Paul Mattick

Marx och Keynes -
blandekonomins gränser

1969

Original titel: Marx and Keynes. The Limits of the Mixed Economy
Publicerat: 1969
Översättning: Nisse Sjödén
Digitalisering: Jonas Holmgren

Kapitel 13

KAPITALISMENS "OMVANDLING"

I sin värdering av Keynes arbete har ekonomerna kommit att "skilja de problem han ställde från de speciella lösningar han förde fram. Dessa lösningar kan alla förändras, förkastas eller ersättas", sades det, "men hans arbete var ändå revolutionärt genom att han ställde problem och visade på möjligheten av en viss lösning, som skiljde sig från den lösning, som tidigare varit den accepterade och som därför inte heller underkastats förnyad granskning".[1] Här lyckades Keynes "där tidigare kättare hade misslyckats, vilket delvis berodde på att tiden var mogen för att ta emot hans idéer".[2] Även om Keynes "stagnationsteori var ett modernt uttryck för vissa element, som betonats i Marx 'sammanbrottsteori', såsom kronisk underkonsumtion, allmän överproduktion och den långsamt fallande profitkvoten, så består ändå den viktiga praktiska skillnaden mellan dem i att Keynes försökte förändra laissez-faire-kapitalismen genom 'medvetna statliga åtgärder', medan Marx dogmatiskt avfärdade alla sådana statliga åtgärder med att de oundvikligen och alltid gynnade 'kapitalistklassen' i stället för ekonomin i dess helhet".[3] Kanske var det därför som "Keynes accepterades av en del ekonomer, vilka skyggade inför de marxistiska implikationer, som den stora depressionen tycktes peka på". Även om "Marx föregrep Keynes", så kunde dessa ekonomer inte bli marxister, eftersom marxismens "misantropiska hållning till västvärldens kultur inte är någon särskilt bra grogrund för en karriär för ekonomerna i väst".[4]

Det är den statsorganiserade, eller "keynesianska" aspekten av dagens kapitalism, vilken, genom att tjäna som en försenad men oundviklig kritik av den gamla kapitalismen, samtidigt har som funktion att vederlägga marxismen. Även om man medger att "de rörelselagar som Marx modell för kapitalismen avslöjade fortfarande kan skönjas i den amerikanska kapitalismen", så vidhåller man likväl att dessa lagar nu "kontrolleras med hjälpmedel, som har sitt ursprung i sociala attityder som han inte kunde föreställa sig".[5] Det är inte bara amerikanerna utan också européerna som hänvisar till en förändrad kapitalism: Även om "vi fortfarande vanligtvis kallar England och Frankrike för kapitalistiska länder", säger man, "är de inte längre kapitalistiska i den bemärkelse som Marx och hans samtida menade".[6] Enligt denna uppfattning var det Keynes som bistod den kapitalistiska metamorfosen och som gav "det största enskilda bidraget till tekniken för en demokratisk omvandling. Därmed kunde han anvisa människorna i väst en väg framåt, som inte ledde till ett totalt klasskrig - ett krig som löntagarna i väst skyggar inför, nu när de sett hur våldsamt det är."[7] Keynesianismen hälsas således inte bara som kapitalets räddare utan också som arbetets.

Det är naturligtvis sant att dagens kapitalism skiljer sig från den som Marx analyserade. Han förutsåg inte alla faktiska förändringar. Kapitalismens omvandling var inte bara ett ekonomiskt utan också ett samhälleligt och politiskt resultat av den konkurrerande internationella kapitalackumulationen, vilken har lett till två världskrig och ett flertal revolutioner, och som därför också har lett till en snabbt växande, eller till och med total, statlig kontroll över de nationella ekonomierna. Även om Marx hade förutsett detta händelseförlopp, skulle det inte ha påverkat hans ekonomiska teori. Ty dessa händelser är politiska reaktioner på ekonomiska krissituationer. Marx var medveten om kapitalproduktionens grundläggande motsägelser och övertygad om att dess expansion och utbredning endast kunde utvidga och skärpa dem, och därför var han inte lika intresserad av att spekulera om kapitalismens uthållighet som av att utveckla en revolutionär kraft för att göra slut på den.

Marxismens firade "misslyckande" är inte ett misslyckande för den ekonomiska teorin, utan snarare för de samhälleliga och politiska förväntningar, som var grundade på den. Naturligtvis är det även ett "misslyckande" för den ekonomiska teorin i så måtto att dess tillämpning på verkligheten ledde till en underskattning av kapitalismens förmåga att undergå förändringar. Men ingen förnuftig person kan kräva att Marx skulle förutse den faktiska samhälleliga och ekonomiska utvecklingen i alla dess konkreta manifestationer. Och i den mån det går att med någon säkerhet förutse den socio-ekonomiska utvecklingen, så gjorde Marx ganska väl ifrån sig, vilket framgår av keynesianismens uppkomst. I den keynesianska formuleringen accepteras Marx upptäckter i det tysta och samtidigt "botas" de genom medvetna ingripanden i marknadsmekanismen.

Marx var inte en social reformator som ville förbättra och vidmakthålla de rådande produktionsförhållandena. För honom hade inte kapitalismen någon framtid, eftersom dess omvandling redan var ett iakttagbart fenomen. Dess expansion var det samma som dess förfall, när man betraktade den från revolutionär i stället för konservativ ståndpunkt. På teorins område såg han det som sin uppgift att klarlägga kapitalutvecklingens allmänna trend vid en tid, då den trädde in i sitt internationella skede, och inte i första hand att förklara de ständigt växlande politiska handlingarna på hans tid.

Det framtida skeendet kan förutses endast på basis av nuvarande kunskap, och dessa förutsägelser är möjliga endast under förutsättning att ett känt mönster för den tidigare utvecklingen även kommer att gälla i framtiden. Det behöver det ju inte göra. Men den förefintliga kunskapen borgar för vissa förväntningar och leder således till åtgärder, vars resultat kommer att bekräfta eller förkasta dessa förväntningar. Med den historiska utvecklingens tidigare mönster i åtanke och på basis av sina egna erfarenheter var Marx säkerligen förvissad om att kapitalismens utveckling skulle leda till dess egen upplösning, eftersom den skapade ett revolutionärt proletariat. Han övervägde aldrig möjligheten att åtgärder från statens sida skulle ge kapitalismen ett "andra liv". Inte heller kunde han föreställa sig att "marxismen" kunde omvandlas till en ideologi i statskapitalismens tjänst, vilken med politiska medel påskyndade de koncentrations- och centraliseringstendenser, som finns inneboende i den konkurrerande kapitalackumulationen. Marx politiska förväntningar har hittills inte infriats. Själva förekomsten av en modifierad kapitalism och frånvaron av en revolutionär arbetarklass tycks vederlägga hans politiska teorier.

