Originalets titel: "Les classes sociales dans le capitalisme aujourd'hui".
Översättning: Inga Brandell
Digitalisering: Jonas Holmgren
Fram till nu har vi konstaterat vissa gemensamma kännetecken för de nya småborgerliga gruppernas klassdeterminering: de är löneanställda arbetare, som inte tillhör arbetarklassen, men som också är exploaterade av kapitalet, antingen på grund av att de säljer sin arbetskraft, eller också på grund av kapitalets dominerande ställning för bytesvillkoren (tjänstesektorn). Det gäller här en bestämning som huvudsakligen följer av de ekonomiska förhållandena (icke produktivt arbete). Men det står klart att den gemensamma ekonomiska ställningen inte räcker för att vi ska betrakta dessa olika grupper som tillhörande en enda klass, den nya småbourgeoisin. Det är nödvändigt att också stödja sig på deras plats i den samhälleliga arbetsdelningens politiska och ideologiska förhållanden. Den platsen kommer verkligen att visa bredden i dessa gruppers gemensamma bestämningar.
Redan när det gällde de grupper som övervakar arbetsprocessen och ingenjörer och tekniker såg vi ju vilken viktig roll uppdelningen mellan intellektuellt och manuellt arbete spelar. Det är en avgörande roll, eftersom dessa grupper utesluts från arbetarklassen, trots att de också ingår i det "kapitalistiska produktiva arbetet", genom den samhälleliga arbetsdelningens företräde i förhållande till den tekniska arbetsdelningen. Men uppdelningen intellektuellt/manuellt arbete spelar också en mycket viktig roll för de andra grupper inom den nya småbourgeoisin som redan av de ekonomiska förhållandena utesluts ur arbetarklassen (icke produktivt arbete inom kapitalets cirkulationssfär och mervärdesförverkligande, statsfunktionärer etc.). Jag vill hävda att uppdelningen intellektuellt/manuellt arbete präglar hela den nya småbourgeoisin som befinner sig inom denna uppdelning och som, i förhållande till arbetarklassen, befinner sig i det intellektuella arbetets "läger", antingen direkt eller indirekt. Den nya småbourgeoisin, som är en produkt av själva den utvidgade reproduktionen av monopolkapitalismen, har sin ställning i förhållande till den utvidgade uppdelningen intellektuellt/manuellt arbete, som kännetecknar det kapitalistiska produktionssättet. Det betyder att den har en mycket speciell ställning i reproduktionen av de kapitalistiska politisk-ideologiska förhållandena.
Det är nödvändigt att genast göra vissa väsentliga påpekanden för att undvika de missförstånd som detta påstående, som vid första anblicken kan tyckas paradoxalt; kan ge upphov till och för att på rätt sätt uppfatta den "intellektuella" sidan i arbeten som utförs av de anställda inom bokföring, banker, reklam, marknadsföring, försäkringsbolag, den kommersiella sektorn i vid bemärkelse, liksom av det stora flertalet statsanställda, de anställda i "tjänstesektorn" (hälsovård, sjukhus, anställda hos utövare av "fria" yrken), kontorsanställda (sekreterare, maskinskriverskor), "skrivare" i allmänhet, i förhållande till arbetarklassens arbeten. Dessa anmärkningar möjliggör en systematisering av de tidigare analyserna. Jag stödjer mig här på vissa analyser av den ende västlige marxist som utvecklat denna fråga, Gramsci.[1]
1. När jag säger att olika arbeten befinner sig i förhållande till arbetarklassens arbete inom det intellektuella arbetet och direkt eller indirekt genomsyras av det, så betyder det inte att de som utför det alla är "intellektuella".
Frågan om de intellektuella är alltför omfattande, och jag kommer inte att gå igenom den här. Jag vill bara säga att termen intellektuella som samhällskategori bör reserveras för en bestämd grupp som fyller specifika samhälleliga funktioner i samband med utvecklandet av klassideologier. Samtidigt som de är "ideologins funktionärer" (Gramscis term) utgör dessa agenter inte en "samhällsgrupp" ovanför, bredvid eller i gränsen av samhällsklasserna, utan de har en klasstillhörighet som kommer ur deras komplexa samband med de olika klassideologierna (samhällsklassernas "organiska intellektuella" med Gramscis term). I det här sammanhanget har Gramsci två förtjänster: a) att ha grundat sina analyser av de intellektuella på en historiskt bestämd uppdelning mellan intellektuellt och manuellt arbete varigenom hans analyser skiljer sig från Kautskys berömda analys: b) att på så sätt ha grundat utvidgningen av begreppet "intellektuella" på den samhällsroll som dessa agenter spelar i olika samhällsformationer. Gramsci kom helt riktigt fram till att utvidga begreppet intellektuella under kapitalismen ("moderna intellektuella") till en rad agerande, vars sociala roll för klassideologiernas fungerande fram till dess inte hade stått klar: det gäller bl.a. ingenjörer och tekniker.
Men det står klart att begreppet intellektuella, även utvidgat på detta sätt, inte kan innehålla alla den nya småbourgeoisins agenter, vilket ändå inte betyder att dessa agenter inte befinner sig i olika hög grad inom det intellektuella arbetet. De är inte bara de intellektuella, som samhällskategori, som utför intellektuellt arbete, eller snarare har sin ställning inom det intellektuella arbetet: de intellektuella som speciell samhällskategori är bara en produkt av uppdelningen intellektuellt/manuellt arbete som gäller mycket mer än dem.
2. Den kapitalistiska uppdelningen intellektuellt/manuellt arbete, som grundar sig på de kapitalistiska produktionsförhållandenas specificitet (de direkta producenternas avskiljande från deras produktionsmedel), har i själva verket tendens att reproduceras i en kapitalistisk samhällsformations alla förhållanden och svämma över från de ställen där själva produktionsförhållandena uppstår (fabriken), liksom fallet för övrigt också är med "löneformen".
a) Det måste upprepas att innehållet i uppdelningen, och delarna, absolut inte kan reduceras till empiriska kriterier, som "de som arbetar med sina händer" och "de som arbetar med huvudet", eller de som är "på verkstadsgolvet" och de som inte är det, o.s.v. Uppdelningen hänvisar till de ideologiska och politiska förhållanden som präglar de platser de agerande innehar. Om man använder sådana kriterier kan det tyckas egendomligt att kunna placera på det intellektuella arbetets sida en rad icke produktiva agenter som också arbetar med händerna, t.ex. de som är underkastade maskineriets utveckling i det icke produktiva arbetet, eller försäljare i varuhus. Men förutom det faktum att Marx aldrig har reducerat det intellektuella arbetet till den "immateriella produktionen", så bortser man då från den exakta och omfattande betydelsen av uppdelningens komplicerade reproduktion i de politiskt-ideologiska förhållandena.
