Original titel: Marx and Keynes. The Limits of the Mixed Economy
Publicerat: 1969
Översättning: Nisse Sjödén
Digitalisering: Jonas Holmgren
Marx förutsåg inte något mellanled mellan privatkapitalismen och socialismen. Hans ganska välavgränsade uppdelning mellan feodalism, kapitalism och socialism sörjde för en viss "ordning" och "enkelhet" i hans revolutionära förväntningar. Han erkände emellertid att hans historiska beskrivning av kapitalismens uppkomst uteslutande gällde Västeuropa, och han motsatte sig varje försök att göra den till "en allmän historiskfilosofisk utvecklingsteori med giltighet för alla länder, oavsett deras historiska betingelser".[1] Liksom Engels räknade Marx med andra utvecklingsförlopp än det västeuropeiska, och med en förkortning av vägen till socialism för förkapitalistiska länder i kölvattnet på de framgångsrika proletära revolutionerna i väst. De erkände de statskapitalistiska tendenserna i de utvecklade kapitalistiska länderna som ett tecken på den kommande socialistiska revolutionen utan att förutse deras roll i omvandlingen av förkapitalistiska till statskapitalistiska produktionssystem.
Vi vet nu att sociala revolutioner i kapitalistiskt underutvecklade länder inte kan upprepa västkapitalismens utvecklingsmönster utan tenderar till att införa statskapitalistiska strukturer. De är inte socialistiska revolutioner i den marxska bemärkelsen även om de utnyttjar den marxska ideologin. Idén att en statskapitalistisk revolution innebär en seger för socialismen också i industriellt utvecklade länder har vunnit en viss trovärdighet, eftersom sådana revolutioner tycks föra den ökade statliga styrningen av produktionen och samhällslivet över huvudtaget till dess logiska slutpunkt, och eftersom de följer det mönster som fastställts av de etablerade statskapitalistiska systemen och som allmänt uppfattas som socialistiskt. I dessa system har emellertid inte de statskapitalistiska institutionerna som funktion att upphäva den proletära klassen utan att få den att växa snabbt och därmed också att bistå kapitalbildningen. I industriellt utvecklade länder skulle statskapitalismen vara ett lika irrationellt system som dess föregångare, ty svårigheterna för kapitalproduktionen kan här inte lösas med hjälp av en ökad utsugning utan endast genom att den avskaffas.
Under statskapitalistiska regimer har emellertid de industriellt utvecklade länderna, i likhet med de kapitalfattiga länderna, kunnat upprätthålla ett system med klasskillnader. De har inte de underutvecklade ländernas "ursäkt" att komma med, utan i stället har de skapat en politisk förtrycksapparat som eliminerar detta behov. Det har således skett en revolution, men inte socialistisk sådan. Ty en socialistisk revolution måste innebära just att det skapas en samhällsstruktur, i vilken producenterna själva kontrollerar sin produkt och fördelningen av den. Det är endast tänkbart om det är en arbetarklassens revolution, som gör slut på de samhälleliga klassförhållandena. "Vad Marx - och före honom Flora Tristan, 1843 - uttryckte i en enda mening, nämligen att 'arbetarklassens frigörelse måste vara dess eget verk' förblir den underförstådda förutsättningen i allt genuint socialistiskt tänkande."[2]
Det var Marx övertygelse att motsägelsen mellan de växande samhälleliga produktionskrafterna och de inskränkta kapitalistiska produktionsförhållandena skulle övervinnas genom en revolution, vilken, genom att göra slut på samhällets klasstruktur - dess grundläggande motsättning - skulle öppna vägen mot en socialistisk värld. En sådan social revolution har inte ägt rum. Inte heller har man löst motsägelsen med den samhälleliga produktionen som kapitalproduktion. Produktionen är fortfarande överallt en produktion av kapital, och den kapitalistiska världen förblir en värld av kriser.
I detta sammanhang återspeglar keynesianismen endast kapitalismens övergång från dess fria marknadsfas till en statsunderstödd fas och skapar en ideologi åt dem som tillfälligt kan dra fördel av denna övergång. Den berör inte de problem, som Marx tog upp. Så länge det kapitalistiska produktionssättet är förhärskande, kommer marxismen att behålla sin relevans, då den varken inriktar sig på den ena eller den andra tekniken för kapitalproduktion eller på sociala förändringar inom ramen för kapitalproduktionen, utan endast på dess slutgiltiga upphävande.
