vad som är möjligt och det övergripande målet. Men det är analysen av den konkreta situationen och den samlade praktiska erfarenheten som tillsammans med en utvecklad och skapande politisk fantasi anger hur kampen bör utföras för att målet skall uppnås.[108]
[1] Tingsten, H., Den svenska socialdemokratins idéutveckling I-II (1941), pocketutgåva Aldus/Bonniers, Stockholm 1967, s. 75-103. Denna bok refereras nedan som Tingsten.
[2] Tingsten s. 78-93, citat från s. 78 och 88.
[3] A.a. s. 78, 93-95.
[4] A.a. s. 84.
[5] A.a. s. 86.
[6] A.a. s. 86.
[7] A.a. s. 88. Tingsten antyder därmed att Marx dock själv skulle tala om en "utarmningsteori". Men som jag påvisat i mitt "Tillägg till kap. 23:4" använder Marx beteckningen "utarmningsteori" lika litet som den av Tingsten anförda "katastrofteorin".
[8] A.a. s. 88.
[9] A.a. s. 89. OBS! Jfr. min Inledning, sid 35-38 ovan.
[10] A.a. s. 89-90.
[11] A.a. s. 90.
[12] A.a. s. 90.
[13] Popper, K., The open society and its enemies, Vol. I-II (1945); Volume 2: The high tide of prophecy: Hegel, Marx and the aftermath; Routledge & Kegan Paul, paperback 1969. Denna bok som varit så betydelsefull för uppfattningen om Marx i den intellektuella världen, även i Sverige, har trots sitt tiotal omtryckningar på engelska aldrig översatts till svenska. Nedan refereras den som Popper.
[14] Popper s. 82-84.
[15] A.a. s. 83.
[16] A.a. s. 82.
[17] A.a. s. 136-37, 166-70, 178 och 186.
[18] A.a. s. 136.
[19] Tingsten s. 78, 88, 93-94.
[20] A.a. s. 94-95.
[21] A.a. s. 95, kursiv. MD.
[22] Popper s. 82-87.
[23] A.a. s. 135-36, kursiv. MD. Det citat från Marx förord till första upplagan (1867) som Popper använder återfinns i BI på s. 5/KI s. 15-16. Det bör läsas i sitt sammanhang med problemet om "abstraktionskraft" och "illustration till mina teoretiska resonemang" på sidorna innan; se min Textkommentar ovan, punkt 370:6.
[24] A.a. s. 169, kursiv. MD.
[25] A.a. s. 193; se även s. 196-97.
[26] Se t.ex. a.a. s. 81.
[27] Lewin, L., Planhushållningsdebatten, Uppsala 1967, s. 24-25.
[28] Lewin a.a. s. 25.
[29] Tingsten s. 93-95; Popper s. 143-45, 162-65, 189-92, 199-200 och 203-11.
[30] Popper s. 119; se även s. 120, 124 och 125.
[31] Popper a.a. s. 193.
[32] Bunge, M., Treatise on Basic Philosophy (1974), Volume I, Semantics I: Sense and reference, s. 83-84; se även Scientific Research I (1967), kap. 7:1 och 8:4.
[33] Se Popper kap. 13, 20 och 21; Tingsten s. 79-90. För mig är problematiserandet av förhållandet mellan den marxistiska tankebyggnadens olika delar ett huvudproblem; se Inledning kap. II:1-2 och Avslutning kap. I:1. Det visar sig också att nyckeltermen "Elend", som Tingsten och Popper likställer i Kommunistiska manifestet (1848) och Kapitalet (1867), har olika begreppslig innebörd i de båda sammanhangen; se min analys av detta i punkt 361-367.
[34] Tingsten s. 88.
[35] Bunges tes i Treatise on basic philosophy är att "meaning" utgörs av både "sense" och "reference"; se Volume II, Semantics II: Interpretation and truth, kap. 7:2,4 och 6 som också hänvisar tillbaka till första volymens kapitel om "sense" och "reference". Med Evert Vedungs termer från Det rationella politiska samtalet skulle man kunna säga att all "bokstavstolkning", när det gäller utsagor i en vetenskaplig teori, logiskt sett förutsätter en "systematisk tolkning" där abstraktionsgraden (utsagornas objekt eller referens) är preciserad; se Avslutning not **, sid. 459-60 ovan.
[36] Denna frågeställning presenteras på tre ställen, på sid. 7, 39-40 och 459-60.
[37] Skolbildningarna blir desto mer betydelsefulla eftersom anhängarna sällan har problematiserat själva grundtexten, utan snarare i den ser vad de önskar se. Jag hoppas kunna bidraga med litet sekularisering därvidlag.
