Original titel: Marx and Keynes. The Limits of the Mixed Economy
Publicerat: 1969
Översättning: Nisse Sjödén
Digitalisering: Jonas Holmgren
Medan Marx ackumulationsteori täcker blandekonomin, tycks den förlora sin giltighet för den fullständigt kontrollerade kapitalistiska ekonomin, det vill säga statskapitalismen eller statssocialismen som representeras av de så kallade kommunistiska samhällena i östblocket, där statens beslut och ekonomiska planering bestämmer produktion, distribution och utveckling. Dessa samhällen är inte en produkt av en långsam omvandling från "ekonomi" till en statligt ledd ekonomi utan ett direkt resultat av krig och revolution. I praktiken har de fortsatt och utvidgat den av staten ledda krigsekonomin; teoretiskt betraktar de sin verksamhet som ett förverkligande av den marxistiska socialismen. Det är i viss mån rimligt, eftersom de tillhör en "ortodox" tolkning av marxismen, vilken i de privata egendomsförhållandena ser det huvudsakliga, eller enda, villkoret för utsugning. De betingelser, som Marx väntade sig skulle resultera i "expropriering av kapitalet", existerade helt enkelt inte i de industriellt underutvecklade länder, som genomgick en samhällelig revolution. Deras ledare var emellertid övertygade om att en fullständig statlig kontroll över hela ekonomin skulle åstadkomma en snabbare kapitalutveckling än vad som skulle vara möjligt under fria marknadsförhållanden, och att denna snabbare utveckling under beskydd av socialistiska regeringar skulle göra en långsam övergång till socialismen möjlig.
Utvecklingen av kapitalproduktionen i "socialismens" eller "kommunismens" namn är en paradox som är alltför långsökt för att Marx skulle ha kunnat tänka sig den. Men från dagens utsiktspunkt är det inte underligt alls. Även om Marx modell för kapitalproduktionen konstruerades med England som förebild, ett England som vid den tiden representerade kapitalismen i dess mest avancerade och renaste form, så representerade den varken den nationella ekonomin eller världsekonomin. Den var ett teoretiskt system för de grundläggande förhållandena mellan kapital och arbete. Kapitalismens faktiska utveckling ledde till olika mer eller mindre utvecklade kapitalistiska länder, kolonialisering och imperialism. Världsekonomin var likväl oupplösligt knuten till, och beroende av, kapitalexpansionen i de dominerande kapitalistiska länderna. I de underutvecklade länderna måste den revolutionära teorin relatera sig inte bara till de redan existerande förkapitalistiska betingelserna utan också till de allt överskuggande relationerna mellan kapital och arbete, som dominerade världsekonomin. Då det inte fanns något sätt att utveckla nya oberoende nationella ekonomier annat än i motsättning till de monopolistiska makterna och deras fetischistiska kapitalexpansion, kunde inte den härskande kapitalistiska ideologin tillfredsställa de nationellt revolutionära behoven i de efterblivna länderna, detta desto mindre som deras egna förkapitalistiska härskande klasser tryggade sin existens i nära samarbete med de imperialistiska makterna. Även om den revolutionära ideologin inte kunde tjäna något annat än den nationella kapitalutvecklingen, så måste den vara en anti-kapitalistisk ideologi. Och då bärarna av denna ideologi verkade på 1900- och inte på 1700-talet, var deras begrepp om framsteg genom kapitalproduktion inte längre knuten till privat företagsamhet och allmän konkurrens utan till den moderna kapitalismens starkt koncentrerade bland- eller av staten kontrollerade ekonomi. Då de inte kunde nå längre än till de samhällsförhållanden som den marxistiska socialismen ville undanröja, betraktade de sig som "marxister" genom att förutsätta att de deltog i två samtidiga revolutioner - den "borgerliga" revolutionen, som skapade det moderna industrisamhällets relationer mellan kapital och arbete, och den "socialistiska" revolutionen, som förhindrade att denna utveckling bestämdes och utnyttjades av privatkapitalet.