Det må vara att socialismen är en illusion och att samhället är dömt att förbli ett klassamhälle. Men denna slutsats kan inte dras enbart av det förhållandet att den senare tidens revolutioner inte har förstört de klassförhållanden, som är baserade på utsugning. Revolutionerna under 1900-talet har riktats mot en kapitalism, som inte kunnat förlänga sina egna existensvillkor, som saknat kraft att utvidga industriproletariatet och därmed sina egna domäner. Men kapitalismen störde och bröt ner tidigare former av samhällelig organisering och produktionssätt genom att underställa världsproduktionen en världsmarknad, som bestämdes av de stora kapitalproduktionscentras specialintressen. De gamla härskande klasserna i de härjade länderna saknade både intresse och makt att motstå det utländska kapitalets plundringståg. Man överlät åt de utarmade att själva resa sig mot den utländska och den inhemska utsugningens dubbla ok, liksom mot det ännu större arbetslöshetselände som var resultatet av bristen på sådan utsugning. Eftersom deras armod berodde på både klassmässigt och nationellt underkuvande, var, och är, karaktären på deras revolution både revolutionär och nationalistisk.
Det finns ännu så länge inte något sätt att överskrida dessa revolutioners begränsade nationalistiska karaktär, vilket beror på den totala avsaknaden av en internationell revolutionär arbetarrörelse, som kan ge denna nationella kamp en vidare verksamhetsram och syften, som sträcker sig längre bort än enbart till kapitalisering med revolutionära medel. Vad dessa revolutioner i övrigt än må leda till, så kan de inte leda till socialism som ett alternativ till den moderna kapitalismen. De är endast ett av många uttryck för den kapitalistiska marknadsekonomins upplösning som världssystem, och det är endast som sådana som de stöder det allmänna behovet av ett rationellare samhälleligt produktionssystem. De efterblivna ländernas problem kan inte lösas skilt från problemen i de utvecklade länderna. Lösningen för båda ligger fortfarande i en revolutionär förändring i de senare, vilket skulle bereda vägen för en socialistisk integration av världsekonomin. Ty lika lite som de underutvecklade länderna kan utvecklas socialistiskt i en värld, som domineras av kapitalproduktion, kan de utvecklas kapitalistiskt i en värld, som domineras av socialistiska produktionssystem. Nyckeln till en socialistisk utveckling av de underutvecklade länderna ligger i en socialistisk omvandling av de avancerade kapitalistiska länderna.
Likväl tycks inte denna nyckel passa till den verkliga situationen. Det är helt klart att de industriellt avancerade delarna av världen har medel till att industrialisera de underutvecklade regionerna på ganska kort tid och till att nästan omedelbart eliminera hunger och fattigdom genom att föra in kostnaderna för nonsensproduktion på produktiva kanaler. Men ännu så länge finns det inga samhällskrafter i sikte som är beredda att förverkliga denna möjlighet och på så sätt ge världen fred och lugn. I stället antar kapitalproduktionens destruktiva aspekter en alltmer våldsam karaktär - internt genom mer och mer nonsensproduktion och externt genom att ödelägga områden som bebos av människor som inte vill underkasta sig de utländska makternas profitbehov, vilket endast skulle medföra deras egen undergång.
Det är inte att vänta sig att de, som drar fördel av ett status quo och vars existens och framtid är beroende av att det består, kommer att slå in på en ny väg genom att avstå från sin dominerande klasställning. Det är med hjälp av "blandekonomin" som de hittills lyckats hindra uppkomsten av samhälleliga betingelser, som skulle kunna leda till anti-kapitalistiska samhällsrörelser. I denna bemärkelse har keynesianismen varit kapitalismens "räddning", även om den genom sin natur, och genom kapitalismens natur, endast kan vara en tillfällig hjälp. Blandekonomin är, med eller utan full sysselsättning, ett socialt faktum i alla kapitalistiska länder, och i några av dem har det visat sig att man inte bara kunnat undvika djupa depressioner utan också kunnat åstadkomma "högkonjunkturer" som man aldrig tidigare upplevt, vilket gjort det möjligt för de välbärgade att beskriva kapitalismen som ett överflödssamhälle.
