Original titel: "Workers' Councils and the Economics of a Self-Managed Society"
Publicerat: Ffg i "Socialisme ou Barbarie" nr 22 (juli 1957), under titeln "Sur le contenu du socialisme, II";
som pamflett av Solidarity, London 1972.
Utgiven på svenska av India Däck Bokcafé Förlag, Lund 2007.
Översättning: Staffan Jacobson
Illustrationer: prole.info
Förord: Staffan och Johan
HTML: Jonas Holmgren
"Ekonomiska krav: 1) Att arbetarråd upprättas i alla
fabriker för genomförandet av a) arbetarförvaltning
och b) en radikal omvandling av statens centrala
planeringssystem och ekonomiska förvaltning."
Resolution
Fria ungerska fackföreningar, 1956
Arbetarråd och ekonomin i det självförvaltade samhället skrevs 1957 av ekonomen, psykoanalytikern och den marxistiska teoretikern Cornelius Castoriadis (1922-1997) under pseudonymen Pierre Chaulieu för den legendariska franska tidskriften Socialisme ou Barbarie (1948-1965). Det var den andra delen av en artikelserie av Castoriadis med namnet "Sur le contenu du socialisme" vari han försökte att ur sin kritik av Sovjetunionen skapa en positiv skildring av socialismens möjligheter.
Texten bearbetades och översattes till engelska av Maurice Brinton med titeln Workers' Councils and the Economics of a Self Managed Society för den Londonbaserade rådssocialistiska gruppen Solidarity (1960-1981). Solidaritys ambitioner var inte att organisera massorna. Istället försökte de fungera som stöd och hjälp åt pågående vilda strejker och fabriksockupationer. Man gav ut denna skrift som pamflett 1972, med nytryck i Philadelphia 1975 och 1984. Texten smugglades också över gränsen in i Polen 1981 där den spreds i början av Solidarnoscupproret. Den var när den skrevs den enda manualen i sitt slag, och det är den på många sätt än i dag.
Socialisme ou Barbaries utgångspunkt var att försöka gå bortom sina trotskistiska rötter och dess kritik av Sovjetunionen. Därför fokuserade de på den självständiga klasskamp som skedde under en regim där parti och fack var elitens medel att kontrollera befolkningen. Utifrån den ekonomiska statistik som kommunistpartierna själva förde fram visade Socialisme ou Barbarie på en livaktig men ansiktslös klasskamp som genom till exempel maskning och stöld trotsade den byråkratiska version av kapitalism som fanns i Sovjetunionen. I samma anda tolkades de folkliga revolterna i Östtyskland 1953 och Ungern 1956 som arbetarklassens konfrontation av den elit som försökte suga ut och kontrollera dem. De lokala och självstyrande rådsorgan som arbetarna använde vid dessa uppror satte Socialisme ou Barbarie i motsats till partikommunismens byråkrati och statliga kontroll.
Trots att den är präglad av sin tid kan den text som du håller i handen lära oss mycket även om dagens problematik. Istället för att se socialism som något komplicerat och bortom folkligt inflytande tar Castoriadis ner problemen på en konkret nivå. Socialismen blir på så sätt en omedelbar möjlighet.
Tanken om att självförvalta produktionen och samhället hämtade Castoriadis som sagt ur sin analys av klasskamp i Östblocket. Men även i västvärlden fann Socialisme ou Barbarie en ohämmad klasskamp bortom de officiella organisationernas kontroll, till exempel i den belgiska strejkvågen 1959-1960. Med hjälp av dessa erfarenheter utarbetade gruppen en revolutionär strategi och teori som försökte gå bortom kommunistpartiernas fixering vid att erövra statsmakten. Centralt i dessa teorier var arbetarklassens egna kampformer under kapitalistiska förhållanden och arbetarklassens egna revolutionära organisationsformer. Till exempel arbetarråd.
Ur erfarenheterna av uppror utanför byråkratins kontroll såddes fröet till en marxistisk samhällsanalys av den självständiga, autonoma, klasskampen. Delar av den begreppsapparat som Castoriadis redan 1957 experimenterade med skulle komma att bli stommen för Autonomia-rörelsen i Italien under sjuttiotalet, Die Autonomen i Centraleuropa under 1980 och 1990-tal, deras kusiner Besättarna i södra Skandinavien och efterföljarna i den spretiga utomparlamentariska aktiviströrelsen. Flera andra strömningar påverkade dessa rörelser, men föreställningen om den självständiga kampen - kampen utifrån de egna förutsättningarna, erfarenheterna, möjligheterna och drömmarna - finns hela tiden närvarande som ett underliggande tema hos Socialisme ou Barbarie.
"Det väsentliga villkoret för borgarklassens exis-
tens och herravälde är anhopningen av rikedom i
privata händer, bildningen och ökningen av kapital;
kapitalets förutsättning är lönearbetet."
Kommunistiska partiets manifest
Karl Marx och Friedrich Engels, 1848
Arbetarråd och ekonomin i ett självförvaltat samhälle har trots sina många positiva sidor en stor svaghet. Att den bygger på erfarenheter av faktiska arbetaruppror - som alla har misslyckats. Inga av de revolter som Castoriadis hade att utgå från när han skrev artikeln hade lett till ett klasslöst samhället. Istället hade de stannat vid en samhällsomvälvning där möjligheterna för löneslaveriets avskaffande hade funnits, men aldrig fullt ut kunnat förverkligas.
Precis som Marx inte intresserade sig för recept till framtidens soppkök vägrar Castoriadis att spekulera i hur en revolution kan gå bortom lönearbetet. Han fokuserar på arbetarklassens faktiska kamp, hur produktionsmedel har erövrats och förvaltats, inte på de möjligheter arbetarkollektiv har att omvandla sig själva som klass. Denna bok beskriver alltså det som omedelbart kan göras av arbetare i en revolutionär situation, inte ett klasslöst idealsamhälle. Om revolutionärerna nöjer sig med att bara förvalta sitt arbete och inte försöker förändra arbetets natur och upplösa kapitalismens klasser kommer de omöjligen att kunna slutföra en revolution. Hur detta nästa steg ska tas finner vi inga svar om i den här texten.
En av de före detta medlemmarna i Solidarity kommenterade i samband med vår översättning av Castoriadis text att den förståelse som finns i pamfletten vad det gäller koncept som lön är begränsad. Att föra fram likalön som ett strategiskt viktigt mål sågs redan 1972 när texten översattes till engelska som problematiskt och har kritiserats ytterligare sedan dess. Att behålla en planerad penningekonomi är i slutändan att behålla löneslaveriet och det kapitalistiska varuutbytet oavsett vem som formellt styr i fabrikerna och samhället. Värt att komma ihåg är att Castoriadis var högst medveten om denna begränsning eftersom han så klart och tydligt påpekar att Arbetarråd behandlar ett övergångsstadium (socialism) som underlättar skapandet av det klasslösa samhället (kommunism).
"Vi uppmanar arbetarna på varje arbetsplats att omedelbart
bilda
lokala arbetarråd för att handha den lokala ledningen
av massaktionen. Vi uppmanar slutligen arbetarna att lita
helt och fullt till sin egen kraft, ihågkommande den nu mer
än någonsin levande sanningen att arbetarklassens befrielse
måste vara dess eget verk"
Ett upprop
Uno Grehn, 1917
De tendenser i klasskampen som denna bok bygger sin teori på är inget fenomen isolerat i tid eller rum. Ett svenskt exempel är den revolutionära situationen 1917-18. Ryska revolutionen och det katastrofala försörjningsläget under kriget utgjorde de utlösande faktorerna för ett folkligt uppror. Trots detta var det faktiskt inget parti som avlossade startskotten i det hårda klasskrig som skakade landet. Istället var det på ett öppet massmöte i Västervik som den resolution antogs under vars paroller en våg av strejker, demonstrationer och våldsamma sammandrabbningar med polisen böljade över landet.
Hungerkravallerna ledde till expropriering av bagerier och livsmedelsbutiker och att arbetarna tillfälligt övertog polisstationer och den lokala makten. Militär som kommenderats ut för att kväsa upploppen tog ofta parti för sina klasskamrater och man talade öppet om bildandet av arbetar-, soldat- och bonderåd.
Anton Nilsson, den så kallade "Amaltheamannen" som satt i Härnösandfängelset hade så när blivit fritagen av de arbetarmassor som samlats utanför. Regeringen som omvandlat dödsstraffen till fängelse blev nu tvungen att frige både Anton och kamraten Algot Rosberg, då de fruktade att revolutionen var nära att bryta ut. Detta samtidigt som Sveriges kung på fullt allvar diskuterade möjligheten att fly till Schweiz med kronprinsen.
Istället för revolution blev det som vi vet utökad rösträtt och vaga löften om reformer. De hotade kapitalisterna slängde ett politiskt köttben åt arbetarklassen och hoppades därmed att kunna skapa lugn och ro. Men vid sidan av socialdemokratins successiva införlivande med staten och kapitalet och den folkhemska Saltsjöbadsandan fortlevde den självständiga klasskampen som ett dovt muller i bakgrunden. Den kom att trappas upp under de turbulenta "rekordåren" vid 1960-talets slut när arbetarna ville få sin del av det tillfälligt ökande välståndet. 1969 gick 5.000 gruvarbetare ut i vild strejk vid Kiruna-Malmberget. Strejkkommittén, den så kallade 27-mannakommissionen, kritiserade inte bara arbetsgivaren och envoyén Arne Lundberg utan också facket, socialdemokratin och statsmakten.
Gruvarbetarstrejken rörde sig inte om en vanlig lönestrejk, utan mer om ett uppror mot en omänsklig arbetsordning och bristande makt över det egna livet. Strejkkommittén fick snabbt karaktären av arbetarråd och alla beslut diskuterades i direktdemokratisk anda på gemensamma stormöten. De strejkande arbetarna hade stort stöd utanför gruvorna och sex miljoner kronor samlades spontant in till strejkkassan. Staten och kapitalet hade problem att kontrollera denna kamp som inte lät sig bli en del av fackets strategi och upprepade det ingen längre lyssnade på, att strejken var olaglig. Gruvarbetarnas stridbarhet och stolthet inspirerade ytterligare proletärer att kämpa för sig själva. Etthundratjugoåtta vilda strejker kom att svepa över landet under det följandet året som en början på en tjugo år lång våg av vilda strejker.
Vi hoppas att denna bok inte enbart måste vara tillbakablickande utan kan ge inspiration till nya generationer av klasskämpar. Arbetarråd och ekonomin i ett självförvaltat samhälle är till viss del begränsad eftersom den utgår från ett halvsekel gamla diskussioner om makten över arbetet och samhället. Diskussionen om arbetarmakt genom arbetarråd måste utvecklas eftersom arbetarklassen idag i allt större utsträckning befinner sig på andra platser med andra relationer än den typen av enorma fabriker som på 1950-talet blev allt vanligare. Att självförvalta sin arbetslöshet eller ett enmans städföretag är att upprätthålla sin egen position i klassamhället och att självförvalta sin egen utsugning - inte att angripa kapitalismen.
Medveten om dessa brister väljer vi att översätta och ge ut denna bok. Trots arbetarklassens hela tiden förändrande situation vågar vi påstå att det finns mycket inspiration att hämta från Cornelius Castoriadis visioner av hur självständig klasskamp kan ta sig uttryck och utgöra en länk till det klasslösa samhället.
Det moderna samhällets utveckling och det som hänt arbetarklassens rörelse under de senaste hundra åren (och i synnerhet sedan 1917) har tvingat oss att omvärdera de flesta idéer på vilka denna rörelse har grundats.
Åtskilliga decennier har passerat sedan den ryska revolutionen. Det var inte socialism som denna revolution skapade utan en ny och monstruös sorts exploaterande samhälle, där byråkratin ersatte kapitalägarna och "planekonomin" ersatte den "fria marknaden".
Det finns flera grundläggande inslag i den omvärdering vi förespråkar. Det första är att assimilera de väldiga erfarenheterna av den ryska revolutionen och vad som hände med den. Nästa uppgift är att greppa det som utmärkte de ungerska arbetarråden och andra uppror mot byråkratin. Men det finns ytterligare inslag i den föreslagna omvärderingen. När man betraktar den moderna kapitalismen och den sorts konflikter den sprider ser man att över hela världen möter arbetande människor samma fundamentala problem, ofta uttryckta i förvånansvärt likartade termer. Dessa problem kräver ett svar. Svaret är socialism, ett socialt system som är raka motsatsen till den byråkratiska kapitalism som införts i Ryssland, Kina och på andra håll och den typ av kapitalism som nu råder i väst.
Våra erfarenheter av den byråkratiska kapitalismen låter oss klart uppfatta vad socialism inte är och inte kan vara. En närmare blick på proletära uppror i det förgångna och på arbetarklassens vardagsliv och kamp både i öst och i väst gör det möjligt för oss att definiera vad socialism kan eller borde vara. Mot bakgrund av ett helt sekels historia bör vi nu kunna definiera socialismens innebörd på ett fullständigare och mer direkt sätt än vad tidigare revolutionärer förmått. I dagens ideologiska sumpmark kan man få höra folk som kallar sig för socialister erkänna "att de inte längre är riktigt säkra på vad ordet betyder". Vi hoppas kunna klargöra ordets innebörd. Idag kan man för första gången konkret och precist beskriva vad socialism verkligen skulle kunna vara.
Uppgiften vi nu påbörjar leder oss inte bara till att utmana idéer om socialismen som omfattas av många, av vilka flera går tillbaka till Lenin och några till Marx. Den leder oss också till att ifrågasätta många vanliga idéer om kapitalismen, om hur den fungerar och om dess krisers verkliga natur, idéer som nått oss (med eller utan förvrängning) från Marx själv. De två analyserna är sammanbundna och i själva verket är den ena nödvändig för den andra. Man kan inte förstå kapitalismens djupaste innebörd och dess kriser utan att helt kunna föreställa sig socialismen. För socialism inbegriper mänsklig autonomi, det medvetna herraväldet över våra egna liv. Kapitalism - både privat och byråkratisk - är den direkta motsatsen till denna autonomi, och dess kriser kommer sig av att systemet med nödvändighet skapar denna strävan efter autonomi samtidigt som det tvingas att undertrycka den.
Den omvärdering vi föreslår började naturligtvis inte i dag. Olika stråk av den revolutionära rörelsen - och ett antal enskilda revolutionärer - har bidragit till den under en period. I det allra första numret av Socialisme ou Barbarie hävdade vi att den fundamentala delningen i nutida samhällen gäller uppdelningen i de som ger order och de som lyder order. Vi avsåg att visa hur arbetarklassens egen utveckling skulle föra den till socialistiskt medvetande. Vi slog fast att socialismen bara kan uppnås genom arbetarklassens självständiga agerande. Vi underströk att ett socialistiskt samhälle förutsätter avskaffandet av varje avskilt skikt av ordergivare och att det därför förutsätter att makten finns i basen och i arbetarstyrning av produktionen.
Men på sätt och vis har vi själva misslyckats med att utveckla våra idéer fullt ut. Det vore knappt lönt att nämna detta, om det inte vore för att det speglade - på en viss nivå - inflytandet av faktorer som dominerat utvecklandet av revolutionära teorier i ett århundrade, nämligen den enorma dödvikt som det exploaterande samhällets ideologi utgör, den paralyserande inverkan av traditionella koncept och svårigheten att befria sig från nedärvda tänkesätt.
På ett sätt består vår omvärdering i att klargöra och precisera vad som alltid varit det djupaste innehållet i arbetarklassens strider - vare sig det gällt de dramatiska och kulminerande (revolutionära) ögonblicken eller dess anonyma liv i fabrikerna. På ett annat sätt består vår omvärdering i att befria det revolutionära tänkandet. Vi vill krossa det deformerande prisma genom vilket så många revolutionärer vant sig vid att betrakta det omgivande samhället.
Socialismens mål är att ge mening åt folks liv och arbete; att möjliggöra deras befrielse, deras kreativitet och att låta deras personligheters mest positiva aspekter blomstra; att skapa organisk förbindelse mellan individen och omgivningen och mellan gruppen och samhället; att överbrygga barriärerna mellan fysiskt och intellektuellt arbete; att försona människorna med sig själva och med naturen. Den knyter därför an till de strävanden som för arbetarklassen är de djupast kända i den dagliga kampen mot kapitalismens alienation. Detta är inte önskningar som relaterar sig till en avlägsen framtid. Det är känslor och tendenser som existerar och manifesterar sig här och nu, både i den revolutionära kampen och i vardagslivet. Att förstå detta är att förstå att för arbetaren är historiens slutgiltiga problem ett vardagsproblem.
Att inse detta är också att inte begripa socialismen som "nationalisering" eller "planering" eller ens som "höjd levnadsstandard". Det är att förstå att den verkliga krisen för kapitalismen inte består i "marknadens kaos", "överproduktionen" eller "den fallande profitkvoten". Till sina logiska konsekvenser och slutsatser förändrar dessa idéer den revolutionära teorin, handlingen och organisationen. De förändrar synen på samhället och världen.
Den kapitalistiska organisationen av det sociala livet, i såväl öst som väst, skapar en ständigt förnyad kris i alla delar av mänsklighetens aktiviteter. Krisen visar sig som intensivast inom produktionen[1] även om dess natur är den samma i andra samhällsområden, oavsett om det gäller familjen, utbildning, kultur, politik eller internationella relationer. Överallt påtvingar kapitalismens samhällsstruktur människorna en utifrån kommande organisering av deras liv. Den organiserar tillvaron i de direkt berördas frånvaro och ofta mot deras önskemål och intressen. Detta är ett annat sätt att säga att kapitalismen delar upp samhället i ordergivare, en liten grupp vars uppgift är att besluta och organisera allting, och den stora majoritet av verkställare som måste utföra makthavarnas beslut. Som ett faktiskt resultat av detta upplever de flesta människor sig främmande inför sina egna liv.
Detta organisationsmönster är djupt irrationellt och fullt av motsättningar. Upprepade kriser av ett eller annat slag är absolut oundvikliga. Att försöka organisera folk, i produktionen eller i politiken, som om de vore ting och rena föremål, att systematiskt strunta i deras egna önskemål och hur de själva tycker att saker ska skötas, är naturligtvis ren dårskap. I verkliga livet är kapitalismen tvungen att förlita sig på folks förmåga till självorganisering, på producenternas kollektiva och individuella kreativitet. Utan den skulle den inte överleva en dag. Men hela den "officiella" organisationen av det moderna samhället både ignorerar och försöker undertrycka denna förmåga till det yttersta. Resultatet är inte bara en enorm förlust av kapacitet som helt i onödan förblir oförbrukad. Systemet åstadkommer mer än så: det alstrar nödvändigtvis motstånd, en kamp mot systemet av dem det sökt tvinga sig på. Långt innan dess att man kan tala om revolutionärt eller politiskt medvetande, vägrar folk att i sitt vardagliga arbetsliv bli behandlade som objekt. Den kapitalistiska organisationen av samhället är därför tvingad att inte bara strukturera sig i frånvaron av de som är närmast berörda utan att också utformas emot dem. Resultatet är inte bara slöseri utan också ständig konflikt.
Om tusen individer bland sig har en given kapacitet för självorganisering, består kapitalismen i att mer eller mindre godtyckligt välja femtio av dessa individer, att förse dem med styrande auktoritet och att besluta att resten bara skall vara kuggar i hjulet. För att använda en liknelse har detta redan inneburit en nittiofemprocentig förlust av socialt initiativ och drivkraft. Men det är inte det enda. Eftersom de niohundrafemtio ignorerade individerna inte är kuggar, och eftersom kapitalismen i viss utsträckning är nödsakad att förlita sig på deras mänskliga kapacitet och också utveckla den, kommer dessa individer att reagera och kämpa emot det som tvingats på dem. De kreativa förmågor de förvägras utöva på grund av en social ordning som förkastar dem, och som de själva förkastar, används nu mot denna sociala ordning. En permanent kamp utvecklas i det sociala livets själva kärna. Snart blir detta en källa till ytterligare slöseri. Den avgränsade gruppen ordergivare måste fortsättningsvis dela sin tid mellan att organisera arbetet för de som är "under" dem och att motverka, neutralisera, avvisa eller manipulera deras motstånd. Den arbetsledande apparatens funktion blir i allt mindre utsträckning organisering av arbetet och får allt fler undertryckande uppgifter. De som har ledande funktioner i en modern storindustri använder i själva verket mindre tid till att organisera produktionen än, direkt eller indirekt, på motståndet från dem som exploateras, vare sig det är fråga om övervakning, kvalitetskontroll, ackord, "relationsproblem", samtal med förmän eller fackrepresentanter. Ovanpå allt detta kommer också makthavarnas ständiga uppgift att kontrollera att allting är mätbart, kvantifierbart, verifierbart, kontrollerbart, så att man i förhand kan gardera sig mot varje motaktion arbetarna kan tänkas sätta in mot nya metoder för exploateringen. Det samma gäller, med alla tillbörliga förbehåll, för den totala organisationen av det sociala livet och för alla väsentliga aktiviteter i varje modern stat.
Det är inte bara i det sociala livets organisering som kapitalismens irrationalitet och motsägelser visar sig. Ännu tydligare ser vi det i det livsinnehåll som systemet redovisar. Kapitalismen har, mer än någon annan social ordning, gjort arbetet till all mänsklig aktivitets centrum, och mer än någon annan social ordning har den gjort arbetet till någonting absurt (inte utifrån en filosofisk eller moralistisk synvinkel, utan från arbetarens synvinkel). Vad som ifrågasätts idag är inte bara den mänskliga organiseringen av arbetet, utan dess natur, dess metoder, dess ändamål, det verkliga syftet med och inriktningen i den kapitalistiska produktionen. Dessa två aspekter är förstås odelbara, men det är den senare som måste understrykas.
Som ett resultat av arbetets natur i ett kapitalistiskt företag, hur detta nu än är organiserat, kommer arbetarens aktivitet inte att bli ett levande uttryck för hans mänskliga förmågor utan i stället bli någonting som dominerar honom utifrån som en främmande och fientlig kraft. Rent teoretiskt är arbetaren bara bunden till denna aktivitet med en tunn, men oförstörbar, tråd: behovet av att tjäna sitt levebröd. Men detta garanterar också att även den dag som ännu inte randats inför honom framstår som något fientligt. Arbetet under kapitalismen innebär därför en ständig förödmjukelse, ett evigt slöseri av kreativ förmåga och en konstant kamp mellan arbetaren och hans egen aktivitet, mellan vad han skulle vilja göra och vad han måste göra.
Också ur denna synvinkel kan kapitalismen bara överleva fram till den punkt där den inte längre kan stöpa om verkligheten i sin egen form. Systemet fungerar bara i den mån den "officiella" organiseringen av produktion och samhälle hela tiden motverkas, rättas, korrigeras och kompletteras av folkets effektiva självorganisering. Arbetsprocesserna kan under kapitalismen bara vara funktionella så länge som arbetarens attityd till arbetet skiljer sig från det som är föreskrivet. Arbetande människor lyckas tillämpa jobbets allmänna principer - som de i systemets anda inte ska ha tillgång till och som arbetsgivaren söker hålla dem ovetande om. Därefter anpassar de dessa principer efter de specifika omständigheter i vilka de befinner sig - trots att det rent teoretiskt bara är företagsledningen som kan tillämpa dem.
Exploaterande samhällen upprätthålls därför att de som exploateras hjälper dem att överleva. Men kapitalismen skiljer sig från alla tidigare exploaterande samhällsformer. Slavsamhällena och de feodala samhällena upprätthölls därför att antikens slavar och medeltidens livegna bönder verkade inom dessa samhällens normer. Arbetarklassen låter kapitalismen fortgå genom att handla mot systemet. Men kapitalismen kan bara fungera till den nivå där de exploaterade aktivt opponerar sig mot allt som systemet tvingar på dem. Det slutliga resultatet av denna kamp är socialism - nämligen avskaffandet av alla utifrån påtvingade regler, metoder och organisationsmönster och den totala frigörelsen av massornas kreativa och självorganiserande resurser.
Ett socialistiskt samhälle innebär att människor själva kan organisera det sociala livets alla aspekter. Införandet av socialismen inbegriper därmed det omedelbara avskaffandet av samhällets nuvarande uppdelning i de som ger order och de som lyder order.
Den socialistiska samhällsombyggnadens innehåll uttrycks först och främst genom en arbetarförvaltad produktion. Arbetarklassen har gång på gång stakat ut målet för denna makt och kämpat för att uppnå den i sina aktioners historiska höjdpunkter: i Ryssland 1917-18, i Italien 1920, i Spanien 1936-39 och i Ungern 1956.
