Original titel: Marx and Keynes. The Limits of the Mixed Economy
Publicerat: 1969
Översättning: Nisse Sjödén
Digitalisering: Jonas Holmgren
Vad beträffar laissez-faire-kapitalismen, så stöds Marx förutsägelse om dess nedgång och eventuella försvinnande fortfarande av det faktiska utvecklingsförloppet. Förekomsten av en "blandekonomi" utgör en bekräftelse på att kapitalismen skulle befinna sig i depression, om det inte vore för expansionen av den statligt styrda sektorn inom ekonomin. Vad innebär detta statliga ingripande för den privata sektorn?
Det statliga ingripandet leder utan tvivel till ökad produktion och därför också till en utvidgning av produktionsapparaten. Men om syftet med detta ingripande är att stabilisera marknadsekonomin, får den av staten framkallade produktionen inte konkurrera med den privata produktionen. Om staten köpte in konsumtions- och kapitalvaror för att skänka bort dem, så skulle ett sådant handlande reducera efterfrågan på den privata marknaden på dessa varor. Om de statliga företagen producerade sådana varor och bjöd ut dem till försäljning, så skulle det öka svårigheterna för deras privata konkurrenter, eftersom det skulle reducera deras andel av den begränsade efterfrågan på marknaden. De statliga inköpen måste ligga utanför marknadssystemet, och den därmed förenade produktionen får endast komplettera marknadsproduktionen. Staten är därför i första hand intresserad av varor och tjänster, som inte har någon plats på marknaden, det vill säga offentliga arbeten och offentliga utgifter av alla möjliga slag.
Uppdelningen mellan privat och offentlig produktion är naturligtvis inte absolut. Politiska krav kan tvinga staten att träda in i den privata marknadsproduktionens sfär, till exempel genom att understödja vissa varor eller genom att köpa överskottsprodukter, som används i utländska eller inhemska biståndsprojekt. Det finns en viss överlappning mellan privat och offentlig affärsverksamhet inom olika produktionsbranscher liksom inom marknadsföring och finansiell verksamhet. Generellt sett kan man emellertid tala om en uppdelning av ekonomin i en profitbestämd privat sektor, och en mindre, icke profitskapande, offentlig sektor. Den privata sektorn måste realisera sina profiter genom transaktioner på marknaden. Den offentliga sektorn verkar oberoende av marknaden, även om dess existens och verksamhet påverkar marknadsförhållandena inom den privata sektorn. Staten höjer den "effektiva efterfrågan" genom inköp från den privata industrin, inköp som finansieras antingen genom skattemedel eller genom upplåning på kapitalmarknaden. I den mån som den finansierar sina kostnader med skattemedel, överför den endast pengar, som gjorts inom den privata sektorn, till den offentliga sektorn, något som möjligen kan förändra produktionens karaktär men som inte nödvändigtvis innebär att den utvidgas. Produktionen kommer emellertid att utvidgas genom statlig upplåning och underbalansering av budgeten. Kapital existerar antingen i "likvid" form, det vill säga som pengar, eller i fast form, det vill säga som produktionsmedel och produktionsmaterial. De pengar, som staten lånar upp, sätter produktiva resurser i arbete. Dessa resurser är privat egendom, vilken för att kunna fungera som kapital måste reproduceras och utvidgas. Avskrivningar och profiter som uppstått genom produktion för statens räkning - och som inte kan realiseras på marknaden - "realiseras" med pengar som staten lånat upp. Men även dessa pengar är privat egendom - som lånats till staten mot en viss ränta. Samtidigt som produktionen på så sätt höjes, så hopar sig kostnaderna för den i form av statlig skuldsättning.
För att kunna amortera sina skulder och betala sina räntor måste staten använda skattemedel eller ta nya lån. Eller med andra ord, de produkter som staten "köper", köps inte i egentlig mening, utan erhålles gratis; ty staten har inget annat att återgälda med än sin kreditvärdighet, vilken i sin tur inte har någon annan grund än statens förmåga att beskatta och att öka utbudet av kreditpengar. Hur kreditexpansionen än kommer till stånd, och hur man än handskas med den under expansionen av den av staten framkallade produktionen, så är en sak klar - att det enda sättet att lösa in statsskulden och räntan på denna är att skära ner de nuvarande och framtida inkomster, som skapas inom ekonomins privata sektor. Även om outnyttjad produktionskapacitet sätts i arbete genom statliga beställningar, så är "profiter" och "ackumulerat kapital" som uppstått på detta sätt endast bokföringsposter som måste relateras till statsskulden. De är inte verkligt profitskapande nya produktionsmedel, inte ens när den fysiska produktionsapparaten växer i takt med produktionsökningen. En förhållandevis snabbare ökning av den statligt framkallade produktionen än av den totala samhälleliga produktionen innebär en relativ tillbakagång för den privata kapitalbildningen. Tillbakagången döljs bakom ökningen av den produktion, som sker för statens räkning, och "profiterna" på denna produktion antar formen av fordringar på staten. I USA "expanderade den icke profitskapande sektorn relativt snabbt under 1930-talet som svar på den mängd av problem, som skapades av den stora depressionen, och mycket snabbt under 1940-talets första hälft på grund av kriget. Samtidigt som profitsektorn genomgick en dynamisk expansion under 1940-talets senare hälft, så hade den icke profitskapande sektorn vid decenniets slut vuxit förhållandevis mer under tioårsperioden än profitsektorn. 1950-talet fortsatte i samma stil: den icke profitskapande sektorn växte mycket snabbare än profitsektorn. ... Det är helt klart att den icke profitskapande sektorn sedan 1929 har vuxit förhållandevis snabbare än profitsektorn med avseende på den arbetsstyrka som är direkt sysselsatt och den nationalinkomst som produceras."[1]
De fordringar på staten som statsskulden utgör kan naturligtvis tillbakavisas. I så fall avslöjas de "profiter" som gjorts genom den statligt framkallade produktionen för vad de verkligen är, det vill säga helt imaginära. Även om detta en dag kanske inte går att undvika, kommer regeringar, som representerar det privata kapitalet, att uppskjuta denna dag så länge som möjligt, i synnerhet som ett tillbakavisande av skulderna inte av sig självt garanterar att den lönsamma kapitalackumulationen återupptages. Dessutom minskar inkomster och skulder långsamt men säkert i värde genom inflationen, en process som är oundviklig i samband med expansionen av den statligt framkallade produktionen genom underbalansering av budgeten.
