Digitaliserat av Adam Buick för Marxists Internet Archive.
Det som hände i Paris under mars 1871 måste ha sett ut som en total politisk omvälvning. Den franska regeringen förlorade kontrollen över Paris under några månader till kommunal självstyrelse, eller "Kommunen", som bestod av extrema republikaner, med den röda fanan som sitt banér och som proklamerade arbetarnas frigörelse. Kommunen var den första av sitt slag i historien. Aldrig tidigare hade någon regering ens påstått sig representera arbetarklassens intressen; aldrig tidigare hade så många arbetare aktivt tagit del i den politiska administrationen i en stor stad. Sedan 1871 har det funnits många regeringar som betecknat sig som "arbetarvänliga", "socialistiska" eller "kommunistiska" och där arbetare har deltagit, men Pariskommunen var den första.
1870 arbetade Marx fortfarande aktivt i den Internationella Arbetarassociationen, numera känd som Första Internationalen, som hade bildats fem år tidigare. Hans långsiktiga strategi var att befrämja att arbetarklassen i alla länder handlade självständigt, i syfte att förbereda den för socialistisk politisk handling. Han var följaktligen motståndare till spontana arbetarresningar, som bl.a. förespråkades av anarkisten Bakunin. I själva verket var motstånd hans första reaktion på tanken om ett uppror i Paris, då den dök upp efter det franska nederlaget i Fransk-Tyska kriget i september 1870. Ett manifest författat av Marx och utgivet av Internationalen i september, som handlade om Napoleon III fall och proklamerandet av republiken i Frankrike, uppmanade den franska arbetarklassen:
"Varje försök att störta den nya regeringen medan fienden ännu så gott som klappar på Paris portar skulle vara en förtvivlad dårskap. De franska arbetarna måste göra sin plikt som medborgare. Men de får inte låta sig behärskas av de nationella minnena från 1779 så som de franska bönderna lät sig luras av de nationella erinringarna från det första kungadömet. Arbetarnas uppgift är inte att upprepa det förflutna utan att bygga framtiden. Må de lugnt och beslutsamt utnyttja de medel som den republikanska friheten ger för att grundligt genomföra organiseringen av deras egen klass".[1]
Det här var ingen uppmaning till uppror utan att arbeta inom den nya republiken för att stärka den franska arbetarrörelsen.
De parisiska revolutionärerna, som trots detta råd organiserade upprorsförsök i oktober 1870 och i januari 1871 bestod av två element; jakobiner och blanquister, som såg tillbaks på den första franska republiken 1792 och som utgjorde majoriteten, och minoriteten, som utgjordes av Internationalens Parissektion, vilken var mer intresserad av att organisera arbetarna. Bara en handfull av dem var socialister i den bemärkelse som Marx var, men de var positiva till sociala reformer för arbetarna (vilket vid den tiden var tillräckligt för att betraktas som socialist).
När resningen inträffade i Paris den 18 mars 1871, som svar på regeringens provokativa försök att avväpna nationalgardet, som huvudsakligen bestod av arbetare, konstaterade Marx att revolutionärerna inte hade något val. Att fortfarande erkänna den gamla regeringen skulle bara ha demoraliserat arbetarna[2]. Så Marx gav sitt fulla stöd till den radikala kommunen när den proklamerades, trots att han visste att den inte kunde överleva speciellt länge och att det inte var någon socialistisk revolution.
De flesta människor baserar sin kunskap om Kommunen på det manifest som Marx skrev på uppdrag av Internationalen i maj 1871, just efter att Paris lidit nederlag efter en fruktansvärd slakt. Manifestet heter Inbördeskriget i Frankrike eller Pariskommunen. Det är huvudsakligen en propagandaskrift, som försvarar och hyllar Kommunens minne och de som dog för den. I många avseenden ger den dock en missvisande bild av vad Kommunen verkligen var och bekläder den med en socialistisk skepnad som den naturligtvis aldrig haft, vilket Paul Lafargue, som var nära vän till Marx senare medgav.[3]
Marx skrev att Kommunen "tjänade som en brygga till upphävandet av de ekonomiska grundvalar som tillät existensen av klasser och därför existensen av en klass herravälde över en annan". Han svarade på den borgerliga pressens angrepp på Kommunens "Kommunism":
"Mycket riktigt mina herrar, Kommunen ville avskaffa den klassegendom som förvandlar de mångas arbete till rikedom för ett fåtal. Den hade för avsikt att expropriera expropriatörerna. Den ville göra den individuella egendomen till verklighet genom att förvandla produktionsmedlen, jorden och kapitalet, som nu framför allt är medlen för slaveri och utsugning av arbetet, till enbart verktyg för det fria och associerade arbetet. Men detta är kommunismen, den "omöjliga kommunismen".[4]
Man får intrycket att Kommunens långsiktiga målsättning var genomförandet av socialismen. Men det var inte så (och även om det varit så hade det inte gjort några skillnader i dess chanser att överleva). De som företrädde linjen att det socialistiska samhället var Kommunens uppgift var en liten minoritet. Majoriteten, som bestod av jakobiner och blanquister, såg hellre tillbaka till 1792 än framåt till socialismen och slösade sin tid med att upprätta "kommittéer för befolkningens säkerhet" och t.o.m. med den gamla revolutionära kalendern.
Ett tydligare ljus på Marx syn på Kommunen ges i några anteckningar som han skrev till manifestet om inbördeskriget i Frankrike i april och maj 1871 och som inte publicerades förrän 1934. Här säger Marx att det viktigaste i Pariskommunen låg i dess blotta existens, det faktum att arbetarna själva styrde Paris. Han beskrev Kommunen som en form av politisk organisation, men
"inte som arbetarklassens sociala rörelse utan som ett organiserat svar på den utarmningspolitik som förelåg Kommunen. Kommunen avskaffar inte klasskampen, genom vilken de arbetande klasserna strävar att avskaffa alla klasser... men dess förtjänst ligger däri att den skänker ett progressivt hjälpmedel i vilken klasskampen kan utveckla sina olika faser på det mest kloka och humana sättet."[5]
Det framgår tydligt av detta att Marx inte betraktade Kommunen som socialism eller ens en övergång till socialismen, utan bara som den politiska stomme där en sådan övergång kunde äga rum. Han hade alltid hävdat att arbetarklassen skulle vinna kontroll över den politiska makten innan den försökte genomföra socialismen. Han sa dock inte att de som kontrollerade Pariskommunen vägleddes av en socialistisk teori, utan bara att de politiska institutioner den hade upprättat, där demokratisk administration av och för folket ersatte statens byråkratiska diktatur över folket - var den form en socialistisk arbetarklass också måste upprätta när de vunnit den politiska makten.