Arbetarråden på arbetsplatserna är den form som arbetarnas självförvaltning troligen kommer att anta och den institution som förmodligen bäst kan främja dess utveckling. Arbetarförvaltning innebär att det lokalt är arbetarråden och på den övergripande samhällsnivån Delegaternas Centralförsamling som har makten. Fabriksråd (eller råd som baseras på någon annan arbetsplats som till exempel bygge, gruva, järnväg, kontor) sätts samman av när som helst avsättbara delegater valda av arbetarna och förenar de överläggande, beslutande och verkställande funktionerna. Dessa typer av rådsorganisering är arbetarklassens historiska skapelse. De har kommit i frontlinjen varje gång frågan om makten har ställts i det moderna samhället. De ryska fabrikskommittéerna 1917, de tyska arbetarråden 1919 och de ungerska råden 1956 försökte alla oberoende av vad de kallade sig uttrycka samma ursprungliga, organiska och karakteristiska självorganiserande arbetarklassmönster.
Att konkret definiera den socialistiska organisationen av samhället innebär bland annat att dra alla möjliga slutsatser utifrån två grundläggande idéer: arbetarförvaltning över produktionen och rådens styre. Men en sådan definition kan bara levandegöras om man tar med i beräkningen hur institutionerna i ett socialistiskt samhälle kan fungera i praktiken.
Det är här inte fråga om att vi skulle försöka utforma regler eller principer eller en idealisk konstitution för det socialistiska samhället. Principer har i sig ingen mening. De allra bästa av principer har bara betydelse i den mån människorna ständigt är beredda att försvara det värdefulla i dem, tillfoga det som fattas och ändra vad som än har blivit föråldrat eller inadekvat i deras innehåll. Ur denna synvinkel är det uppenbart att vi måste undvika all organisationsfetischism vad gäller råden. Den "ständiga avsättbarheten och återväljbarheten av delegater" är i sig inte nog för att garantera att ett råd fortsätter att uttrycka arbetarklassens intressen. Rådet fortsätter att vara ett sådant uttryck så länge som folk är beredda att göra vad som krävs för detta. Att uppnå socialismen är inte en fråga om bättre lagstiftning. Det är beroende av människornas ständiga självverksamhet och på deras förmåga att finna den nödvändiga medvetenheten om mål och medel i sig själva, den nödvändiga solidariteten och beslutsamheten.
Men för att vara socialt effektiv kan inte denna autonoma massaktion förbli formlös, uppdelad och utspridd. Den måste manifestera sig i aktionsmönster och organisationsformer, i sätt att få saker gjorda och inte minst i institutioner som innefattar och återspeglar dess syften. Precis som vi måste undvika en reglernas fetischism så bör vi även se "spontanisternas" tillkortakommanden, som i sista hand tror att arbetarklassens medvetande bestämmer allt och bryr sig lite eller inget om de former detta medvetande måste få om det skall förändra verkligheten. Arbetarråden är inte en gåva från ovan från en socialistisk gud. Det är inte en mirakulös institution. Det kan inte vara en folklig förespråkare om folket inte vill uttrycka sig genom detta medium. Men råden är en adekvat institution: dess hela struktur är sådan att den möjliggör för arbetarklassens strävanden att framträda och uttryckas. Parlamentariska typer av institutioner är å andra sidan, vare sig de kallar sig "Riksdagen" eller "Högsta sovjet", per definition institutioner som inte kan var socialistiska. De grundas på en radikal uppdelning mellan folket, som "konsulteras" då och då, och de som är menade att "representera" dem, men som i själva verket är bortom meningsfull folklig kontroll. Ett arbetarråd är utformat så att det skall utöva de arbetande människornas inflytande, men kan upphöra att fungera så. Parlamentet är inte utformat för att representera folkets inflytande och upphör aldrig att fungera på detta sätt.[2]
Frågan om adekvata och meningsfulla institutioner är central för det socialistiska samhället. Detta är särskilt viktigt eftersom socialismen bara kan skapas genom en revolution, med andra ord som resultat av en social kris under vilken medvetenheten och aktiviteten hos massorna når extrema höjder. Med dessa omständigheter kan massorna bli kapabla att krossa den härskande klassens makt och väpnade styrkor, lämna det etablerade samhällets politiska och ekonomiska institutioner bakom sig och överskrida det tunga arvet från århundraden av förtryck. Detta sakernas tillstånd skall inte uppfattas som någon sorts tillfällig kramp, utan tvärtom som en föreställning om vad som krävs i aktivitet och insikt av människor i ett fritt samhälle.
Den revolutionära aktivitetens "avmattning" har ingenting oundvikligt över sig. Den kommer emellertid alltid att utgöra ett hot givet den enorma mängd uppgifter som skall utföras. Allt som tillkommer till de oräkneliga problem som en folklig massaktion ställs inför kommer att främja tendensen till en sådan tillbakagång. Det är därför avgörande för revolutionen att från dess allra första dag förse sig med ett nätverk av adekvata strukturer som kan uttrycka dess vilja, och för revolutionärerna att ha någon idé om hur dessa strukturer kan fungera och interagera. I dessa frågor får det inte finnas något ideologiskt eller organisatoriskt tomrum. Även om revolutionärer fortsätter att vara ointresserade av dessa problem, och inte har diskuterat dem eller ens föreställt sig dem, så kan de lugnt vara övertygade om att andra gjort det. Det är av central betydelse att det revolutionära samhället på varje stadium i utvecklingen förser sig med de strukturer som lättast kan bli effektiva "normala" mekanismer för befolkningens vilja, både i "viktiga affärer" och i vardagslivet, som naturligtvis är den första och främsta av alla "viktiga affärer".
Definitionen på det socialistiska samhället som vi försöker nå här kräver därför att vi ger några beskrivningar av hur vi föreställer oss dess grunddrag och hur de kommer att fungera. Denna uppgift är inte "utopisk" eftersom den är ett utvecklande och en extrapolering av arbetarklassens historiska verk, och i synnerhet då konceptet arbetarförvaltning. De idéer vi vill utveckla är bara den teoretiska formuleringen av de erfarenheter som arbetarklassens strider under ett århundrade gett oss. De innefattar verkliga erfarenheter (både positiva och negativa), slutsatser (både direkta och indirekta) som redan dragits, svar på problem som uppställts eller svar som hade behövts om en viss revolution utvecklats något mer. Varje mening i denna text är direkt kopplad till uttalade eller underförstådda frågor som man redan stött på under arbetarklassens striders förlopp. Detta borde en gång för alla sätta stopp för anklagelser om "utopism".[3]
Självförvaltning kan bara bli möjlig om folkets attityd till social organisering ändras radikalt. Detta kommer i sin tur bara att inträffa om sociala institutioner blir en meningsfull del av deras vardagsliv. Precis som arbetet bara har en mening när folk förstår det och bestämmer över det, så kommer det socialistiska samhällets institutioner bara vara meningsfulla då folk förstår och kontrollerar dem.[4]
Det moderna samhället är en mörk och ogenomtränglig djungel, ett förvirrande komplex av strukturer och organisationer som nästan ingen vet hur de fungerar eller har något intresse för. Det socialistiska samhället kan bara bli möjligt om det innebär en radikal förändring av detta tillstånd och kraftfullt förenklar den sociala organisationen. Socialismen förutsätter att organisationen av samhället måste vara transparent för dem som skapar detta samhälle.
Att säga att funktioner och institutioner i det socialistiska samhället måste vara lätta att förstå betyder också att folk har obegränsad tillgång till information. Denna obegränsade tillgång till information är något helt annat än en enorm ansamling data. Lösningen är inte att förse folk med mikrofilm av allt som finns i British Museum. Tvärtom, tillgången till informationen beror först och främst på en förenkling av information till det väsentliga, så att den enkelt kan användas av alla. Detta kommer att bli möjligt eftersom socialismen kommer att resultera i en omedelbar och direkt förenkling av problemen och genom att de vanligaste reglerna och föreskrifterna rätt och slätt kommer att försvinna eftersom de blivit meningslösa. Till detta kommer en systematisk ansträngning för att samla och sammanställa information om den sociala verkligheten, och att framställa fakta både enkelt och begripligt. När vi längre fram diskuterar hur den socialistiska ekonomin fungerar ger vi exempel på vilka enorma möjligheter som redan finns på detta område.
I och med socialismen kommer befolkningen att ha herraväldet över samhällets funktioner och institutioner. Socialismen kommer därför att, för första gången i mänsklighetens historia, kunna institutionalisera demokratin. Ursprungligen betyder ordet demokrati massornas herravälde. Vi behandlar här inte den formella aspekten av detta herravälde. Verkligt herravälde skall inte förväxlas med val. En röst, också en "fri" röst, kan bara vara - och är också ofta bara - en parodi på demokrati. Verklig demokrati är inte rätten att rösta om sekundära frågor. Det är inte rätten att utnämna härskare som utan kontroll underifrån beslutar i alla viktiga frågor. Verklig demokrati är inte heller att inkalla folk till val för att kommentera obegripliga frågor eller frågor som inte har någon mening för dem. Verkligt inflytande innebär att självständigt kunna fatta beslut i alla viktiga frågor med full kunskap om alla relevanta fakta.
I dessa få ord "med full kunskap om alla relevanta fakta" ligger hela demokratins problem[5]. Det är ingen större vits med att be folk uttrycka sina åsikter om de inte är bekanta med de fakta som är relevanta i sammanhanget. Detta har länge påpekats av den borgerliga "demokratins" reaktionära eller fascistiska kritiker men också av de mer cyniska stalinisterna[6] och fabianiterna. Det är uppenbart att den borgerliga "demokratin" är en fars, om så bara för att ingen i det nutida samhället kan bilda sig en åsikt i full insikt om relevanta fakta. Minst av allt den stora massa av människor för vilka politiska och ekonomiska realiteter och den verkliga innebörden i de frågor som ställs systematiskt undanhålls. Men svaret är inte att lämna makten i händerna på en inkompetent och okontrollerbar byråkrati. Svaret är i stället att omforma den sociala verkligheten på ett sådant sätt att viktig information och fundamentala problem förstås av alla och möjliggör för alla att uttrycka åsikter "med full kunskap om alla relevanta fakta".
Att besluta är att själv fatta ett beslut. Att besluta vem som ska fatta ett beslut är redan det att inte riktigt besluta över sig själv. Den enda fullständiga formen av demokrati är därför direktdemokrati.
Att uppnå den bredaste och mest meningsfulla direktdemokratin förutsätter att alla de ekonomiska och politiska strukturerna i samhället baseras på lokala grupper som är verkligt organiska sociala enheter. Direktdemokrati kräver naturligtvis att medborgarna är fysiskt närvarande på en given plats när besluten skall tas. Men detta är inte nog. Det krävs också att medborgarna utgör en levande gemenskap, att de om möjligt bor i samma miljö, och att de i sin dagliga erfarenhet blivit förtrogna med de ämnen som ska diskuteras och de problem som skall tacklas. Det är bara i enheter där individernas aktiva deltagande och delaktighet i det politiska arbetet kan bli fullödig, som folk kan veta och känna att deras engagemang är meningsfullt och att det faktiska, reella livet i gemenskapen bestäms av dess medlemmar och inte av någon utomstående aktör som agerar "på deras vägnar". Därför måste maximal autonomi och självförvaltning gälla för de lokala grupperna.
Det moderna sociala livet har redan skapat dessa kollektiv och fortsätter att skapa dem. De utgör enheter baserade på mellanstora eller större företag och återfinns inom områden som tillverkningsindustrin, transportsektorn, byggnadsbranschen, handeln, bankväsendet och den offentliga administrationen, där människor i hundratal, tusental och tiotusental tillbringar merparten av sina liv fjättrade vid vanligt arbete, i opposition mot samhället i sin mest konkreta form. En arbetsplats är inte bara en produktionsenhet. För en bred majoritet av människor har den blivit det sociala livets primärenhet. Istället för att grundas i geografiska enheter, som den ekonomiska utvecklingen ofta fördelat helt artificiellt, kommer den politiska strukturen i socialismen i hög grad att bygga på kollektiv inbegripna i likartade arbeten. Sådana kollektiv kommer att vara bördig jord som direktdemokrati kan frodas i, liksom den av liknande orsaker gjorde det i antikens städer eller i de fria böndernas demokratiska kommuner i Amerika under artonhundratalet.
Den direkta demokratin ger oss en uppfattning om vilken decentralisering som det socialistiska samhället kommer att kunna uppnå. Men ett avancerat och industrialiserat fritt samhälle måste också finna ett sätt att infoga dessa enheter i den sociala vävens helhet. Det måste kunna lösa det svåra problemet med nödvändig central samordning, utan vilket ett modernt samhälle skulle kollapsa.
Det är inte central samordning i sig som har gjort de moderna samhällena till sådana iögonfallande exempel på politisk alienation - eller som gjort att minoriteter kunnat expropriera majoriteter politiskt. Detta har uppkommit genom utvecklandet av konstellationer avskilda från, och stående över, befolkningen i sin helhet - konstellationer som helt och hållet inriktat sig på centraliseringens funktion. Så länge som central samordning betraktas som en avskild och oberoende apparats funktion, är byråkrati och central samordning verkligen oskiljbara. Men i ett socialistiskt samhälle kommer det inte att finnas någon konflikt mellan central samordning och de lokala, självständiga organisationerna, eftersom båda dessa samhällsapparater styrs av samma institutioner. Det kommer inte att finnas några avskilda apparater som har till uppgift att sammanfoga vad de själva har brutit sönder, vilket just är den moderna byråkratins absurda uppgift, om vi nu behöver påminna om den saken.
Byråkratisk centralism kännetecknar alla moderna exploaterande samhällen. De i sådana klassamhällen täta banden mellan centralisering och totalitärt byråkratiskt styre orsakar en hälsosam och fullt förståelig aversion mot centralism hos vissa samtida revolutionärer. Men denna reaktion är ofta förvirrad och förvärrar ibland det problem som de vill åtgärda. "Centralism, där har vi roten till det onda" förklarar många ärliga revolutionärer när de bryter med stalinism eller leninism. Men denna formulering, som i bästa fall är tvetydig, blir direkt skadlig när den leder, och det förekommer, till antingen formella krav på att sprida ut makten eller till krav på ett obegränsat utvidgande av basgruppernas befogenheter, utan hänsyn till vad som sker på andra nivåer.
När exempelvis polska militanter menar att de funnit lösningen på byråkratins problem när de förordar att det sociala livet skall organiseras och ledas av "flera centra" (statens administration, en parlamentarisk församling, fackföreningarna, arbetarråden och de politiska partierna) missar de poängen. De ser inte att denna "polycentrism" är likvärdig med frånvaron av något klart definierat centrum som kan kontrolleras underifrån. Eftersom ett modernt samhälle måste fatta vissa centrala beslut kommer denna "konstitution" endast att existera på pappret. Den kommer bara att tjäna till att dölja återkomsten av ett verkligt, men denna gång dolt och därför okontrollerbart centrum, i vars mitt en politisk byråkrati kan frodas.
Orsaken är uppenbar: om man delar upp en organisation med viktiga funktioner skapar man bara ett behov av fler organisationer för att återsamla dessa delar. På samma vis: om man förordar en utvidgning av de lokala rådens makt, riskerar man att överlämna dem till en centralbyråkrati som själv "vet" eller "förstår" hur man får ekonomin att fungera i sin helhet, och moderna ekonomier fungerar, vare sig man vill det eller inte, som helheter. För revolutionärer som duckar inför dessa svårigheter och vägrar att konfrontera frågan om central samordning blir detta liktydigt med att lämna över lösningen på detta problem till en eller annan byråkrati.
Det framtida socialistiska samhället måste därför lösa frågan om central samordning på ett frihetligt sätt. En tänkbar lösning skulle kunna vara att arbetarråden skickade delegater med förbestämda mandat till arbetarrådens federations Centralförsamling, som i sin tur bestämmer mandat åt en administrativ grupp, Rådet för delegaternas centralförsamling (se diagram nedan). Vi kommer längre fram att se att en sådan församling och en sådan administration inte innebär delegering av folkets makt utan tvärtom utgör ett verktyg för denna makt. På detta stadium diskuterar vi bara principerna som kan styra relationerna mellan dessa enheter och de lokala råden och andra basgrupper. Dessa principer är viktiga eftersom de kommer att påverka nästan alla institutioner i ett socialistiskt samhälle.
| Basenheter: samhällsnivå |
|---|
|
|
I ett samhälle där folk blivit bestulna på den politiska makten, och där denna makt är i händerna på en centraliserande myndighet, kan den väsentliga relationen mellan centrum och periferi sammanfattas på följande sätt: kanalerna från periferi till centrum förmedlar endast information, medan kanalerna från centrum till periferi förmedlar beslut, plus eventuellt det minimum av information som bedöms nödvändigt för förståelsen och verkställandet av besluten som tagits i centrum. Upplägget avspeglar inte bara ett monopol på beslutande auktoritet utan också ett monopol på utövandet av makt. Det är endast centrum som innehar all information som behövs för att avgöra och fatta besluten. I ett modernt samhälle kommer en individ eller grupp endast av en olyckshändelse över annan information än den som direkt berör den närmaste omgivningen. Systemet söker undvika sådana "olyckshändelser" - eller uppmuntrar dem åtminstone inte.
När vi påstår att de centrala delarna i ett socialistiskt samhälle inte kommer att utgöra delegering av folkets makt utan i stället kommer att innebära ett uttryck för denna makt föreslår vi också en stor förändring av allt detta. En av huvuduppgifterna för de centrala delarna kommer att vara insamling, förmedling och spridande av information, ihopsamlad och befordrad till dem av lokalgrupperna. På alla väsentliga områden kommer beslut att tas på gräsrotsnivå och de kommer att noteras av "centrum", vars ansvar också är att hjälpa eller följa beslutens utveckling. Rekommendationer och informationsutbyte kommer att etableras åt båda hållen, vilket inte bara kommer att gälla mellan administrationen och råden utan också vara modell för alla relationer mellan institutionerna och de som omfattas av dem.
Vi vill än en gång understryka att vi inte försöker framställa perfekta blåkopior för framtiden. Det är till exempel uppenbart att insamlande och vidarebefordran av information inte är en socialt neutral funktion. All information kan inte skickas vidare - det vore det säkraste sättet att kväva det som kunnat vara relevant och att göra det ogenomträngligt snårigt och därmed omöjligt att kontrollera. Varje central del i organisationen har därför även en politisk roll, också i denna bemärkelse.
Socialismen kommer endast komma till stånd genom majoritetens självständiga agerande. Det socialistiska samhället är inget annat än självorganiseringen av denna självständighet. Socialismen både förutsätter denna självständighet och hjälper till att utveckla den.
Men om autonomi är folkets medvetna herravälde över alla sina aktiviteter, står det också klart att vi inte bara kan diskutera politisk autonomi. Politisk autonomi är bara en avledd aspekt av det som är socialismens problem och centrala innehåll: att införa mänsklighetens herravälde över arbetsprocessen.[7] En rent politisk autonomi vore meningslös. Det går knappast att föreställa sig ett samhälle där folk är slavar i produktionen varje dag i veckan och sen avnjuter söndagar i politisk frihet.[8] Idén om att socialistisk produktion eller en socialistisk ekonomi på någon given nivå skulle kunna drivas av företagsledarna, övervakade av råden, sovjeterna, eller någon annan grupp som "förkroppsligar arbetarklassens politiska makt", är rent nonsens. Den verkliga makten skulle i varje sådant samhälle snabbt falla i händerna på de som ägde produktionsmedlen. Råden eller sovjeterna skulle snabbt tyna bort i likgiltighet mitt bland befolkningen. Folk skulle sluta att lägga ner tid, energi eller intresse på institutioner som inte längre påverkade deras livsmönster.
Autonomi är därför meningslös om den inte inbegriper arbetarnas förvaltning av produktionen, verkstaden, anläggningen, industrin och ekonomin i sin helhet. Men arbetarförvaltning är inte bara en ny administrationsteknik som kan förhålla sig extern i förhållande till arbetets form. Den innebär inte att man behåller arbetet som det är och bara byter ut den byråkratiska apparaten mot en produktion styrd av arbetarråd - hur demokratiska och omväljbara dessa än må vara. Autonomi betyder att nya relationer måste ut vecklas i arbetet. Själva innehållet i arbetet måste omedelbart förändras.
Idag är arbetets ändamål, medel, metoder och rytm bestämd av byråkratins styrande grupper. Dessa grupper kan bara styra genom att ta sin tillflykt till allmänna, abstrakta regler, bestämda "en gång för alla". Dessa regler täcker sådana områden som produktionsnormer, tekniska instruktioner, arbetsförtjänst, bonusar och hur arbetsområdena skall organiseras. Den återkommande revisionen av dessa regler resulterar i återkommande "kriser" i produktionen. Så fort denna byråkratiska styrmekanism har undanröjts kommer också denna produktionsstruktur att försvinna, såväl till form som i innehåll. I samklang med arbetarklassens djupaste ambitioner, trevande uttryckt i höjdpunkterna på dess strider, kommer produktionsnormerna att avskaffas helt och hållet och fullständig likalön inrättas. Dessa åtgärder sammantagna kommer som ett första steg att göra slut på utsugningen och på alla utifrån kommande tvång och begränsningar i produktionen. I den utsträckning som arbete fortfarande kommer att vara nödvändigt (och detta kommer i sig ständigt att utvärderas av samhället som helhet) kommer arbetsdisciplinen att bli en fråga om relationer mellan arbetaren och arbetslaget, mellan arbetslaget och hela fabriksavdelningen, och mellan den och fabrikens eller företagets generalförsamling.
Arbetarförvaltning är därför inte en byråkratisk ledningsgrupps "övervakning" av arbetarrepresentanter. Inte heller är det ersättandet av en sådan grupp med en annan, utformad av individer med arbetarklassbakgrund. Det är avskaffandet av varje avskild ledningsgrupp och överförandet av de funktioner ledningen hade till arbetarkollektiven. Fabriksrådet är inte en ny ledningsgrupp. Det är ett av flera ställen där samordning sker, ett "lokalt högkvarter" varifrån kontakter med fabriken och omvärlden regleras.
Om detta har uppnåtts betyder det att själva arbetets natur och innehåll redan håller på att förändras. I dag består arbete huvudsakligen i att lyda instruktioner som utformats någon annanstans. Arbetarförvaltning kommer att betyda de beslutande och verkställande funktionernas återförening. Men även detta kommer att vara otillräckligt - eller det kommer rättare sagt att leda vidare till något annat. Återbördandet av den styrande funktionen till arbetarna kommer oundvikligen leda dem till angripandet av vad som idag är alienationens kärna, nämligen arbetets teknologiska struktur vilken resulterar i att arbetet dominerar över arbetarna i stället för tvärtom. Detta problem kommer inte att lösas över en natt men dess lösning blir en uppgift i den historiska epok som vi kallar socialism. Socialism är först och främst en lösning på just detta problem.
Mellan kapitalism och kommunism finns det inte trettiosex typer av "övergångssamhällen" som somliga försöker få oss att tro. Det finns bara ett: socialism. Det mest utmärkande för socialismen är inte "utvecklingen av produktionskrafterna" eller "större behovstillfredsställelse för konsumenterna" eller "ökad politisk frihet". Socialismens kännetecken är den förändring den kommer att åstadkomma i arbetets natur och innehåll, genom en medveten och noga övervägd förändring av en nedärvd teknologi. För första gången i mänsklighetens historia kommer teknologin att vara underordnad de mänskliga behoven, inte bara till människors behov som konsumenter utan också till deras behov som producenter.
Den socialistiska revolutionen kommer att inleda denna process. Dess fullbordan markerar mänsklighetens intåg i den klasslösa eran. Allting annat - politik, konsumtion och så vidare - är konsekvenser eller implikationer som man förstås måste se i hela sitt sammanhang, men som bara kan få ett sådant sammanhang och en sådan mening genom sin relation till huvudproblemet: omvandlingen av själva arbetet. Mänsklig frihet förblir en illusion och en mystifikation om den inte betyder frihet i folks viktigaste aktivitet: den aktivitet som producerar. Denna frihet kommer inte ur naturen eller som en skänk från ovan. Den uppstår inte spontant ur annan utveckling. Den måste skapas medvetet. Detta är i sista hand socialismens innebörd.
Ur detta uppkommer viktiga praktiska konsekvenser. Förändringen av arbetet kommer att angripas från bägge ändarna. Å ena sidan kommer omständigheter att skapas som fullt ut tillåter människors kapaciteter och förmågor att utvecklas. Detta kommer att medföra en systematisk nedmontering, sten för sten, av arbetsdelningens uppbyggnad. Å andra sidan måste folk ge de tekniska landvinningarna och hur de tillämpas i produktionen en helt annan inriktning. Detta är bara två sidor av samma sak: människans relation till tekniken.
