Original titel: Marx and Keynes. The Limits of the Mixed Economy
Publicerat: 1969
Översättning: Nisse Sjödén
Digitalisering: Jonas Holmgren
Keynesianerna betraktar ekonomin som en penningekonomi och tenderar att glömma bort att det är en ekonomi där man gör pengar. Enligt deras uppfattning är pengarna endast ett instrument, med hjälp av vilket man kan vända en otillräcklig samhällelig produktion till en tillräcklig. En vidlyftig penningtillväxt genom kreditexpansion och underbalansering kan leda till inflation, liksom kreditnedskärning och alltför lite pengar tenderar att vara deflationsdrivande. För att båda ytterligheterna ska kunna undvikas, måste penningkvantiteten vara den "rätta" och det är statens funktion att skapa denna "rätta kvantitet". Skattepolitiska åtgärder har också en penningpolitisk funktion, då de enbart fördelar den "rätta penningkvantiteten" i den riktning som är gynnsammast för den ekonomiska stabiliteten och tillväxten. Men för att förstå ekonomins dynamik måste man förstå förhållandet mellan pengar och kapital.
En bra bit in på 1800-talet tillämpade olika länder olika metalliska myntfoter - silver, guld eller båda på samma gång. Ursprungligen användes ädelmetallerna inte bara som bytesmedel - det var också ett bekvämt och relativt oförstörbart sätt att förvara rikedom. Oavsett om guld eller silver producerades inom de penningbrukande ekonomierna eller om de förvärvades av kolonisatörer och äventyrare, var jakten efter guld före kapitalismen främst en jakt efter pengar. Den enskildes rikedom, liksom nationens, räknades i pengar, vilket betydde guld och silver. Pengar samlades för deras egen skull snarare än för kapitalbildning i andra former av materiell rikedom. Det kapitalistiska systemet övertog detta merkantilistiska penningsystem för sina egna, annorlunda, syften.
Som kapital är penningen både penning och samtidigt mer än penning. Fastän kapital i begreppsmässigt avseende är pengar, omfattar denna kategori inte bara guld utan också alla andra varor, ty varje vara kan inta penningens plats genom att uttrycka sitt varuvärde som ett penningvärde. Kapitalägarna försöker inte samla på en viss vara - i det här fallet guld. De vill ackumulera penningvärdet av sina kapital, vilka kan anta fysisk form. Det skulle inte ge dem någonting utöver en mängd pengar, om de samlade på pengar, omså det vore i form av guld. Det är först när penningen kommer till användning i ett produktivt företag, som den avkastar mer värde. Den kapitalistiska penningackumulationen förutsätter en kapitalackumulation, även om kapitalackumulationen kräver en inledande penningackumulation.
Kapital sysselsätter arbete: om penningen ska fungera som kapital måste den först upphöra att vara penning och förvandlas till hjälpmedel, som sätter arbetare i arbete. Dessa hjälpmedel, produktionsmedlen, är varor med ett värde, eller snarare pris, som uttrycks i penningtermer. Dessa produktionsmedel är i sig själva lika improduktiva som penningen i dess penningform. Det är först i arbetsprocessen som de blir produktiva. Arbetet reproducerar inte enbart det existerande kapitalet, och därmed dess värde i dess penninguttryck. Det producerar också ett överskott, vilket gör den kapitalistiska produktionen till kapitalbildning. Detta kommer i sin tur till uttryck i penningtermer genom att det redan existerande kapitalet utökas med det kapitaliserade överskottet. Men liksom tidigare innebär utökningen av penningmängden en utökning av produktionsmedlen i en kontinuerlig kapitalexpanderande process.
Ackumulerat kapital representerar penningvärden som inte har penningform utan varu- och kapitalform. Kapitalet reproduceras endast gradvis, ty produktionsmedlen förslits eller föråldras endast över en viss tidsrymd. Kapitalets långsamma värdeminskning beräknas i form av avskrivningskostnader, vilka tillsammans med alla andra kostnader lägges till varornas pris för att realiseras på marknaden. Varor som utbjudes på marknaden måste köpas med pengar, men då de varor som köpes eller säljes på marknaden vid en bestämd tidpunkt endast representerar en bråkdel av det förefintliga totalkapitalet, räcker det med att endast en bråkdel av den totala samhällsrikedomen finns i penningform.
Varuutbyte, eller varornas cirkulation från en plats till en annan, kräver inte något penningmedium. Det utförs i praktiken av mänskligt arbete och av de transportmedel, som arbetet utnyttjar. Det som penningen förmedlar och sätter i cirkulation är inte varor utan egendomsanspråk på varorna. Men det är endast genom sådana egendomsanspråk som den faktiska produktions- och distributionsprocessen kommer till stånd. Detta behöver emellertid inte inbegripa någon särskild penningtyp; alla de medel som kan beteckna de olika kraven och motkraven i bytesprocessen duger lika bra som något annat.
Som penning inträder guldet varken i produktionen eller konsumtionen. Därför ger det arbete och kapital som läggs ner i produktionen av sådant guld, inte något överskott. Guldproducenterna gör naturligtvis profit på guldproduktionen, liksom andra kapitalister gör profit inom andra produktionsbranscher. Men från hela samhällets synpunkt utgör det monetära guldet en omkostnad för cirkulationsprocessen. Ju mindre guld som behövs som bytesmedel, desto mindre kostsam blir bytesprocessen. De motsvarande besparingarna i minskade produktionskostnader för guld kan användas för andra, profitskapande ändamål. Medan penningen i form av guld en gång utgjorde själva inkarnationen av rikedom och makt, är den under kapitalismen en cirkulationskostnad. Därför fanns det redan från den kapitalistiska utvecklingens början en mycket stark tendens till att förändra bytesmedlet från dess materiella till en ideell existens, det vill säga att ersätta varupenningen med symboliska pengar.
