Original titel: Marx and Keynes. The Limits of the Mixed Economy
Publicerat: 1969
Översättning: Nisse Sjödén
Digitalisering: Jonas Holmgren
Även om föreningen mellan fri företagsamhet och statlig planering ofta utropats som ett etablerat faktum, så skapar den egentligen inte någon "blandekonomi". Denna förening mellan automatiska marknadsförhållanden och medveten bestämning av produktionen kan endast existera vid sidan av varandra. Under utvecklingsförloppet måste den ena komma att dominera över den andra; det innebär att man upprätthåller antingen en fri ekonomi eller en planekonomi. Men för att undvika att blandekonomin omvandlas till statskapitalism, räcker det, som vi sett, inte med att kringskära dess inhemska utveckling, ty det går inte längre att betrakta den nationella ekonomin isolerat från världsekonomin. Den allmänna trenden mot statskapitalism måste hejdas, eftersom det ena systemets oavbrutna expansion innebär en inskränkning av det andra. Och det kalla kriget, som oroar världen, gäller inte en framväxande kamp mellan kapitalism och socialism, utan en intressemotsättning mellan partiellt och fullständigt statsorganiserade system för kapitalproduktionen. Kapitalismen är inte längre vad den varit; och "socialismen" är inte det klasslösa samhälle som den marxistiska teorin förutser. Den rådande politiska och ekonomiska konkurrensen är snarare en konkurrens mellan blandekonomi och statskapitalism, och denna konkurrens uttrycker sig i de traditionella ideologier, som en gång skilde kapitalismen från socialismen.
Statskapitalismens identifiering med socialism föregicks av socialismens identifiering med statskapitalism. Den revolutionära marxismen var en produkt av en utvecklingsperiod, under vilken kapitalackumulationen faktiskt innebar ökad misär för den arbetande befolkningen. Kring sekelskiftet stod det emellertid klart att den marxistiska förutsägelsen i sina avgörande aspekter avvek från den faktiska utvecklingen. Kapitalism innebar således inte en fortsatt utarmning av den industriella arbetarklassen, och i stället för att bli mer klassmedvetna blev arbetarna själva allt mer tillfredsställda med förbättringen av deras villkor inom det kapitalistiska systemet. Denna process nådde sitt högsta uttryck i första världskriget, i vilket den nationalistiska ideologin segrade över klassintressena. Vissa socialister såg till och med krigets "nationalisering" av arbete och kapital som början till slutet av konflikten mellan klasserna - som den dialektiska syntes, som innehöll och negerade både arbete och kapital i en högre samhällelig enhet.
För andra var emellertid detta endast ett förräderi mot marxismen av en korrumperad arbetarbyråkrati. Med parollen "Tillbaka till Marx" splittrades arbetarrörelsen i radikala och reformistiska grenar. Denna uppdelning hade förebådats i den tidigare diskussionen, som rörde sig kring förslagen om att beskriva den socialdemokratiska praktiken ärligt i borgerligt-demokratiska termer i stället för i en föråldrad marxistisk fraseologi. Den socialdemokratiska "revisionismen" hade sin grund i de relativt gynnsamma förhållanden som föregick första världskriget. Då denna högkonjunktur enligt den marxistiska uppfattningen endast var ett förebud om en ny kris, pekade de mera konsekventa socialisterna på de imperialistiska spänningarna kring sekelskiftet snarare än på den växande klassharmonin, vilken ändå bara berörde några avancerade länder. Debatten mellan "reform" och "revolution", revisionism och ortodoxi, behöll sin akademiska karaktär till dess att krig och revolution gav den en praktisk innebörd. Den marxistiska "renlärigheten" identifierades med Lenins bolsjevism; och de justeringar som högerflygeln gjorde i teorin, gjorde den till en anti-marxistisk rörelse, även om dess marxistiska förflutna inte förnekades. Allt sedan dess har all diskussion om marxistiska problem varit en diskussion om bolsjevismens teori och praktik i förhållande till den marxska läran. Den ryska revolutionens framgång möjliggjorde en nästan fullständig identifiering av en specifikt rysk version av "marxismen" med marxism över huvud taget. Ju mer ryssarna framhävde sin marxistiska "renlärighet", desto mer angeläget tycktes det bli för socialisterna i väst att först motsätta sig denna "renlärighet" och sedan att utöka sitt avstånd från själva marxismen.
