Ur internationale situationniste nr 10, Paris, mars 1966.
Som om gamle Marx hade styrt allting nerifrån sin grav, har själva varuformen – genom logiken hos sin faktiska utveckling – bidragit till att klargöra och fördjupa kritiken av den politiska ekonomin. Visserligen har denna kritiks arvtagare, i egenskap av borgare och byråkrater, både i teorin och praktiken gjort allt för att dölja den, eller för att vidmakthålla förvirringen kring dess föremål, genom att dränka den i en uppsjö av metafysiska subtiliteter och teologiska griller. Men världen har gått vidare utan dem. Med förblindande klarhet har den förvandlat de analyser, som de gjort allt för att förtiga, till vardagliga trivialiteter. Den har gjort teorin om varufetischismen till en objektiv sanning som alla upplever som något självklart.
Trots de förändringar den har genomgått sedan Marx dagar, har varan bestått som form: en form som innefattar resultatet av den skapande verksamhet (praxis) som genom lönearbetet berövats all mänsklighet, en form, som i stil med den gamle judiskt-kristne guden, uppnått en självständig existens och skapat människan och världen till sin avbild, en form som leder till att människan uppfattas reducerad till isolerad varelse berövad rikedomen hos sina sociala relationer. Varan är maktens praxis, inte bara genom att den upplöst den gamla bondereligiösa civilisationen, vars sista rester den fortfarande förföljer, utan som ett sätt att framställa världen och ett sätt att verka på den. Den har reducerat hela den sociala verkligheten till något kvantifierbart och upprättat det kvantitativas totalitära herravälde genom att utbreda det till områden av livet som tidigare inte varit behärskade. (Jämför Grundläggande banaliteter i internationale situationniste nr 7 och nr 8).
Varan som framstår som väldigt konkret är i själva verket ytterst abstrakt, en formell rationalisering, en illusion. Men så snart en sådan illusion uppnått självständighet, påverkar den den verkliga världen – precis som revolutionära idéer men i motsats till dessa som en sporre till underkastelse.
Det förhärskande samhället går ständigt framåt och uppnår hela tiden nya höjder av förtryck och alienation. Den cybernetiska staten har således givit upphov till en fetisch som passar den genom att kombinera varufetischismen och konstverksfetischismen: varuskådespelet, en projektion av livet i dess helhet på ett kristalliserat inre väsen som skänkts självständig existens – en skenbild av, och en normgivande modell för, detta liv. Alienationen har sålunda koncentrerats i takt med att kapitalet gjort det. Den gamla konkurrenskapitalismen nöjde sig med att överhopa samhällsvarelsen med en mängd partiella alienationer. Vår tids byråkratiska kapitalism fryser ner henne och placerar henne i skyltfönstret genom att, på sin snabba väg mot cybernetisering, återföra de tidigare åtskilda sfärerna på en och samma reifikation.
Bara det borgerliga tänkandet, och det med skygglappar försedda strukturalistiska missfoster som är dess slutresultat, har kunnat undgå att förutse en sådan process. En strukturell analys hade nämligen ur handelsvarans form kunnat härleda hela det samhälle som producerar den, den strukturalistiska ideologin inbegripen, och som i sin tur reproduceras av den. Men till detta var denna ideologi oförmögen eftersom den bara omedvetet tolkade den pågående reifieringsprocessens strukturer och upphöjde dem till något ahistoriskt absolut.
Bourgeoisins forna förnekande gärning, som den utfört sedan renässansen, har den nu fullbordat – så gott det går och med viss eftersläpning. Det sedan länge upplösta unitära samhället har ersatts av tomhet, en tomhet som upphöjts till att vara det enda som är möjligt. Det mikrosamhälle som organiserades kring enheter som visserligen var kvantitativt och kvalitativt begränsade men ändå verkliga (by, familj, skrå, etc.), har den ersatt med en uppsättning reifierade abstraktioner: Individen, Staten, Konsumenten, Marknaden, som hämtar sin skenbara verklighet ur det sken av verklighet de antagit i våra egna liv.
