Ur internationale situationniste nr 7, april 1962.
Den byråkratiska kapitalismen har hos Marx funnit sitt legitima rättfärdigande. Det rör sig här inte om att skänka den ortodoxa marxismen ett tvivelaktigt erkännande för att ha förstärkt de neo-kapitalistiska strukturerna, vilkas nuvarande reorganisering i sig själv utgör en eloge åt den sovjetiska totalitarismen, utan istället att understryka i vilken utsträckning Marx' mest djupgående analyser av alienationen har vulgariserats till de mest banala fakta som, avskalade sin mystik och förkroppsligade i varje handling, dag efter dag präglar själva livet för ett växande antal människor. På det hela taget har den byråkratiska kapitalismen inneburit att alienationen blivit något självklart, den har uppenbarat alienationen för alla, mycket tydligare än Marx kunde hoppas, den har banaliserat alienationen i takt med att själva tillvarons medelmåttighet breder ut sig där nöden avtar. Fattigdomen tar igen på djupet hos vårt sätt att leva det den förlorar på det rena överlevandets plan. Det är åtminstone en allmänt omfattad känsla som rentvår Marx från alla den degenererade bolsjevismens tolkningar. "Teorin" om fredlig samexistens har påskyndat en sådan inställning och avskaffat alla tvivel på att exploatörer kommer riktigt bra överens, trots spektakulära kontroverser.
"Varje handling kan bli en religiös handling", skriver Mircea Eliade. "Människans tillvaro förverkligas samtidigt på två parallella plan: tillfällighetens, blivandets och illusionens plan samt evighetens, beständighetens och verklighetens." Den brutala skilsmässan mellan dessa båda plan på artonhundratalet visade att det skulle ha varit fördelaktigt för makten om verkligheten behållit sin glasyr av gudomlig upphöjdhet. Ändå måste man erkänna att reformismen lyckats där Bonaparte misslyckades: att upplösa blivandet i evigheten och verkligheten i illusionen. Föreningen är visserligen inget äktenskapligt sakrament men den varar och det är allt samexistensens och den sociala fredens förvaltare kan begära av den. Det är också den som tvingar oss att, i varaktighetens illusoriska perspektiv som ingen undflyr, betrakta vår belägenhet som slutet på en abstrakt tillfällighet, som slutet på våra handlingars reifierade tid. Eller tydligare: att se oss själva vid alienationens positiva pol, slutet på den sociala alienationen, slutet på mänsklighetens period av social alienation.
Samhällsbildningar hos urmänniskorna vittnar om en vilja att kämpa effektivare mot naturens mystiska och skrämmande krafter. Men att kämpa i naturen, på samma gång mot som med den, att underkasta sig dess mest omänskliga lagar för att uppnå en större chans att överleva, detta kunde bara ge upphov till en utvecklad form av aggressivt försvar, till en mer komplex och mindre primitiv attityd som på ett högre plan uttrycker de motsättningar som naturens okontrollerade och därmed opåverkbara krafter aldrig upphör att påtvinga. Genom att kampen mot naturens blinda herravälde blev samhällelig, blev den också framgångsrik i takt med att den pö om pö assimilerade den primitiva eller naturliga alienationen fast i en annan form. I kamp mot den naturliga alienationen blev alienationen social. Är det en tillfällighet att en teknologisk civilisation har utvecklats till den punkt där den sociala alienationen uppenbaras då den stöter på de sista resterna av naturens motstånd som teknologin av goda skäl inte lyckats knäcka. Teknokraterna föreslår idag att vi gör slut på den primitiva alienationen genom en storstilad humanitär ansats. De manar oss att utveckla fördelarna hos de tekniker som "i sig" möjliggör att effektivt bekämpa döden, lidandet, obehaget, livsledan. Men det skulle inte vara ett lika stort mirakel att avskaffa döden som att avskaffa självmordet eller önskan att vara död. Det finns sätt att avskaffa dödsstraffet på som gör att man saknar det. Fram till dags dato har den specialiserade användningen av tekniken, eller allmännare: det socio-ekonomiska sammanhang där all mänsklig aktivitet utspelas, kvantitativt minskat tillfällen till lidande och död medan döden själv, som en obotlig sjukdom, ätit sig in i vars och ens liv.
