Original titel: Marx and Keynes. The Limits of the Mixed Economy
Publicerat: 1969
Översättning: Nisse Sjödén
Digitalisering: Jonas Holmgren
Om vi bortser från ekonomins irrationella sidor, kan den existera så länge som en växande produktivitet resulterar i en tillräckligt stor socialprodukt. Produktionen måste vara så stor, att den kan upprätthålla den nödvändiga lönsamheten för det stagnerande och relativt sett minskande privatkapitalet, och trygga den rådande levnadsstandarden, samtidigt som den medger en växande icke profitskapande produktion. Då statsskulden kan omsättas, är det faktiskt bara räntan på den, som behöver täckas av skatter eller nya lån. Och då den privata investeringskvoten minskar ställs större medel till förfogande för statlig upplåning. På lång sikt, och med en oavbruten och snabbare tillväxt av ekonomins "offentliga" sektor i förhållande till den "privata", måste emellertid profitproduktionen minska i omfattning. För att denna utveckling ska hejdas, måste den statligt framkallade produktionen förbli en begränsad del av den totala samhälleliga produktionen. Om det inte går att hålla några fasta gränser, kommer marknadssystemet till slut att trängas undan av ett politiskt kontrollerat produktionssystem, som ligger lika långt från ekonomin som denna ligger från laissez-faire-kapitalismen.
När den icke profitskapande produktionen väl blir en institutionaliserad del av ekonomin, hamnar man i en ond cirkel. Den statligt framkallade produktionen påbörjas på grund av att den privata kapitalackumulationen minskar. Men med denna metod minskar den privata kapitalackumulationen ännu mer; därför ökar den icke profitskapande produktionen. Tillskottet leder i sin tur till en ytterligare minskning av den privata kapitalexpansionen, och så vidare. Så länge den privata sektorn dominerar, kan den icke profitskapande produktionen utvecklas endast på bekostnad av det privata kapitalets profitproduktion. Gränserna för den privata kapitalproduktionen är således samtidigt gränserna för den statligt framkallade produktionen. För att denna situation ska kunna förändras genom mer långtgående statliga ingripanden måste staten kunna och vilja bryta ner privatkapitalets samhälleliga dominans och fortsätta från statlig kontroll till statligt ägande.
Hur mycket kan staten ta in i skatter och genom upplåning? Naturligtvis inte hela nationalprodukten. Kanske 50 procent? Då skulle man närma sig de förhållanden som råder under krig: under exempelvis andra världskriget köpte den amerikanska staten in ungefär halva nationalprodukten.
Under dessa betingelser uppgick emellertid investeringarna till 2,9 procent av bruttonationalprodukten - vilket var lägre än investeringsnivån under depressionsåren, med undantag av 1932, då den var 1,5 procent. Dessutom innebär en krigsekonomi som fortsätter i det oändliga, att det kapitalistiska systemet bryter samman. Men fram till slutet av 1965 omfattade nonsensproduktionen i USA, det vill säga militärbudgeten, grovt räknat 10 procent av bruttonationalprodukten, medan de statliga utgifterna som helhet utgjorde cirka en fjärdedel av bruttonationalprodukten. Det fanns, och finns fortfarande när detta skrives, mycket att ta igen innan fredsekonomin närmar sig de betingelser, som rådde under krigsekonomin.
Även om privatkapitalet kan existera och även blomstra när de statliga utgifterna är höga i förhållande till nationalprodukten, finns det naturligtvis ett absolut tak för de statliga utgifterna, utöver vilket de skatter som finansierar utgifterna snarare minskar än ökar den samhälleliga produktionen. Det går inte att förutsäga var detta tak finns eller när det kommer att uppnås. När den statligt framkallade produktionen är så stor att den hindrar den privata kapitalbildningen, kommer vinsterna att uppvägas av förlusten av den produktion, som privatkapitalet annars skulle ha företagit för sin expansion. En fortsatt ökning av den statligt framkallade produktionen skulle då vara möjlig endast på bekostnad av konsumtionen i detta uttrycks sanna bemärkelse. Man kan förstå denna process genom en analogi med krigsekonomin: den växande nonsensproduktion som förekommer under krig är möjlig genom en begränsning av konsumtionen och en nedskärning av nya kapitalinvesteringar. Till slut sker emellertid nonsensproduktionen uteslutande på bekostnad av konsumtionen, ty produktionsapparaten måste ersättas och utvidgas om nonsensproduktionen ska växa.
Även om höga skatter inte nödvändigtvis innebär att den privata företagsamheten ersätts av statlig produktion, erkänner en del keynesianer att "hög beskattning är nära besläktad med socialism ... Om staten tar femtio procent av ett företags vinst i skatt, och om den på grund av 'förlusteffekten' också bär femtio procent av förlusterna, är det som om staten ägde femtio procent av företaget ... Hög beskattning kan snarare sägas vara socialism än hota den."[1] Därför väntar sig de "socialistiskt orienterade" keynesianerna inte att de keynesianska "botemedlen" ska tillämpas i full utsträckning av kapitalistiska regeringar. I stället hoppas de på att socialistiska regeringar ska komma till makten, vilka kan kombinera "den keynesianska ekonomiska politiken med de traditionella socialistiska åtgärderna beträffande offentligt ägande och sociala reformer".[2]
Då gränserna för den privata profitproduktionen samtidigt är gränserna för den statligt framkallade produktionen, blir den senare mindre effektiv i takt med att den växer i storlek. En blomstrande ekonomi kan således endast betraktas som ett tillfälligt tillstånd, eller som en övergång mellan laissez-faire- och statskapitalism. Medan Keynes själv (i teorin) inte skyggade för tanken att ekonomins utveckling kan leda till en fullständigt (oblandad) statskontrollerad ekonomi, betraktar hans borgerliga lärjungar ekonomin som ett permanent tillstånd. Men deras enda svar på de uppkomna svårigheterna inom ekonomin är ett krav på mera omfattande statliga ingripanden, vilka till slut måste beröva ekonomin dess "permanens".
