Publicerat: Ffg på ryska 1939-1941.
Källa: Marx Engels Werke bd XLII, s. 375-413; "Grundrisse
der Kritik der politischen Ökonomie".
Översättning: Erik af Edholm
Digitalisering: Jonas Holmgren
En förutsättning för lönarbete och en av kapitalets historiska betingelser utgörs av fritt arbete och utbyte av detta fria arbete mot pengar, vilket sker för att arbetet skall reproducera och skapa värde åt pengarna, och för att det skall förbrukas av pengarna som bruksvärde för dessa och inte som bruksvärde för konsumtionen. En annan förutsättning är, att det fria arbetet avskiljs från de objektiva betingelserna för sitt förverkligande - från arbetsmedel och arbetsmaterial. Detta innebär i första hand, att arbetaren lösgörs från jorden i dess egenskap av hans naturliga arbetsplats, och att därför det fria småbruket liksom den gemensamma jordegendom, som vilar på den orientaliska kommunen, upplöses. I båda dessa former förhåller sig arbetaren till sina objektiva arbetsbetingelser som till sin egendom; detta är arbetets naturliga enhet med sina objektiva förutsättningar. Arbetaren har därför en objektiv existens oberoende av arbetet. Individen förhåller sig till sig själv som ägare, som herre över förutsättningarna för sin verkliga existens. På samma sätt förhåller han sig till de andra individerna. Allteftersom denna förutsättning utgår från samfundet eller från de enskilda familjer, som utgör samfundet, förhåller han sig till de andra som medägare, som lika många inkarnationer av den gemensamma egendomen, respektive som självständiga medägare vid hans sida, självständiga privatägare. Parallellt med dessa existerar då den tidigare allt absorberande och alla övergripande gemensamma egendomen som en särskild ager publicus vid sidan av de många privata jordägarna.
I båda dessa former uppträder individerna inte som arbetare, utan som ägare - och som medlemmar av ett samfund - vilka samtidigt arbetar. Syftet med detta arbetet är inte att skapa värde - fastän de kan utföra merarbete för att byta till sig främmande merarbete, d.v.s. merprodukter - utan dess syfte är att försörja den enskilde ägaren och hans familj liksom hela samfundet. Att individen uppträder som arbetare och ingenting annat, är i sig självt en historisk produkt.
I den första formen av denna jordegendomstyp framträder som första förutsättning ett av naturen uppkommet samfund: familjen och den i stammen utvidgade familjen, eller den genom äktenskap mellan familjer utvidgade familjen, eller sammanslagningen av flera stammar. Vi kan antaga, att boskapsskötseln och nomadismen överhuvudtaget är den äldsta livsformen, d.v.s. att stammen inte slår sig ner på en bestämd plats, utan förbrukar vad den träffar på - människorna är inte bofasta av naturen (det skulle i så fall vara i en så utomordentligt fruktbar naturlig omgivning, att de som apor kunde sitta i ett och samma träd; annars är de kringströvande som de vilda djuren). Därför framträder stamgemenskapen, det naturliga samfundet inte som ett resultat av, utan som en förutsättning för den gemensamma (temporära) tillägnelsen och det gemensamma nyttjandet av jorden. Hur mycket denna ursprungliga gemenskap modifieras, om de slutligen slår sig ner, blir avhängigt av olika yttre, klimatologiska, geografiska, fysiska o.s.v., omständigheter, liksom av deras speciella naturliga anlag o.s.v. - deras stamkaraktär.
Den av naturen uppkomna stamgemenskapen, eller om man vill hjordväsendet, - gemenskapen i fråga om blod, språk, seder o.s.v. - är den första förutsättningen för deras objektiva livsbetingelser och för den verksamhet (som herdar, jägare, jordbrukare o.s.v.) genom vilken deras liv reproduceras och objektiveras. Jorden är det stora laboratorium, den arsenal, som levererar såväl arbetsmedlet som arbetsmaterialet och arbetsplatsen, och därför är samfundets bas. De förhåller sig naivt till jorden som till samfundets egendom, det samfund som producerar och reproducerar sig i det levande arbetet. Varje enskild individ uppträder som ägare eller innehavare endast i sin egenskap av medlem, av 'member', av detta samfund. Den verkliga tillägnelsen genom arbetsprocessen sker under dessa förutsättningar, som själva inte är produkter av arbetet, utan framträder som dettas naturliga eller gudomliga förutsättningar. Den form som vilar på detta gemensamma grundförhållande, kan förverkligas på mycket skiftande sätt. Den utesluter t.ex. inte alls, att den sammanfattande enheten, som står över alla dessa små samfund, framträder som högre ägare eller som ende ägare, och de verkliga samfunden därför endast som ärftliga innehavare; detta är fallet i de flesta asiatiska grundformer. Då enheten är den verklige ägaren och den verkliga förutsättningen för den gemensamma egendomen, så kan den själv framträda som ett särskilt väsen ovanför de många verkliga enskilda samfunden. I dessa är då den enskilde i praktiken egendomslös, eller också förefaller egendomen - d.v.s. den enskildes förhållande till arbetets och reproduktionens naturliga betingelser som hörande till sig, som sin subjektivitets objektiva kropp existerande som oorganisk natur - vara förmedlad genom en avstyckning från den totala enheten, vilken är realiserad i despoten såsom de många samfundens far, till den enskilde genom det särskilda samfundets förmedling. Merprodukten - som för övrigt bestäms legalt genom den verkliga tillägnelsen genom arbetet - tillhör därmed automatiskt denna högre enhet. Som grundval för den orientaliska despotin och den egendomslöshet, som förefaller existera inom denna, uppträder därför i själva verket denna stam- eller samfundsegendom, framkallad huvudsakligen genom en kombination av hantverk och jordbruk inom det lilla samfundet. Detta blir på detta sätt helt självförsörjande och innehåller inom sig alla betingelser för reproduktion och merproduktion. En del av dess merarbete tillhör den högre gemenskapen, vilken i sista hand existerar som person. Detta merarbete gör sig gällande såväl i tribut o.s.v., som i gemensamma arbeten för att förhärliga enheten, dels den verklige despoten, dels det tänkta stamväsendet, guden. Denna typ av samfundsegendom kan nu, såvitt den faktiskt förverkligar sig i arbetet, antingen framträda så, att de små samfunden vegeterar oberoende av varandra, och så att den enskilde arbetar självständigt med sin familj på den åt honom anvisade lotten (ett bestämt arbete för gemensamma förråd, försäkring så att säga, och för bestridande av samfundets egna kostnader, alltså för krig, kult o.s.v.; härskar-dominium i dess ursprungliga betydelse uppträder här för första gången, t.ex. i de slaviska bykommunerna, i de rumänska o.s.v.; här sker övergången till dagsverkstjänst o.s.v.); enheten kan också omfatta gemenskap i själva arbetet, vilket kan resultera i ett formellt system såsom i Mexiko, och särskilt i Peru, hos de gamla kelterna, några indiska stammar. Vidare kan gemenskapen inom stamväsendet framträda så, att enheten representeras genom en hövding för stamfamiljen, eller genom familjefädernas inbördes förbund. Därigenom framträder antingen en mer despotisk eller en mer demokratisk utformning av detta samfund. De gemensamma betingelserna för den verkliga tillägnelsen genom arbetet, t.ex. bevattningsanläggningar, som är mycket viktiga hos de asiatiska folken, och kommunikationsmedel, framträder då som den högre enhetens - den över de små samfunden svävande despotiska regeringens - verk. De egentliga städerna uppstår här vid sidan av dessa byar, endast där det finns särskilt gynnsamma punkter för utrikeshandel, eller där statsöverhuvudet och hans satraper utbyter sitt reveny (merprodukten) mot arbete, i det att de förbrukar det som arbetsfonder.
Den andra formen - och den liksom den första har givit upphov till väsentliga modifikationer, lokala, historiska o.s.v. - är produkten av ett rörligare, historiskt, liv, av de ursprungliga stammarnas öden och förändringar. Också den har samfundet som första förutsättning, men inte som i det första fallet som substans, av vilken individerna endast är tillfälliga yttringar, eller av vilken de rent naturligt utgör beståndsdelar; den har inte landet som bas, utan staden som redan skapad boningsort (centrum) för lantbefolkningen (jordägarna). Åkerjorden framträder som stadens territorium, inte byn som landets blotta tillbehör. Hur många hinder jorden i sig än kan bjuda den, som bearbetar den och verkligen tillägnar sig den, bjuder den inget hinder för den levande individen att förhålla sig till den som sin oorganiska natur, sin verkstad, subjektets arbetsmedel, arbetsobjekt och livsmedel. De svårigheter som drabbar samfundet, kan endast härröra från andra samfund, som antingen redan slagit sig ner på ett landområde, eller stör samfundet i dess bosättning. Kriget är därför den stora kollektiva uppgiften, det stora gemensamma arbetet, som krävs antingen för att lägga under sig de objektiva betingelserna för livsuppehället, eller för att beskydda och föreviga innehavet av dessa. Det av familjer bestående samfundet är därför i första hand organiserat för krig - som krigs- och härorganisation - och detta är en av betingelserna för dess tillvaro som ägare. Bosättningens koncentration inom staden är grundvalen för denna krigsorganisation. Stamväsendet i sig leder till uppkomsten av förnämare och ringare släkter, en uppdelning som utvecklas ännu mer genom blandning med underkuvade stammar o.s.v. Samfundsegendomen - i dess egenskap av statsegendom, 'ager publicus' - är här skild från privategendomen. Den enskildes egendom är inte här som i det första fallet i sig själv omedelbar samfundsegendom, varvid den inte tillhör den från samfundet skilde individen, vilken snarare är endast dess innehavare. I ju mindre utsträckning den enskildes egendom faktiskt kan göras fruktbärande endast genom det gemensamma arbetet - alltså som fallet är t.ex. med bevattningsanläggningarna i Orienten - ju mer stammens rent ursprungliga karaktär brutits ner av historisk rörelse och av folkvandringar, ju längre stammen avlägsnar sig från sin ursprungliga boplats för att slå sig ner på främmande mark; ju mer den alltså inträder i väsentligen nya arbetsbetingelser, varvid den enskildes energi vidareutvecklas - vilket medför att stammens kollektiva karaktär mer framträder och måste framträda som en negativ enhet riktad mot omvärlden - desto mer är betingelserna givna, för att den enskilde skall bli privat ägare till ett markområde - särskilda jordlotter - vars särskilda skötsel blir hans och hans familjs uppgift. Samfundet - som stat - är å ena sidan dessa fria och jämlika privatägares inbördes förhållande, deras förbund mot omvärlden, och är tillika deras garanti. Samfundet är här i lika hög grad beroende av att dessa medlemmar utgörs av arbetande jordägare, småbrukare, som de senares självständighet upprätthålls genom deras förbindelse med varandra som samfundsmedlemmar, genom säkrandet av 'ager publicus' för de gemensamma behoven och det gemensamma anseendet o.s.v. En förutsättning för tillägnelsen av markområdet förblir här att man är medlem av samfundet, men som samfundsmedlem är den enskilde samtidigt privatägare. För honom är hans privategendom ett markområde, men innebär samtidigt hans tillvaro som samfundsmedlem, och hans fortvaro som sådan innebär i lika hög grad samfundets fortbestånd, som omvänt o.s.v. Fastän samfundet här redan är en historisk produkt, inte endast i praktiken utan också i samfundsmedlemmarnas medvetande, och därför är något som har blivit till, är samfundet i detta fall förutsättningen för egendomen över ett markområde, d.v.s. det arbetande subjektets förhållande till arbetets naturliga förutsättningar som hörande till honom; därför är detta tillhörande förmedlat genom dennes tillvaro som statsmedlem, genom statens tillvaro, och sålunda genom en förutsättning, som betraktas som gudomlig o.s.v. Koncentration i staden med landsbygden som territorium; lanthushållning i liten skala för omedelbar konsumtion; hantverk som hustrurnas och döttrarnas bisyssla i hemmen (spånad och vävning) eller självständiggjord endast i enstaka yrkesgrenar ('fabri' o.s.v.). Förutsättningen för samfundets fortbestånd är, att jämlikheten mellan dess fria självförsörjande bönder bibehålls, och att det egna arbetet bibehålls som ett villkor för att deras egendom skall fortbestå. De förhåller sig som ägare till arbetets naturliga betingelser, men dessa betingelser måste fortfarande genom personligt arbete säkerställas som verkliga betingelser och som individens personlighets, hans personliga arbetes, objektiva element. Inriktningen av detta lilla krigiska samfund driver det å andra sidan över dessa gränser o.s.v. (Rom, Grekland, judar o.s.v.). Niebuhr säger:
"Då augurierna hade försäkrat Numa om det gudomliga tillstyrkandet av hans val, gällde den fromme konungens första omsorg inte tempeltjänst, utan mänskliga göromål. Han delade upp de landområden som Romulus erövrat i krig och överlämnat för bosättning: han instiftade Terminus-kulten. Alla forntida lagstiftare, och f.a. Moses, grundade framgången för sina föreskrifter om dygd, rättvisa och goda seder på jordegendomen, eller åtminstone på säkerställt ärftligt jordägande för största möjliga antal medborgare."[1]
Individen är för att uppehålla livet underkastad sådana villkor, att hans mål inte blir att förvärva rikedom, utan att överleva, att reproducera sig själv som ägare av en jordbit och i denna sin egenskap som medlem av samfundet. Kommunens fortbestånd innebär reproduktion av alla dess medlemmar som självförsörjande bönder, vilkas merarbete, krigsarbete o.s.v., tillhör just kommunen. Egendomen över det egna arbetet är förmedlad genom egendomen över förutsättningen för arbetet - jordstycket, som i sin tur garanteras genom samfundets existens, och denna åter genom samfundsmedlemmarnas merarbete i form av krigstjänst o.s.v. Det är inte fråga om kooperation i det värdeskapande arbetet genom vilket samfundsmedlemmarna reproducerar sig, utan om kooperation i arbetet för de gemensamma intressena (imaginära och verkliga) av att upprätthålla sammanhållningen utåt och inåt. Egendomen är 'quiritorium', romersk, den private jordägaren är en sådan endast i sin egenskap av romare, men som romare är han privat jordägare.
