Originalets titel: "Les classes sociales dans le capitalisme aujourd'hui".
Översättning: Inga Brandell
Digitalisering: Jonas Holmgren
Det gäller nu att i de icke produktiva löneanställdas intellektuella arbete se sammankopplingen mellan dessa ideologiska och de politiska förhållanden som också bestämmer deras plats - det intellektuella arbetet är ju endast den gestalt den nära sammankopplingen av dessa två förhållanden tar.
Med undantag för de löneanställda som är direkt knutna till den kapitalistiska produktionsprocessen och arbetsprocessen i strikt mening, arbetsprocessens ledare och övervakare, produktionstekniker och ingenjörer, har inte den nya småbourgeoisin, åtminstone inte direkt, någon politisk dominans-funktion gentemot själva arbetarklassen. Sammankopplingen mellan de ideologiska förhållandena och de politiska förhållandena, som placerar dessa löneanställda i den samhälleliga arbetsdelningen, följer mycket speciella vägar.
Innan vi går igenom dem, ska vi emellertid ta upp de icke produktiva löneanställda, som varken ingår bland arbetsprocessens övervakare, eller bland tekniker och ingenjörer (arbetsledningen i vid bemärkelse), men som ändå finns inom industriföretagen, vilket är fallet med 32 % av "kontorsanställda" och 13 % av "handelsanställda".[1] Det är känt att detta fenomen nu fått stor omfattning, på grund av kapitalkoncentrationen, och att det får som effekt att företagsapparaten utvidgas till agenter som utför verksamhet (före produktionen: forskning, och efter: kommersialisering) som övertas. Detta fenomen ändrar inte den icke produktiva karaktären på deras arbete, men det får effekter för dessa löneanställdas förhållande till arbetarklassen: samtidigt som dessa agerande utsätts för en starkare underkastelse och ett större beroende i förhållande till kapitalet och företagsledningen, blir de ofta i förhållande till arbetarklassen knutna till legitimeringen av den makt som ledningen utövar gentemot arbetarna.
Här lämnar jag ordet till D. Lockwood som med sina egna ord och efter många undersökningar beskriver den aspekten på situationen:[2] "Skrivarnas arbetssituation skapar ett socialt sammanhang i vilket de kontorsanställda (inom företagen) ... tenderar att uppfattas som identiska, såsom individer, med industrins ledande och övervakande kader ... Resultatet av samarbetet mellan ledningen (management) och dessa anställda är den kontorsanställdes sociala isolering i förhållande till den manuelle arbetaren. Den totala åtskillnaden av dessa två arbetargrupper är troligen den industriella organisationens mest utmärkande kännetecken. På grund av den stela uppdelningen mellan "kontor" och "produktion", är det inte en överdrift att säga att ur arbetarens synvinkel slutar företagets ledning med den lägsta graden av rutin"skrivare". Den kontorsanställde associeras till ledningens auktoritet, trots att han i allmänhet inte har något auktoritetsförhållande till arbetaren, eftersom order som styr arbetsprocessen snarare överförs från ledningen genom förmännen än genom 'the staff' (de anställda)... Den administrativa åtskillnaden mellan den kontorsanställde och arbetaren ... har framförallt sin grund i uppfattningen om kontorsarbetets konfidentiella och sekretessbelagda karaktär ..."
Det är känt att dessa agenter i den kamp som förs i fabrikerna nu är benägna att komma särskilt under "arbetsledningens" inflytande i vid bemärkelse, och "identifiera sig med" den. Utan stor risk att bedra sig kan man alltid slå vad om att en stor del av de "icke-strejkande" bland "personalen" på ett företag i strejk är just dessa anställda.