Lenins "renlärighet" hade sitt ursprung i anpassningen av socialismen i väst till ryska förhållanden. Det har ofta påpekats att situationen i Ryssland i början av 1900-talet i många avseenden liknade det revolutionära tillståndet i Västeuropa i mitten på 1800-talet. Liksom Lenin vid en senare tidpunkt, hade Marx stått inför en försenad borgerligt demokratisk revolution, som var oförmögen eller ovillig att förverkliga sina egna krav, vilket för det första berodde på arbetarklassens revolutionära kraft och för det andra på det omedelbara behovet av att med nationell protektionism bekämpa de konkurrensfördelar som de tidigare utvecklade kapitalistiska länderna hade. Denna kamp krävde att den demokratiska bourgeoisin hade ett nära samarbete med sina regeringar, som fortfarande till övervägande del var reaktionära. Marx positiva inställning till borgerliga revolutioner baserades på förhoppningen att de proletära elementen i dessa revolutioner skulle kunna skjuta dem förbi bourgeoisins begränsade målsättningar. Västkapitalismens underutvecklade karaktär 1848 gav Marx politiska teori en viss tvetydighet med avseende på de borgerliga och de proletära revolutionerna. Han kunde inte hjälpa att han i så hög grad var intresserad av den förra, om så endast på grund av att den var en förutsättning för den senare. Denna tvetydighet banade väg för Andra internationalens klassamarbetsvilliga och socialreformistiska marxism och, slutligen, för bolsjevismens teorier. Enligt Lenins uppfattning var den ryska bourgeoisin till och med mindre förmögen att genomföra sin egen borgerligt demokratiska revolution än vad den västeuropeiska bourgeoisin hade varit; och därför måste arbetarklassen åstadkomma både den "borgerliga" och den "proletära" revolutionen i en serie samhälleliga förändringar, som skulle bilda en "permanent revolution".
1900-talets arbetarrörelse i väst ställdes emellertid inför valet mellan två olika mål: den kunde sträva efter en rent proletär revolution eller också kunde den följa den marxistiska revisionismens program och arbeta för en långsam omvandling från kapitalism till socialism genom reformer. Medan 1848 års marxism inte längre hade någon innebörd för västvärlden, så var den för Lenin en uppmaning till aktivt deltagande i den ryska revolutionen och till att ge sig in i världsomspännande rörelser mot efterblivna såväl som avancerade kapitalistiska länder. Den nya situationen tycktes upprepa, i en mera storartad skala, 1848 års revolutionära situation. Den påverkade inte bara den europeiska scenen utan världen i stort. I stället för den proletära internationalismens förutvarande tillfälliga allianser med borgerligt demokratiska rörelser fanns det nu en världsomspännande förening av revolutionära krafter av social och nationalistisk karaktär. Dessa krafter skulle kunna ledas utöver sina begränsade mål och arbeta för socialistiska syften.
Mot bakgrund av den ryska revolutionen så var Lenins tro på giltigheten av Marx revolutionsteori endast delvis berättigad. Det är sant att den ryska demokratiska revolutionen mycket snart gav efter för bolsjevikdiktaturen; men det visade sig att den "permanenta revolutionen" endast betydde en långsam process av konsolidering och centralisering av makten i händerna på Lenins parti. Bolsjevikerna inriktade sig på att upprätthålla sin maktställning gentemot inre och yttre faror snarare än att genomföra en världsrevolution, som skulle göra slut på alla former av efterblivenhet och förtryck. Brännpunkten för denna inriktning bestämde karaktären på förändringarna i det ryska samhällets ekonomiska och politiska struktur.
Kritiken av bolsjevismen vilar på den ryska revolutionens "borgerliga" eller kapitalistiska aspekter. För de sociala reformisterna var bolsjevikdiktaturen ett nidingsdåd: den var onödig eftersom den demokratiska liberalismen ensam kunde åstadkomma progressiva sociala förändringar, och dessutom var den farlig, eftersom den typ av social kontroll som den skapade hotade den lugna vägen mot framsteg i väst. Lenins dogmatism förutsåg och genomförde ett program som gick långt utöver behovet av demokratiska reformer; och därigenom förstörde den själva basen för en framgångsrik utveckling från det borgerliga till det socialistiska samhället.
En intressantare men mindre populär kritik av bolsjevismen kom från vänster. Den anti-bolsjevikiska, vänsterorienterade arbetarrörelsen opponerade sig mot leninisterna, eftersom de inte gick tillräckligt långt när det gällde att utnyttja de proletära resningarna för rent proletära syften. De blev sin omgivnings fångar och använde den internationella rörelsen för att tillfredsställa specifikt ryska behov, vilka snart blev liktydiga med den bolsjevikiska partistatens behov. Den ryska revolutionens borgerliga aspekter avslöjades nu i själva bolsjevismen: leninismen bedömdes som en del av den internationella socialdemokratin, och det vara bara i taktiska frågor som den skilde sig från den senare.