Fastän de genomfördes i Marx namn, så vore det riktigare att beskriva de statskapitalistiska eller statssocialistiska revolutionerna som "keynesianska revolutioner". Vad man i allmänhet menar med den "keynesianska revolutionen" är Keynes erkännande och accepterande av intensiva statliga ingripanden i ekonomin. Det är bara på grund av att Keynes främst inriktade sig på den "mogna" kapitalismen som tillämpningen av hans teori har en reformerande snarare än en revolutionär klang. Men som ett mått på en reformpolitik, som stannar vid "ekonomin", är den självförödande, ty den bromsar upp men hejdar inte förintelsen av det fria privata företagsamheten. Det statskapitalistiska systemet, som uppstod samtidigt med ekonomin, kan betraktas som keynesianism i dess mest konsekventa och utvecklade form. Det är inte en ekonomi i den begränsade keynesianska bemärkelsen att trygga privatkapitalet genom statlig kontroll. Men det är en ekonomi i den vidare bemärkelsen av en "omfattande socialisering av investeringar" som är inriktad på att minska den rådande "orättvisa fördelningen av välstånd och inkomst" genom att låta "den gemensamma viljan, som sammanfattas i statens politik" bestämma "hur långt man kan stimulera den genomsnittliga konsumtionsbenägenheten" i en krislös ekonomi med full sysselsättning. Statskapitalismen förblir dessutom en "blandekonomi" genom att den är en del i en världsekonomi, som på det stora hela fortfarande bestäms av den privata profitproduktionen, och i kraft av det förhållandet att den är märkt av alla de motsättningar, som karakteriserar den privata kapitalproduktionen, frånsett den privata profittillägnelsen.
Medan ekonomin i den inskränkta keynesianska bemärkelsen begränsas av den privata profitproduktionens natur, begränsas den i sin vidare bemärkelse - som ett fullständigt statskapitalistiskt system - av den internationella kapitalkonkurrensen. I teorin bör statskapitalismen medge nationellt planerade beslut både av produktionens storlek och av dess inriktning. Den slags "planering" som görs i praktiken bestäms emellertid av kapitalproduktionens behov inom ramen för den internationella kapital- och maktkonkurrensen. De fördelar som är möjliga med en fullständig statlig kontroll kan endast åtnjutas i begränsad utsträckning och den statskapitalistiska ekonomins öde förblir knutet till kapitalismens öde i allmänhet. Dess ekonomiska expansion är inte av samma slag som den som karakteriserade kapitalismens uppkomst utan av det slag som karakteriserar dess nedgång. "Överproduktion" i form av nonsensproduktion i en obarmhärtig maktkonkurrens åtföljer nu kapitalbildningens tidiga skeden och även den "ursprungliga ackumulationen". Liksom i den gamla kapitalismen är det kapitalackumulationen och inte producenternas faktiska behov som bestämmer produktionens inriktning.
Då kapitalbildningen är en statlig angelägenhet i systemet såväl som i det statskapitalistiska systemet, är det enligt den keynesianska uppfattningen endast graden av statlig kontroll som skiljer "kapitalismen" från "socialismen". Men då kapitalismen enligt Keynes har en "tendens att socialisera sig själv", definieras nu socialismen som en helt "socialiserad kapitalism". I denna bemärkelse är statskapitalism "socialism" och den erkänns som sådan av talesmän både från de "marxistiska" och från de "anti-marxistiska" lägren. Upplösningen av det privata egendomssystemet genom kapitalkoncentration i bolag, varav en del "är enheter som på sätt och vis kan jämställas med enskilda länder",[1] förändrade den kapitalistiska ekonomin till "något som främst skiljer sig från det ryska eller socialistiska systemet genom sitt filosofiska innehåll".[2] Man kan också, tvärtemot, hävda att om ordet kapitalism fortfarande används för att beskriva ekonomierna i västvärlden, så borde det "inte användas för att beskriva det privata ägandet av kapital; det borde beskriva varje samhälle, som tror sig ständigt kunna öka sin rikedoms skapande kapacitet genom att ständigt investera resurser i produktivt kapital. Med en sådan definition finns det inte något kontroversiellt med kapitalismen, då de ledande exemplen på framsteg-genom-kapital i dagens värld är USA och Sovjetunionen."[3]
Redan under den stora depressionen insåg president Roosevelt "att det som vi nu gör i USA i vissa avseenden är det samma som görs i Ryssland och även av Hitler i Tyskland. Men vi gör det på ett ordnat sätt."[4] På grund av blandekonomins släktskap med den statskapitalistiska ekonomin, är deras faktiska fiendskap nu i stor utsträckning att hänföra till "filosofiska" skillnader som antas bestämma deras politiska institutioner men inte deras socio-ekonomiska struktur. Den "ortodoxa marxismen" vidhåller förvisso att blandekonomin fortfarande är den gamla kapitalismen, liksom den "ortodoxa" borgerliga teorin påstår att blandekonomin är en kamouflerad form av socialism. I allmänhet erkänns emellertid både de statskapitalistiska ekonomierna och blandekonomierna som ekonomiska system, som följer principen om framsteg genom kapitalackumulation.