Praktiskt och ideologiskt ledde andra världskriget och dess efterverkningar till en nästan fullständig tillbakagång för arbetarklassens socialism. Men en fortsatt frånvaro av en kraftfull opposition mot kapitalismen förutsätter att systemet kan upprätthålla den arbetande befolkningens rådande levnadsvillkor. Om det skulle visa sig vara omöjligt, kan den nuvarande sociala samhörigheten i det kapitalistiska systemet mycket väl försvinna igen - vilket skett under tidigare långvariga kriser. Det är endast under förutsättningen att alla de samhällsproblem som uppstår kan lösas inom ramen för de existerande institutionerna, som det går att förneka arbetarklassen - den överväldigande mängden av befolkningen i de industriellt avancerade länderna - dess roll i historien, vilken med nödvändighet måste vara en oppositionell roll och således komma till uttryck i ett pånyttfött eller nyuppståndet revolutionärt medvetande.
Den tillfälliga framgången för den keynesianska politiken har givit upphov till övertygelsen att man till slut har funnit ett sätt, på vilket man effektivt kan handskas med kapitalismens svårigheter och således upplösa systemets revolutionära möjligheter. Men denna övertygelse är en illusion, baserad på den penningslöja som täcker alla kapitalistiska aktiviteter. Om slöjan lyftes, blir det uppenbart att en fortsatt tillämpning av keynesianismen är liktydig med kapitalproduktionens självförintelse. Den "nya ekonomins" optimism leder till misstaget att tro att ett problem försvinner, när man i själva verket bara skjuter det framåt i tiden.
Om det revolutionära medvetandet beror på elände, kan det inte råda något större tvivel om att det lidande som väntar världens befolkning kommer att gå utöver allt vad man hittills upplevt, och att det till slut kommer att uppsluka också den privilegierade minoriteten av arbetare i de industriellt avancerade länderna, som fortfarande tror att de är immuna mot följderna av sin egen verksamhet. Allt eftersom det allmänna förtrycket ökar, kommer den speciella situationen med "överflöd" att upplösas, ty glädjen av den ökade produktiviteten kommer att skingras i den stenhårda konkurrensen om världsproduktionens minskade profiter. Även tidigare medförde krig och dess efterverkningar ett socialt elände, som man aldrig hade sett under den industriella revolutionens mörkaste tid, och som överträffade allt det som Marx själv kunde berätta om de usla villkoren för den arbetande befolkningen. Det är endast genom att utesluta de mänskliga kostnaderna för krig och depression som det blivit möjligt att påstå att den kapitalistiska utvecklingen inte innebär ett ökat "elände, förtryck, slaveri, förnedring och utsugning"; och det var endast genom att inskränka diskussionen till ett så begränsat område som lönestatistiken i några länder som man kunde säga att Marx hade fel, när han förutspådde ett ökat elände under loppet av kapitalackumulationen. Men denna förutsägelse bygger helt visst på hans allmänna lag för den kapitalistiska ackumulationen och dess historiska tendens och inte enbart på arbetskraftens varukaraktär och dess växlande lycka på arbetsmarknaden. Den omfattar alla aspekter av den kapitalistiska utvecklingen genom konkurrens, kriser och krig. Det är inte rimligt att vidhålla att högkonjunkturen i några länder alldeles efter andra världskriget och den åtföljande fortsatta förbättringen av befolkningens levnadsstandard är en tillräcklig kompensation för de ganska permanenta krisförhållandena i större delen av världen och för det nästan ofattbara lidande, utsugning och förnedring som hundratals miljoner människor fick utstå under och efter kriget.
Den höga levnadsstandard som uppnåtts av breda skikt av arbetarklassen i industriellt avancerade länder kan själv bli till skada för kapitalexpansionen. För att upprätthålla en sådan standard under betingelser med minskad lönsamhet krävs det en ständig utvidgning av den icke profitskapande produktionen. Det medför i sin tur ett allt större behov av att höja arbetsproduktiviteten, vilket under de nuvarande betingelserna betyder en ständigt ökande arbetslöshet. Understödet åt de arbetslösa blir en allt större kostnad, vilken, tillsammans med alla andra "överflödskostnader", förr eller senare kommer att leda till en maximal beskattning av också de största ekonomiska och tekniska kapaciteter. Med det har vi inte sagt att "överflöd" leder till revolution, utan endast att det inte krävs en absolut utarmning för att skapa oppositionella stämningar. Folk behöver inte tryckas ner till svältnivån för att de ska göra uppror; det kan ske vid det första djupa ingreppet i den levnadsstandard som de är vana vid, eller till och med när man förnekar dem rätten att åtnjuta vad de betraktar som sin levnadsstandard. Ju bättre man har det, desto svårare är det att göra några försakelser, och desto ihärdigare håller man fast vid den livsstil man vant sig vid. Det är i denna bemärkelse som en partiell förlust av det rådande "överflödet" kan vara nog för att bryta upp den nuvarande sammanhållningen.
