Original titel: Marx and Keynes. The Limits of the Mixed Economy
Publicerat: 1969
Översättning: Nisse Sjödén
Digitalisering: Jonas Holmgren
Trots dess mycket abstrakta karaktär har Marx kapitalanalys visat sig ha stor förutsägande kraft. Kapitalackumulationens verkliga förlopp följde de allmänna utvecklingslinjer, som den angivit. Det förlopp för kapitalutvecklingen, som Marx förutspådde, har förvisso aldrig förnekats; andra förklaringar anger bara andra orsaker till denna trend. Keynes har fört fram en av dessa förklaringar. Han förklarar kapitalproduktionens "långsiktiga" trend annorlunda, men hans beskrivning av själva trenden och av iakttagbara krisbetingelser skiljer sig från Marx endast med avseende på terminologin. Han reducerar problemet till det enkla påståendet att investeringarna är beroende av den rådande och förväntade lönsamheten, och att de tenderar till att minska med sjunkande lönsamhet.
I motsats till senare tiders keynesianer kunde Keynes själv urskilja en inriktning och målsättning för kapitalismen. Han beskrev det "mål", mot vilket kapitalbildningen strävade, som frigörelsen från dess "knapphetsvärde", och han ansåg att det skulle gå att uppnå detta mål inom en eller två generationer. "Jag känner mig övertygad om", skrev han, "att efterfrågan på kapital är strikt begränsad i den meningen, att det icke skulle vara svårt att öka kapitalförrådet fram till en sådan punkt, att dess gränseffektivitet sjunker till en mycket låg siffra. Detta skulle icke betyda, att användningen av kapitalföremål skulle kosta nästan ingenting, utan blott att deras avkastning icke behövde täcka väsentligt mera än deras värdeförlust genom förslitning och föråldring jämte en viss marginal för täckande av risken och utövandet av skicklighet och omdöme. I korthet sagt skulle den totala avkastningen från de varaktiga nyttigheterna under deras livstid liksom i fråga om kortvariga nyttigheter nätt och jämt täcka arbetskostnaderna för deras framställning plus en ersättning för risktagandet och kostnaderna för skicklighet och övervakning."[1]
Keynes tyckte inte om att betrakta kapitalet som "produktivt". Han menade att "den enda anledningen till att ett realkapital erbjuder utsikten att under sin livstid prestera tjänster, vilkas totala värde är större än kapitalets ursprungliga utbudspris, är att kapitalet är knappt; och det hålles knappt på grund av konkurrensen med möjligheten att få ränta på pengar. Om kapitalet blir mindre knappt, kommer överskottsavkastningen att minskas, utan att kapitalet blivit mindre produktivt - åtminstone i fysisk mening."[2]
Keynes motvilja mot att tala om kapitalet som "produktivt" och hans förväntningar om och godtagande av en sjunkande lönsamhet i takt med den minskade bristen på kapital kunde knappast tillfredsställa mindre sofistikerade kapitalister; den har rent av förvirrat en del av hans lärjungar.[3] Uppfattningen att profiten är en avkastning som härrör från knappheten på kapital är emellertid endast en ny variant av läran om kapitalets "produktivitet": ingetdera av begreppen kan förklara profitens ursprung, och båda tjänar som ursäkt för utsugningen.
Enligt Marx utgör "efterfrågan på kapital" en efterfrågan på profiten. Och denna efterfrågan på utsugning av arbete ökar oavbrutet, och den ökar snabbare ju snabbare kapitalackumulationen fortskrider. Från denna utgångspunkt blir Keynes påstående att "efterfrågan på kapital når sin gräns när tillväxten nått en punkt där dess marginaleffektivitet har fallit till en mycket låg siffra" meningslöst. Ty ökat utbud av kapital är inte identiskt med minskad efterfrågan på kapital, det vill säga på profiter. Att förutsätta att efterfrågan på kapital begränsas av kapitalstockens tillväxt är liktydigt med att förutsätta att kapitalismen inte är någon kapitalism utan ett produktionssystem som använder sig av profitmotivet uteslutande i avsikt att föröka produktionsmedlen för att få slut på profitproduktionen. I verkligheten förökas naturligtvis produktionsmedlen för att höja eller bibehålla en given lönsamhet.