Under den stora depressionen avvek Keynes från denna princip och föreställde sig en snar tonviktsförskjutning från investeringar till konsumtion i ett samhälle med kapitalöverskott, vilket skulle göra den slags socialism, som dess grundare och anhängare förespråkade, överflödig. Det var just denna avvikelse, som skilde hans teori från hans samtidas "ortodoxi". Efter kriget krävde den borgerliga teorin emellertid åter en accelererad kapitalbildning. "De enastående framstegen i Ryssland, med deras klara kapitalistiska tendens, har bidragit till denna allmänna attitydförändring och gjort djupt intryck på den övriga världen. Aldrig tidigare har ett folk underkastat sig så stränga restriktioner för att ackumulera ett sparande, som omvandlas till realkapital. Man inser nu klart att denna oerhörda /ryska/ maktuppvisning är baserad på ett överflöd av kapital, som skapats genom en abnorm reduktion av den löpande konsumtionen. Överallt kräver man en ekonomisk politik, som skall leda till sådana framsteg som gjorts i Ryssland."[5] Medan denna masochistiska "efterfrågan" i de i kapitalistiskt avseende mindre utvecklade länderna framträder i olika försök att överträffa det ryska exemplet, antar den i de högt utvecklade kapitalistiska länderna formen av rasande försök att uppnå Rysslands höga kapitalbildningstakt.
Det innebar också att frågan om "tillväxten" i en ganska skamfilad form åter trädde i förgrunden i den politiska ekonomin, och den karakteriserar den aktuella borgerliga ekonomiska teorin och praktiken i dess nya intresse för ekonomins "makro-aspekter" och dess dynamik. I motsats till den marxistiska teorin hävdar emellertid den borgerliga teorin att kapitalismen visat att det går att reformera den, och att den nu med säkerhet är på väg att lösa alla återstående samhällsproblem. Det finns således inte något behov av att se klasskampen som drivkraften för samhällsutvecklingen, eller ens att nalkas de kvarvarande missförhållandena i samhället från en klassposition. Dessa missförhållanden kan behandlas som allmäntmänskliga och inte som specifikt sociala problem. (Denna uppfattning kan förresten bidra till att förklara den senaste tidens stora intresse för den socialistiska humanismen hos den unge Marx, som betraktade arbetets alienation under kapitalismen som ett resultat av "människans alienering från sin sanna natur". Denna omarxistiska Marx passar mycket bra in i välfärdsstaten, och den kan till och med användas i det ideologiska kriget mot den statskapitalistiska motståndarens ideologiska marxism.)
För närvarande finns det dessutom en tendens till att betrakta utvecklingen i både sovjet- och västsystemen som en utveckling, som strävar mot samma punkt. Man menar att tendensen pekar mot ett slutligt upprättande av en socio-ekonomisk struktur, som är lika långt från den fria företagsamhetens principer som från dem som gäller för den organiserade ekonomin. "Sovjetsystemet förblir inte det samma", säger man, "och det gör inte heller västsystemet. Båda befinner sig i rörelse, och dessa rörelser pekar i allmänhet mot samma punkt."[6] Det är inte längre sant, fortsätter man, att "systemen står i diametral motsättning till varandra"; de har "redan många gemensamma drag; det finns element hos båda som kan förenas och leda till nya blandsystem".[7] Men samtidigt som båda systemen otvivelaktigt är överens om vikten av kapitalbildning, så är de inte eniga i den mycket viktigare frågan om vilka speciella sociala skikt, som ska dra fördel av den.
I denna fråga står det nationaliserade kapitalet i motsättning till privatkapitalet, även om - beträffande producenterna - båda kapitalformerna lever på utsugning. Denna gemensamma punkt uppmuntrar den tomma förhoppningen om deras slutliga sammangående; men de förblir skilda åt i alla andra frågor. Den nationaliserade ekonomin är inte längre en marknadsekonomi, även om den kan behålla eller återinföra vissa skenbara marknadsförhållanden, som är underordnade statens övergripande kontroll. Vare sig det är bra eller dåligt, så kan den faktiskt planera sin produktion och distribution, även om själva planeringens natur bestäms av interna nödvändigheter, världsmarknaden och den imperialistiska konkurrensens växlande behov.