Trots den "högkonjunktur" som varat länge i de industriellt avancerade länderna, finns det inte någon grund för att anta att kapitalproduktionen har övervunnit sina inneboende motsägelser genom de statliga ingripandena i ekonomin. Ingripandena visar på kapitalproduktionens ihållande kris, och tillväxten av den statligt bestämda produktionen är ett säkert tecken på privatekonomins fortsatta upplösning. För att kunna stoppa denna upplösning måste man hejda den omfattande expansionen av den statligt framkallade produktionen och återställa kapitalproduktionens förmåga att expandera av egen kraft - det innebär, kort sagt, att man måste vända den allmänna utvecklingstrend, som varit utmärkande för 1900-talets kapitalism. Då detta är synnerligen otroligt, måste staten fortsätta med att utvidga sina ekonomiska ingrepp i ekonomins privata sektor, och på så sätt löper den själv risken att bli förmedlaren av marknadsekonomins destruktion. I de fall där regeringen representerar privatkapitalet, kommer den att göra detta endast med största tveksamhet och mot en växande opposition från privatkapitalets sida. Denna tveksamhet kan vara nog för att förändra det synbara "välståndet" till en ekonomisk kris.
Det har alltid funnits motstånd mot statlig kontroll, vilket framgår av laissez-faire-ideologin, men den nuvarande objektiva konflikten mellan stat och affärsvärld är av annan karaktär på grund av att den statligt bestämda produktionen växer förhållandevis snabbare under den allmänna kapitalexpansionens förlopp. Den kvantitativa förändringen visar på en oönskad men likväl ofrånkomlig kvalitativ förändring, ty en långtgående statlig kontroll över ekonomin varslar om slutet för den privata företagsamheten. Denna objektiva motsättning mellan statlig kontroll och privat kapital är fortfarande skymd och framträder i stället som ett subjektivt samarbete mellan företag och stat i den till namnet marknadsbestämda ekonomin. Detta "samarbete" är möjligt endast på grund av att den statliga politiken fortsätter att vara underordnad storföretagens specifika behov. Men dessa behov motsäger samhällets allmänna behov, och de samhälleliga konflikter, som därigenom utlöses, kommer att övergå till konflikter om statens roll i de ekonomiska frågorna. De kommer alltså att leda till politisk kamp om regeringsmakten, där den ena sidan vill begränsa och den andra vill utvidga statens ingripanden i ekonomin.
Även om statens ekonomiska roll tycks vara att dela upp hela ekonomin i en "offentlig" och en "privat sektor", finns det i praktiken naturligtvis endast en ekonomi, i vilken staten gör ingripanden; ty det är inte statligt ägande utan statlig kontroll, som är utmärkande för blandekonomin. Man kan dessutom förvisso tala om ett omfattande och växande direkt statligt ägande, liksom det förekom ett statligt ägande under laissez-faire-kapitalismen. Men oavsett hur självförsörjande, likvida eller rent av lönsamma vissa statliga åtaganden är, så tar staten ändå en allt större andel av den privatproducerade rikedomen i anspråk.
Den nutida kapitalismens "blandkaraktär" är således endast skenbar, vilket beror på att den statligt framkallade produktionen stimulerar ekonomin som helhet. Det är uppenbart att offentliga arbeten och nonsens-produktion tar maskiner, material och arbete i anspråk. Produktionen höjs i allmänhet, eftersom de statliga initiativen skapar ytterligare marknader för alla kapital, som sysslar med produktion av sådana varor som ingår i den statligt framkallade produktionen, inklusive de varor som konsumeras av de arbetare som deltar i den. Men den statligt framkallade produktionens slutprodukt, som är ett resultat av en lång kedja av mellanliggande produktionsprocesser, har inte formen av en vara som kan säljas med vinst på marknaden. Det som ingår i dess produktion räknas som dess produktionskostnader, och de kan inte återfås i ett försäljningspris, ty det finns inte några köpare av offentliga arbeten och nonsensproduktion.
Men den dubbla ekonomin kommer med sin offentliga och privata sektor inte desto mindre att framstå som en "blandekonomi", som gynnar både det privata kapitalet och samhället i dess helhet. Fastän varje sektor går sin egen väg genom att den ena till skillnad från den andra är profitskapande, så är de inte desto mindre oskiljaktigt förbundna i den faktiska produktionen och marknadsprocessen. Ekonomin är alltså av praktiska skäl en "blandekonomi", även om den statligt framkallade produktionen inte kan utöka utan endast minska den totala samhälleliga produktionens totalprofit.