Låt oss börja med att titta på den andra, mer påtagliga aspekten: teknisk utveckling som sådan. Som en första ungefärlig bedömning kan vi säga att kapitalistisk teknologi är rutten i sin kärna eftersom den inte hjälper folk att behärska sitt arbete; dess mål är det rakt motsatta. Socialister säger ofta att det som är grundläggande fel med kapitalistisk teknologi är att den söker utforma produktionen för profitsyfte, eller att den utformar produktion för produktionens egen skull, oberoende av mänskliga behov, och att folk betraktas bara som potentiella konsumenter av varor. Samma socialister säger oss sedan att syftet med socialismen är att anpassa produktionen till samhällets verkliga konsumentbehov, både i fråga om volym och varuform.
Detta är naturligtvis sant, och varje samhälle som låter ett enda barn eller en enda vuxen gå hungrig bör fördömas på dessa grunder. Men det verkliga problemet återfinns på annat håll. Kapitalismen använder inte en socialt neutral teknologi för sina behov. Kapitalismen har skapat en kapitalistisk teknologi för sina egna behov, vilka inte är neutrala. Kärnan i den kapitalistiska teknologin består inte i att utveckla produktion för produktionens skull utan i att underordna och dominera producenterna. Kapitalistisk teknologi karakteriseras primärt av sin strävan efter att eliminera det mänskliga inslaget i produktivt arbete, och på lång sikt att helt och hållet eliminera människan i den produktiva processen. Att kapitalismen både här och på andra håll misslyckas med att fullfölja sina djupaste tendenser - och att den skulle gå i bitar om den uppnådde sitt syfte - påverkar inte argumentet. Tvärtom, det belyser bara en annan aspekt av systemets kriser.
Kapitalismen kan inte räkna med frivillig samverkan från producenterna. Tvärtom måste den hela tiden konfronteras med deras fientlighet, eller i bästa fall likgiltighet. Det blir därför nödvändigt att maskinen påför sin rytm över arbetet. Där detta inte är möjligt söker kapitalisten åtminstone mäta det utförda arbetet. I varje produktiv process måste därför arbetet definieras, kvantifieras och kontrolleras utifrån. Så länge som kapitalismen inte kan undvara arbetarna helt och hållet, måste den göra dem så utbytbara som möjligt och reducera deras arbete till dess enklaste uttryck, det okvalificerade arbetet. Det finns ingen medveten konspiration eller sammansvärjning bakom allt detta. Det är bara en process av "naturligt urval" som påverkar tekniska uppfinningar när de används i industrin. En del föredras framför andra, och är på det hela taget mer använda. Dessa är de som passar in i kapitalismens grundläggande behov av att hantera arbetskraft som en mätbar, kontrollerbar och utbytbar vara.
Det finns ingen kapitalistisk kemi eller kapitalistisk fysik som sådan - men det finns förvisso en kapitalistisk teknologi, om man med detta menar att i det spektrum av tekniker som är tillgängliga vid ett visst tillfälle (vilket bestäms av vetenskapens utveckling) kommer en viss grupp eller konstellation att väljas ut. Från det ögonblick då vetenskapens utveckling tillåter ett val av flera möjliga tekniker, kommer samhället regelbundet att välja de tekniker som är meningsfulla för det, vilket är "rationellt" i ljuset av den egna klassens rationalitet. Men det exploaterande samhällets "rationalitet" är inte socialismens rationalitet.[9] Den medvetna omvandlingen av teknologin kommer därför att bli en central fråga i ett samhälle av fria arbetare.
Det är välkänt att Marx var den förste att gå under ytan på kapitalismens ekonomiska fenomen (sådana som marknaden, konkurrensen, distributionen och så vidare) och att tackla analysen av nyckelområdet i de kapitalistiska sociala relationerna: de konkreta produktionsförhållandena i den kapitalistiska fabriken. Men Kapitalets första band väntar fortfarande på komplettering. Det mest slående draget i den marxistiska rörelsens sönderfall är att just denna av Marx angelägenheter, den mest grundläggande av alla, snart övergavs också av de bästa marxister, till förmån för analysen av "viktiga" problem. Just på grund av detta blev dessa analyser antingen totalt förvrängda eller kom att syssla med mycket specifika detaljer av verkligheten, som därmed ledde till omdömen som skulle visa sig vara katastrofalt felaktiga.
Det är slående att se Rosa Luxemburg ägna två viktiga volymer åt "ackumulationen av kapital", i vilka hon totalt ignorerar vad denna ackumulationsprocess verkligen betyder för relationerna i produktionen. I dessa volymer riktas hennes intresse enbart mot möjligheten av en global social jämvikt mellan konsumtion och produktion, och hon leds till slut att tro att hon upptäckt en automatisk process för kapitalismens kollaps, en idé som givetvis är oriktig och a priori absurd. Det är lika slående att se hur Lenin i sin Imperialismen som kapitalismens högsta stadium börjar med den korrekta och grundläggande iakttagelsen att kapitalkoncentrationen har nått den nivå där den dominerar monopolen och ändå fortsätter han med att försumma förändringarna av produktionsrelationerna i den kapitalistiska fabriken som beror på just denna koncentration. Han ignorerade skapandet av en enorm samhällsapparat för att övervaka exploateringen och styra produktionen, och föredrog istället att se de allmänna konsekvenserna av kapitalkoncentrationen som kapitalisternas förvandling till "kupongklippande" rentierer. Arbetarrörelsen betalar fortfarande priset för konsekvenserna av detta missvisande synsätt. I den mån idéer spelar en roll i historien, sitter Chrusjtjov vid makten i Sovjetunionen som en biprodukt av tankefiguren att exploatering bara kan ta formen av "kupongklippande".
Men vi måste gå ännu längre tillbaka. Vi måste gå tillbaka till Marx själv. Marx kastade en hel del ljus över alienationen hos producenten i den kapitalistiska produktionen och på människans förslavande genom det mekaniska universum hon skapat. Men Marx analys är ibland ofullständig då han bara ser alienation i allt detta. I Kapitalet förs det - i motsats till Marx tidigare arbeten - inte fram att arbetaren är (och bara kan vara) det positiva uttrycksmedlet för den kapitalistiska produktionen. Kapitalet måste förlita sig på honom som sådan, att utveckla honom som sådan och samtidigt söka reducera honom till en automat och till sist att driva ut honom ur produktionen helt och hållet. På grund av detta missar analysen att den verkliga kapitalistiska krisen är krisen i produktionen, tack vare den samtidiga förekomsten av två motstridiga tendenser där ingen av dem kan försvinna utan att systemet kollapsar. Marx ser i kapitalismen "despotism i fabriken och kaos i samhället", i stället för att både despotism och kaos i både fabriken och samhället. Detta leder honom till att inte söka orsaken till kapitalismens kris hos proletariatets styrka i produktionen (förutom att kapitalistisk produktion utvecklar "förtryck, misär, degeneration, men också revolt") utan i stället faktorer som överproduktion och den fallande profitkvoten. Marx ser inte att så länge som denna typ av arbete finns kvar, så kommer krisen att fortleva med allt vad det innebär, och detta oberoende av inte bara vilket egendomssystem eller vilken sorts stat man har utan slutligen också oberoende av makten över produktionen.
I vissa passager i Kapitalet ser Marx att arbetaren i den moderna produktionen bara förödmjukas och reduceras till "ett mänskligt fragment"[10]. Desto viktigare kopplar Marx denna aspekt till den moderna produktionen och slutligen till produktionen som sådan - i stället för att koppla den till kapitalistisk teknologi. Marx antar att grunden för detta tillstånd är den moderna produktionen, ett stadium i teknikens utveckling åt vilket inget kan göras; det berömda "nödvändighetens rike". Därför kommer producenternas övertagande av samhället (socialismen) för Marx att ibland endast innebära en utifrån kommande förändring i politiskt och ekonomiskt ledarskap, en förändring som skulle lämna arbetets struktur intakt och bara reformera dess mer inhumana aspekter. Denna idé är klart uttryckt i den berömda passagen i Kapitalets tredje band där det talas om det socialistiska samhället. Marx säger:
"Frihetens rike börjar i själva verket först där det arbete som är bestämt av nödtvång och yttre ändamålsenlighet upphör; det ligger alltså enligt sakens natur bortom den egentliga materiella produktionens sfär.[...] Inom detta område kan friheten bara bestå i att den samhälleliga människan, de förenade producenterna, rationellt reglerar denna sin ämnesomsättning med naturen, bringar den under sin gemensamma kontroll i stället för att behärskas av den [...] fullbordar den med minsta möjliga kraftansträngning och under de betingelser som för den mänskliga naturen är mest värdiga och adekvata. Men det förblir alltid ett nödvändighetens rike. Bortom detta börjar den mänskliga [...] frihetens sanna rike, som emellertid bara kan blomstra med detta nödvändighetens rike som sin grundval. Att förkorta arbetsdagen är grundbetingelsen."[11]
Om det är sant att "frihetens rike börjar i själva verket först där det arbete som är bestämt av nödtvång och yttre ändamålsenlighet upphör", är det underligt att från den mans penna som skrivit att "industrin var den mänskliga förmågans öppna bok", höra att friheten därmed bara kan finnas bortom arbetet. Den riktiga slutsatsen - som Marx själv drar på flera andra ställen - är att frihetens rike börjar när arbetet blivit fri aktivitet, både i vad som motiverar det och i dess innehåll. I den vanligaste föreställningen är friheten emellertid det som inte är arbete, det är vad som omger arbetet, det är antingen "fritid" (förkortning av arbetsdagen) eller "rationell reglering" och allmän kontroll av utbytet med naturen, vilket minimaliserar den mänskliga ansträngningen och bibehåller den mänskliga värdigheten. I detta perspektiv blir förkortningen av arbetsdagen verkligen ett "centralt instrument", eftersom mänskligheten till sist endast blir fri på sin fritid.
Förkortningen av arbetsdagen är faktiskt viktig, emellertid inte av nämnd orsak, utan eftersom det möjliggör en balans i människors olika aktiviteter. Slutligen är "idealet", kommunism, inte en förkortning av arbetsdagen till noll utan det fria behärskandet av hela naturen och resultatet av arbetet. Det socialistiska samhället kommer att kunna reducera arbetsdagens längd, och måste göra det, men detta kommer inte att vara dess främsta sysselsättning. Dess första uppgift blir att tackla "nödvändighetens rike" som sådant, att omvandla själva arbetets natur. Problemet blir inte att ge individer mer och mer "fri" tid - vilket lika gärna kan bli tom tid - så att många med avsikt fyller det med poesi eller träsnideri. Problemet är att göra all tid till frihetens tid och att låta konkret frihet finna sitt uttryck i kreativ aktivitet. Problemet är att fylla arbetet med poesi.[12] Produktion är ingenting negativt som skall begränsas så mycket som möjlig för att mänskligheten skall kunna självförverkliga sig på fritiden. Inrättandet av autonomin innebär också - och i första hand - autonomi i arbetet. Bakom idén att friheten "egentligen finns utanför produktionens område" ligger ett dubbelt misstag. Det första är att tekniken och den moderna produktionen till sin natur måste innebära att produktionsprocessen styr över producenten i arbetet. Det andra är att teknologi, och i synnerhet modern teknologi, skulle följa sin egen utveckling inför vilken man bara kan böja sig. Denna moderna teknologi skulle dessutom förutsätta dels att den mänskliga rollen i produktionen hela tiden reduceras och dels att produktiviteten i arbetet hela tiden ökar. Dessa uttryckligen kombinerade egenskaper skulle leda till en mirakulös dialektik i teknologins framsteg: alt mer en slav under arbetstid skulle människan kunna reducera denna arbetstid enormt, om man bara kunde organisera samhället rationellt.
Vi har redan visat att det inte finns någon helt separat och avskild utveckling av teknologin. Av alla teknologier som vetenskapen utvecklar vid en viss tidpunkt, väljer kapitalismen att förverkliga dem som bäst tjänar dess klasstruktur, som bäst låter kapitalet föra kampen mot arbetet. Det anses allmänt att en viss uppfinnings tillämpning beror på dess ekonomiska "profitabilitet". Men det finns inget sådant som en neutral "profitabilitet": klasskampen i fabriken är den huvudfaktor som bestämmer "profitabiliteten". Om omständigheterna i övrigt är likvärdiga, kommer den uppfinning att föredras av fabriksledningen som ökar produktionens "oberoende" utveckling och befriar produktionen från arbetarnas inblandning. Det fortskridande förslavandet av människorna i produktionen utgår väsentligen från denna process, och inte från någon mystisk förbannelse som hör till en särskild fas av den teknologiska utvecklingen. Det finns heller ingen magisk dialektik mellan slaveri och produktivitet. Produktiviteten ökar i relation till den enorma vetenskapliga och teknologiska utveckling som modern produktion baseras på - och den ökar trots slaveriet, inte tack vare det. Slaveriet innebär förlust, tack vare det faktum att folk bara bidrar med en liten bråkdel av sin kapacitet i produktionen. Vi gör ingen bedömning a priori vilken denna kapacitet kan vara. Hur lågt man än uppskattar produktionen, måste direktörerna på Ford och sekreteraren i ryska kommunistpartiet erkänna att deras sätt att organisera arbetet bara når en bråkdel av den möjliga produktiviteten.
Det socialistiska samhället kommer därför inte att utsättas för något slags teknologisk förbannelse. När man avskaffar de byråkratiska kapitalistiska relationerna kommer man samtidigt att tackla produktionens teknologiska struktur, som både är grunden för dessa relationer och för dess ständigt förnyelsebara produkt.
Det är välkänt att arbetarna kan organisera sitt eget arbete vid olika maskiner eller på avdelningar. Borgerliga industrisociologer inte bara erkänner detta faktum utan påpekar särskilt att arbetarnas "primärgrupper" ofta klarar jobbet bättre om ledningen lämnar dem ifred och inte ständigt lägger sig i produktionsprocessen.
Hur kan dessa "primärgruppers", eller avdelningars och sektorers arbete koordineras? Borgerliga teoretiker understryker att den nuvarande ledningsapparaten - vars formella uppgift är att garantera en sådan samordning - inte riktigt klarar uppgiften: den har inget riktigt grepp om arbetarna och plågas själv av interna motsättningar. Men när de "smulat sönder" det nuvarande systemet med sin kritik har de moderna industrisociologerna ändå ingenting att föreslå i stället. Eftersom det måste finnas en "sekundär" organisation av produktionen bakom den "primära", faller de till slut tillbaka på den existerande byråkratiska apparaten, som de uppmanar att "förstå", "förbättra sig" och "lita mer på folk."[13] Samma sak kan sägas om "reformerade" eller "avstaliniserade" ledare i Östblocket.
Vad ingen verkar vara beredd att lägga märke till, eller ännu mindre erkänna, är det arbetande folkets kapacitet att sköta sina egna affärer utanför en mycket liten radie. Byråkraten kan inte i massan av anställda på en fabrik eller på ett kontor se ett aktivt subjekt, kapabelt att planera och organisera. Så fort man kommer upp i en grupp på tio, femton eller tjugo individer börjar i de styrandes ögon folksamlingen - mobben, den tusenhövdade hydra som inte kan agera kollektivt, eller som bara kan agera kollektivt i kollektivt delirium eller hysteri. De tror att enbart en speciellt utvecklad ledningsapparat, naturligtvis begåvad med undertryckande funktioner, kan dominera och kontrollera denna massa.
Men sådan är förvirringen och otillräckligheten i den nuvarande ledningsapparaten att redan idag tvingas arbetarna (eller "primärgrupperna") att utföra en hel del samordnande uppgifter. Dessutom visar den historiska erfarenheten att arbetarklassen är fullt kapabel att styra hela företag. I Spanien 1936 och 1937 drev arbetarna fabrikerna. I Budapest 1956 fortsatte stora bagerier med hundratals anställda sin produktion under och efter upproret. Under arbetarnas självförvaltning arbetade de bättre än någonsin förut. Många sådana exempel skulle kunna anföras.
Det mest användbara sättet att diskutera detta problem är inte att väga upp "den styrande kapaciteten" hos arbetarklassen på ett abstrakt sätt. Det är att avveckla de speciella funktionerna hos den nuvarande ledningsapparaten, för att se vilka av dem som kunde avvaras under socialismen och vilka som behöver förändras, och i vilken riktning.
Den kapitalistiska arbetsledningen har fyra huvudfunktioner och vi ska diskutera var och en av dem nedan.
Dessa uppgifter, de som utför dem (uppsyningsmän, förmän, delar av personalavdelningen) blir vi lätt av med. Varje grupp av arbetare kommer att vara fullt kapabel att disciplinera sig själva. Den blir också kapabel att från tid till annan erhålla tillfällig befogenhet av folk från dess egna led om detta skulle kännas nödvändigt för att utföra ett särskilt arbete.
Detta avser jobb som vanligtvis utförs på kontoret, bland dem bokföringen och den "kommersiella" och "allmänna" servicen på företaget. Den moderna produktionens utveckling har fragmenterat och socialiserat detta arbete, liksom den har gjort med produktionen i sig. Nio tiondelar av de som jobbar på kontoret utför befallningar. Hela livet igenom gör de inte mycket annat. Viktiga förändringar måste genomföras här.
Fabrikens kapitalistiska struktur resulterar vanligen i ett avsevärt överarbete på dessa områden och en socialistisk omorganisering skulle antagligen resultera i en stor arbetsbesparing på detta fält. En del av dessa avdelningar skulle inte bara minskas i storlek utan skulle också få bevittna en radikal förändring av arbetsuppgifterna. Under de senaste åren har "kommersiella sektioner" växt enormt överallt. I en planerad socialistisk ekonomi skulle de främst vara sysselsatta med att å ena sidan ta emot gods och å den andra sköta leveranser. De skulle stå i kontakt med liknande avdelningar i fabriker för materialframställning och med lagrets distribution till konsumenterna. När de nödvändiga förändringarna väl är gjorda skulle kontoren betraktas som "verkstäder" som alla andra. De kunde organisera sin egen verksamhet och för samordningens skull relatera till andra verkstäder på fabriken. De skulle inte ha några särskilda förmåner i kraft av arbetsuppgifternas art. De har i själva verket inga sådana förmåner idag och det beror på andra faktorer (uppdelningen mellan manuellt och intellektuellt arbete, den mer uttalade hierarkin på kontoren och så vidare) att personer bland kontorspersonalen kan bana sig väg in i företagsledningens led.
Dessa utförs för närvarande av allt från anlitade ingenjörer till ritare. Också här har den moderna industrin skapat "kollektiv" där arbetet splittrats upp och socialiserats, och där 90 % bara gör det de blir tillsagda. Men när vi påpekar detta i relation till vad som sker inom dessa speciella avdelningar, måste vi också lägga märke till att dessa avdelningar utför ledningsuppgifter i relation till produktionsområdet. När väl produktionsmålet är definierat är det denna kollektiva tekniska apparat som väljer medel och metoder, tittar på nödvändiga förändringar i utrustningen och bestämmer sekvenserna och detaljerna i olika operationer. I teorin ska produktionsområdet mestadels verkställa de tekniska avdelningarnas instruktioner. Under den moderna massproduktionens villkor existerar det helt klart en total uppdelning mellan de som drar upp planerna och de som utför dem.
Till viss del är allt detta grundat på något verkligt. Idag är både specialisering och teknisk-vetenskaplig kompetens en minoritets privilegium. Men av detta följer på intet vis att det bästa sättet att använda denna expertis på är att ge "experterna" rätt att bestämma över hela produktionen. Kompetens är, nästan per definition, begränsad till sin utsträckning. Utanför denna sektor, eller den särskilda process han känner till, är teknikern inte bättre rustad att fatta ansvarsfulla beslut än någon annan. Hans synvinkel är ofta begränsad även inom det egna området. Han vet vanligen inte mycket om andra sektorer och tenderar kanske att förminska deras betydelse fast dessa sektorer har ett direkt inflytande på hans egen sfär. Framförallt - och detta är viktigare - är teknikern avskild från den verkliga produktionsprocessen.
Denna separation är en källa till slöseri och konflikter i kapitalistiska fabriker. Den kan bara avskaffas när den "tekniska" och "produktiva" personalen börjar samarbeta på ett genomgripande sätt. Detta samarbete kommer att baseras på beslut i samråd, tagna av teknikerna och de som skall arbeta med en given uppgift. Tillsammans kommer de att bestämma de metoder som skall användas.
Kommer ett sådant samarbete att fungera smidigt? Det finns egentligen ingen orsak till att omöjliga hinder kommer att uppstå. Arbetarna kommer inte att ha något intresse av att ifrågasätta de lösningar som teknikern i sin egenskap av tekniker anger på rent tekniska problem. Om det uppstår meningsskiljaktigheter kommer dessa snabbt att lösas i praktiken. Produktionsområdet tillåter en nästan omedelbar verifikation av vad den ene eller den andre föreslår. Att den eller den metallen är att föredra (givet en viss kunskapsnivå och vissa produktionsförhållanden) för det jobbet eller det verktyget kommer sällan att bli föremål för kontroverser.
Men de lösningar som tekniken kan erbjuda utgör bara ramen. De presenterar bara några av de element som i praktiken kommer att påverka produktionen. Inom denna givna ram kommer det troligen att finnas en mängd olika sätt att organisera en speciell uppgift. Med detta övervägande får hänsyn tas dels till "ekonomin" (arbetets, energins, råvarornas och anläggningens ekonomi) och dels får man - vilket är mycket viktigare - ta hänsyn till människans öde i produktionen. I dessa frågor är det per definition endast de människor som är direkt involverade som kan fatta beslut. På detta område är kompetensen hos teknikern, som tekniker, lika med noll.[14]
Grogrunden till möjliga konflikter mellan arbetare och tekniker kommer därför inte att vara teknisk. Om en sådan konflikt uppstår kommer det att vara en social konflikt, härledd ur teknikernas tänkbara tendenser att ikläda sig en dominerande roll och därigenom skapa en ny byråkratisk ledningsapparat. Vilken styrka skulle en sådan tendens kunna få, och hur skulle den kunna utveckla sig?
Vi kan inte här diskutera detta problem på djupet. Vi kan bara än en gång understryka att teknikerna inte utgör en majoritet - eller ens en väsentlig del - av de övre skikten i den moderna ekonomiska eller politiska makten. I förbigående sagt: att vara medveten om detta uppenbara faktum hjälper en att kunna genomskåda den mystifierande karaktären i de argument som försöker bevisa att vanligt folk inte kan sköta produktionen eftersom de saknar "nödvändig teknisk kapacitet". Det stora flertalet tekniker innehar bara underordnade positioner. De utför bara uppdelade arbetsuppgifter på instruktioner uppifrån. De tekniker som "nått toppen" befinner sig inte där i egenskap av tekniker utan som ledare eller organisatörer.
Den moderna kapitalismen är en byråkratisk kapitalism. Den är inte - och kommer aldrig att bli - teknokratisk kapitalism. Föreställningen om teknokratin är en innehållslös generalisering av konstruerande sociologer, eller en dagdröm av tekniker som konfronteras med sin egen oförmåga och med det nuvarande systemets absurditet. Tekniker utgör inte en klass. Ur formell synpunkt är de bara en kategori löneslavar. Den moderna kapitalismens utveckling, som utökar deras antal och som omvandlar dem till folk som utför fragmenterade och utbytbara tjänster, tenderar att föra dem närmare arbetarklassen. Det är sant att det som motarbetar dessa tendenser är deras ställning i löne- och statushierarkin och de fåtaliga möjligheter att "komma sig upp" som fortfarande ligger öppna. Dock blir dessa kanaler allt oftare stängda i takt med att antalet tekniker ökar och med att byråkratiseringen sprids i deras egna led. Parallellt med detta utvecklas en revolt bland dem som konfronteras med den byråkratiska kapitalismens irrationalitet och som upplever ökande svårigheter med att få ge sin förmåga till kreativitet och ett meningsfullt arbete fria tyglar.
En del tekniker som redan nått toppen eller är på väg dit, kommer att hålla sig på sin kant av det exploaterande samhället. De kommer emellertid att stöta på patrull från en växande minoritet av opåverkade kollegor, beredda att samarbeta med andra för att kullkasta systemet. I mitten kommer det förstås att finnas en stor majoritet tekniker som idag apatiskt accepterar sin ställning som obetydligt privilegierade anställda. Deras nuvarande konservatism indikerar att de inte vill riskera en konflikt med den verkliga makten, oavsett vilken den är. Händelsernas utveckling kan till och med komma att radikalisera dem.
Det är därför högst sannolikt att arbetarförvaltningen i fabriken, när den svept undan ett litet antal tekniska byråkrater, kommer att få stöd från ett avsevärt antal andra tekniker. Det borde utan större konflikter vara möjligt att integrera de återstående i fabrikens kooperativa nätverk.