Den absoluta motsättningen mellan privat och statligt ägande av produktionsmedlen, mellan marknadsbestämd och medvetet reglerad kapitalistisk ekonomi, tycks motsägas av "blandekonomins" existens och dess framträdande på den internationella arenan som en möjlig harmonisk samexistens mellan skilda samhällssystem. Men en evig fredlig samexistens mellan statskapitalistiska och marknadsorienterade ekonomier är inte mindre illusorisk än "blandekonomins" eviga existens som marknadsekonomi. Det är just den ökade statliga kontrollen i de privatkapitalistiska ekonomierna som accentuerar konflikten mellan de två skilda kapitalistiska systemen. Krigen mellan identiska kapitalistiska system har klargjort att kapitalkonkurrens blir till imperialistisk konkurrens, och att krigen skulle bryta ut även om det inte fanns en enda statskapitalistisk nation. Andra världskriget visade att statskapitalistiska och "liberala" system för kapitalproduktionen kunde ingå tillfälliga allianser; men det visade samtidigt på den grundläggande oförsonligheten mellan dem, en oförsonlighet som inte bara berodde på uppkomsten av nya imperialistiska intressen utan också på skillnaden mellan deras samhällsstrukturer. Blandekonomins uppkomst, som inte alls för den "traditionella" kapitalismen närmare de statskontrollerade ekonomierna, intensifierar fiendskapen mellan dem, om inte annat så för att kringskära expansionen för den statliga kontrollen i marknadsekonomierna.
Kapitalismen kommer inte att förvandla sig själv till statskapitalism; och det vore lika svårt att göra en statskapitalistisk revolution som det är att göra en socialistisk. Då en medveten organisering av den samhälleliga produktionen förutsätter en expropriering av privatkapitalet, kan omvandlingen av blandekonomin till statskapitalism endast vara en revolutionär process och inte en evolutionär. I teorin kunde det naturligtvis vara annorlunda. I en "demokrati" är det inte helt otänkbart att en regering, som förbinder sig att arbeta för en långsam eller snabb nationalisering av industrin, kommer till makten. Men en sådan regering skulle vara en revolutionär, anti-kapitalistisk regering i så måtto som kapitalism likställs med privat ägande av produktionsmedlen. För att realisera sitt program skulle den vara tvungen att ersätta marknadssystemet med ett plansystem. Vad kapitalisterna beträffar så vore det det samma som deras dödsdom, och man kan knappast tänka sig att de skulle acceptera det utan protester. En fullständig nationalisering av industrin skulle med största sannolikhet leda till inbördeskrig. Det är fruktan för de sociala konsekvenserna av en långtgående nationalisering som förhindrar dem som ideologiskt har bundit sig för den att försöka förverkliga den.
Fastän det inte finns något tidigare exempel på något sådant, är det inte otänkbart att ett statskapitalistiskt system inrättas med kapitalistiskt samtycke. Blandekonomin skulle då vara ett steg i denna riktning. Keynesianska reformer och politiska rörelser förbundna med dem kan skapa ett "samhällsklimat", i vilket en nationalisering av basindustrierna kan framstå som ofrånkomlig, eller till och med som en bra sak, för majoriteten av kapitalisterna. Man kan vidta åtgärder för att trygga egendomsrättigheter som är att hänföra sig till inkomsten, samtidigt som man delegerar kontrollen över produktionen till nationella organ. Olika "socialiseringsplaner", som utgår från att kapitalet ska kompenseras, har denna målsättning - de ska genomföras inom den politiska demokratins legala struktur. Oavsett hur kapitalägarna kompenseras, så innebär emellertid en nationalisering av industrin att de måste upphöra att vara den härskande klassen; såvida de inte återtar denna ställning som medlemmar av regeringen. Kompensationerna grundas på det kapitalvärde som överföres till staten. Men ackumulationen blir nu en ackumulation av nationellt kapital, och beslut om sysselsättning och mervärde blir statliga beslut. Kompensationen kommer från mervärdet, men den kan inte ackumuleras produktivt för privat räkning. Den inkomst, som den representerar, garanteras uteslutande av regeringens goda vilja, och denna kan när som helst tillbakavisa anspråken som oförtjänta inkomster och göra expropriationen av kapitalet fullständig. Oavsett om nationaliseringen av kapital sker genom samtycke eller revolution, så gör den slut på privatkapitalets klassherradöme.
Statskapitalismens förespråkare kan, om de så vill, göra det lätt för sig och visa på inkonsekvenserna och avsaknaden av målsättning i "blandekonomiernas" neo-liberalism. De kan peka på det faktum att kapitalismen ständigt förändras i riktning mot statskapitalism. Under en lång tid kunde de emellertid inte tänka sig att maktgrupperna under fredliga former skulle abdikera i den allmänna utvecklingstrendens intresse. Bolsjevikerna, till exempel, gjorde sig aldrig några illusioner om att kapitalismen och "socialismen" skulle kunna utvecklas sida vid sida utan störningar, illusioner som stärktes av krigsallianserna mellan demokratiska och totalitära länder och av den ökade "likheten" mellan den keynesianska välfärdsstaten och det statskapitalistiska systemet. De var förvissade om att omvandlingen av ett partiellt kontrollerat samhällssystem till auktoritär statskapitalism skulle medföra social kamp, och om de föreställde sig en framtida världsenhet, så hade den formen av deras eget samhällssystem, och därför försvarade de det senare lika mycket för "världsrevolutionens" som för sin egen skull. I förvissningen om sin progressiva kallelse, har de en optimistisk inställning, och deras politik är "dynamisk" till skillnad från de neo-liberala försöken att hejda utvecklingen där den nu råkar befinna sig.