Detta leder med visshet till en utvidgning av begreppet intellektuellt arbete. Gramsci hade redan stött på detta problem när det gällde den annorlunda frågan om de "intellektuella" och han påpekade: "Problemställningen leder till en alltför stor utvidgning av begreppet intellektuell, men det är bara så ett konkret närmande till verkligheten kan genomföras."[2] Jag skulle vilja säga, när det gäller frågan om det intellektuella arbetet, att det är bara om man begriper uppbyggnaden av själva begreppet i dess komplexa avskiljande från det manuella arbetet, som man kan närma sig verkligheten. b) Detta gäller likaledes och på samma sätt det manuella arbetets område, d.v.s. arbetarklassen. Den politisk-ideologiska uppdelningen intellektuellt/manuellt arbete ska absolut inte förleda att tro att arbetarklassen (manuellt arbete) bara arbetar med sina "händer", och att dessa "stackars" arbetare inte använder sitt "huvud", "fördummade" som de blivit av delarbetet. Gramsci påpekar också: "Kan man finna ett enda kriterium för att på samma sätt karaktärisera de olika och disparata intellektuella verksamheterna, och samtidigt skilja dem på ett väsentligt sätt från de andra samhällsgruppernas verksamhet? Det mest spridda metodologiska felet tycks mig vara att det skiljande kriteriet sökts inne i den intellektuella verksamheten och inte istället i det relationssystem där det (och de enheter som personifierar det), befinner sig inom det allmänna komplexet av samhällsförhållanden. I själva verket utmärks inte heller proletären specifikt av manuellt och instrumentelit arbete utan av sådant arbete under bestämda betingelser och inom bestämda samhällsförhållanden ... I vilket fysiskt arbete som helst, t.o.m. det mest mekaniska och degraderade, finns det ett minimum av skapande intellektuell verksamhet ... det finns ingen mänsklig verksamhet från vilken all intellektuell intervention kan uteslutas och man kan inte skilja homo faber från homo sapiens." Och Gramsci säger t.o.m. i en sammanfattning: "Alla människor är intellektuella, men alla människor har i samhället inte funktion som intellektuella".[3] För min del skulle jag vilja säga att alla arbeten innehåller "intellektuell verksamhet", men alla arbeten befinner sig inte, i den politisk-ideologiska uppdelningen manuellt arbete/intellektuellt arbete, på det intellektuella arbetets sida.
3. Uppdelningen mellan intellektuellt arbete och manuellt arbete får inte reduceras till att likhetstecken sätts mellan bärarna av det intellektuella arbetet och de som innehar "vetenskapen". Sambandet intellektuellt arbete/vetenskap "skilt" från den direkte producenten, är bara ett av resultaten av den kapitalistiska uppdelningen intellektuellt arbete/manuellt arbete och den huvudsakliga form den tar i själva produktionsprocessen.
a) Det förklarar att man kan betrakta en hel rad arbeten, som på inget sätt är vetenskapliga, som belägna inom det intellektuella arbetets område. Det är inte bara ingenjörer och tekniker som utför intellektuella arbeten. Men det betyder inte alls att arbeten med vetenskapligt syfte är samma sak som andra arbeten belägna inom det intellektuella arbetet, i den mån de tenderar att ingå i det produktiva arbetet.
b) Låt oss gå tillbaka till arbetarklassen, till själva det manuella arbetet: uppdelningen intellektuellt arbete/manuellt arbete betyder inte alls att det manuella arbetet inte innehåller vetenskapliga element. Vi har redan sett, när det gäller differentieringen mellan ingenjörer/tekniker och arbetarklass, dels att vetenskapens egentliga subjekt i sista hand är det manuella arbetet, eftersom vetenskapen i sista hand bygger på det manuella arbetets ackumulerade erfarenhet, och dels att differentieringen inte sammanfaller med en reell och ursprunglig gräns mellan dem som "vet" och dem som "är okunniga" (arbetarklassen). Det rör sig om att vetenskapen i en rad kunskapsriter, eller påstådda sådana, är genomsyrad av ideologi och att arbetarklassen är utesluten från detta. Det är på det sättet uppdelningen intellektuellt arbete/manuellt arbete fungerar här.
c) Låt oss utvidga det föregående resonemanget: arbetarklassen själv (manuellt arbete), och inte bara kvalificerade arbetare eller yrkesarbetare för vilka detta är självklart, besitter i själva verket mycket mer "vetenskap" än den överväldigande majoriteten av de löneanställda som det här är frågan om. Differentieringen mellan dem och arbetarklassen i avseende på uppdelningen intellektuellt/manuellt arbete har huvudsakligen att göra med de politisk-ideologiska förhållandena: deras arbete legitimeras av sitt samband med kunskap, som antas ligga i dess natur (intellektuellt arbete) och värderas i förhållande till arbetarklassens arbete vars egentliga kunskap däremot medverkar till nedvärderingen av det manuella arbetet.
4. Dessa grupper, som alla befinner sig på det intellektuella arbetets sida i uppdelningen med det manuella arbetet, har inte alla samma förhållande till det intellektuella arbetet. Det beror på att uppdelningen intellektuellt arbete/manuellt arbete reproduceras på båda sidor om den grundläggande skiljelinjen, alltså även inom det intellektuella arbetet.
Det är en huvudpunkt som vissa aktuella studier huvudsakligen gjorda av "progressiva" brittiska sociologer, bl.a. D. Lockwood, J. Goldthorpe, W. Runciman,[4] totalt missar. De här studierna är av intresse av två skäl: a) Därför att deras författare uttryckligen bekämpar den ideologi som svepte fram på 50-talet, och som satte likhetstecken mellan och förde samman improduktiva löneanställda med arbetarklassen, antingen i riktning mot ett "förborgerligande" av arbetarklassen (det typiska fallet är Crozier i Frankrike) eller i riktning mot en verklig "proletarisering" av dessa löneanställda (Wright Mills' fall). De understryker och bidrar till att bevisa att det finns en klassgräns mellan dessa grupper och arbetarklassen: b) Därför att de just har följt uppdelningen manuellt arbete/"icke manuellt" arbete som röd tråd i det de kallar agenternas "arbetssituation" (work-situation). Men förutom att dessa arbeten vittnar om okunnighet om det produktiva arbetets problematik, så uppfattas uppdelningen på ett tekniskt och empiriskt sätt som skillnad mellan "smutsiga händer" och "rena händer", mellan dem som arbetar på verkstadsgolvet och "alla de andra". Det är därför de använder termen "icke manuellt arbete" för att försöka gå runt det icke relevanta i en empiristisk definition av arbeten enligt deras inneboende innehåll. Det gör det omöjligt dels att på ett oemotsägligt sätt fastställa gränsen mellan arbetarklass och ny småbourgeoisi, och för till småbourgeoisin en rad agenter som i själva verket hör till arbetarklassen, dels att uppfatta med hänsyn till uppdelningen intellektuellt arbete/manuellt arbete klyftorna och skillnaderna inom själva det icke produktiva lönearbetet. Jag preciserar mitt huvudpåstående:
a) Uppdelningen intellektuellt arbete/manuellt arbete är en uppdelning som reproduceras som tendens. Det innebär att det inte rör sig om en typklassificering med definitiva fack för varje särskild agerande, och att det som är viktigt för oss är dess sociala funktion för samhällsklassernas existens och reproduktion.