En annan form av de arbetande individernas, de självförsörjande samfundsmedlemmarnas, egendom över sitt arbetes naturliga betingelser är den germanska formen. Här är inte, som i den specifikt orientaliska formen, samfundsmedlemmen som sådan medinnehavare av den gemensamma egendomen. (Där egendomen endast existerar som samfundsegendom, är den enskilde medlemmen som sådan endast innehavare av en särskild del, ärftligt eller inte, eftersom inget stycke av egendomen tillhör någon speciell medlem, utom i hans egenskap av omedelbar medlem av samfundet, alltså som direkt förenad med detta, inte åtskild från detta. Denne enskilde individ är alltså endast innehavare. Det existerar endast gemensam egendom och endast privatinnehav. Typen av innehav i förhållande till den gemensamma egendomen kan modifieras historiskt, lokalt o.s.v. på högst varierande sätt, allteftersom själva arbetet utförs av privatinnehavaren isolerad, eller regleras av samfundet eller av den över de särskilda samfunden svävande enheten.) Inte heller är förhållandet i den germanska formen likadant som i den romerska, grekiska (kort sagt den klassiska antika) formen - där är marken ockuperad av samfundet, romersk mark; en del förblir själva samfundets till skillnad från samfundsmedlemmarna, d.v.s. 'ager publicus' i dess skilda former; en annan del fördelas, och varje jordlott är romersk genom att den är en romares privategendom, domän, den honom tillhörande andelen i laboratoriet; han är emellertid romare endast såvitt han har denna suveräna rätt över en del av den romerska jorden.
(Under antiken ringaktades städernas hantverk och handel - jordbruket däremot högaktades; under medeltiden var värderingen den motsatta.[2])
(Rätten att utnyttja samfundets jord genom innehav tillkom ursprungligen patricierna, dessa lånade därpå ut den till sina klienter; överlåtelse av egendom från 'ager publicus' tillkom uteslutande plebejerna; alla assignationer skedde till plebejernas förmån och som kompensation för en del i samfundets jord. Egentlig jordegendom, med undantag för området kring stadens murar, var ursprungligen endast i plebejernas händer (senare upptagna lantliga samfund).[3]
(Att det romerska plebs' i grunden var som en samling lantbor framgår av deras quiritiska egendom. Antikens människor betraktade enhälligt lantbruket som den frie mannens egentliga sysselsättning, soldatens skola. Genom detta lever nationens gamla stam kvar; den förändras i städerna, där främmande köpmän och hantverkare slår sig ner, liksom de inhemska köpmännen och hantverkarna beger sig dit förtjänsten lockar dem. Överallt där det finns slaveri, söker den frigivne sin utkomst genom sådana sysselsättningar, varigenom han då ofta skapar sig en förmögenhet; sålunda var dessa yrken också under antiken oftast i deras händer och därför inte passande för medborgarna: därav uppfattningen att erkännande av medborgerliga rättigheter för hantverkarna var olämpligt (i regel var de också hos de äldre grekerna uteslutna från sådana). 'Oudenė exén Rhōmaíōn oŭte kákēlon oŭte cheirotéchnēn bíon ĕchein'. Antikens människor kunde inte föreställa sig ett värdigt skråväsende sådant som i de medeltida städernas historia; och t.o.m. här sjönk den krigiska andan, då skråna fick övertaget över släkterna, för att slutligen slockna fullständigt; alltså också städernas anseende och frihet.[4])
(De antika staternas stammar var indelade på två sätt, antingen efter släkter eller efter orter. Släktstammarna föregår i ålder ortsstammarna och undanträngs nästan överallt av dessa. Deras extremaste, strängaste form är kastindelningen, där den ena kasten är skild från den andra utan ömsesidig rätt till äktenskap, helt olika i rang, var och en med ett exklusivt, oföränderligt yrke. Ortsstammarna motsvarar ursprungligen en indelning av landskapet i distrikt och byar, så att den som bodde i en by vid den tid då den anlades, i Attika på Kleisthenes tid, inskrevs som dess 'demotes' i den 'fyle' till vars region den hörde. Nu förblev i regel hans ättlingar i denna 'fyle' och denna 'demos' oberoende av boningsort, varmed också denna indelning antog ett sken av släktskapsorganisation[5]. De romerska släkterna bestod inte av blodsfränder; Cicero fogar uppgift om avstamning från fria medborgare till familjenamnet som kännetecken[6]. De romerska 'gens'-medlemmarna hade gemensamma 'sacra', men detta förhållande upphörde senare (redan på Ciceros tid). Längst bibehölls rätten att ärva medlemmar av samma 'gens', som dött utan anhöriga eller testamente. Under den äldsta perioden fanns förpliktelsen för 'gens'-medlemmarna att bistå hjälpbehövande bland de sina i speciellt svåra situationer[7]. (Ursprungligen överallt hos tyskarna, längst hos dithmarserna[8].) 'Gentes' var skrån[9]. Någon allmännare organisation än släktskapsorganisationen existerade inte under forntiden[10]. Så utgjorde de adliga Campbells och deras vasaller en klan hos gaelerna.[11])
Då patriciern i högre grad representerar samfundet, är han possessor av 'ager publicus' och utnyttjar denna genom sina klienter o.s.v. (tillägnar sig den också successivt). Det germanska samfundet koncentreras inte i staden; genom denna blotta koncentration - staden som centrum för lantlivet, lantarbetarnas boningsort, och likaså krigsföringens centrum - har samfundet som sådant en yttre existens skild från den enskildes. Den klassiska antika historien är stadshistoria, men en historia om städer grundade på jordegendom och jordbruk; den asiatiska historien är en sorts odifferentierad enhet mellan stad och land; de egentliga stora städerna är endast att betrakta som furstliga lägerplatser, som en utväxt på den egentliga ekonomiska strukturen; medeltiden (germansk tid) utgår från landsbygden som säte för historien, vars vidare utveckling sedan utspelas i motsättningen mellan stad och land; den moderna historien utgörs av landsbygdens urbanisering, inte som under antiken i stadens ruralisering.
Genom samfundsmedlemmarnas koncentration i staden äger samfundet som sådant ekonomisk existens; blotta tillvaron av staden som sådan är väsenskild från den blotta existensen av en mångfald självständiga hushåll. Helheten består inte bara av sina delar. Den är en sorts självständig organism. Hos germanerna, bland vilka de enskilda familjeöverhuvudena slog sig ner i skogar, skilda åt genom långa avstånd,[12] existerar samfundet ytligt sett endast genom varje tillfälligt förenande av samfundets medlemmar, fastän dess i sig existerande enhet är given i härstamning, språk, gemensamt förflutet och gemensam historia o.s.v. Samfundet framträder alltså som förenande [Vereinigung], inte som förening [Verein], som enande, vars självständiga subjekt utgörs av jordägarna, inte som enhet. Samfundet existerar därför i praktiken inte som stat, statsväsende, såsom under antiken, eftersom den inte existerar som stad. För att samfundet skall erhålla verklig existens, måste de fria jordägarna församlas,[13] medan det existerar utan sådana sammankomster, t.ex. i Rom, i själva stadens och dess styrande ämbetsmäns o.s.v. tillvaro. Också hos germanerna förekommer visserligen 'ager publicus', allmänningen eller folklandet [Volksland] till skillnad från de enskilda individernas egendom. Den är jaktmark, betesmark, avverkningsmark o.s.v., den del av landet, som inte kan delas upp, om den skall kunna tjänstgöra som produktionsmedel i denna speciella form. Denna 'ager publicus' framträder emellertid inte, som hos t.ex. romarna, som statens särskilda ekonomiska existens vid sidan av privatägarna, så att dessa är egentliga privatägare i den mån de är uteslutna, berövade [priviert] nyttjandet av 'ager publicus' såsom plebejerna. Hos germanerna framträder 'ager publicus' snarare som endast ett tillägg till den individuella egendomen, och figurerar som egendom endast i den mån den försvaras som en stams gemensamma egendom gentemot fientliga stammar.[14] Den enskildes egendom framträder inte som förmedlad genom samfundet, utan samfundet och den gemensamma egendomen framträder som förmedlade, nämligen som de självständiga subjektens inbördes förhållande. Den ekonomiska helheten är i grunden innesluten i varje enskilt hushåll, som bildar ett självständigt produktionscentrum för sig (hantverk som kvinnornas rent husliga bisyssla o.s.v.). I den antika världen är staden med sitt landområde den ekonomiska helheten; i den germanska världen den enskilda boplatsen, som själv framträder endast som en punkt i det tillhörande landområdet, där finns ingen koncentration av flera ägare, utan familjen framträder som en självständig enhet. I den (åtminstone förhärskande) asiatiska formen existerar ingen egendom utan endast innehav för den enskilde; samfundet är den egentlige verklige ägaren - alltså existerar egendom endast som gemensam egendom i mark. Hos antikens människor (romarna som det mest klassiska exemplet, förhållandet i dess renaste, mest utpräglade form) existerar en motsättningsform mellan statlig jordegendom och privat jordegendom, så att den senare existerar som förmedlad genom den förstnämnda, och så att den förstnämnda existerar i denna dubbla form. De privata jordägarna är därför samtidigt medborgare i staten. I ekonomiskt hänseende upplöses statsmedborgarskapet i den enkla formen, att lantmannen är innevånare i en stad. I den germanska formen är lantmannen inte medborgare i en stat, d.v.s. inte statsbo, utan grundvalen utgörs av den isolerade självständiga familjeboplatsen, vars existens garanteras genom förbundet med andra sådana familjeboplatser, som tillhör samma stam, och genom deras tillfälliga sammankomster för sådant ömsesidigt stöd som aktualiseras i krig, kult, rättskipning o.s.v. Den individuella jordegendomen framträder här inte som en form i motsättning till samfundets jordegendom och inte heller som förmedlad genom denna, utan tvärtom. Samfundet existerar endast i dessa individuella jordägares förhållande till varandra. Samfundsegendomen som sådan framträder endast som gemensamt tillbehör till stammens individuella boplatser och de tillägnade markområdena. Samfundet är inte den substans av vilken den enskilde framträder endast som en tillfällig yttring; inte heller är det det allmänna, vilket som sådant är en existerande enhet såväl i sitt eget medvetande som i existensen av staden och stadens behov till skillnad från den enskilde och hans behov, eller i stadens markegendom som dess särskilda existens i motsats till samfundsmedlemmarnas särskilda ekonomiska tillvaro; istället är samfundet i sig givet för den individuelle ägaren som det gemensamma i språk, blod o.s.v.; det existerar emellertid å andra sidan i deras verkliga sammankomst för gemensamma ändamål; i den mån det har någon särskild ekonomisk existens, i den gemensamt använda jakt-, betesmarken o.s.v., används den på detta sätt av varje individuell ägare som sådan, inte (som i Rom) i hans egenskap av representant för staten; den är verklig gemensam egendom för de individuella ägarna, inte för dessa ägares förening, vilken har en självständig existens i staden, som är skild från de enskilda ägarnas existens.
