Original titel: Marx and Keynes. The Limits of the Mixed Economy
Publicerat: 1969
Översättning: Nisse Sjödén
Digitalisering: Jonas Holmgren
Den kapitalistiska produktionen måste fortskrida, ty stillastående betyder tillbakagång. Den kan inte upphöra att ackumulera utan att bryta ner den samhällsstruktur, på vilken den vilar. En statisk analys av dess förhållanden är helt overklig, och den kan ursäktas endast som ett medel för förståelsen av dess verkliga dynamik. För att trygga en kontinuerlig produktion av mervärde, som motsvarar det ständiga behovet av att ackumulera kapital (vilket är en för kapitalismen nödvändig förutsättning för en mer eller mindre tillfredsställande materiell samhällelig produktion - det vill säga en produktion som bevarar samhället) måste kapitalismen oupphörligen omvandla produktionssfären i sin jakt efter ständigt mer mervärde och den måste ständigt utvidga sina marknader för att omvandla mervärde till tilläggskapital. Men realiseringen av mervärde beror likväl inte rätt och slätt på en vidgad marknad, utan på en marknad, som medger kapitalexpansion i form av nya produktionsmedel, eller realisering av mervärde i form av kapital.
Ackumulationen fortgår via konkurrensen. Det betyder inte att kapitalismen är beroende av konkurrensen. Likväl är konkurrensen dess verkliga rörelsesätt. "Så länge kapitalet är svagt söker det stödja sig som på kryckor på tidigare produktionssätt eller på produktionssätt som det självt förtränger med sitt uppträdande. Så snart det känner sig starkt kastar det bort kryckorna och rör sig i enlighet med sina egna rörelselagar. Så snart det börjat känna och inse att det självt blivit ett hinder för utvecklingen, tar det sin tillflykt till former, som - genom att de tycks fullända kapitalets herradöme därigenom att de tämjer den fria konkurrensen - samtidigt förkunnar upplösningen av kapitalets herravälde och av det produktionssätt som är baserat på kapitalet."[1] En "sund" kapitalism består med andra ord i en strikt konkurrenskapitalism, och de ofullkomligheter som konkurrensen är behäftad med under de inledande och sena skedena av sin utveckling måste betraktas som kapitalismens barna- och ålderdomskrämpor. Ty en kapitalism, som begränsar konkurrensen, kan inte finna sin indirekta "reglering" i de pris- och marknadsrörelser, som härrör från värdeförhållandena i produktionsprocessen.
Marx intresserade sig för den via konkurrensen expanderande och på egendomen baserade kapitalism, som utmärkte hans tid, och som antingen utvecklades genom ackumulation eller också hamnade i kris och depression. När han talar om kapitalets "självförökning", och "ackumulation för ackumulationens egen skull", så talar han om den tvingande och aldrig vilande jakten efter bytesvärde. Samtidigt som denna strävan gör kapitalismen till det hittills mest produktiva samhälleliga produktionssystemet, så är den också orsaken till alla dess samhälleliga och ekonomiska svårigheter och slutligen också till dess tendens att hejda de samhälleliga produktivkrafterna när och varhelst deras vidare utveckling kolliderar med kapitalismens specifika produktionsförhållanden. Ackumulationen är upphovet både till kapitalismens uppkomst och dess sammanbrott. Kapitalbildningens motsägelser - som alla kan återföras till kapitalproduktionens värdekaraktär - både främjar och hämmar den allmänna utvecklingen av samhällets produktivkrafter. Men vid en viss punkt i ackumulationsprocessen "blir de samhälleliga produktivkrafternas utveckling till ett hinder för kapitalet, eller, annorlunda uttryckt, blir kapitalförhållandet till ett hinder för utvecklingen av arbetets produktivkraft. Är denna punkt nådd, träder kapitalet, det vill säga lönarbetet, i samma förhållande till utvecklingen av den samhälleliga rikedomen och produktivkrafterna som tidigare skråväsendet, livegenskapen och slaveriet. Och då sprängs med nödvändighet dess bojor ... I svidande motsättningar, kriser och sociala omvälvningar uttrycks den växande oproportionaliteten mellan samhällets produktiva utveckling och de hittillsvarande produktionsförhållandena. Våldsam förintelse av kapital, inte genom yttre omständigheter utan som ett villkor för dess självstyrelse, är den mest slående formen i vilken kapitalismen får /advice, anvisning/ to be gone and to give room to a higher state of social production (om att försvinna och ge plats åt ett högre tillstånd för den samhälleliga produktionen)."[2]