I laissez-faire-kapitalismen framträdde de enskilda arbetsprocessernas samhälleliga karaktär endast indirekt och svåråtkomligt i fluktuationerna i utbud och efterfrågan på marknaden. Bank- och kreditsystemets samt aktiebolagens tillväxt återspeglade på ett liknande indirekt och svåråtkomligt sätt en ökad "avprivatisering" av kapitalet. Men den möjliggjorde en expansion av produktionen, som låg bortom de splittrade privatägda företagens begränsningar och bortom de begränsningar som marknadsmekanismen innebar för enskilda kapitalenheters expansion. Det moderna finanssystemet har bland mycket annat centraliserat kontrollen över kapitalet, så att behovet av omedelbara profiter kan hållas tillbaka till förmån för åtgärder, som medför större profiter i framtiden. Men även här måste emellertid profiterna visa sig till slut. De "mäts" då i förhållande till det investerade kapitalet: om vinstanspråken inte kan tillfredsställas, bedöms investeringen som "improduktiv", även om den har skapat nya produktiva redskap.
Det är denna "föregripande" produktionsexpansion som kallas kapitalbildning. Det var den avtagande kapitalbildningen som fick Keynes och keynesianerna att rekommendera statliga ingripanden: staten skulle träda in i bilden så snart det privata kapitalet satte det nuvarande på spel genom att försumma framtiden. Då staten inte var knuten till specifika undergrupper inom kapitalet, som skulle avkasta sedvanlig profit, ansåg Keynes att den kunde förfoga över en produktion, som endast begränsades av de existerande produktiva resurserna. Därigenom skulle den endast ta vid där det privata kapitalet slutade. Den skulle inte i egentlig mening inkräkta på de privata intressena, vars begränsningar redan avslöjats genom de minskade investeringarna.
Sysselsättningen kan höjas när staten betalar ut mer pengar än vad den erhåller skattevägen. Detta är finansiering genom underbalansering, eller produktionsökning genom krediter. Egentligen behövs det inte, säger man, en regelbundet balanserad statlig budget. Under lågkonjunkturer bör staten arbeta med en underbalanserad budget, och under högkonjunkturer bör den eftersträva överskott genom att skattevägen dra mer pengar ur systemet. Detta överskott skall användas till inlösen av statsskulden. På så sätt skulle det fortfarande råda balans i budgeten, men den skulle spridas över en längre tidsperiod. Samtidigt skulle konjunkturcykeln planas ut, varigenom man kunde undvika alltför våldsamma deflationer eller inflationer. En rådande lågkonjunktur kunde hållas tillbaka på den framtida högkonjunkturens bekostnad. I stället för våldsamma fluktuationer mellan hög- och lågkonjunktur ville man ha en jämn och balanserad ekonomisk tillväxt.
Detta resonemang förbiser det förhållandet att endast en accelererad kapitalbildning kan skapa sådana betingelser som avses med uttrycket högkonjunktur, och att dessa betingelser - som en förutsättning - kräver djupa lågkonjunkturer med en omfattande destruktion av kapitalvärden. Keynes själv föreställde sig en stationär kapitalproduktion i den "mogna" kapitalismen, i vilken det finns varken låg- eller högkonjunktur i den traditionella bemärkelsen utan en ständig "kvasi-boom", skapad av staten, med en minskande kapitalbildning. De flesta av hans lärjungar förnekar emellertid kapitalproduktionens stationära tendenser. Men de framhåller att kapitalackumulationen inte bör "maximeras" utan "optimeras", det vill säga hållas inom de gränser, som passar den ekonomiska och sociala stabiliteten. Trots teorin så har emellertid erfarenheterna av underbalansering av budgeten visat att ingrepp i lågkonjunkturförloppet gör att den efterföljande kapitalistiska högkonjunkturen inte blir så gynnsam att den ger utrymme för budgetöverskott. Det har således inte förekommit någon omväxling mellan underskott och överskott utan endast en ackumulation av statsskulden.
"Då de årliga amorteringarna och räntorna på statsskulden måste täckas av statsinkomster," påpekade Marx, "ledde statsskulden med nödvändighet till uppkomsten av det moderna skattesystemet. Statslånen gör det möjligt för staten att finansiera extraordinära utgifter, utan att skattebetalarna omedelbart behöver känna av dem, men förr eller senare måste resultatet bli skattehöjningar. Å andra sidan tvingar de ständigt ökande skatterna regeringen att ta upp nya lån, varje gång den skall finansiera något större företag. Det moderna fiskaliska systemet, vars kärna är skatt på de nödvändiga livsmedlen, bär därför i sig självt fröet till automatisk skattestegring."[2] Då betingelserna är gynnsamma för privat kapitalackumulation kan emellertid underbalanseringen vara "till fördel" för den "nationella ekonomin". Så är det om de ifrågavarande aktiviteterna kan skapa eller förbättra betingelserna för en utvidgning av det nationella privatkapitalet. Som exempel kan vi nämna de extraordinära statliga utgifterna för internationella lån, kolonialisering eller krig, eftersom det är åtaganden, som ligger utanför den privata kapitalproduktionens egentliga jaktmarker, men som ändå tjänar dess intressen.