De som "konsulteras" av en direktör eller en ordförande i bolagsstyrelsen innan han tar ett viktigt beslut uppgår vanligen till färre än ett dussin, även i de mest betydande firmor. Detta mycket begränsade ledningsskikt har två huvuduppgifter. Å ena sidan måste det fatta beslut som rör investeringar, lager, tillverkning och så vidare i relation till marknadens svängningar och till långsiktiga prospekt. Å andra sidan måste det "koordinera" de olika avdelningarna inom firman, för att söka pressa ut skillnader mellan olika segment av den byråkratiska apparaten.
En del av dessa funktioner kommer att försvinna helt och hållet i en planerad ekonomi, i synnerhet de som gäller svängningar på marknaden. Andra kommer att reduceras avsevärt: att koordinera de olika verkstäderna i en fabrik skulle vara mycket lättare om producenterna organiserade sitt eget arbete och om olika grupper, verkstäder och avdelningar kunde kontakta varandra direkt. Även andra funktioner kunde förstärkas, som genuina diskussioner om vad som kan bli möjligt i framtiden, eller hur man gör saker, eller om företagets nuvarande och framtida roll i ekonomins övergripande utveckling.
Under socialismen kommer frågor rörande förvaltning på fabriksnivå att utföras av två grupper:
a.) Fabriksrådet, sammansatt av delegater från de olika verkstäderna och kontoren, samtliga valda och när som helst avsättbara. På ett företag med låt säga 5.000 till 10.000 arbetare kan ett sådant Råd räkna 30-50 personer. Delegaterna behåller sina jobb. Samtliga träffas så ofta det anses att behovet finns, antagligen en eller två halva dagar i veckan. De rapporterar tillbaka till sina arbetskamrater i verkstad eller kontor, och kommer hur som helst förmodligen redan att ha diskuterat alla viktiga frågor med dem. Roterande grupper av delegater tillförsäkrar kontinuitet. En av huvuduppgifterna för Fabriksrådet blir att trygga kommunikationerna och att fungera som en diplomatisk länk mellan fabriken och omvärlden.
b.) Generalförsamlingen är ett stormöte bestående av alla de som arbetar på anläggningen, vare sig de är arbetare från golvet, kontorsarbetare eller tekniker.
Detta är den högsta beslutande instansen för alla frågor som gäller fabriken i sin helhet. Skillnader mellan olika sektorer bör kunna redas upp på denna nivå.
Generalförsamlingen kommer att förkroppsliga återinförandet av den direkta demokratin till den basenhet i det moderna samhället där den bör vara: arbetsplatsen. Församlingen bör ratificera alla Fabriksrådets beslut utom rena rutinärenden. Den bör ha befogenhet att ifrågasätta, bifalla, avvisa, rekommendera eller hänvisa åter alla beslut tagna av Fabriksrådet. Församlingen träffas regelbundet - säg en eller två dagar i varje månad. Det bör dessutom finnas möjlighet att sammankalla Generalförsamlingen om detta önskas av ett visst antal arbetare, verkstäder eller delegater.
För summering av sammansättningen och funktionerna hos dessa enheter och deras relation till andra basenheter, se diagrammet på nästa sida och tabellerna längst bak i boken. Det kan underlätta diskussionen för oss om vi ganska schematiskt skiljer mellan självförvaltningens statiska och dynamiska egenskaper: mellan det som genast kommer att vara möjligt vid den socialistiska produktionens inledande attack, och det som kommer att bli möjligt efter ett ganska kort intervall när den socialistiska produktionen utvecklas och människans makt över alla stadier i den produktiva processen snabbt ökar.
För tydlighetens skull kommer vi först att beskriva arbetarförvaltningen vid fabrikens nivå på ett statiskt sätt. Vi kommer sedan att undersöka hur den utvecklas, och hur denna utveckling i sig fortlöpande kommer att vidga gränserna för den lokala friheten.
| Basenheter: fabriksnivå |
|---|
 |
Det kan underlätta diskussionen för oss om vi ganska schematiskt skiljer mellan självförvaltningens statiska och dynamiska egenskaper: mellan det som genast kommer att vara möjligt vid den socialistiska produktionens inledande attack, och det som kommer att bli möjligt efter ett ganska kort intervall när den socialistiska produktionen utvecklas och människans makt över alla stadier i den produktiva processen snabbt ökar.
För tydlighetens skull kommer vi först att beskriva arbetarförvaltningen vid fabrikens nivå på ett statiskt sätt. Vi kommer sedan att undersöka hur den utvecklas, och hur denna utveckling i sig fortlöpande kommer att vidga gränserna för den lokala friheten.
Ur en mer statisk synvinkel kan den övergripande planen tilldela en särskild fabrik ett mål att uppnå inom en given tidsrymd. Vi ska längre fram undersöka hur sådana mål kan planeras under genuint demokratiska former. De allmänna medel som tilldelas företaget för att uppnå sitt mål kommer också att skissas upp i planen. Exempelvis kan planen innebära att årsproduktionen i en viss fabrik skall vara så och så många kylskåp och att för detta ändamål avsätta den och den kvantiteten råmaterial, elström och maskineri.
Utifrån denna synpunkt förutsätter självförvaltningen att arbetarkollektivet självt är ansvarigt att bestämma hur ett föreslaget mål bäst ska uppnås, givet de allmänna resurser som är tillgängliga. Frågan anknyter till de "positiva" funktioner som innehas av den nuvarande närbelägna ledningen, funktioner som skall ersättas. Arbetarna kommer att bestämma sitt arbetes organisation i varje verkstad eller avdelning. De kommer att försäkra sig om samarbete mellan avdelningarna. Detta kommer att ske via direkta kontakter, vare sig det handlar om rutinfrågor eller om avdelningar som deltar i nära relaterade aspekter av produktionsprocessen. Om viktigare frågor uppkommer kan de diskuteras och lösas av möten med delegaterna (eller av arbetarförsamlingen) från två eller flera avdelningar. Arbetets övergripande samordning sköts av Fabriksrådet och Generalförsamlingen. Relationerna till den övriga ekonomin ligger som förut nämnts i händerna på Fabriksrådet.
När det hela blivit verklighet i händerna på en viss fabriks arbetare kommer också ett visst mått av "ge och ta" otvivelaktigt att uppträda emellan "uppsatta mål" och "tillgängliga medel". Det bör emellertid påpekas att dessa "medel" i allmänhet är någon annan fabriks produkt. Emellertid kan det som ryms mellan "uppsatta mål" och "produktionsmedel tillgängliga för att uppnå dem" inte på ett slutgiltigt eller stelbent sätt definiera alla tänkbara metoder som kan komma till användning. Att ange dessa metoder i detalj och att bestämma exakt hur ett mål skall kunna uppnås givet vissa materiella förutsättningar kommer att vara det första område där arbetarförvaltningen kan verka. Det är ett viktigt men också begränsat område, och det är på sin plats att inse dessa begränsningar. Dessa begränsningar kan förklaras från det sammanhang den nya produktionen måste ta sin början i. Det kommer att bli en uppgift för den socialistiska produktionen att ständigt utvidga detta sammanhang och ständigt tränga tillbaka autonomins begränsningar.
Autonomin, självständighet i beslutsfattande, uppfattad på detta statiska sätt, är först och främst begränsad när det gäller att bestämma målen. Det är sant att arbetarna på ett visst företag kommer att delta i projekteringen av sin fabriks mål i den meningen att de är med om att utveckla den övergripande planen. Men de har inte en egen och oberoende kontroll över omständigheterna. I en modern ekonomi, där de flesta företags produktion både betingar och betingas av andras, kan som regel inte övergripande och sammanhängande mål dikteras av enskilda företag som agerar isolerat. Målen måste beslutas av samtliga berörda företag, och allmänna intressen måste väga tyngre än enskilda. Vi återkommer senare till denna fråga.
Autonomin kommer inledningsvis också att vara begränsad när det gäller de materiella förutsättningarna. Arbetarna på ett givet företag kan inte själva bestämma över de produktionsmedel de skulle vilja använda, eftersom dessa är andra företags och fabrikers produkter. Fullständig autonomi för varje företag när det gäller medlen skulle innebära att varje fabrik kunde bestämma över utbudet hos alla de övriga. Dessa olika autonomier skulle omedelbart neutralisera varandra. Denna begränsning är dock mindre rigid än den förra (begränsning i förhållande till målen). Förändringar i den egna utrustningen, på förslag av användarfabriken, kan många gånger tillmötesgås av producentfabriken, utan att denna får dra ett alltför tungt lass. I liten skala inträffar detta redan idag, i integrerade ingenjörsverkstäder i biltillverkning exempelvis, där en ansenlig del av utrustningen som används i en verkstad är tillverkad i en annan verkstad inom samma fabrik. Nära samarbete mellan anläggningar som gör maskinverktyg och anläggningar som använder dem kan snabbt leda till avsevärda förändringar i de produktionsmedel som faktiskt tas i bruk.
Låt oss nu titta på självförvaltningen på fabriksnivå som den skulle kunna utveckla sig, det vill säga på dess dynamiska aspekt. Hur kan den bidra eller deltaga till omgestaltningen av den socialistiska produktionen, alltså dess primära syfte? Allt vi har föreslagit hittills måste nu granskas igen. Vi ser att autonomins gränser kommer att vidgas högst väsentligt.
Förändringen kommer att bli mest uppenbar när det gäller produktionsmedlen. Det socialistiska samhället kommer genast att greppa problemet med en medveten attack mot den nedärvda kapitalistiska teknologin. Under kapitalismen är produktionsmedlen planerade och skapade oberoende av användarna och deras preferenser. Kapitalisten låtsas förstås ta användarens synpunkt under övervägande, men detta har litet att göra med den verklige användaren: arbetaren på fabriksgolvet. Utrustning är till för att användas produktivt. Den "produktive konsumentens" åsikt, det vill säga de som ska använda utrustningen för att producera godset, är av stort intresse. Eftersom synpunkterna från dem som tillverkar utrustningen också är viktiga, kommer problemet med produktionsmedlens struktur endast att lösas genom ett levande samarbete mellan dessa två arbetargrupper. I en integrerad fabrik betyder detta täta och ständiga band mellan de olika verkstäderna. På den övergripande ekonomins nivå sker det genom dagliga och ständiga kontakter mellan fabriker och produktionssektorer.[15]
Detta samarbete kommer att vara av två slag. Att välja ut de bästa metoderna och rationalisera och utvidga deras användning kommer att uppnås genom det horisontella samarbetet mellan Råden i en viss bransch (till exempel textilier, den kemiska industrin, byggande, ingenjörsarbete, elektrisk utrustning och så vidare). Å andra sidan kommer integreringen av synpunkter från de som tillverkar och de som använder utrustning att kräva vertikalt samarbete mellan Råden som motsvarar de olika stadierna i produktionsprocessen (stålindustri, maskinverktygsindustri och ingenjörsindustri, för att ge ett exempel). I båda fallen måste samarbetet finna sitt uttryck i stabila former, som till exempel fabriksrådskommittéer (eller större producentkonferenser). Det borde finnas utrymme för extrem flexibilitet och många nya varianter kommer säkert att utvecklas.
Om vi betraktar problemet ur denna dynamiska synvinkel - som i det långa loppet är den verkligen grundläggande synvinkeln - ser man genast att autonomins område har expanderat avsevärt. På fabrikernas samarbetsnivå, men även på den enskilda fabriksnivån, har producenterna börjat påverka produktionsmedlens struktur. De har därmed nått en position där de börjar dominera arbetsprocessen: de bestämmer inte bara dess metoder utan modifierar nu dess teknologiska struktur.
Detta faktum börjar nu förändra det vi just sagt om mål. Tre fjärdedelar av modern produktion består av mellanprodukter och halvfabrikat, av "produktionsmedel" i dess vidaste bemärkelse. När producenterna bestämmer över produktionsmedlen deltar de, på ett mycket direkt och konkret sätt, i beslut om produktionsmålen. Den återstående begränsningen, och den är viktig, kommer från det faktum att dessa produktionsmedel, oavsett deras exakta natur, är avsedda för att producera konsumtionsgods. Och den övergripande volymen av dessa kan, allmänt uttryckt, bara bestämmas av planen.
Men också här förändras visionen radikalt när man ser det på ett dynamiskt sätt. Modern konsumtion karakteriseras av att ständigt nya produkter dyker upp. Fabriker som producerar konsumtionsgods kommer att lära känna, få förslag på, studera och slutligen producera sådana produkter. Detta aktualiserar det vidare problemet om kontakten mellan producenter och konsumenter. Det kapitalistiska samhället vilar på en total separation mellan dessa två aspekter av mänsklig aktivitet, och på exploateringen av konsumenterna. Detta är inte bara exploatering av konsumenterna genom exploatering i pengar med överpriser. Kapitalismen hävdar att den kan tillfredsställa folks behov bättre än något annat system i historien. Men i själva verket påverkar kapitalismen både dessa behov i sig och sättet att tillfredsställa dem. Konsumentens preferenser kan påverkas av reklam.
Uppdelningen mellan konsumenter och producenter visar sig mest iögonfallande i relation till kvalitet. Detta problem är olösligt i ett exploaterande samhälle. De som endast ser på ytan av tingen ser endast en vara som en vara. De ser inte i den ett kristalliserat ögonblick av klasskampen. De ser fel och defekter enbart som fel och defekter, i stället för att i dem se den konstanta kampen mellan arbetaren och honom själv ("Kan jag göra detta bättre? Varför skulle jag? Jag har bara betalt för att fortsätta jobba."). Fel och defekter förkroppsligar kampen mellan arbetaren och exploateringen. De förkroppsligar också kontroverser mellan olika sektioner av byråkratin som styr anläggningen. Avskaffandet av exploateringen kommer av sig själv att åstadkomma en förändring i allt detta. I arbetet kommer folk att som framtida konsumenter ställa krav på vad de producerar. I sina tidiga former kommer emellertid det socialistiska samhället förmodligen att behöva inrätta andra former av kontakter än "marknaden" mellan producenter och konsumenter.
Som en utgångspunkt för allt detta har vi antagit att arbetsdelningen utgår från kapitalismen. Men vi har också sagt att det socialistiska samhället redan från början måste tackla denna uppdelning. Detta är ett enormt ämne som vi inte ens kan börja ta oss an i denna text. Grunden för denna uppgift kan dock uppfattas redan idag. Den moderna produktionen har ödelagt många yrkesmässiga kvalifikationer. Den har skapat många automatiska eller halvautomatiska maskiner. Den har därmed själv omstörtat arbetsdelningens traditionella ramverk. Den tenderar att frambringa en massarbetare, som efter en relativt kort introduktion kan sköta de flesta av de maskiner som existerar. Bortsett från dess klassaspekt är "positioneringen" av arbetare till särskilda jobb på en stor modern fabrik allt mindre och mindre knuten till verklig arbetsfördelning och mer och mer till en enkel uppdelning av uppgifter. Arbetarna är inte placerade i vissa av produktionsprocessens områden på grund av "yrkesmässigt kunnande" som oföränderligt svarar mot "ett behov av kunnande" hos företagsledningen. Ofta placeras personer i produktionen på grund av att en viss arbetare på en viss plats vid en viss tidpunkt råkar passa personalavdelningen eller förmannen. Ännu vanligare är att en arbetare placeras ut för att en lucka behöver fyllas.
Socialistiska fabriker kommer inte att ha någon anledning att acceptera den rigida arbetsdelning som nu föreligger. Det kommer att finnas all anledning att uppmuntra rotation mellan verkstäder och avdelningar - och mellan produktionen och kontorsområdet. En sådan rotation kommer i hög grad att hjälpa arbetarna att sköta produktionen "med full kunskap om relevanta fakta". Fler och fler arbetare kommer i första hand att vara införstådda med vad som pågår där de arbetar. Samma sak gäller arbetsrotation mellan olika företag, och i synnerhet mellan "producerande" och "användande" enheter.
Resterna av kapitalismens arbetsdelning kommer gradvis att elimineras. Detta går om lott med det allmänna utbildningsproblemet; utbildning inte bara av den nya generationen utan också av de vuxna som växt upp under det nuvarande systemet. Vi kan inte gå in på dessa problem här.
Socialistisk ekonomi innebär att producenterna själva medvetet sköter all ekonomisk aktivitet. Denna makt kommer att utövas på alla nivåer och i synnerhet på den övergripande nivån. Det är en illusion att tro att en byråkrati (om än en "kontrollerad" sådan) överlämnad åt sig själv kan leda ekonomin mot socialism. En sådan byråkrati kan bara leda samhället mot nya former av exploatering. Det är också fel att tro på införandet av "automatiska" objektiva mekanismer som likt automatpiloten på ett jetplan i varje ögonblick kan dirigera ekonomin i önskvärd riktning. Samma omöjligheter gör sig gällande vare sig det gäller en "upplyst" byråkrati eller en superdator, nämligen att kärnfrågorna här är mänskliga frågor. Varje plan förutsätter ett fundamentalt beslut om tillväxttakten i ekonomin, och detta i sin tur beror huvudsakligen på mänskliga beslut om distributionen av den sociala produkten mellan investering och konsumtion.[16] Ingen "objektiv" rationalism kan bestämma en sådan distribution. Ett beslut att investera 10 % av den sociala produkten är varken mer eller mindre rationellt än ett beslut att investera 90 % av den. Det enda rationella i denna fråga är det val folk gör om sitt eget öde, med full kunskap om relevanta fakta. Utformandet av planens mål av dem som skall fullgöra dem är i sista hand den enda garantin för deras beredvillighet och spontana medverkan.
Men detta betyder inte att planen och förvaltningen av ekonomin bara är "politiska frågor". Socialistisk planering kommer att baseras på vissa rationella tekniska faktorer. Den är i själva verket den enda typ av planering som kan integrera sådana faktorer i en medveten förvaltning av ekonomin. Dessa faktorer består av ett antal mycket användbara och effektiva "arbetsbesparande" och "tankebesparande" riktlinjer, som kan användas för att förenkla ekonomins representation och inre relationer, och därmed tillåta att problemen med central ekonomisk förvaltning blir tillgängliga för alla. Arbetarnas självförvaltning av produktionen (denna gång på hela ekonomins och inte bara på den enskilda fabrikens nivå) kan endast bli möjlig om de fundamentala besluten blivit enormt förenklade, så att producenterna och deras kollektiva institutioner är i den positionen att de kan bedöma nyckelfrågorna på ett välinformerat sätt. Vad som med andra ord behövs här är att ur det nuvarande ofantliga kaoset av ekonomiska fakta och relationer extrahera vissa förslag, som på ett fullgott sätt sammanfattar de verkliga problemen och valen. Dessa förslag skall vara få till antalet. De skall vara lätta att förstå. De skall summera verkligheten utan förvrängningar och mystifikationer. Om de kan göra detta kan de också utgöra en adekvat grund för meningsfulla bedömningar.
En koncentration av denna sort är möjlig. Först därför att det finns rationella ingredienser i ekonomin, för det andra därför att det redan i dag existerar vissa tekniker som tillåter en att greppa den ekonomiska verklighetens komplexitet, och slutligen för att det nu är möjligt att mekanisera och automatisera allt som inte gäller mänskliga beslut i strikt bemärkelse.
En diskussion av väsentliga förslag, tekniker och möjligheter är därför väsentlig från och med nu. Den får oss oundvikligen att utföra en omfattande vägröjning, utan vilken arbetarförvaltningen skulle kollapsa under själva det ämnes vikt den sökt ta itu med. En sådan diskussion är på intet sätt en "rent teknisk" diskussion, och i varje skede av den kommer vi att vägledas av de allmänna principer vi redan angett.
En produktionsplan, vare sig den gäller en fabrik eller ekonomin i sin helhet, liknar ett resonemang. Den kan koncentreras till två utgångspunkter och en slutledning. De två utgångspunkterna är de materiella medel man förfogar över i början (utrustning, lager, arbete, och så vidare) och målet man siktar mot (produktion av så många specificerade objekt att framställas under den eller den tidsrymden). Vi kommer att referera till dessa utgångspunkter som "rådande förhållanden" och "slutgiltiga mål". "Slutsatsen" är den väg som skall följas från rådande förhållanden till slutgiltiga mål. I praktiken innebär detta att ett visst antal mellanprodukter skall tillverkas under en given period. Vi kallar dessa slutsatser för "mellanliggande mål".
När vi går från enkla rådande förhållanden till enkla slutgiltiga mål, kan de mellanliggande målen snabbt bestämmas. När de rådande förhållandena eller slutgiltiga målen blir mer komplexa eller är mer utspridda över tiden blir det svårare att bestämma de mellanliggande målen. När det gäller ekonomin i sin helhet (där det finns tusentals olika produkter, av vilka många kan framställas med olika processer, och där tillverkningen av varje given kategori produkter ofta direkt eller indirekt inbegriper många andra) kan man föreställa sig att komplexiteten är sådan att rationell planering, i betydelsen av en bestämning a priori av de mellanliggande målen, givet de rådande förhållandena och det slutgiltiga målet, skulle vara omöjlig. Den "fria företagsamhetens" apostlar har framfört detta hur länge som helst. Men det är inte sant.[17] Problemet kan lösas och tillgängliga matematiska tekniker låter det lösas uppseendeväckande enkelt. När väl de rådande förhållandena är kända och det slutgiltiga målet har blivit medvetet och demokratiskt fastslaget, kan planeringens hela innehåll, alltså fastställandet av mellanliggande mål, reduceras till en rent teknisk fråga om utförande, kapabel att bli mekaniserad eller automatiserad i mycket stor utsträckning.
Grunden för de nya metoderna är idén om alla sektorers totala beroende i ekonomin (det faktum att allt som en sektor använder i sig är produkten av en eller flera andra sektorer; och det motsatta faktum att varje produkt från en given sektor ovillkorligen kommer att användas av en eller fler andra sektorer). Idén, som går tillbaka på Quesnay och som lade grunden till Marx ackumulationsteori, har blivit väsentligt utvidgad under senare år av en grupp amerikanska ekonomer kring W. Leontief, som har lyckats formulera den statistiskt.[18] Det ömsesidiga beroendet är av sådan art att i varje enskilt ögonblick (för en given teknisk nivå och en given struktur av tillgänglig utrustning) är produktionen i varje sektor relaterad, på ett ganska stabilt sätt, till produkterna från andra sektorer som den första sektorn använder.
Det är lätt att förstå att en viss kvantitet kol krävs för att producera ett ton stål av en särskild sort. Dessutom kommer man att behöva så mycket metallskrot och så mycket järnmalm, så många arbetstimmar, så och så mycket underhåll och reparationer för ändamålet. Förhållandet "använt kol/producerat stål", uttryckt i värdetermer, är känt som den gängse "tekniska koefficienten" vilken bestämmer den produktiva konsumtionen av kol per enhet stål man får ut. Om man vill öka stålproduktionen utöver en viss punkt så hjälper det inte att helt enkelt leverera mer kol eller metallskrot till det befintliga stålverket. Nya stålverk måste byggas. Eller får man öka den produktiva kapaciteten på de stålverk som redan finns. För att öka den mängd stål man får ut måste man producera en viss mängd specifik utrustning. Förhållandet "given mängd specifik utrustning/kapacitet för stålproduktion per given period", också här uttryckt i värdetermer, är känt som den tekniska kapitalkoefficienten. Den bestämmer hur mycket kapital som ska användas per enhet producerat stål under en given period.
Man kunde stanna här om det bara gällde ett enskilt företag. Varje bolag utgår från beräkningar av detta slag (i själva verket betydligt mer detaljerade sådana) där de efter att ha beslutat sig för att producera en viss mängd köper råmaterial, beställer maskiner eller rekryterar arbetskraft. Men när man tittar på ekonomin i sin helhet förändras bilden. Det ömsesidiga beroendet mellan de olika sektorerna får avgörande konsekvenser. Produktionsökningen i en viss sektor har återverkningar (av varierande grad) på alla andra sektorer och slutligen på den ursprungliga sektorn själv. Exempelvis fordrar en ökning av stålproduktionen omedelbart en ökning av kolproduktionen. Men detta kräver också en ökning av viss gruvutrustning och rekrytering av fler arbetare inom gruvdrift. Det ökade behovet av gruvutrustning kräver i sin tur stål, och mera arbete i stålverket. Detta i sin tur innebär ett behov av mera kol och så vidare.
Användningen av Leontiefs matriser, kombinerat med andra moderna metoder som Koopmans "aktivitetsanalys"[19] (där "operationell undersökning" är ett särskilt ämne) i den socialistiska planekonomins fall, tillåter teoretiskt exakta svar på frågor av detta slag. En matris är en tabell där man systematiskt disponerar de tekniska koefficienterna (både den gängse "tekniska koefficienten" och den "tekniska kapitalkoefficienten") som uttrycker varje sektors beroende av de andra. Varje slutgiltigt mål som kan komma i fråga presenteras som en lista på materiella medel att användas (och därför tillverkas) i specificerade mängder, inom den tidsperiod det gäller. Så snart som det slutgiltiga målet har valts ut, gör en lösning av samtidiga ekvationer det möjligt att omedelbart definiera alla de mellanliggande målen och därmed den uppgift som skall fullgöras inom varje sektor i ekonomin.
