Original titel: Marx and Keynes. The Limits of the Mixed Economy
Publicerat: 1969
Översättning: Nisse Sjödén
Digitalisering: Jonas Holmgren
Lenins marxism var inte ett uttryck för den moderna internationella anti-kapitalistiska klasskampens praktiska nödvändigheter, utan den bestämdes av betingelser som var specifika för Ryssland. Ryssland krävde inte så mycket frigörelse som skapandet av ett industriproletariat, och det gällde inte i första hand att upphäva kapitalackumulationen utan att påskynda den. Bolsjevikerna störtade tsarismen och den ryska bourgeoisin i Marx namn och med revolutionära medel, endast för att själva bli en diktatorisk makt över arbetarna och bönderna. Och detta för att genom intensifierat förtryck och utsugning slutligen leda dem till socialismen. Lenins marxska "renlärighet" existerade endast i ideologisk form, som det falska medvetandet för en icke-socialistisk praktik.
När Lenin behandlar frågan om den socialistiska organiseringen av ekonomin, var hans förslag därför nästan uteslutande av pragmatisk typ, och det gjordes inga försök att relatera dem till den marxska teorin. Av alla de socialister som har skrivit om socialism, sade Lenin med rätta, är det ingen som behandlat frågan konkret. Men enligt hans uppfattning iakttog "socialismen oss från alla den moderna kapitalismens fönster; socialismen finns skisserad direkt, praktiskt, i varje viktig åtgärd, som bildar ett steg framåt på basis av den moderna kapitalismen".[1] Socialism bestod i att göra det som kapitalismen gjorde åt sig själv, men att göra det bättre och i arbetarklassens intresse.
Detta krävde en ökad arbetsproduktivitet och en bättre organisering av produktionen. Således, skrev Lenin, även om "Taylor-systemet, kapitalismens sista ord i detta avseende, i likhet med alla kapitalistiska framsteg är en förening mellan den borgerliga utsugningens förfinade brutalitet och några av de största vetenskapliga prestationerna inom analysen av mekanisk rörelse under arbetet", "så beror möjligheterna att bygga socialismen" inte desto mindre "just på om vi lyckas förena sovjetmakten och sovjetorganiseringen av administrationen med kapitalismens senaste insatser. Vi måste organisera studier och undervisning om Taylor-systemet i Ryssland, och systematiskt utforska det och anpassa det för våra syften."[2] Beträffande administrationen "så kräver socialismens grundande en absolut och sträng viljeenighet, vilken kan leda hundratals, tusentals och tiotusentals människors arbete. Den tekniska, ekonomiska och historiska nödvändigheten av detta är uppenbar, och alla de som reflekterat över socialismen har alltid betraktat det som en av dess förutsättningar. Men hur kan en sträng viljeenighet säkras? Genom att de tusentals människorna underordnar sin vilja under en enda vilja."[3] Det är därför "som all direkt inblandning från fackföreningarnas sida i ledningen av fabrikerna måste betraktas som skadlig och omöjlig."[4] Saker och ting skulle, kort sagt, skötas på samma sätt som de alltid skötts under kapitalismen; men nu för "samhället i dess helhet" och inte längre för den privata kapitalackumulationens skull. För Lenin är den samhälleliga återuppbyggnaden inte längre förknippad med sociala utan med tekniska frågor, såsom igångsättandet av industrin, ökningen av jordbruksproduktionen, sunda finansiella åtgärder, elektrifiering, och så vidare.
Bortsett från några generella anmärkningar befattade sig Marx inte med organiseringen av ett socialistiskt samhälle. Avsikten med hans ekonomiska arbeten var inte att berika den "ekonomiska vetenskapen" utan att blottlägga de faktiska samhällsförhållanden, som fann sina fetischistiska uttryck i den politiska ekonomin. Även om den politiska ekonomin "för proletariatet i första hand är ett fiendeland",[5] så måste man ge sig in i det för att visa att "ekonomiska förhållanden" endast är förklädnader för kapitalistiska utsugningsförhållanden, och för att avslöja klassmotsägelserna i de ekonomiska motsägelser, som den borgerliga praktiken och den kapitalistiska utvecklingen är behäftade med. För Marx saknar de "ekonomiska lagar", som förs fram av den politiska ekonomin, relevans för socialismen, som kommer att göra slut på dem. I stället kommer det att finnas en medveten reglering av produktion och distribution av de förenade producenterna själva, och verktygen som används för detta syfte kommer att vara av teknisk-organisatorisk natur.
När planering blev en möjlighet för bolsjevikstaten, tog den inte desto mindre sin utgångspunkt i Marx, det vill säga i hans idé om den samhälleliga produktionen som en reproduktionsprocess. Planerarna ansåg att Marx schemata för den enkla och utvidgade reproduktionen, som Marx hade utvecklat från fysiokraten François Quesnays Tableau Economique, och som han lägger fram i Kapitalets andra bok,[6] är tillämpbar på alla samhällsformationer och att de i synnerhet är användbara när det gäller att lösa problemen i en socialistisk ekonomi. Det var på basis av dessa schemata som sovjetiska ekonomer konstruerade makro-ekonomiska modeller, söm visar på att det går att genomföra en balanserad planerad ekonomi.[7]
Avsikten med Marx schemata över reproduktionen är att visa på de förhållanden inom produktions- och bytesprocessen, som måste finnas för att fullborda kapitalets produktionsprocess med avseende både på varuproduktionens värde och dess bruksvärde. "Så länge vi undersökte det enskilda kapitalets värdeproduktion och produktvärde", skrev han, "saknade varans naturaform all betydelse för analysen. ... I den mån undersökningen gällde kapitalets reproduktion, var det tillräckligt att förutsätta, att den del av varuproduktionen, som föreställer kapitalvärdet, på nytt kunde omvandlas till sina produktionsfaktorer på varumarknaden och därmed till dess gestalt som produktivt kapital, liksom det var tillräckligt att förutsätta, att de varor fanns tillgängliga på marknaden, som arbetaren och kapitalisten köper för sin arbetslön, resp. sitt mervärde. Denna rent formella framställningsmetod är inte längre tillräcklig, när det totala samhälleliga kapitalet och dess produktvärde skall undersökas. Återförvandlingen av en del av produktvärdet till kapital, medan en annan del ingår i kapitalist- och arbetarklassens individuella konsumtion, bildar en rörelse inom själva produktvärdet, som totalkapitalet resulterade i. Och denna rörelse innebär inte endast, att värdena förnyas, det innebär också materiell förnyelse och är därför likaså betingat av såväl det ömsesidiga förhållandet de samhälleliga värdebeståndsdelarna emellan som av deras bruksvärde, deras materiella gestalt."[8]