Om vi i likhet med Keynes förutsätter att överskott på kapital upphäver "överskottsavkastning" såsom ränta, blir följden att detta överskott även skär ner investeringarna. Vad som först var kapitalismens dilemma - bristen på investeringar - blir till en välsignelse i form av överskott på kapital. Enligt Keynes betyder detta enbart att "efterfrågan på kapital har nått sina gränser". Ackumulationsperioden ersätts av en period med ren reproduktion. Det produktionssystem som den ekonomiska teorin från Marx till Keynes har ägnat sig åt har, kort sagt, slutat att finnas till.
För att leda sin teori till dess "logiska slutsats", accepterar således Keynes djärvt marginalteorins implikationer för kapitalproduktionens "långsiktiga" trend, och tvingar sin teori utöver kapitalismens gränser. Att denna vision av en produktionsapparat, som är stor nog att tillfredsställa de samhälleliga behoven i en sådan utsträckning att ingen större kapitalexpansion längre tycks önskvärd, ligger bortom kapitalismens horisont, framgår av Keynes eget påstående att "om kapitalet blir mindre knappt kommer de extrema 'överskottsavkastningarna' att försvinna utan att det blir mindre produktivt - åtminstone inte i materiell bemärkelse". Kapitalismens materiella sida är emellertid just den sida hos detta produktionssätt som motsäger dess drivkraft, nämligen jakten efter bytesvärde, profit och ackumulation.
Oavsett om det råder knapphet eller överflöd på kapital, så måste kapitalproduktionen enligt Marx uppfattning vara lönsam för att den ska fortsätta. En ihållande sjunkande lönsamhet är ett tecken på långsammare ackumulation. Det är en krisbetingelse som kan övervinnas endast genom en förnyad accelererad kapitalexpansion. "Överavkastningarnas" försvinnande - vad nu det kan innebära - betyder inte slutet för kapitalbristen utan för kapitalismen. Det förhållandevis stationära kapitalöverflöd, som Keynes tänkte sig, där "efterfrågan" på kapital inte överskrider de behov, som produktionen har för att ersätta förslitning och föråldring och där profiterna svarar mot konsumtionsbehoven hos företagsledare och övervakare av produktionen, kan inte uppnås inom ramen för den privata kapitalbildningen. Den kapitalistiska reproduktionsprocessen är alltid en ackumulationsprocess. Detta utesluter inte perioder med "enkel reproduktion" eller med tillfällig tillbakagång. Men Marx kunde inte föreställa sig en kapitalism, som var både stationär och blomstrande.
Även om Keynes menade att han gjorde "en praktiskt bedömning och inte ett teoretiskt imperativ" när han hävdade att även i den "mogna" kapitalismen bör tonvikten ligga vid kapitalbildning och inte vid konsumtion, så betraktade han det omvända förhållandet som en möjlighet i en inte alltför avlägsen framtid. Och på grund av denna möjlighet såg han det som ett tecken "på bristande intelligens" att förutsätta att det krävs radikala lösningar för att undanröja klyften mellan ekonomins faktiska och dess potentiella beteende. Socialismen, vilken enligt hans definition innebar statligt ägande av produktionsmedlen, ansåg han vara helt överflödig; ty ägandet saknar i sig självt någon betydelse om man kan kontrollera investeringskvoten. Han var övertygad om att "en någorlunda omfattande socialisering av investeringen skall visa sig vara det enda medlet att säkerställa tillnärmelsevis full sysselsättning", men "det behöver dock inte utesluta alla slags kompromisser och åtgärder, varigenom de offentliga myndigheterna samverkar med det enskilda initiativet".[4] Han menade att endast erfarenheten kan visa "i vilken utsträckning den allmänna viljan, sådan den kommer till uttryck i statens verksamhet, bör inriktas på en ökning och komplettering av lockelsen att investera, och i vilken utsträckning vi lämpligen kunna stimulera den genomsnittliga konsumtionsbenägenheten".[5]
Dogmatiska förespråkare för den privata företagsamheten betraktar keynesianismen inte bara som en teori för omvandlingen av en "fri" kapitalism till en delvis kontrollerad kapitalism, utan de ser också denna omvandling som början till slutet för själva kapitalismen. De ser en radikal återgång till den marknadsstyrda ekonomin, oavsett de samhälleliga kostnaderna, som det enda sättet att undgå det "nya slaveri" som växer fram i det totalitära samhället. De må ha rätt, men ett totalitärt samhälle var det sista Keynes kunde tänka sig att stödja. Även om han beundrade den tyska nazi-staten för de medel den fått fram för att åstadkomma och upprätthålla full sysselsättning, så ansåg han att samma saker kunde uppnås under de rådande institutionerna i Storbritannien, eftersom han inte såg något nödvändigt samband mellan ett samhälles ekonomiska politik och dess politiska struktur. I fråga om det ryska systemet höll han det för "otroligt, eller åtminstone mindre troligt, att det kan innehålla någon ekonomisk teknik som vi inte, om vi så vill, skulle kunna tillämpa med lika stor eller större framgång i ett samhälle som behåller alla de tecken ... som är utmärkande för de borgerliga brittiska idealen".