Samma utveckling, som ledde till att guldmyntfoten blev allmänt accepterad, fick också bevittna framväxten av nya och annorlunda bytesmedel, såsom banksedlar och checker. Det fanns alltså både materiella och icke-materiella betalningsmedel; de senare ställdes i förhållande till de förra genom att de stöddes av guldet, vilket tjänade som garanti mot en alltför stor utgivning av symboliska pengar. Med kreditväsendets expansion blev det monetära systemet allt mer invecklat. Bankkrediter blev det viktigaste betalningsmedlet och standardpengarna började spela en underordnad roll.
Denna utveckling gav upphov till uppfattningen att kredit- och debetsystemet gör penningsystemet överflödigt. Man menar, att även om penningbegreppet är beroende av skuldbegreppet - eftersom varje försäljning av varor och tjänster ger upphov till en "skuld" genom tidsskillnaden mellan betalning och försäljning - är skuldbegreppet inte beroende av penningbegreppet, ty en skuld kan kvittas mot en annan skuld utan att pengar kommer in i bilden. Bankkrediter kan således existera utan pengar. Alla skulder beräknas emellertid i penningtermer. Och även om betalning är gjord och erhållen med check, och dessa checker annullerar varandra i bankernas clearingsystem, så inbegriper dessa transaktioner andra transaktioner i produktions- och bytesprocessen, där valuta tjänar som betalningsmedel. Dessutom bedriver man inte affärer för att ömsesidigt kunna utjämna sina krav på varandra, utan för att göra profit. Intäkterna måste vara större än kostnaderna; man måste tjäna pengar. Det sken-monetära betalningssystemet är enbart ett instrument, som skall göra det lättare att tjäna pengar. Att i kredit- och debetbetalningssystemet se ett penningsystem, är att se penningen enbart som ett bytesmedel. Men fastän det kapitalistiska utbytet är ett utbyte av varor och tjänster som behandlas som varor, så är penningen här mer än ett bytesmedel, eftersom själva varuutbytet endast är ett medel för en utökning av kapitalet.
Nationernas rikedom och de enskildas egendom kan uttryckas i pengar och genom att de materiella ägodelarna anges. Men denna rikedom existerar inte i dubbel form, det vill säga en gång som verklig egendom och en gång som pengar. Man kan ha antingen det ena eller det andra. Ett affärsföretag kan köpas eller säljas för en viss penningsumma. Här är pengarna inte ett bytesmedel, eftersom det är just pengarna som bytes mot egendom; de är ekvivalenten till verkliga ting - till egendom. För att vara utbytbara får penningtillgångar inte skilja sig från realtillgångar. I detta avseende är det felaktigt att påstå att bankkrediter kan existera utan pengar, ty de krediter som lämnas, lämnas mot en säkerhet, som representerar pengar, även om dessa "pengar" för ögonblicket antar formen av realegendom.
Under kapitalismen existerar penningen i form av kapital, vilket framträder i fast eller "likvid" form. I sin likvida form kan den vara varupenning (guld) eller symbolisk penning, vilken representerar guld eller någon annan vara, som innehåller materiell rikedom. Då alla realtillgångar utgör potentiella penningtillgångar och alla penningtillgångar är potentiella realtillgångar, behöver affärsmännen inte skilja mellan skenpengar och verkliga pengar. Båda fungerar lika bra när det gäller att göra upp bytesförhållandena mellan affärsföretagen. Men det beror enbart på att realpengarna liksom skenpengarna täckes av reella kapitaltillgångar. Där det inte finns några reella kapitaltillgångar, kan kreditpenningen inte fungera. Det finns naturligtvis alltid en risk för att synbara realtillgångar, som står som säkerhet för kreditpengar, kan visa sig vara mindre reella. I ett sådant fall blir det domstolen som till slut måste avgöra, hur de skulder som var baserade på "skenbar" egendom ska regleras.
Bakom penningtransaktionerna står affärsföretagens kapitalvärden, inte bara i deras monetära uttrycksform utan också som materiella enheter i deras varuform. Löntagarklasserna har i regel inte denna säkerhet. Men de kan ha personlig egendom, mot vars säkerhet de kan låna pengar. Dessa klasser säljer sin arbetskraft som varor för pengar. De får betalt efter det att de utfört sitt arbete, per dag, vecka eller månad. Det är det redan utförda arbetet som är den vara som vedergälls. Bortsett från deras sparande, är löntagarnas totala penninginkomst lika med det totala priset för de varor de köper. Det är alltså ett utbyte av vara mot vara. De pengar, som förmedlar detta utbyte, är här endast ett räknehjälpmedel, och som sådant behöver de inte ha varuform.
Vanligtvis mäts pengarnas värde i den faktiska köpkraft som de besitter. Värdet av till exempel ett pund eller en dollar bestäms av vad man kan köpa för ett pund eller en dollar. Detta lämnar frågan varför det är så öppen. Det måste finnas något hos ett pund eller en dollar som jämställer dem med något som tillhör de varor som de kan köpa. Från den objektiva värdeteorins ståndpunkt är frågan lätt besvarad. Om guld är pengar och guld är en vara, anses kostnaderna för att producera det guld, som finns i en dollar eller ett pund, vara lika med produktionskostnaderna för de varor, som de kan köpa - efter anpassning till de växlande förhållandena mellan utbud och efterfrågan på marknaden.