Vi behöver inte här ställa upp Marx diagram; det räcker med att erinra om att han indelade den totala samhälleliga produktionen i två delar - en som producerar produktionsmedel och en annan som producerar konsumtionsmedel. Varje avdelning är sammansatt av konstant och variabelt kapital och producerar mervärde. Transaktionerna mellan de två avdelningarna försiggår så att totalkapitalet reproduceras och mervärde lämnas för kapitalistisk konsumtion. "Den enkla reproduktionen är enligt sakens natur riktad på konsumtionen som ändamål" och i den mån som den enkla reproduktionen är den väsentligaste delen av "årsproduktionen i utvidgad skala, är detta motiv /konsumtionen/ kvar, ledsagat av och i motsats till strävan att berika sig".[9] Skillnaden mellan enkel och utvidgad reproduktion består i att en del av det totala mervärdet inte konsumeras av kapitalisterna utan omvandlas till tilläggskapital. Övergången från enkel till utvidgad reproduktion innebär att det "inte /är/ mängden men användningen av faktorerna i denna enkla reproduktion, som blivit en annan, och dessa förändringar skapar de materiella förutsättningarna för en efterföljande reproduktion i utvidgad skala."[10]
Oavsett de metodologiska förtjänsterna hos Marx reproduktionsschemata, så kan de inte konstrueras som ett allmänt jämviktssystem besläktat med den borgerliga jämviktsteorin. Den reproduktionsprocess som de visar på, påpekade Marx, "kan äga rum när samhället kontrollerar de materiella medlen för sin egen produktion. Men i det kapitalistiska samhället är den ett anarkiskt element."[11] Kontrollen över de materiella villkoren för samhällets egen reproduktion förutsätter ett upphävande av den kapitalistiska produktionens värdeaspekt; ty det är den motsägande rörelsen mellan värde- och bruksvärdeproduktion som är orsaken till kapitalismens anarki, det vill säga dess oförmåga att organisera produktionen och reproduktionen rationellt. "Det faktum att varuproduktionen är den kapitalistiska produktionens allmänna form", skrev Marx, "innefattar den roll som penningen spelar, inte bara som cirkulationsmedel utan också som penningkapital inom varuproduktionen. Därvid produceras vissa för detta produktionssätt säregna betingelser för den normala omsättningen, och därmed också säregna för reproduktionens normala förlopp i både enkel och utvidgad skala. Dessa betingelser kan emellertid lika gärna slå om i lika många betingelser för ett onormalt förlopp, som slår om i kriser, då jämvikten själv är en tillfällighet, vid den spontana utvecklingen av produktionen."[12]
"Jämvikten" i reproduktionsschemat, i vilket både värde och materiell produktion befinner sig i harmoni, visar på de grundläggande betingelserna för en friktionsfri kapitalistisk reproduktionsprocess. Denna "jämvikt" är möjlig i teorin men inte i praktiken; liksom balansen mellan utbud och efterfrågan, eller värde och pris, kan den endast föreligga av en tillfällighet. När de ryska ekonomerna baserade sina modeller för en socialistisk ekonomi på Marx reproduktionsschemata, betraktade de dessa modeller i strikt materiella termer och inte i värdetermer. Produktions- och distributionsförhållandena, sades det, "måste studeras i sin materiella framställning, det vill säga som summan av konkreta produkter i deras konkreta rörelse från producent till konsument. ... Då redovisningen är baserad på produktions- och cirkulationsförhållandena i materiella termer, måste den betrakta samhällsekonomin som en slags naturekonomi, som mäter summan av de material och ting som producerats under årets lopp och som undersöker distributionen av produkterna i deras materiella uttryck."[13] Även om penningen "måste spela rollen som måttstock, som ett medel som reducerar den samhälleliga produktionens blandade frukter till en gemensam beteckning ... betraktar redovisningen förhållandena inom produkternas produktion och konsumtion såsom en materiell process."[14]
Den faktiska organiseringen av den ryska ekonomin var förvisso en planering i materiella termer för att förverkliga den ekonomiska målsättning som regeringen fastställt. Denna målsättning betonade den ekonomiska tillväxten och industrins utveckling, eller, borgerligt uttryckt, kapitalackumulationen. Med löner och priser fastställda på administrativ väg, kan man ungefärligen men direkt fastställa hur stor del av den totala socialprodukten som ska tillfalla producenterna såsom konsumtionsvaror, hur dessa varor ska fördelas mellan konsumenterna, och hur stor del som ska användas för att utvidga den produktiva apparaten. Löner och priser är här media för att få fram och fördela en socialprodukt i överensstämmelse med den centrala planeringen, uttryckt i fysiska termer, som materiell produktion. Myndigheterna fastställer produktion och distribution i de proportioner, som de bedömer nödvändiga eller önskvärda.
Tiden är, enligt Marx, arbetets måttstock. "Endast därigenom att produkterna är arbete, kan de mätas med arbetets måttstock genom arbetstiden."[15] Men under kapitalismen "är priset inte lika med värdet, och det värdebestämmande elementet - arbetstiden - kan inte vara det element, i vilket priserna uttryckes".[16] Eftersom "arbetstid som mått på värde /under kapitalismen/ endast har en ideell existens, kan den inte tjäna som grund för prisjämförelser".[17] Likväl har det ofta sagts att värdelagens indirekta reglering av hela det kapitalistiska systemet, så som den framställs i Marx värdeschema för kapitalutvecklingen, kan utgöra grunden för den direkta regleringen av produktionen i det socialistiska systemet. Antagligen ska det uppnås genom en slags "återomvandling" av priser till värden, även om dessa värden inte längre bestäms indirekt genom den fria marknaden utan i stället fastställs av socialistiska planeringsorgan. Möjligheten av en sådan "återomvandling" ligger implicit i till exempel Sweezys påstående att "Marx värdeteori, till skillnad från vissa andra värdeteorier, har den stora förtjänsten att den står i nära överensstämmelse med de faktiska bokföringskategorierna i de kapitalistiska affärsföretagen".[18] Om det är så, då kan man naturligtvis anta att det endast är värdets ofullständiga prisform, men inte själva värdet, som kommer att försvinna i ett socialistiskt samhälle. Joan Robinson, till exempel, vill framhålla, att medan föga, eller ens något, kan göras åt värdelagen under kapitalismen, så har Marx rätt i att den "skulle kunna komma till sin rätt"[19] under socialismen.