I dessa anteckningar uttrycker Marx att Kommunen, som en demokratisk politisk institution, skulle vara likvärdig med en "arbetarregering" i sådana städer som Paris där arbetarna var i majoritet. Innan arbetarklassens numeriska övermakt kan bli politiskt betydelsefull måste den gamla statsapparaten först tas över, sedan krossas och ersättas av en demokratisk institution byggd efter Kommunens mönster. Detta är vad Marx menar med det ofta citerade (vanligtvis ur sitt sammanhang och nästan lika ofta missförstått) uttalande som förekommer i tre olika former i hans anteckningar: "Arbetarklassen kan inte bara överta den gamla statsapparaten och använda den för sina egna intressen". Det måste emellertid tilläggas att Marx ibland tycktes okunnig om, eller underskattade nödvändigheten av att arbetarklassen har socialistiska idéer likaväl som en demokratisk institution som på grund av arbetarnas överlägsna antal kan bli en makt för socialismen.
En svårighet i att fastställa Marx syn på Pariskommunen är att han inte tillräckligt klargjorde skillnaden mellan Kommunen som ett demokratiskt styrelsesätt och Kommunen som den regim som styrde Paris från mars till maj 1871. Vad som än kan ha varit förtjänsterna hos Kommunen, som den typ av politisk institution arbetarna skulle ha upprättat om de hade vunnit makt någonstans 1871 - och 1971 kan detta bara vara en teoretisk fråga - så var den verkliga Pariskommunen inte ett politiskt instrument i händerna på en medveten socialistisk majoritet. Den var inte ens så demokratisk som den bild Marx gav av den i Inbördeskriget i Frankrike, som han skrev innan han hade haft någon verklig chans att kontrollera alla fakta. Kommunens anställda hade t.ex. inte samma lön som arbetare, utan åtminstone tre eller fyra gånger så mycket som genomsnittslönen för en vanlig hantverkare.[6]
Tio år senare medgav Marx underförstått att han gett en missledande bild av Kommunen 1871 - även om hans politiska slutsatser, att arbetarklassen efter att den vunnit statsmakten, måste ställa den på en fullt utvecklad demokratisk bas innan den kan använda den i syftet att frigöra sig själv, gällde då och gäller fortfarande. 1881 frågade en tysk socialdemokrat, Niewenhuis, i ett brev till Marx vad ett socialistiskt parti skulle göra då det kommit till makten. Marx svarade den 22 februari att han inte trodde att något socialistiskt parti skulle komma till makten i något land utan att samtidigt vara starkt nog att slå ner allt kapitalistiskt motstånd. Han fortsatte:
"Kanske kommer ni att hänvisa mig till Pariskommunen, men bortsett från det faktum att det bara var en spontan resning i en stad under exceptionella förhållanden, var majoriteten av Kommunen inte socialister och kunde inte heller vara det. Med en liten gnutta sunt förnuft kunde man emellertid ha nått en kompromiss med Versailles som kunde varit värdefull för hela folket - den enda sak som man kunnat uppnå för tillfället."[7]
Så 1881 medgav Marx öppet att Kommunen inte var socialistisk och att den inte kunde ha lyckats med mer än en kompromiss med den franska regeringen. Vi kan bara spekulera i vilka kompromisser Marx tänkte på, men det var troligen upprättandet av en (kapitalistisk) republik som skulle tillåta arbetarna att organisera sig politiskt och fackligt.
Pariskommunens misslyckande försvarar i själva verket Marx perspektiv om nödvändigheten av att arbetarna gradvis bygger upp sin fackliga och politiska styrka, framför de spontana och omedelbara upproren mot den kapitalistiska staten. Pariskommunen var ett sådant uppror: en viktig händelse i arbetarklassens historia, som visar både nödvändigheten av att vinna politisk makt och det fåfänga i att göra detta på barrikaderna.
Översättning från en artikel i Socialist Standard, mars
1971, av signaturen A.L.B.
Översättare: P.L.
| "Då staten tar kontroll i stället för den private företagaren, fortsätter den den kapitalistiska exploateringen på precis samma sätt som privatföretagaren. Den kan i själva verket utöva ännu större förtryck." - Wilhelm Liebknecht, citerad av Robert Hunter i Socialists at Work. |
Om nödvändigheten av den socialistiska revolutionen, utgiven av Häften för Kritiska Studier, pris 8:-
För den som vill lära sig något om vad socialismen är och varför den är nödvändig, är denna bok inte att rekommendera. Boken är skriven av den typ av "socialister", som läst en del av vad Marx och Engels skrev, men uppenbarligen aldrig förstått vad de läst. Vad annars ska man tro om falk som med hjälp av diverse statistik över löner och vinster hos en del svenska företag, tror sig kunna räkna ut mervärdet, något som skulle förutsätta att varorna såldes direkt vid sina värden. (Se artikeln "Den stora motsättningen" [utesluten] i detta nummer av Socialist, som tar upp produktionspriser.)
Att beröra bokens alla grodor skulle föra för långt. I den här artikeln ska vi främst behandla det sista avsnittet i boken, "Imperialismen - tröskeln till den proletära revolutionen", som är en okritisk skrivning om Kina, som författarna ser som det socialistiska mönsterlandet, något som alla socialister vet är felaktigt. Kina är ett statskapitalistiskt land, och det är just det som författarna talar om för oss, utan att själva vara medvetna om det. I avsnittet får vi bl.a. veta:
1. En marknad existerar i Kina (t.ex. sidan 214) vilket innebär att
2. Varor produceras i Kina (t.ex. sid. 214), för vars utbyte en tredje vara nämligen
3. Pengar (t.ex. sid. 214) används.
4. Kapital existerar i Kina (sid. 197 och 202 t.ex.), vilket förutsätter en egendomslös arbetarklass, som säljer sin arbetskraft som vara för
5. Lön (t.ex. sid. 201)
Detta visar att produktionsförhållandena i Kina inte är socialistiska utan kapitalistiska. I Kina (liksom i Ryssland) fungerar staten som den främste kapitalisten, och en relativt liten grupp (främst medlemmar i toppen av "Kommunist"partiet) personifierar detta kapital och fungerar, som en kollektiv kapitalistklass.