Enligt teorin har således penningen ett varuvärde som är lika med dess produktionskostnader. Men i praktiken är det inte så. Guldets värde som vara skiljer sig från dess penningvärde, även om de monetära myndigheterna kan sätta samma pris på båda. Vidare omfattar varupenningen endast en bråkdel av det totala penningutbudet. Inte ens då guldmyntfoten tillämpades var det mer än en liten del av samtliga pengar i cirkulation, som kunde omvandlas från papper till guld. I den mån som penningens form avviker från varuformen, kan den inte härleda sitt värde från dess produktionskostnad. Icke-varupenningen kan förvisso värderas i enlighet med arbetskostnaden för varupengar, men en sådan värdering är en medveten handling. Och då pengarna i dagens läge i de flesta länder är papperspengar, är det klart att pengarna - åtminstone nationellt sett - besitter en köpkraft utan att ha något varuvärde.
Då jakten på pengar nu är en jakt på kapital, är den moderna penninghistorien en återspegling av kapitalbildningens historia. Det var under den kapitalistiska utvecklingens tidigare skede, vilket utmärktes av ett mindre integrerat produktions- och marknadssystem, som varupenningen kom till mera allmän användning. Kapitalet var mindre koncentrerat och verkade mindre rutinmässigt. Intervallen mellan köp och försäljning var mera oregelbundna än under moderna förhållanden. Man föredrog metalliska pengar inte bara på grund av att man var van vid det, utan också på grund av att kapitalackumulationen i allmänhet förutsatte en föregående anhopning av pengar. Penningen måste behålla sitt värde, och det gjorde den säkrast om man bevarade den i dess varuform. Dessutom hade guldet varit penningmyntfot så länge att det var svårt att ersätta den med rent symboliska pengar. Cirkulationen av guldmynt och garantin att papper var konvertibla till guld understödde det allmänna förtroendet för stabiliteten i penningsystemet och valutornas värde.
Detta att man under den kapitalistiska utvecklingens tidiga skede föredrog varupengar fann sin internationella förlängning och viktigaste grund i guldmyntfotens "automatik" som "regulator" av den internationella bytesekonomin. Guldmyntfoten knöt värdet av de olika nationella penningenheterna till deras guldvärde och till varandra genom ett fast guldpris. En dollar representerade en bestämd guldmängd, liksom det brittiska pundet och andra valutor, som var baserade på guldmyntfoten. Om ett pund kunde köpas för fyra dollar, betydde det att guldinnehållet i ett pund motsvarade det som fanns i fyra dollar. Det faktiska valutautbytet fungerade naturligtvis inte så enkelt, eftersom priserna på olika valutor fluktuerar med det varierande utbudet och efterfrågan på olika valutor på valutamarknaden. Men under en längre tidsperiod jämnar dessa skillnader ut sig i mängden av valutatransaktioner. Valutamarknaden utgör en internationell clearing-mekanism. Då bytesbalansens debet och kredit inte alltid går ihop, får de återstående fordringarna betalas med guld för att en fullständig, om än tillfällig, balans skall uppnås.
Endast en del av det nyproducerade guldet kommer till monetär användning. En annan del - antagligen mindre än hälften av den totala produktionen - fyller icke-monetära behov inom hantverk och industri. För att ett fast guldpris skall kunna upprätthållas, får utbudet inte överstiga efterfrågan; så länge guldproduktionen är större än den industriella marknadsefterfrågan, måste överskottet köpas upp för monetära ändamål, oavsett om det behövs eller ej. På senare tid har man funnit det nödvändigt att sälja guld på den privata marknaden för att kunna upprätthålla ett fast pris. En ständigt växande efterfrågan på guld drev upp priset utöver dess fasta gräns, och tvingade därigenom England och USA att tillfredsställa efterfrågan genom att sälja en del av sitt monetära guld på Londons guldbörs.
I likhet med själva penningen var inte guldmyntfoten avsedd att underlätta den internationella varucirkulationen i någon materiell bemärkelse. Syftet med den var att uttrycka och garantera de egendomsanspråk, som var knutna till de varor och kapital som trädde in på världsmarknaden. De internationella penningtransaktionerna måste täckas av varupengar, ty detta var den enda realistiska form i vilken egendomsanspråken kunde regleras.
Guldmyntfoten var en överenskommelse mellan olika länder under laissez-faire-kapitalismen, och som sådan var den ett medvetet ingripande i marknadsmekanismen. Likväl uppfattades den som ett självreglerande system i linje med den självreglerande marknadsmekanismen. För den enskilda nationen innebar guldmyntfoten att centralbanken måste hålla värdet av sin penningenhet i nivå med andra guldmyntfotvalutor genom att hålla en tillräckligt stor guldreserv. Upprätthållandet av denna reserv satte en bestämd gräns för möjligheten att skapa kreditpengar. Guldmyntfoten var alltså ett instrument för att begränsa kreditens expansion och kontraktion och därmed också de inflations- och deflationsdrivande tendenser, som kommer till uttryck i stigande och fallande priser. Under den tid guldmyntfoten tillämpades, ledde skillnaderna mellan utbud och efterfrågan på valutamarknaden till ett guldflöde mellan olika länder: guld flöt till länder med en gynnsam handelsbalans från länder med en ogynnsam balans. Man förutsatte att ett ihållande utflöde från ett bestämt land skulle skära ner dess ekonomiska aktivitet och således leda till deflation och lägre priser, medan ett inflöde av guld skulle stimulera den ekonomiska verksamheten och på så sätt leda till inflation och högre priser. Eftersom priserna skulle vara låga i länder som förlorade guld och höga i länder som vann guld, skulle handeln ändra riktning och nu gå från det förra till det senare. Denna förändring av handeln skulle återigen kasta om guldrörelserna. Det var genom guldrörelsernas inflytande på prisnivån som guldmyntfoten betraktades som internationell utjämningsmekanism.