Denna värdering av bolsjevismen fann stöd i den leninistiska synen på socialismen och på partiets roll i sociala aktioner. Statskapitalismen, det vill säga nationaliseringen av de produktiva resurserna, var för Lenin det första och mest nödvändiga steget i den samhälleliga omvandlingsprocessen. Även Marx talade om nationaliseringen av produktionsmedlen, men för honom var detta endast en revolutionär handling som företogs som en inledning till upprättandet av socialismen. För Marx var kapitalismen privategendomens kapitalism, och där den tycktes förlora sin rena natur som privat företagsamhet, såsom i statliga industrier och också i aktiebolag, såg han det som ett partiellt upphävande av det kapitalistiska produktionssättet inom det kapitalistiska produktionssättet, ett tecken på detta systems förfall. Han gjorde inte några begrundanden över statskapitalistiska system av den typ som finns i de så kallade socialistiska delarna av världen.
För Lenin är "socialismen inte något annat än nästa steg framåt från statskapitalistiskt monopol. Eller, med andra ord, socialismen är inte något annat än statskapitalistiskt monopol, som fåtts att tjäna hela folkets intressen och i så måtto upphört att vara kapitalistiskt monopol."[1]
Monopolkapitalismen tenderade själv att övergå i statskapitalism; varför den sociala revolutionens funktion, enligt Lenin, huvudsakligen bestod i att fullborda den utveckling som redan var igång. Även reformisterna ansåg att kapitalismens utveckling skulle leda till någon form av statskapitalism, vilken sedan kunde omvandlas till socialism via de existerande demokratiska institutionerna. Situationen i Västeuropa skapade större tilltro till denna tanke än vad de ganska efterblivna förhållandena i Ryssland, som på det hela taget var ett jordbrukssamhälle, kunde göra. Det var av just denna orsak som Lenin hade en så fast tro på bolsjevikdiktaturen; han menade att en ekonomisk utveckling som fastställdes centralt skulle kunna föra Ryssland närmare de avancerade ekonomierna i väst.
En liberal bourgeoisi, som trodde fast på de traditionella vägarna för kapitalackumulationen, kunde inte utveckla Rysslands ekonomi på detta sätt. Men de funktioner, som tidigare tillskrivits den privata företagsamheten och konkurrensen, var nu bolsjevikstatens funktioner. Tillägnelsen av en del av socialprodukten och fördelningen av de produktiva resurserna gjorde det parti, som hade bekämpat den kapitalistiska kontrollen över produktion och distribution, till kontrollant över arbete och kapital. Om kapitalisternas "sinnesfrid" erfordrar en viss form av allmän enighet i fråga om kapitalets och det privata initiativets oumbärlighet, krävde den nya situationen i Ryssland en socialistisk ideologi, som kunde få kontrollanternas och de kontrollerades intressen att framstå som identiska. Den marxistiska ideologin tillfredsställde detta behov fram till dess att distinktionen mellan kontrollanter och kontrollerade återigen förstärktes till att bli en distinktion mellan utsugare och utsugna. Den lyckade centraliseringen av produktion och distribution, som säkrats av statsmakten, kan eliminera vissa av de sociala motsättningarna inom det privatkapitalistiska systemet, men det uppstår nya motsättningar av ännu större styrka genom polariseringen av samhället i kontrollanter och kontrollerade; i praktiken är de gamla motsättningarna inte eliminerade utan endast modifierade.
Den kontrollerade majoriteten kan inbilla sig, och blir faktiskt tillsagd, att den kontroll, som utövas över dem, även tjänar deras intressen. Om det verkligen var fallet, så skulle det visa sig i förhållandet mellan myndigheterna och befolkningen i stort, i politiken, på fält och i verkstäder, och inom distributions sfären. Men i Ryssland finns det ingenting som tyder på en trend mot socialism. Det finns naturligtvis ursäkter för det, såsom det marxistiska påståendet att socialism förutsätter att den samhälleliga produktionen befinner sig på en hög nivå. Detta motsades delvis av bolsjevikernas tidigare teori, vilken hävdade att central planering nästan omedelbart skulle förbättra levnadsstandarden genom att rätt och slätt tvinga fram en utjämning av konsumtionen på den rådande produktionsnivån. Det var sådana argument som fick bourgeoisins talesmän att hävda att det enda bolsjevikerna kunde skapa var en "utjämning av misären". Då det endast är de som befinner sig i misär, som är benägna att tro på en jämn fördelning av en miserabel situation, insåg bolsjevikerna snart att en differentiering av inkomsten tjänar som motiv för en större individuell ansträngning och således är till välsignelse för alla. Detta argument, som å kapitalbildningens vägnar rättfärdigar olikheterna under kapitalismen på den grunden att de tillfredsställer samhälleliga behov, blev bolsjevismens viktigaste ursäkt. För att på lång sikt förbättra allas liv var det nödvändigt att omedelbart förbättra det för några. Kapitalkonkurrensen ersattes endast av konkurrens om sociala positioner, vilka antingen öppet i penningtermer eller också dolt i form av privilegier var i hög grad inbringande. Med största sannolikhet skedde tilldelningen av dessa positioner i enlighet med den sociala betydelsen hos de funktioner som mottagarna utövade.