I likhet med varje annan samhällsgrupp kan naturligtvis även bolsjevikerna vackla fram och tillbaka. "Samexistensen" tillåter många olika tolkningar och det gör också "marxismens" innehåll och strategi. Den senare har ofta tonats ner. Så skedde till exempel under andra världskriget för att den stora alliansen skulle upptäcka en tidigare icke existerande harmoni mellan Ryssland och den anti-nazistiska västvärlden - och denna politik passade även Rysslands inre behov, eftersom man vid den tiden krävde en återgång till traditionella ideologier för att stärka det "nationella befrielsekriget". När kriget var slut och med utvidgningen av Rysslands makt, framhävdes å andra sidan åter den bolsjevikiska ideologins och praktikens oppositionella karaktär, och den ryska "kommunismen" fick nytt liv med bistånd av västvärldens "anti-kommunism". Men vid tidpunkten för Stalins frånfälle tog Ryssland initiativ till en dämpning av världssituationen. Mot bakgrund av det känsliga internationella läget och de ännu känsligare förhållandena i Ryssland, var Stalins död en händelse som skulle ha kunnat leda till omfattande inre och yttre störningar. Hans efterföljare strävade efter att minska spänningen på båda hållen - dels genom att kassera den inre kurs som Stalin planerat;[8] och dels genom att visa en uppenbar villighet att öppna den "socialistiska" marknaden för kapitalistisk handel.[9]
Samstämmighet mellan Ryssland och västvärlden är naturligtvis en förhoppning hos dem, som skräms av utsikten till nya och ännu mer förödande krig, och hos dem som ser fram emot en framtida försoning mellan öst och väst på ekonomiska grunder. De erkänner att samförstånd kräver avgörande förändringar i både öst och väst, och de försöker hjälpa dem på vägen genom att utveckla en passande ideologi. De tenderar att tro att industrialiseringen av de totalitära länderna och deras ökade möjligheter att bedriva handel kommer att omvandla dem till mera demokratiska system som står närmare den moderna välfärdskapitalismen. Man kräver att ryssarna, av intresse för sin egen fortsatta existens och slutgiltiga framgång, delvis ska överge "marxismen". "Vår tids marxism", säger man, förverkligas i ett program för full sysselsättning, även om det inte nödvändigtvis måste ske på det keynesianska sättet. Men då de privata kapitalförhållandena ändå är på tillbakagång, finns det inte något behov av att betona det oundvikliga. Den allmänna tendensen mot en reglerad ekonomi kommer av egen kraft att tjäna bolsjevismen bättre än ett meningslöst tjatande om passerade frågor om expropriation och kapitalistiskt sammanbrott. Och om ryssarna inte kan ändra sin ideologi, borde de åtminstone förunna andra vad de förnekar sig själva. Den marxistiska propagandan i de gamla kapitalistiska länderna, påpekas det, "behöver inte göra mindre intryck om det klargörs för icke-ryssar och icke-kineser, etc., att den fortsatta utvecklingen av deras nationella livsstil inte rätt och slätt kan härledas från de erfarenheter som gjorts av civilisationer med en fullständigt annorlunda bakgrund".[10] Den bolsjevikiska propagandan skulle mot denna bakgrund ha större framgång "om kraven på ett fullständigt förverkligande av det ursprungliga marxistiska mönstret släpptes", ty med uppgivandet av det marxistiska lägrets jämlikhetstanke har strävandet "efter oinskränkt nationalisering, till skillnad från de ledande posterna inom ekonomin, förlorat sitt existensberättigande".[11]
Genom att västkapitalet i första hand tar hänsyn till vad bolsjevismen gör och inte vad den säger, finns det inte någon större orsak för det att motsätta sig de totalitära länderna, eftersom deras samhällssystem inte skiljer sig så värst mycket från det, som de själva kommer att ha i framtiden. Detta är naturligtvis inte ett ensidigt förhållande, ty samtidigt som västvärlden har en tendens att ta över många av statskapitalismens innovationer, tycks bolsjevikerna i öst anpassa sig till västvärlden. "Således har man givit upp vissa tidiga kommunistiska prioriteringar, som visade sig svåra att tillämpa. Man anser inte längre att arbetarna själva kan leda de produktiva enheterna, att alla inkomster bör vara lika stora eller att penningen är överflödig. Inkomsten är knuten till produktiviteten och penningbegreppet kommer till allt större användning i planeringen. Även om räntan inte erkänns som en möjlig källa till privat inkomst, så har man gradvis accepterat att den är ett verkligt kostnadselement. Man har allt mer börjat uppskatta värdet av ett internationellt produktutbyte, och den positiva inställningen till absolut självförsörjning har försvagats något. Man har infört en viss decentralisering i det ekonomiska beslutsfattandet, och man ägnar större uppmärksamhet åt konsumtionen i det nya partiprogrammet. Matematiska metoder i den ekonomiska planeringen, som till en början betraktades som 'borgerliga', kommer nu till allt större användning."[12]