Vid sekelskiftet förelåg det två parallella trender - det ökade objektiva "församhälleligandet" av det borgerliga samhället och det ökade subjektiva "förborgerligandet" av arbetarrörelsen. När det visade sig möjligt att förbättra arbetarnas villkor inom kapitalismens ramar, förvandlades den en gång radikala arbetarrörelsen till en institution som även den stödde ett samhälleligt status quo. Ur arbetarrörelsens egna erfarenheter växte idén fram att det var möjligt att gradvis, genom reformer, omvandla kapitalismen till en slags "socialism". I mindre förfinad form föregrep fabianismen och den marxistiska revisionismen den keynesianska teorin. Och nu är det denna teori som utgör den reformistiska arbetarrörelsens ideologi. I mer än ett avseende, sades det, bestod den politiska betydelsen av Keynes bok "i att den på varje punkt, utan ett enda undantag, står i fullständig överensstämmelse med Labours politik i det här landet /England/, och, vilket är än viktigare, att den i lämpliga ekonomiska former uttrycker det som hela tiden legat implicit i Labours inställning".[8] Även om detta går tvärt emot Marx revolutionära förväntningar, så stämmer det överens med hans tes att de existerande socio-ekonomiska betingelserna bestämmer den härskande ideologin.

Även om Marx inte intresserade sig för tänkbara modifieringar av det kapitalistiska systemet genom statlig kontroll, så förnekar hans ekonomiska teori inte möjligheten av sådana ansträngningar. Naturligtvis är det möjligt att ingripa i den ekonomiska processen med politiska medel. Kriget är ett exempel på detta, liksom Marx teori för den samhälleliga revolutionen. Vad som var viktigt för Marx var analysen av kapitalutvecklingen - en analys som förutsatte att det inte förekom några ingripanden i den fetischistiska ackumulationsprocessen. Endast då var det möjligt att blottlägga kapitalismens inneboende motsägelser och begränsningar. Marx teori förnekar inte att det går att skapa full sysselsättning antingen genom statligt framkallade investeringar eller genom en ökning av konsumtionsbenägenheten. Den diskuterar helt enkelt inte sådana manövrer. De kan naturligtvis vidtagas under förutsättning att ingen av dem utövar ett skadligt inflytande på de existerande samhälleliga klassförhållandena.

Det var också Keynes fullt medveten om. "Bortsett från nödvändigheten av central kontroll i syfte att uppnå anpassning mellan konsumtions benägenheten och lockelsen att investera," skrev han, "finns det sålunda inga andra skäl för socialisering av det ekonomiska livet än de som redan tidigare funnits."[9] Eftersom Keynes stödde de rådande samhällsförhållandena, såg han "inget skäl till att antaga, att det nuvarande ekonomiska systemet på något allvarligt sätt felaktigt använder de produktionsfaktorer, som faktiskt är i användning." Systemet hade misslyckats endast när det gällde "bestämmandet av sysselsättningens volym, ej i fråga om dess inriktning".[10] I och med att de keynesianska ingripandena i ekonomin endast påverkar produktionsvolymen, måste de med nödvändighet "anpassa" produktion och konsumtion till "investeringarna". Denna "anpassning" kan inte upphäva "paradoxen med fattigdom mitt i överflödet", och det är inte heller dess uppgift. Det är av just denna orsak som ingripandena är "operationella", eftersom de fortfarande ligger i linje med den kapitalistiska produktionens allmänna tendens att "ackumulera kapital för ackumulationens egen skull".

I motsats till Keynes uppfattade Marx kapitalismen som ett irrationellt samhälleligt produktionssätt. Men eftersom det inte finns några ekonomiska processer, som är oberoende av mänsklig verksamhet, kallade han den kapitalistiska irrationaliteten för ett fetischistiskt beteende. Det är kapitalets fetischistiska självförökning som bestämmer produktionens volym och inriktning. Samhällelig kontroll över ekonomin borde innebära att man medvetet fastställer både produktionens volym och dess inriktning. Det skulle emellertid utgöra en radikal förändring av de rådande samhällsförhållandena, som ju är baserade på att den arbetande befolkningen på grund av värdeproduktionen får en underordnad ställning. Genom att kräva att produktionens volym men inte dess inriktning skulle underställas den statliga planeringen, visade Keynes att han inte var intresserad av att förändra de rådande klassförhållandena utan endast att undanröja de farliga tendenser, som dessa förhållanden leder till i kristider.

Ingripanden i ekonomin har påtvingats de kapitalistiska staterna av omständigheter som legat utanför deras kontroll. Dessa ingripanden pekar inte mot någon reformerande tendens i kapitalismen. Vad de avslöjar är att systemet finner det allt svårare att lösa kapitalistiska problem med renodlat kapitalistiska medel. I en konsekvent kapitalistisk ideologi skulle "den nya ekonomin" inte sluta i framgång utan i misslyckande. Statliga ingripanden kan förvisso uppskjuta eller dämpa en kris, men behovet av sådana ingripanden vittnar endast om hur allvarlig krisen är.

Med makten att föra in lågkonjunkturen på ett sidospår följer också makten att kontrollera högkonjunkturen, och "konjunkturcykeln" kan nu framstå som en utvidgning eller inskränkning av den av staten framkallade produktionen. Då en minskning av den privata kapitalexpansionen kan kompenseras med statligt framkallad produktion, kan den senare skäras ned när de privata investeringarna ökar. Statligt framkallad produktion kan till och med understödja den ekonomiska tillväxttakten. Det kan uppstå "högkonjunkturer" som är mera imponerande än de som skapades under laissez-faire-betingelser, och varken kapital eller stat visar något intresse av att ändra på detta tillstånd så länge det varar. Den senare tidens ekonomiska historia har under alla förhållanden visat på möjligheten av en "blomstrande" utveckling i blandekonomierna.

En ohämmad privat kapitalackumulation genom konkurrens förutsätter en så kallad fri världsmarknad och att kapital och arbetskraft får röra sig fritt mellan alla länder och inom dem. Fastän det aldrig har rått sådana förhållanden, så fanns det något som påminde om dem under kapitalismens laissez-faire-stadium. Detta stadium prisades då som det kapitalistiska tillståndet i sig. I verkligheten var det emellertid endast fråga om en tillfällig monopolisering av industriproduktionen och världsmarknaden till ett fåtal länder, och därigenom skedde det i dessa länder en snabb och omfattande kapitalackumulation. Deras monopolställning bröts ofta med medel som inte hörde till marknaden, såsom statliga bidrag, tullskydd och krig. Eftersom det inte är ett abstrakt kapital som konkurrerar om världsmarknaderna, utan bestämda nationella kapital, antar deras ekonomiska tävlan formen av kamp om politisk makt. Den strikt ekonomiska konkurrensen var möjlig endast inom landet, och inte ens där har den någonsin varit "ren".

