Original titel: "The Irrational in Politics"
Publicerat: Ffg som pamflett av Solidarity, London 1970
Digitalisering: FAM
Korrektur: Jonas Holmgren
De som vill gå på djupet när det gäller proletariatets motivkrafter och ofta irrationella beteende, brukar stundtals av diverse vulgärmarxister beskyllas för "psykologiserande". Inte desto mindre strör de själva omkring sig mer eller mindre klart uttalade uppfattningar om hur arbetarens själsliv "egentligen" är beskaffat. Dessa uppfattningar är i allmänhet "psykologiserande" av utomordentligt ovetenskaplig natur, fullt i klass med ölstugefascisters funderingar om vad "pleppsen" egentligen vill och tänker o.s.v.
I "Politikens Irrationalitet" bemöter författaren detta okunniga "psykologiserande" (vars mest kända exempel är teorin om att arbetarna endast kan uppnå ett "fackföreningsmedvetande") med den revolutionära (och tillika vetenskapliga) psykologi och psykiatri som utarbetats av Freuds store lärjunge Wilhelm Reich.
Reich tog fasta på de av Freud utvecklade teorierna om hur människan (och därmed arbetarens) karaktärsstruktur djupt präglas av auktoritär uppfostran och undertryckande av viktiga primärdrifter (främst könsdriften), men tillbakavisade Freuds påstående att detta undertryckande var "nödvändigt" för att upprätthålla "civilisation och kultur" etc.
Tvärtom menade Reich, var detta undertryckande endast en nödvändighet för klassamhället. Polis och krigsmakt är inte tillräckliga för att hålla massorna nere. Inte ens den borgerliga propagandan räcker till. För att massorna ska acceptera propagandan fordras att den svarar mot massornas förvärvade karaktärsstruktur.
Författaren pekar också på hur denna typ av uppfostran och betingning har uråldriga anor och går tillbaka till tiden för familjens och privategendomens uppkomst. Han berör också uppluckringen av denna mångtusenåriga klassmoral som kunnat konstateras efter andra världskriget och som sedan slutet av 60-talet fått ett accelererande förlopp.
Slutligen, under rubriken "De ryska erfarenheterna" behandlar han den anti-auktoritära och sexuella revolutionen vid tiden för den sociala revolutionen i Ryssland; hur det ryska samhället sedan dess beskrivit en veritabel kräftgång på familjens, uppfostrans och sexualfrågornas område fram till våra dagars reaktionära ideologi.
För varje politiskt intresserad människa framstår det "irrationella" beteendet hos individer, grupper och breda befolkningsskikt som en obehaglig, skrämmande men obestridlig realitet. Några exempel:
Mellan 1914 och 1918 slaktade miljoner proletärer varandra i det krig som skulle "göra slut på alla krig". De dog för syften som inte var deras, försvarade endast sina respektive härskande klassers intressen. Tjugo år senare upprepades samma mönster, fast i ännu värre skala.
I början av 30-talet drabbades Tyskland av depressionen. Miljoner gick utan jobb och många svalt. Borgarsamhället visade sin totala oförmåga att täcka ens människornas mest elementära behov. Tiden var mogen för en radikal förändring. Och ändå, vid detta avgörande ögonblick, föredrog miljoner män och kvinnor (inklusive betydelsefulla delar av den tyska arbetarklassen) att följa reaktionära demagogers nationalistiska, rasistiska och motsägelsefulla ("anti-kommunistiska" och "anti-kapitalistiska") appeller. Hellre än att slå in på den sociala revolutionens väg gav dem sin röst åt en erbarmlig soppa av rashat, puritanism och etnologiskt nonsens[1].
I New Delhi 1966 deltog hundratusentals halvsvältande indiska bönder och trasproletärer i den största och mest militanta demonstration som staden någonsin skådat. Hela stadsdelar ockuperades, polisen attackerades, bilar och bussar brändes. Skälet till denna massiva aktion var emellertid inte de urusla levnadsförhållandena, eller de sociala strukturer som var deras upphov. Man protesterade mot en påtänkt lag som under vissa omständigheter skulle legalisera slakt av boskap.
Om än på en annan nivå är beteendet hos dagens konsumenter inte mera "rationellt" än hos de förtryckta klasser under historiens gång, som låtit den ene skojaren efter den andre utropa sig till kejsare under allmänt bifall. De som vet var allmänna önskemål och preferenser har sina rötter, de vet hur enkelt varje krav kan manipuleras. PR-experterna vet mycket väl att rationella motiv sällan ligger bakom valet av en viss vara. När en husmor tillfrågas varför hon föredrar den ena eller andra produkten, är de skäl hon anger sällan de riktiga (även om hon svarar i god tro).
Mer eller mindre omedvetna motiv influerar t.o.m. revolutionärers tankevärld och den typ av organisationer i vilka de väljer att vara aktiva. Det kan till en början synas paradoxalt att sådana som strävar efter ett kreativt samhälle utan främlingskap, baserat på frihet och jämlikhet, kan "bryta" med borgerliga värden för att i nästa ögonblick hylla leninismens hierarkiska, dogmatiska, manipulatoriska och puritanska ideal. Det kan förefalla underligt att deras "förkastande" av det borgerliga samhällets irrationalitet och godtycke, med dess krav på okritisk lydnad och respekt för auktoriteter, tar formen av ett koncentrat av alienerad aktivitet: att följa ett s.k. avantgarde-partis slingrande "linje". Det kan synas lika underligt att de som uppmanar folk att tänka själva och motstå hjärntvätten fylls av oro var gång egna idéer dyker upp i deras huvuden. Eller att många av dagens revolutionärer fortfarande söker skaffa sig personlig prestige och ställning genom att tillämpa metoder som allmänt nyttjas i det borgerliga djungelsamhället därutanför. Men, som vi ska se, det finns ett inre sammanhang i denna uppenbara irrationalitet.
Konfronterade med störande fakta som massivt stöd åt imperialistiska krig eller fascistiska rörelser, levererar en viss sorts traditionella revolutionärer alltid samma stereotypa förklaring: dem kommer omedelbart att betona den "förrädiska" eller "oriktiga" politiken hos II:a eller III:e Internationalen, eller hos tyska kommunistpartiet, eller hos den eller den ledaren, som - av ett eller annat skäl - inte var sin historiska uppgift vuxen. Folk som resonerar på det här sättet tycks inte ens ha förstånd att uppskatta den upprepade tolerans som massorna visar dessa "förräderier" eller "oriktigheter", som i sig kräver en allvarlig förklaring.
Mer sofistikerade revolutionärer skyller på annat. Press, radio, TV, kyrkor, skolor och universitet är i händerna på den härskande klassen. Dessa media för ut den härskande klassens värderingar - dag ut och dag in. Är det förvånande, frågar så dessa revolutionärer med ett förintande leende, att massorna under sådana omständigheter fortfarande håller kvar vid reaktionära idéer?
Denna förklaring, om än delvis riktig, är ändå otillräcklig. I längden kan den inte förklara arbetarklassens stöd åt borgerliga värderingar, regler och förordningar - eller att sådana regler överskridits bara för att ersättas av institutioner av statskapitalistisk typ, institutioner som införlivat borgarsamhällets hierarkiska relationer (ledarkult, överlämnande av makten till ett "elit"-parti, tillbedjan av Sanningar som återfinns i heliga texter eller Centralkommitténs utsagor).
Om - i både öst och väst - miljoner människor inte kan inse den fulla vidden av den exploatering de utsätts för, om de inte kan uppfatta sin påtvingade intellektuella och personliga underutveckling, om de inte törs erkänna tomheten i sina liv, om de är omedvetna om den inneboende repressiva karaktären hos så mycket som de betraktar som "rationellt", "sunt förnuft", "självklart" eller "naturligt" (hierarki, ojämlikhet och puritanism, t.ex.), om de är rädda för egna initiativ och självaktivitet, rädda för att tänka nya tankar och slå in på nya vägar, om de gång på gång är lika villiga att följa den ene eller andre ledaren eller det ena eller andra partiet, så är det för att betydelsefulla faktorer formar deras beteende redan från mycket tidiga år och hämmar deras uppnående av en ny och annorlunda typ av medvetande.
Låt oss för ett ögonblick betrakta - utan rosafärgade glasögon - den genomsnittlige medelålders väljaren ur västeuropeisk arbetarklass (det spelar sedan inte så stor roll om han röstar "Labour" eller "Conservative", på CDU eller SPD, på SAP eller på "mittenpartierna"). Han har antagligen en överlägsen attityd gentemot dem (barn och husslavinna) han är i stånd att dominera, misstänksam mot invandrare, full av mer eller mindre klart utsagda fördomar om främmande raser och folk, för "lag och ordning", mot demonstranter, långhåriga och "avvikare". Han är nästan säkert sexuellt undertryckt (och följaktligen en hängiven konsument av den förvridna erotiken i Lui, Playboy eller Lektyr). Inget "pragmatiskt" parti (som strävar efter makten via valurnorna) skulle någonsin drömma om att vädja till honom med krav på lika lön eller arbetarnas självförvaltning inom produktionen. Den partiledare som proklamerade ett dylikt "övergångsprogram" till det klasslösa samhället skulle betraktas som - i bästa fall - en stor skämtare.
Men det finns en annan och viktigare aspekt. Var och en som försöker diskutera dessa problem kommer nästan helt säkert att möta inte bara misstro, utan också den slags fientlighet som ofta döljer en underliggande ängslan och oro. Man frammanar inte samma reaktion om man för fram fullständigt befängda argument. Dessa ämnen är helt klart emotionellt laddade. Tar man upp dem frambringar man ett slags motstånd som man svårligen kommer över med rationell argumentering.
Syftet med denna pamflett är att visa på naturen hos och orsakerna till detta motstånd, och visa på att det inte rör sig om medfödda utan socialt bestämda företeelser (vore de medfödda, existerade varken något rationellt eller socialistiskt perspektiv). Och vi ska så småningom komma fram till, att detta motstånd är resultatet av en inlärning, som går tillbaka till den tidigaste barndomen, och att denna inlärning har förmedlats av redan inlärda föräldrar och hela den institution, som den patriarkaliska kärnfamiljen utgör. Resultatet är en kraftig förstärkning av och ett fortbestånd för den dominerande ideologin och en massproduktion av individer med inbyggd slavmentalitet. Förstår man denna kollektiva karaktärsstruktur förstår man också det ständigt "irrationella" beteendet hos individer och sociala grupperingar, liksom den "irrationella" politiken. Och denna förståelse kan ge mänskligheten nya redskap i överskridandet av de hinder, som nu står i vägen för total frigörelse
Hela detta område har i stort sett ignorerats av den traditionella vänstern. Marx och Engels kan knappast beskyllas härför. Det redskap som fordras för att kunna förstå denna aspekt på mänskligt beteende nämligen psykoanalysen - utvecklades först under detta århundrades två första decennier. Freuds viktigaste bidrag till vetenskapen (utforskningen av själslivets lagbundenheter, skildringen av barn- och ungdomssexualiteten, upptäckten av driftslivets inflytande på beteendet, skildringen av hur dessa drifter undertrycks i enlighet med förhärskande sociala normer och värderingar, analysen av detta förtrycks konsekvenser och symptom, och på det hela taget "hänsynstagandet till de inofficiella och förnekade sidorna av den mänskliga existensen") blev en del av vårt "kulturarv" åtskilliga årtionden efter Marx' död. Vissa reaktionära sidor hos den klassiska psykoanalysen (driftslivets "nödvändiga" anpassning till (klass-)samhällets krav, den "nödvändiga" sublimeringen[2] av den "odisciplinerade" sexualiteten för att kunna upprätthålla "social stabilitet", "civilisation" och "kultur" i samhället, teorierna om dödsdriften, etc.) kom snart att överskridas av den revolutionära psykoanalysen hos Wilhelm Reich m.fl.[3].
Reich utarbetade en socialpsykologi baserad på både marxism och psykoanalys. Hans avsikt var att förklara hur idéer uppstår i människors medvetande i förhållande till deras verkliga levnadsförhållanden, och hur i sin tur dessa idéer påverkar mänskligt beteende. Uppenbarligen var det en bristande överensstämmelse mellan massornas materiella förhållanden och deras konservativa syn på tingen. Det behövs ingen psykologi för att förklara varför en hungrig människa stjäl bröd eller varför arbetare går i strejk. Den fråga socialpsykologin kan hjälpa till att besvara är istället varför majoriteten av svältande människor inte stjäl bröd eller varför massan av utsugna arbetare inte strejkar. Klassisk sociologi kan ge en tillfredställande förklaring på ett socialt fenomen, när det mänskliga tänkandet och handlandet tjänar ett rationellt syfte; när det tjänar behovstillfredsställandet och klart avspeglar den materiella situationen. Den misslyckas dock när mänskligt tänkande och handlande står i motsättning till de ekonomiska förhållandena, d.v.s. när det är irrationellt.[4]
Traditionella marxister har alltid undervärderat - och gör så fortfarande - idéernas inflytande på samhällets materiella struktur. Visserligen brukar det heta, att det råder "växelverkan" mellan ekonomiska strukturer och ideologiska strukturer. Men när de sen ska fortsätta resonemanget, gå in på väsentligheter, så blir en dialektisk relation, i vilken påverkan sker i bägge riktningar, hux flux en närmast enkelriktad process, där inflytandet bara går i ena riktningen (den "ekonomiska basen" bestämmer vad som pågår i idéernas rike). De har aldrig försökt att rent konkret förklara hur en reaktionär politisk doktrin kunde skaffa sig fotfäste bland massorna och senare sätta en hel nation i rörelse (hur t.ex. nazismen under tidigt 30-tal fick ett snabbt genombrott inom alla tyska samhällsskikt, en process som inkluderade tusentals deserterande kommunistiska millitanter till SA:s bruna bataljoner[5]).
En "kättersk" marxist, Daniel Guerin, har uttryckt det så här:
"En del individer ser sig själva som vådligt 'marxistiska' och 'materialistiska' när dem nonchalerar mänskliga faktorer och enbart intresserar sig för ekonomiska och materiella fakta. De studerar med utomordentlig precision de sociala fenomenens grundläggande orsaker. Men eftersom dem inte studerar med samma precision hur dessa orsaker reflekteras i det mänskliga medvetandet, gäckas de av vardagslivets realiteter. Eftersom de enbart intresserar sig för materiella faktorer, förstår de absolut ingenting av hur massornas påtvingade uppoffringar och försakelser kan omvandlas och få ett religiöst (eller pseudo-religiöst) innehåll och 'mening'."[6]
Genom att negligera denna subjektiva faktor i historien, så misslyckas dessa "marxister" - och de utgör idag majoriteten av kategorin ifråga - med att förklara den bristande överensstämmelsen mellan massornas ekonomiska elände och deras svagt utvecklade vilja att åstadkomma en förändring. De reflekterar inte över det faktum, att när vissa idéer förankrats i massornas tankevärld (och därmed påverkar deras beteende), så blir de själva materiella faktorer i historien.