Genom att undersöka det inflytande, som den ökade arbetsproduktiviteten får på de kapitalistiska förhållandena såsom ekonomiska värdeförhållanden, kunde Marx förutsäga kapitalexpansionens allmänna trend, även om dessa förutsägelser inte är att hänföra till annat än "den kapitalistiska ackumulationens historiska tendens."[3] Hans i hög grad abstrakta modell för kapitalexpansionen kan endast förklara varför kapitalet rör sig via expansion och kontraktion och varför detta rörelsesätt möter allt större hinder i form av den ständigt växande kapitalmängden, alltså dess koncentration och centralisering, dess ökade organiska sammansättning och denna senares menliga inflytande på kapitalets lönsamhet. Men dessa resultat är logiska slutsatser, som är dragna utifrån en modell som är knuten till ett begränsat antal ekonomiska hypoteser, vilka, även om de är grundläggande för det kapitalistiska systemet, inte ger någon uttömmande bild av den konkreta kapitalistiska verkligheten.
Även om det inte kan förekomma någon verklig förståelse av en given verklighet utan en utvecklingsteori, så säger en sådan teori endast var man ska söka för att kunna förstå hur kapitalproduktionens verklighet utvecklas. Den logiska slutsatsen av kapitalutvecklingen som en värdeexpanderande process behöver inte komma till uttryck i den praktiska verkligheten. Men vid varje bestämd tidpunkt anger teorin riktlinjerna för en mera begränsad och konkretare analys av kapitalproduktionens faktiska rörelser. Om kapitalismen så att säga kunde krypa ur sitt eget skinn och plötsligt bli något annat än den är, då skulle naturligtvis värdeanalysen av kapitalexpansionen vara helt överflödig. Men nu vilar ju varje särskilt produktionssätt på bestämda samhälleliga produktionsförhållanden, som förblir oförändrade oavsett hur mycket produktionssättet modifieras. Så länge som de samhälleliga förhållandena är ekonomiska värdeförhållanden och bestämmer den allmänna utvecklingen som sådan, kommer den kapitalistiska ackumulationen att ha den historiska tendens som Marx upptäckt.
Marx värdeteori för kapitalutvecklingen är på en och samma gång en allmän ackumulationsteori och en speciell kristeori, vilket innebär att ingen av dem kan behandlas separat. Den allmänna teorin, som förutsätter en oavbruten kapitalexpansion i ett slutet system, visar på profitkvotens fall som en följd av kapitalets ökade organiska sammansättning. Denna allmänna tendens framträder emellertid endast i krisperioder, genom överproduktionen av kapital. Det är endast genom detta faktiska skeende som den allmänna teorin vinner sin praktiska betydelse. Det kapitalistiska systemets verkliga gränser gives inte av profitkvotens abstrakta tendentiella fall så som den förklaras i värdemodellen. De avslöjar i stället sig själva i de konkreta krisbetingelserna för överackumulationen.
Den enda relevanta krispunkten i den allmänna teorin för kapitalackumulationen är den punkt där mervärdet inte längre kan förökas i tillräckligt hög grad för att övervinna profitkvotens tendentiella fall genom ökad kapitalexpansion. I det verkliga livet går det över huvudtaget inte att fastställa när en sådan punkt kommer att uppnås. Den faktiska kapitalackumulationsprocessen kan bromsas upp, och det sker faktiskt ständigt genom improduktiva, det vill säga olönsamma kapitalkostnader, genom direkt kapitalförstöring (såsom under krig) och genom politiska ingripanden i ekonomin. Den genomsnittliga kapitalexpansionen (beräknad för en längre period) är tämligen moderat, och den tycks inte bekräfta förväntningen att kapitalet kommer att möta sin ände i profitkvotens tendentiella fall så som Marx framställt det i sin modell för kapitalackumulationen. Man måste alltid hålla distinktionen mellan modell och verklighet i minnet.
