Publicerat: Ffg på ryska 1939-1941.
Källa: Marx Engels Werke bd XLII, s. 3-717; "Grundrisse
der Kritik der politischen Ökonomie".
Översättning: Sven-Eric Liedman
Digitalisering: Jonas Holmgren
a) Föremålet för undersökningen är först och främst den materiella produktionen.
Individer är produktiva inom ett samhälle - därför är individernas samhälleligt bestämda produktion den självklara utgångspunkten. Smith och Ricardo utgår från den ensamme och isolerade jägaren och fiskaren. De uttrycker 1700-talets fantasilösa inbillningar om Robinson, vilka ingalunda - som kulturhistorikerna tror - bara är en reaktion mot överförfining och en strävan tillbaka till ett missförstått naturtillstånd. Lika litet är Rousseaus samhällsfördrag, som sammanför och förenar individer som av naturen är oberoende av varandra, utslag av en sådan primitivism. Man fäster sig då bara vid skenet, vid utanverket i de små och stora robinsonaderna. I själva verket föregriper de det "borgerliga samhället", som spirat alltsedan 1500-talet och som med väldig fart gått mot sin mognad under 1700-talet. I detta den fria konkurrensens samhälle framstår den enskilde som lösgjord från de naturliga band, som i tidigare epoker gjort honom till ett tillbehör till en bestämd och begränsad mänsklig sammanslutning. För 1700-talets profeter, på vilkas axlar Smith och Ricardo står, är denna 1700-talsmänniska ett ideal som alltid existerat. I själva verket är hon en produkt av å ena sidan upplösningen av de feodala samhällsformerna, å andra sidan de nya produktivkrafter som utvecklats sedan 1500-talet. Men hon framställs inte som ett historiskt resultat utan som utgångspunkt för historien. Eftersom hon motsvarar 1700-talets föreställningar om den mänskliga naturen ser man henne inte som något som historien frambringat utan som något av naturen bestämt. Samma misstag har hittills varje ny epok begått. Men Steuart, som i många avseenden står i motsats till 1700-talet och som i sin egenskap av aristokrat står på mer historisk grund, undviker denna enfaldighet.
Ju längre tillbaka i historien vi går, desto mer osjälvständig förefaller individen - och därmed också den producerande individen. Han tillhör en större helhet: först på ett ännu helt naturligt sätt familjen och den till stam utvidgade familjen, sedan den mer omfattande sammanslutning som uppstått ur stammarnas motsättning och sammansmältning. Först på 1700-talet, i det "borgerliga samhället", framstår de olika sociala formerna som blotta medel för den enskildes privata ändamål, som en yttre nödvändighet. Men den epok, som frambringat denna ståndpunkt - den isolerade individens ståndpunkt - är just den epok som har de hittills mest avancerade samhälleliga förhållandena. Människan är i bokstavlig mening ett zoon politikon - inte bara ett sällskapligt djur, utan också ett djur som kan isolera sig enbart inom ett samhälle. En isolerad individ som producerar utanför samhället är ett oting. Väl kan det någon enstaka gång hända att en civiliserad människa av en tillfällighet hamnar i vildmarken, men hon bär då de samhälleliga krafterna inom sig som möjligheter. En utveckling av produktionen utanför samhället är lika otänkbar som en språkutveckling utan människor som lever tillsammans och talar med varandra.
Det är onödigt att längre uppehålla sig vid detta. Det hade varit alldeles onödigt att ta upp denna fadäs, som var meningsfull och förnuftig för 1700-talets människor, om inte Bastiat, Carey, Proudhon o.s.v. på fullt allvar dragit fram den igen i den moderna ekonomin. För Proudhon och de andra är det naturligtvis bekvämt att förklara ursprunget till ekonomiska förhållanden, vilkas historiska uppkomst de inte känner till, på ett historiefilosofiskt sätt. De skapar myter, låter Adam eller Prometheus komma på idén fix och färdig etc. Ingenting är långtråkigare och torrare än den fantastiska banaliteten.
När vi här talar om produktion, så avser vi alltid produktionen på ett bestämt samhälleligt utvecklingsstadium - samhälleliga individers produktion. Det kan därför förefalla som om vi, för att över huvud kunna tala om produktion, antingen måste följa den historiska utvecklingsprocessen i dess olika faser eller också från början förklara att vi bara har att göra med en bestämd historisk epok, alltså t.ex. med den moderna borgerliga produktionen (vilken i verkligheten är vårt egentliga tema).
Men alla produktionsepoker har vissa kännetecken, vissa bestämningar gemensamt. Produktionen i allmänhet är en abstraktion, men den är begriplig, om den verkligen framhäver och fixerar det gemensamma och om den besparar oss upprepningar. Det allmänna, eller det genom jämförelse utsöndrade gemensamma, är emellertid självt flerfaldigt sammansatt och sönderfaller i olika bestämningar. Några bestämningar hör till alla epoker; andra är gemensamma för flera, men inte alla. Det finns bestämningar som gäller för den modernaste såväl som för den äldsta epoken. Utan dem kan ingen produktion tänkas. Men för produktionen gäller detsamma som för språken: har de mest utvecklade språken lagar och bestämningar gemensamma med de minst utvecklade, så måste detta allmänna och gemensamma särskiljas. Det som förenar alla produktionsformer, deras enhet, framgår redan därav, att subjektet i produktionen, mänskligheten, och objektet, naturen, är desamma. Men för denna enhet får man inte glömma de väsentliga skillnaderna. I en sådan glömska ligger de moderna ekonomernas hela vishet, när de bevisar de bestående sociala förhållandenas evighet och harmoni. Till exempel: ingen produktion är möjlig utan ett produktionsverktyg, om så detta verktyg bara är handen. Ingen produktion är möjlig utan tidigare, hopat arbete - om så detta arbete bara är den färdighet, som genom ständig övning samlats och koncentrerats till vildens hand. Men kapitalet är bland annat också produktionsverktyg och tidigare, hopat arbete. Alltså är kapitalet ett evigt, allmänt naturförhållande; d.v.s. om man bortser från det specifika, som först gör "produktionsinstrument" och "hopat arbete" till kapital. Hela produktionsförhållandenas historia framstår därför t.ex. för Carey som en förfalskning, som regeringarna gjort sig skyldiga till av ond vilja.
Om det inte finns någon produktion i allmänhet, så finns det inte heller någon allmän produktion. Produktionen är alltid en särskild produktionsgren - t.ex. jordbruk, kreatursskötsel, manufaktur o.s.v. - eller också är den en totalitet. Men den politiska ekonomin är inte teknologi. Förhållandet mellan produktionens allmänna bestämningar på ett bestämt samhällsstadium och de särskilda produktionsformerna skall jag utveckla på annat håll (senare).
Men produktionen är i sista hand inte bara särskild. Den utgör alltid en bestämd samhällskropp, ett samhälleligt subjekt, som är verksamt i en mer eller mindre rik totalitet av produktionsgrenar. Förhållandet mellan den vetenskapliga framställningen och den verkliga utvecklingen hör inte hemma i detta sammanhang. Här gäller det produktionen i allmänhet, olika produktionsgrenar och produktionens totalitet.
Det är på modet att inleda nationalekonomiska framställningar med en allmän del - och det är just den som figurerar under titeln 'Produktion' (se t.ex. John Stuart Mill). Däri skall de allmänna betingelserna för all produktion avhandlas. Denna allmänna del redogör eller uppger sig redogöra för: 1) de betingelser, utan vilka ingen produktion är möjlig. D.v.s. ingenting annat än de väsentliga momenten i all produktion. Men i själva verket inskränker sig detta, som vi skall se, till några mycket enkla bestämningar, som intalas med flacka tautologier. 2) de betingelser som produktionen mer eller mindre fordrar, som t.ex. det framåtskridande eller stagnerade samhällstillståndet hos Adam Smith. Hos Smith har detta bara infallets värde, men för att ge det vetenskaplig dignitet skulle det vara nödvändigt att undersöka graden av produktivitet under olika perioder av enskilda folks utveckling. Det är en undersökning som ligger utanför ämnet, men om det skulle föras dit så skulle det behandlas i samband med utvecklingen av konkurrensen, ackumulation o.s.v. I den allmänna tappningen går svaret ut på det allmänna, att ett industriellt folk når sin produktiva höjdpunkt i det ögonblick då det överhuvud når sin historiska höjdpunkt. Ja, verkligen. Ett folks industriella höjdpunkt, så länge ännu inte profiten utan resultatet är huvudsaken för det. I så måtto är yankees överlägsna engelsmännen. Eller också: att t.ex. vissa raser, anlag, klimat, naturförhållanden - som vattenförhållanden, jordens fruktbarhet o.s.v. - är mer produktiva än andra. Utmynnar åter i självklarheten att rikedomen lättare anskaffas när dess element i högre grad är subjektivt och objektivt för handen.
Men detta är inte allt vad ekonomerna uppehåller sig vid i denna allmänna del. Se t.ex. Mill: produktionen skall till skillnad från distributionen etc. lyda av historien oberoende, eviga naturlagar. Därigenom insmugglas borgerliga förhållanden som oomkullrunkeliga naturlagar för samhället in abstracto. Detta är det mer eller mindre medvetna målet för hela förfarandet. Däremot skall människorna angående distributionen ha tillåtit sig en hel del godtycke. Helt bortsett från den brutala åtskillnaden mellan produktion och distribution och deras verkliga förhållande till varandra, så måste så mycket vara uppenbart, som att det för distributionens vidkommande - hur olikartad distributionen än kan vara på olika samhällsstadier - kan vara lika möjligt som i fallet med produktionen att framhålla gemensamma bestämningar och att bortse från alla historiska skillnader och framställa dessa bestämningar som allmänmänskliga lagar. T.ex. måste såväl slaven som den livegne och lönearbetaren ha en bestämd kvantitet näring som gör det möjligt för honom att existera som slav, livegen eller lönarbetare. Erövraren som lever av tribut, eller ämbetsmannen som lever på skatter eller jordägaren som lever på jordräntan, eller munken som lever på allmosor, eller leviten som lever på tionde, erhåller alla en del av den samhälleliga produktionen, en del som är bestämd enligt andra lagar än slavens etc. De två huvudpunkter som alla ekonomer för in under denna rubrik är: 1) egendomen; 2) garantin för denna genom rättsväsende, polis etc. På detta kan man svara mycket kort:
till 1: All produktion innebär att individen tillägnar sig naturtillgångar inom och genom förmedling av en bestämd samhällsform. I denna mening är det en tautologi att säga att egendom (tillägnelse) är en betingelse för produktionen. Men det är löjligt att därifrån göra ett hopp till en bestämd form av egendom, t.ex. privategendomen. (Som därtill är en antagonistisk form, som samtidigt har icke-egendomen som förutsättning.) Historien visar tvärtom att den gemensamma egendomen (t.ex. hos indianerna, slaverna, de gamla kelterna o.s.v.) är den ursprungliga formen, en form som i samhällsegendomens gestalt ännu spelar en betydelsefull roll. Här är det ännu inte alls tal om vilken egendomsform som möjliggör den bästa utvecklingen av rikedomarna. Men det är en tautologi att man inte kan tala om någon produktion, och alltså inte heller om något samhälle, där det inte existerar någon form av egendom. En tillägnelse som inte gör något till sitt eget vore en självmotsägelse.
till 2: Angående garantin för det förvärvade etc. När denna trivialitet reduceras till sitt verkliga innehåll säger den mer än dess predikanter vet, nämligen att varje form av produktion skapar sina egna rättsförhållanden, regeringsformer etc. Råheten och bristen på begrepp ligger snarare däri, att det som utgör ett organiskt sammanhang förs samman på ett tillfälligt sätt i ett rent och bart reflexionssammanhang. Det föresvävar bara de borgerliga ekonomerna att det går bättre att producera under det moderna polisväsendet än t.ex. om det råder knytnävsrätt. De glömmer bara att även knytnävsrätten är en rätt, och att den starkares rätt lever kvar under andra former i deras egen 'rättsstat'.
När de samhälleliga tillstånd som motsvarar ett bestämt produktionsstadium först uppstår, eller när de går under, så inverkar detta naturligtvis störande på produktionen, om också i olika grad och med olika verkan.
För att sammanfatta: Det finns vissa bestämningar som är gemensamma för alla produktionsförhållanden och som i tänkandet fixeras som allmänna; men de s.k. allmänna betingelserna för all produktion är ingenting annat än abstrakta moment, med vilkas hjälp inget verkligt historiskt produktionsstadium kan förstås.
Innan vi går in på en närmare analys av produktionen måste vi skärskåda de olika rubriker som nationalekonomerna sätter vid sidan av rubriken 'Produktion'.
Den mest närliggande föreställningen är denna: I produktionen tillägnar sig (frambringar, gestaltar) samhällsmedlemmarna naturprodukterna i enlighet med de mänskliga behoven; distributionen bestämmer det förhållande, vari den enskilde har del av dessa produkter; utbytet tillför honom de särskilda produkter i vilka han vill omsätta de honom genom distributionen tillfallna kvoterna; slutligen förtärs produkterna i konsumtionen och blir föremål för den individuella tillägnelsen. Produktionen skapar de till behoven svarande objekten; distributionen fördelar dem enligt samhälleliga lagar; utbytet fördelar åter det redan fördelade för de enskilda behoven; och slutligen går produkten i konsumtionen ur sitt samhälleliga kretslopp, blir direkt objekt för det enskilda behovet och tjänar och tillfredsställer detta behov. Produktionen framstår alltså som utgångspunkten, konsumtionen som slutpunkten, distributionen och utbytet som mitten. Mitten är tvåfaldig, eftersom distributionen bestäms som ett moment utgående från samhället, utbytet som ett moment utgående från individerna. I produktionen objektiverar sig personen, i personen subjektiverar sig saken; i distributionen övertar samhället förmedlingen mellan produktion och konsumtion i form av allmänna, överordnade bestämningar; i utbytet förmedlas de av individens tillfälliga bestämning.
Distributionen bestämmer det förhållande (den kvantitet), i vilken produkterna tillfaller individerna; utbytet bestämmer produktionen av vilken individen kräver den del, som genom distributionen anvisats honom.
Produktion, distribution, utbyte och konsumtion utgör på så sätt en regelrätt slutledning; produktionen är det allmänna, distributionen och utbytet det särskilda, konsumtionen det enskilda, vari det hela sammanfattas. Detta är visserligen ett sammanhang - men ett ytligt sådant. Produktionen bestäms av allmänna naturlagar; distributionen av samhälleliga tillfälligheter (och den kan därmed verka mer eller mindre befordrande på produktionen); utbytet framstår som formell samhällelig rörelse; och den slutliga konsumtionsakten, som inte bara fattas som slutmål utan också som ändamål, ligger egentligen utanför ekonomin, förutom däri att den återverkar på utgångspunkten och inleder hela förloppet på nytt.
Nationalekonomernas motståndare - det må vara motståndare inom eller utom nationalekonomin - som förebrår dem deras barbariska åtskiljande av det som hör samman, står antingen på samma grund som de eller också nedanför dem. Det finns ingenting vanligare än invändningen att nationalekonomerna fattar produktionen alltför snävt som ett mål i sig. Lika mycket kommer det an på distributionen. Till grund för denna invändning ligger just den nationalekonomiska föreställningen att distributionen huserar vid sidan av produktionen som en självständig, oavhängig sfär. De bägge momenten fattas med andra ord inte i sin enhet. Som om denna separation inte skulle ha trängt från verkligheten in i läroböckerna utan tvärtom kommit från läroböckerna till verkligheten, och som om det har gällt en dialektisk utveckling av begreppet och inte uppfattningen om verkliga förhållanden!
a) Produktionen är omedelbart också konsumtion. Dubbel konsumtion, subjektiv och objektiv: individen, som utvecklar sina färdigheter medan han producerar, brukar dem också, förtär dem i produktionsakten, just som den naturliga avlelsen är en konsumtion av livskrafter. Produktionen är för det andra konsumtion av produktionsmedlen, vilka brukas och förslits och delvis (som när man använder eld) åter upplöses i sina allmänna beståndsdelar. På samma sätt är den konsumtion av råvaror, vilka inte förblir i sin naturliga gestalt och beskaffenhet utan som tvärtom förbrukas. Själva produktionsakten är därför till alla sina beståndsdelar också konsumtionsakt. Men det medger ekonomerna. Den konsumtion som omedelbart sammanfaller med produktionen kallar de produktiv konsumtion. Denna identitet av produktion och konsumtion framgår av Spinozas tes: bestämning är negation.
Men detta den produktiva konsumtionens begrepp uppställs bara för att skilja den med produktionen identiska konsumtionen från den egentliga konsumtionen, som tvärtom fattas som produktionens förintande motsats.
Konsumtionen är omedelbart också produktion - på det sätt som konsumtionen av kemiska ämnen i naturen är produktion av växter. Att människan när hon intar näring - en form av konsumtion - producerar sin egen kropp, är klart. Detta gäller emellertid om varje form av produktion, som på det ena eller andra sättet producerar en aspekt av människan. Det är konsumtiv produktion. Men - säger ekonomerna - denna produktion som är identisk med konsumtionen är en annan produktion, som innebär att den första produkten förintas. I den första sortens produktion materialiserar sig producenten, i den andra personifieras den sak som han skapat. Följaktligen är denna konsumtiva produktion - fastän den utgör en omedelbar enhet mellan produktion och konsumtion - väsentligen olik den egentliga produktionen. Den omedelbara enhet, vari produktionen sammanfaller med konsumtionen och konsumtionen med produktionen, upphäver inte den omedelbara tvåfalden.
Produktionen är alltså omedelbart konsumtion, konsumtionen är omedelbart produktion. Bägge är omedelbart sin motsats. Men samtidigt finns det en förmedlande rörelse mellan dem. Produktionen förmedlar konsumtionen, vars material den skapar, ty utan produktion skulle konsumtionen sakna objekt. Men konsumtionen förmedlar också produktionen, eftersom den som skapar produkterna är ett subjekt, för vilket de är produkter. Produkten uppnår först i konsumtionen sin bestämmelse. En järnväg, som inte brukas för trafik och som alltså inte utnyttjas, inte konsumeras, är bara en potentiell järnväg, inte en verklig järnväg. Utan produktion ingen konsumtion; men utan konsumtion inte heller något produktion, eftersom produktionen i så fall skulle bli utan ändamål. Konsumtionen producerar produktionen i dubbelt avseende: 1) därigenom att produkten först i konsumtionen blir en verklig produkt. Ett klädesplagg blir ett verkligt klädesplagg först när det används; ett hus, där ingen bor, är inte ett verkligt hus; alltså som produkt, till skillnad från ett rent naturobjekt, bevisar sig, blir, produkten verklig först i konsumtionen. Först när konsumtionen upplöser produkten, dubbar den produkten till produkt; ty produktionen är inte produkt som objektiverad aktivitet, utan bara som objekt för det aktiva subjektet; 2) därigenom att konsumtionen skapar behov av ny produktion, alltså skapar produktionens ideella, inre drivkraft, som är dess grund och förutsättning. Konsumtionen skapar behovet av produktion; den skapar också objektet, som är verksamt som ändamålsbestämmande för produktionen. Om det är uppenbart att produktionen utifrån erbjuder objektet för konsumtion, så är det också uppenbart att konsumtionen ideellt bestämmer objektet för produktionen - som inre bild, som behov, som drivkraft och som ändamål. Den skapar produktionens objekt i en ännu subjektiv form. Utan behov ingen produktion. Men konsumtionen reproducerar behovet.
Detta motsvarar, sett från produktens synpunkt, att produkten 1) ger konsumtionen materialet, objektet. En konsumtion utan objekt är ingen konsumtion; alltså skapar, producerar, produktionen i detta avseende konsumtionen. 2) Men produktionen skapar inte bara objektet för konsumtionen. Den ger också konsumtionen dess bestämdhet, dess karaktär, dess bestämda form. Liksom konsumtionen ger produkten dess karaktär av produkt, så ger produktionen konsumtionen dess karaktär av konsumtion. För det första är ett objekt inte objekt i allmänhet, utan ett bestämt objekt som måste konsumeras på ett bestämt sätt och som i sin tur måste förmedlas genom produktionen. Hunger är hunger, men en hunger som tillfredsställs med kokt kött, som förtärs med kniv och gaffel, är en annan hunger än den som tillfredsställs med rått kött som konsumeras med fingrar, naglar och tänder. Det är alltså inte bara konsumtionens objekt, utan också konsumtionens art som produceras av produktionen - inte bara objektivt, utan också subjektivt. Produktionen skapar alltså konsumenten. 3) Produktionen skapar inte bara ett material åt behovet, utan den skapar också ett behov åt materialet. När konsumtionen lämnar sin första naturråhet och omedelbarhet - och även om den skulle dröja kvar där skulle det vara fråga om en i naturråheten kvardröjande produktion - så förmedlas den själv som drivkraft genom objektet. Det behov av objektet som människan känner har skapats av varseblivningen av det. Konstföremålet skapar en publik som förstår sig på konst och som har behov av skönhet. Produktionen producerar därför inte bara ett objekt för subjektet utan också ett subjekt för objektet. Produktionen producerar alltså konsumtionen, 1) genom att skapa materialet för konsumtionen; 2) genom att bestämma arten av konsumtion; 3) genom att skapa behov hos konsumenterna av de som objekt bestämda produkterna. Den producerar därför konsumtionens objekt, konsumtionens art, konsumtionens behov. På samma sätt producerar konsumtionen producentens inriktning som ändamålsbestämmande behov för hans produktion.
Identiteten mellan konsumtion och produktion framgår alltså i tre avseenden:
1) Omedelbar identitet: Produktionen är konsumtion; konsumtionen är produktion. Konsumtiv produktion. Produktiv konsumtion. Nationalekonomerna kallar bådadera produktiv konsumtion, men gör ännu en distinktion. Den konsumtiva produktionen bestäms som reproduktion; den andra är produktiv konsumtion. Alla undersökningar angående den förstnämnda gäller produktivt eller icke-produktivt arbete; angående den andra gäller de produktiv eller icke-produktiv konsumtion.
2) Att bägge framstår som medel för den andra; förmedlas av denna; något som uttrycks som deras ömsesidiga beroende; en rörelse, varigenom de kommer i relation till varandra och blir oumbärliga för varandra, men som dock förblir någonting yttre. Produktionen skapar materialet som yttre objekt för konsumtionen; konsumtionen skapar behovet som inre objekt, som ändamål för produktionen. Utan produktion ingen konsumtion; utan konsumtion ingen produktion. Uppträder i många former i ekonomin.
3) Produktionen är inte bara omedelbart konsumtion och konsumtionen inte bara omedelbart produktion; inte heller är produktionen bara medel för konsumtionen och konsumtionen bara ändamål för produktionen, d.v.s. det är inte bara så att bägge ger den andra ett objekt - produktionen ett yttre för konsumtionen, konsumtionen ett inre, föreställande, för produktionen - utan det är också så, att var och en, förutom att omedelbart vara den andra och förmedla den andra, också genom att fullbordas skapar den andra; skapar sig själv som den andra. Konsumtionen fullbordar först produktionsakten genom att fullända produkten som produkt, genom att upplösa den, genom att förtära dess självständiga, sakliga form; genom att öka det anslag som utvecklats i den första produktionsakten till färdighet, därför att behovet kräver en förnyad produktion. Den är alltså inte bara den avslutande akt som gör produktionen till produkt, utan den gör också producenten till producent. Å andra sidan producerar produktionen konsumtionen, därigenom att den skapar den bestämda arten av konsumtion, och därigenom att den, i det den skapar konsumtionens stimulus, också skapar själva konsumtionsförmågan som behov. Den under 3) bestämda identiteten belyses ofta i ekonomin i förhållandet mellan tillgång och efterfrågan, mellan objekt och behov; mellan behov, skapade av samhället, och naturliga behov.
För en hegelian är ingenting enklare än att därefter bestämma produktion och konsumtion som identiska. Och det sker inte bara bland socialistiska skriftställare, utan t.o.m. bland prosaiska ekonomer, t.ex. Say; i den formen, att när man betraktar ett folk, så skall dess produktion framstå som dess konsumtion. Eller också mänskligheten in abstracto. Storch har gentemot Say påvisat det felaktiga häri, eftersom ett folk inte bara konsumerar sin produkt utan också skapar produktionsmedel etc., fast kapital etc.[1]
Att se samhället som en enda enhet är dessutom att anlägga ett falskt perspektiv: spekulativt. Hos ett subjekt framstår produktion och konsumtion som moment av en och samma akt. Som det viktigaste skall här bara framhållas, att om man betraktar produktion och konsumtion som ett subjekts eller som många individers aktivitet, så framstår produktion och konsumtion i varje fall som moment av en process, vari produktionen utgör den verkliga utgångspunkten och därför också det dominerande momentet. Konsumtionen som nödtorft, som behov, är själv ett inre moment i den produktiva verksamheten. Men denna aktivitet är utgångspunkten för förverkligandet och därför också dettas dominerande moment, akten, vari hela processen bestäms. Individen producerar ett objekt och vänder genom att konsumera detta tillbaka till sig själv, men som produktiv individ och som en individ som reproducerar sig själv. Konsumtionen framstår alltså som moment i produktionen.
Men i samhället är producenternas relation till produkten så snart den blivit färdig en yttre relation, och produktens återvändande till subjektet beror på subjektets relationer till andra individer. Subjektet erhåller den inte omedelbart. Inte heller är den omedelbara tillägnelsen av produkten individens mål när han producerar i samhället. Mellan producenterna och produkten står distributionen, som genom samhälleliga lagar bestämmer subjektets andel i produktvärlden. Den inträder alltså mellan produktion och konsumtion.
Är nu distributionen en självständig sfär vid sidan av och utanför produktionen?
b) När man skärskådar de sedvanliga ekonomierna, så är det påfallande hur allting där bestäms dubbelt. Så t.ex. figurerar i distributionen jordränta, arbetslön, ränta och profit, medan jord, arbete och kapital figurerar som produktionens drivkrafter. Angående kapitalet är det belysande att det från början bestäms dubbelt, 1) som kraft i produktionen, och 2) som inkomstkälla; som bestämmande respektive bestämda distributionsformer. Ränta och profit figurerar därför också som sådana i produktionen, försåvitt som de är former i vilka kapitalet växer, ökar, alltså är moment i själva dess produktion. Ränta och profit underordnas kapitalet som krafter i produktionen. De är distributionssätt, vilka som krafter i produktionen har kapitalet som förutsättning. De är också kapitalets reproduktionssätt.
Arbetslönen betraktas samtidigt under en annan rubrik som lönarbete; den bestämning, som arbetet där har som produktionsagent, framstår nu som distributionsbestämning. Vore arbetet inte bestämt som lönearbete, så skulle det sätt på vilket det har del i produkterna inte framstå som arbetslön - det gör det ju inte t.ex. i slaveriet. Vad slutligen gäller jordräntan - för att genast ta distributionens mest utvecklade form, vari jordegendomsförhållandena deltar i distributionen av produkterna - så implicerar inte den stora jordegendomen (egentligen storjordbruket) som agent i produktionen jorden rätt och slätt, lika litet som lönen implicerar arbetet rätt och slätt. Distributionsförhållandena och -sätten framstår därför bara som produktionsagenternas baksida. En individ som deltar i produktionen som lönearbetare har del av produktionens produkter, produktionsresultaten, i form av arbetslönen. Distributionens struktur är alltigenom bestämd av produktionens struktur. Distributionen är själv en produkt av produktionen - inte bara sett till objekten, så att produktionsresultaten kan distribueras, utan också till formen, så att det bestämda sättet för deltagande i produktionen bestämmer distributionens särskilda former, formerna för deltagandet i distributionen. Det är alltigenom ett misstag att hänföra jorden till produktionen, jordräntan till distributionen o.s.v.
Ekonomer som Ricardo, som alltsomoftast möter invändningen att de bara har produktionen för ögonen, har därför uteslutande bestämt distributionen som ekonomins objekt, eftersom de instinktivt fattar distributionsformerna som det mest bestämda uttryck som produktionsagenterna tar sig i ett givet samhälle.
För den enskilde individen framstår naturligtvis distributionen som en samhällelig lag, som betingar hans ställning inom den produktion, inom vilken han producerar, och som alltså föregår produktionen. Individen har av naturen inget kapital, ingen jordegendom. Han är från födelsen hänvisad till lönearbetet genom den samhälleliga distributionen. Men själva detta förhållande att vara hänvisad är resultatet av att kapital, jordegendom, existerar som självständiga produktionsagenter.
Ser man till hela samhället tycks distributionen ur en annan synvinkel föregå produktionen och bestämma den; så att säga som ett förekonomiskt faktum. Ett erövrarfolk fördelar ett land mellan erövrarna och inför alltså en bestämd fördelning av jordegendomen: de bestämmer därför produktionen. Eller ett folk gör revolution och slår de stora jordegendomarna i småstycken; de ger alltså genom denna nya distribution produktionen en ny karaktär. Eller lagstiftningen förevigar jordinnehavet inom vissa familjer eller fördelar arbetet som ett ärftligt privilegium och fixerar det därmed enligt ett kastsystem. I samtliga dessa fall - och det är alla historiska fall - tycks inte distributionen struktureras och bestämmas av produktionen, utan omvänt produktionen av distributionen.
Enligt den mest inskränkta föreställningen framstår distributionen som distribution av produkter och är därför ytterligare skild från och kvasi-självständig i förhållande till produktionen. Men innan distributionen är distribution av produkter är den 1) distribution av produktionsinstrument, och 2) en ytterligare bestämning av samma förhållande, nämligen distribution av samhällets medlemmar mellan de olika arterna av produktion. (Individernas underkastelse under bestämda produktionsförhållanden.)
Distributionen av produkterna är uppenbarligen bara resultat av denna distribution, som är inbegripen i själva produktionsprocessen och som bestämmer produktionens struktur. Att betrakta produktionen utan hänsyn till denna i produktionen inbegripna distribution, är uppenbarligen att hänge sig åt en tom abstraktion, eftersom tvärtom distributionen av produkterna är given av sig själv genom den distribution, som utgör ett ursprungligt moment i produktionen. Ricardo, för vilken det gällde att uppfatta den moderna produktionen i dess bestämda sociala struktur och som är produktionens ekonom framför andra, förklarar just därför att det inte är produktionen utan distributionen som är den moderna ekonomins egentliga tema. Här framstår åter osakligheten hos de ekonomer som utvecklar produktionen som en evig sanning medan de förvisar historien till distributionens område.
Vilket förhållande den distribution, som bestämmer produktionen, står i till produktionen, är uppenbarligen en fråga som gäller själva produktionen. Skulle det invändas, att eftersom produktionen måste utgå från en viss distribution av produktionsinstrumenten så måste distributionen i denna betydelse åtminstone föregå produktionen, utgöra dess förutsättning, så behöver man bara svara att produktionen faktiskt har sina betingelser och förutsättningar, som utgör moment i den.
Dessa moment kan till en början framstå som givna av naturen. Men genom själva produktionsprocessen förvandlas de från naturliga till historiska, och medan de under en period framstår som naturliga förutsättningar för produktionen blir de under en annan ett historiskt resultat av produktionen. Inom själva produktionen förändras de ständigt. Så t.ex. omvandlade användningen av maskiner distributionen av såväl produktionsinstrument som produkter. T.o.m. den moderna, stora jordegendomen är resultat av såväl den moderna handeln och den moderna industrin som av användningen av moderna industriella metoder inom jordbruket.
Den nyss framkastade frågan upplöses i sista hand i en annan fråga, nämligen hur allmänhistoriska förhållanden påverkar produktionen och hur produktionen förhåller sig till den historiska utvecklingen överhuvud. Frågan hör uppenbarligen hemma i undersökningen av själva produktionen och utvecklingen av dess begrepp.
Men i den triviala form, som de här har återgetts, så kan de avfärdas ganska kortfattat. Vid alla erövringar är tre ting möjliga. Erövrarna underkastar de erövrade sitt eget produktionssätt (t.ex. engelsmännen på Irland och delvis i Indien under detta århundrade); eller de låter det gamla bestå och nöjer sig med tribut (t.ex. turkarna och romarna); eller också inträder en växelverkan, varigenom något nytt, en syntes, uppkommer (det gäller delvis germanernas erövringar). I samtliga fall är produktionssättet - antingen erövrarnas eller de erövrades, eller sammansmältningen av bägges produktionssätt - avgörande för den nya distribution som upprättas. Fastän denna framstår som förutsättning för den nya produktionsperioden är den alltså själv produkt av produktionen, inte bara av den historiska produktionen i allmänhet utan av den bestämda historiska produktionen.
Så t.ex. handlade mongolerna när de ödelade Ryssland i överensstämmelse med sin produktion, kreatursuppfödningen, vilken kräver stora obebodda vidder. De germanska barbarerna, för vilka åkerbruk med livegna var den hävdvunna produktionen och som levde isolerade på landet, kunde så mycket lättare underkasta de romerska provinserna dessa betingelser, som den koncentration av jordegendomen som skett där redan helt hade omvälvt de äldre jordbruksförhållandena.
Det är en sedvanlig föreställning att man under vissa perioder helt levde av röveri. Men för att man skall kunna röva så måste det finnas något att röva, alltså produktion. Och sättet att röva är i sin tur bestämt av produktionssättet. En nation av börsspekulanter kan inte berövas på samma sätt som en nation av koherdar.
Med slaven bortrövas direkt själva produktionsinstrumentet. Men då måste produktionen i det land till vilket han rövas vara så organiserad att den tillåter slavarbete, eller också måste det (som t.ex. i Sydamerika) skapas ett produktionssätt som svarar mot slaveriet.
Lagar kan föreviga ett produktionsinstrument, t.ex. jord, inom vissa familjer. Dessa lagar får ekonomisk betydelse endast om den stora jordegendomen är i harmoni med den samhälleliga produktionen, som t.ex. i England. I Frankrike bedrevs småjordbruk trots de stora jordegendomarna; de senare slogs därför också sönder under revolutionen. Men förevigandet av sönderstyckningen av ägorna t.ex. genom lagar? Trots dessa lagar koncentreras jordegendomarna åter. Lagarnas betydelse för att konservera distributionsförhållanden - och därmed lagarnas inverkan på produktionen - skall behandlas för sig.
c) Till sist utbytet och cirkulationen: Cirkulationen är själv bara ett bestämt moment i utbytet eller också utbytet betraktat i dess helhet.
I den mån utbytet bara är ett förmedlande moment mellan produktionen (och den genom produktionen bestämda distributionen) och konsumtionen; i den mån konsumtionen emellertid själv framstår som ett moment i produktionen, så ingår uppenbarligen utbytet som ett moment i konsumtionen.
Det är för det första klart att det utbyte av verksamheter och färdigheter som sker i själva produktionen direkt tillhör denna och utgör det väsentliga i den. Detsamma gäller för det andra utbytet av produkter, såvida det är ett medel för framställning av den färdiga, för den omedelbara produktionen bestämda produkten. Där ingår själva utbytet som en akt i produktionen. För det tredje: det s.k. utbytet mellan handlande och handlande är såväl organisatoriskt helt bestämt av produktionen som självt en producerande aktivitet. Utbytet framstår bara som oberoende av, likgiltighet för, produktionen i det sista stadiet, då produkten omedelbart utbyts för konsumtion. Men 1) inget utbyte utan arbetsfördelning, vare sig denna är naturgiven eller redan ett historiskt resultat; 2) privat utbyte förutsätter privat produktion; 3) såväl utbytets intensitet som dess omfång och dess art bestäms av produktionens utveckling och organisation. Till exempel: utbytet mellan stad och landsbygd, inom staden etc. Utbytet framstår alltså i alla sina moment som antingen direkt ingående i produktionen eller som bestämt av denna.
Resultatet som vi nått fram till är inte att produktion, distribution, utbyte, konsumtion är identiska, utan att de alla utgör delar av en totalitet, skillnader inom en enhet. Produktionen dominerar såväl över sig själv i produktionens motsägelsefulla bestämning som över de andra momenten. Från den börjar processen åter och åter på nytt. Att utbyte och konsumtion inte kan vara det dominerande säger sig självt. Lika litet kan det vara distributionen som distribution av produkter. Och distributionen som distribution av produktionsagenterna är själv ett moment i produktionen. En bestämd produktion bestämmer alltså en bestämd konsumtion, distribution, utbyte och bestämda förhållanden mellan dessa olika moment inbördes. Visserligen bestäms också produktionen, i sin ensidiga form, å sin sida av de andra momenten. När t.ex. marknaden utvidgas, d.v.s. när sfären för utbyte utvidgas, så växer också produktionens omfång och den uppdelas mer. Även med förändringar av distributionen förändras produktionen: t.ex. genom kapitalets koncentration, olika distribution av befolkningen i stad och på landsbygd. Slutligen bestämmer konsumtionsbehoven produktionen. Det sker en växelverkan mellan de olika momenten.
När vi betraktar ett givet land nationalekonomiskt börjar vi med dess befolkning, dennas fördelning i klasser, stad, landsbygd, vattenförhållanden, de olika produktionsgrenarna, export och import, årlig produktion och konsumtion, varupriser etc.
Det tycks vara det riktiga att börja med det reella och konkreta, den verkliga förutsättningen, alltså t.ex. att i ekonomin börja med befolkningen, som är hela den samhälleliga produktionsaktens grundval och subjekt.
Men detta visar sig vid närmare skärskådande vara falskt. Befolkningen är en abstraktion om jag t.ex. bortser från de klasser den består av. Dessa klasser är i sin tur ett tomt ord om jag inte känner de element de beror på. T.ex. lönearbete, kapital. Dessa förutsätter utbyte, arbetsfördelning, priser etc. T.ex. är kapitalet ingenting utan lönarbete, utan värde, pengar, pris etc. Skulle jag alltså börja med befolkningen skulle jag börja med en kaotisk föreställning om helheten, och genom närmare bestämningar skulle jag på analytisk väg komma mot allt enklare begrepp; från det föreställda konkreta till det allt tunnare abstrakta, tills jag skulle nå de allra enklaste bestämningarna. Därifrån skulle resan tillbaka anträdas, tills jag åter kom till befolkningen, men denna gång inte till befolkningen som en kaotisk föreställning om helheten utan som en rik totalitet med många bestämningar och relationer.
Den första vägen är den som ekonomin historiskt sett har tagit. 1600-talets ekonomer t.ex. började alltid med den levande helheten, befolkningen, nationen, staten, flera stater etc.; de slutade alltid med att genom analys komma fram till några abstrakta, allmänna relationer som arbetsfördelning, pengar, värde etc. Så snart dessa enskilda moment mer eller mindre fixerats och abstraherats tog de ekonomiska systemen vid, vilka från det enkla - arbete, arbetsfördelning, behov, bytesvärde - går vägen upp till stat, utbyte mellan nationer, världsmarknad.
Den senare är uppenbarligen den vetenskapligt riktiga metoden. Det konkreta är konkret eftersom det utgör sammanfattningen av många bestämningar, alltså enhet i mångfalden. I tänkandet framstår det därför som sammanfattningsprocess, som resultat, inte som utgångspunkt, fastän det är den verkliga utgångspunkten och därför också utgångspunkten för åskådningen och föreställningen. På den första vägen förflyktigas den fulla föreställningen till abstrakt bestämning; på den andra leder de abstrakta bestämningarna till reproduktion av det konkreta på tänkandets väg.
Hegel råkar därför ut för illusionen att han fattar det reella som resultat av det sig självt sammanfattande, i sig fördjupande, sig av egen kraft utvecklande, tänkandet. I själva verket är metoden att stiga från det abstrakta till det konkreta bara tänkandets sätt att tillägna sig det konkreta, att reproducera det som något andligt konkret. Men det är ingalunda själva det konkretas tillkomstprocess. T.ex. impliceras de enklaste ekonomiska kategorierna, låt oss säga bytesvärde, befolkning, en befolkning som producerar under bestämda förhållanden; liksom vissa slag av familje- eller kommun- eller statsinstitutioner etc. Bytesvärdet kan bara existera som abstrakt, ensidig relation i en redan given, konkret, levande helhet. Som kategori har bytesvärdet däremot en antediluviansk tillvaro. För medvetandet - och det filosofiska medvetandet är så bestämt - för vilket det begreppsliga tänkandet är den verkliga människan och för vilket därmed den begreppsliga världen som sådan är den första verkliga världen - framstår därför kategoriernas utveckling som den verkliga produktionsakten, en produktionsakt som tyvärr bara får en impuls utifrån, en produktionsakt vars resultat är världen. Detta är - och det rör sig åter bara om en tautologi - i så måtto riktigt som den konkreta totaliteten som tanketotalitet, som ett tankekonkretum, verkligen är en produkt av tänkandet, begripandet (det begreppsliga tänkandet); men den är ingalunda en produkt av det utanför och över åskådningen och föreställningen tänkande och sig själv skapande begreppet, utan av utarbetningen av åskådning och föreställning i begrepp. Helheten - sådan den i hjärnan framträder som tankehelhet - är en produkt av den tänkande hjärnan, som tillägnar sig världen på det enda möjliga sättet - ett sätt som skiljer sig från den konstnärliga, religiösa, praktisk-andliga tillägnelsen av världen. Det verkliga subjektet förblir som tidigare i sin självständighet utanför hjärnan; nämligen så länge som hjärnan förhåller sig enbart spekulativ, enbart teoretisk. Också i den teoretiska metoden måste därför subjektet, samhället, föresväva föreställningen som förutsättning.
Men har inte dessa enkla kategorier också en oavhängig historisk eller naturlig existens före de mer konkreta kategorierna? Det beror på. T.ex. börjar Hegel helt riktigt Rättsfilosofin med innehavet som subjektets enklaste rättsliga förhållande. Men det existerar inte något innehav före familjen eller före herre- och drängförhållandena, som är mycket mer konkreta förhållanden. Däremot skulle det vara riktigt att säga att det finns familjer, stammar, som ännu bara innehar men inte har egendom. - Den enklare kategorin framstår alltså som förhållande i enklare familje- eller stamegenskaper i förhållande till egendom. I det mer utvecklade samhället framstår den som det enklare förhållandet i en utvecklad organisation. Men det konkreta substrat, vars relation är innehavet, är alltid förutsatt. Man kan föreställa sig en enskild vilde som innehar något. Men i så fall är innehavet inget rättsförhållande. Det är fel att innehavet historiskt sett skulle utveckla sig till familjen. Innehavet implicerar tvärtom alltid denna "mer konkreta rättskategori". Men det förhåller sig alltid så, att de enkla kategorierna är uttryck för förhållanden, i vilka det mindre utvecklade konkreta kan ha förverkligats, utan att det ännu har bestämt den mer mångsidiga relation eller det mer mångsidiga förhållande som är det andliga uttrycket för den konkreta kategorin; medan det mer utvecklade konkreta bibehåller samma kategori som ett underordnat förhållande. Pengar kan existera, och har existerat i historien, innan det fanns kapital, innan det fanns banker, innan det fanns lönearbete etc.
Det kan därför också uttryckas så, att de enklare kategorierna kan uttrycka en outvecklad helhets härskande förhållande eller en utvecklad helhets underordnade förhållande - ett förhållande, som historiskt redan existerade, innan helheten utvecklades i den riktning, som uttrycks i en mer konkret kategori. I så måtto motsvarar det abstrakta tänkandets väg, som går från det enklaste upp mot det sammansatta, den verkliga historiska processen.
Å andra sidan kan man invända, att det finns högt utvecklade, men historiskt sett mer omogna samhällsformer, i vilka ekonomins högsta former, t.ex. kooperation, genomförd arbetsfördelning o.s.v. föreligger, utan att det därför finns pengar i någon form, t.ex. Peru. Inte heller i de slaviska samfunden uppträder pengarna och det utbyte som betingar dem (eller gör det bara i liten utsträckning), medan de däremot förekommer vid samfundens gränser, i deras kommunikation med andra samfund. Där är det uppenbarligen felaktigt att sätta utbytet inom samfundet som det ursprungligt konstituerande elementet. Tvärtom uppträder det tidigare i de olika samfundens kommunikation med varandra än mellan medlemmarna inom ett och samma samfund.
Vidare: fastän pengarna redan mycket tidigt och allsidigt spelar en roll är de i antiken förekommande som härskande element enbart i vissa nationer, handelsnationer. Och t.o.m. i den mest civiliserade antiken, hos greker och romare, når pengarna endast under dessa samhällens upplösningsperioder den fulla utveckling, som är en förutsättning för det moderna, borgerliga samhället. Denna enkla kategori uppträder alltså med full intensitet endast under de mest utvecklade samhällsförhållandena. I det romerska riket t.ex. förblev skatter och hushållning in natura grundvalen även sedan det nått sin högsta utveckling. Penningväsendet utvecklades fullständigt endast i hären. Det omfattade aldrig heller arbetets helhet. Därför kan den enklare kategorin, fastän den historiskt har existerat före den mer konkreta kategorin, nå sin fulla intensiva och extensiva utveckling först i en sammansatt samhällsform, medan den mer konkreta kategorin hade nått en fullare utveckling i en mindre utvecklad samhällsform.
Arbetet tycks vara en ganska enkel kategori. Också föreställningen om arbetet i allmänhet är urgammal. Ändå är "arbetet", i denna enkla ekonomiska bestämning, en lika modern kategori som de förhållanden som skapar denna enkla abstraktion. Det monetära systemet bestämmer t.ex. ännu rikedomen helt objektivt i pengar, som ett yttre ting. I förhållande till detta system innebär det ett stort framsteg när manufaktursystemet eller det kommersiella systemet ser rikedomens källa inte i objekten utan i den subjektiva aktiviteten - det kommersiella arbetet och manufakturarbetet - fastän man fortfarande bara uppfattar denna aktivitet snävt som penningskapande. Mot detta system står det fysiokratiska, som ser en bestämd form av arbete - jordbruket - som det rikedomsskapande arbetet och som inte längre betraktar själva objektet i pengarnas förklädnad utan som produkt överhuvud, som allmänt resultat av arbetet. Denna produkt uppfattas ständigt i överensstämmelse med aktivitetens begränsning som naturbestämd produkt - jordbruksprodukt, jordprodukt par excellence.
Det var ett kolossalt framsteg av Adam Smith att kasta bort varje bestämning av den rikedomsskapande aktiviteten - det var arbetet rätt och slätt, varken manufaktur-, kommersiellt eller jordbruksarbete, utan såväl det ena som det andra som skapade rikedom. Den rikedomsskapande aktivitetens abstrakta allmänhet motsvarar också allmänheten i det som rikedom bestämda objektet, produkten överhuvud eller också arbetet överhuvud, men nu som förflutet, objektiverat arbete. Hur besvärlig och stor denna övergång var framgår av att Adam Smith själv från tid till annan återföll i det fysiokratiska systemet.
Nu kunde det förefalla som om man därmed bara funnit det abstrakta uttrycket för den enklaste och äldsta relation vari människorna - i vilken som helst samhällsform - uppträder som producerande. Det är å ena sidan riktigt, men inte å den andra. Likgiltigheten inför ett bestämt slags arbete förutsätter en högt utvecklad totalitet av verkliga arter av arbeten, av vilka ingen längre är den dominerande. Således uppstår de allmännaste abstraktionerna överhuvud bara i den rikaste konkreta utvecklingen, vari ett framstår som gemensamt för mycket, gemensamt för allt. Då kan man inte längre tänka det i en särskild form.
Å andra sidan är denna abstraktion av arbetet överhuvud inte bara det andliga resultatet av en totalitet av konkreta arbeten. Likgiltigheten i förhållande till det bestämda arbetet motsvarar en samhällsform där individerna med lätthet övergår från ett arbete till ett annat och där arbetets bestämda art är tillfällig och därför likgiltig för dem. Arbetet har här - inte bara i tänkandet utan i verkligheten - blivit medel för skapande av rikedomen överhuvud, och det har upphört att vara sammanvuxet med individerna som ett särdrag hos dem. Ett sådant tillstånd har nått sin högsta utveckling i det borgerliga samhällets modernaste form - i Förenta staterna. Först här blir alltså abstraktionen i kategorin "arbete", "arbete överhuvud", arbete utan omsvep, som är den moderna ekonomins utgångspunkt, praktiskt sann. Den enklaste abstraktionen, som den moderna ekonomin ger första rummet och som uttrycker en urgammal och för alla samhällsformer giltig relation, blir alltså ändå praktiskt sann i denna abstraktion först som det modernaste samhällets kategori. Man skulle kunna säga att det som i USA framstår som historisk produkt - denna likgiltighet i förhållande till det bestämda arbetet - hos t.ex. ryssarna framstår som naturligt anlag. Det är bara en förbannad skillnad om barbarer har anlag för att bli besläktade med allt, eller om civiliserade människor använder sig själva till allt. Och ryssarnas likgiltighet inför arbetets bestämning motsvarar i praktiken den traditionella fastväxningen vid ett bestämt arbete, varifrån de kan avlägsnas endast genom inflytelser utifrån.
Detta exempel med arbetet visar på ett slående sätt hur även de mest abstrakta kategorier visserligen - just genom att vara så abstrakta - har giltighet för alla epoker men hur abstraktionen i sin bestämdhet själv är en produkt av historiska förhållanden och endast har full giltighet innanför dessa förhållanden.
Det borgerliga samhället är den mest utvecklade och mångsidiga produktionsorganisationen i historien. Förståelsen av dess struktur innebär därför samtidigt insikt i strukturen och produktionsförhållandena i alla fallna samhällsformer - samhällsformer, av vilkas rester och element det borgerliga samhället byggts upp. Sådana rester släpas fortfarande med, samtidigt som blotta antydningar i tidigare samhällsformer nått sin fulla utveckling etc. Människans anatomi ger nyckeln till apans anatomi. Antydningar om det högre hos lägre stående djurarter kan bara förstås om det högre redan är känt. Den borgerliga ekonomin ger alltså nyckeln till den antika etc. Men ingalunda på de ekonomers maner, som suddar ut alla historiska skillnader och i alla samhällsformer ser de borgerliga. Man kan förstå tribut, tionde etc. när man känner till jordräntan. Men man får inte förutsätta att de är identiska. Eftersom det borgerliga samhället till yttermera visso bara är en motsägelsefull utvecklingsform, så kan där tidigare formers förhållanden påträffas helt stympade. T.ex. kommunegendomen. Om det därför är sant att den senaste formen betraktar tidigare stadier som trappsteg som leder upp till den själv, så skall detta inte tas ad notam. Den kan innehålla dem utvecklade, förkrympta, karikerade etc. - men alltid väsensskilda. Den så kallade historiska utvecklingen beror över huvud därpå, att den senaste formen betraktar de tidigare som steg upp mot den själv och att den, eftersom den sällan - och bara under mycket bestämda förhållanden - är i stånd att kritisera sig själv (och här gäller det naturligtvis inte sådana perioder som betraktar sig själva som förfallsperioder) uppfattar dem ensidigt. Det var först den kristna religionen som kunde bidra med en objektiv förståelse av tidigare mytologier, så snart dess självkritik i en viss utsträckning, s.a.s. till sin möjlighet var färdig. På samma sätt kunde den borgerliga ekonomin förstå den feodala, antika, orientaliska ekonomin först när det borgerliga samhällets självkritik hade börjat. Om den borgerliga ekonomin inte på ett mytologiskt sätt identifierat sig helt med tidigare ekonomier liknade dess kritik av dem, och i synnerhet av feodalismen, med vilken den ännu hade att kämpa, den kritik som kristendomen bestod hedendomen eller protestantismen katolicismen.
Liksom över huvud taget är fallet med varje social vetenskap, skall man vid studier av de ekonomiska kategoriernas utveckling alltid komma ihåg, att så som subjektet - här det moderna, borgerliga samhället - är givet i verkligheten, så är det också givet i huvudet, och att kategorierna därför uttrycker tillvarosformer, existensbestämningar, ofta bara enskilda sidor av detta bestämda samhälle, av detta subjekt. Därför börjar de inte heller vetenskapligt att fungera, där det talas om dem som sådana. Detta måste man hålla i minnet, eftersom det är avgörande för indelningen. Ingenting förefaller t.ex. naturligare än att börja med jordräntan, med jordegendomen, eftersom den är bunden till jorden, källan för all produktion och existens, och till den första produktionsformen i alla någorlunda fast organiserade samhällen - jordbruket. Men ingenting skulle vara falskare. I alla samhällsformer är det en bestämd produktion, och därmed dess förhållanden, som bestämmer alla andra produktioners rang och inflytande. Den är den allmänna belysning, i vars ljus alla andras färger framstår, och den modifierar därmed dessa färgers egenart. Den är en särskild eter, som bestämmer den specifika vikten hos allt som finns i den. T.ex. hos herdefolk (jägar- och fiskarfolk ligger bortom den punkt där den verkliga utvecklingen börjar). Hos dem förekommer - sporadiskt - vissa former av jordbruk. Jordegendomen bestäms därav. Den är gemensam och bibehåller mer eller mindre denna form, allteftersom dessa folk håller mer eller mindre fast vid sin tradition, t.ex. slavernas jordegendom. Hos folk med fast jordbruk - att det är fast är redan det ett stort språng - där detta är förhärskande, som hos de antika och feodala folken, har även industrin och dess organisation, liksom egendomens därtill svarande former mer eller mindre karaktär av jordegendom; den är antingen helt avhängig av den som hos de gamla romarna eller kopierar som under medeltiden landsbygdens organisation och förhållanden i staden. T.o.m. kapitalet har under medeltiden - om det inte rör sig om rent penningkapital utan kapital som traditionella verktyg etc. - denna karaktär av jordegendom.