b) Aspekten intellektuellt arbete berör inte alls på samma sätt hela den nya småbourgeoisin: vissa delar berörs direkt, andra som är underkastade reproduktionen av uppdelningen intellektuellt arbete/manuellt arbete inom det intellektuella arbetet, berörs bara indirekt. De sistnämnda underkastas hierarkiseringen i detta avseende inom det intellektuella arbetet, men de förblir ändå berörda av huvuduppdelningens inverkan.[5]
Den punkten underströks av Gramsci apropå bl.a. frågan om funktionärerna, Statsapparatens agenter. Låt oss här minnas det teoretiska problem jag just formulerat:
"Det är sant att själva denna funktion att organisera den sociala hegemonin och statsdominansen ger upphov till en arbetsdelning och till en gradering av kvalifikationerna, där vissa arbeten inte tilldelas någon administration eller något organiserande: inom den samhälleliga och statliga ledningens apparat finns en rad uppgifter av manuell och instrumentell karaktär (order och inte konceptuell verksamhet, utförande och inte tjänstemanna- eller officella uppgifter o.s.v.): naturligtvis måste distinktioner göras här. Den intellektuella verksamheten ska delas upp i grader, som under extremt oppositionella perioder ger upphov till verkliga kvalitativa skillnader, mellan den högsta graden och de lägsta "administratörerna[6] ..." Vi kan nu tillägga följande:
a) Den nya småbourgeoisins agenters differentierade plats i reproduktionen av uppdelningen intellektuellt arbete/manuellt arbete inom själva det intellektuella arbetet (alltså inom de politiska/ideologiska förhållandena) framstår alltså som en viktig faktor för differentieringen av den nya småbourgeoisin i klassfraktioner. Vi ska se att denna differentierade plats inte enkelt och simpelt sammanfaller med differentieringen av grupperna inom den nya småbourgeoisin i de ekonomiska förhållandena: agenter inom tjänstesektorn kan ur denna synvinkel inneha platser, som närmar dem till agenterna inom mervärdets cirkulation och realisation på ett sätt som är betydligt signifikativare än sammanförandet av alla inom "tjänste"sektorn, eller av alla inom hela cirkulationssfären tillsammans.
b) Angående de nuvarande förändringarna i det icke produktiva lönearbetets sektor i dess helhet: Förändringarna har som huvudsakligt resultat att förstärka den interna fraktioneringen och polariseringen inom den nya småbourgeoisin. När reproduktionen av uppdelningen intellektuellt arbete/manuellt arbete accentueras inom det intellektuella arbetet, förs vissa fraktioner av den nya småbourgeoisin närmare gränsen som skiljer dem från det manuella arbetet och arbetarklassen. Men förändringarna rör inte den grundläggande uppdelningsgränsen mellan intellektuellt arbete/manuellt arbete, därför att de reproducerar den samtidigt i en ny form. Det är därför vi kommer att understryka dessa förändringar, när det gäller genomgången av den nya småbourgeoisins fraktioner, genom att först bestämma här deras gemensamma plats i huvuduppdelningen intellektuellt arbete/manuellt arbete.
Det är med dessa anmärkningar i åtanke som man kan uppfatta aspekten "intellektuellt arbete" i arbeten som de som utförs av de anställda inom bokföring, reklam, marketing, kommersialisering, banker, försäkringsväsende, olika "tjänste"-sektorer, "kontor", det stora flertalet statstjänstemän o.s.v.
Detta intellektuella arbete är i själva verket genomsyrat av en rad riter, 'know-how', "kulturella" element som skiljer det från arbetarklassens arbete, d.v.s. produktivt arbete inom den materiella arbetsprocessen. Dessa ideologiska symboler har alltså endast föga att göra med en reell differentiering enligt vetenskapliga element, men de legitimerar distinktionen som om de grundade sig på vetenskapen. Denna kulturella symbolisering är tillräckligt känd för att vi inte behöver dröja vid den: den går från den klassiska värderingen av "skrivarbete", "skrivarnas" arbete i allmänhet (kunna skriva och framföra "idéer") till ett visst användande av "språket" (det är nödvändigt att kunna "uttrycka sig väl" för att sälja och kommersialisera produkter, "konsten att sälja") o.s.v. och sammanfaller i sista hand med den ideologiska differentieringen mellan allmänbildning och den fina kunskapen å ena sidan, och det tekniska kunnandet (manuellt arbete) å den andra. Allt detta kräver med säkerhet en viss inlärning: lära sig att skriva på ett visst sätt, att tala på ett visst sätt, att klä sig på ett visst sätt i själva arbetet, att anpassa sig på ett visst sätt till bruk och vanor. Ett "visst sätt" är alltid det "andra sättet" i motsatsförhållande till arbetarklassens sätt: detta sätt utges dessutom för att vara typiskt för ett särskilt kunnande som uppskattas positivt i förhållande till arbetarklassens. Man vet alltid vad de andra (arbetarklassen) inte kan och på grund av medfödda brister inte kan lära sig, och som man vet är det kunnande som räknas, den "nobla och sanna kunskapen": man är de andras (arbetarklassens) "intellektuella". Det grundläggande man kan i själva verket är hur man "intellektualiserar sig", i förhållande till arbetarklassen. Man vet att man i sin praktik är "intelligentare" och har mer "personlighet" än arbetarklassen som bara kan vara "skicklig".[7] Och visst har man monopol på den "kunskapen" och visst råder sekretess om den "kunskapen".