Det som det verkligen kommer an på här, är detta: I alla dessa former, i vilka jordegendom och jordbruk utgör grundvalen för den ekonomiska ordningen, och i vilka produktionen av bruksvärden därför är det ekonomiska målet, d.v.s. reproduktion av individen i bestämda relationer till sitt samfund, i vilket han utgör basen, är följande faktorer för handen:
1) Tillägnelse, inte genom arbetet, utan som en förutsättning för arbetet, av arbetets naturliga betingelser, av jorden som ursprungligt arbetsmedel, arbetsplats och källa för råmaterialet. Individen förhåller sig helt enkelt till arbetets objektiva betingelser som till sin egendom, som till sin subjektivitets oorganiska natur, i vilken han förverkligar sig själv; arbetets viktigaste betingelse framträder inte självt som arbetets produkt, utan existerar som natur; å ena sidan existerar den levande individen, å andra sidan jorden som betingelsen för dennes objektiva reproduktion.
2) Genom detta förhållande [Verhalten] till markområdet, till jorden, som den arbetande individens egendom framträder denne från början inte endast som arbetande individ i abstrakt mening, utan har en objektiv existens i ägandet av jorden, vilket är en förutsättning för hans verksamhet och inte framträder som endast dess resultat; det är i lika hög grad en förutsättning för hans verksamhet som hans hud, hans sinnesorgan, vilka han visserligen också reproducerar och utvecklar o.s.v. i livsprocessen, men som i sin tur är en förutsättning för denna reproduktionsprocess. Ägandet av jorden är omedelbart förmedlat genom individens av naturen uppkomna, mer eller mindre historiskt utvecklade och modifierade, tillvaro som medlem av ett samfund - hans av naturen uppkomna tillvaro som medlem av en stam o.s.v. En isolerad individ skulle lika lite kunna inneha egendom över ett markområde, som han skulle kunna tala. Däremot skulle han förvisso kunna leva av det [an ihm als der Substanz zehren] som djuren gör. Förhållandet till jorden som egendom är alltid förmedlat genom att stammen, samfundet i någon mer eller mindre ursprunglig eller redan historiskt mer utvecklad form, på fredlig väg eller med våld lägger under sig ett markområde. Individen kan här aldrig uppträda isolerad, d.v.s. som enbart fri arbetare. Om hans arbetes objektiva betingelser är förutsatta som hörande till honom, så är han själv subjektivt förutsatt som medlem av ett samfund, genom vilket hans förhållande till marken förmedlas. Hans relation till arbetets objektiva betingelser är förmedlad genom hans tillvaro som samfundsmedlem; å andra sidan är samfundets verkliga tillvaro bestämd genom den speciella formen av hans egendom över arbetets objektiva betingelser. Om denna egendom, förmedlad genom tillvaron i samfundet, framträder som gemensam egendom, varvid den enskilde endast är innehavare och det inte finns något privat markägande - eller om egendomen framträder parallellt i den dubbla formen av stats- och privategendom, så att den senare dock framstår som bestämd av den förra, vilket medför att endast statsmedborgaren är och måste vara privatägare, medan å andra sidan hans egendom som statsmedborgare samtidigt har en särskild existens - eller om slutligen den gemensamma egendomen framträder endast som ett tillägg till den individuella egendomen, medan den senare utgör grundvalen, och om samfundet ö.h.t inte har någon existens för sig utanför församlingen av samfundsmedlemmar och deras förening för gemensamma ändamål - dessa olika former av samfunds- eller stammedlemmarnas förhållande till stammens markområde, den jord på vilken denna slagit sig ner, är avhängiga dels av stammens naturliga anlag, dels av de ekonomiska betingelser under vilka den nu verkligen förhåller sig som ägare till markområdet, d.v.s. tillägnar sig dess avkastning genom arbete. Detta är i sin tur avhängigt av klimat, markområdets fysiska beskaffenhet, det fysiskt betingade sättet att exploatera detta, förhållandet till fientliga stammar eller grannstammar och de förändringar som folkvandringar, historiska upplevelser o.s.v. medför. För att samfundet skall fortleva som tidigare, som sådant, fordras reproduktion av dess medlemmar under de förutsatta objektiva betingelserna. Själva produktionen, befolkningens tillväxt (också den tillhör produktionen), upphäver med nödvändighet successivt dessa betingelser, förstör dem istället för att reproducera dem o.s.v., och därmed går samfundet under tillsammans med de egendomsförhållanden, på vilka det baserades. Segast och längst håller sig med nödvändighet den asiatiska formen kvar. Detta ligger i dess förutsättning, nämligen att den enskilde inte blir självständig i förhållande till samfundet, och att produktionens självförsörjande kretslopp, enheten av jordbruk och hantverk existerar. Om den enskilde förändrar sitt förhållande till samfundet, så förändrar han därmed samfundet och inverkar destruktivt på detta liksom på dess ekonomiska förutsättning; å andra sidan framkallas förändringen av denna ekonomiska förutsättning genom dess egen dialektik, utarmning o.s.v. Särskilt krigsväsendets och erövringens inflytande, som t.ex. i Rom väsentligen tillhör samfundets ekonomiska förutsättningar, upphäver det reella band på vilket de är beroende. I alla dessa former utgörs utvecklingens grundval av de för reproduktionen på förhand givna förhållanden - mer eller mindre ursprungliga eller också historiskt tillkomna men traditionaliserade -, som den enskilde står i till sitt samfund, och av en bestämd, för den enskilde på förhand bestämd, tillvaro såväl i förhållande till arbetet som till den enskildes medarbetare, stamfränder o.s.v. Utvecklingen är därför på förhand begränsad, men åstadkommer förfall och undergång då gränserna överskridits.[15] Detta sker genom slaveriets utveckling, koncentrationen av jordinnehavet, utbyte, penningväsen, erövring o.s.v., såsom hos romarna, fastän alla dessa element till en viss punkt förefaller vara förenliga med grundvalen och delvis förefaller vara oskyldiga utvidgningar, delvis blotta missbruk, som vuxit fram ur denna. Individerna kan framstå som betydelsefulla. Men varken individens eller samhällets fria utveckling är tänkbar här, eftersom en sådan utveckling står i motsättning till det ursprungliga förhållandet.[16]
Vi finner ingen undersökning under antiken av vilken form av jordegendom o.s.v., som är den mest produktiva, som skapar störst rikedom. Rikedomen framträder inte som produktionens syfte, fastän Cato mycket väl kan undersöka vilken behandling av åkrarna, som ger störst avkastning[17], och fastän Brutus t.o.m. kan låna ut sina pengar mot högsta ränta[18]. Undersökningen gäller alltid vilken egendomsform, som skapar den bäste medborgaren. Som självändamål uppträder rikedomen endast bland de fåtaliga handelsfolken - monopolister över 'carrying trade' - som lever i den antika världens porer liksom judarna i medeltidssamhället. Nu är rikedomen å ena sidan ett ting, förverkligad i ting, i materiella produkter, gentemot vilka människorna står som subjekt; å andra sidan innebär den som värde endast kontrollen över främmande arbete, med privatkonsumtionen, inte makten, som mål. I alla former framträder den i form av föremål, vare sig det är som ett ting eller som en social relation genom förmedling av ett ting, som ligger utanför och stundom vid sidan av individen. Sålunda förefaller det antika synsättet, enligt vilket människan alltid framträder som produktionens ändamål, om än för inskränkta nationella, religiösa eller politiska syften, vara högst sublimt i jämförelse med synsättet i den moderna världen, där produktionen framträder som människans ändamål och rikedomen som produktionens ändamål. Men när den inskränkta borgerliga formen har skalats av, vad är då rikedomen annat än universaliteten i individernas behov, förmågor, njutningar, produktivkrafter o.s.v., som framkallas genom det universella utbytet? Vad är det, om inte den fulla utvecklingen av det mänskliga herraväldet över naturkrafterna, såväl den s.k. naturens som den mänskliga naturens krafter? Vad är den, om inte den absoluta utvecklingen av hennes skapande anlag, utan någon annan förutsättning än den föregående historiska utvecklingen, som gör denna utvecklingens totalitet, d.v.s. utvecklingen av alla mänskliga krafter som sådana och inte mätta enligt någon på förhand given måttstock, till självändamål? Vad är det, om inte den utveckling i vilken människan inte reproducerar sig i någon bestämd form, utan producerar sin totalitet, inte försöker bli något som redan blivit till, utan befinner sig i blivandets absoluta rörelse? I den borgerliga ekonomin - och i den produktionsepok som motsvarar denna - framträder detta fullständiga utarbetande av människans inre som fullständig uttömning, och denna universella objektivering framträder som total alienation, och nedrivandet av varje bestämt ensidigt ändamål framträder som uppoffrande av självändamålet under ett helt utanförliggande ändamål. Därför framträder å ena sidan den naiva antiken som överlägsen.[19] Å andra sidan är den detta endast vad beträffar sluten gestalt, form, och given begränsning. Den innebär tillfredsställelse på ett inskränkt plan, medan den moderna världen antingen lämnar oss otillfredsställda, eller är gemen, där den framträder som tillfredsställd i sig.
Vad herr Proudhon kallar egendomens utom-ekonomiska uppkomst, varmed han förstår just jordegendomen, är individens förborgerliga förhållande till arbetets objektiva betingelser, och speciellt arbetets naturliga - objektiva - betingelser. Liksom det arbetande subjektet är en naturlig individ, naturlig tillvaro, framträder nämligen hans arbetes första betingelse som natur, jord, som hans oorganiska kropp; som subjekt är han själv inte bara den organiska kroppen, utan också denna oorganiska natur. Denna betingelse är inte producerad av honom, utan given på förhand, förutsatt för honom som naturlig tillvaro utanför honom. Innan vi närmare analyserar detta, skall vi ännu säga följande: Den gode Proudhon inte bara kunde, utan måste, tillerkänna också kapitalet och lönarbetet - i sin egenskap av egendomsformer - utom-ekonomiskt ursprung. Ty det faktum att arbetets objektiva betingelser är skilda från arbetaren som kapital ur arbetarens synpunkt, och att arbetaren är egendomslös, abstrakt arbetare, ur kapitalistens synpunkt - utbytet i den form det äger rum mellan värde och levande arbete - är underordnat en historisk process, trots att kapital och lönarbete själva reproducerar detta förhållande och utvecklar det i dess objektiva utsträckning och på djupet; denna historiska process utgör som vi sett kapitalets och lönarbetets ursprungshistoria. Egendomens utom-ekonomiska uppkomst är med andra ord detsamma som den historiska uppkomsten av den borgerliga ekonomin, av de produktionsformer, som uttrycks teoretiskt eller idealt genom den politiska ekonomins kategorier. Att den förborgerliga historien, och var och en av dess faser emellertid också har sin ekonomi och en ekonomisk grundval för sin utveckling, är ett påstående som egentligen endast är tautologin, att människans liv alltid har varit beroende av produktionen, på ett eller annat sätt av den samhälleliga produktionen, vars förhållanden vi kallar just ekonomiska förhållanden.
Produktionens ursprungliga betingelser (eller, vad som är samma sak, det genom den naturliga sexualprocessen ökande människoantalets reproduktion; ty om denna reproduktion å ena sidan framträder som subjektets tillägnelse av objektet, framträder den å den andra sidan också som utformandet och undertryckandet av objektet för ett subjektivt ändamål, dess förvandling till den subjektiva verksamhetens resultat och behållare) kan ursprungligen inte själva vara producerade - vara resultat av produktion. Det är inte enheten mellan de levande och verksamma människorna och de naturliga, oorganiska betingelserna för deras materialutbyte med naturen, och därmed deras tillägnelse av naturen, som fordrar en förklaring eller är resultatet av en historisk process, utan åtskillnaden mellan dessa oorganiska betingelser för den mänskliga tillvaron och denna verksamma tillvaro, på det sätt som denna åtskillnad existerar fullt utvecklad först i förhållandet mellan lönarbete och kapital. I slav- och livegenskapsförhållandet existerar inte denna åtskillnad, utan en del av samhället behandlas av en annan som endast en oorganisk och naturlig betingelse för den egna reproduktionen. Slaven står inte i något som helst förhållande till sitt arbetes objektiva betingelser, utan arbetet självt, såväl i form av slaven som av den livegne, inordnas som oorganisk betingelse för produktionen i raden av andra naturföreteelser, vid sidan av djuret eller som bihang till jorden. Produktionens ursprungliga betingelser framträder med andra ord som producentens naturförutsättningar, naturliga existensbetingelser, precis som hans levande kropp, såvitt han reproducerar och utvecklar den, ursprungligen inte konstitueras av honom själv, utan uppträder som en förutsättning för honom; hans egen (kroppsliga) tillvaro är en naturlig förutsättning, som han inte konstituerat. Dessa naturliga existensbetingelser, till vilka han förhåller sig som till sin egen oorganiska kropp, är i sig själva tvåfaldiga: 1) av subjektiv och 2) av objektiv natur. Han existerar som medlem av en familj, stam, 'tribus' o.s.v., som sedan genom beblandning med och motsättning till andra familjer o.s.v. antar historiskt varierande gestalter; och som en sådan medlem förhåller han sig till en bestämd natur (jord, landområde) som till sin egen oorganiska tillvaro, såsom betingelse för sin produktion och reproduktion. Som naturlig medlem av samfundet har han del i den gemensamma egendomen och besitter en särskild del av denna, på samma sätt som han såsom romersk medborgare till födseln har ideala anspråk på (åtminstone) 'ager publicus' och så och så många 'jugera' jord o.s.v. Hans egendom, d.v.s. hans förhållande till sina naturliga produktionsförutsättningar som hörande till sig, som sina egna, är förmedlad genom att han själv är naturlig medlem av ett samfund. (Den abstrakta föreställningen om ett samfund i vilket medlemmarna inte har någonting gemensamt, utom kanske språket o.s.v. och knappt det, är uppenbarligen produkten av ett mycket senare historiskt tillstånd.) Vad gäller den enskilde, är det t.ex. klart, att han förhåller sig t.o.m. till språket som sitt eget endast i sin egenskap av naturlig medlem av ett mänskligt samfund. Som en enskilds produkt är språket en omöjlighet. Men detta gäller i lika hög grad om egendomen.