Fastän Marx inte hade den uppfattningen, gav en del ryska ekonomer förvisso uttryck åt åsikten att värdelagen är giltig under både kapitalismen och socialismen. Värde jämställs här med produktionskostnader, och, säges det, utan kännedom om produktionskostnader skulle samhällsplanering vara omöjlig. Andra ekonomer, främst E. A. Preobrasjenskij och N. I. Bukharin, vidhöll att värdelagen endast verkade i ett marknadsbestämt varuproducerande samhälle och inte under socialistiska betingelser, där alla de borgerliga kategorierna, såsom pengar, priser, löner, ränta, jordränta och profiter försvinner för att lämna plats åt direkta räkenskaper över ekonomiska processer i materiella termer. Enligt Preobrasjenskij gör de, som hävdar att värdelagen har generell giltighet, det misstaget, att de förväxlar de reglerande ekonomiska processerna under varuproduktionen med den reglerande roll, som förbrukningen av arbete spelar i varje samhälleligt produktionssystem. Att erkänna värdelagen som den enda regulatorn av Sovjetunionens ekonomiska system var att förneka landets socialistiska karaktär. "Vi behöver bara försöka tänka oss värdelagen som regulator av den socialistiska produktionen", skrev han, "eller planeringsprincipen som regulator av varuproduktionen, för att se att vi inte kan skilja den reglerande mekanismen från helhetsstrukturen av ett bestämt samhälle."[20]
Påståendet att värdelagen är giltig för socialismen ledde till en stor diskussion som Stalin själv auktoritativt satte punkt för. Där det finns varor och varuproduktion, skrev Stalin, "kan heller inte värdelagen saknas. Värdelagens verkningssfär utsträcker sig hos oss framför allt till varucirkulationen, varuutbytet medelst köp och försäljning, ett utbyte huvudsakligen av varor för personlig konsumtion. Här, på detta område, har värdelagen, naturligtvis inom vissa gränser, behållit sin roll som regulator. Men värdelagens verkningar inskränker sig inte till varucirkulationens sfär. De utsträcker sig också till produktionen. Visserligen har värdelagen ingen reglerande betydelse i vår socialistiska produktion, men den påverkar ändå produktionen, och detta får icke lämnas obeaktat vid ledningen av produktionen. ... I samband härmed har i våra företag sådana frågor som frågan om den självständiga företagsekonomin och räntabiliteten, frågan om självkostnaderna, frågan om priserna etc. aktuell betydelse. Därför kan och får våra företag inte underlåta att ta hänsyn till värdelagen."[21]
Vad betyder det egentligen att ta hänsyn till värdelagen? Enligt Stalin betyder det först och främst "att den lär våra driftsledare att räkna produktionsenheterna ... att förbättra produktionsmetoderna, att sänka produktionens självkostnader, att genomföra den självständiga företagsekonomin och kämpa för företagens räntabilitet".[22] Fastän arbetsvärdelära enligt Marx definition uteslutande hänför sig till kapitalistisk produktion och mervärde be greppet till utsugning av arbete, behöver värdeteorin enligt Stalins definition inte motsäga socialismens behov. Det enda som behövs är att avvisa några "begrepp, som hämtats från Marx' Kapitalet" ... såsom " 'nödvändigt' arbete och 'mer'-arbete, 'nödvändig' produkt och 'mer'-produkt, 'nödvändig' arbetstid och 'mer'-arbetstid".[23] Stalin fann det "mer än märkligt att operera med dessa begrepp nu, när arbetarklassen ingalunda är berövad makt och produktionsmedel utan tvärtom har makten i sina händer och äger produktionsmedlen. Nu, under vårt system, klingar orden om arbetskraften som vara och om att 'leja' arbetare rätt absurda: som om arbetarklassen som äger produktionsmedlen skulle leja sig själv och sälja sin arbetskraft till sig själv. Lika märkvärdigt är det att nu tala om 'nödvändigt' arbete och 'mer'-arbete: som om det arbete, som arbetarna under våra förhållanden presterar för samhället för att utvidga produktionen, utveckla bildningsväsendet och hälsovården, för försvarets organisation o.s.v., inte skulle vara lika nödvändigt för arbetarklassen, som i dag är vid makten, som det arbete, som utföres för att täcka arbetarens och hans familjs personliga behov."[24]
I sina grunddrag är Stalins inställning till problemet om värde under socialismen fortfarande den rådande i det efter-stalinistiska Ryssland. Sedan 1956 har det förekommit diskussion om huruvida värdelagen har partiell eller generell giltighet, det vill säga om den endast gäller för konsumtions marknaden eller för hela varucirkulationen i ekonomin i dess helhet. Det har hörts röster som förnekar produktionens varukaraktär i Sovjet, röster som följaktligen vill tillämpa värdelagen i samma bemärkelse som Marx "tidshushållning", som det objektiva kriteriet för att mäta, hushålla med och fördela socialprodukten. I motsats till denna uppfattning hävdas det att just på grund av att den ryska ekonomin betraktas som en "planerad form av varuproduktion" bör den "baseras på värdelagen och vara-penningförhållanden".[25] Denna allmänna förvirring fördjupas ytterligare av ekonomer, som vill använda den borgerliga teorins marginalism och som hellre vill arbeta med produktionsfaktorer än med arbete, liksom med lineär programmering och datateknik i den ekonomiska planeringen. De borgerliga ekonomerna å sin sida ser dessa händelser som ett tecken på att "marxisterna" själva håller på att överge Marx arbetsvärdelära, som om värdeteorin faktiskt hade varit teorin för den ryska ekonomiska praktiken, eller kunde vara socialismens ekonomiska teori.
Den förvirring som omger arbetsvärdeläran är inte bara en återspegling av teoretikernas omtöcknade tänkande. Den är ett resultat av deras försök att beskriva ett icke-socialistiskt produktions- och distributionssystem som ett socialistiskt samhälle. Det gör de eftersom socialism, enligt deras definition, är statlig kontroll över produktionsmedlen och central planering av den nationella ekonomin. De anser att planering som passar de samhälleliga behoven och ekonomiska nödvändigheterna är planering enligt värdelagen. Under kapitalismen, säger man, "verkar värdelagen som en grundläggande marknadslag, som är oundvikligt förknippad med produktivkrafternas nedbrytning, med kriser, med anarki inom produktionen. Under socialismen verkar den som en lag för den planerade administrationen av den nationella ekonomin, under de utvecklingsbetingelser som gäller för en ekonomi, som är fri från kriser."[26]
Att säga att värdelagen ligger bakom ekonomiska processer är liktydigt med att säga att det finns en viss bestämd reglering av den samhälleliga produktionen, trots det bristande intresset för, och den praktiska omöjligheten av, sådan reglering under förhållanden med privat ägande. "Regleringen" åstadkommes genom marknadskonkurrens och kriser. Men om det inte finns något privat ägande av kapital, ingen konkurrens, ingen privat ackumulation; om produktionen planeras centralt; om priser och löner är reglerade, och utvidgning av produktionen är medvetet bestämd - då kan dessa resultat av konkurrens och kriser, som är ett uttryck för att värdelagen är i kraft, inte uppstå. Att "medvetet" tillämpa värdelagen under socialismen kan endast betyda att ta med verkningarna av konkurrens och kriser i planeringsmekanismen - eller, med andra ord, att återinföra marknaden och privategendomen vilket är uppenbart nonsens.
Det är kanske därför som Stalin talade om en värdelag som är i "strängt begränsad och som satts inom bestämda gränser", det vill säga en värdelag som endast verkar i hela sin utsträckning inom cirkulationssfären, begränsad till personlig konsumtion, och som "påverkar" produktionssfären endast på grund av att denna inte kan bortse från lönsamhetsprincipen, även om denna princip modifieras av medvetna beslut från planerings myndigheternas sida. Men även om Stalin utgick ifrån att den "modifierade" värdelagen påverkar produktionen och reglerar distributionen, så såg han inte någon samhällelig delning mellan värde och mervärde, och ingen delning mellan nödvändigt arbete och merarbete, eftersom hela socialprodukten enligt sin definition nu tillhör hela samhället.
I Sovjetunionen kommer den planerade totalproduktionen till uttryck antingen i fysiska termer eller också i penningvärden. Fastän priser, löner och profiter fortfarande är ekonomiska kategorier, spelar de inte längre en självständig, aktiv roll: de är endast uttryck för fysiska mängdstorheter, som är direkt fastställda av beslutsfattarna. Resursfördelning har här inget att göra med prisförhållanden; priser, löner och profiter används snarare för att säkra den resursfördelning som planen kräver. Då detta praktiskt sett är en svår uppgift omfattar planen endast grova approximationer, som underkastas ständiga korrigeringar. Hittills har all ekonomisk planering så att säga varit slumpmässig planering, och man har försökt införa den under betingelser som inte varit särskilt mottagliga för en övergripande kontroll över ekonomin. Planering har använts i industriellt underutvecklade länder, vars främsta behov är att få igång en snabb kapitalackumulation. Industrialisering, som tvingats fram med politiska medel, övergick från statlig ledning till direkt statlig kontroll, och under denna process skapade industrialiseringen betingelser för en planerad ekonomisk utveckling. Planerna speglar den allmänna efterblivenheten; de kunde inte vara bättre än de betingelser som de försökte förändra.