Uppdelningen av intellektuellt arbete/manuellt arbete och dess ideologiska implikationer når i olika grad och i mycket komplexa former hela den nya småbourgeoisin i dess förhållande till arbetarklassen. Uppdelningen har direkta och betydande ideologiska återverkningar, som inte längre behöver påvisas, i den uppfattning den nya småbourgeoisins agenter, respektive arbetarklassens, har om sitt eget och "de andras" arbete. Det huvudsakliga och återkommande draget i den nya småbourgeoisins diskurs (som bara kan vara ett tecken, men ett viktigt tecken), när det gäller att karaktärisera deras relation till arbetarklassen, är en distinktion mellan deras arbete och det "enkla kroppsarbetet", det som ligger i den materiella produktionsprocessen. Det anses inte bara vara ett tyngre arbete, utan också ett arbete som enligt deras värdering av intellektuellt arbete kräver mindre "kunskap", mindre "anlag", ett arbete som saknar "något" som utgör deras eget arbetes "kvalité", "intellektuella överlägsenhet", kort sagt gör det värt att "respektera". För övrigt kan de mycket väl samtidigt uppresa sig mot sitt eget arbete. Men arbetarklassen för också in som huvudpunkt i sin egen bild av "tjänstemännens och funktionärernas värld" uppdelningen intellektuellt arbete/manuellt arbete, där det sistnämnda värderas. Allt samverkar i själva verket för att visa att denna uppdelning mellan intellektuellt arbete/manuellt arbete fortsätter att spela en egen roll för klassgränsen mellan ny småbourgeoisi och arbetarklass. Den tillhör de kapitalistiska ideologiska förhållandena och utgör en exakt politik från bourgeoisins sida, och får i sin tur betydande inverkan på utvecklingen av den nya småbourgeoisins klassideologi.
Den nya småbourgeoisins särskilda plats i uppdelningen intellektuellt arbete/manuellt arbete sprids direkt till "utbildningen/kvalificeringen" av dess agenters arbetskraft inom skolan. Det är en 'apparat' som har en egen roll i reproduktionen av denna uppdelning, och i fördelningen av agenterna på samhällsklassernas olika platser. Den kapitalistiska skolan, som har sin plats i förhållande till uppdelningen intellektuellt/manuellt arbete och reproduceras som apparat i funktion av uppdelningen intellektuellt/manuellt arbete, som går utanför den och tilldelar den dess roll (skolans avskiljande från produktionen, som sammanhänger med de direkta producenternas avskiljande och fråntagande av produktionsmedlen), har en egen roll för kvalificeringen av det intellektuella arbetet, en roll som är särskilt karaktäristisk och helt och hållet specifik i den nya småbourgeoisins fall. Denna skola som har ett samband till det intellektuella arbetet, reproducerar inom sig i specifika former uppdelningen intellektuellt/manuellt arbete och är själv uppdelad.
Detta får mig att tala om Baudelots och Establets bok L'Ecole capitaliste en France[8] som fört framåt på ett avgörande sätt när det gäller att klarlägga denna fråga. Författarna har bland annat understrukit det faktum att skolan är uppdelad i två huvudsakliga system, med det ena på det intellektuella arbetets sida, och det andra på det manuella arbetets sida. Detta tycks mig vara i grunden riktigt, på villkor att det preciseras att det rör sig om en "bipolär" tendensiell uppdelning, som uttrycks specifikt när det gäller olika samhällsklasser.
Det är nämligen där författarnas analyser går överstyr. Deras slutsats leder direkt till att den nya småbourgeoisins specifika plats i skolan fördunklas. Det tar hos Baudelot och Estabiet formen av påståendet att det inte finns något tredje skolsystem specifikt för den nya småbourgeoisin[9] och att de två systemen består av ett system specifikt för bourgeoisin, och ett system specifikt för arbetarklassen och de folkliga massorna. Den nya småbourgeoisin upplöses i en apparat som inom sig producerar antingen "överklassens" agerande eller också underklassens agerande. Denna slutsats, som tycks mig vara felaktig, stödjer sig på diskutabla premisser enligt vilka behandlingen av det empiriska materialet sker:
1. Den stödjer sig först delvis på en institutionalistisk genomgång av skolan, d.v.s. de två systemen likställs med ett givet antal skollinjer eller underlinjer (PP för primärskola/professionell skola och SS sekundär/högskola) som just hindrar från att begripa formerna för reproduktionen av uppdelningen intellektuellt arbete/manuellt arbete inom de olika skolapparaterna, belägna på den eller andra sidan av gränsen inom skolan. Och naturligtvis rör det sig inte här om enkla nyanser eftersom mina anmärkningar gäller samhällsklassernas reproduktion och framförallt småbourgeoisins. Om man flyttar området från skolinstitutionen till samhällsklasserna, kan man se tydligt vad gäller småbourgeoisin:
a) att det är sant att det finns ett specifikt småborgerligt skolsystem, på villkor att system och institutioner inte likställs, utan system begrips som en bipolär tendens till reproduktion av uppdelningen intellektuellt arbete/manuellt arbete inom skolan;
b) att den nya småbourgeoisin går i skolformer som antingen lutar åt det "intellektuella arbetets" sida, eller också är genomsyrade av det, även om de går i det primär/professionella systemet. Med andra ord verkar det som om när småbourgeoisins agenter skolas i apparater som tycks ha som uppgift att skola arbetarklassen, skiljer sig formerna för deras skolning radikalt från arbetarklassens;
c) att med allt detta i åtanke kan man tala om en specifik skolningsform för småbourgeoisin.
2. Fördunklandet av dessa problem hos Baudelot och Estabiet hänger också samman med en diskutabel tolkning av det empiriska material som den officiella statistiken ger. Det gäller t.ex. upplösningen av den nya småbourgeoisins specifika plats i skolapparaten, som till stor del beror på sammanförandet författarna gör av olika yrkeskategorier i den franska statistiken till samhällsklasser, där resultatet är en gruppering i "överklass" (bourgeoisie) och "underklass" (folkliga klasser).
3. Det empiriska material, som analyserna grundas på, utgörs uteslutande av elevernas sociala ursprung i de två "systemen" (faderns klasstillhörighet). Bristen här består i att man inte en enda gång överväger en analys av de skolningsformer agenterna följt i samband med de faktiska platser de själva innehar i produktionen när de slutat skolan (samband mellan "skolning" och "kvalifikation"). Den underliggande idén är att skolan utgör den huvudsakliga, kanske den enda, apparat som fördelar till samhällsklassernas platser, och att allt utspelas i skolan. Men om man beaktar det sistnämnda framstår skillnaderna mellan arbetarklass och ny småbourgeoisi helt tydligt.
Den nya småbourgeoisins helt specifika skolning på det intellektuella arbetets sida i skoluppdelningen kan uppfattas genom en rad tecken.