Den formella logiken (som med de första köpmännen invaderade den medeltida staden) har i varuskådespelet funnit sitt adekvata förverkligande. Identitetsprincipen är för varan vad helhetskategorin är för den revolutionära rörelsen. Redan innan varuformens explosionsartade tillväxt kunde varorna bara erhålla en allmänn identitet genom omvägen över en fiktiv identifikation med en allmänt abstrakt ekvivalent. Denna dagligen accepterade illusoriska identitet har till slut likställt alla behov, och därmed alla konsumenter, och sålunda uppnått en viss grad av verklighet. Ett fullständigt förverkligande av den forna abstrakta ekvivalensen skulle vara denna process höjdpunkt. Den kulturella sektorn, eller reklamen, får på grund av en överdriven tillväxt allt svårare att skilja olika produkter åt, något som förebådar den stora tautologi som komma skall.
Varan är liksom byråkratin en formalisering och rationalisering av praxis. Praxis reduceras till ett ting som går att behärska och manipulera. Under denna regim reduceras den sociala verkligheten till två motsatta betydelser: en byråkratisk varubetydelse (som på ett annat plan motsvaras av bytesvärdet) och en verklig betydelse. Kapitalismens byråkratisering innebär inte en inre kvalitativ förändring utan tvärtom bara en utvidgning av varuformen. Varan har alltid varit byråkratisk.
Den skådespelsmässiga varuformen framstår som en parodi på det revolutionära projekt som går ut på att mänskligheten, som herre över sin naturliga och sociala omgivning, gör sig till herre över sig själv och sin historia. Den härskar över en abstrakt och isolerad individ genom den omgivning som makten iordningställer. Om det är sant att människan är en produkt av sina levnadsvillkor, räcker det att skapa omänskliga villkor för att hon ska reduceras till ett ting. Tingen får då i sin tur mänskliga egenskaper, enligt principen om kommunicerande kärl, när varuförhållandena ges sin fysiska gestaltning. I tidningen Elle kan en annons således utropa: "Dessa möbler lever" – ja, de lever våra egna liv. Vad är människan annat än den värld hon lever i.
Nietzsche noterar i Den glada vetenskapen att "ett överskott av ris i mathållningen leder till bruk av opium och narkotika, på samma sätt som ett överskott av potatis leder till alkoholbruk. Detta stämmer med det faktum att det narkotiska tänkandets förespråkare, som till exempel de hinduiska filosoferna, anbefaller en rent vegetarisk diet. De vill göra denna diet till en lag för massorna för att på så sätt väcka ett behov som endast de själva kan tillfredsställa." Men i ett samhälle som inte kan väcka något annat behov än önskan om ett annat liv, är varuskådespelet bara ett parodiskt förverkligande av detta enda verkliga begär. Med varuformen, och de föreställningar som utgår från den, söker skådespelssamhället smula sönder detta enda begär genom att mata det med en mängd styckvisa och illusoriska tillfredsställelser. I utbyte mot att vi ger upp hoppet om detta enda möjliga, det vill säga ett annat samhälle, erbjuder det oss generöst alla möjligheter att vara något annat i detta samhälle.
Skådespelet koloniserar det möjliga genom att polisiärt begränsa sin epoks teoretiska och praktiska horisont. Precis som den religiösa ramen under medeltiden framstod som den oöverskridbara horisont som klasstriderna måste hålla sig inom, så tenderar skådespelets varuform att skapa en ram inom vilken alla strider för total frigörelse kommer att vara förlorade i förväg.