Den totala samhälleliga inkomsten i Sovjetunionen antas vara lika med totalvärdet av den sammanlagda materiella produkten, vilken är lika med totalsumman av de materiella varornas slutgiltiga försäljningspriser - bortsett från amorteringen av det fasta kapitalet. Den samhälleliga efterfrågan kontrolleras genom kontrollen över de personliga inkomsterna liksom genom kontrollen över tilldelningen av produktiva resurser. Priserna ska baseras på de genomsnittliga produktionskostnaderna för alla företag som producerar samma varor. Detaljhandelspriserna för alla varor och tjänster fastställs så att de motsvarar den personliga inkomstnivån. Dessa priser rör sig i förhållande till utbud och efterfrågan för konsumtionsvaror som inträder på marknaden. Penninglönerna styrs genom prispolitiken. Profiter tillfaller staten huvudsakligen genom en omsättningsskatt, som är baserad på skillnaden mellan detaljhandelspriser och faktiska produktionskostnader.
Med administrerade löner och priser kan man i grova drag men direkt fastställa vilken del av den totala samhälleliga produktionen som ska tillfalla arbetarna och i vilken speciell varuform detta ska ske. Man kan sätta sådana priser på konsumtionsvarorna att arbetarnas val av varor i praktiken begränsas i enlighet med vad regeringen önskar, och varor som det är brist på kan bli ännu mera svåröverkomliga genom en prispolitik, som reserverar dem för de privilegierade skikten i samhället. Nödvändigheten av att hålla den arbetande befolkningen vid liv och i arbete härskar i alla former av kontinuerlig samhällelig produktion; under kapitalismen kommer den till uttryck i arbetskraftens värde, vilket bestämmer och begränsar det mervärde eller den merarbetstid, som kan utvinnas ur en bestämd arbetande befolkning. Men om nödvändigt arbete och merarbete samtidigt är de socialiserade producenternas gemensamma egendom, är det fullständigt meningslöst att tala om en värdelag som regulator av den samhälleliga distributionen och om denna reglerings inverkan på produktionsprocessen. Om den totala socialprodukten är hela samhällets gemensamma egendom, kunde den sektionsmässiga uppdelningen av den i konsumtion, reproduktion och expansion lika gärna uttryckas i direkta arbetstidskvantiteter, vilka inte längre hänför sig till värdeförhållanden utan till rent tekniska arrangemang, som gör att den samhälleliga produktions- och reproduktionsprocessen fungerar som den ska.
Det finns endast en tvingande orsak till att behålla värdelagen enligt dess ryska definition, och det är att man vill att de ojämna betingelserna, såsom de som råder i den statskapitalistiska ekonomin, ska framstå som en "ekonomisk lag". Eftersom "marxismen" här är den av staten påtvingade ideologin, är det inte bara nödvändigt att förklara att produktion implicerar reproduktion och att framsteg betyder utvidgad reproduktion, varför den nuvarande konsumtionen måste begränsas för att trygga en bättre konsumtion i framtiden. Det är också nödvändigt att förklara att löneskillnaderna mellan arbetarna, och inkomstskillnaderna mellan arbetarna och de administrativa samhällsskikten inte egenmäktigt fastställts av den nya härskande klassen, utan bestäms av en "ekonomisk lag", som ger åt var och en i enlighet med hans bestämda bidrag till samhället. Då det formellt sett endast finns produktiva människor i Ryssland, måste skillnaden mellan deras olika levnadsstandard förklaras med att deras produktivitet är olika, och med att det är ekonomiskt nödvändigt att räkna med dessa skillnader - åtminstone i det här historiska utvecklingsskedet.
Att arbetet belönas efter dess produktivitet betyder att yrkesutbildat arbete betalas bättre än icke yrkesutbildat arbete. På grund av utbildningskostnaderna är reproduktionskostnaderna för yrkesutbildat arbete högre än för icke yrkesutbildat arbete. Inkomstskillnaderna kan således förklaras av att olika slags arbeten har olika produktivitet, och av den varierande intensiteten i utförandet av en bestämd typ av arbete. Då det faktiska arbetet är olika, skulle lika lön innebära att det mindre produktiva arbetet "sög ut" det mera produktiva. Enligt bolsjevikernas såväl som borgarnas tänkande skulle det rasera motiven för att utbilda sig till och delta i mera kvalificerade och därför mera produktiva verksamheter, vilket skulle skada hela samhället. Det finns alltså ett samhälleligt behov av inkomstskillnader som ett ofrånkomligt villkor för samhällets utveckling.
Vi vill här erinra om att i Marx värdeteori reduceras allt arbete till abstrakt enkelt arbete. Värdebegreppet hänför sig till abstrakta samhälleliga aggregat av nödvändig arbetstid och merarbetstid. Det gör det möjligt att betrakta kvalificerat arbete som mångfaldigat enkelt arbete, liksom det tillåter likställandet av värde och pris. Både löner och priser avviker från arbetstidsvärden. Att säga att den kapitalistiska värdelagen även gäller för planekonomin kan endast innebära att den också här hänför sig till samhälleliga storheter av abstrakt nödvändigt arbete och merarbete, vilka emellertid nu inte längre är okända storheter utan data som kommer fram genom en samhällelig inventering uttryckt i arbetstidsenheter eller i penningtermer som representerar dessa enheter. Detta skulle inte blottlägga de enskilda individernas, eller individkategoriernas bidrag till den totala produktmängd som omfattar den totala mängd arbetstid som använts för deras produktion. Genom det växlande förhållandet mellan de samhälleliga storheterna av nödvändig arbetstid och merarbetstid skulle det emellertid avslöja om utsugningen av arbetskraften ökar eller minskar. Denna ökade eller minskade utsugning skulle kunna iakttas i den statskontrollerade ekonomin, något som inte är möjligt i den fria privata marknadsekonomin. Den senare upptäcker det endast genom att marknaden svänger från högkonjunktur till lågkonjunktur, men den förra skulle - teoretiskt sett - genom politiska beslut kunna flytta om de samhälleliga storheterna så som den anser vara lämpligt, antingen för att påskynda eller också för att bromsa upp utsugningsprocessen.
Enligt Marx är det den samhälleliga arbetstiden i allmänhet som bestämmer värdet. Varornas värde hänför sig inte till den specifika mängd arbete som de innehåller, utan till den relativa andel av den allmänna samhälleliga arbetstiden som de representerar. Härav följer det att det inte går att dela upp ekonomin i en sfär som är värdebestämd och i en annan som inte är det. Antingen regleras hela ekonomin av värdelagen eller också inte alls. Det går inte att, som till exempel Stalin, säga att värdelagen reglerar konsumtionssfären men inte produktionssfären; antingen reglerar den hela ekonomin eller också ingen sfär alls.
Arbetskraftens abstrakta värde förklarar inte de faktiska lönerna och skillnaderna mellan dem. Marx visade inte något intresse för den faktiska utbuds- och efterfrågebestämningen av en eller annan lön. De löneskillnader, som uppstår i verkligheten, hänför sig grovt sett till olika reproduktionskostnader för olika typer av arbete. Men dessa skillnader försvinner, när man jämställer kvalificerat arbete med enkelt arbete såsom mångfaldigat enkelt arbete för att analysera de samhälleliga storheterna värde och mervärde och deras växlande förhållande under kapitalackumulationen. Det abstrakta värdebegreppet är helt oanvändbart när det gäller att bestämma enskilda löner, och att behandla de senare som faktiska storheter är helt enkelt det samma som att acceptera dem som historiskt givna fakta.