Kapitalet motsätter sig underbalansering, om den strider mot lönsamhetsprincipen till förmån för en större nationalproduktion, som inte tjänar kapitalets specifika behov. Keynesianerna hävdar naturligtvis att "lönsamhetskravet", som är avgörande när det gäller privata investeringar, inte är det enda man har att ta hänsyn till i fråga om offentliga investeringar. "En investering kan vara i högsta grad lönsam ur samhällelig synpunkt," säger man, "även om den inte ger något alls i direkt avkastning, men ändå leder till ökad realinkomst för samhället."[3] Och "när staten spenderar pengar, skapas det inkomster för de producenter man köper av. De inkomster, som skapats på detta sätt, resulterar i ett fortsatt spenderande av mottagarna, och detta skapar i sin tur inkomster för ännu fler så att totalinkomsten ökas med en summa som är ett flertal gånger den ursprungliga utgiftsökningen. 290 miljarder dollar i statliga utgifter (i USA) - som finansierades genom lån, som drivit upp statsskulden till dess nuvarande storlek - har således resulterat i ett bidrag, som är flera gånger större än denna summa, till vår nationalinkomst - kanske tusen miljarder dollar."[4]
Detta är "multiplikatoreffekten", det vill säga tankenatt en inkomstökning, som är ett resultat av statliga utgifter, leder till efterföljande inkomsteffekter, som uppgår till en summa som är mycket större än den ursprungliga utgiften. De mångdubbla återverkningarna på investeringarna beror på att den ökade sysselsättningen leder till ökade inkomster och större konsumtion. Tillverkarna av konsumtionsvaror får på så sätt större inkomster, med vilka de kan öka sin egen konsumtion, och sedan kan deras leverantörer i sin tur upprepa proceduren. På så sätt utlöser den inledande utgiften en kedjereaktion av ökade inkomster. Men människorna kommer inte att lägga hela sin inkomst på konsumtion. Storleken av den del de vill konsumera bestäms sannolikt av den rådande "konsumtionsbenägenheten". Om denna är låg, det vill säga om en relativt liten del av den nya inkomsten läggs på konsumtion, kommer multiplikatorförhållandet mellan förändringar i inkomst och investering också att vara lågt; och om konsumtionsbenägenheten är hög, kommer multiplikatorförhållandet mellan investering och inkomst också att vara högt. Eller med andra ord: ju mindre den höjning av sparandet är, som en ökad inkomst resulterar i, desto större blir multiplikatoreffekten.
Investeringarnas inkomstskapande effekt avtar i ökande grad, säger man, eftersom dess inkomstskapande förmåga "rinner bort" i form av sparande, skatter och utrikeshandel. Med en låg konsumtionsbenägenhet - vilket enligt de rådande ekonomiska teorierna är utmärkande för en högt utvecklad marknadsekonomi - är nyinvesteringarnas inkomstskapande effekt liten, varför det krävs ytterligare utgifter. Man väntar sig att statliga utgifter skall få företagarna att bibehålla eller öka sina egna investeringar. Statliga utgifter kommer således att skapa nya inkomster genom både konsumtion och privata investeringar, och den underbalanserade budgeten, som gjorde utgifterna möjliga, resulterar inte endast i en större nationalinkomst utan också i en större produktionskapacitet. Även om den inkomst, som skapades genom underbalansering, uppvägs av en ökning av statsskulden, förutsätter man att det nya sparande, som inkomstökningen leder till, i sin tur kommer att uppväga statsskulden. Man menar med andra ord att underbalanseringen kan finansieras med hjälp av det sparande, som den själv har skapat.
Genom att antyda att totalsumman av de efterföljande inkomstökningarna är större än det totalbelopp, som spenderats genom underbalansering av budgeten, skapar multiplikatorbegreppet (i analogi med penningens omloppshastighet) en illusion av att en bestämd inkomstökning kan föröka sig själv enbart genom att förflytta sig från en inkomstgrupp till en annan. Så förhåller det sig naturligtvis inte, lika litet som en förändring av penningens omloppshastighet innebär någon förändring av dess kvantitet eller av den varukvantitet som befinner sig i cirkulation. Samma penningkvantitet genomgår endast fler bytestransaktioner från varuform till penningform och vice versa.
De nya statligt framkallade investeringarna faller inte ner från himlen. De representerar i stället varuvärden i penningform som skall bytas mot andra varor. Om staten spenderar en miljard dollar, har denna summa antingen kommit in i form av skatter eller lånats på kapitalmarknaden. I båda fallen utgör summan ekvivalenten till tidigare producerade varuvärden. Under den orimliga förutsättningen att denna miljard dollar spenderas på konsumtion, måste dessa konsumtionsvaror redan finnas till, eller också måste de produceras för att transaktionen ska bli möjlig. Deras ägare, eller producenter, byter dem mot en miljard dollar. Om de i sin tur spenderar denna miljard på konsumtionsvaror, spenderar de endast i annan form vad de redan ägt och bytt mot en miljard till de ursprungliga köparna. Samma sak gäller för alla de efterföljande transaktionerna. I samtliga led måste varorna finnas eller produceras innan transaktionen blir möjlig. Det har inte skett någon inkomstförökning genom den ursprungliga spenderingen, även om det kan förekomma produktion av nya inkomster; och det är endast i den mån som den ursprungliga spenderingen leder till ökad produktion, som den kan öka inkomsten.
Alla investeringar, privata såväl som offentliga, höjer nationalinkomsten då de höjer nationalproduktionen. Kapital kan emellertid inte ackumuleras utom genom profiter: en produktionsökning som inte samtidigt innebär en profitökning kan inte öka kapitalet. Den statligt framkallade produktionen, som inte är beroende av lönsamhet, kan visserligen utvidga den totala samhälleliga produktionen, men den kan inte utvidga totalkapitalet. Det är emellertid troligt att en höjning eller ett upprätthållande av en given produktionsnivå, oavsett lönsamheten, kan hejda en nedåtgående trend och att den till och med kan medverka till att vända denna. Även om finansiering via underbalansering av icke lönsam produktion endast ökar den ekonomiska verksamheten för totalkapitalet, påverkar den lönsamheten för de enskilda kapital, som deltar i den statligt framkallade produktionen, och den medger ackumulation av räntebärande fordringar på staten. Detta kan skapa ett affärsklimat, som är mera gynnsamt för ett återupptagande av de privata kapitalinvesteringarna. Och då lågkonjunkturen utlöser nya strävanden efter att på nytt skapa betingelser för en högkonjunktur, kan de förenade statliga och privata ansträngningarna att vända en nedåtgående trend faktiskt lyckas. (Till en början var spendering via underbalansering faktiskt tänkt som en temporär och begränsad anti-depressionsåtgärd för att mildra det sociala eländet och hejda den ekonomiska tillbakagången, som även den uppfattades som en tillfällig händelse.) Då spendering via underbalansering minskar arbetslösheten och ökar produktionen, kan den under speciella betingelser framkalla en ökning av de privata investeringarna. Om det skulle ske, skulle totalinkomsten öka med mer än vad spenderingen via underbalansering kunde föranleda, men denna "förökning" skulle vara direkt hänförbar till de nya lönsamma investeringarna, och inte till den ursprungliga spenderingen.