När vi nu tar upp de politiska förhållandena inom hela den samhälleliga formationen, kan vi se den särskilda plats "funktionärs"kåren och Statsapparatens agenter har i detta avseende. Det är inte ens nödvändigt att ta upp det tydliga fallet med mellanskikt och underordnade skikt inom den repressiva apparatens olika grenar, för att uppfatta dessa agenters roll i förverkligandet och materialiseringen av det politiska dominans/underkastelse-förhållande som den dominerande klassen utövar över de dominerade klasserna genom Staten. En stor del av de agerande i Statens repressiva och ideologiska apparater (lärare, journalister, socialassistenter o.s.v.) deltar, genom vissa delar av sin funktion, även om de bara är utförande (vilket skiljer dem från apparaternas borgerliga "topp", vilken de själva är underordnade och underkastade), i den ideologiska inpräntningen och den politiska repressionen mot de dominerade klasserna, och isynnerhet mot huvudoffret, arbetarklassen. Det är fallet även om de inte själva alltid direkt kommenderar arbetarklassen: en anställd inom Skatteverket har inte nödvändigtvis inom sin administration några arbetare att kommendera över.
Men för att fånga in de icke produktiva anställdas exakta plats i den samhälleliga arbetsdelningens politiska relationer, i samband med det intellektuella arbetet, "åtskilt" från det manuella, i de fall de inte utövar dominans över arbetarklassen i egentlig mening är det nödvändigt att gå längre. I själva verket är huvudaspekten på frågan avhängig av interioriseringen och den införda reproduktionen av en kapitalistisk samhällsformations dominerande politiska förhållanden inom själva den nya småbourgeoisin. Den nya småbourgeoisins plats kännetecknas i det väsentliga av den införda reproduktionen: dess agenter skapar till sig själva, d.v.s. de ena till de andra, politiska relationer som är en (förvriden) avbild av de avgörande dominansförhållandena i en samhällsformation. Från denna synpunkt är den nya småbourgeoisin en del av en "mellan"klass, inte därför att den är den egentliga direkta mellanhanden (en "länk" eller en "knutpunkt") i bourgeoisins dominansförhållande till arbetarklassen, utan mycket mer därför att den utgör ett försöksugn och ett levande exempel på hur detta förhållande fungerar interioriserat (alltså specifikt). Dess plats legitimerar inte så mycket dominansen eller underordnandet som det kapitalistiska dominans/underkastelse-förhållandet genom att förverkliga ett förvridet koncentrat av det.[3]
Den påfallande tendensen till en uttalad byråkratisering av den stora massan icke produktiva löneanställdas arbetsorganisation, som många författare understrukit, kommer in här. Det är ett mycket omfattande problem, och jag behandlar det inte grundligt här. Jag kommer inte heller att försöka motbevisa en rad uppfattningar om "byråkratin", som kommer ur en "institutionalistisk" problemformulering om "organisationen" i allmänhet, och som där ser de "industriella samhällenas" huvuddrag genom att knyta an till organisationen av själva produktionsenheterna ("byråkratiseringen av företagen"). Jag vill bara påminna om att byråkratiseringen inte täcker en enkel teknisk arbetsorganisation som skulle motsvara någon inneboende "rationalitet" eller "irrationalitet" i kapitalismen. I den enda strikta bemärkelsen är byråkratiseringen effekten på det institutionella planet inom den samhälleliga arbetsdelningen av både den borgerliga ideologin och den småborgerliga underideologin (ideologiska förhållanden), och en reproduktion av en förvriden avbild av de borgerliga politiska dominans/underkastelse-förhållandena. Dess kännetecken, som bl.a. studerats av Marx, Engels, Lenin, men också av M. Weber, består i ett axiomatiskt regel- och normsystem, som fördelar de olika verksamhets- och kompetensområdena, i de olika funktionernas "opersonliga" karaktär, sättet att betala dem i bestämda traktamenten, i rekrytering genom utnämning från toppen på grundval av prov eller betyg, i de särskilda formerna för fördunklande av kunskap inom organisationen genom den byråkratiska "sekretessen", i hierarkins särskilda sätt att fungera genom delegering av "auktoritet" i successiva omgångar (vi kommer tillbaka till dessa termer), i centralismen där varje nivå kommunicerar med de övriga genom närmast högre nivå, som leder till en speciell isolering av de agerande, o.s.v.