Exakt vad i de förtrycktas vardagsliv, frågade sig Reich, var det som begränsade deras vilja till revolutionär förändring? Han kom till slutsatsen att arbetarna lät sig påverkas av reaktionära och irrationella idéer därför att det fanns jordmån för dessa idéer. För "vanliga" marxister var arbetarna människor som sålde sin arbetskraft till kapitalisterna och som exploaterades av dessa. Det var helt korrekt - så långt. Men för att förstå arbetarklassens politiska attityder måste man ta i beaktande alla sidor av arbetarnas vardagsliv. Det innebar att man nödgades erkänna sådana uppenbara fakta som att arbetaren i likhet med andra hade haft en barndom, att han hade uppfostrats av föräldrar som själva betingats av det samhälle i vilket de levde, att han hade hustru och barn, sexuella behov, familjekonflikter och kanske trassel med nerverna. En överväldigande psykisk fattigdom och ständig ekonomisk osäkerhet accentuerade dessa problem i arbetarklassmiljö. Vad fanns det för rimliga skäl att nonchalera dessa faktorer när man sökte förklara arbetarklassens beteendemönster? Reich arbetade på att utveckla en totalanalys som skulle innefatta även sådana faktorer och fastställa deras verkliga betydelse.
När barnen lär sig lyda sina föräldrar, lär de sig också lydnadsbegreppets allmänna innebörd. Den "aktning" barnen lärt sig visa föräldrarna visar de också varje "överordnad" de senare möter i livet. Sexuellt förtryck - från redan sexuellt förtryckta föräldrar - är en integrerad del av inlärningsprocessen.
Traditionsbundna föräldrar börjar sin "uppfostrargärning" med att mata sin nyfödde på spikade klockslag, utan nämnvärt hänsynstagande till variationer i barnets fysiologiska rytm. De söker vänja det vid regelbundna pottvanor vid en tidpunkt då det knappast är kapabelt att inta sittande ställning. De fixeras i största allmänhet vid matning, tarmtömningsfunktionen och inskärpandet av "hut och hyfs". Lite senare kommer de att läxa upp sin masturberande 5-åring. Och de kommer att förskräckas vid upptäckten av barnens - nu hemliga - sexlekar. Ännu senare kommer de att varna sin 12-årige son för de gruvliga farorna av "riktig" onani. De kommer att sitta uppe i väntan på sin 15-åriga dotter, ängsligt bevakande vägguret, eller genomsöka sonens byrålådor på jakt efter preventivmedel.
Hur reagerar då barnet på detta? Det fogar sig skenbart i undertryckandet av det sexuella, men förr eller senare utlöses vanligtvis någon form av "revolt" mot föräldraauktoriteten, dock en "revolt" av ett slag som normalt låter sig nedkämpas med sedvanlig bestraffning.
Bestraffningen ser också till att förbjudna aktiviteter ständigt förknippas med ångest och skuldkänslor.
Den ängslan som förbinds med tillfredställandet av sexuella behov blir en del av den ängslan som förbinds med alla upproriska tankar och handlingar (både sexualitet och uttryck för rebelliskt sinnelag hämmas utan undantag av "uppfostrarna").
Barnet kommer med tiden att borttränga inre behov som vid full utlevelse skulle orsaka föräldrarnas misshag eller resultera i bestraffning, och kommer slutligen att känna rädsla inför sin egen sexualitet och revolttendenser. Vid ett senare stadium uppnås normalt ett slags jämviktsläge, som har beskrivits som "en slitning mellan önskningar som står i strid med ens samvete och ett samvete som står i strid med ens önskningar"[7]. Individen har blivit "präglad som en karta från topp till tå av sina bortträngningar"[8].
Hos en liten pojke förknippas förtrycket med "fadersgestalten". I visst avseende står den som förebild för den unge mannens uppfattning av "ledningen" på "hans" firma, eller "hans" lands eller partis intressen. I detta avseende representerar fadern stat och auktoritet inom kärnfamiljens ram.
För att neutralisera sina sexuella behov och upprorskänslor gentemot föräldrarna utvecklar barnet s.k. "överkompensationer". Rädslan som förknippas med sexualitet alstrar pryderi. Relationerna till fadern kommer att präglas av "respekt". Vi känner alltför väl dessa gamla nuckor av båda könen; alltid på alerten och redo att ingripa mot varje antydan till sexuell aktivitet bland barn. Deras handlande orsakas helt klart av deras djupa skräck för den egna sexualdriften. Och den ovilja somliga "revolutionärer" visar detta ämne är av liknande ursprung.
En annan vanlig bieffekt av det sexuella förtrycket är en uppsplittring av sexualiteten i dess olika beståndsdelar. Ömhet uppmuntras medan sensualitet fördöms. En konstlad åtskillnad mellan behovet av att visa tillgivenhet och behovet av genital sexualitet är inte ovanlig bland unga män. De sätter vissa flickor på en piedestal medan de samtidigt jagar andra som samlagsobjekt; flickor som de öppet eller undermedvetet föraktar.
Unga människors väg mot ett normalt sexualliv blockeras av både yttre och inre hinder. De yttre hindren (besvär med att finna en skyddad plats, svårigheter att undkomma familjens vakande ögon, etc.) är ganska uppenbara. De inre, psykiskt betingade hindren kan tidvis vara tillräckligt svåröverstigliga för att påverka synen på den egna sexualdriften. Dessa två hinder, yttre och inre, samverkar inbördes. Yttre faktorer konsoliderar sexuellt förtryck och det sexuella förtrycket underlättar mottagligheten för yttre faktorers inverkan.
Trots förtryckets skenbara framgångar har naturligtvis inte föremålet för förtrycket undanröjts. Men det rinner nu via underjordiska kanaler. Efter att ha accepterat en samling "kultur"-värden, måste nu individen försvara sig mot allt som kan tänkas störa det plågsamt uppnådda jämviktsläget. Han måste hela tiden kunna mobilisera en del av sina mentala resurser mot störande influenser. Förutom neuroser och psykoser resulterar detta konstanta tryck i tanke- och koncentrationssvårigheter, troligtvis också i en viss försvagning av den mentala kapaciteten. Koncentrationssvårigheter är antagligen den vanligaste av alla neurotiska symptom.
Enligt Reich gör "undertryckandet av barnets naturliga sexualitet speciellt den genitala - barnet blygt, lydigt, förskrämt för auktoriteter, 'snällt' och 'ordningsamt' i auktoritär bemärkelse; det paralyserar de upproriska tendenserna eftersom varje upprorisk tanke förknippas med ängslan och oro; det frambringar, genom hämmandet av sexuell nyfikenhet och tankar kring det sexuella, ett hämmande av självständigt tänkande i allmänhet och kritiskt sådant i synnerhet. Kort sagt, målet för det sexuella förtrycket är att producera individer som är 'anpassade' till den auktoritära ordningen och som tveklöst underkastar sig den, trots all misär och förnedring ... Resultatet blir rädsla för frihet och en konservativ, reaktionär mentalitet. Sexuellt förtryck stöder den politiska reaktionen, inte bara genom att alstra passiva och a-politiska individer utan också genom att forma karaktärer beredda att ge ett aktivt stöd åt den auktoritära ordningen".[9] (M.B.:s kurs.)
När barnet vuxit upp har det fått med sig "ut i livet" något betydligt mera komplicerat och mera förödande än en enkel lydnadsreflex gentemot dem som står några pinnhål högre på stegen. Det har fått ett helt system av bortträngningar, rationaliseringar och inbyggda reaktionsmönster, som formar en karaktärstyp avpassad efter det auktoritära sociala systemets skiftande behov. Undervisningens syfte, i öst som väst, är ingenting annat än massproduktion av mänskliga automater med så väl internaliserade[10] sociala normer att de efterlevs fullständigt okritiskt.
Psykologer och psykiatriker har ägnat åtskilliga sidor åt det sexuella förtryckets mediciniska konsekvenser. Reich däremot betonade ständigt dess sociala effekter; allmän underkastelsementalitet och ängslan inför friheten.
Resultatet? Reproduktion, släktled efter släktled, av de socialpsykologiska förutsättningarna för massornas manipulering och förslavande.
I sin klassiska studie Familjens, privategendomens och statens ursprung tillskriver Engels familjen tre huvudfunktioner under kapitalismen:
a. Det var en mekanism för överföring av välstånd genom arv, en process som gjorde det möjligt för de dominerande socialgrupperna att vidmakthålla sin ekonomiska ställning. Detta har utan tvekan varit en viktig funktion för den borgerliga familjen. Emellertid har Engels förhoppning att "med privategendomens avskaffande kommer familjen att förlora sitt sista raison d'etre[11]" knappast infriats. Den privata äganderätten till produktionsmedlen avskaffades i Ryssland för mer än 50 år sedan, men fortfarande tycks familjen vara starkt förankrad både i det ryska medvetandet och i den ryska verkligheten. Förunderligt nog är det i Väst som den borgerliga familjen utsatts för den radikalaste kritiken - både i teori och praktik.
b. Familjen var också en ekonomisk produktionsenhet, speciellt på landsbygden och inom småhandeln. Storindustrins framväxt och flykten från landsbygden under detta århundrade har dock kommit att begränsa betydelsen av denna funktion.
c. Familjen var slutligen en fortplantningsinstitution. Endast inom den borgerliga familjen kunde man påräkna samhällets sanktion, ja stöd i tillfredställandet av sina sexuella behov ("äktenskapliga plikter").
Engels anmärkningar om familjen är fortfarande delvis giltiga, och var det naturligtvis i än högre grad då de sattes på pränt. Men de räcker ändå inte till; en dimension saknas.
Den klassiska psykoanalysen antydde ännu en funktion: överföring av de dominerande kulturmönstren. Den revolutionära psykoanalysen följde upp denna tankegång.
Freud själv påpekade att föräldrarna uppfostrade sina barn i enlighet med Överjagets[12] diktat. "I allmänhet följer föräldrarna och motsvarande auktoriteter påbuden från sina egna Överjag vid barnens uppfostran ... Vid barnets undervisning är de stränga och fordrande. De har glömt sin egen barndoms svårigheter, och är belåtna över att till slut kunna identifiera sig fullständigt med sina egna föräldrar, vars hårda regemente de en gång var underkastade. Följden blir att barnets Överjag i realiteten inte byggs upp med föräldrarna som modell utan med föräldrarnas Överjag som modell. Det övertar samma innehåll, det blir bärare av traditioner och alla dessa uråldriga 'värden' som på detta sätt förts vidare från generation till generation ... Människosläktet lever aldrig fullständigt i nuet; Överjagets ideologier bevarar det förflutna, rasens och folkets traditioner, som visserligen ger efter - men långsamt för nuets och nya upptäckters inflytande. Så länge de arbetar via Överjaget spelar de en stor roll för mänskligheten, relativt oberoende av ekonomiska förhållanden."[13]
Reichs uppgift var att utveckla dessa idéer för att söka förklara klassmedvetandets eftersläpning i förhållande till den ekonomiska verkligheten, liksom den oerhörda sociala tröghet som de förtrycktas undfallande och underdåniga attityd innebar. I detta syfte måste han inleda ett stormangrepp mot den borgerliga familjeinstitutionen, ett anfall som utlöste vreda kontrastötar - inte bara från reaktionära och religiösa bigotter av alla de slag, utan också från ortodoxa psykoanalytiker och ortodoxa marxister[14].
"I takt med att familjens ekonomiska funktion reducerats", skrev Reich, "har dess politiska funktion kommit att bli av växande betydelse. Dess huvuduppgift - den som uppammat den konservativa lagens och vetenskapens stöd - är dess tjänst som fabrik för auktoritär ideologi och konservativa strukturer. Den utgör den uppfostringsapparat genom vilken praktiskt taget varje individ i vårt samhälle måste passera ... Den är överföringslänken mellan det konservativa samhällets ekonomiska struktur och dess ideologiska överbyggnad."[15]
Den dominerande familjetypen (den som utmärkte "lägre medelklass") var spridd långt upp på den sociala skalan, men även, och i än högre grad, inom industriarbetarklassen. Dess fundament var "förhållandet mellan den patriarkaliske fadern och hans hustru och barn ... Motsättningen mellan hans ställning i produktionsprocessen (underlydande) och hans familjefunktion (patriark) gör honom till en 'fanjunkartyp'. Han kryper i stoftet för överordnade, absorberar deras överlägsna attityder och manér, och dominerar dem som han är kapabel att dominera. Han förmedlar och upprätthåller den statliga ideologin och de rådande föreställningarna."[16] "Processen mildras i industriarbetarmiljö av det faktum att barnen där ägnas mycket mindre tillsyn."[17]
De flesta reaktionärer inser att sexuell frigörelse skulle bryta ner familjeinstitutionen i sin nuvarande form, och därmed också hela den auktoritära struktur, i vilken den utgör en av hörnstenarna (Grekjuntans attityd till kort-kort, samundervisning av flickor och pojkar, "frigjord" litteratur, etc., utgör en utmärkt illustration härvidlag). Sexuella hämningar måste därför förankras i barndomen. "Det auktoritära samhället är inte särskilt intresserat av moralen 'i sig'. Det är snarare så, att sexuellt pryderi och moralism, och de förändringar i den mänskliga organismen de för med sig, skapar den mentalitet som är den masspsykologiska förutsättningen för en auktoritär social ordning. Slavmentaliteten är en blandning av sexuell oförmåga, hjälplöshet, rädsla för överordnade, rädsla för livet självt, mysticism och trängtan efter Führer-gestalter ... Människor med sådan mentalitet är oförmögna att leva i ett demokratiskt samhälle; deras karaktärsstruktur omöjliggör alla försök att etablera organisationer uppbyggda efter sant demokratiska principer. Det är samma mentalitet som tillåter deras valda 'representanter' att utveckla inneboende diktatoriska och byråkratiska anlag."[18]
Ett klassamhälle kan fungera bara så länge de exploaterade godkänner sin exploatering. Ett så självklart konstaterande borde inte kräva några vidare utläggningar. Men ändå så hittar vi grupper på den politiska arenan, som hävdar att samhället är "moget" för revolutionen, ja "övermoget intill förruttnelse", och att endast bristen på adekvata ledare hindrar de revolutionära massorna - törstande efter hämnd för seklers orättvisor - från att göra upp med klassfienden. Tråkigt nog är detta långt ifrån sanningen. På ett empiriskt plan har även Lenin varseblivit detta förhållande. I april 1917 skriver han:
"Bourgeoisien håller sig kvar vid makten, inte bara med våld utan också tack vare den bristande medvetenheten, genom styrkan i massornas bruk och sedvänjor."[19]
Det är uppenbart att om stora delar av befolkningen ständigt ifrågasatte hierarkierna, den auktoritära ordningen inom produktionen, lönesystemet och andra grundläggande element i den nuvarande samhällsstrukturen, skulle ingen härskande klass kunna sitta kvar för en längre tid. För att härskare ska kunna fortsätta härska är det nödvändigt att de som befinner sig på samhällets botten inte bara accepterar sin ställning, utan också i stor utsträckning förlorar känslan av att vara utsatta för exploatering. När detta mål har uppnåtts har samhällets klasskaraktär legitimerats i folks medvetande. De exploaterade har upphört att betrakta utsugningen som något som tvingats på dem utifrån. De förtryckta har internaliserat sitt eget förtryck. De tenderar att inte bara acceptera utan också försvara sin underordnade position, att rationalisera och hänskjuta sin egen frigörelse till en obestämd framtid. De är oftast oemottagliga för progressiva idéer. Bara vid sällsynta tillfällen av social oro behöver de styrande tillgripa våldsmakt; som för att med handfasta medel förstärka en vikande inlärningsbenägenhet.