[38] Popper a.a. s. 393.
[39] För detta uttryck se t.ex. Bunge, M., Scientific Research I, s. 21-24, 493-95; Treatise on Basic Philosophy, Volume I, Semantics I, s. 39-46, 83-84.
[40] Se ovan sid. 7 och not ** på sid. 459-60. Denna "rekonstruktiva" ambition går igen i hela den moderna internationella Marx-forskningen. Roman Rosdolskys och Witali. S. Wygodskis grundläggande arbeten, exempelvis, är rekonstruktioner av Marx problematik. Och Louis Althusser talar om en "symptomal läsning", d.v.s. att där Marx formulerar "ett svar utan fråga" så gäller det att "upptäcka själva frågan på något annat ställe" eller i en annan skrift (Att läsa Kapitalet 1, s. 32); och detta är verkligen vad Textkommentaren har sysslat med, att utröna vilka problem till synes försynta och oskyldiga kapitel om varan, mervärdet eller det konstanta kapitalet handlar om. Hans-Jørgen Schanz, slutligen, talar om att tolkningen av Marx teori nödvändigtvis måste innehålla "en immanentisk rekonstruktion af de konstitutive momenter for teorien" (Til rekonstruktionen ..., s. 9). (Uttrycket "rekonstruktiv tolkning" finns hos Evert Vedung i Det rationella politiska samtalet (1977), s. 81, 89-92; jfr. dock not ** på sid. 459-60.)
[41] Vad det kan vara fråga om diskuterar t.ex. Lakatos (1970) på s. 132-80.
[42] För Vedung (1977) är det uppenbart att "rekonstruktiv tolkning" tenderar mot "egen teori- och hypotesbildning"; a.a. s. 90.
[43] Se t.ex. Lakatos (1970) och hans "relative autonomy of theoretical science"; a.a. s. 137 och 173-77.
[44] Althusser, L., Filosofi från proletär klasståndpunkt, uppsatser i urval av Göran Therborn, Cavefors 1976, s. 46-108.
[45] Althusser a.a. s. 56.
[46] Althusser a.a. s. 56-57.
[47] Althusser a.a. s. 57.
[48] För förhållandet mellan filosofi och vetenskap, se Avslutningen not 3, 4 a, 5 och 6. Samtidigt vill jag passa på att förtydliga min not 6. Där skriver jag om "syn på filosofin"; men det skall vara "syn på förhållandet mellan filosofi och vetenskap".
[49] Althusser a.a. s. 57.
[50] Att läsa Kapitalet 2 (1965), s. 87.
[51] Att läsa Kapitalet 2, s. 179.
[52] Balibar, É., Cinq études du matérialisme historique, Maspero 1974, på danska Fem studier i den historiske materialisme, Rhodos, Köpenhamn 1977.
[53] Kritiken kommer från Ernesto Laclau och gäller Nicos Poulantzas; se Avslutningen not 149 sid. 533-34 ovan; se Laclau a.a. s. 51-79.
[54] Fem studier ..., s. 180/180.
[55] Fem studier ..., s. 180/180.
[56] Se t.ex. s. 120-29, 152, 178-93. Jfr. Althussers tankar i Filosofi från proletär klasståndpunkt s. 58 med Balibars s. 180-81.
[57] Fem studier ... 124/124.
[58] Antikritikk s. 39, försvenskad danska MD.
[59] Antikritikk s. 52, försvenskad danska MD.
[60] Antikritikk s. 52, parentes MD, försvenskad danska MD.
[61] Antikritikk s. 59-60, försvenskad danska MD.
[62] Antikritikk s. 55-56, försvenskad danska MD.
[63] Antikritikk s. 73-74.
[64] Se Textkommentaren punkt 67 och 412. Se även Reichelt (1970) s. 254-65.
[65] Antikritikk s. 103, försvenskad danska MD.
[66] Antikritikk s. 59-60, försvenskad danska MD.
[67] I textkommentarens punkt 368 och 369 genomför jag en kritik av nationalekonomen Joseph Schumpeter och Karl Popper på denna punkt; i Bihang till kap. 23 tar jag även upp en marxistisk tolkning av kap. 23 som en "utarmningsteori", Jürgen Kuczynskis.
[68] Se Textkommentarens punkt 355.
[69] Punkt 326, 328-331.
[70] Se punkt 334-335, 340-341.
[71] OBS! Se punkt 349-58, 361-67.
[72] Första boken s. 565/669.
[73] Första boken s. 570/675; se även punkt 360.
[74] Se punkt 73, 76, 254 och 322.