Under statskapitalismen skulle värdelagen endast kunna ha giltighet med avseende på de samhälleliga aggregaten konstant kapital, variabelt kapital och det mervärde som skapas i produktionen, och de växlande förhållandena mellan dem under kapitalbildningen. Under betingelser med fri privat kapitalackumulation kan kapitalets fysiska expansion endast fortgå som ackumulation av bytesvärde. Under statskapitalismen, där alla produktionsmedel är centraliserade, behöver det inte vara så. Ett sådant samhälle kan välja mellan att mäta sitt ökade välstånd i den abstrakta formen av fler kapitalvärden och att organisera sin samhälleliga produktion och distribution i verkliga, fysiska termer, utan hänsyn till värdeförhållanden.
Marx förutsåg inte de statskapitalistiska systemens uppkomst, vilka nu anses förverkliga den "marxska socialismen". För honom innebar socialismen först och främst att värdeproduktionen och således också de kapitalistiska produktionsförhållandena upphörde. "Inom det gemensamma, på produktionsmedlen som gemensam egendom grundade samhället", skrev Marx, "utbyter producenterna inte sina produkter. Lika lite uppträder här det i produkterna nedlagda arbetet som dessa produkters värde, som en av dem ägd saklig egenskap, då de individuella arbetarna nu - i motsats till det kapitalistiska samhället - inte längre existerar på en omväg utan omedelbart som beståndsdelar av totalarbetet."[27] Enligt Marx uppfattning var en verklig samhällsförändring - i fråga om arbetarklassens villkor - omöjlig såvida den inte innebar en förändring av de samhälleliga produktionsförhållandena. "Konsumtionsmedlens olika fördelning är blott en följd av själva produktionsbetingelsernas fördelning", skrev han ... "Det kapitalistiska produktionssättet exempelvis grundar sig på att de sakliga produktionsbetingelserna befinner sig i händerna på de icke arbetande i form av kapital- och jordegendom, under det att massan blott är ägare av den personliga produktionsbetingelsen, arbetskraften. Om produktionens beståndsdelar är fördelade på ett dylikt sätt, så följer av sig själv konsumtionsmedlens nuvarande fördelning. Om de sakliga produktionsbetingelserna är arbetarnas gemensamma egendom, så följer därmed likaså en annan fördelning av konsumtionsmedlen än den nuvarande."[28]
Enligt Marx beror således distributionssättet på produktionssättet. I ett samhälle där arbetarna saknar kontroll över produktionsmedlen och säljer sin arbetskraft till andra som har denna kontroll, kommer distributionssystemet att vara lika antagonistiskt som förhållandena i produktionsprocessen mellan producenterna och dem som tillägnar sig mervärde. Det statskapitalistiska systemet är inte kapitalistiskt i den traditionella bemärkelsen, och inte heller representerar det Marx vision av socialismen. Från privatkapitalismens ståndpunkt kan det beskrivas som statssocialism, eftersom det rätt och slätt centraliserar kapitalet till staten; men utifrån arbetarklassens socialism måste det beskrivas som statskapitalism, då det bibehåller den kapitalistiska uppdelningen av produktionsbetingelserna mellan arbetare och icke-arbetare. Båda uttrycken kan användas omväxlande, då de betecknar identiska tillstånd.
Enligt Marx "reglerar" värdelagen marknadskapitalismen men inte någon annan form av samhällelig produktion. Att tala om en värdelag som "regulator" av ekonomin i avsaknad av specifikt kapitalistiska marknadsförhållanden kan endast innebära att termerna "värde" och "mervärde" behålles, fastän de endast uttrycker förhållandet mellan arbete och merarbete. Under kapitalismen är arbetskraften en vara bland andra, och då alla varor är samhälleligt relaterade till varandra enbart genom bytesprocessen, måste de realiseras som bytesvärde innan de kan bli bruksföremål. I den centraliserade statsekonomin kan emellertid kapital och arbete fördelas oavsett marknadsförhållanden och värdehänsyn genom att man direkt beaktar den samhälleliga nyttan, så som de kontrollerande myndigheterna uppfattar den. Om detta endast sker till en del, så beror det på att det statskapitalistiska systemet vägrar att erkänna sig för vad det är, nämligen ett utsugningssystem, baserat på en härskande minoritets direkta kontroll över den behärskade majoriteten.
Det som skiljer den kapitalistiska utsugningen från alla tidigare former av utsugning är att den utvinner mervärde utan att utöva direkt tvång. Arbetarna, som berövats produktionsmedel, har inte något annat val än att sälja sin arbetskraft till kapitalisterna till det rådande marknadspriset. Den samhälleliga produktionen bedrivs genom köp och försäljning. Därför framstår den samhälleliga livsprocessen som avhängig av marknadsförhållandena. Om vi bortser från en fullständig förändring av samhället är det naturligtvis sant. Inom ramen för detta samhälle kommer arbetarna att acceptera de ojämna villkoren som bestämda av marknadsförhållandena, och de behöver inte nödvändigtvis inse att de är utsugna. De kommer att försöka utnyttja marknadsförhållandena för sina egna syften, i konkurrens om eftertraktade arbeten och i kamp för högre löner. Det är marknaden och - inom bestämda gränser - utnyttjandet av marknaden genom konkurrens, som säkrar en mera raffinerad utvinning av merarbete än direkt fysiskt tvång. Denna mera raffinerade utvinning av merarbete är naturligtvis också mera avancerad, även för arbetarna, eftersom lönarbete över huvudtaget är att föredra framför tvångsarbete. Det statskapitalistiska systemet, som varken vill eller kan göra slut på systemet med utsugning av arbete, föredrar också lönarbete framför tvångsarbete, och därför tillämpar den marknadsekonomins mekanism där så är möjligt.
Det är skenet av kapitalistiska marknadsförhållanden inom den statskontrollerade ekonomin som för tanken till värdelagens fortsatta giltighet under kapitalproduktionens nu modifierade betingelser. Men i verkligheten kan värdelagen inte "verka" här, eftersom marknadsförhållandena är konstlade och inte reella. Planerings myndigheterna inriktar endast sina planer efter den kapitalistiska marknadsekonomins modell, ty de kan inte organisera produktionen och distributionen efter socialistiska principer, och de vågar inte längre öppet arbeta med realiteter som utsugning och kapitalackumulation, vilket karakteriserade den ryska statssocialistiska regimens första period. Under denna period - som senare nedsättande kallades för perioden med utifrån påtvingad krigskommunism - skulle hela varuproduktionen med dess kategorier värde, profit och löner ersättas av en centraliserad naturekonomi, som administrerades i termer av fysiska behov och möjligheter med avseende på både produktion och distribution.