Men det frågan här gäller är alltså byråkratiseringen som en tendens, som förkroppsligar ideologisk-politisk inverkan på det improduktiva arbetet, och inte "byråkratin" i betydelsen av en "organisation" med bl.a. kontinuerliga och likformiga förhållanden från "toppen" till "botten", såsom den överväldigande majoriteten av sociologer som talar om detta fenomen ser det.[4] De praktiska effekterna av distinktionen mellan byråkratisering och byråkrati kommer vi att se.
Byråkratiseringen begränsar sig inte nu längre till Statsapparatens allmänna sektor i strikt mening, utan utmärker just i visserligen skiftande grad, de "privata" ställen där den stora majoriteten av de icke produktiva löneanställda finns: banker, försäkringsbolag, reklam- och marketingföretag (de "kontorsanställda"), handelsföretag, "service"-sektorn (sjukhus, forskningslaboratorier o.s.v.). Den nuvarande spridningen av byråkratiseringen beror huvudsakligen på kapitalets koncentrations- och centraliseringsprocess, på de nya former för samhällelig arbetsdelning som den framtvingar, och på spridningen och generaliseringen av lönarbete inom den sektor som domineras av intellektuellt arbete. Denna byråkratisering har betydande, givetvis motsägelsefull, inverkan på de agenter som underkastas den.
Om vi ser t.ex. på väsentliga karaktäristika som "kunskapssekretessen" (den byråkratiska sekretessen) och delegeringen av auktoritet, är det tydligt att dessa agerande, samtidigt som de är underkastade och som helhet underordnade "topparna" och ledningen, i sina egna interna förhållanden reproducerar dessa kännetecken. De olika småborgarna har, i förhållande till dem som är underordnade dem, en liten bit av den bländande kunskapssekretess som legitimerar den lilla delegerade bit auktoritet som de utövar. Detta är själva betydelsen av hierarkin. Varje byråkratiserad instans underordnar och underordnas: man är alltid samtidigt "över" och "under" någon. Men denna byråkratisering ska inte betraktas som en "organisationsmodell", och uppfattas som en viss idealtyp av "byråkrati", som t.ex. statsapparaterna eller t.o.m. Bismarcks eller Napoleons traditionella statsapparat. Byråkratiseringsformerna är komplexa, och utsätts också de för förändringar. Man kan t.o.m. säga att en viss byråkratiseringsform, kalkerad på en centraliserande/militär typ, har gjort sitt och hör till historien. Det hindrar inte att byråkratiseringens väsentliga drag nu reproduceras.
Det är onödigt att föra beskrivningen av väl kända fakta vidare. Men det kan sägas att genom sammankopplingen mellan ideologiska förhållanden (interioriserad kunskapssekretess och kunskapsmonopol), och politiska förhållanden, framstår byråkratiseringen väsentligen som det specifika förkroppsligandet inom den samhälleliga arbetsdelningen av intellektuellt arbete "åtskilt" i kapitalistisk mening från det manuella arbetet.
