Originalets titel: "What Is To Be Done?"
Publicerat: i Socialist Standard, juli 1970. Ffg på svenska i Socialist nr 2.
Digitalisering: Jonas Holmgren och Adam Buick
Det följande är en något förkortad översättning.
Detta arbete, på omkring 60.000 ord, skrevs av Lenin mellan 1901-2 vid en tidpunkt då det parti som leddes av honom (som 1917 kom till makten i Ryssland och ändrade sitt namn till Kommunistiska Partiet), fortfarande bara var en av flera riktningar i den ryska socialdemokratiska rörelsen.
Den skrevs omedelbart efter en misslyckad konferens i Genève 1901, som varit avsedd att förena de olika riktningarna till ett enda parti och åtföljdes av en sexårsperiod under vilken Lenins bolsjeviker och de rivaliserande mensjevikerna kämpade om kontrollen av det Socialdemokratiska Arbetarpartiet. Det slutade med att mensjevikerna uteslöts och bildandet av två separata partier.
Lenins syfte med "Vad bör göras?" var att förklara och rättfärdiga sina idéer beträffande organisationen, strategin och taktiken för erövrandet av makten, och var riktad mot hans motståndare, speciellt mensjevikerna. (Termerna 'ekonomist' och 'ekonomism' används ofta av Lenin för att hänvisa till sina motståndare och deras teorier.)
Lenin påvisade att tvisten i Ryssland 1901, till skillnad från några tidigare tvister mellan olika riktningar som varit interna för Ryssland, var en del av den internationella dispyten i de socialdemokratiska partierna, mellan de som utgav sig för att hålla fast vid Marx teorier och "revisionisterna", ledda av den tyske socialdemokraten Bernstein, som menade att rörelsen skulle börja med "praktiskt" arbete för att reformera kapitalismen och delta i kapitalistiska regeringar; kort sagt att de skulle frånsäga sig revolutionen och bli reformister och "gradualister".
I kapitel I hävdade Lenin att mensjevikernas krav på "kritikfrihet" var en täckmantel under vilken de attackerade grundläggande socialistiska teorier. Mot detta framhöll Lenin att ett politiskt parti måste ha en klart och tydligt definierad teoretisk grund. Han var inte imponerad av det vanliga argumentet att det är viktigare att kunna samla alla varianter av "socialistiskt" tänkande under samma tak och hålla uppe ett sken av att vara enade.
Han citerade i början av sitt förord något som Lassalle skrivit till Marx 1852:
"Partikampen ger ett parti styrka och liv, det största beviset på att partis svaghet är oklarhet och avtrubbandet av de skarpt utpräglade differenserna, partiet stärkes genom att det renar sig."
Det kan vara intressant att observera att Lenin 1901 delade Engels felaktigt mycket höga uppfattning om det Tyska Socialdemokratiska partiet från 1874. Lenin var blind för det faktum att det tyska partiets försök att kombinera ett socialistiskt mål med populära omedelbara krav oundvikligen underminerat det och berett vägen för revisionismen och reformismen.
I kapitel II och III kritiserade Lenin den tankeskola som såg utvecklandet av socialistisk teori genom spontana explosioner av böndernas missnöje och fackföreningarnas kamp. Han accepterade att förbunden blivit effektivare genom erfarenhet, men menade att det "tradeunionistiska medvetandets" växande inte producerade socialistisk teori. I dessa förbund menade han:
"... arbetarna hade inte och kunde inte heller ha något medvetande om den oförenliga motsättningen mellan deras intressen och hela det politiska och sociala systemet, d.v.s. ett socialdemokratiskt medvetande."
Enligt Lenin måste detta "socialdemokratiska medvetande" komma från "bildade representanter för de besittande klasserna".[1]
Han skrev:
"Den vetenskapliga socialismens grundläggare Marx och Engels, tillhörde också själva p.g.a. sin sociala ställning de borgerliga intellektuella."
För att illustrera detta visade han på skillnaden mellan den engelske fackföreningsledaren Robert Knight, som gjorde ett gott arbete i att organisera plåtslagare för konkreta mål i industrin och Wilhelm Liebknecht, som var mer engagerad i "revolutionär belysning av hela det nuvarande samhällssystemet".
Lenin hade bara delvis rätt i detta och drog en felaktig slutsats. För att kunna vara effektiva måste fackföreningarna arbeta med det mänskliga material som finns för handen, vilket betyder att de måste bestå av arbetare som inte var (och oftast inte är) socialister och inte intresserade av djupare samhällsfrågor utan först och främst omedelbara frågor som löner och arbetsvillkor för den speciella gruppen arbetare i varje förbund.
