Käre Kugelmann!
Ditt brev har kommit lyckligt fram. För ögonblicket har jag fullt upp att göra; därför får jag nöja mig med att svara helt kort. Det är för mig helt omöjligt att fatta hur Du kan finna några likheter mellan den nu pågående kampen i Paris och småborgerliga demonstrationer av den typ som ägde rum den 13 juni 1849[1].
Det vore sannerligen inte någon konst att göra världshistoria, om kampen aldrig skulle tas upp annat än när de yttre omständigheterna tedde sig odelat gynnsamma. Historiens gång skulle å andra sidan te sig synnerligen gåtfull, om den kunde förmodas vara helt oberoende av "tillfälligheter". Sådana tillfälligheter ingår självfallet som en del i den allmänna utvecklingsgången, där de ofta ersätter och uppväger varandra. Utvecklingstakten blir i hög grad beroende av sådana "tillfälligheter" och präglas sålunda också av vad det är för slags folk som "tillfälligtvis" blir de första ledarna för en ny rörelse.
Den "tillfälliga" omständighet som denna gång gör läget så ogynnsamt har ingenting att göra med Frankrikes inrikespolitiska förhållanden utan består enbart i det faktum att preussarna befinner sig strax utanför Paris. Det var parisarna väl medvetna om. Men även de borgerliga skojarna i Versailles förstod situationen. Därför ställde de parisarna inför valet att antingen ställa upp i kampen eller ge sig utan motstånd. Det senare alternativet skulle ha demoraliserat arbetarklassen på ett sätt som varit vida olyckligare än ett antal "ledares" nederlag. Genom kampen i Paris har kraftmätningen mellan arbetarklassen och det kapitalistiska samhällssystemet gått in i ett nytt skede. Hur det hela än må avlöpa på kort sikt har vi i alla händelser erhållit en ny utgångspunkt av världsomfattande betydelse.
Farväl!
K. M.
[1] Den 13 juni 1849 igångsatte "Bergspartiet" i Paris en demonstration mot de franska truppernas störtande av den romerska republiken. Denna demonstration skingrades utan några nämnvärda svårigheter och visade endast de franska småborgerliga demokraternas totala maktlöshet.