Digitaliserat av Jonas Holmgren för Marxists Internet Archive.
"Världen över" betyder exakt vad som sägs. Det betyder överallt och inte något annat. Inbegripna är alltså även länder som det socialdemokratiska Sverige, Castros Kuba, Titos Jugoslavien och Sékou Tourés Guinea. Undantag har inte gjorts för Sovjet, varken före, efter eller under Stalins tid, och inte heller för Ben Bellas och Boumédiennes Algeriet eller för folkrepublikerna Uzbekistan och Nordvietnam, ja, inte ens för Albanien och Kina.
När vi talar om privilegierade minoriteter som "har kontrollen över produktionsmedlen" och som "utnyttjar hela statsapparaten" för att hålla sig kvar vid makten, utövar vi en kritik som vi tycker har sin tillämpning överallt, även i de ovan uppräknade länderna. Härav följer, att vi inte betraktar något av dessa länder som socialistiskt, och att vi klart ser deras rätta natur. Alla dessa stater är ingenting annat än hierarkiskt uppbyggda klassamhällen, baserade på löneslaveri och utsugning. Att kalla dem socialistiska vore att förgripa sig på själva innebörden av ordet socialism.
Det säger sig självt, att vi inte stöder Kina mot Sovjet eller Sovjet mot Kina, och att vi inte stämmer in i kören av röster som förespråkar ökad öst-västlig handel, flera toppmöten eller mera ping-pong-diplomati. I varje land, världen över, förtrycker herrarna sina undersåtar och förföljer alla äkta upprorsmän. I varje land är folkets huvudfiende dess egen herreklass. Detta, och endast detta, kan ligga som grund för en de förtrycktas internationalism.
Det blir ingen socialism bara därför att "partier som säger sig representera arbetarklassen" kommer till makten. Politisk makt är ett bedrägeri, om inte arbetarna själva övertar produktionen och också behåller makten över den. När detta skett, kommer den direkta makten att utövas av arbetarråd. Dessa kommer att fatta alla nödvändiga politiska beslut och även verkställa dem.
Vi förespråkar följaktligen inte bildandet av bättre eller "mer revolutionära" partier, i och för statsmaktens övertagande. Ett partis makt kan växa ur en bössmynning. Arbetarklassens makt kommer ur dess styrande av ekonomin och av samhället i stort.
Socialism är inte liktydig med ett förstatligande av produktionsmedlen. En sådan åtgärd kan på sin höjd hjälpa de maktägande i skilda sorters klassamhällen att, var och en på sin kant, rationalisera just sitt system för utsugning och så finna en lösning på de egna problemen. Vi vägrar att välja mellan alternativ som på detta sätt uppställts av våra klassfiender.
Socialism är heller inte liktydig med en ytterligare höjning av levnadsstandarden, något som den moderna kapitalismen nog med litet ansträngning skulle kunna gå i land med. Den som vill ha tre bastanta mål mat om dagen och garanti för ständig sysselsättning kan få det i vilket välorganiserat fängelse som helst. Socialism är för oss inte i första hand en fråga om transistorapparater åt fångarna utan en fråga om nedrivandet av själva det industriella fängelset. Det är inte bara mera bröd det gäller utan frågan om vem som skall driva bageriet.
I denna del av "som vi ser det" betonas till slut också den mångfald av metoder som det rådande kapitalistiska systemet betjänar sig av för att säkerställa sin fortsatta existens. Genom att här nämna såväl propaganda som polis, såväl skolor som fängelser, såväl gängse värden och gängse moral som gängse metoder för fysiskt tvång har vi velat fästa uppmärksamheten på ett av de viktigaste hindren på vägen till ett fritt samhälle, nämligen det faktum, att det stora flertalet människor med sitt väsen införlivat och i stort accepterat systemets normer och värderingar och därför finner det naturligt med ett hierarkiskt samhälle, med en uppspaltning på ordergivare och ordertagare. Med tanke härpå avvisar vi som ofullständig varje uppfattning som vill skjuta hela skulden för systemets kvardröjande på förekomsten av polisrepression eller på skilda politiska och fackliga ledares förräderi.