Dessa villkor hindrar och uppskjuter utvecklingen av en socialistisk syn i förbunden som organisationer, men hindrar inte individuella medlemmar att komma till full klassmedvetenhet.
Även om det är sant att fördelarna i utbildning och tillgången till fritid för män som Marx och Engels tillät dem att i detalj formulera en utförlig socialistisk teori, är det inte sant att det ligger utom arbetarens kapacitet att själv närma sig samma slags teoretiska innehåll, inte heller ligger det utom arbetarklassens förmåga (i dess helhet) att förstå grunderna för den socialistiska teorin.
Lenin täckte detta genom att hävda att då arbetare deltog i utarbetande av socialistisk teori, gjorde de det inte som arbetare utan "i egenskap av socialistiska teoretiker". Han nämnde Proudhon och Weitling; det finns många andra exempel på arbetare som hjälpte till att utveckla den socialistiska teorin.
Londons Kommunistiska Klubb bildades 1840 av tre tyska arbetare, som varit aktiva i den revolutionära rörelsen och blivit utvisade från Frankrike 1830 för att ha deltagit i en blanquistisk konspiration. De tre grundarna av klubben var Karl Schapper, en korrekturläsare, Heinrich Bauer, en skomakare och Joseph Moll, en tändsticksfabrikant.
Denna klubb, som blivit centrum för revolutionär aktivitet beslutade vid en konferens med Tyska Arbetarföreningen i Bryssel 1847 att inbjuda Marx och Engels att skriva Kommunistiska Manifestet.
Ett annat exempel är Karl Pfänder, en boktryckargesäll, som var välkänd i Kommunistiska Förbundet innan han gick emot Marx teorier. Det gällde också Friedrich Lessner, en skräddare. En del av arbetarna i den Chartistiska rörelsen hade också utvecklat kommunistiska idéer, bland dem J. F. Bray, som förmodligen var boktryckargesäll och naturligtvis Robert Owen, från början fabriksarbetare. Inom parentes sagt, var lärde sig Marx och Engels sin socialism? Delvis åtminstone inifrån den Chartistiska rörelsen och från tyska gesäller; innan dess [-1840] var de främst intresserade av filosofi och antireligiösa idéer.
Lenin accepterade aldrig möjligheten av arbetarklassförståelse för socialismen, därav hans påstående att om socialismen måste vänta på folkets intellektuella utveckling, måste den vänta 500 år.
Det var helt i linje med denna attityd att han i Ryssland inte ville ha ett arbetarklassparti, utan ett parti som skulle "framför allt och huvudsakligen omfatta personer, som gör den revolutionära verksamheten till sitt yrke".
Det skulle inte vara demokratisk kontroll underifrån. Istället skulle det vara "fullständig kamratlig tillit mellan revolutionärerna". (Senare, då "kamraterna" sköt varandra måste de ha tänkt på detta.)
Syftet med denna organisation var att "förbereda, fastställa tiden för, och genomföra det folkomfattande väpnade upproret".
Lenin använde olika argument för denna upprorspolitik i "Vad bör göras?". På annat håll citerade han något som Engels skrivit 1851-2 i Tyskland: "Revolution och kontrarevolution" (Se "Marxism och uppror", skriven av Lenin i september 1917. Lenin hänförde detta citat till Marx, det visade sig senare att "Revolution och kontrarevolution" skrivits av Engels).
Då Engels 1851-2 skrev "Revolution och kontrarevolution", diskuterade han bl.a. "upprorets konst", (se kap. XVII i Engels bok), men senare, 1895, visade han hur ovanligt det var för uppror att lyckas redan på den tiden. Han menade att framgång berodde på hur försvagade regeringens väpnade styrkor var och fortsatte:
"Revolution i gammal stil, gatustrider med barrikader som fram till 1848 varit slutgiltigt avgörande, hade i betydande grad blivit föråldrad."[2]
Engels uppfattning om de enda villkor under vilka uppror kunde lyckas bekräftades av Trotskij i hans "Revolutionens lärdomar" (1924), där han tog upp hur kommunisterna kom till makten i Ryssland:
"Den första förutsättningen var en armé, som inte ville slåss. Hela revolutionens utveckling skulle förändrats om det vid revolutionens utbrott inte funnits en slagen och missnöjd bondearmé på flera miljoner ..."
S. V. Utechin hävdar i sin inledning till "Vad bör göras?" att Lenins taktik och organisationsteorier endast i obetydlig grad påverkades av de "spridda tankegångar som återfinns i Marx tidiga skrifter" (s. 42) och att de i huvudsak härrör från den tidiga ryska revolutionära rörelsen.
[1] Denna uppfattning hämtade Lenin ifrån Kautsky.
[2] Engels i sitt förord till "Klasskampen i Frankrike" (1850/1895).
Last updated on: 4.4.2010