Men det är lika osannolikt att marknadsekonomin, i avsaknad av en social revolution, långsamt kommer att omvandla sig till en planekonomi, som att den en gång nationaliserade ekonomin kommer att återvända till kapitalistiska marknadsförhållanden. Ett återinförande av marknaden skulle betyda ett faktiskt om än inte formellt återinförande av privatkapitalet. I de västkapitalistiska länderna finns det en falsk idé om en "folkkapitalism", med vilket man menar ett system där ett vitt spritt aktieägande resulterar i en fördelning av ägandet av och kontrollen över kapitalet. Den påstådda skillnaden mellan ägande och kontroll skulle få de icke ägande industriledarna att agera som kapitalister. Om kapitalisternas funktioner kan utövas av en företagsledning som inte är ägare, så kan ersättningen för ägandet också bli ersättning för företagsledandet. Även om det inte är särskilt troligt så är det inte otänkbart att företagsledarna inom den ryska industrin i samarbete med regeringen och med godkännande från stora befolkningsskikt skulle kunna verka för ett återinförande av en fri marknadsekonomi, som är baserad på profitproduktion i den bemärkelsen att varje företag ska verka som vilket som helst privatföretag i väst. Liksom tidigare skulle staten avsätta ekvivalenten för sina egna behov från både betalt och obetalt arbete genom skatter. Men det skulle utgöra en privatkapitalistisk kontrarevolution under "företagsledarrevolutionens" förklädnad, och den skulle genast återinföra i den ryska ekonomin alla de motsägelser, som finns immanenta i den fria privata kapitalproduktionen.[13]
Vad en privatkapitalistisk ekonomi i avsaknad av en social revolution kan åstadkomma är en form av pseudo-planering, och vad den nationaliserade ekonomin i avsaknad av en social kontrarevolution kan återinföra är en slags pseudo-marknad. Båda fallen, det vill säga skenbar planering och skenbar marknadskonkurrens, pekar på svårigheterna inom marknadssystemet eller inom planekonomin. I kampen mot dessa svårigheter utnyttjar man emellertid metoder som - trots att de temporärt kan vara användbara - är främmande för respektive system, och de krav, som dessa metoder ställer, måste hejdas i tid, om systemets grundläggande särdrag ska kunna tryggas. Det finns inte någon överensstämmelse mellan plan- och marknadssystemen, även om vissa ekonomiskt-tekniska anordningar, till skillnad från socio-ekonomiska förhållanden, kan vara gemensamma för dem.
Alla statskapitalistiska system liknar den kapitalistiska marknadsekonomin på så sätt att de behåller förhållandet mellan kapital och arbete, och att de använder sig av kapitalistiska affärsmetoder. I stället för att ägas av kapitalisterna kontrolleras nu produktionsmedlen av staten. Denna anger ett bestämt värde (uttryckt i pengar) för de produktiva resurserna och väntar sig att ett större värde (uttryckt i pengar) ska följa av den mellanliggande produktionen. Man betalar penninglöner till arbetarna, vars funktion är att skapa ett värde, som är större än det som utgöres av deras löner. Detta överskott fördelas i enlighet med statens beslut. Det försörjer den icke arbetande befolkningen, säkrar det nationella försvaret, tar hand om de offentliga behoven och återinvesteras i tilläggskapital. Alla ekonomiska transaktioner är bytestransaktioner eller framträder som sådana. Arbetskraft säljes till ledningen för några företag och lönerna används för inköp av varor från ledningen av andra företag. Det förekommer en skenhandel mellan ledningarna för olika företag, en skenhandel som liknar den som bedrivs mellan olika divisioner inom stora företag i alla kapitalistiska länder och som når sin fulländade form i den helt centraliserade statsekonomin. Formellt sett är det inte någon större skillnad mellan privatkapitalistiska och statskontrollerade ekonomier, utom i fråga om den senares centraliserade kontroll över merprodukten.