Då författarna beskriver kollektiviseringsprocessen i Kina låter det ungefär som en SUKP(b) beskrivning från trettiotalet av Rysslands jordbrukspolitik. I Ryssland påtvingades denna politik bönderna med våld och brutalitet. I Kina försäkrar författarna att det var "frivilligt deltagande" och att "alla former av tvång var otänkbart". De presterar inga bevis för detta, även om de måste vara medvetna om att många hävdar motsatsen. Vi har inga direkta motbevis, men som historiska materialister, och inte idealister, har vi svårt att tänka oss att kollektiviseringsprocessen i Kina på något avgörande sätt kan ha skilt sig från den i Ryssland, eller att Kinas ursprungliga ackumulation skulle kunna vara alltför olik vad Marx beskriver i Kapitalet.
På sidan 196 får vi veta att "staten köpte på så vis ut kapitalisterna, som gavs en viss ränta på sitt investerade kapital. Dessa f.d. industriägare, som uppbar ränta, utgjorde fortfarande en liten klass av exploatörer i samhället". Författarna framställer det som om detta förhållande inte längre existerade. Den kvinnliga franska reseledaren Colette Modiano, som ledde en grupp västerländska besökare i Kina 1969, berättar om en direktör som de bodde hos, som får ca. 150.000 kr om året i kapitalränta efter sin industri som övertogs av staten 1956. (Sunday Express, 28 sept. 1969). Tror bokens författare att de fattiga kinesiska arbetarna och bönderna beslutat om dessa privilegierade inkomster?
Socialism kan inte existera då de tidigare nämnda fem punkterna existerar. Vi kommer att få Socialism - socialt ägande av produktions- och distributionsmedlen - då dessa kontrolleras (socialt och demokratiskt) av de arbetande själva; då de icke-producerande mervärdesätarnas kontroll av dessa försvinner. Vi kommer att få Socialism då allt arbete blir nödvändigt arbete för tillfredsställande av hela samhällets behov.
Å.S.
"Grekland och Albanien har inlett diplomatiska förbindelser, meddelades på torsdagen det grekiska utrikesministeriet... Atenregimens erkännande av Albanien innebär dess mest dramatiska utrikespolitiska företag sedan den kom till makten för fyra år sedan.
Grekland träffade för ett och ett halvt år sedan ett handelsavtal med Albanien, och i januari ett handelsavtal med Kina.
Avtalen är ett led i de grekiska försöken att förbättra det
kroniska underskottet i den grekiska betalningsbalansen."
Dagens Nyheter, den 7 maj, 1971
*
"Japan erkänner troligen Kina. Varför?
Kina är en stor, snabbt växande marknad, över 700 miljoner människor. Visserligen är Japans handel med Kina (825 milj. dollar 1970) inte större än med Taiwan, men den blir snabbt större. Den växer snabbt.
De japanska storindustrierna har alltid varit intresserade... I takt med att Kinahandeln ökar växer också näringslivets intressen. Ta som exempel Nissan Motor Company som gör strålande affärer med Taiwan; men som nu börjar tala om Peking och snart kanske med Peking.
En av de fyra ekonomiska organisationerna, Keizai Doyukai, har
bytt fot, vill erkänna Kina, planerar att skicka över en delegation."
Dagens Nyheter, den 18 april, 1971
*
"Israel transporterar arabisk olja till Östeuropa med
Sovjetunionens välsignelse, rapporterar Sunday Times... Det mest
uppseendeväckande med den Israeliska verksamheten, sa Sunday Times, är att alla
arabregeringar känner till den, och undertrycker ideologisk fientlighet för
kommersiella fördelar."
The Vancouver Sun, 14 december 1970
*
"Å ena sidan stöder den brittiska regeringen 'vapen åt Sydafrika', under förevändning att den vill skydda 'den fria världen' mot Sovjetmakt, å andra sidan stöder den brittiska regeringen brittiska investeringar i Sovjetunionen...
Under tiden har M. I. Misnik, vice ordförande i Gosplan (den statliga planeringskommissionen) inviterat flera brittiska firmor om att investera för omkring 6 miljarder kronor i Sovjetunionen...
Rio Tinto-Zinc Company har inbjudits att exploatera
kopparfyndigheterna i Udokan-bergen. Dessa fyndigheter anses vara bland de
rikaste i världen. Rio Tinto-Zinc har också inbjudits att hjälpa till att bryta
nickel i Orsk i södra Ural."
Ur Fulcrum, nummer 2, 1971
*
"Japans premiärminister Eisaku Sato meddelade på torsdagen att en
delegation från hans parti liberaldemokraterna ska besöka Kina under hösten...
Reuter meddelar att det japanska organet för utrikeshandel, Jetro, ska försöka
få genomföra marknadsundersökningar i Kina."
Dagens Nyheter, 16 april, 1971
*
"President Nixon lät på onsdagen Vita huset kungöra ett beslut om
att lätta på USA:s hittills järnhårda restriktioner mot handel med
folkrepubliken Kina. Han gjorde sig sådan brådska med meddelandet att det
släpptes fram innan detaljerade planer ännu hunnit utformas. "
Dagens Nyheter,
den 15 april, 1971
*
"- Det är inte USA:s politik att förneka utan tvärtom uppmuntra
Kinas växande roll i Asien så att denna kan bli konstruktiv och inte motsatsen,
sa Rogers då han framträdde vid första konferensdagen med Seato, den
sydöstasiatiska försvarspakten, vars utrikesministrar sammanträder i London."
Dagens Nyheter, den 28 april 1971
Profiter skapas inte i den internationella handeln, de realiseras där vid försäljningen av varor. Källan till profiten som är industrikapitalisternas del av mervärdet, är exploatering av arbetarna. Det beror på att arbetskraften skapar ett större värde än sitt eget. Proletariatet exploateras av en INTERNATIONELL BOURGEOISIE, och bara en INTERNATIONELL SOCIALISTISK REVOLUTION kan göra slut på detta.
"Den allt mer uppskruvade och hetsiga arbetstakten på de svenska
industrierna har i rasande fart ökat psykiska skador och stressbesvär bland
industriarbetarna. 60 procent av alla Volvo-arbetare över 45 år har nervösa
besvär just nu och vid L M Ericsons i Norrköping är varannan sjukskrivning
beroende på, psykiska besvär!... Utöver psykiska skador är det bland annat
bullerskador som visar höga siffror. Vid Volvo visade det sig att 90 procent av
alla anställda över 45 år hade hörselskador... Flera av de anställda vid L M
Ericson i Norrköping har berättat att de inte orkar göra någonting efter
arbetsdagens slut. "Det bara susar och brusar i huvudet." De vanligaste
yrkesskadorna vid Volvo-verket i Göteborg är nervösa besvär, magbesvär,
bullerskador, ryggbesvär, försämrad syn och hjärtbesvär. Bland problemen på
Volvo är förutom stress och buller de kemiska riskerna."
(Aftonbladet, onsdagen den 28 april 1971.)