Kapitalackumulationen utvidgar världsmarknaden och bestämmer dess karaktär. Men ackumulationsprocessen avbryts eller bromsas upp av otillräcklig lönsamhet. Denna bristande lönsamhet har konkreta orsaker, och med kapitalismen som ett världsmarknadssystem bestäms de konkreta orsakerna av såväl världsekonomins som de enskilda kapitalistiska ländernas struktur. Kapitalproduktionens nationella och anarkiska karaktär gör det svårt att upptäcka några bestämda konkreta orsaker till kapitalstagnationen. Det som förefaller vara "orsaken" till depressionen, är endast ett resultat av orsaker, som inte går att upptäcka på empirisk väg. Den enskilde kapitalisten upplever lågkonjunkturen som en minskad efterfrågan på hans varor. Den enskilda nationen erfar den i form av produktionsminskning förorsakad av krympande marknader, och den försvarar sig mot utländsk konkurrens genom att försöka trygga och utvidga sina egna marknader på andra nationers bekostnad.

Uppkomsten av "storföretag" i ett bestämt land är uttryck för en framgångsrik reproduktion av dess kapitalstruktur. Det är oändligt mycket svårare att uppnå en internationell reorganisation, även om också det är nödvändigt för en oavbruten kapitalbildning. Storföretagen, som växte utöver den nationella ekonomins ramar, expanderade i alla kapitalistiska länder. Det ledde till kapitalexport och till en mängd olika former av internationell trust- och kartellbildning. Men den "internationalisering", som uppnåddes på detta sätt, var mindre en verklig internationalisering av den marknadsbestämda kapitalistiska koncentrations- och centraliseringsprocessen än ett försök att behålla kontrollen över internationaliseringen av den kapitalistiska produktions- och bytesprocessen utan att behöva ge upp dess tidigare nationella form. Den var också ett uttryck för svårigheten att bringa "ackumulationen för ackumulationens egen skull" i överensstämmelse med de allt stabilare samhälleliga institutioner, som utvecklades inom de enskilda nationalstaterna. Man har inte funnit något verkligt effektivt sätt att i internationell skala upprepa den konkurrensbestämda ackumulations- och koncentrationsprocess, som ägde rum i de enskilda länderna.

Eftersom kapitalets "självförökning" inte fäster något avseende vid nationalstaternas särskilda behov, har statsmakterna sällan varit positivt inställda till en strikt laissez-faire-politik i sina internationella ekonomiska relationer. Den "automatiska självförökningen" mötte mycket hårt motstånd från de samhällsskikt, vars intressen var knutna till nationalstaten såsom en enhet, som var relativt oberoende av den allmänna kapitalutvecklingen. Regeringar, som representerade nationella kapital och som inte var nöjda med storföretagens monopolistiska "internationalisering", vilken tenderade att hejda snarare än främja en allmän kapitalexpansion, gav uttryck åt sin egen "internationalism" i en politik för nationell expansion. Kapitalismens "internationalism" framträdde således som en imperialistisk nationalism. Detta förutsatte en viss enhet mellan stat och kapital, vilken skapades genom samarbete, kompromisser eller tvång och som avgränsade och slutligen upphävde den individualistiska konkurrensens tidigare former. För att fullgöra sina nya - eller snarare utvidgade - funktioner, trädde statsmakterna in på den internationella konkurrensens arena med större delen av eller hela den nationella makten till sitt förfogande. Det tidigare systemet - en statsunderstödd ekonomisk konkurrens som kunde leda till krig - ersattes av en krigsliknande konkurrens eller verkligt krig, som stöddes av den nationella ekonomin.

Så länge kriser och lågkonjunkturer var så effektiva att de kunde förändra produktionsbetingelserna och kapitalstrukturen och på så sätt åstadkomma en förnyad kapitalexpansion, ledde ett tillstånd med överackumulation på en av kapitalproduktionens nivåer till ett tillstånd med överackumulation på en högre nivå för kapitalproduktionen. Under de betingelser som rådde på 1800-talet var det relativt lätt att övervinna överackumulation genom kriser, som i större eller mindre utsträckning påverkade alla kapitalenheter i internationell skala. Men vid sekelskiftet hade man nått en punkt där den kapitaldestruktion, som krisen och konkurrensen åstadkom, inte längre räckte till för att förändra kapitalstrukturen i dess helhet i riktning mot större lönsamhet. Konjunkturcykeln hade tydligen upphört att vara ett instrument för ackumulationen. Eller annorlunda uttryckt: konjunkturcykeln hade blivit en världskrigens "cykel". Även om det går att ge en politisk förklaring av denna situation, så var den också en följd av den kapitalistiska ackumulationsprocessen.

Kapital "ackumulerades" nu i växande grad i form av upprustning. Orsaken till att kapprustningen ledde till expansion för industrin var inte att den var "lönsam" i uttryckets vanliga bemärkelse, utan att en växande del av profiterna nu kunde "realiseras" genom statliga uppköp. De "icke-ekonomiska" resurserna till krigsproduktion tillgreps förvisso inte enbart för att undvika konjunktursvackor. Det fanns både politiska och ideologiska motiv. Krigen är inte unika för kapitalismen - men det är däremot de syften för vilka de kapitalistiska krigen utkämpas.

Om vi bortser från alla falska föreställningar, så har segrarmakterna klargjort att det viktigaste syftet med deras politik är att krossa det land eller det block av länder, som konkurrerar med dem. Till sitt resultat är kriget alltså en form av internationell konkurrens. Det är inte så mycket en fråga om konkurrens med "icke-ekonomiska" medel, som att den ekonomiska konkurrensen har släppt sin mask och avslöjat sin natur som en blodig och primitiv kamp mellan människa och människa.

Ackumulationsprocessens återupptagande i den "rent" ekonomiska krisens släptåg leder till en allmän produktionsökning. Även kriget resulterar i en pånyttfödelse och ökning av den ekonomiska verksamheten. I båda fallen ökar kapitalets koncentration och centralisering. Och detta såväl trots som på grund av kapitaldestruktionen. I en värld, som består av i internationell skala konkurrerande kapitalenheter, betyder detta förändringar i de ekonomiska och därmed också de politiska maktpositionerna. Samtidigt som detta gäller för hela ackumulationsprocessen, så accelereras det i krigstider och blir på så sätt alldeles uppenbart. Trots att en del länder gör förluster, så är vinsterna för andra tillräckligt stora för att sätta igång en ny period med kapitalexpansion, vilken, sett i världsproduktionens måttstock, snart överträffar den ekonomiska aktivitet som rådde före kriget.

