Digitaliserat av Adam Buick för Marxists Internet Archive.
Varje revolution skapar sin egen myt. De franska revolutionärerna påstod sig ha avskaffat alla privilegier sedan de gjort upp med kungar, adelsmän och präster. Också idag förnekar den dominerande ideologin i västvärlden att det finns ett klassystem där. Och detsamma gäller Ryssland, där den officiella mytologin proklamerar ett klasslöst samhälle.
De som fortfarande håller fast vid att det ryska upproret i november 1917 faktiskt var en socialistisk revolution fångas i sin egen fälla. Åt vilket håll de än vänder sig möts de av en svår motsättning mellan deras teori och verkligheten.
De som fortfarande troget följer Moskva och påstår att Ryssland idag är socialistiskt befinner sig i en absurd situation, nu då mer information är tillgänglig och nu då Ryssland ekonomiskt börjar ta upp kampen med västern så att Öst och Väst alltmer liknar varandra för var dag som går. Det är bl.a. därför som Vänsterpartiet Kommunisterna befinner sig i en så katastrofal situation, med ett hastigt sjunkande medlemstal och en stadig förgubbning.
Maoisterna, som menar att det är först under senare år som en "restauration" av kapitalismen har skett i Ryssland sitter lika illa till. För det är svårt att tänka sig att förändringarna i den ryska ekonomin sedan Stalins död skulle ha varit så omfattande att en förändring kunnat ske från socialism till kapitalism (termer som dock beskriver två i grunden skiljda typer av samhällssystem). Det är också svårt att se några fundamentala skillnader mellan den ryska och den kinesiska ekonomin om man bortser från att Kina är primitivare.
Vilket är samhällssystemet i Ryssland? Trotskij i exil hävdade att Ryssland inte var socialistiskt, något som däremot Stalin påstod, men han ansåg inte heller att det kunde beskrivas som kapitalistiskt. Han menade att arbetarklassen hade erövrat politisk makt där 1917 och påbörjat en övergång till socialism. Ekonomisk underutveckling och isolering hade dock gjort det möjligt för en "byråkratisk kast" att erhålla makt. Enligt Trotskij var Ryssland en "degenererad arbetarstat", ett övergångssamhälle mellan kapitalism och socialism med massor av deformationer. Trotskij menade att Ryssland antingen kunde fortsätta till socialism, men bara med resten av världen, eller också gå tillbaka till kapitalism. I praktiken innebar detta att trotskisterna försvarade den ryska staten mot andra kapitalistiska makter, samtidigt som de kritiserade en del av "deformationerna".
Trotskij intog ståndpunkten att Ryssland inte kunde beskrivas som kapitalistiskt därför att huvuddelen av den ryska industrin var förstatligad. Statskontroll, menade han, var en utveckling från kapitalism.
Det har länge rått förvirring inom bolsjevismen på den punkten. Bogdanovs "Short Course of Economic Science"[1] som användes av bolsjevikregeringen, följde Marx och Engels med att beskriva socialism eller kommunism som ett system utan löner och pengar och la till att ren nationalisering eller "statssocialism" inte påvisade minsta spår av socialism. Trots allt har bolsjevikerna alltid utgett sig för att vara marxister.
1917 hade emellertid Lenin infört en distinktion mellan socialism och kommunism, termer som fram till dess använts oförändrat av alla marxister. Han producerade också sin välkända definition av socialismen som "statskapitalistiskt monopol för att tjäna hela folket". Samma distinktion återkommer i "Kommunismens ABC" (skriven av två ledande bolsjeviker 1919) där det talas om socialism som ett "oundvikligt och omedelbart steg mellan kapitalism och kommunism".
Lenin införde senare ytterligare ett steg mellan kapitalism och kommunism, som han kallade statskapitalism, vilket enligt honom var "utveckling av kapitalism under kontroll och reglering av den proletära staten". Av de bolsjevikiska ledarna (bortsett från Trotskij och Stalin), medgav alla att statskapitalism existerade i Ryssland efter 1917.
Många av Trotskijs efterföljare hävdar fortfarande att Ryssland är ett "degenererat övergångssamhälle". Andra säger att Ryssland idag bara kan beskrivas son statskapitalistiskt, vilket är den bästa beteckningen. Det är dock felaktigt att tro att Ryssland någonsin varit på väg mot socialism och att en rad olyckliga omständigheter ledde till att det i stället slutade med kapitalism. Socialism infördes inte och kunde inte ha införts i Ryssland 1917 (mer om detta senare). Kapitalism har hela tiden funnits i Ryssland efter revolutionen och arbetarklassen har aldrig haft politisk makt där. Det ryska samhället kan beskrivas som kapitalistiskt därför att det bär alla väsentliga kännetecken för ett kapitalistiskt samhälle: klassmonopol på produktionsmedlen, varuproduktion, lönearbete och kapitalackumulation.