Språket är i sig självt i lika hög grad en produkt av samfundet, som det i ett annat avseende utgör själva samfundets tillvaro, dess tillvaro som verbalt uttryck [das selbstredende Dasein].
(Den gemensamma produktionen och kollektivegendomen, såsom den förekommer t.ex. i Peru, är uppenbarligen en sekundär form, införd och överförd dit av erövrande stammar, som inom sig själva hade erfarenhet av kollektivegendomen och den gemensamma produktionen i den gamla enklare formen, såsom den förekommer i Indien och bland slaverna. Likaså förefaller den form som vi finner hos t.ex. kelterna i Wales, vara en dit överförd, sekundär form, införd av erövrare bland de underordnade besegrade stammarna. Detta systems fulländning och dess systematiska utarbetande från ett högsta centrum påvisar denna sena uppkomst. Precis som den till England införda feodalismen var formellt mer fulländad än den som uppstått på ett naturligt sätt i Frankrike.)
(Bland de nomadiserade herdestammarna - och alla herdefolk är ursprungligen nomadiserande - framträder jorden liksom de andra naturbetingelserna i elementär oändlighet, t.ex. i de asiatiska stäpperna och i den asiatiska högplatån. De betas av o.s.v., konsumeras av hjordarna, på vilka herdefolken i sin tur livnär sig. Herdefolken förhåller sig till naturbetingelserna som till sin egendom, fastän de aldrig fixerar denna egendom. Så är fallet med jaktmarken hos de vilda indianstammarna i Amerika; stammen betraktar en viss region som sitt jaktområde och försvarar det med våld mot andra stammar, eller försöker fördriva andra stammar från det område som dessa försvarar. Bland de nomadiserande herdestammarna är samfundet alltid reellt förenat såsom ressällskap, karavan, hord, och formerna för över- och underordning utvecklas ur detta levnadssätts betingelser. Här blir i realiteten endast hjorden, inte jorden, tillägnad och reproducerad; den senare utnyttjas emellertid alltid temporärt kollektivt på varje uppehållsort.)
Den enda begränsning som samfundet kan stöta på i sitt förhållande till de naturliga produktionsbetingelserna - jorden - som sina egna, är (om vi genast övergår till de bofasta folken) ett annat samfund, som redan tar dessa i anspråk som sin oorganiska kropp. Kriget är därför ett av de ursprungligaste arbetena för vart och ett av dessa naturliga samfund, såväl för att försvara egendomen som för att nyförvärva sådan. (Vi kan här i praktiken nöja oss med att nämna den ursprungliga egendomen över ett markområde, ty bland herdefolken är egendomen över jorden i naturen förefintliga produkter - fåren -samtidigt egendomen över de betesmarker som de genomströvar. I egendomen över ett markområde är ö.h.t. egendomen över dettas organiska produkter inbegripna.)
(Erövras människan själv som organiskt tillbehör till ett markområde tillsammans med detta, så erövras han som en av produktionsbetingelserna, och på detta sätt uppkommer slaveri och livegenskap, som snart förvrider och förändrar varje samfunds ursprungliga former, för att själv blir dess grundval. Den enkla konstruktionen bestäms därigenom negativt.)
Egendom innebär alltså ursprungligen ingenting annat än människans förhållande till sina ursprungliga produktionsbetingelser som hörande till honom, som förutsatta tillsammans med hans egen tillvaro; förhållandet till dessa som naturliga förutsättningar för honom själv, vilka så att säga utgör endast hans förlängda kropp. Han står därmed egentligen inte i något förhållande till sina produktionsbetingelser, utan existerar på ett tvåfaldigt sätt, dels subjektivt som sig själv, dels objektivt i dessa sina naturliga oorganiska existensbetingelser. Dessa naturliga produktionsbetingelser är tvåfaldiga:
1) Hans tillvaro som medlem av ett samfund; alltså existensen av detta samfund, som i sin ursprungliga form är ett stamväsen, eller ett mer eller mindre modifierat stamväsen;
2) förhållandet till ett markområde, förmedlat genom samfundet, som till sin egendom, som gemensam jordegendom, och samtidigt enskild besittning för den enskilde, eller på ett sådant sätt, att endast avkastningen delas, medan själva jorden och bearbetningen av denna förblir gemensam. (Däremot framträder alltid boningar o.s.v., om det också rör sig om skyternas vagnar, i den enskildes besittning.)
En naturlig produktionsbetingelse för den enskilde individen är, att han tillhör ett av naturen uppkommet samhälle, en stam o.s.v. Detta är en betingelse redan för t.ex. hans språk o.s.v. Hans egen produktiva tillvaro är möjlig under denna förutsättning. Hans subjektiva tillvaro är därigenom som sådan betingad, likaväl som den är betingad genom förhållandet till jorden som hans arbetsplats. (Egendomen är visserligen ursprungligen rörlig, ty människorna bemäktigar sig i första hand jordens färdiga produkter, till vilka bl.a. också jorden hör, och bland dem speciellt de som går att tämja, men t.o.m. detta tillstånd - jakt, fiske, boskapsskötsel, att livnära sig på trädens frukter o.s.v. - förutsätter alltid tillägnelse av jorden, vare sig det är för en fast boplats, eller för att ströva omkring, eller för bete åt djuren o.s.v.)
Egendomen innebär alltså att tillhöra en stam (samfund) (att ha subjektiv-objektiv existens inom denna) och, genom förmedling av detta samfunds förhållande till ett landområde, till jorden som den egna oorganiska kroppen, innebär egendomen individens förhållande till ett landområde, till produktionens yttre urbetingelse, eftersom jorden är råmaterial, arbetsmedel och produkt i ett, som till den egna individualitetens förutsättningar, dess existensformer. Vi reducerar denna egendom till förhållandet till produktionsbetingelserna. Varför inte konsumtionsbetingelserna, när individens produktion ursprungligen inskränker sig till att reproducera den egna kroppen genom tillägnelse av färdiga föremål, framställda av naturen själv för konsumtion? T.o.m. där det endast gäller att hitta, att upptäcka, fordrar detta snart ansträngning, arbete - som vid jakt, fiske, boskapsskötsel - och produktion (d.v.s. utveckling) av vissa färdigheter från subjektets sida. Dessutom är tillstånd i vilka man kan tillgripa vad som finns till hands utan alla arbetsmedel (d.v.s. för produktionen redan avsedda arbetsprodukter), utan ändring av formen o.s.v., mycket snart passerade och ingenstädes att betrakta som normala tillstånd, inte heller som ursprungligen normala tillstånd. Dessutom inbegriper de ursprungliga produktionsbetingelserna material, som kan konsumeras omedelbart, utan arbete, såsom frukter, djur o.s.v.; själva konsumtionsfonden framträder alltså som en beståndsdel i den ursprungliga produktionsfonden.
Grundbetingelsen för den egendom, som vilar på stamväsendet (i vilket samfundet ursprungligen upplöses) - att vara medlem av stammen - gör den som underkuvats av en främmande stam, den underkastade, egendomslös och gör den själv till en av de oorganiska betingelserna för den senares reproduktion, till vilka detta förhåller sig som till sin egendom. Slaveri och livegenskap är därför endast vidareutvecklingar av den på stamväsendet vilande egendomen. De modifierar med nödvändighet alla dennas former. Minst är de i stånd till detta inom den asiatiska formen. I den självförsörjande enhet av hantverk och jordbruk på vilken denna form vilar, är erövringen inte en lika nödvändig förutsättning, som där jordegendom, åkerbruk, är uteslutande förhärskande. Eftersom den enskilde å andra sidan aldrig blir ägare i denna form, utan endast innehavare, är han i grunden själv egendom, slav åt den i vilken samfundets enhet består. Här upphäver inte slaveriet arbetets betingelser och inte heller modifierar det det grundläggande förhållandet.
Det är nu vidare klart, att såvitt egendomen är det medvetna förhållandet - och vad gäller den enskilde, det av samfundet konstituerade och som lag proklamerade och garanterade förhållandet - till produktionsbetingelserna som egendom, varvid alltså producentens tillvaro framträder som en tillvaro under till honom hörande objektiva betingelser, förverkligas egendomen först genom själva produktionen. Den verkliga tillägnelsen sker först i den verksamma, reella, inte i den tänkta, relationen till dessa betingelser - dess verkliga konstituerande som hans subjektiva verksamhets betingelser.
Därmed är det emellertid också klart, att dessa betingelser förändras. Genom stammarnas jakt blir jordområdet först jaktrevir; först genom jordbruket konstitueras jorden, markområdet, som individens förlängda kropp. Sedan staden Rom byggts och det omkringliggande slättlandet hade brukats av dess medborgare, hade samfundets betingelser blivit annorlunda än tidigare. Målet för alla dessa samfund är att leva kvar, d.v.s. reproduktion av de individer som utgör samfundet, såsom ägare, d.v.s. i samma objektiva existenssätt som samtidigt är medlemmarnas inbördes förhållande och därför utgör själva samfundet. Denna reproduktion är emellertid samtidigt nyreproduktion och destruktion av den gamla formen. Där t.ex. varje individ skall inneha en viss åkerareal, är redan befolkningstillväxten ett hinder. Skall detta övervinnas, så fordras kolonisering, och denna nödvändiggör erövringskrig. Därmed följer slavar o.s.v., eller också ökas betydelsen av 'ager publicus', och därmed av patricierna, vilka representerar samfundet, o.s.v. På detta sätt innesluter bibehållandet av det gamla samfundet förstörandet av de betingelser på vilka detta vilar, och slår om i dess motsats. Skulle man t.ex. tänka sig, att produktiviteten skulle ökas på en och samma yta genom produktivkrafternas utveckling o.s.v., (som inom det ålderdomliga jordbruket är just det som utvecklas allra långsammast) så skulle detta innebära nya metoder, arbetskombinationer, användandet av en stor del av dagen till jordbruksarbete o.s.v., och därmed skulle åter samfundets gamla ekonomiska betingelser upphävas. I själva reproduktionsakten ändras inte bara de objektiva betingelserna, så uppkommer t.ex. staden ur byn, röjd åker ur vildmarken o.s.v., utan också producenterna förändras. Detta sker i det att de utvecklar nya kvaliteter, utvecklar och förändrar sig själva genom produktionen, skapar nya krafter och nya föreställningar, nya kommunikationsformer, nya behov och ett nytt språk. Ju ålderdomligare själva produktionssättet är - och det består längre inom jordbruket; ännu längre inom den orientaliska kompletteringen av jordbruk och hantverk - d.v.s. i ju högre grad tillägnelsens verkliga process förblir densamma, desto konstantare är de gamla egendomsformerna och därmed samfundet ö.h.t. Där en separation redan ägt rum mellan stammedlemmarna i deras egenskap av privatägare respektive av stadssamfällighet och stadsterritorieägare, inträder också redan betingelser genom vilka den enskilde kan förlora sin egendom, d.v.s. det dubbla förhållande som gör honom till jämställd medborgare, samfundsmedlem, och till ägare. I den orientaliska formen är denna förlust knappast möjlig, utom genom helt yttre påverkan, eftersom den enskilde medlemmen av samfundet aldrig inträder i den fria relation till detta, genom vilket han kan bli av med sitt (objektiva, ekonomiska) band (till detta). Han är fastvuxen. Detta ligger också i föreningen av hantverk och jordbruk, av stad (by) och landsbygd. Redan under antiken framträdde hantverket som ett fördärv (en sysselsättning för frigivna slavar, klienter, främlingar). Denna utveckling av det produktiva arbetet (lösgjort från den rena underordningen under jordbruket som arbete i hemmen för de fria medborgarna, hantverk bestämt endast för jordbruk och krig, eller använt till kult och för samfundets räkning - som husbygge, vägbygge, tempelbygge), som med nödvändighet framkallas av umgänge med främlingar, slavar, av lusten att byta ut merprodukter o.s.v., upplöser det produktionssätt på vilket samfundet vilar, och på vilket därför den objektivt enskilde, d.v.s. den som romare, grek o.s.v., bestämde enskilde är beroende. Utbytet har samma verkan; skuldsättningen o.s.v.