Efter den förhistoriska samlarepoken följer jaktepoken då klaner bildas som strävar efter att öka sina möjligheter att överleva. Under denna epok upprättas förråd och avgränsas jaktmarker som utnyttjas till gruppens fromma och från vilka främlingar förblir uteslutna. Detta förbud är absolut eftersom hela klanens välbefinnande vilar på det. Den frihet som uppnås genom att man inrättar sig bekvämare i naturen, och skyddar sig mot dess stränghet, ger därmed också upphov till sin motsats utanför de gränser som klanen drar upp, och tvingar gruppen att ändra sitt beteende gentemot uteslutna och hotande grupper. Alltsedan sin uppkomst har det socialt organiserade ekonomiska överlevandet förutsatt förekomsten av gränser, restriktioner, intressemotsättningar. Det borde vara allmängods att hittills har både vår egen och historiens utveckling skett inom ramen för ett uteslutande tillägnande; alltifrån att en klass, en grupp, en kast eller en individ griper makten över det socio-ekonomiska överlevandet vars form förblir komplex, som äganderätten till jord, ett territorium, en fabrik eller kapital – till den "rena" maktutövningen över människor (hierarki). Bortom kampen mot regimer som ser sitt paradis i en cybernetisk välfärdsstat, blir det nödvändigt att utvidga kampen mot ett grundläggande och från början naturligt förhållande, i vars utveckling kapitalismen bara spelar en episodisk roll, och som bara kan avskaffas tillsammans med de sista resterna av hierarki, eller mänsklighetens avskum.
Att vara ägare innebär att tillvälla sig en egendom som man utesluter alla andra att komma i åtnjutande av, samtidigt som man tillerkänner var och en abstrakt äganderätt. Genom att utesluta de andra från den faktiska äganderätten, utvidgar ägaren sitt ägande till att omfatta de uteslutna (absolut gentemot de egendomslösa, relativt gentemot andra ägare) utan vilka han inte är någonting. De egendomslösa har å sin sida inget val. Ägaren tillägnar sig dem och alienerar dem i egenskap av de som producerar hans herravälde, medan nödvändigheten att förbli vid liv tvingar dem att mot sin vilja medverka till sin egen uteslutning, att producera den och att överleva på ett sätt som omöjliggör att leva. Uteslutna som de är, deltar de i ägandet genom ägarens förmedling. Detta är ett mystiskt deltagande liksom från början varje förhållande inom klanen, eller sociala relationer som efterhand ersatte principen om obligatorisk anslutning enligt vilken varje medlem utgör en integrerad del av gruppen ("organiskt, ömsesidigt beroende"). Deras överlevande är avhängigt deras verksamhet inom ramen för det uteslutande tillägnandet. De förstärker en äganderätt som de endast befinner sig i närheten av och genom denna tvetydighet uppfattar var och en av dem sig som deltagare i ägandet, som levande fragment av äganderätt, en tro som bara förstärker deras egen belägenhet som uteslutna och ägda. (Extrema exempel på denna alienation: den trogne slaven, snuten, livvakten, centurien, som genom ett slags förbund med sin egen död skänker åt döden en makt som är jämförbar med livsviljan och som med destruktiv energi i sig förenar alienationens negativa och positiva poler: den fullständigt underkastade slaven och den absolute härskaren). Det ligger i exploatörens intresse att upprätthålla och förfina denna föreställning; inte på grund av någon machiavellism utan av ren självbevarelsedrift. Utformningen av vanföreställningar är intimt förknippad med ägarens och hans privilegiers överlevnad. Den bestämmer också de egendomslösas rent fysiska överlevnad, ett sätt att förbli vid liv som exploaterad och utan möjlighet att vara människa. Rofferiet och egenintresset påtvingas också, och uppfattas primitivt, som en positiv rätt fast under en negativ universalitets förtecken. Det uteslutande tillägnandet gäller för alla och rättfärdigas i allas ögon av någon gudomlig eller naturlig lag. Det objektifieras i en allmän illusion, i en översinnlig gudomlighet, i en inneboende lag under vilken var och en upplever en bekvämlighet som är tillräcklig för att hon ska stödja de mer eller mindre trånga gränser som sätts för hennes rätt att leva och för livsbetingelserna i allmänhet.