Det första, klassmonopolet, kan vid en första titt på Ryssland kanske vara svårt att förstå.
En klass består av människor som befinner sig i samma ställning i förhållande till ägandet och användandet av produktions- och distributionsmedlen. En klass har monopol på dessa om de övriga samhällsmedlemmarna bara har tillgång till dem på villkor som den kontrollerande gruppen ställt. Detta monopol behöver inte vara erkänt av lagen även om det, som i Sverige, vanligtvis är så. I Ryssland ges den privilegierade klassens ägande vanligtvis inte formellt lagligt stöd, utan den behåller (liksom i Sverige) sitt monopol genom kontroll av Staten. Dess medlemmar besitter topposterna i partiet, regeringen, industrin och militären. Deras ägande är inte av individuell natur utan av kollektiv: de äger som klass.[2] Historiskt är det inte något nytt vilket vi kan se av den katolska kyrkans ställning under feodalismen.
Den privilegierade klassen i Ryssland erhåller sin inkomst i form av mycket höga löner, bonus, stora "penningpriser" från Staten och kostnadsfria förmåner (lyxvåningar, sommarvillor, specialsjukhus, resor, o.s.v.)
"I de samhällen där det kapitalistiska produktionssättet härskar uppträder rikedomen som en 'oerhörd varuanhopning' ..." Så börjar "Kapitalet" av Karl Marx. En vara är något som produceras genom mänskligt arbete för försäljning. Rikedom i Ryssland uppträder också som en oerhörd varuanhopning. Den ryska revolutionen avskaffade inte varuproduktionen. I stället har det varit den ryska regeringens mål att utbreda och öka varuproduktionen så snabbt som möjligt.
Förekomsten av varuproduktion visar att det inte finns socialism, men de behöver inte nödvändigtvis betyda att det är kapitalism. Kapitalismen är den mest utvecklade formen av varuproduktion där allt, inräknat mänsklig arbetskraft, köps och försäljs. För att arbetskraften ska anta varuform krävs det att producenterna blivit skilda från produktionsmedlen.
I Ryssland är arbetaren fri att flytta från fabrik till fabrik, från stad till stad, från arbete till arbete för att söka efter högre lön eller komma undan arbetslöshet. Och han måste göra det, då han inte äger några produktionsmedel (bortsett från ett litet antal som äger en liten bit mark, som de behöver för att hålla borta svälten från dörren). Han säljer sin arbetskraft till ett statligt företag (eller kooperativ) för en lön som ligger under priset på hans produkt. Överskottet går till största delen till nyinvesteringar för hans fortsatta exploatering och en liten del till hans härskares individuella bruk. Under alla omständigheter (bortsätt från tvångsarbete) skulle det vara mycket opraktiskt för Staten att planera lönarna med någon exakthet, men det är omöjligt i Ryssland där de flesta arbetare har ackordslön (beskriven av Marx som "den löneform som bäst passar det kapitalistiska produktionssättet".) Det har blivit vanligt för den ryska statskapitalismen att de totala lönerna överstigit (ofta högt) beräkningarna i planen. I Ryssland är arbetskrafter helt klart en vara.
Det sades tidigare att Ryssland inte kunde ha infört socialism 1917. Varför?
Marx och Engels uppfattade kapitalismen som vägröjare för en ny och högre samhällsform, socialismen. Genom sin egen utveckling skulle kapitalismen skapa de materiella betingelserna för införandet av socialism.
"Lika klart som Marx framhäver de dåliga sidorna i den kapitalistiska produktionen, lika klart påvisar han, att detta samhälle var nödvändigt för att samhällets produktivkrafter skulle kunna utvecklas i allt högre grad vilket skulle möjliggöra en lika människovärdighet för alla samhällsmedlemmar. Därtill var alla tidigare samhällsformer för fattiga. Först den kapitalistiska produktionen de därför erforderliga rikedomarna och de produktivkrafter som erfordras, men den skapar samtidigt i de undertryckta arbetarmassorna den samhällsklass som mer och mer blir tvungen att utnyttja dessa rikedomar och produktivkrafter för hela samhället - i stället för som nu för en monopolitisk klass"[3].