Det är emellertid inte den genomsnittliga ackumulationen under en längre period, som bestämmer den samhälleliga verksamheten, utan den faktiska kapitalproduktionen vid varje bestämd tidpunkt - under högkonjunktur eller lågkonjunktur. Marx allmänna ackumulationsteori klargör att "det sanna hindret för den kapitalistiska produktionen är kapitalet självt. Detta: att kapitalet och dess självförökning framträder som produktionens utgångspunkt och slutpunkt, dess motiv och ändamål; att produktionen bara är produktion för kapitalet och inte tvärtom att produktionsmedlen bara är medel för en ständigt vidgad utformning av livsprocessen för producenternas samhälle."[4] Men eftersom kapitalproduktionen har denna karaktär, kan den för en tid övervinna de hinder som den ställer i sin väg. Det är inte förrän detta produktionssätt faktiskt och för gott blir ett hinder för en fortsatt utveckling av de samhälleliga produktivkrafterna som dess inneboende hinder framträder som absoluta hinder i kapitalproduktionens konkreta verklighet.
Fastän den allmänna lagen för ackumulationen pekar på kapitalismens historiska gränser, går det inte att förutsäga när dessa gränser kommer att nås - det vill säga vilka speciella betingelser för kapitalproduktionens fluktuationer, som kommer att utgöra den krispunkt som systemet inte kan övervinna. Men då kapitalismen drabbas av allt mer förödande kriser, skulle de samhälleliga konvulsioner, som vilken som helst av dessa kriser kan ge upphov till - med tur - kunna leda till samhälleliga aktioner, som gör slut på det kapitalistiska systemet. Med kapitalismens uppkomst växte det också fram en ny klass av industriarbetare. Om dessa arbetare blev medvetna om sin klasställning och om kapitalismens historiskt sett föråldrade karaktär, är det inte otroligt att de skulle välja att upphäva de betingelser för utsugning och utplundring, som de är underkastade, genom att göra slut på det kapitalistiska systemet med politiska medel.
Detta är inte bara tänkbart, utan det har också skett i viss utsträckning. Det tog sig uttryck i den anti-kapitalistiska arbetarrörelsens uppkomst. Det fanns också historiska bevis för att tidigare klassförhållanden, som var baserade på andra produktionssätt, faktiskt hade upphävts med politiska medel, och det fanns ingen orsak att förmoda att detta mönster för den historiska utvecklingen hade upphört med kapitalismens uppkomst. Marx väntade sig, kort uttryckt, inte något "automatiskt" eller "ekonomiskt" sammanbrott för kapitalismen. Om en bestämd krissituation skulle visa sig vara kapitalismens "slutgiltiga" kris berodde endast på hur djupgående de revolutionära aktionerna var.
Vi skall här inte befatta oss med frågan om Marx förlitade sig alltför mycket på den tidigare historiska utvecklingen i fråga om samhällsutvecklingen, eller om han var alltför optimistisk eller rent av offer för en illusion i sina förväntningar på uppkomsten av ett revolutionärt proletariat - vilket verkar vara fallet med tanke på hur de politiska betingelserna faktiskt har utvecklats under 1900-talets kapitalism. Här intresserar vi oss endast för värdelagens begränsade förmåga att göra förutsägelser om kapitalutvecklingen. Marx var medveten om dessa "brister", något som framgår av hans vägran att förutsäga kapitalismens undergång annat än i allmänna historiska ordalag. Men hur begränsad hans teori än kan vara, så är det likväl den enda teori för kapitalackumulationen som har verifierats av kapitalismens faktiska utvecklingsförlopp. Det spelar ingen roll vilken faktor vi undersöker: kapitalets ökade organiska sammansättning, profitkvotens tendentiella fall som den framträder i den kapitalistiska krisen, krisernas allt djupare förlopp, uppkomsten av en industriell reservarmé, den hopplösa misären bland den övervägande delen av världsbefolkningen trots ökad rikedom i form av kapital, upphävandet av konkurrensen genom konkurrens (eller kapitalets koncentration, centralisering och monopolisering) - vi kan inte undgå att lägga märke till det utvecklingsmönster som Marx presenterat.