Den allmänna kapitalackumulationsprocessen, som försiggick i en världsekonomi som dominerades av Storbritannien, ledde till en långsam förflyttning av den ekonomiska makten. Långt före första världskrigets utbrott hade Tyskland och USA övertagit Storbritanniens maktställning. Samtidigt som detta var en av orsakerna till kriget, så resulterade själva kriget i en förflyttning av den kontrollerande ekonomiska makten från Europa till Amerika. Det europeiska kapitalets relativa stagnation före första världskriget mildrades av den statligt understödda kapprustningen, medan USA:s långsamma kapitalexpansion vände i och med krigsutbrottet. Dess återhämtning under 1915 "skapades av den efterfrågan på krigsmateriel som emanerade från de europeiska regeringarna". Produktionsexpansionen "kom till stånd dels genom beskattning och dels genom försäljning av värdepapper till enskilda personer och bankintressen", varför den amerikanska återhämtningsprocessen "skapades av ett utflöde av köpkraft via finansdepartementet. Den började inte med en expansion av den sedvanliga efterfrågan på konsumtionsvaror eller av en ökning av produktionen av privata kapitalvaror."[11]

Även om produktionsökningen kom igång genom åtgärder av stater, som var indragna i eller profiterade på kriget, så steg den totala världsproduktionen till tidigare aldrig uppnådda höjder. För de krigförande nationerna i Europa medförde efterkrigstiden inte en verklig högkonjunktur, utan en långsam återvändo till, och en otillräcklig utvidgning av, den produktionsnivå de hade före kriget. Detta skedde dessutom till priset av en växande skuldsättning till USA och en intensifierad utsugning av arbetarna, vilket kom till uttryck i en sänkt levnadsstandard. Men USA blomstrade, och 1929 var dess rikedom två och en halv gånger så stor som 1914. Mätt i världsproduktion hade den ekonomiska verksamheten ökat och kapital ackumulerats. Dess starkaste hemvist hade flyttats från Europa till USA. I likhet med föregående depressionsperioder hade kriget utlöst en ny kapitalexpansion och koncentrerat den i den starkaste kapitalistiska nationen. Detta framgår ännu tydligare av USA:s finansiella förbindelser med utlandet. Medan amerikanska investerare 1914 "innehade utländska värdepapper, vars värde var mindre än en miljard dollar, uppgick dessa privata innehav 1924 till nästan 4,6 miljarder - eller grovt räknat till 5,4 miljarder om vi även tar med kortsiktiga krediter. Dessutom innehade den amerikanska staten utländska statsobligationer till ett värde av 11,8 miljarder dollar. Under en tioårsperiod hade således den amerikanska staten och det amerikanska folket förvärvat utländska värdepapper till ett belopp, som var mer än femton gånger så stort som det som de ackumulerat under de föregående 130 åren."[12]

Fastän den amerikanska produktionen och "nationalrikedomen växte, så fortsatte den del som användes direkt för rikedomens reproduktionsprocess att minska".[13] Ackumulationen gick med andra ord trögare. Det produktiva kapitalet blev mindre i stället för större i förhållande till den icke-produktiva rikedomen. Det var inte längre fråga om den slags kapitalproduktion, som var utmärkande för 1800-talet. Den produktionsexpansion som kriget satte igång och som fördes vidare in i freden var inte tillräcklig för att leda till en allmän expansion för kapitalproduktionen under betingelser med en marknadsbestämd ekonomi. Efter ett decennium med begränsad högkonjunktur, som i huvudsak inskränkte sig till USA, ledde ett nytt sammanbrott för marknadssystemet till nya statliga ingripanden. Dessa lyckades emellertid endast stabilisera depressionen. Man måste invänta ett nytt världskrig innan produktionsresurserna kunde utnyttjas till fullo och utvidgas vidare.[14]

Krigsproduktionen var således till sitt resultat inte någon egentlig "nonsensproduktion" utan ett medel för en pånyttfödelse av ackumulationsprocessen. I denna bemärkelse utgjorde den inte endast ett stöd till rustningsindustrin. Den var också en förutsättning för en bättre lönsamhet för efterkrigskapitalismen. Detta är ännu ett skäl till att kapitalisterna i regel motsätter sig nyttiga offentliga arbeten och understödsreformer men inte en utvidgning av "försvarskostnaderna". Om vi bortser från ideologiska synpunkter, så visar erfarenheten att möjligheten till krig ligger inneboende i kapitalackumulationen och att krigen måste vinnas för att expansionsprocessen ska gå snabbare.

Första världskriget och dess efterverkningar erfordrade en enorm utvidgning av den statliga kontrollen över ekonomin i dess helhet - den så kallade "krigssocialismen". Efter kriget återvände en del länder mycket snabbt till det som ansågs vara kapitalproduktionens "normala" tillstånd, vilket utmärktes av ett minimum av statlig kontroll. Andra länder kunde inte uppnå detta "normala" tillstånd. De fick föra en avgörande statlig kontroll med sig från kriget in i freden för att kunna handskas med sina interna svårigheter och det förändrade världsläget. Bolsjevikregimen antog en konsekventare form av krigssocialismen som modell för återuppbyggnaden av den ryska ekonomin och för omvandlingen av den privata kapitalproduktionen till en statligt kontrollerad kapitalproduktion.

Den statliga kontrollen utvidgades under och efter andra världskriget; först för att själva krigföringen skulle bli effektivare och senare för att samhällets stabilitet under efterkrigstiden skulle bevaras. Även om andra världskriget, i likhet med det första, ledde till en världsproduktion som låg över förkrigsnivån, var denna ökning inte tillräcklig för att hålla mer än den amerikanska "efterkrigsboomen" igång. I början av 1950 blev arbetslösheten återigen en dominerande fråga. Med undantag av Storbritannien återuppväckte alla västeuropeiska länder och framför allt USA de keynesianska anti-depressionsförslagen. Förenta nationerna ansåg att det fanns ett behov av att lägga upp en "principplan" för bekämpande av arbetslösheten över hela världen. Men alla avsikter i detta avseende slutade i intet. De återvände alltid till det allmänna kravet att de "kreditgivande nationerna", det vill säga USA, skulle ge ytterligare krediter till gäldenärländerna. 1949 råkade emellertid USA in i en lågkonjunktur, som fick omedelbara återverkningar över hela världen. "En minskning av den amerikanska nationalprodukten med fem procent resulterade i en 30-procentig minskning av den amerikanska importen, något som under en tid - sommaren 1949 - hotade att omintetgöra alla de framsteg, som gjorts under Marshallplanens första år."[15]

Koreakriget förändrade återigen situationen. De betingelser som skapades genom andra världskriget och återupptagandet av rustningsproduktionen på grund av Koreakriget kan inte förklara alla aspekter av den amerikanska "efterkrigsboomen". Men den lågkonjunktur som föregick Koreakriget, och det slut den fick genom kriget, var uppenbarligen förknippade med nedskärningen och sedan ökningen av de statliga utgifterna. Före Koreakriget, och trots att USA gav 20 miljarder dollar i understöd till Europa, sjönk de statliga utgifterna i USA avsevärt i jämförelse med den nivå de haft under kriget. Bankernas innehav av statsobligationer minskade med 25 miljarder dollar. Med den omsvängning av efterkrigstidens "avrustningstrend", som förorsakades av det nya kriget, ökade den ekonomiska verksamheten inte bara i USA utan i hela västvärlden. Men trots att försvarsutgifterna ökade under det efterföljande kalla kriget, rådde det inte full sysselsättning. Det var alltså endast under betingelser med krig i stor skala, i vilket nästan halva bruttonationalprodukten användes för att täcka krigsbehoven, som man till fullo utnyttjade de produktiva resurserna.