I det borgerliga samhället är förhållandet omvänt. Jordbruket blir mer och mer en industrigren och behärskas helt av kapitalet. På samma sätt med jordräntan. I alla former där jordegendomen härskar är naturrelationen ännu förhärskande. I de former där kapitalet härskar är det samhälleligt och historiskt skapade elementet förhärskande. Jordräntan kan inte förstås utan kapitalet. Men kapitalet kan förstås utan jordräntan. Kapitalet är den allt behärskande ekonomiska makten i det borgerliga samhället. Det måste utgöra såväl startpunkten som slutpunkten, och det måste utvecklas före jordegendomen (d.v.s. i den ekonomiska teorin). Efter det att bägge betraktats var för sig måste deras ömsesidiga relation betraktas.
Det skulle alltså vara ogörligt och felaktigt att låta de ekonomiska kategorierna följa varandra i den ordning som de i historien varit bestämmande. Deras ordningsföljd bestäms tvärtom genom den relation de har i det moderna, borgerliga samhället, och som är precis omvänd mot den som framstår som deras naturliga ordningsföljd eller som motsvarar den historiska utvecklingen. Det gäller inte det förhållande som de ekonomiska förhållandena historiskt sett intar i de olika samhällsformernas följd. Än mindre om deras ordningsföljd "i idén" (Proudhon) en rörig föreställning om den historiska utvecklingen). Nej, det gäller deras struktur inom det moderna borgerliga samhället.
Den renhet (abstrakta bestämdhet) i vilken antikens handelsfolk - fenicier, kartager - framstår, beror just på att de jordbrukande folken var förhärskande. Kapitalet som handels- eller penningkapital framstår just i denna abstraktion, där kapitalet ännu inte blivit samhällenas härskande element. Lombarder och judar intar i förhållande till de jordbrukande medeltida samhällena samma ställning.
Vidare exempel på de olika ställningarna som samma kategorier intar på olika samhällsnivåer: En av det borgerliga samhällets sista former: aktiebolaget. Uppträder emellertid också i det borgerliga samhällets begynnelse i de stora, privilegierade och med monopol försedda handelskompanierna.
Själva begreppet nationalrikedom (en föreställning, som delvis går igen ännu hos 1700-talets ekonomer) d.v.s. att rikedomen bara skapas för staten, men att statens makt beror på rikedomen, detta begrepp smyger sig på så sätt in hos 1600-talets ekonomer. Det var i denna ännu omedvetet hycklande form som rikedomen presenterade sig själv och produktionen av rikedom som målet för den moderna staten. Nu betraktas staten bara som medel för produktion av rikedom.
Indelningen måste uppenbarligen göras så: 1) De allmänt abstrakta bestämningar, som därför i större eller mindre utsträckning tillkommer alla samhällsformer men i den diskuterade meningen. 2) De kategorier, som utgör det borgerliga samhällets inre struktur och varpå de fundamentala klasserna beror. Kapital, lönearbete, jordegendom. Deras inbördes relation. Stad och landsbygd. De tre stora samhällsklasserna. Utbyte mellan dem. Cirkulation. Kreditväsen (privat). 3) Sammanfattningen av det borgerliga samhället i form av staten. Betraktad i relation till sig själv. De "improduktiva" klasserna. Skatter. Statsskuld. Offentlig kredit. Befolkning. Kolonierna. Utvandring. 4) Produktionens internationella förhållanden. Internationell arbetsfördelning. Internationellt utbyte. Export och import. Växelkurs. 5) Världsmarknaderna och kriserna.
Notabene angående de punkter, som bör nämnas här och inte får glömmas:
1) Krig utvecklat före fred; hur vissa ekonomiska förhållanden, såsom lönearbete, maskiner etc., utvecklades tidigare genom krigen och i armén än i det borgerliga samhällets inre. Även förhållandet mellan produktivkraft och kommunikationsformer särskilt åskådligt i hären.
2) Den hittillsvarande ideella historieskrivningens förhållande till den reella. I synnerhet de s.k. kulturhistoriernas förhållande, som alla är religions- och statshistorier. (Vid samma tillfälle kan det också sägas något om den hittillsvarande historieskrivningens olika arter. S.k. objektiv. Subjektiv - moralisk bl.a. Filosofisk.)
3) Sekundära och tertiära, över huvud härledda, överförda, icke ursprungliga produktionsförhållanden. Här spelar internationella förhållanden in.
4) Förebråelser för att denna uppfattning skulle vara materialistisk. Dess för hällande till den naturalistiska materialismen.
5) Dialektiken i begreppen produktivkraft (produktionsmedel) och produktionsförhållanden, en dialektik vars gränser skall bestämmas och som inte upphäver den reella skillnaden.
6) Det ojämna förhållandet mellan utvecklingen av den materiella produktionen och t.ex. den konstnärliga. Över huvud taget får begreppet framsteg inte fattas i den vanliga abstraktmeningen. Modern konst etc. Denna disproportion är inte så viktig och svårförståelig som disproportionen inom själva de praktiskt-sociala förhållandena. T.ex. bildningen. USA:s förhållande till Europa. Men den verkligt besvärliga punkt som skall behandlas här gäller emellertid hur produktionsförhållandena som rättsförhållanden utvecklats olika (i förhållande till produktionsförhållandena som sådana). Alltså t.ex. förhållandet mellan den romerska privaträtten (i mindre utsträckning kriminalrätten och den offentliga rätten) och den moderna produktionen.
7) Denna uppfattning framstår som en nödvändig utveckling. Men det berättigade i [att räkna med] tillfälligheten. Hur? (Även friheten bl.a.) (Kommunikationsmedlens inverkan. Världshistorien har inte alltid existerat; historien som världshistoria är ett resultat.)
8) Den naturligt utgångspunkten naturbestämningen; subjektivt och objektivt. Stammar, raser o.s.v.
1) Angående konsten vet vi att dess blomstringstider ingalunda står i förhållande till den allmänna samhällsutvecklingen, alltså inte heller till den materiella grundvalen eller till dess organisations anatomi. T.ex. grekerna i jämförelse med de moderna eller också med Shakespeare. Om vissa konstformer, t.ex. eposet, är det t.o.m. en accepterad uppfattning att de inte längre kan produceras i sin epokgörande, klassiska gestalt så snart konstproduktionen som sådan inträtt; att alltså på konstens eget område vissa betydande skapelser endast kan uppstå på ett outvecklat stadium av konstens utveckling. Om detta gäller förhållandet mellan olika konstarter inom konstens eget område så är det mindre uppseendeväckande att det gäller hela konstens område i förhållande till den allmänna samhällsutvecklingen. Svårigheten ligger bara i att ge en generell version av dessa motsägelser. Så snart de specificeras är de redan förklarade.
Låt oss t.ex. ta den grekiska konstens och därefter Shakespeares förhållande till nutiden. Det är bekant att den grekiska mytologin inte bara är den grekiska konstens arsenal utan också dess grundval. Är den syn på naturen och på de samhälleliga förhållandena som ligger till grund för den grekiska fantasin och därmed för den grekiska [mytologin] möjlig i en tid med automater och järnvägar och lokomotiv och elektriska telegrafer? Vad är Hefaistos i jämförelse med Roberts & Co., Zeus i jämförelse med Crédit Mobilier? All mytologi övervinner, behärskar och gestaltar naturkrafterna i inbillningen och genom inbillningen; den försvinner alltså med det verkliga herraväldet över naturkrafterna. Vad är Ossa, ryktets gudinna, mot Printinghouse Square? Den grekiska konsten förutsätter den grekiska mytologin, d.v.s. den förutsätter att naturen och de samhälleliga formerna redan bearbetats på ett omedvetet konstnärligt sätt i folkfantasin. Det gäller inte vilken mytologi som helst, d.v.s. inte vilken omedveten konstnärlig bearbetning av naturen som helst (här inbegripet allt objektivt, alltså även samhället). Egyptisk mytologi kunde aldrig vara grunden eller modersskötet för den grekiska konsten. Men i varje fall en mytologi. Alltså ingalunda en samhällsutveckling som utesluter varje mytologiskt förhållande till naturen, varje mytologiserande förhållande till den; som alltså av konstnären kräver en av mytologin oavhängig fantasi.
Å andra sidan: är Akilles möjlig med krut och kulor? Eller överhuvud Iliaden med tryckpressen och t.o.m. tryckerimaskinen? Upphör inte sångerna och sagorna och muserna med nödvändighet med tidningsmurveln - försvinner alltså inte betingelserna för den episka poesin?
Men svårigheten ligger inte i att förstå att grekisk konst och epik är knuten till vissa samhälleliga utvecklingsformer. Svårigheten ligger däri, att vi ännu uppskattar dem och att de i viss mening fortfarande gäller som rättesnöre och ouppnåeligt mönster för oss.
En man kan inte bli barn igen, eller också blir han barnslig. Men gläder honom inte barnets naivitet, och måste han inte själv sträva efter att återskapa barnets sanning på en högre nivå? Upplever inte varje epok i barnanaturen sin egen karaktär i natursanning? Varför skulle inte mänsklighetens barndom, som skönast utvecklades i Grekland, utöva en ständig lockelse som ett aldrig återkommande stadium? Det finns ouppfostrade barn och lillgamla barn. Många av antikens folk hör till dessa kategorier. Grekerna var normala barn. Att deras konst fängslar oss står inte i motsägelse till att den uppstod på ett outvecklat samhällsstadium. Det är tvärtom ett resultat därav och hänger oskiljaktigt samman med att de omogna samhällsbetingelser, under vilka denna konst uppstod och som var den enda möjligheten för att den skulle kunna uppstå, aldrig kan återvända.
Upplösningen av alla produkter och verksamheter i bytesvärden förutsätter såväl upplösningen av alla fasta personliga (historiska) beroendeförhållanden i produktionen som det allsidiga beroendet mellan producenterna inbördes. Varje enskilds produktion är avhängig av alla andras produktion; och samtidigt har omvandlingen av hans produktion till livsmedel för honom själv blivit avhängig av alla andras konsumtion. Priser har det funnits länge, liksom utbyte; men såväl detta att priserna bestäms av produktionskostnaderna som att utbytet påverkar alla produktionsförhållanden, är något som kommit till full utveckling och som ständigt utvecklas mer och mer i det borgerliga samhället, den fria konkurrensens samhälle. Det som Adam Smith på äkta 1700-talsvis ser som den förhistoriska perioden är i själva verket en produkt av historien.
Denna ömsesidiga avhängighet uttrycks i utbytets beständiga nödvändighet och i bytesvärdets ställning som allsidig förmedlare. Ekonomerna uttrycker detta så: var och en följer sitt privata intresse och endast sitt privata intresse; och därmed tjänar var och en, utan att vilja det och utan att veta om det, allas privatintressen, alltså det allmänna intresset. Poängen ligger inte i att man därigenom att var och en följer sitt privatintresse uppnår allas privatintresse, alltså det allmänna intresset. Tvärtom är det möjligt att ur denna abstrakta fras dra slutsatsen att var och en hindrar alla andras intresse att komma till uttryck och att i stället för något helt positivt det negativa blir följden av detta allas krig mot alla. Poängen ligger tvärtom i att privatintresset självt är ett samhälleligt bestämt intresse och att det bara kan uppnås inom de gränser och med de medel som samhället föreskriver, d.v.s. genom att de samhälleliga betingelserna och medlen reproduceras. Det är de privatas intresse, men innehållet i detta intresse, såväl som formen och medlen för att förverkliga det, är givna genom de av alla oberoende samhälleliga betingelserna.
Individerna är likgiltiga för varandra, men de är samtidigt ömsesidigt och allsidigt beroende av varandra. Detta utgör deras samhälleliga sammanhang. Detta sammanhang uttrycks i bytesvärdet. Individens verksamhet eller produkt blir en verksamhet eller en produkt inom sammanhanget först genom bytesvärdet; individen måste producera en allmän produkt - bytesvärdet eller, om detta betraktas isolerat och individualiserat, pengar. Den makt som en individ har över andras verksamhet eller över de samhälleliga tillgångarna beror här på hans innehav av bytesvärden, av pengar. De bestämmer hans samhälleliga makt och hans sammanhang med samhället. Verksamheten, hurdan denna än är beskaffad, och produkten av verksamheten, vilken särskild beskaffenhet den än har, är bytesvärdet, d.v.s. något allmänt, vari all individualitet, all egenart förnekas och förintas. Detta är i själva verket ett tillstånd mycket olikt det, där individen eller den till familj och stam naturligt eller historiskt utvidgade individen reproducerar sig direkt ur naturen eller där hans produktiva verksamhet och hans andel i produktionen, liksom hans förhållande till andra, bestäms av arbetsformen och produkterna.
Såväl verksamhetens samhälleliga karaktär som produktens samhälleliga form och individens andel i produktionen framstår i det borgerliga samhället som något för individen främmande, något sakligt; inte som individernas inbördes förhållande utan som deras underkastelse under förhållanden, som är oberoende av dem och som uppstår ur sammanstötningen mellan för varandra likgiltiga individer. Det allmänna utbytet av verksamheter och produkter som blivit varje individs livsbetingelse, och det ömsesidiga sambandet mellan individerna, framstår som något för dem främmande, av dem oberoende - som en sak. I bytesvärdet omvandlas de samhälleliga relationerna mellan personer till samhälleliga relationer mellan saker. Den personliga förmågan har blivit något sakligt. Ju mindre samhällelig kraft bytesmedlet besitter, ju starkare dess sammanhang är med den omedelbara arbetsproduktens natur och med den i byteshandeln inbegripnes omedelbara behov, desto starkare måste de sammanhållande banden mellan individerna vara. Detta ser vi i patriarkaliska samhällsförhållanden, i det antika samhället, feodalism och skråväsende. Varje individ besitter samhällelig makt i form av ting. Beröva tinget denna samhälleliga makt, och ni måste sätta personer att behärska personerna. Personliga avhängighetsförhållanden (till en början rent naturliga) är den första samhällsformen, i vilken den mänskliga produktiviteten endast utvecklats i liten utsträckning och på isolerade avsnitt. Den andra huvudformen är personlig oavhängighet grundad på saklig avhängighet. Först här utvecklar sig ett system av allmän samhällelig näringsomsättning, av universella relationer, allsidiga behov och universell förmåga. Det tredje stadiet är fri individualitet, grundad på individernas universella utveckling och underordningen av deras gemensamma, samhälleliga produktivitet. Det andra stadiet skapar betingelserna för det tredje, patriarkaliska, liksom antika (och feodala) tillstånd förfaller i takt med utveckling av handeln, lyxen, pengarna, bytesvärdet, liksom det moderna samhället växer fram ur dessa förhållanden.
Utbyte och arbetsfördelning påverkar varandra ömsesidigt. När var och en arbetar för sig och produkten inte täcker hans behov, måste han naturligtvis byta ut den, inte bara för att ta del av den allmänna produktionen utan också för att omvandla sin egen produkt i livsmedel för honom själv. Då utbytet förmedlas genom bytesvärdet och pengarna, förutsätter detta visserligen producenternas allsidiga beroende av varandra men samtidigt också en fullständig isolering av deras privatintressen och en fördelning av det samhälleliga arbetet, vars enhet framstår som ett naturförhållande för de enskilda individerna, oberoende av dem. Den allmänna tillgångens och efterfrågans tryck skapar sammanhanget mellan de för varandra likgiltiga individerna.
Själva nödvändigheten att omvandla produkten eller verksamheten till bytesvärde, till pengar - varigenom individerna vidmakthåller och i saklig form bevisar sin samhälleliga makt - bevisar två ting: 1) att individerna fortfarande endast producerar för samhället och i samhället; 2) att deras produktion inte är omedelbart samhällelig, inte resultatet av en förening mellan individerna, i vilket arbetet fördelas. Individerna är underkastade den samhälleliga produktionen, vilken existerar som en ödesmakt utanför dem; men den samhälleliga produktionen är inte underkastad individer som handhar den som sin gemensamma tillgång. Det finns alltså ingenting mer lögnaktigt och motbjudande än att förutsätta att individerna i förening kontrollerar den samlade produktionen i ett samhälle som är grundat på bytesvärdet, pengarna. Det privata utbytet av alla arbetsprodukter och verksamheter står i motsats till såväl den fördelning som grundas på (naturligt framvuxen och politisk) över- och underordning av individerna inbördes som till det fria utbytet mellan individer, associerade genom gemensam tillägnelse och kontroll av produktionsmedlen. (Vad gäller det förra förhållandet omfattar där det egentliga utbytet långtifrån alla livets förhållanden och inte hela kollektivet utan råder snarare mellan olika kollektiv. Det råder ingalunda inom alla produktions- och kommunikationsförhållanden. Under- och överordningen mellan individerna tar sig olika uttryck: patriarkalisk, antik, feodal. - Vad beträffar associationen mellan individer, så är inte heller denna association något som kan upprättas när och hur som helst. Den förutsätter en bestämd utveckling av materiella och andliga betingelser.)
Liksom arbetsfördelningen framkallar agglomerationer, kombinationer, kooperationer, motsättningar mellan privatintressen, klassintressen, konkurrens, kapitalkoncentration, monopol och aktiebolag - motsägelsefulla former av enhet, som frambringar sin egen motsats - så skapar det privata utbytet världshandeln, och det privata oberoendet skapar det fullständiga beroendet av den s.k. världsmarknaden. Ja, på samma sätt skapar de enskilda utbytesaktionerna ett bank- och kreditväsen, vilket jämkar samman storheterna i privatutbytet. Varje nations privatintressen sönderfaller i lika många nationer som nationen har fullvuxna invånare, och exportörernas och importörernas intressen står i motsats till varandra. Men i växelkursen erhåller den nationella handeln ett sken av självständighet. Ingen får därför tro att en börsreform kan upphäva grunden för den in- eller utrikes privathandeln. Men inom det borgerliga samhället, som bygger på bytesvärdet, skapas såväl kommunikations- som produktionsförhållanden, som tillika är minor som kan spränga samhället i luften. (Det finns en mängd motsägelsefulla former inom den samhälleliga enheten, men denna motsägelsefyllda karaktär kan ändå inte krossas genom en lugn metamorfos. Om vi å andra sidan i samhället sådant det är, inte kunde uppdaga de materiella produktionsbetingelserna och de dem motsvarande kommunikationsförhållandena för ett klasslöst samhälle, så vore alla försök att spränga samhället i luften lika meningslösa som en strid med väderkvarnar.)
(... För övrigt är här bara att anmärka, att översikterna över den totala handeln och produktionen som de föreligger i prislistorna erbjuder det bästa beviset för, hur den enskilde förhåller sig till sin egen handel och sin egen produktion som till ett sakligt, av honom oberoende förhållande. I världsmarknaden har såväl detta den enskildes beroende av helheten som helhetens oberoende av den enskilde nått en sådan höjd, att den redan innehåller fröet till sin egen upplösning.) Nivelleringen istället för den verkliga gemenskapen och universaliteten.
(Det har sagts och kan sägas igen, att det som är skönt och stort beror just på detta naturligt framsprungna, andliga och materiella utbyte, som är oberoende av individernas vetande och vilja och som förutsätter deras inbördes oavhängighet och likgiltighet. Säkerligen är detta sakliga sammanhang att föredra framför ett rent lokalt sammanhang grundat på blodsband och människornas förhållande till varandra som herre och dräng. Det är lika säkert, att individerna inte kan underordna sig sina egna samhälleliga förhållanden innan de har skapat dem. Men det är motbjudande att uppfatta detta rent sakliga sammanhang som det naturliga och det enda som motsvarar människans väsen (i motsats till vad hon vet och vill). Sammanhanget är tvärtom en mänsklig produkt, en historisk produkt. Det hör hemma på ett bestämt utvecklingsstadium. Det är främmande för människorna och uppträder som en självständig makt gentemot dem, och det bevisar bara att människorna fortfarande är i färd med att skapa betingelserna för sitt sociala liv i stället för ha utgått ifrån dessa betingelser. Det är ett naturligt sammanhang, som skapats av individer med bestämda, begränsade produktionsförhållanden. De universellt utvecklade individerna, vilkas samhälleliga förhållanden är som deras egna, gemensamma förhållanden, underkastade deras egen kontroll, är inte naturprodukter utan historiska produkter. Graden och mångsidigheten i utvecklingen av de resurser, som gör denna individualitet möjlig förutsätter just produktion på bytesvärdets grund. Det är först den som skapar individens totala alienation från sig själv och andra men också mängden och allsidigheten av hans relationer och färdigheter. På tidigare utvecklingsstadier framstår den enskilde individen som fullständigare, därför att mängden av hans förhållanden ännu inte utvecklats och oberoende samhälleliga makter och förhållanden ännu inte står emot honom. Lika löjligt som det är att längta tillbaka till denna ursprungliga fullhet, lika löjligt är det att tro att man måste stanna vid den nuvarande tomheten. Romantikerna längtar tillbaka, de borgerliga tror att utvecklingen nått sitt slut. Men de borgerliga har inte lyckats övervinna den romantiska motsatsen, och den kommer att följa dem till deras saliga ändalykt.)
(Man kan här ta som exempel den enskildes förhållande till vetenskapen.)
(Att jämföra pengarna med blodet - ordet "cirkulation" ger anledning därtill - är ungefär lika riktigt som att som Menenius Agrippa jämföra patricierna med magen.) (Att jämföra pengarna med språket är inte mindre falskt. Idéerna förvandlas inte i språket, så att deras egenart upplöses och deras samhälleliga egenart existerar vid sidan av dem i språket, så som är fallet med priserna vid sidan av varorna. Idéerna existerar inte skilda från språket. En bättre jämförelse får man redan om man ser på idéer, som skall översättas från sitt modersmål till ett främmande språk. Men analogin ligger här inte i själva språket, utan mellan främmande språk.)
(Att alla produkter, verksamheter, förhållanden kan utbytas mot något tredje, sakligt, som i sin tur kan utbytas mot allting annat utan åtskillnad - alltså utvecklingen av bytesvärdet (och penningförhållandena) - är identiskt med den allmänna korruptionen. Den allmänna prostitutionen framstår som en nödvändig fas i utvecklingen av de personliga anlagen, möjligheterna, verksamheterna. Eller sagt på ett hövligare sätt: Det allmänna nyttighets- och användbarhetsförhållandet. Redan Shakespeare ser pengarna som det som likställer det olikartade. Girigheten som sådan är omöjlig utan pengar; all annan ackumulation och allt annat habegär framstår som naturligt framsprunget, begränsat, betingat å ena sidan av behoven, å andra sidan av produkternas begränsade karaktär (Mammonsbegäret).)
(Under sin utveckling kommer penningväsendet uppenbarligen att behärska andra allmänna utvecklingar.)
Under samhälleliga förhållanden som skapar ett outvecklat bytes- och penningsystem eller som motsvarar en låg utvecklingsgrad av desamma möter individerna varandra - trots att deras relationer förfaller mer personliga - uppenbarligen bara som individer inom en begränsad ram, alltså som feodalherre och vasall, som jordägare och livegen o.s.v., eller som medlemmar inom en kast, som tillhöriga ett stånd o.s.v. När det råder utvecklade penningförhållanden, i ett utvecklat utbytessystem (och det skapas därmed ett sken av demokrati) så har banden av personligt beroende sprängts, bördsskillnader, skillnader i bildning o.s.v. (de personliga banden framstår åtminstone som personliga förhållanden); och individerna tycks vara självständiga (en självständighet, som bara är en illusion och som riktigare skulle kallas likgiltighet), de kan fritt frottera sig mot andra och i denna frihet idka utbyte. Men så framstår de bara för den som bortser från de betingelser, de existensbetingelser, under vilka individerna kommer i kontakt med varandra (och dessa betingelser är oavhängiga av individerna och framstår som naturbetingelser, alltså för individerna okontrollerbara betingelser, fastän de skapats av samhället). Den begränsning, som i det första fallet framstår som en inskränkning för individen förorsakad av andra individer, ter sig i det andra fallet som en inskränkning förorsakad av individen oberoende, opersonliga och sakliga förhållanden. (Eftersom den enskilda individen inte kan övervinna sin personliga begränsning men väl yttre förhållanden förefaller hans frihet större i det senare fallet. Men en närmare undersökning av de yttre förhållandena visar att det är omöjligt att individer tillhöriga en klass etc. kan övervinna dem i deras helhet utan att upphäva dem. Den enskilde kan tillfälligt besegra dem; men det kan inte massan som behärskas av dem, eftersom redan förekomsten av massan uttrycker den nödvändiga underordningen under de yttre förhållandena.)
Dessa yttre förhållanden innebär inte att "beroendeförhållandena" har avskaffats; tvärtom innebär de utvecklingen av den allmänna grunden för dessa beroendeförhållanden. Även här kommer individerna i kontakt med varandra som begränsade individer. Dessa sakliga avhängighetsförhållanden skiljer sig vidare från de personliga på så sätt, att medan individerna tidigare behärskades av varandra, så behärskas de nu av abstraktioner. (Det sakliga avhängighetsförhållandet är ingenting annat än de samhälleliga förhållanden, som möter den till synes självständige individen, d.v.s. de produktionsförhållanden som gjort sig självständiga gentemot individen.) Men abstraktionen eller idén är ingenting annat än det teoretiska uttrycket för de materiella förhållanden som är herre över idén. Förhållandena kan naturligtvis bara uttryckas i idéer, och därför har filosofer sett som det utmärkande för den nya tiden att den behärskas av idéer och menat att om idéernas herravälde störtas så kan den fria individen skapas. Misstaget är ur ideologisk synvinkel så mycket lättare att förstå som de materiella förhållandenas herravälde (detta sakliga beroende, som f.ö. åter slår över i bestämda, bara alla illusioner berövade personliga beroendeförhållanden) i individernas medvetande framstår som idéernas herravälde och vidare den härskande klassen gör allt för att stärka tron att dessa idéer, alltså dessa sakliga beroendeförhållanden, är eviga.
(Angående illusionen om "de rent personliga förhållandena under feodaltiden" o.s.v., så får man inte för ett ögonblick glömma 1) att dessa förhållanden inom sin sfär under en bestämd period antog en saklig karaktär, t.ex. utvecklades jordegendomsförhållandena ur rent militära subordinationsförhållanden; men också 2) att det sakliga förhållandet självt har en begränsad, naturbestämd karaktär och därför framstår som personligt, medan i det moderna samhället de personliga förhållandena framträder som utflöden av produktions- och utbytesförhållanden.)
Den enskildes arbete, betraktat i själva produktionsakten, är pengarna, varmed den enskilde omedelbart köper produkten, alltså föremålet för hans särskilda verksamhet. Men det är särskilda pengar, med vilka han köper just denna bestämda produkt. För att pengarna omedelbart skall vara allmänna pengar måste arbetet från början vara allmänt och inte särskilt arbete, d.v.s. det måste ingå som led i den allmänna produktionen. Men under denna förutsättning skulle det inte vara utbytet som skulle ge arbetet denna allmänna karaktär, utan dess samhälleliga karaktär skulle bestämma dess delaktighet i produktionen. Produktionens samhälleliga karaktär skulle i förväg göra produkten samhällelig och allmän. Det utbyte som skulle ske i produktionen skulle från början innebära den enskildes delaktighet i den gemensamma mängden av produkter. Detta utbyte vore då inget utbyte av bytesvärden utan av verksamheter, som vore bestämda av gemensamma behov, av gemensamma ändamål. På bytesvärdets grund blir arbetet först genom utbytet något allmänt. På denna grund vore det som sådant bestämt före utbytet; d.v.s. utbytet av produkter vore över huvud taget inte det medium varigenom den enskildes delaktighet i den allmänna produktionen skulle förmedlas. En förmedling måste naturligtvis finnas.
I det första fallet, där man utgår från den enskildes självständiga produktion hur mycket denna än i efterhand bestäms och modifieras av de enskilda produktionernas inbördes relationer - sker förmedlingen genom varor, genom bytesvärdet, genom pengarna, som alla är uttryck för ett och samma förhållande. I det andra fallet förmedlas själva förutsättningen, d.v.s. en gemensam produktion är förutsatt, de enskilda producenternas gemenskap är produktionens grundlag. Den enskildes arbete är från början bestämt som samhälleligt arbete. Vilken särskild materiell gestalt produkten än har, är det som den enskilde med sitt arbete köpt inte en bestämd produkt, utan en bestämd andel av den gemensamma produktionen. Han har därför inte heller någon bestämd produkt att byta ut. Hans produkt är inte ett bytesvärde. Produkten behöver inte först omvandlas i en särskild form för att få en allmän karaktär för den enskilde. I stället för den arbetsfördelning som nödvändigtvis skapas i utbytet av bytesvärden, föreligger en organisering av arbetet som medför att den enskilde får del av den allmänna konsumtionen.
I det första fallet bestäms produktionens samhälleliga karaktär först i efterhand genom att produkten omvandlas till bytesvärde och bytesvärdena utbyts. I det andra fallet förutsätts produktionens samhälleliga karaktär, och delaktigheten i mängden av produkter, i konsumtionen, förmedlas inte genom utbytet av varandra oberoende arbeten eller arbetsprodukter. Det förmedlas i stället genom de samhälleliga produktionsbetingelser under vilka individen är verksam. Att däremot omedelbart vilja göra den enskildes arbete (d.v.s. också hans arbetsprodukt) till pengar, till realiserat bytesvärde, innebär att omedelbart bestämma det som allmänt arbete, alltså t.o.m. att förneka de betingelser under vilka det måste omvandlas till pengar och bytesvärden och är avhängigt av det privata utbytet. Kravet kan bara tillfredsställas under betingelser under vilka det över huvud inte längre kan ställas. Arbetet på bytesvärdets grund förutsätter just att varken den enskildes arbete eller hans produkt är omedelbart allmänna; att de får denna form först genom en saklig förmedling, genom de från arbetet och produkten väsensskilda pengarna.
Om man förutsätter en gemensam produktion förblir naturligtvis tidsbestämningen väsentlig. Ju mindre tid samhället behöver för att producera vete, boskap o.s.v., desto mer tid har det över för annan, materiell eller andlig produktion. Liksom när det gäller den enskilde individen beror samhällets allsidiga utveckling, dess konsumtion och dess verksamhet på hur mycket tid som blir över. All hushållning beror i sista hand på hushållning med tid. Likaledes måste samhället indela sin tid på ett ändamålsenligt sätt, så att det uppnår en produktion som motsvarar dess totala behov. Även den enskilde måste noggrant indela sin tid för att skaffa sig lämpliga kunskaper och för att uppfylla de olika kraven på sin verksamhet. Hushållning med tiden, liksom planmässig fördelning av arbetstiden på olika produktionsgrenar, förblir alltså den första ekonomiska lagen inom all samhällelig produktion. Den blir t.o.m. i allt högre grad den första lagen. Men den skiljer sig väsentligen från bestämningen av bytesvärden (arbeten och arbetsprodukten) genom arbetstiden. Individernas arbeten inom samma arbetsgren och de olika slagen av arbeten är olika inte bara kvantitativt utan också kvalitativt. Vad förutsätter en blott kvantitativ skillnad mellan olika föremål? Att de är av samma kvalitet. D.v.s. en kvantitativ jämförelse mellan arbeten [förutsätter] alltså deras kvalitativa jämbördighet.
Den elementära förutsättningen för det borgerliga samhället är att arbetet omedelbart producerar bytesvärden, alltså pengar; och att därmed också pengar omedelbart köper arbete. Däremot köper pengarna arbetaren bara i den mån arbetaren själv lämnar sin verksamhet i utbyte. Å ena sidan lönearbete, å andra sidan kapital är alltså bara andra former för det utvecklade bytesvärdet och dess inkarnation, pengarna. Pengarna är därför omedelbart det reala samhället, eftersom de är den allmänna substansen för alltings bestånd och samtidigt allas gemensamma produkt. Men i pengarna är, som vi sett, samhället samtidigt en blott abstraktion, en blott yttre, tillfällig sak för den enskilde, och därtill blott medel för den enskildes tillfredsställelse som en isolerad enskild. Det antika samhället innebär en helt annan relation för den enskilde. Pengarnas utveckling bryter alltså sönder detta samhälle. Varje produktion är en objektivering av individen. Men i pengarna (bytesvärdet) objektiveras individen inte i sin naturliga bestämning utan i enlighet med en samhällelig bestämning (ett samhälleligt förhållande) som samtidigt för honom är en yttre bestämning.
Pengarna i form av cirkulationsmedel är mynt. Som mynt har de förlorat själva sitt bruksvärde; deras bruksvärde sammanfaller med deras bestämning som cirkulationsmedel. De måste t.ex. först smältas om innan de kan tjäna som guld som sådant. De måste förlora sin penningkaraktär. Därför är pengarna som mynt bara tecken, likgiltiga i förhållande till sitt material. Men som mynt förlorar de också sin universella karaktär och antar en nationell, lokal karaktär. De sönderfaller i mynt av olika slag, alltefter det material varav de består - guld, silver, koppar etc. De erhåller en politisk titel och talar s.a.s. olika språk i olika länder. Även i samma land kan de få olika denomination etc.
Pengarna i sin tredje bestämning som utträdande ur cirkulationen och självständiga i förhållande till den, negerar därför sin karaktär som mynt. De framstår åter som guld och silver, antingen de smälts ner eller skattas efter sin guld- och silvervikt. De förlorar åter sin nationella karaktär. De tjänar visserligen - i sin egenskap av universellt bytesmedel - som bytesmedel med de nationella pengarna men inte längre som tecken utan som en bestämd kvantitet guld eller silver.
I det mest utvecklade internationella utbytessystemet framstår därför guld och silver åter helt i den form de hade redan i den ursprungliga byteshandeln. Som redan anmärkts uppträdde guld och silver ursprungligen inte inom ett samhälle utan där samhället upphörde, vid dess gränser; vid samhällets fåtaliga kontaktpunkter med andra samhällen. De framstår nu i den bestämningen som varan som sådan, som den universella varan, vilken bevarar sin karaktär på alla orter. Bara på så sätt blir pengarna den materiella representanten för den allmänna rikedomen. I merkantilsystemet är därför guld och silver måttet på de olika samhällenas makt.
"Så snart de ädla metallerna blir handelsobjekt, universella ekvivalenter för allting, blir de också måttet på makt mellan nationer. Därav merkantilsystemet." (Steuart.[2])
Hur mycket de moderna ekonomerna än tror att de kommit förbi merkantilsystemet uppträder i perioder av allmänna kriser åter guld och silver i denna bestämning - det gäller år 1857 likaväl som år 1600.
Genom denna karaktär spelar guldet och silvret en viktig roll i skapandet av världsmarknaden. T.ex. cirkulationen av det amerikanska silvret från väster till öster; metallbandet mellan å ena sidan Amerika och Europa, å andra sidan mellan Europa och Asien alltsedan början av den nya tiden. Ursprungligen spelade handeln med guld och silver bara en biroll - den gällde överflödet - liksom utbytet över huvud taget. Men i den utvecklade handeln ingår den som ett moment som väsentligen sammanhänger med hela produktionen etc. Den framstår inte längre som gällande utbytet av överflödet utan som betalningen av överskottet i det internationella varuutbytets totalprocess. Mynten är mynt bara i egenskap av världsmynt. Som sådana är de emellertid väsentligen likgiltiga i förhållande till sin formbestämning som cirkulationsmedel, eftersom deras material är allt. Som form förblir i denna bestämning guldet och silvret den överallt tillgängliga varan, varan som sådan.
(I detta första avsnitt, där bytesvärde, pengar, pris skärskådas, framstår varorna hela tiden som redan existerande. Formbestämningen är enkel. Vi vet att bytesvärde, pengar och pris uttrycker den samhälleliga produktionens bestämningar, men produktionen är själv förutsättning. Men de är inte fixerade i denna bestämning. Och på så sätt framstår i själva verket det första utbytet endast som utbyte av överflöd, vilket inte omfattar och bestämmer hela produktionen. Det gäller endast det existerande överskottet av en totalproduktion som ligger utanför utbytets räjong. Det är också därför som utbytet även i det utvecklade samhället framstår som gällande en på ytan omedelbart existerande varuvärld. Genom sig självt visar det emellertid utöver sig självt, på de ekonomiska förhållanden som är bestämda som produktionsförhållanden. Produktionens inre struktur utgör därför det andra avsnittet, sammanfattningen i staten det tredje, de internationella förhållandena det fjärde, världsmarknaden avslutningen, vari produktionen bestäms som totalitet och så även vart och ett av dess moment; vari emellertid också alla motsägelser kommer i rörelse. Världsmarknaden utgör därför åter på samma gång förutsättningen för helheten som dess bärare. Kriserna är följaktligen det allmänna tecknet på en utveckling utöver denna förutsättning mot uppkomsten av en ny historisk gestalt[3].)
I den mån varorna eller arbetet enbart bestäms som bytesvärden, d.v.s. som storheter som likställs med varandra i utbytet, så framstår individerna, subjekten, mellan vilka denna process försiggår faktiskt bara som de som gör utbytet. Det existerar här absolut ingen skillnad mellan dem, om man endast betraktar denna formella bestämning - den ekonomiska bestämningen, den bestämning varigenom individerna kommer i kommunikation med varandra och som visar deras samhälleliga funktion eller deras samhälleliga förhållande till varandra. Det innebär att varje individ står i samma samhälleliga förhållande till alla andra individer som de står i till honom. Som utbytets subjekt är alltså individerna helt jämlika. Det är omöjligt att spåra någon skillnad eller motsättning mellan dem. Även varorna som de utbyter är som bytesvärden ekvivalenta eller gäller åtminstone för att vara det.
(Det kan bara finnas subjektiva misstag i prissättningen, och om någon lurar någon annan beror det inte på naturen i det sociala förhållande, i vilket de står till varandra, ty där råder jämlikhet, utan bara på naturlig slughet, övertalningsförmåga etc., alltså på den ena individens rent individuella överlägsenhet över den andra.)
Om man betraktar den rena formen, förhållandets ekonomiska sida, framträder bara tre moment som är formellt åtskilda: förhållandets subjekt, de som gör utbytet, som är jämställda; föremålen för deras utbyte, bytesvärdena, ekvivalenterna, som inte bara är lika utan som uttryckligen skall vara lika; och slutligen själva utbytesakten, förmedlingen, varigenom subjekten bestäms just som utbytande, som lika, och deras objekt som ekvivalenta, som lika. (Innehållet utöver denna form faller här egentligen helt utanför ekonomin, eller bestäms som ett naturligt innehåll, skilt från det ekonomiska förhållandet, fastän det kan sägas att det ännu inte är helt isolerat, eftersom det fortfarande omedelbart sammanfaller med detta ekonomiska förhållande.) Ekvivalenterna innebär att det ena subjektet blir ett objekt för andra, d.v.s. det är lika mycket vårt och framstår i utbytesakten som likvärdigt och samtidigt likgiltigt för andra. Subjekten är i utbytet till för varandra enbart genom ekvivalenterna, alltså som likvärdiga, och de bevisar sig som likvärdiga genom det utbyte av objekt varigenom de är till för varandra. Eftersom de bara existerar för varandra som likvärdiga, som ägare av ekvivalenter och som bevarare av dessa ekvivalenter i utbytet, är de som likvärdiga också likgiltiga för varandra; deras individuella olikheter i övrigt spelar ingen roll; de är likgiltiga för alla andra individuella särmärken.
Vad nu gäller innehållet utanför utbytesakten, genom vilken bytesvärdet och subjektet som den utbytande bestäms och bevisas, så kan detta innehåll, som faller utanför den ekonomiska formella bestämningen, bara vara: 1) den naturliga egenarten hos den vara som utbytes, och 2) de särskilda naturliga behoven hos den som deltar i utbytet. Dessa bägge moment tillsammantagna utgör de olika varornas olika bruksvärde. Detta, utbytets innehåll, som ligger helt utanför dess ekonomiska bestämning, främjar ingalunda den sociala jämlikheten mellan individerna utan lägger tvärtom deras naturliga likhet till grund för deras sociala jämlikhet. Om individen A hade samma behov som individen B och bägge genom sitt arbete förfärdigat samma föremål skulle det inte finnas någon relation mellan dem; de vore inte skilda individer ur produktionssynvinkel. Bägge har behov av att andas; för bägge existerar luften som atmosfär; detta ger inte behov till någon social kontakt mellan dem; som individer som andas står de bara i relation till varandra som naturföremål, inte som personer. Endast skillnaderna mellan deras behov och deras produktion ger anledning till utbyte och till deras sociala likställdhet i utbytet. Denna naturliga olikhet är därför förutsättningen för deras sociala jämlikhet utbytesakten och över huvud för den relation vari de möter varandra som produktiva varelser. Genom denna naturliga olikhet är individen A som innehavare av ett bruksvärde till för B, och B som innehavare av ett bruksvärde till för A. Den naturliga olikheten sätter dem ömsesidigt i ett jämlikt förhållande. Men därför är de inte likgiltiga för varandra utan kompletterar varandra och har behov av varandra, så att individen B objektiverad i en vara är ett behov för A och vice versa, d.v.s. så att de står inte bara i ett jämlikhetsförhållande utan i ett socialt förhållande till varandra.
Men det är inte allt. Att den enes behov kan tillfredsställas genom den andres produkt och vice versa, att den ene är i stånd att producera föremål för den andres behov och att var och en möter andra som ägare av behovsföremål, bevisar att var och en som människa når utöver sina egna behov och att alla förhåller sig till varandra som människor; att alla känner till sitt gemensamma artväsen. Det förekommer inte att elefanter producerar för tigrar eller över huvud ett djur för ett annat. En bisvärm är i grund och botten bara ett bi, och alla producerar detsamma.
Vidare i texten. Om nu den naturliga olikheten mellan människor och varor utgör motivet för att dessa individer skall integreras och träda i förhållande till varandra genom ett utbyte, vari de förutsättes vara lika och förblir lika, så krävs ännu en bestämning utöver jämlikheten, nämligen friheten. (Produkter, arbete o.s.v. är ännu inte skilda åt utan existerar bara i form av varor eller, som herr Bastiat vill uttrycka sig i Says efterföljd, i form av tjänster. Bastiat inbillar sig, att han gjort ett stort framsteg i jämförelse med de klassiska nationalekonomerna av den engelska skolan därigenom att han reducerar den ekonomiska bestämningen bytesvärde till bytesvärdets naturliga innehåll, varor eller tjänster, och alltså till skillnad från de engelska ekonomerna är oförmögen att hålla fast vid produktionsförhållandena som sådana, i deras rena form.) Fastän individen A känner behov av individen B:s vara, bemäktigar han sig den inte med våld, utan alla erkänner alla andra som ägare, som personer vilkas vilja genomtränger varorna. Här tillkommer det juridiska momentet angående personen och friheten. Ingen bemäktigar sig någon annans egendom med våld. Var och en avyttrar den frivilligt.
Men det är inte allt: Individen A tjänar individen B:s behov genom varan a bara i den mån individen B tjänar A:s behov genom varan b och omvänt. Var och en tjänar den andre för att tjäna sig själv; alla använder andra som sina medel. I de båda individernas medvetande föreligger vetskapen 1) att var och en bara uppnår sitt mål genom att tjäna den andre som medel; 2) att var och en bara blir medel för den andre (vara-för-annat) som självändamål (vara-för-sig); 3) att den ömsesidighet, varigenom var och en på samma gång blir medel och ändamål och bara uppnår sitt ändamål genom att vara medel men samtidigt bara blir medel om han bestämmer sig själv som självändamål (eller, med andra ord, att var och en bara bestämmer sig som vara-för-andra i den mån han är vara-för-sig och andra som vara-för-honom i den mån de är vara-för-sig) - att alltså denna ömsesidighet är ett nödvändigt förhållande, en naturlig betingelse för utbytet, men att den som sådan är likgiltig för de bägge subjekten i utbytet och har intresse för den ene i den mån den tillfredsställer hans eget intresse som uteslutande den andres behov, utan relation därtill.
Det innebär, att det gemensamma intresset, som framstår som motiv för den gemensamma akten, visserligen erkänns som ett faktum av bägge sidor men att det som sådant inte är ett motiv utan s.a.s. går bakom ryggen på särintressena, på egenintresset i motsats till den andres intresse. Här kan individen på sin höjd ha den trösterika förhoppningen att tillfredsställelsen av hans egna, andras motsatta egenintressen just skall förverkliga den upphävda motsatsen, det allmänna samhälleliga intresset. I själva utbytesakten är individen i sig återspeglad som ett uteslutande och härskande (bestämmande) subjekt.
Därmed fastställs alltså individens fullständiga frihet: frivillig transaktion; inget våld från någon sida; individen är medel, eller den tjänande, bara för att kunna uppnå sitt självändamål som härskande och suverän; slutligen det själviska intresset, som inte har någonting över sig; alla i utbytesakten är medvetna om att de förverkligar sitt eget intresse, så att de olika parterna vet att det gemensamma intresset bara uppnås genom dubbelsidigheten, mångsidigheten och självständiggörelsen av de olika själviska intressena. Det allmänna intresset är - just allsidigheten hos de själviska intressena. Om alltså den ekonomiska formen, utbytet, på alla sätt förutsätter jämlikhet mellan subjekten, så förutsätter innehållet, den materiella sidan, en individuell såväl som en saklig frihet, som driver till utbyte. Jämlikhet och frihet inte bara respekteras i det utbyte som beror på bytesvärden, utan utbytet av bytesvärden är alltså den produktiva, reala grunden för all jämlikhet och frihet. Som rena idéer är de blott idealiserade uttryck för denna grund; utvecklade i juridiska, politiska och sociala förhållanden utgör de samma grund i en annan potens.
Detta har också visat sig i historien. Denna sorts jämlikhet och frihet är raka motsatsen till den antika friheten och jämlikheten, som inte hade det utvecklade bytesvärdet som sin grund utan som tvärtom gick under när detta utvecklades. Frihet och jämlikhet i vår mening förutsätter produktionsförhållanden, som ännu inte hade förverkligats under antiken eller senare under medeltiden. Direkt tvångsarbete är förutsättningen under antiken; samhället beror av detta. Under medeltiden är arbetet privilegium, och det producerar inte allmänna bytesvärden utan enligt sin särart. Antingen är arbetet tvångsarbete, eller också sker detta under beaktande av något som är högre (korporationerna).
Nu är det visserligen sant att förhållandet mellan dem som är inbegripna i utbytet sett ur motivets synvinkel d.v.s. den naturliga, inte till den ekonomiska processen hörande synvinkeln - också beror på ett visst tvång. Men detta tvång är å ena sidan bara den andres likgiltighet för mitt behov som sådant, för min naturliga individualitet, alltså hans jämlikhet med mig och hans frihet, som också är en förutsättning för min frihet. Å andra sidan är det, då jag drivs av mina behov, min egen natur, som är en helhet av behov och drifter, som tvingar mig, alltså inte något främmande (jag drivs av mitt intresse i dess allmänna, reflekterade form). Men det är ju på motsvarande sätt som jag tvingar in den andre i bytessystemet.
I den romerska rätten bestäms därför slaven på ett riktigt sätt som den som inte för egen del kan göra förvärv genom utbyte (se Kejsar Justinianus' Institutiones). Det är därför likaledes klart att, fastän denna rätt motsvarar ett samhällstillstånd där utbytet ingalunda var utvecklat, bestämningen av den juridiska personen och här just av den i utbytet deltagande individen kunde utvecklas, om utbytet utvecklats inom vissa områden. På så sätt föregreps (genom de grundläggande bestämningarna) rätten i det industriella samhället. Men framför allt måste denna rätt ses som det framväxande borgerliga samhällets rätt motsats till medeltidens. Men denna utveckling sammanfaller helt med upplösningen av det romerska samhällets.
Eftersom pengarna först och främst realiserar bytesvärdet och bytesvärdesystemet realiserats först med det utvecklade penningsystemet eller omvänt, så kan penningsystemet i själva verket bara vara realiseringen av frihetens och jämlikhetens system. Som måttstock ger pengarna endast ekvivalenten ett bestämt uttryck och gör den till ekvivalent även till formen. I cirkulationen framträder visserligen ännu en formell skillnad: de båda i utbyte inbegripna framstår som köpare och säljare; bytesvärdet framstår först som något allmänt i pengarnas form, sedan som något särskilt i den naturliga varan, som bara har ett pris; men för det första så växlar dessa bestämningar; själva cirkulationen skapar inga skillnader, endast likheter och upphäver de endast förnekade skillnaderna. Skillnaderna är endast formella. Och till sist gör pengarna, genom att likgiltigt vandra från hand till hand, likheten saklig. Var och en framstår som penninginnehavare gentemot den andre, ja som pengar - om man ser till utbytesprocessen. Därför föreligger likgiltigheten och likställdheten uttryckligen i form av en sak. Den särskilda, naturliga, skillnad som låg i varan är utplånad och utplånas ständigt genom cirkulationen. En arbetare som köper varor för tre kronor har för säljaren samma funktion som en kung som gör detsamma. Alla skillnader mellan dem har utplånats. Säljaren som säljare framstår bara som innehavare av en vara som kostar tre kronor, så att varan och priset ter sig fullständigt lika; det är bara så att de tre kronorna först föreligger i silver, sedan i socker o.s.v. I den tredje penningformen tycks det som om en skillnad skulle föreligga mellan subjekten i processen. Men om pengarna här framstår som material, som allmän vara i kontraktet, så är tvärtom skillnaden mellan kontrahenter och kontrahenter utplånad.
Om pengarna ackumuleras, så tycks subjektet här bara dra pengarna, rikedomens allmänna form, ut ur cirkulationen, såvida pengarna inte omsätts i varor till samma pris. Om den ene ackumulerar pengar och den andre inte, så sker detta inte på den andres bekostnad. Den ene åtnjuter den reala rikedomen, den andre tar i besittning rikedomens allmänna form. Om den ene gör sig utfattig, den andre gör sig rik, så gör de det av fri vilja; det beror inte på de ekonomiska förhållandena, inte ens på den ekonomiska relation i vilken de står till varandra. Inte ens arv och andra juridiska förhållanden som permanentar de på så sätt uppkomna skillnaderna gör intrång på denna naturliga frihet och jämlikhet. Om individen A:s ursprungliga förhållande inte står i motsättning till detta system, så kan denna motsättning förvisso inte uppkomma, när individen B som arvtagare träder i individen A:s ställe. Här gäller det i stället att den sociala bestämningen når utöver den naturliga levnadsgränsen. Den befäster sig över naturens tillfälliga verkningar, vilka som sådana snarare skulle innebära ett upphävande av individens frihet. Eftersom individen i detta förhållande bara är pengarnas individuation är han som sådan lika odödlig som pengarna, och genom att leva vidare i sitt arv förverkligar han denna sin bestämmelse.
När detta uppfattningssätt inte framhävs i sin historiska betydelse utan det får tjäna som vederläggning av det faktum att individerna under mer utvecklade ekonomiska förhållanden inte framstår blott som köpare och säljare utan i bestämda relationer till varandra, som inte längre motsvarar dessa bestämningar; så sägs därmed inte mer än om man påstår att det inte existerar några skillnader, än mindre någon motsättning eller motsägelse, mellan naturföremålen, eftersom alla lyder tyngdlagen och därför är lika, eller eftersom alla har tre dimensioner och därför är lika. Själva bytesvärdet i dess enklaste form ställs mot mer utvecklade och motsägelsefulla former. Under vetenskapens utveckling framstår dessa abstrakta bestämningar som de ursprungligaste och torftigaste, eftersom de delvis förekommer i historien, medan mer komplicerade bestämningar tycks vara senare. Ser man till det borgerliga samhället i stort, så framstår här priser, cirkulation o.s.v. som ytliga processer under vilkas yta helt andra processer fortgår, i vilka individernas frihet och jämlikhet försvinner. Å ena sidan glömmer man att den första förutsättningen för bytesvärdet som hela produktionssystemets objektiva grundval redan innesluter tvånget för individen att hans omedelbara produkt inte är en produkt för honom själv, utan att den först blir en produkt i den samhälleliga processen, och att den måste anta denna allmänna och ändå yttre form. Man glömmer att individen bara har sin existens som producent av bytesvärden och att här alltså hela negationen av hans naturliga existens är innesluten. Det är alltså samhället som bestämmer individen. Och här förutsätts också arbetsfördelningen o.s.v., varigenom individen bestäms på fler sätt än som blott den i utbyte inbegripne. Det är alltså ingalunda bara så att förutsättningen inte är ett resultat av individens självständiga val eller ett uttryck för hans omedelbara natur. Förutsättningen är historisk, och individen är redan på förhand bestämd av samhället.
Å andra sidan glömmer man att de högre former, i vilka utbytet eller de produktionsförhållanden som realiserar sig i utbytet försiggår, inte blir kvar vid den enkla bestämning, enligt vilken den största skillnaden är formell och därför likgiltig. Och slutligen ser man inte att redan i den enkla bestämningen av bytesvärdet och pengarna ligger motsättningen mellan arbetslön och kapital latent. Hela denna visdom innebär alltså bara att man blir stående vid de enklaste ekonomiska förhållandena, som, om de fattas som självständiga, är rena abstraktioner. I verkligheten framgår de däremot ur de djupaste motsättningar och utgör bara en sida av dessa.
Men samtidigt förråder socialisterna (och i synnerhet de franska, som i socialismen ser förverkligandet av de i franska revolutionen framkomna idéerna om det borgerliga samhället) sin larvighet, när de demonstrerar att utbytet, bytesvärdet o.s.v. ursprungligen (i tiden) eller enligt sitt begrepp (i dessa adekvata form) är ett system av frihet och jämlikhet för alla, men att det förfalskats genom pengarna, kapitalet etc. Eller också säger de att historien hittills bara gjort felslagna försök att genomföra dem på det riktiga sättet och att de nu, som Proudhon, upptäckt den sanne Jakob, varigenom dessa förhållandens äkta historia skall ersätta den falska.