Man måste uppfatta alienationen som ett villkor för överlevande i detta sociala sammanhang. De egendomslösas arbete är underkastat samma motsägelser som det enskilda tillägnandet. Det gör dem till ägodelar, till dem som åstadkommer tillägnandet och sin egen uteslutning. Men det utgör också enda möjligheten att överleva för slavar, trälar och arbetare så att den verksamhet som upprätthåller tillvaron genom att tömma den på allt innehåll framstår som någonting positivt genom en förklarlig men olycksbådande optisk villa. Arbetet har inte bara förhärligats (i sin form av offer under enväldet och för sitt fördummande innehåll hos den borgerliga ideologin och i de föregivna folkdemokratierna) men framför allt har detta att arbeta för en herre och låta sig alieneras med anhängarens goda samvete kommit att betraktas som det hedervärda priset och det odiskutabla obehaget för att få överleva. Alienationens bästa beskydd är att den uppges tillfredsställa grundläggande behov; det som döljer den bäst är att den kan rättfärdigas på grundval av krav som inte går att ifrågasätta. Alienationen mångfaldigar behoven eftersom den inte kan tillfredsställa några. Idag kan man mäta otillfredsställelsen i antalet bilar, kylskåp och TV-apparater. De alienerande föremålen har inte längre det översinnligas list och mystik: de står där i sin konkreta fattigdom. Den rike är idag den som äger det största antalet utarmade föremål.
Överlevandet har hittills hindrat oss från att leva. Därför kan vi vänta oss mycket av det omöjliga i att överleva, en omöjlighet som hädanefter visar sig alltmer eftertryckligt i takt med att komforten och överflödet av överlevnadens komponenter ställer oss inför valet: självmord eller revolution.
Det heliga härskar även över kampen mot alienationen. Så snart det mystiska täckelset faller och blottar exploateringens relationer och det våld de tar sig uttryck i, framstår kampen mot alienationen i blixtbelysning som en skoningslös närkamp med den nakna makten som plötsligt blottar sin brutala styrka och sin svaghet, en ömtålig jätte vars minsta sår förlänar angriparen herostratisk ryktbarhet. Men då makten överlever får alla ta stryk. Destruktionens praxis, sublima ögonblick då världens komplexitet blir påtaglig och kristallklar, uppenbar för alla. Oförsonliga revolter som slavupproren, les Jacques, bildstormarna, de rasande, les Fédérés, Kronstadt, Asturien och, som framtida löften, raggarna i Stockholm och de vilda strejkerna. Bara förintandet av all hierarkisk makt kan få oss att glömma allt detta. Och det tänker vi göra.
De mytiska strukturernas slitenhet och långsamheten i deras återväxt, som möjliggör ett medvetande och upprorets kritiska innerlighet, är också orsak till att, när de revolutionära "överdrifterna" är över, kampen mot alienationen uppfattas på ett teoretiskt plan som en förlängning av den avmystifiering som föregick revolten. Det är nu klockan klämtar för revoltens mest sanna och autentiska innehåll, vilket kastas överbord av detta "vi ville inte att det skulle gå så här" från teoretiker som tagit på sig att förklara meningen med ett uppror för dem som genomfört det, för dem som förstår att avmystifiera i handling och inte bara i ord. Alla handlingar som utmanar makten kräver idag en analys och taktisk utveckling. Särskild uppmärksamhet bör ägnas åt:
a) det nya proletariatet som upptäcker sin utblottning mitt i ett överflöd av konsumtionsvaror (se den utveckling av arbetarnas kamp som nu tar sin början i England; liksom attityden hos den upproriska ungdomen i alla moderna länder).
b) länder som lider av bitvisa och förfalskade revolutioner och där man förpassat sina tidigare och nuvarande teoretiker till muséet (se de intellektuellas roll i Östeuropa).
c) tredje världen där misstänksamheten mot teknologiska myter eldats under av kolonialismens snutar och legosoldater, dessa de sista och alltför ivriga förkämparna för en översinnlighet mot vilka de själva är det bästa vaccinet.
d) styrkan hos SI ("alla bär på våra idéer") som är kapabel att omintetgöra utkommenderade uppror, "kristallnätter" och insmickrande protester.