Förhållandena efter andra världskriget gjorde klart att kriget inte hade lyckats ge så starka impulser till den marknadsbestämda privata kapitalackumulationen att den av staten framkallade efterfrågan kunde dämpas. Varje minskning av de statliga utgifterna ledde till en nedskärning av den ekonomiska verksamheten, vilken endast kunde förändras genom en ny ökning av de statliga utgifterna. Det bästa man kunde hoppas på var ett stabilt förhållande mellan den privata produktionen och de statliga utgifterna. Men även detta förutsatte en bestämd ekonomisk tillväxttakt, som kunde hålla ekonomin konkurrenskraftig och förhindra en stadigt växande arbetslöshet. Man har i viss utsträckning kunnat stabilisera de statliga utgifterna, men på lång sikt är denna stabilisering själv beroende av en ökad kapitalbildning. Utan en sådan ökning, måste ökade statliga utgifter kompensera avsaknaden av fast kapitalbildning. "Mellan 1947 och 1953", i till exempel USA, "ökade den faktiska produktionen med 4,6 procent per år, medan ökningen mellan 1953 och 1963 var i genomsnitt 2,9 procent per år."[16] Följande tabell visar den procentuella fördelningen av komponenterna i bruttonationalprodukten vid högkonjunkturtoppar, i löpande priser, från 1948 till 1963.[17]

Samtidigt som statsmakterna i de kapitalistiska länderna med alla de medel som står till deras förfogande kommer att försöka främja den privata kapitalackumulationen, kommer bristen på framgång att tvinga dem att öka sin egen andel i ekonomin, och därmed försvåra den privata kapitalexpansionen. Ibland försöker eller vill man gå båda vägarna. Man försöker nämligen förbättra kapitalets förtjänster genom skattereduceringar, samtidigt som man ökar de statliga utgifterna genom underbalansering av budgeten. Men då underskotten måste täckas genom privat produktion, innebär detta endast att man med ena handen ger vad den andra tar, även om processen utsträckes över en längre tid.

Det är numera en allmänt erkänd uppfattning att de betingelser som utmärkte 1800-talets kapitalism - en relativt ohämmad och marknadsbestämd ackumulation av privat kapital - inte kan återerövras. "Det finns inte längre några allvarligare motsättningar i frågan om staten ska spela en positiv roll för att göra det lättare att hålla den ekonomiska verksamheten på en hög nivå. Vad vi nuförtiden diskuterar är inte behovet av att kontrollera konjunkturcykeln utan snarare de statliga åtgärdernas natur, såsom när och i vilken omfattning de ska sättas in."[18] Ja, framför allt deras omfattning, ty om den statliga kontrollens tillväxt förändrade laissez-faire-ekonomin till en "blandekonomi", så måste dess fortsatta utvidgning förändra denna blandekonomi till något annat. Samtidigt som den process, som ledde till blandekonomin, nu erkänns som oåterkallelig, menar man att denna blandekonomi är permanent för att säkra den grad av privat initiativ och privat kapitalproduktion som fortfarande är möjlig inom den.

Även den traditionella formen för kapitalproduktion hölls en gång för oföränderlig, men likväl förändrades den. Förändringarna åstadkoms genom politiska ingripanden i den till synes självtillräckliga marknadsmekanismen. De sträckte sig från reform till revolution, från protektionism till imperialism, och de skapade nya samhälleliga institutioner och nya kapitalintressen, som påverkade kapitalutvecklingens karaktär och inriktning. Dessa nya institutioner och intressena i dem garanterar att den process som skapat dem är oåterkallelig. Det verkar föga troligt att till exempel de institutionella förändringar, som den ryska revolutionen och den ryska segern i andra världskriget föranledde, kan omintetgöras. Men det är inte heller möjligt att omintetgöra den ekonomiska kontroll, som de statliga myndigheterna skaffat sig i de till namnet privatkapitalistiska länderna i väst. Oavsett om det skulle visa sig ekonomiskt möjligt att skära ner den "offentliga sektorn" inom ekonomin, så kommer de intressen som finns där inte att dra sig tillbaka frivilligt. De kommer i stället att använda hela sin institutionella makt för att bevara sin ställning. Det enda man kan förvänta sig i detta avseende är ett försök att hålla tillbaka den "offentliga sektorns" tillväxt genom en ökning av den privata kapitalexpansionen.

Det har aldrig existerat någon renodlad privatkapitalistisk ekonomi. Privategendomen har alltid åtföljts av en offentlig sektor, vars relativa betydelse varierat med de specifika historiska betingelserna under de kapitalistiska ländernas utveckling. Men den offentliga sektorn betraktades inte som autonom. Man såg den som en ofrånkomlig kostnad för att kunna trygga marknadsekonomins funktion. Detta gäller även för de fall där den offentliga sektorn - vid sidan av "militärkapitalet" - också omfattade transportsystem, allmänna inrättningar och andra specialnäringar. Allt som allt har den offentliga sektorn i större eller mindre utsträckning alltid utgjort en del av den nationella ekonomin.