Den ursprungliga enheten mellan en bestämd samfunds-(stam-)form och därmed sammanhängande form av egendom över naturen eller förhållande till produktionens objektiva betingelser som naturtillvaro, som den enskildes objektiva tillvaro förmedlad genom samfundet - denna enhet vars ena aspekt är den speciella egendomsformen - har sin levande verklighet i ett bestämt produktionssätt, som framträder som individernas förhållande till varandra och som deras bestämda verksamma förhållande till den oorganiska naturen, deras bestämda arbetssätt (som alltid är familjearbete, ofta samfundsarbete). Som den första stora produktivkraften framträder själva samfundet; allt efter produktionsbetingelsernas särskilda art (t.ex. boskapsskötsel, jordbruk) utvecklas särskilda produktionssätt och särskilda produktivkrafter, såväl subjektiva, vilka framträder som individernas egenskaper, som objektiva.
I sista hand upplöses såväl samfundet som den på detta baserade egendomen i en bestämd nivå i utvecklingen av de arbetande subjektens produktivkrafter - som motsvarar bestämda förhållanden mellan dem inbördes och till naturen. Till en viss punkt reproduktion, som sedan slår om i upplösning.
Egendom innebär alltså ursprungligen - och så är fallet i dess asiatiska, slaviska, antika och germanska former - det arbetande (producerande) subjektets (eller det sig reproducerande subjektets) förhållande till sin produktions och sin reproduktions betingelser som till sin egendom. Den kommer därför att anta olika former allt efter denna produktions betingelser. Själva produktionen har till syfte att reproducera producenten genom dessa objektiva betingelser för hans existens. Detta förhållande som ägare - inte som resultat av, utan som förutsättning för arbetet, d.v.s. produktionen - förutsätter en bestämd tillvaro för individen som medlem av en stam eller ett samfund (vars egendom han själv är intill en viss punkt). Slaveri, livegenskap o.s.v., där arbetaren själv framträder bland de naturliga betingelserna för en tredje individs eller ett samfunds produktion[20] (detta är inte fallet t.ex. inom Orientens allmänna slaveri, endast ur europeisk synvinkel, och där egendomen alltså inte längre är den själv arbetande individens förhållande till de objektiva arbetsbetingelserna, är alltid sekundära, aldrig ursprungliga, fastän de är ett nödvändigt och konsekvent resultat av den form av egendom som grundats på samfundet och på arbete i samfundet. Det är visserligen mycket lätt att föreställa sig, att en kraftigare, fysiskt överlägsen, individ, sedan han först fångat djur, därpå fångar människor, för att genom dem låta fånga djur; med ett ord betjäna sig av människan som en naturligt existerande betingelse för sin reproduktion likaväl som av vilken annan naturföreteelse som helst. Men ett sådant synsätt är enfaldigt - fastän det är riktigt ur en given stams eller ett givet samfunds synpunkt - eftersom det utgår från den individualiserade människan. Människan individualiseras först genom den historiska processen. Han framträder ursprungligen som ett artväsen, stamväsen, hjorddjur - om också på intet sätt som ett 'zôon politikķn' i politisk mening. Utbytet är självt ett av huvudmedlen för individualiseringen. Det gör hjordväsendet överflödigt och upplöser det. Så snart saken tagit den vändningen, att han som enskild endast står i relation till sig själv, har emellertid medlen att konstituera sig som enskild blivit det, varigenom han gör sig allmän och gemen[21]. I detta samfund är den enskildes objektiva tillvaro som ägare, t.ex. jordägare, förutsatt, nämligen genom de bestämda betingelser som kedjar honom till samfundet, eller snarare gör honom till en länk i denna kedja. I det borgerliga samhället existerar arbetare t.ex. utan något objekt, subjektivt, men det ting som han konfronteras med, har nu blivit det sanna samfundet, som han söker förtära, och som förtär honom.
Alla former (mer eller mindre ursprungliga, men alla samtidigt också resultat av en historisk process) i vilka samfundet inordnar subjekten i en bestämd objektiv enhet med deras produktionsbetingelser, eller där en bestämd subjektiv tillvaro är underordnad samfunden själva som produktionsbetingelser, motsvarar med nödvändighet en endast begränsad och principiellt begränsad utveckling av produktivkrafterna. Produktivkrafternas utveckling upplöser formerna, och deras upplösning är själv en utveckling av de mänskliga produktivkrafterna. Man arbetar först utifrån en bestämd grundval - först ursprunglig - sedan en historisk förutsättning. Därefter upphävs emellertid denna grundval eller förutsättning själv eller också blir den en försvinnande förutsättning, som blivit för trång för den progressiva människohopens utveckling.
I den mån den antika jordegendomen åter framträder i den moderna jordlottsegendomen, hör den själv till den politiska ekonomin, och vi kommer att behandla den i avsnittet om jordegendomen.
(Till allt detta skall vi återkomma mer inträngande och utförligt.)
Det vi härnäst kommer in på är, att arbetets förhållande till kapitalet och till arbetets objektiva betingelser som kapital förutsätter en historisk process, som upplöser de olika former i vilka arbetaren är ägare, eller där ägaren arbetar. Alltså f.a.: 1) Upplösning av förhållandet till jorden - markområdet - som naturlig produktionsbetingelse, till vilken individen förhåller sig som till sin egen oorganiska tillvaro, som till sina krafters laboratorium och sin viljas domän. Alla former i vilka denna egendom förekommer, förutsätter ett samfund, vars medlemmar i denna sin egenskap är ägare, trots att formella skillnader är möjliga dem emellan. Den ursprungliga formen av denna egendomstyp är därför den omedelbara kollektivegendomen (orientalisk form, modifierad i den slaviska formen; utvecklad till sin motsats i den antika och germanska egendomsformen, varvid den dock förblir den dolda, om också motsatta, grundvalen).
2) Upplösning av de förhållanden i vilka individen framträder som ägare av arbetsmedlet. Liksom den ovannämnda formen av jordegendom förutsätter ett verkligt samfund, så förutsätter denna arbetarens äganderätt till arbetsmedlet en särskild utvecklingsform av manufakturarbetet som hantverksarbete; därmed är skrå- och korporationsväsendet o.s.v. förbundet. (Det fornorientaliska manufakturväsendet kan innefattas redan under 1 ovan.) Här är själva arbetet ännu halvt hantverksmässigt, halvt självändamål o.s.v. Kapitalisten själv är ännu en hantverksmästare. Med den särskilda arbetsskickligheten säkras också innehav av arbetsmedlen o.s.v. o.s.v. I viss utsträckning uppträder så ärftlighet av arbetssätt med arbetsorganisationen och arbetsmedlen. Medeltida stadsväsen. Arbetet är ännu individens eget; en bestämd självtillräcklig utveckling av ensidiga färdigheter o.s.v.
3) Inbegripet i båda förhållandena är att individen innehar konsumtionsmedlen före produktionen, vilket är nödvändigt för att leva som producent - alltså medan hans produktion pågår, innan den avslutats. Som jordägare framträder han som direkt försedd med den behövliga konsumtionsfonden. Som hantverksmästare har han ärvt, förtjänat, sparat ihop till den, och som hantverkarynglig är han först lärling, varvid han ännu inte alls framträder som egentlig, självständig arbetare, utan patriarkaliskt delar kosten med mästaren. Som (verklig) gesäll har han en viss delaktighet i den av mästaren innehavda konsumtionsfonden. Är den också inte gesällens egendom, så är han dock åtminstone genom skråets lagar, dess seder o.s.v., medinnehavare. (Detta skall behandlas utförligare.)
4) Å andra sidan också upplösning av de förhållanden i vilka arbetaren själv, den levande arbetskraften själv ännu omedelbart tillhör de objektiva produktionsbetingelserna, och tillägnas som sådan - alltså är slavar och livegna. För kapitalet är inte arbetaren, utan endast arbetet, en produktionsbetingelse. Kan kapitalet låta utföra arbetet genom maskiner, eller rent av genom vatten, luft, så mycket bättre. Och det tillägnar sig inte arbetaren utan hans arbete - inte omedelbart utan genom utbytet.
Dessa är nu å ena sidan historiska förutsättningar för att arbetaren skall uppträda som fri arbetare, som objektivlös, ren subjektiv arbetsförmåga gentemot produktionens objektiva betingelser som hans icke-egendom, som främmande egendom, som värde vilket existerar för sig självt, som kapital. Å andra sidan uppstår frågan, vilka betingelser som fordras för att han skall finna ett kapital som konfronterar honom.
(I kapitalets formel, där det levande arbetet förhåller sig såväl till råmaterialet, som till arbetsmedlet och till de livsmedel som är nödvändiga under arbetet, som till något negativt, till icke-egendom, är i första hand icke-jordegendomen inbegripen, eller också är det tillstånd negerat i vilket den arbetande individen förhåller sig till ett markområde, till jorden, som till sin egendom, d.v.s. i vilket han arbetar, producerar, såsom ägare till ett landområde. I bästa fall förhåller han sig inte bara som arbetare till landområdet, utan som landområdets ägare förhåller han sig till sig själv som arbetande subjekt. Egendomen över ett landområde innesluter potentiellt såväl egendomen över råmaterialet, som över det ursprungliga arbetsmedlet, själva jorden, och över dennas produkter. Att man förhåller sig till jorden som ägare innebär i den ursprungligaste formen, att man i jorden finner råmaterial, arbetsmedel och livsmedel, som skapats av jorden själv, inte genom arbetet. Då detta förhållande reproduceras, framträder sekundära arbetsmedel och produkter av jorden, vilka skapats genom själva arbetet, såsom inneslutna i jordegendomen i dess primitiva former. Detta historiska tillstånd negeras alltså i första hand som det fullständigare egendomsförhållandet i arbetarens relation till arbetsbetingelserna som kapital. Detta är det historiska tillståndet nummer 1, som negeras eller förutsätts som historiskt upplöst i denna relation.
Men i det andra förhållandet är redan en andra historisk nivå förutsatt bredvid och utanför den första. Där har nämligen egendomen över arbetsmedlet, eller arbetarens förhållande till arbetsmedlet som sin egendom, varvid han arbetar som arbetsmedlets ägare (vilket dessutom förutsätter att arbetsmedlet underordnas hans individuella arbete, d.v.s. förutsätter att arbetets produktivkraft befinner sig på en synnerligen begränsad utvecklingsnivå), där har denna form av arbetaren som ägare eller av den arbetande ägaren redan konstituerats som självständig form - arbetets hantverksmässiga och urbana utveckling - bredvid och utanför jordegendomen, inte som i det första fallet som uttryck för jordegendomen och underordnad denna. Där är alltså också materialet och livsmedlen förmedlade som hantverksegendom, förmedlade genom hans hantverk, genom hans egendom över redskapet. Den första formen måste själv framträda betydligt modifierad genom att detta andra slag av egendom eller den arbetande ägaren görs självständig. Då arbetsmedlet självt är en produkt av arbetet, så att det element som konstituerar egendomen redan är konstituerat genom arbetet, kan samfundet här inte längre framträda i den ursprungliga formen som i det första fallet - det samfund på vilket detta slag av egendom grundats. Det framträder istället som ett självt redan producerat, uppkommet, sekundärt, av arbetaren själv redan producerat, samfund. Det är klart, att där egendomen över arbetsmedlet utgör arbetets förhållande till produktionsbetingelserna som egendom, där framträder arbetsmedlet i det verkliga arbetet endast som medel för det individuella arbetet; konsten att verkligen tillägna sig arbetsmedlet, att handha det som arbetsmedel, framträder som arbetarens särskilda färdighet, som konstituerar honom som ägare till arbetsmedlet. Kort sagt, skråkorporationsväsendets väsentliga karaktär, det hantverksmässiga arbetet som konstituerar sitt subjekt som ägare, kan upplösas i förhållandet till produktionsmedlet - arbetsmedlet som egendom - till skillnad från förhållandet till jorden, till markområdet (till råmaterialet som sådant) som egendom. Att förhållandet till detta enda moment av produktionsbetingelserna konstituerar det arbetande subjektet som ägare, gör honom till arbetande ägare, detta historiska tillstånd nummer 2, som till sin natur endast kan existera som motsats, eller om man vill som komplement, till det modifierade första tillståndet, är också det negerat i kapitalets första formel.