Det har blivit nästan allmänt accepterat att använda spendering via underbalansering som "regulator" av den ekonomiska verksamheten, och den praktiseras inte bara av nödvändighet utan ofta också av övertygelse. Den kvarvarande tveksamheten inför spendering via underbalansering beror på att den innehåller ett element av omfördelning av inkomsten, eftersom den kanaliserar medel till icke profitskapande produktionssfärer. Även om den låga lönsamheten håller tillbaka investeringarna och dessa medel ändå får vila, så missbrukas de från kapitalistisk synpunkt inte desto mindre, om de användes för icke profitskapande åtaganden. Ty kapitalet fungerar endast som kapital så länge det avkastar profit.
Ju mer det totala samhälleliga kapitalet engageras i icke profitskapande produktion, desto mindre blir, oavsett profitkvoten, den totala profiten på totalkapitalet. Även om denna profit inte skulle vara större, om det inte förekom någon icke profitskapande, statlig spendering, så kan den inte öka genom sådan spendering. Av en större - både profitskapande och icke profitskapande - totalproduktion tillfaller nu en större del konsumtionssfären, och en i motsvarande grad minskad del kan omvandlas till kapital (kapitaliseras) i form av profitbärande tilläggskapital.
Den förändring av sysselsättningen, som den statligt framkallade produktionen medför, minskar totalkapitalets lönsamhet i förhållande till den totala samhälleliga produktionens storlek. Det är denna försämrade lönsamhet, som avspeglas i den växande statsskulden, och det är den senare som indikerar den privata kapitalbildningens tillbakagång, trots och på grund av den ökade produktionen. I den borgerliga teorin är bruttonationalprodukten, eller den totala efterfrågan, liktydig med summan av konsumtion, investeringar och statlig spendering. Statlig spendering via underbalansering ingår emellertid inte i den verkliga samlade efterfrågan, eftersom den utgör en medveten politik, som syftar till produktion utöver denna efterfrågan. Enskilda affärsmän bryr sig förvisso inte om vilken slags efterfrågan de tillfredsställer. För dem spelar det ingen roll om den härstammar från statlig eller privat spendering. Inte heller bryr sig kreditgivarna om huruvida deras lån lämnas till privata företagare eller till staten, så länge deras lån är säkra och ger en tillfredsställande ränta. Och för den enskilde spelar det ingen roll, om han är anställd av staten eller av ett privat företag, om han producerar varor för marknaden eller för "offentlig konsumtion". I praktiken görs det ingen skillnad mellan ekonomins offentliga och privata sektorer, och i dem båda är alla transaktioner penningtransaktioner, som skymmer deras bakomliggande samhälleliga innebörd. Från den enskildes synpunkt kan statligt framkallad produktion vara lika vinstgivande och viktig som produktion för marknaden, och statsskuldens tillväxt framstår för honom som ackumulation av privata fordringar på staten som är likvärdiga med ackumulation av pengar och kapital.
Spendering via underbalansering betyder spendering av pengar som flutit in genom försäljning av statsobligationer. Liksom konsumtion över huvudtaget utökar den "offentliga konsumtionen" inte kapitalbildningen. Den höjer emellertid statsskulden. Kostnaderna för skulden, det vill säga räntan till obligationsinnehavarna, måste komma från de profiter, som skapas inom den relativt sett minskande privata sektorn. Ränteutbetalningen innebär att en del av profiterna överförs från produktivt kapital till lånekapital. Men medan räntan i den privata kapitalproduktionen alltid är en del av den realiserade profiten, har den ränta som betalas till innehavarna av statsobligationer inte någon sådan profitmotsvarighet, eftersom denna ränta betalas på kapital, som inte avkastar någon profit. Den växande statsskulden och räntan på denna kan inte relateras till totalinkomsten, som bestäms av både den offentliga och privata produktionen, utan endast till den del, som inte förts in i ekonomin genom underbalansering av budgeten. Den andra delen faller utanför ekonomin som ett profitproducerande system. Den ökar inkomsten, men då den inte är profitskapande frambringar den inte någon beskattningsbar inkomst, och därför kan den inte betraktas som en kompenserande faktor gentemot statsskulden.
Vad innebär det i praktiken att staten för samman arbete och vilande kapital för produktion av varor, som inte förs ut på marknaden. Skatterna är en del av de inkomster, som realiserats genom transaktioner på marknaden. Om de tages från kapitalet, reducerar de dess profiter, oavsett om dessa profiter skulle ha konsumerats eller återinvesterats i form av tilläggskapital. Om inte, skulle det vilande kapitalet i penningform existerat som privat penninganhopning. I denna form kan det inte fungera kapitalistiskt. Men det kan det inte heller om staten tar det för att finansiera icke profitskapande produktion av offentliga arbeten och statliga utgifter. I stället för en i kapitalistiskt avseende oanvändbar penninganhopning har vi alltså en i kapitalistiskt avseende oanvändbar produktion av varor och tjänster. Det finns emellertid en skillnad: utan beskattning skulle kapitalisterna vara i besittning av en penninganhopning, men med beskattning för offentlig spendering av kapital "exproprieras" faktiskt kapitalet i en utsträckning som är lika stor som den möjliga penninganhopningen.