Dem måste man svara: bytesvärdet, eller närmare bestämt penningsystemet, är i verkligheten frihetens och jämlikhetens system, och det som stör frihetens och jämlikhetens utveckling är just frihetens och jämlikhetens förverkligande, där de framstår som ojämlikhet och ofrihet. Det är en lika from som enfaldig förhoppning att bytesvärdet inte skulle utvecklas till kapital, eller att det arbete som producerar bytesvärden inte skulle bli till lönearbete. Vad som skiljer dessa herrar från de borgerliga apologeterna är å ena sidan känslan för de motsägelser som inneslutes i systemet, å andra sidan den utopism som inte förstår den nödvändiga skillnaden mellan det borgerliga samhällets reella och ideella gestalt och som därför söker genomföra det lönlösa företaget att åter realisera själva det ideella uttrycket, vilket i verkligheten bara är ett fotografi av detta samhälle.
Mot dessa socialister uppträder nu den nyaste och mest avsigkomna ekonomin (vars mest klassiske representant är Frederick Bastiat genom sin faddhet, sin motvilja mot dialektiken, sin troskyldiga uppblåsthet, sina fjolligt självbelåtna banaliteter och sin totala oförmåga att förstå en historisk process; medan däremot amerikanen Carey åtminstone hävdar de bestämda amerikanska förhållandena gentemot de europeiska). Dessa ekonomer visar nu att de ekonomiska förhållandena överallt uttrycker samma enkla bestämningar, och att det alltså alltid råder samma jämlikhet och frihet som i det enkelt bestämda utbytet av bytesvärden. Denna kritik består enbart av barnsliga abstraktioner. Så t.ex. reduceras förhållandet mellan kapital och ränta till utbytet av bytesvärden. Sedan alltså först erfarenheten har visat att bytesvärdet inte bara existerar i sin enkla bestämning utan också i den därifrån klart skilda formen som kapital reduceras kapitalet åter till bytesvärdets enkla bestämning, och räntan, som ju uttrycker ett bestämt drag hos kapitalet, lösgörs från denna bestämning, och ses även den som ett bytesvärde. Man abstraherar alltså från förhållandet i dess egenart och återvänder till det outvecklade förhållandet mellan vara och varor som utbytes mot varandra. Om jag abstraherar från det som skiljer det konkreta från dess abstraktion får jag naturligtvis en abstraktion och ingenting annat.
Följaktligen är alla ekonomiska kategorier bara andra namn på ständigt samma förhållande, och denna djupa oförmåga att fatta de reella förhållandena skall så representera det rena common sense. Herr Bastiats ekonomiska harmonier går i grund och botten ut på att det existerar ett enda ekonomiskt förhållande, som antar olika namn, eller att det bara finns skillnader till namnet. Reduktionen är inte ens rent formellt vetenskaplig i den meningen, att allt reduceras till ett verkligt ekonomiskt förhållande därigenom att den skillnad, som utvecklingen utgör, utmönstras, utan än utmönstras den ena, än den andra sidan för att identiteten skall kunna gälla än här än där. T.ex. är arbetslönen betalning för en tjänst, som en individ gör en annan. (Som jag redan anmärkt bortser man från den ekonomiska formen som sådan.) Profiten är också betalning för en tjänst, som en individ gör en annan. Alltså är arbetslön och profit identiska, och det är först och främst ett språkligt missförhållande att kalla det ena arbetslön och det andra profit.
Men så kommer man till profit och ränta. I profiten är betalningen för tjänsten chansartad, i räntan är den fast. Då alltså arbetslönen relativt sett är chansartad, medan den i profiten är fixerad i förhållande till arbetslönen, så är förhållandet mellan ränta och profit detsamma som det mellan arbetslön och profit, vilket som vi sett är utbytet av ekvivalenter. Motståndarna tar denna fadäs (den att man går tillbaka från de ekonomiska förhållanden i vilka motsättningen kommit till uttryck, till sådana där de är latenta och dolda) på orden och visar att det t.ex. i förhållandet mellan kapital och ränta inte sker ett enkelt utbyte, eftersom kapitalet inte ersätts med ekvivalenten, utan sedan ägaren ätit upp ekvivalenten i form av ränta 20 gånger om, så har han ändå kapitalet kvar och kan byta ut det mot 20 nya ekvivalenter. Därav den föga uppbyggliga debatten mellan å ena sidan dem som hävdar att det inte finns någon skillnad mellan det utvecklade och det outvecklade bytesvärdet, å andra sidan dem som hävdar att skillnaden tyvärr existerar men att den inte borde finnas där.
När det sägs att kapitalet är "hopat" (realiserat) arbete (egentligen objektiverat arbete), som tjänar som medel för nytt arbete (produktion)[4], så tar man hänsyn till kapitalets enkla materia men inte till den formbestämning, utan vilken det inte är kapital. Det skulle bara innebära att kapital är produktionsinstrument, ty närmare besett måste även det föremål som naturen levererar, t.ex. sten, först tillägnas genom en eller annan aktivitet innan det kan användas som instrument, som produktionsmedel.
Att därifrån sluta till att det skulle ha existerat kapital i alla samhällsformer är alltigenom ohistoriskt. Alla kroppens lemmar skulle följaktligen vara kapital, eftersom varje lem inte bara måste vara utvecklad, utan också få näring, reproduceras genom aktivitet, arbeta, för att kunna fungera som organ. Armen, och särskilt handen, är alltså kapital. "Kapital" skulle bara vara ett nytt namn för något som är lika gammalt som människosläktet, eftersom allt slags arbete - även det mest outvecklade, jakt, fiske o.s.v. - förutsätter att produkten av tidigare arbete används som medel för omedelbart, levande arbete.
Den ytterligare bestämning, som innehålls i den ovan anförda definitionen, att det i kapitalet helt abstraheras från produkternas materiella innehåll, och att det tidigare arbetet betraktas som dess enda innehåll (materia); liksom det abstraheras från det bestämda, särskilda föremål, för vars framställning denna produkt nu skall tjäna som medel, och det snarare bara blir en produktion i allmänhet som betraktas som föremål - allt detta skulle bara te sig som verkningarna av en abstraktion, som är lika sann i alla samhällsformer och som bara utvecklar och formulerar analysen mer abstrakt (mer allmänt) än som annars är vanligt. Abstraherar man alltså från kapitalets bestämda form och bara betonar innehållet, varvid kapitalet bara är ett nödvändigt moment i allt arbete, så finns det naturligtvis ingenting som är lättare att bevisa än att kapitalet är en nödvändig betingelse för all mänsklig produktion. Beviset blir möjligt därigenom att man abstraherar från de specifika omständigheter som gör det till ett moment i ett särskilt utvecklat, historiskt, skede i den mänskliga produktionen. Poängen är att även om allt kapital är objektiverat arbete som tjänar som medel för ny produktion, så är inte allt "tingliggjort" arbete, som tjänar som medel för ny produktion, kapital. Kapitalet fattas som ting, inte som förhållande.
Sägs det å andra sidan att kapitalet är en summa av värden som används för produktion av andra värden, så innebär det att kapitalet är det sig självt reproducerande bytesvärdet. Men formellt reproducerar sig även bytesvärdet i den enkla cirkulationen. I denna bestämning av kapitalet tar man visserligen hänsyn till formen, varvid bytesvärdet är utgångspunkten. Men relationen till innehållet (som inte är likgiltig för kapitalet som för det enkla bytesvärdet) bortser man från. Säger man att kapitalet är ett bytesvärde som producerar en profit, eller åtminstone används för att producera en profit, så förutsätter man redan kapitalet i sin förklaring, ty profiten är kapitalets bestämda förhållande till sig självt. Kapitalet är inte ett enkelt förhållande utan en process, i vars olika moment det alltid förblir kapital. Det är härifrån begreppet skall utvecklas.
(Ingenting är falskare än det sätt på vilket såväl ekonomerna som socialisterna betraktar samhället med hänsyn till de ekonomiska betingelserna. Så säger t.ex. Proudhon gentemot Bastiat:
"För samhället existerar ingen skillnad mellan kapital och produkt. Skillnaden är helt subjektiv för individerna."[5]
Det är alltså det samhälleliga som han kallar subjektivt; och den subjektiva abstraktionen kallar han samhället.
Skillnaden mellan produkt och kapital är just den att produkten som kapital uttrycker en bestämd relation som hör till en bestämd historisk samhällsform. Det som kallas den samhälleliga synpunkten innebär bara att man bortser från de skillnader som uttrycker den samhälleliga relationen (det borgerliga samhällets relation). Samhället består inte av individer utan uttrycker summan av de relationer, förhållanden, som dessa individer står till varandra. Det är som om man skulle säga: ur samhällets synvinkel existerar inte slavar och medborgare; alla är ju människor. Men de är snarare utanför samhället. Att vara slav och att vara medborgare är samhälleliga bestämningar, relationer mellan människorna A och B. Människan A är som sådan inte slav. Slav är hon i och genom samhället. Vad herr Proudhon här säger om kapital och produkt betyder hos honom att det ur samhällets synvinkel inte existerar någon skillnad mellan kapitalist och arbetare - en skillnad som i själva verket bara existerar från samhällets synpunkt.)
I cirkulationen framträder bytesvärdet dubbelt: som vara och som pengar. När det har den ena skepnaden har det inte den andra. Detta gäller för var enskild vara. Men cirkulationens totalitet betraktad i sig själv består däri att samma bytesvärde, bytesvärdet som subjekt, den ena gången framstår som vara, den andra gången som pengar. Den är just den rörelse som framträder i denna dubbla bestämning, och den bevarar i var och en av dessa bestämningar sin egen motsats, i varan som pengar och i pengarna som vara. Detta föreligger redan i den enkla cirkulationen, men det har där inte kommit till full utveckling. Det bytesvärde som är en enhet av vara och pengar är kapitalet, och denna bestämning framstår som kapitalets cirkulation. (Vilken emellertid inte är en enkel cirkel utan en spirallinje, en expanderande kurva.)
Låt oss först och främst analysera de enkla bestämningar som innehålls i förhållandet mellan kapital och arbete, för att på så sätt finna det inre sammanhanget mellan såväl dessa bestämningar som mellan deras tidigare former och deras vidareutveckling.
Den första förutsättningen är att kapitalet står på den ena sidan och arbetet på den andra, bägge självständiga i förhållande till varandra; bägge alltså också främmande för varandra. Arbetet, som står mot kapitalet, är främmande arbete, och kapitalet, som står mot arbetet, är främmande kapital. Extremerna, som står mot varandra, är specifikt olika. Ur den första bestämningen av det enkla bytesvärdet framgick det alltså att produkten inte omedelbart var bruksvärde för arbetaren, inte hans direkta subsistensmedel. Detta var den allmänna betingelsen för utvecklingen av ett bytesvärde och för utbytet över huvud taget. Annars hade arbetaren bara frambringat en produkt - ett omedelbart bruksvärde för honom själv - men inget bytesvärde. Detta nyttovärde hade emellertid materialiserats i en produkt, vilken som sådan hade bruksvärde för andra och som sådan var föremål för deras behov. Det bruksvärde som arbetaren har ett erbjuda kapitalet och som han alltså över huvud har att erbjuda andra har inte materialiserats i en produkt; det existerar inte ens utanför honom själv, alltså inte reellt utan bara potentiellt, som hans förmåga. Det förverkligas först när det sätts i rörelse av kapitalet, eftersom aktivitet utan föremål är ett intet eller på sin höjd tankeverksamhet - något som det inte är fråga om här. Så snart arbetarens bruksvärde sätts i rörelse av kapitalet existerar det som arbetarens bestämda, produktiva aktivitet; det är själva hans kraft, riktad mot ett bestämt mål och därför uttryckt i en bestämd form.
I förhållandet mellan kapital och arbete kommer bytesvärde och bruksvärde i relation till varandra; den ena sidan (kapitalet) är först och främst bytesvärde för den andra, och den andra sidan (arbetet) är bruksvärde för kapitalet.
I den enkla cirkulationen kan alla varor omväxlande betraktas i den ena eller andra bestämningen. Om de - i bägge fallen - gäller som varor som sådana träder de som behovsföremål ut ur cirkulationen och faller helt utanför de ekonomiska förhållandena. Såvida varan fixeras som bytesvärde - som pengar - så strävar den mot samma formlöshet, men en formlöshet som faller innanför den ekonomiska relationen. I vart fall har varorna bara intresse i utbytesförhållandet (enkel cirkulation) i den mån de har bytesvärde; å andra sidan har deras bytesvärde bara ett övergående intresse genom att det upphäver ensidigheten - den blott för den bestämda individen existerande och därför omedelbart för honom existerande brukbarheten, bruksvärdet - men inte själva detta bruksvärde; som bruksvärde för andra etc. Men om bytesvärdet som sådant fixeras i pengar förhåller sig bruksvärdet till det som ett abstrakt kaos; och just genom att det skiljs från sin substans faller det samman och försvinner från det enkla bytesvärdets sfär, vars högsta rörelse är den enkla cirkulationen och vars högsta fulländning är pengarna. Inom själva cirkulationen existerar emellertid skillnaden i verkligheten bara som en ytlig skillnad, som en rent formell distinktion. Själva pengarna är i sin högsta fixering inga varor och de skiljer sig från andra varor därigenom att de fullkomligare uttrycker bytesvärdet. Men just därför mister de - som mynt - sitt bytesvärde som inre bestämning och blir blott och bart bruksvärde, om också bruksvärde för prissättningen på varorna etc. Fortfarande sammanfaller bestämningarna omedelbart, men lika omedelbart faller de isär. När de - som i varan, konsumtionens föremål - förhåller sig självständigt till varandra, när de blir positiva, upphör de att vara moment i den ekonomiska processen; när de som i pengarna blir negativa, blir de rubbade; rubbningen är förvisso ett moment i ekonomin och bestämmer människornas praktiska liv.
Vi har tidigare sett att man inte kan säga att bytesvärdet realiseras i den enkla cirkulationen. Det är en följd av att bruksvärdet inte framstår som bruksvärde i förhållande till bytesvärdet, inte heller framstår det som ett av sig självt som bruksvärde bestämt bruksvärde. Då bruksvärdet som sådant inte står i förhållande till bytesvärdet blir det ett bestämt bytesvärde därigenom att det för bruksvärdena gemensamma - att vara arbetstid - tilläggs det som en utvärtes måttstock. Deras enhet faller än mer isär och deras olikhet sammanfaller fortfarande omedelbart. Bruksvärdet som sådant blir bruksvärde genom bytesvärdet, och bytesvärdet förmedlar sig självt genom bruksvärdet. I penningcirkulationen hade vi bara bytesvärdets olika former (varans pris - pengar) eller bara olika bruksvärden (varan), för vilka pengarna, bytesvärdet, bara är en övergående förmedling. Det fanns inget verkligt förhållande mellan bytesvärde och bruksvärde. Varan som sådan - dess specifika egenskaper - är därför också något likgiltigt, bara tillfälligt och i allmänhet föreställt innehåll, som faller utanför den ekonomiska formrelationen. Eller också är den ekonomiska formrelationen bara en ytlig form, en formell bestämning, utanför vars område den verkliga substansen finns och som inte alls står i något förhållande till denna substans. Om därför denna formbestämning fasthålls som sådan i pengar förvandlas den till en likgiltig, naturlig produkt, en metall, för vilken även den sista relationen - antingen till individen eller mellan individerna - upplöses. Metallen som sådan uttrycker naturligtvis inga sociala relationer; också myntformen upplöses i metallen; den är det sista tecknet på dess sociala betydelse.
Bytesvärdet, bestämt som den ena sidan i ett förhållande där själva bruksvärdet utgör andra sidan, framstår i förhållande till bruksvärdet som pengar; men pengar som står i denna relation till bruksvärdet är inte pengar som sådana utan pengar som kapital. Det bruksvärde eller den vara som står i relation till kapitalet är inte längre varan sådan den framstod i förhållande till pengarna, en vara vars formbestämning var lika likgiltig som dess innehåll, och som bara framträdde som en eller annan substans i allmänhet. För det första framstår varan som bruksvärde för kapitalet, d.v.s. som ett föremål som kapitalet kan bytas emot utan att förlora sin värdebestämning, vilket t.ex. pengar gör, då de byts mot en bestämd vara.
Den enda nytta som ett föremål över huvud kan ha för kapitalet kan bara vara att det bevarar eller förökar kapitalet. Vi har redan angående pengarna sett hur de som värde självständiga pengarna - rikedomens allmänna form - inte är i stånd till någon annan rörelse än den kvantitativa: att förökas. Enligt sitt begrepp är detta värde inbegripet i alla bruksvärden; men som ett alltid bestämt kvantum pengar (här kapital) står dess kvantitativa begränsning i motsägelse till dess kvalitet. Det ligger därför i pengarnas natur att ständigt sträva ut över sina gränser. (Som rikedom att förbruka - t.ex. under den romerska kejsartiden - användes de därför för ett gränslöst slöseri, som också söker föra upp förbrukningen i en inbillad gränslöshet genom att blanda pärlor i maten o.s.v.). För det värde som håller fast vid sig självt som värde, innebär utvidgning detsamma som självbevarelse (och det bevarar sig bara på så sätt) redan av den anledningen att det ständigt söker nå utöver sina kvantitativa gränser, vilka strider mot dess formbestämning, dess inre karaktär. Att bli rikare är således ett mål i sig. Kapitalets målbestämda aktivitet kan bara vara att bli rikare, d.v.s. att självt växa. En bestämd summa pengar (och för sin innehavare existerar pengarna alltid bara i en bestämd kvantitet, för honom är de alltid en bestämd penningsumma) kan vara helt tillräcklig för en bestämd konsumtion, vari pengarna upphör att vara pengar. Men det kan de inte som representanter för den allmänna rikedomen. Som en kvantitativt bestämd summa, som en begränsad summa, är de också bara begränsade representanter för den allmänna rikedomen eller representanter för en begränsad rikedom som räcker så långt som de har bytesvärde. Pengarna har alltså på intet sätt den egenskap som de enligt sitt allmänna begrepp skall ha, nämligen att kunna köpa alla förbrukningsföremål, alla varor, totaliteten av de materiella rikedomssubstanserna; de är inte ett "kompendium över alla ting"[6] o.s.v.
Bestämd som rikedom, som rikedomens allmänna form, som ett värde som gäller som värde, innebär pengarna alltså den oavlåtliga strävan att nå ut över sina kvantitativa gränser: det är en ändlös process. Deras egen kraft består uteslutande däri; de bevarar sig bara som ett från bruksvärdet skilt, för sig självt giltigt bytesvärde genom att ständigt föröka sig. (Herrar ekonomer kommer att ha det förbannat svårt att på teoretisk väg komma från värdets självbevarelse i kapitalet och dess förökelse; nämligen gällande kapitalet i dess grundläggande bestämning, inte bara som biomständighet eller bara som resultat. Se t.ex. hur Storch med hjälp av ett adverb, "egentligen",[7] inför denna grundläggande bestämning. Säkert försöker ekonomerna införa denna grundbestämning i kapitalets förhållande som något väsentligt, men när det inte sker i den brutala formen, att kapitalet bestäms som det som ger profit, varvid kapitalets förökning är bestämd - som en särskild ekonomisk form - redan i profiten, så sker det bara svagt och förstulet. Det kommer vi längre fram att visa i en kort översikt över allt det som ekonomerna har meddelat angående kapitalets begreppsbestämning. Deras resonemang utmynnar i att ingen vill använda sitt kapital utan att tjäna på det, eller också i det dåraktiga påståendet att de goda kapitalisterna förblir kapitalister även om de inte använder sitt kapital, eller också i det snusförnuftiga påståendet, att det ligger i kapitalets begrepp att användas för överskott. Nåväl. Det skulle i så fall ha bevisats.)
Som penningsumma mäts pengarna efter sin kvantitet. Men att mäta en sådan vara är mot dess bestämning, som säger att den är måttlös. Allt vad som här sagts om pengarna gäller ännu mer om kapitalet, vari pengarna egentligen utvecklar sig till sin fulländade bestämning. Som bruksvärde, d.v.s. som nyttighet, kan bara det som förökar, mångfaldigar och därför bevarar kapitalet stå i förhållande till kapitalet som sådant.
För det andra: Kapitalet är enligt sitt begrepp pengar, men pengar som inte längre existerar i den enkla formen av guld och silver, inte heller som pengar i motsats till cirkulation, utan i alla substansers form - som varor. Såtillvida står kapitalet som kapital inte i motsats till bruksvärdet, utan existerar utanför pengarna just bara i bruksvärden. Således är dessa dess substanser bara förgängliga substanser som inte ens kan ha ett bytesvärde, om de inte har ett bruksvärde; men som också mister sitt värde som bruksvärde och som upplöses genom den enkla ämnesomsättningen i naturen, om de inte brukas; och som verkligen försvinner först när de verkligen brukas. Ur denna synvinkel kan inte motsatsen till kapital vara en särskild vara; ty som sådan utgör varan ingen motsats till kapitalet, eftersom kapitalets egen substans är bruksvärde; det är inte den ena eller andra varan utan varje vara. Alla varors gemensamma substans, d.v.s. inte deras substans som materiellt innehåll, alltså deras fysiska bestämningar, utan deras gemensamma substans som varor och därmed som bytesvärden, är den att de utgör objektiverat arbete.
Det enda som skiljer sig från det objektiverade arbetet är det arbete som inte är objektiverat utan som är i färd att objektivera sig, d.v.s. arbetet som subjektivitet. Eller med andra ord, det objektiverade d.v.s. i rummet föreliggande arbetet kan som tidigare arbete ställas som motsats till det i tiden pågående arbetet. Om det skall föreligga som i tiden pågående, som levande arbete, kan det bara föreligga som levande subjekt, i vilket det existerar som förmåga, alltså som arbetare. Därför är arbetet (det värdeskapande, d.v.s. produktiva arbetet) det enda bruksvärde som kan utgöra en motsats till kapitalet.
Denna anmärkning vid sidan av ämnet är redan anteciperad; den måste först utvecklas, steg för steg.
Arbetet som en ren tjänst för tillfredsställelsen av omedelbara behov har ingenting alls med kapitalet att göra eftersom kapitalet inte behöver det. Om en kapitalist låter hugga ved åt sig för att kunna steka sin fårstek, så står inte bara vedhuggaren i det enkla utbytesförhållandet till honom, utan också han till vedhuggaren. Vedhuggaren gör honom sin tjänst, d.v.s. ger honom ett bruksvärde som inte förökar kapitalet utan vari det konsumeras; och kapitalisten ger honom för den skull en annan vara i form av pengar. Så förhåller det sig med alla tjänster som arbetarna direkt utbyter mot andra personers pengar och som dessa personer konsumerar.
Det är denna konsumtion som alltid faller inom den enkla cirkulationen, inte inom kapitalets cirkulation. Eftersom den ene av kontrahenterna inte förhåller sig till den andre som kapitalist kan denne den tjänandes insats inte räknas till det produktiva arbetets kategori. Från horan till påven finns det mycket sådant patrask. Men också det ärliga och "arbetande" lumpproletariatet hör hit, t.ex. stora mängder hjälparbetare i hamnstäderna o.s.v. Den som har pengarna vill bara ha tjänsten för dess bruksvärdes skull, ett bruksvärde som omedelbart försvinner; men hjälpredan vill ha pengarna, och eftersom den ene ger pengar för varans skull och den andre ger varan för pengarnas skull representerar de bara de bägge sidorna av den enkla cirkulationen. Men naturligtvis försöker hjälpredan, som är den som vill ha pengarna, alltså den omedelbara rikedomens allmänna form, berika sig på sin improviserade väns bekostnad; och det kränker den andre, som har sina kalla beräkningar, så mycket mer som den tjänst han nu behöver bara kan tillskrivas hans allmänna mänskliga svaghet men ingalunda fordras av honom som kapitalist.
Adam Smith hade väsentligen rätt när han skilde mellan produktivt och improduktivt arbete - rätt från den borgerliga ekonomins ståndpunkt. Vad andra ekonomer där har att invända är antingen bara svulstigt snack (t.ex. Storch; Senior är ännu uslare etc.) nämligen att varje aktion ändå frambringar ett eller annat; de förväxlar alltså produkt i naturlig och ekonomisk betydelse; i så fall är en bov också en produktiv arbetare, eftersom han frambringar böcker i straffrätt (det är åtminstone lika riktigt som när man säger att en domare är en produktiv arbetare eftersom han skyddar från stöld). Eller också har de moderna ekonomerna gjort sig till sådana sykofanter för borgaren att de vill inbilla honom att det är produktivt arbete när man letar efter löss på hans huvud eller gnider honom på svansen, eftersom t.ex. det skulle göra hans tjocka skalle - blockhead - mer upplagd för kontoret nästa dag. Det är därför ganska riktigt - men samtidigt också karakteristiskt - att dessa konsekventa ekonomer kallar arbetarna t.ex. i ett företag som producerar lyxvaror produktiva arbetare, fastän folk som använder lyxvarorna uttryckligen klassas som improduktiva slösare. I själva verket är det så, att dessa arbetare är produktiva i den mån de förökar sin herres kapital, improduktiva om man ser till resultatet av deras arbete. Denne "produktive" arbetare är ju just lika intresserad av det skräp som han är tvingad att göra, som den kapitalist, som använder honom och som också ger fan i struntet. Men noggrannare betraktat så visar det sig i verkligheten, att den riktiga definitionen av produktiv arbetare är: En människa som exakt behöver och kräver så mycket att det gör det möjligt för honom att skaffa sin kapitalist den största möjliga förmånen. (Allt detta snack. Det är en avvikelse. Men det är nödvändigt att gå närmare in på produktivt och improduktivt arbete.)
Såväl till sin natur som historiskt sett är kapitalet skaparen av att den moderna jordegendomen, jordräntan, liksom dess verkning framstår som upplösningen av den gamla formen av jordegendom. Den nya formen uppstår genom kapitalets påverkan av den gamla formen. Kapitalet är - från en synpunkt sett - skaparen av den moderna agrikulturen. I den moderna jordegendomens ekonomiska förhållanden, som framstår som en process: jordränta - kapital - lönearbete (följden kan också fattas annorlunda: som lönearbete - kapital - jordränta; men kapitalet måste alltid vara den verksamma mitten), fixeras alltså det moderna samhällets inre konstruktion - eller kapitalet i totaliteten av sina relationer. Frågan är nu: hur sker övergången från jordegendom till lönearbete? (Övergången från lönearbete till kapital är självklar, eftersom kapitalet här återvänder till sin aktiva grund.)
Historiskt sett är övergången odiskutabel. Den ligger redan däri, att jordegendomen är en produkt av kapitalet. Vi finner därför att där jordegendomen - genom kapitalets reaktion på jordegendomens äldre former - förvandlas till penningränta (detsamma sker på ett annat sätt, där den moderne bonden skapas) och där agronomin därför samtidigt - drivet av kapitalet - förvandlas till industriell agronomi, där blir det med nödvändighet daglönare, lönearbetare av de tidigare torparna, livegna, jordträlarna, backstugusittarna o.s.v. Lönearbetet i dess totalitet skapas alltså först genom kapitalets inverkan på jordegendomen och sedan, när denna form väl utarbetats, av jordägarna själva. Dessa rensar därefter, som Steuart säger, landet från överflödiga munnar, rycker jordens barn bort från det bröst som närt dem, och förvandlar så själva arbetet med jorden som enligt sin natur framstår som en omedelbar subsistenskälla, till en förmedlad, av samhälleliga relationer helt avhängig subsistenskälla. (Den ömsesidiga avhängigheten måste först utarbetas i ren form, innan man kan börja tänka på verklig social gemenskap. Alla förhållanden som bestämda av samhället inte av naturen.) Först därigenom blir det möjligt att använda vetenskapen och utveckla den fulla produktivkraften. Det kan alltså inte finnas något tvivel om att lönearbetet i sin klassiska form - som genomtränger hela samhället och gör sig självt istället för jorden till den fasta grund på vilket allt vilar - skapas först genom den moderna jordegendomen, d.v.s. genom jordegendomen som ett av själva kapitalet skapat värde. Därför leder alltså jordegendomen tillbaka till lönearbetet. Från en sida sett är det ingenting annat än överförandet av lönearbetet från städerna till landsbygden, alltså lönearbetets utbredning över hela samhällets yta. Om den gammaldags jordägaren är rik, behöver han inga kapitalister för att bli en modern jordägare. Han behöver bara omvandla sina arbetare till lönearbetare och producera för profit istället för inkomst. Sedan har han vad som behövs för den moderne arrendatorn och den moderne jordägaren.
Men det är inte bara en formell skillnad, att formen i vilken han får sin avkastning, eller formen i vilken arbetarnas betalas förändras, utan det är en total omgestaltning av själva produktionssättet (i jordbruket). Denna omgestaltning beror på en bestämd utveckling av industrin, handeln och vetenskapen, kort sagt av produktivkrafterna. Den produktion som beror av kapitalet och lönearbetet, är överhuvud inte bara formellt skild från andra produktionssätt, utan förutsätter en total revolution och utveckling av den materiella produktionen. Även om kapitalet som handelskapital kan utvecklas fullständigt (och inte bara kvantitativt) utan denna omgestaltning av jordegendomen, så gäller detta inte industrikapitalet. T.o.m. utvecklingen av manufakturen förutsätter en begynnande upplösning av de gamla ekonomiska jordegendomsförhållandena. Å andra sidan utvecklas, ur denna punktvisa upplösning, den nya formen i sin totalitet och bredd först om den nya industrin nått en hög utvecklingsgrad. Men detta går desto snabbare, ju mer den moderna agrikulturen - den till industrin svarande egendomsformen - utvecklats. Därför är England i detta avseende mönsterlandet för andra kontinentala länder.
Och likaledes: Om den första formen av industri, den stora manufakturen, redan förutsätter upplösning av jordegendomen, så är i sin tur denna upplösning betingad av den mer underordnade utvecklingen av kapitalet i städerna, även om denna sker i outvecklade (medeltida) former och under påverkan av den i andra länder blomstrande handeln och manufakturen (så påverkar Holland England under 1500-talet och första hälften av 1600-talet). I de mer utvecklade länderna är processen redan avslutad och jordbruket har offrats för kreatursodling, medan spannmål importeras från efterblivna länder som Polen etc. (återigen gäller det Holland). Man bör betänka, att de nya produktivkrafterna och produktionsförhållandena inte utvecklas ur intet eller i luften eller genom sin egen idé utan att de utvecklas inom och i motsättning till den rådande utvecklingen av produktionen och nedärvda, traditionella egendomsförhållanden. Om i det fulländade borgerliga samhället varje ekonomiskt förhållande förutsätter andra förhållanden i den borgerlig-ekonomiska formen och på så sätt samtidigt är resultat och förutsättning, så får man komma ihåg att detta är förhållandet med varje organiskt system. Själva detta organiska system som totalitet har sina förutsättningar, och dess utveckling till totalitet består just däri att det underordnar alla samhällets element under sig, eller att det skapar de organ som ännu fattas i samhället. Det blir alltså på historisk väg en totalitet. Utvecklingen till denna totalitet utgör ett moment i dess process.
Om å andra sidan de moderna produktionsförhållandena, d.v.s. kapitalet, utvecklats till en totalitet i ett samhälle, och om detta samhälle skaffar sig nya områden, t.ex. i kolonierna, så finner det, eller rättare sagt, så finner dess representant, kapitalisten, att hans kapital upphör att vara kapital utan lönearbete och att en av förutsättningarna för lönearbetet inte är jordegendomen vilken som helst, utan den moderna jordegendomen; den jordegendom som ger kapitalbildande ränta och som sådan utesluter individernas omedelbara utnyttjande av jorden. Därav Wakefields teori om kolonierna som den engelska regeringen i praktiken följer i Australien. Jordegendomen görs här på konstlad väg dyrare för att arbetarna skall omvandlas till lönearbetare och kapitalet verka som kapital. På så sätt blir kolonierna produktiva. Rikedomen utvecklas i dem i stället för att, som i Amerika, användas för lönearbetarnas momentana insatser. Wakefields kolonialteori är oändligt viktig för den riktiga uppfattningen om den moderna jordegendomen.
Att kapitalet frambringar jordränta har alltså lönearbetets produktion som sin allmänna skapande grund. Kapitalet framgår ur cirkulationen och bestämmer arbetet som lönearbete; utbildas på så sätt och blir till totalitet genom att bestämma jordegendomen såväl som sin betingelse som sin motsats. Men det visar sig, att det därmed bara skapat lönearbetet som sin allmänna förutsättning. Detta måste alltså skärskådas för sig.
Å andra sidan framstår den moderna jordegendomen som mäktigast i förvandlingen av lantarbetarna till lönearbetare. Det finns alltså en dubbel övergång till lönearbetet, om man ser det från den positiva sidan. Och negativt sedan kapitalet bestämt den nya jordegendomen och därmed uppnått sitt dubbla mål (1. industriellt jordbruk och därmed utveckling av jordens produktivkraft, 2. lönearbete alltså kapitalets herravälde på landsbygden); så betraktar det existensen av själva jordegendomen som en övergående form, som är nödvändig som kapitalets verkan på de gamla jordegendomsförhållandena och som är en produkt av dessas upplösning; men som - när målet väl är nått - i sig själv bara är en inskränkning av profiten och ingen nödvändighet för produktionen. Kapitalet söker alltså upplösa jordegendomen som privategendom och överföra den till staten. Detta är den negativa sidan. På så sätt omvandlas hela det inre samhället till kapitalister och lönearbetare. När kapitalet nått så långt så har lönearbetet också nått så långt att det - för att förenkla förhållandena, mildra skatterna o.s.v. - å ena sidan försöker att i samma form som bourgeoisin besegra jordägarna som överflödiga, medan det å andra sidan strävar efter att slå sönder de stora jordegendomarna för att undslippa lönearbetet och bli självständig producent för omedelbar konsumtion. Jordegendomen förnekas på så sätt från två sidor; kapitalets förnekelse gäller bara en formförändring för att det skall uppnå allenavälde (jordräntan fungerar som allmän statsränta (-skatt), så att det borgerliga samhället på ett annat sätt reproducerar det medeltida systemet, men som dess fullständiga negation). Negationen från lönearbetets sida är bara den dolda negationen av kapitalet, och alltså även av lönearbetet självt. Lönearbetet skall alltså nu betraktas som självständigt i förhållande till kapitalet. Således en dubbel övergång:
1) Positiv övergång från den moderna jordegendomen eller kapitalets övergång - förmedlad genom den moderna jordegendomen - till det allmänna lönearbetet; 2) negativ övergång: kapitalets förnekelse av jordegendomen, d.v.s. kapitalets förnekelse av det självständiga värdet, vilket är detsamma som kapitalets förnekelse av sig självt. Men dess förnekelse är lönearbetet. Därefter förnekelse av jordegendomen och genom denna förnekelsen av kapitalet från lönearbetets sida. D.v.s. det lönearbete som vill bestämma sig om självständigt.
Utbytet mellan arbetaren och kapitalisten är ett enkelt utbyte; var och en erhåller en ekvivalent; den ene pengar, den andre en vara vars pris är exakt lika med de pengar som betalas för den. Det som kapitalisten i detta enkla utbyte erhåller är ett bruksvärde: disposition över främmande arbete. Arbetaren framstår som säljare i ett utbyte av tjänster, men det är uppenbart att det bruk som köparen gör av den vara arbetaren levererar lika litet angår förhållandets formbestämning som bruket av vilken annan vara eller bruksvärde som helst. Arbetaren säljer dispositionen över sitt arbete som är ett bestämt arbete, en bestämd yrkesskicklighet o.s.v.
Det är helt likgiltigt vad kapitalisten gör med arbetarens arbete, fastän han naturligtvis bara kan använda det enligt dess speciella karaktär och själva hans disposition bara inskränker sig till ett bestämt arbete och ett tidsmässigt bestämt förfogande över detta arbete (så och så mycket arbetstid).
Ackordsystemet ger sken av att arbetaren skulle erhålla en viss andel av produkten. Men detta system innebär bara ett annat sätt att mäta tiden (i stället för att säga: du ska arbeta i 12 timmar, så säger man: Du får så och så mycket per styck; d.v.s. vi mäter den tid, du har arbetat, efter antalet produkter); det angår oss inte här där vi bara tar hänsyn till det allmänna förhållandet.
Om kapitalisten skulle nöja sig med den blotta dispositionsrätten utan att verkligen låta arbetaren arbeta, t.ex. för att hålla hans arbete i reserv eller undandra sin konkurrent dispositionsrätten (så som t.ex. teaterdirektörer köper sångerskor för en säsong, inte för att låta dem sjunga utan för att de inte skall sjunga på en konkurrentteater), så har ändå utbytet tillfullo skett. I pengarna erhåller visserligen arbetaren bytesvärdet alltså rikedomens allmänna form i en bestämd mängd, och det mer eller mindre som han får, skaffar honom en större eller mindre andel i den allmänna rikedomen. Hur detta mer eller mindre, hur mängden pengar som han får bestäms, angår i så liten utsträckning det allmänna förhållandet att man inte kan sluta sig till det utifrån detta allmänna förhållande. Betraktat i allmänhet kan bytesvärdet på hans vara inte bestämmas av det sätt på vilket köparen använder den, utan endast av det kvantum objektiverat arbete som finns i varan; alltså här av det kvantum arbete det går åt för att producera arbetaren själv. Ty det bruksvärde som arbetaren erbjuder, existerar bara som förmåga, som hans kroppsliga prestationsförmåga; det har därutöver ingen verklighet. Det objektiverade arbete som krävs såväl för att bevara den allmänna substans i vilken hans arbetsförmåga existerar, alltså hans egen kropp, som för att modifiera denna allmänna substans så att den utvecklas till en särskild förmåga, är det i denna allmänna substans objektiverade arbetet. Detta motsvarar i allmänhet det kvantum värde, den summa pengar, som han får i utbytet.
Den vidare utvecklingen av hur arbetslönen - liksom alla andra varor - mäts, genom den arbetstid som krävs för att producera arbetaren som sådan, hör ännu inte hemma i detta sammanhang. När jag i cirkulationen byter ut en vara mot pengar och för pengarna köper andra varor för att tillfredsställa mina behov, så är akten fullbordad. Så är det också för arbetaren. Men han har möjlighet att börja om från början igen eftersom hans arbetsförmåga är den källa vari hans bruksvärde - inom en viss tid, tills han är utsliten - kan hämtas om och om igen och därför förblir i sin relation till kapitalet, med vilket utbytet ständigt på nytt kan ske. Liksom varje individ, som står som subjekt i cirkulationen, besitter arbetaren ett bruksvärde; han omsätter det i pengar, rikedomens allmänna form, men bara för att utbyta pengarna mot varor, alltså mot föremål för hans omedelbara konsumtion, medel för tillfredsställelsen av hans behov. Då han byter ut sitt bruksvärde mot rikedomens allmänna form blir han delaktig av den allmänna rikedomen intill gränsen för sin ekvivalent - en kvantitativ gräns som, väl att märka, slår över i en kvalitativ gräns, vilket är fallet i varje utbyte.
Han är emellertid inte bunden till särskilda föremål eller ett särskilt sätt för tillfredsställelse. Vad han kan åtnjuta är inte kvalitativt utan enbart kvantitativt begränsat. Därigenom skiljer han sig från slaven, den livegne etc. Konsumtionen påverkar förvisso i sin tur produktionen; men denna återverkning angår lika litet arbetaren som någon annan försäljare av en vara; tvärtom ligger den, sett från den blotta cirkulationens synpunkt - och vi har fortfarande inget annat utvecklat förhållande för ögonen - utanför det ekonomiska förhållandet. Men redan nu kan så mycket sägas som att den relativa - enbart kvantitativa, ej kvalitativa, blott genom kvantiteten bestämda - begränsningen av arbetarens konsumtion gör honom (vid den vidare utläggningen av kapitalets förhållande måste över huvud förhållandet mellan produktion och konsumtion närmare skärskådas) mycket viktigare som agent i produktionen än han varit och är under antiken och medeltiden och Asien. Men detta hör som sagt inte hemma här.
På samma sätt är arbetaren i utbytet kapitalistens jämlike, i det att han erhåller sin ekvivalent i form av pengar, rikedomens allmänna form; åtminstone till skenet. I verkligheten är denna jämlikhet rubbad redan därigenom att hans förhållande som arbetare till kapitalisten, hans förhållande som bruksvärde i den från bytesvärdet skilda formen, i motsats till det som värde bestämda värdet, är förutsatt i detta till synes enkla förhållande. Han står redan i ett på annat sätt bestämt ekonomiskt förhållande - utanför bytesförhållandet, där bruksvärdets natur, varans särskilda bruksvärde som vara är likgiltigt. Detta sken existerar å ena sidan som illusion, å andra sidan i en viss utsträckning; det modifierar därför också väsentligen [löne]arbetarens ställning i jämförelse med arbetarnas förhållanden i andra samhälleliga produktionssätt. Men det väsentliga är att målet för hans utbyte är tillfredsställelsen av hans behov. Föremålet för hans utbyte är omedelbart föremål för hans behov, inte bytesvärdet som sådant. Han får visserligen pengar, men bara i pengarnas bestämning som mynt; d.v.s. bara som sig själv upphävande och flyktig förmedling. Vad han utbyter är alltså inte bytesvärdet, inte rikedomen, utan livsmedel, föremål för livsuppehället, tillfredsställelse av hans behov överhuvud, fysiska sociala o.s.v. Det är en bestämd ekvivalent i livsmedel, objektiverat arbete, utmätt enligt produktionskostnaderna för hans arbete. Vad han avyttrar är dispositionsrätten över arbetet.
Å andra sidan är det sant, att inom själva den enkla cirkulationen blir mynten pengar och då kan alltså arbetaren, när han erhåller mynt i utbyte, förvandla dessa till pengar, därigenom att han samlar dem, undandrar dem cirkulationen; fixerar dem som rikedomens allmänna form istället för som flyktiga bytesmedel. Från denna synpunkt kan alltså sägas, att utbytet mellan arbetare och kapital är arbetarens objekt - och alltså även produkten av utbytet inte livsmedel utan rikedom, inte ett särskilt bruksvärde utan bytesvärdet som sådant. Arbetaren kunde här bara göra bytesvärdet till sin egen produkt - på samma sätt som rikedomen överhuvud bara kan framstå som en produkt av den enkla cirkulation där ekvivalenter utbytes mot varandra - därigenom att han offrar sin substantiella tillfredsställelse för rikedomens form, alltså bara genom försakelse, sparande. Enbart genom att inskränka på sin egen konsumtion undandrar han cirkulationen mindre än han ger den av bruksföremål. Det är den enda möjliga formen bestämd genom själva cirkulationen att göra sig rikare. Försakelsen kunde också framträda i den mer aktiva form som inte är bestämd genom den enkla cirkulationen, att han försakar sin vila, över huvud sin tillvaro skild från tillvaron som arbetare, och så långt möjligt bara är arbetare. Utbytesakten skulle alltså förnyas oftare och bli kvantitativt större - genom flit. I det moderna samhället ställs, i synnerhet från kapitalisternas sida, därför ännu kravet på flit och än mer på sparande, på försakelse - inte på kapitalisterna utan på arbetarna. Det nutida samhället gör just den paradoxala fordran att den, för vilken föremålet för utbytet är hans livsmedel, skall försaka medan den, för vilken det är rikedomen, inte skall försaka. Illusionen att kapitalisterna faktiskt "försakade" - och just därigenom blev kapitalister (ett krav och en föreställning som överhuvud bara hade en mening långt tidigare, när kapitalet utvecklades ur feodala o.s.v. förhållanden) - har övergivits av alla tillräkneliga moderna nationalekonomer. Arbetaren bör spara, och det har gjorts mycket väsen av sparkassorna etc. (Vad gäller dessa, så har emellertid t.o.m. ekonomerna tillstått, att deras egentliga ändamål inte är rikedomen utan den ändamålsenliga fördelningen av utgifterna, så att de gamla, de sjuka, de av ekonomiska kriser drabbade inte skall ligga fattighusen eller staten till last eller livnära sig på tiggeri - med ett ord, de skall inte vegetera på arbetarklassen och framför allt inte på kapitalisterna. Arbetarnas sparande är alltså ett sparande för kapitalisterna; kapitalisternas produktionskostnader skall minskas.)
Men ingen ekonom kommer att förneka att om arbetarna generellt, alltså som arbetare (vad den enskilde arbetaren, till skillnad från hela arbetarklassen, kan göra kan bara finnas som undantag, inte som regel, eftersom det inte ligger i själva bestämningen av förhållandet), som regel skulle uppfylla detta krav, (bortsett från de skador, som detta skulle tillfoga den allmänna produktionen - bortfallet bleve enormt - alltså därmed också produktionen och antalet och storleken hos utbytena som arbetarna skulle kunna göra med kapitalisterna, d.v.s. de skador som arbetarna skulle tillfoga sig själva som arbetare) - så skulle alltså arbetaren absolut tvingas använda medel som skulle degradera honom till irländare, till den typ av lönearbetare, för vilken det djuriska minimum av behov av livsmedel framstår som det enda föremålet och det enda ändamålet för hans utbyte med kapitalet. Med rikedomen - i stället för bruksvärdet - som mål, skulle han inte uppnå någon rikedom utan också förlora bruksvärdet i köpet. Ty som regel skulle ett maximum av flit och ett minimum av konsumtion - och detta är ju det maximum han kan uppnå av försakelse och sparande - inte kunna leda till något annat än att han skulle få ett minimum i lön för ett maximum av arbete. Han skulle med sina ansträngningar bara ha sänkt den allmänna nivån på produktionskostnaderna för hans eget arbete och därför på dess pris.
Det är bara i undantagsfall, som arbetaren genom viljestyrka, fysisk kraft och uthållighet, närighet etc. kan förvandla sina mynt till pengar. Han är ett undantag från sin klass och från de allmänna betingelserna för dess existens. Är alla eller flertalet arbetare övermåttan flitiga (om överhuvud fliten i den moderna industrin är föremål för deras eget avgörande, något som inte är fallet i de viktigaste och mest utvecklade produktionsgrenarna), så förökar de inte värdet på sin vara utan bara dess kvantitet; alltså de krav som ställdes på dem som bruksvärden. Skulle alla spara, så skulle en allmän löneminskning snart åter sätta dem på rätt fot igen; ty det allmänna sparandet skulle visa kapitalisterna att deras lön vore för hög, att de fick mer än ekvivalenten för deras vara, dispositionsrätten över deras arbete. Det är just det enkla utbytets väsen (och i det enkla utbytesförhållandet står arbetaren och kapitalisten) att ingen kastar in mer i cirkulationen än han drar ur den; men också att han bara kan dra ur den vad han kastat in i den. En enskild arbetare kan bara vara flitig över genomsnittet liksom han är lat om han ligger under genomsnittet. Han kan bara spara om en annan använder hela sin lön. Det mesta som han i genomsnitt kan uppnå med sin sparsamhet är att bättre kunna uthärda utjämningen av priserna - höga och låga, deras kretslopp; alltså bara att mer ändamålsenligt kunna fördela sin konsumtion - inte att förvärva rikedom. Och det är också kapitalisternas egentliga krav. Arbetarna bör spara så mycket under goda tider, att de kan överleva de dåliga tiderna, uthärda arbetstidsförkortningar eller lönesänkningar etc. (Lönen kommer i så fall att sjunka än mer.)
Det är alltså ett krav att arbetarna skall hålla sig på en minimal levnadsstandard och underlätta kriserna för kapitalisterna. De skall betala sig som rena arbetsmaskiner och själva bekosta sitt slitage. Bortsett från att detta utmynnar i att arbetaren blir ett djur - något som i sig självt gör det omöjligt för honom att ens eftersträva rikedomen i dess allmänna form, som pengar, som hopade pengar - (och den andel, som arbetaren kan komma i åtnjutande av högre och även andliga ting, stimulanser för hans intressen, tidningar, föreläsningar, uppfostran och utbildning, smakutveckling o.s.v., alltså hans enda andel av civilisationen, som skiljer honom från slaven, är ekonomiskt bara möjlig, om han tillförsäkrar sig därom under goda tider, alltså tider, då sparande i viss utsträckning är möjligt) - bortsett därifrån, så skulle arbetaren, om han på ett asketiskt sätt sparade och därmed samlade premier för trasproletariatet, tjuvarna o.s.v., premier, vilka skulle växa i förhållande till efterfrågan, bara konservera sina besparingar eller göra dem fruktbringande, - om han inte lägger dem i sparbössorna i de officiella sparkassorna, vilka betalar honom ett minimum i räntor och som därmed ger kapitalisterna stora vinster eller som låter staten äta upp sparpengarna, något som bara gör hans motståndare ännu starkare och honom själv ännu mer beroende - genom att sätta in dem på banker etc., vilket innebär att han senare under kristider mister sina insättningar, medan han i goda tider har försakat allt för att utöka kapitalets makt; alltså har han sparat för kapitalet, inte för sig själv.
Om inte alltsammans är den borgerliga "filantropins" hycklande fraser som siktar till att avspisa arbetaren med "fromma önskningar", så vill varje kapitalist visserligen att hans arbetare skall spara - men bara hans, eftersom det är de som står i relation till honom som arbetare; däremot inte den övriga arbetarvärlden, ty den står i konsumentförhållande till honom. Trots alla "fromma" talesätt söker han med alla medel att sporra den till konsumtion, ge sina varor nya lockelser, pådyvla dessa arbetare nya behov o.s.v. Det är just denna sida av förhållandet mellan kapital och arbete som är ett väsentligt civilisationsmoment varpå kapitalismens historiska berättigande men också dess nuvarande makt beror.
(Detta förhållande mellan produktion och konsumtion skall utvecklas närmare längre fram: Kapital och profit etc.) (eller också i kapitlet om Ackumulationen och konkurrensen mellan kapitalen).
Men allt detta är exoteriska betraktelser som bara har sitt berättigande för att påvisa hur den hycklande borgarfiltantropins krav upplöser sig själva och bevisar just vad de skulle vederlägga, att arbetaren i sitt utbyte med kapitalet finner sig i den enkla cirkulationen och alltså inte erhåller rikedom utan bara livsmedel, bruksvärden för den omedelbara konsumtionen. (Angående det på senare tid ofta och med självbelåtenhet framförda kravet, att arbetaren skall ha en viss del av profiten, skall detta behandlas i avsnittet om Arbetslönen; om det inte gäller särskilda premier som bara kan ha sin uppgift som undantag från regeln och som i verkligheten endast används för att köpa in enskilda övervakare etc. i arbetsgivarens intresse mot arbetarklassens intresse, så är det inte längre fråga om enkla arbetare, och det gäller alltså inte heller längre det allmänna förhållandet; eller också är det ett särskilt sätt att bedra arbetarna och inbilla dem att en del av deras lön utbetalas under den prekära formen av en profit, som är avhängig av företagets ställning.) Att kravet på arbetarnas sparande motsäger själva förhållandet framgår av en reflexion att om arbetarnas besparingar inte skall förbli endast en produkt av cirkulationen d.v.s. sparade pengar, som bara kan realiseras om de förr eller senare omvandlas till rikedomens substantiella innehåll, konsumtionsföremål - så måste de sparade pengarna själva bli kapital, d.v.s. köpa arbete, och förhålla sig till arbetet som bruksvärde. De underordnar alltså i sin tur arbete som inte är kapital, och ställer sig själva i motsats till arbetet - som icke-arbete. För att bli kapital underordnar de arbetet som icke-kapital under kapitalet; alltså återställes den motsats som skulle upphävas. Skulle således i det ursprungliga förhållandet utbytets föremål och produkt för arbetaren - som det rena utbytets produkt kan det inte vara något annat - inte vara bruksvärdet, livsmedlen, tillfredsställelsen av de omedelbara behoven, bortdragandet av ekvivalenten ur den allmänna cirkulationen för att förinta den -, skulle inte arbetet förhålla sig till kapitalet som arbete, som icke-kapital, utan som kapital. Men inte heller kapital kan stå emot kapital, om kapitalet inte står emot arbete, då kapitalet bara är kapital som icke-arbete; i denna motsatsrelation. Alltså skulle själva kapitalets begrepp och förhållande förintas.
Naturligtvis skall det inte förnekas att det finns egendomsinnehavare som själva arbetar och som inbördes gör utbyten. Men sådant hör inte hemma i ett samhälle, där det existerar utvecklat kapital som sådant. Dylika förhållanden förintas därför på alla punkter genom kapitalets utveckling. Kapitalet kan bara bestå som kapital, om det fastställer allt arbete som icke-kapital som rent bruksvärde. (Som slav har arbetaren bytesvärde, alltså värde; som fri arbetare har han intet värde utan bara disposition över sitt arbete, vilket genom utbyte får värde. Han är inte ett bytesvärde för kapitalisten, utan kapitalisten för honom. Att han är värdelös, att värdet berövas honom, är en förutsättning för kapitalet och för det fria arbetet överhuvud. Linguet betraktar detta som ett steg tillbaka; han glömmer att arbetaren därmed formellt bestäms som person som är något för sig utanför sitt arbete och som avyttrar sin livsyttring som ett medel för sitt eget liv. Så länge arbetaren som sådan har bytesvärde kan det industriella kapitalet som sådant, alltså överhuvud det utvecklade kapitalet, inte existera. Gentemot detta måste arbetaren stå som ett rent bruksvärde, vilket dess ägare erbjuder kapitalet som en vara till dess bytesvärde, [mynten], som i arbetarens hand antingen bara kan realiseras i sin bestämning som allmänt bytesmedel eller också försvinna.)
Nåväl. Arbetaren befinner sig alltså bara i den enkla cirkulationens, det enkla utbytets förhållande och erhåller bara mynt för sitt bruksvärde; livsmedel; men medelbart. Denna form för förmedlingen är, som vi sett, väsentlig och karakteristisk för förhållandet. Att arbetaren kan gå vidare och förvandla mynten till pengar - till besparingar - visar bara att hans förhållande är den enkla cirkulationens; han kan spara mer eller mindre; men längre kommer han inte; han kan bara förverkliga det sparade genom att tillfälligt höja sin levnadsstandard. Detta är viktigt - och det påverkar själva bestämningen av förhållandet - därigenom att om pengarna är produkten av hans utbyte, så föresvävar honom den allmänna rikedomen som ett mål; det gör honom industriell. Samtidigt blir det därmed inte bara formellt ett spelrum för godtycket för förverk ...