Som "utjämningsmekanism" var guldmyntfoten emellertid lika ineffektiv som själva marknaden. Det förutsatta nära sambandet mellan guldreserv och inhemska priser existerade inte: priserna varken föll eller steg på grund av guldrörelser från ett land till ett annat. Ibland kunde några länder uppleva något som liknade en evigt gynnsam handels- och betalningsbalans, medan andra inte kunde rätta till ogynnsamma balanser trots att de förde en deflationspolitik. Första världskriget innebar under alla omständigheter i praktiken slutet för guldmyntfoten, eftersom det avbröt och försköt den internationella kapital- och varumarknaden. Regeringarna lånade och gav ut pengar utan att ta någon som helst hänsyn till sina guldreserver. De betalade den nödvändiga importen med guld, varför guld ackumulerades i länder som kunde sälja. Efter kriget lämnade land efter land guldmyntfoten, vilket berodde på att de antingen var tvungna till det eller hade bestämda avsikter med sitt utträde. Genom valutainflation gjorde länderna sig fria från de enorma skulder som de dragit på sig under kriget, och de höll konsumtionen nere för att rekapitalisera sin industri. I några länder hotade den galopperande inflationen till slut att bryta ner all ekonomisk verksamhet. När man nått så långt satte staten naturligtvis in penningpolitiska åtgärder för att stoppa inflationen; man stabiliserade cirkulationsmedlen så att de på nytt kunde fungera i bytes- och kapitalbildningsprocessen.
Det bör stå klart att det inte enbart är lättillgängligheten till krediter - beroende på inflödet av guld - som leder till nyinvesteringar och skapar betingelser för en högkonjunktur, utan den förväntade lönsamheten på investeringarna, vilken framgår av den rådande lönsamheten på kapitalet. Och det är inte kreditinskränkningen - beroende på utflöde av guld - som mynnar ut i kapitalstagnation, utan en bristande lönsamhet på det existerande kapitalet, som förstör motiven för nyinvesteringar och därmed också efterfrågan på krediter.
En växande kapitalisering av produktionen höjer arbetsproduktiviteten och därmed också det utvidgade kapitalets konkurrensförmåga. När kreditexpansionen leder till kapitalinvesteringar, leder den också till ett förbilligande av produktionen i förhållande till produktionen i länder med en lägre kapitalbildning. Genom att de mera produktiva länderna kan sälja till lägre priser, invaderar de marknaderna i de mindre produktiva nationerna. Det är därför inte riktigt att påstå att kreditexpansion alltid måste leda till prisinflation. Med en tillräcklig produktivitetsökning kan utbudet motsvara och överträffa efterfrågan och den kan på så sätt inte bara hindra en prisökning utan också sänka dem. I stället för att förlora guld på grund av en ofördelaktig handelsställning, kan snabbt växande ekonomier öka sina guldreserver och således sitt penningutbud i enlighet med sin kreditpolitik. När kapitalets lönsamhet minskar, minskar både investeringar och kredittransaktioner. Detta behöver inte nödvändigtvis medföra en försäljningsökning genom utrikeshandel, ty de låga priserna i länder med en stagnerande ekonomi behöver inte vara lägre än priserna i-länder med högre produktivitet i expanderande ekonomier. Då blir det inte något penninginflöde från utlandet, som kan stimulera den ekonomiska verksamheten i de förhållandevis stagnerande länderna.
Och med världsmarknadens uppkomst blev högkonjunktur, stagnation och lågkonjunktur världsomspännande fenomen. Samtidigt som dessa förhållanden påverkade olika länder i olika grad, var det inga som förblev opåverkade. Alla kapitalistiska länder tenderade att utvidga kreditgivningen under goda och inskränka den i dåliga tider. Varje lands kreditexpansion begränsades av guldreservens storlek. Under lågkonjunktur rådde det inte något tryck på guldreserven, eftersom efterfrågan på investeringskrediter var låg. I sådana tider inväntade länderna helt enkelt bättre tider och intensifierade konkurrensen om marknader och guld.
Trots guldmyntfotens nedslående resultat, var det endast med största motvilja och under trycket från den stora depressionen, som den slutligen upphävdes. Men då varupenningen fortfarande var nödvändig när det gällde att göra upp internationella betalningsbalanser, inrättade man en internationell guldväxlingsmekanism. Fastän guld fortfarande flyter mellan olika länder, behöver dessa flöden inte påverka den inhemska penningpolitiken. Då guldet nu bara betraktas som en speciell slags pengar, som internationella pengar, behöver guldrörelserna inte längre bestämma den nationella penningpolitiken. Inflation och deflation är resultat av statliga beslut om att utvidga eller inskränka penning- och kreditutbudet. Därför misstror en del anhängare av den obegränsade marknadsekonomin de nuvarande åtgärderna. De längtar i stället efter en återgång till guldmyntfotens "automatik".
Det faktum att varje nedgång i den ekonomiska verksamheten framträder i form av penninginskränkning, gav upphov till uppfattningen att nedgången berodde på penningbrist och att denna i sin tur var resultatet av de begränsningar som guldmyntfoten innebar för kreditexpansionen. Vi vill erinra om att Keynes på det hela taget höll guldmyntfoten som ansvarig för de kriser som följde efter första världskriget. Han menade, att liberalernas kritik mot merkantilismen som ett system knutet till en orimlig guldackumulation, hade förlorat all sin kraft och innebörd, eftersom det var just laissez-faire-systemets guldmyntfot som gjorde "den inhemska högkonjunkturen direkt beroende av konkurrensjakten efter marknader och konkurrenternas hunger efter ädla metaller".[1] Ty med en rigorös tillämpning av guldmyntfoten fanns det inte några "ortodoxa medel tillgängliga för myndigheterna för att motverka arbetslöshet i hemlandet utom genom att kämpa för ett exportöverskott och import av monetära metaller på sina grannars bekostnad", vilket hade en tendens att inskränka såväl den inhemska marknaden som den internationella handeln. Keynes förespråkade ett frigörande av den nationella penning- och kreditpolitiken från den internationella guldmyntfotens behov.