Marx sade en gång att "antingen är proletariatet revolutionärt, eller också är det ingenting". För närvarande är det ingenting och kanhända kommer det att fortsätta med att vara ingenting. Men det är inte säkert. Det är klart att de revolutionära idéerna endast finner näring om det råder missnöje, vilket inte är fallet under högkonjunkturen - hur falsk den nu än är - i dagens samhälle. Även om de fattiga i blandekonomierna är en stor minoritet, så är de ändå en minoritet, och deras opposition förblir oartikulerad. De kan inte bli en samhällelig kraft stark nog att motsätta sig de materiella intressen som den härskande ideologin representerar. Myndigheterna, som representerar den självbelåtna majoriteten, vilken fortfarande innefattar merparten av proletariatet, kan lätt ta hand om de sporadiska upproren av förtvivlan. Bottenskiktet av fattiga kan skäras ned genom själva de existensbetingelser som står dem till buds. Men i takt med att de växer i antal - och det gör de - kommer upprorsförsöken också att komma tätare, liksom medvetenheten bland en del av de självbelåtna om att också de snart kommer att befinna sig på kapitalismens skräphög blir starkare. Att döma av det förgångna ger ett ökat socialt elände kraft åt detta elände, och kraft leder till medvetna handlingar som syftar till att göra slut på eländet. Det förgångnas mönster behöver naturligtvis inte gälla för framtiden; revolutionens epok är kanske förbi. Men om vi inte kan döma utifrån tidigare erfarenheter, kan vi inte döma alls. I så fall är allt möjligt - även en arbetarklassens revolution.
Denna möjliga revolution har proletariatets fortsatta existens som sin förutsättning. Det finns emellertid de som hävdar att denna existens redan upphört, inte bara med avseende på frånvaron av ett klassmedvetande utan också på dess sociala funktioner. Man gör ofta en skillnad mellan den "klassiska arbetarklassen", det vill säga industriproletariatet i dess marxistiska bemärkelse, och dagens arbetande befolkning, av vilken bara en mindre del är sysselsatt inom produktionen. Men det är en konstlad distinktion, ty det som skiljer proletariatet från bourgeoisin är inte att det tillhör en bestämd grupp av yrken utan dess brist på kontroll över sin tillvaro, vilket i sin tur beror på att det saknar kontroll över produktionsmedlen. Även om fler arbetare nu är sysselsatta inom icke-produktiva så kallade tjänstenäringar, så är deras samhälleliga ställning gentemot kapitalisterna oförändrad. På grund av kapitalkoncentrationen och elimineringen av den självägande medelklassen finns det nu fler proletärer än någonsin förut. Det är naturligtvis riktigt att en stor del av dessa människor får en inkomst som ger dem en borgerlig eller småborgerlig levnadsstandard. Men i fråga om levnadsstandard tillhör den överväldigande majoriteten kategorin lönarbetare, oavsett hur improduktivt deras arbete kan vara.
När Marx förklarade att arbetarklassens "historiska uppgift" var att göra slut på det kapitalistiska systemet, så talade han, som vi kan förstå av hans ackumulationsteori, om de mångas expropriering av de få. Han såg helt riktigt att kapitalexpansionen också är en polarisering av samhället i en liten minoritet av kapitalister och en stor majoritet av egendomslösa arbetare, som tvingas sälja sin arbetskraft för att kunna existera. Förra seklets industriproletariat har i dag svällt till en formlös massa av lönarbetare och fria yrkesutövare, som alla är beroende av svängningarna på marknaden och ackumulationsprocessens växlande framgång. Vilken syn de än har på sig själva, så tillhör de inte den härskande utan den behärskade klassen.
Kapitalismen är i grunden ett samhälle bestående av två klasser, trots de varierande statusskillnaderna inom varje särskild klass. Den härskande klassen är den beslutsfattande klassen. Den andra klassen är, oavsett differentieringarna inom den, prisgiven åt dessa beslut, som fattas med tanke på kapitalets speciella behov och bestämmer samhällets allmänna betingelser. Den härskande klassen kan inte handla på annat sätt än vad den gör: utan att ta hänsyn till om det är dumt eller klokt kommer den att göra allt för att befästa sin ställning som härskande klass. De som står utanför beslutsprocessen kan ogilla ett beslut, då det inte svarar mot deras egna intressen, eller på grund av att de är övertygade om att saker och ting borde skötas på ett annat sätt. Men för att kunna ändra på dessa beslut måste de ha egen makt.