Det uteslutande tillägnandet hänger samman med dialektiken hos det enskilda och det allmänna. I den mystik där motsägelserna i slav- och feodalsystemen är grundade försöker den egendomslöse, som för sin egen del är utesluten från äganderätten, att genom sitt arbete tillförsäkra sig sitt överlevande. Och ju mer han strävar efter att identifiera sig med sin herres intressen desto bättre lyckas han. De övriga egendomslösa känner han bara genom deras liknande strävan, genom deras påtvingade överlämnande av sin arbetskraft (kristendomen förespråkade ett frivilligt överlämnande: slaveriet upphör när slaven "med gott hjärta" erbjuder sin arbetskraft), genom deras sökande efter bästa möjliga villkor för överlevandet och genom deras mystiska identifikation. Kampen, som är resultatet av en allmän vilja att överleva, förs emellertid på föreställningarnas nivå där den handlar om herrarnas önskningar och följaktligen släpper lös en viss rivalitet mellan slavar som avspeglar rivaliteten mellan herrarna. Tävlan utspelas på detta plan så länge exploateringens relationer förblir dolda i en mystisk ogenomskinlighet och så länge villkoren för ett sådant dunkel består. Eller åter: så länge graden av slaveri bestämmer graden av upplevd verklighet i slavens medvetande. (Med objektivt medvetande menar vi alltid ett som är medvetet om att vara ett objekt). Å sin sida finner sig ägaren förknippad med en rätt från vilken han är den ende att inte vara utestängd, men som på föreställningarnas nivå upplevs gälla för var och en av de utestängda tagna individuellt. Hans privilegier beror på denna tro, på den vilar också den styrka som är nödvändig att sätta upp gentemot de övriga ägarna, ja den utgör hans styrka. Om han dessutom framstår mindre som herre men desto mer som det godas tjänare eller som den allmänna frälsningens vapendragare, ja då kröns hans styrka med prestige, då kan han till sina privilegier foga att på föreställningarnas nivå (som är den ensidiga kommunikationens enda referensnivå) förneka själva det privata tillägnandets begrepp, han förvägrar var och en denna rätt, han förnekar de övriga ägarna. I det feodala perspektivet ingick inte ägaren bland föreställningarna på samma sätt som de egendomslösa: slavar, soldater, tjänstemän, tjänare av alla slag. Dessas liv var så vidrigt att de i allmänhet inte hade annat val än att leva som en karikatyr av Härskaren (feodalherren, fursten, husbonden, tuktomästaren, översteprästen, Gud, Djävulen...). Härskaren är emellertid själv tvungen att spela en sådan karikatyr. Han lyckas utan att anstränga sig, så skrattretande är han i sina anspråk att leva fullt ut, isolerad bland dessa som inte förmår mer än att överleva. Han är redan av vår sort (med en svunnen epoks storhet som skänker en åtråvärd och stark mustighet åt tristessen): dystert inväntar han som var och en av oss äventyret där han kan ge sig hän på väg mot sin fullständiga förtappelse. Skulle härskaren kunna inse att de som han alienerar är uteslutna och ägda? I så fall skulle han avslöja sig inför sig själv som exploatör, som en rent negativ varelse. Ett sådant medvetande är föga troligt men farligt. Genom att utbreda sin auktoritet och sin makt över största möjliga antal undersåtar, möjliggör han då inte för dessa att hålla sig vid liv, ger han dem då inte en chans till räddning? (Vad skulle hända med arbetarna om arbetsgivarna inte värdigades anställa dem? som 1800-talets skönandar älskade att upprepa). I själva verket avstår ägaren officiellt från alla anspråk på uteslutande tillägnande. Mot den egendomslöses offer, som genom arbete byter sitt verkliga liv mot ett skenliv (det enda som hindrar honom att överlagt välja döden men låter härskaren välja den åt honom) svarar ägaren genom att skenbart offra sin egenskap av ägare och exploatör; han utesluter sig själv på ett mytiskt sätt, han ställer sig i allas tjänst och i mytens (i Guds och sitt folks tjänst till exempel). Med en överdådig gest, med en generositet som skänker honom en underbar aura, ger han avståendet dess rena form av mytisk verklighet; genom att avstå från det gemensamma livet blir han den fattige mitt i en illusorisk rikedom, den som offrar sig för alla medan de andra bara tänker på sig själva, sitt eget överlevande. Genom detta omvandlar han sin belägenhet till prestige. Storleken av hans offer är jämförbar med hans makt. Han blir till hela det illusoriska livets levande referenspunkt, den högsta punkten på en skala av mytiska värden. "Frivilligt" tillbakadragen från de dödligas gemenskap, är det mot gudarnas värld som han stiger, och det är hans mer eller mindre självklara deltagande i det gudomliga som på föreställningarnas nivå (den enda allmänt accepterade referensnivån) helgar hans plats i ägarnas hierarki. I organiserandet av det översinnliga får feodalherren – och genom osmos: innehavarna av makt och produktionsmedel – spela huvudrollen, den roll som han faktiskt spelar i det ekonomiska organiserandet av gruppens överlevnad. Gruppens existens kommer således att på alla plan bero av ägarnas existens som sådana, på dessa som äger alla eftersom de äger allt och som tvingar alla att avstå från livet genom sitt eget unika, absoluta och gudomliga avstående. (Från guden Prometeus, som straffades av gudarna, till guden Kristus, som straffades av människorna, har ägarens offer vulgariserats, förlorat sin helighet, humaniserats). Myten förenar således ägaren och de egendomslösa, den stänger in dem i en form där nödvändigheten att överleva, som rent fysisk eller privilegierad varelse, påtvingar dem att leva i en värld av skenbilder och under det verkliga livets inverterade tecken som är vardagslivets. Det är här vi befinner oss, väntande på att leva på ruinerna av en mystik mot vilken alla våra handlingar protesterar genom att underkasta sig.