I fråga om de offentliga företagen så finns det inte två länder som liknar varandra, även om den allmänna trenden mot ökad statlig kontroll är tydlig i dem alla. USA var (och är) det land där nationalisering av industrier är minst utbredd. Skillnaden i detta avseende mellan Amerika och Europa gav upphov till iakttagelsen "att få - eller kanske inga - europeiska ekonomier kan kallas kapitalistiska i den betydelse som ordet har i USA och Kanada, där de icke-kapitalistiska elementen endast spelar en sekundär roll."[19] Men även i Amerika har statens direkta utnyttjande av mänskliga och materiella resurser ständigt ökat. Mellan till exempel 1900 och 1949 "fyrdubblades sysselsättningen inom statliga och lokala myndigheter i USA, och den federala sysselsättningen tolvdubblades, medan sysselsättningen i privata företag under samma tid fördubblades. En av tjugofyra arbetare stod på den statliga lönelistan år 1900. 1920 hade siffran stigit till en av femton, 1940 till en av elva och 1949 till en av åtta. 1920 var en fjortondedel av kapitaltillgångarna (exklusive militär utrustning) statlig egendom. 1946 var förhållandet ett till fyra."[20] Trenden mot ett större statligt inflytande fortsätter. "1929 hade mindre än en av tio dollar av nationalprodukten sitt ursprung i statliga inköp, medan idag cirka en dollar av fem av alla producerade varor och tjänster säljes till något statligt organ eller myndighet."[21] Statens växande roll inom ekonomin är alltför uppenbar för att vi ska behöva fördjupa oss i frågan. Den är tydlig inte bara i fråga om den direkta sysselsättningen av arbete och kapital, utan också i fråga om de väpnade styrkornas tillväxt, de finansiella förbindelserna med utlandet, handels- och bytesavtal, offentlig skuldsättning och det faktum att "omkring hälften av ekonomerna i USA står på den federala lönelistan".[22]

Medan den statliga kontrollen i auktoritära länder i teorin - vi bryr oss här inte om den verkliga praktiken - tjänar hela samhället och inte en särskild klass, så är den statliga kontrollen framför allt i USA även i teorin underordnad kapitalismens specifika egendomsförhållanden och därmed också storföretagens intressen. Den faktiska omfördelning av inkomsterna som förekommer i USA är i stor utsträckning en omflyttning av skattepengar från icke understödda till understödda delar av ekonomin. Beskattning och underbalansering av budgeten, det vill säga uppskjuten beskattning, "har blivit ett medel för tryggandet av den privata företagsamhetens ekonomiska styrka".[23] Ekonomin bestäms således av både staten och storföretagen i så hög grad att staten i alla praktiska avseenden är storföretag och storföretagen stat.

Kapitalkoncentrationen har i hög grad underlättats av statligt understöd, som gynnar de storproducenter, som tillfredsställer merparten av den av staten skapade efterfrågan. "1962 slöts något mindre än tre fjärdedelar av alla större avtal med 100 storföretag. Småföretag, vilka definieras som företag med mindre än 500 anställda, erhöll något mindre än en femtedel av alla viktigare kontrakt. Även om man tar hänsyn till att småföretag erhåller många uppdrag såsom underleverantörer, är det påfallande hur försvarskontrakten är koncentrerade till de stora företagen."[24] Inom nya produktionssfärer startas ofta företagen med hjälp av statliga pengar, och de understöds genom fasta statliga kontrakt och andra former av bistånd.

Det amerikanska kapitalet har nått en koncentrationsgrad, som gör hela ekonomins fortsatta existens beroende av storföretagens fortbestånd och tillväxt. Ett ekonomiskt bakslag för detta högt koncentrerade kapital, som sysselsätter merparten av den arbetande befolkningen, skulle vara liktydigt med en nationell katastrof. Dess makt är enorm. Men om den vore mindre, eller i fara, så måste detta kapital stöttas upp av staten, om man vill undvika ett ekonomiskt sammanbrott. Skattepengar öses in i den privata industrin genom statliga kontrakt, och den privata företagsamheten blir "i sin viktigaste fas - kapitalbildningsfasen - en statsfinansierad företagsamhet".[25] Man har räknat ut att "de skattemedel, som efter andra världskrigets slut årligen östs in i den privata industrin, det vill säga försvarskontrakt, är ungefär lika stora som nettokapitalbildningen inom hela den amerikanska industrin, så som den kommer till uttryck i den amerikanska industrins årliga expansion".[26]

Staten kan naturligtvis inte understödja allting. Den kan endast se till att en del av ekonomin understödjer en annan, alltså att de samhälleligt tillgängliga profiterna fördelas på ett sådant sätt att det existerande samhället kan fortsätta att fungera. Så har det på sätt och vis alltid varit - genom konkurrensens inverkan och genom monopoliseringen. Men det som förut skedde "automatiskt" genom marknadsmekanismen, åstadkoms nu, under betingelser med kapitalstagnation, medvetet genom den av staten skapade efterfrågan, vilket endast är ett annat uttryck för understöd.

Det är alltså inte förvånande att ekonomer klumpar samman den marknadsbestämda och den av staten framkallade produktionen för att utifrån denna totalproduktion utläsa det ekonomiska tillståndet, som om det endast vore produktionskvantiteten och inte dess lönsamhet som visar på den nationella ekonomins goda eller dåliga tillstånd. Men nationalproduktens ökning måste likväl finna sin absoluta begränsning i det icke understödda kapitalets relativa tillbakagång och i den fortsatta kapitalkoncentrationen.

I Västeuropa sker det en mer rättfram nationalisering av industrier och tjänster, även om det finns stora variationer mellan olika länder och med avseende på de industrier som påverkas. De viktiga näringar som helt eller delvis ligger under statlig kontroll är järnvägarna, kol, olja, allmänna inrättningar och metaller. I Österrike utgör basindustrierna ett fullständigt statligt monopol, vilket beror på institutionella förändringar som genomfördes under den ryska ockupationen efter andra världskriget. Med undantag av Schweiz kontrolleras alla centralbanker av staten, och det gäller även för de flesta nationella järnvägar. I några länder, som till exempel Norge, ersätts det direkta statliga ägandet av stora åtaganden i privata företag. Men nationaliserade industrier spelar en stor roll i alla västeuropeiska länder. För att ta ett exempel: 1955 "spenderade olika myndigheter i Västeuropa 62 miljarder dollar (exklusive driftskostnader och offentligt ägda företag). Detta utgjorde 28 procent av Västeuropas totala bruttonationalprodukt, vilken detta år uppgick till närmare 221 miljarder dollar."[27]

En "blandekonomi" kan vara en blandning där det privata kapitalet dominerar, så som i Västeuropa och i ännu högre grad i USA. Eller också kan det statliga ägandet dominera, så som under den ryska bolsjevikregimens första år. Statligt ägande och privat företagsamhet kan existera samtidigt utan att inkräkta på varandra, vilket varit fallet under en tid i många länder. I detta fall försöker den privata kapitalproduktionen att undvika att dess verksamhetssfär sammanfaller med den statliga produktionen; den verkar så att säga i en mindre ekonomisk värld. Där den statliga produktionen monopoliserar vissa industrier, råder det inte någon konkurrens mellan privat och statlig produktion. Det kan ha ett gynnsamt eller ogynnsamt inflytande på den privata företagsamheten, då den statliga prispolitiken kan vara avsedd att verka som en beskattningsform och som ett stöd åt en selektiv understödspolitik.