I Ryssland saknades de materiella betingelserna för socialism 1917. Kapitalismen var fortfarande mycket lågt utvecklad (industrier fanns bara i västra Ryssland och oljefälten i söder), och den stora majoriteten av befolkningen var inte arbetare, utan fattiga och jordhungrande bönder. En stor majoritet av befolkningen var analfabeter och själva oförmögna att styra samhället.
Lenin medgav senare att dessa materiella betingelser saknades.
"Vi saknar tillräcklig civilisation för att möjliggöra för oss att gå raka vägen till socialism, även om vi har de politiska förutsättningarna för det.
Våra motståndare sade oss gång på gång att vi var dumdristiga när vi försökte införa socialismen i ett otillräckligt kultiverat land. Men de missleddes av att vi startade från motsatt ände mot vad som föreskrivs i teorin efter som den politiska och sociala revolutionen i vårt land föregick den kulturella revolutionen just den kulturella revolution som inte desto mindre möter oss.
Ni säger att civilisation är nödvändig för att bygga socialismen. Bra. Men varför skulle vi inte först kunna skapa sådana förutsättningar för civilisation i vårt land som att jaga bort de ryska markägarna och kapitalisterna och sedan börja röra oss mot socialismen? Var, i vilka böcker, har ni läst att sådana variationer på den vanliga historiska ordningen är otillåtna eller omöjliga"[4].
Det som fanns i Ryssland 1917 var ett litet, av Lenin hopsnickrat parti av yrkesrevolutionärer, som grep sig an med att störta tsarismen för att via statskapitalism nå målet socialism. Det ryska samhället har aldrig nått längre än till denna statskapitalism.
Genom att hävda att den "socialistiska" revolutionen kunde föregå utvecklandet av modern industri och kultur anslöt sig Lenin till de för-marxistiska revolutionära kommunisternas ovetenskapliga syn. Att en aktiv minoritet först skulle vinna makt och sedan utbilda folket för socialism var det perspektiv som män som Blanqui hade. Det var i opposition mot dessa självutnämnda "befriare", som Marx hävdade att arbetarklassens befrielse måste vara arbetarklassens eget verk.
Lenin befann sig långt från att förändra den historiska utvecklingens riktning i Ryssland, så långt från det att det var den historiska utvecklingen som förändrade honom och drev honom från ståndpunkt till ståndpunkt.
Den ryska revolutionen 1917 var en kapitalistisk revolution, som ledde till utvecklandet av kapitalism i det landet i en form, som passade det landets ekonomiska utveckling. Bolsjevismen kan i själva verket ses som teori för kapitalistiska revolutioner i jordbrukarländer.
Edgar Hardcastle - "Vad bör göras?"
Det kan inte alltid vara så lätt att vara maoist. Under flera år har man fått reda på att de "kapitalismen återinförs" i Östeuropa, och att dessa stater är "statskapitalistiska", "revisionistiska" och "fascistiska".
I "Gnistan" nr. 1 1970 finns t.ex. en artikel med rubriken "Rumänien går vidare mot kapitalismen", ur vilken vi citerar:
"Eftersom revisionismen reviderar den socialistiska ekonomiska grundvalen och återinför enskilt ägande och privata företag, kan den inte annat än hamna i samma svårigheter som kapitalismen.
'Tummen upp för privata småföretag i Rumänien' betyder att tummen pekar nedåt för en socialistisk lösning på Rumäniens ekonomiska besvär. Och så kommer det att fortsätta tills folket där sopar bort revisionisterna och återupprättar en socialistisk statsmakt under proletär ledning."
Nu börjar man dock skymta en ändrad inställning till Rumänien från "Gnistans" håll. I nummer 6-7 1970 finns en artikel rubricerad "Moskva avslöjar sig ytterligare, stöder ej Kambodjas folk", ur vilken vi hämtar: "Rumänska regeringen utsätts just nu för hård press av socialimperialisterna i Moskva för att de vill upprätta en självständig ekonomi och inte bara vara livsmedelsproducent och underleverantör till den sovjetiska industrin". (Samma självständiga ekonomiska politik som i Gnistan nr. 1 var en återgång till kapitalismen).