Myten, detta det unitärt absoluta där världens motsägelser finner sig illusoriskt upplösta, denna harmoniska och ständigt harmoniserade vision där makten speglar och spacklar sig. Myten är heligt område, den utommänskliga zon där bland mängden av andra uppenbarelser det uteslutande tillägnandet är omsorgsfullt bannlyst. Nietzsche insåg detta: "Allt blivande är en brottslig frigörelse från det eviga varat och straffas med döden." Då bourgeoisien utger sig för att ersätta det feodala Varat med Blivandet, begränsar den sig i själva verket till att degradera varat och, för att öka profiten, upphöja Blivandet, att upphöja sitt eget blivande till Vara, inte längre det absoluta ägandets utan det relativa tillägnandets, ett futtigt, demokratiskt och mekaniskt blivande med dess betonande av framsteg, merit och orsakssammanhang. Ägarens liv hindrar honom från att se sig själv; förenad med myten i en pakt om liv och död är det honom förbjudet att se sig själv som den som njuter livets goda annat än genom att leva upp till föreställningen om sin egen uteslutning – och är det inte genom denna mytiska uteslutning som de egendomslösa kommer att inse sin egen verkliga uteslutning? Han bär ansvaret för en grupp, han axlar en guds bördor. Underkastad dennes välsignelse och förbannelse, sveper han sig i tagelskjorta och låter sig förbrukas. Som en modell av gudar och hjältar utgör härskaren, ägaren det rätta ansiktet hos Prometeus och hos Kristus, hos alla de spektakulära offer som får "den stora majoriteten av människor" att aldrig upphöra att offra sig åt härskarna, åt den lilla minoriteten (man bör framför allt nyansera bilden av ägarens offer: i Kristus fall rör det väl sig närmare bestämt om ägarens son? Eller om ägaren bara kan erbjuda ett skenbart offer, kan ägarens son utsättas för en verklig offerslakt då omständigheterna så kräver; denne är ju bara en ofullgången ägare, en ansats eller ett vagt hopp om framtida ägande. Det är i denna mytiska dimension man kan förstå journalisten Barrès ökända yttrande då kriget 1914 äntligen kom för att uppfylla hans önskningar: "Vår ungdom har som sig bör gått för att i strömmar utgjuta vårt blod"). Denna ganska vidriga lek har, innan den inlemmades med riter och folklore, genomgått en heroisk epok då kungar och stamhövdingar dödades rituellt enligt sin egen "vilja". Historikerna lugnar oss med att dessa vördnadsvärda martyrer snart ersattes av fångar, slavar eller brottslingar. Plågorna har upphört men glorian sitter kvar.