"... Alla medel, som ökar produktionen, slår om till medel, som
behärskar och exploaterar producenten. De stympar arbetaren och förvandlar honom
till en specialmänniska, nedvärderar honom till en maskindel, gör arbetet till
en plåga och berövar det allt innehåll, avlägsnar honom från arbetsprocessens
intellektuella värden, samtidigt som vetenskapen blir en del av själva
processen, en självständig kraft däri. Arbetarens arbetsbetingelser fördärvas,
han tvingas att underkasta sig arbetsprocessens småaktiga och förhatliga
despoti, hela hans livstid förvandlas till arbetstid, och hans hustru och barn
kastar under kapitalets Jaggernauts-vagn."
(Karl Marx, Kapitalet, band 1, sidan 579.)
Den 6 maj 1969 föreslog president Nixon den amerikanska kongressen ett program "för att alltid göra slut på hunger i Amerika - vilket skulle kosta 2,5 miljarder dollar per år - från 1970".
1971 kan vi läsa följande i Aftonbladet:
"Den amerikanska folkräkningsbyrån har konstaterat en skarp ökning av antalet personer i USA som lever i fattigdom.
Från början av 1969 till slutet av 1970 ökade antalet fattiga i USA med 1,2 miljoner, och sammanlagt beräknas nu 25,5 miljoner leva under den nivå som officiellt angetts som fattigdom.
Som fattiga anses familjer om fyra personer, där förtjänsten underskred 3.944 dollar under 1970.
Det var den första ökningen av fattiga på ett årtionde, sade folkräkningsbyrån. Sedan början av 60-talet har antalet varje år sjunkit.
Den ökade arbetslösheten anses vara en av de viktigaste faktorerna som medverkat till förvärrningen." (AB, söndagen den 9 maj 1971)
Detta ska naturligtvis inte skyllas på inkompetens hos president Nixon. Det är något som orsakas av det kapitalistiska systemet, vars drivfjäder är profit och inte människors behov. Den amerikanska arbetarklassen måste tillsammans med resten av arbetarna i världen lära sig att dess problem inte kan lösas genom att "inkompetenta" ledare byts ut mot mer "kompetenta". De "kompetenta" kommer snart att visa sig vara lika "inkompetenta" för det är inte politikerna som styr kapitalismen, utan det är kapitalismen som styr dem. Socialismen - det gemensamma ägandet och den demokratiska kontrollen av produktions- och distributionsmedlen - är den enda lösningen.
Socialisten stöter med jämna mellanrum på den person, som hört eller läst om "socialismens oundviklighet" och det faktum att det finns objektiva, yttre lagar, som verkar och styr samhället, och frågar varför vi envisas med att försöka genomföra något som redan är "oundvikligt" och bestämt av lagar. Frågan är grundad på en bedrövlig brist på kunskap om den materialistiska historieuppfattningen, eller den historiska materialismen, som den ibland också kallas.
Att säga att det finns objektiva, yttre lagar som är upptäckbara och bestämmer samhällets utveckling, betyder dock inte att man hemfaller till någon form av "fatalism", och dess trogne följeslagare, inaktiviteten. Fatalism existerar, men det är hos de ideologier som tror att det finns någon sorts gudomlig plan i universum, ideologier som i större eller mindre grad har en idealistisk uppfattning. Fatalismen förfäktar att förändringar och utveckling i samhället kontrolleras av icke-materiella, övernaturliga krafter - kalla det vad man vill, det spelar ingen roll - och att ingenting vi vanliga döda kan göra eller säga kommer att på något märkbart sätt inverka på eller förändra ett jota. Vi är enligt fatalisterna bara robotar styrda av en yttre nödvändighet. En sådan uppfattning är fullständigt främmande för den revolutionära socialismen.
"Människorna gör själva sin historia", skrev Marx "men de gör den inte efter eget gottfinnande, inte under omständigheter som de själva valt utan under omständigheter som är omedelbart förhandenvarande och nedärvda". Historien görs under omständigheter som är omedelbart förhandenvarande och nedärvda, men vilka har skapat dessa? Människor som oss själva naturligtvis. Vi skapar alla historia, förr, nu och framtida, oavsett våra klassförhållanden.
Nu följer naturligtvis att om människorna själva gör sin historia och om vi, de egendomslösa, som saknar produktionsmedel kan nå kunskap om den historieskapande mekanismen, kan vi helt komma att förstå de krafter som historiskt skapats och sedan äga ett positivt aktionsprogram. Vi kommer att inse vad som ska verkställas och hur det ska verkställas.
Då vi förstått att allt som händer i samhället inte bestäms av krafter utom vår kontroll, utan av människors medvetna handlingar, som i den slutliga analysen bestäms av den ekonomiska utvecklingens lagar, kommer vi att ha nått den platå där vi, som Marx påvisade, kan handla på den yttre världen och förändra den. Vi måste, vi kan och vi ska genom vår kunskap om naturens och samhällets processer, förändra den värld vi lever i och göra den till en värld där alla - ja, till och med den förutvarande kapitalisten! - kommer att leva ett fullare, rikare liv i harmoni med alla andra.
Men målet att förstå och utnyttja lagarna för samhällsutvecklingen för att avskaffa det nuvarande konkurrenssystemet och genomföra ett grundat på samverkan, kan bara genomföras av arbetarklassen, för den härskande klassen som fullföljt sin historiska uppgift och är ohjälpligt blind för ett klasslöst samhälle, kan bara kämpa emot och stå i vägen för genomförandet av VÄRLDSSOCIALISM.
Efter en artikel av signaturen REN i "The Western Socialist", nr 4, 1967. Artikeln är inte ordagrant översatt, men sakinnehållet är detsamma.
*
Vem, eller vad, ska bära ansvaret för massakern vid Song My? Rättegången mot William Calley har stimulerat intresse för den uppfattningen att människor inte helt kan hållas ansvariga för sina handlingar och att det kan vara mer givande att undersöka det samhälle där de utvecklats. Frågan är hur långt denna uppfattning ska drivas? Så långt som att brott och avvikelser har sina rötter i samhället? Att det skulle vara bättre att göra något åt själva kriget och det samhällssystem, som ger upphov till det, än att bestraffa individer. Sådana frågor kommer inte att uppkomma i större omfattning. Det är för uppenbart, för rationellt, för farligt för kapitalismen.
Denna artikel publicerades ursprungligen i The Western Socialist, nr. 1, 1971. Den har redigerats en aning för att bättre passa svenska förhållanden, och där det ursprungligen stod "World Socialist Party" står nu "vi".