Alla faktiskt existerande statskontrollerade system har funnits eller finns i kapitalfattiga länder. Dessa länders främsta behov är kapitalbildning, vilket är en förutsättning för deras nationella oberoende och ett villkor för det åsyftade församhälleligandet av produktionen och distributionen. Då de är mer eller mindre (beroende på vilket land det är fråga om och dess speciella situation) knutna till den kapitalistiska "internationella arbetsfördelningen", måste de relatera sina ekonomier till betingelserna på världsmarknaden och ta del i den internationella handelskonkurrensen. Detta begränsar eller utesluter möjligheterna för deras eventuella önskan om att inte göra penningekonomin och dess expansion till drivkraften för deras verksamhet.
"Församhälleligandet" av produktionsmedlen är här fortfarande endast en nationalisering av kapital som kapital. Även om det privata ägandet inte längre existerar, har produktionsmedlen fortfarande karaktären av kapital, eftersom de kontrolleras av staten i stället för att stå till hela samhällets förfogande. Även om privat kapitalackumulation nu är utesluten, så fortsätter människans utsugning av människan genom ett orättvist distributionssystem både när det gäller villkoren för produktion och för konsumtion. Denna orättvisa förevigar konkurrensen som en kamp om de mera eftertraktade ställningarna och de välbetalda jobben, och den bär med sig kapitalismens sociala motsättningar till det statskapitalistiska systemet.
Statskapitalismen är fortfarande ett "mervärdeproducerande" system, men den är inte längre ett system som "regleras" genom marknadskonkurrens och kriser. Merprodukten kräver inte längre marknadskonkurrens för att realiseras som profit; den får sin specifika materiella karaktär, och den distribueras utifrån de statliga planeringsorganens beslut. Att dessa beslut också bestäms av den internationella ekonomiska och politiska konkurrensen och av ackumulationsbehoven förändrar inte det faktum att avsaknaden av en inhemsk kapitalmarknad kräver ett centralt bestämt och direkt system för beslutsfattandet med avseende på fördelningen av det totala samhälleliga arbetet och distributionen av den totala socialprodukten.
Under dessa betingelser är användningen av skenbara marknadsförhållanden så att säga en bekvämlighetslösning och inte en nödvändighet, även om den kan ha påtvingats de statskapitalistiska systemen av omständigheter, som de inte velat göra motstånd mot. I till exempel Sovjetunionen ger de skenbara marknadsförhållandena företagen en skenbar autonomi, konsumenterna får en skenbar frihet att välja vad de vill konsumera, och arbetarna får en skenbar frihet att välja sin sysselsättning. Men alla dessa skenbara marknadsförhållanden är underställda statens överordnade ledning.
Inom bestämda gränser kan detta marknadskrafternas begränsade "fria spel" utvidgas eller inskränkas utan allvarliga återverkningar på planeringssystemet som sådant. För närvarande utvidgas det, i tron att det kommer att leda till större "prestationsförmåga" utan att minska planeringssystemets effektivitet. Det medför en viss decentralisering av beslutsfattandet och större självbestämmande för enskilda företag - till stöd för den övergripande inriktningen av ekonomin i dess helhet. Målsättningen är inte att förändra ekonomins karaktär utan endast att ge den större lönsamhet genom ett mera extensivt utnyttjande av kapitalistiska uppmuntringstekniker.
Enskilda företag får större rörelsefrihet, när de ska fastställa sin produktionsprocess, så att de kan uppfylla och överskrida de planerade produktionskvoterna; man förväntar sig att större hänsyn till konsumenternas önskemål ska hjälpa upp produktionsplanerna och undanröja slöseri; räntepåslag på lånat kapital förmodas leda till större rationalitet i fråga om investeringsbeslut; löneskillnader inom företaget överlåtes i viss utsträckning till företagsledningens avgörande; delar av de profiter som gjorts genom högre produktivitet och förbättrad organisation får behållas av företagsledningen och återspeglas i löneökningar. Avsikten med dessa och andra "innovationer" är att de ska betona det som alltid existerat, nämligen användningen av kapitalistiska uppmuntrings medel i den statskapitalistiska ekonomin. De påverkar inte statens kontroll över investeringarna, inte heller dess kontroll över den totala samhälleliga produktionen och dess uppdelning efter en allmän plan. Där resultatet av dessa "innovationer" inte passar den allmänna planen, kan ett statligt veto förändra situationen antingen genom en förordning eller genom en förändring av prispolitiken. Den begränsade "fria marknaden" kan när som helst upphävas av de verkliga maktförhållandena, som står bakom de skenbara marknadsförhållandena.