För att ytterligare påskynda den produktiva utvecklingen förde man hela tiden fram både "positiva" incitament, såsom makt och inkomst, och "negativa", såsom tvångsarbete och terrorism. Och ju mer kontrollanternas och de kontrollerades intressen gled isär, desto intensivare proklamerade ideologin hur identiska de var. Medan denna socialistiska ideologi först uttryckte en allmän förhoppning om framtiden, så blev den allt mer ett kontrollinstrument i det nuvarande. Fastän den nya samhällsstrukturen fortfarande betraktades som "övergångsperiodens" organisation, så framställde den sig snart som ett eftersträvat "status quo", som var i behov av försvar mot ytterligare förändring. Kontrollanterna förespråkar inte längre några förändringar i de grundläggande samhällsförhållandena; de löften, som ännu inte är uppfyllda, gäller endast förbättringen av den enskildes existens inom den rådande samhällsstrukturen. Om den socialistiska staten kan göras säker mot yttre fiender och kan utveckla sin produktion, säges det, kommer det en dag, då alla människor kan konsumera mer och arbeta mindre. Men skillnader i levnadsstandarden kommer att bestå under en lång tid, till dess att man kan ta det slutgiltiga steget från "socialism" till "kommunism", och den socialistiska principen "åt var och en efter hans arbete" kan bytas ut mot den kommunistiska principen "åt var och en efter hans behov".
Till dess är "möjligheterna lika för alla", vilket gör den enskilde ansvarig för förbättringen av hans andel. Denna princip kan naturligtvis inte förverkligas i ett samhälle med vidsträckt arbetsdelning, ett samhälle som saknar jämlikhet i alla avseenden utom det som gäller "möjligheterna"; men såsom ideologi stöder den olikheterna i de "socialistiska" länderna liksom på andra håll. I praktiken är den det ideologiska uttrycket för en verklighet med hård konkurrens om makt och privilegier.
Att konkurrera är i sig självt ett privilegium för en minoritet. Massornas handlingar kontrolleras av olika slag av organisationer som ställts upp mot dem. Genom att utesluta alla okontrollerbara aktiviteter och uttryck av samhällelig vikt kan staten hålla sig oföränderlig. Och genom att ge beständighet åt dessa samhällsförhållanden och deras ideologiska och terroristiska grunder bevarar den alla de samhälleliga motsägelser, som i främsta rummet var orsaken till denna stats uppkomst. På så sätt avslöjar sig det totalitära samhället som ett försök bland andra att bibehålla betingelserna för utsugning genom att modifiera dem. Den oorganiserade kontroll, som utövas av privatkapitalet, upphävs till förmån för den allsmäktiga statens organiserade kontroll över hela samhällslivet.
Samtidigt utvecklades en parallell trend i form av en stark tendens att idealisera de nya statusförhållanden som är förknippade med statlig kontroll. Denna tendens tjänar till att ena de privilegierade skikten och att splittra de utsugna ännu mer, eftersom den höjer prestigevärdet beträffande avancemang och möjligheter, vilka inte är obetydliga i tider med samhällsomvandling och ekonomisk expansion. Produktionens inriktning och volym bestäms i allt högre grad av den nya härskande klassens specifika behov. Knappheten måste upprätthållas, oavsett om det är objektivt nödvändigt eller ej, för att säkra en arbetsdelning, som trots att "möjligheterna är lika för alla" inte rubbar på privilegierna. Ett sådant samhällssystem kan inte uppnå det tillstånd av överflöd som det antas eftersträva. Ja, för att skydda sig måste det faktiskt göra ett sådant överflöd omöjligt. Denna fråga har emellertid blivit rent akademisk, eftersom den imperialistiska konkurrensen upphäver eller dämpar behovet av en artificiell knapphet. I denna situation framträder bevarandet av utsugningsbetingelserna som nationellt försvar.