För gemene man hör "våld" och "revolution" ihop på samma sätt som motorn med bilen; revolution innefattar nödvändigtvis våld och kan inte ske utan det. Vid en revolution griper man makten, tar ifrån den härskande klassen dess kontroll över produktionsmedlen och omintetgör dess möjlighet till motstånd; och eftersom ingen härskande klass stillatigande kommer att åse att makten tas ifrån dem, måste slutsatsen bli, att de endast kan besegras med våld.
Vi förespråkar revolution (d.v.s. arbetarnas erövrande av statsmakten, störtandet av den härskande klassen, och avskaffandet av förhållandet lönearbete-kapital) utan att samtidigt förespråka våld för att nå dit. Det betyder inte att vi är motståndare till våld utifrån moraliska grunder, som Richard Nixon och andra genuina pacifister eller att vi är falska revolutionärer, som drömmer om en bättre värld utan att vara beredda att göra vad som fordras för att få den. Inte heller betyder det att vi anser att revolutionen kommer att vara en stillsam tebjudning där alla skriver namnet på sin kandidat på. en valsedel, varefter alla Nixon- Agnew- och general Ky-typer drar sig stillsamt tillbaka till sina sommarnöjen därför att deras mandattid gått ut.
Vår syn på våldet är logisk förbunden med vårt mål och med vår analys av varför kapitalistklassen kan behålla sin makt och vad som måste göras för att förändra detta förhållande. Vårt mål är att avskaffa produktion för försäljning och omorganisera industrin och arbetet till att uteslutande uppfylla mänskliga önskemål och behov. Vi säger att lönearbetare är den enda samhällsklassen i dagens samhälle som kan genomföra detta. Den socialistiska revolutionen måste därför bli en process där arbetarna själva, inte ledare och förtrupper, tar den politiska makten och använder den till att avskaffa den privata äganderätten till produktionsmedlen.
Frågan om våld uppkommer då vi ska diskutera hur arbetarna ska vinna makt. Medlen för att vinna makt är uppenbara så snart vi förstått varför arbetarna inte har makt idag. Om det var sant att den enda orsaken till att den härskande klassen kvarhåller makten, var dess möjlighet att terrorisera arbetarna, skulle det vara naturligt för socialister att samla vapen och möta terror med terror.
Men det huvudsakliga medlet för att kvarhålla makten är inte våld; det är dess kontroll över arbetarnas huvuden. Detta måste vara sant i ett samhälle där det går 99 arbetare på 1 kapitalist och där arbetarna producerar alla gevär, batonger, bomber, flygplan, tanks etc., och också bemannar arméerna och polisstyrkorna. Arbetare konstruerar också motorvägar, transportmedel, kommunikationsmedel och proviant, som gör det möjligt att använda våld. Den kapitalistiska våldsapparatens medel och metoder är samhälleliga till sin natur. De kräver arbetarnas samarbete innan de kan sättas i rörelse. Den härskande klassen upprätthåller makten huvudsakligen därför att den kan få detta samarbete till stånd med andra metoder än terror, inte för att de äger byggnader fulla med vapen.
Den härskande klassen kontrollerar arbetarnas huvuden genom att de står för den indoktrinering och den påverkan som arbetarna utsätts för och därför att de har makten över de kanaler genom vilka denna indoktrinering sker. Indoktrineringen är av två slag; a) den som direkt eller indirekt rättfärdigar kapitalismen eller stimulerar beteende som kapitalismen behöver för att kunna fungera; och b) den indoktrinering som sker genom att kapitalismens problem inte förknippas med det kapitalistiska systemet och som ger andra lösningar än socialism på problemen.
Kanalerna för spridandet av dessa idéer är av tre typer: a) etablerade institutioner, som skolan och kyrkan, där arbetarna får de formella instruktionerna; b) massmedia, som radio och TV, böcker och filmer, som når arbetarna informellt och som inte nödvändigtvis är en del av deras arbete eller ingår i deras samhällsuppfostran; c) organisationer som domineras av kapitalistiska värderingar, som t.ex. scouterna, SSU, Röda Kors-klubbar och en mängd fackföreningar.
Eftersom det är med dessa medel som den härskande klassen kan bevara sin makt, måste huvuduppgiften för en socialistisk revolutionär vara att undergräva den härskande klassens idéer och värderingar och ersätta dem med den socialistiska ideologin. För utan arbetarklassens samarbete och deltagande är det inte möjligt att använda våldsredskap, ännu mindre att sätta i rörelse de trupper som använder dem. Inte heller vore det möjligt att avskaffa varuproduktionen.
Vi förespråkar röstsedeln som medlet att erhålla makt, därför att när väl den härskande klassens idéer är besegrade kommer ingen annan metod i masskala att vara nödvändig; och om dessa idéer inte är besegrade kan inte någon våldsmetod lyckas. Det innebär inte att våld aldrig kommer att uppstå på någon nivå i processen att omvandla samhället från kapitalism till socialism, eller att den härskande klassen inte kommer att göra några försök att hindra denna omvandling. Vad det betyder är att då de väl förlorat kontrollen över våra huvuden, kommer motstånd från deras sida att vara hopplöst. Om de trots det gör motstånd, kommer folket självt att bestämma det effektivaste sättet att handskas med dem.
I försöken att rädda sina idéer från nederlag, kommer kanske den härskande klassen att utlysa förbud mot socialistisk aktivitet, hyra banditer för att hindra medlemmar från att sprida flygblad och försöka hindra möten och sammanslutningar av arbetare. Eftersom vi inte tar avstånd från våld på moraliska eller metafysiska grunder, är det omöjligt att argumentera för att socialister inte ska försvara sig mot sådana angrepp. Men det bästa försvaret är att utföra vårt ideologiska arbete tillräckligt bra, så att arbetarna själva tillåter och till och med kräver att vi ska fortsätta värt socialistiska arbete.
Måttet på hur bra vi lyckats kommer att vara graden av arbetarnas vägran att samarbeta med den härskande klassen i dess försök att förlama den socialistiska rörelsen. Det är meningslöst att slösa tid på att samla vapen för den dag då den härskande klassen blir fascister, när vi kan bygga upp ett mycket effektivare försvar av sympatisörer, supporters, medlemmar och en socialistisk opinion.