Det är emellertid helt uppenbart att guldmyntfotens existens inte hindrade en tämligen snabb kapitalbildning vid sekelskiftet, och det är lika uppenbart att kapitalackumulationen snarare sjönk än steg när guldmyntfoten upphävdes. Det var helt tydligt att kapitalproduktionens expansion och kontraktion inte var beroende av guldmyntfotens existens eller ickeexistens.
En ekonomi med växande befolkning, produktion och produktivitet får en ständig ökning av penningmängden. Denna ökning modifieras av användningen av icke-monetära bytesformer och av fallande prisnivå beroende på ökad arbetsproduktivitet. Bank- och kreditsystemets utveckling påskyndade i mycket hög grad kapitalbildningsprocessen. Det var inte bara det att de vitt spridda penningresurserna centraliserades i stora penningfonder, utan också att dessa fonder under reservsystemet utgjorde basen för en mångfaldig kreditexpansion. Och samtidigt som krediten möjliggjorde en accelererad utvidgning av den industriella och kommersiella aktiviteten, så medgav och krävde den på så sätt utvidgade produktionen en ytterligare utvidgning av kreditsystemet. Denna ömsesidiga process innebar att varupengar ständigt ersattes av kreditpengar.
Men om bankerna kunde skapa krediter när de så önskade, skulle penningen snart förlora sitt värde. När penningutbudet är begränsat, är kreditutvidgningen det också. Och med ett begränsat utbud av guld, var också utbudet av pengar och krediter begränsat. Frigörelsen från guldet öppnade vägen för en självständig nationell penningpolitik, som hade till uppgift att genom kreditexpansion, inflation och underbalansering av budgeten främja den ekonomiska verksamheten.
Medan det råder en allmän enighet om att penningens värde mäts i dess köpkraft, finns det skilda uppfattningar om de faktorer med vars hjälp man kan förändra denna kraft. Populärast var idén att förändringar i penningvolymen skulle leda till ändringar i den allmänna prisnivån. Detta var en tillämpning av teorin för utbud och efterfrågan beträffande priser på den monetära teorin: penningmängder ställdes mot varumängder.
Denna kvantitetsteori för pengar inbegriper en omloppsprincip, det vill säga att samma penningenhet fungerar i mer än en bytestransaktion. Bortsett från det historiska faktum att en expanderande ekonomi även utvidgar sin penningmängd, varierar pengarnas omloppshastighet med den ekonomiska verksamhetens ökning eller minskning. Om penningens omloppshastighet visar en sjunkande tendens, tyder det snarare på verkliga störningar på marknaden än på monetära svårigheter, även om en sådan tendens av egen kraft kommer att förvärra dessa störningar.
I penningkvantitetsteorin framträder penningen som en självständig ekonomisk kraft, vilken är bestämmande för affärsverksamhetens expansion och kontraktion, för prisökningar och pris minskningar, samt för inkomstökningar och inkomstminskningar. Men produktionens och inkomstens tillväxt beror faktiskt inte på förekomsten av en bestämd penningmängd; produktionen och inkomsten kan öka såväl under betingelser med mer som med mindre pengar. Priserna är inte heller höga eller låga på grund av att mer eller mindre pengar är i cirkulation. I stället är det så att den cirkulerande penningmängden sjunker och stiger med sjunkande och stigande priser. Det är klart att om alla priser plötsligt skulle fördubblas, så måste också penningmängden fördubblas, ty annars skulle hälften av de cirkulerande varorna inte kunna säljas. Och om alla priser plötsligt skulle sjunka med hälften, behövs det endast hälften så mycket pengar på marknaden. Men en fördubbling av penningutbudet kommer inte att fördubbla varornas värde eller mängd, liksom en halvering inte kommer att reducera dem. Även om priserna på varor och tjänster uttrycks i pengar, är de senare inte bestämda av utan bestämmer själva pengarnas kvantitet och omloppshastighet.
Det är naturligtvis riktigt att om pengarna uteslutande utgjordes av varupengar (till exempel guld), skulle deras köpkraft variera liksom andra varupriser. En mindre eller större penningmängd skulle vara utbytbar mot större eller mindre kvantiteter av andra varor. En brist på pengar skulle höja deras värde i förhållande till andra varor, något som skulle stimulera till ökad guldproduktion - och det skulle i sin tur göra slut på penningbristen. Om guldproduktionen inte kunde höjas, skulle det endast innebära att en mindre guldkvantitet uttryckte en större kvantitet av andra varor. Men guldpriset är fast, och pengar som tidigare var knutna till guldet via guldreserven har nu blivit fullständigt frigjorda från sitt samband med guldet. Att under sådana betingelser öka penningmängden utöver dess "normala" tillväxt genom ökade marknadstransaktioner skulle endast innebära en förändring av penningens uttryck i konstanta varuvärden. Om man förutsätter en situation med "inflation", i vilken alla priser stiger, skulle alla varor ha högre siffror på sina prislappar, men i övrigt skulle ingenting vara förändrat. Det skulle vara meningslöst att öka penningmängden.