Ett samhälle som kunde reducera sitt nödvändiga arbete till ett minimum skulle förlora alla objektiva orsaker till sociala motsättningar. I alla klassamhällen, och med det menar vi alla existerande former av kapitalproducerande samhällen, kommer utvecklingen av de samhälleliga produktivkrafterna[2] att hejdas, när den hotar den samhälleligt dominerande klassens välstånd och existens. Ekonomiskt överflöd skulle göra den sociala klasstrukturen meningslös. Förväntningarna på socialismen bygger på att ett sådant överflöd är möjligt; men det förutsätter att de sociala klassförhållandena upphäves. Detta villkor kan inte uppfyllas varken inom blandekonomin eller inom den statskapitalistiska ekonomin. Till skillnad från konkurrensekonomierna i väst tycks emellertid inte de centraliserade ekonomierna i Ryssland och dess satelliter frukta följderna av automationen. Deras produktion och produktivitet ligger fortfarande under den i väst, och i den mån som automation är möjlig under dessa betingelser, kan den inte leda till massarbetslöshet. Ungefär hälften av den ryska befolkningen arbetar fortfarande inom jordbruket, och - med tanke på landets och befolkningens storlek - det råder allmän brist på produktionsmedel, för att inte tala om bristen på kapitalvaror för konsumenterna eller till och med rena konsumtionsvaror. Det finns förvisso även högt automatiserade industrier, men de är alltför få för att kunna höja den genomsnittliga samhälleliga produktiviteten i nivå med den i väst.
I princip medger naturligtvis statskapitalismens centraliserade natur en vidare användning av automation i den samhälleliga produktionsprocessen än vad som är möjligt i västekonomierna. Och det ger i sin tur löften om en snabbare automatisering i takt med den allmänna produktivitetshöjningen. Ekonomisk planering, till exempel, är ett av de viktigaste områdena för användning av cybernetik. Medan "planering" i konkurrensekonomierna också medför "motplanering", kan planeringen i de centraliserade ekonomierna vara enhetlig, nationell och allomfattande. Det är orsaken till att många av västländernas förespråkare av överflöd genom cybernisering understryker behovet av nationell planering. Även om de statskapitalistiska samhällsförhållandenas utsugningskaraktär är ganska uppenbar, reses ständigt på nytt frågan om vilken specifik samhällsgrupp, som utgör dess härskande klass. Svaret står att finna i kapitalismens egen utvecklingsprocess; statskapitalismen har övertagit det moderna företagets förhållande mellan "kapitalist" och företagsledare och mellan "ägande" och kontroll. I Marx teori är kapitalisten inte skapare av värde utan konsument av arbetskraft. Han är kapitalist, eftersom han står fri i förhållande till den faktiska arbetsprocessen. Och "liksom kapitalisten till att börja med frigöres från kroppsarbete, då hans kapital nått den minimistorlek, som är förutsättningen för att den egentliga kapitalistiska produktionen kan börja, frigör han sig nu även från den funktion, som är förknippad med att omedelbart och ständigt övervaka och leda den enskilde arbetaren och arbetsgruppen, genom att han överför denna funktion till en särskild sorts lönarbetare. Liksom en armé måste ha officerare behöver en arbetarmassa, som samverkar under samma kapital, industriella officerare (direktörer, managers) och underofficerare (förmän, foremen, overlookers, contremaîtres), som under arbetsprocessen för befälet i kapitalets namn."[3] Kapitalisten förblir ledare, men han "är inte kapitalist, för att han är industriell ledare, utan han blir industriell ledare, därför att han är kapitalist".[4]
Kapitalackumulationen och de strukturella och teknologiska förändringar, som är förknippade med den, befriade (eller berövade) emellertid kapitalisterna i allt högre grad från deras industriella ledarskap. Kapitalets "avprivatisering" genom kreditsystemet, aktiebolagsbildning, koncernbildning, bolagsstyrelsernas sammanflätning, holdingbolag, byråkratiserad företagsledning och ökad statlig styrning av produktion och kapitalexpansion, ersatte kapitalisten som företagsledare med industrins direktion. Företagsledarens beslut är ofta inte direkt bestämda av kapitalägarna, även om de fortsätter att bestämmas av lönsamhetsprincipen. "Den perfekt byråkratiserade jätteindustrin", skrev Joseph Schumpeter, "tränger inte bara ut de små och medelstora företagen och 'exproprierar' deras ägare, utan till slut tränger den också ut företagaren och exproprierar bourgeoisin som klass, vilken i denna process inte bara har sin inkomst att förlora, utan också något som är av oändligt mycket större betydelse, nämligen sin funktion."[5]