Den tredje möjliga formen, nämligen att förhålla sig som ägare endast till livsmedlen, att betrakta dem som det arbetande subjektets naturliga förutsättning, utan att förhålla sig till vare sig markområdet eller arbetsmedlet, alltså inte heller till arbetet självt, som till sin egendom, är i grunden slaveriets och livegenskapens formel, som också den negeras, konstitueras som historiskt upplöst tillstånd, i arbetarens förhållande till produktionsbetingelserna som kapital.
Egendomens urformer upplöses med nödvändighet i förhållandet till de olika objektiva moment som betingar produktionen, som egendom; de utgör den ekonomiska grundvalen för olika samfundsformer, likaväl som de å sin sida har olika samfundsformer som förutsättning. Dessa former modifieras väsentligt genom att arbetet förvandlas till en av de objektiva produktionsbetingelserna (livegenskap och slaveri), varigenom den enkelt affirmativa karaktären hos alla till nummer 1 hörande egendomsformer går förlorad och modifieras. De innesluter alla i sig slaveriet som möjlighet och detta kan därmed upphäva dem. Vad nummer 2 beträffar, där den särskilda typen av arbete - mästerskap i detta och därmed korresponderande egendom över arbetsmedlet innebär egendom över produktionsbetingelserna, så utesluter det visserligen slaveri och livegenskap, men kan erhålla en analog negativ utveckling i form av kastväsendet.)
(Den tredje formen av egendom, nämligen den över livsmedlen, kan - när den inte upplöses i slaveri och livegenskap - inte innehålla den arbetande individens förhållande till produktions- och därför existensbetingelserna; den kan därför endast vara det förhållande i vilket en medlem av det ursprungliga, på jordegendom grundade, samfundet befinner sig, då han förlorat sin jordegendom och ännu inte nått fram till egendomstyp nummer 2, såsom Roms 'plebs' vid tiden för 'panes et circenses'.)
(Det förhållande i vilket 'retainers' står till sin herre, eller det personliga tjänsteförhållandet är väsentligen annorlunda. Ty de utgör egentligen endast ett medel att livnära sig för godsägaren, som inte längre arbetar, utan vars egendom innefattar arbetaren själv som livegen o.s.v. bland produktionsbetingelserna. Här framträder härskarförhållandet som ett väsentligt förhållande för tillägnelsen. Något egentligt härskarförhållande kan egentligen inte uppstå i förhållande till djur, mark o.s.v. genom tillägnelsen, fastän djuret utför tjänster. Tillägnelsen av den främmande viljan är en förutsättning för härskarförhållandet. Det viljelösa, som t.ex. djuret, kan alltså visserligen utföra tjänster, men det gör inte ägaren till härskare. Vi ser emellertid här hur härskar- och tjänarförhållandet tillhör denna formel för tillägnelse av produktionsredskapen; det utgör också ett nödvändigt ferment för alla ursprungliga egendomsförhållandens och produktionsförhållandens utveckling och undergång, samtidigt som det uttrycker deras begränsning. Under alla omständigheter reproduceras det i kapitalet - i förmedlad form - och utgör så likaledes ferment för dennas upplösning och är dess begränsnings sköldmärke.)
[...][A]
Å ena sidan förutsätts historiska processer, som försatt en mängd av en nations o.s.v. individer i ett läge, som visserligen till att börja med inte är verkliga fria arbetares, men dock potentiellt sådanas; deras enda ägodel är deras arbetskraft och möjligheten att byta ut denna mot existerande värden; de är individer, som konfronteras med alla produktionens objektiva betingelser som främmande egendom, som sin icke-egendom, men samtidigt utbytbara i sin egenskap av värden och därför i viss mån möjliga att tillägna sig genom levande arbete. Sådana historiska upplösningsprocesser innebär upplösning av de beroendeförhållanden som fjättrar arbetaren vid ett markområde och vid detta markområdes härskare, men som faktiskt förutsätter hans egendom över livsmedlen - detta är i själva verket hans frigörelseprocess från jorden; upplösning av de jordegendomsförhållanden som konstituerar honom som 'yeoman', fri arbetande småbruksägare eller arrendator [colonus], fri bonde[1*]; upplösning av skråförhållandena som förutsätter hans egendom över arbetsmedlet och förutsätter, att själva arbetet, som hantverksmässigt bestämd skicklighet, är egendom (och inte bara dennas källa); likaså upplösning av klientförhållandena i deras varierande former, i vilka icke-ägarna framträder som medkonsumenter av merprodukten i sina herrars följen och bär sina herrars livré som jämlikar, deltar i hans fejder, utför personliga, inbillade eller verkliga, tjänster o.s.v. Vid närmare prövning kommer det att visa sig, att i alla dessa upplösningsprocesser upplöses produktionsförhållanden som domineras av: bruksvärde, produktion för det omedelbara bruket; bytesvärdet och produktionen för detta förutsätter att andra former är förhärskande; därav följer också att varor och tjänster in natura dominerar över penningprestationer i alla dessa förhållanden. Men detta endast i förbigående. Det kommer också vid närmare betraktande att visa sig, att alla de upplösta förhållandena var möjliga endast vid en bestämd utvecklingsgrad av de materiella (och därmed också de andliga) produktivkrafterna.
Vi kommer härnäst in på den upplösningsprocess som förvandlar en mängd av en nations o.s.v. individer till potentiellt fria arbetare - individer som endast genom sin egendomslöshet tvingas att arbeta och att sälja sitt arbete. Denna upplösningsprocess förutsätter å andra sidan inte att dessa individers tidigare inkomstkällor och partiella egendomsbetingelser försvunnit, utan tvärtom att endast deras användning blivit en annan, att deras existenssätt förvandlats, att de övergått som fria fonder i andra händer eller också delvis förblivit i samma händer. Det är dock klart, att samma process som skilt en mängd individer från deras tidigare - på ett eller annat sätt - affirmativa relationer till arbetets objektiva betingelser och som negerar dessa relationer, varigenom dessa individer har förvandlats till fria arbetare, samma process har potentiellt frigjort dessa arbetets objektiva betingelser - markområdet, råmaterial, livsmedel, arbetsmedel, pengar eller allt detta - från deras tidigare bundenhet vid de nu från dem frigjorda individerna. De är ännu tillstädes men i en annan form, nämligen som fria fonder i vars närvaro alla gamla politiska o.s.v. relationer utplånas. I fortsättningen konfronterar de dessa frigjorda egendomslösa individer endast i form av värden, som existerar isolerade [an sich festhaltenden Werten]. Samma process som ställer massan såsom fria arbetare i motsatsställning till de objektiva arbetsbetingelserna, har också ställt dessa betingelser såsom kapital i motsatsställning till de fria arbetarna. Den historiska processen innebar, att tidigare med varandra förbundna element skildes åt - dess resultat är därför inte, att ett av elementen försvinner, utan att vart och ett av dem framträder i negativ relation till varje annat - den frie arbetaren (potentiellt) på den ena sidan, kapitalet (potentiellt) på den andra. Att de objektiva betingelserna avskiljs från de klasser som förvandlas till fria arbetare, måste i samma utsträckning framträda vid den motsatta polen i att dessa samma betingelser blir självständiga.
Om förhållandet mellan kapital och lönarbete inte betraktas som redan i sig självt avgörande för och gripande över produktionens helhet[2*], utan i sitt historiska uppkomstskede, d.v.s. om man betraktar den ursprungliga förvandlingen av penningen till kapital, utbytesprocessen mellan det endast potentiellt existerande kapitalet å den ena sidan och de potentiellt existerande fria arbetarna å den andra, så infinner sig av sig själv den enkla anmärkningen, av vilken ekonomerna gör stort väsen, att den sida, som uppträder som kapital, måste vara i besittning av råmaterial, arbetsmedel och livsmedel, så att arbetaren kan leva medan produktionen pågår, innan produktionen är avslutad. Det förefaller vidare som om en ackumulation - en ackumulation som föregått och inte uppkommit ur arbetet - måste ha ägt rum på kapitalistens sida, en ackumulation vilken gör det möjligt för denne att sätta arbetaren i verksamhet och att hålla honom verksam, hålla honom som levande arbetskraft[3*]. Denna kapitalets bedrift, som är oavhängig av arbetet och icke skapats av detta, överförs sedan från historien om dess uppkomst till nutiden och förvandlas till ett moment i dess verklighet och i dess verksamhet, dess självformation. Därur härleds slutligen kapitalets eviga rätt till resultatet av främmande arbete, eller snarare så utvecklas dess förvärvsrätt ur de enkla och "rättvisa" lagarna om utbyte mellan ekvivalenter.
Den rikedom som existerar i form av pengar kan endast utbytas mot arbetets objektiva betingelser, emedan och ifall dessa är frigjorda från själva arbetet. Att pengar till en del kan ackumuleras genom rent utbyte av ekvivalenter, har vi sett; detta utgör emellertid en så obetydlig källa, att den inte är värd att nämnas i historiskt avseende - om det förutsätts att pengarna vunnits genom utbyte av det egna arbetet. Det är snarare genom ocker - särskilt då utövat mot jordegendomen - och genom rörlig förmögenhet samlad genom köpmansvinster, som den penningförmögenhet uppstår som förvandlas till kapital i egentlig mening, industriellt kapital. Vi kommer längre fram att ha tillfälle att tala ytterligare om båda formerna - såframt de inte själva framträder som former av kapital, utan som äldre former av förmögenhet, som förutsättningar för kapital.
Det ligger som vi sett i kapitalets begrepp, i dess uppkomst, att det utgår från penningen och därför från förmögenheten, som existerar i form av pengar. Det ligger i lika hög grad i kapitalets begrepp, att det framträder som härstammande ur cirkulationen, som cirkulationens produkt. Kapitalbildningen utgår därför inte från jordegendomen (här på sin höjd från arrendatorn, såvitt han handlar med jordbruksprodukter), inte heller från skrået (fastän det finns en möjlighet i detta senare fall), utan från köpmans- och ockerförmögenheten. Denna finner emellertid betingelserna för att köpa fritt arbete, först då detta lösgjorts från sina objektiva existensbetingelser genom den historiska processen. Den finner också först då möjligheten att köpa dessa betingelser själva. Under t.ex. skråbetingelserna kan inte enbart pengar, som inte själva tillhör skrået, leda till mästerskap, köpa vävstolar, för att låta utföra arbete på dem; det finns föreskrifter om hur många vävstolar en mästare får ha i arbete o.s.v. Arbetsmedlet är kort sagt fortfarande så sammanvuxet med det levande arbetet, vars domän det uppträder som, att det egentligen inte cirkulerar. Vad som gör det möjligt för penningförmögenheten att bli kapital, är förekomsten av å ena sidan fria arbetare, å den andra livsmedel och material o.s.v., som tidigare på ett eller annat sätt var den nu objektivlösa massans egendom, som också den blivit fri och säljbar. Arbetets andra betingelse - en viss konstfärdighet, verktyg som arbetsmedel o.s.v. - är emellertid given på förhand under denna kapitalets förhistoria eller första period som resultat dels av städernas skråväsende, dels av den industri som utövas i hemmen och som är förenad med jordbruket som ett bihang. Den historiska processen är inte kapitalets resultat utan dess förutsättning. Genom den inträder sedan också kapitalisten som (historisk) mellanhand mellan jordegendom eller egendom ö.h.t. och arbete. Historien vet ingenting om de gemytliga inbillningar enligt vilka kapitalisten och arbetaren sluter ett förbund o.s.v., och man finner inte heller något spår av detta i kapitalets begreppsutveckling. Manufakturen kan sporadiskt utvecklas lokalt inom en ram, som ännu tillhör en helt annan period, som t.ex. i de italienska städerna vid sidan av skråna. Men som en epoks allmänt dominerande form måste kapitalets betingelser vara utvecklade inte bara lokalt utan i stor skala. (Detta hindrar inte, att enskilda skråmästare förvandlas till industrikapitalister, då skråna upplöses; fallet är emellertid sällsynt och detta enligt sakens natur. Skråväsendet går som helhet under, mästaren och gesällen - varvid kapitalist och arbetare uppstår.)