"Gnistan" har visserligen inte börjat kalla Rumänien socialistisk igen, man det dröjer förmodligen inte så länge om man ska döma av de vindar som blåser i Kina. I en artikel i "Peking Review", den 7 aug 1970 berättas om en rumänsk militärdelegations besök i Kina och där är åter Rumänien en "socialistisk stat" och "revisionisterna" är åter "kommunister". Vi citerar:
"En atmosfär av enhet och vänskap mellan det kinesiska och det rumänska folket rådde på banketten."
"Rumänien är motståndare till denna aggressions- och dominanspolitik. Det står för ett fullständigt förintande av kolonialism och neo-kolonialism ..." "... I sitt tal prisade chefen för generalstaben, Huang Yung-sheng varmt det arbetsamma och modiga rumänska folket och den rumänska armén under ledning av Rumäniens Kommunistiska Parti under kamrat Nicolae Ceauşescus ledarskap, för dess outtröttliga kamp att bygga upp landet och säkra nationell självbestämmanderätt och statlig suveränitet och i att övervinna flodkatastrofen detta år."
Det kan tyckas något principlöst att den ena minuten kalla ett land för "fascistiskt" och nästa minut för "socialistiskt", men alla som känner till litet om "kommunismens" historia vet att det inte är första gången. Samma sak hände mellan Ryssland och Jugoslavien i början av femtiotalet.
Och som alla socialister vet, är Kina inte ett socialistiskt land, utan en blomstrande (stats)kapitalistisk ekonomi, med behov av nya marknader och källor för råmaterial. Det är detta och inte "ideologiska frågor" som bestämmer Kinas utrikespolitik, som nu t.ex. i fallet med Rumänien.
Att delta i ett val är ungefär som att ta en tur på en karusell. Det är mycket buller och bång, som får många att åtminstone temporärt glömma bort de dagliga problemen. Och när man stiger av karusellen har man en stark känsla av att befinna sig precis där man började.
Valprogrammen för de kapitalistiska partierna talade om "rättvisare samhälle", "närdemokrati" och "ansvar". Om "jämlikhet", "solidaritet" och "ett socialistiskt Sverige". I år, liksom alla andra år, hade varje parti sina speciella planer på hur de skulle behandla de problem som orsakats av kapitalismen. Och miljontals arbetare lade i år, liksom vid alla andra val, sina röster på det ena eller det andra kapitalistiska partiet i hopp om att just de skulle kunna lösa deras problem åt dem.
Men fortfarande är
"arbetarklassen vad den var och vad våra chartistiska förfäder inte var rädda att kalla en klass av löneslavar. Ska det vara det slutgiltiga resultatet av allt detta arbete, självuppoffrande och lidande? ... Eller ska arbetarklassen ... bryta igenom den onda cirkeln och finna en utväg ur den i en rörelse för AVSKAFFANDE AV HELA LÖNESYSTEMET?" (Engels i The Labour Standard, 28 maj, 1861.)
Inget parti son ställde upp i valet stod för avskaffande av lönesystemet. De var alla ense om hur grunden för samhället skulle se ut. Det enda som skiljde dem åt var hur kapitalismen skulle organiseras och många som röstade trodde att VPK:s och KFML:s statskapitalistiska alternativ verkligen var ett alternativ.
Så länge som kapitalismen består kommer dess problem att bestå - och ännu har inget parti i världen kunnat komma på hur man ska behålla kapitalismen, utan att samtidigt också behålla krig, fattigdom, svält, miljöförstöring etc. etc.
För att lösa dessa problem krävs det en fundamental förändring i samhällets bas, att ersätta kapitalismen (statlig eller "privat") med gemensamt ägande av produktionsmedlen; att bygga en värld utan klasser, gränser, privilegier; utan fattigdom mitt i överflödet. Den viktigaste frågan för arbetarklassen idag är att ersätta kapitalismen med socialism - att stoppa karusellen och stiga av.
Kapitalismen slits sönder av en stor och grundläggande motsättning. Samtidigt som församhälleligandet av produktionen nått en nivå som tidigare generationer inte kunnat tänka sig i sina vildaste drömmar är ägandet av produktionsmedlen koncentrerat i en minoritets händer. Världsomfattande samverkan och ömsesidigt beroende i produktionen har gjort ett materiellt överflöd möjligt för hela mänskligheten, ändå håller privategendomens fjättrar den stora majoriteten i fattigdom. Den socialistiska lösningen på fattigdomsproblemet är att ta bort denna notsättning genom att göra produktionsmedlen en till gemensam egendom.