Reich skriver:
"Det är inte bara fråga om att överbringa värderingar, attityder och föreställningar. Vad det gäller är en djupgående process inom varje ny generation i formandet av en karaktärsstruktur som korresponderar mot den rådande sociala ordningen, inom alla klasser och socialskikt ... En undersökning av karaktärsstrukturen är av mer än rent kliniskt intresse. Den leder till frågan varför ideologierna förändrar sig i så mycket långsammare tempo än den socio-ekonomiska basen, varför människan som regel hankar efter sitt eget verk, det som skulle och kunde förändra hennes villkor. Skälet är att karaktärsstrukturen förvärvas i den tidiga barndomen och därefter undergår små förändringar."[20]
Det är här, i massornas kollektiva karaktärsstruktur, man har att söka förklaringen till proletariatets bristande klassmedvetenhet, deras accepterande av det etablerade samhället, deras mottaglighet för reaktionära idéer och dess deltagande i imperialistiska angreppskrig. Det är också här man ska söka orsakerna till dogmatiska attityder inom politiken, liksom konservatismen hos somliga "revolutionärer". Det är här man ska söka rötterna till "den irrationella politiken".
Inte alla samhällen innebär - eller har inneburit - sexuellt förtryck av dess medlemmar. Det finns otaliga bevis på att den sexuella etiken och moralen i vissa tidiga samhällsbildningar - och i vissa "primitiva" samhällen av idag - radikalt skiljer sig från de "moderna" västerländska samhällenas.
Det är omöjligt att förstå hur det sexuella förtrycket uppstod - eller vilka krafter som bevarar, förstärker eller försvagar det - utan att se problemet i ett större perspektiv, nämligen vad gäller den historiska utvecklingen av relationerna mellan de bägge könen, speciellt utvecklingen av sådana mänskliga relationer som släktskaps- och äktenskapsförhållanden. Det är dessa frågor som tilldrar sig den moderna socialantropologins intresse.
Hela området framstår som ett minfält, vimlande av metodologiska och terminologiska snubbeltrådar. För omkring hundra år sedan publicerades ett antal betydelsefulla verk, som skakade den etablerade vetenskapen i sina grundvalar genom att ifrågasätta oföränderligheten hos mänskliga institutioner och mänskliga beteenden.[21] Författarna kom att spela en stor roll för antropologins vidare utveckling. De fastslog det nära sambandet mellan å ena sidan de gängse äktenskapsformerna, och å andra sidan faktorer som sexuella sedvänjor, teknologisk nivå, arvsrättsliga förhållanden, maktrelationer, etc. De grundade det systematiska studiet av släktskapsförhållanden och gav det dess terminologi. Men burna av den stora vetenskapliga och rationalistiska yra som utmärkte det sena 1800-talet, kom dessa författare att generalisera långt utöver vad som var tillåtligt med hänsyn till tillgängliga data. De konstruerade väldiga schemata och drog slutsatser om mänsklighetens historia som av en del moderna experter beskrivits som "famösa pseudo-historiska spekulationer"[22].
Vi gör en kort sammanfattning av de "klassiska" socialantropologiska föreställningarna (på de områden som är av intresse för oss):
I de primitiva samhällena var den teknologiska nivån mycket låg, och det producerades inget överskott som parasiterande, icke-produktiva samhällssektioner kunde tillägna sig. Man hade en elementär, "biologisk" arbetsfördelning; kvinnorna tillredde måltiderna och såg efter barnen. Man har antagit att "gruppäktenskap" var allmänt förekommande i dessa samhällen. Därför var det svårt, om inte omöjligt, att peka ut vem som var far till ett visst barn. Modern var naturligtvis alltid känd, och härstamning räknades därför alltid på kvinnolinjen. Sådana samhällen beskrevs som "matriarkaliska".
Som ett resultat av teknologiska förbättringar (upptäckten av brons och koppar, tillverkning av redskap, utveckling inom jordbruk och boskapsskötsel) blev det snart möjligt för "två armar att producera mer än en mun kunde konsumera". Krigföring och tillfångatagandet av slavar blev en lönande affär. Männens ekonomiska ställning i stammen kom snart att nå en nivå som inte stod i överensstämmelse med deras ekivoka sociala ställning. Som Engels uttryckte det:
"Allteftersom rikedomarna sålunda tillväxte gav de å ena sidan mannen en viktigare ställning i familjen än kvinnan, och gav å andra sidan impulsen att utnyttja denna förstärkta ställning för att till förmån för barnen avskaffa den traditionella arvsföljden. Detta gick emellertid inte, så länge härstamning enligt modersrätt var fällande"[23].
Enligt den "klassiska" teorin följde därefter en genomgripande förändring - en process som antagligen spände över flera århundraden - av Engels betecknad som "det kvinnliga könets världshistoriska nederlag"[24]. Männen blev sakta men säkert det dominerande könet, både ekonomiskt och socialt. Kvinnan blev en handelsvara som kunde bytas mot vapen eller boskap. Med fortsatt ökad arbetsproduktivitet blev ett produktionsöverskott ett definitivt faktum. De som hade tillgång till detta överskott sökte institutionalisera denna rätt med hänvisning till "privat egendom", samt att överlämna en del av det till sina efterkommande. Men det var möjligt först om man visste vilka ens efterkommande var. Härav uppkomsten av den patriarkaliska familjen, av monogama äktenskap och av en sexualmoral, som betonade kvinnlig kyskhet och krävde jungfrudom före och trohet under äktenskapet. Kvinnlig otrohet blev ett brott, belagt med dödsstraff, ty det tillät tvivel på avkommans legitimitet.
Vad som är felaktigt i detta schema är föreställningen - ofta klart uttalad - att hela mänskligheten gått igenom en serie stadier, som karaktäriserades av specifika former för social organisation och specifika arvsrättsliga förhållanden.
Det finns ringa belägg för att samhällen baserade på "matriarki" eller ens "modersrätt" någonsin varit universellt dominerande former. Det är felaktigt att betrakta varje nutida samhälle där kvinnolinjen dominerar som något slags fossil, fånget i ett tidigare utvecklingsstadium[25]. Det är också felaktigt att associera vissa äktenskapsformer med olika nivåer av teknisk utveckling (gruppäktenskap med "barbari", monogama med "civilisation", etc.). Därmed inte sagt att äktenskapsformerna på något sätt är "slumpmässiga" eller godtyckliga. De har otvivelaktligen utformats för att fylla varierande mänskliga behov. Dessa "behov" har varit av vitt skilda slag, beroende på befolkningstäthet, klimat, jordens bördighet och talrika andra faktorer, kända och okända. Den absoluta motsättningen "patriarki - matriarki" är dessutom helt naiv. Numera vet vi att man måste skilja mellan "patrilinjär" (manslinjen dominerar), "matrilinjär" (kvinnolinjen dominerar) och "kognativ" (balans mellan leden) arvsordning, och mellan "patrilokala" och "matrilokala" (vem bor var?) bostadsmönster, och att dessa i sin tur övar ett betydande inflytande på den sociala och sexuella moralen. Vi måste också hålla isär individens skyldigheter och en hel grupps förpliktelser (med avseende på gemensam egendom, förfädernas anseende, blodshämnd, etc.), och dessa kan stundom kollidera. Verkligheten är i högsta grad komplex och svepande generaliseringar syns mindre berättigade idag, men nya rön på socialantropologins område, än någonsin tidigare. Dessutom "gör stelheten i de klassiska teorierna dem svåra att tillämpa och de står i skarp kontrast till människornas sociala rörlighet"[26].
Vad blir då kvar av de klassiska schemata? Först och främst det intellektuella kuraget i försöken att utveckla en totalsyn, en "makro-teori", istället för att ta skydd bakom mångfalden av fakta, beklagande naturens inkonsekvens och bristande sammanhang. När man får höra att "modern antropologi" har "ogiltigförklarat Morgan" erinrar man sig påståendet att "modern sociologi" har "ogiltigförklarat Marx". I visst avseende kan det ligga en del i detta, men vi har också att göra med en medvetet underbyggd förvirring, en avsiktlig sammanblandning av perspektiv och detalj, av metod och sakinnehåll, av intentioner och resultat.
På en mera specifik nivå kvarstår det, att förekomsten av ett överskott leder till en social konflikt, varvid en mindre grupp skaffar sig kontrollen över överskottet (och därigenom erövrar den ekonomiska makten i samhället), samt att denna grupp söker förhindra allt som kan tänkas skingra egendomen eller utvidga deras egen krets (t.ex. ingifte eller ogynnsamma arvsrättsliga förhållanden). Det är också riktigt att denna utveckling i stort sett gått hand i hand med en fortskridande inskränkning av kvinnans rättigheter och framväxandet av en allt mera auktoritär moral. Om än vissa matrilinjära stammar torde varit sexuellt hämmande, och inte alla patriarkaliska samhällen utövar sexuellt förtryck, så kvarstår det ändå generellt sett, att ju mer utbredda de "patriarkaliska" funktionerna varit, desto starkare förtryck har samhällena utövat. Den moderna psykoanalysen kan kanske kasta ytterligare ljus över de mekanismer som befordrat denna utveckling. Här kan vi bara peka ut ett fält i behov av närmare studium.
Kvinnans underlägsna ställning blev snart allmänt accepterad. Genom seklerna; under slaveriet, feodalismen och kapitalismen - men också i många delar av världen som aldrig genomgått denna utveckling - har en hel anda, en hel filosofi och en rad sociala sedvänjor uppstått, som helgat detta underordnade förhållande.
Hinduernas heliga skrifter inskränkte kvinnans personliga frihet och rätt till materiella tillhörigheter. De gamla grekerna var rabiata kvinnohatare och förvisade hustrur och döttrar till husets dunklaste vrå. Pythagoras talar om "en god princip som skapar lag, ljus och mannen, och en dålig princip som skapar kaos, mörker och kvinnan". Demosthenos proklamerar att "man tar sig en hustru för att få legitima barn, en konkubin för att bli ompysslad och en kurtisan för den fysiska kärlekens nöjen". Platon, i sin Staten, förkunnar att "de allra heligaste äktenskapen är de som är till bäst nytta för staten". Den kristna kyrkans fäder släckte snart det hopp om frigörelse, för vilket så många kvinnor ljutit martyrdöden. Kvinnan blev symbolen för evig frestelse. Hon betraktades som en ständig "inbjudan till otukt, en fälla för den oförsiktige". St. Paul deklarerar att "mannen skapades inte för kvinnan, utan kvinnan för mannen". St. John Krysostemus hävdar att "bland alla vilda bestar, är ingen så farlig som kvinnan". Enligt Thomas av Aquino är "kvinnan förutbestämd att leva under mannens herravälde och har ingen rätt att besluta i egna angelägenheter".
Liknande formuleringar återkom ständigt under medeltiden och har idisslats in i modern tid. Milton proklamerar i Det förlorade paradiset att "mannen skapades för Gud och kvinnan för mannen". Schopenhauer definierar henne som "ett djur med långt hår och kortsynta idéer". Nietzsche kallar henne "kämpens tidsfördriv". Även den virrige och enfaldige Proudhon ser henne som en "hustru eller kurtisan" och kungör att "varken av naturen eller av förutbestämmelse kan kvinnan bli en bundsförvant, en medborgare eller en innehavare av ett offentligt ämbete". Kejsar Vilhelm II (liksom senare Tredje Riket) bestämmer hennes verksamhetsfält till "Kirche, Küche, Kinder" (kyrka, kök, barn).
År 1935 skrev Wilhelm Reich sitt huvudarbete, "Der Einbruch der Sexualmoral"[27], som behandlar den auktoritära sexualmoralens uppkomst och utveckling. I boken återger Reich några iakttagelser av Malinowski (Reich hade träffat Malinowski i London 1934) rörande invånarna på Trobrianderna (en ögrupp utanför östra Nya Guinea), där matrilinjära släktskapsförhållanden var rådande. Bland barnen fann man sexuellt inspirerade lekar, utan tillstymmelse till "skam"-känslor, och bland ungdomarna en anmärkningsvärd sexuell "lössläppthet". Nervositet och neuroser var helt okända begrepp, och den allmänna attityden till livet var lätt och avspänd. Reich visar ett påtagligt intresse för ett speciellt fenomen, nämligen seden bland de styrande grupperna att uppmuntra vissa flickor att gifta sig med sina kusiner (närmare bestämt sönerna till deras moders bror), för att på så sätt hålla hemgiften inom familjen och förhindra egendomens skingring. Medan den sexuella friheten var total bland alla andra unga trobriander, så var de, som utsetts för den här sortens äktenskap, redan från mycket tidiga år underkastade alla upptänkliga sexuella tabun. Ekonomiska intressen var här av allt att döma den direkta orsaken till det sexuella förtryck, som en viss grupp utsattes för.
Reich ställer trobrianderna och andra sexuellt ohämmade samfund i skarp kontrast till de klassiska patriarkaliska samhällena, som skapar misär och massneuroser genom sin naturvidriga sexualmoral. Med förstärkningen av patriarkin "fyller familjen - jämte sin ekonomiska funktion - den mycket viktigare uppgiften att förändra den mänskliga existensen; från att ha varit den fria stammedlemmen till att bli den kuvade familjemedlemmen ... förhållandet mellan stammedlemmarna, som var fritt och otvunget, baserat på allmänna, primära intressen, ersätts av en konflikt mellan ekonomiska och sexuella intressen. Frivilligt arbete ersätts med arbetstvång. Naturlig sexuell samvaro ersätts av moraliska påbud; otvunget kärleksfullt förhållande ersätts med 'äktenskapliga plikter'; stamsolidaritet ersätts av familjens band; 'sex-ekonomiskt' reglerat liv ersätts med genitalt förtryck, neurotiska störningar och sexuella perversiteter; den starka, självtillitsfulla biologiska organismen blir svag, hjälplös och beroende; naturens orgiastiska upplevelser ersätts av mystisk hänryckning, 'religiösa erfarenheter' och en ouppfylld, växande längtan; det försvagade Jaget söker styrka i sin identifikation med stammen, senare 'nationen' - och med stamhövdingen, stammens patriark och nationens konung. Med detta var slavsamhället ett faktum, och det mänskliga förtrycket väl förankrat i den sociala strukturen"[28].
De som önskar förändra samhället måste försöka sätta sig in i människornas sätt att tänka och handla i detta samhälle. Denna sysselsättning är nu engång inte mammas gata för våra "revolutionärer". Av skäl vi redan pekat på känner dem sig märkbart vilsna i detta sammanhang. Reichs synpunkter på social betingning är otvivelaktligen av värde här, vad man än må tycka om andra delar av hans skriverier.[29]
Några möjliga missförstånd ska klaras upp med en gång. Vi hävdar inte att den sexuella revolutionen är revolutionen. Vi har inte gett upp kampen för revolutionen för att bli "profeter för en bättre orgasm". Vi har aldrig förfäktat en övergång från kollektiv revolutionär politik till individuell sexuell frigörelse. Vi påstår inte att de sexuella faktorerna bör ersätta de ekonomiska i analysen av den sociala verkligheten, eller att insikt i det sexuella förtryckets mekanismer automatiskt ger insikt i exploateringens och alienationens samtliga mekanismer. Inte heller skriver vi under på Reichs senare verk, vare sig det gäller politik eller biologi.