[6] Det enda Ryssland bidragit till inom ekonomin, är att det har visat att central styrning kan åstadkomma en balanserad ekonomisk tillväxt. Detta berodde inte på bolsjevismen, utan på den centrala styrningen, som skulle kunna göras ännu effektivare, om den tillämpades under beskydd av västvärldens mera avancerade ekonomiska teknik. I sin liberala uttolkning är keynesianismen en återspegling av den grad av laissez-faire, som fortfarande är möjlig i den "mogna" kapitalismen. Den representerar ett "slags hybridsystem", i vilket "det grundläggande i kapitalismen - konsumentens överhöghet, friheten att investera, och rättigheten att välja yrke - kan bibehållas".[7] För Keynes fanns det inte längre något val mellan en kontrollerad och en "fri" ekonomi. Det enda som fanns var valet mellan olika kontrollanter. Som en av Keynes lärjungar uttryckte det: "Fascismen är den form vårt kapitalistiska samhälle kommer att anta, om vi inte lyckas genomföra keynesianska reformer eller en socialistisk ekonomi."[8] Keynes insåg naturligtvis att en vädjan till förnuftet inte var nog för att få alla kapitalister att godvilligt anpassa sig till den nya situationen, och han såg det som statens plikt att rädda de motvilliga från deras egen dårskap. Han menade att statens övertagande av regleringsfunktionen inte skulle påverka företagarrollen. Enligt hans uppfattning var det inget som var fel inom produktionssfären; men det gemensamma sparandet insamlades och investerades bättre av staten än av privatkapitalet. Att centralisera kontrollen av merparten av den ekonomiska verksamheten i statens händer var det enda sättet att övervinna den kapitalistiska trögheten.
I ekonomins avsaknad av medveten organisation såg den borgerliga ekonomiska teorin en särskild slags "ordning" - den automatiska biprodukten av utbytet på marknaden, en "värdelag", som reglerade livets ekonomiska aspekter. Och under vissa tidsperioder kunde de förhållandevis stabila marknadsförhållandena faktiskt få det ekonomiska beteendet att följa konventionella mönster, och marknadslagen tycktes skapa en bestämd slags ordning. Under perioder med ständigt växande kapitalbildning fungerade marknadsmekanismen utan några allvarligare svårigheter. Krisperioder övervanns förhållandevis lätt, och då kapitalisternas profiter återinvesterades i stor utsträckning, gjorde deras antal - som var litet i jämförelse med den arbetande befolkningen - deras möjligheter till ett liv i lyx till ett i ekonomiskt avseende ointressant faktum. Från kapitalistens synpunkt kunde det mycket väl förefalla som om situationen styrdes av en ordnande, om än osynlig, hand.
Krigen och den långa depressionen gjorde slut på dessa idylliska uppfattningar och ledde till ökad statlig kontroll över ekonomin. Och det som till en början verkade vara en speciell situation, en nödsituation, blev en allmän situation, varför de privata intressenas delvisa underordnande under nationens och statens intressen antog en ganska permanent karaktär. Med det började ekonomernas funktion att förändras. De kunde nu föreslå praktiska politiska åtgärder och spekulera om effekterna av olika statliga ingripanden för den ena eller andra ekonomiska aspekten. "Sociala experiment" är emellertid i regel brådskande svar på sådana tvingande politiska problem, som själva bestämmer vilka åtgärder som bör vidtagas. Formen för deras verkställande kan variera när de sättes på prov av verkligheten, men de problem som uppstår under kapitalismen, och "lösningarna" på dessa problem, är i regel klara och tydliga. Det är orsaken till att man hittills aldrig föreslagit en ekonomisk åtgärd som inte förts fram innan "teorin bakom den" formulerats. Alla de monetära och skattepolitiska åtgärder som Keynes föreslog hade redan vidtagits vid olika tidpunkter av olika regeringar för att trygga sin egen position och det samhälle som de satts att styra. Genom att föra in sin tids förändrade kapitalistiska praktik i den ekonomiska teorin stödde Keynes den expanderande statliga kontrollen såväl praktiskt som ideologiskt.