Att utarbeta dessa relationer blir uppgiften för ett mycket mekaniserat och automatiserat speciellt företag, vars huvudsakliga arbete skulle bestå i att massproducera olika planer (mål) och deras olika komponenter (delmål). Detta företag är Planfabriken. Dess viktigaste redskap skulle till en början antagligen bestå av en dator som lagrade de tekniska koefficienterna och den rådande produktionskapaciteten för varje sektor. Om ett antal hypotetiska mål kördes i datorn skulle den kunna ange den produktiva implikationen för varje mål och för varje sektor, inklusive den mängd arbete som skulle behövas vid varje tillfälle från "arbetskraftssektorn".
Kring denna viktiga verkstad skall finnas andra vars uppgift det är att studera distributionen och variationerna i den regionala produktionen och investeringen och den optimala teknik som är möjlig (givet det ömsesidiga beroendet mellan sektorerna). De skall också fastställa enhetsvärdena (ekvivalenterna) på olika kategorier av produkter. Två avdelningar i Planfabriken förtjänar särskilt att nämnas: de som sysslar med inventering och de som sysslar med den tekniska koefficienten.
Planeringens kvalitet, uppfattad på detta sätt, beror på hur väl folk är informerade om ekonomins verkliga tillstånd som utgör dess bas. Lösningens noggrannhet beror med andra ord på adekvat information om både de "rådande förhållanden" och de "tekniska koefficienterna". Industriella och agrara folkräkningar görs med jämna mellanrum redan i dag i ett antal avancerade kapitalistiska länder. De ger ett dåligt underlag eftersom de ofta är felaktiga och fragmentariska. Att göra en komplett och aktuell inventering kommer att bli en av de första uppgifterna för ett självförvaltande samhälle. Den kollektiva förberedelsen för en sådan inventering är en allvarlig sak. Den kan inte uppnås "uppifrån", från den ena dagen till den andra. Inte heller bör en sådan inventering när den väl gjorts betraktas som avslutad. Att fullända den och hålla den uppdaterad kommer att bli en permanent uppgift för Planfabriken, i nära samarbete med de sektioner i de lokala Fabriksråden som är ansvariga för inventering av sina egna områden. Resultatet av detta samarbete matas in i centraldatorn för vidare bearbetning. Att ange de "tekniska koefficienterna" erbjuder liknande problem. Till en början kan det göras mycket ungefärligt, med användning av tillgänglig statistisk information ("i genomsnitt använder textilindustrin så mycket bomull och producerar så mycket tyg"). Men sådana kunskaper måste kunna göras mycket mer precisa genom teknisk information från Fabriksråden för de olika industrierna. Uppgifterna måste revideras periodvis och mer adekvat kunskap om de tekniska koefficienterna och framför allt om de verkliga förändringarna i dessa koefficienter, bör komma i dagen.
Kunskap om det verkliga aktuella läget kombinerad med fortlöpande revision av basuppgifterna och möjligheten att dra omedelbara slutsatser från dem, kommer att resultera i mycket påtagliga och möjligtvis också enorma fördelar. Potentialerna i dessa nya tekniker förblir oförbrukade på det område där de kunde tillämpas med störst nytta: på ekonomin i sin helhet. Varje teknisk modifiering i varje sektor kan teoretiskt sett påverka arbetsbördan och villkoren för rationella val av metoder i alla andra sektorer. En socialistisk ekonomi bör omedelbart och totalt kunna dra nytta av sådana fakta. Kapitalistiska ekonomier räknar bara med dem i efterhand och till mycket liten del.
Uppförandet av Planfabriken borde vara möjligt direkt, i vilket land som helst som åtminstone i någon grad är industrialiserat. Den utrustning som är nödvändig finns redan. Så även de som är kapabla att sköta den. Banker och försäkringsbolag (som blir överflödiga under socialismen) använder redan en del av dessa metoder i sådana allmänna sammanhang. I kontakt med matematiker, statistiker och ekonomer kan de som arbetar på sådana kontor utgöra den första personalen på Planfabriken. Arbetarnas förvaltning över produktionen och tillgången till en rationell ekonomi kommer att åstadkomma en kraftig och energisk impuls på utvecklingen av rationella sätt att planera arbetet, både "spontant" och "medvetet".
Missförstå oss nu inte. Planfabrikens roll blir inte att bestämma över planen. Den kommer inte att tvinga på andra någonting. Planens mål kommer att bestämmas av samhället i sin helhet, på ett sätt som kort skall beskrivas. Innan det skall röstas om några förslag kommer Planfabriken emellertid att presentera för samhället i sin helhet implikationerna och konsekvenserna för olika grupper av befolkningen av den plan som föreslås. Detta kommer att resultera i en stor ökning av den verkliga demokratin, det vill säga i att bestämma med full kunskap om relevanta fakta. Efter det att en plan har antagits, blir Planfabrikens uppgift att löpande hålla de fakta planen beslutats på uppdaterade, för att dra de nödvändiga slutsatserna om möjliga förändringar och att informera både Rådens Centralförsamling och de relevanta sektorerna om varje förändring i mellanliggande mål, och därmed om produktionsfrågor, som det kan vara värt att överväga. Inte i något av dessa fall kommer de som faktiskt arbetar i Planfabriken att fatta beslut - förutom om organisationen av deras eget arbete.
Men konsumtionen då? Hur kan folk i ett socialistiskt samhälle bestämma vad som skall produceras?
Det är ganska uppenbart att den direkta demokratin inte kan lösa detta. Planen kan inte som ett slutgiltigt mål föreslå en komplett lista på konsumentgods och förorda i vilka proportioner de skall produceras. Ett sådant förslag skulle inte vara demokratiskt, och det av två skäl. För det första: det skulle aldrig kunna baseras på "full kunskap om relevanta fakta", nämligen på full kunskap om allas preferenser. För det andra skulle det vara likvärdigt med en meningslös majoritetens tyranni över minoriteten. Om 40 % av befolkningen vill konsumera en särskild artikel, finns det ingen anledning till att beröva dem detta under förevändning att 40 % vill ha något annat. Ingen preferens eller smak är mer logisk än någon annan. Dessutom är konsumenters önskemål sällan inkompatibla med varandra. Majoritetsvälde i denna fråga skulle ge upphov till ransonering, vilket är ett absurt sätt att lösa problemen på, annat än på en belägrad fästning.
Planeringsbeslut kommer därför inte att relatera till särskilda objekt, utan till den allmänna levnadsstandarden (den övergripande konsumtionsvolymen). De kommer inte gräva i denna konsumtions detaljerade sammansättning.
Att fatta beslut om levnadsstandard i fråga om den mänskliga konsumtionen innebär inte samma överväganden som när det gäller hur många ton kol som behövs för att producera en viss mängd stål. Det finns inga "tekniska koefficienter för konsumenten". Under kapitalismen finns det förstås någon sorts statistisk överensstämmelse mellan tillgång och efterfrågan (utan denna överensstämmelse kan inte privatkapitalismen fungera). Men detta är bara en mycket relativ historia. Den kommer att vändas upp och ner under socialismen. Ett massivt återbördande och omfördelande av tillgångarna och inkomsterna kommer att ha ägt rum; djupgående förändringar har inträtt på det sociala livets alla områden; den permanenta våldtäkten på konsumenterna genom reklam och kapitalistiska "säljtekniker" har avskaffats; nya smaker kommer att uppstå som resultat av ökad fritid.
Slutligen kan den statistiska regelbundenheten i konsumenternas krav inte lösa problemet med variationer som kan uppkomma under en given period, mellan verklig efterfrågan och den som anges i planen. Verklig planering betyder inte att säga "levnadsstandarden kommer att gå upp 5 % nästa år och erfarenheten säger oss att detta resulterar i 20 % ökning av efterfrågan på bilar; låt oss därför göra 20 % mer bilar", och sen stanna där. Det kan bli nödvändigt att börja på det sättet där andra förutsättningar saknas, men det måste finnas kraftfulla korrektionsmekanismer som är kapabla att reagera på skillnaderna mellan förväntad och verklig efterfrågan.
Det socialistiska samhället kommer att reglera sitt konsumtionsmönster utifrån principen om konsumentens suveränitet. Med detta menas att det bör existera en mekanism genom vilken konsumentkrav verkligen kan bli påtagliga. Det "allmänna beslut" som ingår i Planen kommer att definiera: (a) vilka proportioner av samhällets generella produktion man önskar avsätta för att tillfredsställa individuella konsumtionsbehov, (b) vilka proportioner man vill fördela till kollektiva behov ("offentlig konsumtion") och (c) vilka proportioner man vill avsätta till att "utveckla produktionskrafterna" (investeringar). Men konsumtionens struktur kommer att bestämmas av konsumenten själv.
Hur kan en ömsesidig anpassning mellan behov och efterfrågan åstadkommas? Hur kan konsumentens makt komma att manifestera sig i verkligheten?
Först och främst måste en allmän jämvikt och balans råda. Den totala summa som distribueras under en viss period, så som "löner" och andra ersättningar, måste vara lika med värdet på det konsumentgods (antal multiplicerat med pris) som görs tillgängligt under samma tid. Ett inledande "empiriskt" beslut måste sedan fattas för att åstadkomma åtminstone ett skelett till konsumtionens struktur. Detta inledande beslut kommer att basera sig på traditionellt kända statistiska data, men i fullt medvetande om det faktum att de kommer att bli avsevärt modifierade med hänsyn till en hel serie nya faktorer (likalönerna till exempel). Till en början måste man registrera de lager av olika varor som överskrider den förväntade konsumtionen under en viss period.
Tre "korrigerande" processer, vars nettoresultat blir att genast visa om något gap uppstår mellan förväntad och verklig efterfrågan, och att överbrygga detta, träder sedan i verket. (a) Tillgängliga lager kommer antingen att minska eller öka. (b) Beroende på om reservlagren ökar eller minskar (på grund av att efterfrågan inledningsvis blivit över- eller underskattad), kommer till en början priset på de olika varorna att stiga eller sjunka. Orsaken till dessa tillfälliga prisfluktuationer måste förklaras ingående för folket. (c) Samtidigt kommer det att genomföras en justering av konsumtionsutbudet till den nivå där produktionen av gods överensstämmer med efterfrågan. Vid det laget kommer försäljningspriset åter att bli lika med produktens "normalpris" (arbetsvärdet).
Utifrån principen om konsumentens suveränitet måste varje skillnad mellan den aktuella efterfrågan och den avsedda produktionen korrigeras med en modifiering av produktionsstrukturen och inte genom att ta sin tillflykt till permanenta skillnader mellan försäljningspris och värde. Om sådana skillnader skulle uppstå visar de automatiskt att det ursprungliga planeringsbeslutet var felaktigt på detta speciella område.
Många absurditeter har sagts om pengar och deras omedelbara avskaffande i ett socialistiskt samhälle, och en hel del luftiga spekulationer förekommer i ämnet. Det måste stå klart att pengarnas roll är radikalt förändrad från det ögonblick de inte längre kan vara ett medel för ackumulation eller som ett medel att utöva socialt tryck eftersom produktionsmedlen ägs av alla och alla har samma lön. Vilka återstående funktioner skulle då pengar ha?
Folk skulle förmodligen få någon form av polletter eller brickor i utbyte mot vad de tillför samhället. Dessa polletter kan utformas som enheter med vilka folk fritt kan planera vad de får från samhället, utspritt (a) i tiden, och (b) mellan olika objekt och tjänster. Eftersom vi här försöker närma oss realiteter och inte strider om ord ser vi inget hinder i att kalla dessa polletter för "löner" och dessa enheter "pengar", just som vi litet tidigare använde orden "normalpriser" för att beskriva det monetära uttrycket av arbetsvärde.[20]
Under socialismen kommer arbetsvärdet att vara den enda rationella grunden för varje social kalkyl och den enda måttstock som kommer att ha verklig mening för folk. Det första målet för den socialistiska produktionen blir att reducera både den direkta och indirekta förbrukningen av mänsklig arbetskraft. Att bestämma priserna på konsumentgods utifrån deras arbetsvärde, kommer för alla att betyda att kostnaden för objekt tydligt framstår som likvärdigt med det arbete (i timmar) som personen själv fått utföra för att producera dem (förutsatt att denna har tillgång till den normala utrustningen och har normal social kapacitet).
Det skulle både förenkla och förklara saker om den monetära enheten betraktades som "nettoprodukten av en arbetstimma" och om detta gjordes till värdeenheten. Det skulle också gynna en total avmystifiering om timlönen, lika för alla, var en given del av denna enhet, uttryckt i förhållandet privatkonsumtion delat med total nettoproduktion.
Om dessa mått och steg var vidtagna och grundligt förklarade, skulle de möjliggöra att de grundläggande planeringsbesluten (nämligen distributionen av den sociala produkten mellan konsumtion och investering) blev omedelbart uppenbara för var och en varje gång en produkt köptes. Lika uppenbar skulle den sociala kostnaden för varje förvärvat föremål vara.
Arbetarklassens strävanden riktar sig ofta emot löneskillnader och hierarkier - när den lyckas uttrycka sig oberoende av den fackliga byråkratin. Mot bakgrund av dessa fakta kommer det socialistiska samhället att införa total jämlik lön.
Det finns inget som rättfärdigar löneskillnader, vare sig dessa avspeglar olika yrkesmässiga kvalifikationer eller skillnader i produktivitet. Om en individ själv höjer sina kostnader för yrkesutbildning och om samhället betraktar honom som "ett företag" skulle återvinningen av dessa utgifter, utspridda över hans yrkesverksamma liv, som mest rättfärdiga en differential på 2:1 inom lönespektrats extremer (mellan en städare och en hjärnkirurg). Under socialismen skulle utbildningskostnaderna förskotteras av samhället och frågan om deras återvinning skulle därför inte uppstå. När det gäller produktiviteten beror den redan i dag mycket mindre på bonusar och mycket mer på utövat tvång av å ena sidan maskiner och förmän som vill höja den och å andra sidan det disciplinerade motstånd från primärgrupperna i verkstäderna som vill sänka den. Det socialistiska samhället kan inte öka produktiviteten genom ekonomiskt tvång utan att falla tillbaka i kapitalismens hela uppsättning av arbetsnormer, övervakning, med mera. Samarbetet skulle utgå, som det delvis gör redan idag, från primärgruppernas självorganisering i verkstäderna, från de naturliga relationerna mellan olika avdelningar, och från församlingar av producenter i olika fabriker eller olika sektorer av ekonomin. En verkstads primärgrupp kan i allmänhet garantera att varje särskild individ gör sin andel. Om de av någon anledning inte kan arbeta med en viss person kan de be honom att lämna verkstaden ifråga. Det skulle sedan vara upp till denna individ att söka tillgång till någon av de många andra primärgrupperna av arbetare och att bli accepterad av dem.
Likalöner kommer att ge en verklig mening åt konsumtionen, då varje individ äntligen är tillförsäkrad en jämställd röst. Det kommer att avskaffa ett stort antal konflikter både i vardagslivet och i produktionen, och det kommer att möjliggöra och utveckla en extraordinär samhörighet bland arbetande människor. Det kommer att med rötterna rycka upp och utplåna kapitalismens (både den privata och den byråkratiska) merkantila monstruositet, kommersialiseringen av individer, hela det universum där man inte tjänar vad man är värd utan är värd vad man tjänar. Efter några års likalön kommer inte mycket att återstå av dagens förvrängda mentalitet.
Det grundläggande beslutet i en socialistisk ekonomi är det varmed samhället som helhet bestämmer vad det vill, alltså Planens slutgiltiga mål. Detta beslut handlar om två grundläggande frågor. Hur mycket tid vill samhället lägga ner på produktionen givet vissa "rådande förhållanden"? Hur mycket av den totala produkten vill samhället fördela till privat konsumtion, allmän konsumtion respektive investeringar?
I både privata och byråkratiska kapitalistiska samhällen är den tid man måste arbeta bestämd av den härskande klassen genom ekonomiska eller direkt fysiska begränsningar. Ingen frågas till råds om detta. Det socialistiska samhället i sin helhet kan inte undslippa inverkan av vissa ekonomiska fakta (i den meningen att varje beslut om förändringar i arbetstider kommer att - under likartade omständigheter i övrigt - ha betydelse för produktionen). Det kommer dock att skilja sig från alla tidigare samhällen genom att folk för första gången i historien kommer att bestämma över arbetet med full kunskap om relevanta fakta och problemets grundläggande drag klart och tydligt framställda.
Socialismen kommer också att bli det första sociala system som låter folk bestämma på ett rationellt sätt om hur samhällets produkt skall fördelas mellan konsumtion och investeringar.[21]
Under den privata kapitalismen tar sig denna fördelning helt godtyckliga former och man letar förgäves efter någon "rationalitet" som skulle ligga bakom investeringsbeslut. Också i byråkratiskt kapitalistiska samhällen bestäms investeringarna nog så godtyckligt. Centralbyråkratin i dessa samhällen har aldrig förmått att rättfärdiga sina val på annat sätt än att hänge sig åt lovsånger över "prioriteringen av den tunga industrin".[22]
Men även om det fanns något mått av "rationalitet" eller "objektivitet" som grund för ett centralt beslut, skulle ett sådant beslut automatiskt bli irrationellt om det fattats i frånvaron av de närmast berörda, nämligen samhällets invånare. Varje beslut som tas på detta sätt skulle reproducera alla exploaterande regimers grundläggande motsättningar. Det skulle behandla människor, i Planen som komponenter med förutsägbart beteende, som teoretiska "objekt". Detta skulle snart leda till behandling av dem som objekt också i det verkliga livet. En sådan politik skulle innehålla fröet till sitt eget misslyckande: i stället för att uppmuntra folk att delta i uppfyllandet av Planen, skulle det oundvikligen alienera dem från en plan de inte fått välja. Ingen objektiv "rationalitet" existerar som tillåter någon att besluta, med hänvisning till matematiska kalkyler, om samhällets framtid, om arbetet, om konsumtionen och om ackumulationen. Det enda rationella på detta område är mänsklighetens levande förnuft, besluten fattade av vanliga kvinnor och män, över sina egna öden.
Men dessa beslut fattas inte genom att man singlar slant. De kommer att baseras på en total genomlysning av problemen och på full kunskap om relevanta fakta. Detta kommer att vara möjligt därför att det för varje given teknisk nivå finns en definitiv relation mellan en given investering och den resulterande ökningen i produktionen. Denna relation är inget annat än tillämpningen på ekonomin i sin helhet av "den tekniska kapitalkoefficienten" som vi talade om tidigare. En viss investering i ett stålverk kommer att resultera i en viss ökning av utkomsten - och en viss global investeringen i produktionen kommer att resultera i en viss nettoökningen av den globala sociala produkten.[23] Följaktligen kommer en viss grad av ackumulation tillåta en viss grad av den sociala produktens ökning (och därmed av levnadsstandarden eller mängden fritid). Slutligen kommer en viss del av produkten avsedd för ackumulation också att resultera i en viss nivå på levnadsstandardens ökning.
Det övergripande problemet kan därför uttryckas i följande termer. En omedelbar ökning av konsumtionen med en viss kvantitet är möjlig - men det förutsätter en påtaglig minskning av konsumtionstillväxten under kommande år. Å andra sidan kanske folk kommer att föredra en mer begränsad omedelbar höjning av levnadsstandarden, vilket skulle tillåta den sociala produkten (och därmed levnadsstandarden) att öka med X % per år under de kommande åren.
"Konflikten mellan nuet och framtiden" som privatkapitalismens och byråkratins apologeter ständigt refererar till, kommer fortfarande att vara med oss. Men den kommer att kunna ses klart. Och samhället självt skulle avgöra frågan, fullt medvetet om besluten och innebörden i vad det gör.
Som slutsats och som sammanfattning skulle man kunna säga att varje övergripande Plan som framläggs för diskussion inför folket måste kunna specificera:
a.) De produktiva förutsättningarna för varje industrisektor, och så långt det är möjligt för varje företag.
b.) Den mängd arbete för alla involverade som Planen förutsätter.
c.) Konsumtionsnivån under den inledande perioden.
d.) De belopp som skall användas till offentlig konsumtion och till investeringar.
e.) Den framtida konsumtionsökningens nivå.
För enkelhetens skull har vi ibland presenterat besluten om slutgiltiga och mellanliggande mål (till exempel Planens innebörd för särskilda produktionsområden) som två separata och på varandra följande handlingar. I praktiken skulle det bli ett kontinuerligt givande och tagande mellan dessa två faser, och en mångfald olika förslag. Producenterna har ingen möjlighet att bestämma sig för särskilda mål om de inte samtidigt vet vad dessa mål innebär för dem själva, inte bara som konsumenter utan som producenter som arbetar i en särskild fabrik. Dessutom finns det ingenting sådant som ett "beslut taget i fullt medvetande om alla relevanta fakta" om detta beslut inte grundas på ett antal valmöjligheter, vart och ett med sina speciella förutsättningar.
Den grundläggande beslutsprocessen kan därför få följande utformning. Först blir det diskussioner i Delegaternas generalförsamling. De första förslagen kommer från olika företags Arbetarråd och handlar om deras egna produktiva möjligheter under den kommande perioden. Planfabriken kommer sedan att strukturera dessa olika förslag och visa vilka som är ömsesidigt motstridiga eller har oönskade effekter på andra sektorer. Den kommer att utveckla en serie möjliga mål och ordna dem efter deras konkreta förutsättningar så långt som detta är möjligt. (Förslag A förutsätter att fabriken X nästa år ökar sin produktion med Y % med hjälp av extra utrustning Z. Förslag B, å andra sidan, förutsätter, och så vidare). Därpå följer en fullständig diskussion om de olika övergripande förslagen, genom Generalförsamlingarna och alla Råden, möjligen också med motförslag och en upprepning av den procedur som beskrivits. En slutgiltig diskussion skulle sedan leda till ett enkelt majoritetsbeslut genom röstning i de olika lokala Generalförsamlingarna.
Vi har utvecklat förutsättningarna för arbetarförvaltning på det enskilda företagets nivå. Den består i avskaffandet av varje avskild ledningsgrupp och att arbetarna själva övertar den verkställande makten, organiserad i Arbetarråd och i Generalförsamlingar från en eller flera verkstäder eller kontor, eller från ett helt företag.
Arbetarförvaltning över ekonomin i sin helhet förutsätter också att ekonomins förvaltning inte överlåts i ett särskilt styrande skikts händer utan i stället tillhör de organiserade arbetarkollektiven.
Det vi har skissat upp i de föregående avsnitten av denna text visar att en demokratisk styrning och förvaltning är fullständigt genomförbar. Dess grundläggande förutsättning är genomlysningen av information och den massanvändning av modern teknik som nu blivit möjligt. Detta innebär en medveten användning av en hel serie funktioner och mekanismer (som en verklig "konsumentmarknad", likalön, den nya relationen mellan pris och värde - och naturligtvis planfabriken) kombinerade med riktiga kunskaper om de ekonomiska realiteterna. Allt detta tillsammans kommer att hjälpa till att göra den nya vägen framkomlig. Merparten av planeringsarbetet består i verkställandet av rutinuppgifter som med fördel kan överlämnas åt högt mekaniserade eller automatiserade kontor, som inte har några politiska eller beslutande funktioner över huvud taget, och som kan ta som sin uppgift att offentligt presentera ett antal tänkbara planer och deras respektive förutsättningar inför allmänheten.
När vi nu rent allmänt lyckats göra vägen fri och sammanhängande möjligheter har kunnat presenteras för folket, ligger det slutliga valet i deras händer. Alla kommer att delta i besluten om de "slutgiltiga målen" med full kunskap om "relevanta fakta", alltså kunskapen om vad detta val innebär för denne själv (både som producent och konsument).
Väl en gång tillämpad kommer en given plan att kunna tillhandahålla en stomme för de ekonomiska aktiviteterna under en given period. Den kommer att etablera en startpunkt för det ekonomiska livet. Men i ett fritt samhälle kommer Planen inte att dominera det ekonomiska livet. Den är bara en utgångspunkt som hela tiden kan tas upp på nytt och om så krävs modifieras efter behov. Varken samhällets ekonomiska liv, eller dess totala liv, kan baseras på en död teknologisk rationalitet som är fastslagen en gång för alla. Samhället kan inte fjärma sig självt från sina egna beslut. Det är inte bara så att det verkliga livet, nästan av nödvändighet, på många punkter kommer att avvika från "den mest perfekta" planen i världen. Det är också så att arbetarnas förvaltning hela tiden kommer att - både direkt och indirekt - förändra det faktiska underlaget och målen i planen. Nya produkter, nya metoder, nya idéer, nya problem, nya svårigheter och nya lösningar kommer ständigt att uppstå. Arbetstiden kommer att minskas. Priserna kommer att sjunka, vilket kommer att medföra konsumentreaktioner och omfördela kraven. En del av dessa modifieringar kommer bara att beröra en enda fabrik, andra flera fabriker och ytterligare andra kommer utan tvivel att påverka hela ekonomin.[24] Planfabriken skulle därför inte bara tillkallas för att arbeta en gång vart fjärde år; den skulle dagligen tackla det ena eller det andra problemet.