En värdenas kris och ett ökat ifrågasättande av de auktoritära förhållandena håller emellertid på att växa fram. Denna kris tillväxt är en av förutsättningarna för den socialistiska revolutionen. Först då kan socialismen förverkligas, när det stora flertalet människor blir medvetna om behovet av en samhällsförändring och medvetna om sin förmåga att själva verkställa en sådan samt därefter sätter in hela sin samlade kraft på att nå målet. Härav följer, att vi förkastar varje analys av samhället som vill låta påskina, att det moderna samhällets kris huvudsakligen skulle vara en "ledarskapets kris". De som prånglar ut dylika analyser är generaler på jakt efter en armé. För dem är rekryteringssiffrorna den viktigaste måttstocken på framgång. För oss är en revolutionär omvandling intimt förknippad med frågan om medvetenheten, det slags medvetenhet som gör sådana generaler överflödiga.
När vi här hänvisar till de "traditionella vänsterpartierna" tänker vi inte enbart på de socialdemokratiska och "kommunistiska" partierna, vilka i det förflutna administrerat, för närvarande administrerar, och i framtiden sannolikt kommer att administrera rena utsugarsamhällen, utan också på de traditionellt revolutionära, d.v.s. på de revolutionära småpartier av olika schatteringar: leninistiska, trotskistiska, maoistiska, etc., som (i den mån de är bärare av den statskapitalistiska ideologin) går havande med en repressiv statsmakt.
Dessa grupper representerar i allmänhet bara alternativa former av utsugning. Deras kritik av den socialdemokratiska, "stalinistiska" eller "revisionistiska" vänstern kan förefalla kraftfull nog, men de tar aldrig upp de grundläggande problemen till behandling, som t.ex. beslutsfattandets utformning, den reella maktens förankring, partiets maktbefogenheter, samhällets uppbyggnad eller löneslaveriets existens. Detta är ingen tillfällighet utan en följd av att de själva är införstådda med orättvisorna och missförhållandena på dessa områden. Den borgerliga ideologin är vida mer spridd än många revolutionärer föreställer sig och har i själva verket grundligt påverkat deras eget tänkande. I den meningen är Marx påstående, att "de dominerande idéerna i varje tid är de idéer som omfattas av den härskande klassen" långt mera med sanningen överensstämmande än Marx själv kunde ana.
De som omfattar den socialdemokratiska eller bolsjevistiska ideologin är antingen offer för den förhärskande mystifieringen (och försök bör då göras att demystifiera dem, för att få dem att se klart) eller också är de medvetna företrädare för någon ny form av klassherravälde (och bör då skoningslöst avslöjas). När vi därför klart uttrycker vår opposition mot dessa ideologier, är detta inte att betrakta som utslag av sekterism från vår sida. En utebliven opposition vore liktydig med ett undertryckande av vår kritik av halva den bestående samhällsordningen. Det skulle innebära, att vi deltog i den sortens allmänna mystifiering som bedrivs av den traditionella politikens företrädare.
Eftersom de traditionella partierna inte kan "reformeras", "erövras" eller formas om till verktyg för arbetarklassens frigörelse, och eftersom vi inte gärna vill ge oss in i de politiska tvetydigheternas snårskog, avstår vi ifrån att blanda oss i den traditionella politiken. I jämförelse med de borgerliga partierna är nog visserligen de traditionella arbetarpartierna en smula skickligare när det gäller att driva privatkapitalismen i riktning hän mot statskapitalism, och ännu skickligare skulle säkert de traditionellt revolutionära visa sig vara. Vi anser oss emellertid inte förpliktade till att välja mellan dessa grupper. Det är ingen uppgift för revolutionärer att agera barnmorskor åt nya former av utsugning. Hellre kämpar vi för vad vi verkligen strävar efter (även om vi inte ser några omedelbara resultat).