Enligt Marx har varorna både bytes- och bruksvärde. Under kapitalismen upphör produktionen av bruksvärden, när dessa inte kan fungera som bytesvärden. I ekonomin fortsätter emellertid den materiella produktionen (produktionen av bruksvärden), även om de saknar bytesvärde. Ökningen av "bruksvärden", som på det hela taget är oanvändbara, åtföljer den relativa minskningen av bruksvärden, som kan tjäna som bytesvärden. På detta sätt framträder på nytt, i modifierad form, skillnaden mellan den materiella produktionen och värdeproduktionen, som Marx har klargjort. Under laissez-faire-kapitalismen framträdde denna skillnad i överproduktionskrisen; den ledde till långvariga lågkonjunkturer, vilka återställde det för kapitalismen nödvändiga förhållandet mellan materiell produktion och värdeproduktion. Men i ekonomin återställs inte denna "dynamiska jämvikt" med dess "rätta" förhållande mellan lönsamhet och ackumulation. I stället sker en växande del av den samhälleliga produktionen utanför profitsystemet, och pekar i denna utsträckning på systemets nedgång.
Det existerande och relativt sett stagnerande kapitalets lönsamhet kan inte desto mindre upprätthållas genom en accelererad ökning av arbetsproduktiviteten, det vill säga genom innovationer som ersätter arbetskraft och sparar kapital. Ju mer den statligt framkallade produktionen växer, desto mer trängande blir behovet av större produktivitet för att upprätthålla kapitalets lönsamhet. Den ständigt ökade produktionen och produktiviteten reproducerar likväl ett behov av en fortsatt kraftig höjning av produktiviteten på den privata kapitalproduktionens allt snävare bas. Även om kapitalbesparande innovationer uppväger den växande skillnaden mellan det kapital, som investerats i produktionsmedel, och det, som investerats i arbetskraft, och på så sätt håller tillbaka profitkvotens fall, kommer det oavbrutna ersättandet av arbete med arbetsbesparande medel att förstärka detta tendentiella fall. Men kapitalismen kan inte klara sig utan att ständigt tränga ut arbete, eftersom det är det enda effektiva sättet för den att möta det ökade tryck på profitkvoten, som uppkommer genom den växande mängden icke profit skapande produktion. Samtidigt som produktivitetsökning genom ersättande av arbete är en utväg för kapitalismen, slutar den inte desto mindre i en återvändsgränd.
Varje särskilt skede av kapitalismen är övergående, även om det kan vara rådande under en lång tid. Det är genom att betrakta de allmänna lagarna för den kapitalistiska utvecklingen som man kan avslöja ett givet historiskt skedes övergående natur. Frågan är då om de allmänna lagarna för den kapitalistiska utvecklingen kan sättas åt sidan med teknologiska eller politiska medel, vilka tillgodoser såväl privatkapitalets profitbehov som det "allmänna sociala välståndet", genom den enkla utväg som den icke profitskapande produktionen utgör. Ty det är just det som har hänt. Att betrakta denna process som en permanent och allt vidare samhällelig praktik är det samma som att förutsätta att kapitalismen kan omvandla sig till ett system i vilket - för att använda marxistiska termer - det inte längre är bytesvärdet utan bruksvärdet som härskar.
Enligt Marx svarar bestämda samhälleliga förhållanden, eller produktionsförhållanden, mot bestämda samhälleliga produktivkrafter, som utlöses av dem och som är knutna till deras existens. Förhållandet mellan arbete och kapital bestämmer den teknologiska utvecklingen i form av kapitalackumulation. Det är endast inom ramen för kapitalbildningen som vetenskapen och teknologin utvidgar den samhälleliga produktionskapaciteten genom en höjning av arbetsproduktiviteten. Kapital är stelnat merarbete i mervärdeform; det lever på och utvidgar sig genom det levande arbetet. I den mån som den teknologiska utvecklingen är en funktion av kapitalbildningen, utgör det ackumulerade kapitalet materialiserad obetald arbetstid. Nedskärningen av arbetstiden innebär samtidigt en nedskärning av den obetalda arbetstiden. Den obetalda arbetstiden kan visserligen ökas på den betalda arbetstidens bekostnad, också när den totala arbetstiden minskar genom produktivitetsökningen. Då det åtgår mindre arbetstid för att producera varuekvivalenten för arbetarnas inkomst, kan en större del av den totala arbetstiden anta formen av produkter som kapitalisterna tillägnar sig. Men den oavbrutna minskningen av arbetstid genom att arbetare ställs åt sidan måste med tiden reducera den totala obetalda arbetstiden, och där det inte finns något arbete, där kan det inte heller finnas något merarbete, och följaktligen inte heller någon kapitalackumulation.
Det spelar ingen roll vilken omfattning automationen och datatekniken har, produktionsmedlen kan ändå varken sköta eller reproducera sig själva. Om vi gör det i och för sig orimliga antagandet att ägarna av produktionsmedlen, kapitalisterna, själva deltar i produktionen, så skulle de inte längre vara kapitalister, det vill säga köpare av arbetskraft för utsugning. Om vi i stället gör det rimligare antagandet att de allt eftersom lyckas skära ner antalet produktiva arbetare, skulle de också reducera den obetalda arbetstiden i förhållande till det ackumulerade kapitalet. Då blir det allt svårare att driva ackumulationsprocessen vidare, en process som endast innebär ackumulation av obetald arbetstid, omvandlad till nya produktionsmedel, som avkastar profit.
