Fabriksorganisationen är första steget mot gestaltandet av den särskilda proletära organiseringen - rådsorganiseringen. Ansatser till en sådan organisation har varit för handen vid ett flertal tillfällen. Men först revolutionen har utpräglat frambringat sådana fabriksorganisationer, vilka kan ses som de första frukterna av det rena klassmedvetandet hos proletariatet. De uppstod som nödvändigheter, som klasskampsvapen för de arbetare som ville kämpa. De gamla organisationerna, i synnerhet fackföreningarna, varken ville eller kunde det.
Fabriksorganisationerna är alltså ingen artificiell konstruktion. De är inte heller tillfälliga nödfallsprodukter, utan inom dem kommer - på grund av produktionsförhållandena och den teoretiska klarheten över de egna förhållandena - proletariatets klassmedvetande födas till kraftfullt liv. De är nya bildningar, uppväxta underifrån, stadda i expansion, och de kommer att bryta sönder och rasera det gamla och låta socialt liv och tänkande bli verklighet.
Ingen kan förneka att vi lever i en epok där den kapitalistiska världen står vid slutet av sina utvecklingsmöjligheter. Endast den kommunistiska produktionen innebär en utväg. I denna epok måste den väg uppenbaras, på vilken omvälvningen snabbast och säkrast kan bli genomförd. Det kommer inte bara an på att ha den politiska makten i händerna (det hade proletärerna 1918), utan på att behålla den. Och därför är det proletariatets mest angelägna uppgift, på grund av den styrka kapitalet har i Västeuropa genom sina organisationer och institutioner (staten, militären, parlamentarismen, förvaltningen, byråkratin, utbildningen och arbetsledarskapet) - medan det fortfarande i stor utsträckning står under den kapitalistiska ideologins inflytande - att göra klart för sig möjligheterna och förutsättningarna att fullständigt bryta ner alla gamla former. Om man bara kritiserar, bara förnekar, utan att kunna ställa några positiva förslag, blir man kvar i. den borgerliga världen. Kritik av sin värld - också av allra skarpaste slag - utövar även de intellektuella borgarna.
Men enbart spott och spe och ironi är inte något vinnande uttryck för proletärt klassmedvetande. Kampen mot centralism och kadaverdisciplin, mot ledar- och bossvälde kommer inte att kunna föras enbart genom att man bekämpar den med strid på kniven och slår den i stycken, utan att man rycker upp den med rötterna genom framväxandet av rent proletära former (som en början till rådsorganiseringen). I fabriksorganiseringen kommer dessa krav att födas till liv.
Om arbetarna önskar se sin slutgiltiga frigörelse som klass, och inte bara den ena klickens eller skiktets fördelar, så måste de finna former, som helt och hållet är dess eget verk som klass, inte några "ledares" produkt. De måste finna former under vilka det egna tänkandet och handlandet inte bara är en fras, utan kan förverkligas. Och sådana former kommer från sitt innersta väsen, d.v.s. ur deras framväxt ur den proletära klassviljan, att stå i absolut motsättning till varje form som på något sätt sammanhänger med kapitalismen. Även om de också inte genast kan vara "helt rena", då vi lever i en övergångstid, så måste deras riktning obetingat och ständigt vara entydig. I dem måste den proletära solidariteten följa precis som ur ett räkneexempel. Självklart blir den därmed till ett oavvisligt nödvändigt krav.
Fabriksorganisationerna är i första rummet klasskampsorganisationer.
De är (sammanfattade i Allmänna arbetarunionen) varken ett politiskt parti eller en fackförening. Bägge förstådda i sin hittillsvarande betydelse, d.v.s. sådana bildningar som vi kan se prov på hos dagens partier och fackföreningar.
I sitt medvetande om sin enhetlighet som klass, börjar proletariatet organisera sig för det slutliga störtandet av det gamla samhället. I fabriksorganisationerna enas de stora massorna genom sin medvetna klassolidaritet, sin proletära klassolidaritet; här förbereder sig proletariatet organiskt (d.v.s. som en naturlig process; på naturligt sätt, som motsvarar omständigheterna) för enandet. Fabriksorganisationen är en första början på kommunismens tillblivelse, och blir som ryggrad i fabriksråden det kommande kommunistiska samhällets fundament. Det klasslösa samhället innebär: total gemensam förvaltning och totala sociala uttrycksformer. Det betyder absolut förenhetligande av det ekonomiska fundamentet.