Med en mindre ekonomisk värld att verka i kommer det privata kapitalet att nå gränserna för sin expansion snabbare än eljest. Det måste således hålla tillbaka utvidgningen av den av staten kontrollerade produktionen och kapitalet. Regeringar som representerar privatkapitalets intressen kommer av egen vilja hålla uppsikt över denna utvidgning in i den privata produktionssfären. Valet av monetära och skattepolitiska åtgärder och betoningen av nonsensproduktion visar på myndigheternas försök att undvika nationalisering av industrier. När det har förekommit nationaliseringar, så har det i stor utsträckning varit ett resultat av en politisk verksamhet som utövats av rörelser, som varit motståndare till den privata företagsamheten och dess monopolistiska strävanden. I Frankrike nationaliserades företag efter andra världskriget på grund av att deras ägare hade samarbetat med fienden. När det brittiska Labour Party kom i regeringsställning efter kriget, nationaliserade man kolindustrin och transportväsendet, vilket inte så mycket berodde på att det stod i deras partiprogram som att dessa näringar var konkursmässiga. Men oavsett vilka skäl som låg till grund för varje särskild nationalisering, så uppfattades inte blandekonomin som ett sätt att steg för steg omvandla den privata företagsamheten till en statlig företagsamhet, utan som ett sysselsättningsprogram som realiserades genom statliga initiativ för att höja produktionen inom ramen för den privata företagsamheten. Om vi bortser från att en viss grad av nationalisering var nödvändig för alla kapitalistiska system, så var det inte keynesianismen utan socialismen som förespråkade nationalisering av industrier, eftersom socialismen betraktade varje enskild nationalisering som ett steg mot total nationalisering.

I den keynesianska bemärkelsen uppfattas blandekonomin som ett alternativ till socialisering (eller nationalisering), och man menade också att den var det enda alternativet. En progressiv nationalisering av kapital innebär en stadig tillbakagång för den privata företagsamheten, och denna tillbakagång påskyndar i sin tur nationaliseringsprocessen. Med statligt ägande som dominerande ägandeform skulle den privata företagsamheten långsamt försvinna, inte endast genom konkurrensen utan också genom den politiska verksamhet, som härrör från den statskapitalistiska delen av ekonomin och de nya institutioner som den är förknippad med. För att undvika en omvandling av den privata kapitalproduktionen till statskapitalism, måste den av staten kontrollerade delen av den nationella ekonomin hållas vid ett minimum. Detta är orsaken till att sociala rörelser, vilka förlorat sina tidiga socialistiska böjelser, såsom Labour Party i Storbritannien, undviker en vittgående nationalisering av industrin även när en sådan verkar vara möjlig. Den målsättning som Labour Party satte upp för nationaliseringen låg mellan 20 och 30 procent av hela industrin. Och i praktiken gick man inte ens så långt. "Den nationaliserade sektorn av den brittiska ekonomin", sades det, "kommer alltid att utgöra en minoritet. En fullständig nationalisering av alla produktions- och distributions medel, som en gång förespråkades av de första socialisterna, har ingen plats i den moderna socialismen, som praktiseras i Storbritannien."[28]

Eftersom de "socialistiska organisationerna" inte längre har socialismen som målsättning, har dessa organisationer inte heller något annat val än att godta den keynesianska blandekonomin som sin egen. Blandekonomin framstår nu som ett uttryck för utvecklingen från laissez-faire-kapitalism till den moderna välfärdsstaten, och den senare som förverkligandet av den moderna socialismen, det vill säga en socialism baserad på privategendom, eller som man säger i USA, en "folkkapitalism". I den mån som ökad inkomstutjämning anses vara önskvärd och nödvändig för den fulla sysselsättningen, menar man att det räcker med monetära och skattepolitiska manipulationer för att åstadkomma detta. Det beror på regeringens karaktär om ett sådant program ska kunna genomföras, och därför är det nödvändigt att ha en "socialistisk regering" för att trygga den "moderna privategendomssocialismens" effektivitet.

I likhet med det brittiska Labour Party finns det inget socialistiskt parti i Västeuropa, som fäster någon vikt vid offentligt ägande och offentlig drift av industrin. De socialistiska partierna i Västtyskland, Frankrike och Italien har även programmatiskt släppt sina krav på offentligt ägande av produktionsmedlen. I de skandinaviska länderna är de nöjda med det rådande samarbetet mellan staten och den privata företagsamheten. Och i Nederländerna, Belgien och Schweiz spelar inte nationaliseringen någon politisk roll annat än som tom paroll för de kommunistiska partierna. Ägandeproblemet anses vara irrelevant med avseende på sociala och ekonomiska behov - behov som verkar vara möjliga att tillfredsställa inom den nuvarande blandekonomin. Denna förhärskande inställning beror naturligtvis inte enbart på arbetarrörelsens förändrade karaktär; en rörelse, vars existens är knuten till status quo, men också till de förhållandevis gynnsamma betingelser, som återuppbyggnaden av de av kriget ödelagda ekonomierna i Europa medförde.

"1955 spenderade Västeuropa 45 miljarder på investeringar, vilket är mer än en femtedel av dess totala bruttoprodukt: två tredjedelar i anläggningar, maskiner och utrustning. Under perioden 1949-1959 ökade den fasta kapitalbildningen mer än nationalprodukten. 1959 var bruttonationalprodukten 48 procent högre än genomsnittet för perioden 1949-1959, och den fasta kapitalbildningen var 69 procent högre."[29] Betingelser med ekonomisk expansion framkallar inte några krav på nationalisering; nationalisering är ett svar på kapitalismens misslyckande och inte på dess framgång, även om denna framgång är tillfällig och delvis illusorisk.

En stor del av dessa investeringar var ett resultat av politiska beslut snarare än enskilda initiativ. Staten föranstaltade om obligatoriskt eller näst intill obligatoriskt institutionellt sparande och om kvarhållande av en stor del av företagens profiter i återinvesteringssyfte. Expansion uppnåddes genom underbalansering av budgeten och "med en nästan världsomspännande inflation, som var större än någonsin tidigare under fredstid. I Västeuropa steg priserna med 66 procent mellan 1947 och 1957. Det innebar en ökning med mer än 5 procent per år, en ökning som grovt sett var jämbördig med avkastningen på statsobligationer (före skatt)."[30] Dessa metoder möjliggjorde investeringar, eftersom de innebar en nedskärning av konsumtionen till förmån för "sparandet", det vill säga kapitalackumulationen. Med statens hjälp kunde nu kapitalet expandera som förr i världen.