Enligt Marx är produktionen av kapitalister och lönarbetare huvudsakligen en produkt av kapitalexpansionen. Han betraktade vissa socialisters tanke "att vi behöver kapital men inte kapitalister" som helt felaktig, ty "kapitalbegreppet innebär att de objektiva arbetsbetingelserna - som även de har skapats av arbete - antar personlighet gentemot arbetarna eller, vilket är samma sak, med förutsatt nödvändighet är egendom av en för arbetaren främmande person. I kapitalbegreppet finns kapitalisterna."[6] Även om Marx erkände att "den kapitalistiska produktionen själv har åstadkommit ett sådant tillstånd att ledningens arbete är helt skilt från kapitalägandet och kan utövas av vem som helst",[7] såg han utvecklingen av företagsledarfunktionen som ett tecken på att kapitalisterna har blivit lika överflödiga i produktionen som de ansåg penningutlånarna och fastighetsägarna vara. "En musikdirektör", skrev Marx, "behöver inte äga orkesterns instrument, inte heller hör det till funktionen som dirigent, att han har något att göra med de övriga musikernas lön."[8] Men den typiske kapitalisten i dag är inte längre den samme Marx talade om, och Marx företagsledare har blivit mer än bara en befälhavare som verkar å ägarens vägnar. Den moderne företagsledaren är inte den samme som Marx egendomslöse "orkesterledare", som inte har något att säga till om i fråga om lönerna. Även om han inte behöver äga produktionsinstrumenten, är han förvisso en köpare av arbetskraft, och han tillägnar sig mervärde. Till skillnad från arbetarna är han personifierat kapital, och under hans beskydd är värdeexpansionen fortfarande produktion av kapitalister och lönarbetare. Det är bara det att kapitalistklassen, utöver de klart urskiljbara privata kapitalägarna, nu också omfattar delägare och kvasikapitalister. Men alla dessa typer bildar inte desto mindre en bestämd klass med intresse av att hålla det utsugande lönesystemet vid liv. Att företagarfunktionen förts över till särskilda företagsledare och att kapitalisterna blivit överflödiga ändrar ingenting i de kapitalistiska produktionsförhållandena.
Företagsledarfunktionerna är produktiva. Den tidiga kapitalisten var också en "arbetande kapitalist"; utsugning kräver arbete. Den "lön" (det vill säga profit), som han gjorde anspråk på, var lika med den mängd realiserbart mervärde, som utvunnits ur hans arbetare, och berodde inte på graden av hans egna ansträngningar. Ersättningen åt företagsledaren, som inte ses som profit utan som lön, är ofta större än den som många kapitalister erhåller. De flesta företagsledare är också aktieägare och utövar således både kapital- och företagsledarfunktioner. Företagsledarens inkomst i form av lön, bonus och utdelning saknar i likhet med kapitalistens profiter samband med den speciella värdeskapande förmåga han kan besitta. Hans ställning blir faktiskt oftast högre med avståndet från det produktiva arbetet. Den typiske direktören uppdrar åt underordnade att verkställa ledande funktioner och begränsar sig till bredare och mera övergripande företagsekonomiska beslut. Hans inkomst reflekterar företagets prestige; den kan vara knuten till vinststorleken, men den saknar samband med de funktioner han fyller. Den fastställs ganska godtyckligt - den utgör så att säga en "politisk lön" - eftersom den är ett resultat av åtgärder inom och mellan företagen och i viss mån pekar på graden av kontroll som företagsledningen har över företagets aktieägare.
Merparten av kapitalet ägs av enskilda personer i form av värdepapper, som gäller ett eller flera företag, och som köps och säljs som varor på aktiemarknaden. "Kapitalägandet" är således i stor utsträckning inte hänförbart till bestämda personer och deras rätt till inflytande över speciella företag och deras profiter, utan till en lång rad av personers inflytande över många olika företag och deras utdelningar. Både själva kapitalet och dess delägare är opersonliga. I allmänhet vet delägarna inte mer om sin egendom än dess marknadspris och de vinstförväntningar som är baserade på det. Bolagen själva känner inte ägarna som personer annat än i den rent abstrakta i formen av deras antal. Det finns emellertid fortfarande mindre företag, vars hela kapital stannar hos bestämda personer och familjer, och även mycket stora företag - framför allt inom utvinningsindustrin och fastighetsbranschen - där samtliga tillgångar kontrolleras privat. Men merparten av kapitalet är koncentrerat till de större företagen och har formen av ett mycket spritt aktieägande. Denna typ av ägande är på ett sätt mycket uttunnat och på ett annat starkt koncentrerat - även om många personer äger några aktier, så är det mycket få som äger de flesta av dem. Det spridda aktieägandet har inte haft något inflytande på fördelningen av nationalinkomsten, vilken proportionellt sett har förblivit den samma trots den snabba ökningen av antalet aktieägare. Fastän det mycket uttunnade aktieägandet har uppvägts av dess ökade koncentration, gav det stora antalet aktieägare upphov till begreppet "folkkapitalism", vilket antyder att alla till slut kommer att bli delägare i det samhälleliga kapitalet. Under tiden kontrollerar emellertid till exempel i Amerika 2 procent av alla aktieägare cirka 58 procent av samtliga aktier, och en procent av preferensaktieägarna kontrollerar 46 procent av preferensaktierna.