Var och en erhåller till att börja med så mycket som möjligt. Var och en måste arbeta så mycket som för stunden är nödvändigt.
Bildandet av en sådan fabriksorganisation som klasskampsorganisation kan bara ta sin början utgående från företagen. Här står den ene bredvid den andre som klasskamrat, här måste var och en stå som likaberättigad.
Här står massan i produktionens drivverk, och strävar efter att bryta ner det, slå sönder det för att så själva leda det. Här försiggår den andliga kampen, medvetandets revolutionering, i en outsinlig ström från man till man, från massa till massa. Allt inriktar sig på högre klassintresse, inte på föreningsegoism. Yrkesintresset, inskränkt till vad som tillkommer det. Fabriksorganisationen blir i allt högre grad till ett oändligt rörligt instrument i klasskampen, till en, genom möjligheten till ständiga nyval, avsättningar o.s.v., ständigt av friskt blod sprudlande organisation.
Fabriksorganisationerna som en mängd livskraftiga enheter sluter sig samman till Allmänna Arbetar-Unionen. Denna sammanslutning är inte bara den villkorliga hopbuntningen av olikartade, avskilda och bara för sig själva existerande bildningar. Det är en inre nödvändighet. Liksom rådsidén utvecklat sig som uttrycket för proletärernas klassvilja, så måste med nödvändighet fabriksorganisationerna sammanväxa. De bildningar som uppstått som brottstycken finner sin avslutning först i den stora strömmen av utvecklingen till proletariatets organisationsform. De flyter med nödvändighet samman, likt enstaka bäckar finner vägen till ån. En sådan sammanslutning, som en sammanslutning i rådsidén, är en som utgår underifrån, en av den proletära klassen önskad och nödvändig process. Kampen som utsugen klass smider samman, den frambringar och formar den sociala bindningen, den proletära solidariteten, klassolidariteten. Inte solidaritet i ord, utan i handling.
Naturligtvis är Allmänna Arbetar-Unionen en samlingsorganisation, som en början på rådsorganiseringen, aldrig något avslutat. Ständigt nya fabriksorganisationer flyter till och ofta nog kommer istället för klart vatten, smuts och slam att blandas in. Detta är en ofrånkomlig process. Rådsorganiseringen måste oavbrutet kämpa för sin renhet.
Den kamp som Allmänna Arbetar-Unionen har att föra, är klasskamp i sin renaste form. En del av denna kamp är redan avklarad, genom att den har uppbyggts i motsättning till kapitalistiska organisationsformer och i enlighet med den proletära rådsidén. Vid varje tillfälle strävar den efter att i produktionsprocessen omsätta dessa tankar till verklighet. Genom själva sin existens utgör den ett ständigt hot mot alla kapitalistiska former. Den ger ett exempel på utvecklandet och den långsamma utkristalliseringen av det proletära klassmedvetandet och tvingar på detta sätt det samlade proletariatet till ett ställningstagande. Den påminner ständigt om huvudlinjen i dess revolution. Utvecklingen inom denna riktning kommer att låta kampen mellan den så kallade centralismen och federalismen att försvinna allt mer dag för dag. Utifrån Allmänna Arbetar-Unionens ståndpunkt blir striden mellan dessa bägge principer, organisationsformer, till en överflödig ordstrid. Man måste naturligtvis förstå dem i sin hittillsvarande betydelse och inte tilldela dem någon ny mening.
Med centralism menar vi den form, som leder massan till avtagande aktivitet, viljeförlamning och slutligen knäcker den. Den är för Allmänna Arbetar-Unionen djävulen, som måste förintas. Den är antisocial.
Federalismen är dess motsats, men dess motsats på samma produktionssätts grund. Den innebär självförhärligande, hårdnackad självrådighet för den enskilde individen (eller det enskilda företaget, - området, - nationen). Också den är antisocial och inte mindre viktig att bekämpa.
Bägge formerna utvecklade sig allteftersom under de gångna århundradena. Federalismen övervägde under medeltiden, centralismen i den högkapitalistiska perioden.