När de skatter, som tagits av kapitalet, används för statliga utgifter, flyter de tillbaka till kapitalisterna i form av statliga beställningar. Den produktion, som dessa beställningar resulterar i, betalas med de skatter som tagits av kapitalisterna. När kapitalisterna får tillbaka sina pengar genom statliga beställningar, förser de staten med en motsvarande mängd produkter. Det är denna produktmängd som staten "exproprierar" av kapitalet. Storleken av denna mängd bestämmer den omfattning i vilken produktionen inte längre är kapitalproduktion, och produktionens tillväxt genom beskattning anger det kapitalistiska systemets tillbakagång som ett profitbestämt privatkapitalistiskt system. Det är inte bara det att denna typ av produktion inte är profitskapande; den är möjlig endast på grund av att en del av den totala samhälleliga produktionen fortfarande är så lönsam, att den kan betala skatter, som är tillräckligt stora för att det ska gå att utvidga den statliga produktionen genom beskattning. Med den avtagande lönsamheten blir det allt svårare att utvidga produktionen på detta speciella sätt.
Men staten kan låna ytterligare medel. Även dessa medel flyter tillbaka till kapitalisterna i form av betalning av produktion som beställts av staten. Utgifterna för den statligt framkallade produktionen växer, delvis i form av en ökad statsskuld. Skuldökningen anses vara ofarlig så länge nationalinkomsten ökar snabbare än skulden. Statsskuldens tillväxt jämförs därför vanligtvis med nationalinkomstens tillväxt för att styrka påståendena att finansieringen via underbalansering kommer att åtföljas av stigande nationalinkomst. Dessa påståenden vilar emellertid på ett underligt sätt att föra räkenskaper, ty som vi redan sagt kan den växande statsskulden inte relateras till den totala nationalinkomsten, utan endast till den del av denna, som inte förts in i ekonomin av staten. Genom att räkna en utgift som inkomst skapar man illusionen att den växande statsskulden neutraliseras av en växande nationalinkomst.
Om inte statsskulden inlöses genom utökade inkomster inom ekonomins privata sektor, det vill säga genom inkomster som skiljer sig från dem som staten fört in i ekonomin, så förblir den "inkomst" som har sitt ursprung i statliga utgifter, åtminstone vad berör kapitalet, ingenting annat än just en statsutgift. Utnyttjandet av privatägda produktionsresurser för icke profitskapande ändamål innebär en partiell "expropriation" av kapital. Det "exproprierade" kapitalet kan inte längre fungera för egen räkning, men det avhåller inte kapitalisterna från att kräva ersättning för att staten utnyttjar deras produktiva resurser, även om möjligheten att inlösa statsskulden är beroende av privatkapitalets framtida lönsamhet. Om denna lönsamhet inte går att förverkliga, kan skulden inte återbetalas, vilket innebär att dagens ökade inkomster blir morgondagens förluster.
Ekonomins privata sektor måste beskattas på grund av statens aktuella behov och på grund av kostnaderna för statsskulden. En större del av dess profiter går till skatter, och en i motsvarande grad mindre del kan omvandlas till kapital. Spendering via statliga utgifter genom underbalansering tillgreps i första hand på grund av otillräcklig kapitaltillväxt. Den kan visserligen inte öka denna tillväxt, men den kan öka den icke profitskapande produktionen. Skattehöjningen möjliggörs genom ökad produktivitet, vilken nu snarare befrämjar den statligt framkallade produktionen än den privata kapitalackumulationen. I stället för att omvandlas till kapital försvinner nu en växande del av den samhälleliga profiten i ökade statliga utgifter.
Om produktivitetsökningen inte åtföljs av en påtaglig expansion av det privata kapitalet, höjer den endast kapaciteten för icke profitskapande, statligt framkallad produktion, det vill säga statens förmåga att beskatta och låna. Hur mycket kan staten låna och ta in i skatt? Naturligtvis inte hela nationalinkomsten. Ändå har de icke profit skapande sektorerna inom ekonomin vuxit oavbrutet i alla kapitalistiska länder. I till exempel USA steg den från 12,5 procent av bruttonationalprodukten 1929 till 27,3 procent 1963. Om denna trend fortsätter, måste det komma en tid då den icke profitskapande sektorn är lika stor som den profitskapande och därmed hotar den senares existens. Det måste därför finnas en gräns för den icke profitskapande sektorns expansion. När denna gräns är nådd, måste finansiering via underbalansering och statligt framkallad produktion upphöra som motåtgärder mot de sociala konsekvenserna av den avtagande ackumulationen. Den keynesianska lösningen kommer att framstå som en pseudo-lösning, vilken endast kan uppskjuta men inte hindra det motsägelsefyllda förlopp för kapitalackumulation som förutsagts av Marx.
Statligt framkallad produktion är således begränsad av den privata profitproduktionens egna begränsningar. Att förändra denna situation genom långtgående ingripanden i ekonomin skulle kräva en vilja och förmåga hos staten att bryta ner det privata kapitalets dominans och att ta över kontrollen över ekonomin i dess helhet. Det är därför som en fortsatt snabb tillväxt av skatter och nationalskuld betraktas med viss skepsis även av dem som förespråkar kompenserande fiskala åtgärder. Men så länge de statliga utgifterna enbart påverkar outnyttjade produktiva resurser och inte den mängd arbete och kapital, som det fortfarande är lönsamt att hålla i verksamhet, föredrar man en icke profitskapande produktion framför den ekonomiska depression som annars skulle vara för handen. Man antar förhoppningsfullt att finansiering genom underbalansering alltid kommer att utgöra en mindre del av den totala samhälleliga produktionen, ett stöd åt snarare än ett hinder för en fortsatt expansion av det privata kapitalet. Men att begränsa den statligt framkallade produktionen för att inte förstöra den marknadsstruktur, som det är meningen att den ska skydda, innebär naturligtvis en begränsning av de statliga ingripandenas effektivitet, och att den kapitalistiska utvecklingen förr eller senare utsätts för konjunkturcykelns skiftningar och kanske också för ett permanent kristillstånd.