Allt detta handlar framför allt om formen för arbetarnas självförvaltning av ekonomin och om de mekanismer och institutioner som bör garantera att den kan fungera på ett demokratiskt sätt. Dessa former skulle tillåta samhället att ge styrningen av ekonomin det innehåll man valt. Närmare bestämt skulle de möjliggöra för samhället att orientera ekonomin i varje särskild riktning.
Det är nästan helt säkert att den valda riktningen skulle skilja sig radikalt även från förslagen av de mest välmenande ideologerna eller filantroperna i det moderna samhället. Alla sådana ideologier, oavsett om de är marxistiska eller borgerliga, accepterar som självklart att den ideala ekonomin är den som tillåter den snabbast tänkbara expansionen av produktivkrafterna och som en följd där av den största möjliga förkortningen av arbetsdagen. Denna idé, betraktad i absoluta termer, är absolut absurd. Den sammanfattar kapitalismens hela mentalitet, psykologi, logik och metafysik, dess verklighet såväl som dess schizofreni ("Arbete är helvetet. Det måste reduceras"). Det moderna samhällets härskare i både Öst och Väst tror att folk bara blir lyckliga om de förses med bilar eller smör. Befolkningen måste därför fås känna att de bara kan bli lyckliga om gatorna är ihopkorkade av bilar eller om de kan komma ikapp den amerikanska smörproduktionen inom de närmaste tre åren. Och när folk har smöret och bilarna, är allt som återstår för dem att göra att begå självmord, vilket är just vad de gör i "idealsamhället" Sverige. Denna konsumerande mentalitet kapitalismen skapat, som hjälper kapitalismen att bestå, utan vilken den inte skulle kunna existera och som kapitalismen drivit till frenetiska proportioner, kan vara begriplig som en abnormitet som gjort nytta under en viss period av mänsklighetens utveckling. Det socialistiska samhället kommer inte att bli denna absurda jakt på tillväxt i produktionen. Detta kommer inte att bli dess grundläggande intresse.
I sin första fas kan man vara säker på att socialismen kommer att ägna sig åt att tillfredsställa konsumenternas behov och att balansera fördelningen av folks tid mellan produktivt arbete och andra aktiviteter. Att utveckla människor och sociala gemenskaper kommer dock att bli socialismens centrala uppdrag. En mycket viktig del av den sociala investeringen kommer därför att bli riktad mot förändring av teknologin, en allomfattande och genuin undervisning och avskaffandet av uppdelningen mellan stad och land respektive mellan manuellt och intellektuellt arbete. Frihetens tillväxt i arbetet, utvecklingen av producenternas kreativa förmågor, skapandet av integrerade och kompletta mänskliga sammanslutningar blir de stigar längs vilka den socialistiska mänskligheten kommer att söka för att finna meningen med sin existens. Detta kommer dessutom att låta socialismen säkra den materiella bas den behöver.
Vi har redan diskuterat den form av förändring som skulle inträda genom arbetarrådens horisontella och vertikala samarbete. Samarbete skulle säkerställas genom branschråd, sammansatta av delegater från olika arbetsplatser. Ett liknande regionalt samarbete kunde etableras genom att råden får företräda alla regionala enheter. Samarbete blir slutligen nödvändigt på landsomfattande nivå, för alla samhällets aktiviteter, ekonomiska eller inte.
En central församling som skulle vara ett uttryck för, och ha sitt ursprung i arbetarna själva, skulle vara garant för frågan om ekonomisk samordning, i den mån detta inte togs om hand i Planen själv. Eller rättare sagt i den mån som Planen måste korrigeras - själva beslutet att föreslå en sådan korrigering måste initieras någonstans. En sådan församling skulle också samordna aktiviteter inom det sociala livets andra områden, som har litet eller inget med allmän ekonomisk planering att göra. Denna församling skulle ha sitt direkta ursprung i Arbetarråden och i de lokala Generalförsamlingarna. Den skulle bestå av en Rådsdelegaternas centralförsamling, vars församling själv skulle välja ett Råd för delegaternas centralförsamling ur sin egen krets.
Detta nätverk av Generalförsamlingar och Råd är allt som återstår av "staten" eller "makten" i ett socialistiskt samhälle. Det utgör hela "staten" och det enda förkroppsligandet av "makten". Det finns inga andra institutioner varifrån förslag eller beslut kan komma och påverka folks liv. För att övertyga folk om att det inte finns någon annan "stat" som lurar i bakgrunden, måste vi kunna visa:
a.) Att ett sådant organisationsmönster kan ta itu med alla problem som kan uppkomma i ett fritt samhälle - och inte bara med produktionens problem.
b.) Att institutioner av den sort som beskrivits kan samordna alla de sociala aktiviteter som befolkningen vill ha samordnade, särskilt icke-ekonomiska aktiviteter. Med andra ord att de kan utföra alla uppgifter för en socialistisk administration, som skiljer sig radikalt från den moderna statens funktioner.
Vi skall slutligen diskutera vad innebörden av "partier" och "politik" i ett sådant samhälle skulle vara.
Införandet av arbetarråd kommer inte att skapa några särskilda problem i relation till industrin i dess vidaste betydelse, inkluderande tillverkningsindustri, transport, byggande, gruvindustri, energiproduktion, offentlig service och så vidare. Den revolutionära förvandlingen av samhället kommer i själva verket att grundas på inrättandet av denna typ av arbetarråd och skulle utan den vara omöjlig.
I den post-revolutionära perioden, när de nya sociala relationerna kommer att bli normbildande, uppstår emellertid ett problem ur behovet av att omgruppera folk som arbetar i mindre företag. Denna omgruppering kommer att bli nödvändig om så bara för att tillförsäkra dem deras fulla demokratiska rättigheter. I början blir det antagligen tal om en kompromiss mellan geografisk närhet och överväganden om den industriella integrationen. Detta speciella problem är inte särskilt viktigt, för även om det finns många sådana små företag så representerar de som arbetar i dem en proportionellt liten del av hela den arbetande befolkningen.
Även om det kan verka paradoxalt så kan befolkningens självorganisering i råd framskrida lika naturligt inom jordbruket som inom industrin. Det är tradition inom vänstern att se bönderna som en ständig källa till problem för arbetarklassens makt, på grund av deras utspridning, bundenhet till privat egendom och deras politiska och ideologiska ofullgångenhet. Dessa faktorer existerar faktiskt, men det är tvivelaktigt att bönderna aktivt skulle motarbeta en arbetarklassens makt som uppvisar en intelligent och socialistisk attityd gentemot dem.
"Bondemaran" som allmänt upprör så många revolutionärer, är ett resultat av sammanslagningen av två helt olika problem; å ena sidan relationerna mellan bönderna och en socialistisk administration i ett modernt samhälles kontext, å andra sidan relationen mellan bönderna och den ryska staten 1921 (eller 1932) eller i satellitländerna mellan 1945 och nuet.
Situationen som ledde Ryssland till "den nya ekonomiska politiken" (NEP) 1921 har inget värde som exempel ens för ett måttfullt industrialiserat land. Det finns inte en chans till en upprepning i ett modernt sammanhang. 1921 gällde det ett jordbruk som inte var beroende av den övriga nationalekonomin för sina viktigaste produktionsmedel, och som efter sju år av krig och inbördeskrig hade tvingats att helt förlita sig på sig självt. Partiet krävde av detta jordbruk att man skulle förse städerna med sina produkter, utan att erbjuda någonting i utbyte. Det som hände i Ryssland 1932 (och efter 1945 i satellitstaterna) var ett alltigenom sunt motstånd från bönderna gentemot en monstruös exploatering påtvingad dem av en byråkratisk stat genom tvångskollektivisering.
I ett sådant land som Frankrike - betraktat som "på efterkälken" med hänsyn till böndernas numerära betydelse - skulle arbetarna inte behöva frukta någon "vetestrejk". De skulle inte behöva organisera straffexpeditioner till landsbygden. Just därför att lantbrukaren är angelägen om sina egna intressen skulle han inte ha någon orsak att bråka med en administration som förser honom med bränsle, elektricitet, gödningsmedel, jordbruksmaskiner och reservdelar. Bönderna skulle bara opponera sig mot en sådan administration om de drevs över gränsen till sin förmåga, antingen av exploatering eller av tvångskollektivisering. Den socialistiska organisationen av ekonomin skulle innebära en omedelbar förbättring av de flesta bönders ekonomiska status, om så bara genom avskaffandet av den särskilda exploatering de utsätts för av mellanhänder. Vad gäller tvångsvis kollektivisering så vore detta raka motsatsen till en socialistisk policy på jordbruksområdet. Jordbrukets kollektivisering kan bara genomföras som resultat av en organisk utveckling inom själva bonderörelsen. Under inga omständigheter kan den införas genom direkt eller indirekt ekonomiskt tvång.
Ett socialistiskt samhälle skulle börja med att erkänna böndernas rätt till autonomi i egna angelägenheter. Det skulle inbjuda dem att organisera sig i Jordbrukskommuner, grundade på geografiska eller kulturella enheter som innefattade ungefär lika stora befolkningsgrupper. Varje sådan kommun skulle betraktas som ett företag, både i relation till resten av samhället och i förhållande till sin egen organisationsstruktur. Dess suveräna organ skulle därför utgöras av Böndernas Generalförsamling, företrätt av Böndernas Råd. Jordbrukskommunerna och deras råd skulle upprätthålla lokalt självbestämmande. Endast dessa skulle kunna bestämma när eller om man ville inrätta producentkooperativ och i så fall under vilka former. I förhållande till den övergripande planen skulle det vara jordbrukskommunerna och deras råd, inte enskilda bönder, som diskuterade med den centrala administrationen. Kommunerna skulle genomföra leveranser av en specifik del av produktionen (eller en given mängd av en speciell produkt) i utbyte mot en viss kredit[25] eller viss mängd produktionsmedel. Jordbrukskommunerna själva skulle bestämma hur dessa skulle fördelas bland deras medlemmar.
Hur blir det då med grupper av arbetare som jobbar med service (från postutbärning till underhållningsyrken) av olika slag? Det finns ingen anledning till att deras självorganiserande mönster inte skulle likna det som gäller industrin i sin helhet. Och hur blir det med de tusen och en småföretagare som finns i städerna som butiksägare, skomakare, frisörer, läkare och skräddare? Här skulle organisationsmönstret kunna liknas vid vad vi beskrivit som en "fragmenterad" sysselsättning som jordbruk. Arbetarklassens institutioner skulle aldrig tvångskollektivisera dessa yrken. Den skulle bara be dessa kategorier att gruppera sig i sammanslutningar eller kooperativ, vilket på en och samma gång skulle upprätta deras politiska organ och deras ansvariga enheter i förhållande till den självförvaltade ekonomin som helhet. Det skulle till exempel inte bli frågan om att den socialistiska industrin skulle leverera material till varje individuell affär eller hantverkare. Den skulle betjäna kooperativen i vilka dessa affärsinnehavare eller hantverkare var medlemmar, och överlåta åt dessa kooperativ att själva distribuera gods inom sina egna led. På den politiska nivån skulle folk i dessa yrken kunna utöva inflytande i råden, då det är svårt att annars se hur de skulle kunna bli rättvist företrädda. Inget valfusk av vare sig den västerländska eller ryska typen ska förekomma.
Det medges att dessa lösningar har allvarliga nackdelar jämfört med arbetarråd inom industrin - och även jämfört med jordbrukskommuner. Arbetarråd och jordbrukskommuner är inte primärt baserade på ett yrke, och när de fortfarande är det avspeglar detta deras svaghet snarare än deras styrka. De grundar sig på arbetande enighet och på ett liv man delar med andra. Med andra ord är Arbetarråden och Jordbrukskommunerna organiska sociala enheter. Ett kooperativ med hantverkare och småföretagare som är geografiskt splittrade och vars medlemmar lever och arbetar var för sig kommer endast att förenas av ett ganska snävt gemensamt intresse. Denna fragmentering är ett arv från kapitalismen som det socialistiska samhället förr eller senare kommer att försöka övervinna. Möjligtvis finns det allt för många människor verksamma i dessa yrken i dag. Under socialismen kommer förmodligen en del av dem att absorberas av andra yrken. Samhället kommer att anslå medel för att de av de återstående som så vill ska kunna organisera sig i större, självförvaltade enheter.
När vi diskuterar folk i dessa olika yrkesgrupper måste vi också upprepa vad vi sagt om lantarbetarna - nämligen att vi saknar erfarenhet av hur deras attityd till ett socialistiskt samhälle skulle gestalta sig. Till en början och i viss utsträckning kommer de utan tvivel att vara anhängare av privat egendom. Men i vilken utsträckning? Allt vi vet är hur de reagerade när stalinismen med våld sökte tvinga in dem i koncentrationsläger. Ett samhälle som ger dem självbestämmande i egna angelägenheter, som fredligt och rationellt söker integrera dem i det sociala livets övergripande mönster, som ger ett levande exempel på demokratiskt självstyre och positiv hjälp om de skulle vilja fortsätta med socialiseringen - ett sådant samhälle skulle säkert göra ett annat intryck i deras ögon och ha ett annat inflytande på deras utveckling än en exploaterande och totalitär byråkrati som med alla sina handlingar skulle förstärka deras egendomsberoende och driva dem århundraden tillbaka.
De grundläggande enheterna i den sociala organisationen som vi pekat på så här långt kommer inte bara att förvalta produktionen. De kommer samtidigt och i första hand att vara organ för folklig självförvaltning i alla dess olika aspekter. De kommer både att vara den egna, lokala administrationens organ och den enda basen för den "centrala" makten, vilken bara kommer att existera i form av en Federation eller en omgruppering av samtliga råd.
Att säga att arbetarråden kommer att vara den folkliga självförvaltningens organ, och inte bara ett organ för arbetarnas makt över produktionen, fäster också uppmärksamheten på att en fabrik eller ett kontor inte bara är en produktiv utan också en social enhet och föremål för individuell socialisation. Även om vanorna varierar från land till land och från arbetsplats till arbetsplats, så sker en mängd andra aktiviteter här frånsett att man tjänar sitt uppehälle (kafeteria, kooperativ, fysisk träning, bibliotek, uppehållsrum, gemensamma utflykter, fester) - aktiviteter som kan etablera både privata och offentliga mänskliga relationer. I den mån som en vanlig människa är offentligt engagerad i dag är det mer troligt att detta har med arbetet att göra än med rollen som en abstrakt "medborgare" som röstar var fjärde år. I och med socialismen kommer produktionsrelationernas omvandling och omvandlingen av arbetets själva natur för varje arbetare innebära en enorm förstärkning av betydelsen av det arbetskollektiv man tillhör.
Arbetarråden och jordbrukskommunerna kommer antagligen att ta över alla kommunala verksamheter. De kan också ta över andra verksamheter som den moderna kapitalistiska statens monstruösa centralisering har tagit ur händerna på de lokala grupperna med syftet att konsolidera den härskande klassens och dess byråkratis dominans över hela befolkningen. Lokala råd kan exempelvis ta över den lokala administrationen av rättskipningen och kontrollen över undervisningen.
De två sätten att fördela människor i grupper, genom var de bor respektive var de arbetar, överensstämmer idag ofta inte med varandra. Folks hem ligger på olika avstånd till deras respektive arbetsplatser. Där spridningen är liten, som i ett antal industristäder, industriella förorter och i många jordbrukskommuner, kan produktionens förvaltning och det lokala självstyret utövas av samma Generalförsamling och samma rådsorgan. Där arbete och bostad inte sammanfaller, måste geografiskt grundade lokala råd inrättas, som skall företräda både invånarna och företagen i området. Inledningsvis kan sådana geografiskt grundade råd bli nödvändiga på många platser. Man kan se dem som "parallella" institutioner som också har befogenheter i lokala frågor. De kommer att samarbeta på lokal och landsomfattande nivå med arbetarråden som emellertid själva förkroppsligar den nya makten i produktionen.[26]
De problem som uppstår genom den parallella förekomsten av två sorters råd kan snart övervinnas om förändringar inträffar beträffande var folk ska bo. Detta är bara en mindre aspekt av ett viktigt problem som kommer att bli hängande över det socialistiska samhället för årtionden framåt. Under dessa frågeställningar ligger alla de ekonomiska, sociala och mänskliga problemen i den djupaste innebörden av termen stadsplanering. Ytterst finns här också problemet med stad och landsbygd. Vi har här inte tillfälle att gå in på dessa områden. Allt vi kan säga är att det socialistiska samhället måste tackla dessa problem som otala problem, redan från början, eftersom de påverkar varje aspekt av människors liv och av själva samhällets syfte: ekonomiskt, politiskt och kulturellt.
Vad vi har sagt om lokal självadministration gäller också för den regionala självadministrationen. Regionala federationer av arbetarråd eller jordbrukskommuner kommer att handha koordinationen av dessa grupper på regional nivå och organisera aktiviteter som bäst sköts på denna nivå.
Vi har sett att ett stort antal av den moderna statens funktioner, inte bara "territoriella" sådana, kommer att kunna övertas av lokala eller regionala organ för folkligt självstyre. Men hur blir det med de verkligt "centrala" funktionerna, de som påverkar hela befolkningen på ett osynligt sätt?
I klassamhällen, och särskilt under det klassiska artonhundratalets "liberala" kapitalism, var statens viktigaste funktion att garantera ett upprätthållande av de existerande sociala relationerna genom utövande av ett legalt våldsmonopol. Enligt klassisk revolutionär teori bestod staten av "specialiserade grupper av beväpnade män samt fängelser". Under den socialistiska revolutionens gång kommer denna statsapparat att krossas, de "specialiserade grupperna av beväpnade män" att upplösas och ersättas med folkbeväpning, den permanenta byråkratin avskaffas och bli ersatt av valda, och när som helst avsättbara, delegater.
Den moderna kapitalismens ökande ekonomiska koncentration och ökande koncentration av alla aspekter av samhällslivet (med den härskande klassens behov av att underordna allting sin kontroll) leder till en enorm tillväxt av statsapparaten, dess byråkrati och funktioner. Staten är inte längre enbart en förtrycksapparat som har förmått lyfta sig upp "över" samhället. Den är navet i en hel serie mekanismer med vars hjälp det moderna samhället fungerar dag för dag. Till sist omfattar den moderna staten all social aktivitet, som i de fullt utvecklade statskapitalistiska regimerna i Ryssland och dess satellitländer. I västvärlden är den moderna staten inte bara maktutövning i snäv betydelse, utan den ikläder sig också en i all oändlighet ökande roll som styrande och kontrollerande makt, inte bara av ekonomin utan av en hel mängd sociala aktiviteter. Parallellt med allt detta tar Staten på sig ett stort antal funktioner som i sig själva mycket väl kunde skötas av andra konstellationer, men som antingen har blivit användbara instrument för kontroll eller som möjliggör uppdrivandet av ansenliga resurser som Staten själv kan förfoga över.
I många människors föreställningsvärld har myten om "staten som inkarnationen av den absoluta idén" som Engels drev med för hundra år sedan, blivit ersatt av en annan myt - myten om staten som den oundvikliga inkarnationen av centralisering och teknisk rationalisering för det moderna samhällslivets behov. Detta har huvudsakligen haft två effekter. Å ena sidan har det inneburit att folk betraktat en del av de mer revolutionära insikterna hos Marx och Lenin, i relation till händelserna 1848, 1871 eller 1905, som överspelade, utopiska eller oanvändbara. Å andra sidan har det lett folk till att svälja den moderna ryska statens verklighet som samtidigt sammanfattar[27] den mest fullständiga motsatsen av tidigare revolutionära uppfattningar om vad ett socialistiskt samhälle kan vara. Detta samtidigt som den ryska staten uppvisar en monstruös ökning av de fenomen som kritiserats i kapitalistiska samhällen av tidigare revolutionärer, så som den fullständiga uppdelningen av styrande och styrda, permanent byråkratism, stora privilegier för fåtalet, med mera.
Dock innehåller just denna utveckling av den moderna staten ett frö till en lösning. Den moderna staten har blivit ett gigantiskt företag - det största företaget i det moderna samhället. Den kan bara utöva sina styrande funktioner i den utsträckning den har skapat ett helt nätverk av organ för verkställande, där arbetet har blivit kollektivt, fragmenterat och specialiserat. Det som har hänt här är detsamma som har hänt produktionens förvaltning i särskilda företag. Men det har inträffat i en betydligt större skala. Den överväldigande majoriteten av dagens departement i regeringen utför bara begränsade och specifika uppgifter. De utgör "bolag" som är specialiserade på vissa typer av arbete. Några av dem, som den allmänna sjukvården, är socialt nödvändiga. Andra (som tullen) är helt meningslösa eller är bara nödvändiga för att upprätthålla klasstrukturen i samhället (som polisen). Moderna regeringar har ofta mer kontakt med arbetet på "sitt" departement än de har med, låt säga, bilproduktionen. Föreställningen om "administrativa rättigheter" som fortsätter att hänga sig fast vid vad som egentligen är en serie "tjänster till allmänheten" är ett juridiskt arv utan verkligt innehåll. Dess enda syfte är att förstärka godtyckligheten och ansvarslösheten hos dem som befinner sig på den byråkratiska pyramidens topp.
Givet dessa fakta skulle lösningen inte ligga i "omvalbarhet och avsättbarhet" av alla offentliga tjänstemän. Detta skulle varken vara nödvändigt (de utövar ingen verklig makt) eller möjligt (de är specialiserade arbetare, som inte går att välja mer än man skulle kunna välja elektriker eller läkare). Lösningen ligger i branschorganiseringen, klart och enkelt, av de flesta av dagens regeringsdepartement. I många fall skulle detta bara vara en formell bekräftelse på redan existerande förhållanden. Konkret skulle en sådan branschorganisering innebära:
a.) Att uttalat omvandla dessa departement till "bolag" med samma status som andra former av företag. I många av dessa nya bolag kunde mekaniserings- och automatiseringsnivån på arbetet systematiskt utvecklas till en beaktansvärd nivå.
b.) Dessa departements funktioner skulle begränsas till att utföra de uppgifter som tilldelats dem av samhällets institutioner.
c.) Dessa bolag skulle skötas av Arbetarråden som företräder de som arbetar där. Dessa kontorsarbetare skulle som alla andra bestämma över sitt arbetes organisation.[28]
Vi har sett att Planfabriken organiserades på detta sätt. Ett liknande mönster kunde tillämpas på vad som återstår eller kan användas av rådande ekonomiska strukturer (utrikeshandel, jordbruk, finans, industri). Befintliga statsfunktioner som redan är organiserade i branscher (offentliga arbeten, allmänna kommunikationsmedel, transporter) kan organiseras på liknande sätt. Antagligen också undervisningen, men här kan det vara läge för en mycket vid mångfald av tekniker och experiment.
Vad som återstår av en modern stat kommer att diskuteras under tre rubriker:
a.) Den materiella basen för auktoritet och förtryck, "den specialiserade gruppen beväpnade män samt fängelser", med andra ord armén och lagen.
b.) Intern och extern "politik" i snäv bemärkelse, med andra ord de problem som ett självförvaltat samhälle kan ställas inför om det konfronteras med intern opposition eller med motstånd från fientliga exploaterande regimer i närliggande länder.
c.) Verklig politik: den övergripande visionen, det sociala livets koordination och allmänna syfte.
Vad gäller armén är det uppenbart att "de specialiserade grupperna av beväpnade män" skall upplösas. Folket skall vara beväpnat. Om krig eller inbördeskrig utvecklas, kommer arbetarna i fabrikerna, kontoren och jordbrukskommunerna att utgöra enheterna i en icke-permanent, territoriell milis, där varje råd bestämmer över sitt eget område. Regionala omgrupperingar kan låta lokala enheter bli integrerade, och om nödvändigt tillåta användning av tyngre beväpning.[29] Om det visar sig nödvändigt, kommer troligen varje råd att bidra med en kontingent för att bilda vissa centrala enheter som kommer att vara under Delegaternas Centralförsamlings kontroll.
När det gäller administrationen av rättskipningen kommer den att läggas i händerna på gemene man. Varje råd kan agera domstol i lägre instans gentemot överträdelser begångna i dess område. Individuella rättigheter kommer att garanteras genom regler för proceduren fastställda av Delegaternas centralförsamling, och kan innefatta rätten att överklaga till de regionala råden eller till själva Centralförsamlingen. Det blir inte fråga om någon "straffrätt" eller om fängelser, eftersom blotta tanken på bestraffning ter sig absurd ur socialistisk synvinkel. "Domar" kan endast syfta till omskolning av den sociale "förövaren" och dennes återförening med det nya livet. Frihetsberövande har bara mening om man anser att en särskild individ utgör ett permanent hot mot andra, och det som behövs i det fallet är inte straff utan medicinsk och mycket oftare social hjälp från hans medmänniskor i omgivningen.