Ägarens offer och de egendomslösas offer ligger till grund för föreställningen om ett gemensamt öde. Med andra ord: uppfattningen om människans villkor grundar sig på en plågsam idealbild där den oupplösliga motsättningen mellan den enes mytiska offer och de mångas offrade liv söker sin upplösning. Det kommer an på myten att, i en följd av statiska ögonblick, förena och föreviga dialektiken hos "livsviljan" och dess motsats. En sådan konstlad och allt dominerande enhet uppnår sitt mest påtagliga uttryck i kommunikationen och särskilt då i språket. På denna nivå, där tvetydigheten är som störst, avslöjar språket frånvaron av verklig kommunikation, det lämnar analytikern åt inbillningsfoster, åt orden, dessa tidlösa och flytande ögonblick, vars innehåll ändras med dem som uttalar dem på samma sätt som begreppet offer ändras. När det sätts på prov kan språket inte längre dölja det grundläggande missförståndet utan bäddar för en kris i allas deltagande. I en epoks språk kan man följa den totala revolutionens spår, ofullkomlig men alltid inneboende. De är hänförande och skrämmande tecken på de omvälvningar som de förebådar. Men vem tar dem på allvar? Misstroendet som riktas mot språket är lika djupt och spontant som det förakt som omger myterna, vid vilka man för övrigt ändå är djupt fästade. Hur kan man precisera nyckelord med andra ord? Hur kan man med hjälp av fraser påvisa det fraseologiska organiserandet av skenbilder? De bästa texterna väntar fortfarande på sitt rättfärdigande. När en dikt av Mallarmé framstår som enda förklaring till en revolthandling, då kan man utan tvetydighet prata om poesi och om revolution. Att vänta och förbereda sig för detta ögonblick innebär att man behandlar information, inte som en sista tryckvåg vars betydelse undgår alla, utan som den första återverkningen av en framtida handling.
Myten, som är född ur människornas vilja att överleva naturens okontrollerbara krafter, har spelat ut sin roll som redskap för den allmänna välfärden men fortsätter att utöva sin tyranniska makt genom att reducera livet till enbart överlevande, genom att förneka det som rörelse och helhet.
När myten ifrågasätts, omfattar den det som ifrågasätter den, den slukar och smälter det förr eller senare. Inget av det som försöker förstöra de förhärskande andliga strukturerna, varken föreställningar eller begrepp, kan motstå den. Den härskar över beskrivningen av fakta och upplevelser på vilka den tvingar sin uttolkande struktur (dramatisering). Det medvetande om det upplevda som finner sitt uttryck på de organiserade skenbildernas nivå är i själva verket ett förlorat medvetande.
Myten lever på det belönade offret. Eftersom varje individuellt liv också medför att detta liv förnekas, måste den upplevda erfarenheten beskrivas som offer och gottgörelse. Som erkänsla för sin försakelse skördar den upptagne (den befordrade arbetaren, specialisten, direktören – nya martyrer som helgonförklaras demokratiskt) en skyddande nisch i skenbildernas organisation, han finner sig väl tillrätta i alienationen. Men det kollektiva skyddet försvann med de sista unitära samhällena, det enda som består är deras konkreta efterföljare för allmänt bruk: tempel, kyrkor, palats..., minnen av ett universellt beskydd. Idag återstår individuella skyddsrum. Deras effektivitet kan ifrågasättas men det råder inget tvivel om deras pris.
Det utarmade livet utspelar sig framför allt i ett formellt sammanhang. Visserligen föds det ur de sociala relationer som det uteslutande tillägnandet skapar, men det får sin väsentliga form av det uttryck dessa relationer tar sig. Denna form, som är universell, oomtvistlig men alltid ifrågasatt, gör tillägnandet till en rätt som erkänns av alla och som alla är uteslutna från, en rätt som man bara får om man avstår från den. Och för att den mest autentiska upplevelse inte ska krossa det sammanhang i vilket den finner sig fångad (ett brott som benämns revolution) kan den bara bli medveten, uttryckas eller kommuniceras under inverterade förtecken så att dess grundläggande motsägelser förblir fördolda. Med andra ord: om ett positivt projekt avstår från att fullfölja en praxis av radikal omvälvning av levnadsvillkoren – villkor som i alla sina yttringar är det uteslutande tillägnandets villkor – har det inte minsta chans att undvika att den negativitet som härskar över de sociala relationerna tar över; det fångas in som sin egen spegelbild, i sin inverterade betydelse. I det totaliserande perspektiv där det uteslutande tillägnandet bestämmer villkoren för allas hela liv och där det inte längre är någon skillnad på dess verkliga och dess mytiska makt (båda är både verkliga och mytiska) tillåter det inte den upplevda erfarenheten att komma till uttryck annat än som sin motsats. Hela livet är nedsänkt i en negativitet som fräter och formulerar det. Att prata om liv idag är som att prata om rep i hängd mans hus. Vi har tappat nyckeln till livsviljan men alla dörrar till gravkammaren står öppna. Men allt tal om tillfälligheter och slumpens skördar räcker inte längre för att rättfärdiga vår leda; de som fortfarande accepterar att leva tryggt i sin trötthet gör sig bekvämt en avslagen bild av sig själva genom att blunda för att var och en av deras vardagliga handlingar är en levande dementi av deras hopplöshet, en dementi som borde få dem att inte misströsta om annat än sin egen brist på fantasi. Bland dessa bilder, där livet är bortglömt, öppnar sig ett spektrum av valmöjligheter mellan två extremer: den erövrande och den förslavade vilden å ena sidan och å den andra helgonet och den rene hjälten. Luften i detta skithus går inte längre att andas. Världen och människan som representation stinker as och hädanefter finns ingen gud som kan omvandla slakthuset till liljekullar. Efter all den tid som människan har dött och accepterat förklaringarna från gud, naturen och de biologiska lagarna, är det då inte dags att fråga sig om inte detta beror på att så mycket död, av mycket precisa anledningar, har ätit sig in i varje ögonblick av våra liv.