Denna byråkratisering skiljer sig alltså från fabriksdespotismen, som är det manuella arbetets sociala organisationstecken, och det är tvärtemot vad majoriteten av "arbetssociologer" säger (byråkratiseringen av "företaget") när de i detta följer Max Weber själv. I fabriksdespotismen som är grundad på mervärdesutvinning, d.v.s. på den dominerande exploateringsrelationen, dominerar och förtrycker bourgeoisin arbetarklassen, men arbetarklassen reproducerar inte alls inom sig dessa dominans/underkastelse-förhållanden. Även när det finns en tendens till reproduktion av uppdelningen intellektuellt arbete/manuellt arbete inom det manuella arbetet, tar denna reproduktion inte alls samma former som inom det intellektuella arbetet. I de inre relationerna utövar inte de olika arbetarskikten (yrkesarbetare, specialarbetare, okvalificerade arbetare och olika nivåer inom dessa skikt) något kunskapsmonopol och något auktoritetsförhållande gentemot andra ("lägre" skikt), och absolut inte på det sätt som sker i de interna förhållandena inom den byråkratiserade småbourgeoisin. Ur denna synvinkel, d.v.s. organisationen av fabriksarbetet bland arbetarklassen, är det de övervakande och ledande, d.v.s. förmän, tekniker o.s.v. som verkligen utövar makten. Medan när det gäller den nya byråkratiserade småbourgeoisin varje agent har tendens att, i enlighet med den typiska interioriseringen av de ideologisk-politiska förhållandena som utmärker klassen i själva organisationen av dess arbete, utöva utifrån införd auktoritet och kunskapssekretess gentemot underordnade.
Visst består bourgeoisins politik just i att få denna typ av relationer interioriserade i arbetarklassen, men den stöter här på den ständiga kärnan i den produktiva arbetsprocessens socialisering, som hela tiden får arbetarklassen att omstörta dessa förhållanden, och det är just det som är utmärkande för arbetarklassens anti-hierarkiska krav, och som i allmänhet till sitt innehåll skiljer sig från småbourgeoisins krav. Det är inte en händelse att bourgeoisin för att införa dessa politiskt-ideologiska relationer inom arbetarklassen, är tvungen att gå över den mycket specifika "arbetararistokratin" och "de fackliga klassamarbetsbyråkratierna" (Lenin). Dessa element ingår naturligtvis i bourgeoisins dominans över arbetarklassen, men de omstörtas hela tiden av arbetsrelationerna inom arbetarklassen ("klassinstinkten"), medan interioriseringen av dessa relationer inom den nya byråkratiserade småbourgeoisin har sitt ursprung i reproduktionen av själva dess plats inom den samhälleliga arbetsdelningen. I denna mening fungerar den byråkratiska reproduktionen i företaget i själva verket bara när det gäller de interna relationerna mellan tjänstemännen.
Vi ser nu att de relationer som uppstår i den byråkratiska arbetsorganisationen bara är den införda, och dessutom förvridna, reproduktionen av de politiskt-ideologiska klassdominans/underkastelse-förhållandena. En småborgerlig agerande utövar inte över sina underlydande samma dominans (d.v.s. klassdominans), som kapitalet och de agenter som innehar dess plats över småbourgeoisin i dess helhet. Småborgarna utövar inte gentemot varandra egentlig makt (makten sammanfaller med klassrelationerna), utan auktoritet (auktoritet betecknar just den införda reproduktionen av makten). Kapitalet finns fortfarande, dess existens bestämmer också denna samhälleliga arbetsorganisation, och klassdominansen har inte alls ersatts av någon likformig dominans/underkastelse som skulle följa av "organisationens själva natur". Men det finns mer att säga, ty bourgeoisins dominans (maktutövning) över den byråkratiserade delen av småbourgeoisin tar i arbetsprocessen helt andra former än dess dominans (maktutövning) över arbetarklassen för mervärdesutvinning genom fabriksdespotismen.
Några av de problem som gäller apparaterna klarnar nu:
1. De olika "företag" inom vilka dessa anställdas arbete organiseras utgör just apparater: de förkroppsligar och materialiserar de politiskt-ideologiska förhållandena sammankopplade med den specifika exploatering dessa agenter utsätts för. Dessa apparater tillhör med undantag för Statsapparaterna de ekonomiska apparaterna. Vi har ju tidigare sett att begreppet apparat inte kan tillämpas enbart på Statsapparaterna (den repressiva apparaten och Statens ideologiska apparater).