Förhållandena mellan kapital och arbete är värdeförhållanden, vilket innebär att produktionsmedlen inte bara är produktionsmedel utan också kapitalvärden, och att arbetskraften inte bara är arbetskraft utan också källan till värde och mervärde. För att den kapitalistiska produktionsprocessen ska vara fullständig, måste mervärdet vara så stort att det garanterar processens reproduktion. Då värdeförhållandena är arbetstidsförhållanden, bör det vara klart att en reduktion av arbetstiden, som stör det nödvändiga sambandet mellan mervärde och kapital, inte är förenlig med den kapitalistiska produktionen. Men samtidigt som reduktionen av den samhälleliga arbetstiden blir till förfång för kapitalproduktionen, måste det enskilda kapitalistiska företaget fortsätta med att skära ner arbetskostnaderna. Dess lönsamhet ökar i takt med att arbetskostnaderna minskar. Därför kan kapitalets undanträngande av arbete inte hejdas inom ramen för den konkurrensmässiga kapitalbildningsprocessen, även om det undergräver det kapitalistiska samhällets struktur. Alla samhälleliga framsteg är baserade på förmågan att producera mer med mindre arbete. Kapitalismen utgör inget undantag. Den teknologiska utvecklingen tränger alltid undan arbete, vilket endast är ett annat sätt att säga att produktionen ökar med den ökande arbetsproduktiviteten. En snabb kapitalbildning kan emellertid höja det absoluta antalet arbetare samtidigt som det sänker detta antal i förhållande till det växande kapitalet. Det är således endast under betingelser med relativ kapitalstagnation som den framåtskridande teknologin absolut sett sänker antalet arbetare.
Fastän Marx upplevde arbetslösheten som ett socialt faktum, ansåg han att full sysselsättning var lika möjlig som arbetslöshet. Sysselsättningsnivån berodde på hur stor kapitalbildningen var. Inte desto mindre gick industrialiseringen ut på att ersätta det mänskliga arbetet med maskiner. Och enligt Marx var det denna process som gjorde arbetets produktivitet till "kapitalets produktivitet". Även om produktionsmedlen representerar en bestämd värdesumma och endast kan vara produktiva i kapitalistisk mening genom att utvidga denna värdesumma, är det produktionsmedlens kvantitet och kvalitet i deras materiella form, snarare än arbetstiden, som uttrycker det samhälleliga arbetets växande produktivkraft. Men så länge syftet med produktionen är att skapa bytesvärde, förblir arbetstidens kvantitet källan till och måttet på kapitalismens rikedom. Även om "utvecklingen av det fasta kapitalet visar i vilken hög grad det allmänna, samhälleliga vetandet, kunskapen, har blivit omedelbar produktivkraft och den samhälleliga livsprocessen därmed själv kommit under den allmänna intelligensens kontroll och omformats i överensstämmelse därmed,"[3] består kapitalismens speciella bidrag till detta tillstånd inte i annat än att det "med hjälp av alla teknikens och vetenskapens medel (ökar) flertalets merarbetstid därigenom att kapitalets rikedom direkt består av dess tillägnelse av merarbete och därigenom att dess mål direkt är värdet, inte bruksvärdet".[4]
Om det inte vore för de kapitalistiska produktionsförhållandena skulle den samhälleliga rikedomens tillväxt karakteriseras av en ständigt minskad direkt arbetstid, och samhällets rikedom skulle "mätas" i fritid i stället för i arbetstid. Marx säger: "Så snart arbetet i dess omedelbara form har upphört att vara rikedomens huvudkälla upphör med nödvändighet arbetstiden att vara dess mått och därmed bytesvärdet att vara bruksvärdets mått."[5] Arbetstiden som källa till och mått på värdet minskar redan under kapitalistiska betingelser, även om det sker i antagonistisk form. Men här innefattar denna nedskärning av arbetstiden en nedskärning av mervärdet i förhållande till den växande kapitalmängden. Och här är det arbetets produktivitet, inte "kapitalets produktivitet", som svarar för den kapitalistiska profiten. Profiten förutsätter förvisso kapitalets existens. Men profiten kan endast bestå av skillnaden mellan betalt och obetalt arbete. Om den på något mystiskt sätt skulle härstamma från "kapitalets produktivitet", oberoende av det arbete som först satte kapitalet i rörelse, skulle det inte vara fråga om profit i kapitalistisk bemärkelse, ty den vore då inte ett resultat av utsugning av arbete. Det skulle fortfarande gälla att kapitalet representerar omvandlat tidigare merarbete, men det skulle inte längre bestämmas av det levande arbetet. I praktiken förutsätter naturligtvis kapital lönarbete liksom lönarbete förutsätter kapital; de är de två nödvändiga sidorna i de kapitalistiska produktionsförhållandena. Där det inte finns kapital som deltar i produktionen, där finns det inte heller något kapitalistiskt samhälle, och där kapitalet inte längre är avhängigt av lönarbetet, där existerar inte längre kapitalismen.