Under de betingelser som är för handen i underutvecklade kapitalistiska länder, måste den centraliserade administrationen se som sin främsta uppgift att öka produktionen och därmed också kapitalbildningen. Om marknadsförhållandena samtidigt därmed ska brytas ned, måste både produktion och konsumtion fastställas genom regeringsbeslut, med eller utan samtycke från den befolkning som besluten gäller. De produktiva resurserna fördelas genom förordningar och genomtvingas diktatoriskt. Lönarbete blir tvångsarbete, och produktions- och distributionsbetingelserna fastställes, på gott och ont, genom överväganden av personer i sociala maktpositioner. Och samtidigt som förändringen från marknadsekonomi till planekonomi otvivelaktigt är ett framsteg, är således de metoder, med hjälp av vilka detta framsteg uppnås, regressiva. Men som Leo Trotskij skrev: "För oss finns det inte någon annan väg till socialismen än den som går via myndigheternas reglering av landets ekonomiska krafter och resurser, och via centraliserad fördelning av arbetskraften i överensstämmelse med den generella statliga planen. Arbetarstaten anser sig bemyndigad att sända varje arbetare till den plats där hans arbete är nödvändigt. Och ingen uppriktig socialist kan förneka att arbetarstaten har rätt att ta hand om den arbetare som vägrar att fullgöra sin arbetsplikt."[29]
Och enligt Trotskij "har principen om obligatoriskt arbete lika radikalt och permanent ersatt principen om fri anställning som församhälleligandet av produktionsmedlen har ersatt den kapitalistiska egendomen".[30] Vi kommer "under en lång period att behålla lönesystemet. Under den nuvarande svåra perioden är lönesystemet för oss först och främst inte en metod för att garantera den enskilde arbetarens personliga existens utan en metod för beräkning av den enskilde arbetarens arbetsbidrag till arbetarrepubliken. Följaktligen måste lönen, i form av pengar och varor, stå i närmast möjliga kontakt med det enskilda arbetets produktivitet. De arbetare, som gör mer än andra för det allmänna, får rätt till en större del av socialprodukten än de lata, de likgiltiga och de nedbrytande. ... Alla dessa åtgärder måste bistå utvecklingen av konkurrens inom produktionssfären."[31]
Vad är ett objektivt mått på det enskilda arbetets produktivitet? Trotskij varken tog upp eller besvarade den frågan. I praktiken motsvarade skillnaderna i ersättning för olika slags arbeten de löneskillnader som fanns under kapitalismen, även om det var regeringen och inte arbetsmarknaden som bestämde lönernas storlek. En fullständig organisering av arbetet visade sig vara en omöjlighet, och den ersattes snart av en kombination av marknadsförhållanden och statlig planering, indirekta och direkta kontrollmetoder och penning- och fysiska mätmetoder, vilka alla frigjorde den samhälleliga produktions- och distributionsprocessen från reglering via värdelagen, dock utan att leda till en värdefri socialistisk ekonomi.
Med en administrativ lönesättning och utan strejker, med en prissättning som stimulerade konsumtionen av vissa varor och höll den tillbaka i fråga om andra, och med medvetna beslut om ackumulationens storlek och omfattning är det bara en bekvämlighetsfråga, om man ska kommendera arbetet till bestämda yrken, eller om man ska förmå arbetarna att välja dessa arbeten av egen fri vilja genom differentierad värdering av olika slag av arbete. I det senare fallet finns det ett begränsat fritt yrkesval. Liksom i den gamla kapitalismen är yrkesvalet förvisso snarare undantag än regel. Det är helt klart att det inte innefattar en sådan massöverföring från jordbruk till industri, som åstadkoms genom tvångskollektiviseringen och moderniseringen av jordbruket. Olika administrativa hinder, som lagts ut mot enskilda personers önskemål om att byta jobb, motverkar sådana förändringar - för att inte tala om löner som är så låga att de direkt utesluter både rörlighet och enskilda initiativ. Men då industrialiseringssamhället är en expanderande ekonomi, erbjuder det möjligheter till utbildning, vidareutbildning, högre ställning och konkurrens om bättre jobb. Det samhälleliga konkurrensklimat, som avsiktligt främjas genom en hierarkisk inkomststruktur, går inte att skilja från det som råder i kapitalismen.
För att summera: Det statssocialistiska samhället är inte "reglerat" av värdelagen och inte heller styr det sina ekonomiska förhållanden på basis av värdelagen. Men även om den "stödde sig på värdelagen", som Stalin hävdade, för att säkra en rationell kostnads- och profitkalkylering och en metod för samhällelig bokföring för en riktig resursfördelning, så är det likväl inte berättigat att beteckna det som socialism. Värdelagen kan i vilket fall som helst inte göras operativ varken i det kapitalistiska eller det socialistiska samhället. Under kapitalismen hävdar den sig som en "naturlag", eftersom privata bytesförhållanden utesluter en medveten samhällelig organisering av produktionen. Och under socialismen, där denna avpassning av det samhälleliga arbetet görs medvetet och direkt, bestämmer värdelagen inte längre de samhälleliga betingelserna.
En värdeanalys av kapitalproduktionen beaktar det allmänna behovet av rationalitet i den samhälleliga produktionsprocessen i den specifika form, i vilken detta allmänna behov tar sig uttryck under kapitalismen. Men även om så sker, så behandlar inte värdeanalysen de konkreta kapitalistiska bytesförhållandena utan de obeaktade realiteter, som man i verkligheten inte heller kan känna till, och som ligger bakom dessa bytesförhållanden. "Vid analysen av de ekonomiska formerna", skrev Marx, "duger varken mikroskop eller kemiska reagenser. Abstraktionskraften måste ersätta båda."[32] Arbetstidsvärde är det "vetenskapliga uttrycket" för kapitalismens ekonomiska förhållanden. Det är inte en empirisk beskrivning av dessa förhållanden utan en abstraktion från dem; och det är endast genom abstrakt tänkande som den konkreta situationen kan förstås.
Detta betyder emellertid inte att arbetstidsvärde i praktiken kan utgöra organisationsprincipen för ett icke-kapitalistiskt, eller socialistiskt, produktions- och distributionssystem. I sin kritik av de ricardianska socialisterna,[33] och i synnerhet av Proudhon, för att de förespråkade ett bytessystem av privata producenter baserat på arbetstidsvärde, påpekade Marx att produkter, som produceras såsom varor, endast kan bytas som sådana, det vill säga i pristermer. De kan inte bytas i enlighet med arbetstidsvärden. Om John Grays teori om arbetstid som penningens direkta mått skrev Marx att den var baserad på illusionen att "varorna kunde förhålla sig omedelbart till varandra som produkter av det samhälleliga arbetet. De kan emellertid blott förhålla sig till varandra som de verkligen är. Varorna är omedelbart produkter av isolerade, oberoende, privatarbeten, som genom att de avyttras i privatutbytesprocessen måste bevisa sin karaktär av allmänt samhälleligt arbete; annorlunda uttryckt, arbetet på varuproduktionens grundval blir samhälleligt arbete blott genom att de individuella arbetena allsidigt avyttras. Men om Gray förutsätter den arbetstid varorna innehåller som omedelbart samhällelig, så förutsätter han den som samfälld arbetstid eller som direkt associerade individers arbetstid. Sålunda skulle en specifik vara, såsom guld och silver, faktiskt inte kunna träda de andra varorna till mötes som inkarnation av det allmänna arbetet, bytesvärdet skulle inte bli pris, men bruksvärdet skulle inte heller bli bytesvärde, produkten skulle inte bli vara, och sålunda skulle själva grundvalen för den borgerliga produktionen ha upphävts."[34]
För att uttrycka detta lite annorlunda: Om den arbetstid som inrymmes i socialprodukten är den gemensamma arbetstiden för direkt associerade producenter, antar inte dessa produkter någon varukaraktär. De behöver då inte omvandlas till produkter av allmänt samhälleligt arbete (vilket de redan är). Inte heller kräver de en bestämd penningvara för att uttrycka sin samhälleliga natur i form av priser. Då arbetstiden, frågade Marx, "är det immanenta måttet på värdena, varför då vid sidan av det ett annat yttre mått?"[35] Det faktum att det finns ett prismått visar att samhälleliga produkter (som varor) inte direkt är en del av det gemensamma samhälleliga arbetet utan endast kan bli en del av det genom bytes- och penningförhållandena i en marknadsekonomi av icke-associerade producenter. Värdeteorin, som teorin för det borgerliga samhället, sade Marx till Proudhon, kan inte bli "framtidens revolutionära teori"[1*].