2. Det står klart att dessa apparater, i motsats till den institutionalistiska analysen inom "organisationsteorin", inte definieras av karaktären på deras organisationella struktur, utan av sina samhällsfunktioner. Bl.a. sker inte förkroppsligandet av de borgerliga politiskt-ideologiska förhållandena ("de kapitalistiska apparaterna") på samma sätt: själva den interna strukturen i apparaterna beror på vilka klasser som finns där och alltså på den klasskamp som utspelas där. En apparat inom vilken arbetarklassen har den största och mest omfattande närvaron, skiljer sig alltid från övriga apparater. Det gäller inte bara den ekonomiska apparaten (produktionsenheten), utan också de ideologiska statsapparater som framförallt riktar sig till arbetarklassen. T.o.m. ett parti av socialdemokratisk typ, eller en klassamarbetande "arbetar"fackförening som ändå på ett omfattande sätt förkroppsligar bourgeoisins och småbourgeoisins dominans över arbetarklassen, kan aldrig assimileras med övriga apparater. Arbetarklassens närvaro manifesterar sig alltid i specifik inverkan, och det är själva kärnan i Lenins analyser av de socialdemokratiska "arbetarpartierna".
3. Dessa förutsättningar leder till en klar åtskillnad mellan de marxistiska analyserna, och olika institutionalistiska uppfattningar om "makt", "auktoritet" och "hierarki" i förhållande till apparaterna. Dominans- och maktbegreppen kan i verkligheten bara ha som tillämpningsområden, både inom och utom apparaterna, klasskampsförhållandena, d.v.s. klassernas relationer till varandra (bourgeoisins dominans över småbourgeoisin, bourgeoisins dominans över arbetarklassen). Termerna auktoritet och hierarki betecknar i själva verket den införda reproduktionen av dessa (dominerande) förhållanden inom varje klass, och på ett specifikt sätt för var och en av dem: bl.a. inom den småbourgeoisi som finns i apparaterna. Apparaterna är resultat av klassdominansen och klassmakten, men de förkroppsligar och materialiserar samtidigt denna införda reproduktion.
4. Det står alltså klart att apparaterna själva är delade:
a) enligt klassgränserna först och främst. Varje företag är inte bara delat i bourgeoisins platser, småbourgeoisins platser och arbetarnas platser, utan ofta också avskilt i två: en komplex "företag-produktionsenhet" är i själva verket delad i två apparater, fabriken och dess despotism (arbetarklassen), den "administrativa" apparaten, kontor o.s.v. (småbourgeoisi);
b) vidare enligt de interna fraktionerna av de olika klasser som befinner sig där. Något som framförallt och speciellt gäller småbourgeoisin. Genom att uppfatta auktoriteten och hierarkin som utifrån införd reproduktion av klassmakt ser man att själva deras tillämpningsområde, d.v.s. den införda reproduktionen inom småbourgeoisin, inte heller har en lineär och entydig uppbyggnad som en "stege".
Den nya småbourgeoisins byråkratiska sektorers speciella interiorisering av de politiskt-ideologiska dominans/underkastelseförhållandena har ännu större inverkan på de agerande på denna plats. Den motsvaras mycket konkret av det faktum att dessa småborgerliga agerande gör karriär. En sådan småborgare kan förnuftsmässigt räkna med att "stiga i graderna" under sitt yrkesverksamma liv, och tjäna när han är femti år 15, 20 eller 50 % mer än när han var tjugo. Det här är givetvis inte ett generellt fenomen, eftersom karriärens längd är relativt begränsad för en stor del av de underordnade nivåerna, som påverkas av uppsplittringen av arbetsuppgifterna inom själva det intellektuella arbetet. Men enkel statistik visar ändå skillnaden i förhållande till arbetarklassen. Den absolut övervägande delen av arbetarna når sin maximilön när de är mellan tjugo och tretti år. Därefter minskar lönen. Därav följer skillnader mellan den nya småbourgeoisin och arbetarklassen när det gäller pension (och de grunder på vilka den räknas ut), även när arbetarna har "rätt" till pension och inte har dött tidigare i sitt arbete - det är känt att livslängden är betydligt längre för hela den nya småbourgeoisin än för arbetarklassen. Dessutom är det så att bara ett tunt skikt av arbetarklassen har månadslön som erkännande av ett helt liv i arbete, medan nästan alla löneanställda har det.