Kapitalets monopolisering, koncentration och centralisering är allmänt erkända företeelser. De är också föremål för en omfattande diskussion. Vi kan citera ett exempel: för närvarande "äger 150 företag 50 procent av industrin - det vill säga allting utom finansväsen och transporter - i USA, åtminstone räknat i aktievärden. Om finansväsendet och transporterna medräknas, stiger slutsumman. Om vi väljer ut en tämligen stor grupp, skulle statistiken antagligen visa, att cirka två tredjedelar av de i ekonomiskt avseende produktiva aktierna i USA, exklusive jordbruket, ägs av en grupp, som inte överstiger 500 företag. Detta gäller det egentliga aktieägandet. Betraktar vi frågan från maktsynpunkt, utan hänsyn till aktieinnehav, så visar det sig att det inte bara är 500 företag, som kontrollerar två tredjedelar av ekonomin (exklusive jordbruket), utan också att det inom vart och ett av de femhundra företagen är en ännu mindre grupp, som har den slutgiltiga beslutsmakten. Detta är ... den största ekonomiska maktkoncentrationen i den kända historien. Då USA i dag står för nästan hälften av världens industriproduktion, så representerar dessa femhundra företag en ekonomisk maktkoncentration, som sträcker sig vida utöver vad vi hittills kunnat skåda."[5]
Men Marx allmänna lag för den kapitalistiska ackumulationen får sin verkliga betydelse inte främst genom den omvandling, som det kapitalistiska systemet genomgår under ackumulationsförloppet, utan genom den effekt som dessa förändringar har för den arbetande befolkningen. Vi upprepar: Konkurrensen tvingar alla företag att utvidga sitt kapital, och att utvidga det snabbare än det arbete som det sysselsätter. I takt med att det större kapitalet slår ut det mindre, ökar den minimimängd av kapital, som krävs för att inträda i affärslivet. Samtidigt som det samhälleliga totalkapitalets tillväxt innebär en uppkomst och tillväxt för enskilda kapital, innebär det också en koncentration av ackumulerat kapital. Konkurrensen är således en centraliseringsprocess, som omvandlar många mindre kapital till ett fåtal större. Eftersom en omfördelning av det redan existerande kapitalet är allt som denna process kräver, försiggår den oavsett om det förekommer någon kapitalackumulation, under hög- såväl som under lågkonjunktur. Koncentrationen gynnas i hög grad av kreditsystemet, som blir "ett nytt och fruktansvärt vapen i konkurrenskampen och förvandlas slutligen till en ofantlig social mekanism för centralisering av kapitalen".[6]
Enligt Marx kompletterar centraliseringen kapitalexpansionens verkningar. Ackumulationen ensam, det vill säga "kapitalets gradvisa förökning genom att reproduktionen övergår från cirkelrörelse till spiralrörelse, är en mycket långsam process jämfört med centraliseringen, som endast behöver den kvantitativa grupperingen av de integrerade beståndsdelarna i det samhälleliga kapitalet."[7] Centraliseringsprocessen i en bestämd "produktionsgren skulle ha nått sin yttersta gräns, då alla kapital som placerats däri hade sammansmält till ett enskilt kapital. I ett visst samhälle skulle denna gräns vara nådd först då hela det samhälleliga kapitalet hade samlats på en hand hos en enskild kapitalist eller en enda kapitalistsammanslutning"[8] Under tiden medför emellertid centraliseringstendensen - utöver utsugningen av arbetskraft - att kapital exproprierar kapital och pekar därigenom mot dess slutgiltiga sammanbrott. Hela denna process sammanfattas av Marx i det välkända yttrandet att kapitalexpropriationen är en direkt följd av den kapitalistiska produktionens inneboende lagar. Marx skrev: "Varje segrande kapitalist slår ihjäl många andra. Hand i hand med denna centralisering av kapitalet, eller de många kapitalisternas expropriation genom de få, utvecklas arbetsprocessens samverkansform i ständigt växande skala. Vetenskapen får en