Fackföreningsbyråkratin är en oundgänglig beståndsdel i samhällen på väg mot statskapitalism. Fackföreningsledarna varken "förråder" eller "sviker", när de manipulerar arbetarnas strider för egna syften, och de är inga "förrädare", när de försöker öka det materiella utbytet av sina uppdrag eller försöker minska antalet gånger de skall behöva ställa upp i val. De handlar bara logiskt och i enlighet med sina egna intressen, vilka helt enkelt inte råkar sammanfalla med arbetarnas. Följaktligen uppmanar vi inte folk att välja "bättre" ledare eller att "demokratisera" fackföreningarna eller skapa nya, som under de rådande förhållandena sannolikt skulle gå exakt samma öde till mötes som de gamla. Allt detta är ingenting annat än skenproblem som bara kan uppröra dem som ännu inte lyckats fatta problemens verkliga natur. Vad som först och främst krävs av oss är att vi koncentrerar oss på den positiva uppgiften att bygga upp ett alternativ (både i folks medvetande och i verkligheten), nämligen från basen kontrollerade självständiga arbetarorganisationer, förenade i första hand med andra inom samma industri men även med andra på annat håll. Förr eller senare kommer sådana organisationer antingen att råka i konflikt med de gamla etablerade organisationerna eller också att fullständigt överflygla dem.
I denna del kommer vad som skiljer just vår uppfattning om socialismen från de flesta andras till uttryck. Socialism är för oss inte bara en fråga om ekonomisk reorganisation av samhället. Vi tror nämligen inte, att en sådan reorganisation medför en lösning på alla problem, utan att det behövs en medveten kamp för att förverkliga ett fullständigt annorlunda samhälle.
Socialdemokrater och bolsjeviker avfärdar jämlikheten som "utopisk" och försvaret av friheten som "abstrakt". De kan gå med på att en radikal omvandling av alla sociala relationer har sin giltighet som ett fjärran slutmål, men de vägrar att se en sådan radikal omvandling som en viktig beståndsdel i själva omvandlingsprocessen.
När vi här talar om "människans självförverkligande" och om "hennes förståelse av sin omgivning och insikt om sig själv" har vi i tankarna ett gradvist förkastande av alla myter och falska föreställningar (som religion, nationalism, patriarkalism, hierarkalism, etc.). En grundförutsättning för människans frigörelse är just att hon blir medveten om allt som förslavar henne. Positiv självkännedom och positivt självförverkligande innebär ett gradvist nedbrytande av det tillstånd av kronisk splittring som så många lider av och som gör, att de inom sig kan härbärgera med varandra helt oförenliga idéer. Det betyder, att man ser sambandet mellan mål och medel, och att man själv inser och för andra tålmodigt förklarar oförenligheterna i begrepp som "ägardemokrati", "parlamentarisk socialism", "kristen kommunism", anarko-sionism", "partiledda arbetarråd" och liknande nonsens. Det betyder, att man begriper, att ett samhälle som är fritt från manipulativa mekanismer inte kan uppnås med manipulativa metoder, och att ett klasslöst samhälle inte kan byggas på hierarkiska strukturer.
Denna dubbla strävan, att ständigt lära för egen del och samtidigt försöka dela med sig av den vunna insikten, torde komma att bjuda på stora svårigheter och att ta lång tid. Företaget kommer utan tvivel att betecknas som "intellektuellt teoretiserande" av alla "voluntaristiska" och "aktivistiska" riktningar, upptända som de är av iver att hitta genvägar till det förlovade landet och mer angelägna om att det rör på sig än om vart det bär hän.
Eftersom vi hyser den uppfattningen, att folk kan och bör förstå vad de gör, följer att vi avvisar många av de tillvägagångssätt som är brukliga inom den socialistiska rörelsen i dag. I praktiken betyder det, att vi tar avstånd från att bygga vårt arbete på revolutionära myter eller manipulerade konfrontationer, igångsatta för att höja graden av medvetenhet. Till grund för båda dessa, av oss förkastade tillvägagångssätt, ligger nämligen det vanligtvis inte klart uttryckta antagandet, att folk inte kan förstå den sociala verkligheten och inte kan handla rationellt på egen hand.