"Karriärens" och "avancemangets" betydelse här, jämfört med arbetarklassen, är tydlig först och främst i de agerandes förflyttning under deras yrkesverksamma liv (inom en generation). Bland manliga arbetare som byter plats blir knappt 14 % yrkesarbetare tekniker, medan specialarbetare och okvalificerade arbetare nästan aldrig blir det. Det som är mest framträdande här är en dekvalificering: omkring 34 % av de yrkesarbetare som byter plats blir specialarbetare eller diversearbetare. När det däremot gäller enkla kontorsanställda som förflyttas under sitt yrkesverksamma liv, blir 48 % av männen och 57 % av kvinnorna mellan- eller höga tjänstemän (25 % blir arbetare, och 6 % blir arbeterskor). Bland handelsanställda män som förflyttas, blir 29 % tjänstemän (28 % blir arbetare). De småborgerliga agerandes inre uppåtstigande förflyttning inom själva småbourgeoisin, visar sig också mellan generationerna. Ett exempel på det är att omkring 23 % av de anställdas söner blir medelhöga tjänstemän, medan detsamma bara gäller omkring 10 % av arbetarsönerna. [5]
Till slut är den inre lönehierarkins spridning mycket större, när det gäller de småborgerliga agerande som berörs av (privat eller statlig) byråkratisering, än när det gäller arbetarklassen och dess skikt. När det gäller den privata och halvstatliga sektorn var lönerna 1969 för arbetarklassen 8.854 (francs) för okvalificerade arbetare, 10.467 för specialarbetare och 13.116 för yrkesarbetare, medan handelsanställda tjänade 12.334, kontorsanställda 13.350 och medelhöga tjänstemän inom administration 27.958 (vi tar inte här upp de höga tjänstemännen som vanligtvis tillhör bourgeoisin). Det bör noteras att löneskillnaden som skiljer de lägsta här från de medelhöga tjänstemännen, är större än den som skiljer arbetarklassen från teknikerna. Visserligen säger dessa siffror inte så mycket. Sakförhållandet klarnar om dessa siffror jämförs med de löneanställdas fördelning på sektorer och på netto-årslön. Om vi dels tar de "ekonomiska verksamheter" som intresserar oss här (handel, tjänster, banker, försäkringsväsen, privata administrativa tjänster, hälsovård, resebyråer o.dyl.), dels de industriella "ekonomiska aktiviteterna", kan tydliga skillnader konstateras: medan den allra största delen av arbetare snabbt når taket uppvisar övriga löneanställda, med skillnader som vi ska ta upp senare, en jämnare fördelning inom en större lönespridning. Det står ännu mer klart när det gäller statstjänstemän. [6]
Det centrala att minnas är hursomhelst att hierarkins riktning är mycket olika i arbetarklassen och i den småborgerliga karriären. När en specialarbetare eller yrkesarbetare avancerar har det inte alls samma mening i de politiskt-ideologiska auktoritetsförhållandena och i kunskapssekretessen som för en småborgare, som även utan att stiga uppåt mycket utövar en specifik auktoritet över de närmast underordnade (även inom småbourgeoisin är förflyttningen för de flesta ganska begränsad).
Resultatet får omfattande inverkan på dessa agenters särskilda ideologi om socialt avancemang, som sammanlänkas med deras isolering på grund av konkurrensen sinsemellan i de "byråkratiserade" ideologiskt-politiska förhållandena. En isolering som lyser i ögonen i förhållande till arbetarklassens klassolidaritet. Det här har återverkningar på klasskampen som kan konstateras dagligen, isynnerhet när det gäller de speciella svårigheter och särskilda kännetecken denna nya småbourgeoisis strejkrörelser uppvisar.