Sympatierna för federalismen beror helt enkelt på, att man i den ser förnekandet av centralismen, och därför antar att den bringar frihet och paradis. Denna strävan efter federalism leder så till en karikatyr av autonomin (självbestämmanderätten). Man tror att man handlar proletärt-socialt, när man tillerkänner varje område, ort (ja till och med varje person) autonomi i alla frågor. I verkligheten innebär detta att avskaffa kejsardömet och istället inrätta en mängd små furstendömen. Överallt uppstår små kungar (funktionärer), som för sin del behärskar en bråkdel av medlemmarna "centralistiskt" som sin egendom. Som helhet uppstår splittring och förfall.
Både centralism och federalism är borgerliga uttrycksformer. Centralismen är mer storborgerlig, federalismen småborgerlig. Bägge är antiproletära och förlamar den rena klasskampen. Proletariatet vet, att det endast genom fastare sammanslutning kommer att övervinna kapitalet. Denna sammanslutning framgår i allt större styrka och i allt vidare omfattning i bildandet av rådssystemet.
I detta, med sin kontroll underifrån, sitt frigörande av alla proletära anlag och krafter, sin bindning mellan massor och ledare, löser sig alla motsättningar, alltmedan i denna utveckling av klassmedvetandet, utvecklandet av den absoluta sociala samhörigheten förverkligas. Först ideologiskt, sedan, genom en planekonomi, också ekonomiskt.
Det är förståeligt, då Allmänna Arbetar-Unionen ännu har lång väg kvar till målet, att många fel kommer att göras (i synnerhet övergrepp från enstaka funktionärer och lokalorganisationer; ofta nog förklarade just genom slarvigheten hos "autonoma" instanser) , med påföljd att "centralisterna" och "federalisterna", vilka för det mesta består av goda, men oklara kämpar, ges ständigt nya möjligheter att var och en skälla på diktaturer eller fordra mer diktatur. Detta kommer inte att utgöra något hinder för att gå den raka vägen, vilket innebär: Proletariatet söker och finner som internationell klass i utbildandet av rådssystemet sin allt fastare sammanslutning, vilken sätter det i stånd att övervinna kapitalismen och dess anda och senare finna sin fulländning i det klasslösa samhället.
Ur sättet att bygga upp Allmänna Arbetar-Unionen, som avspeglar sig i organisationsstatuterna, uppstår inom denna ett annat förhållande mellan Massa och Ledare än i organisationer av kapitalistisk karaktär. Om proletären i dessa är en lekboll för politiska fixartyper, så blir de här i högre grad bärare av sitt eget öde, sin klass' öde. Här börjar teorin utöva sin makt, däri den säger: arbetarklassens verkliga befrielse kan bara vara ett verk av arbetarna själva.
Begreppet "massa" får en annan betydelse än i det kapitalistiska systemet. I det privatkapitalistiska tänkandet är massan liktydigt med osjäliga djur, ett objekt som man styr som man vill. Den betraktas som bestämda människors, instansers, klickars "egendom". För det proletära tänkandet är dock massan ingen osammanhängande flock av oklara egoister, utan massan är proletariatet, så långt det är oupplösligt förbundet i socialt tänkande och vilja.
En sådan massa uppstår bara genom ett ständigt stegrat, organiserat självständigt handlande, i kampen mot kapitalet, vid uppbygget av den egna organisationen, senare genom jämlik medverkan i produktionsprocessen.
Därmed är det redan sagt vad "ledare" innebär i den proletära bemärkelsen. Ledaren måste vara fast förbunden med denna klassmedvetna massa. Han kommer att framställa och gestalta denna massas liv och tänkande, och i sin tur få massan att glöda med sin eld. Han måste kämpa, inte likt företagaren som kämpar för sin fabrik, för sitt folk, sin nation, utan han måste kämpa som del av den stora socialt-proletärt kännande, tänkande, viljande massan, som är utbredd över hela världen. Han får inte kämpa med medvetandet "Jag vill göra den proletära rörelsen till min rörelse, revolutionen är min angelägenhet, man måste följa mig", det är privatkapitalism, det är borgerlig ideologi.