Men på samma sätt som varuformen – samtidigt som den monopoliserar hela verkligheten – var verklig enbart i hjärnorna på adertonhundratalets borgerskap, är denna mardröm till samhälle bara en upplevd ideologi, en organisation av skenbilder som bara uppnår ett sken av organisering. Skådespelet har i själva verket aldrig varit något annat än varans övernaturliga förverkligande eftersom varan aldrig ägt någon sann verklighet; skådespelets mystiska karaktär härrör helt enkelt ur detta att det återspeglar det mäskliga livets kännetecken som objektiva egenskaper. Makten projicerar därför en bild av överlevnaden, sådan som den tillåter den, där den ibland tillfogar beståndsdelar som har ett befriande innehåll och som alltid är öppna mot det möjliga. Därigenom ställs dessa element i förtryckets tjänst: alienationen blir lättare att bära om den smyckas med kritikens blommor.
För dem som vet att tolka vår epoks sätt att framställa samhället blir det allt lättare att tyda vad den härskande klassen drömmer om: inget mindre än ett abstrakt samhälle (abstraherat från samhället) där abstrakta åskådare abstrakt konsumerar abstrakta föremål. Så skulle man uppnå den hett åtrådda överensstämmelsen mellan ideologi och verklighet: återgivningarna skulle bli till världsbild för att ytterst ersätta världen och upprätta en bildvärld, skapad av makten, till salu på marknaden. Den medvetna föreställningen om livet som en produkt av den egna aktiviteten skulle således försvinna ur åskådarens/konsumentens psyke och han skulle i fortsättningen bara bevittna skådespelet om sin egen konsumtion.
Cybernetikens föreställning om upphävandet av filosofin går hand i hand med dess dröm att med skådespelssamhället som grund återupprätta de unitära samhällenas förlorade paradis, berikat med den sociala alienationens tvåtusenåriga framsteg. Denna dröm avslöjar i förbigående den nogsamt dolda och mystifierade egenskapen hos dessa samhällen: de byggde sin enhet enbart på förtryck. I en verklighet som helt och hållet är reducerad till det kvantitativa, fullständigt dominerad av identitetsprincipen, och utan att minsta antydan till samhällskritik hotar dess jämvikt, blir den gamla filosofisk-ekonomiska svadan i själva verket lönlös.
Dessa drömmerier finner för övrigt då och då embryon till ett praktiskt förverkligande, alltid föredömligt avslöjande. Ett sjukhus i Richmond, Virginia, har upprättat en "Livets ö" för allvarligt brännskadade. Det rör sig om en kolossal plastbubbla som hålls helt fri från bakterier. Efter att ha desinfekteras placeras de brännskadade i denna presteriliserade atmosfär. "Ingen anledning till klaustrofobi: Livets ö är genomskinlig" (Paris-Match). I väntan på att ett kärnvapenkrig ska förse denna filantropiska skapelse med de klienter den förtjänar, har samhället upprättat en bild av de villkor det påtvingar: överlevnad i kontrollerad isolering.
Till trots mot varuskådespelets strävan efter en så platt och livlös positivitet, bär det negationen i sitt sköte; och som varje historisk realitet producerar det själv fröna till sin undergång. Det är en gammal socioekonomisk självklarhet att masskonsumtionsindustrins utveckling producerar och överproducerar överproduktion. Vissa sociologer lyckas till och med komma fram till att med överproduktion av varor kommer varje objektiv skillnad mellan tingen att försvinna. Det skulle bara vara möjligt att upprätta en rent subjektiv differentiering. Men att peka på de dolda tendenser till självdestruktion som en sådan process innehåller, överstiger vad en sociolog förmår. När bruksvärdet försvinner övergår den allmänna likheten mellan ting från upplevd övernaturlighet till spöklikt förverkligande. Bruksvärdet är dock den kärna av verklighet som är oundgänglig för bytesvärdets framkomst och fortbestånd. Varan avskaffar själv sina egna villkor. Att systemet kan klara sig utan verklighet betyder bara att verkligheten klarar sig bra utan systemet. Det moderna samhället har gått så långt över tiden med en revolution att det i förväg parodierar sin egen undergång. Prylarna arbetar på varuvärldens fall. De sista prylarna är "nothing gadgets": den ändamålslösa maskinen, maskinen som förstör sig själv, leksakspengar att elda i spisen.