Byråkratiseringen av de icke produktiva löneanställdas arbete, som för närvarande är en stark tendens, berör ändå inte alla dessa löneanställda som vi kommer att se; och berör dem dessutom inte på samma sätt. Hur det än ligger till med det, är det förståeligt att byråkratiseringen, materialisering och förkroppsligande av politiskt-ideologiska förhållanden, och differentieringarna i det avseendet inom den nya småbourgeoisin, är en viktig faktor för fraktioneringen av småbourgeoisin i klassfraktioner. Differentiering och fraktioneringar av den nya småbourgeoisin, som inte nödvändigtvis sammanfaller med differentieringarna i de ekonomiska förhållandena (anställda inom cirkulationen, tjänsterna, Statsapparaterna), eftersom denna byråkratisering skär tvärs igenom den grupperingen.
Det beror på att själva byråkratiseringen får motsägelsefull inverkan inom den nya småbourgeoisin. Flera författare, bl.a. Wr. Mills, D. Lockwood, har hävdat att byråkratiseringen närmar dessa löneanställdas arbetsvillkor till arbetarklassens: funktionernas opersonlighet, auktoritära/hierarkiska relationer o.s.v. Dessa teser, som påstås gälla hela den byråkratiserade småbourgeoisin, är falska eftersom de gör denna byråkratisering och fabriksdespotismen till samma sak. Problemet ligger på ett annat ställe: själva byråkratiseringen medverkar, inom de sektorer av småbourgeoisin som utsätts för den, att skapa nya interna klyftor mellan massan av underordnade agerande, som så småningom fråntas sin "kunskap" (den byråkratiska "sekretessens" sätt att fungera internt) och utövandet av auktoritet, och de förmedlande (mellan)agenterna. Detta, som alltid är sammanlänkat med interna skillnader i utsugning, har betydelsefull inverkan på den småborgerliga underordnade fraktionens klasståndpunkter, som vi återkommer till.
[1] M. Praderie, Les Tertiaires, 1968, s. 46.
[2] The Blackcoated Worker, a.a. s. 81.
[3] Se nedan, s. 254.
[4] Jag behandlade denna fråga utförligt i Politisk makt och sociala klasser, del II, sista kapitlet.
[5] Det är fallet förutom med Parsons och Dahrendorfs välkända analyser också med P. Blau, Bureaucracy in modern society, 1956, A. Gouldner, Patterns of industrial bureaucracy, 1964, A. Etzioni, Modern Organisation, 1965, och slutligen M. Crozier, Le Phénoméne bureaucratique, 1963. Men det bör påpekas att diskussionen om detta var livlig i Frankrike från 50-talet och därifrån bör ihågkommas Claude Leforts kritik av dessa strömningar (nu återgivna i Critique de la bureaucratie, 1972). [Noten saknas i vår upplaga och har därför tillsvidare fått en godtycklig placering - MIA.]
[6] Källor INSEE: Enquéte sur la qualification professionnelle de 1964, som gäller de aktiva mellan 1959 och 1964. Resultat angående förflyttningar under det yrkesverksamma livet har presenterats i Etudes et Conjonctures, okt. 1966, och för förflyttningar från en generation till en annan i Etudes et Conjonctures, feb. 1967. När det gäller det sistnämnda fallet förfogar vi över D. Bertaux' föredömliga arbeten, bl.a. "L'hérédité sociale en France" i Economie et Statistique, feb. 1970, "Nouvelles perspectives sur la mobilité sociale en France", i Quality and Quantity, vol. V, juni 1971 o.s.v. Dessa uppgifter bekräftas i huvudsak av den nya undersökning som gjorts 1970, och vars resultat ännu inte publicerats. 7. a.a. i Collections de l'INSEE, s. 58. [Noten saknas i vår upplaga och har därför tillsvidare fått en godtycklig placering - MIA.]
Last updated on: 9.28.2008