Det uteslutande tillägnandet kan alldeles särskilt betraktas som ett tillägnande av ting genom tillägnandet av varelser. Det är källan och det upprörda vatten där alla reflexer blandas till otydliga bilder. Dess verksamhetsfält och inflytelsesfär, som täcker hela historien, tycks hittills ha utmärkts av en dubbel bestämmelse: en ontologi grundad på förnekandet av jaget och på offret (dess objektiva respektive subjektiva aspekter) och en grundläggande dualitet, en uppdelning mellan särskild och allmän, individuell och kollektiv, privat och offentlig, teoretisk och praktisk, andlig och materiell, intellektuell och manuell, etc. Motsättningen mellan det universella tillägnandet och den universella expropriationen förutsätter att härskaren utpekas och isoleras. Denna mytiska bild av terror, av nödvändighet och avståndstagande erbjuder sig åt slavar och tjänare, åt alla dem som strävar efter att ömsa skinn och byta omständigheter. Den är en illusorisk spegelbild av deras deltagande i ägandet, en naturlig illusion eftersom de faktiskt deltar genom sitt dagliga offer av sin energi (det som under antiken kallades straff och pina och som vi kallar arbete), och eftersom detta ägande skapar dem i den mening att ägandet utesluter dem. Härskaren har inget annat val än att klamra sig fast vid begreppet arbete-som-offer likt en annan Jesus vid sitt kors och sina spikar, att försöka göra offret trovärdigt, att låtsas avstå sin rätt till exklusiva njutningar och att upphöra expropriera med rent mänskligt våld (d.v.s. oförmedlat våld). Handlingens storsinthet mildrar det bakomliggande våldet, det ädla hos offret skänker specialtrupperna absolution, erövrarens brutalitet upplöses i en upphöjdhet där härskandet är inneboende, gudarna avskaffar omedgörligt rättigheter, de är gnälliga herdar åt en fridfull hjord av "Varande och Viljande-vara Ägare". Satsningen på det översinnliga och det offer detta implicerar är härskarens snyggaste erövring, hans flottaste underkastelse inför nödvändigheten att erövra. Den som snor åt sig ett stycke makt utan att två sig med detta avstående (som till exempel rånaren eller tyrannen) finner sig förr eller senare snärjd som ett djur eller värre: som en som inte ser till några andra mål än sina egna och vars uppfattning om "arbete" inte tar den minsta hänsyn till de övrigas själsfrid: Troppmann, Landru, Petiot som lägger upp sin budget utan att ta med i räkningen försvaret av den fria världen, det kristna västerlandet, Staten eller de mänskliga värdena; den är slagen på förhand. Genom att strunta i spelets regler stör pirater, gangsters och laglösa de goda samvetena (de samveten som är avspeglingar av myten), men genom att döda skurken eller göra honom till snut skänker härskaren sin allmakt åt den eviga sanningen: den som inte betalar med sitt liv förlorar själva överlevandet, att skuldsätta sig för rätten till ett betalt liv. Härskarens offer är det som skänker kontur åt humanismen, det som utgör humanismen och – låt det stå klart en gång för alla – den ynkliga negationen av allt mänskligt. Humanismen, det är den enväldigt skojande härskaren tagen på allvar och hyllad av dem som i det skenbara offret, denna skrattretande skenbild av deras eget verkliga offer, vill se en anledning att hoppas på frälsning. Rättvisa, människovärde, ädelhet, frihet... dessa ord som gläfser och gnäller, är de något annat än knähundar vars hussar lugnt inväntar deras hemkomst sedan heroiska lakejer tillkämpat sig rätten att rasta dem? Att använda sig av dem, det är att glömma att de utgör den behagliga ballast med vilken