Men om några priser under inflationsbetingelser skulle stiga snabbare än andra, uppstår det en situation, som gynnar en del och missgynnar andra. En del varupriser stiger eller faller förvisso alltid i förhållande till andra på grund av effekterna av den ökade produktiviteten eller på grund av förändringar i konkurrensförhållandena på marknaden. Sådana regelmässiga prisändringar är inte att hänföra till inflation eller deflation, vilka påverkar den allmänna prisnivån snarare än bestämda varupriser.
Även om inflationen påverkar den allmänna prisnivån, varierar priserna på vissa varor mer än på andra. Lönerna, till exempel, stiger långsammare än priserna på andra varor under inflation. Då lönerna utgör en del av de varupriser, som inträder på marknaden, kan man kompensera sig för löneökningar, som beror på inflation, genom dessa priser. Varupriserna sättes efter det att de arbetskostnader, som finns nerlagda i varorna, har fastställts eller betalats. Ökade arbetskostnader kan därför inte hindra en ännu snabbare ökning av varupriserna; kostnaderna för arbetskraften reduceras på så sätt i förhållande till de varor som den producerar.
På detta sätt kan en allmän inflation höja vissa priser på andras bekostnad. Men en ökning eller minskning av penningmängden påverkar den ekonomiska aktiviteten endast genom att den skapar förändringar i inkomstfördelningen. Eftersom lönerna är mindre elastiska i sina rörelser än varupriserna, leder inflationen till högre profiter och därmed också till en snabbare varuomsättning och kapitalbildning. Så länge detta upprätthåller sysselsättningsnivån, anser också arbetarna att inflation är att föredra, ty deflation kan betyda massarbetslöshet. Inflation passar inte alla kapitalister. Den passar inte heller de samhällsskikt, som lever på fasta inkomster och som därför drabbas när priserna stiger. Det finns alltså samhällsgrupper, som vill ha inflation och andra som är motståndare till den, och dessa grupper för politisk kamp för den ena eller den andra monetära politiken.
Inflation definieras i regel som ett förhållande under vilket penninginkomsten stiger snabbare än realinkomsten, det vill säga under vilket det finns för mycket pengar i förhållande till den tillgängliga varumängden. Under betingelser med full sysselsättning, säger man, blir det inflation när kostnaderna för varor och tjänster växer snabbare än den potentiella produktionen. Under denna förutsättning kan inflationen hejdas antingen avsiktligt eller också automatiskt - avsiktligt genom en medveten nedskärning av penningmängden av de monetära myndigheterna, och automatiskt eftersom den ökade efterfrågan på pengar, enligt den borgerliga teorin, leder till höjd ränta, vilket i sin tur bromsar upp expansionsprocessen.
Det är klart att priserna stiger när det uppstår varubrist och sjunker när marknaden är mättad, oavsett hur stort penningutbudet är. När inkomsten är given innebär detta endast att man ibland kan köpa mer och ibland mindre. Det som några därigenom förlorar kommer andra att vinna. Den samhälleliga efterfrågan kan vara mindre än det samhälleliga utbudet, men den kan inte vara större - annat än som rent önsketänkande - ty det som inte finns kan inte heller köpas eller säljas. En penninginjektion under betingelser med begränsat utbud kan inte höja den faktiska efterfrågan; den höjer enbart priserna på de tillgängliga varorna. Utbudet kan endast ökas genom ökad produktion, och det beror inte på penningkvantiteten utan på kapitalets lönsamhet om en sådan skall komma till stånd.
I praktiken är det de monetära myndigheterna som genom sina beslut fastställer penningmängden, för att genom bankernas förmedling ställa pengar till förfogande för lån och investeringar. Penningutbudets storlek är en politisk fråga och inte ett oavsiktligt resultat av okontrollerade ekonomiska händelser: ekonomiska svårigheter kan lösas med deflatoriska eller inflatoriska medel. Båda dessa medel är förenliga med kapitalistiska principer. Om man vid en viss tidpunkt väljer det ena framför det andra, så beror det på att det framstår som effektivare och politiskt sett mera livskraftigt.
En period med utbredd kapitalbildning behöver inte vara inflatorisk, om den stöds av en tillräcklig lönsamhet, baserad på ökad produktivitet. En period med ekonomiskt stagnation behöver inte heller nödvändigtvis vara deflatorisk. Men så är i regel fallet, eftersom det föregående expansionsskedet efterlämnar ett kapital och en produktionskapacitet som är alltför stor annat än under accelererad kapitalexpansion. Överskottet leder till vilande kapacitet och sysslolösa arbetare; priserna sjunker till botten genom en allt häftigare konkurrens, och hela systemet inskränkes. Under inskränkningsperioden omstruktureras systemet långsamt till dess att betingelser för en lönsam kapitalexpansion åter är för handen. Eftersom investeringarna minskar (eller helt och hållet upphör) under lågkonjunkturer, finns det inte bara vilande resurser utan också vilande pengar, det vill säga pengar som inte kan användas lönsamt. Paradoxalt nog är det dessa vilande pengar (och krediter), som ger det falska intrycket av allmän penningbrist. I en sådan situation är det inte mer pengar som behövs, utan en återupprättad lönsamhet, som kan stärka lockelsen att investera.
Inflation är ett resultat av monetära åtgärder som är avsedda att förbättra kapitalets lönsamhet internt för att på så sätt stärka dess konkurrenskraft externt. Deflation, som kan leda till samma resultat, var den metod, som man tidigare i regel använde när det gällde att övervinna kriser. Det var inte så mycket underkastelsen under guldmyntfoten, som inskränkte ekonomin, som det var deflationsprocessen själv, som upprätthöll guldmyntfoten. Det var med andra ord principen om laissez-faire, principen om att inte ingripa i ekonomin och tilliten till "automatiska lösningar" på lågkonjunkturproblemet, som förklarar varför man tidigare föredrog icke-monetära medel för att bekämpa ett tillstånd med minskad lönsamhet. Det var inte pengarna utan kapitalet självt som förlorade i värde och förstördes för att skapa utrymme för en mera koncentrerad och produktiv kapitalstruktur. Reallönerna sänktes utan att någon egentlig hänsyn togs till de sociala konsekvenserna.
