Publicerat: Förbundet Arbetarmakt, apr 1976
Digitalisering: FAM
Korrektur: Jonas Holmgren
I två artiklar i tidningen ARBETARMAKT (nr 1/75 och nr 2/75. Finns även i ARBETARPRESS' pamflett "Arbetarråden, de proletära maktorganen") har den tyska revolutionen efter 1:a världskriget tagits upp till behandling. I samband med dessa artiklar utlovades en tredje artikel om de politiska organisationer under denna revolution vilka stod för en radikal, "vänsterkommunistisk" teori och praktik. Denna artikel publiceras härmed i RÅDSMAKT nr 8. Vi vill inte göra anspråk på att vara någon av dessa gruppers organisatoriska arvtagare. Det är snart sextio år sedan den tyska revolutionen, och märkligt vore om vi ingenting lärt av den händelserika tid som legat däremellan. "Privilegiet" att blott vara sina ideologiska föregångares ödmjuka lärjungar överlämnar vi med varm hand åt leninisterna.
Redan 1920 gav historien själv dödsstöten åt syndikalismen i sin "klassiska" form - den avslöjade sig obarmhärtigt när den testuggande puritanen Rocker tog avstånd från arbetarnas väpnade uppror i Ruhr med motiveringen att väpnade uppror inte stämde in på de syndikalistiska blåkopiorna för övertagandet av samhällsmakten. De som ingenting lärt av detta är bortom all räddning.
Men syndikalismen gick igen även i organisationer som inte bekände sig till dess officiella liturgi - som exempelvis i Tysklands Allmänna Arbetarunion. I sitt avvisande av den falska motsättningen mellan "federalism" och "centralism" (se AAU:s "riktlinjer") höjde man sig visserligen skyhögt över de ortodoxa syndikalisterna, men i det sterila tjafset om "politiska organisationers" rätt att vara eller icke vara - som sedermera ledde fram till AAU:s sprängning - går den syndikalistiska vålnaden igen. Det är en exakt parallell till det snart halvsekelgamla grälet mellan anarkosyndikalister och "rena" syndikalister om de förstnämnda har rätt att bilda en separat organisation eller inte, utanför "massorganisationen".
Vad som fällde den tyska revolutionen 1918-23 var dock inte en oförmåga hos de "vänsterkommunistiska" organisationerna att frigöra sig från diverse ideologisk barlast av syndikalistiskt märke. Långt därifrån. Det var inte ens den fortsatta närvaron av "de andra" kommunisterna, Moskva-bulvanerna. Dessa senares inflytande gick upp och ner i takt med klasskampens utveckling - d.v.s. det gick ner när klasskampen sköt fart. Att de framåt 1924 lyckats återta sina förlorade positioner från sina "vänsterkommunistiska" rivaler om massornas gunst var ett tecken så gott som något på att den tyska revolutionen vid denna tidpunkt var både död och begraven. Det största hotet kom istället från socialdemokratin, som under hela revolutionen aldrig på ett eftertryckligt och slutgiltigt sätt kastades ur sadeln. Även under revolutionens höjdpunkter kunde den påräkna stöd från hundratusentals tyska arbetare. Skälet till detta har, i ett privat sammanhang, angetts av den än idag synnerligen aktive "vänsterkommunisten" Paul Mattick: I den tyska arbetarklassens ögon var aldrig hoppet fullständigt ute om en "fredlig", reformistisk utveckling. Arbetarklassens absoluta majoritet riskerar aldrig sitt skinn för en revolution om den inte är fullständigt övertygad om att ingen annan väg finns ut ur en olidlig situation. Detta, och inte själva effektiviteten hos det socialdemokratiska propagandamaskineriet, var det huvudsakliga skälet till den tyska revolutionens nederlag. Kanske är detta också den främsta lärdomen vi har fått av den tyska revolutionen.
I nr 5 av RÅDSMAKT fanns en kritik av trotskisternas (i Sverige representerade av KAF) analys av Sovjet som en "degenererad arbetarstat". I detta nummer går vi vidare med analysen av det sovjetiska produktionssättet, ironiskt nog genom en recension av en universitetsuppsats som två trotskister är ansvariga för. Denna uppsats (som förväntas utkomma i bokform under sommaren på KAF:s förlag eller något annat förlag närstående denna organisation) tar upp en annan flugig teori om Sovjet, nämligen den maoistiska "analysen" av Sovjet som ett kapitalistiskt land. Recensionen får sålunda karaktären av en kritik både mot de vilka uppsatsen är riktad emot och de som står bakom den.
Ett påpekande är på sin plats: I recensionen talas om två sovjetiska planeringsorgan, Gosplan och Gosnab. Det förra är det organ som ansvarar för planeringen tidsmässigt sett, det senare för den fysiska fördelningen av resurser.
Slutligen tar en trött arbetare till orda, som följt Förbundet Kommunists (FK) utveckling på det fackliga området under flera år; sett hoppet om en juste utveckling tändas, så släckas, tändas och släckas på nytt, etc. etc. i FK:s slingriga väg genom tillvaron. Vi hoppas att vi med nästa nummer av RÅDSMAKT eller i annat forum kan följa upp denna artikel med en större genomgång av facket och hur vi som revolutionärer bör förhålla oss till detsamma.
RÅDSMAKT:s redaktion, april 1976
Last updated on: 6.1.2010