Digitaliserat av Jonas Holmgren för Marxists Internet Archive.
Ingenstans i världen har folkets stora flertal någon som helst kontroll över de beslut som direkt styr deras liv. De säljer sin arbetskraft medan andra som äger eller kontrollerar produktionsmedlen fördelar välståndet, stiftar lagarna och använder hela statsmaskineriet för att försvara och förstärka sina privilegierade ställningar.
Arbetarklassens levnadsstandard har förbättrats avsevärt under detta århundrade. Men varken denna förbättring av levnadsstandarden eller det faktum att produktionsmedlen har förstatligats eller att partier som påstår sig representera arbetarklassen har kommit till makten, har på något grundläggande sätt förändrat arbetarens ställning som arbetare. Det har heller inte givit huvuddelen av mänskligheten någon större frihet utanför produktionen. I öst som i väst förblir kapitalismen samma omänskliga samhällssystem, där den stora majoriteten kommenderas i arbetet och manipuleras i konsumtionen och på fritiden. Propaganda och poliser, fängelser och skolor, traditionella värden och moraluppfattningar tjänar alla till att förstärka fåtalets makt och till att övertyga eller tvinga majoriteten att godta ett brutalt, förödmjukande och irrationellt system. Den "kommunistiska" världen är inte kommunistisk och den "fria" världen är inte fri.
Fackföreningarna och de traditionella vänsterpartierna bildades för att förändra allt detta. Idag har de integrerats i och är oumbärliga för den rådande utsugningen. Fackföreningarna fungerar som medlare på arbetsmarknaden och de politiska partierna utnyttjar arbetarklassens strider och förhoppningar för egna syften. Arbetarklassorganisationernas förfall, i sig själv en följd av den revolutionära rörelsens misslyckande, har varit en väsentligt bidragande faktor till uppkomsten av arbetarklassens apati, som i sin tur lett till partiernas och fackföreningarnas ytterligare förfall.
Fackföreningarna och de politiska partierna kan inte reformeras, "erövras" eller förvandlas till instrument för arbetarklassens frigörelse. Vi uppmanar dock inte till skapandet av nya fackföreningar, som under nuvarande förhållanden bara skulle gå ett liknande öde till mötes som de gamla. Vi uppmanar inte heller revolutionärer att riva sönder sina fackföreningsböcker. Vi hävdar helt enkelt bara, att arbetarna själva skall besluta över sina striders syften och att kontrollen och organiseringen av dessa strider helt skall ligga i arbetarnas egna händer. De former som denna arbetarklassens egen handling kommer att ta sig kommer att variera avsevärt från land till land och från industri till industri, men däremot inte dess grundläggande innehåll.
Socialismen är inte enbart det gemensamma förvaltandet av och kontrollen över produktions- och distributionsmedlen. Den innebär jämlikhet, verklig frihet, ömsesidigt erkännande och en grundläggande förändring av alla mänskliga relationer. Den är "människans positiva självmedvetande". Den är människans förståelse av sin omgivning och av sig själv, hennes herravälde över arbetet och över de sociala institutioner hon finner nödvändigt att skapa. Dessa är inga sekundära aspekter, som automatiskt följer av exproprieringen av den gamla härskande klassen. De är tvärtom viktiga delar i hela den sociala omvandlingsprocessen, för utan dem kommer ingen verklig social omvandling att ha ägt rum.
Ett socialistiskt samhälle kan därför bara byggas underifrån. Beslut om produktion och arbete kommer att fattas av arbetarråd, sammansatta av valda och återkallbara delegater. Beslut inom andra områden kommer att fattas på grundval av vidast möjliga demokrati och rådslag bland folket som helhet. Samhällets demokratisering ända ner till grunden är vad vi menar med "arbetarmakt".
Meningsfull aktion för revolutionärer är allt som ökar massornas självkänsla, självstyre, initiativkraft, deltagande, solidaritet, jämlikhet och självverksamhet och allt som bidrar till deras avmystifiering. Fruktlös och skadlig aktion är allt som förstärker massornas passivitet, apati, cynism, hierarkiska uppdelning, alienation och förlitande på att andra skall göra saker för dem och den omfattning de sålunda kan manipuleras av andra - även av dem som påstår sig handla å deras vägnar.
Ingen av historiens härskande klasser har någonsin lämnat ifrån sig makten utan kamp och våra nuvarande härskare utgör knappast något undantag. De kan bara berövas sin makt genom den stora folkmajoritetens egna medvetna och självständiga handlande. Uppbyggandet av socialismen kräver massornas medvetenhet och deltagande. Genom sin strängt hierarkiska uppbyggnad och genom sina idéer och handlingar motarbetar och hindrar både de socialdemokratiska och bolsjevikiska organisationsmodellerna denna form av medvetenhet och deltagande. Föreställningen att socialismen på något sätt kan uppnås genom ett elitparti (om än aldrig så "revolutionärt") som handlar "å arbetarklassens vägnar" är både löjlig och reaktionär.
Vi godtar inte åsikten, att arbetarklassen själv bara kan uppnå ett fackligt medvetande. Vi tror tvärtom att arbetarklassens levnadsförhållanden och dess erfarenheter i produktionen ständigt tvingar den till att tillägna sig fördelar och värden och att finna organisationsmetoder som ifrågasätter den etablerade sociala ordningen och det etablerade tankemönstret. Dessa lösningar är till sin innebörd socialistiska. Å andra sidan är arbetarklassen uppdelad, berövad kommunikationsmedel och dess olika delar står på olika medvetandeplan. Den revolutionära organisationens uppgift är att bidra till att det proletära medvetandet ges ett uttryckligt socialistiskt innehåll, att ge praktiskt stöd åt arbetare i strid och att bidra till de olika områdenas utbyte av erfarenheter och sammanlänkning.
Vi betraktar inte oss själva som nya ledare, utan enbart som instrument för arbetarklassens handling. Solidaritys uppgift är att stödja alla dem som står i konflikt med den rådande auktoritära samhällsordningen, i produktionen som överallt annars, att generalisera deras erfarenheter, att åstadkomma en totalkritik av deras villkor och desammas orsaker, och att främja framkomsten av det revolutionära medvetande som är nödvändigt om samhället skall kunna totalt förändras.
Vidare läsning:
Så ser vi det inte (1972).