Först och främst har den nya småbourgeoisin i sin helhet betydligt större chanser att skolas i SS än arbetarklassen, för att använda Baudelots och Estabiets kriterium.
Författarna visar att ett arbetarbarn har 54 % chans att skolas i PP och bara 14 % att skolas i SS, medan ett "borgar"-barn (med författarnas egen term) har 54 % chans att skolas i SS och bara 14 % chans att skolas i PP.[10]
Om vi håller fast vid sannolikheten för arbetarbarn syns en tydlig skillnad i jämförelse med "tjänstemännens" barn, som har 33 % chans att skolas i SS och 27 % att skolas i PP. Även om vi bara tar i beaktande, som författarna gör, tjänstemännens barn, så är sannolikheten för att deras barn skolas inom SS större än inom PP, vilket inte alls är fallet med arbetarklassen.
Dessutom: när författarna fastställer sannolikheterna placerar de i bourgeoisin inte bara INSEE:s olika "högre tjänstemän", utan också alla "mellantjänstemän", trots det de själva hade sagt i början av sin text.[11] Godtyckligheten i detta framgår om man erinrar sig att INSEE anser såsom "mellantjänstemän" bl.a. alla förskollärare och lågstadielärare, utbildade sjukskötare, socialassistenter o.s.v. (som utgör den största delen av "mellantjänstemännen"). Det innebär helt tydligt att dessa författare klassar som "borgarbarn" förskollärarbarnet eller socialassistentens barn, som naturligtvis innebär att klasskriteriet fördunklas.
Skiljaktigheten är betydande. Som vi ska se tillhör i själva verket flertalet "mellantjänstemän" den nya småbourgeoisin. Om de betraktas på det sättet kan konstateras att: a) dels de verkliga borgarbarnen har betydligt större chanser att gå i SS än författarna säger, eftersom vi vet att "mellantjänstemännens" barn, som av dem inräknas i bourgeoisin, har betydligt mindre möjligheter att komma till SS än de "högre tjänstemännens" barn. b) men å andra sidan att småbourgeoisins barn ("mellantjänstemännen" inräknade den här gången) ändå har större chans än arbetarklassen att nå SS än som framgår av dessa författares klassificering, eftersom de bara inräknar anställda (handel, kontor o.s.v.) i småbourgeoisin: vi vet att "mellantjänstemännens" barn har större möjligheter att komma dit än anställdas barn (även om skillnaderna är stora bland anställda, beroende på vilken klassfraktion de tillhör). I stort sett kan vi säga att sannolikheten för tillträdet för arbetarklassens barn till SS är den som Estabiet och Baudelot säger, men däremot är sannolikheten för småbourgeoisins barn betydligt större: omkring 40 % chans att skolas i SS och 20 % chans att skolas i PP.[12]
Låt oss gå vidare: ett indicium som vi kan använda när det gäller småbourgeoisins respektive arbetarklassens utbildnings karaktär är skillnaden mellan allmän bildning och teknisk utbildning (eller "yrkesutbildning"). Denna distinktion betecknar inte alls två olika utbildnings-"linjer" eftersom en del av det tekniska hör till det högre systemet, en annan del till primärskolan, och samma sak gäller den allmänna utbildningen. Trots det är distinktionen signifikativ: den allmänna utbildningen (allmänbildning) uttrycker den komplexa reproduktionen på båda sidor om den huvudsakliga skiljelinjen i skoluppdelningen av intellektuellt arbete (allmänbildning) skilt från det manuella arbetet (undervisning i "tekniskt kunnande").
Ur denna synvinkel framstår skillnaderna mellan ny småbourgeoisi och arbetarklass tydligt: om vi enbart betraktar de "anställda" så är det bara 18,5 % av deras barn som följer en teknisk yrkesutbildning, medan 48 % av arbetarbarnen går i sådan utbildning.[13]
Låt oss emellertid gå tillbaka till det som Baudelot och Estabiet kallar PP, som de betraktar på ett "enat" sätt för alla "folkliga klasser". Jag ska här bara ta upp distinktionen mellan BEPC, den allmänna skolans examen som man kan gå igenom vid 15 år, och CAP, den tekniska utbildningens examen som man kan få först vid 17 års ålder. 1962 på hundra utexaminerade med CAP var 70 barn till arbetare och bönder, och bara 30 barn till den nya småbourgeoisin. Däremot när det gäller BEPC på 100 examinerade var 72 barn från den nya småbourgeoisin, och bara 14 från arbetar- och bondeklasserna.
Det här uttrycks också i väsentliga skillnader mellan skolor som hör till PP. Grignons[14] undersökningar visar att de sammanfaller med grundläggande klasskillnader. För att hålla oss till skillnaderna mellan arbetarklassen och den nya småbourgeoisin: i ett CET (högre teknisk skola) är 48,5 % arbetarbarn och 32 % barn till den nya bourgeoisin, medan i ett CEG (högre allmän skola inom PP) ungefär 60 % har föräldrar som tillhör den nya småbourgeoisin och bara 22 % arbetarklassen.
Med andra ord utgör inte uppdelningarna inom PP själva "nyanser" som Baudelot och Estabiet hävdar, utan de framstår som avgörande klassgränser. Men det går ännu längre: gränserna framstår här, där den avgörande differentieringen mellan arbetarklass och ny småbourgeoisi genomförs mycket tydligare än inom den högre undervisningen där differentieringen mellan ny småbourgeoisi och bourgeoisi genomförs. Det är tvärtemot vad Baudelot och Estabiet hävdar. De ser bara "nyanser" i den högre undervisningen. Skälet till det är enkelt: primär- och yrkesutbildningens uppgift är bland annat att splittra och dela upp de folkliga klasserna, speciellt den nya småbourgeoisin och arbetarklassen, medan den högre utbildningens uppgift är att, samtidigt som den nya småbourgeoisin och bourgeoisin skiljs ut (t.ex. i högskolorna), svetsa samman deras allians genom att möjliggöra att en stor del av barnen till vissa småborgerliga grupper (mellantjänstemän t.ex.) kommer in i de institutioner som är avsedda för bourgeoisins 'personal'.