Intimt förknippad med vårt förkastande av revolutionära myter är vår vägran att låta oss påklistras några som helst vedertagna politiska beteckningar. Vi vill inte veta av några gudar, vare sig marxistiska eller anarkistiska. Vi lever varken i 1917 års Petrograd eller i 1936 års Barcelona. Vi är vi: en produkt av den traditionella politikens sönderfall i ett avancerat industrisamhälle under nittonhundratalets senare hälft. Det är problemen och konflikterna i det samhället som vi måste finna en lösning på.
Fastän vi anser oss vara en del av den "frihetliga vänstern", skiljer vi oss från flertalet riktningar inom densamma. Vi har t.ex. ingenting gemensamt med de små kretsar som nu frodas i den allmänna förvirringen och bjuder ut och propagerar för sådana saker som orientalisk mystik, svart magi, drogkult och sexuell exploatering (under täckmantel av sexuell frigörelse) och kryddar hela anrättningen med några nypor populistisk mytologi. Det faktum att dessa kretsar förespråkar en "icke-sekteristisk politik" hindrar dem inte från att i praktiken inta många reaktionära ståndpunkter. Under tanklösa slagord som "stöd åt folket i dess kamp" förespråkar man bistånd åt nationalistiska rörelser av skilda slag (i dag alltid reaktionära), som t.ex. de båda IRA-organisationerna.
Andra riktningar som kallar sig "frihetliga marxister" lider av svåra skuldkänslor på grund av sitt medelklassursprung, vilket gör dem benägna att betrakta arbetarna och arbetarklassen i ett romantiskt skimmer. Trots detta är deras politik i själva verket ofta reformistisk. När de t.ex. (helt riktigt) går ut i kamp för begränsade mål, såsom i husockupationer och hyresstrejker, glömmer de ofta att betona den revolutionära innebörden av sådana direkta kollektiva aktioner.
Då vi anser, att den politik vi för ska hänga ihop, ha ett visst sammanhang, tar vi även avstånd från dem inom den frihetliga rörelsen som lägger hela tyngden av sin aktivitet på personlig frigörelse. Vi vill likaså distansera oss från dem som likställer förtryckarnas våld med de förtrycktas (i något slags allmänt fördömande av "allt våld") och från dem som jämställer de strejkandes rätt att sätta ut strejkvakter med svartfötternas rätt att utföra sitt smutsiga värv (i något slags abstrakt försvar för "friheten som sådan").
Vi tycker att det bör finnas ett samband mellan vår vision av socialismen och vad vi gör här och nu. Med utgångspunkt från vår närmaste omgivning söker vi följaktligen redan nu slå hål på några av de mest spridda politiska myterna. Dessa myter är ingalunda begränsade till den politiska "högern" med dess tro på att hierarki och ojämlikhet är oumbärliga ingredienser i den mänskliga tillvaron. Vi kan inte finna vare sig rim eller reson i att de som talar mest om massorna (och om arbetarklassens förmåga att skapa ett nytt samhälle) skall vara de som minst tilltror folk om att kunna klara sig utan ledare. Lika obegripligt tycker vi att det är, att de radikalaste förespråkarna för en "verklig samhällsomdaning" i sina idéer och program visar sig införliva så många av de värderingar och prioriteringar de säger sig kämpa emot.
När vi påstår, att ett socialistiskt samhälle endast kan byggas upp från basen, menar vi just det och inte något annat. Vi menar t.ex. inte, att "initiativet" kan komma uppifrån och sedan få "stöd" nerifrån, inte heller, att "planeringen" kan komma uppifrån för att senare underställas "kontroll" nerifrån. Vi menar, att ingenting får skilja de beslutsfattande organen från de verkställande. Det är därför som vi förespråkar arbetarstyre av produktionen och undviker att använda det tvetydiga uttrycket arbetarkontroll (skillnaderna - både de teoretiska och historiska - mellan de två skisseras i inledningen till vår bok om "Fabrikskommittéerna i ryska revolutionen").