Politiska problem - i såväl den trängre som den vidare bemärkelsen - är problem som angår hela befolkningen och som därför endast befolkningen i sin helhet kan lösa. Folk kan dock bara lösa dem om de är organiserade för detta ändamål. För tillfället är allting ordnat så att folk ska förhindras att syssla med sådana problem. Folk luras att tro att politiska problem bara kan lösas av politiker, dessa specialister på det allmänna, vars mest allmänna egenskap är just deras okunnighet om någon särskild verklighet.
De nödvändiga organisationerna kommer först och främst att innefatta arbetarråden och generalförsamlingarna i varje företag. Dessa tillhandahåller en levande miljö för åsiktsbrytningar och för utvecklandet av initierade politiska opinioner. De kommer att vara de suveräna instanserna för alla politiska beslut. Men det kommer också att finnas en central institution, direkt framsprungen ur dessa gräsrotsorganisationer, nämligen Delegaternas centralförsamling. En sådan inrättning är nödvändig inte bara för att vissa problem kräver ett ögonblickligt beslut, även om ett sådant beslut senare upphävs av befolkningen, utan mer precist därför att en första kontroll, beskrivning och utveckling av fakta nästan alltid är nödvändig innan något meningsfullt beslut kan fattas. Att be hela folket att uttrycka sig utan att sådana förberedelser är gjorda, skulle ofta bli en motsats till demokrati och det skulle innebära att folk skulle fatta beslut utan full kunskap om relevanta fakta. Det måste finnas ett sammanhang där problemen kan diskuteras och varifrån de kan vidarebefordras till folkets beslut - eller också för att föreslå att de diskuteras. Detta är inte enbart "tekniska" funktioner. De är djupt politiska och den församling som skulle initiera dem skulle, vare sig man gillar det eller ej, vara en oumbärlig central institution - emellertid helt annorlunda till sin roll och struktur än något nutida centralt organ.
Det verkliga problemet - som enligt vår uppfattning bör diskuteras rationellt och utan känslomässiga övertoner - är inte huruvida en sådan inrättning skall finnas till eller ej. Det är hur man ska försäkra sig om att den inte längre innebär den politiska maktens alienation från samhället och överlåtandet av makt i händerna på specialiserade institutioner, skilda från befolkningen i sin helhet. Problemet blir att garantera att varje central församling utgör det verkliga uttrycket för och förkroppsligandet av folkets vilja. Vi tror att detta är fullständigt möjligt under moderna förhållanden.
Delegaternas centralförsamling skulle vara sammansatta av kvinnor och män direkt valda av de lokala generalförsamlingarna på olika fabriker, kontor och andra arbetsplatser. Dessa personer skulle vara omedelbart avsättbara av de som valt dem. De skulle, precis som delegaterna i Fabriksråden, bli kvar i sitt arbete. Delegaterna till centralförsamlingen skulle mötas i plenum för diskussioner så ofta det var nödvändigt. Genom att mötas två gånger i veckan, eller en vecka per månad, skulle de tämligen säkert hinna gå igenom mer arbete än något nuvarande parlament som sällan hinner med något alls. Med jämna mellanrum, kanske en gång i månaden, skulle de svara för sitt mandat inför de som valt dem.[30]
De valda till Delegaternas centralförsamling skulle ur sin egna led välja ut - eller låta rotera - ett råd, sammansatt av något dussin medlemmar. Dess uppgifter skulle begränsas till att förbereda Delegaternas centralförsamlings arbete, att vara dess ombud när den inte satt i överläggningar och att snabbt sammankalla församlingen vid behov. Om detta Rådet för delegaternas centralförsamling utvidgade sina befogenheter och tog ett beslut som kunde eller borde ha tagits av Centralförsamlingen eller om det tog något oacceptabelt beslut, kunde dessa omedelbart återkallas av Centralförsamlingens nästa möte, som också kunde vidta nödvändiga åtgärder, inklusive att "upplösa" sitt eget råd. Om å andra sidan Centralförsamlingen tog något beslut som överskred dess befogenheter, eller som egentligen tillkom det lokala arbetarrådet eller den lokala Generalförsamlingen, skulle det vara upp till dessa att vidta nödvändiga åtgärder, inbegripet att avsätta sina delegater till Centralförsamlingen. Varken Rådet för delegaternas centralförsamling eller Delegaternas centralförsamling skulle kunna fortsätta att agera på ett oacceptabelt sätt eftersom de inte skulle ha någon egen makt samt vara direkt avsättbara och i sista hand skulle folket vara beväpnat. Men om Centralförsamlingen tillät sitt råd att utvidga sina befogenheter - eller om medlemmar av lokala församlingar tillät sina delegater till Centralförsamlingen att utvidga sin makt - så skulle ingenting kunna göras åt detta. Befolkningen kan bara utöva politisk makt om den vill göra det. Den föreslagna organisationen skulle garantera att befolkningen kunde utöva sådan makt om den ville göra det.
Denna vilja att ta saken i sina egna händer är dock ingen blind kraft som bara dyker upp och försvinner på något mystiskt sätt. Politisk alienation i det kapitalistiska samhället är inte bara produkten av de existerande institutionerna som genom själva sin struktur gör det tekniskt omöjligt för den folkliga viljan att uttryckas eller uppnås. Vår tids politiska alienation härstammar från det faktum att denna vilja är fördärvad ända ner till grunden, att dess utveckling är förvrängd, och slutligen att allt intresse för det offentliga livet är totalt undertryckt. Det finns ingenting lömskare än diverse liberalers yttranden när de begråter "folkets politiska apati", en apati som det sociala och politiska system de försvurit sig åt skulle återskapa dagligen om den inte redan fanns där. Detta undertryckande av politisk vilja i moderna samhällen beror lika mycket på den moderna politikens innehåll som på de medel som finns tillgängliga för att uttrycka den. Det bygger på den oöverstigliga klyfta som idag skiljer "politik" från det verkliga livet. Innehållet i den moderna politiken utgörs av den "bättre" organisationen av ett exploaterande samhälle. Alltså att den är bättre på att exploatera samhället självt. Dess metoder är nödvändigtvis mystifierande: de vilar antingen på direkta lögner eller meningslösa abstraktioner. Den värld där allt detta äger rum är en värld av "specialister", av ljusskygga avtal och falsk teknokrati.
Allt detta kommer att förändras radikalt i ett socialistiskt samhälle. När exploateringen avskaffats kommer politikens innehåll att bli den bättre organisationen av vårt dagliga liv. Ett direkt resultat kommer att bli en annorlunda attityd från vanligt folk gentemot det offentliga livet. Offentliga problem blir allas problem, vare sig de relaterar till var man arbetar eller handlar om mycket bredare frågor. Folk kommer att börja känna att deras engagemang får en verklig betydelse och har en direkt effekt och de synliga resultaten kommer snart att vara uppenbara för alla. Klyftan som separerar "det politiska" från vardagslivet kommer att minska och förmodligen också att försvinna.
Allt detta fordrar några kommentarer. Moderna sociologer hävdar ofta det oundvikliga i såväl innehållet som metoderna i den moderna politiken. De tror att politikens separation från livet beror på en irreversibel teknologisk utveckling, vilken gör varje riktig demokrati omöjlig. Anklagelsen lyder att politikens innehåll - nämligen samhällets förvaltning - har blivit mycket komplex, kräver en extraordinär mängd data och problemställningar, som vart och ett bara kan förstås som ett resultat av avancerad specialisering. Utifrån antagandet att allt detta stämmer påstår man sedan, som vore det en självklarhet, att dessa problem aldrig kan framföras inför folket på ett begripligt sätt - eller enbart genom att man förenklar dem till den grad att de blir helt förvrängda. Varför då bli förvånad över att vanligt folk inte intresserar sig mer för politik än för differentialkalkyler?
Om dessa "argument" - framställda som det allra senaste inom politisk sociologi men i verkligheten lika gamla som den västerländska civilisationen[31] - överhuvudtaget bevisar någonting, så är det inte att demokrati är en utopisk illusion utan att samhällets förvaltning, oavsett vilka medel som används, i sig har blivit omöjlig. Utifrån dessa premisser måste politikern vara förkroppsligandet av den totala kunskapen. Ingen teknisk specialisering, hur avancerad den än är, tillåter sin innehavare att påverka andra områden än det egna. En församling av tekniker - var och en den högsta auktoriteten på sitt område - skulle inte ha någon kompetens (som en grupp tekniker) att lösa någonting. Bara en enskild individ skulle kunna kommentera på någon speciell punkt, och ingen skulle kunna vara i positionen att kommentera några allmänna frågor.
I själva verket styrs det moderna samhället inte, och kan heller inte styras, av teknikerna. De som styr det inkarnerar inte den absoluta kunskapen - utan snarare generaliserad inkompetens. I själva verket styrs nästan inte det moderna samhället alls - det bara flyter på. Precis som den byråkratiska apparaten i ledningen för en stor fabrik så producerar ett modernt politiskt "ledarskap" bara beslut - och vanligen tämligen godtyckliga sådana. De väljer mellan åsikterna på de olika tekniska avdelningar som utformats för att "assistera" dem, och som de har mycket litet kontroll över. Här fångas våra härskare in i sitt eget sociala system och erfar samma politiska alienation som de påtvingar resten av samhället. Deras eget kaotiska sociala system omöjliggör en rationell maktutövning för dem själva - också utifrån deras egna begrepp.[32]
Vi diskuterar allt detta därför att det ännu en gång tillåter oss att peka på en viktig sanning. Ifråga om politik såväl som ifråga om produktion tenderar folk att skylla på den moderna teknologin eller den moderna "teknologismen" i allmänhet i stället för att se hur problemen uppkommer ur en specifikt kapitalistisk teknologi. Kapitalism innebär inte enbart, vare sig i politiken eller i produktionen, att man använder tekniskt "neutrala" medel för kapitalistiska ändamål. Den innebär också skapandet och utvecklandet av specifik teknologi som syftar till att garantera exploateringen av producenterna - eller förtrycket, mystifieringen och den politiska manipulationen av medborgarna i allmänhet. På produktionsnivån kommer socialismen att innebära den medvetna omvandlingen av teknologin. Teknologin kommer att finnas till som hjälp åt arbetarna. På den politiska nivån kommer socialismen att betyda en liknande omvandling. Teknologin kommer att finnas till som hjälp åt demokratin.
Politisk teknologi är i allt väsentligt baserad på informations- och kommunikationsteknik. Vi använder här termen "teknologi" i vidast möjliga betydelse som de materiella medlen för information och kommunikation. Att ställa informationsteknologin i demokratins tjänst betyder inte bara att sätta materiella uttrycksmedel i folkets händer, vilket är nog så viktigt. Inte heller innebär det att sprida all information, eller någon specifik information, med vilka medel det än må vara. Det betyder först och främst att ställa till mänsklighetens förfogande de nödvändiga redskap som möjliggör beslut i full vetskap om relevanta fakta. När det gällde Planfabriken gav vi ett specifikt exempel på hur information kan användas för att påtagligt utöka människornas fria verksamheter. Genuin information skulle inte betyda att man begraver folk under hela bibliotek av textböcker i ekonomi, teknologi och statistik; resultatet av den informationen skulle bli lika med noll. Informationen från Planfabriken skulle vara koncentrerad, distinkt, fullt tillräcklig och sanningsenlig. Var och en skall veta vad han eller hon skall bidra med och den konsumtionsnivå man kommer att kunna nå om en viss plan antas. På detta sätt kan teknologi, så som ekonomisk analys, statistik och datorkraft, ställas i demokratins tjänst inom ett beslutsområde.
Det samma gäller kommunikationsteknologi. Det påstås att själva storleken på moderna samhällen förhindrar utövandet av någon verklig demokrati. Avstånd och befolkningsmängder antas göra direkt demokrati omöjlig. Det hävdas att den enda möjliga formen av demokrati är representativ demokrati, som "oundvikligen" innehåller en kärna av politisk alienation, nämligen avskiljandet av representanten från dem han representerar.
I själva verket finns det många sätt att uppnå och utforma "representativ" demokrati. Parlamentarism är ett, arbetarråd är ett annat. Det är svårt att se hur politisk alienation skulle kunna uppstå i ett väl fungerande rådssystem. Om moderna kommunikationstekniker sattes att tjäna demokratin kunde de områden där representativ demokrati fortfarande var nödvändig begränsas betydligt. De materiella avstånden är mindre i den moderna världen än de var i Attika under femte århundradet f.kr. På den tiden var röststyrkan - och därmed antalet människor som talaren kunde nå - begränsad av stämbandens kapacitet. Idag är den obegränsad. På kommunikationens område har avstånden inte bara minskat - de har försvunnit. Om samhället såg det som nödvändigt kunde man redan idag forma en Generalförsamling av hela befolkningen i varje modernt land. Radio och television kunde enkelt länka samman ett stort antal Generalförsamlingar i olika fabriker, kontor eller jordbrukskommuner. Liknande men mer begränsade sammanlänkningar kan göras i ett stor antal andra fall.[33] Det vore enkelt att sända Delegaternas centralförsamlings sessioner i TV. Tillsammans med alla delegaters omedelbara avsättbarhet, skulle detta garantera att varje central institution skulle förbli under befolkningens permanenta kontroll. Det skulle helt förändra själva begreppet "representation".
Folk beklagar det faktum att den moderna stadens storlek jämfört med gårdagens, inte tiotusentals utan snarare tiotals miljoner, gör direkt demokrati omöjlig. De är blinda i dubbel bemärkelse. För det första ser de inte att det moderna samhället har skapat just den miljö, arbetsplatsen, där en sådan demokrati kan återinföras. De ser inte heller att det moderna samhället har skapat, och fortsätter att skapa, de tekniska medlen för en genuin demokrati i stor skala. De pekar i mästrande ordalag på det parlamentariska maskineriet som enda lösningen på rymdålderns problem. Därefter drar de slutsatsen att demokrati är "omöjligt". De påstår sig ha gjort en "ny" analys - och ignorerar det som verkligen är nytt i vår epok: den materiella möjligheten att äntligen kunna förändra världen genom tekniken som ett redskap för massan av vanliga människor.
Hur blir det då med "staten", "politiken" och "partierna" i ett sådant samhälle? Det skulle finnas rester kvar av en "stat" i bemärkelsen av att det inte omedelbart skulle finnas en klar och enkel "sakernas administration", att majoritetsbeslut skulle kvarstå och att det därför fortfarande skulle finnas vissa gränser för den individuella friheten. Det skulle inte längre finnas en "stat" i bemärkelsen att de maktutövande organen inte skulle vara några andra än de produktiva enheterna eller befolkningens egna lokala organisationer, att de institutioner som organiserar det sociala livet bara skulle vara en aspekt av livet självt, och att det som återstod av centrala organ skulle stå under direkt och beständig kontroll av basorganisationerna. Detta skulle vara utgångsläget vid starten. Den sociala utvecklingen skulle inte kunna undgå att snabbt minska de centrala aspekterna av den sociala organisationen: anledningarna att utöva restriktioner skulle gradvis försvinna och den individuella frihetens område öka. Det är onödigt att tillägga att här talar vi inte om formella "demokratiska friheter", som ett socialistiskt samhälle omedelbart och med stor kraft skulle utvidga, utan om de "grundläggande" friheterna; inte bara rätten att leva utan rätten att göra vad man vill av sitt liv.
Befriad från alla dimridåer och alla mystifikationer som nu omger politiken skulle den i ett socialistiskt samhälle inte innebära annat än det kollektiva diskuterandet och lösandet av samhällets framtida problem - vare sig dessa är av ekonomisk, utbildningsmässig eller sexuell natur - eller om de handlar om den övriga världen, eller interna relationer mellan sociala grupper. Alla frågor som rör hela befolkningen tillhör dem.
De är troligt, och även sannolikt, att det kommer att finnas olika synsätt på sådana frågor. Varje betraktelsesätt kommer att sträva efter att bli så systematiskt och sammanhängande som möjligt. Folk som är skilda åt geografiskt eller till sin sysselsättning kan dela speciella åsikter. Dessa personer skulle samlas för att försvara sina åsikter, med andra ord skulle folk bilda politiska grupper.
Det är ingen idé att låtsas att en motsättning inte skulle existera mellan sådana grupper och rådens roll. Båda kan inte utvecklas samtidigt. Om råden fullföljer sina funktioner kommer de att bilda en livsmiljö inte bara för politiska konfrontationer utan också för bildandet av politiska opinioner. Politiska grupper utgör å andra sidan en mer exklusiv miljö för medlemmarnas skolning, och är också en mer exklusiv pool för lojaliteter. Den parallella förekomsten av både råd och politiska grupper skulle innebära att en del av det verkliga politiska livet utspelade sig på annan plats än i råden. Folk skulle då tendera att handla i råden enligt beslut som redan tagits utanför dessa. Skulle denna tendens överväga, skulle råden snabbt förtvina och till sist försvinna. Omvänt skulle en verklig socialistisk utveckling karakteriseras av att de etablerade politiska grupperna tynande bort.
Denna motsättning kan inte upphävas genom ett pennstreck eller genom något offentligt uttalande. Om politiska grupper fortsätter att finnas kvar speglar detta fortsättningen på drag som ärvts från kapitalismen, i synnerhet att intressegrupper och motsvarande ideologier finns kvar även sedan deras materiella bas har minskat. Folk bildar inte partier för eller emot kvantteorin, inte heller för enkla skillnader i åsikter om det ena eller det andra. De politiska gruppernas slutliga borttynande kommer att bero på folkmaktens förmåga att ena samhället.[34]
Om organisationer ger uttryck åt att olika intressen överlevt och att ideologier framhärdar så måste också en revolutionär socialistisk organisation som ger röst åt sina särskilda synsätt finnas till. Den kommer att vara öppen för alla som stöder arbetarrådens absoluta makt och kommer att skilja sig från alla andra både till sitt program och till sin praktik, just på denna punkt: dess viktigaste aktivitet kommer att inriktas på att makten koncentreras i råden och att dessa blir det enda centrat för det politiska livet. Detta innebär att den revolutionär organisationen måste kämpa mot varje särskild partimakt vilken den än kan vara.
Det är uppenbart att den demokratiska maktstrukturen i ett socialistiskt samhälle utesluter möjligheten av ett "parti vid makten". Själva orden kommer att bli meningslösa i det sammanhang vi beskrivit. Så länge som majoritetstrender i viktiga frågor uppstår eller avklingar kan majoritetsföreträdare oftare än andra bli valda till råden. Detta är emellertid inte nödvändigtvis fallet, eftersom delegater främst skulle väljas på grund av deras totala förtroende och inte alltid på grund av sina åsikter i den eller den frågan. Partierna skulle inte vara organisationer som strävar efter makten; och Delegaternas centralförsamling skulle inte vara ett arbetarnas parlament; folk skulle inte väljas dit som medlemmar av ett parti. Det samma gäller för varje råd valt av Delegaternas centralförsamling.
En revolutionär socialistisk organisation skulle inledningsvis ha en viktig roll. Den skulle på ett systematiskt och sammanhängande sätt försvara dessa idéer. Den skulle få utkämpa en viktig kamp för att avslöja och tillbakavisa byråkratiska tendenser, inte i allmänhet utan där de konkret visar sig. Framförallt skulle den inledningsvis komma att vara den enda grupp som är kapabel att visa på mål och medel för att få arbetardemokratin att blomstra. Gruppens arbete kunde exempelvis påskynda inrättandet av de demokratiska planeringsmekanismer som vi förut har analyserat. En revolutionär organisation är i själva verket den enda plats i ett exploaterande samhälle där samverkan mellan arbetare och intellektuella redan kan uppnås. Denna sammanslagning skulle för arbetarklassens maktorgan möjliggöra en snabb omdaning av teknologin. Men om den revolutionära gruppen fortsatte att växa några år efter revolutionen skulle detta vara det säkraste tecknet på att den var död - som revolutionär antistatlig organisation.
Den politiska frihetens problem visar sig i två former: frihet för politiska organisationer och rättigheterna för olika sociala skiktningar i befolkningen.
På riksplanet är det endast råden som är i position att avgöra i vilken grad någon given politisk organisation ska tolereras. Det grundläggande kriterium som kommer att vara vägledande i deras bedömning är huruvida organisationen i fråga försöker att återinföra en exploaterande regim. Med andra ord, söker den avskaffa rådens makt? Om de bedömer att detta är fallet, har råden rätten och skyldigheten att försvara sig själva, i sista hand genom att avbryta sådana aktiviteter. Men denna måttstock ger ingen automatisk vägledning i alla specifika fall, av det goda skälet att det inte någonsin kan finnas något sådant som en allmän lösning. Råden måste varje gång bära det politiska ansvaret för sina lösningar genom att styra sin kurs mellan två likvärdiga och mycket allvarliga faror: antingen tillåta handlingsfrihet för socialismens fiender som vill förgöra den - eller att själva ta livet av självförvaltningen genom restriktioner av den politiska friheten. Det finns inget absolut eller abstrakt svar på detta dilemma. Inte heller är det någon mening med att försöka förringa problemets vikt genom att säga att varje viktigare politisk tendens kommer att vara representerad inom råden: det är fullt tänkbart och till och med ganska troligt att det inom råden kan existera tendenser som motsätter sig deras absoluta makt.
De "sovjetiska partiernas laglighet", en formel med vilken Trotskij 1936 trodde att han kunde lösa detta problem, löser i själva verket ingenting. Om den enda fara som hotar det socialistiska samhället vore den från "restaurerande" tendenser skulle det inte finnas mycket att vara rädd för, eftersom sådana partier inte skulle få mycket stöd i arbetarnas församlingar. De skulle automatiskt utesluta sig själva från allt meningsfullt politiskt liv. Men den verkliga faran för den socialistiska revolutionen efter det att kapitalismen avskaffats kommer inte från restaurerande riktningar. Den kommer från byråkratiska tendenser. Sådana tendenser kan finna stöd i vissa delar av arbetarklassen, desto mera eftersom deras program inte skulle syfta till att återinföra traditionella och kända former av exploatering, utan skulle presenteras som "varianter" på socialismen. I början, när den är som farligast, är byråkratismen varken ett socialt system eller ett bestämt program, den är bara en tillämpad attityd. Råden kommer att kunna bekämpa byråkratin endast som ett resultat av sina konkreta erfarenheter. Men den revolutionära tendensen inom råden kommer alltid att avvisa "envåldshärskare" - som det praktiserades i Ryssland - eller en avskild apparats centraliserande styrning av hela ekonomin - som tillämpades i Ryssland, Polen eller Jugoslavien. Den kommer att avvisa den avskilda apparaten som en form av exploatering och den kommer att strida för att strålkastaren riktas på organisationer som propagerar för sådana mål.
Det är knappast nödvändigt att tillägga att även om det är tänkbart att det blir nödvändigt att begränsa den eller den politiska organisationens aktivitet, så är inga begränsningar tänkbara på ideologins eller kulturens områden.
Ett annat problem kan uppkomma: skall alla delar av befolkningen redan från början ha samma rättigheter? Är de lika kapabla att delta i den politiska styrningen av samhället? Vad innebär arbetarklassmakt under sådana omständigheter? Arbetarklassens makt innebär det obestridliga faktum att initiativet till och inriktningen av den socialistiska revolutionen samt den fortsatta omvandlingen av samhället bara kan tillhöra arbetarklassen. Det betyder därför att ursprunget och centrat i den socialistiska makten bokstavligt talat är arbetarråden. Men det arbetande folket har inte som mål att inrätta en diktatur över samhället och över andra skikt av befolkningen. Deras mål är att införa socialismen, ett samhälle där olikheter mellan skikt och klasser snabbt måste minska och snart försvinna. Arbetarklassen kommer bara att kunna föra samhället i socialistisk riktning i den mån som den knyter andra delar av befolkningen till detta sitt mål. Eller i den mån den garanterar dem den fullständigaste autonomi som är kompatibel med samhällets allmänna riktning. Eller att den höjer dem till rang av aktiva subjekt i den sociala makten och inte ser dem som objekt för dess egen kontroll - vilket skulle vara i konflikt med hela dess synsätt. Allt detta uttrycks genom råden i befolkningens allmänna organisationer, i rådens omfattande autonomi på sitt eget område, och av alla dessa råds deltagande i den centrala administrationen.