[Sida saknas i manuskriptet. Marx sammanfattar själv dess innehåll: "Kapitalet i förhållande till arbetaren bara en saklig makt. Utan personligt värde. Skild från tjänst. Arbetarens mål utbytet med kapitalet."]
... är det samma subjekts processer; så t.ex.: ögats substans är synens kapital. Sådana skönlitterära fraser, som med en eller annan analogi likställer allt med allt, kan t.o.m. förefalla skarpsinniga om de yttras för första gången, och det ju mer de identifierar det mest olikartade. Om de upprepas, och då bara med självbelåtenhet och med anspråk på vetenskapligt värde blir de utan omsvep imbecilla. De smakar då bara belletristiska grönmålare och pratmakare i blått som kletar på alla vetenskaper med sin lakrisröda skit. Att arbetet är en ständigt ny källa för utbyte för arbetaren - och inte vilket utbyte som helst, utan utbyte med kapitalet - så länge han är arbetsförmögen, det ligger i själva begreppsbestämningen enligt vilken han bara säljer tidsbegränsad disposition över sin arbetsförmåga. Alltså kan bytet ständigt börja om från början, bara han har intagit tillräckligt mycket materia för att kunna reproducera sina livsyttringar.
I stället för att bli förundrade över detta - och tillskriva kapitalet den stora förtjänsten för att arbetaren överhuvud lever, alltså dagligen kan upprepa bestämda livsprocesser så snart han fått sova och äta sig mätt - skulle den borgerliga ekonomins skönmålande sykofanter rikta sin uppmärksamhet på det [förhållandet], att arbetaren efter ständigt upprepat arbete alltid bara har själva sitt levande, omedelbara arbete att byta med. Vad han byter med kapitalet, är hela hans arbetsförmåga, som han förbrukar på låt oss säga tjugo år. I stället för att betala allt på en gång betalar kapitalet honom portionsvis, eftersom han ställer den till dess disposition, låt oss säga per vecka. Detta förändrar alltså absolut inte sakens natur och tillåter än mindre slutsatsen att arbetet - för arbetaren måste sova 10-12 timmar innan han är i stånd att upprepa sitt arbete och sitt utbyte med kapitalet - är arbetarens kapital. Det som alltså uppfattas som kapital, är i verkligheten att han har en gräns för sitt arbete - han avbryter det, han är ingen perpetuum mobile. Striden kring tiotimmars arbetsdag etc. visar, att kapitalisten helst ser att arbetaren så vitt möjligt ödslar bort sina portioner livskraft utan avbrott.
Vi kommer nu till en annan process som utgör förhållandet mellan arbete och kapital efter detta utbyte. Vi vill här bara tillfoga, att ekonomerna själva uttrycker ovanstående sats så här: lönen är inte produktiv. Att vara produktiv betyder naturligtvis hos dem att kunna producera rikedom. Eftersom lönen är produkten av utbytet mellan arbetare och kapital - och den enda produkt som är bestämd i själva detta utbyte - tillstår de, att arbetaren i detta utbyte inte producerar någon rikedom för kapitalisten. Ty för denne innebär utbetalningen av pengar för ett bruksvärde (och själva betalningen är kapitalets enda funktion i detta förhållande) att rikedom uppges istället för att skapas, varför han försöker betala så litet som möjligt; eller för arbetaren själv, ty för honom skapar lönen bara livsmedel, tillfredsställelse av individuella behov, mer eller mindre - men aldrig rikedomens allmänna form, aldrig rikedom. Det kan den heller aldrig, eftersom innehållet i den vara som arbetaren säljer på intet sätt ställer den över cirkulationens allmänna lagar: han kastar in ett värde i cirkulationen, får en ekvivalent medelst pengarna, för att skaffa sig ett annat bruksvärde, som han förtär. En sådan operation kan naturligtvis aldrig göra någon rikare, utan vid processens slut måste arbetaren vara tillbaka på den fläck där han befann sig från början. Som vi har sett utesluter detta inte utan innesluter tvärtom att kretsen av hans tillfredsställelser i viss mån kan vidgas eller bli längre. Om å andra sidan kapitalisten - som i detta utbyte inte framstår som kapitalist utan bara som pengar skulle upprepa denna akt ständigt på nytt, så skulle arbetaren snart ha ätit upp hans pengar, och han skulle ha ödslat bort dem på en rad andra ting, stoppade strumpor, putsade stövlar, - kort sagt: mottagna tjänster. I varje fall skulle upprepandet av denna operation ha en gräns som exakt skulle sammanfalla med hans pengar. Han skulle inte bli rikare än vad han gav ut på sin kära person, vilket som bekant inte skulle inbringa något för honom, bara kosta.
Det kan förefalla egendomligt att, i förhållandet mellan arbete och kapital, och även i det första utbytesförhållandet mellan de båda - arbetaren köper bytesvärdet och kapitalisten bruksvärdet, eftersom arbetet inte förhåller sig till kapitalet som ett bruksvärde utan som bruksvärdet över huvudtaget. Kapitalisten mottar alltså rikedom och arbetaren bara ett bruksvärde som försvinner i konsumtionen. (Vad angår kapitalisten, så skall hans förhållande utvecklas först i samband med den andra processen.) Det framstår som en dialektik som slår över i motsatsen till vad man skulle ha väntat sig. Men närmare betraktat så visar det sig att arbetaren, som byter ut sin vara i utbytesprocessen, fullbordar processen V-P-P-V[8]. Om vi i varans cirkulation utgår från bruksvärdet som utbytets princip, så kommer vi med nödvändighet tillbaka till varan, eftersom pengarna bara framstår som mynt och bara är en övergående förmedling som bytesvärde. Men varan som sådan konsumeras sedan den fullbordat sitt kretslopp som ett direkt objekt för behovet. Å andra sidan representerar kapitalet formeln: P-V-V-P; det motsatta förloppet.
Att egendomen skiljs från arbetet framstår som en nödvändig lag i detta utbyte mellan kapital och arbete. Bestämt som icke-kapital som sådant är arbetet: 1) icke-objektiverat arbete, fattat i negativ mening (självt ännu objektiverat; själva det icke-objektiva i objektiv form). Som sådant är det icke-råvara, icke-arbetsinstrument, icke-råprodukt: arbetet skilt från alla arbetsmedel och arbetsföremål, från hela sin objektivitet. Det är det levande arbetet som existerar som abstraktion från dessa moment av sin reala verklighet (det är likaså icke-värde); denna fullständigt blottlagda, denna från all objektivitet nakna, rent subjektiva existens. Arbetet som den absoluta fattigdomen: fattigdomen inte som brist, utan som fullständig frånvaro av den objektiva rikedomen. Eller också som det existerande icke-värdet och därför det rent föremålsliga bruksvärdet, existerande utan förmedling. Denna föremålslighet eller objektivitet kan inte bara inte vara skild från personen: den måste omedelbart sammanfalla med hans kroppsliga tillvaro. Eftersom objektiviteten är helt omedelbar, så är den lika omedelbart icke-objektivitet. Med andra ord: ingen objektivitet som faller utanför individens omedelbara tillvaro.
b) Som icke-objektiverat arbete, som icke-värde, positivt bestämt, eller som negativet, som står i relation till sig självt, är det själva arbetets icke-objektiverade, alltså icke-föremålsliga, d.v.s. subjektiva existens. Inte arbetet som föremål utan som aktivitet; inte som värde självt utan som värdets levande källa. Den allmänna rikedomen gentemot kapitalet, där denna allmänna rikedom existerar objektivt, som verklighet, som kapitalets allmänna möjlighet, som bevaras som sådan i aktionen. Det är alltså ingen självmotsägelse, eller rättare sagt: det är på alla sätt en självmotsägande sats att arbetet å ena sidan är det absoluta armodet som objekt, å andra sidan rikedomens allmänna möjlighet som subjekt och som aktivitet. Dessa bägge sidor betingar varandra ömsesidigt och följer av arbetets väsen, liksom arbetet förutsättes av kapitalet som dess motsats, som kapitalets kontradiktoriska existens, och liksom arbetet i sin tur förutsätter kapitalet.
Den sista punkt angående arbetet som återstår att uppmärksamma, är att arbetet i sitt förhållande till kapitalet som det bruksvärde det är gentemot kapitalets pengar - inte är det ena eller det andra arbetet utan arbetet rätt och slätt, det abstrakta arbetet. Det är absolut likgiltigt inför sin särskilda bestämning, men det är i stånd till varje bestämning. Den särskilda substans vari ett bestämt kapital består måste naturligtvis motsvara ett bestämt arbete; men eftersom kapitalet som sådant är likgiltigt gentemot varje bestämning av sin substans och på samma gång är totaliteten av denna som abstraktion av alla dess säregenheter, så har det motsvarande arbetet subjektivt samma totalitet och abstraktion i sig. T.ex. i det skråmässiga, hantverksmässiga arbetet, där själva kapitalet har en begränsad form och ännu är helt försänkt i en bestämd substans, alltså ännu inte är ett kapital som sådant, framstår också arbetet som försänkt sin särskilda bestämning: inte i den totalitet och abstraktion, som det har i förhållande till kapitalet. D.v.s. arbetet är visserligen i varje enskilt fall ett bestämt arbete; men kapitalet kan uppträda gentemot varje bestämt arbete; totaliteten av alla arbeten står potentiellt i förhållande till det, och det är en tillfällighet vilket arbete det är.
Å andra sidan är arbetaren själv absolut likgiltig för bestämningen av sitt arbete; det har som sådant inget intresse för honom utan bara om det överhuvud är arbete och som sådant bruksvärde för kapitalet. Att utföra arbetet överhuvud d.v.s. arbetet som bruksvärde för kapitalet - utgör därför hans ekonomiska karaktär; han är arbetare i motsats till kapitalisten. Detta är inte hantverkets, skråbroderns etc. karaktär, vilken ligger just i bestämningen av det särskilda arbetet och förhållandet till en särskild mästare etc. Detta ekonomiska förhållande, där kapitalist och arbetare utgör extremerna i ett produktionsförhållande, renodlas därför desto mer ju mer arbetet förlorar all konstkaraktär; dess särskilda färdighet blir alltmer något abstrakt och likgiltigt och det blir alltmer rent abstrakt verksamhet, rent mekanisk, därför likgiltig, indifferent i förhållande till sin särskilda form; det är en rent formell eller - det är samma sak rent materiell verksamhet, likgiltig inför sin form överhuvud taget. Här visar det sig åter hur produktionsförhållandets särskilda bestämning - här förhållandet mellan kapital och arbete - först förverkligas med utvecklingen av ett särskilt materiellt produktionssätt och med ett särskilt stadium utvecklingen av de industriella produktivkrafterna. (Denna punkt skall utvecklas för sig längre fram: medan det här är bestämt redan i själva förhållandet, hör det i förhållande till de abstrakta begreppen, bytesvärde, cirkulation, pengar snarare till den subjektiva reflexionen.)
Vi kommer nu till processens andra sida. Utbytet mellan kapitalet eller kapitalisten och arbetaren är nu avslutat, om det överhuvud taget rör sig om utbytesprocessen. Det gäller nu den relation mellan kapital och arbete där arbetet framstår som kapitalets bruksvärde. Arbetet är inte bara bruksvärde i förhållande till kapitalet, utan det är själva kapitalets bruksvärde. Arbetet är, som objektiverat, värdenas icke-vara; som icke-objektiverat är arbetet kapitalets vara, dess ideella tillvaro; det innebär möjligheten till värde; som aktivitet bestämmer det värdet. I förhållande till kapitalet är arbetet den helt abstrakta formen, den blotta möjligheten till värdeskapande verksamhet, existerande i arbetarens kroppsliga utrustning blott som förmåga.
Men genom kontakten med kapitalet blir arbetet en verklig verksamhet - av arbetet självt kan inte sådant komma eftersom arbetet är utan objekt - och därmed blir arbetet värdeskapande, produktiv verksamhet. Med hänsyn till kapitalet kan aktiviteten överhuvud taget bara bestå av reproduktion av själva kapitalet - den bevarar och förökar kapitalet som det verkliga och aktiva värdet, inte som det tänkta värdet, som i fråga om pengarna som sådana. Genom utbytet med arbetaren har kapitalet tillägnat sig själva arbetet; detta har nu blivit ett av de moment som verkar som en befruktande livskraft på kapitalets blott existerande och därför döda objektvärld. Kapitalet är pengar (för sig bestämt bytesvärde) men inte längre pengar som existerande i en särskild substans och därmed utestängda från de bytesvärdets andra substanser som existerar vid sidan därav, utan det är pengar som existerar och bevarar sina ideella bestämningar i alla substanser, i bytesvärdena, i var och en av det objektiverade arbetets former och existenssätt.
Om nu kapitalet som pengar, existerande i alla det objektiverade arbetets särskilda former, kommer i kontakt med det icke-objektiverade, alltså det levande, som process och verksamhet existerande arbetet, framgår först och främst denna kvalitativa skillnad mellan den substans, i vilken kapitalet består och den form i vilken det nu också består som arbete. Det är denna skillnad mellan processen och upphävandet av processen, varigenom kapitalet självt blir till process. Arbetet är den jäst, som används för att få kapitalet i jäsning. Å ena sidan måste den objektivitet vari kapitalet består förbrukas, d.v.s. förtäras av arbetet, å andra sidan måste arbetets blotta subjektivitet som enbart form upphävas och objektiveras i kapitalets material.
Kapitalets innehållsmässiga relation till arbetet, det objektiverade arbetets relation till det levande arbetet är en relation vari kapitalet framstår som passivt i förhållande till arbetet; det är kapitalets passiva existens vilken som en särskild substans träder i relation till arbetet som formande aktivitet. Denna relation kan över huvud taget bara vara relationen mellan arbetet och arbetets egen objektivitet, dess material; och vad beträffar arbetet som aktivitet, har materialet, det objektiverade arbetet, bara två relationer: (1) råvarans relation, d.v.s. det formlösa materialets relation (det rena materialet för arbetets formskapande, avsiktliga aktivitet), och (2) arbetsinstrumentets relation, det självt objektiverade medlets relation, det medel, som självt är föremålsligt (objektivt) och som därför den subjektiva verksamheten skjuter in som ett förmedlande föremål mellan sig och objektet.
Bestämningen som produkt, som ekonomerna inför här, hör inte alls hemma här eftersom produkten är en från råvaran och arbetsinstrumentet skild bestämning. Produkten framstår som resultat av, inte som förutsättning för, processen mellan kapitalets passiva innehåll och arbetet som aktivitet. Som förutsättning är produkten inte ett från råvaran och arbetsinstrumentet skilt förhållande mellan objekt och arbete eftersom råvara och arbetsinstrument (i egenskap av värdenas substans) själva redan är objektiverat arbete, produkter. Värdesubstansen är överhuvud taget inte den särskilda naturliga substansen utan det objektiverade arbetet. Det objektiverade arbetet framstår självt i förhållande till det levande arbetet som råvara och arbetsinstrument. Den blotta produktionsakten, betraktad i sig, får arbetsinstrumentet och råvaran att framstå som förefintliga i naturen, så att de bara behöver tillägnar, d.v.s. bli föremål och medel för arbetet - något som inte självt är en arbetsprocess.
I förhållande därtill framstår alltså produkten som kvalitativt skild, och den är som produkt inte bara resultat av arbetet genom instrumentets bearbetning av råvaran, utan den är också den första objektiveringen av arbetet. Men som beståndsdelar av kapitalet är råvaran och arbetsinstrumenten själva redan objektiverat arbete, alltså produkter.
Detta uttömmer ännu inte relationen. Ty t.ex. i en produktion vari det inte ingår något bytesvärde, alltså heller inte något kapital, kan arbetsprodukten bli medel och föremål för nytt arbete. Så i ett jordbruk som producerar helt för bruksvärdet. Jägarens pilbåge eller fiskarens nät - alltså de enklaste förhållanden - förutsätter redan produkten, vilken upphör att betraktas som produkt och blir råvara eller snarare produktionsinstrument. Detta är nämligen den första specifika form, vari produkten framstår som reproduktionsmedel. Denna relation skapar alltså ingalunda det förhållande där råvara och arbetsinstrument uppträder som moment av själva kapitalet.
Ekonomerna anför för övrigt produkten som ett tredje element i kapitalets substans även i ett helt annat förhållande. Det är en produkt såvida det har den bestämningen att utträda ur såväl produktionsprocessen som cirkulationen samt att vara omedelbart objekt för den individuella konsumtionen, approvisionnement, som Cherbuliez kallar det.[9] Det är nämligen de produkter som är en förutsättning för att arbetaren skall kunna leva och vara i stånd att leva under produktionen, innan en ny produkt frambringats. Att kapitalet besitter denna förmåga, framgår därav, att varje element i kapitalet är pengar och som sådana kan förvandlas från rikedomens allmänna form till materia, till konsumtionsobjekt. Ekonomernas approvisionnement gäller alltså bara arbetarna; d.v.s. det är de i förbrukningsföremål, bruksvärden uttryckta pengarna, som arbetaren erhåller av kapitalisten i utbytesakten mellan de båda. Men detta hör till den första akten. Här gäller det ännu inte frågan hur denna första akt förhåller sig till den andra. Den enda åtskillnad som bestäms av själva produktionsprocessen, är den ursprungliga åtskillnaden som framgår av skillnaden mellan föremålsligt och levande arbete, d.v.s. den mellan råvara och arbetsinstrument. Att ekonomerna blandar samman dessa bestämningar är helt i sin ordning, eftersom de måste blanda samman två moment av relationen mellan arbete och kapital och inte kan hålla fast vid den specifika skillnaden.
Alltså: Råvaran konsumeras genom att den förändras och formas genom arbetet, och arbetsinstrumentet konsumeras genom att det förbrukas i denna process. Å andra sidan konsumeras också arbetet genom att användas, sättas i rörelse; på så sätt förbrukas en viss mängd av arbetarens muskelkraft etc. varigenom denne tar ut sina krafter. Men arbetet inte bara förbrukas; det omvandlas från en form av verksamhet till att fixeras, materialiseras i ett objekt, alltså något i vila. Som förändring av objektet förändrar arbetet sin egen gestalt och övergår från aktivitet till passivitet. Slutet på processen är produkten, där råvaran framstår som förbundet med arbetet, och där arbetsinstrumentet likaledes överfört sig självt från den blotta möjligheten till verkligheten, genom att det blivit arbetets verkliga förmedlare men på så sätt att det genom sitt fysikaliska eller kemiska förhållande till arbetsmaterialet självt förtärts i sin vilande form. Alla tre momenten i processen - materialet, instrumentet, arbetet - sammanfaller i ett neutralt resultat: produkten. I produkten reproduceras samtidigt produktionsprocessens moment som utplånas och uppgår i den. Hela processen framstår därför som en produktiv konsumtion, d.v.s. som en konsumtion som varken utmynnar i intet eller den blotta subjektiveringen av det objektiva utan som själv framgår som ett föremål, ett objekt. Förbrukningen är inte en enkel förbrukning av det materiella utan förbrukning av själva förbrukningen; i upphävandet av det materiella upphävs själva upphävandet och bevaras därmed. Den formgivande verksamheten förbrukar objektet och sig själv, men den förbrukar bara objektets givna form, och den förbrukar sig själv bara i sin subjektiva form som verksamhet. Den förbrukar det objektiva i objektet - likgiltigheten mot formen - och det subjektiva i verksamheten; formar det ena, materialiserar det andra. Men som produkt är resultatet av produktionsprocessen bruksvärde.
Betraktar vi nu de resultat, som vi hittills kommit fram till, så finner vi:
För det första: Genom att arbetet tillägnas och införlivas med kapitalet - pengarna (d.v.s. köpet av dispositionsrätten över arbetaren) framstår här bara som ett medel att starta denna process, inte som ett moment i processen - råkar kapitalet i jäsning och blir till process, produktionsprocess, vari det som totalitet, som levande arbete står i relation till sig självt inte bara som objektiverat arbete utan också (därför att det är objektiverat arbete) som blott objekt för arbetet.
För det andra: I den enkla cirkulationen var varans och pengarnas substans själv likgiltig för formbestämningen, d.v.s. om varan och pengarna förblev moment i cirkulationen. Vad beträffar varans substans, så föll denna som konsumtionsobjekt (behovsobjekt) utanför det ekonomiska förhållandet. Och om pengarnas form gjorde sig självständig stod pengarna ändå relation till cirkulationen - men negativt och bara som en negativ relation. Fixerade för sig själva upplöstes pengarna död materia och upphörde därmed att vara pengar. Varor och pengar var båda uttryck för bytesvärdet och skilda åt endast som särskilt och allmänt bytesvärde. Och denna skillnad var i sin tur blott en föreställd skillnad, eftersom de bägge bestämningarna utbyttes såväl i den allmänna cirkulationen som när båda betraktades för sig själva - pengarna blev då en särskild vara, och varan som pris blev pengar. Skillnaden var bara formell. Var och en hade bara den ena bestämningen när den inte hade den andra. Men nu, i produktionsprocessen, skiljer sig själva kapitalet som form från kapitalet som substans. Kapitalet är båda bestämningarna på en gång och samtidigt relationen mellan de båda. Men:
För det tredje: framträdde kapitalet fortfarande bara som denna relation i sig själv. Relationen är ännu inte fastställd, eller den är det först genom bestämningen av ett av de båda momenten d.v.s. av det innehållsliga, som sönderfaller i material (råvara och instrument) och form (arbete), och varvid relationen mellan bägge [material och form], d.v.s. den verkliga processen, i sin tur bara är en innehållslig relation - en relation mellan de bägge innehållsliga element som skiljer kapitalets innehåll från dess formbestämning som kapital. Betraktar vi kapitalet ur den synvinkel vari det ursprungligen framträder som skilt från arbetet, så är det i processen bara en passiv existens, bara en föremålsmässig existens, i vilken den formbestämning, som gör det till kapital - alltså ett för sig självt varande samhälleligt förhållande - är fullständigt upplöst. Det inträder bara i processen med sin innehållsliga aspekt - som objektiverat arbete överhuvud; men att det är objektiverat arbete, är för arbetet - och processen utgörs av relationen mellan arbete och kapital - fullständigt likgiltigt; det är snarare bara som objekt än som objektiverat arbete som kapitalet inträder i processen och används. Den bomull som blir bomullsgarn som i sin tur blir tyg som i sin tur blir föremål för färgning, existerar för arbetet bara som existerande bomull, bomullsgarn eller tyg. I den mån dessa materier är arbetsprodukter, objektiverat arbete, inträder de inte i någon process; de gör det endast som materiella existenser med bestämda naturliga egenskaper. Hur dessa naturliga egenskaper framkommit spelar ingen roll för relationen till det levande arbetet; för detta existerar de bara som skilda från arbetet, alltså som arbetsmaterial.
Så förhåller det sig om man utgår från kapitalet i dess för arbetet förutsatta, objektiva form. Men å andra sidan: såtillvida som arbetet - genom arbetarens utbyte med kapitalet - självt blivit ett av kapitalets objektiva element, är skillnaden mellan arbetet och kapitalets objektiva, föremålsmässiga element själv bara en objektiv; det ena har vilans form, det andra verksamhetens. Relationen är det ena kapitalelementets innehållsliga relation till det andra elementet, däremot inte kapitalets relation till båda. Kapitalet framstår alltså å ena sidan bara som ett passivt föremål vari all formrelation är upplöst; å andra sidan framstår det som en enkel produktionsprocess, i vilken kapitalet som sådant, kapitalet till skillnad från kapitalsubstansen, inte ingår. Det framstår inte ens i den substans som tillkommer det - som objektiverat arbete, ty detta är bytesvärdets substans - utan bara i denna substans naturliga tillvaroform vari varje relation till bytesvärdet, till det objektiverade arbetet, till arbetet självt i dess egenskap av bruksvärde för kapitalet - och därmed till varje relation till själva kapitalet - är upplöst. Sedd från denna sida sammanfaller kapitalets process med den enkla produktionsprocessen som sådan, vari dess bestämning som kapital är lika utsuddad i processens form som pengarnas form, som pengar, är utsuddad i värdets form.
Som vi hittills betraktat processen, ingår däri det för sig varande kapitalet - d.v.s. kapitalisten - inte alls i den. Det är inte kapitalisten som förtärs som råvara och arbetsinstrumentet av arbetet. Det är inte heller kapitalisten som förtär - det är arbetet. Kapitalets produktionsprocess framstår därför inte som kapitalets produktionsprocess utan som en produktionsprocess rätt och slätt, och till skillnad från arbetet framstår kapitalet bara i den innehållsliga bestämningen som råvara och arbetsinstrument. Det är denna sida - som inte bara är en godtycklig abstraktion, utan en abstraktion som verkar i själva processen - som ekonomerna fixerar för att framställa kapitalet som ett nödvändigt element i alla produktionsprocesser. De kan naturligtvis bara göra detta därför att de glömmer att notera dess verkningar som kapital under denna process.
Här är den rätta platsen att uppmärksamma ett moment som inte bara framträder vid empirisk iakttagelse utan som är bestämt i själva det ekonomiska förhållandet. I den första akten, i utbytet mellan kapital och arbete, framstod arbetet som sådant, arbetet existerande för sig, med nödvändighet som arbetaren. Så är det också i den andra processen: Kapitalet överhuvudtaget är bestämt som det för sig varande, s.a.s. själviska värdet (något som bara eftersträvades i pengarna). Men det för sig varande kapitalet är kapitalisten. Väl brukar socialisterna säga att vi behöver kapital, däremot inte kapitalister. Därmed framstår kapitalet som enbart en sak, inte som ett produktionsförhållande, som reflekterat i sig själv är just kapitalisten. Jag kan förvisso skilja kapitalet från den enskilde kapitalisten, och kapitalet kan vandra mellan individerna. Men i och med att en kapitalist mister sitt kapital, så har han också upphört att vara kapitalist. Kapitalet kan därför visserligen skiljas från den enskilde kapitalisten, men inte från kapitalisten, som står mot arbetaren. Även den enskilde arbetaren kan upphöra att vara arbetets för-sig-vara; han kan ärva, stjäla o.s.v. Men därmed upphör han också att vara arbetare. Som arbetare är han bara det för sig varande arbetet. (Detta skall senare vidareutvecklas.)
Det kan inte uppkomma något vid processens slut, som inte framstod som förutsättning och betingelse för den vid dess början. Men å andra sidan måste också allt som stod som förutsättning framkomma. När därför kapitalet som formrelation tycks ha försvunnit vid slutet av den produktionsprocess som började med kapitalet som förutsättning, kan detta bara bero på att man inte upptäckt de osynliga trådar som löper genom processen. Låt oss alltså betrakta denna sida.
Detta är alltså det första resultatet:
a) Genom att arbetet införlivas i kapitalet blir kapitalet produktionsprocess; men först och främst materiell produktionsprocess; produktionsprocess över huvud taget, så att kapitalets produktionsprocess inte är skild från den materiella produktionsprocessen överhuvudtaget. Dess formbestämning är fullständigt upplöst. Därigenom att kapitalet har bytt ut en del av sitt objektiva vara mot arbete, har dess objektiva vara uppdelats i objekt och arbete, förhållandet mellan dessa båda utgör produktionsprocessen eller närmare bestämt arbetsprocessen. - Därmed framstår den före värdet, som utgångspunkt bestämda arbetsprocessen - som genom sin abstrakta karaktär, sin rena materialitet är lika säregen för alla produktionsformer - åter inom kapitalet, som en process, som försiggår inom kapitalets materia och utgör dess innehåll.
(Det kommer att visa sig att denna upplösning av formbestämningen är ett sken även inom produktionsprocessen.)
I den mån kapitalet är värde men i första hand framstår som en process under den enkla produktionsprocessens form (i den ekonomiskt obestämda produktionsprocessens form, i formen för produktionsprocessen över huvud taget) kan - sedan någon bestämd sida av den enkla produktionsprocessen fixerats (produktionsprocessen som sådan förutsätter, som vi sett, ingalunda kapitalet utan är unik för varje produktionssätt) - det sägas att kapitalet blir produkt eller att det är arbetsverktyg eller arbetets råvara. Uppfattas det åter från en av de sidor, som förhåller sig till arbetet som materia eller blott och bart som medel, så sägs det med rätta, att kapitalet inte är produktivt[1*] eftersom det bara framstår som ett objekt, en materia, någonting passivt i förhållande till arbetet. Men i verkligheten är det så, att kapitalet inte framstår som en av sidorna eller som blott och bart resultat (produkt) utan som själva den enkla produktionsprocessen; produktionsprocessen framstår nu som kapitalets innehåll som sätter sig själv i rörelse.
b) Vi skall nu betrakta formbestämningen sådan den bevaras och modifieras i produktionsprocessen.
Som bruksvärde är arbetet bara till för kapitalet, och det är själva kapitalets bruksvärde, d.v.s. den förmedlande verksamhet, varigenom kapitalet görs fruktbart. Kapitalet, som reproducerar och förmerar sitt värde, är det självständiga bytesvärdet (pengarna) som process, som värdeskapande process. Arbetet är därför ingenting annat än bruksvärde för arbetaren; det existerar därför inte för honom som rikedomens produktivkraft, som medlet eller verksamheten för att bli rik. Han levererar arbetet som bruksvärde i utbytet med kapitalet, som förhåller sig till honom inte som kapital, utan som pengar. Det blir kapital som kapital i förhållande till arbete först genom den konsumtion av arbetet, som till en början faller utanför detta utbyte och som är oberoende av det.
Arbetet är bruksvärde för kapitalet men endast bytesvärde, närvarande bytesvärde för arbetaren. Som sådant bestäms det i utbytet med kapitalet genom att det säljs för pengar. Ett föremåls bruksvärde angår inte bruksvärdets försäljare, utan endast dess köpare. Att salpetern har den egenskapen att det kan användas för kruttillverkning, bestämmer inte priset på salpetern - detta pris bestäms av salpeterns produktionskostnader, mängden objektiverat arbete i salpetern. I cirkulationen, där bruksvärdena ingår som priser, bestäms värdet inte av själva cirkulationen fastän de bara kan realiseras i denna; värdet är förutsatt och förverkligas bara genom utbytet mot pengar. Så är det också med arbetet som arbetaren säljer som bruksvärde. Arbetaren säljer det för dess bytesvärde som han vill realisera, men detta bytesvärde är bestämt redan före utbytesakten, det är förutsatt som en betingelse för utbytet. Liksom varje annan varas värde är det bestämt av tillgång och efterfrågan - eller i allmänhet det enda som vi här har anledning att syssla med - av produktionskostnaderna, d.v.s. den mängd objektiverat arbete med vilken arbetarens arbetsförmåga producerats och som den därför erhåller som ekvivalent.
Arbetets bytesvärde, som realiseras i utbytesprocessen med kapitalisten, är därför förutsatt, förutbestämt, och undergår bara en formell modifikation, som varje blott ideellt fastställt pris måste undergå när det realiseras. Arbetets bytesvärde bestäms inte av arbetets bruksvärde. För arbetaren har arbetet bara bruksvärde i den mån det är bytesvärde inte därför att det producerar bytesvärden. För kapitalet har det bara bytesvärde i den mån det är bruksvärde. Inte för arbetaren, endast för kapitalisten är arbetet ett bruksvärde skilt från bytesvärdet. Arbetaren utbyter alltså arbetet som ett enkelt, förutbestämt, genom en tidigare process fixerat, bytesvärde - han utbyter själva arbetet som objektiverat arbete; bara i den mån det redan objektiverar en bestämd kvantitet arbete, alltså bara om dess ekvivalent redan är utmätt, given -; kapitalisten byter in det som levande arbete, som rikedomens allmänna produktivkraft; som den verksamhet som förökar rikedomen.
Det är uppenbart, att arbetaren inte kan bli rikare genom denna utbytesakt i vilken han ger bort den skapande kraften i sin arbetsförmåga, liksom Esau gav bort sin förstfödslorätt för en skål linssoppa. Tvärtom måste han, som vi skall se, utarma sig därigenom att hans arbetes skapande kraft etableras mot honom som kapitalets kraft, som en främmande makt. Han avyttrar arbetet som rikedomens produktivkraft; kapitalet tillägnar sig det som sådant. Att arbetet skiljs från ägandet av arbetsprodukten, alltså från rikedomen, bestäms därför genom själva denna bytesakt. Det som framstår som ett paradoxalt resultat ligger redan i själva förutsättningen.
Ekonomerna har uttryckt detta mer eller mindre empiriskt. För arbetaren blir alltså hans arbetsproduktivitet en främmande makt. Detsamma gäller hans arbete överhuvudtaget, såvida det inte gäller förmåga utan rörelse, verkligt arbete. Omvänt förökas kapitalet genom att tillägna sig främmande arbete. (Åtminstone beror möjligheten därav; det är ett resultat av utbytet mellan arbete och kapital. Förhållandet realiseras först i själva produktionsakten, i vilken kapitalet verkligen konsumerar det främmande arbetet.) På samma sätt som arbetet - som förutsatt bytesvärde - för honom byts mot en ekvivalent i pengar, byts dessa i sin tur mot en ekvivalent i en vara som förtärs.
I denna utbytesprocess är arbetet inte produktivt; det blir det endast för kapitalet; det kan bara ta ut ur cirkulationen vad det fört in i den, en förutbestämd kvantitet varor som lika litet är arbetets produkt som dess eget värde. Sismondi säger att arbetaren byter ut sitt arbete mot spannmål som han förtär medan samma arbete "blivit kapital för hans herrar". "Genom att ge sitt arbete i utbyte omvandlar arbetaren det till kapital." Genom att arbetaren säljer sitt arbete till kapitalisten, erhåller han bara rätten till arbetspriset men varken arbetsprodukten eller det värde som han tillagt denna produkt. "Att sälja arbete = att avstå från alla arbetets frukter."[12]
Därför berikar alla civilisationens framsteg, eller m.a.o. varje utveckling av de samhälleliga produktivkrafterna, eller, om ni så önskar, själva arbetets produktivkrafter - som är resultat av vetenskap, uppfinningar, arbetsfördelning och - arbetskombinationer, förbättrade kommunikationsmedel, skapandet av en världsmarknad, maskiner etc. - allt detta berikar endast kapitalet men inte arbetet; det stärker alltså bara den makt som behärskar arbetet; det förökar bara kapitalets produktivkraft. Eftersom kapitalet är arbetarens motsats, så förökas bara den objektiva makten över arbetet, omvandlingen av arbete (som levande ändamålsenlig verksamhet) i kapital är i sig resultaten av utbytet mellan kapital och arbete, i så måtto som detta utbyte ger kapitalisten äganderätten till arbetets produkt (och kommandot över arbetet.) Denna omvandling bestäms först i själva produktionsprocessen. Frågan om kapitalet är produktivt eller ej är alltså absurd. Själva arbetet är som inlemmat i kapitalet - produktivt endast om kapitalet utgör produktionens grundval, och kapitalisten är alltså arbetets kommendant.
Arbetets produktivitet blir likaledes kapitalets produktionskraft på samma sätt som varornas allmänna bytesvärde fixeras i pengar. Arbetet, sådant det existerar i motsats till kapitalet för sig som arbetare, alltså arbetet i sin omedelbara tillvaro skilt från kapitalet, är inte produktivt. Som arbetarens verksamhet blir det heller aldrig produktivt, så länge som det bara ingår i den enkla cirkulationsprocessen, som bara innebär en formell förändring. Därför glömmer de som hävdar att all produktivkraft som tillskrivs kapitalet är överförd, en överflyttning av arbetets produktivkraft, just att kapitalet självt väsentligen är denna överflyttning, denna överföring, och att lönearbetet som sådant förutsätter kapitalet, att lönearbetet å sin sida också är denna omvandling, och att denna omvandling är den nödvändiga processen varigenom arbetets egna krafter bestäms som för arbetaren främmande krafter. Att på samma gång bevara lönearbetet och upphäva kapitalet, är därför ett självmotsägande och omöjligt krav. Andra, t.o.m. ekonomer som Ricardo och Sismondi säger att bara arbetet, inte kapitalet, är produktivt. Men då betraktar de inte kapitalet i dess specifika formbestämning - som ett i sig självt reflekterat produktionsförhållande - utan tänker på kapitalet i dess innehållsliga substans, råvaror etc. Men dessa innehållsliga element gör inte kapitalet till kapital. Å andra sidan kommer dessa ekonomer också in på den tanken, att kapitalet också är värde, alltså något immateriellt, likgiltigt för sitt innehåll.
I den andan säger Say:
"Kapitalet har alltid ett immateriellt väsen, eftersom det inte är den materia som skapar kapitalet utan värdet i denna materia, ett värde som inte är kroppsligt."[13]
Sismondi säger:
"Kapitalet är en kommersiell idé."[14]
Men strax kommer de ihåg att kapitalet ändå samtidigt är en annan ekonomisk bestämning än värde, eftersom man annars inte skulle kunna tala om kapital till skillnad från värde och eftersom allt kapital visserligen är värde men allt värde ännu inte är kapital. Därför flyr de tillbaka till kapitalets materiella gestalt inom produktionsprocessen. Så gör t.ex. Ricardo när han förklarar att kapitalet är ackumulerat arbete utnyttjat i produktionen av nytt arbete, d.v.s. att det bara är arbetsinstrument eller arbetsmaterial. I denna anda talar Say t.o.m. om kapitalets produktiva tjänster - vilka möjliggör kapitalets utveckling - som om arbetsinstrumentet som sådant skulle ha anspråk på arbetarens tack och som om det inte vore genom arbetaren som arbetsinstrumentet bleve produktivt. På så sätt förutsätts arbetsinstrumentets självständighet, d.v.s. det får en samhällelig bestämning, d.v.s. dess bestämning som kapital förutsätts för att kapitalets anspråk skall kunna bevisas.
Proudhons: "kapitalet har värde, arbetet producerar", betyder absolut ingenting annat än: kapitalet är värde; och eftersom det här inte sägs något mer om kapitalet så betyder det att "värdet är värde" (subjektet i omdömet är här bara ett annat ord för predikatet); och att arbetet producerar, är produktiv verksamhet, det betyder, att arbetet är arbete, då det utöver "produktionen" är just ingenting. Att dessa tautologier inte innehåller någon djupare visdom, och att de i synnerhet inte kan uttrycka det förhållande, vari värdet och arbetet träder i relation till varandra, vari de kommer i förhållande till varandra och skiljer sig från varandra och inte ligger som likgiltiga ting vid sidan av varandra - det måste vara uppenbart. Redan att arbetet framstår som subjekt i förhållande till kapitalet d.v.s. att arbetaren bara framstår i bestämningen arbete, vilket inte är han själv, måste öppna ögonen på läsaren. Bortsett från kapitalet, så ligger det redan häri en bestämning av arbetarens förhållande till sin egen verksamhet som ingalunda är den "naturliga" utan som i sig innehåller en specifik ekonomisk bestämning.
Som vi här betraktar kapitalet - som ett specifikt värde- och penningförhållande - är det kapitalet i allmänhet, d.v.s. summan av de bestämningar som skiljer värdet som kapital från värdet som blott värde eller pengar. Värde, pengar, cirkulation, priser o.s.v. är förutsättningar, liksom arbetet o.s.v. Men vi sysselsätter oss varken med någon särskild form av kapital eller med det enskilda kapitalet till skillnad från andra enskilda kapital. Vi betraktar kapitalets tillkomstprocess. Denna dialektiska tillkomstprocess är bara det ideella uttrycket för den verkliga utveckling vari kapitalet skapas. De särskilda relationerna skall betraktas som en utveckling från denna kärna. Men det är nödvändigt att fixera den bestämda form som kapitalet på ett visst stadium har. Annars uppstår förvirring.
Kapitalet har hittills betraktats ur innehållslig synvinkel som en enkel produktionsprocess. Men denna process är, ur formell synvinkel, en värdeskapande process. Detta inkluderar såväl att det ursprungliga värdet bevaras som att det förökas.
Värdet uppträder som subjekt. Arbetet är avsiktlig aktivitet och därför förutsätts det, i den innehållsliga aspekten, att arbetsinstrumentet verkligen brukas i produktionsprocessen som medel för ett mål, och att råvaran har erhållit ett högre bruksvärde som färdig produkt än den hade före produktionsprocessen - det må vara på kemisk eller mekanisk väg. Men själva denna aspekt - som bara har med bruksvärdet att göra - tillhör fortfarande den enkla produktionsprocessen. Det gäller inte - det är snarare förutsatt, inkluderat - att det produceras ett högre bruksvärde (detta är i och för sig högst relativt; när säd förvandlas till brännvin, så är det högre bruksvärdet redan satt i relation till cirkulationen); ännu har det inte producerats något högre bruksvärde för individen, för producenten. Detta är i så fall tillfälligt och berör inte förhållandet som sådant; det det gäller är att bruksvärdet blivit större för andra. Det det gäller är, att det producerats ett högre bytesvärde. I den enkla cirkulationen utmynnade processen vad gällde den enskilda varan i att den som bruksvärde hamnade hos sin man, och blev konsumerad. Den trädde därmed ut ur cirkulationen; den förlorade sitt bytesvärde, förlorade över huvud sin ekonomiska formbestämning. Kapitalet har konsumerat sitt material genom arbetet och arbetet genom sitt material; det har konsumerat sig självt som bruksvärde - men bara som bruksvärde för sig självt, som kapital. Konsumtionen av kapitalet som bruksvärde hör alltså till själva cirkulationen, eller rättare sagt: kapitalet bestämmer cirkulationens utgångspunkt eller avslutning, vilket man vill. Konsumtionen av bruksvärdet hör här till den ekonomiska processen, eftersom bruksvärdet här självt är bestämt av bytesvärdet. - Kapitalet upphör inte i något moment av produktionsprocessen att vara kapital, och värdet upphör inte att vara värde och som sådant bytesvärde.
Det som arbetaren utbyter med kapitalet är själva sitt arbete (dispositionsrätten över det); han avyttrar det. Det som han får som pris, är värdet på denna avyttring. Han utbyter den värdeskapande aktiviteten mot det på förhand bestämda värdet, utan hänsyn till resultatet av sin aktivitet.[2*] Hur är nu hans värde bestämt? Efter det objektiverade arbete som innehålls i hans vara. Denna vara existerar i hans förmåga. För att bevara denna från i dag till i morgon måste han förtära en bestämd mängd livsförnödenheter, ersätta det förbrukade blodet etc. (Vi talar ännu inte om arbetarklassen, alltså inte heller om den ersättning av förslitna arbetare, som måste ske för att arbetarklassen skall bevaras, eftersom arbetaren här förhåller sig till kapitalet som arbetare och därför som ett förutsatt evigt subjekt - inte som arbetarsläktets förgängliga subjekt.) Han erhåller bara en ekvivalent. I morgon existerar hans arbetsförmåga efter fullbordat utbyte (och först när han formellt har avslutat utbytet, använder han sin förmåga i produktionsprocessen), alltså på samma sätt som tidigare: han har erhållit en exakt ekvivalent, ty det pris han fått, gör det möjligt för honom att bevara samma bytesvärde som tidigare. Kapitalet betalar honom det kvantum objektiverat arbete som innehålls hans arbetsförmåga. Kapitalet har konsumerat denna förmåga, och eftersom det inte är frågan om ett ting utan en förmåga i en levande varelse, kan arbetaren genom sin varas specifika natur - livsprocessens specifika natur - på nytt göra ett utbyte. Att det utöver den i hans arbetsförmåga objektiverade arbetstiden - d.v.s. den arbetstid som var nödvändig för att betala de produkter, som är nödvändiga för att bevara hans fysiska kraft - finns ännu mer arbete objektiverat i hans omedelbara existens, nämligen de värden som han har konsumerat för att skapa en särskild arbetsskicklighet, ett särskilt kunnande - och vars värde framgår av, vilka produktionskostnader det krävs för att producera ett liknande, bestämt arbetsmässigt kunnande -, angår oss inte här, där det inte gäller något särskilt, kvalificerat arbete utan om arbete rätt och slätt, enkelt arbete.
Om det skulle krävas en hel arbetsdag för att hålla arbetaren vid liv under en arbetsdag skulle kapitalet överhuvudtaget inte existera, eftersom arbetsdagen skulle utbytas mot sin egen produkt och kapitalet alltså inte växa i värde och därför inte heller bevara sig självt som kapital. Att kapitalet bevarar sig självt är detsamma som att det bevarar sitt värde. Om kapitalet skulle vara tvingat att arbeta för att leva, så skulle det inte bevara sig självt som kapital utan som arbete. Ägandeförhållandet till råvaror och arbetsinstrument skulle bara vara nominellt; dessa skulle i lika hög grad tillhöra arbetaren som kapitalisten, eftersom de bara skulle ge kapitalisten värde, om han själv var arbetare. Han skulle därför inte förhålla sig till dem som till kapital utan som till enkelt material och medel för arbete, så som arbetaren själv gör i produktionsprocessen.
Är däremot t.ex. bara en halv arbetsdag nödvändig för att hålla arbetaren vid liv en hel arbetsdag, så ger produktens mervärde sig självt eftersom kapitalisten i priset bara betalt en halv arbetsdag och i produkten erhåller en hel objektiverad arbetsdag; alltså har han ingenting betalt för den andra hälften av arbetsdagen. Det är inte utbytet, utan bara en process vari han utan att behöva utbyta något erhåller objektiverad arbetstid, d.v.s. värde som kan göra honom till kapitalist. Halva arbetsdagen kostar kapitalet ingenting; det erhåller alltså ett värde, för vilket det inte har givit någon ekvivalent. Och värdet kan bara förökas på så sätt, att det erhålls, d.v.s. att det produceras ett värde utöver ekvivalenten.
Mervärde är överhuvudtaget värde utöver ekvivalenten. Ekvivalenten är till sitt begrepp bara värdets identitet med sig självt. Mervärdet kan alltså aldrig uppstå ur ekvivalenten, det kan alltså inte heller uppstå ur cirkulationen. Det måste ha sitt ursprung i själva kapitalets produktionsprocess. Förhållandet kan också uttryckas så: När arbetaren bara behöver en halv arbetsdag för att leva en hel, så behöver han för sin tillvaro som arbetare bara arbeta en halv dag. Den andra hälften av arbetsdagen är tvångsarbete: merarbete. Det som från kapitalets synpunkt framstår som mervärde, framstår för arbetaren exakt som merarbete utöver hans behov som arbetare, alltså utöver de omedelbara behov han har för att upprätthålla sin fysiska kraft.
Kapitalets stora historiska roll är att skapa detta merarbete, detta överflödiga arbete ur det rena bruksvärdets, den blotta subsistensens synvinkel, och kapitalet har fyllt sin historiska bestämmelse så snart själva behoven är så utvecklade att merarbetet utöver det nödvändiga är ett allmänt behov, att det alltså framgår ur själva de individuella behoven; så snart den allmänna arbetsamheten, genom kapitalets stränga disciplin, som de på varandra följande generationerna gått igenom, har utvecklats till ett nytt släktes gemensamma innehav; och slutligen - så snart den utveckling av arbetets produktivkrafter, som kapitalet i sin gränslösa sjuka drift att bli rikare - och större (tillsammans med de betingelser vilka är nödvändiga för att denna drift skall kunna realiseras) oupphörligt piskar fram, har gått så långt att innehavet och bevarandet av den allmänna rikedomen å ena sidan endast kräver en kortare arbetstid av hela samhället, och att [å andra sidan] det arbetande samhället förhåller sig vetenskapligt till sin framåtskridande reproduktionsprocess, till reproduktionen av samhället i allt större rikedom; att det arbete, genom vilket människorna gör vad de kan överlåta åt tingen att göra, har upphört.
Kapital och arbete förhåller sig följaktligen här på samma sätt som pengar och varor; det ena är rikedomens allmänna form, det andra är bara substansen bestämd för den omedelbara konsumtionen. Men som den rastlösa driften efter rikedomens allmänna form driver kapitalet ut arbetet över gränserna för dess naturnödvändighet och skapar på så sätt de materiella betingelserna för utvecklingen av den rika individualitet, som är lika allsidig i sin produktion som i sin konsumtion och vars arbete därför inte längre framstår som arbete utan som den fulla utveckling av själva verksamheten, i vilken naturnödvändigheten i dess omedelbara form försvunnit; detta därför att historiskt skapade behov trätt i de naturliga behovens ställe. Därför är kapitalet produktivt; d.v.s. en väsentlig förutsättning för utvecklingen av de samhälleliga produktivkrafterna. Det upphör att vara produktivt först när utvecklingen av själva dessa produktivkrafter funnit ett hinder i själva kapitalet.
I Times [den 21] november 1857 finner man ett sött tjut av raseri från en västindisk plantageägare. Med stor moralisk indignation påvisar denne advokat - som ett argument för att negerslaveriet måste återinföras - att Quashees (de fria negrerna på Jamaica) nöjer sig med att producera det som är absolut nödvändigt för deras egen konsumtion och att de betraktar dagdriveriet (indulgence and idleness) som den egentliga lyxartikeln vid sidan av detta "bruksvärde". Han säger också, att de ger fan i sockret och i det fasta kapital som är nerlagt i planteringarna, och att de snarast visar en ironisk skadeglädje över de plantageägare som går under, ja att de utnyttjar den kristendom som de fått lära sig till att skönmåla denna stämning av skadeglädje och lättja. De har upphört att vara slavar men har ändå inte blivit lönearbetare utan självständiga bönder, som arbetar enbart för sin egen nödvändiga konsumtion. Kapitalet som kapital existerar inte för dem, eftersom den självständiggjorda rikedomen överhuvud bara existerar i kraft av antingen omedelbart tvångsarbete, slaveri, eller i kraft av förmedlat tvångsarbete, lönearbete. Det omedelbara tvångsarbetet står inte i förhållande till rikedomen som till kapital, utan som härskarförhållande; på basis av det omedelbara tvångsarbetet reproduceras det därför också bara som det härskarförhållande, för vilket rikedomen bara har värde som konsumtion, inte som egentlig rikedom, och som därför inte kan frambringa den allmänna industrin. (Vi kommer tillbaka till detta förhållande mellan slaveri och lönearbete.)
För det första: Förökningen av det levande arbetets produktivkraft förökar kapitalets värde (eller förminskar arbetarens värde) inte därigenom att den ökar kvantiteten av med samma arbete skapade produkter eller bruksvärden - arbetets produktivkraft är dess naturkraft - utan därigenom, att den minskar det nödvändiga arbetet och i samma mån som detta arbete minskar skapar merarbete eller, vilket är samma sak, mervärde; därigenom att det mervärde som kapitalet uppnår i produktionsprocessen, överhuvudtaget bara består i mängden merarbete utöver det nödvändiga arbetet. Förökningen av produktivkraften kan bara föröka merarbetet - d.v.s. överskottet av det arbete som objektiverats i kapitalet som produkt, i förhållande till det arbete som objektiverats i arbetsdagens bytesvärde - i den mån det nödvändiga arbetet minskas i förhållande till merarbetet. Mervärdet är exakt lika med merarbetet; ökningen av det ena motsvarar exakt minskningen av det nödvändiga arbetet.
För det andra. Kapitalets mervärde ökar inte som produktivkraftens multiplikator. d.v.s. med det tal, varmed produktivkraften (som enhet, som multiplikand) förökas; utan som skillnaden mellan den del av den levande arbetsdagen som tidigare åtgick för nödvändiga arbetet och samma del dividerad med produktivkraftens multiplikator. Om alltså det nödvändiga arbetet = 1/4 av den levande arbetsdagen, och om produktivkraftens fördubblas, så ökas inte kapitalets värde till det dubbla utan med 1/8; d.v.s. 1/4 eller 2/8 (den del av arbetsdagen som tidigare utgjorde det nödvändiga arbetet) - 1/4 dividerat med 2, eller 2/8 - 1/8 = 1/8. (Att värdet fördubblas, kan också uttryckas så, att det ökas med 4/2 eller 16/8. Om alltså produktivkraften enligt vårt exempel vuxit med 16/8, så hade profiten bara ökat med 1/8. Profitens tillväxt i förhållande till produktivkraften är då = 1:16. (Så är det!) Är alltså andelen [nödvändigt arbete av den levande arbetsdagen] 1/1000 och produktivkraften tusendubblas, så blir inte kapitalets värde tusen gånger större utan växer bara med 1/11; det växer 1/1000 - 1/1000000, d.v.s. 1000/1000000 - 1/1000000 = 999/1000000.
Alltså beror den absoluta summa, varmed kapitalet genom en bestämd förökning av produktivkraften ökar sitt värde, på den givna del av arbetsdagen som utgör det nödvändiga arbetet, och som alltså uttrycker det ursprungliga förhållandet mellan det nödvändiga arbetet och det levande arbetet. Produktivkraftens förökning i ett bestämt förhållande kan alltså öka kapitalets värde olika t.ex. i olika länder. En allmän förökning av produktivkraften kan också öka kapitalets värde olika inom olika industrigrenar; och den gör det allteftersom förhållandena mellan nödvändigt arbete och levande arbetsdag i dessa olika grenar är olika. Förhållandena vore naturligtvis lika överallt i ett system av fri konkurrens om arbetet överallt vore enkelt arbete, d.v.s. om det nödvändiga arbetet vore detsamma. (Det framställde samma kvantitet objektiverat arbete.)