medveten teknisk tillämpning, jorden utnyttjas planmässigt, arbetsmedlen utformas så att de endast kan användas gemensamt, produktionsmedlen görs alltmer ekonomiska genom att de brukas som produktionsmedel i kombinerat samhälleligt arbete, alla folkslag vävs in i världsmarknadens nät, och med det följer det kapitalistiska systemets internationella karaktär. I och med det sjunkande antalet kapitalmagnater, som självsvåldigt tillväller och tillägnar sig alla fördelarna av denna samhälleliga utveckling, ökar å andra sidan eländet, förtrycket, träldomen, förnedringen och exploateringen, men även den berättigade vreden hos den ständigt växande arbetarklassen, som skolats, förenats och organiserats genom själva den kapitalistiska produktionsmekanismen. Kapitalmonopolet blir till en boja för det produktionssätt, som har blommat upp i och under dess herravälde. Produktionsmedlen centraliseras, och arbetets samhälleliga karaktär utvecklas, tills produktionsprocessen inte längre rymmes innanför det kapitalistiska skalet. Detta spränges. Den kapitalistiska äganderättens timme slår. Expropriatörerna blir själva exproprierade."[9]
Vi intresserar oss här endast för de allmänna tendenser som ligger bakom värdeproduktionen och kapitalackumulationen. Kapitalackumulationen höjer antalet kapitalister och arbetare absolut sett, samtidigt som den reducerar deras antal i förhållande till den växande kapitalmängden. Med en sjunkande ackumulationskvot tenderar denna relativa tillbakagång mot en absolut tillbakagång. Arbetarna producerar inte längre något mervärde och kapitalisterna kan inte längre tillägna sig det. Därigenom upphör de att vara kapitalister. Det minskade antalet kapitalister ökar enbart antalet proletärer, sysselsatta eller arbetslösa. Kapitalets ackumulation och centralisering leder således till en polarisering mellan ett minskande antal kapitalägare och ett växande antal egendomslösa människor, vars enda möjlighet att överleva är att sälja sin arbetskraft.
Den kapitalistiska produktionens dubbla karaktär, som kommer till uttryck i den enskilda varans dubbla natur som bytes- och bruksvärde, och i samhället i stort i motsägelsen mellan den materiella produktionen och kapitalproduktionen, framträder på nytt och bestämmer kapitalutvecklingen i dess olika manifestationsformer och i dess rörelsesätt genom expansion och kontraktion. De egendomslösa massornas livsvillkor är beroende av kapitalets rörelser, som bestäms av dess lönsamhet; och ju större kapitalackumulation, desto mera utsatt blir deras beroende. Samtidigt som kapitalackumulationen ger upphov till ett växande proletariat, leder den också till minskad efterfrågan på arbetskraft i förhållande till det växande kapitalet. Den skapar en överbefolkning av arbetare, vilket samtidigt är ett resultat av och en förutsättning för kapitalackumulationen, eftersom kapitalexpansionens varierande behov än kräver en större, än en mindre mängd arbetskraft som kan utsugas. "Den moderna industrins hela rörelseform beror alltså på att en del av arbetarna ständigt går arbetslösa eller delvis arbetslösa."[10] Kapitalackumulationen är således samtidigt en ackumulation av misär. Enligt Marx: "Industrins reservarmé eller den relativa överbefolkningen växer med den samhälleliga rikedomen, med det fungerande kapitalets omfång och energin hos dess tillväxt, alltså även med proletariatets absoluta storlek och dess arbetes produktivkraft. Den disponibla arbetskraften utvecklas genom samma orsaker som kapitalets expansionskraft. Den industriella reservarméns relativa storlek växer alltså med rikedomens potentiella energi. Men ju större reservarmén är i förhållande till den aktiva arbetararmén, desto talrikare är också den konsoliderade överbefolkning, vars elände står i omvänd proportion till dess arbetsbörda. Ju talrikare detta Lazarusskikt av arbetarklassen och industrins reservarmé är, desto större är också den officiella, av myndigheterna erkända fattigdomen. Detta är den kapitalistiska ackumulationens absoluta, allmänna lag. Liksom alla andra lagar modifieras den i sitt förverkligande genom mångahanda omständigheter, vilkas analys inte hör hit."[11]