Det huvudsakliga stridsfältet för den socialistiska revolutionen kommer att vara ideologisk. Det är en kamp som socialisterna har alla möjligheter att vinna. Samtidigt som det är en kapitalistisk ideologi som gör det möjligt för den härskande klassen att göra vad den gör med världen idag, är det också samtidigt just ideologin som är den svagaste länken i deras arsenal. Faktum är att pro-kapitalistiska värden och förklaringar för vad som händer inte passar in med verkligheten. De är på intet sätt kapabla att förutsäga eller handskas med miljöförstöringen, fattigdom, svält, skövling och slöseri, arbetslöshet, krig och det allmänna levnadsförfallet på denna planet. Det är därför naturligt att angripa den härskande klassens idéer, för det är därför de är svagast, snarare än deras arméer, vapen och administration, där de är starkast. Och det mest värdefulla vapnet är den socialistiska arsenalen, därför att den understryker all kunskaps enhet, därför att den tillhandahåller en rationell ram inom vilken skenbart skilda informationsbitar kan passas ihop, därför att den beskriver verkligheten bättre än någon annan samhällsteori, därför att de dussintals böcker som skrivits för att vederlägga den bara med sitt antal visat sig värdelösa: detta värdefulla vapen är den materialistiska världsåskådningen.
(Artikeln skriven av Stan Blake, översatt av W.S.)
"Avskaffa pengarna? Det är omöjligt!" Är det? Allt som behövs för att producera rikedom är människor som kan bearbeta material från naturen. Så om det är omöjligt att avskaffa pengar kan det inte bero på att de är en viktig del i produktionsprocessen.
Innan vi fortsätter ska vi först slå fast vad pengar är. För detta krävs en liten historik.
I sin mest primitiva form krävdes ingen allmän ekvivalent för handel och utbyte. Enkel byteshandel var tillräcklig. Men så småningom blev enkel byteshandel omöjlig, och det var då handeln utvecklats till den punkt då en mängd varor utbyts samtidigt. Så då handeln utvecklades blev pengar nödvändiga och sådana primitiva varor som djur och stundtals t.o.m. slavar användes som pengar. Under årens lopp tog en mängd andra varor penningform, men så småningom blev den allmänna ekvivalenten de ädla metallerna. Silver och guld har många fördelar. De är bärbara; de är relativt sällsynta; guld försämras inte i luft eller vatten; och det viktigaste av allt, en stor del socialt nödvändigt arbete ryms i ett litet stycke.
Det viktigaste att. förstå om pengar är alltså, att en speciell vara blir nödvändig för att genomföra utbytet av andra varor, och på så sätt blir penning. Men det är också av största vikt att förstå att det inte är det faktum att penningen är en vara och har värde som ger värde åt de varor den utbyts med. Det faktum att varor har värde och måste finna en allmän ekvivalent för att uttrycka deras värde, är vad som gör att pengar utbyts med dem. Skälet till att detta påpekande är så viktigt, beror på att nästan alla verkar att ställa penningens funktion på huvudet och utrusta den med en mystisk makt den inte alls äger. Många tror att allt som behövs för att få varor att cirkulera är att sätta in mer pengar i cirkulationen. Om detta vore sant borde det vara självklart att den enda orsaken till en lågkonjunktur och kris är dumhet från dem som har stora penningsummor. Varför inte använda dem om bara investeringar skulle leda till högkonjunktur? Fakta är att det inte är pengar som får varor att cirkulera, utan tvärtom. Trots den allmänna penningfetischismen, har pengarna inga magiska egenskaper, och att bara sätta mer pengar i cirkulationen för att stimulera handel skulle endast leda till sådana fenomen som prishöjningar och/eller en direkt devalvering av valutan, d.v.s. penningsymbolerna.
I sitt tidigare utvecklingsskede kunde kapitalismen fungera tillräckligt bra på guldmyntfoten. Det har funnits tidpunkter och platser där silver fungerat som pengar vid sidan av guld, men det följer av nödvändighet att silvret måste betraktas i förhållande till guldet och så småningom kommer att användas som symboler i form av mynt - i stället för verkliga pengar. Guld har varit - och är fortfarande - den enda verkliga penningen. Trots alla teorier för att dra in guldet och skapa något nytt medium finns guldet kvar. Det ser ut som om guldet kommer att fortsätta att dölja sig i bakgrunden som pengar.
För kapitalisterna är pengar, bortsett från den lilla del som behövs för deras personliga konsumtion - deras hem, juveler, jakter, bilar etc. - utan användning om de inte kan fungera som kapital. När pengar investeras i produktionsprocessen genom exploatering av arbetarklassen, fyller de sin huvudsakliga funktion för kapitalisterna. Gömda i en kista har de inte mer användning än stillastående maskiner och tomma fabriker. Såvida det inte finns möjlighet för vidare exploatering av arbetarklassen (en marknad som kan absorbera resultatet av en sådan exploatering) kan inte all världens pengar göra dåliga handelsvillkor till goda.
Så länge som produktionen är avsedd för profitabel försäljning av varor på marknaden kommer pengar att vara nödvändiga. Värde måste mätas för att varor ska kunna utbytas med varandra. En allmän ekvivalent måste också finnas för prisgivning och som betalningsmedel. Med ett nytt och annorlunda socialt system kommer pengar inte längre att vara nödvändiga. Pengar är ett bytesmedel och utbyte betyder privat ägande av rikedom. Om en person eller ett samhälle ägde all rikedom som producerats och alla produktions- och distributionsmedlen, så skulle frågan om att utbyta dem knappast uppstå. Det är därför som genomförandet av gemensamt ägande av produktionsmedlen och distributionsmedlen kommer att betyda slutet på varuutbyte och pengarnas försvinnande. All rikedom som producerats liksom alla produktions- och distributionsmedel, kommer att tillhöra hela samhället, så att det enda problemet kommer att vara att distribuera dem där de behövs. Detta är bara en fråga om organisation. Med den teknik som kapitalismen utvecklat, kommer det - i ett socialistiskt samhälle - att snart bli möjligt att producera ett överflöd på produkter. Då dessa nått de gemensamma produktionslagren kommer folk att fritt kunna få ta vad de behöver. Skulle det vara brist på vissa produkter, kommer samhället att demokratiskt besluta vilken typ av "ransonering", som temporärt kan bli nödvändig. Helt klart är dock att den inte kan ske med bytesmedlet pengar. Fri tillgång är det socialistiska alternativet till pengar.
Kapitalet, band I
Socialist Standard, febr. 1971.
Western Socialist, No. 5, 1968.
"Teorin om en slutgiltig katastrof, som i hög grad utnyttjats av Marx-kritiker, är resultatet av deras bedrövliga okunnighet om den marxistiska filosofin och dess förhållande till hans ekonomiska teorier. Till och med Tugan-Baranowsky säger att för att förändringen från kapitalism till socialism ska följa som en ekonomisk nödvändighet, måste först enligt den marxistiska teorin, omöjligheten av fortsatt produktion under kapitalismen bevisas. Det är därför han ägnar så mycket möda åt att bevisa att en absolut omöjlighet inte följer från en analys av den kapitalistiska produktionen. Men detta antagande är fullständigt felaktigt. Den marxistiska filosofin kräver inte att man kommer fram till en ekonomisk omöjlighet. Det är något som bara existerar i fantasin på dem som med Den Materialistiska Historieuppfattningen förstår Den Mekaniska Historieuppfattningen.