Under laissez-faire-betingelser känner kapitalisterna inte något behov av att ta på sig ansvaret för de samhälleliga konsekvenserna av sin verksamhet, och de saknar möjlighet att avgöra om deras verksamhet har ett negativt eller positivt inflytande på samhället i dess helhet. För dem betyder "tillämpad ekonomi" ingenting annat än en önskan att köpa billigt och sälja dyrt. Också arbetarnas aktioner betingas av deras önskan att sälja sin arbetskraft till högsta möjliga pris. För dem är den "tillämpade ekonomin" liktydig med lönekampen. Inte desto mindre fullgör kampen mellan kapital och arbete "regleringsfunktioner" genom att den bestämmer graden av utsugning och därigenom också påverkar kapitalexpansionen. Ekonomins fetischistiska "självanpassning" går här delvis förlorad i den öppna kampen man och man emellan. I och med att denna kamp utvidgas och intensifieras växer den ekonomiskt manipulerade delen av ekonomin. Men då denna "manipulation" tjänar bestämda intressen, leder den ökade organisering, som den innebär, endast till en utvidgad samhällelig desorganisering. Och denna ökade desorganisering kan endast kompenseras genom en ännu snabbare ackumulation, varför en försvagning av marknadsfetischismen å ena sidan stärker den fetischistiska inställningen till ackumulationen å den andra.
Sett utifrån det kapitalistiska samhället i dess helhet, så är marknadsfördelningen alltid en klassmässig fördelning av varor. Arbete och merarbete kan, oavsett dess produktivitet, i sista hand reduceras till tidsenheter. Så mycket tid uttryckt i produkter, eller produkter uttryckta i tid, tillfaller den enskilde arbetaren eller den enskilde kapitalisten; så mycket tillfaller det samhälleliga kapitalet eller arbetarklassen i dess helhet. Det som tillfaller den enskilde arbetaren behöver inte vara nog för att reproducera hans arbetskraft; det som tillfaller den enskilde kapitalisten behöver inte vara nog för att han ska kunna behålla sin samhällsställning. Det som tillfaller den arbetande befolkningen måste emellertid räcka till för dess reproduktion, och det som tillfaller kapitalistklassen måste vara nog för samhällsstrukturens reproduktion. Beträffande den samhälleliga reproduktionsprocessen, inträder en viss mängd samhälleligt arbete i form av varor på marknaden så att säga "i onödan", eftersom marknaden endast kan göra reproduktionsprocessens ofrånkomliga och proportionellt bestämda behov mera komplicerade. Eftersom reproduktionsprocessen kontrollerar produktionsprocessen, är det endast merarbetstiden - som ligger nerlagd i varor som överskrider den enkla reproduktionens behov - som inte är "förutbestämd" av de materiella behoven hos en samhällelig produktion, och som säkrar upprätthållandet av en uppnådd produktionsnivå under givna, bestämda samhälleliga förhållanden.
Under kapitalkoncentrationens förlopp uppdelas en större mängd mervärde mellan ett förhållandevis mindre antal företag, en process som gör att marknaden förlorar vissa av sina funktioner. När marknadsmekanismen upphör att "balansera" tillgång och efterfrågan genom kapitalexpansion, försvårar det bildandet av en genomsnittlig profitkvot, vilken behövs för att alla nödvändiga industrigrenar samtidigt ska kunna existera oavsett deras enskilda profitkvoter. Vi vill påminna om att den genomsnittliga profitkvoten innebär att mervärdet "slås samman i en post" för att tillfredsställa den samhälleliga produktionens fysiska behov, vilka gör sig gällande genom den samhälleliga efterfrågan. Kapitalstagnation, som kommer till uttryck i en bristande efterfrågan, hindrar ett växande antal kapitalenheter från att i tillfredsställande utsträckning delta i den samhälleliga "poolen" av mervärde. Om deras fortsatta existens är samhälleligt nödvändig, måste de hållas vid liv genom statligt stöd. Och om antalet arbetslösa innebär en fara för samhällets stabilitet, måste även de försörjas med medel från den minskande "poolen" av mervärde. Kontrollen över mervärdet blir en nödvändighet för kapitalismens fortsatta säkerhet, och fördelningen av profiterna blir en uppgift för staten.