Det borde i varje fall stå klart att vid en tidpunkt då inte ens systemet med privat företagsamhet kan existera utom genom långtgående statliga ingripanden, kommer inget statskapitalistiskt system att återvända till den privata företagsamheten. Statskapitalismens enda fördel gentemot den fria företagsamheten består faktiskt i dess fullständiga kontroll över de ekonomiska frågorna, vilken kompenserar dess ekonomiska ineffektivitet gentemot de högt utvecklade privatkapitalistiska systemen. Det statskapitalistiska systemet lider inte av den speciella motsägelsen mellan lönsam och olönsam produktion, som privatkapitalismen lider under och som erbjuder den långsamma nedbrytningen som det enda alternativet till stagnation. Med denna nedbrytning bakom sig kan statskapitalismen producera lönsamt eller olönsamt utan att ställas inför en stagnation.
[1] A. A. Berle, Jr., Economic Power and the Free Society, New York, 1957, s. 15.
[2] ibid., s. 13.
[3] The Economist, London, 16 oktober 1954.
[4] The Secret Diary of Harold L. Ickes. The First 1000 Days, 1933-36, New York, 1953, s. 104.
[5] G. Cassel, "The Role of Capital in the National Economy", Skandinaviska Banken, Quarterly Review, januari 1945.
[6] J. Tinbergen, Shaping the World Economy, New York, 1962, s. 34.
[7] ibid., s. 39.
[8] Enligt sin sista skrift, Socialismens ekonomiska problem i SSRU (Moskva, 1953) ansåg Stalin att rivaliteten inom kapitalismen skulle ge Ryssland tid och möjlighet att få fart på sin produktiva kapacitet genom en fortsatt förstärkning av den statliga kontrollen.
I hans ögon var den ryska socialismen fortfarande svag, och skälet därtill var att staten endast hade en ofullständig kontroll över de kollektivägda jordbruken. "För att höja kollektivjordbruksegendomen till den allmänna folkegendomens nivå", skrev han, "måste man dra ut kollektivjordbruksproduktionens överskott från varucirkulationens system och inlemma dem i systemet för produktutbyte mellan staten, industrin och kollektivjordbruken" (s. 91). Detta var ett uttryck för missnöjet med den rådande utsugningsgraden av lantarbetet. Och då det är klart att en ökad industriell expansion i ett land, som fortfarande främst är ett jordbruksland, är beroende av en ökad lönsamhet för jordbruksproduktionen, formulerade Stalin här en politik som var skadlig för lantarbetarnas intressen. Det stora intresset för jordbruksproblemen karakteriserar också de poststalinistiska regimerna. Men dessa senare tycks inte våga basera sin politik på en fortsatt fred. Om krig står för dörren, vore det enligt deras uppfattning oklokt att ha landsbygdsbefolkningen mot sig, och om krig inte står för dörren kan man använda sig av mera tilltalande, om än långsammare, metoder för att öka jordbruksproduktionen. Framför allt är det nödvändigt att säkra en fortsatt fred.
[9] Enligt Stalins uppfattning ledde världsmarknadens sammanbrott till uppkomsten av "två världsmarknader, som står emot varandra", så som socialismen och kapitalismen gör. Han förutspådde att nationerna i det "socialistiska lägret" snart "icke blott upphör att ha behov av varuinförsel från de kapitalistiska länderna utan tvärtom kommer att få behov av att utföra överskottsvarorna från sin produktion", vilket skulle öka kapitalisternas svårigheter och leda till nya krig mellan de kapitalistiska länderna. (Socialismens ekonomiska problem i SSRU, s. 31.) Vad som här är underförstått är ett "autarkiprogram" för östblocket och ett upprätthållande av det kalla kriget inom den internationella handelssfären. Mot denna politik uttryckte Stalins efterföljare ett stort intresse för att stärka de internationella ekonomiska förbindelserna för att lindra de internationella spänningarna.
[10] R. Schlesinger, Marx: His Time and Ours, New York, 1950, s. 293.
[11] ibid., s. 369.
[12] J. Tinbergen, Shaping the World Economy, s. 34.
[13] Till exempel den jugoslaviska "marknadssocialismen", i vilken en förening av arbetarråd och professionella företagsledare leder industriella och kommersiella företag efter lönsamhetsprincipen och i konkurrens med andra företag, och där jordbruket i första hand drivs av privata bönder, lider under alla de motsägelsefyllda särdrag som utmärker de kapitalistiska marknadsförhållandena, såsom ojämn utveckling, konkurser, arbetslöshet och konjunkturcykelns upp- och nedgångar.