Dessutom visar sig dessa tydliga differentieringar i de utbildningstyper som finns inom en enda apparat, som framstår som teknisk, t.ex. CET och de examina som erhålls där, t.ex. CAP, mellan dem som kommer att ingå i den nya småbourgeoisin och dem som går till arbetarklassen. Det är differentieringar som är mycket viktigare än de som t.ex. skiljer klassisk och teknisk studentexamen. Utbildningsformerna i själva CET, och CAP som de leder till (CET som enligt Baudelot och Estabiet just är en del av PP) skiljer sig radikalt, beroende på om det är utbildning av dem som ska ingå i småbourgeoisin, eller av dem som ska ingå i arbetarklassen. Att den undervisning som äger rum för "kontorsanställda", "bokföring" o.s.v. (det finns "bokförings"-CET och "handels"-CET) snarast finns inom det intellektuella arbetet, medan den man får för en examen som svetsare finns inom det manuella arbetet, är alltför självklart för att behöva påpekas. Men detta går längre än så och Grignon påpekar: "De yrken som de flesta flickor vill lära sig när de kommer in i en högre teknisk skola, och de yrken för vilka utbildning sker, har gemensamt att de egentligen inte är "tekniska" yrken: yrken inom mode och dekoration (försäljerska, hårfrisörska, skönhetsexpert, modetecknerska, skyltare ...) ... och de yrken inom klädbranschen och handel som de undervisas i bygger på deras "smak", deras "känslighet", deras "blick" ... mer än på särskilt tekniskt kunnande. För sekreterareleverna inskränker sig det "tekniska" till stor del till inlärning av stavning, ordförråd och grammatik. Samma sak gäller de sociala yrkena, parapedagogiska eller paramedicinska yrken ... som varken är riktigt "manuella" eller riktigt "tekniska". Medan resultatet av en arbetares yrkesgester beror på den strikta tillämpningen av föreskrifter och tekniska regler ... så kan dessa yrkens resultat till stor del bero på det "sätt" de utförs på ... Deras yrkespraktik ger dem möjlighet att tillägna sig urbana, sociala, kanske t.o.m. mondäna, kunskaper som den unga arbeterskan med helt manuella uppgifter saknar."[15]
Förhållandena klargörs bara om man tar i beaktande sambandet mellan utbildning och de egentliga uppgifter som utförs i arbetet, d.v.s. klassens plats. Den roll skolapparaten spelar för att "utbilda" och "kvalificera" den nya småbourgeoisins arbetskraft skiljer sig betydligt från den den spelar för arbetarklassen. Man kan bara säga på ett jämförande och approximativt sätt att skolan "utbildar" å ena sidan intellektuellt arbete och å andra sidan manuellt arbete (teknisk utbildning). Många studier har grundligt visat att den kapitalistiska skolan, som är belägen på det intellektuella arbetets sida, inte kan undervisa i det väsentliga i det manuella arbetet. Arbetarens yrkesutbildning och "tekniska kunnande" erhålls huvudsakligen inte (kan inte erhållas) i den kapitalistiska skolan, inte ens på dess tekniska linjer och inom dess yrkesutbildning. Den utbildning som huvudsakligen ges arbetarklassen är disciplin, respekt för auktoriteter, vördnaden för det intellektuella arbetet som alltid finns "någon annanstans" inom skolapparaten. En av aspekterna på denna fråga är känd som det bristande sambandet mellan den utbildning som arbetarklassens agerande ska få i skolan (den formella "kvalifikationen" genom skolans yrkesutbildning), och den egentliga plats de får inom produktionens arbetsplatser: det är det som är "avståndet" mellan "skolan" och "fabriken" som nu har fått betydande dimensioner.[16]
Förhållandet är inte alls detsamma för den nya småbourgeoisin och det intellektuella arbetet. Dess arbetskraft på det intellektuella arbetets sida utbildas verkligen av skolan.
Skolan reproducerar inom sig uppdelningen intellektuellt/manuellt arbete när den utbildar det intellektuella arbetet: "utbildningen" av det manuella arbetet består väsentligen i att inom skolan utesluta det från det intellektuella arbetet, eftersom själva villkoret för skolans utbildning av intellektuellt arbete är denna interioriserade uteslutning av det manuella arbetet. Den kapitalistiska skolans huvuduppgift är inte att ge olika "kvalifikationer" till det intellektuella och det manuella arbetet, utan snarare att ta ifrån det manuella arbetet dess kvalifikationer (underkasta det) genom att bara ge kvalifikationer till det intellektuella arbetet. Skolapparatens roll för utbildningen av den nya småbourgeoisin är ur denna synvinkel avsevärd och helt typisk: det räcker med att nämna betydelsen av olika diplom och examina på dess arbetsmarknad. För närvarande förstärks denna tendens, och "utbildning på arbetsplatsen" ersätts till stor del av skolutbildningen för denna nya småbourgeoisi.
Det är synligt redan på den lägsta nivån i skolapparaten. 1964 var proportionen bland arbetare födda 1918 och efter utan något betyg (inte ens avgångsbetyg från folkskola) omkring 40 %, medan den bara var 10 % för den nya småbourgeoisin (mellantjänstemän inte inräknade, annars skulle skillnaden vara ännu större). Och vidare: 27 % av yrkesarbetarna hade inte något betyg, mot bara 3 % bland kontorsanställda med yrkeskvalifikation (mellantjänstemän fortfarande inte inräknade).[17]
Slutligen har dessa grader i skolutbildning mycket större betydelse för den inre rörligheten bland den nya småbourgeoisin, än när det gäller arbetarklassen, när det alltså gäller deras "karriär". 1968 bland män mellan 25 och 34 år (alltså en period då man antog att "demokratiseringen" inom skolan hade nått långt) hade bara ungefär 44,6 % av yrkesarbetare (och 19 % av specialarbetare) ett betyg högre än avgångsbetyg från grundskola, däri inräknat praktik-examen som i själva verket sker utanför skolapparaten. Däremot hade 53,3 % av de enkla anställda ett högre betyg, och 90 % av olika mellantjänstemän (skillnaderna är ännu större bland kvinnor).[18] Om man fördjupar analysen bland annat genom att kombinera olika kategorier och lönenivåer (samband mellan "kvalifikation" och "lönehierarki") och de olika skolbetygen och diplomen, ser man mycket tydligt skolans specifika roll för rörligheten och de interna förhållandena inom småbourgeoisin.[19] Det ska till sist påpekas att de element jag här använder för att stödja min tes absolut inte refererar till den kända frågan om studiernas längd i de olika samhällsklasserna. Baudelot och Establet har helt och hållet bevisat att det är ett missvisande kriterium, eftersom det förutsätter en enad och homogen skola uppbyggd som en trappa.