Men lågkonjunkturerna förlorade sin "läkande" kraft eller blev i varje fall outhärdliga. Under 1900-talet blev den deflation, som skulle leda till "återhämtning", allt svårare att uthärda på grund av de sociala omvälvningar den tenderade att utlösa. Inflation blev den väg man valde, om man nu hade något val, för att motverka lågkonjunkturer och för att hålla den ekonomiska verksamheten på en nivå, som innebar social stabilitet. Nu tillgrips inflation av varierande intensitet under betingelser med full sysselsättning såväl som med arbetslöshet - under betingelser med stagnation såväl som med expansion. Penningvärdeförsämringen har varit konsekvent och allmän, även om graden av försämring har varierat, ofta mycket kraftigt, i olika länder. När priserna stiger snabbare än de inkomster som är avsedda för konsumtion (framför allt löner), kan en större del av totalproduktionen omvandlas till tilläggskapital. Medan personer utan kapital faller offer för penningvärdeförsämringen, bibehåller och utökar kapitalägarna sina kapital genom samma process - naturligtvis under den förutsättningen att de kan realisera sina profiter genom försäljning på marknaden. Men en god sak kan leda till ytterligare en: själva profitrealiseringen underlättas av inflationsprocessen. Pengar som minskar i värde förbrukas snabbare än pengar med stabilt värde.
Värdeförsämringen av den nationella valutan gör inte bara kapitalet lönsammare utan också konkurrenskraftigare i internationellt avseende. Men då alla självständiga nationer har möjlighet att devalvera, leder penningdevalvering i några länder till devalvering i andra. Till slut blir det återigen den reella kapitalstrukturen och inte penningstrukturen som bestämmer de olika ländernas relativa konkurrenskraft.
Genom statliga inköp med lånade pengar ombildas statsskulden till pengar, och med undantag av den del av den ombildade skulden som anhopas, leder detta till ökad samhällelig efterfrågan. Skuldfinansieringsprocessen har varit en inflationsprocess i både Europa och Amerika. Den amerikanska dollarns köpkraft minskade med mer än en tredjedel under de tolv första efterkrigsåren, och på så sätt berövades de långsiktiga långivarna en del av sin ränta och sina fordringar. Alla personer med mer eller mindre fasta inkomster berövades en del av dessa. Förlusten kan knappast kompenseras med löneökningar, såvida inte lönerna är baserade på och verkligen följer ett levnadskostnadsindex, något som snarare är undantag än regel. Penninginflationen har institutionaliserats "och den har blivit föremål för en institutionaliserad gemensam beslutsprocess, vilken omfattar staten och alla mottagare av privata inkomster, och bland dessa intar de ekonomiskt starka företagen en privilegierad ställning".[2] Inflation är alltså en form av statligt understöd till storföretagen. Den utgör endast ett tekniskt hjälpmedel bland andra, med vilka inkomster överförs från befolkningens flertal till de av staten gynnade bolagen.
Statliga ingripanden i marknadsekonomin är mest uttalade i krigstid. Inflationen används för att skära ner konsumtion genom en sänkning av pengarnas köpkraft, så att en större del av totalproduktionen kan frigöras för krigsansträngningen. Det är inte så annorlunda i "fredstid", då en stor statligt framkallad produktion behövs för att kompensera den minskade privata kapitalbildningen. När den statligt framkallade efterfrågan ersätter en otillräcklig efterfrågan på marknaden, är detta liktydigt med en inflationsprocess. Detta motsäger alldeles uppenbart uppfattningen att inflationen beror på att det finns för mycket pengar i förhållande till varuutbudet. I en ekonomi som fordrar att staten framkallar efterfrågan, kan efterfrågan på marknaden omöjligen vara större än utbudet.
Inflationen har olika effekter beroende på om den används för att främja kapitalexpansionen eller om den huvudsakligen används för att finansiera den statligt framkallade produktionen. I det förstnämnda fallet fördelar den inkomsten på ett sätt som är fördelaktigt för kapitalbildningen; i det andra fallet uppbär den kostnaderna för den statligt framkallade produktionen. Det antas allmänt att statliga utgifter under förhållanden med full sysselsättning leder till inflation, eftersom det höjer penningmängden i förhållande till den producerade varumängden. Så skulle det inte vara under betingelser med arbetslöshet och outnyttjade resurser, menar man, eftersom statliga utgifter då skulle öka den otillräckliga efterfrågan utan att pressa på utbudet. Under sådana betingelser behöver inte de statliga utgifterna vara inflationsdrivande. Men då det vore onödigt med kompenserande statliga utgifter i en situation med full sysselsättning, behöver vi inte fördjupa oss i det första fallet. I fråga om det andra fallet bygger argumentationen helt uppenbart på en felaktigt uppfattning om den kapitalistiska ekonomins karaktär.