Det växande elände som åtföljer ackumulationsprocessen ses här som en allmän tendens, som ligger bakom arbetets och kapitalets faktiska rörelser, men som kan modifieras i samma bemärkelse som ackumulationsprocessen själv modifieras av den specifika naturen av dess kontraktion och expansion vid varje bestämd tidpunkt. Marx förväntade sig inte att det växande eländet alltid skulle bli en empirisk realitet, liksom den fallande profitkvoten inte alltid är ett iakttagbart faktum. Precis som en tillräckligt omfattande kapitalexpansion kommer att kompensera profitkvotens fall genom en ökning av kapitalmängden, kommer eländets tendentiella tillväxt att hållas tillbaka under perioder med kapitalexpansion, då efterfrågan på arbete ökar och dess pris stiger genom att den industriella reservarmén reduceras eller elimineras. Det växande eländet måste åtföljas av en faktisk och stadig nedgång i efterfrågan på arbete för att bli ett faktum av samhällelig betydelse. Det är endast när det råder kris, depression och kapitalstagnation, som det kan bli en ständigt närvarande samhällelig realitet. Frånvaron av ett vittomfattande och växande elände under perioder med kapitalexpansion är emellertid även det ett tillfälligt tillstånd, som aldrig kan bli permanent under kapitalproduktionens betingelser. Med de allt tätare kriserna, med de allt varaktigare lågkonjunkturerna och med de ökade svårigheterna att accelerera kapitalackumulationen - om vi slår samman "goda" och "dåliga" tider - kommer ett ökat elände att framträda både som ett samhälleligt faktum och som den "kapitalistiska ackumulationens absoluta, allmänna lag".
Ökat elände är en följd av värdelagen endast i så måtto som kapitalackumulationen leder till minskad efterfrågan på arbete i förhållande till den växande kapitalmängden och därmed skapar en industriell reservarmé. Sysselsättningen fluktuerar med kapitalproduktionens expansion och kontraktion. En stadigt fallande ackumulationskvot skulle - som ett permanent tillstånd - leda till en ständig ökning av den industriella reservarmén och därmed också av mängden utarmade människor, som lever på samhällets bakgård. Men så länge som en accelererad kapitalexpansion är faktiskt möjlig, lever den industriella reservarmén upp till sitt namn och förser ackumulationsprocessen med det mänskliga material som den kräver för sin utsugning. Att räkna med en absolut utarmning av en ständigt större del av proletariatet är att räkna med en ständigt avtagande ackumulation. Marx väntade sig att detta skulle bli slutresultatet av ackumulationsprocessen, även om det var omöjligt att förutsäga när detta skulle inträffa.
Marx värdeteori för kapitalackumulationen förutsätter att den sysselsatta arbetskraften alltid erhåller sitt fulla bytesvärde, det vill säga sina produktions- och reproduktionskostnader. Utifrån denna förutsättning går det inte att tala om ökat elände utan endast om lönearbetets elände. Men det förekommer friställning av arbete och följaktligen också produktion av elände, eftersom "arbetskraften endast är säljbar, då den bevarar produktionsmedlen som kapital, reproducerar sitt eget värde som kapital och utgör en källa till nytt kapital genom obetalt arbete".[12] Hela den övriga arbetskraften, som saknar både bruks- och bytesvärde, upphör att vara en del av den samhälleliga produktionsprocessen och följaktligen också av själva samhället. Men även under förutsättning att de som arbetar erhåller värdet av sin arbetskraft, finner ackumulationen sin "logiska slutpunkt" i den fallande profitkvoten.