Det kan emellertid invändas att bristen på överensstämmelse mellan skolutbildning och arbetsmarknad (bl.a. de tjänster som småbourgeoisins agenter innehar) också gäller det intellektuella arbetet, när betygens nedvärdering och brist på anpassning till den intellektuella arbetsmarknaden är en av formerna för den bristande överensstämmelsen. Det är inget tvivel om att arbetskraftens kvalifikation/dekvalifikation för närvarande reproduceras i stor omfattning inom själva det intellektuella arbetet (vilket spelar en roll för den interna fraktioneringen och den nya småbourgeoisins klasståndpunkt), men processen har här specifika former. Den visar sig liksom för arbetarklassen i uppsplittring av kunskap och uppgifter som ingår i vissa intellektuella arbetsförlopp, men tar inte direkt formen av bristande överensstämmelse mellan skolapparaten och det intellektuella arbetsförloppet, som den brist på överensstämmelse som uttrycker "klyftan" mellan skolan och produktionen.
Bristen på "överensstämmelse" är här en bild som bara är en analogi, av det enkla skälet att utbildningen av det intellektuella arbetet inte väsentligen motsvarar reella differentieringar mellan de egentliga "kunskaperna" som krävs för en "specialiserad" arbetspost. Utbildningen av intellektuellt arbete innebär huvudsakligen och i olika hög grad att föra in en rad riter, sekretesser och symboler, bland annat inom "allmänbildningen", vars främsta syfte är att skilja det från det manuella arbetet. Avskilt på det sättet kan detta intellektuella arbete till stor del bli universellt eftersom det befinner sig inom det universella: bevis på det är att, när man försökt fastställa en "kvalifikationsskala" (det intellektuella arbetets nivåer inom staten, kontor och tjänstesektorn) som skulle vara objektiv d.v.s. motsvara exakta kunskaper, som erhållits i utbildningen till arbetet, visar det sig tydligt vilket bländverk det är eftersom skalan direkt bygger på kunskapssekretessen.[20] Att säga idag att det för en universitetsexamen i samhällsvetenskap, humaniora, juridik, eller en studentexamen, inte finns någon avsättning för den "kvalifikation" som den innebär, är relativt felaktigt i den mening att dessa examina inte har som huvudsakligt syfte att fastställa den ena eller den andra kunskapsspecialiseringen, utan att placera innehavaren inom det intellektuella arbetets område i allmänhet, och inom dess hierarki, d.v.s. reproducera uppdelningen intellektuellt arbete/manuellt arbete.
Att jag här understryker detta beror på att reproduktionen lyckas i viss mån. D.v.s. att skolan faktiskt överensstämmer med sitt syfte och på detta sätt utbildar, mitt i "bristen på överensstämmelse" mellan skolutbildningen av det intellektuella arbetet, och de arbeten som de utbildade i realiteten får. Låt oss bara ta ett enkelt exempel: det förhållande att innehavare av höga examina placeras på underordnade platser inom den nya småbourgeoisin, som för närvarande är något som sprider sig, vittnar visserligen om det intellektuella arbetets dekvalifikation och inverkar på de berördas klass-ståndpunkt, men det reproducerar samtidigt uppdelningen intellektuellt arbete/manuellt arbete mellan dessa platser och arbetarklassen. Dessa underordnade tjänster genomsyras då av en kvot "intellektuellt arbete" som ur en viss synpunkt avlägsnar dem än mer från arbetarklassen. För en maskinskriverska som har studentexamen och vars framtidshopp kommer på skam, är det inte självklart att hon då automatiskt närmar sig arbetarklassen: det är lika möjligt att hennes "närhet" till arbetarklassen tillsammans med hennes skolkvalifikationer istället förstärker hos henne en praktik, som har som syfte att skilja henne från arbetarklassen.
Skolans roll för den nya småbourgeoisin är alltså helt och hållet utmärkande. Den bidrar direkt till att reproducera själva dess plats i samhällsformationen. Det har återverkningar på dess roll för fördelningen av agenterna mellan samhällsklassernas platser. Dess roll är mycket viktig för småbourgeoisin, men är av sekundär betydelse för bourgeoisin och arbetarklassen. De två huvudklassernas agenter, de själva eller deras barn, fördelas i bokstavlig mening av skolan, eller rättare sagt de fördelas genom att förbli på samma plats. Det verkar som om de vore bundna till sina platser och skolan erkänner och legitimerar banden. De småborgerliga agenterna däremot uppvisar en anmärkningsvärd förflyttning, som vi kommer att se, och som hänger direkt samman med skolan. Det rör sig här om verkliga förlopp, som har betydande effekt på den nya småbourgeoisins ideologi, som ju direkt hänger samman med dess förhållande till "kunskap", "utbildning", "kultur" och till skolan.
Dessa punkter leder mig till att formulera ytterligare ett teoretiskt påstående. Baudelot och Estabiet har med utgångspunkt från sina premisser och efter konkret analys framfört följande påstående: skolan utgör Statens dominerande ideologiska apparat vad gäller reproduktion-fördelning-kvalifikation av de agerande i det kapitalistiska produktionssättet, och ersätter därmed Kyrkan i det feodala produktionssättet. Detta tycks mig i sin allmänna form felaktigt. Inte bara av de skäl som framfördes i inledningen, speciellt att den (eller de) dominerande apparaterna är beroende av klasskampen i de konkreta samhällsformationerna, utan också av ytterligare ett skäl: den dominerande apparaten i detta avseende kan inom samma samhällsformation variera enligt de olika samhällsklasserna inom formationen. De föregående analyserna går i riktning mot att visa att skolapparaten i Frankrike verkligen är den dominerande apparaten för småbourgeoisin (vilket pekar tillbaka på det specifika stöd småbourgeoisin länge gett den franska bourgeoisin), men den är det inte mer i Frankrike än i andra kapitalistiska länder för arbetarklassen. Det verkar som om den dominerande rollen när det gäller arbetarklassen innehas direkt av själva den ekonomiska apparaten, "företaget".
Låt mig sammanfatta: den nya småbourgeoisin hör till det intellektuella arbetet genom sin plats i de ideologiska förhållandena, och gentemot arbetarklassen. Dess plats stadfäster direkt uppdelningen intellektuellt arbete/manuellt arbete, som arbetarklassen får utstå på andra sidan barriären, och den har i komplicerade former del i kunskapsmonopolet och kunskapssekretessen, som arbetarklassen är utestängd från.