Vilka beslut beslutsfattarna än fattar, så måste de förverkligas inom produktionssfären, eftersom distributionssättet är beroende av produktionssättet. Utan kontroll över produktionsprocessen går det inte att fatta några beslut eller att härska som klass. Kontrollen över produktionen utövas genom kontrollen över produktionsmedlen, genom ideologin och genom våld. Men enbart egendom, ideologi och våld kan inte producera någonting. Det är på produktivt arbete som hela samhällsbyggnaden vilar. De produktiva arbetarna har således större latent makt till sitt förfogande än någon annan samhällsgrupp, eller alla andra samhällsgrupper tillsammans. Att göra denna latenta makt till en verklig makt kräver endast att producenterna inser de samhälleliga realiteterna och tillämpar denna kunskap i sina egna syften.
Den borgerliga ideologins främsta uppgift är att förneka detta faktum, vilket framgår av dess ekonomiska teorier och av den allmänna ringaktningen av det produktiva arbetet. Men trots den rådande uppfattningen att industriproletariatet minskar i betydelse, ägnas det större uppmärksamhet åt det än någonsin tidigare, eftersom dess potentiella makt att kontrollera samhället faktiskt aldrig varit så stor som den är nu. Det tekniskt-organisatoriska "församhälleligandet" av produktionen, det vill säga hela befolkningens ömsesidiga beroende i ett oavbrutet produktionsflöde, ger arbetarklassen en nästan absolut makt över samhällets liv och död genom att helt enkelt sluta arbeta. Samtidigt som detta inte kan vara deras avsikt, eftersom de är medlemmar i samma samhälle, kan de inte desto mindre få samhället att skaka i sina grundvalar, om de är fast beslutna att förändra dess struktur. Det är därför som fackföreningarna har infogats i det kapitalistiska etablissemanget - för att kontrollera tvister inom industrin - det är därför som olika regeringar, inklusive arbetarregeringar, driver genom anti-strejklagar, och det är därför som de som är mest medvetna om makten i de industriella aktionerna, de totalitära regimerna, förbjuder strejker helt och hållet.
Eftersom industriproletariatet har makten att förändra samhället om det så vill, är detta nu liksom tidigare den klass på vars handlingar samhällets faktiska omvandling beror. Om denna makt inte existerade, om det i verkligheten inte gick att utöva den, skulle det inte finnas något hopp om att övervinna de existerande materiella förtryckskrafterna. All samhällelig kamp är förvisso också ideologisk kamp; men framgång i kampen för ett nytt samhälle kräver en materiell hävstång med vilken försvaret av status quo kan vältas över ända. Det är inte helt otänkbart att kapitalismens växande irrationalitet kommer att leda till en bred reaktion bland befolkningen i stort, oavsett klasstillhörighet, och till en växande övertygelse om att det inte längre finns något behov av, eller förnuft i, klassförhållanden som vilar på utsugning, då samhället kan omorganiseras så att det tjänar alla människor. Men för ett sådant samhälle måste man kämpa med alla tillgängliga medel både inom den ideologiska sfären och på de verkliga maktförhållandenas fält.
Med historien om arbetarklassens tidigare beteende framför ögonen, kommer arbetarnas oumbärlighet för förverkligandet av socialismen att få denna att framstå som mera avlägsen än någonsin. Men det är mer än tveksamt om arbetarklassen i oändlighet kommer att uthärda allt det, som det kapitalistiska systemet har i beredskap för den. Man behöver bara tänka på vad som med all sannolikhet måste inträffa utan en socialistisk revolution för att acceptera möjligheten av ett annorlunda beteende från den arbetande befolkningens sida. Det som måste ske håller redan i viss mån på att ske, och en kvantitativ förlängning av det nuvarande till framtiden pekar på den utopi som ligger i en kapitalistisk lösning av de kapitalistiska samhällsproblemen. Det rådande amerikanska kriget i Sydostasien, till exempel, kan mycket väl uppsluka Fjärran Östern och slutligen hela världen. Med det perspektivet i åtanke, för att inte tala om de oundvikliga nya ekonomiska kriser som världskapitalismen kommer att drabbas av, framstår uttrycket "socialism eller barbari" som de enda verkliga alternativen.
[1] K. Marx, "Brief an die Redaktion der 'Otetschestwennyje Sapiski' ", MEW, bd. 19, s. 111.
[2] M. Rubel, "Reflections on Utopia and Revolution", i Socialist Humanism, red. E. Fromm, New York, 1966, s. 216.