Vad vi hävdar är, att revolutionen är ett totalt fenomen eller också ingenting[30], att det är mindre troligt att en social revolution, som inte också är en sexuell revolution, gått mycket under ytan på saker och ting, och att sexuell emancipation inte är något som "kommer senare", "automatiskt" eller som en "bi-produkt" till en revolution inom andra samhällssektorer. Vi måste slå fast att ingen "förståelse" för den sociala verkligheten kan bli total om man försummar de sexuella faktorerna, och att sexuellt förtryck i sig har både ekonomiska rötter och sociala effekter. Vi försöker förklara några av de problem som revolutionärer ställs inför, och några av de svårigheter de har att kämpa mot - här och nu. Vi försöker slutligen förklara varför uppgiften för den rent "industrielle" militanten, eller för den rent "politiske" revolutionären är så svår, obelönad och i det långa loppet ofruktbar.
Om inte revolutionärerna är fullt införstådda med karaktären hos allt det motstånd de har att kämpa mot, hur skall de då kunna hoppas på att lyckas bryta ner det? Om de är okunniga om motståndet (d.v.s. de omedvetna influenserna från den dominerande ideologin) inom dem själva, hur kan de då tro sig kapabla att gripa sig an andras problem?
Hur stor del av "medelsvenssons" liv ägnas åt "politik" (även som grundläggande benämning på organiserad ekonomisk kamp), och hur stor del ägnas "privata" mänskliga problem? Redan frågeställningen ger svaret. Men ta en titt på den genomsnittliga vänsterpressen av idag! I spalterna i Socialist Worker, La Cause du Peuple, Proletären, etc. ges inte minsta antydan om att de problem som diskuteras i denna pamflett överhuvudtaget existerar. Mänskliga varelser framställs som någon slags fragment av sin fulla existens. Man får sällan intrycket av att traditionella revolutionärer talar om riktiga människor, vars problem med make/maka, föräldrar, vänner och barn upptar åtminstone lika stor del av deras liv som deras kamp mot den ekonomiska exploateringen.
"Marxisterna" hävdar stundtals (men än oftare bara antyder) att en förändring av egendomsförhållandena (eller produktionsförhållandena) kommer att inleda en process, som i sinom tid leder fram till en slutgiltig lösning på människosläktets emotionella problem. Detta är knappast fallet. Om Marx hade rätt när han skrev att "socialismen är människans positiva självmedvetande", då måste kampen på den sexuella emancipationens område föras med klara och bestämda termer, och den slutliga segern inte lämnas vind för våg (med en from förhoppning) att inträffa "av sig själv" i den ekonomiska förändringens kölvatten. Men tyvärr är det ganska svårt att få "medelrevolutionären" att erkänna detta problemkomplex. Deras "karaktärspansar" gör dem oförstående inför många av de elementära behoven hos de mänskliga varelser, vars befrielse de tagit på entreprenad. De är rädda för att politisera den sexuella frågan, därför att de helt enkelt erfar olust inför vad som finns inom dem själva.
Vad blir de praktiska slutsatserna av de tankegångar vi här skisserat? Kan den sexuella revolutionen genomföras i ett samhälle av kapitalistisk typ? Kan den totala revolutionen genomföras medan människorna fortfarande är sexuellt förtryckta? Vi hoppas kunna visa på att redan sättet att ställa frågan på är felaktigt och att det här är fråga om en djup dialektisk relation, som aldrig får tappas ur sikte.
Reich hoppades ursprungligen att det skulle vara möjligt att eliminera neuroser genom uppfostran, upplysning och förändring av folks sexualvanor. Men han insåg snart att det skulle vara bortkastad tid om samhället alstrade neuroser snabbare än psykoanalytikerna var kapabla att gripa sig an dem. Det kapitalistiska samhället tillämpade löpandebandsprincipen också när det gällde psykiska störningar. Och när det inte producerade klart avgränsade, kliniskt igenkännliga neuroser, så alstrade det "anpassningar" (i det moderna samhället är underkastelse och anpassning ofta det pris man får betala för att undvika en individuell neuros). Växande insikt om detta förhållande ledde Reich till att ifrågasätta allt fler av de rådande sociala strukturerna, och att till slut dra revolutionära slutsatser. Han insåg att "sexuella problem" var nära besläktade med auktoritära sociala strukturer, och att de inte kunde lösas enbart genom att kasta en etablerad ekonomisk "ordning" överbord.
Vid denna tidpunkt skulle många ha övergivit psykoanalysen för radikal politik av "klassisk" typ. Vad som gör Reich till en sådan intressant och särpräglad tänkare är att han också insåg det omvända förhållandet; nämligen att det skulle vara i grunden omöjligt att förändra det rådande sociala systemet så länge människor betingades (genom sexuellt förtryck och auktoritär uppfostran) till att acceptera de grundläggande normerna i samhället. Reich gick med i österrikiska kommunistpartiet efter skotten i Wien och Schattendorf[31]. Han deltog i möten, demonstrationer, flygbladsutdelning etc. Men han fortsatte samtidigt arbetet på att utveckla den revolutionära psykoanalysen; överförde den från socialt accepterade fält till områden där den började bli en farlig sysselsättning. Han upprättade fria sexualhygieniska kliniker i Wiens arbetardistrikt. De blev mycket populära och gav Reich åtskillig insikt, inte bara i befolkningens materiella och sexuella misär, utan också i massans "förvärvade irrationella struktur", som gjorde det möjligt att "utöva diktatur genom att utnyttja irrationaliteten"[32]. I Reichs skrifter kom människan som patient och som social varelse att allt mer smälta samman. Reichs erfarenheter av politiken (accepterandet och "rättfärdigandet" inom breda befolkningsskikt av polisens våldsmetoder, flatheten och passiviteten vid nazisternas inmarsch, den allmänna underkastelse-mentaliteten, de "politiska piraternas" seger över de "förtryckta och hungrande massorna", etc.) kom honom att än starkare ifrågasätta de mekanismer, genom vilka den dominerande ideologin trängde in i underklassen; kom honom att än djupare söka efter rötterna till "politikens irrationalitet".
Reichs slutsatser har redan angivits: människornas karaktärssammansättning hindrar dem från att bli på det klara med sina verkliga intressen. Rädslan för friheten, längtan efter "lag och ordning" (av vilket slag som helst), Führer-dillet, oron inför "sinnlig njutning" och nya idéer, allt arbetar mot varje verklig vilja till social frigörelse. "Nu förstår vi", skrev Reich, "ett grundläggande element i 'ideologins återverkan på den ekonomiska basen'. Sexuella hämningar påverkar (karaktärs-)strukturen hos den ekonomiskt förtryckte på ett sådant sätt att han tänker, känner och agerar mot sina egna materiella intressen".[33]
Det förefaller som om enbart pessimistiska slutsatser kan följa på en sådan analys. Om en förnuftig inställning till sexualiteten är omöjlig under kapitalismen (därför att kapitalismen förhindrar utvecklingen av rationellt tänkande i allmänhet), och om ingen verklig social förändring är möjlig så länge människorna är sexuellt undertryckta (därför att sexuellt förtryck betingar deras accepterande av auktoritära strukturer), så skulle framtiden se mycket dyster ut, med tanke på både den sociala och sexuella revolutionen.
Cattiers biografi över Reich[34] innehåller ett avsnitt som utmärkt väl illustrerar detta dilemma:
"När Reich var tillsammans med sina patienter märkte han att de mobiliserade alla sina försvarsmekanismer mot honom. De sökte stöd i sitt neurotiska equilibrium[35] och visade påtaglig rädsla så fort analytikern närmade sig det undertryckta materialet".
På samma sätt sliter revolutionära idéer bort massans karaktärspansar, därför att sådana idéer vädjar till allting som människorna är tvungna att kväva inom sig för att stå ut med sin egen brutalisering.
"Det vore fel att tro att arbetarna inte har lyckats göra uppror därför att de saknar information om den ekonomiska exploateringens mekanismer. Faktum är att revolutionär propaganda, som försöker förklara för massorna de sociala orättvisorna i det ekonomiska systemet, på det hela taget talar för döva öron. Folk som stiger upp klockan 5 på morgonen för att tillbringa dagen i en skitig verkstad, och som till råga på allt måste sitta och skaka två timmar dagligen på buss eller tåg, de tvingas anpassa sig till dessa förhållanden genom att mota ut från sitt medvetande allt som kan ifrågasätta denna situation. Om de insåg att de slösade bort sina liv i tjänst hos ett absurt system, skulle många antingen förlora förståndet eller begå självmord. För att undvika sådan bekymmersam insikt rättfärdigar de sin existens genom att rationalisera den[36]. De undertrycker allt som kan oroa dem och skaffar sig en karaktärsstruktur, anpassad efter de förhållanden under vilka de lever. Härav följer att den idealistiska taktik, som består i att kort och gott förklara för folk att de är utsugna, måste betraktas som värdelös, då människorna i ren självbevarelsedrift tvingas undertrycka medvetandet om den utsugning de utsätts för.
Revolutionära propagandister påstår sig ofta söka höja folks medvetandenivå. Erfarenheter visar att deras ansträngningar sällan bär frukt. Varför? Därför att sådana ansträngningar stöter på alla de omedvetna försvarsmekanismer och rationaliseringar som folk byggt upp i syfte att inte bli medvetna om exploateringen och tomheten i sina liv".[37]
Denna dystra framställning innehåller fler sanningar än vad flertalet "revolutionärer" tryggt kan erkänna. Men i den slutliga analysen är den ändå inadekvat. Den är inadekvat därför att den förutsätter totalt anpassade individer, i vilka totalt sexuellt förtryck har producerat förutsättningarna för total betingning och därmed fullständigt accepterande av den dominerande ideologin. Framställningen är inadekvat därför att den inte är dialektisk. Den innefattar inte möjligheten att attityder eller "lagens" tyglande mekanismer kan förändras[38], att en kamp mot sexuellt förtryck (framsprungen ur de sexuella behoven själva) kanske öppnar människornas karaktärspansar och gör dem i stånd att tänka och handla mera rationellt. På ett sätt ger modellen uttryck för en uppfattning om de psykiska mönstren som oföränderliga och fixerade, styrda av objektiva lagar, oberoende av människors tankar och handlingar. Såtillvida har den en märklig likhet med de föreställningar om kapitalismen som man brukar finna hos somliga revolutionärer[39]. Men varken människans inre eller yttre världar existerar i dessa former. Proletariatet underkastar sig inte historien förrän den dag då det får den att explodera. Den fortgående kampen inom produktionen förändrar ständigt den arena, på vilken nästa fas av striden kommer att äga rum. Och detta gäller i lika hög grad människosläktets kamp för sexuell emancipation.
Reich var själv medveten om denna möjlighet. I förordet till första utgåvan av "Character Analysis" (1933) skriver han:
"I takt med den sociala utvecklingen ökas den motsägelse eller diskrepans, som råder mellan påtvingad självförnekelse och tilltagande libidinal[40] spänning; denna diskrepans underminerar 'traditionen' och formar den psykologiska kärnan av de attityder, som utgör ett hot mot det bestående".
"Undermineringen av traditionen", till vilken Reich hänvisade, har med all säkerhet intensifierats de senaste åren. Förändringen av de traditionella attityderna både fortskrider och fördjupas på ett sätt som skulle förvånat och glatt Reich. Under intryck av eländet i Wiens och Berlins arbetarkvarter skrev Reich bittra sidor; om ungdomens sexuella misär, om okunnighet och bristande upplysning kring födelsekontroll, om illegala aborter, om giftermål "p.g.a. tvingande omständigheter" med svartsjuka, äktenskapsbrott och prostitution som oundvikliga följdföreteelser. Verklig sexuell frihet för ungdomen, skrev Reich, skulle innebära slutet för denna typ av äktenskap. Borgarsamhället behövde det borgerliga äktenskapet som en av hörnstenarna i sin uppbyggnad. För Reich var sexuell frihet under kapitalismen en omöjlighet.
Det som hänt sen dess har i mångt och mycket varit något helt annorlunda än vad Reich kunnat föreställa sig. I de avancerade industrisamhällena har ungdomens ihärdiga kamp för en av sina mest fundamentala rättigheter - rätten till ett normalt sexliv när de är mogna för det - lyckats slå ett slag mot den förtryckande ideologin genom att förändra den grund, på vilken nästa fas av kampen kommer att utkämpas. Ungdomen bryter sig ur den traditionella familjens kvävande atmosfär, ett uppbrott som kan komma att bli av åtskillig betydelse. Information och praktisk hjälp angående födelsekontroll är nu tillgänglig, även för ogifta. Ungdomens ökade ekonomiska självständighet och upptäckten av p-pillren skapar en solid materiell grund för hela processen. Attityden till utomäktenskapliga barn förändras gradvis. Barnuppfostran sker under mindre påverkan från nattsvarta föreställningar om "hut och hyfs" och mer under inflytande av modern pedagogik och barnpsykologi. Abort är nu lättillgängligare, skilsmässa enklare och kvinnans ekonomiska rättigheter mera erkända. "Förståelsen växer". Folk börjar inse att samhället självt skapar det asociala beteende det fördömer.
Det är sant att dessa resultat uppnåtts endast i begränsad omfattning, bara i några få länder[41] och bara inför ett växande motstånd. Det är också sant, liksom under Reichs dagar, att varje eftergift från samhället "är för sen och för liten". Dessutom är ingen reformator klarsynt nog för att våga basunera ut budskapet att sex är naturligt och njutningsfullt[42] - eller att rätten till sexuell lycka är en grundläggande mänsklig rättighet. Det har sällan förkunnats att sex någonsin i historien haft annat än barnalstring som huvudfunktion. Men trots dessa begränsningar är en accelererande sexuell frigörelseprocess ett faktum, och som sådan obestridlig, oåterkallelig och ytterst betydelsefull för den fortsatta samhälleliga utvecklingen.
Som andra potentiellt frigörande företeelser möter den sexuella frigörelseprocessen två slags svar från det etablerade samhället: frontalmotstånd från dem som fortfarande lever kvar i den viktorianska epoken - och ett försök till rekuperation[43]. Det moderna samhället söker först neutralisera varje hot det ställs inför, och därefter förvandla dessa utmaningar till företeelser som kan passas in i den rådande sociala strukturen. Det söker återta med ena handen vad det tvingats avstå med den andra - delar av dess kontroll över totalsituationen.
Vad gäller det sexuella området tar sig rekuperationen formen av en skuldbelastning och alienering av könsdriften, och därefter exploatering av detta tomma skal för kommersiella intressen. Då den moderna ungdomen bryter sig ur det dubbla strupgreppet, den traditionella moralens och den patriarkaliska familjens, ställs den inför en konstruerad bild av "fri sex" som i själva verket är en manipulerad förvrängning. Det är bilden av sex som en vara. Sex är idag ett legitimt medel att förhöja marknadsvärdet på i stort sett vilken produkt som helst: cigaretter, rakvatten, karibiska kryssningar, nästa års bilmodeller, hårspray, fritidshus och tandkräm. Den potentiella marknaden granskas systematiskt, utökas och exploateras. Den "pornografiska" expositionen betjänar ett ansenligt, tidigare förtryckt klientel med varierande intresseinriktning. Särskilda affärer och klubbar står öppna för homosexuella (aktiva och passiva), fetischister, pederaster, sadister, voyeurer, masochister, etc.