Men i förhållande till kapitalet och till de agenter som direkt befinner sig på dess plats innehar denna småbourgeoisi själv inom det intellektuella arbetet en dominerad-underordnad plats. Kunskapsmonopolet och kunskapssekretessen, som blir "kapitalfunktioner", skapar i sin tur dominans och underkastelseklyftor inom det intellektuella arbetet där de reproduceras. Dessa klyftor sammanfaller här med den grundläggande uppdelningen utsugare-utsugna, och de icke produktiva löneanställda är också till största delen utsugna av kapitalet. Klassdominansen och klassunderkastelsen tar här formen av en differentiering mellan de ledande funktionerna och deras bärare å ena sidan (den borgerliga personalen: managers och ledning inom privat och statlig sektor), och de underordnade funktionerna å den andra. Denna differentiering är särskilt tydlig i skolan. Samtidigt som den totalt reproducerar uppdelningen intellektuellt arbete/manuellt arbete mellan arbetarklassen och "övriga", reproducerar den också i specifika utbildningslinjer och grenar åtskillnaden mellan bourgeoisins platser och småbourgeoisins (det typiska fallet är de franska högskolorna).
Slutligen skapar uppdelningen intellektuellt arbete/manuellt arbete, som reproduceras i specifika former inom det intellektuella arbetet, interna klyftor inom den nya småbourgeoisin, som med denna innebörd är hierarki-klyftor och inte dominans-klyftor: uppsplittring av kunskapen, och standardisering av de intellektuella arbetsuppgifterna berör vissa sektorer och nivåer, som är utsatta för kapitalistisk "rationalisering", intern kvalifikation/dekvalifikation av det intellektuella arbetet. Dessa klyftor för tillbaka på en differentiering inom exploateringen: den nya småbourgeoisins agerande utsugs inte alla i samma omfattning. Det kommer att stå klarare i de analyser som följer.
[1] De hänvisningar till Gramsci som följer är till Gli intellectuali et l'organizzazione della Cultura, Einaudi 1966.
[2] a.a. s. 9.
[3] a.a. s. 56.
[4] Goldthorpe, Lockwood o.a. L'ouvrier de l'abondance, 1972. J. Lockwood, The Blackcoated Worker, 1958. W. Runciman, Relative deprivation and Social Justice, 1966. etc.
[5] Les employés de bureau, a.a. s. 42. [Noten saknas i vår upplaga och har därför tillsvidare fått en godtycklig placering - MIA.]
[6] Samma verk s. 9.
[7] Det är dessutom mer känt eftersom det är vad de trista psykologiska "intelligenstesten" visar som f.n. är en av de huvudsakliga formerna för urvalet i skolan. Dessa test bygger helt på och är kopior av uppdelningen manuellt/intellektuellt arbete och legitimerar den. Den statistik som grundar sig på "intelligenstest" visar en kontinuerligt minskande intelligenskvot om man går från höga tjänstemän till okvalificerade arbetare. Och det är ju det den är till för ...
[8] Maspéro, 1971.
[9] a.a. s. 81-82.
[10] a.a. s. 79 o. följ. [Noten saknas i vår upplaga och har därför tillsvidare fått en godtycklig placering - MIA.]
[11] Författarna förklarar alltså på s. 67, not 9, sin ståndpunkt i förhållande till yrkeskategorierna: "I stort sett motsvarar de fria yrkena, de höga tjänstemännen, företagare inom storindustri och storhandel borgarklassen, d.v.s. alla de som genom sin ideologi och sitt sätt att leva är objektivt knutna till kapitalistklassen." Det hindrar dem inte från att i resten av sin bok betrakta de "medelhöga tjänstemännen" som en del av bourgeoisin: "Medelklassen har ingen särskild skolgång, sannolikheten för en högre skolutbildning ligger för dem mitt emellan sannolikheten för de fria yrkena, de höga och medelhöga tjänstemännen och för arbetarna" (s. 81). Samma ståndpunkt har Grignon (och Bourdieu-skolan i allmänhet), se Grignon, L'ordre des choses, 1972.
[12] De sannolikheter som Baudelot och Estabiet fastställt för enbart de anställdas barn att komma till högre skolor/yrkesutbildning ligger till grund för deras påstående att det bara finns två "vägar": "För övrigt konstateras att sannolikheten för att barnen från de s.k. medelklasserna (anställda, industri- och handelsföretagare) följer den ena eller andra skolgången ligger mycket nära: 0,33 och 0,27 för de anställda och 0,27 och 0,35 för företagare (små och stora). Det visar tydligt att det inte finns någon särskild skolgång för medelklassen" (s. 81). I förbifarten kan vi här lägga märke till att Baudelot och Estabiet i "medelklassen" här inräknar små och medelstora företagare inom handel och industri, d.v.s. en stor del av bourgeoisin helt enkelt! Men frågans huvudaspekt är dels att sannolikheterna inte ses i förhållande till arbetarklassen, dels att de sannolikheter som jag visat efter korrigering inte med mitt synsätt fastställer att det finns en tredje "skolgång" för småbourgeoisin, utan att med de påpekanden jag gjort, småbourgeoisin får sin utbildning inom det intellektuella arbetet och att det finns för den en form för specifik skolutbildning.
[13] M. Praderie, a.a. s. 94.
[14] L'ordre des choses, a.a. s. 35, 45.
[15] a.a. s. 97. Grignons anmärkningar är naturligtvis deskriptiva. Det han inte lägger märke till är i själva verket att dessa skillnader inte beror på olika "kulturellt bagage" (tekniska bruksanvisningar kontra "sätt") utan på skillnaderna mellan de arbeten som direkt ingår i den materiella produktionsprocessen och de andra.
[16] Se särskilt Temps Modernes' specialnummer augusti-september 1971 om Fabriken och Skolan.
[17] Källor: INSEE, undersökning från 1964 angående "Fransmännens utbildning", resultaten i Economie et Statistique, n. 9, 1970. Dessa resultat bekräftas av en ny liknande undersökning från 1970, som ännu inte är publicerad, men som finns tillgänglig för allmänheten på INSEE.
[18] Källor: INSEE, "Résultats du recensement général de 1968", del Formation, 1971, s. 52 o. följ., 116 o. följ.
[19] I förbifarten vill jag påpeka den skiftande betydelse den nuvarande vidarutbildningen har för den nya småbourgeoisin och arbetarklassen. För småbourgeoisin fungerar den i relativt stor omfattning inom skolans apparater och område och ingår direkt i uppåtstigandet. När det gäller arbetarklassen är den mindre betydande och täcker "omskolning" och fungerar därför väsentligen som omfördelning av arbetskraften inom ramen för den nuvarande "omstruktureringen" av industrin. (Den största delen av arbetarna "stiger inte uppåt" genom vidareutbildning, och det vet de). Se angående detta INED, Travaux et Documents, cahier n. 50.
[20] Se bl.a. angående en av denna frågas aspekter Benguigui och Monjardet, "La mesure de qualification du travail des cadres" i Sociologie du Travail, n. 2, 1973.
Last updated on: 9.28.2008