I teorin bestäms arbetskraftens värde av dess produktions- och reproduktionskostnader. Men dessa arbetskostnader varierar inom bestämda gränser. Arbetskraftens pris kan vara högre eller lägre än dess värde. Med en stor överbefolkning finns det kanske inte något behov av att reproducera hela den arbetande befolkningen, och därför sänks kanske lönerna för åtminstone en del av arbetarna utan hänsyn till deras reproduktionsbehov. Under andra betingelser kan lönerna för många arbetare överskrida värdet av deras arbetskraft, framför allt när efterfrågan på arbete redan har tagit hela den industriella reservarmén i anspråk. Lönerna kan höjas genom lönekamp. Och lönefluktuationer, som beror på utbud och efterfrågan, kan utjämnas genom monopolisering av vissa slag av arbete eller genom politiska ingripanden på arbetsmarknaden. Under betingelser med konkurrens och om man betraktar arbetarklassen som helhet "bestämmes de allmänna växlingarna i arbetslönerna uteslutande av den industriella reservarméns utvidgning och sammandragning, som motsvarar de industriella periodernas svängningar".[13] Oavsett omständigheterna kan lönerna aldrig stiga, och "mängden av obetalt arbete ... aldrig sjunka ner till den punkt, då själva det kapitalistiska systemet hotas. ... Ackumulationens storlek är den oberoende variabeln, lönens storlek den beroende, inte tvärtom."[14]
Den arbetande befolkningens löner behöver inte sjunka - de kan också öka - under ackumulationsförloppet, men det betyder inte att eländet upphör för den resterande delen av befolkningen. Enligt Marx är arbetskraftens verkliga värde för övrigt inte identiskt med det fysiska existensminimum; "det är olika alltefter klimatet och den samhälleliga utvecklingens läge. Det beror inte bara på de fysiska utan också på de historiskt utvecklade samhälleliga behoven, som blir en andra natur. Men för en given period i varje land är denna reglerande genomsnittslön en given storlek."[15] Oavsett vilken levnadsstandard denna genomsnittslön innebär, så bildar den det nödvändiga arbetet, eller arbetskraftens värde. Kapitalisterna anser sig kanske inte behöva eller kunna sänka den. Och om arbetsproduktiviteten är tillräckligt hög och avkastar tillräckligt med mervärde för att tillfredsställa ackumulationens behov, spelar det inte någon roll vilken kvantitet eller kvalitet av varor, som uttrycker arbetskraftens värdeekvivalent, eller utgör den samhälleliga genomsnittslönen. Det är bara det att en sådan situation, det vill säga med höga profiter och höga löner, kräver hög arbetsproduktivitet och därför hög organisk sammansättning av kapitalet och en snabb ackumulation. Men precis som lönerna når sin högsta punkt strax före det att en kris sätter in, så räknade Marx med att kapitalackumulationens allmänna trend, fastän den åtföljs av stigande löner, måste nå en punkt, där det tillgängliga mervärdet inte förslår till att upprätthålla de sedvanliga profiterna och en fortsatt kapitalexpansion. Vid denna punkt kan ackumulationen fortgå endast på det nödvändiga arbetets bekostnad, genom en sänkning av lönerna under deras historiskt fastställda värde. Den fortsatta ackumulationsprocessen skulle då bokstavligt talat betyda ökat elände for proletariatet.
Här måste vi erinra oss att Kapitalet skrevs för hundra år sedan. Under de samhälleliga och teknologiska betingelser, som då rådde, kunde en framställning av kapitalets utveckling, baserad på arbetsvärdeteorin, lätt leda till en underskattning av kapitalismens förmåga att anpassa sig till ändrade förhållanden och till en överskattning av dess svårigheter. Vid den tiden levde arbetarklassen under bedrövliga förhållanden, och med den knivskarpa konkurrensen drev det enastående begäret efter mervärde kapitalexpansionen in i den ena krisen efter den andra, med en mycket långsam förbättring av de allmänna samhälleliga existensbetingelserna. Kapitalismens framtid föreföll inte alltför ljus. I varje fall såg Marx fram emot dess snara frånfälle.
Även om Marx teori inte står och faller med uppkomsten av sådana betingelser, som han skildrar i sin perspektiviskt förkortade syn på utvecklingen, är det ingen idé att förneka att han räknade med att den faktiska ackumulationsprocessen skulle öka det sociala eländet mycket snabbare och i vida större utsträckning än vad som faktiskt skedde. Men kapitalismens förmåga att förbättra i stället för att försämra betingelserna för merparten av industriproletariatet i de avancerade kapitalistiska länderna skulle emellertid ha tvingat Marx, om han fått uppleva dessa nya förhållanden, att revidera sin tidsbestämda subjektiva uppskattning av kapitalexpansionens konkreta aspekter, men däremot inte den allmänna ackumulationsteorin. Denna teori är inte underställd någon bestämd tidsperiod; så länge kapitalet rör sig enligt Marx förutsägelser kan de samhälleliga konsekvenserna av denna utveckling inte åsidosättas.