Överallt presenteras sex som någonting att konsumera. Men könsdriften skiljer sig från andra drifter. Hunger kan stillas med föda. Könsdriftens "föda" är emellertid en annan mänsklig varelse, i stånd att tänka, handla och lida. Sexualitetens reifikation[44] under den moderna kapitalismen är en väsentlig del i den allmänna reifikationsprocessen, i vilken människor förvandlas till objekt (i detta fall objekt för den sexuella konsumtionen), varvid förhållandet länsas på allt mänskligt innehåll. Sexualfixering och ständig jakt efter nya orgasmer är inte sexuell frihet - även om den kan vara en förberedelse (vilket en förtryckande moral aldrig kan vara).
Illusionen att alienerad och reifierad sexualitet är lika med sexuell frihet uppreser ännu ett hinder på vägen mot total frigörelse. Sexuell frihet innefattar ett förverkligande av och förståelse för andras självbestämmande. Tråkigt nog tänker de flesta människor ännu inte i dessa banor.
Samhällets rekuperation av den sexuella revolutionen är delvis lyckad. Men den skapar basen för en djupare och mera genomgripande förändring. Det moderna samhället kan tolerera alienerad sexualitet, alldeles som det tolererar alienerad konsumtion; som det tolererar löneökningar som inte överskrider ökningen av arbetsproduktiviteten; som det tolererar "avkolonialisering" så länge "det ekonomiska livets realiteter" beaktas. Den moderna kapitalismen inte bara tolererar dessa utmaningar, utan förvandlar dem till viktiga beståndsdelar i sin egen expansion och förevigande. Den söker tygla ungdomens sexuella krav genom att först förvränga dem och därefter integrera dem i det bestående, på samma sätt som arbetarklassens krav integrerats i konsumtionssamhällets ekonomi. Från att vara en potentiell frigörande kraft omvandlas dessa krav till att ge upphov till nya repressiva mekanismer. Vad utsugarsamhället inte längre kan tolerera är uppkomsten av kritiska, självtillitsfulla, sexuellt frigjorda, självständiga och icke-alienerade personer, medvetna om vad de vill och beredda att slåss för det.
Kravet på att få sköta sitt eget liv, få "förvalta sitt eget pund", på det sexuella området så väl som när det gäller arbetet, bidrar till att upplösa den dominerande ideologin. Det producerar mindre hämmade och ansatta individer, och i detta avseende bereder det grunden för den frihetliga revolutionen (i det långa loppet kommer även de traditionella revolutionärerna, den sista anhopningen av förtryckt puritanism, att angripas).
Det oupphörliga ifrågasättandet och bestridandet av auktoriteterna på sexualitetens och "kärnfamiljens" områden kan bara vara ett komplement till ett ifrågasättande och bestridande på andra områden (t.ex. när det gäller vem som dominerar arbetsprocessen - och varför - eller meningen med själva arbetet). Båda slag av ifrågasättande understryker individens självbestämmande. Båda blottar de alienerade begrepp, som utges för att vara förnuftsmässiga, och som styr så stor del av vårt tänkande och handlande. Uppgiften för den medvetne revolutionären är att göra utmaningarna explicita, att peka ut deras omstörtande innehåll, att förklara deras inbördes samband. Att förstå den revolutionära psykoanalysen är att lägga ytterligare en dimension till marxismens kritik av ideologierna och till marxismens förståelse för det falska medvetandet. Först då kommer vi att ha redskapen att styra vår historia, först då kommer socialismen ("människans positiva självmedvetande") att vara en verklig möjlighet och människan i stånd att en gång för alla bryta med det "irrationella i politiken" och det irrationella i livet.
Under åren som följde på revolutionen färgades det "officiella" tänkandet och handlandet i sexualfrågor av fyra grundläggande fakta:
a. Djupet och omfattningen av de problem som bolsjevikerna ärvt. Nya uppgifter hade måst tas om hand vid en tidpunkt då oräkneliga andra problem pockade på omedelbar uppmärksamhet. Den klassiska marxistiska läran bistod inte med några direkta riktlinjer i kampen för sexuell frigörelse. Trots den sociala och kulturella omvälvningen, trots familjebandens upplösning och urholkningen av många traditionella värderingar, saknades en klar vision av vad som borde göras.
b. Denna brist på medvetet formulerade mål åtföljdes av en omfattande, falsk och ganska naiv tro att den ekonomiska utsugningens avskaffande och en ny, progressiv lagstiftning var nog för att säkra kvinnornas frigörelse. Man antog att denna frigörelse (vanligtvis begränsad till en fråga om "lika rättigheter") automatiskt skulle följa på förändringarna i egendomsförhållandena, och att dess fortbestånd skulle säkras av "Arbetarstatens" lagar och förordningar.
c. Det rådde en massiv okunnighet om den sexuella repressionens betydelse som en central faktor inom social betingning. Få revolutionärer insåg nödvändigheten av en medveten sexuell revolution. Ännu färre såg den sexuella revolutionen som ett verktyg att fördjupa den sociala revolutionen (genom att förändra massornas karaktärsstruktur).
d. Många av bolsjevikledarna var helt okunniga om innebörden av den sexuella repression och auktoritära betingning de själva utsatts för i barndomen, och hur denna kunde antas influera deras eget tänkande och handlande. Många hade haft en ganska typisk auktoritär uppfostran. Senare hade deportationer, fängelsevistelser och en hård, daglig kamp praktiskt taget omöjliggjort ett normalt sexualliv. Efter revolutionen gjordes en dygd av vad som hade varit en historisk nödvändighet. Asketisk livsföring framställdes som ett ideal, inte bara för ledarna utan också för själva massorna. Många ledande bolsjeviker betraktade propaganda för sexuell frigörelse som en "avledning från den verkliga kampen". Några motarbetade aktivt alla försök att nå ut med sådan propaganda.
Dessa faktorer bidrog till den serie av interna nederlag som följde på 1917 års viktiga händelser. De underminerade de mänskliga friheter som vunnits under revolutionens första månader. Den sexuella revolutionens stagnation och uppbromsning, i kombination med andra nederlag[45], kom att förstärka hela den byråkratiska degenerationsprocessen.
Den klassiska marxismen gav, som nämnts, inte mycket till vägledning i dessa frågor. Det finns förvisso avsnitt i Engels verk som varje frihetlig socialist skulle kunna skriva under på[46]. Men där finns också andra avsnitt, av mera doktrinär natur[47]. Dessutom betonade Engels historiska analyser alltid den sociala bakgrund, mot vilken en sexuell revolution skulle genomföras. Processens konkreta innehåll behandlades endast i obetydlig utsträckning. Liksom Marx förkastade han naturligtvis det borgerliga äktenskapet och den borgerliga familjen. Men han fördömde också "rörelsen mot ett ersättande av privategendom med universell privategendom", en rörelse som tog sig uttryck i "ett ersättande av äktenskapet (i sanning en exklusiv form av privategendom) med det kvinnliga samfund, där kvinnan blir en del av den kommunala och allmänna egendomen ..." Om en sådan rörelse triumferade skulle kvinnan gå "från äktenskap till allmän prostitution ... från ett förhållande, innebärande exklusiv förening med privategendomens ägare, till ett tillstånd av allmän prostitution med hela samfundet"[48]. Termerna är känslomässigt laddade och den framlagda antitesen är falsk (Marx formulerar fortfarande alternativet till enskild egendom i termer av egendom - och inte i termer av självbestämmande för både män och kvinnor. Och det är i stort sett samma anda Engels talar om att "ge sig åt").
Hur oklara riktlinjerna än må ha varit 1917, så var problemen verkliga nog. Det kulturella arvet från tsarismens dagar måste utplånas. Detta var en enorm uppgift. Den tsaristiska lagstiftningen hade i sanning "skyddat" familjen. Den påbjöd att maken måtte "älska sin hustru som sin egen kropp". Hustrun var "skyldig sin make obegränsad lydnad". Maken kunde ta till polishämtning för att återbörda kvinnan till hemmets härd. Föräldrar kunde sända sina barn i fängelse för att ha "viljestarkt motsatt sig föräldrarnas auktoritet". Äktenskap ingångna utan föräldrarnas samtycke kunde upplösas. De unga tu fick tillbringa smekmånaden bakom lås och bom. Endast kyrkliga äktenskap var tillåtna. Skilsmässor, som bara kyrkan kunde utfärda, var dyrbara och endast tillgängliga för de besuttna.
Hela denna reaktionära lagstiftning sopades undan av de nya dekreten av den 19 och 20 december 1917. De förkunnade total likställighet mellan de berörda parterna, slut på det lagligen sanktionerade kvinnoförtrycket, slut på "oupplösliga" äktenskap genom den obeskurna rätten till skilsmässa.
Mannens lagenliga rätt till en dominerande familjeroll togs ifrån honom. Kvinnorna fick rätt att fritt välja efternamn, vistelseort och medborgarskap. Varje man över 18 år och varje kvinna över 16 ägde rätt att ingå äktenskap. De utomäktenskapliga barnens juridiska särställning upphävdes. Skilsmässa förenklades enormt. Det enda kravet var fullständig enighet mellan parterna. När någon önskade avsluta ett sexuellt förhållande behövde han/hon inte "anföra skäl". Äktenskap och skilsmässa blev helt och hållet privata angelägenheter. Registreringen av ett förhållande var inte bindande. T.o.m. när ett förhållande registrerats var sexuella förbindelser med andra inte åtalbart (att inte tala om det för den andra parten ansågs emellertid "ojuste"). Skyldigheten att betala underhåll sträckte sig upp till sex månader efter en separation, och var bindande om partnern var arbetslös eller på annat sätt oförmögen att förtjäna sitt uppehälle. En lag från 1919 legaliserade abort under havandeskapets tre första månader. All tsaristisk lagstiftning riktad mot homosexualitet bland vuxna avskaffades. De revolutionära lagstiftarnas strävan uppenbaras i juristen Hoichbargs "Förord till Bolsjevikiska Giftermålsbalken av år 1919":
"Äktenskapet som institution bar själv fröet till sin egen undergång". "Att familjen fortfarande består är bara en följd av att vi har att göra med socialismen i en stat i vardande".
De nystiftade lagarna var i sanning radikala. Lenin kunde sanningsenligt rapportera (i Pravda 15.9.1919) att det "i Sovjetrepubliken inte finns sten på sten kvar av de lagar som tilldelat kvinnan en underlägsen status". Speciellt förnedrande hade de lagar varit som "berövat henne all rätt och även förödmjukat henne - d.v.s. skilsmässolagarna; de lagar som gjorde en åtskillnad mellan utomäktenskapliga barn och barn födda inom äktenskapet; de lagar som krävde ett fastställande av faderskapet innan frågan om barnens underhåll kunde övervägas". Lenin tycks också ha varit på det klara med att "lagar inte var nog" och att "till och med när fullständiga lika rättigheter uppnåtts kommer kvinnoförtrycket att fortgå". Men han såg detta fortsatta förtryck blott i form av de husliga sysslor, som ännu för en tid skulle vara hennes lott. "Normalt lades de tyngsta, omänskligaste och minst produktiva uppgifterna på kvinnans skuldror. För att kvinnorna skall kunna uppnå total frihet och bli mannens jämlike måste hushållssysslorna bli allmänna angelägenheter och kvinnorna delta i produktionen"[49]. Kommunala kök och barndaghem - jämte tillgång till all slags arbeten - betraktades som den kvinnliga emancipationens nödvändiga ingredienser. "Avskaffandet av privategendomen inom jordbruk och industri lämnar ensamt vägen öppen för kvinnans totala och reella emancipation", skrev Lenin. Längs denna väg skulle "övergången ske från det individuella småhushållet till det stora socialistiska hushållet.[50]. Denna vision delades otvivelaktligen av de flesta ledande bolsjeviker, som betraktade "kvinnans frigörelse" som summan av friheterna från ekonomisk utsugning och hemslaveri. De repressiva mekanismer, med vilka kvinnlig underkastelsementalitet inympats i miljoner kvinnors medvetande, varken övervägdes eller ens misstänktes.
Det är sant att den nya lagstiftningen bildade en ram, inom vilken framtida försök skulle kunna göras - fritt från yttre inskränkningar - att bygga upp mänskliga relationer av ny typ. Det är också sant att bolsjevikerna uppriktigt strävade efter att bryta patriarkalismen. Men de hade endast dimmiga föreställningar om den patriarkaliska familjens roll som "klassamhällets strukturerande cell"[51] - "som den strukturella och ideologiska plattformen för reproduktion av varje social ordning baserad på auktoritära principer"[52]. Än mindre förstod de den sexuella repressionens roll när det gällde att upprätthålla sådana betydelsefulla element i den dominerande ideologin som frihetsängslan och underkastelse inför auktoriteter. Hade bolsjevikerna varit mera medvetna härom skulle många praktiska problem ha lösts annorlunda, många ofruktbara diskussioner undvikits och många tillbakasträvande uttalanden och åtgärder aldrig kommit till stånd. Revolutionärerna skulle visat mindre fördragsamhet med den gamla ideologins och moralens talesmän, av vilka många stannat kvar i uppsatta positioner - varifrån de tillfogade den kulturella revolutionen oerhörd skada. Bolsjevikerna påpekade ideligen att de nya lagarna var "bara en början". Men en början på vad? Wilhelm Reich pekade på hur de konservativa i den tidens hetsiga diskussioner alltid tycktes få sista ordet, och alltid hade de bästa "bevisen" på sin sida. "Revolutionärerna var inte förberedda, varken teoretiskt eller praktiskt, på de svårigheter som den kulturella revolutionen innebar"[53].
De visste alltför lite om den psykiska strukturen hos den generation, vars ideologiska stöd de eftersträvade. De sökte allvarligt och uppriktigt att åstadkomma något nytt. Men de "kände mycket starkt att de inte kunde formulera detta 'nya' i ord. De stred tappert, men tröttnade till sist och misslyckades i diskussionen; delvis därför att de själva var fast i gamla mönster, som de inte kunde befria sig ifrån"[54].
Revolutionen mötte oerhörda problem. Den traditionella familjen hade avskaffats bara på det juridiska planet. De attityder den vilade på fortfor att existera. De ekonomiska svårigheterna bestod. Och "så länge samhället inte kunde garantera säkerhet och trygghet åt alla vuxna och tonåringar var detta förhållande en garanti för familjens fortbestånd"[55]. Dessa krav kom mer och mer i konflikt med kollektivets nya sociala skyldigheter och rättigheter. De "livsbejakande sexuella relationerna i kollektiven" stred mot urgamla familjeband som "genomsyrade varje hörn av vardagslivet och den psykiska strukturen"[56]. Följaktligen ogillade "föräldrar, inklusive proletärer, att deras tonårsdöttrar gick på möten. De fruktade att flickorna skulle 'komma på glid' - d.v.s. skaffa sig ett sexualliv. Fast barnen borde tillhöra kollektivet, reste föräldrarna fortfarande anspråk på dem. De blev skräckslagna när barnen började betrakta dem med kritiska ögon"[57]. T.o.m. i de radikalaste kretsar kunde det hända att vissa flickor karaktäriserades som "lätta på foten" - vilket avslöjade det djupt rotade moraliska fördömandet av kvinnlig sexualitet som dolde sig under hela den "revolutionära" retoriken.