Da flesta arbetare som stöder det system som håller dem i fattigdom tänker i termer som högre produktivitet, mer teknologi och andra kapitalistiska patentmediciner. De misslyckas med att förstå att pro- /oläsligt/ ser de att avskaffandet av privategendomen kommer att göra slut på alla former av varuutbyte, inräknat byteshandel, och kommer att resultera i fri tillgång till det som producerats, efter behov. Följaktligen ställs sådana frågor som: "Tänk er att jag tillverkar cyklar och vill ha saker som andra människor tillverkat; hur ska jag kunna få dem utan pengar?" Sådana frågor visar brist på kunskap om hur produktionen går till i varje typ av samhälle. Den antar att en individ kan genomföra produktionen av ett föremål från början till slut och av detta har rätt till att äga produkten. Så har det aldrig varit och under kapitalismen äger producenterna inte ens den plats där de arbetar, inte heller redskapen, materialen eller slutprodukten. Dessa tillhör den icke-producerande kapitalistklassen.
Ingen person kan ensas göra det och gör det inte heller. Malmen till metallerna måste påträffas, brytas och behandlas. Metallerna måste behandlas och formas för att tillverka kugghjul, kedja, hjul och andra cykeldelar. Dessa processer förutsätter ett maskineri av mycket specialiserad typ. Alla möjliga former av transporter att flytta materialen under de olika produktionsstegen behövs; elektricitet till maskinerna och bränsle för att tillgodose generatorernas kraftbehov är också viktiga. Sedan har vi också målningen och krombehandlingen. Ingen cykel kan klara sig utan däck vilket kräver gummi från Sydostasien. Cykeln liksom andra artiklar är inte bara produkten av kooperativt arbete, utan av en viss samhällsform. Tekniken som används är av raffinerat slag. De görs i miljontals och hela världen används för att producera dem. Men (och detta är det största "men" historien känner), som vi tidigare nämnt, är det en relativt liten del av samhället som monopoliserar produktionsmedlen i sina händer. Denna del av samhället, eller klass, är uppdelad, vanligtvis på nationell grundval, i speciella härskande klasser. Dessa kan bara fortsätta att vara härskande klasser inom sina egna sektorer (med den arbetande befolkningens tysta stöd) och realisera den rikedom som varorna representerar genom att sälja dem profitabelt på världsmarknaden.
Av detta följer bittra strider om marknader, källor till billigt råmaterial och arbete, och de strategiskt viktiga områden, baser och handelsvägar som har att göra med dem. De större och mindre krig som möter oss är i grunden orsakade eller hänförbara till denna motsättning.
För att eliminera dessa problem måste de samhälleliga produktionsförhållandena bringas i harmoni med de tekniska. Det betyder att man förutom att ha socialiserad produktion, måste överföra produktionsmedlen till hela samhället, så att de kan användas på ett enkelt och demokratiskt sätt efter regeln 'av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov'. Det kräver inte regeringar, militär o.s.v. Det kräver kunskap och en gemensam förståelse av mål, syfte och metod. Det kräver organisation och administration, men inte permanenta organisatörer och administratörer (som individer).
Bland KFML:s valparoller märktes en som krävde "Stoppa planerna på anslutning till EEC - nationell självbestämmanderätt!" Socialister stöder inte krav på nationell självbestämmanderätt. I den mån parollen har någon mening står den i motsats till den socialistiska synen att nationerna är kapitalistiska politiska institutioner.
Hela idén bakom nationalismen - att alla inom en viss nation ska ha något gemensamt intresse - står i strid med den socialistiska analysen som säger att arbetarna inte har något land och att "nationella intressen" är en mask avsedd att få dem att samarbeta med sina härskare på det politiska fältet. KFML:s paroll om "nationell självbestämmanderätt" förvirrar bara arbetarklassens syn på socialismen och hindrar utvecklandet av ett socialistiskt medvetande inom arbetarklassen.
Kamrater, arbetare,
1. Vi ställer här upp några av de principer på vilka ett genuint socialistiskt parti enligt vår mening bör grunda sig och hoppas att de ska vara ett värdefullt bidrag till era diskussioner. Vi har indelat vårt uttalande i tre delar:
I. Socialism
II. Vägen till Socialism
III. Reform av Kapitalismen
2. Ett socialistiskt parti måste först ha klart för sig att socialismen är ett samhällssystem, grundat på gemensamt ägande och demokratisk kontroll av produktionsmedlen, av hela samhället och i hela samhällets intressen. Socialismen är världsomfattande utan gränser, där rikedomarna produceras direkt för bruk. Köp och försäljning kommer att försvinna, och med detta priser, löner, pengar, profiter och banker. I stället kommer alla att få fri tillgång efter behov till det gemensamma lagret av rikedomar. Socialismen är ett alltigenom demokratiskt system. Den förtryckande statsmaskinen kommer att försvinna och ersättas med en enkel demokratisk administration av samhällets affärer.