En mycket kraftig produktivitetsökning gör det möjligt för den privata och statliga produktionen att växa sida vid sida. Men den härigenom uppnådda högkonjunkturen är bedräglig, ty den kreditmekanism, som främjar produktionsökningen, är baserad på framtida profiter, som kanske aldrig går att förverkliga. Denna pseudo-högkonjunktur fordrar därför en oavbruten och accelererande produktivitetsökning, och detta behov blir bara större allt eftersom "högkonjunkturen" fortsätter. Mindre produktiva produktionsmedel måste ständigt ersättas med sådana som möjliggör en högre produktivitet, och en del av de realiserbara profiterna måste för detta ändamål användas som tilläggskapital.
Med tanke på den nuvarande trenden mot ökad automation, inser man nu ganska allmänt att den växande skillnaden mellan arbete och kapital går mot en punkt, där en fortsatt progressiv kapitalexpansion genom utsugning av arbete blir omöjlig. Denna växande övertygelse innebär ett omedvetet godtagande av Marx ackumulationsteori, även om Marx teori är dold bakom en icke-marxistisk mask. I stället för att härleda kapitalismens slutliga sammanbrott ur den växande "arbetsproduktiviteten", som endast är ett annat uttryck för kapitalackumulationen, härleder de inverterade "marxisterna" det ur "kapitalets ökade produktivitet" och dess tendens att tränga ut arbetet. I båda fallen upphör systemet med kapitalproduktion genom utsugning av arbete. Då arbetets växande produktivitet implicerar en ökad produktivitet för kapitalet, är kapitalismens upphörande på grund av automation liktydigt med kapitalismens upphörande på grund av brist på mervärde.
Vad nu teorin än säger, så kan man ännu inte se något slut för kapitalismen. Det produceras fortfarande mervärde i tillräcklig omfattning för att säkra kapitalets lönsamhet inom ramen för de betingelser som gäller för en avtagande kapitalexpansion. Och betraktar man automationen i förhållande till världskapitalismen, är den ännu så länge inte mer än ett exotiskt undantag från en ganska stagnerande teknologi. Enligt Marx uppfattning begränsas den teknologiska utvecklingen av betingelserna för kapitalproduktionen. Det går inte att förverkliga alla dess möjligheter utan att bryta ner de kapitalistiska produktionsförhållandena. Vid en viss punkt i sin utveckling blir kapitalet ett hinder för en fortsatt utveckling av de samhälleliga produktivkrafterna, och på så sätt förändras det från att vara ett progressivt produktionssystem till att bli ett regressivt. Det är nu endast den revolutionära arbetarklassen som kan bryta ner hindren för en fortsatt utveckling. Genom att göra slut på det kapitalistiska systemet röjer den väg för samhälleliga och teknologiska framsteg, som med tiden kan avskaffa oönskat och besvärligt mänskligt arbete. Marx ansåg att klassförhållandena under kapitalismen, som var baserade på utsugning, gjorde den till ett i ekonomiskt avseende begränsat system och ett hinder för den teknologiska utvecklingen.
Det förefaller som om Marx tagit fel också i denna fråga, att döma av den så kallade andra industriella revolutionen, som karakteriseras av kärnkraft och automation. Denna nya seger över Marx dystra förutsägelser hälsas emellertid konstigt nog mycket sällan som en lösning på aktuella samhälleliga problem. Snarare ser man den som ett förebud om nya och kanske olösliga svårigheter. Misstanken att den nya teknologin kanske inte går att förena med de rådande socio-ekonomiska förhållandena löper tvärs igenom den växande litteraturen om automation. Samtidigt som de flesta svårigheterna inom det kapitalistiska systemet till synes har övervunnits, framstår problemet med en permanent och omfattande arbetslöshet som den sista och viktigaste av alla kapitalismens motsägelser.
Det råder inte någon brist på information om automationen. Det dyker upp olika statistiska uppgifter om den överallt, i dagstidningar såväl som i vetenskapliga publikationer. Denna statistik visar rätt och slätt på ökad produktivitet, produktion och lönsamhet genom reduktion av arbetsstyrkan. Automationens betydelse varierar inom olika industrigrenar. Den är särskilt anmärkningsvärd inom textil-, kol-, olje-, stål-, järnvägs- och bilindustrin samt inom den kemiska industrin, men den påverkar i allt större utsträckning all storproduktion liksom kommersiella och organisatoriska aktiviteter samt i viss mån också jordbruket. Den minskar behovet av högre och lägre tjänstemän - för närvarande mest av de senare även om detta kan ändras med tiden.
Men automationen befinner sig fortfarande i sin linda och den rådande arbetslösheten behöver inte bero på den. Det finns naturligtvis arbetare som förlorar sina jobb på grund av automationen, men deras oförmåga att finna en annan sysselsättning kan vara ett resultat av en avtagande kapitalbildning. Det fanns trots allt sexton miljoner arbetslösa i Amerika under den stora depressionen. Arbete har ständigt ersatts av maskiner, och det har inte hindrat en oavbruten tillväxt av arbetsstyrkan. Man fruktar emellertid att automationen i kvantitativt avseende skiljer sig så kraftigt från tidigare teknologisk utveckling att det är fråga om en kvalitativ förändring. De sociala problem, som den ger upphov till, anses vara helt nya, och därför kan man inte heller tillgripa de tidigare lösningarna.