Den patriarkaliske faderns ekonomiska järngrepp över fru och barn lossnade verkligen. Men de ökade möjligheterna till sexuell lycka innebar inte, lika lite då som nu, full psykisk kapacitet att njuta av ("tillgodogöra sig") denna möjlighet. De inre hämningarnas järngrepp bestod i allt väsentligt. Det förgångna spökade ännu i folks medvetande. "Barnsliga attityder och patologiska sexuella vanor" bestod. "En av de största svårigheterna var kvinnornas oförmåga - könsligt handikappade och oförberedda på ekonomisk jämställdhet som de var - att överge sitt svartsjuka värnande om familjen"[58], och den kompensation för mannens övergrepp som hennes dominans över barnen innebar. De, vars sexualliv blott bestod i ett tomt och njutningslöst uppfyllande av "äktenskapliga plikter", och vars ekonomiska självständighet var lika med noll, de hade gjort barnens uppfostran till sin existens hela mening och innehåll. Det var svårt att bekämpa dessa tendenser, och det resursslöseri som den ensidiga inriktningen på modersrollen innebar, utan en verklig insikt i deras ursprung. Mödrarna kämpade bittert mot varje inskränkning av deras traditionella revir.
Vardagslivet visade sig vara mycket konservativare än ekonomin, huvudsakligen därför att det rörde sig om en betydligt mer svårgripbar verklighet. Revolutionärerna var inte tillräckligt rustade - varken ideologiskt eller vad gällde deras uppfostran - för att kunna göra en effektiv insats i de hetsiga diskussionerna i "sexualfrågan". Det fanns ingen teori om den sexuella revolutionen. Trotskijs pamflett "Livets problem"[59], författad 1923, nämner inte ens den sexuella aspekten. Många bolsjevikledare tog skydd bakom formeln "sex är en privatsak". Detta var olyckligt och väsentligen ett uttryck för oförmågan hos kommunistpartiets medlemmar att klara av revolutionen i sina egna liv[60].
Utan tvekan fanns det mycket olustkänslor med i bilden, åtminstone till en början. Många unga människor upplevde dessa frågor som viktiga, frågor som borde diskuteras ärligt och öppet. Kollontay[61] ger en glimt av vad som diskuterades. En funktionär, Koltsov, påpekar att kärnfrågorna "aldrig tas upp. Det är som om man undvek dem på något sätt. Själv har jag aldrig ägnat dem en allvarlig tanke. De är nya för mig". En annan, Finkovsky, påvisar orsakerna till denna attityd. "Man talar sällan om ämnet för det drabbar alla så personligt ... Kommunisterna talar vanligtvis om den gyllene framtiden och undviker därmed att ta itu med akuta problem ... Arbetarna vet att i kommunistiska familjer är tillståndet värre däran än till och med i deras egna". Ännu en person i "officiell" ställning, Tseitlin, betonade att detta var "exakt de frågekomplex som intresserar arbetaren, man som kvinna". När sådana frågor var huvudpunkten på partimötena samlades ansenliga åhörarskaror. "Dom ställer sådana här frågor gång på gång men får inga svar". Reich påvisar att vanliga människor, utan sexologisk utbildning eller insikt, beskrev "exakt vad som innefattas i 'sex-ekonomin' ", nämligen att " 'massindividens' intresse inte är politiskt utan sexuellt"[62].
I själva verket gavs det svar: inadekvata, ofullständiga och ibland definitivt skadliga "svar". Sexual-"undervisningen" halkade över i händerna på hälsovårdsmän, biologer och professorer i etik, filosofi och sociologi. De negativa effekterna gjorde sig snart märkbara - den kulturella revolutionen började vissna vid rötterna. De "upphettade diskussionerna" försvann efterhand. De krafter som frigjorts av den nya lagstiftningen ebbade sakta ut - påvisande det uppenbara faktum, att en sexuell revolution inte kan, på samma sätt som en ekonomisk omvälvning, ta sig sitt huvudsakliga uttryck i lagar och förordningar. Det är på vardagslivets fält som slaget måste stå. Och det är också här den möter det kraftigaste motståndet. I Ryssland hade ännu ingen revolution i den "ideologiska överbyggnaden" ägt rum. "Bäraren av denna revolution, människans psykiska struktur"[63], hade ännu inte förändrats.
Bortsett från "massindividens" interna hämningar - en kvarleva från det förgångna - mötte den också yttre motstånd. Lenin fördömde ungdomsrörelsen för dess "överdrivna sexualintresse". Ungdomen hade "attraherats av nymodighetssjukan i sin attityd till sexualfrågan". De nya "florerande sexuella teorierna" hade uppstått genom människors personliga behov av "att rättfärdiga personlig abnormitet i sexuallivet inför den borgerliga moralen". De hade blivit utsatta för dörrknackning från "små nykläckta kycklingar som just brutit sig ur de borgerliga idéernas skal". Psykoanalysen borde betraktas med misstro, ty "den växte i borgarsamhällets smutsiga mylla". Allt som var relevant i denna nya syn på sexuella problem "hade redan arbetarna läst i Bebel för länge sen". Det nya sexualliv som ungdomar sökte skapa var "en utveckling ur de borgerliga bordellerna". Efter en kort tid hördes varje ängslig funktionär och undertryckt reaktionär upprepa Lenins berömda fras:
"Törst måste släckas - men kommer en normal man under normala omständigheter att ligga i rännstenen och dricka ur en lerpöl, eller ur ett glas med en kant som är kladdig av många läppar?"[64]
De mer framsynta revolutionärerna märkte tillbakaskridandet. Men deras recept var högre rop på industrialisering. Avsaknaden av renodlat ekonomiska förutsättningar för en radikal social förändring betonades om och om igen. Men som Reich påpekar "var attityden 'först de ekonomiska frågorna, sedan vardagslivets' i grunden felaktig och bara ett uttryck för att man inte varit beredda på och stod oförstående inför den kulturella revolutionens till synes 'kaotiska' former ... Det var nödvändigt att man verkligen förstod och insåg den nya kulturens innebörd ... Den kulturella revolutionen ställde oerhört mycket fler problem än den politiska revolutionen. Och det är inte särskilt svårt att förstå. Den politiska revolutionen behöver i huvudsak ingenting annat än ett starkt tränat ledarskap plus massornas förtroende för detsamma. Den kulturella revolutionen däremot kräver en förändring i massornas psykiska struktur. Och för detta ändamål fanns knappast något vetenskapligt, än mindre praktiskt facit vid denna tid"[65]. Det bör kanske tilläggas att spridandet av den lilla kunskap som fanns inte uppmuntrades utan tvärtom aktivt motarbetades av administration och parti. Försök att upprätta varierande former av "kontramiljö" som i t.ex. ungdomskommuner - blev även de motarbetade sedan tillbakaskridandet inletts.
Det var högst naivt att tro att "progressiv lagstiftning" plus nya egendomsförhållanden skulle ge en tillfredställande och varaktig lösning på dessa problem. Förändringarna i egendomsförhållandena hade kanske gjutigt grunden till ett nytt samhälle, men det var människor som skulle bygga det. För en sådan uppgift fordrades en annorlunda vision, och det var just en sådan som saknades.
Alltför många negativa faktorer samverkade för att de formella juridiska förändringarna verkligen skulle kunna påverka händelsernas förlopp. Reich skrev:
"En ideologi eller ett program kan bli en revolutionär makt av historiska dimensioner först om den åstadkommer en djupgående förändring av massornas känslor och instinkter".
Han insåg klart att den berömda "subjektiva faktorn" i historien inte var någonting annat än "massornas psykiska struktur". Den influerade samhällsutvecklingen antingen "genom att passivt tolerera despotism och förtryck" eller "genom att samtycka till den tekniska utvecklingsprocess som utformats och instiftats av den rådande makten", eller slutligen "genom att aktivt ta del i den sociala utvecklingen, som t.ex. i en revolution". Ingen slags historisk utveckling kan betraktas som revolutionär "om den räknar massornas psykiska struktur som blott och bart resultatet av ekonomiska processer och inte också som deras motivkraft"[66]. I den ryska revolutionen blev aldrig massornas psykiska struktur - och tilläts aldrig bli - en "revolutionär makt av historiska dimensioner".
Mellan 1920 och 1933 försämrades situationen stadigt, till en punkt där det ryska ledarskiktets sexualideologi inte längre kunde skiljas från de ledande gruppernas ideologi i vilket konservativt land som helst. I en sammanfattning av hela processen skrev Reich, att den nya ryska statens ledare inte kunde klandras för att inte ha känt till lösningen på dessa problem, "men väl för att de undvikit svårigheterna, för att ha följt minsta motståndets lag, för att inte ha försökt förstå innebörden i detta problemkomplex, för att ha talat om 'livets revolution' utan att ha sökt den i verkliga livet, för att felaktigt ha uppfattat det existerande kaoset som ett 'moraliskt kaos' (och använt termerna i exakt samma mening som den politiska reaktionen), istället för att uppfatta dessa kaotiska förhållanden som en naturlig och ofrånkomlig del i omvandlingsprocessen, och sist men inte minst för att inte ha förstått (vägrat förstå) de bidrag till större insikt i problemet som den tyska 'sex-politiska' rörelsen erbjöd"[67].
I mars 1934 återinfördes i Sovjet den lag som förbjöd homosexualitet bland vuxna. I juni 1935 kunde man läsa i Pravda att "bara en god familjefar kan vara en bra sovjetmedborgare". 27 april 1936 kunde en rysk fackföreningstidning (Trud) sätta följande på pränt:
"Abort, som förintar liv, är otillåten i alla länder. Den sovjetiska kvinnan har samma rättigheter som den sovjetiske mannen, men det löser henne inte från den stora och ärofulla plikt som naturen skänkt henne: att hon ska bli mor". "Hon ska bära liv. Och detta är verkligen ingen privatsak, utan något av stor social betydelse"[68].
Ett dekret av 27 juni 1936 förbjöd abort. Ett senare dekret av 8:e juli 1944 fastslog att "endast ett lagligen instiftat äktenskap tilldelar både make och maka rättigheter och skyldigheter". Med andra ord återgick utomäktenskapliga barn till tidigare låga sociala status. Ogifta par som levde tillsammans tvingades "normalisera" sina förbindelser. Skilsmässa skulle bara tillåtas i "viktiga fall" och efter "fullt övervägande av alla förhandenvarande omständigheter av en särskild tribunal". Moderskapskulten gavs officiell välsignelse. En officiell stalinistisk publikation[69] kunde skryta med att "den 1 juni 1949 innehade över 2 miljoner sovjetiska mödrar, med 5 eller 6 barn, 'moderskapsmedaljen'; 700.000 mödrar till 7, 8 eller 9 barn hade utmärkelsen 'Ära åt moderskapet', och 30.000 mödrar till 10 eller fler barn hade tilldelats utmärkelsen 'Hjältinnemoder' " (Ack Sörgården!). Publikationen mäler vidare att "Sovjetunionens lagstiftning i familjefrågan alltid varit inspirerad av marxismen-leninismen" och att "dess utveckling över en 30-årsperiod alltid haft som sin ständiga uppgift att försvara och befria kvinnan. Denna fullständiga omtanke har lett den sovjetiske lagstiftaren från fri skilsmässa till reglerad skilsmässa och från legal abort till förbud mot abort" (!!!).
Framemot mitten på 30-talet hade kritiken mot byråkratin blivit allt kraftigare. Trotskijs bok Den förrådda revolutionen, publicerad 1936, innehåller ett intressant kapitel betitlat "Familj, ungdom och kultur". Där hånar Trotskij alla de som hävdar att kvinnan har att acceptera "moderskapets glädje". Det var "en domprosts filosofi i kombination med en kommissaries maktställning". Trotskij påpekar helt korrekt att "kärnproblemet har ännu inte lösts: de fyrtio miljoner sovjetiska familjerna blev till sin övervägande majoritet kvar i medeltida nästen av kvinnligt slaveri och hysteria, barnens dagliga förödmjukelser, kvinnlig och barnslig vidskepelse". "Den nuvarande familjekultens främsta orsak är otvivelaktligen byråkratins behov av en stabil hierarki av relationer och disciplinering av ungdomen genom fyrtio miljoner auktoritära stödjepunkter". Skildringen är briljant. Vad som emellertid saknas är varje verklig förståelse för hur allt detta hände. Ekonomisk och kulturell efterblivenhet betraktas fortfarande som misslyckandets enda ingredienser. En hel dimension saknas. Bolsjevikisk brist på klarsyn i sexualfrågan antyds inte ens. Man kan bläddra fingrarna blodiga i Trotskijs omfattande verk utan att hitta tillstymmelse till kritik av vad Lenin yttrat i ämnet.
De senaste 20 åren har den sexuella kontrarevolutionen ryckt framåt ännu ett stycke - trots en stadig utveckling av produktivkrafterna. Den sträcka som avverkats antyds kanske bäst av en bok av T. S. Atarov, "Den Ryska Sovjetrepublikens Fysiske Eremit". Boken, som publicerades i Moskva 1959, har titeln "Sexualundervisningens problem". Författaren hävdar att "sovjetiskt äktenskap är inte bara en privatsak. Det är en fråga som innefattar samhället och staten". Atarov förfasar sig över unga människor som har föräktenskapliga förbindelser "utan att ens känna skuld". "Opåverkade element" i det ryska samhället som t.o.m. strävat efter att ge ett "filosofiskt uttryck" åt sin attityd är lika fördärvliga - m.a.o. de som opponerat sig mot partiledarnas sexualfientliga ideologi. Han är bekymrad över att unga människor inte tycks "förstå skillnaden mellan pubertet och sexuell mognad", och tycks tro att "blotta existensen av en sexualdrift motiverar dess tillfredställande". Men det finns också uppmuntrande tecken: "Under sovjetiska förhållanden är inte längre onani det massfenomen det var i det förflutna". Men "olyckligtvis" förekommer det fortfarande. Enligt Atarov bidrog vissa faktorer till att upprätthålla dessa tingens alarmerande tillstånd, faktorer som "tättsittande kläder kring de nedre delarna, pojkarnas dåliga vana att ha händerna i fickorna, förstoppning och fulla urinblåsor hos dem som ligger på magen, studiet av erotisk litteratur och djurs sexuella aktiviteter".
Hur skulle man nu bekämpa detta hot mot det ryska samhällets grundvalar? Precis! Rätt gissat! "Regelbundna måltider, hårda sängar, exercis, promenader, sport och gymnastik - i själva verket allt som kan dra bort barnets uppmärksamhet från sexuella funderingar"[70]. När Atarov diskuterar menstruationen slår han över från det smålöjliga till det ovetenskapliga. "Under inga omständigheter får någon bomull eller gasbinda införas i vagina, så som många kvinnor gör". De "yttre delarna" bör tvättas två gånger om dagen med kokt vatten. Vår politiske pingstpastor föreslår att unga människor måtte "förbjudas att serveras i caféer, restauranger eller barer, då atmosfären på dessa platser uppmuntrar till inledandet av föräktenskapliga förbindelser". "Ingen sjukdom", betonar han, "har förorsakats av återhållsamhet". I en skrämmande fras sammanfattar Atarov bokens anda: "Lagen kan inte befatta sig med varje fall av omoraliskt beteende. Folkopinionens tryck måste fortsätta spela sin ledande roll mot alla former av omoral". Moralväktarna och folkopinionen skulle än en gång göra tjänst som det sexuella etablissemangets stöttepelare.