Från teoretisk ståndpunkt är det likgiltigt om den nödvändiga uppdelningen av värde och mervärde och den nödvändiga fördelningen av det senare sker på en "fri" marknad eller på en marknad, som manipuleras av statliga myndigheter. I praktiken betyder det naturligtvis allt för de kapitalister, som förlorar på att "systemet i dess helhet" inte fungerar "som det ska". Ty statliga ingripanden i profitfördelningen inverkar störande på lönsamheten för vissa bestämda företag; extraprofiter kan försvinna genom beskattning, och vissa företag kan ruineras medan andra gynnas av myndigheterna. Så länge det inte är klart vilka kapitalenheter som kommer att påverkas i gynnsam riktning av den statliga kontrollen, är alla benägna att motsätta sig kontrollen som sådan. Men så snart som det är klart att den statliga kontrollen innebär trygghet och expansion för vissa kapitalenheter på andras bekostnad, är den kapitalistiska fronten mot de statliga kontrollåtgärderna bruten.
Fastän det inte finns något nödvändigt samband mellan Keynes teoretiska resonemang och dagens "tillämpade ekonomi", så är "blandekonomin" ett faktum och därför måste den rättfärdigas i ekonomiska termer. Statliga ingripanden i den depressiva ekonomin förmodades till en början endast verka som "starthjälp" för att sätta igång ett nytt flöde för den privata ekonomin. Utgifter för offentliga arbeten och socialt understöd förmodades skapa nya inkomster, vilka i sin tur skulle stimulera till en vidgad ekonomisk verksamhet. Idén formaliserades i den så kallade "multiplikatoreffekten", som introducerades av R. F. Kahn. Det gjordes beräkningar av de återverkningar som var att förvänta av en ökad "effektiv efterfrågan" som var ett resultat av statlig finansiering. Beräkningarna varierade mellan en fördubbling och en femdubbling av den ursprungliga investeringen i form av nya inkomster. Dessa hypoteser går emellertid inte att verifiera. Teoretiskt sett verkar de övertygande, eftersom de då inte tar hänsyn till det osynliga och motverkande inflytande, som kapitalismens privata sektor utövar. Dessa beräkningar är faktiskt baserade på alltför många "om" för att säga något bestämt om de statliga utgifternas inflytande. Därför erkändes det öppet att begreppet "multiplikator inte är någon magisk formel, som gör det möjligt för oss att med någon större grad av riktighet förutsäga de offentliga investeringarnas inflytande. Genom att tillskriva de olika faktorerna olika vikt kan man komma till slutsatsen att de offentliga investeringarna antingen har en rent fantastiskt inkomstskapande effekt eller också att de på det hela taget har ett negativt inflytande på sysselsättning och inkomst."[9]
Då den statliga depressionspolitiken emellertid ökade sysselsättningen i viss utsträckning, kan man säga att den keynesianska teorin bekräftades generellt sett där den användes och i den utsträckning som den tillämpades. USA:s New Deal är ett exempel, även om Keynes själv uttryckte sitt missnöje med Roosevelts vacklande politik. Den keynesianska ekonomins borgerliga anhängare hoppas att den "utvecklas och tillämpas på ett sådant sätt att den endast obetydligt, säkert och nyttigt avviker från laissez-faire-ekonomin, eller att statsmakten användes för att påverka de totala utgifterna och efterfrågan i ekonomin och för att hålla den i bättre balans med det totala, potentiella utbudet av alla varor och tjänster."[10] Enligt denna uppfattning är det statens uppgift att trygga den privata företagsamhetens existens och välfärd. Bortsett från den totala effekten av de statliga penning- och skattepolitiska åtgärderna, bör de företag som drabbas av depression understödjas med speciella kreditlättnader. Offentliga arbeten bör organiseras med privatkapitalets behov i åtanke - vägar för bilindustrin, flygplatser för flygindustrin, och så vidare. Samtidigt som nyinvesteringar behandlas förmånligt bör man också åstadkomma en ökning av konsumtionsbenägenheten genom social trygghetslagstiftning som ett medel för ekonomisk stabilitet.