I en värdering av automationens inflytande på den amerikanska ekonomin försöker bland andra Donald M. Michael[6] att ge en prognos av de samhälleliga konsekvenser, som den kan leda till under de närmaste tjugo åren. Hans undersökning är baserad på ett antal hypoteser, som alla förutsätter att de nuvarande tendenserna i stort sett kommer att stå sig. Michael använder uttrycket "cybernisering" som ett begrepp för "automation" och "datateknik", vilka i regel förenas i tillämpningen av cybernetiken i produktionsprocessen. Vi går inte in på cybernetikens nuvarande och potentiella möjligheter, utan anger endast det som Michael med flera anser vara cyberniseringens fördelar. Fördelarna för affärsföretag och staten ligger helt enkelt i en "höjning av produktionen och sänkning av kostnaderna", vilket leder till en framgångsrik privat och nationell konkurrens. De andra fördelar, som Michael nämner, såsom "en minskning av ledningens arbetsorganiserande uppgifter, mera rationaliserad ledning, mindre arbete med småsaker, större frihet i fråga om lokalisering", och så vidare, är alla aspekter av eller olika uttryck för en sänkning av produktionskostnaderna. Eller uttryckt på Michaels eleganta sätt: "Om kriterierna är kontroll, förståelse och profiter finns det starka skäl som visar varför stat och företag önskar och är tvungna till att utveckla cyberniseringen så snabbt de kan."[7]
Cyberniseringens fördelar kommer emellertid att vägas upp av arbetslöshetsproblemet, vilket med tiden kommer att drabba alla yrken - de okvalificerade mer än de kvalificerade, och därför färgade arbetare mer än vita. Den nuvarande omflyttningen från produktion till tjänster kommer att upphöra. "Om människor kostar mer än maskiner - antingen i pengar eller på grund av de ledningsresurser som de tar i anspråk - kommer det att finnas starka motiv för att på ett eller annat sätt ersätta dem i de flesta av de tjänstenäringar där de utför rutinmässiga, i förväg fastställda arbetsuppgifter."[8] Då teknologin gör att färre personer kan utföra mer arbete, kommer många av de mellanliggande tjänstemannajobben också att försvinna.
Det finns naturligtvis svar på det problem som vi ställt, såsom att vidareutbilda och befordra arbetare och att skära ner arbetstiden mot oförändrad betalning, eller rent av att sänka priserna så att en större efterfrågan bland konsumenterna blir möjlig. Men då alla arbetare påverkas av cyberniseringen, tror inte Michael att dessa förslag kan lösa problemet. Hans eget förslag går ut på ett stort program för offentliga arbeten, ty "även om den andel arbetare som behövs för en bestämd uppgift blir mindre genom cyberniseringen, kan antalet uppgifter som måste utföras vara lika stort eller större än det absoluta antal människor som finns tillgängliga för dem".[9] Han tror emellertid inte att en sådan politik skulle vara i överensstämmelse med den kapitalistiska andan. Den fria företagsamheten kan därför förgöra sig själv, om den uppmuntrar cyberniseringen.
Samtidigt som följderna av cyberniseringen kan äventyra det privatkapitalistiska systemet, så tvingar systemets fortsatta existens fram en ökad automation. Michael har insett dilemmat: framtidsutsikterna är ogynnsamma med cybernisering, men de är precis lika dåliga utan den. Större statlig kontroll och nationell planering kan, enligt hans uppfattning, endast delvis lösa problemen. Ideologi och målsättning måste förändras, och den erforderliga centraliseringen av makten "kräver en styrande elit och att folket accepterar denna". Om de beteendenormer, som utvecklats på den senaste tiden, inte passar in i den cyberniserade framtiden, kan besvikelsen och vilsenheten "mycket väl framkalla ett krig av desperation - till synes mot någon utomstående fiende, men egentligen är det ett krig, som syftar till att göra världen trygg för människan genom att förstöra merparten av samhällets alltmer förfinade teknologiska bas".[10] Men det är nog troligare att det skulle bli ett krig, i vilket den förfinade teknologin förintar nästan hela mänskligheten.
Såväl den teknologiska utvecklingen som kapitalbildningen motsvarar emellertid underliggande samhälleliga förhållanden, och de kan förändras genom en förändring av dessa förhållanden. Samtidigt som automationen främjar kapitalutvecklingen, begränsas den också av de rådande förhållandena mellan kapital och arbete. Det är ett välkänt fenomen att monopoliseringen är ett instrument både för kapitalets expansion och för dess kontraktion; strävan efter profit reducerar kapitalets lönsamhet. Varje prognos för cyberniseringsprocessen måste först och främst ta sig an frågan om hur långt denna process kan föras av det existerande samhället. Det tekniskt möjliga behöver inte vara det i ekonomiskt avseende; och det ekonomiskt möjliga behöver inte vara det i samhälleligt avseende.