Som vi tidigare påpekat, trodde Keynes att de förhållanden som rådde före kriget skulle återvända efter krigsslutet; han dog innan hans förslag för full sysselsättning tillämpades av regeringarna efter kriget. Det sätt, på vilket man omsatte hans teori i praktiken, skulle kanske inte ha fallit honom i smaken. Men praktiken visade att det genom statliga initiativ går att höja sysselsättningen även i den "mogna" kapitalismen. Det har emellertid förekommit korta lågkonjunkturer (eller recessioner som de kallas nuförtiden) efter krigsslutet, och den fulla sysselsättningen har varit undantag snarare än regel. Det har givit upphov till stor försiktighet och ofta förekommande varningar om att "alla strukturella förändringar och pris- och produktionsförändringarnas nya utseende inte får leda oss till den förhastade slutsatsen att den gamla /konjunktur/cykeln försvunnit".[5] Enligt den keynesianska uppfattningen beror lågkonjunkturernas återkomst naturligtvis på att statsmakterna inte tillämpar de keynesianska botemedlen med tillräcklig kraft, framför allt när det gäller att öka konsumtionsbenägenheten genom en planerad omfördelning av inkomsterna till de fattigare klassernas förmån. Man lägger ständigt fram förslag för att stärka den så kallade "inbyggda stabilisatorn", det vill säga penning- och skattepolitiska motåtgärder mot en begynnande ekonomisk obalans, vilket skulle höja den samhälleliga efterfrågan och sysselsättningen.
Det finns två falanger inom den keynesianska ekonomin, en konservativ och en radikal. Keynesianska ekonomer, som inte befinner sig inne i departementen, brukar i allmänhet förespråka fler nyttiga offentliga arbeten genom ökade statliga utgifter och en generell höjning av levnadsstandarden till dess full sysselsättning är uppnådd - även om detta skulle innebära statliga ingripanden i en omfattning som annars endast förekommer under krig. Keynesianska ekonomer inom departementen ansluter sig i regel till samma målsättning, men de hoppas kunna förverkliga den med mindre drastiska medel, det vill säga genom statliga åtgärder som stärker snarare än försvagar den privatkapitalistiska ekonomin. De radikala keynesianerna tycks betrakta staten som en självständig neutral kraft, som endast har till uppgift att ägna sig åt samhällets välfärd och som bör vidtaga passande åtgärder i detta syfte. Men staten har naturligtvis inte för avsikt att ändra på de rådande samhälleliga förhållandena, och därför kommer den inte heller att företa sig någonting, som pekar i riktning mot den "socialisering" som de "radikala" keynesianerna drömmer om.
De som ställer krav på en höjning av låginkomstklassernas köpkraft bortser från det faktum att den "mogna" kapitalismen, även i form av blandekonomi, fortfarande är ett profitproducerande ekonomiskt system. Samtidigt som det är sant att detta systems faktiska eller potentiella produktionskapacitet tillåter en "överflödsproduktion", så förblir det med avseende på dess profitbehov en "bristekonomi". Då produktionen av nyttiga ting under kapitalismen endast är ett nödvändigt medium för profitproduktionen och kapitalets utökning, mäts systemets framgång eller misslyckande inte i bristen eller överflödet på varor, utan i profit- och ackumulationskvoten.
Löner är "produktionskostnader". Varje löneökning som sker utan en motsvarande ökning av arbetsproduktiviteten innebär minskad lönsamhet för kapitalet. Lönerna stiger under kapitalismen, men endast under betingelser med snabb kapitalbildning. Kapitalbildningen representerar ett produktionsöverskott utöver konsumtionen. Den kan leda till ökad konsumtion, vilket också i regel sker, men konsumtion kan inte själv leda till kapitalbildning. Varje kapitalenhet, stor som liten, måste försöka hålla sina produktionskostnader så låga som möjligt för att kunna uppnå största möjliga profit. Extraprofiter, som uppnås genom monopolisering och pris manipulation, leder till ökad konkurrens mellan de mindre privilegierade kapitalenheterna och överför profiter från de svagare till de starkare. Även om en partiell frigörelse från konkurrensen frigör vissa företag från den ständiga och pressande oron för produktionskostnaderna, så förstärks denna oro för de andra företagen. På lång sikt kommer naturligtvis den minskade lönsamheten för de mera konkurrenskraftiga företagen även att minska den profitmängd, som kan överföras till de mindre konkurrenskraftiga kapitalen. Så länge konkurrensen är förhärskande, kommer den att ha produktionskostnaderna som sin medelpunkt, och den kommer därmed att bestämma lönerna i så måtto att de inte kan vara större än vad som är förenligt med ett företags lönsamhet. I den mån som större lönsamhet uppnås genom profitöverföringar via marknads- och pris mekanismen, baseras högre löner inom några företag på i motsvarande grad lägre löner inom andra. Liksom den totala samhälleliga profiten inte kan höjas genom en "ojämn" profitfördelning, förblir den totala lönesumman oförändrad vid varje given tidpunkt, oavsett hur lönerna sedan kan vara fördelade mellan olika grupper av arbetare.
För att staten ska kunna fastställa lönerna måste den också kunna bestämma profiterna och vice versa. Båda är lika omöjliga (bortsett från beskattning) inom marknadsekonomin, oavsett om den är blandad eller ej. Att kräva högre konsumtionsbenägenhet genom högre löner är det samma som att kräva att marknadsekonomin ska upphöra. Om kravet togs på allvar, skulle det behövas centraliserad kontroll av hela ekonomin och planerade beslut om produktion, konsumtion och expansion. I avsaknad av detta kommer konsumtionsbenägenheten att variera med förmågan att ackumulera kapital. Det är därför som statligt styrda löneökningar inte hör till blandekonomins "inbyggda stabilisatorer", och det är också därför som det alltid är den lägsta lönen som bildar normen vid lagstiftning om minimilöner.