Det är självklart - och det framgår då man närmare fördjupar sig i den berörda historiska epoken - att den tid då det äldre produktionssättet och arbetarens sätt att förhålla sig till arbetets objektiva betingelser upplöses, samtidigt är den tid då penningförmögenheten å ena sidan redan har utvecklats i viss utsträckning, och då den å andra sidan snabbt växer och utbreder sig genom samma omständigheter, som påskyndar denna upplösning. Den är själv en av denna upplösnings pådrivande krafter, likaväl som denna upplösning är förutsättningen för dess förvandling till kapital. Men enbart penningförmögenhetens existens eller ens dess uppnående av en sorts överhöghet räcker ingalunda i och för sig, för att denna upplösning i kapital skall komma att äga rum. Annars hade det gamla Rom, Byzans o.s.v. avslutat sin historia eller snarare börjat en ny historia med fritt arbete och kapital. Också där var upplösningen av de gamla egendomsförhållandena förknippad med penningförmögenhetens utveckling - handel o.s.v. Men istället för till industri förde denna upplösning i verkligheten till landsbygdens herravälde över staden. - Den ursprungliga kapitalbildningen tillgår inte så som man föreställer sig, nämligen att kapitalet ackumulerade livsmedel, arbetsmedel och råmaterial, kort sagt arbetets objektiva betingelser, som lösgjorts från marken och själva redan befruktats av mänskligt arbete[4*]. Inte så att kapitalet skapar arbetets objektiva betingelser, utan dess ursprungliga bildning sker helt enkelt genom att det värde som existerar som penningförmögenhet, genom det gamla produktionssättets historiska upplösningsprocess blir i stånd till att å ena sidan köpa arbetets objektiva betingelser, och att å andra sidan mot pengar byta till sig själva det levande arbetet från de frigjorda arbetarna. Alla dessa moment är förhanden; att de skiljs från varandra är i sig självt en historisk process, en upplösningsprocess och det är denna som gör penningen i stånd till att förvandla sig till kapital. I den mån penningen själv är verksam i historien, är det endast då den som ett högst verksamt åtskiljande medel ingriper i denna process, och då den medverkar till att framställa de skinnade, objektivlösa fria arbetarna; men säkerligen är det inte genom att den skapar de objektiva betingelserna för deras existens, utan genom att den hjälper till att påskynda deras skilsmässa från dessa betingelser - deras egendomslöshet. När t.ex. de engelska storgodsägarna drev bort sina 'retainers', vilka tillsammans med dem själva förbrukade landets merprodukt, och då vidare deras arrendatorer drev bort folket ur stugorna, så hade därmed för första gången en stor mängd levande arbetskraft kastats ut på arbetsmarknaden, en mängd som var fri i dubbel bemärkelse, fri från de gamla klient- och beroendeförhållandena och tjänsteförhållandena, och för det andra fri från varje ägodel och från varje objektiv, saklig existensform, fri från all egendom; hänvisade till att sälja sin arbetskraft eller till tiggeri, lösdriveri eller stöld som enda förvärvskällor. Att de först försökte med det senare, men drevs från denna väg till den smala vägen till arbetsmarknaden endast genom galgar, skampålar, piskor är historiskt konstaterat - därvid framträder alltså Henrik VII:s, VIII:s o.s.v. 'governments' som betingelser för den historiska upplösningsprocessen och som orsaker till betingelserna för kapitalets existens[22]. Å andra sidan stod nu de livsmedel o.s.v., som godsägarna tidigare förtärde tillsammans med sina 'retainers', till disposition för de pengar som ville köpa dem, för att med deras hjälp köpa arbete. Penningen hade varken skapat eller ackumulerat dessa livsmedel; de var tillstädes, konsumerades och reproducerades genom dess förmedling. Vad som förändrats var ingenting annat än att dessa livsmedel nu kastats ut på bytesmarknaden - att de hade skilts från sitt omedelbara sammanhang med 'retainers' o.s.v. munnar och förvandlats från bruksvärden till bytesvärden, så att de föll inom penningförmögenhetens inflytelsesfär och under dess överhöghet. På samma sätt förhöll det sig med arbetsmedlen. Penningförmögenheten varken uppfann eller fabricerade spinnrock och vävstol. Men lösgjorda från sitt markområde kom spinnare och vävare med sina spinnrockar och vävstolar in under penningförmögenhetens herravälde o.s.v. Kapitalet endast förenar de mängder av händer och arbetsmedel som redan är tillstädes. Det sammanför dem under sitt herravälde. Detta är dess verkliga ackumulering; ackumulering på givna punkter av arbetare och deras arbetsmedel. Detta skall behandlas närmare i samband med den s.k. kapitalackumuleringen. Penningförmögenheten - som köpmansförmögenhet - hjälpte verkligen till att påskynda och upplösa de gamla produktionsförhållandena, och den gjorde det möjligt för t.ex. godsägarna, vilket redan A Smith väl har utvecklat[23], att byta ut sin gröda, boskap o.s.v. mot bruksvärden från utlandet, istället för att tillsammans med sina 'retainers' öda bort vad han producerat och till stor del uppskatta sin rikedom i antalet medkonsumerande 'retainers'. Penningförmögenheten hade för godsägaren ökat betydelsen av hans revenys bytesvärde. På samma sätt förhöll det sig med hans arrendatorer, som redan till hälften blivit kapitalister men ännu i väl dold form. Bytesvärdets utveckling - gynnad av penningen som existerade i form av köpmansståndet - upplöser den produktion som inriktats på mer omedelbart bruksvärde och de motsvarande egendomsformerna - arbetets förhållande till sina objektiva betingelser - och påskyndar så uppkomsten av arbetsmarknaden (väl att skilja från slavmarknaden). Också denna penningens effekt är emellertid möjlig endast under förutsättning av städernas förvärvsflit, som inte vilar på kapital och lönarbete utan på arbetets organisation i skrån o.s.v. Arbetet i städerna har självt skapat produktionsmedel, för vilka skråna var lika besvärande, som de gamla jordegendomsförhållandena för en förbättrad agrikultur, vilken till en del i sin tur själv var en följd av den större avsättningen för jordbruksprodukter i städerna o.s.v. De andra omständigheter som t.ex. under 1500-talet ökade mängden av varor och pengar i omlopp, som skapade nya behov och därmed höjde de inhemska produkternas bytesvärde o.s.v., framkallade prishöjningar o.s.v., alla dessa omständigheter befordrade å ena sidan upplösningen av de gamla produktionsförhållandena, påskyndade lösgörandet av arbetaren eller av den arbetsföre icke-arbetaren från de objektiva betingelserna för hans reproduktion, och befordrade å andra sidan penningens förvandling till kapital. Ingenting kan därför vara enfaldigare, än att uppfatta denna ursprungliga kapitalbildning som om den hade ackumulerat och skapat produktionens objektiva betingelser - livsmedel, råmaterial, arbetsmedel - och erbjudit dem åt arbetaren, som var i avsaknad av dem. Snarare hjälpte penningförmögenheten delvis till att beröva de arbetsdugliga individernas arbetskrafter dessa betingelser, delvis skedde detta utan dess medverkan. Då den nått en bestämd storlek, kunde penningförmögenheten placera sig som medlare mellan de på detta sätt frigjorda livsbetingelserna och de frigjorda, men också lösa och lediga, levande arbetskrafterna, och köpa den ena med den andra. Vad emellertid beträffar bildandet av själva penningförmögenheten, innan den förvandlades till kapital, så tillhör detta den borgerliga ekonomins förhistoria. Ocker, handel, stadsväsen och därmed uppkommande beskattning spelar därvid huvudroller. Också arrendatorernas, böndernas o.s.v. sparande, om än i lägre grad. - Det visar sig här också, hur utvecklingen av utbytet och av bytesvärdet, vilket överallt förmedlas genom handeln eller vars förmedling kan kallas handel - penningen erhåller självständig existens i köpmansståndet liksom cirkulationen i handeln - för med sig såväl upplösning av arbetets egendomsförhållande till sina existensbetingelser, som den arbetsform som själv tillhör produktionens objektiva betingelser; dessa förhållanden uttrycker i lika hög grad dominansen av bytesvärdet och av den på det omedelbara bruket inriktade produktionen, som dominansen av ett verkligt samfund, som självt ännu är omedelbart närvarande som förutsättning för produktionen. Den på bytesvärde baserade produktionen och det samfund som baseras på utbytet av detta bytesvärde, och arbetet som allmän betingelse för rikedomen förutsätter och producerar arbetets avskiljande från dess objektiva betingelser; men som vi såg i föregående kapitel om penningen, tycks denna produktion och detta samfund konstituera egendomen som ett resultat enbart av arbetet, och privategendomen i produkten av det egna arbetet som betingelse. Detta utbyte av ekvivalenter äger rum, men det är endast det ytliga skiktet av en produktion, som vilar på tillägnelsen av främmande arbete utan utbyte men under sken av utbyte. Detta utbytessystem vilar på kapitalet som grundval, och om det betraktas som skilt från detta, så som det framträder på ytan, som självständigt system, så är detta endast ett sken, men ett nödvändigt sken. Det är därför inte längre att förvånas över, att bytesvärdesystemet - utbyte av ekvivalenter som uppmätts genom arbetet - slår om i eller snarare visar som sin dolda bakgrund hur främmande arbete tillägnas utan utbyte, hur arbete och egendom fullständigt skiljs åt. Att själva bytesvärdet och den produktion som producerar bytesvärden dominerar, förutsätter nämligen att främmande arbetskraft existerar som bytesvärde - d.v.s. att den levande arbetskraften är avskild från sina objektiva betingelser, att den förhåller sig till dessa - eller till sin egen objektivitet - som till främmande egendom, med ett ord att den förhåller sig till dessa som kapital. Endast under de tider då feodalväsendet håller på att gå under, men då det ännu befinner sig i inre konflikt - såsom i England under 1300-talet och första hälften av 1400-talet - inträffar guldåldern för det arbete som håller på att frigöra sig. För att arbetet åter skall förhålla sig till sina objektiva betingelser som sin egendom, måste ett annat system träda i privatutbytets ställe; privatutbytet förutsätter, som vi sett, utbyte av objektiverat arbete mot arbetskraft och därför tillägnelse av det levande arbetet utan utbyte. De sätt på vilket penning en förvandlar sig till kapital, visar sig ofta historiskt helt enkelt handgripligen på så sätt, att köpmannen låter flera vävare och spinnare, som dittills bedrivit vävning och spånad som lantlig bisyssla, arbeta för sig och gör deras bisyssla till huvudsyssla, varefter han dock är säker på dem och har fått dem i sin makt som lönarbetare. Att sedan locka bort dem från deras hemorter och sammanföra dem i ett arbetshus, är att gå ett steg längre. Det är klart att han vid denna enkla process varken förberett råmaterial eller arbetsmedel eller livsmedel för vävarna och spinnarna. Allt han gjort är att undan för undan låta dem begränsa sig till en sorts arbete, varvid de blir beroende av försäljningen, av köparen, av köpmannen, och slutligen producerar de endast för och genom honom. Ursprungligen köpte denne deras arbete endast genom att köpa deras produkt; så snart de begränsar sig till produktion av detta bytesvärde och alltså måste producera omedelbart bytesvärde, måste byta sitt arbete helt mot pengar för att kunna överleva, råkar de i hans makt, och slutligen försvinner också skenet av att de säljer sina produkter till honom. Han köper deras arbete och tar ifrån dem egendomen först över produkten, snart också över arbetsmedlet, eller lämnar det åt dem som skenegendom för att minska sina egna produktionskostnader. - De ursprungliga historiska former i vilka kapitalet först framträder sporadiskt eller lokalt, parallellt med de gamla produktionssätten, för att undan för undan spränga sönder dem, är för det första den egentliga manufakturen (ännu inte i fabrik); denna uppstår där man massproducerar för export, för utlandsmarknaden - alltså på basis av handeln till lands och sjöss i stor skala, på dennas handelsplatser, såsom de italienska städerna, Konstantinopel, de flamländska och holländska städerna, några spanska städer, t.ex. Barcelona o.s.v. Manufakturen omfattar till att börja med inte de s.k. statsnäringarna, utan de lantliga binäringarna, spånad och vävning, det arbete som fordrar minst yrkesskicklighet och konstnärlig utbildning. Utanför dessa stora handelsplatser, där produktionen finner sin grundval i den utländska marknaden, och där den alltså är så att säga naturligt inriktad på bytesvärdet - alltså manufakturer som direkt sammanhänger med skeppsfarten, själva skeppsbyggandet o.s.v. - slår den sig inte först ner i städerna utan på landsbygden, i icke yrkesspecialiserade byar o.s.v. De lantliga binäringarna innefattar den breda basen för manufakturen, medan stadsnäringarna fordrar en hög utveckling av produktionen för att kunna bedrivas fabriksmässigt. Detsamma gäller sådana produktionsgrenar - såsom glasbruk, metallurgiska industrier, sågverk o.s.v. - som från början kräver större koncentration av arbetskrafterna, som från början exploaterar mer naturkrafter, som kräver massproduktion och koncentration av arbetsmedlen o.s.v. Det gäller också pappersbruk o.s.v. Den andra historiska form i vilken kapitalet framträder parallellt med de gamla produktionssätten, är arrendatorns uppkomst och den [omvandling till fria daglönare som lantbefolkningen undergår][B]. Fastän denna omvandling sist genomförs på landet i sina yttersta konsekvenser och den renaste formen, så börjar den tidigast där. Antikens människor, som aldrig kom längre än till egentlig stadsmässig konstnärlig flit, kunde därför aldrig nå fram till industri i stor skala. Dess första förutsättning är, att landsbygden i dess hela utsträckning dras in i produktionen av bytesvärden, inte bruksvärden. Glasbruk, pappersbruk, järnverk o.s.v. kan inte bedrivas skråmässigt. De fordrar massproduktion, avsättning på en allmän marknad, penningförmögenhet på företagarens sida - inte så att han skulle skapa betingelserna, vare sig de subjektiva eller de objektiva, men under de gamla egendoms- och produktionsförhållandena kan dessa betingelser inte sammanföras. - Livegenskapsförhållandenas upplösning förvandlar tillsammans med manufakturens uppkomst undan för undan alla arbetsgrenar till sådana som drivs av kapitalet. - Städerna själva innehåller i alla fall också ett element för uppkomsten av det egentliga lönarbetet i form av icke-skråbundna daglönare, hantlangare o.s.v.