För det tredje. Ju större kapitalets mervärde beroende på produktivkraftens ökning blivit, ju större mängd merarbete eller mervärde som förutsätts i kapitalet, eller ju mindre del av arbetsdagen som utgör arbetets ekvivalent eller uttrycker det nödvändiga arbetet - desto mindre blir den tillväxt av mervärdet som kapitalet erhåller genom produktivkraftens förökning. Dess mervärde stiger men allt mindre i proportion till produktivkraftens utveckling. Alltså ju mer kapitalet redan har utvecklats, ju mer merarbete det skapat - desto fruktbarare måste produktivkrafterna utvecklas för att skapa blott ett mindre nytt värde, d.v.s. tillfoga mervärde eftersom kapitalets gräns alltid förblir förhållandet mellan den del av dagen som uttrycker det nödvändiga arbetet och hela arbetsdagen. Endast innanför denna gräns kan det utvecklas. Ju mindre den del som faller på det nödvändiga arbetet, ju större merarbetet - desto mindre innebär förökningen av produktivkraften en kännbar förminskning av det nödvändiga arbetet; eftersom täljaren har vuxit enormt. Ju längre kapitalets värdeskapande process fortgått, desto mödosammare blir den. Produktivkrafternas förökning skulle till sist bli likgiltig för kapitalet; så också själva värdeskapandet eftersom dess proportioner blivit minimala; och kapitalet skulle upphöra att vara kapital. Om det nödvändiga arbetet vore 1/1000 och om produktivkraften tredubblades, så skulle det nödvändiga arbetet bara minska med 1/3000 eller merarbetet skulle bara öka med 2/3000. Men detta händer inte därför att arbetslönen eller arbetets del av produkten skulle ha vuxit, utan därför att den redan sjunkit så långt i förhållande till arbetets produkt eller till den levande arbetsdagen.[3*]
(Alla dessa satser är i denna abstraktion bara riktiga vad gäller förhållandet på den nuvarande ståndpunkten. Ytterligare förhållanden skall tillkomma, vilka betydligt modifierar dem. Det hela, såvida det låter sig göras i allmänhet, hör överhuvud taget redan till läran om profiten.)
Så mycket kan rent allmänt sägas: Utvecklingen av arbetets produktivkraft - först och främst skapandet av merarbetet - är en nödvändig betingelse för värdets tillväxt eller kapitalets värdeskapelse. Kapitalet strävar alltså i sin oändliga drift att berika sig efter en lika oändlig förökning av arbetets produktivkrafter och väcker dem också till liv. Men å andra sidan: bortsett ifrån att varje förökning av arbetets produktivkraft förökar bruksvärdena för kapitalisterna innebär denna förökning en förökning av kapitalets produktivkraft och är, betraktad från den nuvarande ståndpunkten, bara arbetets produktivkraft i den mån den är kapitalets produktivkraft.
Värdeökningen är alltså resultatet av kapitalets värdeökning av sig självt; detta antingen denna självvärdeökning är resultatet av absolut eller relativ mertid, d.v.s. en verklig utökning av den absoluta arbetstiden eller en ökning av det relativa merarbetet, d.v.s. minskning av den bestämda del av arbetsdagen som är nödvändig arbetstid för att underhålla arbetsförmågan - en minskning av det nödvändiga arbetet överhuvudtaget.
Den levande arbetstiden reproducerar ingenting annat än den del av kapitalets objektiverade arbetstid som framstår som ekvivalent för dispositionen över den levande arbetsförmågan och som därför - som ekvivalent - måste ersätta den i denna arbetsförmåga objektiverade arbetstiden, d.v.s. produktionskostnaderna för den levande arbetsförmågan; den måste - med andra ord - hålla arbetarna vid liv som arbetare. Vad arbetarna producerar därutöver är inte reproduktion utan nyskapelse, närmare bestämt skapande av nytt värde eftersom det innebär objektivering av ny arbetstid i ett bruksvärde. Därtill bevaras den arbetstid som ingår i råvara och arbetsinstrument; men detta beror inte på arbetets kvantitet utan på dess kvalitet som arbete överhuvudtaget. Och arbetets allmänna kvalitet, som inte är en speciell kvalifikation av arbetet - inte ett specifikt, bestämt arbete - utan just arbetet som arbete, får inte någon särskild betalning, eftersom kapitalet har köpt denna kvalitet i utbytet med arbetaren.
Men ekvivalenten för denna kvalitet (arbetets specifika bruksvärde) mäts helt enkelt efter den kvantitet arbetstid som producerats. Arbetaren tillfogar först och främst råvarans och arbetsinstrumentets värde (genom att använda arbetsinstrumentet som instrument för att omforma råvaran) så mycket ny form som motsvarar den arbetstid, som innehålls i hans lön; vad han därutöver tillfogar är merarbetstid, mervärde. Men tack vare det enkla förhållandet att instrumentet används som instrument och råvaran som råvara, tack vare den enkla processen att råvara och arbetsinstrument kommer i kontakt med arbetet och bestäms som dess medel och föremål och därmed som objektiveringar av det levande arbetet, alltså tack vare att de bestäms som moment av själva arbetet blir de bevarade - men inte till formen utan till substansen, och i ekonomisk mening är den objektiverade arbetstiden deras substans. Den objektiverade arbetstiden upphör att existera i ensidig, objektiv form och upphör därmed också att vara utelämnad åt upplösning på kemisk etc. väg som blotta ting - därigenom att de bestäms som det levande arbetets materiella existenssätt, dess medel och objekt.
Ur den blott objektiverade arbetstiden i vars objektiva existens arbetet bara utgör den yttre formen av dess naturliga substans - en form, som är utvärtes för själva denna substans (bordets form är utvärtes för träet, valsens form för järnet) - ur denna blott objektiverade arbetstid, som bara existerar i tingens yttre form, utvecklas innehållets likgiltighet mot formen; innehållet erhåller inte sin form genom en levande, inre lag i reproduktionen, så som t.ex. ett träd erhåller trädets form (träet bevarar sig som träd i en bestämd form, eftersom denna form är träets form; medan bordets form är likgiltig - inte den substantiella, inre formen - för träet); det objektiverade arbetets form existerar bara som en yttre form för innehållet, eller den existerar själv bara som innehåll. Den är underkastad den upplösning som det objektiverade arbetets innehåll är utsatt för. Men genom att bestämmas som betingelse för det levande arbetet blir den åter själv besjälad. Det objektiverade arbetet upphör att existera som en död, likgiltig, yttre form, så snart det självt blir ett moment i det levande arbetet - så snart det blir det levande arbetets relation till sig självt i ett objektiverat material, d.v.s. dess medel och objekt, det levande arbetets objektiva betingelse. Genom att det levande arbetet på så sätt genom att förverkliga materialet förändrar själva detta material - en förändring som bestämmer arbetets ändamål och som är dess avsiktsmässiga aktivitet, och en förändring som inte som när det gäller döda föremål innebär att innehållet bibringas en utvärtes, övergående form - får materialet en bestämd form; materialets formförändring underkastas arbetets ändamål. Arbetet är den levande, formskapande elden, det är tingens förgänglighet och deras omformning genom den levande tiden. I den enkla produktionsprocessen, bortsett från den värdeskapande processen, används det förgängliga i tingens form för att uppnå bruksvärden.
När bomull blir garn, garnet tyg, tyget tryckt tyg eller färgat tyg etc., och detta tyg blir kläder, 1) bevaras bomullens substans i alla dessa former. (I den kemiska processen har det i de av arbetet reglerade processerna hela tiden utbytts (naturliga) ekvivalenter etc.). 2) I alla dessa på varandra följande processer har råvaran erhållit en allt nyttigare form, eftersom den anpassats bättre till konsumtionen; tills den slutligen erhåller den form vari den direkt kan bli föremål för konsumtion, då alltså förbrukningen av innehållet och upphävandet av dess form blir för människans bruk. Bomullens innehåll bevaras under alla dessa processer; det går under i den ena formen av bruksvärde för att ge plats för ett högre bruksvärde, tills det existerar som objekt för den omedelbara konsumtionen. Men genom att bomullen tvinnats har den bestämts i relation till ytterligare ett arbete. Utförs inte detta arbete är det bara förgäves som det fått sin form, d.v.s. ett tidigare arbete har inte bekräftats av ett senare, därmed har också innehållet fördärvats eftersom bomull i tvinnad form bara har bruksvärde om den blir föremål för ytterligare arbete; då den bara är bruksvärde relation till det bruk som ytterligare arbete gör av den; eftersom den bara är bruksvärde om dess form som tvinnat garn upphäves och upphöjes till klädernas form - medan bomullen som bomull kan omvandlas till oändligt många nyttiga objekt. På så sätt skulle bomullens och det tvinnade garnets bruksvärde, material och form spolieras utan ytterligare arbete; de skulle tillintetgöras istället för att produceras.
Såväl materialet som formen, såväl innehållet som formen bevaras genom ytterligare arbete - bevaras som bruksvärde tills de får gestalten som bruksvärde som sådant, det bruksvärde, vars bruk är konsumtionen. Den enkla produktionsprocessen är alltså sådan, att produktionens tidigare stadier bevaras genom de senare och att det lägre bruksvärdet bevaras genom det högre bruksvärdet eller bara förändras genom att upphöjas till bruksvärde. Det är det levande arbetet som bevarar bruksvärdet i den mer ofulländade arbetsprodukten, genom att det gör den till föremål för ytterligare arbete. Men det är bara på detta sätt arbetet bevarar den, d.v.s. det skyddar den mot obrukbarhet och förstörelse genom att bearbeta den och överhuvudtaget göra den till objekt för nytt levande arbete.
Detta bevarande av det gamla bruksvärdet är inte en process som försiggår vid sidan av utökningen eller fulländningen av samma bruksvärde, utan det sker genom detta nya arbete, som förökar själva bruksvärdet. Därigenom att vävningsarbetet förvandlar garnet till kläder, alltså behandlar garnet som råvara för vävningen (ett särskilt slag av levande arbete) (och det tvinnade garnet har bara bruksvärde genom att vävas), därigenom bevarar det det bruksvärde, som bomullen hade som bomull och som det bevarade specifikt i garnet. Arbetet bevarar arbetets produkt genom att göra det till råvara för nytt arbete; men det tillsätter 1) inte nytt arbete och bevarar 2) samtidigt råvarans bruksvärde genom ett annat arbete. Det bevarar bomullens nytta som garn genom att det väver garnet. Det bevarar dess nytta genom vävningen. (Allt detta hör hemma redan i första kapitlet, om produktionen i allmänhet.) Denna konservering av arbetet som produkt eller av arbetsproduktens bruksvärde, som sker genom att det blir råvara för nytt arbete, d.v.s. ånyo göres till material för det avsiktsmässiga, levande arbetet, är given i den enkla produktionsprocessen. Vad gäller bruksvärdet har arbetet den egenskapen, att det bevarar det existerande bruksvärdet genom att öka det, och det ökar det genom att göra det till föremål för ett nytt, ändamålsbestämt arbete, genom att omvandla det från den likgiltiga existensens form till det objektiva materialets form, genom att göra det till arbetets kropp.
(Detsamma gäller om instrumentet. En slända bevaras som bruksvärde endast om den används för spinning. Annars skulle - genom den bestämda form som getts järnet och träet - såväl arbetet, som gav formen, som det material som arbetet formade, blivit utan bruk och fördärvats. Bara genom att användas som medel för det levande arbetet och ingå som ett objektivt existensmoment i arbetets kraft, bevaras järnets och träets bruksvärde och deras form. Deras bestämmelse som arbetsinstrument är att bli förbrukade - men väl att märka förbrukade i spinnprocessen. Den högre produktivitet som de förlänar arbetet, frambringar fler bruksvärden och ersätter alltså det bruksvärde som förbrukas i konsumtionen av instrument.
Detta framstår klarast i jordbruket, där instrumentet omedelbart framstår som livsförnödenhet och bruksvärde och där det - på grund av förhållandets primitiva karaktär - är lättast att skilja mellan bruksvärdet och bytesvärdet. Om hackan ger lantmannen dubbelt så mycket säd som han annars skulle ha fått, kan han nöja sig med att använda mindre tid till att producera själva hackan; han har proviant nog för att göra en ny hacka.)
Men i den värdeskapande processen framstår inte värdebeståndsdelarna - av vilka den ena existerar i form av material och den andra i form av instrument - för arbetaren, d.v.s. för det levande arbetet (ty arbetaren existerar bara som levande arbete i denna process), som värden utan som enkla moment i produktionsprocessen, som bruksvärden för arbetet, som de objektiva betingelserna för dess verksamhet eller som dess objektiva moment. Att arbetaren bevarar dem genom att han utnyttjar instrumentet som instrument, och ger råvaran en högre form av bruksvärde, ligger i själva arbetets natur. Men arbetets på så sätt bevarade bruksvärden är, som beståndsdelar av kapitalet, bytesvärden; som bytesvärden bestäms de av de produktionskostnader som innehålls i dem, av den kvantitet arbete som objektiverats i dem. (För bruksvärdena gäller det bara kvaliteten av det redan objektiverade arbetet.)
Kvantiteten objektiverat arbete bevaras på så sätt att dess kvalitet som bruksvärden för ytterligare arbete bevaras genom kontakten med det levande arbetet. Såväl bomullens bruksvärde som bomull som dess bruksvärde som garn bevaras genom att bomullen vävs som garn; genom att den existerar som ett av de objektiva momenten i vävningen (det andra momentet är spinnrocken). Därmed bevaras också den kvantitet arbetstid som ingick i bomullen och bomullsgarnet. Det som i den enkla produktionsprocessen framstår som konserveringen av det tidigare arbetets kvalitet - och därigenom också av det material, vari denna kvalitet existerar - framstår i den värdeskapande processen som konserveringen av det redan objektiverade arbetets kvantitet. För kapitalet innebär denna konservering, konserveringen av kvantiteten objektiverat arbete genom produktionsprocessen; för själva det levande arbetet är det bara konserveringen av det redan existerande - för arbetet existerande - bruksvärdet.
Det levande arbetet tillfogar en ny kvantitet arbete, men det är inte genom denna kvantitativa ökning som arbetet besvarar den redan tidigare existerande arbetskvantiteten, utan det är genom dess kvalitet som levande arbete, eller därigenom att det förhåller sig som arbete till de bruksvärden vari det tidigare arbetet existerar. Men det levande arbetet betalas inte heller för denna kvalitet som det har som levande arbete - det skulle överhuvud inte köpas, om det inte var levande arbete - utan för den kvantitet arbete som det innehåller. Det är bara priset på dess bytesvärde som blir betalt, precis som när det gäller andra varor. Den specifika kvalitet som det levande arbetet har, genom att det tillfogar den redan objektiverade kvantiteten arbete en ny arbetskvantitet, samtidigt som det bevarar det objektiverade arbetet i dess kvalitet som objektiverat arbete, betalas inte och kostar inte heller arbetaren något, eftersom det är en naturegenskap hos hans arbete.
I produktionsprocessen upphävs skillnaden mellan arbetet och arbetets objektiva existensmoment - instrument och material. Kapitalets och lönearbetets existens beror på åtskillnaden. Kapitalet betalar inte för det upphävande av åtskillnaden, som försiggår i produktionsprocessen och utan vilken det överhuvudtaget inte skulle utföras något arbete. (Upphävandet sker inte heller genom utbytet med arbetaren utan genom själva arbetet i produktionsprocessen. Men som sådant aktuellt arbete är det redan inlemmat i kapitalet, som ett moment. Arbetets bevarande kraft framstår alltså som kapitalets självbevarelsekraft. Arbetaren har bara tillfogat nytt arbete; det föregående har - genom kapitalets existens - en evig existens som värde, alltigenom oberoende av dess materiella existens. Så framstår förhållandet både för kapitalet och för arbetaren.)
Om kapitalet skulle vara tvingat att betala för upphävandet av åtskillnaden mellan arbetet och arbetets objektiva existensmoment, skulle det också upphöra att vara kapital. Upphävandet hör till den materiella roll, som arbetet genom sin natur spelar i produktionsprocessen; rollen som bruksvärde. Men som bruksvärde tillhör arbetet kapitalisten; som blott bytesvärde tillhör det arbetaren. Dess levande kvalitet i själva produktionsprocessen att bevara den objektiverade arbetstiden därigenom att det gör denna till det levande arbetets objektiva existensform - angår inte arbetaren. Denna tillägnelse, varigenom det levande arbetet i själva produktionsprocessen gör instrument och råvara till sin själs kropp och därmed uppväcker dem från de döda, står i verkligheten i motsats till att arbetet är objektlöst, eller att arbetet bara i omedelbar kraft är verklighet i arbetaren - liksom att arbetsmaterial och instrument existerar endast som självständiga storheter inom kapitalet. (Detta måste vi återkomma till.)
Kapitalets värdeprocess försiggår i och genom den enkla produktionsprocessen därigenom att det levande arbetet sätts i sin naturliga relation till sina materiella existensmoment. Men så snart arbetet inträder i denna relation, existerar relationen inte för arbetet självt utan för kapitalet; och därmed är arbetet självt redan ett moment i kapitalet.
Det hör ännu inte hit, men det kan redan här erinras om, hur skapandet av merarbete på den ena sidan motsvarar skapandet av minus-arbete, relativ lättja (eller i bästa fall improduktivt arbete) på den andra sidan. Detta är först och främst uppenbart för kapitalet; men också för de klasser, med vilka kapitalet delar, alltså alla de betjänter, lakejer, passopper o.s.v. som lever av merprodukten; kort sagt hela kapitalets följe; den del av de tjänande klasserna som inte lever på kapital, utan på inkomst. Det är väsentlig skillnad mellan dessa tjänande klasser och de arbetande klasserna. I relation till hela samhället är därför skapandet av disponibel tid också skapandet av tid för vetenskap, konst o.s.v. Det är ingalunda samhällets utvecklingsgång, att eftersom en individ räddat sin nödtorft, så skapar han nu sitt överflöd; tvärtom är det så, att eftersom en individ eller en klass av individer tvingats att arbeta mer än för sin egen nödtorft - eftersom det på ena sidan skapas merarbete - så får den andra sidan icke-arbete och överflöd. I verkligheten utvecklas rikedomen bara i dessa motsättningar; dess utveckling innebär just möjligheten att dessa motsättningar skall kunna upphävas. Eller med andra ord, det förhåller sig så därför att en individ kan uppnå sin egen nödtorft bara därigenom att han tillfredsställer en annan individs nödtorft och överflöd. I slaveriet sker detta på ett brutalt sätt. Först om det finns lönearbete kan det leda till industri, till industriellt arbete.
Malthus är därför helt konsekvent, när han vid sidan av merarbetet och merkapitalet ställer överflödslättingen som konsumerar utan att producera och betonar nödvändigheten av slöseri, lyx, överflöd o.s.v.[16]
Skapandet av ett absolut mervärde för kapitalet - mer objektiverat arbete - har som förutsättning att cirkulationens omfång växer och, väl att märka, oavlåtligen växer. Det mervärde, som skapats på en punkt, kräver att mervärde skapas på en annan punkt, mot vilket det kan utbytas. Det gäller också i början: produktionen av mer guld och silver, fler pengar, på så sätt att mervärdet, när det inte omedelbart åter kan bli till kapital, existerar i form av pengar som en möjlighet till nytt kapital. Produktionen av ett ständigt växande produktionsomfång - antingen omfånget utvidgas direkt eller det inom detta omfång frambringas fler punkter som produktionspunkter - är därför en förutsättning för den produktion som baseras på kapitalet. Cirkulationen framstod till en början som en given storhet, men nu tycks den utvecklas och utvidgas genom själva produktionen. Därför framstår den som om den själv vore ett moment i produktionen. Eftersom kapitalet å ena sidan har en tendens att skapa ständigt mer merarbete, har det å andra sidan en tendens att skapa ständigt fler utbytespunkter för det växande merarbetet; det innebär här - från det absoluta mervärdets och det absoluta merarbetets synpunkt - att det har en tendens att skapa mer merarbete som supplement till sig självt; kapitalet har djupast sett en tendens att driva fram den på kapitalet baserade produktionen eller det till kapitalet svarande produktionssättet.
Tendensen att skapa en världsmarknad är omedelbart given i själva kapitalets begrepp. Varje gräns framstår som en begränsning som måste övervinnas. Kapitalet lägger först varje moment i själva produktionen under utbytet och upphäver produktionen av omedelbara bruksvärden, som inte ingår i utbytet. Det betyder just att kapitalet ersätter tidigare, från kapitalets synpunkt naturvuxna produktionssätt, med produktionssätt som är baserade på kapitalet. Handeln framstår här inte längre som en funktion som sker mellan självständiga producenter som utbyter sina respektive överskott, utan som en väsentligen alltomfattande förutsättning och ett moment i själva produktionen.
Å andra sidan kräver produktionen av relativt mervärde - d.v.s. den produktion av mervärdet som är baserad på utvecklingen och förökningen av produktivkrafterna - produktion av ny konsumtion, eller att konsumtionens omfång växer lika mycket inom cirkulationen som produktionens omfång. För det första: kvantitativ ökning av den förefintliga konsumtionen; för det andra: skapandet av nya behov därigenom att existerande behov utvidgas till att omfatta ett större område; för det tredje: produktion av nya behov och upptäckt och skapande av nya bruksvärden. Detta vill m.a.o. säga, att det uppnådda mervärdet inte bara innebär en kvantitativ ökning, utan att samtidigt mängden av kvalitativt skilda arbeten växer, mångdubblas och differentieras. T.ex. behöver man genom en fördubbling av produktivkraften bara använda ett kapital på 50, där man tidigare behövde 100, vilket innebär att ett kapital på 50 och det därtill svarande arbetet frisläpps; alltså måste för det befriade kapitalet och det till detta svarande arbetet skapas en ny, kvalitativt skild, produktionsgren som tillfredsställer och frambringar ett nytt behov. Den gamla industrins värde bevaras därigenom att den skapar en ny industri, där förhållandet mellan kapital och arbete antar en ny form. Alltså utforskning av hela naturen för att upptäcka nya nyttiga egenskaper hos tingen; universellt utbyte av produkter från hela landet och från alla väderstreck; nya (konstlade) metoder att omvandla naturliga föremål, varigenom dessa får nya bruksvärden.[4*] En utforskning av jorden sker i alla avseenden, såväl för att upptäcka nya bruksföremål, som för att upptäcka nya bruksegenskaper hos tidigare kända föremål; och för att upptäcka nya egenskaper som kan utvinnas ur råvaror etc.; därför sker en utveckling av naturvetenskapen så långt som någonsin möjligt; samtidigt upptäckt, skapande och tillfredsställelse av nya behov, som skapas av samhället; frambringandet av den samhälleliga människans alla egenskaper och produktion av en samhällelig människa, som är så rik som möjligt på behov, på egenskaper och relationer; produktionen av denna människa som en samhällsprodukt, som är så total och universell som möjligt (ty för att kunna njuta i många avseenden, måste människan vara i stånd att njuta, alltså vara i hög grad kultiverad) - allt detta är också betingelser för den produktion, som är baserad på kapitalet. Skapande av nya industrigrenar, d.v.s. kvalitativt ny mertid, är inte bara en fråga om arbetsfördelning utan den bestämda produktionens sätt att stöta bort sig själv som ett arbete med nytt bruksvärde; utvecklingen av ett ständigt växande och omfattande system av arbetsarter, produktionsarter, mot vilka svarar ett ständigt mer omfattande, ständigt rikare system av behov.
På samma sätt som alltså den på kapitalet baserade produktionen skapar den universella industrin - d.v.s. merarbete, värdeskapande arbete - så skapar den också ett system av allmän exploatering av naturliga och mänskliga egenskaper, ett system av allmännytta, ett system, för vilket själva vetenskapen, likaväl som alla fysiska och andliga egenskaper, framstår som bärare; medan ingenting framstår som i-sig-själv-högre, berättigat-för-sig utanför detta den samhälleliga produktionens omfång. På så sätt skapar först kapitalet det borgerliga samhället och den universella tillägnelsen av naturen, och själva det samhälleliga sammanhanget mellan medlemmarna i samhället. Därav kapitalets stora civiliserande inflytande; dess produktion av en samhällsnivå, i jämförelse med vilken alla tidigare nivåer bara framstår som lokala utvecklingar av mänskligheten och som naturidolatri. Naturen blir först [på denna nivå] ett rent objekt för människan, en ren sak för nyttan; den hör upp att vara en makt erkänd för sig; och den teoretiska kunskapen om dess självständiga lagar framstår bara som en list att underkasta naturen de mänskliga behoven antingen som föremål för konsumtion eller som medel för produktion. Kapitalet driver genom denna sin tendens ut över nationella gränser och fördomar, och ut över naturdyrkan och över en nedärvd tillfredsställelse, som självtillräckligt höll sig bakom bestämda gränser och som tillfredsställde existerande behov och konserverade gamla livsstilar. Kapitalet är destruktivt mot allt detta och revolutionerar ständigt; det river ner alla gränser som hämmar produktivkrafternas utveckling, behovens utveckling, produktionens mångdubbling och exploateringen och utbytet av natur- och själskrafterna.
Men därav att kapitalet ser varje gräns som en begränsning, och därför ideellt överskrider den, följer ingalunda att kapitalet reellt har övervunnit den, och eftersom varje sådan begränsning motsäger dess bestämning, utvecklas dess produktion i motsägelser som ständigt övervinns men som lika ständigt skapas på nytt. Ja, mer än så. Den universalitet som kapitalet oupphörligen eftersträvar finner sina gränser i sin egen natur. På ett visst stadium av dess utveckling skall denna inre motsägelse framstå för kapitalet självt och därför leda till att det upphäver sig självt.
I den produktion som baseras på slaveriet liksom i den patriarkaliska, lantlig-industriella produktionen, där den största delen av befolkningen tillfredsställer större delen av sina behov genom sitt arbete, är cirkulationens och utbytets omfång starkt begränsat, och i synnerhet i den förstnämnda arten av produktion kommer slaven inte i betraktande som inbegripen i utbyte. Men i den produktion som baseras på kapitalet förmedlas konsumtionen på alla punkter genom utbytet, och arbetet har aldrig omedelbart bruksvärde för den arbetande. Dess grund är arbetet som bytesvärde och som skapare av bytesvärde.
Nåväl. Först och främst:
Lönearbetaren är till skillnad från slaven ett självständigt centrum i cirkulationen, inbegripen i utbyte, skapande bytesvärde, och mottagande-bytesvärde-genom-utbyte. För det första: Genom utbytet mellan den del av kapitalet som bestäms som lön, och den levande arbetsförmågan, bestäms bytesvärdet omedelbart av denna del av kapitalet, innan kapital utträder ur produktionsprocessen och ingår i cirkulationen, eller m.a.o.: denna del kan själv fattas som en cirkulationsakt. För det andra: Med undantag för hans egna arbetare framstår för kapitalisten inte totalmängden av alla arbetare som arbetare utan som konsumenter, innehavare av bytesvärde (lön), pengar, som de utbyter mot hans vara. Alla arbetare är cirkulationscentra, från vilka utbytesakten utgår och kapitalets bytesvärde erhålls. De utgör, proportionellt sett, en mycket stor del av konsumenterna om också inte så stor som man vanligtvis föreställer sig, när man tänker på de egentliga industriarbetarna. Ju större deras antal - ju större den industriella befolkningen - och ju större den mängd pengar, som de har att förfoga över, desto större blir kapitalets utbytessfär. Vi har sett att det är en tendens hos kapitalet att öka mängden industriarbetare så mycket som möjligt.
Egentligen angår oss här ännu inte alls förhållandet mellan den ene kapitalisten och den andre kapitalistens arbetare. Det avslöjar här bara varje kapitalists illusion men förändrar inte förhållandet mellan kapital och arbete över huvud taget. Varje kapitalist vet att hans arbetare inte förhåller sig till honom som konsument och önskar därför att hans konsumtion, d.v.s. hans utbytesförmåga, hans lön, skall hållas nere så mycket som möjligt. Naturligtvis önskar han samtidigt, att den andre kapitalistens arbetare skall vara en så stor konsument av hans egna varor som möjligt. Men förhållandet mellan varje kapitalist och hans egna arbetare är förhållandet över huvud taget mellan kapital och arbete, det väsentliga förhållandet.
Men just därigenom uppkommer illusionen verklig för den enskilde kapitalisten till skillnad från alla andra att hela arbetarklassen, utom hans egna arbetare, förhåller sig till honom som konsumenter, inte som arbetare. Han glömmer, att - som Malthus säger - "själva förekomsten av en profit på en vara förutsätter en efterfrågan från andra än de arbetare, som producerat varan ifråga" och att därför "arbetarens egen efterfrågan aldrig kan vara adekvat efterfrågan."[18] När den ena produktionen sätter den andra i rörelse och därför skaffar sig konsumenter bland det främmande kapitalets arbetare, förefaller det för varje enskilt kapital som om arbetarklassens efterfrågan, som bestäms av själva produktionen, skulle vara en "adekvat efterfrågan". Denna efterfrågan, som bestäms av själva produktionen, drivs å ena sidan utöver de proportioner som den måste ha i förhållande till arbetarna; den måste driva den över dessa gränser; om å andra sidan efterfrågan utöver arbetarens egen efterfrågan försvinner eller minskar, så inträffar en kollaps. Själva kapitalet betraktar alltså arbetarens efterfrågan - d.v.s. utbetalandet av de löner, varpå denna efterfrågan beror - inte som vinst, utan som förlust. D.v.s. det inre förhållandet mellan kapital och arbete gör sig gällande. Det är här åter konkurrensen mellan kapitalen, deras likgiltighet mot varandra och deras oberoende av varandra, som leder till, att det enskilda kapitalet inte förhåller sig till det övriga kapitalets arbetare som till arbetare: Härav följer, att man överskrider den riktiga proportionen. Det är just skillnaden mellan kapitalet och härskarförhållandet, att arbetaren i sin skepnad av penninginnehavare, i pengarnas form, i form av enskilt centrum för cirkulationen förhåller sig till kapitalet som konsument och skapare av bytesvärde. Han är där ett av de oändligt många cirkulationscentra vari arbetarens bestämning som arbetare utsuddas.[5*]
Först och främst: Kapitalet tvingar arbetaren ut över det nödvändiga arbetet till merarbete. Bara på så sätt bevarar kapitalet sitt värde och skapar mervärde. Men å andra sidan använder det bara nödvändigt arbete, om ock i den utsträckning det är merarbete och realiserbart som merarbete. Det har alltså merarbete som betingelse för det nödvändiga arbetet och mervärdet som gräns för det objektiverade arbetet, värdet överhuvud. Så snart det inte kan uppnå det senare, använder det inte heller det förra, och det kan bara använda det förra under förutsättning av det senare. Det begränsar alltså genom det, som engelsmännen kallar artificial check [konstlat hinder], arbete och värdeskapelse, och det av samma skäl som det skapar merarbete och mervärde. Enligt sin natur skapar det alltså en gräns för arbete och värdeskapelse, som står i motsats till dess tendens att växa i oändlighet. Och därigenom att det på samma gång sätter en, för det, specifik gräns och strävar ut över varje gräns, är det den levande motsägelsen.[6*]
När kapitalet på så sätt å ena sidan gör merarbetet och utbytet av detta mot merarbete till betingelse för det nödvändiga arbetet och därmed för bestämningen av arbetsförmågan som centrum för utbytet - här är alltså redan utbytessfären begränsad och avhängig - så är det å andra sidan lika väsentligt för det att inskränka arbetarens konsumtion till det, som är nödvändigt för reproduktionen av hans arbetsförmåga, och att göra det värde, som uttrycker det nödvändiga arbetet, till gräns för arbetsförmågans värde och därmed till gräns för arbetarens köpkraft, samt att försöka reducera detta nödvändiga arbete till en minimum i förhållande till merarbetet. Detta är bytessfärens nya begränsning, som emellertid liksom den första är identisk med kapitalets tendens att förhålla sig till varje gräns för dess värdeökning som till en begränsning, ett hinder. Den omåttliga tillväxten av dess värde är alltså här absolut identisk med den begränsning av bytessfären, d.v.s. av värdeökningen, som kapitalet medför - realiseringen av det produktionsprocessen bestämda värdet.
På samma sätt förhåller det sig med produktivkrafterna. Å ena sidan kapitalets tendens att med nödvändighet stegra dem till det yttersta för att öka den relativa mertiden. Å andra sidan minskas därmed den nödvändiga arbetstiden, alltså arbetarens bytesförmåga. Vidare ökar - som vi sett det relativa mervärdet mycket långsammare än produktivkraften, och detta i högre grad, ju mer utvecklad produktivkraften är. Men produktmängden växer i samma utsträckning - om det inte vore så skulle nytt kapital friställas (liksom arbete) och inte ingå i cirkulationen.
Men i samma mån som mängden produkter växer, växer också svårigheten att realisera värdet av den i produkterna lagrade arbetstiden - eftersom kravet på konsumtion stiger. (Vi har här ännu bara att göra med förhållandet att den process, varigenom kapitalet ökar sitt värde, samtidigt är en process varigenom det förlorar sitt värde. I vad mån kapitalet också, genom sin tendens att måttlöst stegra produktivkrafterna, samtidigt har tendens att göra huvudproduktivkraften, människan själv ensidig, begränsad o.s.v., hör inte hemma här. Det enda vi sysslar med här, är hur kapitalet över huvud taget har en tendens att begränsa produktivkrafterna.)
Kapitalet sätter alltså den nödvändiga arbetstiden som en gräns för den levande arbetsförmågans bytesvärde; merarbetstiden som gräns för den nödvändiga arbetstiden, och mervärdet som gräns för merarbetstiden. Men samtidigt strävar kapitalet ut över alla dessa gränser i samma mån som det bestämmer förhållandet mellan sig och arbetsförmågan, som ett förhållande av enkelt utbyte, som pengar, och merarbetstiden som den enda gränsen, eftersom den skapar mervärdet. (Eller, sett från den första synpunkten, den sätter m.a.o. utbytet av mervärden som gräns för utbytet av det nödvändiga.)
Kapitalet sätter i samma ögonblick existerande värden i cirkulationen - eller, vilket betyder detsamma, proportionen mellan de av kapitalet bestämda värdena och de för kapitalet självt och i cirkulationen förutsatta värdena - som gränser, nödvändiga för dess värdeskapelse; som det å andra sidan sätter sin egen produktivitet som den enda gränsen för och den enda skaparen av värde. Å ena sidan strävar det oavlåtligen mot att minska sitt eget värde, å andra sidan att hämma produktivkrafterna och det i värdena objektiverade arbetet.
Med andra ord: På en given nivå av produktivkrafternas utveckling - (ty denna utveckling bestämmer det nödvändiga arbetets förhållande till merarbetet) - råder ett bestämt förhållande, vari produkten sönderfaller i bestämda delar - motsvarande råvara, maskineri, nödvändigt arbete, merarbete - och slutligen merarbetet självt uppdelas i en del för konsumtion och en annan del som åter blir kapital. Denna inre, begreppsliga delning av kapitalet framstår vid utbytet så, att det råder bestämda och begränsade - om också under produktionens förlopp ständigt växlande - proportioner för utbytet mellan de olika kapitalen inbördes. Om t.ex. förhållandena är sådana att 2/5 är råvaror, 1/5 maskineri, 1/5 arbetslön, 1/5 merprodukt - varav 1/10 är bestämd för konsumtion, 1/10 för ny produktion - så framstår i utbytet denna fördelning av kapitalet som fördelning mellan låt oss säga fem olika kapital.
I varje fall är därmed givet såväl summan av utbyten, som kan ske, som även de proportioner, i vilka vart och ett av dessa kapital måste såväl utbyta som producera. Är förhållandet mellan det nödvändiga arbetet och kapitalets konstanta del t.ex. som i det nyssnämnda exemplet = 1/5 : 3/5, så har vi sett, att det kapital som arbetar för såväl kapitalisternas som arbetarnas konsumtion, inte får vara större än 1/5 + 1/10 av de fem kapitalen, av vilka vart och ett utgör 1, = 1½ kapital. Likaså är det förhållande, vari varje kapital måste utbyta med varje annat kapital, som utgör ett bestämt moment av det självt, givet. Och slutligen också det förhållande vari varje kapital överhuvudtaget måste utbyta. Är t.ex. råvarans del = 2/5, så kan de kapital som producerar råvaran, i sista hand aldrig utbyta mer än 3/5, medan 2/5 måste betraktas som en fast del. (T.ex. utsädet etc. i jordbruket.) Utbytet i och för sig ger dessa olika moment, som begreppsligt är bestämda i förhållande till varandra, en likgiltig karaktär, momenten existerar oberoende av varandra; deras inre nödvändighet framgår först i krisen, vilken på ett våldsamt sätt gör slut på deras skenbara likgiltighet gentemot varandra.
En revolution i produktivkrafterna förändrar också detta förhållande, förändrar själva förhållandet, vars grundval - från kapitalets och därmed också, genom utbytet, från värdeskapandets synpunkt - alltid förblir förhållandet mellan det nödvändiga arbetet och merarbetet, eller om man så vill, förhållandet mellan det objektiverade arbetets och det levande arbetets olika moment. Som vi redan antytt, är det möjligt att det kapital som frigjorts genom produktivkrafternas förökning liksom den frigjorda levande arbetsförmågan, måste ligga i träda eftersom det inte föreligger i den proportion i vilken produktionen, på grundval av nyutvecklade produktivkrafter, måste ske. Fortgår produktionen likgiltig för dessa nya produktivkrafter, så måste det slutligen uppstå ett minus, en negativ storhet, på den ena eller andra sidan i utbytet.
Gränsen förblir alltid den att utbytet - och därmed också produktionen - sker så att förhållandet mellan merarbete och nödvändigt arbete förblir detsamma - ty detta är = kapitalets oförändrade värdeskapande. Det andra förhållandet - proportionen mellan den del av merprodukten som kapitalet konsumerar, och den del som förvandlas till nytt kapital - är bestämt av det första förhållandet. För det första beror summan som sönderfaller i dessa båda delar, på detta ursprungliga förhållande; för det andra, om skapandet av kapitalets mervärde beror på skapandet av merarbete, så beror förökningen av kapitalet som kapital (ackumulationen, och utan ackumulationen kan kapitalet inte utgöra grundvalen för produktionen, eftersom det förbleve oförändrat och inte ett element i framåtskridandet, ett framåtskridande som behövs redan genom blotta befolkningstillväxten etc.) på förvandlingen av denna ena del av merprodukten i nytt kapital. Skulle mervärdet helt konsumeras, så skulle kapitalet inte ha tillagts värde och därmed inte ha producerat som kapital; d.v.s. inte som värde som producerar värde.
Kapitalet i allmänhet, till skillnad från de särskilda kapitalen, framstår visserligen 1) bara som en abstraktion; inte som en godtycklig abstraktion, utan som en abstraktion som anger kapitalets differentia specifica till skillnad från alla andra former av rikedomen - eller de sätt på vilka (den samhälleliga) produktionen utvecklas. Det är bestämningarna, som utmärker varje enskilt kapital, eller [m.a.o.] som gör en bestämd summa av värden till kapital. Och de olika egenskaper, som anges i denna abstraktion, är på motsvarande sätt abstrakta särmärken som karakteriserar varje slag av kapital därigenom att det är deras position [bejakelse] eller negation (t.ex. fast kapital eller rörligt kapital); 2) men kapitalet i allmänhet har självt bortsett från de enskilda reella kapitalen en reell existens. Det erkänns men förstås inte av den sedvanliga ekonomin; och spelar en mycket viktig roll för dess lära om harmonin etc.
T.ex.: Kapitalet i denna allmänna form tillhör visserligen enskilt kapital, men bildar i sin elementära form som kapital det kapital, som ackumuleras i banker eller distribueras av banker och som - som Ricardo säger[19] - på ett så beundransvärt sätt fördelas i förhållande till produktionens behov. [...] (Vi skall senare återvända till detta förhållande, som - fastän det snarare har en logisk än en ekonomisk karaktär - icke desto mindre spelar en stor roll i utvecklingen av våra forskningar. Jämför med algebran. T.ex. a, b, c är tal överhuvudtaget i allmänhet; men dessutom är de hela tal i förhållande till a/b, b/c, c/b, c/a, b/a etc., vilka emellertid förutsätter dem som allmänna element.)
Nyvärdet blir alltså åter kapital, objektiverat arbete, som ingår i utbytesprocessen med det levande arbetet. Det sönderfaller därför i en konstant del arbetets objektiva förutsättningar, material och instrument - och i [en variabel del], förutsättningarna för arbetets subjektiva förutsättning, existensen av den levande arbetsförmågan, nödtorften, livsmedel för arbetaren. I denna kapitalets andra uppenbarelseform framstår vissa punkter upplysta, som i dess första form - som pengar, som övergår från sin bestämning som värde till bestämningen som kapital - ännu var fullständigt oklara. Nu är de upplösta genom värde- och produktionsprocessen. I den första formen framstod själva förutsättningarna som något yttre, framkomna ur cirkulationen; som yttre förutsättningar för kapitalets uppkomst; därför inte framsprungna ur dessa inre väsen och inte möjliga att förklara därur. Dessa yttre förutsättningar framstår nu som moment i kapitalets utveckling, så att kapitalet självt - hur de än historiskt har uppstått - är deras förutsättning, eftersom de är dess egna moment.
Inom själva produktionsprocessen framstod mervärdet - det genom kapitalets tvång framdrivna mervärdet - som merarbete; detta t.o.m. i form av levande arbete, vilket emellertid får sina egna objektiva förutsättningar, eftersom det inte kan skapa av intet. Nu framstår detta merarbete objektiverat som merprodukt, och för att denna merprodukt skall kunna få värde som kapital, uppträder den i dubbel form; som objektiv arbetsförutsättning - material och instrument -; som subjektiv - livsmedel för det arbete som skall sättas i rörelse. Den allmänna och självklara förutsättningen är naturligtvis den allmänna värdeformen - objektiverat arbete - och ur cirkulationen framkommande objektiverat arbete.
Vidare: Merprodukten i sin totalitet - som objektiverar merarbetet i dess totalitet - framstår nu som merkapital (i jämförelse med det ursprungliga kapitalet, innan det företagit detta omlopp), d.v.s. som självständiggjort bytesvärde, som förhåller sig till den levande arbetsförmågan som till sitt specifika bruksvärde. Alla moment, som förhöll sig till den levande arbetsförmågan som främmande, yttre makter, som under vissa, av den själv oberoende betingelser konsumerade och använde den, bestäms nu som dess egen produkt och resultat.
För det första: Mervärdet eller merprodukten är ingenting annat än en bestämd summa objektiverat levande arbete - summan av merarbete. Detta nya värde, som förhåller sig självständigt till arbetet som kapital, som är inbegripet i utbyte med arbetet, är arbetets produkt. I sig självt är det ingenting annat än överskottet på arbete utöver det nödvändiga arbetet - i objektiv form och därför som värde.
För det andra: De särskilda gestalter, som detta värde måste anta för att på nytt skapa värde, d.v.s. som kapital - å ena sidan som råvara och instrument, å andra sidan som livsmedel för arbetet under produktionsakten - är likaledes endast själva merarbetets särskilda former. Råvara och instrument produceras av merarbetet i sådana förhållanden - eller de är själva objektivt bestämda som råvara och instrument i den proportion som tillåter, att inte bara en bestämd summa nödvändigt arbete (d.v.s. levande arbete som reproducerar livsmedlen, dess värde) kan objektiveras i råvaran och instrumentet och, väl att märka, objektiveras fortlöpande, att alltså de objektiva och subjektiva betingelserna för dess självbevarelse och självreproduktion ständigt kan börja på nytt, utan också att det levande arbetet - genom att det fullbordar denna reproduktionsprocess av dess objektiva betingelser - kan förverkligas som merarbete, som arbete utöver det nödvändiga i dessa betingelser och därmed göra dem till material för en ny värdeskapelse. De objektiva betingelserna för merarbete inskränker sig till proportionen av råvara och instrument utöver det nödvändiga arbetets krav, medan de objektiva betingelserna för det nödvändiga arbetet inom sin objektivitet sönderfaller i objektiva och subjektiva, i sakliga arbetsmoment och i subjektiva (livsmedel för det levande arbetet); de objektiva betingelserna för merarbetet framstår därför, är därför nu bestämda som själva merarbetets produkt, resultat, objektiva form, yttre existens. Ursprungligen framstod det däremot som främmande för det levande arbetet - som ett förhållande på kapitalets sida - att instrument och livsmedel förelåg i ett omfång som gjorde det möjligt för det levande arbetet att förverkliga sig, inte bara som nödvändigt arbete utan som merarbete.
För det tredje: Värdets självständiga för-sig-vara i förhållande till den levande arbetsförmågan - och därmed dess existens som kapital - de objektiva arbetsbetingelsernas objektiva, självtillräckliga likgiltighet, deras främlingskap gentemot den levande arbetsförmågan, som går så långt att dessa betingelser för arbetaren som person personifieras av kapitalisten med egen vilja och eget intresse. Denna absoluta åtskillnad mellan egendomen, d.v.s. de sakliga arbetsbetingelserna, och den levande arbetsförmågan, som går så långt, att de objektiva betingelserna för arbetaren framstår som främmande egendom, en realitet för en annan juridisk person, området för dennas absoluta vilja, och att därför å andra sidan arbetet framstår som främmande arbete för det värde, som personifieras i kapitalisten, eller för arbetsbetingelserna - denna absoluta skillnad mellan egendom och arbete, mellan den levande arbetsförmågan och villkoren för dess förverkligande, mellan objektiverat och levande arbete, mellan värdet och den värdeskapande verksamheten - därmed också främlingskapet mellan arbetets innehåll och arbetaren själv. Denna åtskillnad framstår nu också som en produkt av själva arbetet, som objektivering av dess egna moment. Ty genom själva den nya produktionsakten - som bara bekräftade utbytet mellan kapital och levande arbete, som föregick den - är merarbetet och därmed mervärdet, merprodukten, över huvud taget arbetets totala resultat (såväl det nödvändiga arbetet som merarbetet) bestämt som kapital, som ett bytesvärde, som förhåller sig självständigt till och likgiltigt mot den levande arbetsförmågan och som förhåller sig till den som till sitt blotta bruksvärde.
Arbetsförmågan har bara tillägnat sig de subjektiva betingelserna för det nödvändiga arbetet - livsmedlen för den producerande arbetsförmågan, d.v.s. dess reproduktion som enbart arbetsförmåga, skild från betingelserna för dess förverkligande - och den bestämmer själva dessa betingelser som saker, värden, som framstår för den i form av en främmande, befallande person. Arbetsförmågan är vid processens slut inte rikare, utan fattigare än den var vid dess början. Ty den har inte bara framställt betingelserna för det nödvändiga arbetet som något kapitalet tillhörigt; utan den i arbetsförmågan liggande värdeskapande möjligheten existerar likaledes bara som mervärde, merprodukt, med ett ord, som kapital, som herravälde över den levande arbetsförmågan, som ett värde, utrustat med egen makt och vilja, gentemot arbetsförmågans abstrakta, objektivlösa, rent subjektiva fattigdom.
Arbetsförmågan har inte bara skapat främmande rikedom och egen fattigdom, utan också rikedomens förhållande till dess egen fattigdom som en självtillräcklig rikedom, som genom att konsumera arbetsförmågan skapar nya livsandar och ökar sitt eget värde. Allt detta utgick ur utbytet vari den levande arbetsförmågan bytte ut sig själv mot en kvantitet objektiverat arbete - men bara så att detta objektiverade arbete (dessa utanför den själv existerande betingelser för dess tillvaro, dessa sakliga betingelser, som är självständiga gentemot den) framstod som dess egen produkt, bestämd av den själv; på samma gång dess egen objektivering och objektiveringen av den makt, som behärskar den som en av den oavhängig, över den, genom dess eget verk befallande makt.
I merkapitalet är alla moment produkter av det främmande arbetet - av det till kapital förvandlade främmande merarbetet; livsmedel för det nödvändiga arbetet; de objektiva betingelserna - material och instrument -, varmed det nödvändiga arbetet kan reproducera det värde, som utbytts till det i form av livsmedel; slutligen den nödvändiga kvantiteten material och instrument, vari nytt merarbete kan förverkligas eller varmed nytt mervärde kan skapas.
Här har skenet av att kapitalet skulle vara ett eller annat värde som härstammade från cirkulationen fallit bort. Medan detta sken fanns kvar vid den första betraktelsen av produktionsprocessen, så framstår nu i stället arbetets objektiva betingelser som arbetets produkt - både vad gäller värdet över huvud taget och bruksvärdet för produktionen. Om alltså kapitalet på så sätt framstår som arbetets produkt, så framstår också arbetsprodukten som kapital - inte längre som enkel produkt eller som utbytbar vara, utan som kapital; det objektiverade arbetet som herravälde, som kommando över det levande arbetet. Det framstår likaledes som en produkt av arbetet i den meningen, att arbetsprodukten framstår som främmande egendom, som ett existenssätt som är självständigt i förhållande till det levande arbetet, och att arbetsprodukten framstår som ett för sig självt varande värde; att arbetsprodukten, det objektiverade arbetet, av det levande arbetet begåvats med en egen själ och etablerar sig inför det levande arbetet som en främmande makt.
Ur arbetets synvinkel framstår alltså det levande arbetet som aktivt i produktionsprocessen på ett sådant sätt, att det i själva sitt förverkligande i objektiva betingelser samtidigt stöter bort dessa som en främmande verklighet och därmed bestämmer sig självt som en substanslös, hjälpsökande arbetsförmåga i förhållande till denna för det främmande, till en annan makt hörande verklighet. Det bestämmer sin egen verklighet inte som vara för sig utan som blott ett vara för andra, och därför blott ett annatvara eller ett en annans vara i förhållande till det självt. Denna realiseringsprocess är tillika arbetets utvecklingsprocess. Det bestämmer sig objektivt - men det bestämmer denna sin objektivitet som sitt eget icke-vara eller som sitt icke-varas vara - kapitalet. Det vänder alltså tillbaka till sig självt som enbart en möjlighet till värdebestämning och värdeskapande; medan hela den verkliga rikedomen, det verkliga värdets värld och därmed också betingelserna för dess eget förverkligande bestäms som självständiga storheter i förhållande till det självt. Det levande arbetet ger liv åt de slumrande möjligheter som till följd av produktionsprocessen existerar utanför detta levande arbete - men som den för det främmande verklighet, som utgör rikedomen i motsats till arbetet.
Om merprodukten på nytt skapas som merkapital, alltså på nytt träder in i produktions- och värdeskapelseprocessen, så sönderfaller den i 1) livsmedel för arbetaren i utbyte mot den levande arbetsförmågan; denna del av kapitalet betecknas som arbetsfond; denna arbetsfond, denna del avsedd för bibehållande av arbetsförmågan - och för dess progressiva bibehållande eftersom merkapitalet ständigt växer - framstår nu samtidigt som produkt av det för kapitalet främmande arbetet, liksom 2) de andra beståndsdelarna därav - de sakliga betingelserna för reproduktionen av ett värde = dessa livsmedel + ett mervärde.
Vidare: när man betraktar merkapitalet framstår kapitalets indelning i en konstant - före arbetet antediluviansk - del, råvara och arbetsinstrument, och en variabel del, nämligen de livsmedel som är utbytbara mot levande arbetsförmåga, som rent formell, eftersom båda i samma mån är bestämda av arbetet och samtidigt är bestämda av arbetet som dess egna förutsättningar. Denna kapitalets inre delning framstår nu snarare så, att arbetets produkt - det objektiverade merarbetet - sönderfaller i två beståndsdelar: 1) de objektiva betingelserna för ny värdesättning av arbetet och 2) en arbetsfond för bevarande av möjligheten till detta levande arbete, d.v.s. bevarandet av den levande arbetsförmågan som levande. Men denna delning framstår på så sätt, att arbetsförmågan återigen bara kan tillägna sig den som arbetsfond bestämda delen av dess eget resultat, av dess egen existens i objektiverad form, att den bara kan befria denna del från formen av den för den själv främmande rikedomen genom att den inte bara reproducerar sitt eget värde, utan också reproducerar den del av det nya kapital som framställer de objektiva betingelserna för förverkligandet av nytt merarbete och ny merproduktion och för produktionen av nya mervärden.
Själva arbetet har skapat en ny fond att användas för nytt nödvändigt arbete eller, vilket innebär detsamma: det har skapat en fond för bevarandet av den nya levande arbetsförmågan, arbetaren, men också förutsättningen för att denna fond bara kan användas genom att det används nytt merarbete på den överskjutande delen av merkapitalet. I det av arbetet producerade merkapitalet - mervärdet - har alltså samtidigt den reala nödvändigheten av nytt merarbete skapats, och därför är själva merkapitalet den reala möjligheten till, på samma gång nytt merarbete och nytt merkapital. Det visar sig här, hur rikedomens objektiva värld utvidgas progressivt genom själva arbetet, men som en främmande makt för arbetet, och hur denna värld oupphörligen vinner en allt bredare och fullständigare existens, på så sätt att den levande arbetsförmågans hjälpsökande subjektivitet erbjuder en allt skarpare kontrast till de skapade värdena eller till de reala betingelserna för värdeskapelsen. Ju mer arbetet objektiverar sig, desto större blir värdenas objektiva värld - de värden som förhåller sig till arbetet som främmande värden som främmande egendom. Genom skapandet av merkapital pålägger arbetet sig självt tvånget att åter skapa nytt merkapital etc. etc.
I förhållande till det ursprungliga icke-merkapitalet har förhållandet ändrats för arbetsförmågan, på så sätt att 1) den del av icke-merkapitalet, som utbyts mot nödvändigt arbete, reproduceras av själva detta arbete och alltså inte längre kommer till det från cirkulationen utan är dess egen produkt; och på så sätt att 2) den del av värdet, som i form av råvara och instrument utgör de reala betingelserna för det levande arbetets värdeskapande, bevaras av detta självt i produktionsprocessen; och eftersom varje bruksvärde enligt sin natur består av förgängligt material och bytesvärdet bara är, bara existerar i bruksvärdet, så innebär detta bevarande detsamma som beskydd mot undergång, eller en negation av den förgängliga natur som vidlåder de värden kapitalisten äger; därför bestäms dess värden som självständiga värden, som oförgänglig rikedom. Som kapital bestäms denna ursprungliga summa av värden därför också först i produktionsprocessen genom det levande arbetet.