Medan Michael närmar sig automationen från en teknologisk utgångspunkt, närmar sig ekonomerna den vanligtvis från en ekonomisk utgångspunkt. S. Kuznets menar att man måste skilja mellan potentiella och faktiska teknologiska förändringar. Även "om det är svårt att ge en exakt definition av begreppet potentiell teknologisk förändring, liksom av hur man skall mäta den", skriver han, "är det ytterst användbart, ty det pekar på det faktum att av det stora flöde av teknologisk förändring som erbjudes samhället, är det endast en del som införlivas i den produktiva strukturen, vilket huvudsakligen beror på begränsad tillgång på kapital och företagarkunnande."[11] Kuznets tror emellertid att de närmaste tre decennierna kommer att få bevittna en accelererad teknologisk förändring, vilket huvudsakligen beror på en allt intensivare vetenskaplig forskning. Det tycks vara säkert, säger han, "att den ökade icke-militära tillämpningen av kärnfysik och elektronik inom automation och samfärdsel kommer att få ett oerhört inflytande på produktionssystemet".[12] Allt detta kommer att öka efterfrågan på kapital, och Kuznets håller det inte för otroligt att den nya teknologin - åtminstone till en början - kommer att erfordra en kapitalmängd, som är så stor att den endast kan skaffas fram på bekostnad av nationalprodukten. Införandet av den nya teknologin kan med andra ord ta en större del av totalproduktionen för ny materiell kapitalutrustning i anspråk och lämna kvar en i motsvarande mån mindre del för omedelbar användning och konsumtion. Så har det alltid varit förut under betingelser med kapitalbildning. Och även om kapitalbildningens materiella behov kan vara oerhört mycket större för den andra industriella revolutionen än de var för den första, är det inte desto mindre möjligt att de kan tillfredsställas; i synnerhet som den nya teknologin eventuellt kommer att kräva en mindre kapitalmängd för att avkasta en större produkt än vad som gäller den "konventionella" teknologin. Men de nya kapitalinvesteringarna måste finansieras. Frågan är då "om sparandet inom /ekonomins/ privata sektor tyder på att det kommer att motsvara efterfrågan på kapital i framtiden". Det är enbart den privata sektorn som är av intresse, ty "det är knappast troligt att den statliga sektorn i ett längre tidsperspektiv kommer att kunna redovisa något nettosparande. Det kan i stället bli så att den tvingas ta sparandet inom den privata sektorn i anspråk."[13] På grund av den faktiska nedgången i den privata sektorns benägenhet att spara, tror Kuznets att "det tryck som efterfrågan på varor utövar på sparandet kommer att bestå". Han förmodar, försiktigt, att "mellan 1948 och 1957 skulle en hög efterfrågan på konsumtionsvaror i förening med en fortsatt stor statlig förbrukning ha kunnat hålla det privata sparandet och kapitalbildningen under den andel, som krävs för att öka produktiviteten så mycket att det uppväger inflationstrycket".[14] Mot denna bakgrund, och med tanke på den förväntade ökningen av den improduktiva befolkningen, ökade statliga utgifter och en fortsatt hög konsumtionsnivå, fruktar Kuznets att utbudet på frivilligt sparande inte kommer att räcka till för att tillfredsställa efterfrågan. Därför "kan inflationstrycket mycket väl fortsätta, med det resultatet att en del av det sparande, som behövs för kapitalbildning och statlig konsumtion, tas fram genom denna speciella mekanism".[15]
Samtidigt som bristen på investeringskapital kan hejda cyberniseringen, utgör denna brist också dess existensberättigande. Den förväntade lönsamhetsökningen förmodas leda till en produktions- och sysselsättningsökning som är så stor att den kompenserar det arbete som trängts ut av de teknologiska förbättringarna. Detta är tanken bakom påståendet att alla teknologiska framsteg förr eller senare skapar nya och utökade sysselsättningsmöjligheter. För att illustrera detta pekar man ofta på bestämda företag och speciella situationer. Så påpekar till exempel R. Calder att "i Frankrike kunde det statligt kontrollerade Renault efter kriget genomföra en automation, som var intensivare än hos någon annan biltillverkare i Europa", och därför "arbetar där nu tre gånger så många arbetare som före automationens införande". Calder menar att detta är "ett bra exempel på den moderna teknologins återverkningar".[16]
Det är otvivelaktigt riktigt i fråga om Renault - åtminstone för ögonblicket. Och det kan också gälla för många, ja kanske rent av alla företag i den expanderande västeuropeiska ekonomin, som har genomgått samma tillväxtprocess som Amerika - av olika orsaker - gått igenom tidigare. Även om kapitalbildningen under de senaste tio åren varit högre i Västeuropa än i Amerika, så finns det därför inte någon orsak att anta att det kommer att förbli så. Effekterna av automationen kommer naturligtvis att vara annorlunda under betingelser med snabb kapitalbildning än under betingelser med kapitalstagnation. Det aktuella läget i Amerika kan därför lika väl vara "ett exempel på den moderna teknologins återverkningar" som det som Calder anför beträffande Renault, eller rent av för hela Västeuropa.
Ur det enskilda kapitalets synvinkel är det otvivelaktigt bra med en produktivitetsökning som åstadkoms genom automation, om den gör det möjligt för detta kapital att utvidga sina marknader genom att slå ut konkurrenter, som inte är lika effektiva. Det enskilda kapitalet är omedvetet om, och kan inte vara annat, att profiten minskar på grund av att det samhälleliga merarbetet minskar; det är helt och hållet inriktat på produktionskostnader och försäljningsintäkter. Privatkapitalet kommer alltid, oavsett automationens samhälleliga konsekvenser, att försöka höja sin produktivitet för att få extraprofiter, eller för att behålla en given lönsamhet. Ett minskat sparande kommer inte att stoppa cyberniseringsprocessen i företag med reserver som är tillräckliga för att finansiera de teknologiska innovationerna. Då automationen förkortar maskinernas ekonomiska livslängd, kommer mindre företag, som inte tillräckligt snabbt kan introducera automatiska maskiner, att distanseras. Automationen accentuerar således den koncentrationsprocess, som ligger inneboende i kapitalkonkurrensen.
Kapitalkoncentrationen kräver och tillåter en fortsatt utvidgning av automationen. Om inte en ständigt växande kapitalexpansion kommer till stånd, måste arbetslösheten växa. En sådan accelererad expansion är synnerligen otrolig, varför den ökade lönsamhet, som automationen medför, mycket väl kan omintetgöras av den samtidiga ökningen av statliga utgifter, som behövs för att handskas med cyberniseringens samhälleliga konsekvenser. Automationen skulle visserligen göra de produkter som tillfaller staten billigare, och i så måtto skulle den underlätta privatkapitalets börda. Men detta kan uppvägas av att staten ökar sina krav på ekonomins privata sektor - vilket av sig självt snarare påskyndar än hejdar automationsprocessen.