Vi har sålunda sett, att penningens förvandling till kapital förutsätter en historisk process som frigjort arbetets objektiva betingelser, och gjort dessa självständiga gentemot arbetaren. Å andra sidan har kapitalet, när det en gång uppkommit, och dess process till följd, att det lägger under sig all produktion och överallt vidareutvecklar och genomför åtskillnaden mellan arbete och egendom, mellan arbetet och dess objektiva betingelser. I samband med den vidare utvecklingen kommer det att visa sig, hur kapitalet förintar hantverksmässigt arbete, arbetande småbruksägare o.s.v., och hur det förintar sig självt i de former i vilka det inte framträder i motsättning till arbetet - i små kapital och i mellanformerna, blandformerna mellan de gamla produktionssätten (eller de former i vilka dessa förnyat sig på kapitalets grund) och kapitalets eget klassiska, adekvata produktionssätt.
Den enda ackumulering som förutsätts för kapitalets uppkomst är penningförmögenheten, som betraktad i och för sig är fullkomligt improduktiv, eftersom den uppkommer endast ur cirkulationen och endast tillhör denna. Kapitalet skapar snabbt en inre marknad åt sig genom att förinta alla lantliga binäringar, och genom att alltså spinna, väva o.s.v. åt alla, kläda alla o.s.v., kort sagt överföra varor som tidigare framställts som omedelbara bruksvärden till bytesvärdenas form; denna process ger sig självt genom att arbetet lösgörs från markområdet och från egendomen över produktionsbetingelserna.
Vad städernas hantverk beträffar, så är det omedelbara, huvudsakliga målet för denna produktion att försörja individer som hantverkare, som hantverksmästare, alltså att skapa bruksvärde, inte att öka rikedomen, inte att skapa bytesvärde för bytesvärdets skull; detta trots att denna produktion vilar på utbyte och skapande av bytesvärden. Produktionen är därför överallt underordnad en på förhand given konsumtion, tillgången är underordnad efterfrågan och expanderar endast långsamt.
Produktionen av kapitalister och lönarbetare är alltså en huvudprodukt av kapitalets värdeskapande process. Den vanliga ekonomin som endast har öga för de producerade föremålen, glömmer fullständigt detta. I och med att det objektiverade arbetet har konstituerats i denna process samtidigt med arbetarens icke-objektivitet, som en objektivitet som tillhör en subjektivitet vilken står i motsatsställning till arbetaren, en objektivitet som är en främmande viljas egendom, så innebär kapitalet med nödvändighet också kapitalisten; några socialisters tanke att vi behöver kapitalet men inte kapitalisterna, är därför genomfalsk. I kapitalbegreppet ingår, att arbetets objektiva betingelser - och dessa är dess egna produkter - antar en personlig form gentemot arbetet, eller, vilket är samma sak, att dessa har konstituerats som egendom som tillhör en person, som är främmande för arbetaren. I kapitalbegreppet är kapitalisten inbegripen. Misstaget att bortse från detta är dock på intet sätt större än t.ex. det misstag alla de filosofer begår, som talar om kapital under antiken, om romerska och grekiska kapitalister. Detta är endast ett annat sätt att säga, att arbetet var fritt i Rom och Grekland, något som dessa herrar knappast kan tro. Att vi nu inte bara kallar plantageägarna i Amerika för kapitalister, utan att de också är kapitalister, beror på att de existerar som anomalier inom en världsmarknad som vilar på det fria arbetet. Om det bara gäller ordet "kapital", som inte förekommer under antiken,[5*] så utgörs de största kapitalisterna av de horder, som ännu strövar omkring på Asiens högslätter med sina hjordar, eftersom "kapital" ursprungligen betyder "boskap"; därför kallas 'metaire'-fördragen, som fortfarande ofta slutes i Sydfrankrike p.g.a. kapitalbrist, i undantagsfall för "Bail des bestes ā cheptel"[25]. Vill man inlåta sig på dåligt latin, så skulle våra kapitalister eller 'Capitales Homines' vara sådana 'qui debent censum de capite'.[26]
Vid bestämningen av kapitalbegreppet infinner sig svårigheter, som inte förekommer ifråga om penningen; kapitalet är väsentligen kapitalist; samtidigt är det emellertid också ett element som är helt skilt från kapitalisten, vars bestånd det upprätthåller; eller också är produktionen ö.h.t. kapital. Vi kommer sålunda vidare att finna, att mycket som inte tycks höra till kapitalets begrepp sammanförs under denna beteckning. Kapital utlånas t.ex., det ackumuleras o.s.v. I alla dessa avseenden förefaller det vara endast ett ting och helt sammanfalla med den materia varav det består. Men detta kommer att klaras upp under framställningens lopp. (I förbigående skall ännu på skämt sägas, att den goda Adam Müller, som uppfattar alla metaforiska talesätt mycket mystiskt, har i det dagliga livet också hört talas om levande kapital i motsats till dött, vilket han ger en teosofisk förklaring.[27] Kung Aethelstan skulle kunna undervisa honom om detta: "Reddam de meo proprio decimas Deo tam in Vivente Capitale (levande boskap) quam in mortis fruetuis terrae (jordens döda frukter)".[28] Penningen förblir alltid samma form i samma substrat, och kan därför lättare uppfattas som endast ett ting. Men samma sak, vara, pengar o.s.v., kan föreställa kapital eller reveny o.s.v. T.o.m. för ekonomerna är det sålunda klart, att penningen inte är någonting handgripligt, utan att samma sak än kan underordnas beteckningen "kapital", än någon annan och kontrasterande beteckning, varvid denna sak är respektive inte är kapital. Detta är alltså uppenbarligen ett förhållande och det kan endast vara ett produktionsförhållande.
Vi har sett hur kapitalets sanna natur framträder först vid slutet av det andra kretsloppet. Vad vi nu har att betrakta är själva kretsloppet eller kapitalets cirkulation. Ursprungligen tycks produktionen ha legat utanför cirkulationen och cirkulationen utanför produktionen. Kapitalets kretslopp - cirkulationen konstituerad som kapitalets cirkulation - omfattar båda momenten. Härvid framträder produktionen som cirkulationens slut- och startpunkt och tvärtom. Cirkulationens självständighet har nu degraderats till enbart ett sken, vilket också gäller produktionens hinsideskaraktär.
[1] Barthold Georg Niebuhr, Römische Geschichte. Erster Theil, Zweyte, völlig umgearbeitete Ausgabe, Berlin 1827, s. 245
[2] Jfr. Niebuhr, a.a., s. 418
[3] Jfr. Niebuhr, a.a., s. 435 f.
[4] Jfr. Niebuhr, a.a., s. 614 f.
[5] Jfr. Niebuhr, a.a., s. 317 f.
[6] Jfr. Niebuhr, a.a., s. 326
[7] Jfr. Niebuhr, a.a., s. 328 f.
[8] Jfr. Niebuhr, a.a., s. 330
[9] Jfr. Niebuhr, a.a., s. 331
[10] Jfr. Niebuhr, a.a., s. 333
[11] Jfr. Niebuhr, a.a., s. 335
[12] Jfr. Tacitus, Germania XVI
[13] Jfr. Tacitus, a.a. XI-XIII
[14] Jfr. Tacitus, a.a. XXIV
[15] Jfr. Georg Wilhelm Hegel, Sämtliche Werke. Jubiläumsausgabe in zwanzig Banden. /.../ neu herausgegeben von Hermann Glockner, Stuttgart 1927-1929, Bd. IV, s. 417
[16] Jfr. Hegel, a.a. Bd. XII, s. 254-263
[17] Jfr. Marcus Porcius Cato, De re rustica
[18] Jfr. Marcus Tullius Cicero, Epistolarum ad Atticum Liber Quintus
[19] Jfr. Friedrich Schiller, "Die Götter Griechenlands"
[20] Jfr. Hegel, a.a. Bd. VII, s. 111 f.
[21] Jfr. Friedrich Schiller, Maria Stuart. Ein Trauerspiel, Akt 3, scen 4
[22] Jfr. Fredric Morton Eden, The state of the poor /.../, London 1797, Vol. I, s. 75, o.s.v.
John Wade, History of the middle and working classes /.../, Third edition, London /.../ 1835, s. 22-54
[23] Jfr. Adam Smith, An Inquiry into the nature and causes of the Wealth of nations, /.../ A new edition in four volumes, London 1843, Vol. III, Book III, Ch. IV
[24] Jfr. Glossarium mediae et infimae latinitatis conditum a Carlo Dufresne Domino du Cange /.../, Parisiis 1842, Tomus Secundus, s. 139
[25] Jfr. Glossarium /.../, s. 139
[26] Jfr. Glossarium /.../, s. 141 f.
[27] Jfr, Adam H. Müller, Die Elemente der Staatskunst. /.../, Zweiter Theil, Berlin 1809, s. 226-241
[28] Jfr. Glossarium /.../, s. 140
[1*] Det är självklart att de ännu äldre formerna av kollektiv egendom och reellt samfund upplöses.
[2*] Ty i detta fall är kapitalet, som förutsatts som en betingelse för lönarbetet, en produkt av detta och förutsatt av detta för sig själv, skapat av detta själv som dess egen förutsättning.
[3*] Så snart kapitalet och lönarbetet en gång är konstituerade som produktionens egen förutsättning, som den för själva produktionen förutsatta grundvalen, framträder saken närmast som om kapitalisten förutom fonden av råmaterial och arbetsmedel, som behövs för att arbetaren skall reproducera sig själv, skapa de behövliga livsmedlen, d.v.s. realisera det nödvändiga arbetet, också innehar en fond av råmaterial och arbetsmedel, i vilken arbetaren förverkligar sitt merarbete, d.v.s. kapitalistens profit. Vid en mer långtgående analys framstår det som om arbetaren ständigt skapar en dubbel fond åt kapitalisterna, eller skapar i form av kapital, varav en del ständigt tillfredsställer hans egna existensbetingelser och den andra kapitalets existensbetingelser. Som vi sett tillägnas allt reellt närvarande kapital och varje del därav i merkapitalet i förhållande till dess antediluvianska förhållande till arbetet - som objektiverat och av kapitalet tillägnat främmande arbete, utan utbyte, utan ekvivalent.
[4*] Det är redan vid första ögonkastet klart vilken enfaldig cirkel det vore, om å ena sidan arbetarna, som kapitalet måste sätta i verksamhet för att konstituera sig som kapital, först måste skapas, väckas till liv genom genom kapitalets ackumulering, som om de väntade på sitt "Varde!", medan å andra sidan kapitalet självt inte vore i stånd att ackumulera utan främmande arbete, utan på höjd kunde ackumulera sitt eget arbete, d.v.s. själv existerade i form av icke-kapital och icke-penning; ty arbetet kan innan kapitalet existerar endast skapa värde åt sig självt i sådana former som det hantverksmässiga arbetet, jordbruk i liten skala o.s.v., kort sagt former som inte alls eller endast i liten utsträckning kan ackumulera; i former som endast tillåter en liten merprodukt och som till stor del förbrukar denna. Vi kommer ö.h.t. att bli tvungna att närmare undersöka detta ackumuleringsbegrepp.
[5*] Fastän motsvarigheten till "principalis summa rei creditae" heter "archeia" bland grekerna[24].
[A] Här följer i Marx' text några citat från Neibuhr.
[B] Stycke som bortfallit (p.g.a. sättnings- eller tryckfel) i föreliggande upplaga. - MIA