Nu från kapitalets ståndpunkt: Betraktas merkapitalet, så representerar kapitalisten det för sig varande värdet, pengarna i tredje momentet, rikedom genom enkel tillägnelse av främmande arbete, därigenom att varje moment i merkapitalet, materialet, instrumenten och livsmedlen upplöses i främmande arbete, som kapitalisten inte tillägnar sig genom utbyte mot existerande värden utan som han tillägnat sig utan utbyte. Visserligen framstår utbytet av en del av de värden som tillhör detta merkapital, eller av objektiverat arbete som det besitter, mot främmande levande arbetsförmåga som en ursprunglig betingelse för detta merkapital. Om vi kallar det merkapital som ursprungligen kommer ut ur produktionsprocessen, för merkapital I, så framstår besittandet av värden på kapitalistens sida, av vilka han formellt utbyter en del mot den levande arbetsförmågan, som en betingelse för skapandet av merkapital I, d.v.s. för tillägnelsen av främmande arbete, av objektiverat främmande arbete. Vi säger formellt, eftersom det levande arbetet också måste ge tillbaka till kapitalisten de värden som han bytt ut, och ersätta dem. Men hur som helst: i varje fall framstår utbytet av de värden, som tillhör kapitalisten, och som han kastar in i cirkulationen och tillför den levande arbetsförmågan värden, som inte härrör från hans utbyte med det levande arbetet eller från hans förhållande som kapital till arbetet - som betingelse för formeringen av merkapital I, d.v.s. som betingelse för tillägnelsen av främmande arbete eller av de värden, vari detta har objektiverats.
Men låt oss nu tänka oss att merkapitalet åter kastas in produktionsprocessen, att det åter realiserar sitt mervärde utbytet, och att det åter framstår som ett nytt merkapital i början av den tredje produktionsprocessen. Detta merkapital II har andra förutsättningar än merkapital I. Förutsättningen för merkapital I var värden som tillhörde kapitalisten och som denne kastade in i cirkulationen - eller mer exakt uttryckt: in i utbytet med den levande arbetsförmågan.
Förutsättningen för merkapital II är uteslutande existensen av merkapital I: det vill med andra ord säga förutsättningen att kapitalisten redan har tillägnat sig främmande arbete utan utbyte. Detta gör det möjligt för honom att oupphörligen sätta igång processen från början igen. Naturligtvis måste han för att skapa merkapital II byta ut en del av värdet i merkapital I i form av livsmedel för den levande arbetsförmågan, men det som han på så sätt bytte ut var ursprungligen värden som han inte satt i rörelse ur egna fonder, utan främmande, objektiverat arbete, som han tillägnar sig utan någon som helst ekvivalent, och som han nu åter byter mot främmande, levande arbete, såväl som mot det material etc. vari detta nya arbete förverkligas och skapar ett mervärde, som utan utbyte, genom ren och skär tillägnelse kommit i hans händer. Tidigare tillägnelse av främmande arbete framstår nu som den enkla betingelsen för ny tillägnelse av främmande arbete; eller m.a.o.: att främmande arbete föreligger i objektiv (tingslig) form, i form av existerande värden i kapitalistens egendom, framstår som betingelse för att kapitalisten kan tillägna sig främmande, levande arbetsförmåga och därmed merarbete, arbete utan ekvivalent.
Förhållandet att han redan framstod som kapital i relation till det levande arbetet, framstår som den enda betingelsen för att han inte bara bibehåller sig som kapital utan också att han som växande kapital tillägnar sig växande främmande arbete utan ekvivalent, eller utvidgar sin makt, sin existens som kapital gentemot den levande arbetsförmågan i dess subjektiva, substanslösa torftighet som levande arbetsförmåga.
Egendom - tidigare eller objektiverat främmande arbete - framstår som den enda betingelsen för ytterligare tillägnelse av pågående eller levande, främmande arbete. Om ett merkapital I skapades genom det enkla utbytet mellan objektiverat arbete och den levande arbetsförmågan - ett utbyte som alltigenom är baserat på lagarna för utbyte av ekvivalenter vilka värderas enligt den kvantitet arbete eller arbetstid som innehålls i dem - och om detta utbyte (med juridiska termer) inte förutsatte något annat än vars och ens egendomsrätt till sina egna produkter och den fria dispositionsrätten över dessa - men i den mån som merkapital II:s förhållande till merkapital I därför är en konsekvens av detta första förhållande - så ser vi att egendomsrätten, på kapitalets sida på dialektisk väg genom en egendomlig konsekvens, slår över i rätten till en främmande produkt eller i egendomsrätten till främmande arbete, rätten att tillägna sig främmande arbete utan ekvivalent - och att den på arbetsförmågans sida slår över i plikten att förhålla sig till sitt eget arbete som till främmande egendom. Egendomsrätten slår på den ena sidan över i rätten att tillägna sig främmande arbete, på den andra sidan i plikten att respektera produkten av det egna arbetet, och själva det egna arbetet som värden som tillhör en annan.
Det utbyte av ekvivalenter, som framstod som den ursprungliga operation för vilken egendomsrätten är det juridiska uttrycket, har bytt ansikte på ett sådant sätt att utbytet på den ena sidan bara är skenbart, därigenom att den del av kapitalet som utbyts mot levande arbetsförmåga, för det första själv är främmande arbete som tillägnats utan ekvivalent, och för det andra måste ersättas av ett surplus av arbetsförmågan, alltså inte alls ges bort utan bara förvandlas från en form till en annan. Bytesförhållandet har alltså totalt fallit bort eller är endast ett sken. Vidare framstod egendomsrätten ursprungligen som baserad på ens eget arbete. Egendom framstår nu som rätt till främmande arbete och som omöjlighet för arbetet att tillägna sig sin egen produkt. Den fullständiga åtskillnaden mellan egendom, och än mer rikedom, och arbete framstår nu som konsekvens av den lag som utgick från deras identitet.
Slutligen framstår framför allt reproduktionen och nyproduktionen av förhållandet mellan kapitalet och själva arbetet mellan kapitalist och arbetare som resultat av produktions- och den värdeskapande processen. Detta sociala förhållande, produktionsförhållandet, framstår i själva verket som ett viktigare resultat av processen än dess materiella resultat. Och i denna process producerar arbetaren väl att märka sig själv som arbetsförmåga och det mot denna stående kapitalet, liksom kapitalisten på den andra sidan producerar sig själv som kapital och den mot detta stående, levande arbetsförmågan. Bägge reproducerar sig själva genom att reproducera den andre, sin negation. Kapitalisten producerar arbetet som främmande arbete; arbetet producerar produkter som främmande produkt. Kapitalisten producerar arbetaren och arbetaren kapitalisten etc.
Pengarna har egentligen förvandlats till kapital först vid slutet av den första produktionsprocessen som i sin reproduktion och nyproduktion resulterade i merkapital I. Men merkapital I blir bestämt, blir realiserat som merkapital, först när det har producerat merkapital II, när alltså de förutsättningar, som gäller för pengarna och som ligger utanför det verkliga kapitalets rörelse, har försvunnit, och när kapitalet därför i själva verket har skapat de betingelser som motsvarar dess inre väsen, och från vilka det utgår i produktionen. När den på kapitalet baserade produktionen förutsätts tillhör den betingelsen, att kapitalisten måste frambringa värden som han skapat genom sitt eget arbete eller på annat sätt (bara inte genom redan existerande, tidigare lönearbete) - så tillhör den betingelsen kapitalets antediluvianska förutsättningar, dess historiska förutsättningar, vilka just som historiska förutsättningar tillhör det förflutna och vilka därför tillhör historien om dess ursprung men på intet sätt dess samtidshistoria, d.v.s. inte det av kapitalet behärskade produktionssättets verkliga system.
Att de livegna strömmar in till städerna är t.ex. en av de historiska betingelserna och förutsättningarna för stadsväsendet. Men det är ingen betingelse för det utbildade stadsväsendet, inget moment i dess verklighet, utan det tillhör dess förgångna förutsättningar, förutsättningarna för dess tillkomst vilka upphävts i dess fulla existens. Betingelserna och förutsättningarna för kapitalets tillblivelse, för dess uppkomst innebär just att kapitalet ännu inte är utan endast håller på att bli; dessa förutsättningar försvinner alltså med det verkliga kapitalet - med det kapital, som genom att utgå från sin verklighet bestämmer betingelserna för sitt förverkligande. Om det alltså t.ex. för pengarnas eller det för sig varande värdets utveckling till kapital förutsätts en ackumulation från kapitalistens sida - genom sparande av de produkter och värden, som han skapat genom eget arbete, eller på annat icke-kapitalistiskt sätt - om alltså förutsättningarna för pengarnas utveckling till kapital framstår som givna yttre förutsättningar för kapitalets uppkomst, så skapar sig kapitalet - så snart det blivit kapital som sådant - sina egna förutsättningar nämligen innehavet av de reella betingelserna för skapandet av nya värden utan utbyte genom dess egen produktionsprocess. Dessa förutsättningar, som ursprungligen framstod som betingelser för dess tillblivelse - och som därför inte kunde härröra från dess verksamhet som kapital - framstår nu som resultat av dess eget förverkligande, dess egen verklighet, som bestämda av det självt - icke som betingelser för dess uppkomst utan som resultat av dess tillvaro.
Kapitalet utgår alltså inte längre från förutsättningarna för dess tillblivelse, utan det förutsätts självt, och utgående från sig självt, skapa förutsättningar för sin fortsatta existens och sin tillväxt. Därför tillhör de betingelser, som föregick skapandet av merkapital I eller som uttrycker kapitalets tillblivelse, inte den sfär av produktionssätt vilka kapitalet tjänar som förutsättning. De historiska stadier under vilka kapitalet blev till ligger alltså bakom det, liksom de processer, varigenom jorden övergick från ett flytande hav av eld och gaser, ligger bakom den färdigbildade jordens nuvarande liv. D.v.s. de enskilda kapitalen kan alltjämt uppstå t.ex. genom anhopning. Men det anhopade förrådet blir till kapital först genom utsugning av arbetet. De borgerliga ekonomerna, som betraktar kapitalet som en evig och naturlig (inte historisk) produktionsform, försöker rättfärdiga det genom att betrakta betingelserna för dess tillblivelse som betingelser för dess nuvarande förverkligande, d.v.s. de uppger de moment i vilka kapitalisten ännu tillägnar sig som en icke-kapitalist - eftersom han endast håller på att bli kapitalist - vara de verkliga villkor, under vilka han tillägnar sig som kapitalist. Dessa apologetiska försök bevisar ett dåligt samvete och omöjligheten att bringa kapitalets tillägnelsesätt som kapital i harmoni med de allmänna egendomslagar som det kapitalistiska samhället självt proklamerat.
Å andra sidan - och det är mycket viktigare för oss - anger vår metod de punkter, där det historiska betraktelsesättet måste användas eller där den borgerliga ekonomin, som en blott historisk gestalt, visar utöver sig själv på tidigare historiska produktionssätt. För att utveckla den borgerliga ekonomins lagar är det därför inte nödvändigt att skriva produktionsförhållandenas verkliga historia. Men den riktiga åskådningen och deduktionen av denna som själv varande ett historiskt givet förhållandet leder alltid till axiom, vilka liksom de empiriska talen t.ex. i naturvetenskapen visar tillbaka på ett bakom detta system liggande tidigare system. Dessa antydningar erbjuder tillsammans med den riktiga uppfattningen av det nuvarande därför också nyckeln till förståelsen av det förflutna - en uppgift för sig, till vilken vi hoppas kunna återkomma. Likaledes leder detta riktiga betraktelsesätt å andra sidan till punkter, där upphävandet av produktionsförhållandenas nuvarande gestalt antydes. Betraktelsesättet är därmed, genom att det förebådar framtiden, en utveckling i vardande. Framstår å ena sidan de faser som föregår den borgerliga, som blott historiska, d.v.s. som upphävda förutsättningar, så framstår å andra sidan de nuvarande produktionsbetingelserna som sig själva upphävande och därmed som historiska förutsättningar för ett nytt samhällstillstånd.
Låt oss nu betrakta det fullbordade förhållandet, i vilket värdet blivit kapital och det levande arbetet blott bruksvärde för kapitalet. Det innebär, att arbetet endast framstår som medel att skapa värde i det objektiverade, döda arbetet, besjäla det och förlora sin egen själ till det, och att den skapade rikedomen å ena sidan - som resultat - framstår som en främmande rikedom, men att den å andra sidan - som besittning - framstår som en rikedom, som endast har producerat den levande arbetsförmågans armod. Om vi alltså anlägger detta betraktelsesätt framstår saken helt enkelt så här: de reala, objektiva betingelserna för det levande arbetet (nämligen material, vari det kan skapa värde, instrument, varmed det kan skapa värde, och livsmedel, varmed den levande arbetsförmågans eld kan näras i arbetet och hindras från att slockna, och varmed dess livsprocess kan tillföras de nödvändiga ämnena) bestäms i och genom själva processen som främmande, självständiga existenser - eller som en främmande persons existenssätt, som för sig varande värden som finns i förhållande till den levande arbetsförmågan, och därför värden som utgör främmande rikedom för arbetsförmågan - kapitalisternas rikedom.
De objektiva betingelserna för det levande arbetet framstår som särskilda, självständiggjorda värden i förhållande till den levande arbetsförmågan som subjektiv existens, vilken därför i förhållande till dessa värden också bara framstår som värde av en annan art (inte skilt från dem som värde, men som bruksvärde). Förutsätts denna skillnad en gång för alla kan produktionsprocessen bara nyproducera den, reproducera den och reproducera den på ett högre plan. Hur den gör detta har vi sett. Den levande arbetsförmågans objektiva betingelser förutsätts som en existens som är självständig gentemot den - som ett från den levande arbetsförmågan skilt och gentemot den självständigt subjekts objektivitet; reproduktionen och värdeskapandet, d.v.s. utvidgningen av dessa objektiva betingelser är därför samtidigt reproduktion och nyproduktion av dem som ett främmande objekts rikedom, en rikedom, som framstår som likgiltig och självständig gentemot arbetsförmågan. Det som reproduceras och nyproduceras, är inte bara existensen av dessa objektiva betingelser för det levande arbetet, utan också deras existens som självständiga värden gentemot denna levande arbetsförmåga, d.v.s. värden som tillhör ett främmande subjekt.
De objektiva betingelserna för arbetet får subjektiv existens gentemot den levande arbetsförmågan - kapitalet skapar kapitalisten: å andra sidan ger arbetsförmågans blott subjektiva existens i förhållande till dess egna betingelser, den en blott likgiltig form gentemot dessa betingelser - den är bara ett värde av ett särskilt bruksvärde vid sidan av de särskilda betingelserna för dess värdeskapande som värden av ett annat bruksvärde. I stället för att de som betingelser för dess förverkligande realiseras i produktionsprocessen, kommer arbetsförmågan ut ur produktionsprocessen som enbart betingelse för deras värdeskapande och deras bibehållande som för-sig-själv-varande värden i förhållande till arbetsförmågan. Det material som den bearbetar är främmande material; på samma sätt är instrumentet ett främmande instrument, dess arbete framstår bara som bihang till materialet, medan instrumentet är substansen, och arbetsförmågan objektiverar sig alltså inte i [något] som tillhör den. Ja, själva det levande arbetet framstår som främmande för den levande arbetsförmågan vars arbete det är - vars särskilda livsyttring det är - ty den har avstått det till kapitalet mot objektiverat arbete, mot själva arbetsprodukten. Arbetsförmågan förhåller sig till arbetet som till ett främmande arbete, och om kapitalet ville betala den utan att låta den arbeta, så skulle den med förnöjelse ingå detta avtal. Dess eget arbete - och det gäller också arbetets styrning etc. - är lika främmande för den som materialet och instrumentet.
Därför framstår också produkten för den som en kombination av främmande material, främmande instrument och främmande arbete - som främmande egendom, och den har därför efter produktionen bara blivit fattigare än den var före, eftersom den förbrukat livskraft, men annars börjar plågan på nytt för den blott subjektiva arbetsförmågan som existerar åtskild från sina livsbetingelser. Att den erkänner produkten som sin egen produkt och bedömer sin skilsmässa från betingelserna för dess förverkligande som en obehörig, tvångsmässig åtskillnad - innebär en enorm medvetenhet, som själv är en produkt av det på kapitalet baserade produktionssättet och som innebär dödsringningen över detta produktionssätt lika mycket som slavens medvetande att han inte kan vara en tredjes egendom, slavens medvetande som person, innebar dödsringningen över slaveriet, som nu bara kan vegetera vidare i en konstlad tillvaro och som upphört att vara produktionens bas.
Om vi däremot betraktar det ursprungliga förhållandet - innan pengarna ingått i värdets självskapande process - så framstår olika betingelser, de må ha uppkommit historiskt eller vara givna, för att pengarna skall bli till kapital och arbetet till kapitalskapande arbete, lönearbete. Lönearbete, här i den precisa, ekonomiska betydelsen av ordet (vi skall längre fram tvingas skilja det från andra former av arbete som daglön etc.) Lönearbetet är alltså kapitalproducerande arbete, d.v.s. levande arbete, som producerar de objektiva betingelserna för sitt förverkligande som aktivitet såväl som de objektiva moment av sin tillvaro som arbetsförmåga, vilka är främmande makter för den själv och vilka existerar som för sig själv varande, av den oavhängiga värden. De väsentliga betingelserna är bestämda i förhållandet sådant detta ursprungligen framträdde:
1) Å ena sidan den levande arbetsförmågans blott subjektiva existens, skild från momenten i dess objektiva verklighet; därför också skild från det levande arbetets betingelser som den levande arbetsförmågans existensmedel, livsmedel, medel till självbevarelse; arbetets levande möjlighet på den ena sidan av denna totala abstraktion;
2) Det värde, eller det objektiverade arbete, som befinner sig på den andra sidan, måste vara en ackumulation av bruksvärden, som måste vara tillräckligt stor inte bara för att ge de objektiva betingelserna för produktionen av de produkter eller de värden, som är nödvändiga för att reproducera eller bevara den levande arbetsförmågan, utan också för att absorbera merarbete att framlägga det objektiva materialet för merarbetet.
3) Fritt utbytesförhållande - penningcirkulation - mellan båda sidorna; ett förhållande mellan polerna som är baserat på utbytesförhållandet och inte på herre- och drängförhållandet; d.v.s. en produktion som inte omedelbart ger producenterna livsmedel, utan som förmedlas genom utbytet, och i vilken det främmande arbetet inte omedelbart kan bemäktigas utan måste köpas av, bytas av arbetaren.
4) Slutligen måste den ena sidan, den som utgör arbetets objektiva betingelser i form av självständiga, för sig själva varande värden, uppträda som värde och betrakta värdebestämning, värdeskapande, penningskapande som ändamålet - däremot inte omedelbar konsumtion eller skapande av bruksvärden.
Så länge bägge sidor bara utbyter arbete i form av objektiverat arbete med varandra, är förhållandet omöjligt; lika omöjligt är det om själva den levande arbetsförmågan framstår som den andra sidans egendom, alltså inte som utbytande. (Att slaveriet inom det borgerliga produktionssystemet är möjligt på enkla punkter strider inte mot detta. Men detta slaveri är bara möjligt eftersom det inte existerar på andra punkter och eftersom det därför framstår som anomali i förhållande till själva det borgerliga systemet.)
De betingelser, under vilka förhållandet ursprungligen framstår som historiska förutsättningar för dess tillblivelse uppvisar vid första ögonkastet en dubbel karaktär - upplösning av lägre former av det levande arbetet å ena sidan - å andra sidan upplösningen av det levande arbetets lyckligare former.
Den första förutsättningen är att slaveriet eller livegenskapen upphävts. Den levande arbetsförmågan tillhör sig själv och disponerar genom utbytet sin egen kraftyttring. De båda sidorna förhåller sig till varandra som personer. Formellt är de i utbytet deltagande jämlika och fria. Att denna form är ett sken och ett bedrägligt sken framgår om man betraktar det juridiska förhållandet som självständigt i förhållande till detta. Vad den frie arbetaren säljer, är alltid bara en bestämd, särskild mängd kraftyttring; i förhållande till varje särskild yttring står arbetsförmågan som totalitet. Arbetaren säljer den särskilda kraftyttringen till en särskild kapitalist, i förhållande till vilken han står individuellt oavhängig. Det är uppenbart att detta inte är hans förhållande till kapitalets existens som kapital, d.v.s. till kapitalistklassen. Vad den enskilda, verkliga människan beträffar, överlåts till henne alltså ett vitt fält för val och därmed formell frihet. I slaveriet tillhör hon den enskilde, särskilde ägaren, vars arbetsmaskin hon är. Som totalitet av kraftyttring, som arbetsförmåga är hon ett ting som tillhör en annan, och hon förhåller sig därför inte som subjekt till en särskild kraftyttring eller till den levande arbetshandlingen. I livegenskapen framstår hon som ett moment i själva jordegendomen, hon är ett tillbehör till jorden på samma sätt som dragdjuret. I slaveriet är arbetaren ingenting annat än en levande arbetsmaskin, som därför har ett värde för en annan, eller som rättare sagt är ett värde för en annan. För den frie arbetaren framstår arbetsförmågan som totalitet som hans egendom, som ett moment som han omfattar som subjekt, och som han bevarar genom att avyttra. Detta skall senare utvecklas i samband med lönearbetet.[20]
Utbyte av objektiverat arbete mot levande arbete konstituerar ännu varken kapital å den ena sidan eller lönearbete å den andra. Hela klassen av s.k. tjänster från skoputsarens till kungens hör till denna kategori. Likaledes den frie daglönaren som vi finner sporadiskt överallt, där antingen det orientaliska gemenskapsväsendet eller den västliga kommun, som består av fria jordägare, upplöses i sina minsta beståndsdelar antingen som en följd av befolkningsökning, frigivning av krigsfångar (tillfällen, varvid den enskilde utarmas och mister de objektiva betingelserna för sitt arbete för livsuppehället) eller som en följd av arbetsfördelning etc. När A [konsumenten] utbyter ett värde eller pengar, alltså objektiverat arbete, mot en tjänst från B, alltså mot det levande arbetet, kan utbytesförhållandet ingå:
1) i den enkla cirkulationens förhållande. Bägge utbyter faktiskt bara bruksvärden med varandra; den ene livsmedel, den andre ett arbete, en tjänst, som motparten vill konsumera, antingen direkt - som personlig tjänst - eller i form av att konsumenten levererar den andre det material etc., vari denne skapar ett bruksvärde för honom, ett för hans konsumtion avsett bruksvärde genom tjänstegivarens arbete, genom objektiveringen av detta arbete. Så är det t.ex. när en bonde härbärgerar en vagabonderande skräddare i sitt hus - som förr var brukligt - och ger honom tyg att göra kläder av. Eller när jag ger pengar till en läkare för att han skall ge mig hälsan åter. I bägge fallen är det viktiga den tjänst som skräddaren resp. läkaren gör. "Jag ger för att du skall göra" framstår här på exakt samma nivå som "jag gör för att du skall ge" eller "jag ger för att du skall ge". Mannen som gör en kostym av tyget som jag gett honom ger mig ett bruksvärde. Men i stället för att ge mig bruksvärdet i dess objektiva form ger han mig det i form av verksamhet. Jag ger honom ett färdigt bruksvärde; han förfärdigar mig ett annat. Skillnaden mellan det förflutna, objektiverade arbetet och det levande, närvarande arbetet framstår här bara som en formell skillnad mellan arbetets olika tempora - i det ena fallet står arbetet i perfektum, i det andra i presens. Det tycks i själva verket vara enbart en formell skillnad - förmedlad genom arbetsfördelningen och utbytet - huruvida B själv producerar de livsmedel som han lever av, eller om han erhåller dem av A, och i stället för att direkt producera livsförnödenheterna producerar det tyg, för vilket han i gengäld får livsmedlen från A.
I bägge fallen kan han bemäktiga sig det bruksvärde som A besitter enbart genom att ge honom en ekvivalent för det, som i sista hand alltid reduceras till hans eget levande arbete, vilken objektiv form detta än må anta, det må vara före eller efter utbytets avslutning. Nu innehåller kläderna inte bara ett bestämt, tidigare arbete - en bestämd form av användbarhet som överförts från det levande arbetet - utan det innehåller också en viss kvantitet arbete och därför inte bara bruksvärde utan värde över huvud taget, värde som sådant. Men detta värde existerar inte för A, eftersom han konsumerar kläderna och inte är klädeshandlare. Han har alltså bytt sig till arbete - men inte arbete som värdebestämmande arbete utan som en aktivitet, som skapar nytta, bruksvärde. I personliga tjänster konsumeras detta bruksvärde som sådant utan att övergå från rörelsens form till tingens. När den som gör tjänsten - som ofta är fallet i enkla förhållanden - inte erhåller pengar utan själv erhåller omedelbara bruksvärden bortfaller också skenet av att det här på ett eller annat sätt skulle röra sig om värden till skillnad från bruksvärden.
Men även om A betalar pengar för tjänsten förvandlar inte detta hans pengar till kapital utan utgör snarare bestämningen av pengarna som cirkulationsmedel som används för att erhålla ett objekt för konsumtion, ett bestämt bruksvärde. Denna akt är därför inte heller en akt som producerar rikedom utan tvärtom en akt som konsumerar rikedom. För A gäller det inte alls att arbetet som sådant, en viss arbetstid, alltså värde, skall objektiveras i tyget utan att ett visst behov tillfredsställs. A skapar inte värde, utan avyttrar sina pengar genom att översätta dem från värdets form till bruksvärdets form. A byter inte till sig arbetet som ett bruksvärde för värdet utan som ett särskilt bruksvärde, ett värde för förbrukning. Ju oftare A gör utbytet desto fattigare blir han. Detta utbyte är inte en akt som gör honom rikare, det är ingen akt av värdeskapelse utan av devalorisering av existerande värden, som han har i sin besittning. De pengar som A här utbyter mot det levande arbetet (tjänster in natura eller tjänster som objektiveras i ett ting) är inte kapital utan inkomst, pengar som cirkulationsmedel för att erhålla ett bruksvärde, vars värdeform bara är tillfälligt bestämd och inte pengar, som kommer att bevara sig själva och skapa nytt värde genom inköp av arbete. Utbyte av pengar som inkomst, som blott cirkulationsmedel mot det levande arbetet kan aldrig skapa pengar som kapital och därför aldrig arbete som lönearbete i ordets ekonomiska mening. Vi behöver inte utförligare diskutera förhållandet att konsumtion av pengar (utgift av pengar) inte är detsamma som produktion av pengar.
I tillstånd vari den största delen av merarbetet framstår som lantarbete och jordägaren därför framstår som såväl merarbetets ägare som merproduktens ägare, är det jordägarens inkomst som utgör arbetsfonden för den frie arbetaren, för arbetaren i manufakturen (d.v.s. hantverket) i motsats till jordbruksarbetaren. Utbytet med denne utgör en form av konsumtion för jordägaren, som direkt byter ut en annan del av sin inkomst mot personliga tjänster, som ofta bara har skenet av tjänster. I asiatiska samhällen, där monarken framstår som den ende ägaren av lantbrukets merprodukt, uppstår hela städer, som i grund och botten inte är något annat än tillfälliga magasin, vilka uppstår genom att inkomsten utbyts mot fria arbetskrafter, som Steuart säger.[21] I detta förhållande finns ingenting av lönearbete, fastän det kan men inte måste stå i motsats till slaveri och livegenskap. Ty det återkommer ständigt under olika former av arbetets totalorganisation. I den mån pengar förmedlar detta utbyte blir prisbestämningen viktig på bägge sidor, men för A (konsumenten) bara därför att han inte vill betala arbetets bruksvärde för högt; inte därför att det för honom har med dess värde att göra.
Att detta pris, som ursprungligen är mer traditionellt och konventionellt, så småningom bestäms ekonomiskt, först genom förhållandet mellan tillgång och efterfrågan, slutligen genom de produktionskostnader, varigenom sådana försäljare av levande tjänster själva kan framställas, förändrar inte förhållandet eftersom prisbestämningen förblir ett formellt moment i utbytet av blotta bruksvärden. Själva denna bestämning skapas emellertid av andra förhållanden, av de allmänna lagar som så att säga existerar bakom ryggen på den enskilda bytesakten, och det rådande produktionssättets självbestämning. En av de former, i vilka denna art av sold först framträder i de gamla samhällena, är härväsendet. Den vanlige soldatens sold reduceras till ett minimum, bestämt uteslutande av de produktionskostnader med vilka han kan skaffas fram. Det, mot vilket han utbyter sin tjänst, är statens inkomst, inte kapital.
I själva det borgerliga samhället hör allt utbyte av personliga tjänster mot inkomst hemma under samma rubrik - från arbete för personlig konsumtion, matlagning, sömnad, trädgårdsarbete etc., upp till samtliga improduktiva klasser, ämbetsmän, läkare, advokater, lärda, alla underdåniga tjänare o.s.v. Alla dessa arbetare, från de lägsta till de högsta, tillförsäkrar sig genom sina - ofta påtvingade - tjänster en del av kapitalisternas merprodukt, av deras inkomst. Men det faller ingen in att föreställa sig att kapitalisten är kapitalist tack vare detta utbyte av sin inkomst mot sådana tjänster, d.v.s. genom sin privatkonsumtion. Han avhänder sig tvärtom därigenom frukterna av sitt kapital. Att de proportioner, vari inkomsten utbyts mot sådant levande arbete, själva är bestämda av de allmänna produktionslagarna, förändrar inte förhållandets natur.
Det är - som vi redan nämnt i avsnittet om pengarna - tvärtom den som gör tjänster, som här egentligen bestämmer värdet; omsätter ett bruksvärde - ett visst slags arbete, tjänst o.s.v. - mot värde, pengar. Under medeltiden utgår därför de, som är kallade till produktion och ackumulation av pengar, delvis från det levande arbetets sida i motsats till den konsumerande lantadeln; de ackumulerar och blir på så sätt potentiellt kapitalister under en senare period. Kapitalisterna uppstår till en del bland de frigjorda livegna.
Det är därför inte beroende av förhållandet över huvud taget, utan av tjänstens naturliga, särskilda kvalitet, om den som erhåller sold får daglön eller honorar, eller om han är civil. Om kapitalismen är den härskande makten blir säkerligen alla dessa förhållanden mer eller mindre vanärade. Men det hör ännu inte hit - detta att de personliga tjänsterna förlorar sin gudomlighet, vilken upphöjd ställning tradition etc. än må ha tillskrivit dem.
Det som konstituerar kapital och därmed lönearbete är alltså inte helt enkelt utbytet av objektiverat arbete mot levande - vilka från denna ståndpunkt framstår som två olika bestämningar, som bruksvärden av olika form, den ena i objektiv, den andra i subjektiv form. Det konstituerande är i stället utbytet av objektiverat arbete som värde, som värde, som håller fast vid sig självt, mot levande arbete som bruksvärde för detta värde och inte bruksvärde för ett bestämt, särskilt bruk eller konsumtion.
I utbytet av pengar mot arbete eller mot tjänster för omedelbar konsumtion sker alltid ett verkligt utbyte: det är bara av formellt intresse att det på ömse sidor utbyts arbetskvantiteter, om man nämligen vill mäta arbetets särskilda nyttighetsformer med varandra. Det gäller bara utbytets form, ej dess innehåll. När det gäller utbytet av kapital mot arbete är värdet inte mätare på utbytet mellan två bruksvärden utan innehållet i själva utbytet.
2) Under de perioder då förborgliga förhållanden upplöses, förekommer det sporadiskt fria arbetare, vilkas tjänster köps inte för konsumtion utan för produktion; men för det första - t.o.m. stor skala - enbart till produktion av omedelbara bruksvärden, inte till produktion av värden; och för det andra: om t.ex. adelsmännen sällar den frie arbetaren till sina livegna, och åter säljer hans produkter, och om den frie arbetaren på så sätt skapar värde för adelsmannen, så gäller detta utbyte endast överflödet och det sker bara i överflödets intresse, i lyxkonsumtionens intresse; det gäller alltså i grund och botten bara ett förklätt uppköp av främmande arbete för omedelbar konsumtion eller som bruksvärde. Och för övrigt, om dessa fria arbetare blir fler och förhållandet tilltar, så befinner sig det gamla produktionssättet - kommunen, det patriarkaliska, feodala produktionssättet o.s.v. - i upplösning och förutsättningarna för det verkliga lönearbetet skapas. Dessa fria drängar kan emellertid också dyka upp och försvinna igen utan att produktionssättet förändras; som t.ex. i Polen.
För att kunna uttrycka de förhållanden vari kapital och lönearbete träder till varandra, som egendomsförhållanden eller lagar, behöver vi bara uttrycka bägge sidors förhållande i den värdeskapande processen som tillägnelseprocess. Att t.ex. merarbetet bestäms som kapitalets mervärde, innebär att arbetaren inte tillägnar sig produkten av sitt eget arbete; och omvänt, att det främmande arbetet framstår som kapitalets egendom. Denna den andra lagen för den kapitalistiska egendomen, vari den första slår över - och som genom arvsrätten etc. erhåller en självständig existens i förhållande till den enskilde kapitalistens förgänglighet - uppställs lika mycket som lag som den första. Den första är identiteten mellan arbete och egendom; den andra är arbetet som negerad egendom eller egendom som negationen av det främmande arbetets främlingskap.
I själva verket är arbetet i kapitalets produktionsprocess (något som ännu mer skall visa sig vid närmare utredning av ämnet) en totalitet - en kombination av arbeten - varav de enskilda delarna är främmande för varandra, så att hela arbetet som totalitet inte är den enskilde arbetarens verk, utan endast är de olika arbetarnas gemensamma verk eftersom deras arbeten är kombinerade istället för att förhålla sig till varandra som kombinerande. I kombinationen av dessa arbeten framstår detta arbete å ena sidan som ett arbete som tjänar en främmande vilja och en främmande intelligens och står under dennas ledning, och som har sin andliga enhet utanför sig självt; och å andra sidan framstår det samtidigt i sin materiella enhet som underordnat maskineriets objektiva enhet, det fasta kapitalets enhet, vilket som ett besjälat odjur objektiverar de vetenskapliga tankarna och faktiskt är det som bestämmer över och på intet sätt förhåller sig som instrument till, den enskilde arbetaren.
Den enskilde arbetaren existerar snarast i det fasta kapitalet som en besjälad, enkel punkt, som levande, isolerat tillbehör. Det kombinerade arbetet är således i två avseenden i sig självt kombination; inte kombination i meningen samarbetande individers relation till varandra eller som deras behärskande av vare sig deras särskilda eller partikulariserade funktion eller av arbetsinstrumentet. Om därför arbetaren förhåller sig till sin arbetsprodukt som till någonting främmande, så förhåller han sig i samma utsträckning till det kombinerade arbetet också som till något främmande.
På samma sätt är hans eget arbete visserligen en honom tillhörig, men för honom främmande, påtvingad livsyttring, vilken därför fattas som besvär, uppoffring av A. Smith m.fl. Arbetet självt, liksom dess produkt, negeras som den särskilde, enskilde arbetarens arbete och produkt. Det negerade enskilda arbetet är nu i verkligheten det bejakade gemensamma eller kombinerade arbetet. Detta så bestämda gemensamma eller kombinerade arbete är emellertid - både som verksamhet och förvandlat till objektets vilande form - tillika omedelbart bestämt som tillhörande något annat än det verkliga, existerande, enskilda arbetet - såväl främmande objektivitet (främmande egendom) som främmande subjektivitet (kapitalets). Kapitalet representerar alltså såväl arbetet som arbetsprodukten som negerat, partikulariserat arbete och därför den partikulariserade arbetarens egendom. Kapitalet är därför det samhälleliga arbetets existens - dess kombination som subjekt och som objekt - men själva denna existens existerar som självständig i förhållande till sina olika moment - alltså som en särskild existens vid sidan av sina delar. Kapitalet framstår därför å sin sida som det övergripande subjektet och som ägaren av främmande arbete, och dess förhållande är självt ett lika kontradiktoriskt förhållande som lönearbetets.
[...] Det utbyte av ekvivalenter som tycks implicera ägande av produkten av ens eget arbete och som därför också tycks innebära att tillägnelsen genom arbetet - genom den verkliga ekonomiska processen av till-eget-görande - skulle vara identisk med ägandet av det objektiverade arbetet (det som tidigare framstod som real process, erkänns här som juridiskt förhållande, d.v.s. som allmän betingelse för produktionen, och därmed också som lag, som uttryck för den allmänna viljan) detta utbyte slår om och visar sig genom en nödvändig dialektik som absolut åtskillnad mellan arbete och egendom och som tillägnelse av främmande arbete utan utbyte, utan ekvivalent. Den produktion, som är baserad på bytesvärdet, och på vars yta det fria och jämlika utbytet av ekvivalenter försiggår, är i grund och botten utbyte av objektiverat arbete som bytesvärde mot det levande arbetet som bruksvärde; eller, som det också kan uttryckas, det är arbetets förhållande till sina objektiva betingelser - och därmed till den objektivitet som det självt har skapat - som till en främmande egendom: det är arbetets avyttring.
Å andra sidan är det bytesvärdets förutsättning att det mäts efter arbetstiden, och därmed är det levande arbetet - inte dess värde - måttet på värdet. Det är en villfarelse att produktionen och därmed samhället i alla produktionstillstånd skulle bero på utbytet av enbart arbete mot arbete. I de olika former, vari arbetet förhåller sig till sina produktionsbetingelser som till sin egendom, bestäms reproduktionen av arbetaren ingalunda enbart genom arbete, ty hans egendomsförhållande är inte resultatet av utan förutsättningen för hans arbete. I jordegendomen är detta klart; det måste också bli klart angående skråväsendet, att den särskilda slags egendom som konstituerar arbetet inte beror på enbart arbete eller på utbyte av arbete utan på arbetarens objektiva sammanhang med ett samfund och med betingelser, som han kan utgå ifrån som sin grund. Dessa betingelser är också produkter av ett arbete, det världshistoriska arbetet, samhällets arbete - den historiska utveckling som inte utgår från individernas arbete eller från utbytet mellan deras arbeten. Därför är inte heller det rena arbetet förutsättningen för värdeskapandet. Ett tillstånd i vilket rent arbete utbyts mot arbete - det må vara i form av den omedelbara kraften eller i form av produkten - implicerar att arbetet frigörs från de objektiva betingelser med vilka det från början vuxit samman; å ena sidan framstår det därför som rent arbete, som enbart arbete; å andra sidan erhåller arbetsprodukten som objektiverat arbete en alltigenom självständig existens som värde. Utbytet av arbete mot arbete som skenbart är förutsättningen för arbetarens egendom - har arbetarens egendomslöshet som sin grund.
(Senare skall vi se att den mest extrema form av alienation som arbetet, den produktiva aktiviteten, har i förhållande till sina egna betingelser och till sin produkt - nämligen i förhållandet mellan kapital och lönearbete - är en nödvändig genomgångspunkt. Denna form innehåller därför i sig själv, om än på ett förvridet sätt - som en form, som står på huvudet - upplösningen av alla begränsade förutsättningar för produktionen. Ja, den skapar och framställer de obetingade förutsättningarna för produktionen och därmed de fulla materiella förutsättningarna för den totala, universella utvecklingen av individernas produktivkrafter.)
Ju mer de historiska behoven - de genom själva produktionen skapade behoven, de samhälleliga behoven - vilka själva är resultat av samhällelig produktion och kommunikation, uppfattas som nödvändiga behov, desto högre har den verkliga rikedomen utvecklats. Rikedomen består, materiellt sett, endast i behovens mångfald. Det självständiga hantverket uppstår inte nödvändigtvis vid sidan av det självförsörjande jordbruket, där man spinner, väver etc. som husliga bisysslor. Men är t.ex. jordbruket självt beroende av vetenskaplig drift - behöver det maskiner, kemisk via handel förmedlad gödning, säd från främmande länder etc. - och har den lantligt patriarkaliska manufakturen försvunnit (vilket redan ligger i förutsättningen) så framstår maskinfabriker, handel, hantverk o.s.v. som behov för jordbruket. Guanon kan kanske bara anskaffas genom export av sidentyg. Därmed framstår inte sidenmanufakturen längre som lyxindustri utan som en industri nödvändig för jordbruket.
Anledningen till att det som tidigare var lyx nu är nödvändigt och att s.k. lyxbehov t.ex. framstår som nödvändigheter för den naturligt framvuxna och i den största naturnödvändighet uppkomna industrin, är alltså huvudsakligen och väsentligen i detta fall den, att jordbruket inte längre finner betingelserna för sin egen produktion inom sig, som naturliga betingelser, utan att dessa behov existerar som självständig industri utanför jordbruket. Och i och med denna industris existens-utanför-jordbruket dras hela det komplicerade sammanhang vari denna främmande industri existerar in bland raden av produktionsbetingelser för jordbruket.
Det är kapitalets tendens att på detta sätt beröva varje industri dess naturvuxna grund och i stället förlägga dess grund utanför den själv i ett allmänt sammanhang, varvid det som framstod som överflödigt omvandlas till nödvändighet, till historiskt framvuxen nödvändighet. Den allmänna grundvalen för alla industrier blir själva det allmänna utbytet, världsmarknaden och därmed den totalitet av verksamheter, kommunikationer, behov etc., varav denna består. Lyxen är motsatsen till det naturnödvändiga. Nödvändiga behov är behoven hos en individ reducerad till ett rent natursubjekt. Industrins utveckling upphäver såväl naturnödvändigheten som lyxen. I det borgerliga samhället sker detta visserligen enbart kontradiktoriskt, i det att det självt åter använder en bestämd samhällelig måttstock, med vilken det skiljer det nödvändiga från lyxen. I vilket sammanhang skall dessa frågor om systemet av behov och systemet av arbeten behandlas? Det skall visa sig efterhand.
Låt oss vända tillbaka till exemplet med vägbygget. När vägen överhuvud kan byggas så bevisar detta, att samhället besitter arbetstiden (levande och objektiverat arbete) som krävs för att bygga den.[7*] Men varför blir vägbygget inte privatgeschäft, när produktionen baserats på bytesvärdet och arbetsfördelningen inträtt? Där staten gör något med hjälp av skatter, är det ju inte privatgeschäft.
För det första: Samhället, de förenade individerna, kan besitta den mertid, som de behöver för att bygga vägen - men bara förenade. Föreningen är alltid addition av den del av arbetsförmågan, som varje individ kan använda utöver sitt särskilda arbete på vägbygget; men det är inte bara addition. Att föreningen förökar deras krafter, deras produktivkraft, innebär på intet sätt att den utgör den numeriska summan av alla individers arbetsförmåga om de inte arbetar tillsammans, om det alltså inte till summan av deras arbetsförmågor kom det surplus, som bara existerar i kraft av och i deras förenade, kombinerade arbete. Därför den väldiga sammanhopningen av folk i Egypten, Etrurien, Indien etc. till tvångsbyggnader och offentliga tvångsarbeten. Kapitalet uppnår samma förening på ett annat sätt, nämligen genom att ingå i utbyte med det fria arbetet.[8*]
För det andra: Å ena sidan kan befolkningen vara tillräckligt utvecklad, och å andra sidan kan det stöd som den har genom användningen av maskiner etc., vara så utvecklat, att den blotta kraft, som framkommer genom den materiella, massiva föreningen - och i antiken gäller det alltid denna det sammantvingade arbetets massiva verkan - blivit överflödig och att det krävs förhållandevis mindre levande arbete.[9*] Det kan utbildas en särskild klass vägbyggare, som används av staten[10*], eller också kan en del av den för tillfället arbetslösa delen av befolkningen användas till detta, underställd ett antal byggmästare som emellertid inte arbetar som kapitalister utan som högre utbildade tjänsteandar.
För att kapitalet nu skall ta på sig vägbyggandet, skriva det på sin räkning[11*], finns det flera nödvändiga betingelser som alla sammanfaller med att det på kapitalet baserade produktionssättet redan utvecklats till det högsta stadiet.
För det första: Storleken av det kapital, som kapitalisten har koncentrerat i sin hand, förutsätts kunna överta arbetare i en sådan mängd och med en så långsam omsättning, en så långsam valorisering. Därför först och främst aktiekapital, i vilken form kapitalet har arbetat sig fram till sin sista form vari det inte bara är bestämt i sig självt, substantiellt, utan också är bestämt i sin form som samhällelig kraft och produkt.
För det andra: Det krävs av kapitalet att det ger räntor, inte profit. (Det kan ge mer än räntor, men inte nödvändigtvis.)
Medan alltså kapitalet å ena sidan måste sträva efter att riva ner varje hinder för kommunikationen, d.v.s. för utbytet, och lägga under sig hela världen som sin marknad, strävar det å andra sidan efter att tillintetgöra rummet med hjälp av tiden, d.v.s. att reducera den tid som det tar att komma från ett ställe till ett annat till ett minimum. Ju mer utvecklat kapitalet är, ju vidsträcktare den marknad är, på vilken det cirkulerar och som utgör cirkulationens bana i rummet - desto mer strävar det samtidigt efter större utbredning av marknaden och efter ytterligare tillintetgörelse av rummet genom tidsbesparing. (Om arbetstiden inte betraktas som den enskilde arbetarens arbetsdag, utan som ett obestämt antal arbetares obestämda arbetsdag, så kommer alla populationsförhållanden in i bilden; de grundläggande befolkningsteorierna ingår alltså i detta första kapitel om kapitalet likaväl som teorierna om profit, pris, kredit o.s.v.)
Kapitalets universella tendens framstår här som det som skiljer det från alla tidigare produktionssätt. Om kapitalet till själva sin natur är begränsat, så strävar det likväl efter den universella utvecklingen av produktivkrafterna och blir på så sätt förutsättning för ett nytt produktionssätt, där utvecklingen av produktivkrafterna inte tjänar att reproducera och på sin höjd utvidga ett visst tillstånd, utan där den fria, ohämmade, progressiva och universella utvecklingen av produktivkrafterna utgör förutsättningen för samhället och därmed för dess reproduktion; där den enda förutsättningen är överskridandet av utgångspunkten. Denna tendens - som kapitalet har, men som samtidigt motsäger det självt som begränsad produktionsform och som därför driver fram dess egen upplösning - skiljer kapitalet från alla tidigare produktionssätt och gör att det i sig bara är ett övergångsskede.
Alla tidigare samhällsformer har gått under på grund av utvecklingen av rikedom - eller, vilket innebär detsamma på grund av utvecklingen av de samhälleliga produktivkrafterna. Under antiken, då man insåg detta, utpekas rikedomen därför direkt som samhällsupplösande. Feodalsamhället dukade å sin sida under för stadsindustri, handel, modernt jordbruk (t.o.m. för enskilda uppfinningar som krutet och tryckpressen). Med utvecklingen av rikedomen - och därmed också av individernas nya krafter och ökade kommunikation - upplöstes de ekonomiska betingelser på vilka samhället vilade och de politiska förhållanden som motsvarade samhällets olika beståndsdelar; liksom religionen, vari samhället kunde betraktas idealiserat (och både politik och religion berodde på ett givet förhållande till naturen till vilket alla produktivkrafter kan reduceras); samt individernas karaktär, åskådning etc. Redan utvecklingen av vetenskapen - d.v.s. av rikedomens mest solida form, såväl dess produkt som producent - var tillräcklig för att upplösa detta samhälle. Men utvecklingen av vetenskapen, utvecklingen av denna ideella och på samma gång praktiska rikedom, är bara en sida, en form, vari utvecklingen av de mänskliga produktivkrafterna, d.v.s. av rikedomen, kommer till uttryck. Ideellt sett räckte upplösningen av en bestämd medvetandeform till för att döda en hel epok. Reellt motsvarar detta hinder för medvetandet en bestämd grad av utveckling hos de materiella produktivkrafterna och därmed hos rikedomen. Förvisso skedde utvecklingen inte bara på den gamla basen, utan den innebar utveckling av själva denna bas. Den högsta utvecklingen av själva denna bas (den blomning, vartill den förvandlar sig; men det är ändå alltid denna bas, denna växt som blommar; därför nedvissnande efter blomningen och till följd av blomningen) är den punkt där denna bas själv har utarbetats till den form, där den är förenlig med den högsta utvecklingen av produktivkrafterna och därmed också med den rikaste utvecklingen av individerna. Så snart denna punkt har nåtts, framstår den vidare utvecklingen som förfall, och den nya utvecklingen börjar från en ny bas. Vi har tidigare sett att ägandet av produktionsbetingelserna var identiskt med en bestämd samhällsform; alltså även med vissa egenskaper - begränsade egenskaper och begränsad utveckling av produktivkrafterna - hos individerna. Själva denna förutsättning var i sin tur resultatet av ett begränsat historiskt stadium i produktivkrafternas utveckling; såväl rikedomen som sättet att skapa den. Målet för samhället och för individerna (som betingelse för produktionen) var reproduktionen av dessa bestämda produktionsbetingelser och av individer (såväl var och en för sig som i deras samhälleliga olikheter och relationer) som levande bärare av dessa betingelser.
Kapitalet sätter som förutsättning för sin reproduktion produktionen av själva rikedomen och därmed den universella utvecklingen av produktivkrafterna, den oavlåtliga omvälvningen av dessa existerande förutsättningar. Värdet utesluter inget bruksvärde; implicerar alltså ingen särskild sorts konsumtion, kommunikation etc. som absolut betingelse; och likaledes framstår varje utvecklingsgrad av de samhälleliga produktivkrafterna, av kommunikation, av vetande o.s.v. bara som begränsningar, vilka kapitalet strävar att övervinna. Själva kapitalets förutsättning värdet - är bestämt som produkt, inte som en förutsättning som svävar över produktionen. Kapitalets begränsning är att hela denna utveckling sker genom motsättningar och att utvecklingen av produktivkrafterna av den allmänna rikedomen, av vetandet etc., kommer till uttryck så att den arbetande individen avyttrar sig själv; att han förhåller sig till det som han själv åstadkommer, inte som till betingelserna för hans egen utan för främmande rikedom och hans egen fattigdom. Men denna motsatsfyllda form är själv övergående och producerar de reala betingelserna för dess eget upphävande.
Resultatet blir: den till sin tendens och sina möjligheter allmänna utvecklingen av produktivkrafterna - av rikedomen över huvud - som bas, liksom universaliteten i kommunikationen, alltså världsmarknaden som bas. Basen som möjlighet till individens universella utveckling, och individernas verkliga utveckling från denna bas som ständig övervinnelse av deras begränsning - en begränsning som fattas som hinder och inte som helig gräns. Individens universalitet inte som en inbillad och blott tänkt universalitet, utan som universaliteten i hans reella och ideella relationer. Därmed också individens insikt att hans egen historia är en process och vetandet om naturen (även som praktisk makt över naturen) hans reala kropp. Själva utvecklingsprocessen erkänns vara förutsättning för individen. Men för detta är det framför allt nödvändigt, att den fulla utvecklingen av produktivkrafterna har blivit en produktionsbetingelse och att det inte satts bestämda produktionsbetingelser som gränser för utvecklingen av produktivkrafterna.
John Wade säger i History of the Middle and Working Classes etc. 3 ed. London 1835, s.161 ff.:
"Arbete är den verksamhet, varigenom kapitalet blir produktivt i avseende på lön, profit eller inkomst ... Kapitalet är lagrad flit, med förmåga att utveckla sig självt i nya och likvärdiga former; det är dess kollektiva kraft ... Kapital är bara ett annat namn för civilisation."
Arbetarnas association - kooperation och arbetsfördelning som grundbetingelser för arbetets produktivkraft - framstår liksom alla arbetets produktivkrafter (d.v.s. produktivkrafter, som bestämmer arbetets intensitet och därmed dess extensiva realisering) som kapitalets produktivkraft. Arbetets kollektivkraft, dess karaktär av samhälleligt arbete, är därför kapitalets kollektivkraft. Så också vetenskapen. Och så också arbetsfördelningen sådan den framstår som en delning av uppgifterna och därtill svarande utbyte. Alla produktionens samhälleliga potenser är kapitalets produktivkrafter, och kapitalet framstår därför självt som dessa produktivkrafters subjekt.
Arbetarnas association i fabriken är därför inte bestämd av arbetarna utan av kapitalet. Deras förening är inte deras existens, utan kapitalets existens. För den enskilde arbetaren framstår den som tillfällig. Han förhåller sig till sin egen förening med andra arbetare och till samarbetet med dem som till en främmande förening och kooperation, som till kapitalets verkningssätt. Där kapitalet inte uppträder i sin adekvata form (alltså t.ex. det lilla kapitalet som självt arbetar) implicerar det redan i ett visst större eller mindre omfång å ena sidan koncentration i objektiv form, d.v.s. koncentration på en hand vilket här ännu sammanfaller med ackumulation av livsmedel, råvaror och instrument eller med ett ord: av pengar som rikedomens allmänna form; å andra sidan koncentration i subjektiv form, ackumulation av arbetskrafter och koncentration därav på ett ställe under kapitalets kommando. Det kan inte finnas en kapitalist för varje arbetare utan det måste gå en viss kvantitet arbetare på varje kapitalist - medan det kan gå en eller två gesäller på en mästare.