Den viktigaste uppgiften under den efterrevolutionära tiden blir framhävandet av det absoluta företräde när det gäller beslutsfattandet som måste lämnas arbetarråden (och de församlingar som bygger på dem), och att ta upp striden med alla dem som försöker minska på eller gå vid sidan av dessa beslutsfattande myndigheter eller försöker förlägga makten på annat håll. Till skillnad från flertalet andra vänsterorganisationer som avfärdar pratet om det nya samhället som "självupptaget pyssel" har vi försökt att dra upp riktlinjerna för ett nytt samhälle. Denna modell för ett framtida bättre samhälle återfinns i pamfletten "Arbetarråd".
Detta är kanske den viktigaste men samtidigt minst förstådda delen i deklarationen. Här finns emellertid nyckeln till hur vi ser på vårt praktiska arbete. Här finns de måttstockar med vars hjälp vi kan närma oss vardagspolitiken och på ett rationellt sätt använda våra resurser. Här finns förklaringen till varför vi anser vissa frågor betydelsefulla men avfärdar andra som "skenfrågor".
Vi blir t.ex. inte särskilt upprörda över sådana saker som parlaments- eller fackföreningsval, EEC-frågan, kriserna på valutamarknaden, ej heller över stridigheterna på Irland eller över kupper av skilda slag, eftersom vi anser dessa saker ha mycket litet att göra med det vi strävar efter. Vi kan inte sluta ögonen inför dem utan att blunda för en del av verkligheten, men vi kan i alla fall låta bli att sammankoppla dem med socialismen. Däremot anser vi den ungerska revolutionen av år 1956 och majhändelserna i Frankrike av år 1968 vara av stor betydelse. Här rörde det sig nämligen om kamp mot byråkratin och om försök till verklig självstyrelse.
Dessa måttstockar bidrar också till att klargöra vår inställning till arbetskonflikter av skilda slag. Medan de flesta konflikterna utgör en utmaning av arbetsköparna, är somliga mer utpräglat socialistiska. Så har t.ex. vanligtvis de av fackföreningsmedlemmarna själva ledda icke-officiella aktionerna en djupare socialistisk innebörd än de av fackföreningsbyråkraterna fjärrstyrde officiella aktionerna. Det är av fundamental betydelse för utvecklandet av större socialistisk medvetenhet, hur en strid förs, och vad den rör sig om. När allt kommer omkring, handlar socialismen om vem som fattar besluten.
När det gäller att redogöra för konflikter, är vårt rättesnöre att inte försköna verkligheten. Det är alltid bättre att hederligt och uppriktigt redovisa och analysera svårigheterna än att ta sin tillflykt till en värld av drömmar, där saga och dikt blir till verklighet. Följaktligen försöker vi undvika den "triumferande" ton som misspryder så många av rapporterna från dagens arbetsplatskonflikter.
Vi är inga pacifister och hyser inga illusioner om motståndaren. Det institutionella våldet är en verklighet i varje klassamhälle och kommer dagligen till uttryck. När herrarna känner sig hotade, träder deras våldsutövning mera öppet i dagen. Mot den härskande klassens förtryck hävdar vi folkets rätt till självförsvar med alla ändamålsenliga medel.
Herrarna bygger sin makt på folkets obeslutsamhet och förvirring. Deras makt kan bara besegras, om den ställs ansikte mot ansikte med folkets makt; den makt som en målmedveten och beslutsam folkmajoritet representerar. I ett modernt industrisamhälle torde denna makt stå att finna på arbetsplatserna, dit tusentals människor samlas varje dag för att sälja sin arbetskraft.