I ett kommunistiskt samhälle, skrev Marx, "bortfaller redan från början penningkapitalet helt, alltså även de förklädnader av (de ekonomiska) transaktionerna, som pengarna åstadkommer. Saken skulle då helt enkelt reduceras till att samhället i förväg måste beräkna, hur mycket arbete, produktionsmedel och existensmedel man utan olägenhet kan satsa på långsiktiga projekt som t.ex. järnvägsbyggen, vilka för lång tid framöver, kanske åratal, varken levererar produktionsmedel eller existensmedel eller någon annan nyttig effekt, men i stället tar bort produktionsmedel och existensmedel från den årliga totalproduktionen."[36] Fastän "tidsekonomin" och den planerade fördelningen av arbetstid till de olika produktionsbranscherna och produktionssfärerna fortfarande är en ekonomisk nödvändighet, har det inget att göra med arbetstidsvärde, det vill säga med arbetskraftens eller dess produkters bytesvärde.
Angående enskilt arbete, är det både under socialismen och under kapitalismen omöjligt att mäta specifika bidrag till den totala socialprodukten och att dela upp den i överensstämmelse med detta bidrag. Olika individers arbete inom samma yrken och arbetet inom olika yrken skiljer sig åt både kvantitativt och kvalitativt. Eftersom det inte finns någon egentlig gemensam beteckning för olika typer av arbete, såg Marx att den enda möjligheten till en sådan gemensam beteckning låg i arbetstiden. I fråga om specifika typer av arbete avslöjar naturligtvis de kvantitativt olika prestationerna under en bestämd tidsrymd (som under ackordssystemet) produktivitetsvariationer mellan olika individer. Men sådana skillnader är ganska små och utgör inget egentligt problem varken med avseende på löneskillnader eller i fråga om företagets kalkylering, som bygger på arbetsstyrkans genomsnittsproduktivitet uttryckt i den totala lönekostnaden.
Då det tar tid att lära sig ett yrke, är produktionskostnaderna för yrkesutbildat arbete och icke yrkesutbildat arbete olika. Men då det går att fastställa utbildningskostnaderna, är det inte svårt att beräkna dem i faktiska löner. Skillnaderna mellan lönerna för enkelt och kvalificerat arbete är inte stora nog för att kasta något tvivel om att arbetstiden är den gemensamma beteckningen för arbetskraftens värde.[2*] Stora inkomstskillnader finns det endast inom och mellan yrken i vilka det är praktiskt omöjligt att mäta produktivitetsskillnader eller de särskilda bidragen till allmänna sociala välståndet. Invändningar som rests mot teorin att arbetstiden är den gemensamma värdebeteckningen för alla typer av arbeten är alltså sällan knutna till löneskillnader inom arbetsstyrkan utan till sådana typer av arbete och tjänster som utförs av personer som inte hör till arbetarklassen, oftast till en betalning som erhålles för aktiviteter som inte har något att göra med den samhälleliga produktionsprocessen.
Produktiviteten för olika slag av arbete är oskiljaktigt förknippad med det totala samhälleliga arbetets produktivitet och med förändringar inom den samhälleliga produktionsprocessen. Under kapitalismen angrips naturligtvis inte detta problem från en samhällelig utan från en individuell utgångspunkt, vilket beror på arbetskraftens varukaraktär och på den kapitalistiska arbetsdelningen, vilken innefattar uppdelningen mellan andligt och manuellt arbete, eller snarare (då det andliga och det manuella arbetet egentligen inte kan skiljas åt), mellan kontors- och fabriksarbete, mellan vetenskap och industri. Man har funnit specialiseringen i ensidiga aktiviteter lönsam; men det återstår att visa att denna specialisering samhälleligt sett är mera produktiv än omväxling mellan olika yrken. Under tiden tar man den olika värderingen av andligt och manuellt, kvalificerat och enkelt arbete, vilken kommer till uttryck i de priser som utbuds- och efterfrågeförhållanden upprättar på arbetsmarknaden på största allvar. Den indelar den arbetande befolkningen i olika inkomstgrupper och suddar ut kapital-arbeteförhållandenas dominans över de samhälleliga förhållandena.
Enligt Marx är den enskildes arbete en nödvändig komponent i det totala samhälleliga arbetet, eftersom arbete blivit församhälleligat arbete - i kapitalismen indirekt och i socialismen direkt. Under socialismen kommer arbetena endast att vara skilda åt med avseende på deras nytta, och denna nytta kommer inte att finna uttryck i ett vidhängande bytesvärde. Fastän det borgerliga samhället för fram principen om lika utbyte, så menade Marx att det inte går att förverkliga denna princip varken i kapitalismen eller i socialismen. Eftersom det klassiska värdebegreppet har givit upphov till föreställningen om ett byte av lika stora arbetstidsmängder, som garanterade alla producenter hela avkastningen av deras arbete, påpekade Marx att förekomsten av en icke-arbetande befolkning (barn, åldringar, sjuka, etc.), nödvändigheten av improduktiva verksamheter och behovet av social utveckling över huvudtaget, förhindrade de enskilda individerna att tillägna sig hela avkastningen av deras arbete. Avkastningen av arbetet, skrev Marx, kan endast vara en del av dess produkt, "ehuru det som producenten inte får i sin egenskap av privatindivid direkt eller indirekt kommer honom till godo i hans egenskap av samhällsmedlem".[37]
Efter dessa nödvändiga avdrag kan emellertid den enskilde få tillbaka "vad han ger samhället. Vad han givit det, är hans individuella arbetskvantum. Den samhälleliga arbetsdagen exempelvis består av de individuella arbetsdagarnas summa; den enskilda producentens individuella arbetstid är den av honom presterade delen av den samhälleliga arbetsdagen, hans andel därav. Han får av samhället ett kvitto på att han presterat så och så mycket arbete (med avdrag för den del av hans arbete som går till de gemensamma fonderna) och på detta kvitto hämtar han ur de samhälleliga förråden ut så mycket konsumtionsmedel som lika mycket arbete kostar. Samma kvantum arbete, som han givit till samhället i en form, får han tillbaka i en annan."[38] På detta sätt kan lika stora arbetstids mängder "bytas" mot varandra, och "producenternas rätt står i proportion till deras arbetsprestationer; likheten består däri, att man mäter med samma måttstock, arbetet."[39] Men denna "lika rätt" till avkastningen av arbetet skulle faktiskt vara en olik rätt till olika arbete, beroende på olika personliga situationer. "Den är därför till sitt innehåll en olikhetens rätt, liksom all rätt."[40]
Om man använder arbetstid som mått för att fastställa fördelningen av den del av socialprodukten som ska återvända som konsumtion, skulle det föreligga lika ersättning, ty "det ligger i storindustrins natur att arbetstiden måste vara lika för alla."[41] Men personliga förhållanden, såsom en arbetares civilstånd eller hur många han har att försörja, skulle förvandla denna lika andel av konsumtionsvarorna, mätt i hans arbetstidsbidrag till socialprodukten, till olikhet i fråga om levnadsstandard. För att uppnå verklig jämlikhet i detta avseende måste rätten till arbetsavkastningen variera.