Det produktiva kapitalet eller det för kapitalet lämpade produktionssättet kan bara vara endera: manufaktur eller storindustri. I manufakturen är arbetsfördelningen förhärskande; storindustrin härskar kombinationen av arbetskrafter (med likartade arbetssätt) och den vetenskapliga kraften - varvid kombinationen och s.a.s. arbetets samhälleliga anda är förlagda till maskinerna etc. I manufakturen måste (den ackumulerade) mängden arbetare vara stor i förhållande till mängden kapital, i storindustrin måste mängden fast kapital vara stor i förhållande till de många samverkande arbetarna. Koncentrationen av många arbetare och deras fördelning på maskineriet som så och så många kuggar är emellertid redan förutsatt här (varför det förhåller sig annorlunda i jordbruket hör inte hemma här). Det andra fallet behöver alltså inte skärskådas för sig, bara det första.
Det utmärkande för manufakturens utveckling är arbetsfördelningen. Men denna förutsätter en (föregående) anhopning av många arbetare under ett kommando, precis som pengarnas utveckling till kapital förutsätter en viss mängd livsmedel, råmaterial och arbetsinstrument. Vi måste därför också här abstrahera från arbetsfördelningen som ett senare moment. Vissa industrigrenar t.ex. gruvarbete - förutsätter kooperation. Så länge kapitalet inte existerar sker det som tvångsarbete (träl- eller slavarbete) under en uppsyningsman. Detsamma gäller vägbyggen o.s.v. Kapitalet skapar inte arbetets ackumulation och koncentration för att överta arbeten, utan det övertar ackumulation och koncentration. Detta är alltså inte heller ett problem.
Den enklaste och av arbetsfördelningen mest oberoende formen är den att kapitalet sysselsätter olika handvävare, spinnare o.s.v., som bor på olika håll. (Denna form fortsätter att existera vid sidan av industrin.) Här har alltså kapitalet ännu inte bestämt produktionssättet utan detta föregår kapitalet. Enhetspunkten mellan dessa spridda arbetare ligger endast i den ömsesidiga relation till kapitalet, som innebär att produkten av deras produktion samlas i kapitalets hand liksom de mervärden som de skapar utöver sin egen inkomst. Som samverkande arbete existerar de bara i sig, därigenom att var och en av dem arbetar för kapitalet och därför har sitt centrum i detta utan att de arbetar tillsammans. Deras förening genom kapitalet är alltså bara formell och angår bara arbetsprodukten, inte själva arbetet. I stället för att utbyta med många utbyter de med en enda kapitalist. Det är därför en koncentration av utbytena genom kapitalet. Kapitalet utbyter inte som en enskild utan som representant för mångas konsumtion och behov. Det utbyter inte längre som en enskild utan representerar samhället i utbytesakten. Kapitalets kollektiva utbyte och koncentrerande utbyte med de på olika håll arbetande vävarna får till effekt att dessas arbetsprodukter kollekteras, förenas och därmed också själva deras arbeten, fastän arbetena sker oberoende av varandra. Föreningen av deras arbeten framstår som en särskild akt, vid sidan av vilken de självständiga och splittrade arbetena fortgår.
Detta är den första betingelsen för att pengarna skall utbytas som kapital mot det fria arbetet. Den andra är att självständigheten och splittringen mellan dessa många arbetare upphävs, så att det enhetliga kapitalet inte förhåller sig till dem bara som den samhälleliga kollektivkraften i utbytesakten och därmed förenar många utbytesakter, utan också samlar dem på en plats under sitt kommando, i en manufaktur. Kapitalet lämnar dem inte längre kvar i det existerande produktionssättet utan skapar sig som bas ett produktionssätt som passar det. Det skapar föreningen mellan arbetarna inom produktionen - en förening som först bara är en förening på en gemensam plats, under uppsyningsmän, större disciplin, kontinuitet och ett beroende, som är bestämt av kapitalet självt. Vissa extrakostnader i produktionen besparas därvid. (Jfr Gaskell om hela denna process, speciellt vad angår utvecklingen av storindustrin i England.[22])
Nu framstår kapitalet både som arbetarnas kollektivkraft, deras samhälleliga kraft, och som den enhet som binder dem samman och som därför skapar denna kraft. Allt detta förblir hela tiden - på kapitalets alla utvecklingsstadier - förmedlat därigenom, att de många bara utbyter med kapitalet genom att utbytet är koncentrerat i kapitalet, det är utbytets samhälleliga karaktär; kapitalet utbyter samhällsmässigt med arbetarna, men arbetarna utbyter individuellt med kapitalet.
I hantverket gäller det produktens kvalitet - den enskilde arbetarens särskilda skicklighet, och mästaren förutsätts ha nått fulländningen i denna skicklighet. Hans ställning som mästare beror inte på att han innehar produktionsbetingelserna utan på hans egen skicklighet i det särskilda arbetet. I kapitalets produktion gäller aldrig detta halvkonstnärliga förhållande, som över huvud taget motsvarar utvecklingen av arbetets bruksvärde, utvecklingen av det omedelbara, manuella arbetets förmåga, utbildningen av människans hand etc. till arbete. Kapitalets produktion gäller alltid mängd, därför att den gäller bytesvärde och mervärde. Kapitalets utvecklade princip är just att göra den särskilda skickligheten liksom det manuella arbetet, det omedelbara kroppsarbetet över huvud taget överflödigt. Dess princip är snarare att förlägga skickligheten till de döda naturkrafterna.
Vid manufakturens uppkomst som det kapitalistiska produktionssättets uppkomst är det en förutsättning, att den arbetets produktivkraft som skall framkallas av kapitalet ännu inte existerar (slavar är kombinerade i sig själva, eftersom de lyder under en herre). Det är alltså en förutsättning att det nödvändiga arbetet i manufakturen ännu tar en stor del av hela den disponibla arbetstiden, att alltså den enskilde arbetarens merarbete fortfarande är förhållandevis obetydligt. Men det blir avhjälpt och manufakturens framsteg underlättas således av att profitkvoten är större, att kapitalet alltså ackumuleras snabbare i förhållande till sin storlek än det gör i storindustrin. Om det av ett kapital på 100 daler går 50 till arbete och mertiden = en femtedel, så är det skapade värdet 110 eller 10%. Om det av ett kapital på 100 daler bara går 20 till arbete och mertiden = 1/4, så blir det skapade värdet = 105 eller 5%. Å andra sidan får manufakturen sin högre profitkvot enbart genom att använda många arbetare på en gång. Den större mertiden kan bara uppnås genom att många arbetares mertid förenas i förhållande till kapitalet. Det är den absoluta och inte den relativa mertiden som dominerar i manufakturen. Ursprungligen är detta fallet i än högre grad, när de splittrade, oavhängiga arbetarna själva skapar värde av en del av sin mertid för sig själva. För att kapitalet skall kunna existera som kapital - för att det skall kunna leva på profit och samtidigt ackumuleras - måste dess vinst vara = summan av många samtidiga levande arbetsdagars mertid.
I jordbruket är jorden själv genom sina kemiska o.s.v. reaktioner etc. redan en maskin som gör det omedelbara arbetet mer produktivt, och den ger ett mervärde framför allt därför att det här tidigare har arbetats med en maskin, nämligen en naturlig maskin. Detta är den enda riktiga grunden för fysiokraternas lära: de såg i detta avseende bara jordbruket i förhållande till den ännu ganska outvecklade manufakturen.
Om kapitalisten skulle leva av en enda arbetares mertid skulle han uppenbarligen vinna dubbelt på att själv arbeta, eftersom han utöver mertiden skulle vinna den lön han betalt arbetaren. Men han skulle ändå förlora i längden. D.v.s. han skulle inte kunna arbeta som kapitalist, eller arbetaren skulle bara vara hans hjälp och han skulle inte förhålla sig till denne som kapital.
För att pengarna skall förvandlas till kapital är det därför inte bara nödvändigt att de kan sätta merarbete i rörelse, utan också att de kan sätta en viss kvantitet merarbete i rörelse, och att merarbetet kan sätta en viss mängd nödvändigt arbete i rörelse, d.v.s. många arbetare på en gång, så att summan av dessa arbetare är tillräcklig för att kapitalet skall kunna leva som kapital, d.v.s. representera rikedomen i förhållande till arbetslivet i konsumtionen och att det kan lägga merarbete åt sidan för ackumulation. Kapitalet producerar aldrig omedelbart för bruksvärdet, för den omedelbara subsistensen. Merarbetet måste från början vara tillräckligt stort för att en del av det åter skall kunna användas som kapital. Det måste alltså alltid vara på den nivå, där en viss mängd av den samhälleliga rikedomen har koncentrerats på en hand, objektivt, - en mängd som alltså framstår som kapital, (först som utbyte med många arbetare sedan som produktion med många arbetare, kombination av arbetare) och som är i stånd att sätta ett visst kvantum levande arbetsförmåga i arbete på samma gång - först på detta stadium börjar produktionen genom kapitalet vilket alltså från första början framstår som kollektivkraft, som samhällelig kraft och upphävande av partikulariseringen (först av partikulariseringen av utbytet med arbetarna, sedan av arbetarna själva). Arbetarnas partikularisering förutsätter ännu deras relativa oavhängighet. Fullständig avhängighet av kapitalet, arbetarnas fullständiga befrielse från produktionsbetingelserna implicerar därför att de grupperas kring det enskilda kapitalet som den enda grundvalen för deras subsistens. Resultatet blir detsamma - eller det är detsamma i en annan form - om man utgår från den särskilda form av utbyte som krävs för att kapitalet skall göra utbyten som kapital, och där pengarna redan måste representera många utbytande eller måste ha en byteskraft som går utöver de enskilda och deras individuella överflöd; kort sagt, en form av utbyte som inte längre tillhör enskilda utan den enskilde, men som väl att märka tillhör denne enskilde som en samhällelig funktion, och som gör honom till representant för den samhälleliga rikedomen. Å andra sidan framgår det av förutsättningarna för det fria arbetet. Att den enskilde befrias från arbetets produktionsbetingelser är detsamma som att många grupperas omkring ett kapital.[12*]
"Dessa ständiga framsteg i vetande och erfarenhet är vår styrka", säger Babbage.[23] Dessa sociala framsteg hör till kapitalet och exploateras av kapitalet. Alla tidigare egendomsformer dömer den större delen av mänskligheten, slavarna, till att vara rena arbetsredskap. Den historiska utvecklingen, den politiska utvecklingen, konst, vetenskap o.s.v. försiggår över deras huvuden, i högre kretsar. Först kapitalet har tagit den historiska framstegsprocessen tillfånga och ställt den i rikedomens tjänst.
(Före ackumulationen genom kapitalet försiggår en ackumulation som konstituerar kapitalet och som hör till dess begreppsbestämning; vi kan ännu knappast tala om koncentration av kapital eftersom denna sker till skillnad från många kapital; om man bara talar om kapitalet, så sammanfaller koncentrationen ännu med ackumulationen av kapital eller med kapitalets begrepp. D.v.s. den utgör ingen särskild bestämning. Men kapitalet förhåller sig från början till arbetaren som det ena eller enheten i förhållande till de många. Och på så sätt framstår det - för arbetet - som koncentration av arbetare, som en enhet utanför arbetarna själva. Från denna synpunkt innehålls begreppet koncentration i begreppet kapital - koncentrationen av många levande arbetsförmågor för ett ändamål; en koncentration, som ingalunda från början behöver ha skapat sitt eget produktionssätt eller behöver ha genomsyrat det existerande produktionssättet. Det gäller här kapitalets centraliserande verkan eller dess bestämning som dessa många arbetsförmågors självständiga och utanför dem existerande enhet.)
(Rossi säger i sina Lecons d'économie politique, s. 354: "De samhälleliga framstegen kan inte bestå däri att varje association upplöses, utan däri att äldre tiders påtvingade och undertryckande associationer upplöses och ersättes med frivilliga och rättfärdiga associationer. Den högsta graden av isolering är vildens tillstånd; den högsta graden av påtvingande och undertryckande associationer är barbariet. Historien ger oss exempel på otaliga olika variationer mellan dessa extremer. Fulländningen utgörs av de frivilliga associationerna, som mångdubblar individernas krafter genom att förena dem men som därför inte upphäver den individuella förmågan eller energin, moraliteten eller ansvaret.")
I kapitalet är arbetarnas association inte påtvingad genom direkt fysiskt våld, genom tvångs- eller slavarbete; den är påtvingad därigenom att produktionsbetingelserna är främmande egendom och själva existerar som objektiv association, vilket är detsamma som ackumulation och koncentration av produktionsbetingelserna.
Redan i den frie arbetarens begrepp ligger att han är fattig: verkligt fattig. Han är genom sina ekonomiska betingelser bara en levande arbetsförmåga, alltså också utrustad med livets behov. I alla avseenden är han en hjälpsökande, en arbetsförmåga utan objektiv tillvaro för att realisera denna. Kan kapitalisten inte använda hans merarbete så kan han inte uträtta vad som är nödvändigt för honom; han kan inte producera sina livsmedel. I så fall kan han inte heller få dem genom utbyte; och när han får dem sker det bara genom att han får allmosor av inkomsten. Som arbetare kan han bara leva genom att byta sin arbetsförmåga mot den del av kapitalet som utgör arbetsfonden. Detta utbyte är knutet till för honom tillfälliga, mot hans organiska existens likgiltiga betingelser. Han är alltså verkligen fattig. Eftersom det dessutom är ett villkor för den på kapitalet baserade produktionen att han producerar ständigt mer merarbete, så frigörs också ständigt mer nödvändigt arbete. Chanserna för hans fattigdom ökar alltså.
Utvecklingen av merarbete motsvarar utvecklingen av merbefolkning [överflödsbefolkning]. Olika samhälleliga produktionssätt har olika lagar för befolkningsökning och överbefolkning: den sista är identisk med de fria arbetarnas fattigdom. Dessa olika lagar kan helt enkelt reduceras till de olika sätten att förhålla sig till produktionsbetingelserna eller - sett i relation till den levande individen - till individens reproduktionsbetingelser som medlem av samhället, eftersom han bara arbetar och tillägnar sig i samhället. Upplösningen av dessa förhållanden försätter individen, resp. en del av befolkningen utanför de reproduktiva betingelser som tillhör denna bestämda bas. Resultatet blir överbefolkning - individen eller den del av befolkningen som han tillhör, blir inte bara medellös utan ur stånd att genom arbetet tillägna sig livsmedlen - därmed fattig. Det är bara i det på kapitalet grundade produktionssättet som fattigdomen framstår som ett resultat av själva arbetet, som utveckling av arbetets produktivkraft. På det ena stadiet av samhällsproduktionens utveckling kan en viss folkmängd därför innebära överbefolkning, medan samma folkmängd inte är det på ett annat stadium; och effekten kan vara olika.
Så t.ex. var bortsändandet av kolonisatörer under antikens tecken på överbefolkning; d.v.s. på att kolonisatörerna inte längre kunde existera i sin tidigare miljö på den materiella egendomsbasen, d.v.s. produktionsbetingelserna. Befolkningen kan te sig mycket liten med moderna mått mätt. Men det rådde inte den frie lönearbetarens fattigdom. Tvärtom förhöll det sig med plebejerna i Rom och deras "bröd och skådespel".
Den överbefolkning som ledde till de stora folkvandringarna hade åter andra betingelser. Eftersom basen för tillägnelsen under alla tidigare produktionsformer inte framstår som utveckling av produktivkrafterna, utan som ett bestämt förhållande till produktionsbetingelserna (egendomsformerna) - vilka framstår som en gräns för produktivkrafterna, en gräns för reproduktionen - så måste den befolkningsutveckling vari utvecklingen av alla produktivkrafter resumeras, i ännu högre grad ha en yttre begränsning och alltså framstå som en utveckling som skall hämmas. Betingelserna för samhället är bara förenliga med en bestämd folkmängd. När gränserna för befolkningens storlek, som är bestämda av elasticiteten i en bestämd form av produktionsbetingelser, ändras med denna form, inskränks eller utvidgas, - överbefolkningen var alltså hos jägarfolken någonting annat än hos atenarna, och hos atenarna någonting annat än hos germanerna - ändras emellertid också den absoluta kvot vari befolkningen ökar och därmed också kvoten mellan befolkningsökning och befolkning. Den överbefolkning som är bestämd av en viss produktionsbas är därför lika bestämd som den adekvata folkmängden. överbefolkning och befolkning är båda den folkmängd som kan skapas av en bestämd produktionsbas. Hur långt folkmängden kan växa utöver sin gräns bestäms av själva gränsen - eller snarare av samma grund som bestämmer gränsen. Det förhåller sig på samma sätt som med arbete och merarbete, vilka tillsammans utgör arbetets helhet på den givna basen.
Malthus' teori (som f.ö. inte är hans egen uppfinning, men för vilken han fick äran tack vare den prästerliga iver med vilken han förkunnade den; eller rättare sagt tack vare det sätt på vilket han betonade den) är betydelsefull i två avseenden: 1) eftersom den förlänar kapitalets brutala ansikte ett brutalt uttryck; 2) eftersom den har hävdat överbefolkningens faktum under alla samhällsformer. Den har inte bevisat detta faktum, ty det finns ingenting mer okritiskt än dessa hopade kompilationer från historieskrivare och reseskildrare. Helt falsk och barnslig är Malthus' uppfattning däri 1) att han anser överbefolkningen likartad under den ekonomiska utvecklingens olika faser; han förstår inte dess specifika egenskaper under olika utvecklingsfaser och reducerar därför på sitt stupida sätt dessa komplicerade och växlande förhållanden till ett förhållande, till en ekvation, där människans naturliga fortplantning på den ena sidan och livsmedlens naturliga fortplantning på den andra sidan förhåller sig till varandra som två naturliga serier, varav den ena växer i geometrisk, den andra i aritmetisk serie. På så sätt omvandlar han historiskt olikartade förhållanden till ett abstrakt talförhållande som han hämtat ur luften och som varken är grundat på naturlagar eller på historiska förhållanden. Det skall finnas en naturlig skillnad mellan människans och t.ex. sädens fortplantning. Den apan förutsätter därmed att människans förökning är blott och bart en naturprocess som behöver yttre gränser, hinder för att inte utvecklas i geometrisk serie. Denna geometriska fortplantning är människans naturliga fortplantningsprocess. I historien finner han att befolkningen utvecklas under mycket olikartade förhållanden och att överbefolkning är ett historiskt bestämt förhållande, ingalunda bestämt genom talförhållanden eller genom en absolut gräns som livsmedlens produktivitet skulle sätta, utan att den begränsas av de förhållanden som bestämda produktionsbetingelser skapar. Det gäller i kvantitativt avseende: hur låga förefaller oss inte de tal som för atenarna betydde överbefolkning! Det gäller också i kvalitativt avseende: en överbefolkning av fria atenare som förvandlas till kolonister, är avsevärt skild från en överbefolkning av arbetare som förvandlas till fattighjon. Likaså är den överbefolkning av tiggare som tär sin merprodukt i ett kloster väsentligt skild från den som skapas i en fabrik.
Malthus abstraherar alltså från dessa bestämda historiska lagar för befolkningsutvecklingen, vilka utgör människans naturalhistoria, de naturliga lagarna; men de är bara naturliga lagar för människan på ett bestämt, historiskt utvecklingsstadium, där produktivkrafterna nått en bestämd utvecklingsgrad, bestämd av människans egen historiska process. Malthus' människa, abstraherad från den historiskt bestämda människan, existerar bara i Malthus' hjärna; därför också den geometriska fortplantningsmetod som svarar till denna människa. Därför framstår den verkliga historien för Malthus inte så, att hans naturmänniska skulle vara en abstraktion från historieprocessen, från den verkliga fortplantningen, utan tvärtom så att den verkliga fortplantningen skulle vara en tillämpning av hans teori. Det som i historien är betingelser, inre betingelser för såväl befolkning som överbefolkning på varje stadium, framstår hos honom som yttre hinder, som har hindrat befolkningen att utvecklas enligt hans egen formel. De betingelser under vilka människorna historiskt producerar och reproducerar framstår som gränser för reproduktionen av Malthus' naturmänniska, som är ett Malthus-kreatur. Å andra sidan framstår produktionen av livsmedel - som den begränsas, bestäms av den mänskliga handlingen - som gräns, som skapar sig själv. Fanerogamer täckte en gång hela jordens yta. Reproduktionen av dem upphörde först när det inte fanns mer plats. De höll sig inte till någon aritmetisk proportion. Hur Malthus har upptäckt att reproduktionen av ettåriga växter begränsas av inre begränsningar, inte av yttre hinder, är svårt att säga. De inre, historiskt skiftande gränserna för den mänskliga fortplantningsprocessen förvandlar han till yttre hinder, och naturreproduktionens yttre hinder förvandlar han till inre gränser eller naturlagar för fortplantningen.
2) Malthus sätter på ett enfaldigt sätt en viss kvantitet människor i förhållande till en viss kvantitet livsmedel. Ricardo har med rätta invänt att kvantiteten förefintlig spannmål är tämligen likgiltig för arbetaren om han inte har någon sysselsättning; att det alltså är sysselsättningsmedlen och inte subsistensmedlen som bestämmer om han hör till kategorin överbefolkning eller ej. Men det skall fattas mer allmänt och gäller över huvud taget den sociala förmedling genom vilken individen förhåller sig till och skapar medlen för sin reproduktion; det gäller alltså produktionsbetingelserna och individens förhållande till dem. För slaven i Aten fanns det inga gränser för hans förökning utom den reproducerbara nödtorften. Och vi har aldrig hört att det under antiken skulle ha funnits överflödsslavar. Behovet av dem snarare steg.
Men nog om överbefolkningen av icke-arbetare (i den omedelbara betydelsen) vilka inte var för många i förhållande till de existerande livsmedlen men som hade förlorat de betingelser under vilka de kunde tillägna sig livsmedlen. Uppfinningen av merarbetare, d.v.s. av egendomslösa människor som arbetar, tillhör kapitalets epok. De tiggare som slog sig ner i klostren och hjälpte dessa att förtära deras merprodukt hör till samma kategori som feodalherrens följe, och detta visar att merprodukten inte kunde förtäras av sina få ägare. Gamla tiders följen och dagens tjänsteandar är bara variationer på samma tema. Den överbefolkning bland t.ex. jägarfolk, som kommer till uttryck i de enskilda stammarnas inbördes kamp, bevisar inte att jorden inte skulle kunna föda det lilla antalet människor, utan att betingelserna för deras reproduktion kräver en stor kvantitet territorium för det lilla antalet människor. Ingenstans finner man ett förhållande baserat på icke existerande, absoluta mängder subsistensmedel, utan bara förhållanden baserade på reproduktionsbetingelserna, på produktionen av dessa medel vari betingelserna för reproduktionen av människan, av den relativa merbefolkningen ingår. Denna merbefolkning är bara relativ: den står inte i något förhållande till subsistensmedlen över huvud taget utan till det sätt varpå dessa produceras. Därför också bara merbefolkning på detta utvecklingsstadium.
3) Något som egentligen inte hör samman med Malthus och som inte hör hemma här, är teorin om räntan. Den är i grund och botten bara en formel för att jordbruket på det stadium av industrins utveckling, som Ricardo m.fl. kände till, stod tillbaka för manufakturen, något som för övrigt - i tilltagande grad - hör till den borgerliga produktionens väsen.
När vi skärskådar den produktion som är baserad på kapitalet, framstår absolut sett - den största absoluta mängden nödvändigt arbete med den största relativa mängden merarbete som en betingelse för denna produktion. Alltså är den största möjliga befolkningstillväxt - den största möjliga tillväxten av den levande arbetsförmågan - en grundläggande betingelse. Betraktar vi vidare betingelserna såväl för utvecklingen av produktivkraften som för utbytet, alltså arbetsfördelning, kooperation, allsidig iakttagelse - som bara kan göras av många ögon -, vetenskap, största möjliga antal centra för byte, så finner vi att alltsammans är identiskt med befolkningstillväxt. Å andra sidan ligger det i betingelserna för tillägnelse av främmande merarbete, att det utöver den nödvändiga befolkningen - den befolkning som representerar det nödvändiga arbetet, det arbete som är nödvändigt för produktionen - tillkommer en överbefolkning som inte arbetar. Den vidare utvecklingen av kapitalet visar att denna överbefolkning, utöver den industriella delen - industrikapitalisterna - förgrenar sig i en blott konsumerande överbefolkning. Lättingar vilkas uppgift det är att förtära främmande produkter och som - då den grova konsumtionen har sina gränser - till en del måste få sina produkter i mer förfinad form, som lyxartiklar.
Det är inte denna sysslolösa överbefolkning som ekonomerna har i tankarna när de talar om överbefolkning. Den behandlas tvärtom - vad dess uppgift att konsumera angår - av befolkningsfanatikerna helt med rätta (konsekvent) som en nödvändig befolkning. Uttrycket överbefolkning gäller uteslutande arbetsförmågan, d.v.s. den nödvändiga befolkningen: överskott på arbetsförmåga. Men detta framgår helt enkelt av kapitalets natur. Arbetsförmågan kan bara utföra sitt nödvändiga arbete om dess merarbete har värde för kapitalet, kan skapa nytt värde för kapitalet. Hämmas detta värdeskapande av det ena eller andra hindret framstår själva arbetsförmågan som 1) utanför reproduktionsbetingelserna för dess egen existens; den existerar utan sina existensbetingelser och är därför enbart en börda; behoven utan medel för sin tillfredsställelse; 2) det nödvändiga arbetet framstår som överflödigt, eftersom det överflödiga inte är nödvändigt. Det är bara nödvändigt, om det är en betingelse för kapitalets värdeskapande. Förhållandet mellan nödvändigt arbete och merarbete, sådant det är bestämt i och med kapitalet, slår alltså över i att en del av det nödvändiga arbetet - d.v.s. det arbete som reproducerar arbetsförmågan - är överflödigt, och att denna arbetsförmåga själv som ett surplus behöver den nödvändiga arbetarbefolkningen, d.v.s. den del av arbetarbefolkningen vars nödvändiga arbete inte är överflödigt utan nödvändigt för kapitalet. Eftersom den utveckling av produktivkraften som bestäms som nödvändig i och med kapitalet, består i att föröka merarbetet i förhållande till det nödvändiga arbetet eller att förminska den portion nödvändigt arbete som krävs för en viss kvantitet merarbete, så måste - om en bestämd kvantitet arbetsförmåga föreligger - andelen av den kvantitet nödvändigt arbete som kapitalet förbrukat, med nödvändighet fortsätta att minska, d.v.s. en del av denna arbetsförmåga blir överflödig därigenom att den andra delen är tillräcklig för att utföra den kvantitet merarbete, vartill tidigare hela kvantiteten arbetsförmåga krävdes.
Att en bestämd portion arbetsförmåga blir överflödig är därför en nödvändig konsekvens av merarbetets ökning i förhållande till det nödvändiga arbetet. Minskningen av det relativt nödvändiga arbetet framstår som ökning av den relativt överflödiga arbetsförmågan - d.v.s. den skapar överbefolkning. Om denna överbefolkning hålls vid liv sker detta inte p.g.a. arbetsfonden utan p.g.a. alla klassers inkomst. Det sker inte p.g.a. själva arbetsförmågans arbete; arbetaren hålls inte längre vid liv som arbetare p.g.a. reproduktionen utan han lever på andras nåd; och blir därmed trasproletär och lusfattig. Eftersom han inte längre håller sig vid liv genom sitt nödvändiga arbete, alltså inte längre genom utbyte med en del av kapitalet, har han fallit utanför betingelserna för det skenbara utbytes- och oavhängighetsförhållandet.
För det andra: samhället övertar i lämpliga delar, från herrar kapitalister, uppgiften att hålla kapitalisternas potentiella arbetsinstrument - med dess slitage - vid liv och i reserv för senare bruk. Kapitalisterna skjuter alltså ifrån sig arbetarklassens reproduktionskostnader och gör för profitens skull en annan del av befolkningen utfattig. Å andra sidan har kapitalet, eftersom det ständigt reproducerar sig som merkapital, en tendens att såväl skapa denna fattigdom som att upphäva den. Kapitalet verkar i motsatta riktningar av vilka än den ena, än den andra har övertaget.
Slutligen ligger det i merkapitalets bestämning tre förhållanden: 1) Det behöver en växande befolkning för att bli satt i rörelse; är den relativa befolkningen, som det behöver, mindre har det självt blivit desto större; 2) det behöver en (åtminstone relativt) osysselsatt del av befolkningen, d.v.s. en relativ överbefolkning, för att ha till reds en befolkning som är omedelbart disponibel för merkapitalets förökning; 3) på ett givet stadium av produktivkrafternas utveckling kan mervärdet vara för handen, men ännu inte i det omfång, i de proportioner, som är nödvändiga för att det skall kunna användas som kapital. Det finns inte bara ett bestämt minimum för produktionens utvecklingsnivå utan också för dess tillväxt. I detta fall merkapital och befolkningsökning. Likaledes kan överbefolkning vara för handen, men inte i tillräcklig omfattning, inte i de proportioner, som merproduktionen kräver.
I alla dessa betraktelser har vi medvetet bortsett från alla variationer i omsättning, kontraktion av marknaden etc., kort sagt från allt som förutsätter de många kapitalens process.
Adam Smith var av den åsikten att arbetets värde aldrig växlar, varmed menas att en bestämd kvantitet arbete alltid är en bestämd kvantitet arbete för arbetaren. För Smith innebär detta att arbetet alltid är ett kvantitativt lika stort offer. Oberoende av om jag får mycket eller litet för en arbetstimme - och det beror på produktiviteten och andra omständigheter - så har jag arbetat i en timme. Vad jag har tvingats betala för resultatet av mitt arbete, arbetslönen, är alltid samma timme arbete - resultatet må sedan växla hur det vill.
"Samma kvantiteter arbete måste i alla tider och överallt ha samma värde för arbetaren. I sitt normala tillstånd av hälsa, styrka och verksamhet, och den normala graden av kunnande och skicklighet måste han alltid offra samma mängd av sin vila, sin frihet och sin lycka. Det pris som han betalar är alltid detsamma oavsett den kvantitet varor som han får i gengäld. Detta pris kan visserligen ibland köpa en större, ibland en mindre kvantitet av dessa varor; men det är varornas värde som varierar, inte värdet av det arbete som köper dem. [...] Det är alltså bara arbetet som aldrig skiftar i värde [...] Arbetet är alltså varornas realpris; pengarna är bara deras nominella pris."[24]
Du skall arbeta i ditt anletes svett! Det var den förbannelse som Jahve gav Adam. Och just som förbannelse uppfattar Adam Smith arbetet. "Vilan" framstår som det riktiga tillståndet, som väsentligen identisk med "frihet" och "lycka". Att individen "i sitt normala tillstånd av hälsa, styrka och verksamhet, och i den normala graden av kunnande och skicklighet" också har behov av en normal portion arbete tycks vara helt främmande för Adam Smith. Visserligen framstår själva arbetets omfång som något utifrån bestämt, i och med det mål, som skall uppnås, och de hinder, som genom arbetet måste övervinnas för att målet skall uppnås. Men Adam Smith anar lika litet att denna övervinnelse av hindren i sig själv är friheten i funktion och att vidare de yttre ändamålen berövas skenet av blott yttre naturnödvändighet och bestäms som ändamål, som individen själv bestämmer - alltså som självförverkligande som subjektets objektivering, och därför som reell frihet, vars aktion är just arbetet.
Visserligen har han rätt i att arbetet, i dess historiska former som slavarbete, den livegnes arbete och lönearbete, alltid framstår repulsivt, som yttre tvångsarbete, och att icke-arbetet i förhållande till detta framstår som "frihet "och "lycka". Detta gäller i dubbel mening: om detta kontradiktoriska arbete; och - vilket hänger samman därmed - om det arbete, som ännu inte har skapat de subjektiva och objektiva betingelser (eller också förlorat sitt herde- etc. -tillstånd), varigenom arbetet blir attraktivt, individens självförverkligande; något som på intet sätt innebär att det blir ett rent nöje, en förlustelse, som Fourier så lättsinnigt naivt fattar det.[25] Verkligt fritt arbete - som att komponera - är på samma gång det mest förbannade allvar, den mest intensiva ansträngning. Arbetet i den materiella produktionen kan bara få denna karaktär därigenom att 1) dess samhälleliga karaktär är given, 2) att det har vetenskaplig karaktär och samtidigt är allmänt arbete; att det inte innebär människans ansträngning som en särskild dresserad naturkraft utan som det subjekt, som inte bara framstår i naturprocessen i naturlig, naturgiven form utan som den alla naturkrafter styrande aktiviteten.
För övrigt har Adam Smith bara kapitalets slavar i tankarna. Så t.ex. kan den halvkonstnärlige arbetaren under medeltiden inte inordnas under hans definition. Men det vi först och främst vill här, är inte att gå in på hans syn på arbetet - hans filosofiska åskådning - utan på det ekonomiska momentet.
Att betrakta arbetet enbart som offer och därmed som värdeskapelse, som ett pris, som betalas för tingen och som därför ger dessa ett pris allteftersom det kostar mer eller mindre arbete, är en rent negativ bestämning. Därför kunde t.ex. herr Senior göra kapitalet till en produktionskälla sui generis i samma mening som arbetet, en källa till produktion av värde, eftersom också kapitalisten gör ett offer, försakelsens offer, då han berikar sig istället för att omedelbart förtära sin produkt. Något enbart negativt skapar ingenting. Om arbetet t.ex. ger arbetaren förnöjelse - så som Seniors försakelse säkerligen ger den girige - så förlorar inte produkten något i värde. Arbetet ensamt producerar; det är produkternas enda substans som värde.[13*] Arbetets måttstock, arbetstiden - under förutsättning av samma aktivitet - är därför värdenas måttstock. Om den kvalitativa skillnaden mellan arbetare inte är given av naturen, bestämd genom kön, ålder, kroppskrafter etc., om den alltså inte uttrycker arbetets kvalitativa värde utan arbetsfördelningen, arbetets differentiering, så är den först historiskt given och upphävs igen vad gäller den stora massan arbete, eftersom detta är enkelt; men det kvalitativt högre arbetet har - ekonomiskt sett - sin måttstock i det enkla arbetet. Att arbetstiden eller arbetets kvantitet är måttstocken innebär bara att arbetets måttstock är värdenas måttstock. Två ting är kommensurabla enbart om de är av samma natur. Produkterna kan mätas med arbetets måttstock - arbetstiden, enbart därför att de till sin natur är arbete. De är objektiverat arbete. Som objekt antar de former, i vilka deras existens som arbete kan uppenbaras i formen (som en avsiktsmässighet, som är utvärtes för dem; men detta ser man inte t.ex. på oxarna, eller överhuvud på de reproducerade naturprodukterna) men i övrigt har de inte mer gemensamt. De är lika så länge de existerar som aktivitet. Likheten mäts med tiden, som därmed också blir måttstock för det objektiverade arbetet. Vi skall på ett annat ställe undersöka i vad mån denna mätning hänger samman med utbyte, med icke-organiserat, samhälleligt arbete, och i vad mån den hänger samman med ett bestämt utvecklingsstadium i den samhälleliga produktionsprocessen.
Bruksvärdet står inte i relation till den mänskliga aktiviteten som produktens källa, det är inte bestämt av mänsklig aktivitet utan av sin existens för människorna. Om produkten har ett mått för sig, så är det ett naturligt mått, som är bestämt av produkten som naturligt föremål, dess tyngd, längd, volym, dess grad av nyttighet etc. Men som effekt eller som den vilande existensen av den kraft som frambringat den, mäts den enbart med måttstocken för denna kraft. Arbetets måttstock är tiden. Endast därigenom att produkterna är arbete, kan de mätas med arbetets måttstock genom arbetstiden eller genom det kvantum arbete som konsumerats i dem. Vilans negation skapar som enbart negation, som asketiskt offer ingenting. Man kan - som t.ex. munkarna späka och plåga sig dagarna i ända utan att den mängd offer som man ger lockar en enda hund bort från spisen. Tingens naturliga pris är inte det offer man gör för dem. Detta påminner snarare om den icke-industriella åskådning, enligt vilken man förvärvar rikedom genom att offra till gudarna. Utöver offret måste det finnas något mer. Det som kallas offer av vilan, kan också kallas offer av lättjan, av ofriheten, av olyckan, d.v.s. en negation av ett negativt tillstånd.
Adam Smith betraktar arbetet ur psykologisk synvinkel, d.v.s. i relation till den lust eller olust det ger individen. Men arbetet är utöver denna känslorelation också något annat - för det första någonting för andra, eftersom enbart A:s offer inte kan vara till någon nytta för B, för det andra ett bestämt förhållande mellan arbetet självt och den sak som det bearbetar, och till dess egna arbetsanlag. Arbetet är en positiv, skapande aktivitet.
Arbetets måttstock - tiden - beror naturligtvis inte på arbetets produktivitet; dess måttstock är ingenting annat än en enhet, vars olika delar uttrycker ett bestämt antal. Därav följer visserligen inte att arbetets värde är konstant; det är det bara om samma kvantiteter arbete är samma måttstorheter. Det visar sig också vid närmare bestämning att produkternas värde inte mäts genom det arbete som använts för produktion av dem, utan genom det arbete som är nödvändigt för produktion av dem. Alltså inte offret utan arbetet som produktionsbetingelse. Ekvivalenten uttrycker betingelserna för reproduktionen av produkterna som givna för dem i utbytet, d.v.s. möjligheten att förnya den produktiva aktiviteten bestäms genom dennas egen produkt.
För övrigt får Adam Smith i sin offeråskådning - som visserligen uttrycker lönearbetarens subjektiva förhållande till sin egen aktivitet på ett riktigt sätt - inte fram det, som han önskar - nämligen bestämningen av värdet genom arbetstiden. För arbetaren kan en timmes arbete alltid vara ett lika stort offer. Men varans värde är på intet sätt beroende av hans känslor; detsamma gäller värdet på hans arbetstimme. När Adam Smith tillstår, att än kan man köpa detta offer billigare, än dyrare, så är det ändå påfallande att det alltid skall säljas till samma pris. Men han är också inkonsekvent, då han senare gör lönen till värdets måttstock, och inte arbetskvantiteten. För en oxe innebär det alltid samma offer att bli slaktad. Men därför har en oxes död inte ett konstant värde.
Fastän konkurrensen, historiskt sett, inom ett land framstår som upplösning av skråtvång, regeringsingrepp, inre tullmurar och liknande, och på världsmarknaden framstår som upphävandet av avspärrning, prohibition, eller protektion - kort sagt: fastän konkurrensen historiskt sett framstår som negation av de gränser och hinder som utmärker det produktionsstadium som föregår kapitalet; och fastän fysiokraterna alldeles riktigt betecknade och anbefallde konkurrensen som - historiskt sett - laissez faire, laissez passer - så har den ändå aldrig betraktats utifrån denna enbart negativa aspekt, utifrån denna dess blott historiska aspekt, och detta har å andra sidan lett till en ännu större dårskap som innebär att den betraktas som kollisionen mellan befriade individer, som bara bestäms av sina egna intressen, - som de fria individernas ömsesidiga repulsion och attraktion - varmed alltså konkurrensen betraktas som den fria individualitetens absoluta existensform i produktionens och utbytets sfär.
Ingenting kan vara falskare. 1) Först måste man inse, att när den fria konkurrensen har övervunnit hindren i tidigare produktionsförhållanden och produktionssätt, så har den väl övervunnit något som är hinder för den, men som för tidigare produktionssätt var inre gränser, innanför vilka dessa utvecklades på ett naturligt sätt. Dessa gränser blir hinder först när produktivkrafterna och kommunikationsförhållandena utvecklats tillräckligt för att kapitalet som sådant skall kunna börja uppträda som reglerande princip för produktionen. De gränser som kapitalet rivit ner var hinder för dess rörelse, utveckling, förverkligande. Kapitalet upphävde därmed varken alla gränser eller alla hinder, utan bara de gränser som inte passade det utan som utgjorde hinder för det. Hur mycket kapitalets egna gränser, från en högre utsiktspunkt, än framstår som hinder för produktionen och som sådana bestäms av kapitalets egen utveckling, så känner sig kapitalet innanför dessa gränser fritt, ohämmat, d.v.s. begränsat blott av sig självt, av sina egna livsbetingelser. På samma sätt fann den skråmässiga industrin under sin blomstringstid den frihet som den behövde, d.v.s. de produktionsförhållanden som passade den i den skråmässiga organisationen. Den bestämde ju dem själv och utvecklade dem som sina inre betingelser, de var därför ingalunda yttre hinder för den. Den historiska aspekten på negationen av skråväsendet och andra väsenden, som kapitalet åstadkom, innebär bara att det tillräckligt starka kapitalet rev ner de historiska gränser som hämmade den utveckling som är mest adekvat för kapitalet, med hjälp av de produktionsförhållanden, som är mest adekvata för det.
Men kapitalet har långt ifrån bara denna negativa betydelse. Den fria konkurrensen är kapitalets relation till sig självt som ett annat kapital, d.v.s. kapitalets reella förhållande som kapital. Kapitalets inre lagar - som bara framstår som tendenser på det historiska, inledande stadiet av dess utveckling - bestäms först som lagar; den produktion som är baserad på kapitalet erhåller sina adekvata former endast i den mån den fria konkurrensen utvecklas, ty den fria konkurrensen är den fria utvecklingen av det produktionssätt som är baserat på kapitalet; den är den fria utvecklingen av kapitalets betingelser och den process som beständigt reproducerar dessa betingelser.
Det är inte individerna utan kapitalet som befrias i den fria konkurrensen. Så länge den produktion som är baserad på kapitalet är den nödvändiga och därför den mest passande utvecklingsformen för den samhälleliga produktivkraften, så framstår individernas göranden och låtanden inom kapitalets rena betingelser som deras frihet. Men denna frihet försäkras dogmatiskt genom att man riktar uppmärksamheten på det den fria konkurrensen har rivit ner. Den fria konkurrensen är kapitalets reella utveckling. Genom den bestäms det, som motsvarar kapitalets natur, som yttre nödvändighet för det enskilda kapitalet och för det produktionssätt, som baseras på det. Det ömsesidiga tvång som kapitalen i den fria konkurrensen utövar på varandra, på arbetet etc. (arbetarnas inbördes konkurrens är bara en annan form av kapitalens konkurrens) är rikedomens fria och samtidigt reella utveckling som kapital. Det är i så hög grad fallet, att de mest skarpsinniga ekonomiska tänkarna som t.ex. Ricardo förutsätter den fria konkurrensens absoluta herravälde för att kunna studera och formulera kapitalets adekvata lagar, vilka samtidigt framstår som de vitala tendenser som behärskar kapitalet. Den fria konkurrensen är emellertid den adekvata formen av kapitalets produktiva process. Vad Ricardo därmed mot sin vilja har tillstått, är kapitalets historiska natur och den fria konkurrensens begränsade karaktär; den fria konkurrensen är bara kapitalens fria rörelse, d.v.s. deras rörelse under betingelser som inte tillhör något upplöst, tidigare utvecklingsstadium utan som är kapitalets egna betingelser. Kapitalets herravälde är förutsättningen för den fria konkurrensen, på samma sätt som den romerska kejsardespotin var förutsättningen för den fria, romerska "privaträtten".
Så länge kapitalet är svagt söker det stödja sig som på kryckor på tidigare produktionssätt eller på produktionssätt som det självt har förträngt. Så snart det känner sig starkt kastar det bort kryckorna och rör sig i enlighet med sina egna rörelselagar. Så snart det börjat känna och inse att det självt blivit ett hinder för utvecklingen, tar det sin tillflykt till former, som - genom att de tycks fullända kapitalets herradöme därigenom att de tämjer den fria konkurrensen - samtidigt förkunnar upplösningen av kapitalets herravälde och av de produktionssätt som är baserade på kapitalet. Det som ligger i kapitalets natur utskiljes bara som en yttre nödvändighet; genom konkurrensen, som inte innebär något annat än att de olika kapitalen påtvingar varandra och sig själva kapitalets inre bestämningar. Ingen kategori i den borgerliga ekonomin, inte ens de första, t.ex. bestämningen av värdet, verkliggörs därför utan hjälp av den fria konkurrensen, d.v.s. genom kapitalets verkliga process som framstår som växelverkan mellan kapitalen och mellan de av kapitalet bestämda produktions- och kommunikationsförhållandena.
Därmed uppkommer å andra sidan den dårskapen att man betraktar den fria konkurrensen som den sista utvecklingen av den mänskliga friheten och negationen av den fria konkurrensen som liktydig med negationen av den individuella friheten och av den på individuell frihet baserade samhälleliga produktionen. Den är i själva verket bara den fria utvecklingen på ett begränsat underlag kapitalets herravälde. Denna art av individuell frihet är därför samtidigt den mest fullständiga förnekelsen av all individuell frihet och individualitetens totala underkastelse under samhälleliga betingelser som antar formen av sakliga makter, ja av övermänskliga saker - saker som är oberoende av individerna i deras inbördes förhållanden.
Att utveckla vad den fria konkurrensen är innebär det enda rationella svaret på medelklassprofeternas glorifiering av den, och socialisternas förbannelser över den. När det heter att individerna i den fria konkurrensen förverkligar det gemensamma eller rättare sagt allmänna intresset genom att blott följa sitt privatintresse, så innebär det bara att de under den kapitalistiska produktionens betingelser pressar på varandra och att deras reaktion på stötarna bara innebär reproduktion av de betingelser under vilka denna växelverkan skedde. Så snart illusionen om konkurrensen som den fria individualitetens absoluta form försvinner, är detta för övrigt ett bevis på att betingelserna för konkurrensen, d.v.s. den på kapitalet baserade produktionen, redan känns och erkänns som hinder, och att den därför redan är hinder och blir det mer och mer. Påståendet att den fria konkurrensen innebär den slutgiltiga formen av produktivkrafternas utveckling och därmed av den mänskliga friheten, innebär bara att medelklassherraväldet är slutet på historien - en behaglig tanke för uppkomlingarna av i förrgår.
Det kapital som konsumerar sig självt i produktionsprocessen - d.v.s. det fasta kapitalet - är strängt taget produktionsmedel. I vidare mening är hela produktionsprocessen och vart och ett av dess moment - t.ex. cirkulationen, om denna betraktas ur materiell synvinkel - bara produktionsmedel för det kapital, för vilket värdet bara existerar som ett mål i sig. Materiellt sett är råvaran produktionsmedel för produkten etc.
Men bestämningen av det fasta kapitalets bruksvärde som ett kapital som förtär sig självt i produktionsprocessen, innebär detsamma som att det fasta kapitalet bara används som medel i denna process och självt endast existerar som drivkraft i råvarans förvandling till produkt. Som ett sådant produktionsmedel kan dess bruksvärde bestå däri, att det bara är en teknologisk betingelse för processens förlopp (de ställen där produktionsprocessen försiggår, t.ex. som fasta installationer) eller att det är den omedelbara betingelsen för det egentliga produktionsmedlets verkning (som fallet är med alla instrumentella föremål). Men i bägge fallen gäller det bara materiella förutsättningar för produktionsprocessens förlopp överhuvudtaget eller för användningen och bevarandet av arbetsmedlet. Arbetsmedlet i egentlig mening fungerar bara inom produktionen, och för produktion, och har inte något annat bruksvärde.
Ursprungligen, när vi betraktade värdets omvandling till kapital, inbegrep vi helt enkelt arbetsprocessen i kapitalet, och kapitalet framstod utifrån sina materiella betingelser, utifrån sin materiella existens - som totaliteten av betingelserna för denna process, och det kunde uppdelas i överensstämmelse med denna process i vissa, kvalitativt åtskilda delar: arbetsmaterial (denna term och inte råvara, är den riktiga och begreppsliga), arbetsmedel och levande arbete. Å ena sidan var kapitalet - i enlighet med sin materiella fortvaro uppdelat i dessa tre element; å andra sidan var den verksamma enheten i dessa tre element arbetsprocessen (eller dessa tre elements samgående i processen), och deras vilande enhet var produkten. I denna form framstår de materiella elementen - arbetsmaterialet, arbetsmedlen och det levande arbetet - bara som de väsentliga momenten i själva arbetsprocessen, moment som kapitalet tillägnar sig. Men denna materiella aspekt - eller kapitalets bestämning som bruksvärde och verklig process stred alltigenom mot kapitalets formella bestämning.
I själva formbestämningen framträder:
1) De tre element, i vilka kapitalet framstår före utbytet med arbetsförmågan, före den verkliga processen; dessa element framstår bara som kvantitativt skilda delar av själva kapitalet, som värdekvantiteter, vilkas enhet är kapitalet som summa. Den materiella form, det bruksvärde, vari dessa delar existerar, påverkar inte enhetligheten i denna bestämning. Ur formell synvinkel framstår de alltså bara som kvantitativa delar av kapitalet.
2) Inom själva processen skiljer sig arbetets element från de två andra i formellt hänseende bara däri, att de senare är konstanta värden, arbetet värdeskapande. Men skillnaden i bruksvärde, skillnaderna i materiellt avseende hör inte till kapitalets formbestämning. Men i skillnaden mellan rörligt kapital (råvara och produkt) och fast kapital (arbetsmedel) utgör elementens olikhet som bruksvärden samtidigt en skillnad i kapitalet som kapital, i kapitalets formbestämning. Förhållandet mellan faktorerna inbördes, som tidigare bara innebar en kvantitativ skillnad, framstår nu som en kvalitativ skillnad i själva kapitalet och som ett förhållande som bestämmer dess totalrörelse (omslag). Arbetsmaterialet och arbetsprodukten - arbetsprocessens neutrala fällning - är redan som råvara och produkt inte längre bestämda materiellt som arbetets material och produkt utan som själva kapitalets bruksvärde i olika faser.
Så länge arbetsmedlet förblir arbetsmedel i ordets egentliga mening, alltså sådant som kapitalet i sin värdeskapande process omedelbart, historiskt övertar det, genomgår det bara en formell förändring därigenom, att det inte längre enbart framstår materiellt som ett medel för arbete utan samtidigt framstår som en särskilt existenssätt för kapitalet, ett sätt som bestäms av kapitalets totala process - som fast kapital.
När arbetsmedlet upptagits i kapitalets produktionsprocess, genomgår det olika metamorfoser, där den sista är maskinen eller närmare bestämt maskineriets automatiska system (system av maskiner; det automatiska är den mest fulländade, mest adekvata formen av detta, och det förvandlar maskineriet till system) vilket sätts i rörelse av en automat som är en rörande kraft, [d.v.s.] som sätter sig själv i rörelse; denna automat består av talrika mekaniska och intellektuella organ på så sätt att arbetarna bara framstår som dess medvetna lemmar.
I maskineriet och långt mer i maskineriet som ett automatiskt system har arbetsmedlet - vad gäller dess bruksvärde, d.v.s. dess materiella existens - förvandlats till en för det fasta kapitalet och för kapitalet överhuvud adekvat existens, och den form, i vilken det upptogs som omedelbart arbetsmedel i kapitalets produktionsprocess, har upphävts och är nu en form som bestäms av kapitalet självt och som motsvarar kapitalet. Maskinen framstår inte i något sammanhang som den enskilde arbetarens arbetsmedel. Dess utmärkande egenskap är i intet avseende - som i fallet med arbetsmedlet - att förmedla arbetarens aktivitet med objektet, utan denna aktivitet är snarare så bestämd, att den bara förmedlar maskinens arbete, förmedlar maskinens aktion på råvaran genom att övervaka den och skydda den mot förstöring. Det är inte samma förhållande som gällde för instrumentet, som arbetaren besjälar som sitt organ genom sitt eget kunnande och sin aktivitet, och vars hantering kräver arbetarens skicklighet. Den maskin som själv besitter kunnande och kraft, står själv för arbetsskickligheten och har sin egen själ i de verksamma mekaniska lagarna, och för sin självständiga verksamhet konsumerar den kol, olja o.s.v. (matiéres instrumentales) just på samma sätt som arbetaren konsumerar livsmedel. Arbetarens aktivitet, som inskränker sig till blott och bart en abstraktion av aktivitet, bestäms och regleras i alla avseenden av maskineriets aktivitet, och inte tvärtom. Genom konstruktionen av maskineriets livlösa lemmar tvingar vetenskapen dessa att verka avsiktsmässigt som automater; denna vetenskap existerar inte i arbetarens medvetande utan verkar genom maskinen som en främmande makt på honom - som själva maskinens makt.
Tillägnelsen av det levande arbetet genom det objektiverade arbetet - tillägnelsen av den värdeskapande kraften eller aktiviteten genom det för sig självt varande värdet som ligger i kapitalets begrepp, är i den produktion som baseras på maskineriet bestämd som själva produktionsprocessens karaktär, också vad gäller dess materiella element och dess materiella rörelse. Produktionsprocessen har upphört att vara arbetsprocess den meningen att arbetet upphört att vara den enhet som behärskar produktionsprocessen. Arbetet framstår tvärtom som ett medvetet organ spritt över det mekaniska systemet på många punkter, vilka utgörs av enskilda, levande arbetare; underordnat själva maskineriets totalprocess, självt bara en lem i systemet vars enhet inte ligger i den levande arbetaren utan i det levande (aktiva) maskineriet, vilket förhåller sig till den enskilda, obetydliga verksamheten som en väldig organism. Genom maskineriet förhåller sig det objektiverade arbetet i själva arbetsprocessen till det levande arbetet som den makt som behärskar det och som till sin form är kapitalet som tillägnelse av levande arbete. Absorberingen av arbetsprocessen som enbart ett moment i kapitalets värdeskapande process är också materiellt sett bestämd i och med förvandlingen av arbetsmedlet till maskineri och förvandlingen av det levande arbetet till enbart ett levande tillbehör till detta maskineri; till enbart ett medel för maskineriets verksamhet.