3. Statligt ägande av industrier eller nationaliseringar är statskapitalism. I de statligt ägda industrierna måste arbetarna fortfarande organisera sig och strejka för att skydda sina intressen. Nationaliserade industrier drivs efter kapitalistiska principer och producerar rikedomar för försäljning. De har ingenting att göra med socialism.
4. Socialism och kommunism är inte skilda samhällssystem; båda betecknar samma typ av samhälle grundat på socialt eller gemensamt ägande av produktionsmedlen. Den felaktiga distinktion som ser socialismen som ett steg i den sociala evolutionen mellan kapitalism och kommunism, är en förvanskning som Lenin producerade.
5. Ryssland är inte och har aldrig varit ett socialistiskt samhälle. Dess samhällssystem uppvisar alla väsentliga kännetecken på kapitalism; klassmonopol på produktionsmedlen, klasstyre genom staten, kapitalackumulation och produktion för profit. Det ryska samhället beskrivs bäst som statskapitalism.
6. 1917 års revolution var inte en arbetarklass eller socialistisk revolution. Den var bara den ryska ekvivalenten till den engelska revolutionen 1688 och den franska revolutionen 1789. I likhet med dessa förde den en ny klass till makten vars syfte blev att utveckla marknadsekonomin grundad på löner och profiter, d.v.s. kapitalism. Trots sitt socialistiska prat var bolsjevikerna tvingade att utveckla kapitalismen i Ryssland. Hur hård deras diktatur än var kunde de inte komma ifrån den sociala utvecklingens lagar, som sa att Ryssland som ett efterblivet land med huvudsakligen agrarekonomi var moget endast för kapitalism och inte för socialism.
7. Inte heller någon annanstans har socialism upprättats, inte i Östeuropa, Kina, Jugoslavien eller Kuba t.ex. De privilegierade härskarnas "socialism" i dessa länder härstammar i sista hand från Lenin-Stalins förvanskningar. Deras politik med nationell statskapitalism har inget att göra med socialism.
8. De olika s.k. Kommunistpartierna i världen är inte socialistiska organisationer utan har fungerat som den ryska kapitalistklassens och dess stats utlandsagenter.
9. Socialismen kan bara upprättas genom arbetarklassmajoritetens politiska handling, då den önskar och förstår den.
10. Att en majoritet måste önska och förstå socialismen är en princip som skilt oss från alla andra som utgett sig för att vara socialister. Socialdemokraterna framhöll visserligen att de ville ha majoritetstöd men inte att detta behövde vara av socialistisk natur, medan bolsjevikerna aldrig trodde att det var möjligt för en majoritet att nå socialistisk förståelse.
11. Då man förstått socialismens natur, som ett fritt samhälle och frivilligt arbete där alla har fri tillgång till arbetets frukter, förstår man också att den bara kan upprättas genom medveten majoritetshandling. Det frivilliga samarbete och sociala ansvar som socialismen kräver kan inte påtvingas av en ledarminoritet; folk måste samarbeta för att få det att fungera därför att de vill det.
12. Det är därför som ledarskap är en anti-socialistisk princip. Åter är Lenins förödande inverkan på arbetarklassens politiska tänkande uppenbart. För han ansåg att arbetarna själva aldrig kunde nå längre än till en trade-unionistisk eller reformistisk medvetenhet och att socialistisk medvetenhet måste tillföras dem av ledare: hans "elit"-parti. Som resultat av detta blev Lenins uppfattning av den socialistiska revolutionen - en medveten minoritet leder de missnöjda massorna genom väl utvalda slagord i en attack mot staten, krossar den och bygger upp en ny med den medvetna minoritet som härskare - en karikatyr på den borgerliga revolutionen. I själva verket är bolsjevismen 1900-talets teori för borgerliga revolutionär i agrarländer.
13. Lenins skrift Staten och revolutionen är en stark förvanskning av Marx syn på staten, där han försöker få fram att Marx ansåg att arbetarna skulle starta ett väpnat uppror mot den borgerliga staten och ersätta den med en socialistisk stat. För oss (liksom för Marx) är frasen "socialistisk stat" en självmotsägelse. Där det är socialism finns ingen stat; där det finns en stat är ingen socialism.