Den Allmänna Arbetar-Unionen avsvär sig i sin kamp inte "ledare" överhuvudtaget. Detta vore att avsvära sig varje klokhet, varje duglighet, varje stark vilja. Det vore inte socialism, utan ett borgerligt militärt tukthus, dödande likriktning, förväxling av den levande människan med en maskindetalj. Det vore utopism, då vi står i början av kampen och inte vid slutet. Å andra sidan kommer den proletära ledaren att belastas med det största ansvar. Det är bara så att förutsättningen är utgående från organisationen, systemet, att det finns en absolut säker kontroll över varje ansvarig. I denna riktning rör sig rådsorganisationen. Den för en skoningslös kamp mot minoritetsdiktaturen och organiserat klick- och instansvälde, som är lösgjort från massornas behov och villkor, och som arbetar med kapitalistiska myglarmetoder. Den vänder sig på det allra skarpaste mot de intellektuella. Med intellektuella menas de människor, som använder sin överlägsna bildning till att göra proletariatet till en tummelplats och lekboll för sina egna idéer och intressen.
Den Allmänna Arbetar-Unionen står i sitt inre och sitt yttre i en oöverbrygglig motsats till den kapitalistiska bourgeoisin. Det ger sig självt, att den ställer sig på proletariatets diktaturs grund. Uppnåendet av denna diktatur är dess främsta politiska mål. En sådan diktatur innebär: Det finns i kampen för det kommunistiska, klasslösa samhället, inget utrymme för kompromisser mellan utsugare och utsugna, mellan kapital och arbete. Till dess genomförande hör med nödvändighet det uteslutande viljemässiga bestämmandet av proletariatet över alla politiska och ekonomiska inrättningar i samhället via rådsorganisationen.
Diktaturens varaktighet är beroende av de gamla makternas försvinnande.
Allmänna Arbetar-Unionen brännmärker den (borgerliga) demokratins bedrägeri. En sådan demokrati har ekonomisk ojämlikhet som förutsättning.
Att vidare relatera en sådan (röstsedels-)demokratis karaktär för proletärer, som fått känna av dess verkningar i outplånlig fruktansvärdhet sedan augusti 1914, är överflödigt. Varje demokrati av sådan art är de besuttnas diktatur. I det ögonblick, då alla förutsättningar för proletariatets maktövertagande är för handen, d.v.s. när kapitalismens upprätthållande bara är möjligt genom ett stegrande av utsugningen över alla mått, över otaliga miljoner proletärers lik, då kommer de utsugna att i växande antal ta upp den revolutionära kampen mot "demokratin" och inte slå sig till ro förrän kapitalet är krossat. Frivilligt kommer det aldrig att abdikera, bara skenbart (som i Ungern). Är nu proletariatet härskande klass, då kommer det att bli nödvändigt - medan samtidigt byggandet av kommunismen pågår - att med all kraft hålla nere kontrarevolutionära rörelser med våld. Allt annat vore självmord. Proletariatets diktatur är oförenlig med bourgeoisins frihet. Att spjärna däremot är antingen oförstånd, välmenande prästesnack, utopism eller direkt eller indirekt stöd åt kontrarevolutionen.
För Allmänna Arbetar-Unionen innebär den självklara bekännelsen till proletariatets diktatur och ett totalt avvisande av varje slag av samarbete med kapitalet. Det är bekännelsen till den proletära klasskampen med dess egna metoder.
Politiken, en sådan organisations kamp, har från första början proletär klasskaraktär. Det innebär framförallt tillbakavisandet av varje slag av parlamentarism. Ja, tvärtom, måste det uttryckas, att i och med existensen av sådana arbetsplatsorganisationer, blir varje parlamentarism med nödvändighet ett sabotage mot den proletära revolutionens framskridande.
Vidare är Allmänna Arbetar-Unionens kamp fullständigt internationell till sin inriktning. Proletariatet som klass bestäms i sitt handlande endast genom sin karaktär av internationell enhet. Internationalernas synpunkt står främst. Allmänna Arbetar-Unionen styr i riktning mot internationell samekonomi, det är i sin yttersta konsekvens mänskligheten som klasslöst samhälle. Självklart är arten och formen av dess kamp i viss grad bunden av landets betingelser, i vilket den kämpar. Den kommer att ständigt bemöda sig att upprätta kontakter mellan de revolutionära råden i de olika länderna.