Varje ökning av konsumtionsbenägenheten, som uppnås genom omfördelning av inkomsten till de fattigare klassernas förmån, borde kunna avläsas i inkomststatistiken. Det är nu allmänt accepterat att i den för-keynesianska ekonomin förblev fördelningen av inkomsterna oförändrad trots stigande löner. Man hävdar emellertid att det i den keynesianska ekonomin finns en tendens till en inkomstfördelning, som gynnar de fattigare klasserna. Denna statistiska tendens hänför sig till den så kallade realprodukten, vilken är den del av bruttonationalprodukten, som bildar den faktiskt disponibla inkomsten för konsumtion och sparande. I vissa länder har den inkomst, som tillfaller kapitalistklassen i dess helhet, minskat i förhållande till den del som tillfaller arbetarklassen. Eftersom kapitalisterna på grund av kapitalets koncentrationsprocess nu är förhållandevis färre, och det därför finns fler lönarbetare och tjänstemän, är detta inte förvånande; i synnerhet inte då det råder nästan full sysselsättning. Denna statistiska förändring av den disponibla inkomsten från "kapital" till "arbete" säger inte mycket om förhållandet mellan profit och löner, och detta desto mindre som minskningen av kapitalisternas inkomstdel i viss utsträckning beror på att de på olika sätt undviker att deklarera alla sina inkomster. För att inte utdelningarna ska försvinna i form av skatt, återinvesterar de dem hellre, i förhoppning om att kunna ta igen "förlusten" av den direkt disponibla inkomsten vid en mera gynnsam tidpunkt. Amerikanska undersökningar av inkomstfördelningen har avslöjat att fastän lönerna har ökat, så har fördelningen av nationalinkomsten mellan de olika klasserna inte förändrats. Förändringar har skett bland höginkomsttagarna, vilket i vissa avseenden otvivelaktigt är en återspegling av den offentliga sektorns expansion på den privata sektorns bekostnad. Trots dessa förändringar, och med avseende på den totala samhälleliga produktionen, både privat och offentlig, blir klyftan mellan produktion och konsumtion större och inte mindre. Eftersom en växande del av den samhälleliga produktionen är av icke profitskapande natur, framstår den minskade privata kapitalproduktionen som en skenbar omfördelning av inkomsterna, en omfördelning som inte leder till ökad konsumtionsbenägenhet, minst av allt genom höjda löner.
Sociallagstiftning, såsom arbetslöshetsförsäkring, pensionsförsäkring och sjukförsäkring, tillskrives också den rådande keynesianska andan, även om de flesta av dessa reformer genomfördes under den för-keynesianska laissez-faire-ekonomin. Dessa reformer har ingenting att göra med omfördelning av inkomsten, även om vissa intressegrupper i en del länder fortfarande bekämpar dem i tron att de är anti-kapitalistiska. Lagstiftningen är "social" endast i så måtto att det är fråga om lagstiftning, och att den av det tecknet att döma stödjer den allmänna trenden mot ökad statlig kontroll över samhällslivet. Den höjer inte inkomsten för arbetarna, ty arbetarna betalar mycket mer i skatter och avgifter för olika socialförsäkringar än vad som betalas ut i form av sådana försäkringar, i till exempel USA "har de socialpolitiska bidragen inte förändrat den ojämna inkomstfördelningen. Inte heller har de höjt levnadsstandarden för låginkomstklasserna mer än vad som varit fallet om de inte behövt betala federala skatter."[6]
Eftersom den privata företagsamhetens lönsamhetsprincip utesluter en fördelning av merprodukten via lönesystemet, ökar merproduktionen i form av nonsensproduktion. Det statliga produktionsstödet består i förs ta hand av "försvarskostnader", "militär kapitalbildning" och icke profitskapande ansträngningar, såsom kärn- och rymdteknologi, vilka knappast kan tillämpas på andra områden och inte direkt kan utnyttjas kommersiellt. Detta slag av produktion omdirigerar arbete, material och maskiner till produkter som fyller militärpolitiska funktioner. Om dessa produkter inte kommer till användning, har de ingen funktion alls. En sådan produktion leder varken till en utökning av det profitproducerande kapitalet eller av det allmänna välståndet, till skillnad från andra offentliga arbeten, såsom skolor, parker, vägar, etc. Eftersom en så stor del av den statligt framkallade produktionen tjänar nationens påstådda "försvarsbehov", träder militären in i bilden som en tredje partner i beslutsprocessen över de offentliga medlen, en partner som inte bara verkar inom den militära utan också inom den industriella sfären. Förekomsten av ett "militärindustriellt komplex" återspeglas i det faktum att toppskikten inom industri och handel i stor utsträckning befolkas av personer med militärt förflutet. Och i likhet med staten och de privata företagen har militären intresse av att behålla den rådande korporativa strukturen inom ekonomin och av att denna ekonomi fortsätter att vara lönsam även under betingelser med relativ kapitalstagnation.
[1] E. Ginzberg, The Pluralistic Economy, s. 195.
[2] Kapitalet, I, s. 665/784.
[3] W. H. Beveridge, Full Employment in a Free Society, s. 401.
[4] A. P. Lerner, Everybody's Business, New York, 1964, s. 112.
[5] E. Lundberg, red., The Business Cycle in the Post-War World, New York, 1955, s. XV.
[6] G. Kolko, Wealth and Power in America. New York, 1961, s. 39.