14. Traditionellt har diskussionen om fredliga kontra väpnade metoder för att erhålla makt för socialism, stått mellan folk som alla stod för minoritetsaktioner i en eller annan form - bolsjevikerna, socialdemokraterna och anarkisterna. För oss, som står för majoritetsaktion, är en sådan diskussion i mycket akademisk, men vi kan genast erkänna att en minoritet har mycket större behov av att förlita sig på våld för att nå makt än en majoritet.
15. Diskussionen får ett helt annat plan då den grundar sig på förståelse av att det först måste finnas en majoritet socialister. För med majoritetsocialistisk förståelse är våldet onödigt såvida inte den prokapitalistiska minoriteten förlitar sig till det. Den socialistiska majoriteten kan använda den allmänna rösträtten både för att visa att den är en majoritet och för att skicka delegater till parlamentet och på så sätt få kontroll över statsmaskinen.
16. Vi anser att en fortsatt utveckling av de ekonomiska och politiska tendenser som Marx själv såg för att göra en fredlig revolution har gjort barrikader och gatustrider föråldrade som revolutionär taktik. Under moderna politiska förhållanden - med den övervägande majoriteten tillhörande arbetarklassen, allmän rösträtt, politisk demokrati, en armé och administration bestående av arbetare - kan och bör arbetarklassen använda val och parlamentet som en väg att vinna makt för socialism. Ett socialistiskt parti ska delta i val överallt där det kan det, men bara på ett socialistiskt program. Där det inte finns några socialistiska kandidater ska partiet förespråka kastandet av blanka röstsedlar och aldrig delta i anti-valpropaganda av anarkistisk typ.
17. Den syndikalistiska idén om en generalstrejk som ett medel att kasta kapitalisternas styre över ända är uppenbarligen ogenomförbar, då den lämnar medlet att slå ner en sådan strejk, statsmaskinen, i kapitalisternas händer.
18. Ungefär detsamma kan sägas om sovjeter eller arbetarråd som ett alternativ till parlamentet. Efter 1917 förklarade Lenin (hycklande eftersom han visste att bolsjevikerna inte fått makt genom sovjeterna utan genom en välplanerad militärkupp där sovjeterna bara användes som fasad) att man i sovjeterna äntligen funnit den specifika metoden för arbetarklassens frigörelse. Men sovjeterna var bara, såsom den ryske mensjeviken Martov påvisade i en brilliant artikelserie, ett uttryck för bristen på politisk utveckling i Ryssland. Det tsaristiska förtrycket var så hårt att då det upphörde måste arbetarna och bönderna skapa provisoriska institutioner där de kunde föra fram sina önskemål; under mer utvecklade politiska förhållanden skulle det vara onödigt eftersom sådana institutioner redan skulle ha funnits i fackföreningar och politiska partier.
19. Det parti som arbetarklassen kommer att använda för att vinna politisk kontroll måste vara demokratiskt uppbyggt. Kontroll av dess politik och administration måste ligga helt i medlemmarnas händer; det får inte finnas några ledare och de som utses måste vara ansvariga inför medlemmarna. Det måste finnas fullständig möjlighet till fri diskussion om partipolitiken. Sådan är grunden för Socialist Party of Great Britain.
20. Vid någon nivå av den socialistiska rörelsens utveckling måste socialister i varje land organisera sig som parti, med egna regler och demokratisk disciplin, i stället för de diskussionsgrupper och tidningar som först kunnat vara lämpliga.
21. Eftersom ett parti bara kan vara vad medlemmarna är måste ett socialistiskt parti, om det vill fortsätta att vara det, bara vara öppet för socialister. Det är speciellt viktigt i ett demokratisk parti där medlemmarna har lika stort inflytande över utarbetandet av partipolitiken. En test för uppvisande av grundläggande socialistisk förståelse ska vara ett villkor för anslutning till partiet.