Vidare, påpekade Marx, finns det några som är överlägsna i fysiskt eller intellektuellt avseende och som under samma tid bidrar med mer arbete än andra. Men "för att kunna fungera som mått måste arbetet bestämmas till sin utsträckning och sin intensitet, eljest upphör det att vara måttstock".[42] Om arbetet mätes genom dess intensitet, mätes det inte längre i arbetstid utan i den varierande produktivitet som olika personer i olika yrken presterar. I det fallet skulle emellertid den uppkomna olikheten inte vara ett resultat av ett lika mått utan av att man mäter olika enskilda bidrag till den totala samhälleliga arbetsprodukten. Det är inte arbetstiden utan den specifika arbetsprodukten som mätes. Det är antagligen detta som Marx menade, när han sade att rätten till ens eget särskilda arbete "ännu alltid är principiellt den borgerliga rätten, ehuru princip och praxis inte längre strider mot varandra, under det att vid varuutbytet, utbytet av ekvivalenter endast förekommer i genomsnittet och inte för det enskilda fallet".[43] Om den enskildes arbete fortfarande anses vara förkroppsligat i hans individuella produkt och inte som en komponent av hela det samhälleliga arbetet, utgår man fortfarande från en borgerlig, och inte en socialistisk, ståndpunkt. Det är alltså denna distinktion mellan arbetets varaktighet och dess intensitet som tjänar som ursäkt för olikheterna i de länder som kallar sig för socialistiska.
På grund av vagheten i Marx formulering har hans inställning i denna fråga blivit föremål för olika tolkningar. Den kan tolkas som att han menar att oavsett om arbetet tjänar som mått genom dess varaktighet eller dess intensitet, så kommer det likväl att råda olika levnadsförhållanden för personer med olika begåvning eller olika personliga förhållanden. För att dessa olikheter ska kunna undvikas måste rätten till avkastningen av arbetet vara olika i stället för lika, vilket antingen kan betyda att den enskildes bidrag till det samhälleliga arbetet över huvudtaget bör ignoreras för att en jämn fördelning av konsumtionsvarorna ska kunna tryggas, eller också att en ojämn fördelning av konsumtionsvaror är ofrånkomlig, eftersom arbetet fortfarande mätes med avseende på dess varaktighet eller dess intensitet. Det innebär inte att Marx motsatte sig jämlikhet. Men det innebär att han insåg att principen om jämlikhet baserad på arbetsbidrag inte var en socialistisk princip, även om den kan vara den förhärskande principen under övergångsskedet till ett socialistiskt samhälle.
Marx ansåg att idén om den enskildes rätt till sin arbetsprodukt fortfarande kan dominera i det samhälle som framgår ur kapitalismen och som "i varje avseende ekonomiskt, moraliskt, andligt ännu bär märkena efter det gamla samhället, ur vars sköte det växer fram".[44] Men för honom var jämlikhetssträvandet inte en fråga om ersättning utifrån en abstrakt jämlikhetsprincip utan om rationella samhällsförhållanden, som utesluter utsugning och som gynnar en fri delaktighet i varor och tjänster. Enligt hans uppfattning kommer samhällsutvecklingen i den postkapitalistiska världen inte att finna sitt uttryck i en sträng och inskränkt realisering av en ständigt större jämlikhet i "utbytet" i överensstämmelse med den enskildes bidrag till den samhälleliga arbetsprocessen, utan i en tendens mot förverkligandet av principen "av envar efter hans förmåga, åt envar efter hans behov".[45] Samhällsgemenskap är i sig själv en utvecklingsprocess i vilken "den borgerliga privata rättens trånga horisont" kommer att vittra bort på grund av ett växande överflöd på konsumtionsvaror, som gör den ekonomiska beräkning som bygger på enskilda bidrag till produktionen både överflödig och löjlig.
[1] Lenin, Questions of the Socialist Organisation of the Economy, Moskva, s. 47.
[2] ibid., s. 117.
[3] ibid., s. 127.
[4] ibid., s. 341;
[5] K. Korsch, Karl Marx, s. 90.
[6] Kapitlen 20 och 21.
[7] Engelska översättningar av några av dessa försök finns hos N. Spulber (red.), Foundations of Soviet Strategy for Economic Growth. Bloomington, 1964.
[8] Kapitalet, II, s. 346 korr. /393.
[9] ibid., s. 361 f. korr. /410.
[10] ibid., s. 441/501.
[11] ibid., s. 409/465. (I den svenska översättningen står det: "En sådan överproduktion kommer att vara en nödvändig följd av att samhället får kontroll över produktionens materiella villkor. Inom det kapitalistiska samhället kan överproduktionen bara göra sig gällande som ett anarkiskt element." ö.a.)
[12] ibid., s. 432 korr. /490 f.
[13] P. I. Popov, "Introduction to the Balance of the National Economy," i Spulber, Foundations of Soviet Strategy for Economic Growth, s. 18.
[14] ibid.
[15] Grunddragen, s. 180.
[16] Grundrisse, s. 58.
[17] ibid., s. 58 f.
[18] P. M. Sweezy, The Theory of Capitalist Development, s. 63.
[19] J. Robinson, An Essay on Marxian Economics, s. 23.
[20] E. A. Preobrazhensky, The New Economics, London, 1965, s. 29.
[21] J, Stalin, Socialismens ekonomiska problem i SSRU, s. 19 f.
[22] ibid., s. 20.
[23] ibid., s. 18.
[24] ibid., s. 18 f.
[25] Y. Liberman, "The Soviet Economie Reform", i Foreign Affairs, New York, oktober 1967, s. 53.
[26] Teaching of Economics in the Soviet Union, The American Economie Review, september 1944, s. 525.
[27] K. Marx. Kritik av Gotha-programmet, Stockholm, 1945, s. 15.
[28] ibid., s. 19.
[29] L. Trotsky, Dictatorship vs. Democracy, New York, 1920, s. 142.
[30] ibid., s. 137.
[31] ibid., s. 149.
[32] Kapitalet, I, s. 3 korr. /12.
[33] T. Hodgskin, Labour Defended Against the Claims of Capital, 1825; W. Thompson, An Inquiry into the Principles of the Distribution of Wealth most Conducive to Human Happiness, 1824; J. F. Bray, Labour's Wrongs and Labour's Remedy, 1839; J. Gray, The Social System: A Treatise on the Principles of Exchange, 1831.
[34] K. Marx, Till kritiken av den politiska ekonomin, s. 80 f. korr. /67 f.
[35] ibid., s. 80.
[36] Kapitalet, II, s. 278 korr. /316 f.
[37] K. Marx, Kritik av Gotha-programmet, s. 15.
[38] ibid., s. 16.
[39] ibid., s. 17.
[40] ibid.
[41] K. Marx, Filosofins elände, s. 78.
[42] K. Marx, Kritik av Gotha-programmet, s. 17.
[43] ibid.
[44] ibid., s. 16.
[45] ibid.. s. 18.
[1*] Ty "det genom arbetstiden mätta värdet /är/ med nödvändighet formeln för arbetarnas moderna slaveri ...". K. Marx, Filosofins elände, s. 48. - MIA.
[2*] Här kommer Matticks sammanblandning av arbetskraftens värde och det värde som bestäms av arbetet klart till uttryck. Det står i sig själv inte i strid med värdelagen att den yrkesutbildade arbetaren har högre värde och därför kan tillkämpa sig högre lön. (Översättarens not i den danska utgåvan.)