Sådan är inte den marxistiska filosofin. Man bör komma ihåg att då han beskriver orsakerna till social revolution i allmänhet, då han skisserar sin historiefilosofi, säger han att en revolution inträffar då överbyggnaden av lagar etc., från att vara ett hjälpmedel för produktionen blir till fjättrar för produktionen. Han säger inte att produktionen under det gamla systemet måste bli omöjlig innan revolution inträffar, utan det är enligt hans teori tillräckligt att den blir "fjättrad". Och då han talar om den speciella revolution som vi nu diskuterar, den från kapitalism till socialism, säger han att "den kapitalistiska äganderättens timme slår" då "kapitalmonopolet blir en boja för det produktionssätt, som växt upp under dess eget herravälde". Då "produktionsmedlen centraliseras, och arbetets samhälleliga karaktär utvecklas, tills produktionsprocessen inte längre rymmes inom det kapitalistiska skalet". Enligt den marxistiska filosofin kan ett produktionssystem endast bestå så länge det hjälper, eller åtminstone inte hindrar, utvecklandet och det fulla utnyttjandet av samhällets produktivkrafter, och måste ge vika då det blir ett hinder, en fjättra, för produktionen. Att ett system blivit ett hinder och en fjättra för produktionen då det nått den punkt där det bara kan existera genom att förhindra produktionen, och förstöra vad som redan producerats, följer som en självklarhet. Ett sådant system kan därför inte bestå särskilt länge, helt oberoende av dess rent mekaniska möjlighet eller omöjlighet att fortsätta. Ett sådant system har blivit historiskt omöjligt, även om det mekaniskt fortfarande kan vara möjligt. Som vi har sett har det kapitalistiska systemet nått den punkten: Det kapitalistiska systemet måste försvinna."
(Ur kapitlet "The Social Revolution" i Louis B. Boudins bok "The Theoretical System of Karl Marx", sidorna 253-254).
*
Rosa Luxemburg Om Spartacus, tal vid Tysklands Kommunistiska Partis grundande kongress, 29-31 december 1918, Röda Häften 8, Partisan.
Rosa Luxemburg mördades den 15 januari 1919. En soldat krossade först hennes huvud med sin gevärskolv innan hennes kropp kastades i Landwehr-kanalens vatten. Med hennes död kollapsade också Spartakistupproret i Berlin, något som det hade varit dömt att göra hela tiden. Den verkliga tragedin med denna affär var inte så mycket dess brutalitet, utan dess onödighet. Varför hade Luxemburg låtit sig dras in i en sådan fåfäng affär?
Jag tror att man kan hitta en hel del av förklaringen i hennes tal vid Tysklands Kommunistiska Partis grundande kongress, som nu utkommit på svenska i Partisans Röda Häften. Hon förefaller att ha trott att kapitalismen drivits in i en återvändsgränd, en återvändsgränd där dess inneboende motsättningar fört den till sammanbrottets rand, oberoende av arbetarklassens medvetenhet, alltså att kapitalismen stod inför en mekanisk kollaps. På kongressen, den 30 december 1918, gör hon sin analys av den dåvarande situationen.
"Jag behöver väl knappast påpeka att ingen allvarlig teoretiker någonsin velat fastställa ett bestämt datum för kapitalismens sammanbrott; men efter 1848 års misslyckande tycktes sammanbrottets dag ligga i den avlägsna framtiden... Vi är nu i den ställningen att vi kan göra en slutsummering och vi kan då se att denna tid i själva verket varit kort i jämförelse med den som gällt andra klasskamper i historien ... vad har kriget lämnat kvar av det borgerliga samhället utöver en gigantisk gödselhög? Formellt befinner sig naturligtvis alla produktions och maktmedel, d.v.s. maktens alla bestämmande instrument, fortfarande i den härskande klassens händer. Där hyser vi inga illusioner. Men det våra härskare kan uppnå med denna makt de har, förutom frenetiska försök att återupprätta sitt utplundringssystem genom blodsutgjutelse och slakt, är bara kaos. Världen har idag nått den punkt där mänskligheten står inför två alternativ: antingen gå under i kaos, eller finna sin räddning i socialismen... Socialismen är oundviklig, inte endast därför att proletärerna inte längre vill leva under de villkor som påtvingats dem av den kapitalistiska klassen, utan även därför att vi alla går mot en gemensam katastrof om proletariatet misslyckas med att uppfylla sina plikter som klass, om det misslyckas med att genomföra socialismen."
Det är här helt tydligt att Rosa Luxemburg misstog sig beträffande kapitalismens utvecklings- och expansionsmöjligheter. Hennes gamla teori om "kapitalismens kollaps" utövade fortfarande ett avgörande inflytande på henne. Men som vi kan se räknade hon också med den subjektiva faktorn: att den tyska arbetarklassen önskade socialism och var beredd att genomföra den. En vecka före sin död skrev hon: "Massorna är redo att stödja varje revolutionär aktion, de är redo att gå genom eld och vatten för socialismens sak". Detta är naturligtvis nonsens. Den tyska arbetarklassen hade ingen klar uppfattning om vad socialism var, eller hur den skulle uppnås. Hade den haft det, skulle ingen Hitler intagit maktens tribuner femton år senare, inget andra världskrig skulle ha inträffat.
En del tänkvärt sägs också i Luxemburgs tal. T.ex.
"Vi förklarar att vi inte känner minimi- och maximiprogram. Vi känner bara en sak: socialismen, detta är det minimum vi ska säkra."
Detta fina uttalande förlorar en del av sitt värde av den anledningen att Rosa Luxemburg i början av sitt tal förklarar att de uppgifter de står inför är de tio punkterna i "Kommunistiska Manifestet". Men dessa tio punkter är inte det omedelbara genomförandet av socialism, utan de är snarare det accelererade utvecklandet av kapitalismen, med arbetarna vid statsmakten, för att kunna skapa de nödvändiga materiella betingelserna för socialismens genomförande. Detta program var inaktuellt 1918, av den anledning att kapitalismen nått världsdominans, varför det omedelbara genomförandet av socialism var möjligt.
Talet är värt att läsas av alla socialister.