Detta kommer inte att ske om de sociala förhållandena under den närmaste framtiden verkar tillbakahållande på automationens tillväxt och ekonomins "offentliga sektor" - om samhället med andra ord på det hela taget "fryser" de rådande sociala förhållandena. Men detta kräver en centraliserad kontroll över hela ekonomin, vilket staten inte har. Om den hade denna kontroll, skulle den inte längre råda över en ekonomi baserad på fri företagsamhet. Bortsett från de interna svårigheter som är förknippade med ett stillastående, tillåter inte landets externa relationer ett ekonomiskt status quo. Man menar att automationen måste övervinna lönefördelarna i utlandet genom att höja den inhemska produktiviteten. Och kapitalistiska länder måste konkurrera inte bara inom den ekonomiska sfären utan också inom den militära, och vapenproduktionen är redan i mycket hög grad beroende av automatiserad teknologi.
Men många företag som vill automatisera kan inte göra det utan att upphöra att existera. Dessa företag kan kanske få understöd i likhet med det som man givit till delar av jordbruket. Detta är inte mindre sannolikt, eller i princip annorlunda, än att de arbetslösa får understöd, som kommer från den löpande produktionen. På så sätt kan en del av den privata företagsamheten (i dess teknologiskt efterblivna form) bli en del av ekonomins "offentliga sektor", så som länge varit fallet med delar av storföretagen. Om inte de senares privilegier, såsom statliga beställningar, skatteunderlättnader och särskilda avskrivningsförmåner, skäres ner, kommer den krympande profitskapande sektorn inom ekonomin att tvingas ge upp en ännu större del av sin produktion till förmån för den offentliga sektorn. Denna väg skulle nå sin "logiska" slutpunkt med att den statliga efterfrågan tillintetgör lönsamheten för den privata företagsamheten.
Det faktiska skeendet, som ju bestämmes av interaktionen mellan olika och motstående intressen, är emellertid sällan, om ens någonsin, "logiskt". Det kan vara både logiskt och ekonomiskt möjligt att ha en högt cyberniserad industri om, låt oss säga, halva befolkningen går arbetslös. Men i praktiken är detta helt orimligt. Det skulle uppstå sociala rörelser, som syftade till att ändra på en sådan situation. Och den accentuerade kapitalkoncentration som automationen innebär skulle likaledes med största sannolikhet skapa politiska krafter, som skulle sträva efter att hejda denna utveckling. När teorin råkar i konflikt med de faktiska nödvändigheterna, förlorar den fetischistiska inställningen till produktionssystemet och dess teknologi sin kraft, och människorna kommer att försöka förändra samhällsstrukturen i stället för att i det oändliga anpassa sig till den. Frågan om hur långt cyberniseringen skall drivas kommer till slut att besvaras genom politisk handling.
Cyberniseringen finner sin gräns också på rent ekonomiska grunder, när den börjar att motsäga kapitalets lönsamhet. Under alla omständigheter skulle en fullständigt utvecklad cybernisering vara en mycket lång process, eftersom all existerande produktionsutrustning måste ersättas. Att kasta bort allt det kapital, som är baserat på den gamla teknologin, vore att kasta bort materialiserat arbete, som samlats under generationer. Att skapa kapital för en radikalt ny teknologi kräver också generationer av arbete. Cyberniseringen kan endast införas stegvis, oavsett samhällets natur. Men under kapitalismen möter den dubbla hinder, eftersom den endast kan införas i den utsträckning som den tryggar och underlättar det existerande kapitalets tillväxt.
Om vi tar den tidigare utvecklingen i beaktande och gör en realistisk bedömning av de nuvarande betingelserna, verkar cyberniseringens framtid inte alls lovande, utom möjligen för enstaka industrier, och då i synnerhet de som sysslar med rustningsproduktion. Det har faktiskt sagts att "dessa fantastiska maskiner, i vilka cybernetiken kan utveckla alla sina resurser, tycks endast vara användbara som dödsredskap".[17]
En metod att handskas med den ökade produktivitet, som cyberniseringen ger upphov till, skulle vara att minska arbetstiden och ge människorna mer fritid. Men från nästan alla håll har man uttryckt tvivel på eller helt och hållet tillbakavisat denna metod. Den skeptiska inställningen har inte berott på att metoden motsäger den kapitalistiska mekanismen utan på att samhället "inte lyckats skapa förutsättningar för en meningsfull fritid". Ledan betraktas som ett mycket allvarligt och farligt problem, eftersom "man fortfarande kan säga att den som är lycklig ofta är en person som inte har tid att oroa sig över om hon är lycklig eller ej".[18] Alla möjliga slags brott och förseelser tillskrivs den ökade fritiden, vilken därför måste "organiseras" av kompetenta myndigheter innan den kan beviljas. Detta enfaldiga och hycklande prat kan avfärdas direkt. Överklassen har alltid funnit underklassens fritidsaktiviteter stötande och farliga för sin egen fritid. Mot bakgrund av den första industriella revolutionens under grubblade Delacroix över "de stackars missbrukade människorna /som/ inte kan bli lyckliga av att arbetet försvinner. Se på dessa dagdrivare som släpar sig fram utan att veta vad de ska göra med sin tid; och det blir bara värre med maskinerna."[19] Men fritid är precis vad de flesta människor behöver mest och har minst av - det vill säga fritid utan nöd, ty den svältandes fritid är inte vila utan fylld av den obarmhärtiga strävan att hålla sig vid liv. Utan större fritid kan det inte ske någon förbättring av människans villkor.