Vad händer då om arbetarklassen inte är klart numerärt överlägsen den övriga befolkningen? Eller om revolutionen från början befinner sig i ett svårt läge och andra befolkningsgrupper är uttalat fientliga till arbetarrådens makt? Arbetarklassens makt kan då komma till uttryck i ett ojämlikt deltagande av samhällets olika grupper i den centrala administrationen. Exempelvis kan proletariatet inledningsvis tvingas tilldela bönderna i jordbruksrådet en mindre röstandel än andra råd, även om de tillåter denna röstandel att växa i takt med att klasskonflikter avtar. Men verkningarna av dessa problemställningar är begränsade. Arbetarklassen kan bara behålla makten om den har stöd av majoriteten av dem som arbetar för sitt uppehälle, även om de inte är industriarbetare. I moderna samhällen utgör löntagarna den överväldigande delen av befolkningen, och varje dag ökar deras numerära betydelse. Om den stora majoriteten industriarbetare och andra löntagare stöder den revolutionära makten, kan denna inte hotas av böndernas politiska opposition. Om de förut nämnda grupperna inte stöder den revolutionära makten är det svårt att se hur revolutionen skulle kunna segra, och än mer hur den skulle kunna finnas kvar under någon längre tidsperiod.
Det samhälle vi talar om är inte kommunism, som inbegriper total frihet, folkets fullständiga kontroll över alla sina aktiviteter, frånvaron av alla begränsningar, totalt överflöd - och en helt annan sorts mänskliga varelser.
Det samhälle vi talar om är socialismen, och socialismen är den enda övergångsformen mellan en exploaterande regim och kommunism. Det som inte är ett övergångssamhälle är enligt vår definition inte socialism, utan ett exploaterande samhälle. Vi kan säga att varje exploaterande samhälle är en övergångsform, men en övergång till en annan form av exploatering. Övergången till kommunism är bara möjlig om exploateringen omedelbart upphävs, eftersom den annars fortsätter och förökar sig själv. Exploateringens avskaffande är bara möjlig om alla sorters avskilda skikt av ordergivare upphör att existera, eftersom det i det moderna samhället är uppdelningen mellan ordergivare och ordertagare som är roten till exploateringen. Avskaffandet av en avskild maktapparat innebär arbetarförvaltning inom alla områden av samhällslivet. Arbetarförvaltning är bara möjlig genom nya institutioner som förkroppsligar producenternas direktdemokrati, arbetarråd. Arbetarmakten kan bara befästas och fördjupas om den angriper alienationens djupaste rötter på alla områden och i första hand i arbetslivet.
I allt väsentligt överensstämmer dessa synpunkter med Marx idéer i ämnet. Marx tänkte sig en form av övergångstillstånd mellan kapitalism och kommunism, som han kallade "kommunismens lägre stadium" eller "proletariatets diktatur". För honom innebar detta samhälle ett slut på exploateringen och på den avskilda statsapparaten.
Socialismens grundläggande tankar har ofta systematiskt dolts eller förvrängts. Låt oss lämna stalinisterna åt sitt öde. Deras historiska uppgift har varit att framställa koncentrationsläger, fabrikschefernas auktoritet, ackordsnormer och stakhnovism som socialismens slutprodukt. Samma mystifikation, i en mer subtil men lika farlig form, har propagerats av Trotskij och trotskister. De har lyckats uppfinna ett ökande antal övergångssamhällen, som hänger i varandra på ett mer eller mindre lyckat sätt. Mellan kommunism och kapitalism var det socialismen. Men mellan socialism och kapitalism var det "arbetarstaten". Mellan "arbetarstaten" och kapitalismen fanns "de degenererade arbetarstaterna" och eftersom degenerering var en process, fanns det graderingar: degenererad, mycket degenererad, monstruöst degenererad och så vidare. Efter andra världskriget blev vi enligt trotskisterna vittne till en hel serie av "degenererade arbetarstater", satellitländerna i Östeuropa, som var degenererade utan att ens ha varit "arbetarstater". All denna akrobatik utfördes för att undvika att erkänna att Ryssland var ett exploaterande samhälle utan ett spår av socialism, och för att slippa dra slutsatsen att den ryska revolutionens öde gjort det nödvändigt att omvärdera alla problem som hänger ihop med socialismens program och innehåll, proletariatets roll och partiets roll.
Idén om ett icke-socialistiskt "övergångssamhälle" är en mystifikation. Därmed inte sagt, långt därifrån, att problem vid övergången inte skulle existera. På sätt och vis kommer hela det socialistiska samhället att formas av dessa problem och folkets ansträngningar att lösa dem. Men övergångsproblem kommer att finnas också i en snävare bemärkelse. De kommer att bero på de konkreta förhållanden som revolutionen möter vid sin utgångspunkt.
Det kan till exempel hända att revolutionen bara inträffar i ett land eller i en särskild grupp av länder. Därav följer att dessa måste utstå ett yttre tryck av väldigt olika karaktär och varaktighet. Å andra sidan, hur snabbt än revolutionen sprider sig internationellt kommer den inrikes utvecklingen att spela en viktig roll för hur socialismens principer skall tillämpas. Exempelvis kan jordbruket skapa stora problem i Frankrike men inte i USA eller i England där huvudproblemet istället kommer att bli landets extrema beroende av matimport. I vår analys har vi behandlat flera problem av denna art och vi hoppas ha visat att lösningar som pekar i en socialistisk riktning existerar i varje enskilt fall.
Vi har inte kunnat ta med i beräkningarna de problem som kan uppstå om revolutionen förblir isolerad i ett land under en längre tid - och vi kan knappast behandla det här. Men vi hoppas ha visat att det är fel att tro att problemen med en sådan isolering är olösliga, att isolerad arbetarmakt antingen måste dö heroiskt eller degenereras, eller att den som bäst kan "hålla ut" under tiden. Det enda sättet att "hålla ut" är att börja bygga socialismen, annars har degenereringen redan satt in och ingenting finns att "hålla ut" för. För arbetarmakten är byggandet av socialismen från den allra första dagen inte bara möjligt utan helt nödvändigt. Om detta inte sker har den erövrade makten redan upphört att vara en folklig arbetarmakt.[35]
Det program vi har utarbetat är ett program för nutiden, i stånd att realiseras i varje någorlunda industrialiserat land. Det beskriver de mått och steg - eller den anda som vägleder dessa - som råden måste vidta från de allra första veckorna vid makten. Och detta vare sig denna makt har spridits till flera länder eller är förbehållen ett land. Kanske fanns det inte så mycket vi kunde göra om vi talade om Albanien. Men om det imorgon i Frankrike, eller England, eller Polen (som igår i Ungern) uppstod arbetarråd utan att de tvingades möta en utländsk militär invasion, så skulle de bara behöva:
a.) Federera sig i en Centralförsamling och utropa sig till den enda makten i landet.
b.) Fortsätta att beväpna arbetarklassen och ordna upplösningen av polisen och den stående armén.
c.) Proklamera exproprieringen av kapitalisterna, avskedandet av alla direktörer och övertagandet av alla fabrikers ledning av arbetarna själva organiserade i Arbetarråd.
d.) Proklamera avskaffandet av alla arbetsnormer och instiftandet av likalön och lika hyror.
e.) Uppmuntra andra arbetare att bilda råd och att ta styrelsen av sina respektive företag i egna händer.
f.) Vädja till i synnerhet de som arbetar i regeringens departement att bilda råd för att proklamera ombildningen av dessa statliga enheter till företag styrda av dem som arbetar i dem.
g.) Uppmuntra bönderna och andra självanställda delar av befolkningen att bilda råd och att sända sina delegater till Centralförsamlingen.
h.) Organisera en "Planfabrik" och snarast sammanställa en provisorisk ekonomisk plan att diskuteras av de lokala råden.
i.) Tillkalla uppmärksamheten hos arbetare i andra länder och förklara för dem innehållet och meningen med dessa åtgärder.
Allt detta skulle vara omedelbart nödvändigt och skulle innehålla allt som är väsentligt för att bygga socialismen.
Möjlig sammansättning och tillvägagångssätt.
- Fabriksrådet utgörs av delegater från olika verkstäder, avdelningar och kontor på ett givet företag (till exempel en delegat per 100 eller 200 arbetare.).
- Alla Fabriksrådets delegater är valda och omedelbart avsättbara av de som utsett dem.
- De flesta av Fabriksrådets delegater stannar kvar i sina jobb. En roterande minoritet garanterar kontinuiteten.
- Fabriksrådet möts till exempel en eller två halva dagar i veckan.
Föreslagna funktioner.
- Fabriksrådet koordinerar verkstäder, avdelningar och kontor på ett givet företag.
- Fabriksrådet upprätthåller relationer med andra ekonomiska organisationer, genom lokal samorganisering och branschorganisering.
- Fabriksrådet upprätthåller kontakter med omvärlden.
- Fabriksrådet bestämmer hur givna produktionsmål ska uppnås, utifrån de allmänna medel planen anslagit.
- Fabriksrådet organiserar arbetet i varje verkstad eller avdelning.
- Fabriksrådet kommer senare bidra till att förändra produktionsstrukturen.
Möjlig sammansättning och tillvägagångssätt.
- Generalförsamlingen utgörs av alla de som arbetar i ett givet företag inklusive kontorsarbetare och tekniker.
- Generalförsamlingen är den högsta beslutsfattande enheten för alla frågor som relaterar till arbetsplatsen i sin helhet.
- Generalförsamlingen sammankallas regelbundet, till exempel två dagar i månaden. Möten kan sammankallas oftare om så önskas av ett specificerat antal arbetare, delegater eller avdelningar.
Föreslagna funktioner.
- Generalförsamlingen bestämmer vilka frågor som skall föras vidare till Fabriksrådet för fortsatt utredning och diskussion.
- Generalförsamlingen bifaller, avvisar eller ger rekommendationer kring omformulering på alla beslut Fabriksrådet fattar utom rena rutinfrågor.
- Generalförsamlingen väljer delegater, som blir kvar i sitt arbete, till Delegaternas centralförsamling.
[1] "Produktionen" avser här fabriksgolvet, inte "ekonomin" eller "marknaden".
[2] Tron på att socialismen kan uppnås genom parlamentet är därför extremt naiv. Dessutom upprätthåller den illusionerna om det meningsfulla i denna sorts folkliga "representation".
[3] I första kapitlet i sin bok The Workers Councils utvecklar Anton Pannekoek en liknande analys av de problem som möter ett socialistiskt samhälle. I fundamentala frågor ligger våra synpunkter mycket nära varandra.
[4] Bakunin beskrev en gång socialismens problem som att "integrera individer i strukturer som de kan förstå och kontrollera".
[5] Uttrycket återfinns i Fredrich Engels Anti-Dühring del III.
[6] För några år sedan kunde en viss "filosof" på fullt allvar fråga hur man överhuvudtaget kunde diskutera Stalins beslut, så länge som man inte kände till de fakta på vilka endast han kunde grunda dem. Se J.P. Sartre "Les Communistes et la Paix" i Les Tempes Modernes, juli och oktober-november 1952.
[7] Vi säger gladeligen "införa" och inte "återinföra", för detta herravälde har verkligen aldrig existerat förut i historien. Alla jämförelser med historiska föregångare - till exempel situationen för hantverkarna eller de fria bönderna - har, hur fruktbara de än kan synas vara, bara ett begränsat perspektiv och riskerar att leda tankarna i utopiska banor.
[8] Ändå är detta nästan exakt vad Lenins definition av socialismen kan förenklas till, "elektrifiering plus sovjeter" (och deras politiska makt).
[9] Akademiska ekonomer har analyserat det faktum att av flera tekniskt lämpliga möjligheter väljs vissa, och att dessa val leder till ett särskilt teknologiskt mönster tillämpat i det verkliga livet, vilket verkar konkretisera tekniken i en särskild period (se till exempel Joan Robinson's The Accumulation of Capital (1956) s. 101-178). Men i dessa analyser beskrivs alltid valet som utgående från överväganden om "profitabilitet" och i synnerhet från "de relativa kostnaderna av kapital och arbete". Denna abstrakta synpunkt har liten effekt på den industriella utvecklingens verklighet. Marx, däremot, understryker det sociala innehållet av den maskindominerade industrin, dess förslavande funktion.
[10] Vilket är sant, men talanger, skicklighet och kunskap utvecklas också i produktionen.
[11] Karl Marx, Kapitalet III, Kapitel 48, Treenighetsformeln, iii.
[12] Bokstavligen, poesi betyder skapande.
[13] I J.A.C. Browns The Social Psychology of Industry, (1954) finns det en slående kontrast mellan den förödande analys författaren gör av den nuvarande kapitalistiska produktionen och den "lösning" han kommer fram till - blida uppmaningar till företagsledare att "bättra sig" och att "demokratisera sig".
[14] Med andra ord, det vi angriper här är själva föreställningen om en teknik kapabel att styra folk utifrån. En sådan idé är lika absurd som idén om en psykoanalys där patienten inte är närvarande och som bara blir en "teknik" i händerna på analytikern.
[15] Detta problem skiljer sig distinkt från den övergripande planeringen. Generell planering sysslar med att bestämma en kvantitativ ram - så mycket stål och så många timmars arbete å ena sidan, så mycket konsumtionsgods å den andra. Den måste inte ingripa i form eller typ av mellanfabrikat.
[16] Man kan tillägga att tillväxttakten också beror på: a) teknisk utveckling. Men sådan teknisk utveckling är i sig själv kritiskt beroende av den summa som direkt eller indirekt investeras i forskning; b) utvecklingen arbetets produktivitet. Men detta är beroende av den summa kapital som investeras per arbetare och i den tekniska nivån. Dessa två faktorer för oss tillbaka till investeringen. Mer signifikant är att arbetets produktivitet beror på producentens attityd till ekonomin. Detta i sin tur kretsar kring folks attityd till planen, till hur dess mål ska förverkligas, på det egna deltagandet och identifikation med de beslut som uppnåtts, och i allmänhet på sådana faktorer som diskuteras i denna text.
[17] Byråkratisk "planering" som den utförts i Ryssland och de Östeuropeiska länderna bevisar ingenting vare sig på det ena eller andra sättet. Den är lika irrationell och lika bortkastad. Förlusten är både "extern" (fel beslut tas) och "intern" (genom arbetarnas motstånd mot produktionen). För fler detaljer "La révolution prolétarienne contre la bureaucratie" i nummer 20 av Socialisme ou Barbarie.
[18] Detta område expanderar ständigt. Utgångspunkterna är fortfarande Leontiefs The Structure of American Economy (1957) och essäerna av bland annat Leontief i Studies in the Structure of Amercan Economy (1953).
[19] V.T. Koopman Activity Analysis of Production and Allocation (1951).
[20] Arbetsvärde inkluderar naturligtvis de kostnader för utrustning som används under perioden i fråga. (För utarbetandet av arbetsvärdet med matrismetoden, se artikeln "Sur la dynamique du capitalisme" i Socialisme ou Barbarie nummer tolv). Användandet av arbetsvärdet som måttstock är likvärdigt med vad akademiska ekonomer kallar "normala långsiktiga kostnader". Den synpunkt som uttrycks i denna text korresponderar med Marx, som vanligen attackeras av akademiska ekonomer, även "socialistiska" sådana. För dem skulle "marginalkostnaden" bestämma priserna (se till exempel Joan Robinsons An Essay on Marxian Economics (1947) s. 23-28) Vi kan här inte gå in på denna diskussion. Allt vi kan säga är att tillämpningen av principen om marginalkostnader skulle betyda att priset på en flygbiljett mellan London och New York ibland skulle vara noll (när planet redan var fullt) och ibland motsvara priset på hela flygplanet (när planet var tomt).
[21] I sitt stora arbete på detta tema - och med ett måttligt bruk av differentialekvationer - kommer Keynes fram till slutsatsen att den viktigaste faktorn för investeringar är entreprenörens "djuriska instinkter" (The General Theory, s. 161-162). Tanken att investeringsvolymen främst bestäms av graden av intresse, och att det senare är ett resultat av samspelet mellan "de verkliga produktivkrafterna och driftigheten" har för länge sedan demolerats av de akademiska ekonomerna själva, se Joan Robinsons "The Rate of Interest and other Essays" (1951).
[22] Man får leta förgäves i Mr Bettleheims voluminösa skrifter efter varje försök att rättfärdiga den ackumulationsnivå som "valts" av den ryska byråkratin. "Socialismen" hos sådana "teoretiker" underförstår inte bara att endast Stalin (eller Chrustjev) vet bäst. Den underförstår också att sådan kunskap, till själva sin natur, inte kan kommuniceras till resten av mänskligheten. I ett annat land och i en annan tid var detta känt som "Führerprincipen".
[23] Denna ökning är uppenbarligen inte bara summan av ökningen i varje sektor. Flera element måste läggas till och dras ifrån innan man kan skilja det ena från det andra. Å ena sidan, exempelvis, den "förmedlade nyttan" av varje sektors produkter, å andra sidan de "externa ekonomierna" (investering i en given sektor för att undvika en flaskhals kunde medge en bättre användning av den produktiva kapaciteten i andra sektorer som trots att de var etablerade annars kunde gå förlorade). Att utarbeta dessa nettoökningar innebär inga speciella svårigheter. De beräknas automatiskt på samma gång som man utarbetar "det objektivt förmedlade" - rent matematiskt utgör lösningen på det ena omedelbart lösningen på det andra.
Vi har diskuterat fastställandet av den globala investeringsvolymens problem. Vi kan bara snudda vid valet av särskilda investeringar. Den sektorsvisa fördelningen av investeringar är automatisk när väl den slutliga investeringen är bestämd (den och den slutliga konsumtionsnivån förutsätter, direkt eller indirekt, den och den produktionskapaciteten i varje sektor). Att välja en särskild typ av investering bland ett antal möjliga investeringar med samma effekt kan bara bero på den effekt utrustningen skulle ha på dem som måste använda den - och här är det, vilket vi också har sagt hela tiden - användarens egna synpunkter som skall vara gällande.
[24] Från denna synvinkel (och om de inte från första början varit felaktiga) blir siffror från Sovjet som visar att produktionsplaner år efter år har uppfyllts till 100 %, den hårdast möjliga domen över rysk ekonomi och det ryska samhället. De visar med all önskvärd tydlighet att under en given 5-årsperiod har ingenting hänt i landet, att inte en enda ny idé hos någon har uppkommit (eller att Stalin, i sin klokhet, hade förutsett alla sådana idéer och i förväg införlivat dem i planen, i sin godhet tillåtande det innovativa nöjet av en illusorisk upptäckt).
[25] Komplexa men under inga omständigheter olösbara ekonomiska problem kommer antagligen att uppstå i detta avseende. De kan sammanfattas i frågan om hur priser på jordbruksprodukter skall bestämmas i en socialistisk ekonomi. Tillämpandet av likformiga priser skulle upprätthålla viktiga ojämlikheter i inkomsterna ("inkomstskillnader") mellan olika Jordbrukskommuner eller rent av mellan olika individer i samma Kommun (på grund av skillnader i besittningarnas produktivitet, olikheter i jordmånens bördighet och så vidare). Den slutgiltiga lösningen på problemet skulle förstås kräva en total socialisering av jordbruket. Under tiden kommer kompromisser att bli nödvändiga. Det kan kanske finnas någon form av beskattning av de mer välmående kommunerna för att stödja de mindre välmående till dess att gapet mellan dem minskat väsentligt men att helt och hållet undertrycka olikheter med dessa medel närmar sig emellertid tvångskollektivisering. I förbigående kan man notera att dagens skillnader i avkastning delvis uppkommit genom att jord med dålig avkastning fåtts att fungera på konstgjord väg genom subsidier, utbetalda av den kapitalistiska staten i politiska syften. Det socialistiska samhället kunde snabbt minska dessa klyftor genom att ifrågasätta vissa subventioner - och samtidigt ge massiv hjälp för att utrusta fattiga men potentiellt livskraftiga kommuner.
[26] Även om det ryska ordet "sovjet" betyder "råd" ska man inte förväxla de Arbetarråd vi har beskrivit i denna text ens med de tidigaste ryska sovjeterna. Arbetarråden grundas på arbetsplatsen. De kan både spela en politisk roll och en roll i den industriella produktionen. Till sitt väsen är arbetarrådet en allmän organism. Petrogradsovjeten 1905 sammansatt av arbetarnas deputerade förblev en rent politisk institution, trots att den var resultatet av en generalstrejk och rent proletär till sin sammansättning. Sovjeterna 1917 var som regel geografiskt baserade. Också dessa var rent politiska institutioner, i vilka alla sociala lager som stod i opposition till den gamla regimen samlades (se Leo Trotskijs 1905 och Den ryska revolutionens historia). Deras roll korresponderade med eftersattheten i den ryska ekonomin och Ryssland vid denna tid. I denna bemärkelse tillhör de det förflutna. Den "normala" form i vilken arbetarklassen kommer att företrädas i den kommande revolutionen blir utan tvivel Arbetarråden.
[27] Inte i vad den döljer (polisterrorn och koncentrationslägren) men i vad den proklamerar offentligt, i sin konstitution.
[28] Att de statsanställda skulle bilda Arbetarråd var ett av kraven från de ungerska arbetarråden.
[29] Varken medlen eller det övergripande krigskonceptet kan kopieras från ett imperialistiskt land. Vad vi har sagt om kapitalistisk teknologi är giltigt för militär teknik: det finns ingen neutral militär teknik, ingen "vätebomb för socialismen". P. Guillaume har klart visat (i sin artikel "La Guerre et notre époque", nummer 3, 5, 6 av Socialisme ou Barbarie) att det är nödvändigt för en proletär revolution att dra upp sin egen strategi och utforma sina egna metoder, huvudsakligen propaganda, lämpade för dess sociala och mänskliga ändamål. Behovet av "strategiska vapen" uppstår inte för en revolutionär makt.
[30] I ett land som Frankrike skulle en sådan Delegaternas centralförsamling kunna bestå av 1.000 till 2.000 delegater (en delegat per 20.000 eller 10.000 arbetare). En kompromiss måste göras mellan två behov: som arbetsgrupp kan inte Delegaternas centralförsamling vara för stor - å andra sidan måste den garantera den mest direkta och omfattande återspeglingen av de organismer den företräder.
[31] Platon diskuterar dem utförligt, och delar av hans Protagoras ägnar sig också däråt.
[32] Se Wright Mills White Collar s. 347-348 och The Power Elite s. 134-145 för en illustration av den totala frånvaron av varje relation mellan varje slag av "tekniska" kapaciteter och varje slag av förekommande ledarskap i politiken eller arbetslivet.
[33] Nu kan det hävdas att problemet med mängden kvarstår och att alla aldrig skulle hinna uttrycka sig på den anslagna tiden. Detta är inte ett giltigt argument. Det skulle knappast finnas en församling på mer än 20 personer där alla ville tala, av det mycket goda skälet att när något ska beslutas finns det inte ett obegränsat antal alternativ eller argument. I ordinära arbetargrupper, exempelvis församlade för att besluta om en strejk, finns det nästan aldrig "för många" förslag. När de två eller tre alternativen gjort sig hörda och olika argument utväxlats kan ett beslut fattas på nolltid. Talens längd varierar dessutom beroende av vikten på dess innehåll. Ryska ledare kan tala i timmar på partikongresser utan att säga någonting. Talet på Ephore som övertygade Sparta att inleda det Peleponesiska kriget upptar 21 rader i Thucydides (I, 86). För uppgifter om revolutionära församlingars lakonism, se Trotskij om Petrogradsovjeten i 1905, eller Socialisme ou Barbarie Nummer 21 s. 91-92 om fabriksdelegaterna i Budapest 1956.
[34] Grunden för partier är inte åsiktsskillnader i sig utan mer fundamentala skillnader och den mer eller mindre systematiska enheten i referensramar. Med andra ord uttrycker partier en allmän orientering som motsvarar en mer eller mindre tydlig ideologi, som i sin tur stammar från sociala positioner som leder till motstridiga strävanden. Så länge som sådana positioner existerar och leder till politiska "projektioner" av förväntningar går det inte att utesluta politiska grupper - men när dessa speciella skillnader försvinner är det osannolikt att grupper bildas på grund av allmänna "skillnader".
[35] Alla diskussioner om "socialism i ett land" mellan stalinisterna och vänsteroppositionen (1924-27) visar på ett förskräckande sätt hur människor tror att de vet vad de gör när de skapar historia, och ändå inte förstår någonting alls. Stalin insisterade på att det var möjligt att bygga socialismen endast i Ryssland, där socialism betydde industrialisering plus byråkratins makt. Trotskij menade att detta var omöjligt, då socialismen betydde det klasslösa samhället. Båda hade rätt i vad de sa, och fel i att förneka den andres övertygelse. Men ingen av dem talade om socialismen. Under hela denna diskussion nämnde ingen regimen inne på de ryska fabrikerna, proletariatets relation till makten över produktionen. Inte heller Bolsjevikpartiets, där diskussionen ägde rum, relation till de breda massorna, som i det långa loppet var huvudintressenten i alltihop nämndes.
Last updated on: 12.20.2009