Som vi har sett är utvecklingen av arbetets produktivkraft och den maximala negationen av det nödvändiga arbetet kapitalets nödvändiga tendens. Förverkligandet av denna tendens är förvandlingen av arbetsmedlet till maskineri. I maskineriet uppträder det objektiverade arbetet inför det levande som den härskande makten och som den verksamma underordningen av det levande arbetet - inte enbart genom tillägnelse av det, utan i själva den verkliga produktionsprocessen. Kapitalets egenskap som det värde som tillägnar sig den värdeskapande aktiviteten, innebär i det fasta kapital som existerar som maskineri, samtidigt kapitalets bruksvärde i förhållande till arbetsförmågans bruksvärde, det värde som objektiverats i maskineriet framstår vidare som en förutsättning i jämförelse med vilken den enskilda arbetsförmågans värdeskapande kraft framstår som oändligt liten. I den produktion i enorma mängder, som maskineriet möjliggör, försvinner också från produkten varje relation till producenternas omedelbara behov och därmed varje relation till det omedelbara bruksvärdet; i den form och under de förhållanden vari produkten producerats är det redan bestämt att den bara produceras som värde och att dess bruksvärde bara produceras som en betingelse för värdet.
Det objektiverade arbetet framstår omedelbart i maskineriet inte bara som produkt eller som en som arbetsmedel använd produkt, utan också som själva produktionskraften. Arbetsmedlets utveckling till maskineri är inte tillfällig för kapitalet utan innebär den historiska omgestaltningen av det traditionella arbetsmedlet till ett arbetsmedel som är adekvat för kapitalet. Ackumulationen av vetande och kunnande, av den samhälleliga hjärnans allmänna produktivkrafter absorberas alltså i kapitalet gentemot arbetet och framstår därför som kapitalets egenskap, eller närmare bestämt som en egenskap hos det fasta kapitalet, i den mån det inträder i produktionsprocessen som egentligt produktionsmedel. Maskineriet framstår alltså som den mest adekvata formen av fast kapital, och den mån kapitalet betraktas i relation till sig självt, framstår det fasta kapitalet som den mest adekvata formen av kapital över huvud taget. Om å andra sidan det fasta kapitalet har förstenats i sin existens som bestämt bruksvärde, motsvarar det inte kapitalets begrepp, vilket som värde är likgiltigt gentemot varje bestämd form av bruksvärde och som kan anta eller avklä sig varje form av bruksvärde som en likgiltig inkarnation. I detta avseende - i kapitalets relation utåt - framstår det rörliga kapitalet som kapitalets adekvata form i motsats till det fasta kapitalet.
I den utsträckning som maskineriet ytterligare utvecklas genom ackumulationen av den samhälleliga vetenskapen, av produktivkraften över huvud taget blir det inte i arbetet utan kapitalet som det allmänt samhälleliga arbetet uttrycker sig. Samhällets produktivkraft mäts med det fasta kapitalet, existerar i detta i objektiv form, och omvänt utvecklas kapitalets produktivkraft med dessa allmänna framsteg som kapitalet tillägnar sig gratis. Här skall vi inte gå in på maskineriets utveckling i detalj; utan bara beröra dess allmänna drag - nämligen i den mån arbetsmedlet materiellt sett, i det fasta kapitalet mister sin allmänna form och materiellt framstår för arbetaren som kapital. Vetenskapen framstår i maskineriet som främmande för arbetaren; och det levande arbetet framstår som underkastat det självständigt verkande, objektiverade arbetet. Arbetaren framstår som överflödig i den mån hans aktion inte är betingad av [kapitalets] behov.
Kapitalet har nått sin fullständiga utveckling (eller kapitalet har skapat det produktionssätt som är mest adekvat för det) först när arbetsmedlet inte bara formellt är bestämt som fast kapital utan det också har upphävts i sin omedelbara form, och när det fasta kapitalet uppträder inom produktionsprocessen som maskin för arbetet; hela produktionsprocessen är emellertid inte längre underordnad arbetarens omedelbara handlag utan har blivit en teknologisk användning av vetenskapen. Därför är det kapitalets tendens att ge produktionen vetenskaplig karaktär, och det omedelbara arbetet reduceras till enbart ett moment i denna process. Om man närmare skärskådar kapitalet - t.ex. värdets omvandling till kapital - så visar det sig att kapitalet å ena sidan förutsätter en bestämd, given historisk utveckling av produktivkrafterna (och bland dessa produktivkrafter också vetenskapen), och att det å andra sidan driver fram och påskyndar deras utveckling.
Det kvantitativa omfång och den effektivitet (intensitet), som kapitalet uppnått som fast kapital, anger därför överhuvudtaget vilken grad av makt över det levande arbetet som kapitalet som kapital har uppnått och i vilken grad det överhuvudtaget har lagt produktionsprocessen under sitt herravälde. Det gäller också i det avseendet att det uttrycker graden av ackumulation av de objektiverade produktivkrafterna och likaså av det objektiverade arbetet. Men om kapitalet först i maskineriet och i andra det fasta kapitalets materiella existensformer som järnvägar o.s.v. (som vi längre fram skall komma in på) antar sin adekvata gestalt som bruksvärde inom produktionsprocessen, så innebär det på intet sätt att bruksvärdet i sig självt - maskineriet i sig självt - är kapital eller att dess bestånd som maskineri är identiskt med dess bestånd som kapital; lika litet som guldet upphör att ha sitt bruksvärde som guld så snart det upphör att vara pengar. Maskineriet mister inte sitt bruksvärde när det upphört att vara kapital. Att maskineriet är den mest adekvata formen för det fasta kapitalets bruksvärde innebär ingalunda att underordningen under kapitalets förhållande är det mest adekvata och slutgiltiga samhälleliga produktionsförhållandet för användningen av maskineriet.
I samma mån som arbetstiden - den nakna kvantiteten arbete - bestäms av kapitalet som det enda avgörande elementet, i samma mån upphör det omedelbara arbetet och dess kvantitet att vara bestämmande princip för produktionen - för skapelsen av bruksvärden - och reduceras kvantitativt till en obetydlig proportion och kvalitet till ett visserligen nödvändigt moment, som dock är underordnat såväl det allmänna, vetenskapliga arbetet som den teknologiska användningen av naturvetenskapen och den allmänna produktivkraft, som är ett resultat av samhällets strukturering i totalproduktionen och som framstår som det samhälleliga arbetets naturgåva (även om det är en historisk produkt). Som den form som behärskar produktionen arbetar kapitalet således för sin egen upplösning.
Å ena sidan framstår alltså omvandlingen av produktionsprocessen från den enkla arbetsprocessen till en vetenskaplig process som tar naturkrafterna i sin tjänst och låter dem verka för att tillmötesgå mänskliga behov, som en egenskap hos det fasta kapitalet i förhållande till det levande arbetet; det levande arbetet har överhuvudtaget upphört att framstå som produktivt och är snarast bara produktivt i de gemensamma arbeten vilka underordnar naturens makter under sig, och denna upphöjelse av det omedelbara arbetet till samhälleligt arbete framstår som en reducering av det enkla arbetet till hjälplöshet i förhållande till den i kapitalet representerade, koncentrerade gemenskapen. Å andra sidan framstår bevarandet av arbetet i en produktionsgren som resultatet av samtidigt pågående arbete i en annan produktionsgren, som en egenskap hos det rörliga kapitalet.
I den lilla cirkulationen betalar kapitalet arbetaren den lön i förskott, som arbetaren utbyter mot produkter, som är nödvändiga för hans konsumtion. De pengar som arbetaren får, har bara denna makt, eftersom andra samtidigt arbetar vid hans sida; och bara därigenom att kapitalet tillägnar sig hans arbete kan det i pengar ge honom anvisning på främmande arbete. Detta utbyte av ens eget arbete mot främmande arbete framstår inte här som förmedlat av eller betingat av andras, samtidigt pågående arbete, utan förmedlas och betingas av det förskott, som kapitalet ger. Det framstår som en egenskap hos den del av det rörliga kapital, som avstås till arbetarna, och som en egenskap hos det rörliga kapitalet överhuvudtaget, att arbetaren kan förtära de livsmedel som är nödvändiga för hans livsuppehälle. Det framstår inte som de samexisterande arbetarnas näringsomsättning utan som kapitalets näringsomsättning; på så sätt existerar det rörliga kapitalet. På så sätt omvandlas alla arbetets krafter till kapitalets krafter; till det fasta kapitalet omvandlas arbetets produktivkraft (som bestäms som liggande utanför arbetet och existerande oberoende av arbetet, som en sak); och till det rörliga kapitalet omvandlas å ena sidan förhållandet, att det är arbetaren själv som har skapat betingelserna för återupptagandet av sitt arbete, å andra sidan det faktum att utbytet av hans arbete förmedlas genom andras samtidigt existerande arbete, vilket istället framstår som om kapitalet gav honom förskott och på samma gång skapade arbetenas samtidighet. (De båda sista bestämningarna hör egentligen till ackumulationen.) Kapitalet gör sig till förmedlare mellan de olika arbetarna i form av rörligt kapital.
Det fasta kapitalet producerar i sin egenskap av produktionsmedel, vars mest adekvata form är maskineriet, endast värde, d.v.s. det förökar produktens värde i två avseenden: 1) i den mån det självt har värde, d.v.s. självt är arbetsprodukt, är ett visst kvantum arbete i objektiverad form; 2) i den mån det ökar merarbetet i förhållande till det nödvändiga arbetet därigenom att det sätter arbetet i stånd att på kortare tid skapa en större mängd av de produkter som är nödvändiga för att underhålla den levande arbetsförmågan, tack vare ökningen av arbetets produktivitet. Det är alltså en högst absurd, borgerlig fras, att arbetaren delar med kapitalisten, därför att kapitalisten genom det fasta kapitalet (som för övrigt självt är en produkt av arbetet och bara är främmande arbete, som kapitalet har tillägnat sig) gör hans arbete lättare (kapitalisten berövar det istället med hjälp av maskineriet all självständighet och attraktivitet) och förkortar hans arbetstid. Istället är det så att kapitalet använder maskinen endast om den sätter arbetaren i stånd att arbeta en större del av sin tid för kapitalet, [d.v.s.] att förhålla sig till en större del av sin tid som till något som inte tillhör honom själv, att arbeta längre för en annan. Genom denna process reduceras den kvantitet arbete, som är nödvändig för produktion av ett visst objekt, till ett minimum, men detta bara om ett maximum av arbete därmed skapar värde i ett maximum av sådana objekt. Den första aspekten är viktig eftersom kapitalet här - helt oavsiktligt - reducerar det mänskliga arbetet, förbrukningen av kraft till ett minimum. Detta kommer det frigjorda arbetet till godo och är betingelsen för dess frigörelse.
Det sagda visar att Laudersdale gör sig skyldig till en absurditet när han vill göra det fasta kapitalet till en självständig, av arbetstiden oavhängig källa för värdet. Det fasta kapitalet är en sådan källa endast om det självt är objektiverad arbetstid och om det skapar merarbetstid. Användningen av själva maskineriet förutsätter historiskt sett överflödiga händer så som vi ovan sett Ravenstone visa. Bara där det finns ett föreliggande överskott på arbetskrafter, inskrider maskineriet för att ersätta arbetet. Det är bara i ekonomernas fantasier som det kommer den enskilde arbetaren tillgodo. Bara med mängder av arbetare kan maskineriet fungera, och arbetarnas koncentration i förhållande till kapitalet är en av kapitalets historiska förutsättningar såsom vi redan har sett. Maskineriet införs inte för att ersätta bristande arbetskraft utan för att reducera den talrikt förekommande arbetskraften till dess nödvändiga storlek. Bara där arbetsförmågan föreligger i mängder införs maskinerier. (Detta skall vi återvända till.)
Laudersdale tror att han gjort en stor upptäckt när han säger att maskineriet inte förökar arbetets produktivkraft utan tvärtom ersätter den eller uträttar vad arbetet med sin kraft inte kan uträtta. Det hör till kapitalets begrepp, att arbetets förökade produktivkraft framstår som en kraft utanför det självt och som avtynandet av dess egen kraft. Arbetsmedlet gör arbetaren självständig, bestämmer honom som ägare. Maskineriet - som fast kapital - bestämmer honom som osjälvständig, som tillägnad. Denna maskineriets verkan gäller bara om maskineriet är bestämt som fast kapital på så sätt att arbetaren förhåller sig till det som lönearbetare och att den aktive individen överhuvudtaget förhåller sig som blott och bart arbetare.
Medan fast och rörligt kapital hittills bara framstått som olika, tillfälliga bestämningar av kapitalet, stelnar de nu och blir särskilda existenssätt av kapitalet. Det fasta kapitalet uppträder sida vid sida med det rörliga. De är nu två sorters kapital. Betraktar man ett kapital i en bestämd produktionsgren, framstår det som delat i dessa två portioner eller upplöses det i en bestämd proportion i dessa två arter av kapital.
Differentieringen inom produktionsprocessen var ursprungligen differentieringen mellan arbetsmedel, arbetsmaterial och slutligen arbetsprodukt. Men nu framstår den som skillnaden mellan rörligt kapital (arbetsmedel och arbetsmaterial) och fast kapital. Kapitalets enbart materiella distinktion framträder nu i själva dess form och som en distinktion som differentierar kapitalet.
För den åsikt, företrädd av Laudersdale m.fl., enligt vilken kapitalet som sådant skilt från arbetet - skapar värde och därmed också mervärde (eller profit), är det fasta kapitalet - och i synnerhet det fasta kapital vars materiella existens eller bruksvärde är maskineriet - den form som ger deras ytliga felslut ett sken av tillförlitlighet. I motsats härtill heter det t.ex. i "Labour defended" att vägkonstruktören mycket väl kan dela med den som använder vägen men inte med själva "vägen".[27]
Om man en gång förutsätter att det rörliga kapitalet genomlöper sina olika faser, medför cirkulationstidens av- eller tilltagande, den kortare eller längre cirkulationstiden, och den lättare eller svårare anpassningen av cirkulationens olika stadier en minskning av det mervärde som skulle ha kunnat skapas inom en given tidsrymd utan dessa avbrott - antingen eftersom antalet reproduktioner blir mindre eller eftersom kvantiteten av den mängd kapital som ständigt är inbegripet i produktionsprocessen blir mindre. I bägge fallen gäller det inte en förminskning av det ursprungliga värdet utan en minskad hastighet dess tillväxt. Men så snart det fasta kapitalet utvecklats till en viss storlek - och denna storlek är, som vi antytt, måttet på storindustrins utveckling överhuvudtaget (och tilltar alltså i proportion till utvecklingen av industrins produktivkrafter - det fasta kapitalet är självt objektiveringen av dessa produktivkrafter, det är dessa produktivkrafter som en förutsatt produkt) - från detta ögonblick innebär varje avbrott i produktionsprocessen direkt en minskning av själva kapitalet, av dess förutsatta värde. Det fasta kapitalets värde reproduceras först när det förbrukas i produktionsprocessen. Om det inte utnyttjas, mister det sitt bruksvärde utan att dessa värde kan överföras till produkten. Ju högre det fasta kapitalet utvecklas (i den mening, som vi här använder) desto mer blir produktionsprocessens kontinuitet eller reproduktionens oavlåtliga fortgång därför en yttre, tvingande nödvändighet för det produktionssätt som är baserat på kapitalet.
Kapitalets tillägnelse av det levande arbetet får också i detta avseende en omedelbar realitet i maskineriet: Maskineriet är å ena sidan en direkt från vetenskapen härstammande analys och användning av mekaniska och kemiska lagar, som sätter maskinen i stånd att utföra det arbete som tidigare uträttades av arbetaren. Men utvecklingen av maskineriet i denna riktning inträder först när storindustrin redan har nått ett högt utvecklingsstadium och när samtliga vetenskaper har tagits till fånga i kapitalets tjänst.
Å andra sidan måste det existerande maskineriet redan självt ha skapat stora resurser. Uppfinningar blir då ett geschäft och användning av vetenskapen på själva den omedelbara produktionen blir en aspekt, som bestämmer och frambringar uppfinningarna. Det är emellertid inte uppfinningarna som berett den väg längs vilken maskineriet i stor skala har uppstått, och än mindre den väg som det i detalj följer. Denna väg är analysen - genom arbetsdelningen, som redan förvandlar arbetarens arbetsmoment till allt mer mekaniska operationer, på så sätt att mekaniken på en viss punkt kan ersätta arbetet. (Till frågan om kraftens ekonomi.) Här framstår alltså det särskilda arbetssättet som direkt överfört från arbetaren till kapitalet i maskinens form, och genom denna överföring minskar värdet av hans egen arbetsförmåga. Det är därför som arbetaren bekämpar maskineriet. Det som var den levande arbetarens aktivitet blir maskineriets aktivitet. På så sätt framstår kapitalets tillägnelse av arbetet på ett barbariskt vis i förhållande till arbetaren, det kapital som absorberar det levande arbetet i sig - "som hade hon kärlek i kroppen".[28]
Utbytet mellan levande och objektiverat arbete, d.v.s. bestämningen av det samhälleliga arbetet i form av motsättningen mellan kapital och lönearbete, är den sista utvecklingen av värdeförhållandet och den på värdet baserade produktionen. Dess förutsättning är och förblir mängden av omedelbar arbetstid, kvantiteten av använt arbete som den avgörande faktorn i produktionen av rikedomen. Men i den mån storindustrin utvecklas blir skapandet av verklig rikedom mindre avhängigt av arbetstiden och kvantiteten använt arbete, än av makten hos de krafter som sätts i rörelse under arbetstiden och vars effekt i sin tur inte står i något förhållande till den omedelbara arbetstid som produktionen av dem kostar, utan som är avhängig av vetenskapens allmänna utvecklingsstadium och teknologins framsteg, eller med andra ord, av tillämpningen av denna vetenskap på produktionen. (Vetenskapens, och i synnerhet naturvetenskapens utveckling - och med den alla andra vetenskaper - står i sin tur i förhållande till utvecklingen av den materiella produktionen.) T.ex. blir jordbruket enbart tillämpning av vetenskapen om den materiella ämnesomsättningen på det sätt som är till störst fördel för hela samhället.
Den verkliga rikedomen manifesterar sig tvärtom - och detta avslöjar storindustrin i det oerhörda missförhållandet mellan den använda arbetstiden och produkten av produktionen, liksom i det kvalitativa missförhållandet mellan arbetet som reducerats till en ren abstraktion, och makten hos den produktionsprocess som arbetet övervakar. Arbetet framstår nu mindre som inneslutet i produktionsprocessen då människan snarare förhåller sig till själva produktionsprocessen som vaktare och regulator. (Det som gäller för maskineriet, gäller också för kombinationen av mänskliga aktiviteter och utvecklingen av den mänskliga samverkan.) Det är inte längre arbetaren som skjuter in det modifierade naturobjektet som mellanled mellan objektet och sig självt, utan det är naturprocessen som han omvandlar till en industriell process och som han skjuter in som medel mellan sig och den oorganiska natur som han bemäktigar sig. Han står vid sidan av produktionsprocessen istället för att vara dess huvudperson. I denna omvandling är det varken det omedelbara arbetet som människan själv uträttar, eller den tid under vilken hon arbetar, utan tillägnelsen av hennes egen allmänna produktivkraft, hennes kunskaper om naturen och hennes behärskning av naturen genom sin tillvaro som samhällsmedlem - med ett ord utvecklingen av den samhälleliga individen - som framstår som produktionens och rikedomens stora hörnpelare.
Den stöld av främmande arbetstid på vilken den nuvarande rikedomen baseras framstår som en usel grundval i jämförelse med denna nya grundval, som storindustrin själv har skapat. Så snart arbetet i dess omedelbara form har upphört att vara rikedomens huvudkälla upphör med nödvändighet arbetstiden att vara dess mått och därmed bytesvärdet att vara bruksvärdets mått. De mångas merarbete har upphört att vara villkor för utvecklingen av den allmänna rikedomen, på samma sätt som de fås icke-arbete har upphört att vara villkor för utvecklingen av hjärnans allmänna krafter. Därmed bryter den på bytesvärdet baserade produktionen samman, och den omedelbara, materiella produktionsprocessen erhåller en form som inte är nödtorftig och motsägelsefull. Det innebär den fria utvecklingen av individualiteterna, och därför inte reduceringen av den nödvändiga arbetstiden för att ge plats för merarbete utan överhuvudtaget reduceringen av samhällets nödvändiga arbete till ett minimum som möjliggör individernas konstnärliga, vetenskapliga etc., utbildning under den nu för dem alla disponibla tiden och genom de nu för dem alla skapade medlen.
Kapitalet är självt den tilltagande motsägelsen, eftersom det förhindrar reduktionen av arbetstiden till ett minimum, medan det å andra sidan använder arbetstiden som rikedomens enda måttstock och källa. Kapitalet minskar arbetstiden i form av nödvändigt arbete för att föröka den i form av överflödigt arbete - den skapar i allt större utsträckning det onödiga som villkor - en fråga på liv och död - för det nödvändiga. Å ena sidan väcker kapitalet alltså vetenskapens och naturens krafter såväl som den samhälleliga kombinationens och den samhälleliga kommunikationens makter till liv för att göra skapandet av rikedom (relativt) oberoende av den därtill svarande arbetstiden. Å andra sidan vill det mäta dessa på så sätt frambringade, enorma samhällskrafter efter arbetstiden och stänga in dem inom gränser som krävs för att det redan skapade värdet skall kunna bibehållas som värde. Produktivkrafterna och de samhälleliga relationerna, som är olika sidor av den samhälleliga individens utveckling, framstår bara som medel för kapitalet och är bara medel för kapitalet att producera på dess begränsade grundval.
Men i verkligheten är det de materiella betingelser varmed denna grundval skall sprängas i luften. "En nation är i sanning rik när arbetstiden inte är 12 timmar utan 6. Rikedom är inte kommando över merarbetstid" (reell rikedom) "utan den tid utöver den som används i den omedelbara produktionen som är disponibel för varje individ och för hela samhället." (The Source and Remedy of the National Difficulties, deduced from Principles of Political Economy in a Letter to Lord John Russell, London 1821, s. 6. Författaren okänd.)
Naturen bygger inga maskiner, inga lokomotiv, järnvägar, telegrafer, automatiska spinnmaskiner etc. De är produkter av den mänskliga industrin; de är naturligt material som omvandlats till verktyg för den mänskliga viljan över naturen eller för dess förverkligande i naturen. De är verktyg för den mänskliga hjärnan, skapade av den mänskliga handen; vetandets objektiverade kraft. Utvecklingen av det fasta kapitalet visar i vilken hög grad det allmänna, samhälleliga vetandet, kunskapen, har blivit omedelbar produktivkraft och den samhälleliga livsprocessen därmed själv kommit under den allmänna intelligensens kontroll och omformats i överensstämmelse därmed. Den visar i vilken stor utsträckning de samhälleliga produktivkrafterna har producerat, inte blott i form av vetande utan också som omedelbara verktyg för den samhälleliga praxis, för den reella livsprocessen.
Utvecklingen av det fasta kapitalet anger å andra sidan utvecklingen av rikedomen överhuvudtaget eller utvecklingen av kapitalet. Objektet för den produktion som är omedelbart inriktad på bruksvärdet, liksom för den produktion som är omedelbart inriktad på bytesvärdet, är själva den produkt som är bestämd för konsumtion. Den del av produktionen som är inriktad på produktion av fast kapital, producerar inte omedelbara konsumtionsobjekt eller omedelbara bytesvärden - åtminstone inte omedelbart realiserbara bytesvärden. Det beror alltså på den uppnådda graden av produktivitet - på om en del av produktionstiden är tillräcklig för den omedelbara produktionen - om en växande del används till produktionen av produktionsmedel.
Härtill kommer, om samhället kan vänta; om det kan undandra såväl den omedelbara konsumtionen som den för omedelbar konsumtion avsedda produktionen, en stor del av den redan skapade rikedomen, för att använda denna del till ett inte omedelbart produktivt arbete (inom själva den materiella produktionsprocessen). Detta förutsätter att den redan uppnådda produktiviteten nått en hög utvecklingsgrad, att det råder ett relativt överflöd och - väl att märka - att man nått en hög utvecklingsgrad vad gäller omvandlingen av rörligt kapital till fast kapital. Liksom storleken av det relativa merarbetet är avhängig av det nödvändiga arbetets produktivitet är mängden - levande såväl som objektiverad - arbetstid, som använts för produktion av det fasta kapitalet, avhängig av produktiviteten hos den arbetstid som används för den direkta produktionen av produkter. Överbefolkning är (ur denna synvinkel) en betingelse härför, liksom merproduktion. D.v.s. resultatet under den på omedelbar produktion använda tiden måste, relativt sett, vara för stort för att det omedelbart skall behövas för reproduktion av det i denna industrigren använda kapitalet. I ju mindre grad det fasta kapitalet ger omedelbar frukt, ju mindre det ingriper i den omedelbara produktionsprocessen, desto större måste den relativa överbefolkningen och merproduktionen vara; alltså ju mer för järnvägar, kanaler, vattenledningar, telegrafer etc., desto mindre del av maskineriet är direkt i bruk för den omedelbara produktionsprocessen. Därav (vilket vi senare skall återkomma till) den moderna industrins ständiga över- och underproduktion, ständiga svängningar och kramper till följd av det missförhållandet att än för mycket än för litet rörligt kapital omvandlas till fast kapital.
Skapandet av mycken disponibel tid utöver den nödvändiga arbetstiden för samhället överhuvudtaget och för var och en av dess medlemmar (d.v.s. utrymme för individens och därmed också för samhällets fulla produktivkrafter) - detta skapande av icke-arbetstid framstår på kapitalets nivå, liksom på alla tidigare utvecklingsstadier, som icke-arbetstid, fritid för ett fåtal. Kapitalet ökar därtill med hjälp av alla teknikens och vetenskapens medel, flertalets merarbetstid därigenom att kapitalets rikedom direkt består av dess tillägnelse av merarbetstid och därigenom att dess mål direkt är värdet, inte bruksvärdet. Kapitalet är således, mot sin vilja, ett instrument varmed medel skapas för samhälleligt disponibel tid, varmed arbetstiden för hela samhället reduceras till ett allt mindre minimum och varmed därför alla får tid för sin egen utveckling.
Men kapitalets tendens är alltid å ena sidan att skapa disponibel tid och å andra sidan att omvandla denna till merarbete. Lyckas den för väl med det första, så får den svårigheter med merproduktion och därmed avbryts det nödvändiga arbetet eftersom intet merarbete då kan skapa värde åt kapitalet.
Ju mer denna motsägelse utvecklas desto mer visar det sig att produktivkrafternas tillväxt inte längre kan förbli beroende av tillägnelsen av främmande arbete, utan att arbetarmassan själv måste tillägna sig sitt merarbete.
Har den gjort det och upphör därmed den disponibla tiden att ha kontradiktorisk existens, kommer å ena sidan den nödvändiga arbetstiden att ha sin måttstock i den samhälleliga individens behov, och å andra sidan kommer utvecklingen av den samhälleliga produktivkraften att gå så snabbt att allas disponibla tid växer, även om produktionen nu beräknas för allas rikedom. Ty den verkliga rikedomen är alla individers utvecklade produktivkraft. Därför blir det på intet sätt den längre arbetstiden utan den disponibla tiden som är måttet på rikedomen. Arbetstiden som rikedomens måttstock förutsätter att själva rikedomen är baserad på fattigdomen och att den disponibla tiden existerar i och genom motsättningen till merarbetstiden eller bestämningen av en individs hela tid som arbetstid och därmed hans degradering till blott arbetare, hans underkastelse under arbetet. Det mest utvecklade maskineri tvingar därför nu arbetaren att arbeta längre än en vilde gör eller längre än han själv gjorde med de enklaste och otympligaste verktyg.
"Vore ett lands hela arbete bara tillräckligt för att förbättra hela befolkningens levnadsvillkor, skulle det inte finnas något merarbete och följaktligen ingenting som skulle tillåtas att ackumulera som kapital. Får befolkningen på ett år nog för uppehället under två år, måste konsumtionen för ett år gå till spillo eller människorna måste upphöra att producera under detta år. Men ägarna av merprodukten eller kapitalet ... sysselsätter folk med något som inte är direkt och omedelbart produktivt t.ex. med att frambringa maskineri. På så sätt går det vidare." (The Source and Remedy ..., s.4.)
Just som den bas varpå storindustrin beror - tillägnelsen av främmande arbete - genom att denna industris utveckling upphör att utgöra eller skapa rikedom, på samma sätt upphör det omedelbara arbetet som sådant med denna utveckling att vara produktionens basis eftersom å ena sidan arbetet omvandlas till en mer övervakande och reglerande verksamhet medan å andra sidan produkten upphör att vara produkt av det partikulariserade, omedelbara arbetet och det senare är kombinationen av den samhälleliga aktiviteten som framstår som producenten.
"Så snart arbetsfördelningen är utvecklad är nästan varje individs arbete del av en helhet och saknar i sig självt värde eller användbarhet. Det finns nästan ingenting som arbetaren kan säga om: detta är min produkt, den vill jag behålla för mig själv." (Thomas Hodgskin: Labour defended against the Claims of Capital ... London 1825, s.25.)
I det omedelbara arbetet förefaller det som om det partikulariserade, omedelbara arbetet skulle ha förverkligats i en särskild produkt eller en särskild del av en produkt, och dess gemensamma, samhälleliga karaktär - dess karaktär som objektivering av det allmänna arbetet och som tillfredsställelse av allmänna behov - tycks enbart höra till utbytet. På ett helt annat sätt ter sig storindustrins produktionsprocess, där å ena sidan förutsättningen är naturkraftens underkastelse under det samhälleliga förståndet genom de till automatiska processer utvecklade arbetsmedlens produktivkraft och där å andra sidan den enskildes arbete i sin omedelbara existens bestäms som upphävt enskilt, d.v.s. samhälleligt arbete. På så sätt faller den andra basen för detta produktionssätt bort.
Den arbetstid som används för produktion av fast kapital förhåller sig inom kapitalets produktionsprocess till den tid som använts för produktion av rörligt kapital på samma sätt som merarbetstid till nödvändig arbetstid. I den utsträckning som den produktion som gäller tillfredsställelsen av omedelbara behov, blir mer produktiv, kan en stor del av produktionen inriktas på tillfredsställelsen av själva produktionsbehoven eller produktionen av produktionsmedel. Såtillvida som produktionen av fast kapital inte heller i materiellt avseende är inriktad vare sig på produktionen av omedelbara bruksvärden eller på produktionen av de värden som krävs för den omedelbara reproduktionen av kapitalet, (och som alltså i själva värdeskapelsen relativt sett representerar bruksvärdet) utan är inriktad på produktion av medel för värdeskapelse, på medlet för värdeskapande som produktionens omedelbara objekt - och såtillvida som produktionen av värde materiellt är bestämd i själva produktionens objekt som produktionens ändamål, som ändamålet för produktivkraftens för kapitalets värdeskapande krafts objektivering - såtillvida är det i produktionen av det fasta kapitalet som kapitalet bestämmer sig som självändamål i en högre potens än i produktionen av det rörliga kapitalet och verksamt framträder som kapital. I detta avseende är den dimension som det fasta kapitalet redan besitter, och som produktionen av fast kapital intar i produktionsprocessen, måttstock för utvecklingen av den rikedom som är baserad på kapitalets produktionssätt.
"Antalet arbetare beror i så måtto på rörligt kapital som det beror på kvantiteten produkter av samtidigt existerande arbete, som arbetare tillåts konsumera. (Labour defended ... s.20).
De citat från olika ekonomer som vi här har använt gäller alla det fasta kapitalet som den del av kapitalet som är inneslutet i produktionsprocessen.
"Rörligt kapital konsumeras; fast kapital används endast i den stora produktionsprocessen." (The Economist, 6/11 1847, Vol. V, s.1271.)
Detta är fel och gäller bara om den del av det rörliga kapitalet, som själv konsumeras av det fasta kapitalet, av de objekt, som har karaktär av instrument. Bara det fasta kapitalet konsumeras "i den stora produktionsprocessen" (betraktad som omedelbar produktionsprocess). Konsumtionen inom produktionsprocessen är emellertid i själva verket användning, förbrukning. Vidare får det fasta kapitalets större varaktighet inte bara fattas materiellt. Det järn och trä varav min säng består eller den sten varav mitt hus består, eller den marmorstaty varmed ett palats smyckas, är lika hållbara som det järn och trä etc., som används för maskiner. Men hållbarhet är vad gäller instrumentet, vad gäller produktionsmedlet en betingelse - inte bara av det tekniska skäl att metaller o.s.v. är huvudmaterialet i allt maskineri, utan också därför att instrumentet är bestämt att beständigt spela samma roll i den upprepade produktionsprocessen. Som produktionsmedel krävs dess hållbarhet på grund av dess bruksvärde. Ju oftare det måste förnyas desto kostsammare är det, desto större del av kapitalet måste utan nytta användas därtill. Dess varaktighet är dess tillvaro som produktionsmedel. Dess varaktighet innebär förökning av dess produktivkraft. Men vad gäller det rörliga kapitalet, så hänger hållbarheten inte samman med själva produktionsakten, (såvida detta kapital inte omvandlats till fast kapital) och den hör därför inte till det rörliga kapitalets begrepp. Att några av de objekt som hör till konsumtionsfonden bestäms som fast kapital därför att de konsumeras långsamt och därför att de kan konsumeras av många individer i tur och ordning, hänger samman med andra bestämningar (uthyrning i stället för försäljning, ränta o.s.v.) som vi ännu inte kan gå in på här.
"Efter det att de livlösa mekanismerna på bred front introducerats i den brittiska manufakturen kom människor med få undantag att behandlas som sekundära och underordnade maskiner, och man har ägnat förädlingen av råvaror, av trä och metaller större uppmärksamhet än förädlingen av kropp och själ." (Robert Owen: Essays on the Formation of the Human Character, London 1840, s.31.)
Den verkliga ekonomin - sparandet - består i sparandet av arbetstid (minimum av - och reduktion till minimum av - produktionskostnader); men detta sparande är identiskt med utvecklingen av produktivkrafterna. Alltså på intet sätt försakelse utan utveckling av kraften, av produktionsförmågan och därmed såväl förmågan till åtnjutande av livets goda som medlen därtill. Förmågan att njuta livets goda är betingelse för njutningen, alltså dess första medel och denna förmåga innebär utveckling av ett individuellt anlag, en individuell produktivkraft. Besparingen av arbetstid innebär mer fritid d.v.s. tid för individens fulla utveckling, och denna besparing återverkar som den största produktivkraften på arbetets produktivkraft. Den kan ur den omedelbara produktionsprocessens synvinkel betraktas som produktion av fast kapital; detta fasta kapital är då människan själv.
Det är f.ö. självklart att själva den omedelbara arbetstiden inte kan behålla den abstrakta motsatsställning till fritiden som den har enligt den borgerliga ekonomins synsätt. Arbetet kan inte bli lek som Fourier ville. Det är Fouriers stora förtjänst att han betonat att målet inte är upphävandet av distributionen utan upphävandet av själva produktionssättet och dess övergång till en högre form. Fritiden - som både är tid för vila och tid för högre aktivitet - har naturligtvis förvandlat sin innehavare till ett annat subjekt, och som detta andra subjekt inträder han då också i den omedelbara produktionsprocessen. Denna är på samma gång disciplin - med avseende på människan i vardande - och utövning, experimentell vetenskap, materiellt skapande och sig själv objektiverande vetenskap - med avseende på människan sådan hon blivit och i vars hjärna samhällets ackumulerade vetande existerar. Om arbetet kräver praktiskt handlag och - som i jordbruket - rörlighet är det samtidigt övning av bägge.
Som vi först bit för bit utvecklat den borgerliga ekonomin har vi också utvecklat dess negation, vilken är dess slutresultat. Vi har fortfarande bara att göra med den omedelbara produktionsprocessen. Betraktar vi det borgerliga samhället i det stora hela, framstår själva samhället d.v.s. själva människan i hennes samhälleliga relationer som slutresultatet av den samhälleliga reproduktionsprocessen. Allt som har fast form, som produkt etc., framstår bara som moment, som övergående moment i denna rörelse. T.o.m. den omedelbara produktionsprocessen framstår bara som moment. T.o.m. processens betingelser och objektiveringar är själva bara likartade moment, och som subjekt framstår bara individerna, men individerna i relation till varandra, i relationer som de såväl reproducerar som nyproducerar. Det är deras egen ständiga rörelseprocess i vilken de i lika hög grad förnyar sig själva som den värld av rikedom som de skapar.
Förhållandet att i utvecklingen av arbetets produktivkrafter arbetets objektiva betingelser, det objektiverade arbetet måste växa i förhållande till det levande arbetet - det är egentligen en självklarhet ty vad innebär arbetets växande produktivkraft annat än att det krävs mindre omedelbart arbete för att skapa en större produkt och att alltså den samhälleliga rikedomen mer och mer kommer till uttryck i de av arbetet självt skapade betingelserna för arbetet. Detta faktum framstår från kapitalets synpunkt inte så att ett moment i den samhälleliga aktiviteten - det objektiva arbetet - blir ett allt mäktigare verktyg för andra moment, det levande arbetet, utan så - och det är viktigt för lönearbetet - att de objektiva betingelserna för arbetet i förhållande till det levande arbetet antar en alltmer kolossal självständighet som uttrycker sig genom dessa betingelsers verkliga omfång, och att den samhälleliga rikedomen i allt väldigare proportioner framstår för arbetet som en främmande och härskande makt.
Tonvikten ligger inte på att den oerhörda samhälleliga makten objektiverats utan på att den alienerats, avyttrats, förytligats, icke-hör-till-arbetaren, hör-till-de-personifierade-produktionsbetingelserna; d.v.s. tonvikten ligger på att den hör-till-kapitalet som en oerhörd samhällelig makt som har etablerat sig mot själva det samhälleliga arbetet. Eftersom skapandet av detta aktivitetens objektiva verktyg sker i motsättning till den omedelbara arbetsförmågan från kapitalets och lönearbetets synpunkt, eftersom denna objektiveringsprocess i verkligheten framstår som avyttringsprocess från arbetets synpunkt och som tillägnelse av främmande arbete från kapitalets synpunkt, är denna förvrängning och omkastning verklig och inte bara inbillad, inte bara en förvrängning och omkastning som existerar i arbetarnas och kapitalisternas inbillning.
Men denna förvrängningsprocess är enbart en historisk nödvändighet, en nödvändighet utifrån en bestämd historisk utgångspunkt eller grundval, för att produktivkrafterna skall utvecklas. Men den är ingalunda en absolut nödvändighet för produktionen tvärtom en övergående; och resultatet av och (det inre) målet för denna process är upphävandet av själva denna bas liksom formen för denna process.
De borgerliga ekonomerna är till den grad fångar under de föreställningar som hör till ett bestämt historiskt stadium i samhällets utveckling att nödvändigheten av att arbetets samhälleliga krafter objektiveras för dem framstår som oskiljaktig från nödvändigheten av att dessa krafter alieneras från det levande arbetet.
Men i och med att det levande arbetets omedelbara karaktär som blott individuellt, eller blott invärtes, eller blott utvärtes allmänt arbete upphävs, i och med att individernas aktivitet bestäms som en omedelbar allmän eller samhällelig aktivitet, berövas produktionens objektiva moment denna form av alienation; de bestäms därmed som egendom, som den organiska, samhälleliga kropp vari individerna reproducerar sig som individer, men som samhälleliga individer. Betingelserna för att de kan vara samhälleliga individer i reproduktionen av sina egna liv, i sina produktiva livsprocesser, har först skapats i och med själva den historiska, ekonomiska processen; det gäller såväl de objektiva som de subjektiva betingelserna vilka bara är olika former av samma betingelser.
Arbetarens egendomslöshet och det objektiverade arbetets egendomsförhållande till det levande arbetet, d.v.s. kapitalets tillägnelse av det levande arbetet, uttrycker bara två motsatta poler i samma förhållande och är grundbetingelserna för det borgerliga produktionssättet, ingalunda något tillfälligt och likgiltigt i det. Dessa distributionssätt är själva produktionsförhållandena bara sedda ur distributionens synvinkel. Det är därför övermåttan absurt när t.ex. John Stuart Mill säger (i "Principles of Political Economy", 2:a uppl., London 1849, del I, s.240):
"Lagarna och betingelserna för produktionen av rikedom har karaktären av fysikaliska sanningar ... Det förhåller sig inte så med distributionen av rikedom. Den är enbart en fråga om mänskliga inrättningar."
"Lagarna och betingelserna" för produktionen av rikedom och lagarna för "distributionen av rikedom" är samma lagar under olika former; och båda växlar, är underkastade samma historiska process; är överhuvudtaget bara moment i en historisk process.
Det behövs inget särskilt skarpsinne för att begripa att maskinerna - i det att de t.ex. utgår från det fria arbetet eller lönearbetet som uppkommer vid upplösningen av livegendomen - bara kan uppstå i motsättning till det levande arbetet, som en egendom som är främmande för detta arbete och som är en fientlig makt för det; d.v.s. att maskinerna måste framstå för arbetet som kapital. Men det är lika lätt att inse att maskinerna inte upphör att vara bärare av den samhälleliga produktionen så snart de blir t.ex. de associerade arbetarnas egendom. Men i första fallet är distributionen av dem, d.v.s. förhållandet att de inte tillhör arbetaren, också en betingelse för det på lönearbetet baserade produktionssättet. I det andra fallet skulle den förändrade distributionen utgå från en förändrad, först genom den historiska processen uppkommen, ny grundval för produktionen.
[1] Storch, Considérations sur la nature du revenu national, Paris 1824, s. 144 ff.
[2] Steuart, An Inquiry into the Principles of Political Economy ... Bd I, Dublin 1770, s. 327.
[3] Marx ger här samma plan för sin Kritik som i brevet till Lassalle.
[4] Fritt citat från J. F. Bray, Labour's Wrongs and Labour's Remedy, Leeds 1839, s. 140 f.
[5] Citat från "Gravité du Crédit. Discussion entre M. Fr. Bastiat et M. Proudhon", Paris 1850, s. 250.
[6] Citat från Pierre le Pesant de Boisguillebert, Dissertation sur la Nature des Richesses, de l'Argent et det Tributs ...
[7] H. Storch, Cours d'Economie Politique, del I, s. 154.
[8] V = vara, P = pengar.
[9] A. Cherbuliez, Richesse ou Pauvreté, Paris 1841, s. 16.
[10] Jfr ovan s. 334 f.
[11] Malthus, Principles of Population, s. 47 not, noten författad av utgivaren Otter.
[12] Sismondi, Nouveaux Principes d'Economic Politique ..., 2:a uppl., Paris 1827, bd I, s. 90.
[13] Say, Traité d'économie politique ..., 3:e uppl., Paris 1817, bd 2, s. 429 not.
[14] Sismondi. Etudes sur l'Economie Politique, Bruxelles 1838, bd 2, s. 273.
[15] Bastiat, Harmonies Economiques, 2:a uppl., Paris 1851, s. 7 ff.
[16] Malthus, Principles ... s. 320 ff.
[17] Jmfr. Grundrisse s. 337: "Lyxproduktionen, sådan den uppträder under antiken, är emellertid ett nödvändigt resultat av slavförhållandet. Inte överproduktion, utan överkonsumtion och förryckt konsumtion, som genom att uttrycka sig i det mest oerhörda och bisarra annonserar den gamla statsordningens undergång."
[18] Malthus, Principles ..., s. 405 not (förf. av utgivaren Otter).
[19] Ricardo, On the Principles of Political Economy and Taxation, 3:e uppl., London 1821, s. 139.
[20] En påminnelse om att Marx ämnar behandla lönearbetet för sig i en andra bok (eller ett tredje kapitel).
[21] Steuart, An Inquiry into the Principles of Political Oeconomy Dublin 1770, bd 1, s. 40.
[22] P. Gaskell, Artisans and Machinery ..., London 1836, s. 11 ff.
[23] C. Babbage, On the Economy of Machinery and Manufactures, London 1834, s. 172.
[24] Smith, An Inquiry into the Nature and Causes of the Wesith of Nations (London 1964 m.fl.), s. 28 f.
[25] Fourier, Le Nouveau Monde industriel et sociétaire ... i Oeovres Complets, Paris 1848, bd 6, s. 245 ff.
[26] Proudhon, Gratuité du Crédit (tills. m. Bastiat), s.200.
[27] [Hodgskin], Labour Defended against the Claims of Capital ... London 1825, s. 16.
[28] Citat från Goethes Faust: "Auerbachs källare i Leipzig", där en sång lyder:
En råtta i ett källarhål
var Luther lik, den fete.
Hon levde gott, ty flott och svål
var hennes sköna bete.
Men köksan bjöd på gift en gång,
och världen blev henne så trång
som hade hon kärlek i kroppen.
Etc. (Övers. Britt G. Hallqvist.)
[1*] Frågan om vad som är produktivt arbete eller ej har förorsakat en massa strider alltsedan Adam Smith gjorde denna distinktion.[10] Den kan bara besvaras om man analyserar kapitalets olika sidor. Bara det arbete som producerar kapital är produktivt. T.ex. herr Senior frågar om det inte är tokigt att den som gör ett piano skall vara en produktiv arbetare, däremot inte en pianist, fastän pianot utan pianister skulle vara nonsens. Men så är det exakt. Den som förfärdigar pianon reproducerar kapital; pianisten utbyter bara sitt arbete mot betalning. Men pianisten som producerar musik och tillfredsställer vårt musikaliska behov - han är väl också produktiv på något sätt? Ja, det är han; han producerar något med sitt arbete; det är inte produktivt arbete i ekonomisk mening för det lika litet som narren, som producerar gyckelbilder, utför ett produktivt arbete. Ett arbete ur bara produktivt om det producerar sin egen motsats. Andra ekonomer låter därför det s.k. improduktiva arbetet vara indirekt produktivt. Pianisten, t.ex., stimulerar till produktion, dels i den meningen att han stämmer vår individualitet handlingskraftigare, livfullare; dels i den triviala meningen att han väcker ett nytt behov, på vars tillfredsställelse mer flit används i den materiella produktionen. Därmed har man redan tillstått att bara det arbete som producerar kapital är produktivt; att alltså det arbete som inte gör detta, hur nyttigt det än må vara - det kan likaväl vara skadligt - inte är produktivt för kapitalbildningen, alltså improduktivt arbete. Andra ekonomer säger, att skillnaden mellan produktivt och improduktivt arbete inte gäller produktionen utan konsumtionen. Tvärtom. Tobaksproducenten är produktiv, fastän tobakskonsumenten inte är det. Produktionen för improduktiv konsumtion är just lika produktiv som produktionen för produktiv konsumtion, bara den producerar eller reproducerar kapital. "En produktiv arbetare är en arbetare som direkt höjer sin herres välstånd", säger Malthus[11] därför med all rätta, eller åtminstone från en sida sett med rätta. Uttrycket är för abstrakt, eftersom det också kan gälla för slavar. Herrens välstånd förhållande till arbetaren är själva rikedomens form i dess förhållande till arbetet, kapitalet. En produktiv arbetare är en arbetare som direkt förökar kapitalet. (Fotnot av Marx.)
[2*] Herr Bastiat förråder en kolossal visdom, när han säger, att lönen är en oväsentlig, blott formell form, en form av association som som sådan inte har något att göra med förhållandet mellan arbete och kapital. Om arbetarna var så rika, säger han, att de kunde vänta på ersättning tills produkten var färdig och såld, så skulle lönen, lönearbetet inte hindra dem från att göra en lika god affär med kapitalisten som den ene kapitalisten kan göra med den andre. Alltså ligger det onda inte i löneformen, utan i betingelser, som är oavhängiga av denna.[15] Det faller honom naturligtvis inte in, att själva dessa betingelser också är lönens betingelser. Om arbetarna samtidigt var kapitalister, så skulle de faktiskt inte förhålla sig till det icke arbetande kapitalet som arbetande arbetare utan som arbetande kapitalister, d.v.s. de skulle inte vara lönearbetare. - Därför är för Bastiat arbetslön och profit också i det väsentliga detsamma som profit och ränta. Detta kallar han de ekonomiska förhållandenas harmoni, nämligen att det skenbart existerar olika ekonomiska förhållanden, men att det i verkligheten, i det väsentliga bara finns ett förhållande - det enkla utbytet. De väsentliga formerna framstår för honom som i sig själva innehållslösa d.v.s. overkliga former. (Marx' not.)
[3*] Det arbete som objektiverats i arbetaren visar sig här som del av arbetarens egen levande arbetsdag; ty förhållandet är detsamma som det, vari det objektiverade arbete, som arbetaren erhåller som lön från kapitalet, står i till hela arbetsdagen.
[4*] Vi skall senare betrakta den roll som lyxen spelar i äldre tider, till skillnad från nyare. (Marx' not.)[17]
[5*] Det gäller exakt samma förhållande för den av produktionen själv skapade efterfrågan på råvaror, halvfabrikat, maskineri, kommunikationsmedel och sådana i produktionen förbrukade hjälpmedel som färgämnen, kol, talg, såpa o.s.v. Denna efterfrågan är adekvat och tillräcklig som betalande, som en efterfrågan, som skapar bytesvärde, så länge producenter utbyter inbördes. Dess inadekvata karaktär framträder, så snart den slutliga produkten finner sin gräns i den omedelbara och slutgiltiga konsumtionen. Också detta sken, som strävar ut över den riktiga proportionen, har sin grund i kapitalets väsen; kapitalet stöter bort sig självt (något som skall utvecklas närmare angående konkurrensen); kapitalet är många för varandra likgiltiga kapital. Om en kapitalist köper av en annan, köper eller säljer varor, så står de bägge kapitalisterna i ett enkelt utbytesförhållande till varandra; då förhåller de sig inte till varandra som kapital. Den riktiga (inbillade) proportion, vari de måste utbyta med varandra för att slutligen kunna bevara sina värden som kapital, ligger utanför deras inbördes relation. (Not av Marx.)
[6*] Eftersom värdet utgör kapitalets grundval och följaktligen bara existerar genom utbyte mot ett annat värde, stöter kapitalet med nödvändighet bort sig självt. Ett universalkapital, som inte har något främmande kapital, med vilket det kan göra utbyten - och från den nu anlagda synpunkten har det då bara att skaffa med lönearbetet eller med sig självt - är därför ett oting. Att kapitalen stöter bort varandra följer redan av att kapitalet är realiserat bytesvärde. (Not av Marx.)
[7*] Här förutsätts naturligtvis att samhället följer en riktig instinkt. Det kunde ju äta upp säden och låta åkern ligga i träda medan vägen byggs. Därmed skulle det inte ha uträttat det nödvändiga arbetet eftersom det inte har reproducerat sig, inte har bevarat sig som levande arbetsförmåga genom detta arbete. Eller också kunde den levande arbetsförmågan direkt mördas, så som Peter den store gjorde när han byggde Petersburg. Sådant hör inte hemma här.
[8*] Att kapitalet inte har att göra med partikulariserat utan med kombinerat arbete, varigenom det i sig självt redan är en social, kombinerad kraft, är en punkt som kanske skall behandlas redan här i samband med kapitalets allmänna utvecklingshistoria.
[9*] Ju mer produktionen beror på blott manuellt arbete, användning av muskelkraft o.s.v. - kort sagt: ju mer den beror på fysisk ansträngning och den enskildes arbete - desto mer beror ökningen av produktivkraften på arbetarnas massiva samarbete. I det halvkonstnärliga hantverket framträder motsatsen mellan specialisering och partikularisering tydligt: den enskildes skicklighet, men okombinerat arbete. I sin sanna utveckling kombinerar kapitalet massarbete med skicklighet, men på så sätt att det förstnämnda mister sin fysiska kraft och det sistnämnda inte existerar arbetaren utan i maskinen och i denna i kraft av vetenskaplig kombination med maskinen som en som helhet verkande fabrik. Arbetets samhälleliga anda får en objektiv existens utanför den enskilde arbetaren.
[10*] Hos romarna fanns det i hären massor, som visserligen var skilda från hela folket, men som var disciplinerade till arbete, och vilkas merarbete samtidigt tillhörde staten; massor som sålde sin arbetstid till staten mot en lön, och som utbytte hela sin arbetsförmåga mot en sold som var nödvändig för att de skulle kunna överleva - just som arbetaren gör med kapitalisten. Det gäller åtminstone för den tid då den romerska hären inte var en medborgarhär utan en legohär. Men staten köper dem inte för att använda dem för produktion av värden. Och om också löneform ursprungligen kan tyckas förekomma i bårarna, så är detta soldsystem alltså väsentligen skilt från lönearbetet. Men det ligger ändå någon likhet däri att staten förbrukar hären för att öka sin makt och rikedom.
[11*] Om staten låter sådana ting utföras av statliga arrendatorer, så sker det likväl genom tvångsarbete eller skatter.
[12*] Handelskapitalet är också på förhand koncentration av många utbyten på en hand. Det representerar redan en mängd utbyte såväl som pengar och varor.
[13*] Hur litet Proudhon begripit av saken framgår av hans axiom att varje arbete ger ett surplus. Vad han förnekar hos kapitalet, förvandlar han till en naturlig egenskap hos arbetet. Poängen är snarare att den arbetstid som är nödvändig för att tillfredsställa de absolut oundgängliga behoven ger en fritid (olika alltefter produktivkrafternas olika utvecklingsnivå) och att det därför skapas en merprodukt när det utföres merarbete. Målet är att upphäva själva förhållandet; så att merprodukten själv framstår som nödvändig. Och i sista hand så att den materiella produktionen ger varje människa en mertid för annan aktivitet. Däri ligger det inte längre något mystiskt. Ursprungligen var naturens fria håvor rika, eller de behövde åtminstone bara tillägnas. Det existerade i förväg en naturgiven association (familjen) och en därtill svarande arbetsfördelning och samarbete. Ty behoven var ursprungligen också fattiga. De utvecklades törst med produktivkrafterna. [26]