Men denna fråga kan inte resas under de rådande betingelserna. Med hjälp av speciella omständigheter kan en eller annan grupp av arbetare kanske reducera sin arbetstid utan att behöva få lägre inkomst. Men detta är ett undantag från regeln. Ty en generell minskning av arbetstiden med bibehållen lön skulle omintetgöra kapitalistens avsikt att genomföra teknologiska förändringar och göra automationen oförnuftig. Meningen med automationen är just att reducera lönekostnaderna i förhållande till kostnaderna för "produktionsfaktorerna" som helhet och att kompensera de ökade kapitalkostnaderna genom ökad produktivitet. Man kan naturligtvis påstå att det inte längre finns något behov av en extensiv kapitalbildning och att det räcker med att ersätta och modernisera den existerande produktionsapparaten för att tillfredsställa alla samhälleliga behov. Varje produktivitetsökning kunde då omedelbart överföras till högre löner, kortare arbetstid eller båda två. Även om detta kan vara riktigt, så är det inte möjligt inom det kapitalistiska systemet, och de som på allvar föreslår en sådan lösning måste vara beredda att förändra systemet.
Den kapitalistiska "lösningen" på automationsproblemet går inte ut på högre löner och kortare arbetsvecka för den arbetande befolkningen utan på ökad lönsamhet och större kapital. Varje företagare eller bolag använder ett minimum av arbete i förhållande till det investerade kapitalet; och alla försöker de naturligtvis att öka detta minimum genom att i motsvarande grad öka investeringarna. De är, ekonomiskt sett, inte intresserade av en större eller mindre arbetsstyrka utan av den arbetsstyrka, som visar sig vara mest lönsam. De oroar sig inte, och kan inte heller göra det, för den nationella arbetsstyrkan. De arbetslösa är ett problem som staten har ansvaret för, även om det underhåll, som de får, är medel som tages från samhället i dess helhet.
Eftersom produktionen i det kapitalistiska samhället sker inom ett stort antal självständiga och konkurrerande företag, som alla följer lönsamhetens krav, saknas det möjligheter för den totala arbetsstyrkan att dela det existerande arbetet. En del kommer att arbeta på övertid medan andra går arbetslösa. Arbetsköparna vill inte reducera arbetstiden utan att samtidigt sänka lönerna. Och de mera lyckligt lottade arbetarna kommer att kräva så lång arbetstid att de kan behålla den levnadsstandard som de blivit vana vid. I stället för kortare arbetstid får man en ökad arbetslöshet. Kapitalismen måste ta hand om sina offer så pass att de håller sig lugna, men det enda sättet för systemet att klara av denna kostnad är att den kompenseras av den växande arbetsproduktiviteten. När den ökade produktiviteten själv ger upphov till en omfattande och permanent arbetslöshet, är den inte längre någon tillgång för kapitalismen: de profiter, som den skapar, kommer att gå förlorade i form av kostnader för att försörja den icke-produktiva befolkningen. Kapitalet kommer då inte längre att kunna fungera som kapital.
Detta är den snabba teknologiska utvecklingens allmänna tendens under betingelser med kapitalproduktion. Då en sådan utveckling inte kan passas in i de kapitalistiska produktionsförhållandena, blir den inte mer än en tendens. Den kommer alltid att hållas tillbaka av de sociala reaktioner som den utlöser. Men denna tendens garanterar ändå att de samhälleliga krisbetingelserna består. I ekonomin ställs således kapitalproduktionen inför ett dubbelt dilemma: dess framtid ifrågasätts både av den snabba tillväxten av dess offentliga sektor och av dess arbetsbesparande teknologi. Ju mer omfattande automationen är, desto större blir också behovet av att möta de sociala konsekvenserna av denna automation med ökade offentliga utgifter. Ju mer staten spenderar, desto mer trängande blir behovet av mer automation. 1964 tillsatte den amerikanska kongressen en Nationell kommitté för teknologi, automation och ekonomiska framsteg, som har till uppgift att granska de ökade tekniska förändringarna och konsekvenserna av dem. Kommittén fann att det fortfarande gick att "kontrollera" problemet, om de teknologiska förändringarna följdes upp med "kraftfulla skattepolitiska åtgärder", som syftar till att främja den ekonomiska tillväxten och till att ge alla dem som inte kan få arbete statlig anställning.[20] Men sådana "kraftfulla skattepolitiska åtgärder" är precis lika skadliga för det privatkapitalistiska systemet som de sociala konsekvenserna av automationen under betingelser med relativ kapitalstagnation.
[1] A. P. Lerner, Everybody's Business, s. 125.
[2] J. Strachey, Contemporary Capitalism, s. 294.
[3] Grunddragen, s. 198.
[4] ibid., s. 199.
[5] ibid., s. 197.
[6] D. N. Michael, Cybernation: The Silent Conquest. Santa Barbara, 1962.
[7] ibid., s. 13.
[8] ibid., s. 16.
[9] ibid., s. 26.
[10] ibid., s. 46.
[11] S. Kuznets, Capital in the American Economy, s. 442,
[12] ibid., s. 443.
[13] ibid.. s. 453.
[14] ibid., s. 457.
[15] ibid., s. 460.
[16] R. Calder, Europe's Needs and Resources, s. 789.
[17] P, de Latie, Thinking by Machine, Boston, 1957, s. 284.
[18] R. Theobald, The Challenge of Abundance, New York, 1962, s. 86.
[19] The Journal of Eugene Delacroix, New York, 1961, s. 512.
[20] New York Times, 24 januari 1966.