För att denna lyckliga berättelse inte ska missförstås, måste det påpekas att den framtvingade kapitaliseringen i Västeuropa inte berodde på att man tillämpade den "moderna ekonomin". Denna "tillämpning" verkade i stället på detta särskilda sätt på grund av de omständigheter, som Europa befann sig i efter kriget. Den enorma kapitalförstörelsen, som inte bara var en förstörelse i värdeuttryck utan i materiella, fysiska termer, och föråldringen av en stor del av den kvarvarande produktionsapparaten medgav - och krävde - en snabb kapitalbildning för att det privatkapitalistiska systemet inte skulle bryta samman. Både kapital och arbete accepterade statens krav på att de inte skulle arbeta för större konsumtion utan för kapitalbildning. Och liksom i det förgångna blev den högre konsumtionen en biprodukt av den accelererade kapitalexpansionen.

Denna "ekonomiska politik" ledde inte till samma resultat i USA. Vid andra världskrigets slut var Amerikas produktiva kapacitet större än den tillgängliga efterfrågan på marknaden. Medan de europeiska ekonomierna återigen började ackumulera kapital på konsumtionens bekostnad, så skulle en fortsatt snabb expansion av den amerikanska ekonomin endast ha lett till en större outnyttjad kapacitet. Trots att man med de omfattande försvarsutgifterna skapade betingelser, som liknade dem som rådde under kriget, gick det inte att utnyttja de produktiva resurserna till fullo. Där de europeiska regeringarna använde sig av monetära och skattepolitiska åtgärder för att främja ackumulationen av produktivt kapital, använde USA denna politik för att understödja nonsensproduktionen. En reell kapitalistisk högkonjunktur vilar på en accelererad kapitalbildning, ty det är endast en sådan som kan skapa en samlad marknadsefterfrågan, som är tillräckligt stor för att sysselsätta de produktiva resurserna. "En granskning av de viktigaste komponenterna i den samlade efterfrågan tyder mycket starkt på att den tröga takten för företagens fasta investeringar låg till grund för den låga efterfrågan efter 1957."[31] Denna långsamma takt är en återspegling av den låga profitkvoten i förhållande till fast kapital och varulager. "I USA sjönk profitkvoten stadigt under 1950-talet. Det fanns inte ens någon uppåtgående trend för den absoluta profitnivån, trots sammanlagda industriinvesteringar på 125 miljarder dollar under decenniet."[32] I Tyskland däremot, "steg den absoluta profitnivån fram till 1960 tre och en halv gånger jämfört med 1950", och den genomsnittliga avkastningen på kapitalet var under samma period "i Tyskland cirka 28 procent och i USA 18 procent".[33]

Statliga ingripanden i den amerikanska ekonomin kunde inte bryta kapitalbildningens relativa stagnation. I förtvivlan ropade ett symposium bestående av tjugo framstående amerikanska ekonomer på en "ny Keynes".[34] De keynesianska standardkategorierna ansågs nu vara "otillräckliga för en diagnos av de ekonomiska trenderna sedan mitten av fem tiotalet. Vad som behövs är ett meta-keynesianskt angreppssätt."[35] Med en långsiktig relativ minskning av efterfrågan på kapital gäller frågan inte längre "om skattepolitiken kan undanröja en tillfällig bristande efterfrågan, utan hur vi kan omstrukturera vår ekonomi, så att vi kan upptäcka nya permanenta källor för efterfrågan".[36] Även om svaret på frågan borde vara uppenbart, med två tredjedelar av världens befolkning på eller under svältgränsen, och med de underutvecklade ländernas akuta behov av alla slags produktionsmedel för att kunna övervinna sin eländiga förhållanden, så har svaret ändå inte blivit det "uppenbara" inte ens när det gällt att minska på eländet i de utvecklade länderna, där tiotals miljoner människor inte kan tillfredsställa sina mest omedelbara behov. Det välstånd som finns där har i stor utsträckning varit en biprodukt av det kalla kriget, vilket "inte har bevisat att det går att undvika recessioner annat än genom upprustning; och då den internationella spänningen måste upprätthållas för att upprustningen ska kunna rättfärdigas, verkar det som om medicinen vore en bra bit värre än sjukdomen".[37]

->

Noter:

[1] J. M. Clark, Alternative to Serfdom, New York, 1960, s. 98.

[2] ibid.

[3] K. K. Kurihara, The Keynesian Theory of Economic Development, New York, 1959, s. 20.

[4] J. McDonald, Fortune, New York, december 1950, s. 134.

[5] R. L. Heilborner, The Worldly Philosophers, New York, 1953, s. 159.

[6] J. Plamenatz, German Marxism and Russian Communism, London, 1954, s. 303.

[7] J. Strachey, Contemporary Capitalism, New York, 1956, s. 312.

[8] A. L. Rowse, Mr. Keynes and the Labour Movement. London, 1936, s. 12.

[9] Sysselsättningsproblemet, s. 350.

[10] ibid., s. 350, 351.

[11] H. G. Moulton, The Formation of Capital. Washington, 1935, s. 65.

[12] America's Stake in International Investments, The Brookings Institution, Washington, D.C., 1938, s. 375.

[13] R. R. Doane, The Measurement of American Wealth, New York, 1933, s. 16.

[14] Enligt S. Kuznets steg nettoinvesteringarna i förhållande till nationalinkomsten i USA fram till sekelskiftet och sjönk därefter till nästan ingenting under perioden 1929-1938.

[15] The Economist, London, 11 februari 1950.

[16] B. G. Hickman, Investment Demand and U.S. Economic Growth, Washington, 1965, s. 123.

[17] ibid., s. 135.

[18] A. F. Burns, New York Times, 19 oktober 1954.

[19] M. Salvadori, Europe's Needs and Resources, New York, 1961, s. 737.

[20] A. F. Burns, The Frontiers of Economic Knowledge. Princeton, 1954, s. 40.

[21] R. L. Heilbroner, The Making of Economic Society, Englewood Cliffs, 1962, s. 175.

[22] New York Times. 25 februari 1953.

[23] P. K. Crosser, State Capitalism in the Economy of the United States, New York, 1960, s. 97.

[24] E. Ginzberg, The Pluralistic Economy, New York, 1965, s. 151.

[25] P. K. Crosser, State Capitalism in the Economy of the United States, s. 28.

[26] ibid., s. 27.

[27] J. O. Coppeck, Europe's Needs and Resources, s. 404.

[28] F. Williams, Socialist Britain. New York, 1949, s. 91.

[29] J. O. Coppeck, Europe's Needs and Resources, s. 450.

[30] ibid., s. 461.

[31] B. G. Hickman, Investment Demand and U.S. Economic Growth, s. 9.

[32] A. Maddison, Economic Growth in the West, New York, 1964, s. 54.

[33] ibid.

[34] The New Republic, 20 oktober 1962.

[35] B. Caplan och H. Malmgren, "More than Keynes", The New Republic, 1 december 1962.

[36] ibid.

[37] J. Robinson, Latter Day Capitalism, New Left Review, London, juli-augusti, 1962, s. 43.

Mattick Arkivet | Mattick Archive - verk på engelska
Svensk avdelning | MIA