1. Kapitalismen kan inte, även med reformer, fungera i arbetarklassens intresse. Genom själva sin natur kräver kapitalismen ständiga "reformer". Reformer kan dock inte rubba det grundläggande förhållandet mellan lönearbete och kapital, och de skulle inte ens övervägas om deras genomförande skulle störa detta förhållande. Reformer är med andra ord avsedda att göra kapitalismen uthärdlig för arbetarklassen genom att hålla uppe det falska hoppet om en förbättring av dess villkor. I den utsträckning de tillåter förbättringar tenderar de att gynna kapitalistklassen och inte arbetarklassen.
2. För att kunna genomföra socialismen måste arbetarklassen först vinna kontroll över statsmakten genom sin politiska organisation. Det är genom sin kontroll av statsmakten som kapitalistklassen har möjlighet att bevara sitt system. Statsmakten ger dem kontroll över de huvudsakliga utbildning- och propagandamedlen - antingen direkt eller indirekt - och över de väpnade styrkorna, som då det behövs krossar obetänksamma arbetarförsök till våldsam opposition. Det enda sätt på vilket det går att beröva kapitalistklassen dess kontroll över ägandet och användningen av produktionsmedlen i ett högt utvecklat samhälle är genom att först beröva den dess kontroll, över staten. Då det är genomfört kommer staten att överföras från en regering över människor till en administration av ting. Socialister förespråkar röstsedeln som metoden att avskaffa kapitalismen.
3. Socialister avvisar teorin om ledarskapet. Varken "stora" personligheter eller "revolutionära förtrupper" kan föra världen ett enda steg närmare socialismen. Arbetarklassens frigörelse måste vara dess eget verk. Utbildning för att förklara socialismen, ja! Administration för att genomföra medlemsmajoritetens vilja, ja ! Men ledare eller "förtrupper", aldrig!
4. Det råder en olöslig motsättning mellan vetenskaplig socialism och religion. Socialister är motståndare till alla religioner, därför att de försöker hindra spridandet av en vetenskaplig syn på världen, människan och hennes historia, och motarbetar dem utifrån ett klart ståndpunktstagande för vetenskaplig materialism.
5. Samhällssystemet i Ryssland, Kina och alla de andra s.k. socialistiska och kommunistiska länderna är statskapitalism. Produkter och tjänster produceras för profitabel försäljning på marknaden i dessa länder, liksom i de öppet kapitalistiska länderna, och inte i första hand för att tillfredsställa behov. Att ställa industrin under statskontroll rubbar inte på något sätt det grundläggande förhållandet mellan lönearbete och kapital. Arbetarklassen fortsätter att vara en klass av löneslavar. Den klass som kontrollerar staten fortsätter att vara en parasitisk, mervärdesätande klass.
6. Med hjälp av fackföreningar organiserar sig arbetare för att "förhandla kollektivt" så att de kan sälja sin arbetskraft till bästa möjliga pris, och för att försöka förbättra sina arbetsvillkor. De som är oorganiserade har inget ekonomiskt vapen med vars hjälp de kan göra motstånd mot kapitalets försök att sänka deras levnadsstandard. Men fackföreningar måste arbeta inom kapitalismens ramar. Därför är deras värde begränsat. De kan t.ex. inte göra något åt att minska arbetslöshet. I själva verket driver de kapitalisterna att införa mer effektiva metoder för att övervinna de högre kostnader som ökade löner innebär och påskyndar och ökar på så sätt arbetslösheten. Mer och mer är tendensen i industrin högre produktivitet med färre anställda. Fackföreningarna måste genom själva sin natur uppmuntra en sådan utveckling, även om de ibland också gör motstånd mot den. Som Marx uttryckte det: "I stället för den konservativa parollen: 'En skälig dagslön för en skälig arbetsdag' borde de skriva på sin fana den revolutionära parollen: 'Avskaffa lönesystemet'."
| "Så som Darwin upptäckte lagen om den organiska naturens utveckling, så upptäckte Marx utvecklingslagen för den mänskliga historien: det hittills under ideologiskt gräs övervuxna enkla faktum, att människorna i främsta rummet måste äta, dricka, bo och kläda sig, innan de kan befatta sig med politik, vetenskap, konst, religion o.s.v., att således produktionen av omedelbara, materiella medel för livets uppehälle och därmed den förhandenvarande utvecklingsnivån för ett folk eller ett tidsavsnitt bildar den grund, ur vilken statsinrättningarna, världsåskådningarna, konsten och själva de religiösa föreställningarna hos de i denna miljö boende människorna har utvecklat sig och ur vilken de också därför måste förklaras - inte tvärtom som hittills varit fallet." (Ur "Tal vid Marx grav", av F. Engels.) |
- Världsomfattande GEMENSAMT ÄGANDE av produktions- och distributionsmedlen och dess demokratiska kontroll av hela folket.
- PRODUKTION ENBART FÖR BRUK för att tillfredsställa mänskliga behov och för att avskaffa svält, slum, dålig sjukvård, brist på utbildning och andra tecken på fattigdom.
- FRI TILLGÅNG för alla efter behov från den gemensamma konsumtionsfonden. Avskaffande av köp och försäljning, pengar, priser och profiter.
- NYTTIGT ARBETE grundat på mänskliga behov, med bara en kvalitet - den bästa. Inget mer arbete för löner under en arbetsgivare.
- En VÄRLD UTAN GRÄNSER och upplösning av alla väpnade styrkor.
Socialism har aldrig existerat någonstans. Absolut inte i statskapitalistiska Ryssland eller Kina eller under någon socialdemokratisk regering i Sverige.
Denna socialistiska värld med fred och överflöd kan bli vår då en majoritet av oss önskar den och organiserar sig för att få den. Men dess genomförande är inte något som vi kan överlåta åt politiker och ledare. Den måste genomföras av vanliga människor som oss själva.
[1] Karl Marx, Pariskommunen, Arbetarkulturs förlag, Sthlm. 1946, sid. 36-37.
[2] Letter to Kugelmann, 17 april 1871, Marx Engels Selected Works, Vol 2, FLPH, Moskva 1958, sid. 464.
[3] "Manifestet om inbördeskriget som Marx skrev för generalrådet bekläder kommunen med en socialistisk karaktär som den absolut inte hade under sin korta existens", skrev Lafargue 1897 (citerat i Tsuzuki, The Life of Eleanor Marx, sid. 33-34)
[5] Med som en del i Pekingutgåvan av Karl Marx, The Civil War in France, Foreign Languages Press, Peking 1966.
[6] F. Jellinek, The Paris Commune of 1871, 1937, sid. 391.
J. Rougene, Proces des Communards, 1964, sid. 246.
[7] Brev till Dumela-Nieuwenhuis, 22 februari 1881, Marx Engels Selected Works, FLPH Moskva 1956.
Last updated on: 6.11.2010