[75] Se punkt 347; problemet om lönen och kapitalförhållandet tar jag inte upp här, se punkt 325, 327, 331, 332, 339 och 347.
[76] Se punkt 322 sid. 346 ovan, citatet är från Marx Lön, pris och profit (1865); se även punkt 347 och 366. Redan i punkt 73 och 76 framhöll jag att Marx teoretiska antagande om "normal" levnadsstandard måste vara ett antagande om utfallet av tidigare lönekamper.
[77] Punkt 366 och sid. 384 ovan; se även punkt 254, 322 och 347.
[78] Punkt 355, sid. 369 ovan; se även hela avsnittet punkt 354-358.
[79] Se punkt 368, 369 samt Bihang till kap. 23.
[80] Se punkt 101 och 102.
[81] Se punkt 67-71, 105 och 137.
[82] Se punkt 86-88 och 162.
[83] I kap. 4:3 skriver Marx på s. 146/183: "Orsaken till att denne frie arbetare möter honom (penningägaren, MD) på varumarknaden, intresserar inte penningägaren ... Och tills vidare intresserar den oss lika litet. Vi håller teoretiskt fast vid faktum liksom penningägaren gör det praktiskt." Se även punkt 67-71 samt punkt 379 och 383. OBS! punkt 379.
[84] Se punkt 376, 379, 383, 384, 386, 392 och 394.
[85] OBS! Se punkt 383 där jag förklarar vad jag menar med "klasskampshandlingar".
[86] Grundrisse s. 364IV.
[87] Grundrisse s. 945IV. [Denna del finns ej översatt till svenska - MIA.]
[88] När Andra och Tredje boken behandlas, kommer ytterligare ett slags klasskamp att framträda: kampen om det samhälleliga totalkapitalets harmoniska reproduktion. Se Avslutning kap. II:3.
[89] Första boken s. 670IV/790-91.
[90] Se punkt 373-375, 405-406 samt Avslutningen kap. III:5 c.
[91] Första boken s. 31/49.
[92] Första boken s. 669III-IV-670I/789III-IV-790I.
[93] Första boken s. 670-71/791. Jag hävdar att detta är nyckelcitatet, och att den "naturlags nödvändighet" som Marx talar om i stycket nedanför bara är ett annat sätt att komprimerat uttrycka (insnärjd och omvärvd att problemet att med dåtidens filosofiska språk uttrycka sina nya ståndpunkter, se Althusser Att studera Kapitalet 1, s. 34 och 97) samma sak. Detta är också Engels åsikt. Se Avslutningen not 6 och Anti-Dühring s. 181-84/MEW 20 s. 123-25 där Engels diskuterar Marx formulering om "negationens negation".
[94] Första boken s. 670-71/790-91. OBS! Se punkt 405-407.
[95] Se punkt 405 och kristeorin. Mitt avvisande av "katastrofteorin" innebär inte ett avvisande av "sammanbrottsteorin" som den uppställs av Henryk Grossmann i hans arbete från 1929. Ceteris paribus leder kristeorin till sammanbrott. Men denna "lag" kan inte bedömas annorlunda än de övriga av Kapitalets lagar. Jag uppskattar alltså Grossmans teoretiska insats men inte hans politiska inramning och de slutsatser som han tror sig utläsa. Se punkt 405-407; särskilt punkt 407. Se även högra delen av utvikningsfiguren till Avslutningens kap. II.
[96] Denna rekommendation finner vi t.ex. i punkt 373-375, 405-407 och i Avslutningen kap. III:5 c.
[97] Se Inledning, ovan sid. 33-34 där nyckelcitatet från Förord (1859) är återgivet.
[98] Se Avslutningen not 112, 113 och 118.
[99] OBS! Se Avslutningen kap. I:3 och II:4; se även Inledningen kap. II:2.
[100] Se punkt 27-28, 410-413, särskilt punkt412; se även Avslutningen not 108 och 170.
[101] Se punkt 406, särskilt sid. 434.
[102] Se Avslutningen kap. I:3 och dess kap. II:4.
[103] Se t.ex. Georg Lukács "Det borgerliga tänkandets antinomier" i Historia och klassmedvetande, Cavefors, Budapest 1968, s. 174-220, särskilt s. 187-203.
[104] Se Avslutningen kap. I:2.
[105] Se Paul Samuelson i punkt 27-28.
[106] Därmed sluter vi cirkeln (som är en dialektisk spiral) och står åter i Inledningens kap. I:1 närmare bestämt i not 10.
[107] Se Avslutningen sid. 541.
[108] Se Avslutningen kap. III och Inledningen kap. I:1 med dess not 11.