En blandekonomi förutsätter att en avsevärd del av dess totala produktionskapacitet ägs och kontrolleras av privat kapital. Då de egentliga statliga medlen endast kan komma från beskattning eller från eventuella vinster från de statligt ägda industrierna, måste ytterligare medel lånas av det privata kapitalet. Kreditfinansiering förmodas leda till en generell ökning av den "effektiva efterfrågan". Detta är inte en "effektiv efterfrågan" i kapitalistisk bemärkelse, ty den kapitalistiska marknaden känner inte någon efterfrågan på offentliga arbeten, socialpolitik eller upprustning. Den känner naturligtvis efterfrågan på de olika mellanvaror, som kommer till användning i den av staten initierade produktionen. Men denna efterfrågan skulle inte existera om det inte vore för de statliga inköpen. Kostnaderna för den av staten initierade produktionen, liksom de profiter som tillfaller de privatkapitalistiska leverantörerna, betalas med skattemedel eller lånade pengar, det vill säga av medel som kommer från kapitalismens privata sektor. Det innebär helt enkelt att staten använder sig av produktionsmedel, som tillhör privatkapitalet, och stöder arbetarna med privatägda resurser. De lånade medlen är endast monetära uttryck för statens makt att sätta arbetslösa resurser i arbete. Den stigande nationalskulden tyder på att denna makt endast utövats tillfälligtvis och att det har skett mot betalning i form av ränta till obligationsinnehavarna.
Medan kapitalproduktionens "slutprodukt" består av ett utvidgat kapital, består den av staten igångsatta produktionens "slutprodukt" av utvidgad produktion. Den produktionsapparat, som den statligt initierade produktionen framkallar, kan fungera endast för statens räkning. Även om den formellt sett ligger i det privata kapitalets händer, kan den utnyttjas i hela sin utsträckning endast på order av staten. Och utifrån det privata företagets synpunkt tillhör all produktion, som sker under statens ledning, konsumtionssfären, oavsett om den tar formen av offentliga arbeten eller upprustning. Den statliga produktionen motarbetar i sin verkan kapitalackumulationens sedvanliga tillvägagångssätt. I stället för att leda till en produktionsexpansion på konsumtionens bekostnad, i en process där konsumtionen ökar långsammare än kapitalackumulationen, blir resultatet en ökad produktion med konsumtionens hjälp, även om det är en "konsumtion" i form av offentliga arbeten och upprustning.
Hittills har den av staten initierade produktionsexpansionen i blandekonomin lett till full sysselsättning endast genom att öka den "effektiva efterfrågan" på produkter, som inte kan konsumeras direkt, och vars värde inte kan "realiseras" genom den kapitalistiska cirkulationsprocessen. I den mån som detta har genomförts genom underbalansering av budgeten, har det lett till en stadig ökning av nationalskulden. Inflationen har skurit ned nationalskulden och ofta gjort den helt betydelselös på det privata kapitalets bekostnad. Men även under icke-inflatoriska betingelser har de medel, som använts för betalning av räntorna på nationalskulden och dess slutliga inlösen, kommit från den privata produktionen. Eftersom det inte blir några profiter på de medel som staten använder, kan de inte heller avkasta någon ränta. Men då "nationen i dess helhet" står bakom nationalskulden, går det att betala ränta och lösa in obligationer om nationalinkomsten stiger snabbare än nationalskulden. Allt detta innebär att ny rikedom måste skapas i tillräcklig omfattning genom ny och utvidgad produktion för att tidigare åtaganden ska kunna uppfyllas.
[1] Sysselsättningsproblemet, s. 347.
[2] ibid., s. 197.
[3] Joan Robinson, till exempel, anmärker att Keynes tanke "att arbetet är den enda produktionsfaktorn", inte kan rättfärdigas av "att han fann det möjligt att beräkna output i termer av löneenheter". Keynes kunde göra så, säger hon, "eftersom han främst intresserade sig för kortsiktiga situationer, i vilka kapitalutrustningen är given, varför den verkliga outputen varierar med sysselsättningen". Men "så snart outputen per person vid en given sysselsättningsnivå börjar förändras, upphör löneenheten att vara ett mått på den verkliga outputen". Även om hon håller med Keynes om att "ägandet av kapital inte är en produktiv verksamhet", anser hon att det är riktigare att säga "att kapital, och användningen av vetenskap i industrin, är oerhört produktiva". An Essay on Marxian Economics, s. 21-27.
[4] Sysselsättningsproblemet, s. 349.
[5] ibid., s. 348.
[6] J. M. Keynes, Laissez-Faire and Communism, s. 130.
[7] S. E. Harris, Saving American Capitalism, New York, 1950, s. 369.
[8] L. R. Klein, The Keynesian Revolution, s. 167.
[9] D. Dillard, The Economics of John Maynard Keynes, s. 12.
[10] O. H. Taylor, The Classical Liberalism, Marxism and the Twentieth Century, Cambridge, 1960, s. 118.