Ägande i stora bolag är inte det samma som kontroll. Det är klart att de två miljonerna aktieägare i American Telephone and Telegraph Company inte kan utöva någon slags kontroll över företagets transaktioner. Det mycket spridda aktieägandet inte bara tillåter utan kräver också minoritetskontroll, och ju större spridningen är, desto färre aktier behövs det för att upprätthålla en fungerande kontroll över ett bolag. Teoretiskt sett innehar aktieägarna den slutgiltiga kontrollen över företagsledningen genom deras lagliga rätt att avskeda en direktör, som de inte vill behålla. I praktiken lägger emellertid de koncentrerade minoritetsinnehaven i förening med företagsledningen sig till med hela den beslutsfattande makten, och de kan sällan om ens någonsin hotas. Ledarna och direktörerna i bolagen är vanligtvis också aktieägare. Men deras rätt att fatta beslut beror inte så mycket på att de äger aktier som på ställningen som företagsledare.
Det görs gällande att denna nya typ av kapitalism snarare inriktar sig på offentliga intressen än på lönsamhet. Man hävdar att ägandets avskiljande från ledandet av företagen innebär att profitmotivet får stå tillbaka för det allmännas bästa. Enligt Keynes "närmar sig aktiekapitalinstitutionerna, när de nått en viss ålder och storlek, ställningen som offentliga företag snarare än som individualistiska privatföretag. Storföretagens tendens att socialisera sig har varit en av de mest intressanta och obemärkta utvecklingstrenderna under de senaste decennierna. En stor institution når en tillväxtpunkt ... vid vilken kapitalägarna, det vill säga aktieägarna, nästan fullständigt skilts från företagsledningen, med det resultatet att de senares direkta personliga intresse av att skapa större profit blir helt sekundärt. När detta skede har uppnåtts, blir företagsledningen mera mån om institutionens allmänna stabilitet och rykte än om maximal profit åt aktieägarna."[9] I praktiken är det tvärtom: hela den nationella ekonomin tillgrips för att stödja storföretagens lönsamhet.
Även om ägande och kontroll inte sammanfaller i det moderna bolaget, råder det normalt sett inte någon intressemotsättning mellan de passiva aktieägarna och de aktiva företagsledarna. Båda är lika hängivna uppgiften att maximera bolagets profit. Det som gäller för kapital i allmänhet gäller också för bolagskapital: dess verksamhet måste vara inriktad på profitskapande och kapitalbildning. Bristande lönsamhet, eller förluster, innebär att organisationen till slut kommer att försvinna. Det kan inte heller finnas någon skillnad mellan ägarnas intressen och företagsledningens, ty de senares ställning och inkomst är beroende av bolagets existens och således också av dess lönsamhet under deras ledning. Företagsledare, som nonchalerar profitmotivet, nonchalerar också sina egna intressen. Men direktörsklassen bildar faktiskt den största gruppen inom den aktieägande befolkningen, varför deras intresse av att bolagen ska vara lönsamma har sin bakgrund både i deras ställning som företagsledare och som aktieägare.
Även om företagsledning och aktieägare har samma intresse av att göra profiter, så kan de ha olika uppfattningar om hur de ska fördelas. Företagsledningen, som vanligtvis består av bolagsdirektörer och yrkesekonomer, kan utnyttja sin makt inom bolaget för att åt sig själva rösta fram höga löner, representationskonton, bonus, aktieoptioner och pensioner på bekostnad av utdelningen till aktieägarna. Aktieägare och företagsledning kan också ha olika uppfattning i frågan om man ska hålla kvar vinsterna eller dela ut dem, och i fråga om den långsiktiga politiken, som påverkar aktieutdelningen. Men ingen av dessa meningsskiljaktigheter påverkar företagets profitmotiv. Trots påståenden om motsatsen, ändrar inte en partiell eller ens en fullständig uppsplittring mellan ägande och kontroll någonting vad gäller bolagens behov och nödvändigheter .