Atarov har det ryska utbildningsdepartementets fulla stöd - över 100.000 exemplar av Atarovs bok såldes inom några dagar efter första upplagans publicering (Finns det förresten någon som inbillar sig att situationen skulle varit annorlunda om Stalins springpojkar suttit vid köttgrytorna istället för "revisionisterna"?)
Den officiella ryska sexualmoralen liknar idag den sorts "Råd till föräldrar" som serverades omkring 1890 av den tidens borgerliga förståsigpåare[71]. Den innehåller alla den borgerliga moralens fetischer - eller mera generellt; de karaktäristiska dragen hos alla moralsystem som utmärker ett klassamhälle av patriarkalisk typ. Allt finns där: reaktionära, livsfientliga idéer pompöst förklädda till "vetenskap"; primitiva fördomar, uppsnofsade i en mera tilltalande språkdräkt; halvsanningar och skenheliga bedrägerier. Men dessa "irrationella" idéer har inte bara bestämda sociala rötter (som vi försökt påvisa). De har också en särskild innebörd och en särskild funktion. Så till vida påminner de starkt om den förtryckande moral som fortfarande härskar (om än i avtagande utsträckning) i vissa västeuropeiska länder; främst de katolskt och reformert dominerade.
I både öst och väst siktar dessa ideologier till att förneka individerna rätten till att själva styra sina liv. De syftar till att beröva människorna frihet och ansvar på ett grundläggande område, och söker tvinga dem till att följa de normer "folkopinionen" fastställer istället för det egna sunda förnuftet. Dessa repressiva och alienerande moralsystems yttersta syfte är en massproduktion av individer med en karaktärsstruktur som kompletterar och förstärker samhällets hierarkiska struktur. Sådana individer kommer att acceptera "irrationella" normer, därför att de har internaliserat ett "irrationellt" samhälles diktat, diktat som är nödvändiga för detta samhälles fortbestånd. Och dessa individer kommer att inta ett barns attityder när de konfronteras med dem som inkarnerar - på samhällsskalan - föräldraauktoriteten (d.v.s. statens styresmän, präster, direktörer, politiska koryféer, o.s.v.). I det ryska exemplet kommer de att underkasta sig centralkommitténs diktat, följa den slingrande partilinjen, utveckla religiösa attityder visavi de Heliga Skrifterna (för att nu inte tala om Mausoleet:), etc.
Sådana individer kommer också att reagera på ett ängsligt- aggressivt sätt när de konfronteras med avvikare av alla slag (medvetna författare, poeter, kosmopoliter, långhåriga, självständiga människor överhuvudtaget). Är det alls förvånande att det sexuellt mest undertryckta segmentet hos den ryska befolkningen (medelålders kvinnor) samtidigt är det främsta uttrycket för den "folkopinion" Atarov refererar till? Trots kindergarten, trots kommunala kök, trots tvätterier - och trots nationaliseringen, för nästan två generationer sedan, av den överväldigande majoriteten av produktionsmedlen?
Lenin talade sällan om sex. Hans enstaka uttalanden i detta ämne var avskalade sin "revolutionära" retorik och yttranden av en inbiten puritan.
På grund av Lenins framstående ställning och auktoritet på andra områden utövade hans åsikter om sex väsentligt inflytande. Alla de som var motståndare till en radikal, förändring på det sexuella området, tog fasta på Lenins argument och upprepade dem till leda. På detta sätt spelade de en betydelsefull roll i den sexuella kontrarevolutionen, vilket vi har försökt belysa i den föregående artikeln.
Vi publicerar här ett utdrag ur kapitlet "Women, Marriage and Sex" i Clara Zetkins bok Reminiscences of Lenin (International, Publishers, New York 1934, sid. 44-51). Boken skrevs 1924 strax efter Lenins död. Zetkin som var med om att grunda Tyska Kommunistpartiet talar med Lenin i Kreml, hösten 1920.
Utan att vänta på svar fortsatte Lenin: - Ert syndaregister är större än så, Clara! Man har sagt mig att sexuella frågor behandlas mycket ingående på kommunistkvinnornas uppläsnings- och diskussionsaftnar. De lär vara föremål för det största intresse och för politisk undervisning och upplysning. Jag trodde inte mina öron när jag hörde det. Den första proletärstaten kämpar mot hela världens kontrarevolutionärer. Läget i Tyskland fordrar i och för sig största möjliga koncentration av alla proletära revolutionära krafter för att den alltmer framträngande kontrarevolutionen skall kunna hejdas. Och då är aktiva kommunistkvinnor sysselsatta med att diskutera sexuella frågor och "äktenskapsformer i det förflutna, nuet och framtiden". De ser det som sin viktigaste uppgift att ge kvinnorna den sortens upplysning. Den mest lästa skriften lär vara en broschyr om sexuella frågor skriven av en ung kommunistkvinna i Wien. Vilket strunt! Allt som är riktigt i den skriften har arbetarna läst för länge sedan hos Bebel. Fast inte lika långtråkigt och schematiskt uttryckt som i broschyren utan agitatoriskt medryckande och aggressivt mot bourgeoisien. De freudska hypoteserna ger den en "bildad", en rentav vetenskaplig anstrykning, men den är rena rama fuskverket. Freuds teorier hör också till de där fåniga modenyheterna. Jag är misstrogen mot alla sexuella teorier i artiklar, avhandlingar och broschyrer, kort sagt mot teorierna i den speciella litteratur som frodas i det borgerliga samhällets drivbänk. Jag är misstrogen mot alla som bara stirrar på sexualproblemet som indiska helgon stirrar på sin navel. Jag har intrycket att överflödet på sexuella teorier som till största delen är hypoteser, ofta ganska löst grundade, bottnar i ett rent personligt behov att försvara det egna abnorma eller hypertrofiska[72] sexuallivet inför den borgerliga moralen och be om överseende. Den dolda respekten för borgerlig moral är mig lika motbjudande som rotandet i det sexuella som, hur ohämmat och vilt det än må förefalla, ändå när allt kommer omkring är rent borgerligt. Framförallt har det blivit en passion hos de intellektuella och de dem närstående kretsarna. Inom partiet, inom det klassmedvetna kämpande proletariatet finns det inte plats för sådant.
Jag (Clara Zetkin - vår anm.) insköt att de sexuella och äktenskapliga frågorna inom kapitalismen och den borgerliga samhällsordningen har åstadkommit mångskiftande problem, konflikter och lidanden för kvinnor inom alla samhällsklasser och alla sociala skikt. Just på det sexuella området har kriget och dess verkningar ökat kvinnornas konflikter och lidanden alldeles otroligt och blottat problem som förut varit dolda. Därtill kommer nu den vaknande revolutionens atmosfär. Gamla känslo- och tankevärldar har börjat svikta. Hittills existerande sociala band lossnar och brister och ansatser märks till nya relationer och inställningar människor emellan. Intresset för hithörande frågor kan vara ett uttryck för behovet av upplysning och nyorientering. Det är i så fall också en reaktion mot det borgerliga samhällets onatur och hyckleri. Att se äktenskaps- och familjeformer i historisk belysning och lära sig förstå att de är beroende av samhället kan vara ägnat att befria proletärkvinnorna från den vidskepliga föreställningen att det borgerliga samhället kommer att bli evigt bestående. Ett kritiskt-historiskt ställningstagande måste medföra en hänsynslös analys av den borgerliga ordningen och därmed en brännmärkning av den sexuella sedlighetens hyckleri. Alla vägar leder till Rom. Alla marxistiska analyser av någon viktig del av samhällets ideologiska överbyggnad eller av någon iögonfallande social företeelse måste leda till analys av det borgerliga samhället och dess egendoms begrepp och mynna ut i ett "Carthaginem esse delendam".[73]
Lenin nickade leende, och sa: - Ser man på! Vilken duktig försvarsadvokat ni är för era kamrater och ert parti! Naturligtvis har ni rätt i det ni säger. Men därmed kan man i bästa fall ursäkta de i Tyskland begångna felen, inte rättfärdiga dem. Ett fel är och förblir ett fel. Vill ni verkligen på allvar göra gällande, att sexual- och äktenskapsfrågorna behandlas utifrån en mogen levande historisk materialistisk ståndpunkt på uppläsnings- och diskussionsaftnarna? Det skulle förutsätta ett mycket mångsidigt och djupt kunnande, en förmåga att klart marxistiskt behärska ett oerhört stort material. Var har ni sådana krafter nu? Om de verkligen funnes, skulle det aldrig kunna hända att en broschyr som den jag nämnde används som undervisningsmaterial på uppläsnings- och diskussionsaftnar. Man rekommenderar och sprider sådana skrifter istället för att kritisera dem. Vad blir följden av en så olämplig och omarxistisk behandling av frågan? Jo, sexual- och äktenskapsproblemet uppfattas inte som en del av den stora sociala frågan. Tvärtom blir den stora sociala frågan ett bihang till sexualproblemet. Huvudsaken skyms undan och blir en bisak. Det skadar inte bara klarheten i själva frågeställningen utan också i proletärkvinnornas tänkande, deras klassmedvetande överhuvudtaget.
Dessutom och inte minst - redan den vise Salomo sade att allt hade sin tid. Jag frågar er, är det här verkligen rätta tiden att månader i sträck underhålla proletärkvinnorna med hur man älskar och låter älska sig, hur man uppvaktar och låter uppvakta sig, om också "i det förflutna, nuet och framtiden hos olika folkslag", för att man stolt ska kunna kalla det historisk materialism. Nej nu måste alla kommunistkvinnors, alla arbetande kvinnors tankar vara inriktade på den proletära revolutionen, som också kommer att skapa förutsättningar för den nödvändiga förnyelsen inom äktenskapliga och sexuella förhållanden. Nu står sannerligen andra problem i förgrunden än de äktenskapliga formerna hos australnegrer och syskonäktenskap i gamla tider. Frågan om sovjeterna står fortfarande på dagordningen. Versaillesfördraget och dess följder på de kvinnliga massornas liv, arbetslöshet, sjunkande löner, skatter och mycket annat. Kort sagt, jag står fast vid att den sortens politiskt sociala utbildning av proletärkvinnor är fel, helt och hållet fel. Hur har ni själv kunnat se på och tiga! Ni måste sätta in hela er auktoritet på att få en ändring till stånd!
Jag hade visst inte underlåtit att kritisera och säga min mening till de ledande kvinnorna på olika håll, vare sig i detta eller andra sammanhang, förklarade jag för min upphetsade vän. Men som han säkert visste, är ingen profet i sitt eget land eller bland sina närmaste. Genom min kritik hade jag ådragit mig misstanken att vilja bevara en mängd rester av socialdemokratiska och gammaldags kälkborgerliga inställningar. När allt kommer omkring hade min kritik ändå inte varit förgäves. Sexual- och äktenskapsfrågorna stod faktiskt inte längre främst på programmet rör undervisningen eller på diskussionsaftnarna.
- Jag vet, jag vet, svarade Lenin. Jag själv blir också ofta misstänkt för fariseism i de här frågorna, fast det är mig motbjudande; det skulle ju tyda på hyckleri och inskränkthet. Nå, jag tar det lugnt! Gulnäbbade fågelungar som just har kläckts ur de borgerliga åsikternas ägg är alltid väldigt kloka. Det får vi finna oss i utan att för den skull ändra oss. Men våra ungdomsrörelser har också smittats av den "moderna" inställningen till sexuella frågor och det överdrivna sysslandet med dem. Lenin gav ett ironiskt eftertryck åt ordet "moderna" och gjorde en ogillande grimas.
- Jag har fått höra från många håll att sexualfrågan är älsklingsämnet också för era ungdomsorganisationer, fortsatte han. Det lär inte finnas folk nog som kan hålla föredrag i ämnet. Inom ungdomsrörelsen är den sortens ofog alldeles särskilt farligt och skadligt. Det kan lätt leda till överdrifter, en överhettning av det sexuella livet hos den enskilde, och till att ungdomens hälsa och krafter föröds. Den företeelsen måste ni bekämpa. Kvinno- och ungdomsrörelserna har faktiskt många beröringspunkter. Kommunistkvinnorna borde överallt planmässigt samarbeta med ungdomen. Det vore ett fullföljande, en utvidgning och upphöjning av moderligheten från det individuella till det sociala planet. Kvinnornas vaknande sociala liv och verksamhet måste främjas. Kvinnorna måste befrias från sin trånga småborgerliga inställning till hemmet och familjen. Detta sagt i förbigående.
Också här hos oss är en stor del av ungdomen ivrigt sysselsatt med att "revidera" den borgerliga inställningen och moralen i sexualfrågor. Och jag måste tillägga, att det i stor utsträckning gäller den bästa, den verkligt lovande ungdomen. Det är som ni själv sade. I efterkrigssituationens och den begynnande revolutionens atmosfär blir de gamla ideologiska värdena upplösta och förlorar sin bindande kraft genom att deras samhälleliga grundval förskjuts. Nya värden utkristalliseras långsamt, under strid. Också i förhållandena människor emellan, man och kvinna emellan, revolutioneras känslor och tänkesätt. Nya riktlinjer dras för den enskilde och det allmännas rätt och alltså också för den enskildes plikt. Än så länge befinner sig allt i fullständigt kaotisk jäsning. De olika, varandra motsatta, tendensernas inriktning och utvecklingskraft kan ännu inte urskiljas klart. Just då det gäller de sexuella förhållandena, äktenskapet och familjen, är det fråga om långsamma och ofta mycket smärtsamma processer av förgängelse och tillblivelse. Det borgerliga äktenskapets förfall, ruttenhet och orenhet, dess svårupplöslighet, mannens frihet, kvinnans förslavning, den otäcka förljugenheten i den sexuella moralen och de sexuella förhållandena fyller de bästa, andligen mest vitala människorna med den djupaste avsky...
Ungdomens ändrade inställning till sexuallivets problem är givetvis "principiell" och grundad på en teori. En del säger att deras inställning är revolutionär och kommunistisk och tror själva att det är så. Det gör inget intryck på mig som är gammal. Visserligen är jag långtifrån någon dyster asket, men ungdomens nya sexualliv - ibland också ålderdomen - tycks mig ofta vara rent borgerligt, en utbyggnad av den gamla borgerliga bordellen. Med kärlekens frihet har det ingenting alls att göra, så som vi kommunister har fattat begreppet. Säkert känner ni till den storartade teorin, att i ett kommunistiskt samhälle tillfredsställs den sexuella åtrån och kärleksbehovet lika enkelt och självklart som man "dricker ett glas vatten". Vattendrickningsteorin har gjort en del av vår ungdom alldeles tokig och varit ödesdiger för många unga pojkar och flickor. Vattendrickningsteorins anhängare påstår att de är marxistiska. Jag betackar mig för en sådan marxism som direkt och omedelbart härleder alla företeelser och omvandlingar i samhällets ideologiska överbyggnad ur deras ekonomiska bas. Fullt så enkelt ligger det ändå inte till. Det har en viss Friedrich Engels för länge sedan konstaterat i fråga om den historiska materialismen.