22. För att fortsätta att vara socialistiskt ska partiet endast söka stöd på ett socialistiskt program. Det kommer under nuvarande förhållanden oundvikligen att leda till att partiet blir förhållandevis litet, men det finns inget annat sätt att bygga upp ett genuint socialistiskt parti. Detta visar sig av de socialdemokratiska partiernas misslyckande över hela Europa, vilka om man bortser från ett erkännande på papperet av socialismen som slutmål, tog in icke-socialister och sökte stöd på ett program för kapitalistiska reformer snarare än på socialism. För att bevara sitt icke-socialistiska stöd var de själva tvingade att sluta upp med sitt tal om socialism och bli ännu mer öppet reformistiska. Idag är de socialdemokratiska partierna lika hårt bundna till kapitalismen, såväl i teori som i praktik, som de som aldrig utgett sig för att vara annat. Vi säger att det var det oundvikliga resultatet av att tillåta icke-socialister att bli medlemmar och förespråka kapitalistiska reformer.
23. Det är därför vi alltid förespråkat endast socialism och aldrig kapitalistiska reformer. Vi säger inte att alla reformer är anti-arbetarklass, men om ett socialistiskt parti skulle förespråka reformer skulle det vara dess första steg till att bli ett reformistisk parti.
24. Det är en av de viktiga punkterna där vi inte håller med Rosa Luxemburg. I hennes Reform eller revolution presenterar hon bra argument mot reformismen, men anser fortfarande att socialister ska förespraka reformer på grundval av att socialistisk förståelse ska växa fram ur kampen för reformer. Vi menar att erfarenheten har visat att hon hade fel. Det spelar ingen roll varför eller hur reformer förespråkas, resultatet är detsamma: att arbetarklassens tänkande förvirras snarare än ökning av socialistisk förståelse.
25. Rosa Luxemburg hade fel på en mängd andra punkter, t.ex. hennes teori om kapitalismens kollaps. Kapitalismen kommer aldrig att kollapsa av sig själv som hon antog, utan kommer att fortsätta från kris till kris tills arbetarklassen medvetet organiserar sig för att göra slut på den. Hon hade också fel beträffande "spontanismen" då hon antog att "massaktioner" ofta misslyckades p.g.a. den konservativa och restriktiva roll de partier arbetarna stödde spelade, snarare än arbetarnas icke-socialistiska idéer. Ändå anser vi att hon på en mängd punkter som t.ex. reformismen, bolsjevismen, slakten i första världskriget och nationalism, nådde ungefär samma slutsatser som oss.
26. Ett socialistiskt parti måste vara motståndare till alla former av nationalism och vägra att på något sätt kompromissa med den. Tal om "Socialism i Tyskland" och "Tjeckoslovakien åt tjeckerna och slovakerna" är farligt nonsens. Socialister ska alltid förklara att arbetarna inte har något land och att socialismen endast kan existera i världsskala.
27. Ett socialistiskt parti måste också vara motståndare till religion och dess roll som garant för klassamhället. Religionen försöker hindra spridandet av en vetenskaplig syn på världen, människan och hennes historia och måste motarbetas utifrån ett klart ståndpunktstagande för vetenskaplig materialism. Det betyder inte att ett socialistiskt parti ska ägna sig åt att förespråka sådana anti-kyrkliga reformer som kyrkans skiljande från staten.
28. Det finns många andra frågor vi skulle velat ta upp (t.ex. krig, fascism, anarkism, fackföreningar, huruvida en övergångsperiod fortfarande är nödvändig) men detta uttalande är redan tillräckligt långt. Vi inbjuder er att skicka oss kommentarer och kritik på vad vi skrivit och att fråga oss om frågor vi inte kunnat täcka här.
Socialistiska hälsningar,
Verkställande utskottet
Socialist Party of Great Britain
augusti 1969
[1*] Källor är förutom de som nämns i fotnoterna "Russia 1917-1967" (pamflett utgiven av SPGB), Socialist Standard, april 1970 och Kuron-Modzelewskis "Brev till polska arbetarpartiet".
[2*] Ett uttalande som Socialist Party of Great Britain skickade till en tysk arbetarkonferens i Augsburg i september 1969.
[1] Utkom första gången 1898. Bogdanov var själv inte bolsjevik och kom senare att uppfatta Ryssland som statskapitalistiskt.
[2] Trotskij medgav att statskapitalism kunde existera i teorin, men bara i teorin, förutsatt att det fanns individuellt ägande av aktier i Staten. Se Trotskijs "Den förrådda revolutionen", avsnittet Socialismen och Staten.
[3] Se Engels recension av Kapitalet [i Demokratisches Wochenblatt], Kapitalet, band I, sidan 747.
[4] Ur "Lenin's Last Letters and Articles", Progress Publishers, Moskva, Socialists översättning från engelskan.
Last updated on: 5.22.2010