Marx utvecklingsteori erbjuder olika "mottendenser", som avbryter kapitalets "självnedbrytande" förlopp i enlighet med dess inneboende motsägelser. Dessa "mottendenser" bekräftar den allmänna trenden, ty de är endast reaktioner mot den. De är historiskt betingade, liksom hela kapitalismen, men vid en tidpunkt är de av större betydelse än vid en annan. Deras inflytande på kapitalismens allmänna utveckling kan inte beräknas i förväg. Deras verkliga styrka kan endast iakttas och fastställas med hänsyn till kapitalackumulationens faktiska förlopp.
Marx nämnde endast några få sådana mottendenser: ökad utsugningsintensitet, sänkning av lönerna under deras värde, billigare konstant kapital, relativ överbefolkning, ökat aktiekapital och ökad utrikeshandel. Alla dessa mottendenser faller utanför den allmänna lagen för ackumulationen, som byggts upp för ett slutet system som verkar helt i enlighet med värdeprincipen. Den kapitalistiska krisen är en mottendens i samma bemärkelse, eller för den delen varje konkret fenomen som antingen höjer mervärdet för de arbetande kapitalen eller reducerar de arbetande kapitalens värde i förhållande till det tillgängliga mervärdet. Det går således inte att uppskatta det kapitalistiska systemets varaktighet eller bräcklighet utan att hålla sig till faktiska händelser och deras särskilda betydelse för kapitalexpansionens allmänna inriktning, eller vice versa, genom att betrakta kapitalexpansionen utifrån den verkliga kapitalistiska världen.
Fastän kapitalackumulationen innebär ökad arbetsproduktivitet, går det inte att förutse den faktiska omfattningen av denna ökning, eftersom den är beroende både av den teknologiska utvecklingen och av dess återkommande revolutioner med deras specifika inflytande på ackumulationsprocessen. Den vidgade världsmarknadens betydelse för produktionen och realiseringen av mervärde, och därmed också för kapitalexpansionens hastighet och livskraft, får inte bara mätas i spridningen av varuproduktionen utan också i den kapitalistiska "internationella arbetsdelningen" och exploateringen av icke-kapitalistiska områden.
Samtidigt som Marx såg de destruktiva aspekterna av den industriella krisen, som höll tillbaka den växande klyftan mellan lönsamhet och ackumulation, kunde han inte föreställa sig en kapitaldestruktion av den omfattning, som förekom under de två världskrigen. Inte heller kunde han föreställa sig att kapitalismen kunde gå under genom ett atombombskrig. Marx ägnade sig inte heller tillräckligt åt de interna modifikationer av den kapitalistiska strukturen som var möjliga genom ihärdiga statliga ingripanden. Det berodde på att han intresserade sig för kapitalismens upplösning, inte för modifikationerna inom den. Han var dessutom fullständigt övertygad om att ingen kapitalistisk reform kunde förändra det grundläggande förhållandet mellan kapital och arbete eller den samhälleliga produktionens värdekaraktär under kapitalismen. En reformerad kapitalism måste därför gå samma öde till mötes som det han förutsåg för det konventionella laissez-faire-system, som rådde på hans tid.
[1] K. Marx, Grunddragen, s. 183 korr. /554 f.
[2] Grundrisse, s. 635 f.
[3] Kapitalet, I, s. 672/789.
[4] Kapitalet, III, s. 228 korr. /260.
[5] A. A. Berle, Economic Power and the Free Society, New York, 1957, s. 14.
[6] Kapitalet, I, s. 553 korr. /655.
[7] ibid., s. 554 korr. /656.
[8] ibid., s. 553 korr. /655 f.
[9] ibid., s. 670 korr. /790 f.
[10] ibid., s. 559/662.
[11] ibid., s. 569 korr. /673 f.
[12] ibid., s. 546/647.
[13] ibid., s. 562 korr. /666.
[14] ibid., s. 546, 547/647, 648.
[15] Kapitalet, III, s. 761/866.