Men varan frambringar också sina egna dödgrävare som inte nöjer sig med skådespelet om dess undergång eftersom de arbetar på att skådespelet ska gå under. Man kan inte vederlägga levnadsvillkoren, bara befria sig från dem.
På den praktiska samhällskritikens alla plan avtecknar sig åtbörder som är mogna att övergå till revolutionära handlingar. Men i avsaknad av en revolutionär rörelse förblir denna praktiska kritik på en individuell nivå. Det berövande tillägnandets nostalgi har legat till grund för en teorin om individuellt återtagande och reducerat detta till en naiv reaktion mot den abstrakta socialisering som har införts med varuformen. Butiksstölder, som ägarnas socialpsykologer så träffande kallar "okända beteenden", är av ett kvalitativt helt annat slag. I överflödets skådespel upphör de så kallade konsumtionsföremålen att vara föremål att avnjuta, för att istället bli kontemplationsföremål, alltmer främmande för dem vars behov de är avsedda att tillfredsställa. Stölden tycks då vara det enda sättet att tillägna sig något för att avnjuta det, till skillnad mot de "kända beteenden" som framstår som kontemplativa, sätt att besittas av tingen utan att njuta dem.
Vissa sociologer har i sina polisiära undersökningar lanserat ett samband mellan kriminella ungdomsgäng och arkaiska samhällen som en stor upptäckt. Detta är emellertid helt enkelt och alldeles uppenbart det verkliga sambandet mellan ett samhälle som befinner sig hitom varan och grupperingar som placerar sig bortom densamma. Den fräcka förstörelsen av varor och krossade skyltfönster påminner om de förkapitalistiska samhällenas överdådiga förstörelseceremonier (med den inskränkningen att sådana handlingar har en begränsad revolutionär betydelse i ett samhälle där det råder överproduktion). Genom att stjäla varor för att ge bort dem övervinner en del unga kriminella denna tvetydighet. De återskapar på en högre nivå den gåvopraktik som var förhärskande i arkaiska samhällen och som varuutbytet, som formalisering av sociala relationer på en lägre nivå av produktivkrafternas utveckling, har kommit att förstöra. De finner på så vis ett beteende som är ännu bättre anpassat till ett samhälle som kallar sig självt överflödssamhälle, och påbörjar i praktiken dess upphävande.
Under tidigare uppror har de mest spontana handlingarna – de som maktens redskap kallar blinda – verkligen varit de mest revolutionärt klarsynta. För att bara ta ett exempel ur vad som nu är aktuellt, vände sig upprorsmakarna i Los Angeles direkt mot det skådespelsmässiga varuutbytet som tjänar som utsmyckning åt deras slaveri; de rustade sig för en attack mot skådespelets himmel. Samtidigt som de krossade skyltfönster och satte eld på varuhus började de på stället att återupprätta bruksvärdet: "En neger kommer dragande på en kärra med ett stulet kylskåp, öppnar det och plockar fram stekar och whiskyflaskor". (L'Express).
Om det är sant att revolutionerna hittills i allmänhet förlorat tid på att klä sig i kostymer från tidigare fester, har fienden – som de tycks ha glömt – alltid vetat att påminna dem om de handlingar som borde ha utförts för länge sedan. Det som man uppfattat som förtvivlans gärningar uttrycker bara en förtvivlan över att de inte utförts tidigare. De kommande revolutionerna måste omedelbart damma av dessa handlingar och fullborda dem utan dröjsmål; som varuskådespelets förstörare är de bärare av ett hopp om ett fritt skapande av livet. Det handlar om att i människornas händer återställa de skatter som rövats bort till skådespelets himmel. Man kallar oss varuvärldens förstörare, när vi bara går att skapa oss själva.
Jean GARNAULT