Jag anser den berömda vattendrickningsteorin vara fullkomligt omarxistisk och till på köpet antisocial... I sexuallivet tar sig ju inte bara det av naturen givna uttryck, utan också det som har blivit kultur, det må vara högt eller lågt. I sin bok "Familjens ursprung" har Engels påpekat hur betydelsefullt det är att en allmän könsdrift utvecklats och förfinats till individuell könskärlek. Könens förhållande är ju inte enbart ett växelspel mellan samhällsekonomin och ett fysiskt behov, avsiktligt utvalt för fysiologiskt betraktande. Det vore rationalism, inte marxism, att vilja återföra dessa relationers omvandling, fristående och lösryckta ur sitt sammanhang, på samhällets ekonomiska grundvalar. Javisst, törst måste släckas! Men inte brukar väl en normal människa under normala förhållanden lägga sig ner i gatsmutsen och dricka ut en vattenpöl? Eller ens ur ett glas som har blivit solkigt längs kanten av mångas läppar? Den sociala sidan är ändå viktigare än allt annat. Vattendrickningen är faktiskt individuell. Till kärlek måste man vara två och en tredje, ett nytt liv, kan uppstå. På detta faktum grundar sig samhällets intresse och plikten mot gemenskapen.
Som kommunist har jag ingen som helst sympati för vattendrickningsteorin, inte ens om den bär den vackra etiketten "kärlekens befrielse". Förresten är kärlekens befrielse varken någon ny eller någon kommunistisk idé. Ni minns nog att den predikades i skönlitteraturen framför allt någon gång i mitten av förra århundradet, då den kallades "hjärtats frigörelse". I borgerlig praxis visade den sig vara en köttets frigörelse. Predikandet var talangfullare då än det är nu, hur det är i praktiken kan jag inte bedöma. Det är inte så att jag vill predika askes med min kritik. Absolut inte! Kommunismen skall inte komma med askes utan med livsglädje, livskraft, bland annat genom ett förverkligat kärleksliv. Men den nu så ofta iakttagna sexuella hypertrofin ger enligt min uppfattning varken livsglädje eller 1iyskraft, den bara tar. I revolutionens tidsålder är detta illa, mycket illa.
I synnerhet ungdomen behöver livsglädje och livskraft. Hälsosam idrott, gymnastik, simning, fotvandring, kroppsövningar av alla slag är vad ungdomen behöver, lika väl som mångsidiga andliga intressen. Den måste lära, studera och forska, alltsammans så mycket som möjligt i gemenskap med andra! Sådant ger ungdomen mer än de ständiga föredragen och diskussionerna om sexuella problem och det man kallar att njuta av livet. En sund kropp i en sund själ! Varken munk eller Don Juan, men inte heller ett mellanting som den tyske småborgaren. Ni känner vår unge kamrat X Y Z? Han är en präktig pojke, högt begåvad. Men jag är rädd för att det ändå aldrig blir något av honom. Han fladdrar och far från den ena kärleksupplevelsen till den andra. Det duger inte i den politiska kampen och inte i revolutionen. Jag skulle aldrig våga satsa på en kvinnas pålitlighet och uthållighet i striden om hennes personliga kärlekshistoria vore sammanflätad med politiken. Inte heller skulle jag lita på en man som springer efter vartenda kjoltyg och blir förtrollad av varenda liten hona. Nej sådant går inte alls ihop med revo1utionen! Lenin for upp, slog handen i bordet och gick hastigt några steg fram och tillbaka i rummet.
- Revolutionen fordrar koncentration, en stegring av krafterna både hos massan och hos individen. Den accepterar inte orgiastiska förhållanden av den sorten som är normala för d'Annunzios dekadenta hjältar och hjältinnor. Ett otyglat sexualliv är borgerligt, ett tecken på förfall. Proletariatet är en klass i uppåtgående. Den behöver inte ruset, varken som bedövningsmedel eller som stimulans - varken den sexuella överretningens rus eller alkoholruset. Proletariatet kan och får inte glömma kapitalismens avskyvärdhet, dess ruttenhet och barbari. Sina starkaste impulser till kamp får det genom sitt klassläge, genom det kommunistiska idealet! Vad proletariatet behöver är klarhet, klarhet och åter klarhet! Därför upprepar jag ännu en gång, att vi inte vill veta av något slöseri, någon försvagning, någon utarmning av krafterna. Självbehärskning och självdisciplin är inte slaveri, inte heller då det gäller kärleken. Men förlåt mig, Clara! Jag har kommit långt bort från utgångspunkten för vårt samtal. Varför kallar ni mig inte till ordningen? Det är bekymren som sätter fart på min tunga. Vår ungdoms framtid ligger mig så varmt om hjärtat. Det är en del av revolutionen. Och om skadeverkningen likt ogräsrötter kryper över till revolutionens värld från det borgerliga samhället, så är det bäst att ingripa i tid. Problemen vi talar om är förresten också en beståndsdel i kvinnofrågan.
[1] NSDAP (nazisterna) ökade sitt röstetal från 800.000 maj 1928 till 6.500.000 september 1930 (Se A. Rosenberg: A History of the German Republic (Mathuen 1936), sid. 275,304.
[2] Inom psykoanalysen omvandling av de sexuella och aggressiva drifterna till socialt och kulturellt "högtstående" handlingar, t.ex. konstnärligt skapande. /utg. anm./
[3] En utmärkt studie över Reich som både psykoanalytiker och revolutionär är La Vie et l'Oeuvre du Docteur Wilhelm Reich av Michel Cattier (La Cite, Lausanne, Schweitz 1969).
[4] W. Reich, The Mass Psychology of Fascism (Orgone Institute Press, New York 1946), sid. 15.
[5] Nej, vi "förtalar" inte de modiga tyska anti-fascister som var bland de första offren i Hitlertysklands koncentrationsläger. Vi hävdar bara, att på varje kommunist som dog för sin sak gick det åtminstone två som anslöt sig till NSDAP, medan dussintals andra sa och gjorde ingenting.
[6] Fascisme et Grand Capital (Gallimard, Paris 1945), sid. 88.
[7] Philip Roth, Portnoy's Complaint (Cape 1968), sid. 132.
[8] Ibid., sid. 124.
[9] W. Reich, The Mass Psychology of Fascism, sid. 25-26.
[10] Internaliserade normer = "införlivade" normer /utg. anm./
[11] Fr., existensberättigande /utg. anm./
[12] Psykoanalytisk term; den av Freud skapade benämningen på den kontrollerande och censurerande kraft, som förbjuder vissa impulser och tränger dem undan ur medvetandet /utg. anm./
[13] S. Freud, New Introductory Lectures on Psychoanalsis (The Hogarth Press, London 1933, sid. 90-91.
[14] 1927 varnade Freud sin forne lärjunge Reich för att han - genom att attackera familjen - "stack huvudet i ett getingbo". I augusti 1934 uteslöts han ur de Tyska Psykoanalytikernas Förbund. Ett år tidigare hade han uteslutits ur KPD, sedan partiet dessförinnan förbjudit spridandet av hans verk inom Kommunistiska Ungdomsförbundet.
[15] W. Reich, The Sexual Revolution (The Noonday Press, New York 1962), sid. 72. /Finns även på svenska under titeln Den sexuella revolutionen./
[16] Ibid., sid. 73.
[17] Ibid., sid. 75.
[18] Ibid., sid. 79.
[19] V.I. Lenin, Selected Works, vol. VI, sid. 36.
[20] W. Reich, Character Analysis (Vision Press Ltd., London 1958). Förord till första upplagan, sid. xxii, xxiii, xxiv.
[21] Bland sådana verk bör nämnas: J. J. Bachofen, Das Mutterrecht (Stuttgart 1861); J. F. McLennan, Primitive Marriage (Black, London 1865); L. H. Morgan, Ancient Society (Holt, New York 1870), och Systems of Consanguinity and Affinity of the Human Family (Smithsonian Institute, Washington 1877 ); F. Engels, The Origin of the Family, Private Property and the State (Zürich 1884) ; och E. WesterMarck, The History of Human Marriage (Macmillan, London 1889).
[22] Se A. R. Radcliffe-Brown och D. Forde, African Systems of Kinship and Marriage, O.U.P. 1950, sid. 72.
[23] F. Engels, Familjens, privategendomens och statens ursprung, (Arbetarkulturs Förlag 1969), sid. 70.
[24] Ibid., sid. 71.
[25] Det kan konstateras, att de idag bäst kända matrilinjära samhällena (Nayarerna i Kerala och Menangkabau-malajerna) är långt ifrån "primitiva" utan avancerade, litterata och kultiverade folk. Khasis i Assam är mindre avancerade, men ändå långt ifrån "vildar".
[26] R. Fox, Kinship and Marriage, (Penguin Books 1967) sid. 63.
[27] Verket har aldrig översatts från tyskan och är svåröverkomligt även på originalspråket.
[28] W. Reich, The Sexual Revolution, sid. 161-162.
[29] Under sina sista år utvecklade Reich paranoida drag. Han drevs till vansinnets gräns av den till synes olösliga motsättningen "ingen social revolution utan sexuell revolution - ingen sexuell revolution utan social revolution".
[30] Som St. Just en gång uttryckte det; "den som arbetar för en halv revolution gräver sin egen grav".
[31] År 1927, i den lilla österrikiska staden Schattendorf, öppnade några medlemmar av Heimwehr (en halvmilitär högerorganisation) eld mot demonstrerande arbetare, varvid ett par dödades och många sårades. Under massdemonstrationer i Wien påföljande dag dödades 85 civila av militären.
[32] W. Reich, The Mass Psychology of Fascism, sid. 212.
[33] Ibid., sid. 213.
[35] "Jämviktsläge". Se sid. 5, mitten /utg. anm./
[36] Rationalisering; i detta sammanhang att uppfinna motiv och orsaker för att dölja de verkliga orsakerna inför sig själv /utg. anm./
[37] Alldeles riktigt. Det är ofta de materiellt sett mest förtryckta skikten som kraftigast betonar "omöjligheten" i att avskaffa ledare och hierarki, införa arbetarförvaltning etc., under ständiga hänvisningar till den "mänskliga naturen".
[38] Som avskaffandet av "konkubinatparagrafen" i Norge nyligen, t.ex. /utg. anm./
[39] Se Modern Capitalism and Revolution av Paul Cardan (särskilt kapitlet om "kapitalistisk ideologi igår och idag").
[40] Av "libido", lat. "åtrå", enligt Freud till könsdriften bunden psykisk energi, enligt Jung livsenergi i allmänhet /utg. anm./
[41] I katolska och muhammedanska länder förblir sexuellt förtryck en viktig beståndsdel i den sociala ordningen. Men även där börjar bastionerna vittra samman.
[42] Undantages de reformatorer som är verksamma i Sverige /utg. anm./
[43] Begreppet syftar på det etablerade samhällets försök att neutralisera potentiellt revolutionära företeelser "inifrån" och därefter utnyttja dem för egna syften /utg. anm./
[44] "Förtingligande". Uttrycket lanserades av Marx /utg. anm./
[45] Se "Fabrikskommittéerna i ryska revolutionen" av Maurice Brinton.
[46] "Vad vi alltså idag kan förmoda ifråga om hur de sexuella förhållandena kommer att ordnas, sedan den kapitalistiska produktionen i framtiden sopats undan, är av övervägande negativ art, inskränker sig mest till vad som bortfaller. Men vad skall komma istället? Det kommer att avgöras, när ett nytt släkte vuxit upp: ett släkte av män som aldrig i sitt liv kommit i det läget att de för pengar eller andra sociala maktmedel köpt en kvinna och ett släkte av kvinnor som aldrig kommit i det läget att varken av någon annan hänsyn än verklig kärlek hänge sig åt en man eller av fruktan för de ekonomiska följderna vägra att hänge sig åt den älskade. När dessa människor en gång finns, där kommer de att ge tusan i vad man idag tror, att de skall göra. De kommer att utbilda sin egen praxis och sin därefter avpassade offentliga mening om varje enskild praxis punktum". (Friedrich Engels, "Familjens, privategendomens och statens ursprung". Arbetarkulturs förlag, Stockholm 1969; sid. 105).
[47] I skildringen av den industriella revolutionen, som ryckte bort kvinnorna från hemmet och sände in dem i fabrikerna, skriver Engels (i "Den arbetande klassens läge i England" år 1844) att det stundtals inträffade att kvinnan blev familjeförsörjare och mannen stannade hemma. Enligt Engels var detta en "vansinnig ordning" som "avkönar mannen och fråntar kvinnan all kvinnlighet". Föreställningen att kvinnans plats är vid spisen har haft sällsamma försvarsadvokater.
[48] Karl Marx, "Ekonomisk-filosofiska manuskript" år 1844, Moskva 1959.
[49] 1916 hade Lenin fördömt den kapitalism som höll kvinnan som "hemslavinna, fjättrad till sovrummet, köket och barnkammaren" (Sochineniya, XIX, sid. 232-233).
[50] Pravda 8 mars 1221.
[51] Wilhelm Reich, The Sexual Revolution, sid. 166.
[52] Ibid., sid. 157.
[53] Ibid., sid. 169-170.
[54] Ibid., sid. 168.
[55] Ibid., sid. 167.
[56] Ibid., sid. 160.
[57] Ibid., sid. 182.
[58] Ibid., sid. 160.
[59] Voprosy byta, Moskva 1923.
[60] Wilhelm Reich, The Sexual Revolution, sid. 172.
[61] A. Kollontay, Novaya moral i rabochi klass (Den nya moralen och arbetarklassen), Moskva 1919, sid. 65.
[62] Wilhelm Reich, op. cit., sid. 174.
[63] Wilhelm Reich, The Sexual Revolution, sid. 15.
[64] Lenins liknelse om "rännstenen" och "lerpöl" är avslöjande av två skäl. Uttalandet implicerar att a) sex är något av naturen smutsigt, och b) att sex är ett förhållande till ett objekt (här: vatten) snarare än till en annan mänsklig varelse. Punkt b) mildras visserligen av Lenins senare uttalande om att "två liv berörs". Tyvärr var det det första yttrandet som kom att bli flitigast citerat i debatten.
[65] Wilhelm Reich, "The Sexual Revolution", sid. 175 - 176. 22.
[66] Ibid., sid. 169.
[67] Ibid., sid. 190.
[68] I sin Kommunismens principer skrev Engels att den socialistiska revolutionen "skulle omvandla relationerna mellan könen till rent privata relationer, som bara berör de deltagande människorna och i vilka samhället inte skall lägga sig i".
[69] La femme et le Communisme, Editions Sociales, Paris 1951.
[70] Lenin har också talat om (se Clara Zetkin, Reminscenses of Lenin) "hälsosam sport, simning, löpning, promenader, kroppsliga övningar av alla slag" som skulle ge unga människor mer än "ändlöst teoretiserande och diskuterande om sexuella problem". "En sund själ i en sund kropp" var hans lösen, därmed citerande Juvenal ("mens sana in corpore sano", Satires, 10, 356), den stoiske moralisten och kvinnohataren som hade "avslöjat lasterna" i det gamla Rom.
[71] Mycket av den samtida ryska sexologiska litteraturen påminner om Baden-Powells arbeten, men med termen "socialism" inströdd här och var bland hänvisningarna till "plikt", "lojalitet", "disciplin", "tjänst" och "patriotism".
[72] Ett, i förhållande till det "övriga" livet, sjukligt förstorat och tilltaget sexualliv.
[73] "För övrigt anser jag Cartago bör förstöras" (Cato d.ä., 234-149, senator i Rom).