Den okompenserade expropriationen av privatkapital genom nationalisering utgör ett radikalt brott mot principen om privat tillägnelse av mervärde. Med ett oförändrat lönesystem bildar den statliga byråkratin nu en ny härskande klass, och dess medlemmar "personifierar" kapitalet. I detta system blir det förutvarande förhållandet mellan kapital och företagsledning ett förhållande mellan stat och företagsledning. Den statliga byråkratin är lika överflödig inom produktionen som tidigare kapitalisterna, men den industriella företagsledningen har nu mindre makt än tidigare. Företagsledning och kontroll sammanfaller fortfarande i viss utsträckning på grund av möjligheten till överflyttning av statliga och företagsledande funktioner. Men för att företagsledningen ska kunna behålla samma makt som den hade i det privatkapitalistiska systemet, måste den nationella planeringen hindras; ty företagsledningen är knuten till specifika företag och bolag och inte till nationell, och än mindre internationell, planering av produktion och distribution.
De statskapitalistiska regimerna behandlar snarare företagsledare som Marx "orkesterledare", det vill säga som en "lönarbetare" bland andra. Det finns naturligtvis fortfarande en motsättning mellan arbetarens intressen och företagsledarens, vilket beror på den institutionella hierarkin, som bestämmer olikheterna i fråga om makt, inkomst och prestige. Men för att kunna exploatera denna samhälleliga uppdelning måste företagsledarna föra en politisk kamp inom statsapparaten eller inom partiet, från vilket statsapparaten reser sig och på vilket den är baserad. En sådan kamp skulle knappast kunna tjäna ett visst företags och dess lednings intressen. Den kan endast tjäna dem indirekt genom en politisk förändring, som påverkar nationen i dess helhet. Man kan tänka sig att företagsledarna som grupp kräver särskilda privilegier, men för att göra det måste de vara oersättliga, oangripliga och organiserade. De har ingen av dessa egenskaper. Den avgörande makten i det statskapitalistiska systemet vilar på statens våldsmakt, på dess kontroll över militär och polis. Härigenom har staten absolut kontroll över alla samhällsgrupper, inklusive företagsledarna. Att påverka statens beslut är det samma som att infiltrera och ta kontroll över statsapparaten eller partiet. All öppen kamp mellan olika grupper, om en sådan nu överhuvud taget är möjlig, blir således en kamp om kontrollen över statsapparaten och, inom denna, om att ersätta vissa personer med andra.
Eftersom kapitaliseringsprocessen under lönesystemet kräver en industriell såväl som en politisk hierarki, är företagsledningen i en bemärkelse en utsträckning av statens kontroll över produktionen. Företagsledarens funktioner är inriktade på maximal produktion, och hans lön är knuten till denna målsättning. Kontroll över det nationella kapitalet - teoretiskt å samhällets vägnar, i praktiken å den nya härskande klassens vägnar - lägger både den ekonomiska och den politiska makten i statens händer. Detta nära samband mellan ekonomisk och politisk makt finns inte i kapitalismens "fria" eller ens dess "blandade" former där den politiska makten är reserverad för nödsituationer, eftersom den ekonomiska kontrollen i regel är tillräcklig för att säkra utsugningen av arbete. Samtidigt som den nya föreningen av politiskt och ekonomiskt tvång bryter ner den traditionella kapitalismen, så stärker den det kapitalistiska produktionssättet. Hur det nu än är ordnat, så karakteriserar lönarbetet det statskapitalistiska systemet liksom det karakteriserar den privata företagsamheten. Och, som Marx påpekar, "ingen form av lönarbete kan upphäva själva lönarbetets elände, även om en av formerna kan vara mera avskyvärd än en annan";[10] inte heller kan den upphäva klassbestämningen av produktion och distribution.
[1] Lenin, Questions of the Socialist Organization of the Economy, Moskva, s. 46.
[2] Med samhälleliga produktivkrafter menar vi naturligtvis inte något annat än människors verksamhet i deras olika ansträngningar för att öka den samhälleliga produktionen och produktiviteten. I kapitalismen sker detta genom kapitalackumulationen. Som mänsklig verksamhet kan de samhälleliga produktivkrafterna hejdas eller främjas. Då socialismen ger löfte om att ett mera produktivt system än kapitalismen, betraktade Marx arbetarklassens existens och dess strävan efter frigörelse som den största av alla produktivkrafterna i kapitalismen.
[3] Kapitalet, I, s. 285/351.
[4] ibid., s. 290 korr. /352.
[5] J. Schumpeter, Capitalism, Socialism, and Democracy, New York, 1947, s. 134.
[6] K. Marx, Grundrisse, s. 412.
[7] Kapitalet, III, s. 351/400.
[8] ibid., s. 352/400.
[9] J. M. Keynes, Laissez-Faire and Communism, s. 61 f.
[10] Grundrisse, s. 43.