makten höjer sig utom räckhåll. Och antag att en regim får för sig att härskarnas mytiska offer inte får vulgariseras i lika universella former utan börjar förfölja dessa ord och kasta sig över dem för att förgöra dem, då kan man bara förvänta sig att vänstern försöker bekämpa detta med ett bräkande ordkrig där varje ord påminner om någon tidigare härskares "offer" och ropar efter någon ny härskares inte mindre mytiska offer (en vänsterhärskare, en makt som mejar ner arbetarna i proletariatets namn). Det som utgör den humanism som är förbunden med begreppet offer hör hemma hos härskarnas och slavarnas gemensamma fruktan; det är inget annat än solidariteten hos en vettskrämd mänsklighet. Men vilket ord som helst blir till ett vapen så snart det kompar handlingarna hos dem som förkastar varje hierarkiserad makt; Lautréamont och de illegalistiska anarkisterna har alltid förstått det, dadaisterna likaså.
Tillägnaren blir alltså ägare i samma ögonblick han överlämnar ägandet av varelser och ting i Guds händer eller åt en universell översinnlighet, vars allsmäktighet återfaller på honom som en nåd som helgar hans minsta nyck. Att utmana en sålunda helgad ägare, det är att angripa Gud, naturen, fosterlandet eller folket, det är med ett ord att utestänga sig själv från den fysiska och andliga världen. För dem som lägger bruket av våld till Marcel Havrennes humor när han så lustigt skriver: "det gäller inte att regera och ännu mindre att låta sig regeras", för dem finns varken frälsning eller förbannelse, ingen plats i världsordningen, varken hos Satan, denne de troendes store allierade, eller i myten, vars levande bevis för dess onyttighet de är. De föddes för ett liv som återstår att skapa; i den utsträckning de levde är det med detta hopp de gick i döden. Ur singulariseringen i upphöjdheten följer två satser:
a) om ontologin implicerar upphöjdhet är det klart att varje ontologi a priori rättfärdigar förekomsten av härskare och hierarkisk makt där härskaren återspeglas i mer eller mindre trogna, degraderade bilder.
b) till åtskillnaden mellan manuellt och intellektuellt arbete läggs en åtskillnad mellan arbete-som-verkligt-offer och dess organisering som skenbart offer.
Det är frestande att förklara fascismen – bland andra orsaker – som en trohetshandling, ett kättarbål av en borgarklass som hemsöks av mordet på Gud och av det stora, heliga skådespelets förstörelse och som viger sig åt djävulen, åt en inverterad mystik, en svart mystik med dess riter och brännoffer. Mystik och storkapital.
Låt oss heller inte glömma att den hierarkiska makten inte kan förekomma utan översinnlighet, utan ideologier, utan myter. Myten om avmystifiering är för övrigt beredd att återupprätta den: det räcker att helt filosofiskt "undgå" att avmystifiera i handling. Därefter blir varje vederbörligen avsnoppad avmystifiering smärtfri, eutanasisk, med andra ord humanitär. Det är bara det att den rörelse som avmystifierar kommer att kröna sitt verk genom att avmystifiera avmystifierarna.
Raoul VANEIGEM
(fortsättning i nästa nummer.)
- Vad blir det av den helhet som är
inneboende i det unitära samhället då den ställs inför borgarklassens demolering
av denna enhet?
- Kan en konstgjord återupprättelse av denna enhet lura arbetaren, alienerad i
konsumtion?
- Men vilken framtid har helheten i ett fragmenterat samhälle?
- Vilket oväntat överskridande av detta samhälle och hela dess organisering av
föreställningar kan leda oss till en lycklig upplösning?
Detta är vad ni behöver veta och det är vad som kommer att visas i andra delen av denna studie.