Även om staten när den så vill kan skapa nya pengar, så sker det ändå inom ramen för den privatkapitalistiska ekonomin. Centralbankerna är de organ som staten använder för att framställa och kontrollera penningutbudet. De kan ändra affärsbankernas kreditförmåga genom att ändra diskontot (det vill säga den räntesats efter vilken affärsbankerna lånar pengar av centralbanken), genom att ändra den minsta täckning, som affärsbankerna måste ha som garanti för insatta pengar, och genom att köpa och sälja statsobligationer på kapitalmarknaden. Det är banksystemet i dess helhet som skapar utökade betalningsmedel genom att öka sina reserver i enlighet med de föreskrifter som centralbanken ger. Bankerna är således både affärsföretag och sociala institutioner när det gäller att skapa och fördela pengar. De kan dra fördel både av sin ställning som affärsföretag och som delegerat instrument för penningpolitiken. Det är inte bara på de pengar, som insatts i dem, som de gör profiter och tar räntor, utan också på det mångfaldigt större belopp som skapas av reservsystemet och den tillväxt av reserverna, som är att hänföra till centralbankens penningskapande åtgärder.
Fastän det är staten som ökar penningutbudet, använder den inte dessa pengar direkt för att höja efterfrågan på marknaden genom statliga inköp. Den finansierar sina utgifter med skatter och lån på kapitalmarknaden. För de privata företag, som erhåller beställningar av staten, är den av staten skapade efterfrågan lika bra som någon annan. Staten betalar dem med pengar som måste behålla sitt värde så länge att de privata leverantörerna kan återvinna det värde som lagts ut i produktionen av de statliga beställningarna samt erhålla sin sedvanliga profit. Om deras intäkter på grund av en alltför snabb penningvärdeförsämring var mindre än kostnaderna, skulle de befinna sig i ett tillstånd av desinvestering. Inflationen måste därför kontrolleras; och den är kontrollerad, eftersom den inte är baserad på sedeltryckeriets kapacitet utan på den statliga upplåningen, vilken begränsas av lagstadgade gränser för statsskuldens ökning.
Vilande och nyskapade pengar kanaliseras genom banksystemet till industriproduktion på statens konto. Men merparten av de produkter som framställts på detta sätt är varken kapitaliserade nya produktionsmedel eller nya varor som säljs på marknaden. De framstår som materialiserade statliga utgifter, och som sådana reducerar de den totala privata profitmängden i förhållande till den existerande kapitalmängden. Det leder till prishöjningar, som skall trygga den sedvanliga profiten, och prisökningarna gör det nödvändigt med mer pengar. Utan dessa nya pengar skulle den sjunkande genomsnittliga profitkvoten, beroende på ökningen av den icke profitskapande statligt framkallade produktionen, leda till en ytterligare minskning av den privata kapitalproduktionen. Det skulle således i viss utsträckning och kanske för gott upphäva den ökning av den ekonomiska aktiviteten, som åstadkommits genom den statligt framkallade efterfrågan. Det är alltså nödvändigt med ständiga prishöjningar genom en ständig ökning av penningutbudet. Det är inte, som man antagit, den ökade efterfrågans tryck på utbudet, som orsakats av den statligt framkallade produktionen, som leder till inflation. Inflationen utgör snarare det medel, genom vilket den statligt framkallade produktionens olönsamma karaktär genom underbalansering av budgeten till en del kompenseras genom högre priser.
"Normalt sett" är kapitalbildningen ett tecken på att en del av totalproduktionen återstår efter det att totalkonsumtionens behov har tillfredsställts. Ackumulationen består av ytterligare kapitalproducerande produktionsmedel. Detta inträffar i allt mindre grad när totalproduktionen inbegriper en allt större produktandel, som inte kan fungera som kapitalproducerande produktionsinstrument. Totalproduktionen kan, oavsett dess karaktär, alltid "säljas på en marknad"; antingen på den verkliga varumarknaden eller också genom statliga inköp. Men en del av de realiserade pengarna, som skulle övergå i kapitalform, gör inte det. Och det beror på att en del av den rådande icke-konsumtionsefterfrågan inte är en efterfrågan på profitskapande kapital utan på statliga inköp, som inte alls eller endast tillfälligtvis inbegriper produktivt kapital. Även om det totala utbudet kan svara mot den totala efterfrågan, sjunker kapitalbildningen.
Även om produktionsökningen åtföljs av en låg eller stagnerande privat kapitalbildning, kan den i sig vara formidabel. Det kan därför synas som om ekonomin befinner sig i en högkonjunktur. Faktum kvarstår emellertid, att den privata kapitalbildningen befinner sig i en till synes olöslig kris; eller rättare sagt, att den kris för kapitalproduktionen, som är utmärkande för 1900-talet, ännu inte har blivit löst. Om man betraktar den rådande situationen från profitproduktionens synpunkt, så skiljer den sig från det förflutna i det att lågkonjunkturer med deflation har efterträtts av lågkonjunkturer med inflation. Under en lågkonjunktur med deflation sjunker produktionen, eftersom en del av de varor som kan produceras inte kan säljas med vinst. Därför hindras realiseringen av profiterna och omvandlingen av dem till tilläggskapital. Under depression med inflation fortsätter däremot produktionen, trots den bristande lönsamheten, genom kreditexpansion.
Kontrollerad inflation innebär redan den ett oavbrutet, om än långsamt, tillbakavisande av alla skulder, inklusive statsskulden. Den sprider ut kostnaderna för den icke profitskapande statligt framkallade produktionen över en lång tidsperiod och över hela samhället. Fastän statligt framkallad produktion leder till ökad produktion kan den inte höja lönsamheten för privatkapitalet i dess helhet och på så sätt återupprätta en tillväxttakt, som skulle göra en kompenserande, av staten skapad, efterfrågan onödig. De kapitalistiska profiterna kan ökas endast genom ökad produktivitet och genom en växande kapitalmängd, som kan fungera som kapital. Däremot räcker det inte med att man har tillgång till betalningsmedel, som framställts av staten.
[1] Sysselsättningsproblemet, s. 321 f.
[2] P. K. Crosser, State Capitalism in the Economy of the United States, s. 104.