Socialismen kan inte genomföras kuppvägen genom intagandet av någon viktig byggnad eller genom sprängandet av något polis- eller partihögkvarter. Ett misslyckande skulle bara skapa martyrer och väcka till liv ett ökat förtryck. En lyckad utgång skulle bara resultera i att en minoritet ersattes av en annan: en ny form av utsugarsamhälle skulle bli följden. Socialismen kan inte heller införas organisationsvägen genom organisationer som är uppbyggda enligt auktoritära, hierarkiska, byråkratiska eller halvmilitära mönster. Allt sådana organisationer upprättat och i händelse av framgång allt framgent torde komma att upprätta är samhällen som är spegelbilder av dem själva.
Den sociala revolutionen kan inte anförtros något politiskt parti. Den måste vara massans eget verk. Socialdemokratins och bolsjevismens misslyckande beror på att de föreställer sig, att de förtryckta kan anförtro sitt befrielseverk åt andra. Insikten om det felaktiga i en sådan politik tränger nu steg för steg ner i massans medvetande och bereder marken för en sant frihetlig revolution.
Eftersom vi förkastar Lenins tes om att arbetarklassen endast kan uppnå facklig (eller reformistisk) medvetenhet, förkastar vi också den leninistiska princip enligt vilken socialistisk medvetenhet måste tillföras folket av politiska specialister: yrkesrevolutionärer. Massornas medvetenhet är för övrigt aldrig någon teoretisk medvetenhet. I de moderna industrisamhällena uppstår den socialistiska medvetenheten direkt ur de reella levnadsförhållandena. Dessa samhällen skapar själva den grogrund ur vilken medvetenheten växer fram. Å andra sidan försöker dessa samhällen, eftersom de är klassamhällen, att hindra detta framväxande. Häri ligger både ett dilemma och en utmaning för oss. Medvetna revolutionärer behövs, och det finns åtskilligt som de kan göra. För det första kan de engagera sig personligt i sina egna liv och i sin egen omgivning - om möjligt på sina egna arbetsplatser. (Största faran ligger här i de "jag är mer proletär än du"-attityder som antingen kan förleda folk att tro, att det just inte är något de kan göra, om de inte är industriarbetare, eller som kan få folk att börja låtsas vara vad de inte är, i den falska tron att bara de strider som utkämpas inom industrin har någon betydelse.) För det andra kan de bistå andra i konfliktsituationer och ge dem den hjälp och den information som förnekas dem. (Största faran här ligger i att "intresserad hjälp" kan urarta i en jakt på nya militanter till den egna "revolutionära" organisationen.) Slutligen kan medvetna revolutionärer peka på och förklara de djupa (ofta dolda) sambanden mellan det socialistiska målet och de konflikter folk kastas in i av den bittra verkligheten.
Vi är inga ledare och gör inte anspråk på att vara några. Eftersom vi inte hyser någon önskan att leda eller manipulera andra människor, behövs ingen hierarki eller manipulation inom våra egna led, och eftersom vi tror på såväl ideologisk som organisatorisk självständighet för arbetarkassen, kan vi inte neka enskilda grupper inom vår egen rörelse sådant oberoende. Tvärtom bör vi försöka uppmuntra sådana tendenser.
Å andra sidan vill vi naturligtvis gärna påverka andra och sprida just våra egna idéer till så många som möjligt, och härför krävs att grupper och enskilda samordnar sin aktivitet. Verktygen för en sådan samordning bör vara smidiga och gå att anpassa alltefter ändamålet med samordningen. Vi tror inte att med organisation med naturnödvändighet följer byråkrati. En sådan hållning skulle omintetgöra alla utsikter till socialismens förverkligande. Ett beslutsfattande förutsätter en organisation, och ett demokratiskt beslutsfattande förutsätter en organisation med en så enkel struktur och funktion att den kan förstås av alla. Det går emellertid inte att rent organisationsmässigt gardera sig mot en byråkratisering av de revolutionära grupperna. Enda garantin mot en sådan utveckling erbjuder medlemmarnas ständiga vaksamhet. Revolutionära grupper kan bli till självändamål, och i det förflutna har lojaliteten till gruppen ofta fått gå före lojaliteten till idéerna. Vårt främsta åtagande gäller den sociala revolutionen - inte den egna politiska organisationen.
Vidare läsning:
Som vi ser det (1967).